Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

1

Nr 82.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående statens understödsverksamhet
till främjande av avdikning av viss mark: given
Stockholms slott den 5 februari 1926.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF.

Sven Linders.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 5 februari 1926.

N ärvarande:

Statsministern Sandler, ministern för utrikes ärendena Undén. statsråden
Nothin, Svensson, Hansson, Linders, Schlyter. Larsson. Wigforss.
Möller, Levinson.

Departementschefen, statsrådet Linders anför:

I årets statsverksproposition har, i avbidan på den proposition i ämnet,
som må varda riksdagen förelagd, för budgetåret 1926—1927 beräknats under
nionde huvudtiteln, punkten 90, ett belopp av 1,800,000 kronor till
statens avdikningsanslag samt under utgifter för kapitalökning, bilaga 3,
punkten 1, ett belopp av 2,600,000 kronor såsom kapitalökning för statens
avdikningslånefond.

Då jag nu går att ånyo för Kungl. Maj:t framlägga berörda spörsmål,
vill jag inledningsvis erinra därom, att staten för närvarande understöder
torrläggning av sankmarker genom lån ur odlingslånefonden samt bidrag
utan återbetalningsskyldighet från norrländska och allmänna avdikningsanslagen.

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 saml. 67 höft. (Nr 82.) 1

Gällande bestämmelser
för
odlingsfält och
ardikningsa
nslag.

2 Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

Gällande villkor för lån ur odling slånefonden äro meddelade i kungörelse
den 9 oktober 1914 (nr 278) med däri genom kungörelse den 9 juni
1922 (nr 289) gjord ändring samt innebära i huvudsak följande.

Lån må av Kungl. Maj:t anvisas till utförande av sådana vattenavlednings-
och avdikningsföretag, vilka avse odling av sänka trakter eller
förbättring på annat sätt än genom täckdikning av förut odlad åker eller
äng eller vinnande av ny äng. Lånebeloppet kan uppgå till hela den beräknade
vattenavlednings- och avdikningskostnaden efter avdrag av eventuellt
beviljat bidrag från norrländska eller allmänna avdikningsanslaget, dock
med iakttagande dels att kostnaden för tegdikning eller täckdikning härvid
ej inräknas, dels ock att lånet icke överstiger 70 procent av det genom vattenavlednings-
och avdikningsarbetet uppkommande jordförbättringsvärdet. Med
låntagare upprättas kontrakt om arbetsföretaget ävensom om visst odlingsarbetes
fullgörande, för vilket senare säkerhet skall ställas. Beviljade lånemedel
få lyftas i mån av torrläggningsarbetets fortgång. De tre första åren
efter första lyftningsdagen äro räntefria. För nästföljande tre år beräknas
å lyftade belopp 3.6 procent årlig ränta, vilken vid dessa tre års slut läggestill
lånesumman. Ä det sålunda uppkommande beloppet erlägges från och med
sjunde året en annuitet av 6 procent, varav såsom ränta räknas 3.6 procent ä
oguldet kapitalbelopp. Amorteringstiden är omkring 20 ar. Sedan lånet
blivit i sin helhet utanordnat från statskontoret, fördelas det på vederbörande
fastigheter, vilkas ägare hava att ansvara för föreskrivna inbetalningar.

I lagen den 9 oktober 1914 (nr 279) om ändrad lydelse av förordningen
den 20 juli 1855 angående kronans rätt vid återbetalning av lån, som blivit
i jordebok antecknade, stadgas, att, då lån av allmänna medel för beredande
av odlingsföretag medelst utdikningar eller vattenavtappningar, likmätigt
kungörelserna den 13 juni 1845 och den 3 november 1848, blivit i jordebok
antecknat, kronan äger för de årliga avbetalnings- och räntebeloppen lika
rätt i den fastighet, vilken lånet blivit påfört, som för annan avgäld eller
ränta av fast egendom, efter ty i 17 kap. 6 § handelsbalken sägs.

Gällande villkor för erhållande och tillgodonjutande av statsbidrag från
norrländska avdikningsanslaget, intagna i kungörelse den 28 juli 1916 (nr
377) med däri genom kungörelse den 15 juni 1922 (nr 290) vidtagen ändring,
äro av i huvudsak följande innebörd.

Anslaget avser understödjande medelst statsbidrag utan återbetalningsskyldighet
av myrutdikningar och vattenavtappningar inom Norrland och
Dalarna. Bidrag utgar till företag, som avser uppodling av till åker eller
äng lämplig jord eller minskning av frostländighet för närliggande bygd
eller utdikning av redan odlad jord. De båda förstnämnda slagen av företag
äga visst företräde framför utdikning av redan odlad jord. Bidraget kan
av Kungl. Maj:t bestämmas till högst hälften av såväl den enligt fastställd
arbetsplan beräknade kostnaden för vattenavledningen och sådan avdikning,
som ej är att hänföra till teg- eller täckdikning, som ock den av lantbruksstyrelsen
godkända kostnaden för undersökningen och förrättningen samt
för statsbidragets erhållande erforderliga kartor och handlingar. Den omständighet,
att företaget åtnjuter lån ur odlingslånefonden, utgör icke hinder
för bidrags beviljande. Sedan statsbidrag beviljats, avslutas kontrakt om
arbetets utförande, varefter bidraget utanordnas från statskontoret efter tillstyrkan
av lantbruksstyrelsen i mån av arbetets fortgång.

3

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

Körande tillämpningen gäller, att statsbidrag från norrländska avdikningsanslaget
från och med 1921 icke beviljats, då företagets kostnad med
mer än 20 procent överstigit jordförbättringsvärdet. Från och med 1922
har, där uppskattning av värdeförbättring ej skett, bidrag ej beviljats, då
kostnaden överstigit 750 kronor per hektar, och har bidrag till företag, där
värdeförbättringen ej uppskattats, beviljats med belopp av högst 250 kronor
per hektar.

Gällande villkor för erhållande och tillgodonjutande av statsbidrag från
allmänna av dikning sanslag et återfinnas i kungörelse den 28 juli 1916 (nr
376) med däri genom kungörelse den 15 juni 1922 (nr 291) gjord ändring
samt skilja sig från motsvarande bestämmelser för norrländska avdikningsanslaget
i huvudsakligen följande avseenden.

Från allmänna avdikningsanslaget, som avser understödjande av företag
inom andra delar av riket än Norrland och Dalarna, utgår bidrag till högst
en tredjedel av kostnaden, då fråga är om avdikning av till åker eller äng
lämplig jord eller redan odlad jord, samt till högst hälften av kostnaden,
då fråga är om avdikning av sådan mark, vars torrläggning avser endast
minskning av frostländighet för närliggande bygd.

Rörande tillämpningen gäller, att från och med 1921 har statsbidrag ej
beviljats, då kostnaden med mer än 20 procent överstigit värdeförhöjningen,
och har sedan hösten 1921 bidraget vid icke bäriga företag beräknats till
viss del av värdeförhöjningen, ej av kostnaden. Från senare delen av 1923
har statsbidrag från anslaget i regel ej beviljats till högsta medgivna belopp.
I allmänhet har sålunda statsbidrag endast beviljats till företag,
avseende även annat än frostminskning, med en fjärdedel av kostnaden,
eventuellt jordförbättringsvärdet, samt till företag, avseende endast minskning
av frostländighet, med en tredjedel av kostnaden, eventuellt jordförbättringsvärdet.
1 de fall, där båtnadsuppskattning ej skett, har bidrag icke
beviljats företag, som dragit högre kostnad än 720 kronor per hektar.

Angående handläggningen i lantbruksstyrelsen av ärenden, som röra
statsunderstöd i form av lån eller anslag för vattenavlednings-, avdikningsoch
odlingsföretag har Kungl. Maj:t i kungörelse den 18 september 191S
(nr 907) meddelat särskilda föreskrifter. Däri stadgas, bland annat, skyldighet
för lantbruksstyrelsen att vid handläggning av dylika ärenden i vissa
fall inhämta yttrande från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Av vissa anledningar, till vilka jag i det följande återkommer, har fråga
nu uppkommit om viss omläggning av statens förevarande understödsverksamhet.
Sålunda har lantbruksstyrelsen i utlåtande den 21 oktober 1925
framlagt förslag till revision av gällande författningar rörande norrländska
och allmänna avdikningsanslagen samt odlingslånefonden. Vid ärendets behandling
har lantbruksstyrelsen rådgjort med vattenrättsdomaren N. Gärde,
ledamoten av riksdagens första kammare godsägaren G. Sederholm, ledamoten
av riksdagens andra kammare hushållningssällskapssekreteraren P.
Hedlund samt lantbruksingenjörerna A. Palm och H. Wikström.

Lantbruksstyrelsen
s utlåtande
den 21
oktober 1925
med förslag
till revision
av gällande
bestämmelser
på hithörande
område.

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

I utlåtandet har lantbruksstyrelsen efter en utförlig motivering hemställt,
att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

dels godkänna av styrelsen i bilaga 1 till utlåtandet föreslagna ändrade
grunder för understödjande medelst statsbidrag utan återbetalningsskyldigliet
av sådana torrläggningsföretag, vilka avse höjande av alstringsförmågan
hos mark med hänsyn till dess utnyttjande såsom åker eller ständig slåtteroch
betesvall,

dels till understödjande medelst statsbidrag utan återbetalningsskyldighet
av sådana torrläggningsföretag anvisa för budgetåret 1926—1927 under benämning
statens av dikning sanslag ett extra reservationsanslag av 2,400,000
kronor,

dels medgiva, att av Kungl. Maj:t beviljade bidrag från norrländska
och allmänna avdikningsanslagen må efter den 30 juni 1926 utbetalas från
statens avdikningsanslag,

dels medgiva, att Kungl. Maj:t må under tiden 1 juli 1926 — 30 juni 1927
från statens avdikningsanslag bevilja statsbidrag å tillhopa 2,500,000 kronor,
dels godkänna av styrelsen i bilaga 2 till utlåtandet föreslagna ändrade
grunder för understödjande medelst lån från odlingslånefonden av sådana
torrläggningsföretag, vilka avse höjande av alstringsförmågan hos mark
med hänsyn till dess utnyttjande såsom åker eller ständig slåtter- och betesvall,
och i samband därmed ändra fondens benämning till statens avdikning
slånefond,

dels såsom kapitalökning för ifrågavarande fond för budgetåret 1926—
1927 anvisa ett extra reservationsanslag till sådant belopp, att under nämnda
budgetår sammanlagt omkring 3,000,000 kronor må finnas tillgängliga för
förekommande utbetalningar av beviljade lån,

dels medgiva, att Kungl. Maj:t må under tiden 1 juli 1926 — 30 juni 1927
från statens avdikningslånefond bevilja lån å tillhopa 3,800,000 kronor,
dels ock antaga av styrelsen i bilaga 3 till utlåtandet framställt förslag
till lag om ändrad lydelse av 10 kap. 35 och 71 §§ vattenlagen.

Lantbruksstyrelsens förevarande utlåtande torde såsom bilaga böra fogas
till detta protokoll.

Över utlåtandet hava infordrade yttranden avgivits av statskontoret, vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen samt samtliga länsstyrelser, därvid vissa länsstyrelser
inhämtat yttrande från vederbörande lantbruksingenjör eller hushållningssällskaps
förvaltningsutskott, varjämte fullmäktige i riksgäldskontoret
beretts tillfälle att yttra sig i ärendet. Slutligen har landstingens
norrlandskommitté i skrivelse den 30 januari 1926 yttrat sig i ärendet.

Jag övergår nu att behandla de särskilda spörsmål, som av lantbruksstyrelsen
beröras i förevarande utlåtande, och kommer jag därvid att i
sitt sammanhang jämväl redogöra för det huvudsakliga innehållet av i
ärendet avgivna infordrade yttranden.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82. 5

1) Understödsverksamlietens ändamål samt allmänna förutsättningar för
erhållande av bidrag och lån.

Efter att hava framhållit, att inom snart sagt alla landsdelar ännu förekomma
avsevärda markområden, vilkas ekonomiska utnyttjande i första
hand vore beroende av erforderliga torrläggningsarbetens verkställande, samt
att sådana arbeten kraftigt bidroge till självförsörjningens tryggande och
jordbruksproduktionens höjande, har lantbruksstyrelsen förklarat sig anse,
att den här ifrågavarande understödsverksamheten med bidrag och lån för
vissa torrläggningsföretag borde alltjämt fortgå. Lantbruksstyrelsen tiar
emellertid funnit, att verksamheten tarvade revision i åtskilliga avseenden.
Vid sådan revision borde såsom mål uppställas, att det med understödsverksamheten
avsedda ändamålet vunnes utan större statsutgifter än som
härför oundgängligen krävdes. Enligt styrelsens uttalande borde förutsättningen
för erhållande av statsunderstöd — med vilket uttryck avsåges
såväl lån som bidrag — undantagslöst vara, att genom torrläggningen
vunnes sådan höjning av markens alstringsförmåga ur jordbrukssynpunkt,
som enligt vattenlagen utgjorde förutsättning för tvångsdelaktighet i företaget.
Understöd borde därför endast utgå till torrläggningsföretag, vilka
avsåge höjande av alstringsförmågan hos mark med hänsyn till dess utnyttjande
såsom åker eller ständig slåtter- och betesvall. Företag för
marks utnyttjande på dylikt sätt för bete borde därvid likställas med övriga
här ifrågakommande torrläggningsföretag. Tidigare företräde för nyodlingsföretag
borde ej bibehållas. Nuvarande möjlighet att erhålla bidrag till torrläggningsföretag,
avseende endast minskning av frostländighet, borde bortfalla.

Vad angår sistnämnda fråga om bidrag till frostavdikningar inhämtas av
lantbruksstyrelsens utlåtande i huvudsak följande: I Norrland och Dalarna
funnes näppeligen någon mark, vars utdikning icke kunde tänkas tjäna
annat produktivt ändamål än frostländighetens minskning. Enligt styrelsens,
av vetenskapliga undersökningar bekräftade uppfattning syntes dikningens
betydelse för frostminskningen icke böra tillmätas större betydelse. Enär
vattenlagen ej medgåve hållande av syneförrättning för torrläggning av
mark enbart för frostminskningsändamål, kunde betryggande garantier ej
erhållas för det framtida underhållet av för sådant ändamål upptagna diken,
vilket vore en ytterligare anledning till avskiljande av frostavdikningarna
från förevarande statliga understödsverksamhet.

Redan nu torde böra framhållas, att de myndigheter, som enligt vad ovan
meddelats yttrat sig över lantbruksstyrelsens utlåtande, till övervägande
flertal i huvudsak biträtt styrelsens förslag såväl i nu förevarande som
övriga delar, ehuru vissa myndigheter, såsom framgår av det följande, framställt
erinringar i detaljer. Starkt motstånd mot förslagen har emellertid
rests från länsstyrelserna i de fyra nordligaste länen och enkannerligen i
yttrandena från Västerbottens och Norrbottens län. Landstingens norrlandskommitté
har likaledes kraftigt avstyrkt allt väsentligt i förslaget, därvid
kommittén i huvudsak anfört samma synpunkter som dem, vilka anlagts i
yttrandena från de två nordligaste länen.

Lantbruks styrelsen.

Yttranden.

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

Departements chefen.

Vad angår nu förevarande del av lantbruksstyrelsens förslag, nämligen
frågan om understödsverksamlietens ändamål och allmänna förutsättningar,
hava i vissa yttranden erinringar framställts mot borttagandet av företrädesrätten
för nyodlingsföretag samt mot frostavdikningars avskiljande från
bidragsmöjlighet.

I fråga om förslaget att borttaga företrädesrätten för nyodlingsföretag
har Västerbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott,
vars yttrande åberopats av länsstyrelsen i länet, uttalat, att dylikt borttagande
kunde vara befogat under förutsättning, att tillgången på odlad jord
motsvarade behovet. I trakter med rik tillgång på odlingsmark men relativt
ringa areal odlad jord vore det däremot synnerligen nödvändigt, att nyodlingen
lämnades kraftigt stöd. För kolonisatoriska åtgärder vore utdikningar
av oodlad jord av den största betydelse. Länsstyrelsen i Norrbottens
län har framhållit, att borttagandet av företrädet för nyodlingsföretag bleve
till fördel för gamla kulturbygder, men för stora delar av Norrland, där
god tillgång på odlingsmark funnes och där hemmanens odlade areal vore
otillräcklig, bleve ändringen högst ofördelaktig.

Erinringar mot förslaget, att stadsunderstöd ej vidare skulle lämnas
företag, som avsåge endast minskning av frostländighet, hava framställts
från länsstyrelsen i Värmlands län och i yttrandena från de fyra
nordligaste länen. Därvid uttalas i allmänhet, att den praktiska erfarenheten
ådagalagt, att utdikning av sura marker ofta medfört minskad frostländighet
för trakten. Understöd av allmänna medel borde därför även i
fortsättningen lämnas för vissa frostavdikningar.

Torrläggning av vattensjuka marker i syfte att på ett verksamt och
ändamålsenligt sätt höja den produktiva jordens alstringsförmåga i jordbrukshänseende
är en ur olika synpunkter så viktig angelägenhet, att den i minst
lika hög grad som hittills bör kraftigt befordras från det allmännas sida.
Därvid bör emellertid noggrant tillses, att största möjliga effektivitet vinnes
inom ramen för statens ekonomiska uppoffringar för ändamålet.

Lantbruksstyrelsens nu förevarande förslag, utarbetat i samråd med sakkunniga
representanter för skilda intressen och landsdelar, synes mig över
huvud taget vara väl avvägt och ägnat att med rimliga kostnader befrämja
en ekonomiskt sund och till praktiska resultat ledande verksamhet för torrläggning
av till jordbruksdrift tjänlig jord. Jag kan därför i allt väsentligt
ansluta mig till förslaget.

Mot förslaget i vad angår allmänna förutsättningar för statsunderstöd till
torrläggningsföretag, varmed i överensstämmelse med vattenlagens terminologi
förstås diknings-, vattenavlednings- och invallningsföretag, har jag intet att
erinra. Understöd (lån och bidrag) bör alltså kunna ifrågakomma för dylika
företag, för så vitt de avse höjande av alstringsförmågan hos mark med
hänsyn till dess utnyttjande såsom åker eller ständig slåtter- och betesvall.

Gensagan från de två nordligaste länen mot borttagande av företrädesställningen
för företag, avseende nyodling, vilar så till vida på eu riktig
tanke, som torrläggning för nyodling givetvis är särskilt i behov av och
värd understöd. Förslaget eftersätter emellertid icke på minsta sätt möjligheten
att lämna understöd för dylika företag — såsom av det följande skall

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82. 7

framgå gynnas tvärtom torrläggning för nyodling i landets övre delar genom
högre bidragskvot — utan det endast borttager en formell företrädesställning,
som enligt vad erfarenheten visat saknat praktisk betydelse och som
icke heller torde kunna få betydelse i annat fall, än där så stor efterfrågan
å understöd råder i förhållande till medelstillgång, att gallring av ansökningar
bliver av nöden. Skulle sådan situation inträda, torde Kungl. Maja
böra äga befogenhet att, obunden av föreskrifter om företrädesrätt, pröva
ansökningarna ur allmänna synpunkter om de ifrågakommande företagens
ändamålsenlighet och behov av understöd.

De skäl, som lantbruksstyrelsen anfört till stöd för avskiljande från understöd
av torrläggningsföretag, som icke kunna tänkas tjäna annat produktivt
ändamål än minskande av frostländigbet för närliggande bygd, synas mig
vara fullt bärande. Tillgängliga understödsmedel böra icke placeras i företag,
vilkas nytta är så tvivelaktig och i allt fall omstridd som frostavdikningar.
utan böra hellre koncentreras på företag, där torrläggningen är av verkligt
påtaglig betydelse för jordbrukets förkovran.

2) Obligatorisk syneförrättning enligt vattenlagen såsom villkor för
erhållande av bidrag och lån.

Angående nuvarande ordning för upprättande av förslag till utförande
av torrläggningsföretag, vartill statsunderstöd sökes, bar lantbruksstyrelsen
anfört i huvudsak följande.

Hittills hade statsbidrag beviljats, oavsett om planerna varit upprättade
vid laga syneförrättning enligt bestämmelserna i 10 kap. vattenlagen eller
tillkommit genom frivilliga personliga överenskommelser i form av mellan intressenterna
ingångna föreningar. I andra delar av landet än de norrländska
länen hade företagen i allmänhet förberetts genom laga syneförrättning. Sii
hade däremot i synnerligen stor utsträckning icke skett i fråga om företag
inom de norrländska länen, där man i allmänhet syntes undvika syneförrättning
och i stället använt sig av s. k. föreningsförrättning.

När ett dikningsföretag blivit förberett genom laga syneförrättning, förefunnes
garanti för att de upptagna dikena för framtiden underhölles, därigenom
att underhållsskyldigheten bundes vid vederbörande fastigheter. Vidare
stadgades i 13 kap. 17 § vattenlagen, att där försummelse i underhållet
ägde rum vid torrläggningsföretag, till vars utförande lämnats lån eller
bidrag av statsmedel, viss statsmyndighet skulle äga att, efter en i föreskriven
ordning verkställd besiktning, låta på den försumliges bekostnad
avhjälpa försummelsen. Dylikt förfarande förutsatte dock, att laga syneförrättning
föregått företaget.

Vad åter anginge företag, till vilka förslag upprättats genom eu s. k. föreningsförrättning,
utebleve garantier för det framtida underhållet av dikena
helt eller delvis. I detta fall bleve nämligen underhållsskyldigheten gällande
endast för den, som underskrivit föreningen rörande företaget, men
utan all verkan för blivande ägare av vederbörande fastigheter. Föreskriften
i 7 kap. 36 § vattenlagen om rätt att påkalla syneförrättning för prövning
av framtida underhålls fördelning med avseende å dike, som upptagits utan
föregående syneförrättning, kunde icke åberopas, när fråga vore om be -

Nuvarande
ordning för
upprättande
av förslag till
torrläggningsföretag.

Dikenas framtida
under -håll.

Lantbruksstyrelsens

framställning
den 8 januari
1923.

Vattenrättsdomarnas

utlåtande den
5 oktober
1923.

8 Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

vakande av statens intresse i förevarande fall, enär sagda rätt tillkommaendast
intressent i företaget.

Härav framgår alltså, att ett mycket nära samband finnes mellan frågan
om ordningen för upprättande av förslag till torrläggningsföretag och spörsmålet
om det framtida underhållet av upptagna diken. Rörande betydelsen
av dikenas framtida underhåll inhämtas i huvudsak följande av lantbruksstyrelsens
utredning.

Utfört dikningsarbete måste omsorgsfullt vidmakthållas, på det att det
med dikningen erhållna resultatet bleve beståndande. Underlätes dylikt
underhåll, vore ändamålet med företaget förfelat och nyttan av de utbetalda
statsmedlen bleve illusorisk. Från statsmakternas och myndigheternas sida
hade uppmärksamheten länge varit riktad på önskvärdheten, att verksamma
garantier bereddes för nöjaktigt underhåll av de företag, som erhölle statsbidrag.
I sådant syfte hade väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och lantbruksstyrelsen
redan 1897 avlåtit skrivelse till Kungl. Maj:t, varjämte behovet
av särskilda åtgärder för en snar lösning av denna fråga framhållits i riksdagens
skrivelse åren 1898, 1902, 1906 och 1907 angående anvisande av anslag
till utdikningsföretag.

Frågan om garantier för det framtida underhållet av med statsbidrag upptagna
diken blev ånyo aktuell genom en skrivelse från lantbruksstyrelsen
den 8 januari 1923 angående beviljande av statsbidrag från norrländska
avdikningsanslaget till vissa företag i Västerbottens län, vilka grundats på
mellan delägarna träffade frivilliga överenskommelser. Därvid tog styrelsen
under övervägande, huruvida statens understödsverksamhet alltjämt borde
omfatta företag, beträffande vilka] garantier saknades för det framtida underhållet,
varvid styrelsen kom till det resultat, att bärande skäl icke längre
förelåge att med statsmedel understödja andra företag än dem, som grundats
på syneförrättning.

Över lantbruksstyrelsens sistnämnda framställning hava länsstyrelserna i
de sex nordligaste länen — efter hörande av hushållningssällskap och lantbruksingenjörer
— yttrat sig, därvid flera av de hörda myndigheterna icke
kunde biträda lantbruksstyrelsens förslag om obligatorisk syneförrättning
såsom villkor för statsunderstöd. Sedan lantbruksstyrelsen, efter anmodan,
den 30 april 1923 ånyo yttrat sig i ärendet, remitterade Kungl. Maj:t den
11 maj 1923 frågan till vattenrättsdomarna i riket.

Med anledning härav avgåvo vattenrättsdomarna gemensamt utlåtande
den 5 oktober 1923, varav inhämtas i huvudsak följande.

Frågan huruvida statsbidrag borde lämnas torrläggningsföretag, vilka tillkommit
utan laga syneförrättning, sammanhängde nära med spörsmålet om
sättet att vid sådana företag binda underhållsskyldigheten vid de fastigheter,
som njutit båtnad av företaget. Det funnes nämligen icke annat praktiskt
användbart sätt att vinna garanti för framtida underhåll än att binda underhållsskyldigheten
vid respektive fastigheter. Därest företaget tillkommit
efter syneförrättning enligt 10 kap. vattenlagen, ernåddes sådant bindande
vid fastigheterna. Att uppställa syneförrättning såsom förutsättning för
dylikt bindande av underhållsskyldigheten vid fastigheterna även i avseende

9

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

å företag, varom nu vore fråga, vore motiverat med hänsyn biand annat
till fastighetskrediten. I sistnämnda hänseende hänvisades till vattenrättsoch
dikningslagskommittéernas betänkande den 17 december 1910. därvid
kommittéerna, jämte annat, framhållit obenägenheten att belasta en fastighet
med onera, vilkas tillvaro ej framginge av offentliga handlingar och ej
heller vid besiktning av fastigheten framträdde såsom en naturlig konsekvens
av där rådande förhållanden.

Med anledning av i vissa yttranden uttalade betänkligheter mot obligatorisk
syneförrättning såsom villkor för statsbidrag med hänsyn till det invecklade,
tidsödande och kostsamma syneförfarandet påvisade vattenrättsdomarna,
hurusom med nuvarande bestämmelser i vattenlagen ett i vissa
avseenden förenklat syneförfarande redan nu vore tillåtet, samt föreslogo
vissa ändringar i sagda bestämmelser i syfte att ernå ytterligare lättnader
med avseende särskilt å synekostnaderna och förrättningarnas formella handläggning.
Vattenrättsdomarna ifrågasatte därvid sådant tillägg till 10 kap.
35 § vattenlagen, att, därest samtliga deltagare enades om grunderna för
deltagande i arbetets utförande, gode mäns biträde icke erfordrades vid förrättningar
inom de norrländska länen och Kopparbergs län, med mindre
förrättningsmannen ansåge jorduppskattning böra vid förrättningen äga rum
eller bestämmande av ersättning ifrågakomme till någon, som ej vore deltagare
i företaget, eller ock underställning skulle ske. Vad i vattenlagen
stadgades om synemännens uppgifter och åligganden skulle i sådant fall
lämpas till förrättningsmannen. Vidare föreslogo vattenrättsdomarna ett
tillägg till 10 kap. 71 §'' vattenlagen av innehåll, att, där förrättning
hållits utan biträde av gode män i fall, då sådant vore tillåtet, utlåtandet
finge meddelas utan att sammanträde hölles, dock att utlåtandets dag och
därmed förrättningens avslutande skulle tillkännagivas parterna i samma
ordning, som funnes föreskriven beträffande sammanträde.

Genom remiss den 31 mars 1924 anbefallde Kungl. Maj:t lantbruksstvrelsen
att, i anledning av vad vattenrättsdomarna sålunda anfört, ånyo yttra
sig i ärendet och därvid tillika avgiva förslag rörande de ändringar i övrigt
i nu gällande författningar angående avdikningsanslagen och odlingslånefonden,
vilka av styrelsen kunde anses påkallade. Berörda remiss har alltså
varit utgångspunkten för lantbruksstyrelsens nu förevarande utlåtande.

I detta utlåtande har lantbruksstyrelsen föreslagit införande av obligatorisk
syneförrättning såsom villkor för erhållande av statsunderstöd.

Lantbruksstyrelsen bär därvid uttalat, att handläggandet av utdikningsförrättningarna
såsom syneförrättningar enligt vattenlagen — under tillämpning
av de i vattenrättsdomarnas yttrande anvisade förenklingarna i syneförfarandet
— icke behövde förorsaka nämnvärt ökade kostnader eller tidsförlust
för sakägarna. Med hänsyn därtill och då statens fordran på garantier
för framtida underhållet av de utförda arbetena skulle säkerställas
genom sådana syneförrättningar, borde obligatoriskt syneförfarande såsom
villkor för erhållande av statsunderstöd till här ifrågavarande utdikningsfÖretag
införas, vare sig de berörde allenast en enda eller flera fastigheter.
Därigenom vunnes även den beaktansvärda fördel för intressenterna, att till
företaget hörande frågor bleve rättsligen reglerade och därigenom oberörda
av förändringar i äganderättsförhållandena m. m.

Syneförrättning såsom villkor för statsunderstöd borde gälla för samtliga

Lantbruksstyrelsens
nu
förevarande
utlåtande.

Yttranden.

10 Kungl Maj:ts proposition Nr 82.

torrläggningsföretag även inom riket i övrigt, till vilkas utförande ansökning
gjordes om vare sig bidrag eller lån av statsmedel.

Beträffande de av vattenrättsdomarna anvisade förenklingarna i syneförfarandet
och den därigenom uppkommande möjligheten till reducering av
sakägarnas kostnader för syneförrättningar ville lantbruksstyrelsen erinra,
att nämnda förhållanden vore av mycket stor betydelse vid förrättningar av
mindre omfattning icke blott i Norrland och Dalarna utan även inom landet
i övrigt. Särskilt gällde detta med avseende på tillkallandet av gode män
att biträda vid syneförrättningen. Gode männens resekostnads- och traktamentsersättningar
utgjorde oproportionerligt stor andel, stundom ända till
30 procent av hela förrättningskostnaden. Icke sällan torde emellertid i
dessa fall förrättningen gälla en avdikningsfråga av enklaste slag, där en
lämplig och rättvis grund för kostnadsfördelningen borde kunna föreningsvis
åstadkommas utan jorduppskattning, när samtliga sakägare vore därom
ense och motstående intressen icke berördes. Enligt lantbruksstyrelsens förmenande
torde därför intressenterna i sådana företag jämväl inom övriga
delar av landet böra få del av den icke oväsentliga lindring i synekostnaderna,
som ernåddes genom befrielse i dylikt fall från skyldigheten att
vid förrättningen tillkalla gode män.

I anslutning härtill har lantbruksstyrelsen i förevarande utlåtande föreslagit
obligatorisk syneförrättning enligt 10 kap. vattenlagen såsom villkor
för statsunderstöd. Förslaget liar emellertid framställts under förutsättning,
att ändringar i 10 kap. 35 och 71 §§ vattenlagen, i enlighet med styrelsens
därom framlagda, på vattenrättsdomarnas yttrande grundade förslag, jämväl
genomföras.

Förevarande del i lantbruksstyrelsens förslag har rönt gensaga endast i
några enstaka yttranden.

Sålunda har länsstyrelsen i Uppsala län uttalat, att säkerhet för torrläggnings
vidmakthållande torde kunna vinnas på annat och lämpligare sätt
än genom att göra syneförrättning obligatorisk som förutsättning för statsunderstöds
erhållande. Västernorrlands läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott, vars yttrande åberopats av länsstyrelsen i sagda
län, har förmenat, att —■ för undvikande av införande av obligatorisk syneförrättning
— en väg vore, att ett dikningsregister upplades, där mellan intressenter
ingången frivillig förening jämte uppgift om varje i företaget ingående
fastighet inregistrerades som servitut. Registrets förande borde anförtros
åt vederbörande vattendomstol. Länsstyrelsen i Norrbottens
län har ansett, att det ur synpunkten av de små jordbrukarnas intresse
väckte betänkligheter att föreslå obligatorisk syneförrättning. Även med föreslagna
förenklingar bleve proceduren tidsödande, besvärlig och framför allt
dyrbar. Det borde därför övervägas, om ej underhållets säkerställande kunde
vinnas genom enklare medel.

Västerbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
har visserligen kunnat ansluta sig till förslaget om obligatorisk syneförrättning,
sedan anvisningar nu givits på förenklat syneförfarande, men har å
andra sidan uttalat, att underhållsskyldigheten ej hade åsidosatts i den
omfattning, lantbruksstyrelsen syntes antaga.

I två andra yttranden har viss jämkning föreslagits i lantbruksstyrelsens
förslag i förevarande del.

11

Kungl. Maj:ts ■proposition Nr 82.

Sålunda har länsstyrelsen i Jönköpings län, under framhållande av
att syneförrättning droge ökade förrättningskostnader, uttalat, att dessa kostnader
kunde ytterligare lättas, om även odlingslån finge erhållas efter syn
av förrättningsman utan biträde av gode män ävensom om såväl bidrag som
lån alltid kunde beviljas efter syn utan gode män i de fall, där båtnadsbeloppet
ej överstege t. ex. 10,000 kronor. Särskilt för länet, där 82.13 procent
av brukningsdelarna hade mindre åkerareal än 10 hektar, vore sådan
lindring i kostnaderna av mycket stor betydelse.

Länsstyrelsen i Värmlands län har ifrågasatt den jämkning, att
syneförrättning ej föreskreves som oundgängligen nödvändig vid företag,
som berörde allenast en fastighet, enär sakägaren i sådant fall eljest skulle
åsamkas onödiga kostnader.

Jag förordar den ifrågasatta bestämmelsen, att förslag till utförande av
företag, vartill statsbidrag eller statslån sökes, skall vara upprättat vid syneförrättning
enligt bestämmelserna i 10 kap. vattenlagen. Såväl lån som bidrag
hava visserligen hittills plägat beviljas till företag, även om de grundats allenast
på överenskommelser intressenterna emellan — detta gäller huvudsakligen företag
i de norrländska länen — men i dylika fall vinnes ingen garanti för det
framtida underhållet av de med statsmedel upptagna dikena. Vad lantbruksstyrelsen
uttalat om betydelsen av det framtida underhållets behöriga fullgörande
synes mig böra tillmätas stor vikt. Anordningar böra därför införas,
vilka säkerställa det framtida underhållet, något som icke lämpligen lärer kunna
ske i annan ordning än att underhållsskyldigheten bindes vid respektive
fastigheter. Så bliver fallet, därest företaget föregåtts av laga syneförrättning.
Annan framkomlig väg än syneförrättning enligt vattenlagen har
icke kunnat anvisas för underhållsskyldighetens bindande vid respektive
fastigheter.

Kostnaderna för anlitande av sakkunnig förrättningsman torde för jordägarna
bliva i stort sett desamma, om förrättningen handlägges enligt bestämmelserna
i 10 kap. vattenlagen eller i annan ordning. Däremot medför
skyldigheten att anlita gode män ökade utgifter. För att ej i detta avseende
betunga förrättningssökandena synes det vara lämpligt, att de ökade kostnader,
som föranledas genom anlitande av gode män, där detta nödvändiggöres
av den nu föreslagna bestämmelsen, må stanna å statsverket.

De kostnader, som härigenom tillskyndas statsverket, hava av lantbruksstyrelsen
beräknats till omkring 50,000 kronor och komma att mer än uppvägas
av de fördelar, som därigenom skulle vinnas. För övrigt finnes anledning
antaga, att nu avsedda kostnad skulle bliva av blott tillfällig art.
Vattenrättsdomarna och lantbruksstyrelsen hava nämligen föreslagit sådan
förenkling i fråga om syneförfarandet att, därest deras förslag bliver upphöjt
till lag, någon ökad ersättningsskyldighet för statsverket ej längre
behöver ifrågakomma. För denna lagfrågas vidare övervägande hava handlingarna
överlämnats till justitiedepartementet.

Till frågan om den förhöjda ersättningens beräknande återkommer jag
längre fram under avdelning 8).

Departements chefen.

12

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

Lantbruksstyr
elsen.

Yttranden.

3) Visst förhållande mellan båtnad och kostnad såsom förutsättning för
erhållande av bidrag och lån.

Enligt lantbruksstyrelsens förslag skulle statsbidrag eller statslån i regel
beviljas endast under förutsättning, att styrelsen funne värdet av den båtnad
genom torrläggningen, som bestode i höjande av alstringsförmågan hos
marken med hänsyn till dess utnyttjande som åker eller ständig slåtter- och
betesvall, uppväga eller överstiga kostnaden för torrläggningen.

Statsunderstöd borde nämligen icke ifrågakomma med mindre kostnaden
för ett torrläggningsföretag stode i sådant förhållande till motsvarande jordförbättring
genom torrläggningen, att arbetet ur ekonomisk synpunkt kunde
anses värt att utföra. Staten borde iakttaga försiktighet beträffande uppmuntran
till utförande av ekonomiskt svaga torrläggningsföretag. För
understöds erhållande borde därför såsom regel gälla, att kostnaden icke
befunnes överstiga den uppskattade båtnaden.

Enligt lantbruksstyrelsens förslag borde förenämnda regel dock icke gälla
undantagslöst, utan torde statsbidrag eller statslån i undantagsfall, när särskilda
skäl därtill vore, kunna beviljas, även där kostnaden överstege båtnaden.
Det förelåge nämligen svårigheter att fullt exakt beräkna kostnaden och båtnaden.
För övrigt inträffade det ej sällan, särskilt beträffande små ägolotter, att
torrläggning, vars kostnad överstege båtnaden, utgjorde en nödvändig betingelse
för fortsatt uppehållande av lottens jordbruksdrift. I undantagsfall
borde statsunderstöd därför kunna beviljas, även om kostnaden något överstege
båtnaden. Enligt styrelsens motiv till berörda bestämmelse borde de
förekommande undantagsfallen dock begränsas till företag, där kostnaden
motsvarade högst 120 procent av båtnaden.

I några yttranden hava erinringar framställts mot här berörda bestämmelser,
gående i huvudsak ut därpå, att i kostnaden icke borde inräknas
förrättningskostnader, då fråga vore att jämföra båtnad och kostnad, samt
att marginalen mellan kostnad och båtnad borde göras vidare, än vad lantbruksstyrelsen
ifrågasatt.

Sålunda har lantbruksingenjören i Kristianstads län, vilkens yttrande
åberopats av länsstyrelsen i sagda län, framhållit såsom ett
önskemål, att vid jämförelse mellan båtnad och kostnad i kostnaden ej borde
upptagas kostnader för syneförrättning eller för betänkande m. m. utan endast
själva torrläggningskostnaden. I annat fall bleve många mindre företag,
där förrättningskostnaderna vore relativt stora, uteslutna från statsunderstöd.
Det funnes värden, som ej komme till synes i båtnadsberäkningen,
såsom t. ex. subjektiv förmåga för en småbrukare att tillgodogöra sig
förbättringen. Liknande önskemål bär framställts av länsstyrelsen i
Värmlands län, som även ansett, att det borde närmare utsägas, när sådana
fall vore för handen, att understöd finge utgå även om kostnaden
överstege båtnaden.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har betonat svårigheten att komma
till riktig beräkning av framför allt båtnaden samt framhållit önskvärdhe -

13

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

ten, att nuvarande praxis med ett kostnadsmaximum å 120 procent av det beräknade
förbättringsvärdet bibehölles som säkerhetsmarginal. Västerbottens
läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, vars yttrande åberopats
av länets länsstyrelse, erinrar likaledes om vanskligheten att
riktigt uppskatta båtnaden. Värdena kunde lätt växla, t. ex. före och efter
framdragande av järnväg eller landsväg. En så vid marginal som t. ex.
150 procent vore lyckligare.

Jag biträder lantbruksstyrelsens förslag jämväl i denna del. Med anledning
av i vissa yttranden framställda erinringar vill jag dock uttala, att
tillämpningen av förberörda undantagsbestämmelse torde böra — inom
relativt vida gränser — regleras genom praxis, därvid hinder ej torde böra
möta att vid prövningen inom lantbruksstyrelsen av frågan om båtnadens
och kostnadens inbördes förhållande bortse från förrättningskostnader och
andra därmed jämförliga, själva torrläggningsarbetet icke direkt vidkommande
kostnader.

4) Statsbidragets storlek samt sammanslagning av norrländska och
allmänna avdikningsanslagen.

I fråga om storleken av det statsbidrag utan återbetalning sskyldighet,
som skulle kunna beviljas av Kungl. Maj:t, har lantbruksstyrelsen föreslagit
i huvudsak följande. Bidraget skulle utgöra högst en tredjedel av den utav
Kungl. Maj:t godkända kostnaden såväl för torrläggningsarbetet — teg- eller
täckdikning däri ej inberäknad — som ock för undersökningen och förrättningen
jämte erforderliga kartor och handlingar. Beträffande företag inom
Norrland, Dalarna och viss del av norra Värmland, vari inginge mark,
som icke tagits i anspråk såsom åker eller ständig slåtter- och betesvall,
skulle bidraget dock få utgå till högst hälften av samma kostnad, under
förbehåll likväl, att en tredjedel av bidraget innestode, intill dess bidragstagaren
inom därför vid arbetsplanens fastställelse bestämd tid hos lantbruksstyrelsen
styrkt sig hava tagit nämnda mark i anspråk för sagda ändamål
i den omfattning, som styrelsen kunde hava föreskrivit. I den mån
båtnadsvärdet överstege kostnaden, skulle bidraget undergå skälig minskning,
en bestämmelse som skulle avse företag, oavsett deras belägenhet inom skilda
landsdelar. Beträffande de undantagsfall, där kostnaden överstege båtnadsvärdet,
skulle bidraget med tillämpning i övrigt av förut nämnda grunder
beräknas med hänsyn — icke till kostnaden — utan till båtnadsvärdet.

Vidare har lantbruksstyrelsen föreslagit, att norrländska och allmänna
avdikningsanslagen skulle sammanslås till ett för riket i dess helhet gemensamt
anslag, benämnt statens av dikning sanslag.

Vad då först beträffar frågan, huruvida den nuvarande företräd.esställningen
för utdikningar inom Norrland och Dalarna borde jämväl i fortsättningen
bibehållas i sin nuvarande form, har lantbruksstyrelsen därom
anfört i huvudsak följande.

Departements chefen.

Lantbruksstyrelsen.

14

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

Utdikningarna i berörda delar av riket hade börjat alltmera utvecklas i
en riktning, som ursprungligen icke torde hava varit avsedd vid understödjandet
med statsmedel. Sålunda hade antalet smärre dikningsföretag,
omfattande endast någon hektar eller därunder samt beräknade till en
kostnad av allenast några hundra kronor, visat starkt stigande tendens, varjämte
befogade anmärkningar mycket ofta kunnat göras mot understödstagarna
för bristande intresse i fråga om de utdikade markernas tillgodogörande.

Nyssnämnda smärre dikningsföretag vore visserligen i allmänhet nyttiga
men tillhörde näppeligen tillämpningsområdet för ifrågavarande statsanslag,
som finge anses huvudsakligen avsedda för sådana större företag, vilka jordägarna
svårligen kunde utföra med egna krafter och medel. De smärre
dikningsföretagen vore oftast att anse såsom detaljdikning i samband med
sådan nyodling, som staten understödde i annan ordning.

I fråga om tillgodogörandet av de med bidrag från norrländska avdikningsanslaget
utdikade markerna hade mångenstädes kunnat konstateras,
att understödstagarna utnyttjat endast en obetydlig del eller intet alls av
de möjligheter till ökad jordbruksproduktion, som dikningen skapat. De
höga statsbidragen hade tydligen lockat jordägarna att utföra dikningsarbeten
— vilka hade ej ringa betydelse genom beredande av arbetsförtjänster
— i större utsträckning än det förhandenvarande behovet av odlingstillfällen
kunnat anses kräva. Sedan 1907 hade med bidrag från norrländska
avdikningsanslaget — till belopp av 17.8 miljoner kronor — torrlagts omkring
265,400 hektar. Styrelsen ansåge sig hava stöd för den uppfattningen, att
endast en mindre del därav verkligen blivit av jordägarna utnyttjad.

Då det såväl från statsfinansiell synpunkt som för höjande av det norrländska
jordbruket vore angeläget, att en verklig och mera bestående nytta av
statsbidragen framdeles kunde påräknas, borde det övervägas, om icke genom
lämplig förändring av bidragsvillkoren ett bättre resultat i sådant hänseende
kunde vara att ernå. Grundtanken i understödsverksam heten borde vara, att
utdikningar skedde icke så mycket för statsbidragets skull som fastmera för
erhållande av ökad avkastning av understödstagarens jordbruk. Beträffande
de norrländska utdikningarna borde därför övervägas, om ej den nuvarande
bidragskvoten borde under vissa förutsättningar kunna undergå någon sänkning.

Med hänsyn till att utdikning av obruten mark i norra Sverige icke lika
hastigt och säkert som dylika företag å motsvarande mark i övriga delar
av riket kunde påräknas föranleda ökad inkomst, att den ekonomiska bärkraften
hos jordbrukarna i de norra landsändarna ofta vore otillräcklig för
företagens genomförande samt att det vore ett statsintresse att befordra uppodling
av obruten mark i berörda trakter, borde nuvarande bidragskvot
nedsättas endast i fråga om sådana därstädes befintliga torrläggningsföretag,
vilka uteslutande omfattade redan odlad jord, eller där den ytterligare
båtnaden genom uppodling befunnes oväsentlig i förhållande till båtnaden
å den redan odlade marken.

För norrländska utdikningsföretag, vilka hade till slutligt ändamål uppodling
av obruten mark för höjande av jordbruksproduktionen, vore sålunda
bidrag till högre belopp väl motiverat. Förutsättning för åtnjutande av
det förhöjda bidraget borde dock vara, att odlingsarbete av viss omfattning
verkställts.

Då dikningsföretag i de norra landsdelarna, i likhet med (ivriga delar av
riket, kunde bliva delaktiga av, förutom bidrag, lån ur odlingslånefonden,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

15

kunde sammanlagda statsunderstödsbeloppen i allmänhet komma att motsvara
hela dikningskostnaden.

Beträffande tillämpningsområdet för de gynnsammare bidragsvillkor,
som sålunda under vissa förutsättningar skulle tillerkännas torrläggningsföretag
i de norra landsdelarna, för så vitt däri inginge oodlad mark, inhämtas
av lantbruksstyrelsens utlåtande i huvudsalt följande.

Starka skäl talade för, att jämväl någon del av Värmland bereddes möjlighet
erhålla det högre bidraget. Länsstyrelsen i Värmlands län hade i
skrivelse till Kungl. Maj:t den 8 april 1924 gjort framställning om utsträckning
av tillämpningsområdet för norrländska avdiltningsanslaget att omfatta
jämväl Färnebo, Älvdals, Fryksdals, Jösse, Gillhergs och Nordmarks härad
av sagda län. Lantbruksstyrelsen hade dock ej funnit bärande skäl att
förorda de gynnsammare bidragsvillkoren utöver vad beträffade den nordligaste,
mellan Dalarna och norska gränsen belägna delen av Värmland,
innefattande det huvudsakliga av Älvdals härad (nämligen Norra och Södra
Finnskoga, Dalby, Norra Ny och Ekshärads socknar samt Nyskoga kapell)
och omkring hälften av Fryksdals härad (nämligen Östmarks, Vitsands och
Fryksände socknar samt Lekvattnets kapell).

Enligt lantbruksstyrelsens förslag skulle en gradering av bidragets storlek
ske med hänsyn till de olika torrläggningsföretagens ekonomiska ställning
på så sätt, att högsta gränsen för bidraget — en tredjedel, respektive hälften
av kostnaden — endast toges i anspråk, då kostnaden uppginge till eller,
beträffande de undantagsfall när statsunderstöd beviljades trots större kostnad
än båtnad, överstege förbättringsvärdet, varefter bidraget skulle reduceras
i den mån förbättringsvärdet stege i förhållande till kostnaden.

Lantbruksstyrelsen har framhållit, att intressenterna i ett ekonomiskt gynnsamt
företag icke finge anses vara i samma mån beroende av understödet
form av statsbidrag utan återbetalningsskyldighet som deltagarna i ett annat
företag, där vinsten bleve väsentligt mindre eller ingen. Därest jämväl lån
beviljades, komme tydligen sammanlagda låne- och bidragsbeloppen att i
varje fall kunna motsvara hela kostnaden, i det lånet kunde ökas i samma
mån bidraget minskades.

Rörande förslaget om sammanslagning av .norrländska och allmänna avdikning
sanslag en inhämtas av lantbruksstyrelsens utlåtande i huvudsak
följande.

Vid några tillfällen hade allmänna avdikningsanslaget varit otillräckligt
för att motsvara efterfrågan, medan norrländska avdikningsanslaget uppvisat
stor behållning. Då styrelsens förslag innebure, att enahanda villkor skulle,
med visst undantag, gälla för erhållande av statsbidrag i såväl de norra
som de mellersta och södra delarna av riket, vore det lämpligt att sammanslå
anslagen, varigenom även vunnes en ej oväsentlig förenkling i behandlingen
inom styrelsen av hithörande ärenden.

Lantbruksstyrelsens förslag i vad angår ändrade bestämmelser rörande
bidragskvoten för torrläggningsföretag inom de norra landsdelarna har
rönt ett mycket kraftigt motstånd i yttrandena från de fyra nordligaste
länen.

Yttranden.

16

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

Väste morr lands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott,
vars yttrande åberopats av länsstyrelsen i länet, har avstyrkt förslaget
om försämring i villkoren för norrländska avdikningsanslaget. Förslagets
genomförande skulle leda till, att det nu så livliga intresset inom mellersta
och övre Norrland för utdikningar säkerligen komma att avsevärt svalna.
Ur företagarens synpunkt vore de mindre torrläggningsföretagen minst lika
viktiga som de större. En mycket stor del av länets odlade jord läge intill
gamla krondiken, som sålunda givit impuls till fortsatt odlingsverksamhet.
Även avstyrktes, att det högre bidragets utfående skulle bero på färdigodling,
en anordning, som åsamkade det allmänna onödiga resekostnader.
Utdikade marker kunde för övrigt först efter några år med fördel odlas.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har gjort de bestämdaste invändningar
mot att de till Norrlands förmån nu gällande undantagsbestämmelserna i
i fråga om bidragets storlek skulle ändras. Fordran på odlingens fullbordan
såsom villkor för förhöjt bidrag skulle medföra ökade kontrollkostnader.

Västerbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott,
vars yttrande åberopats av länsstyrelsen i sagda län, har förklarat sig
icke kunna under några omständigheter biträda förslaget om försämrade
bidragsvillkor för Norrland. Lantbruksstyrelsens motivering grundade sig
på oriktig uppfattning om förhållandena inom det område, frågan närmast
berörde. Ett mindre torrläggningsföretag kunde skapa utkomstmöjligheter
för en familj med begränsade tillgångar. Även om det ur förrättningsmannens
synpunkt vore av ringa intresse att handlägga dylika smärre förrättningar,
borde staten ej försvåra erhållandet av bidrag för mindre företag.
Nyodlingen torde vara kraftigare i Västerbottens län än i andra län,
vilket gåve stöd för påståendet, att nyttan ur allmän synpunkt av statsbidragen
till utdikning vore påtaglig. Utan denna omfattande dikning,
skulle egnahemsbildningen inom länet ej hava givit sådant resultat, som nu
kunde uppvisas. Sänkta bidrag skulle leda till minskad dikning och minskade
arbetstillfällen. Utdikade torvmarker kunde först efter någon tid
med full fördel odlas. Något avsiktligt eftersättande av odlingsarbetet hade
hittills ej skett, men odlingen toge sin tid. Kontroll över odlingsarbetets
fullbordan medförde väsentliga kostnader, som lika gärna kunde komma den
produktiva verksamheten till godo.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har ej kunnat biträda förslaget om
sänkning av bidraget för Norrlands del. Föreställningen, att odlingen mera
allmänt eftersattes, överensstämde ej med faktiska förhållandet. Det inträffade
ytterst sällan, att någon, som deltagit i utdikningsföretag, dröjde med odlingen
längre än han vore nödd och tvungen till på grund av sin ekonomi. Länsstyrelsen
ville vända sig mot tendensen i förslaget, att från bidrag utestänga
de mindre företagen. De små jordägarna vore i majoritet och i stort behov
av bidrag. Alla bestämmelser, som verkade i riktning att försvåra bidragsmöjligheterna
för de mindre företagen, borde omsorgsfullt undvikas.

I fråga om tillämpningsområdet för den av lantbruksstyrelsen ifrågasatta
bestämmelsen om gynnsammare bidragsvillkor för torrläggningsföretag i de
norra landsändarna, därest dikningen efterföljdes av viss nyodling, hava
vissa erinringar framställts i yttrandena från länsstyrelserna i Värmlands
och Örebro län.

Länsstyrelsen i Värmlands län har hemställt, att den del av länet
som avsåges i länsstyrelsens förenämnda framställning den 8 april 1924 i
sin helhet finge den förmån, som skulle tillkomma Norrland.

IT

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 82.

Länsstyrelsen i Örebro län liar gjort gällande, att vissa områden av
länet — särskilt Grythyttans, Hällefors, Hjulsjö och Ljusnarsbergs socknar
— måste likställas med de delar av Värmlands län, som avsåges i nyss
nämnda framställning från länsstyrelsen i Värmlands län, samt borde därför
även få del av möjligheten till högre bidrag.

Lantbruksstyrelsens förslag om gradering av bidragskvoten med hänsyn
till företagens ekonomiska ställning har berörts i följande tre yttranden.

Lantbruksingenjören i Kalmar län, vilkens yttrande åberopats av
länsstyrelsen i länet, har framhållit vikten av att en jordbrukare någorlunda
kunde kalkylera företaget och känna bidragets storlek, innan han nedlade
en ofta icke oansenlig kostnad på syneförrättning. Det vore därför
lämpligt, att en bestämmelse infördes om bidragets minimibelopp, exempelvis
att bidraget skulle utgå med minst 1 /,, av kostnaden. Bidragsbeloppet borde
ej i allt för hög grad göras beroende1 av båtnaden, vilken vore svår att exakt
beräkna.

Ungefär liknande synpunkter hava framhållits i yttrandena från Kristianstads
och Värmlands län, därvid jämväl uttalats tvekan, huruvida
skalan i fråga om bidragets reduktion ginge åt rätt håll, d. v. s. huruvida
de från nyttighetssynpunkt svagare företagen verkligen borde beredas förmånen
av högre bidrag än de bättre företagen. Reduktionen borde i allt
fall göras lindrig.

Förslaget om de båda av dikning sanslag ens sammanslagning har gjorts
till föremål för erinran i tre av de infordrade yttrandena.

Länsstyrelsen i Värmlands län har funnit det angeläget, att viss del
av avdikningsanslaget i första hand förbeliölles torrläggningsföretag inom de
norra landsändarna till förebyggande av att möjligheten till högre bidragskvot
bleve illusorisk.

Västerbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott,
vars yttrande åberopats av länsstyrelsen i länet, bär framhållit, att norrländska
avdikningsanslaget, varifrån bidrag beviljats i 18 år, hade fått den
allra största betydelse för övre Norrland och uppskattades av allmänheten
såsom en av statens betydelsefullaste åtgärder till jordbruksnäringens stödjande.
Redan att rubba denna uppfattning måste väcka betänkligheter.
Särskilt nu, när jordbruket arbetade under bekymmersamma förhållanden,
borde statsmakterna ej undandraga sig att giva det stöd, som man tidigare
ansett sig kunna lämna. Allra minst vore detta välbetänkt vid en tidpunkt,
när man på annat sätt ämnade draga fördel av de uppnådda resultaten och
samtidigt sökte finna olika vägar att kunna bereda ökade skaror av befolkningsöverskottet
utkomst vid jordbruket, därvid stora förhoppningar
ställdes på Norrlands ännu till stor del outnyttjade möjligheter ej minst på
jordbrukets område.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har ingående belyst, hurusom jordbruket
och dess utveckling för Norrland i allmänhet och ej minst för dess
nordligaste delar vore av oerhört stor betydelse. Det vore ett riksintresse
att tillvarataga jordbrukets utvecklingsmöjligheter i Norrland. De naturliga
förutsättningarna för jordbruk i övre Norrland vore mindre gynnsamma,
och befolkningen vore till följd av fattigdom och andra omständigheter ofta
urståndsatt att med egna resurser åstadkomma erforderlig uppryckning av
jordbruket. Statens hittills mest betydande insats för det norrländska jordbrukets
upphjälpande vore inrättandet av norrländska avdikningsanslaget.

Industriens nedgång och de försämrade konjunkturerna för trävarurörelsen
Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 67 höft. (Nr 82). 2

18

Kung!,. Maj:ts proposition Nr 82.

Departements chefen.

i förening med berörda trakters starka folkökning gjorde, att man av allt
att döma hade att räkna med ett överskott av arbetskraft. En avsevärd del
av de ledigblivna arbetarna vore obesuttna bönder och småbrukare, vilka
ingenting bättre begärde än att bliva satta i tillfälle att förbättra och utvidga
sina jordbruk. Ett starkt ökat intresse hade konstaterats för jordbruket och
dess möjligheter, och efterfrågan på bidrag till nyodlingar och jordförbättringar
vore nu mycket stor. Medel för sådana ändamål vore i längden
nyttigare än arbetslöshetsunderstöd och mer eller mindre improduktiva nödhjälpsarbeten.

En sammanslagning av avdikningsanslagen — i förening med de försämrade
bidragsvillkoren — skulle sätta Norrland i efterhand och beröva landsändan
en god del av de bidrag, som eljest skulle kommit därvarande jordbruk
till godo. Att norrländska avdikningsanslaget icke tagits i anspråk i beräknad
omfattning berodde i väsentlig mån därpå, att vederbörande lantbruksingenjör
icke på långt när hunne med alla de förrättningar, som uppdroges åt honom.
Ett trängande behov förelåge av åtgärder för snabbare handläggning inom
länet av förekommande jordförbättringsfrågor. Norrländska avdikningsanslaget
borde fortfarande äga bestånd som ett självständigt anslag utan sammanblandning
med de understödsmedel, som kunde vara avsedda för landets
sydligare delar.

Jag kan för min del i stort sett ansluta mig till lantbruksstyrelsens förslag
i fråga om storleken av det statsbidrag, som utan återbetalningsskyldighet
bör lämnas för utförande av här avsedda torrläggningsföretag.

De kraftiga erinringar mot förslaget, som framställts från norrländskt
håll, hava av mig noga övervägts, därvid jag dock kommit till det resultat
att de icke äro av beskaffenhet att höra föranleda någon mera väsentlig jämkning
i lantbruksstyrelsens förslag. Vad särskilt angår frågan om bidragets storlek
i de fall, där fråga är om utdikning av ännu ej odlad jord — dessa falt
torde för Norrlands del vara mycket vanliga, och yttrandena avhandla huvudsakligen
dem — torde förslaget, i betraktande av att kostnaden liär i allmänhet
ej lärer nämnvärt understiga båtnaden, icke leda till annan försämring beträffande
storleken av bidraget till norrländska utdikningar än en reduktion
från hälften till en tredjedel i sådana fall, där dikningen icke inom viss
tid — vilken i tillämpningen ej bör tilltagas för knapp — efterföljes av
markens utnyttjande för jordbruksdrift genom odling. I den mån den avdikade
odlingsmarken tillvaratages för användning till åker eller ständig
slåtter- och betesvall, skulle ju statsbidraget, liksom hittills, kunna utgå med
högst halva torrläggningskostnaden. Den föreslagna ändringsbestämmelsen
synes sålunda icke böra leda till minskad odlings verksamhet, utan den bör snarare
vara en sporre för vederbörande att icke låta sig nöja med blott utdikning
utan fullfölja arbetet genom färdigodling, så att verklig nytta ur jordbrukssynpunkt
erhålles av den torrlagda odlingsjorden. För att i görligaste män
lindra övergången till de nya bestämmelserna för de norrländska företagens
vidkommande ämnar jag senare, under avdelningen 8, ifrågasätta ett stadgande
av innebörd, att statsbidraget — oberoende av de nya bestämmelserna
— må beträffande företag i Norrland och Dalarna, vartill förslag inkommit
till lantbruksstyrelsen före den 1 juli 1926, utgå till högst hälften av kostnaden.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

19

Vad beträffar spörsmålen om tillämpningsområdet för den gynnsammare
bidragskvoten till utdikning av obruten mark i de norra landsändarna,
bidragets gradering med hänsyn till förhållandet mellan kostnad och båtnad
samt sammanslagningen av norrländska och allmänna avdikningsanslagen
till ett för riket gemensamt anslag (statens avdikningsanslag), har jag intet
att erinra mot lantbruksstyrelsens förslag.

5) Vissa av kolonisationskommittén avhandlade, med avdikningsanslagen

sammanhängande frågor.

I sitt den 31 maj 1922 avgivna betänkande (statens offentliga utredningar
1922: 22) har kolonisationskommittén, under avdelningen III (kraftigare befrämjande
av egnahemsbildning å enskild jord i Norrland), föreslagit vissa
ändringar i bestämmelserna för norrländska avdikningsanslaget, nämligen i
syfte dels att statsbidrag skulle utgå även till odlingsvägar, dels att förrättningskostnaden
skulle bliva fri för mindre bemedlade.

Beträffande frågan om statsbidrag till anläggande av odlingsvägar, vilka
vore erforderliga för brukningen och tillgodonjutandet av utdikade marker,
hade enligt kommitténs förmenande sådant tillgodonjutande av marken
mycket försummats på grund av att farbar väg till utdikningsområdena
ofta saknades. Anläggandet av odlingsvägar vore ett verksamt medel att
befordra kolonisationen och underlätta utflyttning från den gamla bygden.
Under förutsättning att statsbidraget utginge till hälften av den beräknade
kostnaden, uppskattades statens utgifter för ändamålet till 300,000 kronor
för år. Enligt kommitténs mening skulle dessa utgifter fylla ett viktigt
statligt ändamål och kraftigt bidraga till det norrländska jordbrukets utveckling.

Rörande frågan om fria förrättning skostnader föresloge kommittén, att
bidragstagare ur norrländska avdikningsanslaget, som med intyg av kommunalnämndens
ordförande styrkte, att honom påvilande kostnader måste
anses vara för honom betungande i förhållande till hans ekonomiska ställning,
skulle erhålla statsbidrag till hela kostnaden för undersökningen och
förrättningen jämte de för statsbidragets erhållande erforderliga kartor och
handlingar. Kommittén hade ansett, att de ökade årliga statsutgifterna för
detta ändamål icke komma att överstiga 20,000 kronor.

I sitt förevarande utlåtande har lantbruksstyrelsen upptagit till behandling
jämväl förberörda, av kolonisationskommittén framställda förslag, vilka
ännu ej lett till något statsmakternas beslut.

I vad avsåge odlingsvägarnas betydelse för de utdikade markernas tillgodogörande,
ville lantbruksstyrelsen i huvudsak ansluta sig till kolonisationskommitténs
uttalanden. Anspråk på statsunderstöd vore icke alldeles
oberättigade även till kostnad för odlingsväg, då befintligheten av en farbar
förbindelseled till ett utdikningsområde kunde anses utgöra en likaså viktig
förutsättning för områdets tillgodogörande som själva utdikningsarbetet.
Gällande författningar om statsbidrag till vägbyggnader torde icke vara
tillämpliga för här ifrågavarande ändamål. Däremot kunde ifrågasättas

Koloni^ otionskorimitténr -

Lantbru Å\>
styrelsen.

20

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

Yttranden.

Departements chefen.

Lantbruks styrelsen.

om eventuella statsunderstöd till odliugsvägar borde utgå av de för utdikningsföretagen
i övrigt tillgängliga medlen eller anvisas i annan ordning.

Lantbruksstyrelsens uttalanden i frågan om statsbidrag till odliugsvägar
utmynnade i den förklaring, att styrelsen ansåge, att frågan om beviljandet
av sådant statsunderstöd borde tillsvidare anstå.

Vad angår förslaget om statsbidrag till förrättning skostnader har lantbruksstyrelsen
framhållit, att — med undantag för arbeten av mycket ringa
omfattning — förrättningskostnaden i regel bleve relativt obetydlig i förhållande
till utgifterna i övrigt för företaget. Redan nu erliölles bidrag
till viss del av förrättningskostnaden. Då vidare den praktiska tillämpningen
av förslaget att med statsmedel helt ersätta sagda kostnad måste
medföra stora svårigheter i fråga om styrkande av medellösheten, avstyrkte
lantbruksstyrelsen berörda förslag.

Länsstyrelsen i Uppsala län har ansett, att frågan om statsunderstöd
till odlingsvägar ej borde undanskjutas. Länsstyrelsen i Jämtlands
län har funnit det önskvärt, att ett mindre belopp försöksvis finge disponeras
för understöd till odlingsvägar inom Norrland och Dalarna. Västerbottens
läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har uttalat
önskvärdheten, att bidrag kunde åtnjutas också för odlingsvägar.

På de av lantbruksstyrelsen anförda skäl torde kolonisationskommitténs
förslag rörande statsbidrag i åsyftade fall till täckande av hela förrättningskostnaden
vid här ifrågavarande torrläggningsföretag icke böra föranleda
vidare åtgärd.

Förslaget om införande av någon form av statsbidrag till odlingsvägar
torde ej nu böra föranleda slutligt ställningstagande. Denna angelägenhet
synes mig böra göras till föremål för ett förnyat övervägande.

6) Lånevillkor.

Lantbruksstyrelsens förslag innebär, att även i fortsättning statslån och
statsbidrag skulle utgå såsom varandra supplerande anordningar. Vad i
det föregående anförts och föreslagits i fråga om understödsverksamhetens
ändamål, allmänna förutsättningar för statsunderstöd, obligatorisk syneförrättning
samt visst förhållande mellan båtnad och kostnad såsom förutsättning
för statsunderstöd har avseende icke endast å statsbidragen utan även
å lånen för här ifrågavarande torrläggningsföretag.

Vad angår lånens åtnjutande och återbetalning samt förräntning innebär
lantbruksstyrelsens förslag i huvudsak icke annan ändring i förhållande till
nu gällande motsvarande bestämmelser i fråga om lån ur odlingslånefonden,
än att det s. k. odlingstvånget skulle upphöra. Rörande förslaget om odlingstvångets
upphörande inhämtas i huvudsak följande av lantbruksstyre.lsens
utlåtande.

Kung!. Maj:ts proposition Nr 82.

21

I gällande villkor för lån ur odlingslånefonden stadgades, bland annat, att i
kontraktet om odlingslån skulle innefattas förbindelse för låntagare att påbörja
och fullborda icke blott vattenavledningen och avdikningen utan även
odlingsarbetet inom viss tid samt att för fullgörande av till företaget hörande
odlingsarbete säkerhet, som av lantbruksstyrelsen godkändes, skulle ställas,
vilken säkerhet skulle upphöra att gälla, så snart odlingsarbetet blivit avsynat
och godkänt.

Lämpligheten av berörda s. k. odlingstvång hade länge varit omtvistad.
Vid upprepade tillfällen hade frågan om dess upphörande varit på tal.

Tidigare hade den åsikt uttalats, att inteckningshavarnas rätt möjligen
kunde komma att lida, därest odlingstvånget borttoges, enär kronan enligt
lag Ange bättre rätt i fastigheten till odlingslåns återbetalning än som tillkomme
innehavare av i fastigheten intecknad fordran. Lantbruksstyrelsen
ifrågasatte, huruvida nämnda skäl verkligen vore av sådan betydelse, att
det uppvägde de avsevärda olägenheter, som i allt högre grad funnits bliva
en följd av odlingsskyldiglietens praktiska tillämpning.

Säkerheten för inteckningshavare i fastigheter, vilka blivit delaktiga av
odlingslån, vore i första rummet beroende av den tillförlitlighet, varmed
jordförbättringsvärdet uppskattats. Enligt 7 kap. 22 § vattenlagen skulle
till sådan jordförbättring endast räknas den genom torrläggningen orsakade
höjningen av jordens alstringsförmåga. Sedan en lång följd av år hade
lånets storlek också begränsats antingen av kostnaden för torrläggningen
eller av förbättringsvärdet genom torrläggningen. Lånet vore sålunda fullständigt
oberoende av eventuell föreskrift om uppodling av i företaget ingående
mark. Då lån kunde beviljas till högst 70 procent av värdeförbättringen
genom torrläggningen, i vilket avseende ändring ej ifrågasattes,
bleve inteckningshavarnas säkerhet försämrad endast under förutsättning
av så'' stor felbedömning vid markvärderingen, att verkliga värdeförbättringen
bleve mindre än 70 procent av den beräknade. Denna felmarginal torde i
allmänhet vara fullt tillräcklig för tryggande av inteckningshavarnas rätt,
vartill komme, att lånebeloppen endast i undantagsfall komme att stiga till
maximigränsen, 70 procent av förbättringsvärdet genom torrläggningen.

Enär ingen hänsyn till eventuell odlingsskyldighet toges vid bestämmande
av lånets storlek, innebure odlingstvånget ofta en pålaga för låntagaren,
som ej stode i rimligt förhållande till fördelen med länet.

Därjämte hade odlingstvånget föranlett avsevärda svårigheter i den praktiska
tillämpningen liksom även betydande kostnader för kontroll, vilka
icke stode i rimligt förhållande till den nytta, odlingstvånget vid lånen
eventuellt kunde anses medföra.

Åläggande av odlingstvång borde därför icke vidare förekomma vid beviljandet
av lån ur odlingslånefonden.

I syfte att förebygga missuppfattning om lånerörelsens syfte och förväxling
med nyodlingsfonderna samt för vinnande av överensstämmelse med
benämningen »statens avdikningsanslag», har lantbruksstyrelsen föreslagit,
att odlingslånefonden skulle erhålla namnet »statens avdikningslånefond».

Lantbruksstyrelsens förslag i nu förevarande delar har ej gjorts till föremål
för erinran eller särskilda uttalanden i annan mån, än att frågan om
räntefoten för berörda lån upptagits till behandling i följande yttranden.

Yttranden.

22

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

Departements chefen.

Riksräken skapsverket.

Länsstyrelsen i Uppsala län har ansett, att räntefoten borde ändras
till närmare överensstämmelse med vad staten själv finge vidkännas i ränteutgift.
Sammanblandning mellan lån och bidrag borde nämligen så vitt
möjligt undvikas.

Statskontoret har framhållit, att det måhända kunde ifrågasättas, huruvida
icke lånevillkoren borde ändras i den riktning, att staten under normala
förhållanden icke genom tillhandahållandet av lånen åsamkades förlust.
Med hänsyn emellertid till de skäl häremot, som lantbruksstyrelsen
framfört, och då detta spörsmål ej borde avgöras annat än i samband med
ett upptagande av frågan om en skärpning av villkoren för lån från statens
övriga utlåningsfonder, hade statskontoret ej ansett sig nu böra framkomma
med något förslag till ändring i förevarande avseende. — I anledning av
detta uttalande anfördes inom statskontoret avvikande mening av t. f. statskommissarien
Alve, som icke kunde finna det i och för sig oriktigt, att
statsunderstöd lämnades i form av tillhandahållande av kapital till pris
under statens självkostnad, detta dock under förutsättning, att den utgift,
som härigenom uppkomma för statsverket, vederbörligen komme till synes i
budgeten.

Fullmäktige i riksgäldskontoret hava framhållit, att eu utlåningsrörelse
på de villkor, som gällde i fråga om här berörda lån, åsamkade
statsverket såväl en årlig ränteförlust som även, sedan annuiteten upphört
att erläggas, en kvarstående kapitalförlust. Fn sund och rationell finanspolitik
krävde ovillkorligen, att förlusten fullt ersattes. Detta borde ske på
så sätt att, då framtida anslag lämnades till statens avdikningslånefond, en
mot förlusten svarande del av anslagsbeloppen anvisades att utgå av andra
statsinkomster än lånemedel; och torde nämnda andel lämpligen kunna bestämmas
till 30 procent av hela anslagsbeloppet. De anslag till odlingslånefonden,
som beviljats på riksstaten för budgetåren 1923—1924 och 1924
—1925, hade också till avsevärd del anvisats att utgå av andra statsinkomster
än lånemedel. I fråga om äldre, redan utlämnade lån skulle rationella
förräntningsprinciper komma till användning, därest i de fall, då räntan
för utlämnade lån understege den ränta staten själv vid sin upplåning finge
betala, räntedifferensen utjämnades genom ett anslag av andra statsinkomster
än lånemedel å riksstaten. En dylik reglering av de fonden tillkommande
räntorna vore enligt fullmäktiges mening synnerligen önskvärd. Därigenom
skulle nämligen fondens karaktär av att vara produktiv upprätthållas, på
samma gång de verkliga kostnaderna för statens understödsverksamhet bleve
klargjorda.

Även i nu förevarande delar kan jag godtaga lantbruksstyrelsens förslag.

Beträffande frågan om principerna för förräntningen av statens utlåningsfonder
tillåter jag mig hänvisa till vad chefen för finansdepartementet därom
anfört i årets statsverksproposition, utgifter för kapitalökning, sid. 8—13.

7) Statsbidragens utbetalande av statskontoret eller lantbruksstyrelsen.

Vid granskning inom riksräkenskapsverket av statskontorets räkenskaper
har fråga väckts om överflyttning från statskontoret till lantbruksstyrelsen
av utbetalningsbestyren för bidrag från avdikningsanslagen. Efter skriftväxling
mellan sagda tré ämbetsverk, bär riksräkenskapsverket i skrivelse

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

23

den 21 oktober 1924 underställt ärendet Kungl. Maj:ts prövning. Därvid
framhöll riksräkenskapsverket, bland annat, att berörda överflyttning skulle
leda till förenkling och vara ägnad att förhindra omgång.

Sedan Kungl. Maj:t den 26 november 1924 anbefallt lantbruksstyrelsen
avgiva yttrande i ärendet i samband med nu förevarande utredning, har
styrelsen förklarat sig icke kunna påtaga sig hestyret med utbetalningarna
i fråga, utan att samtidigt någon ökning av lantbruksstyrelsens arbetskrafter
skedde. Styrelsen fasthölle vid, att utbetalningarna fortfarande borde handhavas
av statskontoret.

Vid ärendets behandling inom lantbruksstyrelsen anmälde en av de tillkallade
sakkunniga, godsägaren Sederholm, avvikande mening i förberörda
fråga samt förordade, att handhavandet och utbetalningen av stats,
medel till understöd av torrläggningsföretag borde överflyttas från statskontoret
till lantbruksstyrelsen, varigenom större enkelhet i medelsförvaltningen
kunde vinnas och lån- och bidragstagare snabbare erhålla beviljade lån och
bidrag.

Länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands, Gotlands, Kristianstads,
Värmlands, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands
och Jämtlands län hava givit sin anslutning till herr Sederholms
reservation.

Statskontoret har förklarat sig alltfort anse, att överflyttningen skulle
medföra ökad enkelhet och snabbhet i förfarandet vid utbetalningar. Den
besparing, som skulle vinnas hos statskontoret genom överflyttningen, bleve
dock ej särskilt stor. Vid det förhållande, att lantbruksstyrelsen å andra
sidan förklarat, att överflyttningen krävde ökning i styrelsens arbetskrafter,
samt då expedieringen från statskontoret av ifrågavarande utbetalningar
genom införande av förenklat förfarande numera vunnit i snabbhet, ville
statskontoret icke mot lantbruksstyrelsens bestridande påyrka, att bestyret
skulle överflyttas. I varje fall syntes dylik omläggning kunna anstå, tills
styrelsen erhållit dragningsrätt å statsverkets giroräkning i riksbanken.

Med hänsyn till vad i förevarande fråga anförts av lantbruksstyrelsen
och statskontoret samt då detta spörsmål äger nära sammanhang med den
större frågan om genomförandet av besparingar och förenklingar inom de
centrala verken, varom utredning igångsatts, torde förevarande spörsmål
böra hänskjutas till ytterligare övervägande i samband med nyssnämnda utredning
och, åtminstone intill dess resultatet av denna utredning föreligger
och statsmakterna därtill tagit ställning, utbetalningarna av här berörda bidrag
och lån fortfarande handhavas av statskontoret.

Lantbruks styrelsen.

Yttranden.

Statskontoret.

Departements chefen.

24

Ilungl. Maj:ts proposition Nr 82.

Lantbruks styrelsen.

Yttranden.

8) Förslag till kungörelser angående villkoren för statsbidrag frän statens
avdikningsanslag och lån från statens avdikniugslånefond.

I överensstämmelse med förenämnda huvudgrunder för den ifrågavarande
understödsverksamlieten har lantbruksstyrelsen utarbetat förslag till kungörelser
angående villkoren för dels statsbidrag från statens avdikningsanslag
och dels lån från statens avdikningslånefond.

Beträffande lantbruksstyrelsens specialmotivering för de olika momenten
i sagda kungörelseförslag torde särskild uppmärksamhet böra ägnas styrelsens
uttalanden och förslag i huvudsakligen följande tre avseenden.

I mom. 8, respektive mom. 9 av kungörelseförslagen har lantbruksstyrelsen,
i överensstämmelse med vad som i motsvarande moment av nu gällande
kungörelser funnes stadgat, intagit en bestämmelse om ställande under
riksdagens prövning av fråga om återbäring i visst fall av uppburna
medel, därest längre anstånd därmed än till nästa riksdag ansåges erforderligt.
Lantbruksstyrelsen har uttalat, att det kunde ifrågasättas, huruvida
berörda bestiimmelse vore av förhållandena påkallad.

I mom. 5 och 11, respektive mom. 5 och 1.5 av kungörelseförslagen hava
intagits bestämmelser om ordningen vid handläggningen av vissa ärenden,
berörande väg- och vattenbyggnadsstyrelsens verksamhetsområde. Sålunda
har i mom. 11 av kungörelseförslaget angående avdikningsanslaget och i
lika lydande mom. 15 av kungörelseförslaget angående avdikningslånefonden
ålagts lantbruksstyrelsen att, innan styrelsen med eget utlåtande överlämnade
ärende om understöd till Kungl. Maj:t, från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
inhämta till Kungl. Maj:t ställt yttrande i alla ärenden,
för vars fullständiga utredning lantbruksstyrelsen funne sådan speciell teknisk
sakkunskap erfordras, som funnes särskilt företrädd inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
I mom. 5 av de båda kungörelseförslagen stadgas, bland
annat, att företag, som avsåges i nyssnämnda mom. 11, resp. mom. 15, ej
Unge av lantbruksstyrelsen godkännas, med mindre väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
intygat, att styrelsen godkänt företaget i de delar, vari detsamma
kunde av Kungl. Maj:t hava ställts under sistnämnda styrelses inseende.

Beträffande erforderliga övergångsbestämmelser har lantbruksstyrelsen —
som ifrågasatt, att de nya grunderna skulle träda i kraft den 1 juli 1926
— föreslagit, att beträffande torrläggningsföretag, för vilket undersökning
för företagets planläggning påbörjats före den 1 juli 1926, den omständighet,
att förslag ej upprättats vid syneförrättning, icke skulle utgöra hinder
för beviljande av statsbidrag eller statslån. Därest vid sådant företag uppskattning
av båtnaden ej verkställts, skulle bidrag utgå utan hänsyn till
det föreslagna stadgandet om reducering av bidraget efter båtnadsvärdet.

Länsstyrelsen i Södermanlands län liar uttalat, att de i mom. 8,
respektive mom. 9 förekommande stadgandena, att frågan om uppburna medels
återbetalning i visst fall skulle överlämnas till riksdagens avgörande, torde
utan skada kunna utgå.

Vad angår förenämnda, i mom. 5 och 11, resp. mom. 5 och 15 intagna
föreskrifter har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen framställt vissa and"
ringsförslag av i huvudsak följande innebörd.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

25

Mom. 11, respektive mom. 15 av kungörelseförslagen borde liava det innehåll,
att väg- och vattenbyggnadsstyrelsens yttrande skulle av lantbruksstyrelsen,
innan sistnämnda styrelse underställde ärendet Kungl. Maj:ts prövning, inhämtas
blott i de fall, då ärendet i vad anginge järnvägar samt allmänna
vägar och vattenbyggnader genom synemännen, genom lantbruksstyrelsens
egna organ eller eljest icke vunnit tillfredsställande utredning.

Mom. 5 sista stycket i de båda kungörelseförslagen borde innehålla den
ändrade bestämmelsen, att företag, som avsåge byggande eller större ändring
av enskild järnvägsbro, eller byggande av allmän vägbro med större längd
mellan landfästena än sex meter eller ock andra därmed efter lantbruksstyrelsens
prövning jämförliga arbeten, ej Ange av lantbruksstyrelsen godkännas,
med mindre väg- och vattenbyggnadsstyrelsen intygat, att styrelsen
godkänt företaget i dessa delar.

Såsom framgår av det sagda har jag anslutit mig till de av lantbruks- Departement
styrelsen föreslagna huvudgrunder för statens här ifrågavarande understöds- ^rfen.
verksamhet. Jag kan jämväl i allt mera väsentligt godtaga innehållet i de
av styrelsen framlagda kungörelseförslagen angående avdikningsanslaget och
avdikningslånefonden, därvid jag dock i fråga om det sakliga innehållet förordar
viss jämkning i mom. 8, respektive mom. 9 av de båda kungörelseförslagen
samt vissa tillägg i nedannämnda två hänseenden till bestämmelserna i
kungörelseförslaget angående avdikningsanslaget.

Sålunda förordar jag borttagande av bestämmelsen i tredje stycket mom. 8,
respektive mom. 9 därom, att frågan om uppburna medels återbäring skulle
överlämnas till riksdagen, därest längre anstånd därmed än till nästa riksdag
ansåges erforderligt.

Under åberopande av vad jag tidigare anfört i fråga om ökat bidrag
till förrättningskostnader föreslår jag, att beträffande torrläggningsföretag,
till vars utförande förslag upprättats vid syneförrättning, som påbörjat
efter den 30 juni 1926, det statsbidrag, som enligt bestämmelserna i mom.

4 i kungörelseförslaget angående avdikningsanslaget eljest skolat utgå, ma
höjas till sådant belopp, att ersättning av statsmedel därigenom beredes bidragstagare
för hela den av Kungl. Maj:t godkända kostnaden för gode mäns
biträde vid förrättningen, allt dock under förutsättning att samtliga delägare
överenskommit om grunderna för kostnadernas fördelning, och till följd av
sådan överenskommelse särskild båtnadsuppskattning icke varit av nöden, att
bestämmande av ersättning till någon, som ej är delägare i företaget, ej ifrågakommit
samt att anledning till underställning av synemännens utlåtande ej
förefunnits. De bestämmelser, som jag sålunda föreslagit, ansluta sig till
de av vattenrättsdomarna föreslagna villkoren för att gode män ej skola
behöva anlitas. Därest det av dem och lantbruksstyrelsen förordade förslaget
uppliöjes till lag, blir bestämmelsen utan betydelse och kan såsom
obehövlig utgå.

I överensstämmelse med vad jag under avdelning 4) uttalat torde vidare eu
bestämmelse vara påkallad, i syfte att något lindra övergången till de nya
bidragsvillkoren för de norrländska företagen, beträffande vilka underBihang
till riksdagens protokoll 1926. 1 sond. 67 höft. (Sr 82.) 3

Lantbruksstyrelsen.

26 Kungl. May.ts ''proposition Nr 82.

stundom relativt lång tid förflyter mellan förslagens upprättande och ingivande
till lantbruksstyrelsen. Sålunda torde bland övergångsbestämmelserna
i fråga om villkoren för statens avdikningsanslag böra föreskrivas, att, oberoende
av vad i mom. 4 stadgas angående statsbidragets storlek, statsbidrag
må beträffande företag i Norrland och Dalarna, vartill förslag inkommit
till lantbruksstyrelsen före den 1 juli 1926, utgå till högst hälften av den
i nämnda moment angivna kostnad.

Berörda bestämmelser torde icke föranleda sådan ökning i medelsåtgången,
att höjning i det av lantbruksstyrelsen för budgetåret 1926 — 1927 beräknade
anslagsbehovet med anledning härav torde behöva ske.

Sedan ärendet varit föremål för riksdagens prövning, torde det ankomma
på Kungl. Maj:t att i administrativ ordning utfärda erforderliga
författningar angående villkoren för statsbidrag från statens avdikningsanslag
och för lån från statens avdikningslånefond. Dessa författningar
böra givetvis i fråga om såväl förslagets ovan behandlade huvudgrunder
som ock dess övriga rent sakliga innehåll överensstämma med vad jag i
det föregående tillstyrkt, men torde Kungl. Maj:t böra äga befogenhet att,
i mån av behov, vidtaga smärre jämkningar av huvudsakligen mera formell
natur. I sådant hänseende torde, bland annat, hinder ej böra möta att
eventuellt något jämka eller förtydliga föreskrifterna om samarbetet i vissa
fall mellan lantbruksstyrelsen och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen beträffande
handläggningen av sådana understödsärenden, som beröra jämväl
den sistnämnda styrelsens verksamhetsområde.

9) Understödsverksanihetens kostnad och anslagsbehovet för budgetåret

1926—1927.

Enligt riksdagens medgivande har Kungl. Maj:t ägt befogenhet att ur
avdiknings anslagen bevilja bidrag till följande belopp, nämligen från

allmänna norrländska

för budgetåret avdikningsan slaget

1923— 1924

1924— 1925

1925— 1926

1.200.000 kronor

1,000,000 »

1.300.000 »

1.200.000 kronor
1,200,000 »

1.700.000 » .

Lantbruksstyrelsen har nu, efter beräkningar som återfinnas i styrelsens
förevarande utlåtande, ifrågasatt, att under budgetåret 1926—1927 bidrag
från statens avdikningsanslag skulle få av Kungl. Maj:t beviljas å tillhopa
2,500,000 kronor.

Vidare har lantbruksstyrelsen föreslagit, att statens avdikningsanslag
skulle för budgetåret 1926—1927 tillföras ett extra reservationsanslag
av 2,400,000 kronor.

Det av riksdagen medgivna årliga utlåningsbeloppet från odlingslånefonden
har sedan 1921 utgjort 2,500,000 kronor men höjdes av riksdagen
för budgetåret 1925—1926 med 1,300,000 kronor till 3,800,000 kronor.

Kung!. Maj:ts proposition Nr 82.

27

Lantbruksstyrelsen har nu, efter verkställda beräkningar, ifrågasatt, att
utlåningsbeloppet från statens avdikningslånefond för budgetåret 1926—1927
skulle bestämmas till 3,800,000 kronor.

Vidare har styrelsen hemställt, att såsom kapitalökning för fonden för
budgetåret 1926—1927 måtte anvisas ett extra reservationsanslag till sådant
belopp, att under nämnda budgetår sammanlagt omkring 3,000,000
kronor funnes tillgängliga för förekommande utbetalningar av beviljade lån.

Mot lantbruksstyrelsens ifrågavarande beräkningar och äskanden hava i
huvudsak ej framställts annan erinran än från statskontoret, som — efter
angivande av storleken av befintliga behållningar å avdikningsanslagen
samt beräknande av sannolika utbetalningsbeloppen m. m. — kommit till
det resultat, att det gemensamma avdikningsanslaget kunde i riksstaten
för budgetåret 1926—1927 upptagas till belopp av 1,800,000 kronor, d. v. s.

600.000 kronor mindre än vad lantbruksstyrelsen tidigare beräknat.

Jag biträder lantbruksstyrelsens förslag, att Kungl. Maj:t må tillerkännas
befogenhet att för budgetåret 1926—1927 bevilja bidrag från
statens avdikningsanslag till belopp av tillhopa 2,500,000 kronor samt
lån från statens avdikningslånefond till belopp av tillhopa 3,800,000 kronor.

Beträffande anslagsbehovet för budgetåret 1926—1927 torde, i överensstämmelse
med statskontorets beräkning, ett extra reservationsanslag för
statens avdikningsanslag böra äskas till belopp av 1,800,000 kronor.

I fråga om kapitalökningsanslaget för avdikningslånefonden för budgetåret
1926—1927 har verkställd beräkning givit vid handen, att ett anslagtill
belopp av 2,600,000 kronor torde vara tillfyllest.

10) Departementschefens hemställan.

Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen att

a) godkänna de av mig i det föregående tillstyrkta ändrade grunder för
understödjande medelst statsbidrag utan återbetalningsskyldighet av sådana
torrläggningsföretag, vilka avse höjande av alstringsförmågan hos mark
med hänsyn till dess utnyttjande såsom åker eller ständig slåtter- och
betesvall;

b) till sådant understödjande medelst statsbidrag utan återbetalningsskyldighet,
som avses ovan under a), anvisa för budgetåret 1926—1927
under benämning statens avdikningsanslag ett extra reservationsanslag av

1.800.000 kronor;

c) medgiva, att vid utgången av budgetåret 1925—1926 förefintliga
reservationer å norrländska och allmänna avdikningsanslagen må överföras
till statens avdikningsanslag ävensom att av Kungl. Maj:t beviljade bidrag
från norrländska och allmänna avdikningsanslagen må efter den 30 juni
1926 utbetalas från statens avdikningsanslag;

Statskontoret.

Departements chefen.

28

Kungi. Maj:ts proposition Nr 82.

d) medgiva, att Kungl. Maj:t må under tiden 1 juli 1926—30 juni 1927
från statens avdikningsanslag bevilja statsbidrag å tillhopa 2,500,000
kronor;

e) godkänna de av mig i det föregående tillstyrkta ändrade grunder
för understödjande medelst lån från odlingslånefonden av sådana torrläggningsföretag,
vilka avse höjande av alstringsförmågan hos mark med
hänsyn till dess utnyttjande såsom åker eller ständig slåtter- och betesvall,
och i samband därmed ändra fondens benämning till statens avdikning
slånefond;

f) såsom kapitalökning för statens avdikningslånefond för budgetåret
1926—1927 anvisa ett reservationsanslag av 2,600,000 kronor; samt

g) medgiva, att Kungl. Maj:t må under tiden 1 juli 1926—30 juni 1927
från statens avdikningslånefond bevilja lån å tillhopa 3,800,000 kronor.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Maj:t Konungen lämna bifall
samt förordnar, att proposition i ämnet av den lydelse,
bilaga till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Joh.s Thygesen.

Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1926.

Kung]. Maj:ts proposition Nr 82.

1

Bilaga A.

Lautbruksstyrelsens förslag: till revision av gällande författningar rörande
norrländska och allmänna avdikningsanslagen samt odlingslånefonden m. in.

Till Konungen.

Genom remiss den 31 mars 1924 liar Kungl. Maj :t anbefallt lantbruksstyrelsen
att avgiva utlåtande i anledning av vad vattenrättsdomarna i yttrande
den 5 oktober 1923 anfört angående av lantbruksstyrelsen ifrågasatta
villkor för erhållande av statsbidrag från norrländska avdikningsanslaget
och därvid tillika avgiva förslag rörande de ändringar i övrigt i nu gällande
författningar angående såväl norrländska avdikningsanslaget som
allmänna avdikningsanslaget och odlingslånefonden, vilka av lantbruksstyrelsen
kunde anses påkallade. Vidare har Kungl. Maj:t genom remiss
den 14 april 1924 anbefallt lantbruksstyrelsen att avgiva utlåtande över
en av länsstyrelsen i Karlstad den 8 april 1924 gjord framställning om proposition
till riksdagen i sådant syfte att från norrländska avdikningsanslaget
måtte under de i kungörelsen den 28 juli 1916 angivna villkor utgå statsbidrag
till i kungörelsen omförmälda företag jämväl inom Färnebo, Älvdals,
Fryksdals, Jösse, Gillbergs och Nordmarks härad av Värmlands län, samt
att nämnda härad måtte, i likhet med Norrland och Dalarna, undantagas
från allmänna avdikningsanslagets tillämpningsområde.

Slutligen har lantbruksstyrelsen genom remiss den 26 november 1924 anbefallts
att i samband med den utredning, som lantbruksstyrelsen hade att
verkställa med. avseende å ifrågasatt ändring i föreskrifterna rörande avdikningsanslagen
och odlingslånefonden, avgiva utlåtande angående av
riksräkenskapsverket väckt förslag om överflyttning från statskontoret
till lantbruksstyrelsen av utbetalningarna från avdikningsanslagen.

För fullgörande av ifrågavarande uppdrag har lantbruksstyrelsen ansett
erforderligt att rådgöra med representanter för olika intressen och landsdelar.
Vid ärendets behandling i styrelsen hava sålunda närvarit vattenrättsdomaren
N. Gärde, ledamoten av riksdagens första kammare, godsägaren
G. Sederholm, ledamoten av riksdagens andra kammare, hushållningssällskapssekreteraren
P. Hedlund samt lantbruksingenjörerna A.
Palm och H. Wikström.

Statens understödjande verksamhet på ifrågavarande område utövas dels
genom tilldelande av statsbidrag utan återhetalningsskyldighet från norrländska
eller allmänna avdikningsanslaget dels ock genom beviljande av
statslån från odlingslånefonden. Den har till ändamål att uppmuntra den
enskilde jordbrukaren till utförande av torrläggningsföretag för höjande
av jordens avkastning.

Statens understödjande verksamhet i angivna syfte kan sägas hava tagit
sin början på 1840-talet. För befrämjande av utdikningar och avtappningar
av sänka trakter och sjöar inom rikets mellersta och södra län, ställde
nämligen riksdagen från denna tid en särskild fond till Kungl. Maj:ts
disposition att användas till låneunderstöd för främjande av dylika företag,
varjämte för befrämjande av vattenavtappningar i de norra länen beviljades
särskilda medel att användas i form av statsbidrag. Då de förhål Bihcinq

till riksdagens protokoll 1926. 1 samt 67 käft. (Nr 82.)

Historik.

1

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

Odlings ånefonden.

landeri, vilka ursprungligen föranlett denna skillnad, icke vidare ansågos
förefinnas, vidtog 1873 års riksdag den ändring beträffande ifrågavarande
båda fonder, att till Kungl. Maj:ts disposition ställdes två för hela riket
gemensamma summor, den ena att såsom låneunderstöd anvisas för sådana
utdikningar och avtappningar av sänka trakter och sjöar, som huvudsakligen
avsåge att befrämja odlingsföretag, och den andra att såsom bidrag
utan återbetalningsskyldighet användas till understödjande av sådana
myrutdikningar och vattenavtappningar, som företrädesvis avsåge
att förminska frostländigheten, den s. k. frostminskningsfonden.

I stället för sistnämnda fond blevo från och med 1906 av riksdagen anvisade
två särskilda anslag, »norrländska avdikningsanslaget» och »allmänna
frostminskningsanslaget». Detta senare anslag, som avsåg understödjande
medelst statsbidrag utan återbetalningsskyldighet av sådana myrutdikningar
och vattenavtappningar inom södra och mellersta delarna av riket,
vilkas ändamål vore att minska frostländighet, sammanslogs 1912 med det
år 1911 tillkomna allmänna avdikningsanslaget.

Av de medel, som från 1840-talet ställts till Kungl. Maj:ts disposition att
användas såsom låneunderstöd, ävensom av vissa andra dylika låneanslag
hildades år 1874 den s. k. äldre odlingslånefonden, som år 1913 sammanslogs
med den år 1883 bildade nya odlingslånefonden till en fond, benämnd odlingslånefonden.

Från dess bildande år 1883 till år 1895 beviljades lån från nyssnämnda
fond allenast till utdikning av mark, som vore lämplig för uppodling. Lån
beviljades därvid intill hela det belopp, vartill kostnaden för vattenavledningen
och avdikningen beräknades uppgå, oberoende av förbättringsvärdet.
Då ändamålet med fonden sålunda uteslutande var att bisträcka dem,
som ville uppodla mark, utgjorde sådan uppodling förutsättning för erhållande
av lån.

År 1895 utsträcktes rätten att erhålla lån från odlingslånefonden jämväl
till sådana vattenavledningsföretag, vilka avsågo förbättring, på annat
sätt än genom täckdikning, av förut odlad åker eller äng eller vinnande
av ny äng, dock endast under förutsättning att, vad dessa företag beträffade,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt lantbruksstyrelsen vitsordade,
att jordförbättringens värde kunde antagas motsvara minst låneunderstödets
dubbla belopp.

Lån beviljades således vid denna tid till dels s. k. odlingsföretag med
föreskriven odlingsskyldighet, varvid lånet beviljades intill hela vattenavledningskostnaden,
oberoende av förbättringsvärdet, och dels till företag,
vid vilka ingen odling förekom, i vilket senare fall lånet begränsades till
50 procent av förbättringsvärdet.

Enligt 1901 års bestämmelser, som i huvudsak fortfarande gälla, göres
ingen åtskillnad, vare sig odling förekommer vid företaget eller icke, varjämte
för samtliga företag lånets storlek begränsats till 70 procent av förbättringsvärdet
genom vattenavledningen.

Rörande odlingslånefonden hava kungörelser av Kung], Maj:t utfärdats

1) den 28 september

1883,

nr

46,

6) den

14 juni

1901,

nr

44,

2)

» 19 maj

1885,

»

23,

7) »

30 september

1903,

»

105,

3)

» 27 april

1888,

»

20,

8) »

31 december

1912,

»

425,

4)

» 29 juli

1895,

»

68,

9) »

9 oktober

1914,

»

278,

5)

» 27 maj

1898,

»

53,

10) »

9 juni

1922,

»

289.

Lån från odlingslånefonden kan med ovan omförmälda förbehåll utgå
med hela det belopp, vartill enligt den fastställda arbetsplanen kostnaden

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82. *3

för vattenavlednmgen och avdikningen beräknas uppgå, dock med avdrag
för det bidrag, som för samma företag kan varda lämnat från norrländska
eller allmänna avdikningsanslaget.

Norrländska avdikningsanslaget bar funnits tillgängligt från och med
ingången av år 1907.

Rörande norrländska avdikningsanslaget bär Kungl. Maj:t utfärdat kungörelser
:

2)

3)

4)

22

juni

1906,

nr

58,

5) den

28 juli

1916,

nr 377,

18

»

1910,

»

83,

6) »

19 juni

1917,

» 316.

31

december

1912,

»

424,

7) »

15 »

1922,

» 290.

9

oktober

1914,

»

276,

Enligt kungörelsen den 22 juni 1906 (nr 58) avsågs med norrländska avdikningsanslaget
att möjliggöra understödjande medelst statsbidrag utan
återbetalningsskyldighet av myrutdikningar och vattenavtappningar inom
Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, vare sig
ändamålet med arbetsföretaget vore uppodling av till åker eller äng lämplig
jord eller minskning av frostländighet för närliggande bygd.

Innan bidrag beviljades, borde efter offentlig kungörelse vederbörande
menighet hava avgivit yttrande angående företagets lämplighet och nytta.

Statsbidrag kunde av Kungl. Maj:t bestämmas till högst hälften av såväl
den enligt den fastställda arbetsplanen beräknade kostnaden för vattenavledningen
och avdikningen som ock den av lantbruksstyrelsen efter vederbörlig
granskning godkända undersöknings- och förrättningskostnaden för
arbetsplanens upprättande, dock att anslag icke fick beviljas till avdikning
av redan odlad jord.

Därest verkliga kostnaden för arbetets utförande komme att understiga
den beräknade, av vederbörande myndighet godkända kostnaden, skulle
statsbidraget minskas i mån härav.

Bestämmelserna i denna kungörelse tillämpades så, att bidrag icke beviljades
till sådan andel av kostnaden, till vilken odlingslån utginge.

Någon fordran på att företaget skulle vara lönande för att bidrag skulle
beviljas var ej uppställd. Uppskattning av värdeförhöjningen verkställdes
därför icke.

Genom kungörelsen den 31 december 1912 (nr 424) bestämdes, att norrländska
avdikningsanslaget skulle vara tillgängligt för hela Norrland samt
därjämte även för Kopparbergs län.

Bidrag från anslaget skulle vidare kunna beviljas till samma företag
eller område inom företag, till vilket odlingslån utgingo.

I övrigt gällde samma bestämmelser och tillämpades samma principer
som tidigare.

Kungörelsen den 9 oktober 1914 (nr 276) är lika lydande med kungörelsen
den 31 december 1912, med undantag endast för vissa ändringar, som
betingats av bland annat kontraktsärendenas överflyttning från väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen till lantbruksstyrelsen.

Nu gällande bestämmelser angående villkoren för erhållande av statsbidrag
från norrländska avdikningsanslaget innefattas i kungörelsen den
28 juli 1916 (nr 377) med däri sedermera gjorda ändringar.

De väsentligaste avvikelserna från tidigare bestämmelser äro, dels att
bidrag numera får utgå jämväl till utdikning av redan odlad jord, dels att
det beviljade bidraget skall utgå oavkortat, utan hinder därav att den

Norrländska

avdiknings anslaget.

4''

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

Allmänna

avdiknings anslaget.

verkliga kostnaden för arbetets utförande understiger den beräknade, dels
ock att föreskrift meddelats, att lantbruksstyrelsen vid avgivande av utlåtande
i ärende angående statsbidrag från norrländska avdikningsanslaget
skall noggrant tillse bland annat, att kostnaden för avdikningen står i sådant
förhållande till den därigenom uppkommande värdeförhöjningen å
den i företaget ingående jorden, att företaget kan anses värt att utföras.

Rörande tillämpningen av ifrågavarande kungörelse (nr 377/16) må
framhållas, att ifråga om företag, vid vilka uppskattning av jordvärdena
skett, intill förra delen av år 1917 statsbidrag i regel icke beviljats, därest
kostnaden beräknats bliva högre än jordförbättringsvärdet. Vid företag,
där uppskattning ej skett, bedömdes torrläggningskostnaden per hektar
och, där denna kostnad ansågs oskäligt hög, beviljades ej bidrag.

Sedan Kungl. Maj:t genom beslut den 27 april 1917 beviljat statsbidrag
från allmänna avdikningsanslaget till företag, som beräknades draga
större kostnad än som motsvarade värdeförhöjningen å marken, bar till
och med år 1920 den princip tillämpats jämväl beträffande norrländska avdikningsanslaget,
att bidrag beviljats, därest den beräknade kostnaden för
respektive företag efter avdrag av statsbidragets belopp motsvarat eller
understigit värdeförhöjningen.

Från och med år 1921 har hittills statsbidrag från norrländska avdikningsanslaget
icke beviljats till företag, för vilka kostnaden med mer än
20 procent överstigit jordförbättringsvärdet. Från och med år 1922 har, där
uppskattning avi båtnaden ej skett, bidrag ej beviljats till företag, som beräknats
draga en kostnad av mer än 750 kronor per hektar, och har bidrag
till företag, där båtnaden ej uppskattats, beviljats med belopp av
högst 250 kronor per hektar.

Allmänna avdikningsanslaget har funnits tillgängligt alltsedan år 1912.

Rörande allmänna avdikningsanslaget hava kungörelser utfärdats:

1) den 22 juni 1911, nr 64, 4) den 28 juli 1916, nr 376,

2) » 31 december 1912, » 423, 5) » 19 juni 1917, » 316,

3) » 9 oktober 1914, » 277, 6) » 15 » 1922, » 291.

Enligt kungörelsen den 22 juni 1911 fick bidrag från allmänna avdik ningsanslaget

beviljas till företag »inom andra delar av riket än de fyra
norrländska länen, vare sig ändamålet med företaget vore uppodling av
till åker eller äng lämplig jord eller minskning av frostländig!^ för närliggande
bygd». Med de fyra norrländska länen aYsägos Västernorrlands,
Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län.

Bidraget kunde av Kungl. Maj:t bestämmas till högst hälften av vattenavlednings-
och förrättningskostnaderna, dock att anslag icke beviljades
till avdikning av redan odlad jord.

I händelse kostnaden för företagets utförande blev mindre än som beräknats
vid bidragets bestämmande, skulle motsvarande minskning å bidragsbeloppet
ske.

Bestämmelserna i denna kungörelse tillämpades så, att bidrag icke beviljades
till sådan andel av kostnaden, till vilken lån från odlingslånefonden
utgick.

Någon fordran att företaget skulle vara »lönande», för att bidrag skulle
beviljas, var ej uppställd.

Enligt kungörelsen den 31 december 1912 fick bidrag från allmänna avdikningsanslaget
beviljas till företag inom andra delar av riket än Norr -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

*5

land och Dalarna, »vare sig ändamålet med arbetsföretaget vore uppodling
av till åker eller äng lämplig jord eller minskning av frostländighet för
närliggande bygd».

Bidraget kunde bestämmas till högst en tredjedel av vattenavledningsoch
förrättningskostnaderna ifråga om avdikning av till åker eller äng
duglig jord och till högst hälften av samma kostnader, då fråga var om endast
minskning av frostländighet. Bidrag fick icke beviljas till avdikning
av redan odlad jord.

Bidrag kunde beviljas till samma företag eller område därav, till vilket
odlingslån utgick.

Fordran att företag skulle vara »lönande» för att komma i åtnjutande
av bidrag, var ej heller nu uppställd.

Kungörelsen den 9 oktober 1914 (nr 277) var lika lydande med kungörelsen
den 31 december 1912, med undantag endast för sådana ändringar, som
betingats av bland annat kontraktsärendenas överflyttning från väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen till lantbruksstyrelsen.

Enligt nu gällande kungörelse i ämnet (nr 376/1916) med däri gjorda
ändringar bestå de väsentligaste avvikelserna från tidigare bestämmelser
däri, dels att bidrag nu får utgå jämväl till utdikning av redan odlad
jord, dels att det beviljade bidraget skall utgå oavkortat utan binder därav
att den verkliga kostnaden för arbetets utförande må understiga den beräknade,
dels ock att föreskrift meddelats, att lantbruksstyrelsen vid avgivande
av utlåtande i ärende angående statsbidrag från allmänna avdikningsanslaget
skall noggrant tillse bland annat, att kostnaden för avdikningen
kommer att stå i sådant förhållande till den därigenom uppkommande
värdeförhöjningen å den i företaget ingående jorden, att företaget
kan anses värt att utföras.

Rörande tillämpningen av 1916 års kungörelse må anföras, att ifråga om
företag, vid vilka uppskattning av jordvärdena skett, statsbidrag, intill
förra delen av år 1917, i regel icke beviljats, därest kostnaden beräknats
bliva högre än jordförbättringsvärdet. Vid företag, där uppskattning ej
skett, bedömdes torrläggningskostnaden per hektar, och för sådana företag,
där denna kostnad ansågs oskäligt hög, beviljades ej bidrag.

Sedan Kungl. Maj:t genom beslut den 27 april 1917 till företaget Härvsta
—-Vandersta—Tibblebackarnas regleringsföretag i Västmanlands län beviljat
statsunderstöd jämväl till sådan kostnad, som översteg motsvarande
värdeförhöjning, bar till och med år 1920 den princip tillämpats, att statsbidrag
beviljats, därest kostnaden för respektive företag efter minskning
med det beräknade statsbidragets belopp motsvarat eller understigit
värdeförhöjningen.

Från och med år 1921 bär hittills statsbidrag från allmänna avdikningsanslaget
icke beviljats till företag, för vilka kostnaden med mer än 20 procent
överstigit värdeförhöjningen, och bar sedan hösten 1921 bidraget vid
icke bäriga företag beräknats till viss del av värdeförhöjningen, ej av kostnaden.

Från senare delen av år 1923 har Kungl. Maj:t från allmänna avdikningsanslaget
i regel icke beviljat statsbidrag till det enligt gällande bestämmelser
såsom högst medgivna belopp utan med endast en fjärdedel
respektive en tredjedel av kostnaden, eventuellt jordförbättringsvärdet, till
företag avseende även annat ändamål än minskning av frostländighet respektive
företag avseende endast minskning av frostländighet. I de fall,

6''

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

där båtnadsuppskattning icke skett, har bidrag icke beviljats till företag,
som dragit högre kostnad än 720 kronor per hektar.

Allmän

motivering.

Allmänna
förutsättningar
för
understöd.

Statens verksamhet för understödjande av torrläggningsarbeten medelst
bidrag utan återbetalningsskyldighet och lån är otvivelaktigt av mycket
stor betydelse för höjande av landets jordbruk. Omfattningen av denna
verksamhet har även varit mycket betydande, såsom framgår av nedanstående
tabell, som utvisar antalet statsunderstödda torrläggningsföretag
samt statsunderstödens storlek sedan år 1890.

Kalender- eller
budgetår

Antal

företag

Odlings-lånefonden j

kronor

Frostför-

minsk-

nings-

fonden

kronor

Allmänna

frostminsk-

nings-

anslaget

kronor

Allmänna

avdik-

nings-

anslaget

kronor

Norrländska
avdiknings-an slaget

kronor

Summa

stats-

understöd

kronor

1890 ...............

36

362,760

50,000

412,760

1891.............

44

679,900

50,000

729,900

1892...............

59

713,300

79,730

793,030

1893...............

66

920,670

100,000

1,020,670

1894..............

47

457,300

100,000

557,300

1895...............

69

409,240

100,000

509,240

1896 ...............

75

539,100

149,610

688,710

1897 ...............

100

281,330

170,490

451,820

1898 ...............

93

322,630

300,000

622,630

1899 ...............

95

342,300

298,240

640,540

1900...............

96

445,430

3< 0,000

745,450

1901...............

104

446,350

400.000

846,350

1902...............

129

948,650

400,000

1,348.650

1903 ...............

184

719,500

500,000

1,219,500

1904...............

124

388,030

500,000

888,050

1905 ...............

153

550,600

500,000

1,050,600

1906 ...............

210

621,950

700,000

1,321,950

1907 ...............

189

935,000

199,800

500,000

1,634,800

1908 .............

200

1,000,000

167,650

700,000

1,867,650

1909 ...............

248

878,200

42,100

700,000

1,620,300

1910...............

203

757,300

173,450

700,000

1,630,750

1911...............

298

944,840

74,360

700,000

1,719,200

1912...............

276

998,730

96,070

800,000

1,894,800

1913...............

353

993,090

134,000

1,100,000

2,227,090

1914...............

426

907,780

168,010

1,100,000

2,175,790

1915...............

622

825,950

202,630

1,799,360

2,827,940

1916...............

648

589,160

254,390

1,600,640

2,444,190

1917...............

609

905,210

473,550

1,358,620

2,737,380

1918...............

344

1,000,000

596,730

683,350

2,280,080

1919...............

253

1,500,000

797,920

452,935

2,750,855

1920...............

426

1,500,000

800,000

1,138,690

3,438,690

1921...............

385

2,499,400

1,061,630

694,690

4,255,720

1922 ...............

716

2,574,050

1,230,280

1,097,680

4,902,010

Vi—130/e 1923 ...

396

1,047,580

426,910

254,270

1,728,760

Vt 1923—=’% 1924

610

2,500,010

1,104,030

1,200,000

4,804,040

Vt 1924—15% 1925

833

2,595,290

1.094.970

1.245,930

4,936,190

Summa

9,719

34,100,670

4,698,070

657,360

8,441,120

17,826,165

65,723,385

Torrläggningsföretagens betydelse för jordbruket är fortfarande i fullt
lika hög grad framträdande, som tidigare varit fallet. Inom snart sagt
alla landsdelar förekomma nämligen ännu avsevärda markområden, vilkas
ekonomiska utnyttjande är i första hand beroende av att erforderliga torrläggningsarbeten
verkställas. Sådana arbeten torde därför få anses kraf -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

tigt bidraga till tryggande av landets självförsörjning och höjande av
jordbruksproduktionen i allmänhet. Med hänsyn härtill torde den ifrågavarande
understödsverksamlieten alltjämt böra fortgå.

Såsom av det föregående framgår hava grunderna för denna verksamhet
tid efter annan undergått väsentliga ändringar, påkallade än av vunnen
erfarenhet, än av statsfinansiella förhållanden. Liknande omständigheter
torde, såsom närmare framgår av nedan lämnade utredning, tala för
att även nu gällande grunder för ifrågavarande understödsverksamhet i
åtskilliga avseenden tarva en revision. Vid eu dylik revision torde böra
uppställas såsom mål, att statsunderstöden avvägas sa, att det med understödsverksamheten
avsedda ändamålet vinnes i önskvärd omfattning utan
att staten därför behöver vidkännas större utgifter än vad som oundgängligen
kräves för vinnande av detta syfte.

Förutsättning för erhållande av statsunderstöd till företag, varom här
är fråga, bör undantagslöst vara att genom torrläggningen vinna sådan
höjning av markens alstringsförmåga ur jordbrukssynpunkt, som enligt
vattenlagen utgör förutsättning för tvångsdelaktighot i företaget. En höjning
av jordens alstringsförmåga från nämnda synpunkt kan, frånsett
förbättring av skogsväxt, torvtäkt och dylikt, ernås antingen genom förbättring
av åker eller äng eller ock genom åtgärder till fördelaktigare utnyttjande
av marken för bete. Enär företag, avseende sistnämnda ändamål,
kunna förväntas erhålla allt större betydelse, torde desamma med hänsyn
till möjligheten att erhålla statsbidrag för erforderliga torrläggningsåtgärder
böra likställas med övriga här ifrågavarande torrläggningsföretag.
Härvid torde särskilt böra beaktas, att utnyttjande av mark för betesändamål
ofta ställer sig lika ekonomiskt fördelaktigt som dess användning
för andra kulturändamål, vilka kräva större torrläggningsdjup och därigenom
större kostnader. Från statens sida torde därför böra tillses, att
bidrag icke lämnas till större kostnader än som äro strängt nödvändiga för
markens ekonomiska irtnyttjande.

De olika sätt, varpå mark kan efter torrläggning utnyttjas för jordbruksändamål,
och som i sin mån bliva bestämmande för omfattningen av ifrågakommande
torrläggningsåtgärder, synas kunna innefattas i begreppen åker
samt ständig slåtter- och betesvall, varvid företaget kan avse antingen omvandling
av obruten mark till något av nämnda markslag eller förbättring
av mark, som redan utnyttjats för något av sagda ändamål. Med hänsyn
därtill att höjandet av alstringsförmågan hos redan odlad jord icke synes
böra tillmätas mindre betydelse än nyodling av obruten jord, synes det i
nu gällande författningar lämnade företrädet för företag, avseende sådan
nyodling, framför företag, vilka helt eller till huvudsaklig del avse utdikning
av redan odlad jord, icke böra bibehållas.

För närvarande utgår statsbidrag för minskning av frostländighet från
såväl norrländska som allmänna avdikningsanslaget.

Bidragen från förstnämnda anslag utgå enligt enahanda grunder, nämligen
till högst hälften av kostnaden, vare sig företaget avser enbart frostminskning
eller såväl sagda ändamål som även markens torrläggning för
uppodling till åker eller äng eller utdikning av redan odlad jord. Någon
rätt till högre bidrag eller annan förmån till företag, som avse enbart
frostminskning, finnes icke beträffande detta anslag. Enär i Norrland och
Dalarna näppeligen någon mark torde förekomma, vars utdikning icke kan
tänkas tjäna annat produktivt syfte än frostländighetens minskning, har

8''

Kuncjl. Maj:ts proposition Nr 82.

därför frågan om utdikningens inverkan i sistnämnda avseende fått i dessa
landsdelar i viss mån träda i bakgrunden.

Vad däremot beträffar allmänna avdikningsanslaget utgår bidraget
med högre belopp, nämligen intill hälften av företagets kostnad, då ändamålet
med avdikningen uteslutande är minskning av frostländigbet, men
endast till tredjedelen av kostnaden, när företaget avser odling av till åker
eller äng lämplig mark eller utdikning av redan odlad jord. Även har
viss del av allmänna avdikningsanslaget varit avsatt att användas enbart
till s. k. frostavdikningar. och bar denna del under senaste åren varit fastställd
till högst 150,000 kronor årligen. Därav har emellertid endast en
obetydlig del tagits i anspråk, såsom framgår av nedanstående tablå för
10-årsperioden 1915—1924 över beviljade bidrag till frostavdikningar.

År

Antal företag

Beviljat bidrag
kronor

År

Antal företag

Beviljat bidrag
kronor

1915

35

62,329

1920

18

40,075

1916

37

68,160

1921

9

16,220

1917

25

40,692

1922

11

14,935

1918

8

51,154

1923

17

12,565

1919

—

—•

1924

2

690

I medeltal bar sålunda under 10-årsperioden för ifrågavarande ändamål
årligen till 16 företag beviljats omkring 30,600 kronor. För de sista 5 åren
av nämnda period blir ifrågavarande medeltal avsevärt lägre, nämligen 11
företag och omkring 17,000 kronor. Detta ringa anlitande av den för enbart
frostminskningsändamål avsedda delen av allmänna avdikningsanslaget
torde — sedan erfarenheten visat, att mossmark, som utdikats för
nämnda ändamål, i regel kan genom lämpliga åtgärder utnyttjas även för
frambringande av jordbruksprodukter — huvudsakligen bero på strängare
tillämpning av författningens bestämmelser, att ändamålet med utdikningen
skall uteslutande vara frostminskning. Därtill kommer, att de s. k.
frostavdikningarna icke sällan torde för bidragstagaren medföra båtnad i
jämväl andra avseenden t. ex. i form av förbättrad skogsväxt eller lättare
utvinnande av torvströ, vilka syftemål visserligen i och för sig få anses bebjärtansvärda
men falla utanför det med ifrågavarande statsunderstöd
avsedda ändamålet. Det kan därför med tämligen stor visshet antagas, att
avdikningar med frostminskning såsom, enda syftemål numera ytterst sällan
förekomma.

Vad i övrigt beträffar utdikningsföretagens betydelse ur frostminskningssynpunkt,
bar densamma sedan lång tid tillbaka varit omstridd.
Lantbruksstyrelsen vill i detta avseende erinra om vetenskapsakademiens
yttrande den 26 januari 1907, med därtill hörande uttalanden av bland andra
professorerna H. A. Hildebrandsson och H. E. Hamberg, med anledning
av uppkommen fråga om inköp för statens räkning av den s. k. Komosse
inom Älvsborgs och Jönköpings län i syfte bland annat att genom dess utdikning
minska frostländigheten i omgivningarna. I detta yttrande har
vetenskapsakademien anfört bland annat, att någon nämnvärd förminskning
av omgivande marks frostländighet ej stode att vinna enbart genom
dylik utdikning. Denna åsikt synes jämväl hava i huvudsak bekräftats av
under senare åren fortsatta vetenskapliga undersökningar. Här må endast
anföras, att docenten A. Ångström år 1921 verkställt vissa observationer i
sådant avseende samt därvid funnit, att torrläggning av fuktig eller sank

Kung!,. Maj:ts proposition Nr 82.

''9

mark sannolikt vore av betydelse för minskning av dess egen och närliggande
markers frostlän dighet under våren på grund av den försenade tjälsmältningen
och därav följande lägre temperatur i den fuktiga marken
men däremot av ringa eller ingen betydelse beträffande höstfrosterna.
Detta resultat betecknas av Ångström såsom i viss män en kompromiss mellan
å ena sidan den av vetenskapsmännen hävdade uppfattningen och å
andra sidan den bland de praktiska lantbrukarna tämligen utbredda uppfattningen
om dikningarnas frostminskande verkan. Då det emellertid
huvudsakligen torde vara liöstfrosterna, som i här förevarande avseende
äro av betydelse, synes enligt lantbruksstyrelsens uppfattning dikningens
betydelse för frostminskningen icke kunna tillmätas större betydelse.

Det torde ligga i sakens natur, att en understödsverksamhet, som vilar på
så osäkra grunder som de här förevarande, icke lämpligen bör fortsättas.
Om sålunda — vilket för övrigt mycket sällan torde förekomma — ett utdikningsföretag
är avsett att utföras enbart för minskande av frostländigheten,
utan att i övrigt någon som helst båtnad ur jordbrukssynpunkt därigenom
vinnes, torde sådant företag icke böra understödjas med statsmedel.

En ytterligare anledning till avskiljande av frostavdikningarna från
samband med förevarande statliga understödsverksamhet ligger i svårigheten
att erhålla tillfredsställande garantier för det framtida underhållet
av de upptagna avloppsdikena. I vattenrätts- och dikningslagskommittéernas
den 17 december 1910 avgivna förslag till vattenlag m. m. anföres i motiven
till 13 kapitlet 13 § av lagförslaget bland annat, att kommittéerna av
vissa principiella grunder ansett sig förhindrade att beträffande frostminskningsföretag
binda underhållsskyldigheten beträffande företaget vid
de fastigheter, vilkas befriande från frostländighet man velat främja. Det
ansågs nämligen möta oövervinneliga svårigheter att på ett rättvist sätt
fördela kostnaderna för företagets utförande och underhåll mellan fastigheter,
vilkas gagn av företaget vore så litet påtagligt och så svårt att fixera
till visst penningbelopp, som vid dessa dikningar vore fallet.

I anslutning till denna åsikt hava även de inom justitiedepartementet år
1919 tillkallade sakkunniga i motiven till 7 kapitlet 22 § av sitt den 15 december
1919 avlämnade förslag till vattenlag anfört, att delaktighet i utdikningsföretag
ej kunde påfordras av den orsaken, att marks frostländighet
minskades eller de klimatiska förhållandena eljest förändrades. Stadgande
i sådant avseende har jämväl intagits i 7 kapitlet 22 §, tredje stycket,
vattenlagen.

Enär vattenlagen sålunda icke medgiver hållande av syneförrättning för
torrläggning av mark enbart för frostminskningsändamål, kunna för statens
del betryggande garantier för det framtida underhållet av de diken,
vilka upptagits med hjälp av ifrågavarande statsbidrag, icke erhållas. Såsom
framgår av lantbruksstyrelsens i det följande framlagda utredning om
underhållsfrågans ordnande, avses däremot garantier i denna del bliva tillförsäkrade
vid övriga företag genom föreskrift om syneförrättning såsom
villkor för åtnjutande av statsunderstöd. Under förutsättning av bifall
till detta förslag skulle sålunda framtida underhållet bliva säkerställt endast
i fråga om företag, vilka avse höjande av markens alstringsförmåga,
medan däremot för underhållet av frostminskningsföretagen, vid vilka
syneförfarande icke kan äga rum, dylika garantier komme att saknas.

På grund av vad ovan anförts synes statsbidrag icke böra i fortsättningen
ifrågakomma till torrläggningsföretag, i den mån desamma uppgivas
avse endast minskning av frostländighet.

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

Båtnad och Eu allmän förutsättning- för erhållande av understöd synes böra vara,
kostnad. att kostnaden för ett företag står i sådant förhållande till motsvarande
båtnad genom torrläggningen, att arbetet ur ekonomisk synpunkt kan anses
värt att utföras. Uppskattning av denna båtnad måste sålunda i varje
fall hava föregått, för att statsunderstöd i form av vare sig lån eller bidrag
må kunna påräknas till företaget. Beträffande formen för sådan
båtnadsuppskattning hänvisas till vad i det följande finnes omnämnt i
samband med behandlingen av frågan om syneförrättning såsom villkor
för erhållande av statsunderstöd.

Såsom regel bör sålunda statsunderstöd icke komma i fråga, därest kostnaden
för företaget överstiger den uppskattade båtnaden av torrläggningen.
Tidigare har beträffande företag, vid vilka båtnadsuppskattning
skett, i detta avseende tillämpats, att statsunderstöd i form av bidrag eller
lån beviljats, när kostnaden icke överstigit 150 procent av förbättringsvärdet.
Genom att bidraget beräknades till eu tredjedel av kostnaden och sålunda
motsvarade den del därav, som översteg förbättringsvärdet, ansågs
nämligen arbetet bliva lönande för intressenterna. Denna maximigräns
har under de senare åren nedsatts till 120 procent.

Det synes emellertid icke uteslutet, att dessa; gynnsamma understödsvillkor
kunnat utgöra en bidragande orsak till att företag utförts, vilkas ekonomiska
ställning varit så svag, att intressenterna trots statsunderstöd
råkat i ekonomiska svårigheter. Med hänsyn till önskvärdheten att nödig
försiktighet i sådana fall iakttages vid användningen av såväl statens som
enskildas medel, synes därför sådan direkt uppmuntran från statens sida
till utförandet av ett torrläggningsföretag, som måste anses ligga i dess
understödjande med statsmedel, vare sig i form av bidrag eller lån, icke
, böra som allmän regel ifrågakomma, när vid planläggningen kostnaden

befinnes överstiga förbättringsvärdet.

Under särskilda förhållanden synes likväl undantag från denna allmänna
regel böra i viss utsträckning medgivas. Det torde nämligen ej sällan inträffa,
särskilt beträffande små ägolotter, att ett torrläggningsföretag, som
visserligen betingar högre kostnad än som motsvaras av den uppskattade
båtnaden, likväl finnes böra komma till stånd, enär den höjning i avkastningen
av ägolotten, som kan ernås genom torrläggningen, utgör en nödvändig
betingelse för fortsatt uppehållande av jordbruksdrift å densamma.
I sådana och likartade fall torde intill en viss gräns företagets understödjande
med statsmedel få anses behjärtansvärt.

Härtill kommer, att hänsyn jämväl bör tagas till svårigheten att fullkomligt
exakt beräkna kostnad och båtnad vid ett företag. Förutom förrättningsmannens
subjektiva omdöme inverka nämligen på beräkningarna
en mångfald faktorer, som i olika fall äro mer eller mindre vanskliga att
bestämma. På grund av nu angivna omständigheter bör därför statsunderstöd
i form av bidrag eller lån i undantagsfall, när särskilda skäl tala
därför, kunna beviljas, även när kostnaden något överstiger båtnadsvärdet.
Därest detta medgivande begränsas till att gälla intill en kostnad,
motsvarande högst 120 procent av båtnadsvärdet, torde önskvärd trygghet
i förevarande avseende kunna vinnas.

Obligatorisk Enligt mom. 2 i gällande kungörelser för såväl norrländska som allsyneförrätt-
männa avdikningsanslagen måste för varje företag plan till arbetets utförande
jämte beräkning över därmed förenade kostnader vara uppgjord
och hava vunnit Kungl. Maj:ts fastställelse. Någon särskild fordran på

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

11

vissa rättsliga former för planernas upprättande hava emellertid icke varit
meddelade. Statsbidrag har sålunda hittills beviljats, oavsett om planerna
varit upprättade vid laga syneförrättning eller tillkommit genom frivilliga
personliga överenskommelser i form av mellan intressenterna ingångna
föreningar, vilka icke varit bindande för blivande ägare av respektive
fastigheter.

För statens del måste det anses vara av synnerlig vikt, att de betydande
statsmedel, varom här är fråga, verkligen ej blott för tillfället utan jämväl
för framtiden medföra den nytta, som med desamma varit avsedd.

Det är då uppenbart, att ett i sådant syfte utfört dikningsarbete måste
omsorgsfullt vidmakthållas för att det med dikningen erhållna resultatet
skall bliva beståndande. Underlåtes detta, komma i regel inom ett fåtal
år de upptagna vattenavloppen genom anhopning av slam och vattenväxter
i sådant skick, att markerna åter försumpas. Därmed är ändamålet
med företaget förfelat och nyttan av de utbetalade statsmedlen blir illusorisk.
Här inbegripes likväl icke sådan försämring i torrläggningsförhållandena,
som så småningom inträder inom ett utdikat sankmarksområde
till följd av de lösa jordarternas sammansjunkning, och för vars avhjälpande
erfordras ytterligare dikningsåtgärder utöver de redan verkställda.

Nu berörda förhållanden äro sålunda för statens del så till vida av intresse
som de sammanhänga med statens fordran på garantier för det
framtida underhållet av statsunderstödda arbeten. När ett dikningsföretag
blivit förberett genom syneförrättning enligt vattenlagen, förefinnes
sådan garanti, därigenom att underhållsskyldigheten bindes vid vederbörande
fastigheter. Däremot uteblir densamma delvis eller fullständigt
i avseende på de företag, till vilka förslag upprättats genom eu s. k. föreningsförrättning.
I detta senare fall blir nämligen underhållsskyldigheten
gällande endast för dem, som underskrivit föreningen rörande företaget,
men utan all verkan för blivande ägare av vederbörande fastigheter.

Uppmärksamheten har från statsmakternas och vederbörande myndigheters
sida länge varit riktad på detta missförhållande. Sålunda hade redan
år 1897 väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och lantbruksstyrelsen i
skrivelse den 15 december nämnda år till Kungl. Maj:t angående behovet
för år 1899 av bidrag från frostminskningsfonden framhållit önskvärdheten
därav, att verksamma garantier bereddes för nöjaktigt underhåll av de
företag, som från ifrågavarande anslag erhölle statsbidrag. Enligt styrelsernas
då uttalade åsikt kunde erforderlig trygghet för statens del i nämnda
avseende ernås genom att företagen handlades enligt då gällande dikningslag.
För att emellertid de tämligen höga kostnader, som i regel vore förbundna
med syneförrättningar enligt nämnda lag, icke skulle utgöra hinder
för genomförande av särskilt sådana företag, vilka vore av mindre
omfattning, förordade styrelserna bland annat ett enklare och för intressenterna
billigare syneförfarande.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och lantbruksstyrelsen hava sedermera
i skrivelse den 18 oktober 1901 ånyo fästat Kungl. Maj:ts uppmärksamhet
å angelägenbeten därav, att åtgärder vidtoges för beredande av
ökad trygghet för underhållsarbetenas utförande. Styrelserna hava därvid
framhållit, att erfarenheten bekräftat riktigheten av deras i skrivelsen
den 15 december 1897 framförda uppfattning rörande behovet av denna
frågas lösning, i det att vid de på väg- och vattenbyggnadsstyrelsens föranstaltande
verkställda inspektionerna av utförda avdikningar utav före -

12

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

varande slag visat sig, att försummelser i nämnda avseende förelegat särskilt
i de fall, när hemman övergått till sådan ägare, vars huvudsakliga
syfte med jordförvärvet varit att avverka befintlig skog, och där sålunda
jordbruksintresset fått träda i bakgrunden.

Behovet av särskilda åtgärder för en snar lösning av underhållsfrågan
har även vid upprepade tillfällen framhållits av riksdagen, nämligen i dess
skrivelser åren 1898, 1902, 1906 och 1907 angående anvisande av anslag till
utdikningsf öretag.

Sedermera hava vattenrätts- och dikningslagskommittéerna behandlat
denna fråga och i sitt förslag den 17 december 1910 till ny vattenlag intagit
en bestämmelse (13 kapitlet 13 §) av innehåll, att där försummelse i underhållet
ägde rum vid torrläggningsföretag, till vars utförande lämnats
lån eller bidrag av statsmedel, Konungens befallningshavande eller den
myndighet, Konungen bestämde, skulle äga att, efter det två ojäviga män
vid på platsen verkställd syn vitsordat bristen, låta på den försumliges
bekostnad avhjälpa densamma. Då emellertid möjligheten att på detta
sätt framtvinga underhållsarbete vore beroende av, huruvida laglig grund
för dess fördelning på intressenterna lorelåge, hava kommittéerna i motiven
till ifrågavarande bestämmelse förutsatt, att statsbidrag i framtiden
endast lämnades till sådana företag, för vilka syneförrättning hållits enligt
det ifrågavarande lagförslagets 10 kapitel. Bestämmelse härom finnes
införd i 13 kapitlet 17 § vattenlagen.

Framhållas må jämväl, att i vattenlagen — i motsats mot såväl dikningslagskommitténs
förslag den 17 december 1910 som även de inom justitiedepartementet
tillkallade sakkunnigas betänkande den 15 december 1919 —
intagits föreskrift (7 kapitlet 36 §) om rätt att påkalla syneförrättning för
prövning av framtida underhållets fördelning med avseende å dike, som
upptagits utan föregången syneförrättning. Denna rätt torde dock, såsom
här nedan kommer att närmare visas, endast tillkomma intressent i sådant
företag, men lär icke kunna åberopas, när fråga är om bevakande av
statens intresse i här förevarande fall.

Sistnämnda fråga, särskilt i vad densamma berör de norrländska myrutdikningama,
blev ånyo aktuell genom lantbruksstyrelsens skrivelse den
8 januari 1923 till Kungl. Maj:t angående beviljande av statsbidrag från
norrländska avdikningsanslaget till vissa företag i Västerbottens län.

Uti ifrågavarande skrivelse, med vilken lantbruksstyrelsen till Kungl.
Maj:t överlämnade ansökningar om statsbidrag till fyra företag, anfördo
styrelsen i huvudsak följande.

Berörda företag hade grundats på mellan delägarna träffade frivilliga
överenskommelser (föreningar). Dylika överenskommelser vore emellertid
givetvis av rent personlig natur och medförde ickei några förpliktelser för
nya ägare av respektive fastigheter.

När någon i ett företag ingående fastighet övergått till annan ägare,
kunde därför svårigheter uppstå i fråga om företagets utförande och framtida
underhåll. Särskilt beträffande det framtida underhållet torde sådana
svårigheter vara vanliga.

I förarbetena till gällande vattenlag hade ock vid upprepade tillfällen
framhållits olämpligheten av att diknings- och vattenavledningsföretag
komme till stånd enbart på grund av dylika överenskommelser utan förutgången
syneförrättning. Sålunda hade de inom justitiedepartementet tillkallade
sakkunniga i sitt den 15 december 1919 avgivna förslag till lag om
ändring i vissa delar av vattenlagen förutsatt, att syneförrättning alltid

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

13

skulle föregå, innan arbete för utförande av dylikt företag'' finge påbörjas,
även för det fall att överenskommelse träffats mellan intressenterna. Enligt
den av riksdagen sedermera antagna lydelsen av 7 kapitlet 36 § i gällande
vattenlag hade emellertid uttryckligen medgivits, att dikningsföretag
med flera delägare finge utföras utan att företaget blivit förberett vid
laga syneförrättning. Bestämmelsen härom torde dock närmast avse smärre
dikningsf öretag.

Beträffande vattenavledningsföretag syntes vattenlagens ståndpunkt
vara den, att dylika företag skulle på förhand prövas och planläggas vid
laga syn, då fråga vore om två eller flera delägare, ehuru dock lagen icke
torde lägga direkt hinder i vägen för att även sådana företag i allt fall
utfördes utan förutgången syneförrättning (7 kapitlet 45 och 47 §§).

Om sålunda diknings- och även vattenavledningsföretag under i vattenlagen
angivna förutsättningar kunde komma till utförande utan föregången
syneförrättning, innebure detta givetvis icke någon presumtion
för att dylika företag borde uppmuntras med understöd av statsmedel.

Statsbidrag hade plägat beviljas till utförande av avdiknings- och vattenavledningsföretag,
även om desamma grundats allenast pa överenskommelse
intressenterna emellan. Så hade i synnerligen stor utsträckning
skett i fråga om företag inom de norrländska länen, där man i
allmänhet syntes undvika syneförrättningar. Beträffande landet i övrigt
däremot syntes företag, varom här vore fråga, i allmänhet hava blivit
förberedda genom syneförrättning.

Den omständigheten att styrelsen — som vid upprepade tillfällen övervägt
frågan, huruvida statsunderstöd borde utgå till företag, som icke
förberetts vid laga syneförrättning — ansett, att statsbidrag borde utgå
till företag, som grundats allenast på frivilliga överenskommelser delägarna
emellan, berodde bland annat därpå, att det under de gångna krisåren
ansetts synnerligen angeläget att få mark lagd till åker samt redan
befintlig åker bättre torrlagd för vinnande av större avkastning. Härtill
komme, att statens inkomster under krisåren synts lämna tämligen
riklig tillgång till en dylik understödjande verksamhet.

Då emellertid förhållandena i ovan nämnda avseenden fort nog ändrades,
hade lantbruksstyrelsen tagit under förnyat övervägande, huruvida statens
understödjande verksamhet alltjämt borde omfatta företag, beträffande
vilka garantier saknades för det framtida underhållet och därvid
funnit, att bärande skäl icke längre förelåge att med statsmedel understödja
andra företag än dem, vilka grundats på syneförrättning. Av
anförda skäl hemställde lantbruksstyrelsen — som önskade erhålla ett
prejudikat i frågan — att de fyra omförmälda ansökningarna måtte lämnas
ulan bifall.

Sedan länsstyrelserna i Falun, Gävle, Hernösand, Östersund, IJmeå och
Luleå efter hörande av hushållningssällskap och lantbruksingenjörer yttrat
sig i detta ärende, anbefalldes lantbruksstyrelsen att till Kungl. Maj:t
avgiva utlåtande över nämnda, yttranden.

De avgivna yttrandena — med undantag av länsstyrelsens i Umeå —
gåvo mer eller mindre direkt vid handen, att underhållsskyldigheten beträffande
de på grundval av s. k. föreningar tillkomna företagen icke
kunde anses fullt tillfredsställande garanterad och lämnade sålunda stöd
för den av lantbruksstyrelsen hävdade uppfattningen om olämpligheten
av att företag, varom fråga vore, allenast grundades på mellan delägarna
träffade frivilliga överenskommelser.

14

Kung!. Maj:ts proposition Nr 82.

I sina yttranden framhöllo emellertid särskilt hushållningssällskapen
och lantbruksingenjörerna i de båda nordligaste länen de olägenheter,
som skulle uppkomma genom införande av obligatoriskt syneförfarande
som villkor för statsunderstöd. Dessa olägenheter skulle förnämligast
bestå däri, att särskilt mindre utdikningsföretag skulle berövas möjligheten
att erhålla statsunderstöd, då nämligen delägarna i sådana företag
icke kunde bära de avsevärda kostnader, som vore förenade med syneförrättningar
enligt vattenlagen. Vidare hade framhållits bland annat,
att vattenlagen ej vore tillämplig för s. k. frostdikningar, samt att konsekvensen
fordrade syneförrättning jämväl för skogsdikningar, utdikningar
för kolonisationsändamål m. in., ävensom att fördelarna med det
mindre invecklade föreningsförfarandet särskilt vid företag av obetydlig
omfattning voro avsevärda och uppenbara, varförutom anförts bland
annat, att enligt 7 kapitlet 3(1 § fjärde stycket vattenlagen funnes möjlighet
att påkalla syneförrättning för fördelning av det framtida underhållet
av dike, som upptagits utan föregående syneförrättning. På dessa
ocli liknande skäl förklarade sig de hörda myndigheterna i allmänhet icke
kunna godtaga lantbruksstyrelsens förslag om obligatoriskt syneförfarande
som villkor för statsunderstöd.

I utlåtande den 30 april 1923 framhöll lantbruksstyrelsen, att vad av
länsstyrelserna m. fl. anförts i allmänhet givit ytterligare stöd för lantbruksstyrelsens
åsikt om nödvändigheten av fastare garantier för avdikningsarbetenas
behöriga underhåll, samt att det syntes kunna ifrågasättas,
huruvida de i sagda yttranden påstådda olägenheterna med det av
lantbruksstyrelsen förordade obligatoriska syneförfarandet vore att förvänta
i befarad utsträckning eller över huvud kunde tillmätas nämnvärd
betydelse vid jämförelse med vikten av det ifrågavarande statsintresset.

De gjorda invändningarna mot den av lantbruksstyrelsen föreslagna
lösningen av underhållsfrågan hava behandlats av vattenrättsdomarna
i utlåtande den 5 oktober 1923.

Vattenrättsdomarna hava därvid påvisat, hurusom med nuvarande bestämmelser
i vattenlagen ett i vissa avseenden förenklat syneförfarande
redan nu vore tillåtet, ävensom föreslagit sådana ändringar i sagda bestämmelser
att gälla för norrländska utdikningsföretag, att ytterligare
lättnader med avseende särskilt å synekostnaderna och förrättningarnas
formella behandling kunde ernås.

Vad först beträffade den mot lantbruksstyrelsens förslag om obligatorisk
syneförrättning från visst håll gjorda erinran, att vattenlagen
redan medgåve påkallande av syneförrättning för fördelning av det
framtida underhållet av dike, som upptagits utan föregående syneförrättning,
hava vattenrättsdomarna framhållit, att denna bestämmelse
endast gällde förhållandet mellan deltagarna inbördes i ett företag men
icke gåve offentlig myndighet befogenhet att ingripa, där ej kronan själv,
vore deltagare i företaget.

Beträffande de av vissa hushållningssällskap och lantbruksingenjörer
uttalade betänkligheterna med hänsyn till det invecklade och tidsödande
syneförfarandet och de med dessa förrättningar förenade höga kostnaderna,
vilka betänkligheter huvudsakligen gällt sättet för kungörande av
sammanträden och delgivande av kallelse till desamma, tillkallande av
gode män för biträde vid jorduppskattning, svårigheten att utan förening
mellan delägarna åstadkomma rättvis kostnadsfördelning på grund av
de i Norrland ofta förefintliga branta marklutningarna samt slutligen

15

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

nödvändigheten att vid varje syneförrättning hålla minst två sammanträden,
hava vattenrättsdomarna anfört i huvudsak följande.

I avseende på kungörandet av ifrågavarande syneförrättningar och delgivande
av kallelser till sakägarna kunde lämpligen användas det stämningsförfarande,
som omförmäldes i andra stycket av 10 kapitlet 38 § vattenlagen.
Därvid vore emellertid icke ens nödvändigt att anlita stämningsman,
då nämligen parts erkännande vore tillräcklig bevisning, och
sådant erkännande utan svårighet borde kunna erhållas, där alla vore
ense om företaget. Under sistnämnda förutsättning syntes icke heller
vattenlagens föreskrifter om kallelses delgivande sist åtta dagar före
syneförrättningen behöva i varje fall iakttagas. Av 16 kapitlet 6 § rättegångsbalken
framginge nämligen, att därest i rättegång vid allmän domstol
svarande inställde sig och inginge i svaromål utan invändning beträffande
sättet eller tiden för stämningens delgivande, domstolen icke
torde hava vare sig plikt eller rätt att undersöka, huru därmed förhölle
sig. Samma regel gällde även vid förhandling jämlikt 10 kapitlet 65 §
vattenlagen inför synemännen i torrläggningsmål, såsom framginge av
sista stycket av nämnda paragraf. Genom sådant enkelt kungörelse- och
kallelseförfarande skulle enligt vattenrättsdomarnas mening det av förrättningsmännen
numera ofta använda sättet för handläggning av förrättningarna,
nämligen i fortlöpande följd inom eu ort efter underrättelse
medelst telefon eller annorledes endast någon dag i förväg, kunna tilllämpas
även sedan syneförrättningar gjorts obligatoriska, varjämte de
vid särskilt sådana förrättningar av mindre omfattning relativt avsevärda
kungörelsekostnaderna skulle kunna inbesparas.

Vad beträffade svårigheten att vid syneförrättning få samtliga deltagare
tillstädes vid sammanträdet, vilken svårighet för övrigt gjorde sig
i lika hög grad gällande vid föreningsförättningar, kunde densamma i
viss mån undvikas, genom att sakägarna i förväg bemyndigade viss person
att tala och svara vid förrättningen.

Nu berörda förhållanden kunde ordnas ännu lättare vid företag, berörande
allenast en enda fastighet, i vilket fall syneförrättning redan nu
vore medgiven enligt 7 kapitlet 36 §, tredje stycket, vattenlagen.

Genom det obligatoriska syneförfarandet behövde icke heller, enligt
vattenrättsdomarnas åsikt, någon utökning av antalet sammanträden i
regel bliva en följd, åtminstone beträffande de mindre företagen. Om
nytt sammanträde likväl funnes erforderligt för enbart det formella avslutandet
av förrättningen, kunde sådant utlysas till någon för ett flertal
förrättningar centralt belägen plats, exempelvis en kyrkby eller järnvägsstation.
Likaså kunde icke sällan slutsammanträde utsättas till förrättningsmannens
bostad i de fall, då sakägarnas närvaro vid detsamma
icke funnes vara påkallad. Detta förfaringssätt vore redan nu tillåtet
och en ytterligare förenkling av detsamma hade av vattenrättsdomarna
blivit ifrågasatt genom visst tillägg till 10 kapitlet 71 § vattenlagen, enligt
vad här nedan sägs.

Tillkallande av gode män att biträda vid syneförrättning sammanhängde
närmast med frågan, huruvida särskild uppskattning av den genom
dikningen uppkommande båtnaden skulle under alla förhållanden
anses erforderlig. I detta avseende förutsätta vattenrättsdomarna, att
sådan uppskattning icke med nödvändighet behöver äga rum. därest deltagarna
träffa förening om grunderna för kostnadernas fördelning, och
föreningen varder av förrättningsmannen vitsordad, samt under villkor att

16* Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

dels ersättning icke ifrågakommer till någon, som ej är deltagare i företaget,
och dels underställning av synemännens utlåtande icke skall ske.
Vattenrättsdomarna hava härvid jämväl framhållit, att då förhållandena
vid de norrländska utdikningsföretagen ofta torde vara sådana, att en
fullt tillförlitlig jorduppskattning svårligen kan verkställas redan vid
förrättningen, all anledning borde förefinnas att söka åstadkomma förening
om kostnadernas fördelning enligt grunder, som erfarenheten visat
vara lämpliga. Skulle jorduppskattning likväl finnas böra ske, och vattenlagens
föreskrift (10 kapitlet 61 §) om verkställandet av sådan uppskattning
medelst sannolikhetsberäkning vinna tillämpning, torde eldigt
vattenrättsdomarnas åsikt förnyad uppskattning jämlikt 10 kapitlet 78 §
vattenlagen sällan komma att påkallas vid de norrländska myrdikningarna.
Vattenrättsdomarna hava därför ifrågasatt sådant tillägg till 10
kapitlet 35 § vattenlagen att, därest samtliga sakägare enas om grunderna
för deltagande i arbetets utförande, gode mäns biträde icke må erfordras
vid förrättningar inom de norrländska länen och Kopparbergs län under
ovan angivna förutsättningar beträffande dels ersättning till annan än
sakägare och dels utlåtandets underställning, eller då förrättningsmannen
finner jorduppskattning icke vara behövlig. Vattenrättsdomarna föreslå
därjämte, att vad i vattenlagen stadgas om synemännens uppgifter och
åligganden må i sådant fall lämpas till förrättningsmannen.

I sammanhang med nyssnämnda förenkling i syneförfarandet hava vattenrättsdomarna,
enligt vad ovan antytts, vidare ifrågasatt ett tillägg till
10 kapitlet 71 § vattenlagen, varigenom i de fall, då syneförrättning hållits
utan biträde av gode män, utlåtandet må framläggas utan att sammanträde
hålles, varvid dock dagen för utlåtandets avgivande och därmed
förrättningens avslutande skall tillkännagivas parterna i samma ordning,
som finnes föreskriven beträffande sammanträde.

Av det nu anförda framgår, att handläggandet av de norrländska utdikningsförrättningarna
såsom syneförrättningar enligt vattenlagen, under
tillämpning av de i vattenrättsdomarnas yttrande anvisade förenklingarna
i syneförfarandet, icke behöver orsaka nämnvärt ökade kostnader
eller tidsförlust för sakägarna. Med hänsyn därtill och då statens
fordran på garantier för framtida underhållet av de utförda arbetena
skulle genom sådana syneförrättningar bliva säkerställd, har lantbruksstyrelsen
ansett sig böra föreslå införande av obligatoriskt s.vneförfarande
såsom villkor för erhållande av statsunderstöd till här ifrågavarande
utdikaingsl''iiretag, vare sig desamma beröra allenast en enda eller
flera fastigheter.

Förutom tillgodoseendet av statens betydande ekonomiska intressen i
ovannämnda hänseende har lantbruksstyrelsen vid bedömandet av denna
fråga jämväl tagit hänsyn till den beaktansvärda fördel, som tillskyndas
intressenterna i ett torrläggningsföretag genom att därtill hörande frågor
bliva rättsligen reglerade och därigenom oberörda av förändringar i
äganderättsförhållandena m. m. Därigenom vinnes med avseende på här
ifrågavarande hittills i regel mycket löst grundade torrläggningsarbeten
en ökad rättsssäkerhet, vars betydelse icke bör underskattas.

Vad slutligen beträffar den från visst håll gjorda erinran, att vattenlagen
ej vore tillämplig för s. k. frostdikningar, samt att konsekvensen
fordrade syneförrättning jämväl för skogsdikningar, utdikningar för kolonisationsändamål
m. in., vill lantbruksstyrelsen dels hänvisa till vad
styrelsen härovan anfört om upphävande av rätten att erhålla statsbidrag

17

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

till s. k. frostdikningar och dels beträffande övriga här förenämnda dikningar
anföra, att desamma hava samband med hithörande frågor endast
i den mån, de jämväl medföra båtnad med hänsyn till markens utnyttjande
såsom åker, äng eller betesmark, under vilken förutsättning de enligt
lantbruksstyrelsens förmenade höra behandlas på enahanda sätt som
övriga dikningar för samma ändamål.

Med avseende på de av vattenrättsdomarna enligt vad ovan nämnts
föreslagna förenklingarna vid handläggandet av syneförrättningar enligt
vattenlagen vill lantbruksstyrelsen för sin del ytterligare framhålla följande
synpunkter.

Vattenrättsdomarna hava i sitt yttrande anfört bland annat, att jorduppskattning
bör kunna i vissa fall underlåtas vid bestämmandet av grunderna
för kostnadernas fördelning och ersättas av det nu i regel tilllämpade
föreningsförfarandet, vilket därvid bleve legaliserat genom syneförrättning.
I denna fråga anser sig lantbruksstyrelsen böra särskilt
framhålla betydelsen därav, att i sådana fall med synnerlig omsorg tillses,
att de föreningsvis överenskomna fördelningsgrunderna komma att
stå i rimligt förhållande till den båtnad, som de olika fastigheterna kunna
påräkna genom utdikningen. Det synes nämligen obilligt, att en blifvande
jordägare skall kunna åläggas deltagningsskyldighet i företaget
ifråga om såväl arbetets första genomförande som dess framtida underhåll,
vilken visserligen den föregående ägaren av fastigheten har av eu
eller annan anledning åtagit sig, men som uppenbarligen är alltför betungande
i förhållande till fastighetens båtnad av företaget. Skulle likväl
sålunda föreningsvis bestämda fördelningsgrunder uppenbarligen finnas
leda till nämnda påföljd, möter på grund av stadgandet i 10 kapitlet
57 § vattenlagen, vilket kommer att vara tillämpligt jämväl å det förenklade
syneförfarandet, hinder för föreningens fastställande av förrättningsmännen,
varav följer, att, om föreningens innehåll ej jämkas, båtnadsuppskattning
och därpå grundad kostnadsfördelning ej kan undvikas.
Detta synes också va ra innebörden av det utav vattenrättsdomarna föreslagna
villkoret, att förrättningsmannen finner jorduppskattning icke
vara behövlig. Denna ståndpunkt synes ej heller ur statsintressets synpunkt
kunna göras till föremål för någon erinran, då staten för sin del
icke lämpligen torde böra medverka till olämpliga föreningars bekräftande
på det sätt, som kan anses ligga i företagets understödjande med
statsmedel.

Därjämte vill lantbruksstyrelsen i fråga om uppskattningen av den
genom torrläggningsföretag uppkommande båtnaden erinra, att sådan
uppskattning måste under alla förhållanden verkställas under medverkan
av gode män, för den händelse lån från odlingslånefonden ifrågasättes till
företaget.

Vad bär ovan nämnts med avseende på syneförrättning såsom villkor
för beviljande av statsunderstöd till norrländska utdikningsföretag bör
enligt lantbruksstyrelsens åsikt gälla för samtliga torrläggningsföretag
även inom riket i övrigt, till vilkas utförande ansökning göres om vare
sig bidrag eller lån av statsmedel. Såsom redan antytts, planläggas torrläggningsföretagen
inom dessa delar av landet redan nu allmänt genom
syneförrättning.

Beträffande de av vattenrättsdomarna anvisade förenklingarna i syneförfarandet
och den därigenom uppkommande möjligheten till reducering av
sakägarnas kostnader för syneförrättningar vill lantbruksstyrelsen erinra,
Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 saml. 67 höft. (Nr 82.) 2

18''

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

Stats bidragets storlek.

att nämnda förhållanden äro av mycket stor betydelse vid förrättningar
av mindre omfattning icke blott i Norrland och Dalarna utan även inom
landet i övrigt. Särskilt gäller detta med avseende på tillkallandet av
gode män att biträda vid syneförrättningen. Det har nämligen vid sådana
mindre företag ofta visat sig, att gode männens resekostnads- och
traktamentsersättningar, vilka skola utgivas av sakägarna, komma att
utgöra oproportionerligt stor andel, stundom ända till 30 procent av hela
förrättningskostnaden. Icke sällan torde emellertid i dessa fall förrättningen
gälla en avdikningsfråga av enklaste slag, där en lämplig och
rättvis grund för kostnadsfördelningen hör kunna föreningsvis åstadkommas
utan jorduppskattning, när samtliga sakägare äro därom ense, och
motstående intressen icke beröras. Enligt lantbruksstyrelsens förmenande
torde därför intressenterna i sådana företag jämväl inom övriga delar av
landet höra få del av den icke oväsentliga lindring i synekostnaderna, som
ernås genom befrielse från skyldigheten att vid förrättningen tillkalla
gode män.

I detta samband anser sig lantbruksstyrelsen höra erinra därom att intressenterna
i utdikningsföretag skola, då båtnaden av torrläggningen uppgår
till ett värde av minst 10,000 kronor, jämlikt 11 kap. 95 § vattenlagen
erlägga en avgift av en för tusen av båtnadens belopp såsom bidrag
till kostnaden för vattendomstolarnas organisation och verksamhet. Storleken
av sådan avgift blir sålunda i varje fall beroende av en föregående
uppskattning av båtnaden.

Då tillkallande av gode män att biträda vid syneförrättningen underlåtes
och vad i vattenlagen stadgas om synemännens uppgifter och
åligganden därvid lämpas till förrättningsmannen, på sätt av vattenrättsdomarna
föreslagits, skall därför förrättningsmannen verkställa erforderlig
uppskattning av båtnaden för bestämmande av dels huruvida ifrågavarande
avgift skall utgå och dels avgiftens storlek. Det må här framhållas,
att ovannämnda förutsättning huvudsakligen torde komma att inträffa
vid sådana mindre företag, vilkas båtnadsvärde understiger 10,000
kronor, och där sålunda någon avgift icke ifrågakommer. I de fall dä
sådan avgift finnes höra utgå, synes eu endast approximativ uppskattning
av båtnaden vara tillräcklig för bestämmande av avgiftens storlek.

Såsom av det anförda framgår, förutsätter lantbruksstyrelsens förslag
om obligatorisk syneförrättning som villkor för statsunderstöd vissa ändringar
i vattenlagen, och har förslag härtill även utarbetats.

Enligt gällande bestämmelser må statsbidrag från allmänna avdikningsanslaget,
då fråga är om företag avseende utdikning av till åker eller
äng lämplig jord eller redan odlad jord, bestämmas till högst en tredjedel
av såväl den enligt den fastställda arbetsplanen beräknade kostnaden för
vattenavledningen och sådan avdikning, som ej är att hänföra till tegeller
täckdikning, »om ock den av lantbruksstyrelsen efter vederbörlig
granskning godkända kostnad för undersökning och förrättning samt för
erforderliga kartor och handlingar, som sökande fått vidkännas i anledning
av arbetsplanens upprättande och statsbidragets erhållande samt»
då fråga är om avdikning av sådan mark, vars torrläggning avser endast
minskning av frostländigheten för närliggande bygd, till högst hälften av
samma kostnad. Sedan chefen för jordbruksdepartementet i statsrådsprotokollet
till 1923 års statsverksproposition uttalat, att det syntes honom
böra tagas under övervägande, om ej med hänsyn till å ena sidan det

19

Kung!. Maj:ts proposition Nr 82.

stora antalet bidragssökande och å andra sidan nödvändigheten till sparsamhet
med statens medel ett mindre bidrag än det största tillåtna borde
som regel beviljas, och riksdagen i skrivelse nr 9 A den 25 maj 1923 meddelat,
att riksdagen icke halt något att erinra mot v; 11 i departementschefen
sålunda ifrågasatt, har Kungl. Maj:t från och med budgetåret 1923—1924
i regel beviljat bidrag med endast en fjärdedel av kostnaden för företaget,
då fråga varit om avdikning av till åker eller äng lämplig jord
eller redan odlad jord, samt med en tredjedel av kostnaden i fråga om företag
avseende endast minskning av frostländighet för närliggande bygd.

Från norrländska avdikningsanslaget må statsbidrag bevilja-, till högst
hälften av kostnaden för företaget, beräknad såsom ovan angivits i fråga
om allmänna avdikningsanslaget, och har såsom regel bidrag beviljats
till sålunda medgivna högsta belopp, vare sig företaget avsett det ena
eller det andra av nu nämnda ändamål.

Anledningen till att bidragsbeloppen från de båda anslagen bestämts
olika framgår av bilagan till 1912 års statsvårproposition, IX H. T.,
punkt 85, sid. 438, där departementschefen framhåller att, då ökade inkomster
genom ett avdikningsföretag säkerligen i regel såväl tidigare
som säkrare kunde påräknas inom mellersta och södra Sverige än i Norrland,
då vidare sistnämnda landsdels jordbruksidkande befolkning i allmänhet
icke besutte den ekonomiska bärkraft, som erfordrades för att utföra
dylika, avdikningsföretag, och då därtill komme, att jordbruksförhållandena
i allmänhet inom nämnda delar av landet företedde en i flera
avseenden tydligt märkbar skillnad till nackdel för Norrlands jordbrukare,
han icke kunde finna det innebära någon orättvisa, om villkoren för erhållande
av statsbidrag bleve i någon män mindre gynnsamma för södra och
mellersta delarna av landet än för Norrland. Att bereda samma fördelar
åt alla landsändar kunde visserligen vara från flera synpunkter både
önskvärt och gagneligt, men kraven på statskassan kunde därigenom bliva
så störa, att man framdeles kunde befara ett starkt bakslag. Bibehållandet
av då gällande bestämmelse, att bidrag från allmänna avdikningsanslaget
kunde utgå till hälften av kostnaden, ansåges vidare fä till följd, att odlingslånefondens
anlitande kommo att i väsentlig man inskränkas, medan
samtidigt ökade anspråk på bidrag från allmänna avdikningsanslaget
komme att antingen framtvinga betydande förhöjningar i detta anslag
eller, om dessa av statsfinansiella skäl icke kunde beviljas, försvaga intresset
för avdikning av sankmarker inom. södra och mellersta Sverige.
Det syntes därför departementschefen, som om nödig försiktighet bjöde
att vidtaga vissa jämkningar i de villkor, som genom föregående riksdags
beslut vore förbunden med bidrag från allmänna avdikningsanslaget. Därvid
ansåge sig departementschefen dock icke höra sträcka sig längre än
att föreslå, att statsbidrag från allmänna avdikningsanslaget måtte utgå
med en tredjedel i stället för med den då medgivna hälften av den för
företaget beräknade kostnaden. Den sålunda föreslagna ändringen farm
riksdagen välbetänkt och hade icke något att däremot erinra.

Oavsett den sedan budgetåret 1923—1924 av Kungl. Maj:t tillämpade
praxis att i regel bevilja lägre bidrag än det såsom högst medgivna, äro sålunda
intressenterna i vattenavlednings- och avdikningsföretag inom
södra och mellersta Sverige ogynnsammare ställda i fråga om statsbidrag
än inom Norrland och Dalarna. Det synes emellertid kunna starkt ifrågasättas,
om denna företrädesställning för utdikningar inom sistnämnda
landsdelar bör jämväl i fortsättningen bibehållas i sin nuvarande form.

20* Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

Enligt lantbruksstyrelsens förmenande lmva nämligen ifrågavarande utdikningar
börjat alltmera utvecklas i en riktning, som ursprungligen icke
torde hava varit avsedd vid deras understödjande med statsmedel. Sålunda
har antalet smärre dikningsföretag, omfattande en areal av endast
någon hektar eller därunder samt beräknade till en kostnad av allenast
några hundra kronor, visat starkt stigande tendens, varjämte befogade
anmärkningar mycket ofta kunnat göras mot understödstagarna för
bristande intresse i fråga om de utdikade markernas tillgodogörande.

Vad beträffar de nyssnämnda smärre dikningsföretagen, äro desamma
visserligen i allmänhet nyttiga och gagnande från jordbrukssynpunkt men
synas näppeligen tillhöra tillämpningsområdet för ifrågavarande statsanslag,
som får anses vara huvudsakligen avsett att underlätta tillkomsten
av sådana företag av större omfattning, vilka jordägarna svårligen kunna
utföra med egna krafter och medel. Det har också visat sig, att betydelsen
av dessa smärre företag mången gång icke stått i rimligt förhållande till
statens kostnader för arbetets besiktning och avsyning, även om nämnda
kostnader blivit genom förenklat förfarande i avseende på kontrollens
handhavande nedbringade så långt sig gorå låtit. Därjämte må framhållas,
att ifrågavarande smärre dikningsarbeten oftast torde vara att
anse som sådan detaljdikning i samband med nyodling, vartill statsunderstöd
i form av lån från norrländska nyodlingsfonden (nr 356/1921) kan erhållas.
För utförande av dylika smärre arbeten kan vidare i vissa fall
erhållas premielån enligt 6 §, 7:o, av reglementet den 1 juni 1923 (nr 244)
för med statsmedel understödda åtgärder till höjande av det mindre jordbruket.

Beträffande de betänkliga brister, som vidlåda de med bidrag från norrländska
avdikningsanslaget understödda dikningsföretagen med hänsyn
till do utdikade markernas tillgodogörande, må erinras, att denna fråga
har nära samband med vidmakthållandet av de med statsunderstöd upptagna
dikena. Det har sålunda mångenstädes kunnat konstateras, att
understödstagarna utnyttjat endast en obetydlig del. eller intet alls av de
möjligheter till ökad jordbruksproduktion, som utdikningen skapat. Det
bristande intresset med avseende på arbetenas vidmakthållande har varit
i lika mån framträdande vare sig avsikten med företaget varit kultivering
av den utdikade marken till åker eller äng eller minskning av frostländigheten.
Även i det senare avseendet synes det uppenbart, att, därest någon
förbättring av de klimatiska förhållandena överhuvudtaget kan vinnas
genom markens avdikning, någon varaktig sådan förbättring icke kan
väntas inträda, om dikningen inom få år lämnas att till större eller
mindre del förfalla, och markerna åter utsättas för tilltagande försumpning.

Anledningen till nu berörda missförhållanden torde i ej ringa mån vara
att söka däri, att de relativt höga statsbidragen lockat jordägarna att utföra
dikningsarbeten i större utsträckning än det förhandenvarande behovet
av odlingstillfällen kunnat anses kräva. Enär tillgodogörandet av
de utdikade markerna sålunda blivit i hög grad eftersatt, bär den reella
nyttan ur det allmännas synpunkt av statsbidraget ofta blivit illusorisk.

Lantbruksstyrelsen vill icke underlåta att erinra, hurusom ifrågavarande
utdikningsarbeten otvivelaktigt varit och fortfarande äro av ej ringa betydelse
genom beredande av arbetsförtjänster. Det har stått bidragstagaren
fritt att antingen personligen utföra arbetet, i vilket fall statsbidraget fått
utgöra lön för det med företaget förenade arbetet, eller att överlämna ar -

Kung!.. Maj:ts proposition Nr 82.

21

betet åt annan och själv vidkännas den ytterligare kostnad utöver statsbidraget,
som betingats av i orten gällande dagsverkspriser. Utdikningsföretagens
betydelse för beredande av arbetstillfällen bör icke heller underskattas,
då nämligen företag av detta slag torde från många synpunkter vara i
särskilt hög grad lämpade för sagda ändamål. Däremot finner lantbruksstyrelsen
det vara av synnerlig vikt att förhindra, att ifrågavarande arbetstillfällen,
såsom ofta torde varit fallet, endast utnyttjas för tillfällig
arbetsförtjänst, medan det utförda arbetet lämnas utan tillsyn och inom
kort får förfalla.

Norrländska avdikningsanslaget har anlitats i en mycket betydande omfattning.
Sedan anslaget inrättades år 1907 hava till utgången av sistförfluten
budgetår bidrag från anslaget beviljats med sammanlagt 17,826,165
kronor för torrläggning av omkring 265,400 hektar mark. Några tillförlitliga
uppgifter angående tillgodogörandet av denna betydande markareal
torde knappast kunna lämnas. Lantbruksstyrelsen finner emellertid
den hittills vunna erfarenheten giva stöd för den uppfattningen, att
endast en mindre del därav verkligen blivit av jordägarna utnyttjad.

Ehuru det icke kan förnekas, att de frikostiga bidragen till norrländska
utdikningsföretag i sin mån bidragit till jordbrukets höjande i dessa landsändar,
torde det sålunda vara obestridligt, att så icke skett i den utsträckning,
som med hänsyn till de årligen beviljade bidragsbeloppens storlek
varit att förvänta. Det kan snarare icke råda någon tvekan därom, att
det högre bidraget i regel icke inverkat på den omfattning, vari tillgodogörandet
av de utdikade markerna har skeft. Det hittills tillämpade förfarandet
vid tillmätandet av statsbidrag till dessa utdikningsföretag synes
därför enligt vunnen erfarenhet icke hava varit rätta vägen för sådant
kraftigt understödjande av det norrländska jordbruket, som i och för sig
måste anses högeligen önskvärt. Ett bibehållande av de gynnsammare
bidragsvillkoren i sin nuvarande form kan icke heller i framtiden förväntas
medföra någon ändring i detta avseende.

Med anledning av vad sålunda anförts och då det såväl från statsfinansiell
synpunkt som för höjande av jordbruket inom ifrågavarande landsändar
synes angeläget, att en verklig och mera bestående nytta av statsbidragen
må framdeles kunna påräknas, synes det böra tagas under övervägande,
huruvida icke genom lämplig förändring av bidragsvillkoren ett
bättre resultat i sådant avseende kan vara att ernå. Enligt lantbruksstyrelsens
mening borde statsunderstödet såsom regel icke beräknas högre,
än att bidragstagaren finner med sin fördel förenligt att i största möjliga
utsträckning utnyttja de möjligheter till produktionsökning, som erhållits
genom dikningen. Därigenom synes det önskemål kunna förverkligas, som
bör anses ge uttryck för grundtanken i statens understödsverksamket på
detta område, nämligen att utdikningarna böra ske icke så mycket för
statsbidragets skull som fastmera för erhållande av ökad avkastning av
understödstagarens jordbruk. I förening med det av lantbruksstyrelsen
föreslagna obligatoriska syneför faran det vid ifrågavarande utdikningsföretag
synes genom tillämpning av denna regel den fortsatta understödsverksamheten
på detta område kunna ledas in på sådana linjer, som för
undvikande av dess misskrediterande måste anses nödvändiga. I anslutning
till dessa synpunkter har lantbruksstyrelsen ansett sig böra taga
under övervägande, huruvida icke beträffande de norrländska utdikningarna
den nuvarande bidragskvoten bör under vissa förutsättningar
kunna undergå någon sänkning.

22

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

Såsom förut nämnts, hade de gynnsammare bidragsvillkoren för Norrland
och Dalarna ursprungligen motiverats med bland annat de i vissa
avseenden olikartade jordbruksförhållandena därstädes, vilka ansetts föranleda,
att ökad inkomst genom ett utdikningsföretag i regel icke kunde
påräknas lika hastigt och säkert som inom mellersta och södra Sverige,
varförutom den ekonomiska bärkraften hos jordbrukarna i de förstnämnda
landsändarna ofta vore otillräcklig för genomförandet av ifrågavarande
företag, därest icke kraftigare understöd lämnades. Dessa skäl
torde fortfarande i viss utsträckning äga giltighet nämligen med avseende
på företag, som avse torrläggning av försumpad mark, vars försättande i
sådant skick, att båtnaden av utdikningen kan tillgodogöras, medför ytterligare
kostnader för jordägaren.

Med hänsyn härtill och i betraktande av att uppodling av obruten mark
i ifrågavarande landsdelar även i fortsättningen bör anses som ett statsintresse
av vikt, har lantbruksstyrelsen ansett sig böra föreslå direkt nedsättning
av den nuvarande maximala bidragskvoten endast i fråga om sådana
i Norrland och Dalarna belägna företag, vilka uteslutande omfatta
redan odlad mark, vare sig densamma användes som åker eller blivit
nyttiggjord som ständig slåtter- eller betesvall genom särskilda för sådant
ändamål lämpade kulturåtgärder, ävensom i de fall då den ytterligare
båtnad, som skulle erhållas genom uppodling av i företaget ingående icke
odlad mark till åker, ständig slåtter- eller betesvall, befinnes oväsentlig i
förhållande till båtnaden å den redan odlade marken. I dessa fall synes
en nedsättning av det nu tillämpade högre bidraget till överensstämmelse
med de villkor, som gälla beträffande utdikningar inom övriga delar av
riket, vara fullt motiverad, då det nämligen torde få förutsättas, att någon
nämnvärt större svårighet i avseende på tillgodonjutandet av genom avdikningen
uppkomjmande båtnad å redan odlad jord icke kan sägas föreligga
beträffande de norrländska företagen, under förutsättning att jordbruket
bedrives någorlunda rationellt. Något giltigt skäl till att sådana
företag skola tillerkännas större förmåner än liknande företag inom övriga
landsdelar torde sålunda icke förefinnas.

Vad däremot beträffar de norrländska utdikningsföretag, vilka hava till
slutligt ändamål uppodling av obruten mark för höjande av jordbruksproduktionen,
och där nyttan av torrläggningen sålunda inträder först i den
mån odlingsarbetet eller andra erforderliga kulturåtgärder blivit verkställda,
, synes beviljande av bidrag till högre belopp vara väl motiverat.
För erhållande av garanti att sådant för markens utnyttjande i här förevarande
avseenden ytterligare erforderligt arbete verkligen utföres, och
att förutsättningar för åtnjutande av det högre bidraget sålunda föreligga,
bör detsamma emellertid utbetalas till bidragstagaren, först sedan
han styrkt sig hava inom viss i arbetsplanen bestämd tid verkställt uppodling
av i företaget ingående obruten mark till åker eller ständig slåtteroch
betesvall till den omfattning, som lantbruksstyrelsen kan i varje särskilt
fall hava föreskrivit. Till dessa företag borde sålunda bidrag beviljas
intill högst hälften av företagets kostnad i stället för till högst
tredjedelen till övriga företag, varvid dock en tredjedel av bidraget bör
innehållas på sätt nyss nämnts. Det högre bidraget komme sålunda att
utgöra en premiering av ett odlingsarbete, »om visserligen borde anses
utgöra en naturlig fortsättning av utdikningen, men som hittills tyvärr
alltför ofta försummats.

Någon möjlighet torde näppeligen förefinnas att på annat sätt vinna

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82. *23

motsvarande garanti för att den genom utdikning av icke odlade marker
inom ifrågavarande landsändar uppkomna båtnaden blir tillgodogjord i sådan
utsträckning, att bidragsverksamheten icke får karaktär av onyttig
slöseri med statens medel. Det kunde visserligen tänkas, att det högre bidraget
utbetalades oavkortat efter godkännandet av utdikningsarbetet och
att övervakandet av odlingsskyldig,hetens fullgörande därefter skedde genom
lantbruksstyrelsens distriktstjänstemän. Med stöd av mångårig erfarenhet
om de allvarliga olägenheter och störa utgifter för statsverket,
som visat sig vara förknippade med motsvarande övervakningssystem i
fråga om odlingsskyldigliet i samband med åtnjutande av lån från odlingslånefonden,
kan lantbruksstyrelsen emellertid icke förorda dess införande
i nu ifrågavarande fall. Genom det av lantbruksstyrelsen ovan
föreslagna förfaringssättet blir visserligen nödvändigt att av lantbruksstyrelsen
förordnad tjänsteman vid besök på platsen kontrollerar riktigheten
av bidragstagarens uppgift om verkställt odlingsarbete, men torde
det kunna förutsättas, att bidragstagare, som sålunda själv rekvirerar inspektionsförrättningen,
icke utsätter sig för risken att få arbetet underkänt,
särskilt om han har att i varje fall erlägga dagarvode till förrättningsmannen.
Genom att sålunda varje företag i regel torde behöva besökas
endast en gång för ifrågavarande ändamål, varvid kan så ordnas,
att ett flertal företag besökas under samma förrättningsresa — vare sig
denna verkställes för här ifrågavarande eller annat ändamål — och ofta
två eller flera företag borde kunna medhinnas under samma dag, torde
statens utgifter för kontrollen av varje särskilt odlingsarbete icke bliva
avsevärda.

Därjämte må framhåilas, att ifrågavarande inspektionsförrättningar
torde, där så finnes lämpligt, kunna i viss utsträckning överlåtas på hushållningssällskapens
jordbrukskonsulenter.

I detta samband må jämväl erinras, att utdikningsföretagen i Norrland
och Dalarna kunna, i likhet med sådana företag i andra landsdelar, även
bliva delaktiga av lån från odlingslånefonden, varigenom sammanlagda
statsunderstödsbeloppen kunna i allmänhet komma att motsvara hela dikningskostnaden.
Under förutsättning att såväl bidrag som lån sökts till
företag, vilket enligt vad nyss nämnts, är berättigat till utfående av ytterligare
bidrag, motsvarande i gynnsammaste fall skillnaden mellan tredjedelen
och hälften av kostnaden, bör tydligen lånet i varje fall få uppgå till
det högsta möjliga belopp, nämligen två tredjedelar av kostnaden, som
kan ifrågakomma, därest endast det lägre bidraget bleve utbetalt, varigenom
sammanlagda statsunderstödet komme att motsvara utdikningskostnaden
i dess helhet. Då denna maximigräns för statsunderstödens sammanlagda
belopp icke lämpligen bör överskridas, synes därvid det ytterligare
bidraget böra tillgodoräknas företaget genom motsvarande avdrag
å erhållet odlingslån, så åt,t sammanlagda statsunderstödet i varje fall icke
överskrider det maximibelopp, som, med hänsyn till kostnad, förbättringsvärde
eller annorledes kan vara bestämt.

En förändring av bidragsvillkoren i enlighet med vad ovan sägs torde
möjligen kunna komma att medföra en viss minskning av utdikningsföretagens
antal. Detta kan emellertid förväntas huvudsakligen drabba sådana
företag, vilka äro från ekonomisk synpunkt mindre önskvärda med
hänsyn därtill att på grund av bidragstagarens oföretagsamhet eller
bristande intresse den av dikningen uppkommande båtnaden i allt fall
både blivit outnyttjad. Däremot torde ändringen icke bliva av nämnvärd

24''

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

inverkan på sådana arbeten, av vilkas genomförande vederbörande jordägare
anser sig kunna påräkna en vinst i jordbruksekonomiskt avseende.

Vad beträffar frågan om tillämpningsområdet för de gynnsammare bidragsvillkor,
som enligt lantbruksstyrelsens mening borde under vissa
förutsättningar tillerkännas de norrländska utdikningarna, kunde enligt
lantbruksstyrelsens förmenande en inskränkning därav måhända vara
tänkbar. Sålunda torde jordbruksförhållandena inom exempelvis södra
Dalarna, stora delar av Gävleborgs och Jämtlands län samt de utpräglade
slättlands- och jordbruksbygderna längs kusten ända upp till finska gränsen
vara sådana, att vissa skäl otvivelaktigt kunna anses tala för att
dessa landsdelar ställdes utanför ifrågavarande tiliämpningsområde.-Någon ändring härutinnan har lantbruksstyrelsen likväl icke ansett sig
böra ifrågasätta med hänsyn dels till att en i varje fall rättvis geografisk
gräns icke torde vara möjlig att bestämma, då bättre och sämre lottade
bygder växla i samtliga län, dels ook därtill, att enligt det nu föreliggande
förslaget de egentliga jordbruksområdena endast i undantagsfall
korame i åtnjutande av de gynnsammare bidragsvillkoren, då nämligen
utdikningsföretagen inom nämnda trakter i stor utsträckning torde omfatta
redan odlad mark.

Däremot synas starka skäl tala för att jämväl någon del av Värmland
borde beredas möjlighet att erhålla det högre bidraget. I detta avseende
har länsstyrelsen i Karlstad gjort framställning om utsträckning av tilllämpningsområdet
för norrländska avdikningsanslaget till att omfatta
jämväl Färnebo, Älvdals, Fryksdals, Jösse, Gillbergs och Nordmarks härad
av Värmlands län. Såsom huvudsakligt skäl till denna framställning
har länsstyrelsen anfört, att nämnda härad företedde med hänsyn till jordmån
och klimat störa likheter med Dalarna och vissa delar av Norrland,
varförutom kommunikationerna därstädes voro mindre utvecklade.

Såsom framgår av bifogade karta över Värmland, varå tillämpningsområdet
enligt länsstyrelsens ansökning begränsats med en röd linje,
skulle endast de närmast Vänern belägna delarna av landskapet uteslutas
från delaktighet i det högre bidraget. Det synes emellertid enligt lantbruksstyrelsens
åsikt kunna ifrågasättas, huruvida de anförda skälen för
anslutning till norrländska avdikningsanslaget kunna anses fullt bärande
utöver vad beträffar den nordligaste, mellan Dalarna och norska gränsen
belägna delen av Värmland, å kartan begränsad med eu blå linje. Denna
del innefattar det huvudsakliga av Älvdals härad, nämligen Norra och
Södra Finnskoga, Dalby, Norra Ny och Ekshärads socknar samt Nyskoga
kapell, .och omkring hälften av Fryksdals härad, nämligen Östmarks,
Vitsands och Fryksände socknar samt Lekvattnets kapell. Möjligheten
att erhålla ett högre statsbidrag till utdikningar torde för dessa
avlägsna trakter innebära ett beaktansvärt stöd för jordbruket därstädes,
varför lantbruksstyrelsen vill förorda, att även dessa delar av landet må
komma i åtnjutande av ifrågavarande förmån.

Såsom av det föregående framgår, anser lantbruksstyrelsen, att bidraget
bör i allmänhet kunna uppgå till en tredjedel av torrläggningskostnaden,
förrättningskostnaden däri inbegripen, men att detsamma under vissa förutsättningar
må beträffande företag inom Norrland, Dalarna och vissa
delar av Värmland uppgå till hälften av förstnämnda kostnad. Beträffande
det högsta medgivna bidraget till företag inom södra och mellersta delarna
av landet torde, ehuru bidraget till nämnda företag under de senaste åren
av statsfinansiella skäl utgått med lägre belopp iin det högsta medgivna.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

25

nämligen till endast en fjärdedel av kostnaden, förhållandena inom jordbruket
enligt lantbruksstyrelsens mening påkalla eu återgång till det
högre bidraget.

Högsta gränsen för bidraget, en tredjedel av kostnaden, skulle emellertid,
såsom här nedan närmare angives, enligt lantbruksstyrelsens mening
endast tagas i anspråk i vissa undantagsfall, under det att reducering av
bidraget efter vissa regler skulle ske i övriga fall. Någon ökning av anslagsbehovet
skulle på grund härav en dylik återgång ingalunda behöva
medföra.

Beträffande tillämpningen av bestämmelserna rörande en högsta gräns
för bidraget anser sig lantbruksstyrelsen böra föreslå att i varje särskilt
fall statsbidraget i viss mån lämpas efter företagets ekonomiska ställning.
Det torde nämligen vara obestridligt, att intressenterna i ett ekonomiskt
gynnsamt företag, som beräknas lämna en avsevärd vinst, icke få anses
vara i samma mån beroende av understöd i form av statsbidrag utan återbetalningskyldighet
som deltagarna i ett annat företag, varav vinsten blir
väsentligt mindre eller ingen. En gradering av bidraget synes därför med
hänsyn härtill böra ske på sådant sätt, att bidraget utgår med det högsta
medgivna beloppet, då kostnaden uppgår till eller beträffande förut angivna
undantagsfall överstiger förbättringsvärdet genom torrläggningen,
varefter bidraget sjunker i den mån förbättringsvärdet stiger i förhållande
till kostnaden.

Storleken av den sålunda uppkommande procentiska minskningen av det
såsom högst medgivna bidraget bör så vitt möjligt avvägas med hänsyn
till ej mindre det allmännas vid tillfället rådande intresse för åstadkommande
av en livlig torrläggningsverksamhet och det behov av direkt
understöd, som med hänsyn till jordbrukets allmänna konjunkturläge kan
finnas erforderligt för säkerställande av en torrläggningsverksamhet utav
önskvärd omfattning, än även till det statsfinansiella läget under olika tidsperioder
och statens därav beroende förmåga att över huvud taget lämna
understöd för ifrågavarande ändamål.

Bifogade diagram (diagram 1) utvisar tvenne exempel på sådan procentisk
minskning av statsbidraget. Det ena exemplet angives å diagrammet
medelst linjen a och förutsätter, att vid de teoretiskt gynnsammaste företagen,
det vill säga då kostnaden nedgår till 0 procent av båtnaden, bidragsminskningen
utsträckes till sitt maximivärde, 100 procent av det
såsom högst medgivna beloppet, medan i det andra exemplet, som representeras
av linjen b, minskningen vid sagda företag begränsats till 70 procent
av nämnda belopp.

Tydligen kunna en mångfald ar ra variationer tänkas för bidragets
reducering. Sålunda kan exempelvis ännu kraftigare minskning, än som
utvisas av linjen a, åstadkommas genom att nedre ändpunkten av nämnda
linje flyttas till något av de procenttal, som angiva förhållandet mellan
kostnad och båtnad, i vilket fall företag med lägre procenttal för nämnda
förhållande uteslutas från erhållande av statsbidrag. Å andra sidan kan,
när ett mera effektivt understödjande av ifrågavarande torrläggningsverksamhet
finnes av nöden, bidragsminskningen göras mindre kännbar, genom
att diagonalen höjes längs skalan för den procentiska minskningen av
det högsta medgivna bidraget till något lägre procenttal, som med hänsyn
till för tillfället rådande förhållanden finnes lämpligt.

Verkningarna av denna nya beräkningsgrund på bidragsbeloppets storlek
tydliggöres i avseende på förstnämnda för tillfället valda exempel,

26* Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

som å diagrammet betecknas med linjerna a och b, av en vid diagrammet
införd tabell, vilken upptager successivt sjunkande kostnad från 15,000
kronor, medan båtnaden bibehållits oförändrad vid 15,000 kronor, och
högsta medgivna bidraget förutsatts motsvara en tredjedel av kostnaden.
Därest jämväl lån från odlingslånefonden beviljas till företaget, kommer
tydligen, då sammanlagda låne- och bidragsbeloppen i värjo särskilt fall
kunna motsvara hela kostnaden, lånet att ökas med samma belopp, varmed
bidraget minskas, vilket även framgår av tabellen.

Genom nu föreslagna bestämmelser ernås i första hand en smidigare
anpassning av understödsverksamheten såväl till statens benägenhet vid
olika tidpunkter att befrämja torrläggning av mark, som ock till det föreliggande
— allt efter konjunkturläget växlande — behovet av direkt statshjälp
för ändamålet och statens olika förmåga att fylla detta behov. Därjämte
torde desamma bidraga till att tyngdpunkten av ifrågavarande verksamhet
kommer att läggas på utlämnande av lån, vilka inom viss tid skola
återbetalas till statsverket. Därigenom kan även förväntas, att större
säkerhet vinnes, att de utförda arbetena för framtiden vidmakthållas, och
att de utdikade markerna fullständigare utnyttjas, då nämligen fullgörandet
av de årliga amorteringarna av lånet föranleder deltagarna att ägna
mera intresse åt tillvaratagandet av de ökade produktionsmöjligheter, som
skapats genom torrläggningsföretaget.

Från den tidpunkt, då ifrågavarande ändrade villkor äro enligt lantbruksstyrelsens
förslag avsedda att träda i tillämpning, nämligen den 1 juli
1926, synes, intill dess närmare erfarenhet vunnits om därav uppkommande
verkningar på torrläggningsföretagens frekvens och omfattning, den prooentiska
bidragsminskningen icke böra utsträckas utöver vad den å diagrammet
införda linjen b utvisar.

Härtill må emellertid redan nu anmärkas, att nämnda förslag till viss reducering
av statsbidraget efter förhållandet mellan båtnad och kostnad av
lantbruksstyrelsen avgivits under bestämd förutsättning, att de för låneverksamheten
nu gällande lånevillkor, vilka äro särskilt gynnsamma för
understödstagarna och varigenom odlingslånen på grund av föreskriven
räntefrihet och låg ränta även kunna anses indirekt tillskynda låntagarna
ekonomisk hjälp av rent bidragsnatur, bibehållas oförändrade.

Till denna sak vill lantbruksstyrelsen återkomma senare.

I sammanhang härmed må jämväl anmärkas, att en gradering av statsbidraget
efter förhållandet mellan båtnad och kostnad, på sätt här angivits,
ävensom en sänkning av statsbidragets högsta gräns från hälften
till en tredjedel av kostnaden för företag, avseende odlad jord i Norrland
och Dalarna, uppenbarligen komma att medföra en reducering av anslagsbehovet,
som med säkerhet icke uppväges av en höjning utav bidraget från
en fjärdedel till en tredjedel av kostnaden för en del mindre goda företag
inom södra och mellersta Sverige.

Vid beviljande av bidrag från allmänna och norrländska avdikningsanslagen
har hittills i allmänhet den principen tillämpats, att bidraget be''
räknats utgå endast till do intressenters andel i företaget, vilka genom
skriftlig föreningshandling dels förbundit sig att utföra arbetet och dels
förklarat sig vilja bliva delaktiga av statsbidrag. Under förutsättning
att syneförrättning enligt vattenlagen föregått beviljandet av statsunderstöd,
synes emellertid nyssnämnda förbindelse, i vad avser ansökning om
statsbidrag utan återbetalningsskyldighet, bliva i hittills tillämpad form
överflödig, i det att samtliga intressenter, vilka av företaget erhålla båt -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

27

nåd, äro enligt bestämmelser vid syneförrättningen, sedan densamma
vunnit laga kraft, pliktiga att i mån av nämnda båtnad deltaga i företaget.
Den i 1879 års dikningslag i vissa fall medgivna rätten till båtnadsavsägelse
och befrielse från deltagningsskyldighet i företaget bar sålunda
icke bibehållits i nya vattenlagen. På grund härav synes på framställning
endast av företagets arbetsstyrelse, som enligt 7 kap. 61 § vattenlagen
alltid skall finnas tillsatt, därest intressenterna äro flera än två, ifrågavarande
statsbidrag kunna beviljas till företaget i dess helhet, dock endast
under förutsättning att ansökningen åtföljes av behörigen styrkt protokollsutdrag,
utvisande att beslut rörande ansökning om statsbidrag fattats
vid sammanträde med intressenterna i den ordning, varom stadgas i 7 kap.
64 och 65 §§ vattenlagen. Då intressenterna äro högst två till antalet
och arbetsstyrelse icke finnes tillsatt, bör givetvis ansökningen om statsbidrag
även i fortsättningen vara personlig, vilket även bör giilla, då ansökningen
avser förutom statsbidrag jämväl lån från statens odlingslånefond
eller enbart sådant lån.

I samband med frågan om kostnadens och förbättringsvärdets inverkan
på statsbidragets belopp må framhållas, att kolonisationskommittén framfört
vissa förslag, avseende rätten till statsbidrag från avdikningsanslagen.

Sålunda har kolonisationskommittén i dess den 31 maj 1922 avgivna förslag
till kolonisation å kronoparker i Norrland och Dalarna ifrågasatt, att
bidragstagare, som med intyg av kommunalnämndens ordförande styrker,
att honom påvilande kostnader måste anses vara för honom betungande
i förhållande till hans ekonomiska ställning, må erhålla statsbidrag till
hela kostnaden för undersökningen och förrättningen jämte de för statsbidragets
erhållande erforderliga kartor och handlingar. Kommittén liar
ansett, att de ökade årliga statsutgifterna för detta ändamål icke komme
att överstiga 20,000 kronor.

Med avseende härå må anföras, att, med undantag för arbeten av mycket
ringa omfattning, förrättningskostnaderna i regel bliva relativt obetydliga
i förhållande till utgifterna i övrigt för företaget. Det oaktat
kunna givetvis dessa kostnader för den mindre bemedlade någon gång
vara svåröverkomliga. Genom möjligheten att erhålla sina utlägg för förrättningen
helt ersatta av statsmedel, vilket skulle ske i samband med utbetalandet
av första delen av det statsbidrag, som beviljats till företaget,
skulle utan tvivel för sådan bidragstagare den ekonomiska påfrestningen
på grund av företaget bliva i någon mån lindrad. Anmärkas må emellertid,
att redan nu bidrag erhålles till viss del av förrättningskostnaden. Då
vidare den praktiska tillämpningen utav det av kolonisationskommittén
väckta förslaget att med statsmedel helt ersätta förrättningskostnaden
måste medföra stora svårigheter i fråga om styrkande av medellösheten,
har lantbruksstyrelsen icke ansett sig böra förorda ifrågavarande förslag.

Kolonisationskommittén har vidare i sitt omförmälda förslag den 31
maj 1922 ifrågasatt sådan ändring av villkoren för erhållande av bidrag
från norrländska avdikningsanslaget, att bidrag jämväl finge åtnjutas till
anläggande av så kallade odlingsvägar, som vore erforderliga för brukningen
och tillgodonjutande! av utdikade marker. Enligt kommitténs förmenande
hade i sistnämnda avseenden mycket försummats, på grund av
att farbar väg till utdikningsområdena ofta saknades. Därjämte ansåge
kommittén, att anläggandet av odlingsvägar vore att betrakta som ett
verksamt medel för befordrande av kolonisationen i egentlig mening ävensom
för underlättande av utflyttningen från den gamla bygden och bildan -

28''

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

det av nya brukningsdelar. Under förutsättning att statsbidraget utginge
till hälften av den beräknade kostnaden har kommittén uppskattat statens
utgifter för ifrågavarande ändamål till 300,000 kronor för år, varjämte
kommittén uttalat sin förvissning, att dessa utgifter komme att fylla ett
viktigt statligt ändamål och kraftigt bidraga till det norrländska jordbrukets
utveckling.

I vad avser odlingsvägarnas betydelse för de utdikade markernas tillgodogörande
vill lantbruksstyrelsen i huvudsak uttala sin anslutning till
vad kolonisationskommittén därom anfört. Enligt styrelsens åsikt får
emellertid behovet av odlingsvägar i samband med torrläggningsföretag
icke anses vara inskränkt till endast Norrland och Dalarna, utan torde detsamma
ofta vara lika kännbart vid dylika företag även i vissa andra delar
av landet. Därjämte må framhållas, att denna fråga nära sammanhänger
med den uppskattning av båtnaden genom ett torrläggningsföretag, som
enligt vad lantbruksstyrelsen föreslagit, skall utgöra förutsättning för erhållande
av statsunderstöd. Då nämligen möjligheten till effektivt utnyttjande
av de genom utdikningen skapade produktionsmöjligheterna
obestridligen äro i icke ringa mån beroende av befintligheten av farbar
förbindelseled till utdikningsområdet eller särskilda delar av detsamma,
måste behörig hänsyn till denna omständighet tagas vid värdesättandet
av båtnaden genom företaget. Det kan ifrågasättas, huruvida detta förhållande
hittills blivit tillbörligen beaktat vid bestämmandet av grunderna
för båtnadsuppskattningen. En bidragande orsak härtill torde hava varit,
att den före den nya vattenlagens ikraftträdande gällande dikningslagen
av år 1879 icke innehållit sådana föreskrifter i detta hänseende, att därav
kunnat framgå, huruvida förslagsställare ägt befogenhet att vid syll ef örrättningen
verkställa erforderlig utredning angående läge och beskaffenhet
av samt kostnad m. m. för behövlig odlingsväg. Denna brist torde
emellertid få anses avhjälpt genom stadgandena i 7 kap. 40 § och 10 kap.
62 § vattenlagen.

Därjämte torde den omständigheten att den för lantbruksingenjörerna
nu gällande arvodestaxan (nr 913/1920) icke innehåller några bestämmelser
om gottgörelse för utredning, som nyss nämnts, hava utgjort hinder för
tillbörligt beaktande av dessa frågor vid markvärderingen. Med hänsyn
till ovanstående erforderliga ändringar i nämnda arvodestaxa synas därför
oberoende av huruvida statsbidrag till odlingsvägar må befinnas böra
utgå eller icke, snarast böra vidtagas.

Vad därefter beträffar frågan om beviljande av statsunderstöd även till
kostnad för odlingsväg håller lantbruksstyrelsen före, att anspråk därpå
icke kunna anses alldeles oberättigade i de fall, då befintligheten av en
farbar förbindelseled till ett utdikningsområde kan anses utgöra en likaså
viktig förutsättning för områdets tillgodogörande som själva utdikningsarbetet.
I likhet med kolonisationskommittén anser lantbruksstyrelsen,
att för närvarande gällande författningar om statsbidrag till vägbyggnader
icke äro tillämpliga för bär ifrågavarande ändamål. Däremot synes
kunna ifrågasättas, huruvida eventuella statsunderstöd till odlingsvägar
böra utgå av de för utdikningsföretagen i övrigt tillgängliga medlen eller
anvisas i annan ordning. Då emellertid tillräcklig erfarenhet ännu saknas
angående den utsträckning, vari befogade krav på statsunderstöd till odlingsvägar
kunna komma att framställas, och tillförlitliga hållpunkter för
bedömandet i nämnda avseende icke för närvarande kunna erhållas, torde
frågan om beviljandet av sådant statsunderstöd böra få tillsvidare anstå.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

29

Statsbidrag till utdikningsföretag utgår för närvarande frän två särskilda
anslag, allmänna och norrländska avdikningsanslagen. Under de
år, dessa anslag varit disponibla, bär vid några tillfällen visat sig, att det
förra anslaget varit otillräckligt för att motsvara efterfrågan, medan det
senare icke tagits i anspråk i beräknad omfattning utan tvärtom uppvisat
stor behållning. Gällande bestämmelser hava icke medgivit användning i
sådant fall av det senare anslagets medel inom det förra anslagets tillämpningsområde,
något som torde kunna betraktas såsom en olägenhet.

Med undantag av de särskilda bestämmelser, som kunna erfordras för
åtnjutande under viss förutsättning av ett högre bidrag till företag belägna
i de norra landsdelarna, skulle i övrigt enligt ovanstående förslag
enahanda villkor gälla för erhållande av statsbidrag till torrläggningsföretag
i såväl de norra som de mellersta och södra delarna av landet. Vid
sådant förhållande torde norrländska och allmänna avdikningsanslagen
kunna och höra sammanslås till ett för riket i dess helhet gemensamt anslag,
benämnt statens avdikningsanslag. Härigenom skulle även vinnas
eu icke oväsentlig förenkling i behandlingen inom lantbruksstyrelsen av
hithörande ärenden.

Lån från odlingslånefonden kan enligt kungörelsen den 9 oktober 1914
av Kungl. Maj:t bestämmas till hela det belopp, vartill enligt den fastställda
arbetsplanen kostnaden för vattenavledningen och avdikningen efter avdrag
för det bidrag, som för samma företag eller samma område inom
företaget kan varda lämnat från norrländska eller allmänna avdikningsanslaget,
beräknas komma att uppgå, dock att kostnaden för tegdikning
eller täckdikning härvid ej må inräknas samt att lånet ej må överstiga
70 procent av jordförbättringsvärdet genom vattena vlednings- och avdikningsarbetet.

Av det anförda framgår hurusom bestämmandet av odlingslånets storlek
gjorts beroende icke endast av jordförbättringsvärdet utan även av det
eventuella bidrag från norrländska eller allmänna avdikningsanslaget,
som må kunna lämnas till företaget, och att odlingslånets uppgift för sådant
fall kan sägas vara att supplera statsbidraget.

Det hittills tillämpade förhållandet mellan odlingslånet och det genom
torrläggningen uppskattade jordförbättringsvärdet torde även i fortsättningen
höra bibehållas, då nämnda förhållande synes väl avvägt med hänsyn
till tryggande av eventuella inteckningshavares rätt. Likaså torde
odlingslånet, såsom redan i det föregående anförts, även i fortsättningen
liksom hittills böra supplera statsbidraget på sådant sätt, att lån med iakttagande
av nyssnämnda begränsning i förhållande till förbättringsvärdet
utlämnas till torrläggningskostnadens hela belopp med avdrag för det bidrag,
som må beviljas utan återbetalningsskyldighet. Lånets uppgift i detta
avseende torde med hänsyn till här föreslagna minskning i vissa fall av bidragsbeloppens
relativa storlek framdeles bliva av ännu större betydelse än
hittills. Vad i övrigt beträffar odlingslånets storlek vill lantbruksstyrelsen
i detta sammanhang endast hänvisa till den utredning härom, som lämnas
i efterföljande avdelning om odlingstvångets upphörande.

Enligt nu gällande villkor äro lån från odlingslånefonden räntefria de
första tre åren från första lyftningsdagen, varefter under de tre näst därpå
följande åren beräknas 3.g procent årlig ränta, som vid dessa tre års
slut lägges till den beviljade lånesumman. Från och med det sjunde året

Sammanslagning
av norrländska
och
allmänna avdikningsanslagen.

Odlingslånets
storlek.

Lånevillkor.

30*

Kungl. May.ts proposition Nr 82.

efter första lyftningsdagen erlägges en annuitet av 6 procent, varav såsom
ränta räknas 3.6 procent å det oguldna kapitalbeloppet.

Enligt den ursprungligen utfärdade kungörelsen angående villkoren för
lån från odlingslånefonden den 28 september 1883 (nr 46) erlades å den av
Kungl. Maj:t bestämda lånesumman under de första fem åren från första
lyftningsdagen icke någon ränta eller kapitalavbetalning, men beräknades
å de under nämnda år lyftade belopp 5 procent årlig ränta, som vid de fem
årens sint lädes till den beviljade lånesumman. Å det sålunda uppkommande
beloppet erlades från och med sjätte året, till dess lånet blivit slutbetalt,
eu annuitet av 10 procent, därav såsom ränta beräknades 5 procent
å det oguldna kapitalbeloppet.

Genom kungörelse den 19 maj 1885 (nr 23) bestämdes den ändringen i
ovanstående villkor att annuiteten skulle utgöra 8 procent, därav såsom
ränta räknades 4 1U procent å det oguldna kapitalet.

Kungörelsen i ämnet den 27 april 1888 (nr 20) innehöll den ändring av
1885 års bestämmelser i fråga om låns förräntning och amortering, att
räntan jämväl å de under de första fem åren från första lyftningsdagen
lyftade beloppen bestämdes till 4 1U procent.

Genom kungörelse den 29 juli 1895 (nr 68) föreskrevs i ifrågavarande
hänseenden den förändringen att räntan å lån, som därefter beviljades
från odlingslånefonden ävensom å förut beviljade lån, vilkas fördelning
icke blivit fastställd, skulle nedsättas till 4 procent, dock utan rubbning
därigenom av den för lånen bestämda annuiteten.

Genom kungörelse den 27 maj 1898 (nr 53) upphävdes dessa bestämmelser,
varvid i stället föreskrevs, att den årliga räntan å såväl de under de
första fem åren från första lyftningsdagen lyftade beloppen som oguldet
kapitalbelopp skulle utgå efter 3.6 procent samt annuiteten sänkas till
7 procent.

Genom kungörelsen den 14 juni 1901 (nr 44) tillkommo slutligen de nya
bestämmelser, genom vilka lånevillkoren erhöllo sin ännu gällande avfattning.

Såsom av ovanstående kortfattade redogörelse framgår, hava villkoren
för denna statens lånerörelse efterhand ändrats i för låntagaren gynnsam
riktning. Mottagandet av ett lån av förevarande slag innebär sålunda numera
icke blott en hjälp med tillhandahållande av för utförandet av visst
torrläggningsföretag erforderligt kapital utan jämväl ett mer eller
mindre avsevärt bidrag av staten genom att detta kapital erhålles på fördelaktigare
villkor, än som i allmänhet kunna antagas stå intressenterna
till buds vid upplåning av penningmedel på annat håll. Från statens synpunkt
kan det måhända synas mindre rationellt att ett och samma företag
beredes tillfälle att erhålla dels direkt anslag från staten av härför
särskilt anvisade medel och dels ett ytterligare bidrag i form av särskilt
förmånligt lån. Det kunde därför anses mera lämpligt, att statens direkta
bidrag utginge från det av riksdagen för ändamålet anvisade anslaget och
lånefonden endast anlitades för tillhandahållande av nödigt kapital på
sådana villkor, att staten under normala förhållanden ej därigenom åsamkades
förlust.

Vid bedömande av denna fråga torde emellertid böra beaktas, dels att
en skärpning av villkoren för jordbrukarna att för här ifrågavarande
ändamål erhålla lån — därest icke kompensation på annat håll beredes —
kan befaras medföra ett minskat intresse för den ur vissa synpunkter så
viktiga torrläggningsverksamheten och dels att staten veterligen på åt -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

‘31

skilliga andra områden utövar en med den här ifrågavarande likartad låneverksamhet,
beträffande vilken, såvitt lantbruksstyrelsen har sig bekant,
någon omläggning icke är ifrågasatt.

Med hänsyn härtill har lantbruksstyrelsen icke ansett sig böra ifrågasätta
någon ändring i villkoren angående förräntning och amortering av
lån från odlingslånefonden. De nu framlagda förslagen till ändrade villkor
för statens genom direkta bidrag utövade hjälpverksamhet på ifrågavarande
område hava också, såsom redan anförts, utformats med hänsyn till
fortsatt tillämpning, åtminstone i huvudsak, av nu gällande grunder för
statens låneverksamhet inom samma område.

Alltsedan år 1895 har antalet företag med odlingsskyldighet i förhållande
till antalet företag utan odlingsskyldighet stadigt minskats. Jordbrukarna
hava nämligen allt mer inriktat sig på förbättring av den redan
odlade jorden, och nyodlingsarbetet har fått träda i bakgrunden. Såsom
exempel härpå må anföras siffrorna för år 1922. Nämnda år beviljades,
förutom några tilläggslån, lån till 270 företag, varvid odling föreskrevs
vid 109 företag eller 40 procent, Beträffande ett stort antal av dessa 109
företag har emellertid uppodlingen ingalunda varit det huvudsakliga
ändamålet med företaget. I ej mindre än 32 fall hade nämligen odlingen
så ringa omfattning, att värdeförhöjningen genom densamma understeg 5
procent av värdeförhöjningen genom vattenavledningen. Vid dessa företag
hade sålunda odlingen ingen nämnvärd betydelse. I endast 5 fall uppgick
förbättringsvärdet genom odlingen till eller översteg 50 procent av
förbättringsvärdet genom vattenavledningen. Av samtliga under ifrågavarande
år med odlingslån understödda företag utgjorde sålunda de egentliga
odlingsiöretagenj en försvinnande liten del. Detta förhållande tydliggöres
närmare av bifogade diagram (diagram 2), vars övre del utvisar förhållandet
mellan förbättringsvärdena genom å ena sidan odlingen och å
andra sidan vattenavledningen vid ifrågavarande, år 1922 låneunderstödda
företag.

Betydelsen av odlingstvånget vid företag, vartill lån beviljas från odlingslånefonden,
har länge varit omtvistad, och vid upprepade tillfällen
har frågan om dess upphävande varit på tal. Sålunda hava väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och lantbruksstyrelsen i gemensamt utlåtande den
31 januari 1901 angående ändrade villkor för lån från odlingslånefonden
uttalat sig i denna fråga. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen framhöll därvid,
att lånerätten ej borde utsträckas över den gräns, som i allmänhet betecknade
lånevärdets förhållande till jordens köpvärde, och vilken gräns i
allmänhet antagits utgöra omkring 70 procent, varjämte styrelsen ansåg,
att odlingstvånget borde upphöra.

Lantbruksstyrelsen däremot tillstyrkte en övre lånegräns av SO procent
av förbättringsvärdet genom vattenavledningen i samband med bibehållande
av odlingstvånget. Styrelsen grundade sin åsikt i sistnämnda fråga
huvudsakligen därpå, att till följd av den förmånsrätt, som enligt lag vore
tillerkänd odlingslån framför intecknad fordran eller annan rättighet, inteckningshavares
rätt möjligen kunde komma att lida, därest icke odlingsskyldigheten
bibehölles såsom villkor för odlingslån, som avsåge att understödja
avdikning av odlingsbar mark. Styrelsen framhöll därvid, att lånet
visserligen kunde i allmänhet uppgå till samma belopp som kostnaden för
vattenavledningen och dikningen, så kallad tegdikning och täckdikning
därifrån dock undantagen, men att i vissa fall förbättringsvärdet komma

Odlings tTångets upphörande.

32

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

att begränsa lånet till lägre belopp. Då förbättringsvärdet borde enligt
40 § dikningslagen bestämmas i förhållande till den nytta, varje särskild
jordägare för sina ägor hämtade av företaget, så måste mark, som vore
lämplig för odling, ovillkorligen beräknas genom vattenavledningen erhålla
ett högre förbättringsvärde, än om marken skulle värderas under
förutsättning, att den icke bleve omdanad till åker. Härav följde enligt
styrelsens förmenande, att i förra fallet borde för marken kunna erhållas
högre lån från odlingslånefonden än i senare fallet. Om sedermera odlingen
icke komme till utförande, hade sålunda marken blivit värderad för
högt, varigenom inteckningshavare kunde tillskyndas förlust.

I yttrande den 13 mars 1901 över väg- och vattenbyggnadsstyrelsens och
lantbruksstyrelsens förenämnda gemensamma utlåtande biträdde statskontoret
väg- och vattenbyggnadsstyrelsens åsikt.

Föredragande departementschefen anförde i sitt yttrande till statsrådsprotokollet,
att vid bestämmande av det procenttal av förbättringsvärdet,
intill vilket lån finge beviljas, avgörande hänsyn borde tagas därtill, huruvida
odlingstvånget bibeliölles eller ej. Ehuru departementschefen funne,
att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen för sin i detta ämne uttalade åsikt
anfört goda skål, ansåge sig departementschefen dock böra ansluta sig till
lantbruksstyrelsens uppfattning, då det vore statens oavvisliga plikt att i
möjligaste mån skydda inteckningshavares rätt. Departementschefen ansåge
icke någon avsevärd olägenhet ligga däri, att tvång förelåge för jordägare
att verkställa odling av därtill tjänlig mark, detta så mycket mindre,
som dels för odlingsskyldighetens fullgörande i allmänhet jämförelsevis
lång tid medgåves i kontraktet samt, därest denna tid visade sig för kort,
anstånd kunde beviljas, och dels högre lån kunde beviljas till ett företag,
därest visshet förefunnes, att däri ingående odlingsbar mark bleve odlad,
än om osäkerhet i detta fall rådde. Departementschefen funne således, att
odlingstvånget borde bibehållas, och att övre gränsen för lånebeloppet
borde bestämmas till SO procent av förbättringsvärdet.

Statsutskottet ansåg på av departementschefen anförda skäl, att odlingstvånget
borde bibehållas, men att lånet borde begränsas till 70 procent av
förbättringsvärdet.

Riksdagen beslöt i överensstämmelse med statsutskottets mening.

Av ovanstående framgår, att omsorgen om eventuella inteckningshavares
rätt i förening med den uppfattningen att högre lån kunde beviljas, därest
odlingsskyldigliet förelåge, torde hava varit det huvudsakliga skälet för
odlingstvångets bibehållande.

Det synes emellertid kunna ifrågasättas, huruvida nämnda skäl i verkligheten
äro av sådan betydelse, att desamma kunna anses uppväga de
avsevärda olägenheter, vilka i allt högre grad funnits bliva en följd av
odlingsskyldighetens praktiska tillämpning. I detta avseende må följande
anföras.

Säkerheten för eventuella inteckningshavare i fastigheter, vilka bliva
delaktiga av odlingslån, är i första rummet beroende av den tillförlitlighet,
varmed den genom torrläggningen uppkommande jordförbättringen
blivit uppskattad. Enligt 7 kapitlet 22 § vattenlagen skall till sådan jordförbättring
endast räknas den genom torrläggningen orsakade höjningen
av jordens alstringsförmåga. Uppskattningen därav bör sålunda med tillbörlig
hänsyn till större eller mindre kostnader eller andra hinder för tillgodogörandet
av den vunna jordförbättringen ske efter enahanda grunder,
vare sig marken är odlad eller icke. Om i senare fallet uppodling kom -

Kung!. Mnj:ts proposition Nr 82.

*33

mer till stånd efter torrläggningsarbetets utförande, uppstår tydligen eu
ytterligare ökning av markvärdet, som emellertid icke liar direkt samband
med nyssnämnda arbete och därför icke bör medtagas i beräkningen vid
bedömandet av den enbart genom torrläggningen uppkommande värdeökningen.

Denna uppfattning bär även före den nya vattenlagens tillkomst gjort
sig allmänt gällande, enär den ansågs äga stöd jämväl i bestämmelserna i
1879 års dikningslag angående uppskattningen av nyttan av jords torrläggning.
I överensstämmelse därmed har sedan en lång följd av år lånets
storlek begränsats antingen av kostnaden för torrläggningen eller av förbättringsvärdet
genom nämnda arbete. Lånet är sålunda numera fullständigt
oberoende av eventuell föreskrift om uppodling av i företaget ingående
mark.

1 denna fråga må därjämte framhållas, att när lån beviljas för torrläggning
av till odling icke tjänlig mark eller redan odlad mark, någon förstärkning
av inteckningshavarnas säkerhet utöver värdeförbättringen genom
avdikningen icke kommer i fråga. Inteckningshavarnas rätt anses
likväl i dessa fall fullt betryggad. Det synes emellertid icke behöva förutsättas,
att värdeförbättringen genom vattenavledningen å äng eller annan
oodlad mark i allmänhet är vanskligare att bedöma än för åker. En felbedömning
kan visserligen tänkas förekomma i såväl det ena som det andra
fallet, men torde för inteckningshavarens del medföra ringa eller ingen risk.
Då såsom förut nämnts lån beviljas till högst 70 procent av värdeförbättringen
genom vattenavledningen, i vilket avseende någon ändring icke
synes för närvarande böra ifrågasättas, blir nämligen inteckningshavarnas
säkerhet försämrad endast under förutsättning av så stor felbedömning vid
markvärderingen, att verkliga värdeförbättringen blir mindre än 70 procent
av den beräknade. Denna felmarginal torde i allmänhet få anses fullt
tillräcklig för tryggande av inteckningshavarnas rätt.

I detta samband må jämväl framhållas, att lånebeloppen endast i undantagsfall
komma att stiga till den medgivna maximigränsen eller 70 procent
av nämnda förbättringsvärde. Såsom närmare framgår av mellersta delen
av nyss omförmälda diagram, uppnåddes sålunda denna gräns icke i något
fall vid de 270 företag, vartill lån beviljats år 1922. Högsta procenttalet
var nämnda år 68.5, som uppnåddes av ett företag, där odlingsskyldighet
icke förekom. Därnäst högsta procenttal var 66.7, som uppnåddes av 11
företag, av vilka 4 stycken innefattade nyodling. Vid endast 85 företag
eller omkring en tredjedel av samtliga de företag, vartill odlingslån beviljades
under nämnda år, översteg lånet 50 procent av förbättringsvärdet
genom torrläggningen. Av dessa 85 företag innefattade 38 stycken, eller
45 procent, jämväl nyodling. För de återstående 185 företagen under sagda
år uppgick lånet till högst 50 procent av förbättringsvärdet. Odling föreskrevs
vid dessa företag i endast 71 fäll eller i omkring 38 procent.

Enär vidare, såsom förut nämnts, någon hänsyn till eventuell odlingsskyldighet
icke tages vid bestämmande av lånets storlek, kan odlingstvånget
ofta komma att för låntagaren innebära en pålaga, som icke står i rimligt
förhållande till fördelen med lånet. Nedre delen av diagrammet visar ett
flertal exempel härå. Sålunda förekommer bland 1922 års företag dels ett
fall, där lånet uppgått till endast 21.5 procent av förbättringsvärdet, men
odlingskostnaden beräknats till ej mindre än 338 kronor för varje 100-tal
kronor erhållet lån, och dels ett annat företag, där lånet utgjort 13.g procent
av förbättringsvärdet, medan odlingskostnaden uppgått till 333 kronor för

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 sand. 61 höft. ISr S2.) 3

84* Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

varje 100-tal kronor erhållet lån. Dessa ojämna verkningar av odlingstvånget
giva i sin mån otvetydigt vid handen, att det nuvarande sambandet
mellan odlingsskyldighet och åtnjutande av lån från odlingslånefonden
kan leda till mindre lämpliga konsekvenser.

Vad för övrigt beträffar den ytterligare säkerhet för inteckningshavarna,
som kan anses ligga i odlingstvånget, synes värdet av densamma i
regel vara ganska illusoriskt. Risken för inteckningshavarna är nämligen
störst, när det oguldna lånebeloppet är störst, vilket i allmänhet inträffar
under det sjunde året, efter det första delen av lånet lyftats. Därefter
minskas risken i den mån annuitetsinbetalningarna fortgå. Enär odlingsarbetet
i regel icke påbörjas förrän någon tid efter sedan vattenavledningen
blivit godkänd, sammanfaller sålunda den för inteckningshavaren
egentliga riskperioden med den tid, då odlingsarbetet ännu icke påbörjats.
Eventuellt fullgörande i framtiden av föreskriven odlingsskyldighet kan
tydligen! i sådana fall icke bidraga till minskande av inteckningshavarnas
risk under sagda period. Likaså torde i fortsättningen av amorteringstiden,
då det oguldna lånebeloppet årligen minskas, fullgörandet av föreskriven
odlingsskyldighet i regel vara av ringa betydelse för tryggande av inteckningshavarnas
rätt.

Av vad ovan anförts torde framgå, att de skäl, som tidigare ansetts motivera
ett bibehållande av odlingstvånget, knappast kunna tillmätas någon
betydelse i sådant avseende.

Ä andra sidan har odlingstvånget visat sig i allt högre grad föranleda
avsevärda svårigheter i den praktiska tillämpningen liksom ilven så betydande
kostnader för statsverket genom den kontroll över dess fullgörande,
som måste utövas, att desamma icke kunna anses stå i rimligt förhållande
till den nytta, som odlingstvånget eventuellt kan anses medföra.

Såsom förut nämnts, utgår icke bär ifrågavarande statsunderstöd i någon
del till kostnad för odlingsarbetet. Icke heller finnes i nu gällande författning
angående villkoren för lån från odlingslånefonden stadgat, att nyodling
skall utgöra villkor för sådant låns erhållande. Åläggandet om
uppodling av viss mark inom ett företag bar sålunda endast kommit att
innefattas bland de villkor, som av Kungl. Maj :t prövas för ändamålet
lämpliga och nödiga och vilka vederbörande låntagare skall enligt nyssnämnda
författning vara underkastad. Odlingstvångets oberoende av
statsunderstöden framgår ytterligare därav att låntagarna äro oförhindrade
att, så snart torrläggningsarbetet blivit avslutat och godkänt, utfå statsunderstöden
i deras helhet, oavsett huruvida odlingsarbetet blivit utfört
eller ens påbörjat.

Likaså saknas i nu gällande författningar bestämmelse om påföljd, därest
föreskrivet odlingsarbete underlåtes. Såsom sådan påföljd torde i
första hand återbäring av de lyftade statsunderstöden böra komma i fråga.
Beträffande statsbidraget synes emellertid återbäring ej kunna förutsättas,
enär nämnda bidrag enligt hittills gällande åskådning icke har något samband
med odlingstvånget, i vilket avseende någon förändring icke heller
synes för närvarande av annan anledning påkallad. Vad angår odlingslånet
kan ej heller återbäring av detsamma i regel förekomma. Försummelse
i fullgörandet av odlingsskyldigheten kan nämligen i allmänhet icke
konstateras förrän någon tid efter det vattenavledningsarbetet blivit avslutat
och odlingslånet i sin helhet utbetalat till låntagarna. Då emellertid
vid denna tidpunkt lånet redan blivit fördelat på vederbörande fastigheter
och inskrivet i jordeboken, kan enligt nu gällande författning åläggande

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

*35

om lånets återbäring till statsverket icke göras. Någon ändring av gällande
bestämmelser i detta hänseende synes icke heller böra ifrågasättas.

Ändamålet med bestämmelserna om odlingsskyldigliet i samband med
ifrågavarande torrläggningsföretag har sålunda ofta blivit förfelat bland
annat av den anledningen, att möjlighet i regel saknats att tvinga tredskande
jordägare att verkställa föreskrivet odlingsarbete. Olägenheterna
härav ligga i öppen dag. Under förutsättning att odlingstvånget finnes
böra bibehållas, skulle visserligen nämnda missförhållande kunna avhjälpas
genom stadgande om tillräckligt effektiv påföljd för uraktlåtenhet i
förevarande avseende. Lantbruksstyrelsen hyser emellertid den uppfattningen,
att införande av sådant stadgande icke är att tillråda. Redan nu
åsamkas nämligen statsverket årligen betydande kostnader för kontrollering
och avsyning av de föreskrivna odlingsarbetena. Under förutsättning
av skärpta bestämmelser angående odlingsskyldighetens fullgörande skulle
säkerligen nämnda kostnader för statens del komma att avsevärt ökas, utan
att därigenom någon nämnvärt ökad fördel i nyssnämnda avseende skulle
vinnas. Enligt lantbruksstyrelsens förmenande bör därför åläggande av
odlingsskyldigliet icke vidare förekomma vid beviljande av lån från odlingslånefonden.

Såsom förut nämnts har fondens namn från början varit avsett att antyda,
att uppodling av mark inginge i de vattenavlednings- eller andra avdikningsföretag,
vartill lån från fonden beviljades. Namnet har hos allmänheten
ofta givit anledning till den missuppfattningen, att lån erhölls
även till odlingskostnaden, varjämte förväxling med de för enbart odlingsarbeten
avsedda allmänna och norrländska nyodlingsfonderna legat nära
till hands. Det har därför länge varit ett önskemål,'' att odlingslånefonden
måtte erhålla ett nytt namn, som tydligt angåve lånets karaktär av utdikningslån.
I samband med avskiljandet av odlingstvånget från företag, vartill
lån från ifrågavarande fond beviljas, synes därför fonden lämpligen
böra erhålla namnet »statens avdikningslånefond». Därigenom erhålles
även överensstämmelse med den benämning, »statens avdikningsanslag»,
som av lantbruksstyrelsen föreslagits för de nuvarande allmänna och norrländska
avdikningsanslagen efter deras sammanslagning till ett för hela
landet gemensamt anslag.

Såsom ovan anförts, torde en revision av bestämmelserna rörande statens Kontroll och
understödjande verksamhet inom ifrågavarande område böra gå ut därpå, avsyning av
att det med understödsverksamheten avsedda ändamålet vinnes i önskvärd torrl.äSS''
omfattning utan att statens uppoffringar bliva större än som oundgäng- n,nKsfore,a--ligen kräves härför. De i det föregående föreslagna villkoren för erhållande
av bidrag och lån äro sålunda avsedda att tjäna detta syfte. Emellertid
torde ytterligare en del i samma syfte vara att vinna genom vissa
förändringar i fråga om kontroll och avsyning av torrläggningsföretagen.

Förrättningar för sagda ändamål benämnas enligt vedertagen terminologi
besiktning, avsyning och inspektion.

Besiktning sker för meddelande av erforderliga anvisningar rörande
företagens utförande ävensom för uppmätning av utfört arbete och erhållande
av däremot svarande del av beviljat statsunderstöd.

Besiktning rekvireras av vederbörande intressenter.

Avsyning verkställes för utrönande, huruvida företaget blivit behörigen
slutfört inom den tid, som i det med staten ingångna kontraktet eller eljest
blivit föreskriven.

36

Kung!. Maj:ts proposition Nr 82.

Avsyning kan antingen rekvireras av vederbörande intressenter eller
utan sådan rekvisition verkställas på föranstaltande av lantbruksstyrelsen.

Inspektion avser undersökning för statens räkning av pågående eller
slutfört arbete, underhållsskyldighetens fullgörande eller andra med företaget
förbundna förhållande!!, varom lantbruksstyrelsen anser sig böra inhämta
närmare kännedom.

Frågan om möjligheten att förbilliga och förenkla ifrågavarande kontroll-
och avsyningsförfarande har sedan länge stått på dagordningen.

Sålunda må erinras, att riksdagens revisorer i sin berättelse angående
granskning av statsverkets tillstånd, styrelse och förvaltning under tiden
1 januari—30 juni 1923 framställt bland annat vissa anmärkningar beträffande
förrättningskostnader vid företag, understödda med bidrag från
norrländska avdikningsanslaget. Innebörden av dessa anmärkningar, såvitt
angår kontroll- och avsyningskostnaderna, torde närmare framgå av
lantbruksstyrelsens på grund av remiss avgivna utlåtande i ämnet den 20
september 1924. I detta utlåtande anförde lantbruksstyrelsen beträffande
de spörsmål, varom här närmast är fråga, bland annat följande.

»Revisorerna hava vidare påtalat den kostnad, som orsakades av erforderlig
kontroll av dikningsföretagen, samt förklarat, att sådan kontroll
kunde med mindre omgång och betydligt mindre utlägg verkställas, därest
för ändamålet anlitades i orten boende sakkunniga personer, exempelvis
jordbrukskonsulenter, vandringsrättare, kronojägare och skiftesgodemän.
Lantbruksstyrelsen vill härom anföra, att detta av revisorerna sålunda förordade
tillvägagångssätt redan bär under ett par års tid tillämpats av styrelsen,
i det att utbetalning av beviljade medel har av lantbruksstyrelsen
tillstyrkts hos statskontoret med stöd av intyg, som avgivits av personel''
tillhörande bland annat forberörda kategorier. I fråga om företagens slutliga
godkännande har däremot lantbruksstyrelsen i regel fordrat avsyningsbevis,
utfärdat av statens lantbruksingenjör eller annan särskilt förordnad
avsyningsförrättare med tjänstemannaansvar. Någon eftergift
härutinnan, på sätt revisorerna möjligen hava ifrågasatt, anser lantbruksstyrelsen
icke kunna medgivas. Genom sådan eftergift torde visserligen
för statsverkets del kunna uppkomma någon besparing i resekostnader och
traktamentsersättningar, då av revisorerna påtänkta avsyningsförrättare
i regel icke torde för ifrågavarande förrättningar äga att uppbära ersättning
av statsverket. Dessa omkostnader torde det i sådant fall ankommit
på vederbörande bidragstagare att gälda, medan under nuvarande förhållanden
avsyningarna icke medföra någon kostnad för bidragstagarna.
Nämnda besparing i resekostnads- och traktamentsersättning torde dock
bliva jämförelsevis oväsentlig. I regel har nämligen lantbruksingenjören
att handlägga jämväl andra förrättningar inom den trakt, där avsyningsförrättningarna
skola verkställas, varför de av dessa senare föranledda
merkostnaderna i allmänhet bliva jämförelsevis obetydliga. Vid meddelande
av förekommande förordnanden lämnar även lantbruksstyrelsen anvisning
därom, att förrättningar i en och samma trakt skola för nedbringande
av resekostnaden utföras i ett sammanhang, varjämte må framhållas,
att styrelsen i de fall, då vederbörandes reseräkning underställts
lantbruksstyrelsens granskning och överträdelse av ovannämnda direktiv
konstaterats, gått i författning om verkställande av erforderlig beskärning
av räkningarnas belopp. l)å särskilda avsyningsförrättare av lantbruksstyrelsen
förordnas, sker jämväl fördelningen av förrättningarna på de olika
förrättningsmännen med särskild hänsyn därtill, att minsta möjliga kost -

Kungi. Maj:ts proposition Nr 82.

37

nåd må förorsakas statsverket, i det att alla förrättningar inom en och
samma trakt överlämnas till samma förrättningsman.

Ersättning för avsyningsförrättning, som verkställes av lantbruksingenjör,
utgår enligt lantbruksingenjörstaxan med ett dagarvode av 12 kronor
och gäldas av allmänna medel. För avsyning, som verkställes av annan,
av lantbruksstyrelsen särskilt förordnad förrättningsman, utgår intet särskilt
arvode utöver den lön, som sådan förrättningsman åtnjuter. Anmärkas
må, att lantbruksingenjörernas biträden — i motsats till vad revisorernas
berättelse synes giva vid handen — icke uppbära dyrtidstillägg och
tillskott till dyrtidstillägg i annan, mån, än att lantbruksstipendiat i egenskap
av biträde åt lantbraksingenjör uppbär dyrtidstillägg å sitt stipendiatarvode.

Att i vissa undantagsfall de med avsyningen förenade kostnaderna under
ogynnsamma omständigheter kunna uppgå till i förhållande till statsbidragets
storlek jämförelsevis avsevärda belopp, torde icke kunna helt och hållet
undvikas. Dessa fall torde dock kunna i regeln inskränkas till mera avlägsna
orter med långa avstånd och bristfälliga kommunikationsmöjligheter.
Om ock lantbruksstyrelsen, å ena sidan, är medveten om att i sådana
fall kontrollkostnaderna äro relativt höga i förhållande till företagens
storlek och kostnaden för deras utförande — ett missförhållande som
lantbruksstyrelsen vill så långt möjligt söka förekomma — så synes det
dock styrelsen, å andra sidan, knappast skäligt att bedöma frågan om verksamhetens
i dess helhet praktiska anordnande uteslutande med hänsyn till
dessa undantagsfall.

Revisorerna hava slutligen anfört, att, ehuru redan 1921 års statsrevisorer
framhållit angelägenheten av att kostnaderna för ifrågavarande förrättningar
nedbringades, någon åtgärd i sådan riktning ännu icke vidtagits
från lantbruksstyrelsens sida, utan fastmera en ytterligare skärpning
av de under senaste tiden tillämpade formerna vid behandlingen av ifrågavarande
ansökningar har av lantbruksstyrelsen ifrågasatts, vilket av revisorerna
funnits vittna om bristande hänsyn för vikten av att tillbörlig
sparsamhet med statens medel iakttages.

Av vad ovan framhållits torde emellertid framgå, att revisorernas omdöme
om lantbruksstyrelsens handhavande av ifrågavarande verksamhet i
vissa avseenden vilar på oriktiga förutsättningar och att i andra avseenden
lantbruksstyrelsen i sak har eu från revisorerna skiljaktig uppfattning.
Ehuru lantbruksstyrelsen även i fortsättningen vill söka att i görligaste mån
vaka över att statens omkostnader för ifrågavarande verksamhet hållas så
låga som möjligt, anser sig dock lantbruksstyrelsen icke kunna vidtaga
några mera principiella ändringar i sistnämnda avseenden, exempelvis beträffande
avsyningsförfarandet, med mindre erforderlig utredning härom
verkställts och statsmakterna med ledning därav fattat sitt beslut. Då frågan
om revision av ifrågavarande och därmed sammanhängande understödsverksamhet
från statens sida för närvarande, på Kungl. Majrts uppdrag,
är föremål för utredning av lantbruksstyrelsen, vill styrelsen givetvis
låta sig angeläget vara att härvid upptaga till behandling de av riksdagens
revisorer anmärkta förhållandena och härutinnan i förekommande fall
framlägga förslag.»

För att såvitt möjligt ytterligare nedbringa statens omkostnader för kontrollverksamheten
har lantbruksstyrelsen — under förutsättning att vederbörande
lantbraksingenjör förordat bifall till godkännandet — under innevarande
år även börjat godkänna torrläggningsarbeten, vilka avsynats av

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

38*

sådan lantbruksingenjörsassistent, vilken av lantbruksstyrelsen förklarats
behörig att verkställa dylika avsyningar och vilken uppbär lägre trakta -ments- och reseersättningar än lantbruksingenjör.

Förutom i nu nämnda avseenden torde emellertid än ytterligare besparingar
på nu ifrågavarande område kunna uppnås.

Enligt 3 § i Kungl. Maj:ts förordning den 31 december 1920 (nr 913) angående
den gottgörelse, lantbruksingenjör äger uppbära för verkställt arbete
(lantbruksingenjörstaxan) skall gottgörelse för sådan avsyning eller inspektion
av med statsmedel understött företag, som verkställts efter föreskrift
av lantbruksstyrelsen, gäldas av allmänna medel, såvida ej annorlunda
finnes bestämt.

1 sitt med skrivelse den 7 december 1916 till Kungl. Maj:t överlämnade förslag
till förnyad taxa för statens lantbruksingenjörers och extra lantbruksingenjörers
tjänsteförrättningar förklarade sig lantbruksstyrelsen anse, att
arvode för avsyning av vattenavlednings- och avdikningsarbetet till med
statsmedel understödda företag icke skulle för något företag utgå av allmänna
medel mer än eu gång. Befunnes vid den först verkställda avsyningsförrättningen,
att företaget icke blivit så utfört, att detsamma kunde
av vederbörande myndighet godkännas, borde det tillkomma vederbörande
intressenter att betala arvode för efterföljande avsyningar. I fråga om avsyning
av med dylikt företag förenat odlingsarbete borde däremot enligt
lantbruksstyrelsens sagda förslag arvodet för alla dylika avsyningar utgå
av allmänna medel, oavsett om dessa avsyningar måste för1 samma företag
utföras en eller flera gånger.

Mot vad lantbruksstyrelsen sålunda föreslagit hade 1917 års lantmäterikommission
i sitt den 13 december 1919 avgivna betänkande angående bland
annat förslag till lantbruksingenjörstaxa erinrat, att enligt kommissionens
mening någon åtskillnad icke borde göras mellan å ena sidan avsyning av
odlingsarbete och å andra sidan avsyning av vattenavlednings- och avdikningsarbeten.
Ehuru kommissionen visserligen ansåge, att de av lantbruksstyrelsen
såsom motiv för styrelsens ståndpunkt åberopade omständigheterna
iigde sitt berättigande, funne dock kommissionen förhållandena icke
påkalla den av lantbruksstyrelsen föreslagna särbestämmelsen. Kommissionen
ansåge sålunda, att för all avsyning, oavsett huruvida fråga vore om
odlingsarbete eller vattenavlednings- och avdikningsarbete, borde gälla
samma bestämmelser i fråga om vem, som skulle gälda arvodet, samt att
detta i regel borde åligga staten. Till förekommande av uppenbara missbruk
borde enligt kommissionens mening reglerande bestämmelser meddelas
i samband med fastställande av villkor för statsunderstödens tillgodonjutande
eller eljest.

Under de år, som förflutit, sedan lantbruksstyrelsen avgav sitt ovannämnda
förslag till arvodestaxa, har lantbruksstyrelsen, som först från och
med 1915 övertog tillsynen över de ifrågavarande avsyningarna, kunnat
samla eu omfattande erfarenhet angående dessa förrättningar. Denna erfarenhet
har givit vid handen, att vid ett betydande antal företag avsyning
måst företagas två eller flera gånger, enär företagen icke inom den fastställda
arbetstiden blivit så utförda, att de kunnat av lantbruksstyrelsen
godkännas. T de flesta av dessa fall hava vederbörande intressenter redan
innan avsyningen vidtagits varit medvetna om företagets otillfredsställande
utförande, men hava likväl icke gjort anmälan därom eller företagit
några som helst åtgärder, som kunnat föranleda avsyningsförrättningens
inställande eller uppskjutande, tills arbetena fullbordats. Statsverket har

39

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

härigenom åsamkats onödiga utgifter i form av dels arvoden, dels resekostnads-
och traktamentsersättningar, utan att med förrättningen vunnits annat
än ett konstaterande av att arbetena icke blivit planenligt utförda. Intressenterna
hava vanligen efter förrättningens verkställande utverkat
förlängning av arbetstiden, och det har ej sällan hänt, att efter skedd förnyad
avsyning ytterligare uppskov måst begäras eu eller flera gånger.
Härigenom har statsverket för samma företag åsamkats ytterligare utgifter
utan motsvarande nytta.

Lantbruksstyrelsen håller före att, därest det ålåge vederbörande intressenter
att utan inskränkning gälda arvodet för avsyningsförrättning—resrock
traktamentsersättning skulle dock fortfarande utgå av statsmedel —
de jämväl komnie att tillse, att onödiga sådana förrättningar i regel icke
skulle förekomma. Intressenterna torde nämligen i sådant fall antingen
söka slutföra respektive företag inom föreskriven tid med större omsorg
än nu mången gång sker, eller ock, där detta ej medhinnes, i god tid före
den väntade avsyningsförrättningen göra anmälan därom samt utverka
erforderligt uppskov med arbetets slutförande. Då det därjämte snarare
synes böra åligga en understödstagare att visa, att han uppfyllt de för understödets
erhållande givna villkor, än understödsgivaren att utröna, kur
därmed förhåller sig, synes i följd härav arvodet för sådan avsyningsförrättning,
avseende vare sig vattenavlednings- och avdikningsarbete eller
odlingsarbete, böra gäldas av vederbörande låne- eller bidragstagare. Detta,
borde så mycket mindre möta något hinder, som gällande författningar
angående erhållande av vare sig lån från odlingslånefonden eller bidrag
från allmänna eller norrländska avdikningsanslagen icke synas giva något
som helst stöd för den uppfattningen, att ifrågavarande förrättningar
skola ske utan kostnad för intressenterna.

I överensstämmelse med, vad nu anförts, torde i de kontrakt, som avslutas
mellan, å ena sidan, lantbruksstyrelsen å Kungl. Maj:ts och kronans
vägnar samt, å den andra sidan, vederbörande understödstagare, böra intagas
bestämmelse om att dessa äro pliktiga erlägga arvode för sådan avsyning
av respektive arbeten, som efter arbetstidens utgång verkställas
efter föreskrift av lantbruksstyrelsen. Någon författningsändring skulle
för sådant ändamål ej bliva erforderlig.

Arvode för inspektionsförräIlning synes däremot fortfarande böra gäldas
av allmänna medel.

Utanordningen av bidrag från norrländska och allmänna avdikningsanslagen
handhaves för närvarande av statskontoret. Vid granskning inom
riksräkenskapsverket av statskontorets räkenskaper har emellertid fråga
väckts om överflyttning av detta utbetalningsbestyr på lantbruksstyrelsen.

Sedan riksräkenskapsverket lämnat statskontoret tillfälle att yttra sig i
ämnet bär statskontoret i ett den 26 mars 1924 avgivet yttrande anfört, att
berörda spörsmål varit vid flera tillfällen under senare åren föremål för
övervägande, senast i sammanhang med den under år 1923 igångsatta utredningen
i fråga om begränsning av ämbetsverkens förvaltningsuppgifter,
varom statskontoret yttrat sig i skrivelse den 26 mars 1923 till chefen för
finansdepartementet. Sedan statskontoret därvid meddelat, att en viss
lättnad i arbetsbördan och någon besparing vunnits såsom följd av vissa
inskränkningar, vilka icke hade betydelse i detta sammanhang, framhöll
ämbetsverket, att Hägra ytterligare besparingar genom minskning av personalen
då icke kunde äga rum under annan förutsättning än att en eller

Statsbidragens
utbetalande
av
statskontoret
eller lantbruksstyrelsen.

40''‘

Kungl. Ma./ris proposition Nr 82.

flera av de statskontoret påvilande arbetsuppgifterna befunnes kunna avlyftas
från ämbetsverket; och anförde statskontoret vidare: »Vid den ingående
granskning av statskontorets arbetsområde, som ämbetsverket företagit
för utrönande av möjligheten av sådant avlyftande, har emellertid
befunnits, att ämbetsverket i stort sett icke har andra arbetsuppgifter än
sådana, som med nödvändighet betingas av dess ställning inom statsförvaltningen.
Statskontorets huvuduppgift är att i stor utsträckning handhava
åtgärderna för verkställighet av budgeten i enlighet med den av
Kungl. Maj:t och riksdagen fastställda riksstaten och i anslutning till densamma
av Kungl. Maj:t meddelade särskilda föreskrifter; och ett avlyftande
i ett eller annat avseende av detta bestyr kan i regel icke ske utan att
motsvarande uppgift lägges på annan statsmyndighet, vilket i allmänhet
icke lärer kunna medföra någon besparing. Emellertid är det en grupp anoitlningsärenden,
i avseende å vilka eu överflyttning säkerligen skulle medföra
förenkling och leda till besparing. Det torde nämligen med fog kunna
ifrågasättas, huruvida icke statskontorets bestyr med utanordnande av
statsbidrag till vattenavledningsföretag (norrländska avdikningsanslaget
och allmänna avdikningsanslaget) lämpligen skulle kunna upphöra och
överflyttas på lantbruksstyrelsen. Dessa anordningsärenden vålla staiskontoret
icke obetydligt arbete — under år 1922 utgjorde antalet sådana anordningar
2,047 — och för lantbruksstyrelsen, som enligt nu gällande ordning
får i skrivelse till statskontoret lämna meddelande för varje gång vederbörande
finnes berättigad uppbära något av bidraget, skulle den ifrågasatta
omläggningen knappast medföra ökat arbete; snarare torde bestyret
att omedelbart anordna bidragsbeloppet vara lindrigare än bestyret med
uppsättning och justering av skrivelsekoncept samt utskrift, underskrivande
och expediering av skrivelser, helst om, såsom numera i regel tillämpas
i statskontoret, anordningsbeslutet tecknas genom stämpling å i ärendet
inkommen handling. Bäst skulle saken givetvis ordnas genom att lantbruksstyrelsen
finge dragningsrätt å statsverkets giroräkning; men intill
dess att detta kan bliva fallet, lärer man kunna gå så till väga, att statskontoret
på rekvisition av lantbruksstyrelsen ställer till dess förfogande erforderliga
belopp av ifrågavarande anslag exempelvis i poster om 100,000
kronor för varje gång, varefter lantbruksstyrelsen utfärdar anordningar
och gör dragningar å sin räkning i riksbanken. Otvivelaktigt skulle eu sådan
omläggning medföra besparing i arbetskraft för statskontoret, där bestyret
med dessa anordningar nu åligger samma revisor, som handlägger
pensionsanordningar. Genom omläggning av pensionsutbetalningen från
kvartal till månad har denna revisionsrotel blivit så betungad, att övriga
roteln påvilande göromål tidvis måst överflyttas å en extra revisor att på
eget ansvar ombestyra. Den nu föreslagna omläggningen skulle därför
medföra, att behov av sådant extra biträde icke längre skulle framträda.
Och även för lantbruksstyrelsen synes en sådan omläggning endast kunna
vara till fördel, på samma gång som den torde kunna medföra någon besparing
i kostnader såväl för arbetskraft som för papper och andra skri vniaterialier.

Under åberopande härav har statskontoret anfört, att det icke hade något
att erinra mot den av riksräkenskapsverket föreslagna omläggningen av utbetalningen
utav ifrågavarande statsbidrag.

Riksräkenskapsverket har sedermera i skrivelse till lantbruksstyrelsen
den 1 april 1924 anhållit, att lantbruksstyrelsen ville meddela riksräkenskapsverket,
huruvida från styrelsens sida funnes något att erinra mot att

Kung!,. Maj:ts proposition Nr 82. *41

ifrågavarande bidrag utbetalades genom lantbruksstyrelsen i stället för
genom statskontoret.

I skrivelse till riksräkenskapsverket den 8 september 1924 anförde lantbruksstyrelsen
härom följande.

Jämväl enligt lantbruksstyrelsens mening borde eu dylik förändring i
fråga om utbetalning av statsbidrag från allmänna och norrländska avdikningsanslagen
kunna beräknas medföra någon minskning i arbetet framför
allt för statskontoret, men även i visst avseende för lantbruksstyrelsen
samt besparing i fråga om papper och andra skrivmaterialier. Härigenom
skulle emellertid även vinnas vissa fördelar för intressenternas i de statsunderstödda
diknings- och vattenavledningsföretagen vidkommande, nämligen
dels därigenom att dessa intressenter finge med allenast en statsmyndighet
att göra, dels oek därigenom att intressenterna genom förändringen
otvivelaktigt borde kunna fä statsbidragen tidigare i handen. På
grund av arbetsanhopningen inom statskontoret finge vederbörande intressenter
ej sällan vänta avsevärd tid — iinda till flera veckor — på utbekommande
av statsbidrag, som lantbruksstyrelsen tillstyrkt till utbetalande,
något som för dem givetvis vore en mycket stor olägenhet. Detta
dröjsmål med själva utbetalningarna borde emellertid kunna beräknas
försvinna, därest dessa ombesörjdes av lantbruksstyrelsen.

Lantbruksstyrelsen framhöll vidare, att genom den ifrågasatta omläggningen
en viss arbetsbesparing skulle kunna vinnas även inom lantbruksstyrelsen,
bestående däruti, att de skrivelser, som nu i varje särskilt fall
avlätes till statskontoret med anhållan om statsbidrags utbetalande till
vederbörande intressenter, skulle bortfalla och sålunda icke längre behöva
uppsättas i koncept, justeras, utskrivas, undertecknas och expedieras.
Otvivelaktigt skulle denna arbetsbesparing, som i huvudsak skulle komma
den agrikulturtekniska byrån inom lantbruksstyrelsen till godo, vara rätt
avsevärd. Den skulle emellertid för styrelsens vidkommande mer än väl
uppvägas av den ökning i arbetet, som genom reformens genomförande
skulle åsamkas styrelsens redogörare, vilken det givetvis skulle
tillkomma att övertaga bestyret med utbetalningarnas verkställande.
Härvid vore det uppenbart, att icke blott utbetalningarnas stora antal utan
även beloppens storlek skulle verka mycket tyngande på dennes arbete.
Beträffande denna befattningshavares arbetsuppgifter kunde framhållas,
att han icke blott fullgjorde ett redan nu ganska omfattande arbete såsom
redogörare inom lantbruksstyrelsen — för närvarande över ett hundra
specialkonton — utan även samtidigt enligt planen för lantbrukssstyrelsens
omorganisation och jämlikt den inom styrelsen gällande arbetsfördelning
hade till uppgift att fullgöra alla notarie- och sekreteraregöromål, såvitt
rörde föredragningen å administrativa byrån. Därjämte vore han stämpelredogörare
inom styrelsen, vilken sistnämnda uppgift till följd av det inom
styrelsen förekommande störa antalet frölicenser representerade ett ganska
avsevärt arbete. I själva verket vore också ifrågavarande befattningshavares
arbetsuppgifter så betydande, att han redan nu måste underkasta
sig en regelbunden övertidstjänstgöring på arbetsrummet. Vid sådant förhållande
kunde lantbruksstyrelsen icke för sin del medverka till en så
avsevärd ökning i redogörarens arbete, som här ifrågasatts, även om densamma
kunde i någon män avhjälpas genom arbetsbiträde från agrikulturtekniska
byrån. Någon lämplig utväg att i övrigt överflytta någon del av
de redogöraren åliggande arbetsuppgifter på annan hade lantbruksstyrelsen
icke att föreslå.

42:

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

Principiellt borde ock framhållas, att lantbruksstyrelsen icke kunde helt
följa på den här inslagna vägen att så att säga droppvis överflytta det ena
anslaget efter det andra på styrelsen. I sådant hänseende anfördes av
lantbruksstyrelsen, att styrelsen vid genomförande av dess omorganisation
den 1 januari 1919 efter framställning under hand från statskontorets
sida övertog en hel del dylika utbetalningar. Vid angivna tillfälle överflyttades
sålunda på lantbruksstyrelsen utbetalningar av löner och arvoden
till extra lantbruksingenjörer, lantbruksstipendiater, statskonsulenter
och vissa fiskeritjänstemän ävensom ersättningar från anslaget till
förekommande och hämmande av tuberkel .sjukdomar hos nötkreaturen till
veterinärer för tuberkulinundersökningar, av vilka även sistnämnda ersättningar
representerade 2,000—3,000 utbetalningar för år av dock i allmänhet
tämligen obetydliga belopp. Under hand hade därjämte från
statskontorets sida uttalats önskemål om överflyttande jämväl av andra
anslag på lantbruksstyrelsen. Statskontoret ålåge för närvarande att ombestyra
förekommande utbetalningar i fråga om ett mycket stort antal
anslag, vars ändamål folie inom lantbruksstyrelsens förvaltningsområde,
och uppenbart vore, att denna arbetsuppgift måste vara ganska betungande
för statskontoret. Den frågan kunde då givetvis uppställas,
huruvida dessa utbetalningar till större eller mindre del lämpligen borde
överflyttas på lantbruksstyrelsen, såsom givetvis skulle bliva fallet,
därest lantbruksstyrelsen skulle utrustas med befogenhet att medelst
checkar gorå anvisningar på statsverkets giroräkning i riksbanken. Eu
dylik omläggning av utbetalningsbestyret kunde dock icke komma till
stånd utan att föregås av en ordentlig utredning i saken, varvid jämväl
måste förutsättas, att lantbruksstyrelsen utrustades med för reformens
genomförande erforderliga arbetskrafter.

Beträffande här ifrågakomna utbetalningar från allmänna och norrländska
avdikningsanslaget förtjänade vidare framhållas, att de som regel
utgjorde förskott, varav åter följde, afl tvångsåterbetalningar kunde förekomma
på grund av försummelser från bidragstagarnas sida. I själva
verket förekommo också årligen dylika tvångsåterbetalningar. Därest utbekomna
medel ej frivilligt återbetalades, måste självfallet indrivningsåtgärder,
lagsökningar, bevakning i konkurs och dylikt, företagas, och givet
vore, att dylika åtgärder mera folie inom statskontorets ämbetsförvaltning
än lantbruksstyrelsens.

Slutligen framhöll ock lantbruksstyrelsen, att styrelsen genom Kung!.
Maj:ts beslut den 31 mars 1924 anbefallts att bland annat avgiva utlåtande
rörande de ändringar i nu gällande författningar angående såväl norrländska
avdikningsanslaget och allmänna avdikningsanslaget som odlingslånefonden,
vilka av lantbruksstyrelsen kunde anses påkallade. Då sålunda
en omläggning av den ifrågavarande undenstödsverksamheten vore
att emotse eller i allt fall icke utesluten under den närmaste framtiden,
måste det anses vara olämpligt att i förväg genomföra eu detaljreform i
fråga om den nuvarande verksamhetens anordnande.

På grund av vad sålunda anförts, avstyrkte lantbruksstyrelsen för det
dåvarande vidare åtgärder för överflyttande från statskontoret till lantbruksstyrelsen
av utbetalningen utav statsbidrag från allmänna och
norrländska avdikningsanslagen.

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 21 oktober 1924 har riksräkenskapsverket
underställt ärendet Kungl. Maj:ts prövning och därvid anfört i huvudsak
följande.

Kungl. Muj:ts proposition Nr 82.

43

Riksräkenskapsverket liölle för sin del före, att en överflyttning från
statskontoret till lantbruksstyrelsen av bestyret med utbetalningarna från
avdikningsanslagen skulle leda till förenkling och vara ägnad att förhindra
onödig omgång. Då därför ifrågavarande spörsmål enligt riksräkenskapsverkets
åsikt borde upptagas till ytterligare prövning i sann
band med den utredning, vilken lantbruksstyrelsen enligt Kungl. Maj:ts
förenämnda beslut den 31 mars 1924 blivit anbefalld att verkställa, hade
riksräkenskapsverket ansett sig böra anmäla för Kungl. Maj:t vad som i
frågan förekommit.

Härvid ville riksräkenskapsverket i anledning av vad lantbruksstyrelsen
anfört icke underlåta att erinra därom, att avlöning vore i stat anvisad åt
såväl sekreterare som notarie hos styrelsen, och att dessa tjänstemän, såsom
framginge av riksdagens skrivelse den 12 juni 1918, nr 371, icke vore
avsedda för bestämd placering å viss byrå. Den i styrelsens stat upptagna
kassören och bokhållaren syntes därför icke nödvändigtvis behöva eller
åtminstone icke ursprungligen tänkts böra betungas med sekreterare- och
notariegöromål. Det hinder, som enligt lantbruksstyrelsens uppfattning
mötte på denna punkt, skattade därför riksräkenskapsverket mindre. Obestridligt
vore, att den av statskontoret önskade överflyttningen på lantbruksstyrelsen
av ifrågavarande utbetalningar förde med sig viss omläggning
av arbetet inom denna styrelse. Men därav följde ingalunda med visshet,
att en sådan omläggning behövde öka behovet av arbetskrafter. Det
gällde endast att finna enkla och på samma gång effektiva metoder. Inkasseringar
kunde numera verkställas genom postverket. Lagsökningar och
bevakningar i konkurs torde åtminstone i vissa fall kunna bedrivas genom
vederbörande Kungl. Maj:ts befallningshavande.

Förr eller senare, fortsätter riksräkenskapsverket vidare, måste verket
upptaga till behandling frågan om lantbruksstyrelsens upptagande bland
statsverkets huvudförvaltningar och tillträde till statsverkets gemensamma
giroräkning i riksbanken. Många av de svårigheter,
som nu an fördes av lantbruksstyrelsen, komme då att av sig själva
försvinna. Och den erfarenhet, som hittills vunnits av statsbokföringsreformen
med vad därtill hörde, hade med varje år allt starkare framhävt
dess inneboende förenklings- och besparingskraft. Komme så till stånd
en förnuftig utvidgning av statsverkets gemensamana giroräkning till att
såsom annex omfatta jämväl postgirot, finge man en apparat, vars effektivitet
beträffande såväl arbets- som medelsbesparingar bleve uppenbar.
Men den nu ifrågakomna överflyttningen borde, enligt riksräkenskapsverkets
mening, gå före, på det att man, när steget uttoges till den gemensamma
giroräkningen och postgirot, måtte ha hela det material, som dä
skulle ordnas, samlat på ett ställe. Varje dylik reform måste, om man
skulle vara säker på dess effekt, ske successivt.

Grenom remiss den 26 november 1924 har Kungl. Maj:t sedermera, såsom
ovan nämnts, anbefallt lantbruksstyrelsen att i förevarande ärende avgiva
utlåtande i samband med den utredning, som lantbruksstyrelsen den
31 mars 1924 anbefallts att verkställa med avseende å ifrågasatt ändring
i föreskrifterna rörande avdikningsanslagen och odlingslånefonden.

Med avseende härå vill lantbruksstyrelsen hänvisa till vad styrelsen uttalat
i sitt ovan anförda yttrande i ämnet den 8 september 1924. På däri
anförda skäl anser sig lantbruksstyrelsen icke kunna påtaga sig bestyret
med utbetalningen av statsunderstöd från norrländska och allmänna avdikningsanslagen
utan att samtidigt någon ökning av arbetskrafterna sker.

44

KungI. Maj:ts proposition Nr 82.

De arbetsuppgifter, som förut åligga kassören och bokhållaren, äro redan
mer än tillräckliga och påkalla, såsom styrelsen jämväl framhållit i nyssnämnda
yttrande, övertidsarbete i avsevärd omfattning. Tvärtemot vad
riksräkenskapsverket låtit antyda, framgår det tydligt av såväl de sakkunnigas
för lantbruksstyrelsens omorganisation betänkande som departementschefens
yttrande till statsrådsprotokollet vid avlåtande av proposition
till riksdagen i anledning av de sakkunnigas förslag (1918, nr 317),
att kassören och bokhållaren hos styrelsen jämväl var avsedd att bestrida
sekreterare- och notariegöromål i fråga om den administrativa ledamotens
egen föredragning och anmärkas må, att denna föredragning såväl
som även kassagöromålen i det närmaste fördubblats mot vad fallet var
vid tiden för förarbetena för lantbruksstyrelsens omorganisation. Beträffande
möjligheten att överflytta något av denna befattningshavares arbetsuppgifter
på annan får lantbruksstyrelsen åberopa, vad styrelsen härutinnan
anfört i sitt ovannämnda yttrande. Tilläggas må emellertid, att
lantbruksstyrelsen av sparsamhetshänsyn under år 1924 på försök indrog
en biträdesbefattning å den kamerala avdelningen av agrikulturtekniska
byrån eller just den avdelning inom styrelsen, som skulle få vidkännas
en viss lättnad i arbetet genom den ifrågasatta överflyttningen av bidragsutbetalningarna.
Personalen å denna avdelning utgjordes tidigare av en
förste byråingenjör och tre kvinnliga biträden. Sedan nu ett av dessa
kvinnliga biträden indragits, är det förenat med stora svårigheter för
återstående befattningshavare att medhinna arbetet å avdelningen, varför
tillfälligt arbetsbiträde från annan avdelning inom styrelsen då och
då måste lämnas för att kunna hålla arbetet löpande. Det torde bära v i
någon mån kunna framgå, att eu arbetslättnad å meranämnda avdelning
icke utan vidare kan anses innebära möjlighet för utnyttjande av avdelningens
arbetskrafter å annat håll.

Gent emot riksräkenskapsverkets uttalande, att den ifrågsatta omläggningen
ingalunda med visshet behövde öka behovet av arbetskrafter inom
lantbruksstyrelsen, vill styrelsen sålunda hålla före, att någon ökning i
sådant avseende utan tvivel skulle visa sig ofrånkomlig.

Vidkommande frågan om lantbruksstyrelsens upptagande bland statsverkets
huvudförvaltningar med tillträde till statsverkets gemensamma
giroräkning i riksbanken så torde den, när tiden härför är kommen, bliva
föremål för särskild utredning även med hänsyn till reformens inverkan
på personalbehovet inom lantbruksstyrels#n. Att ett genomförande av
denna reform, som otvivelaktigt synes förutsätta ett överflyttande till
lantbrukstyrelsen av alla de anslag, som nu handhavas av statskontoret
och vilkas ändamål falla inom lantbruksstyrelsens förvaltningsområde,
kommer att medföra en stark ökning av kassörsgöromålen inom styrelsen
är ofrånkomligt. Det torde emellertid icke vara anledning att här närmare
ingå på denna fråga.

Riksräkenskapsverket har emellertid med avseende härå anfört, att den
nu ifrågakomma överflyttningen borde, enligt riksräkenskapsverkets mening,
gå före, på det att man, när steget ut t oges till den gemensamma giroräkning
eu och postgirot, måtte hava hela det material, som då skulle ordnas,
samlat på ett ställe, samt att varje dylik reform måste, om man skall
vara säker på dess effekt, ske successivt. Innebörden av detta uttalande
synes icke fullt tydlig. Då statskontoret handhaver utbetalningarna från
ett stort antal anslag för jordbruks- och fiskeriändamål, är det emellertid
uppenbart, att det här antydda målet icke kan vinnas genom överflyttning

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82. *45

till lantbruksstyrelsen enbart utav norrländska och allmänna avdikningsanslageL Med

hänsyn till vad sålunda blivit anfört måste lantbruksstyrelsen för
sin del fasthålla vid att utbetalningarna utav ifrågavarande statsbidrag
fortfarande, liksom hittills, handhavas av statskontoret, och har lantbruksstyrelsen
sålunda vid utarbetande av vederbörande författningsförslag
utgått från att någon ändring härutinnan icke skall ske.

I överensstämmelse med ovan förordade huvudgrunder för den ifrågavarande
understödsverksamhetens anordnande hava utarbetats bilagda
förslag till

1) Kungl. Maj:ts kungörelse angående villkoren för statsbidrag från
statens avdikningsanslag (Bil. I);

2) Kungl. Maj:ts kungörelse angående villkoren för lån från statens
avdikningslånefond (Bil. II); och

3) Lag om ändrad lydelse av 10 kap. 35 och 71 §§ vattenlagen (Bil. III).

Förslaget till kungörelse angående villkoren för statsbidrag från statens

avdikningsanslag.

Monn. 1. De företag, vartill ifrågavarande statsbidrag är avsett att utgå,
synas lämpligen böra erhålla den gemensamma benämningen torrläggningsföretag,
varigenom även överensstämmelse vinnes med för desamma
använd beteckning i 7 kap. vattenlagen, där med torrläggningsföretag
avses diknings-, vattena vlednings- och inval! ningsfö retag.

Mom. 2. Det torde lämpligen böra ankomma på lantbruksstyrelsen att
lämna närmare föreskrifter rörande den i momentet omförmälda ytterligare
utredning, det vill säga beträffande erforderliga uppgifter om båtnad
genom torrläggningen, kostnad för arbetet m. m. I denna ordning
bör sålunda förslagsställare bland annat bliva underrättad därom, att
kostnad för undersökningen och förrättningen samt erforderliga kartor
och handlingar skall upptagas i kostnadsberäkningen, därest bidrag till
sådan kostnad skall kunna ifrågakomma. Den i mom. 2 av nu gällande
författningar angående allmänna och norrländska avdikningsanslagen intagna
bestämmelsen i sådant avseende har därför ansetts kunna uteslutas.

Lantbruksstyrelsen har ansett det lämpligt, att i detta moment intages
uttrycklig föreskrift dels därom att vederbörliga ansökningshandlingar
skola insändas till lantbruksstyrelsen, dels ock om lantbruksstyrelsens
skyldighet att till Kungl. Maj:t avgiva utlåtanden i ärenden, varom här
är fråga. Sistberörda bestämmelser motsvaras av föreskrifter i sista
delen av mom. 1 a) i kungörelsen den 18 september 1918 (nr 907) angående
handläggningen i lantbruksstyrelsen av vissa ärenden.

Mom. 4. Ifrågavarande moment motsvarar mom. 4 respektive 3 i gällande
kungörelser angående allmänna och norrländska avdikningsanslagen,
med nedan angivna undantag.

Sista punkten av första stycket ävensom sista stycket i nämnda båda
moment hava ansetts böra flyttas till respektive mom. 3 och mom. 5 i nu
föreliggande författningsförslag.

Såsom framgår av den i början av lanlbruksstyrelsens föreliggande
framställning införda historiken voro bidragstagare tidigare skyldiga att

Författnings förslag.

Speciafonoti rering.

46

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

med företeende av företagets räkenskaper uppgiva de verkliga kostnaderna
för detsamma ävensom att, därest nämnda kostnader understege
de beräknade, vidkännas motsvarande minskning av det beviljade statsbidraget.
På grund av de med detta förfaringssätt förenade olägenheterna
intogs år 1916 i dä utfärdade och för närvarande gällande författningar angående
ifrågavarande anslag (mom. 4 respektive mom. 13) den bestämmelsen,
att bidraget skulle utgå oavkortat, utan hinder därav, att den verkliga
kostnaden för arbetets utförande understege den beräknade. Någon återgång
till nämnda tidigare bestämmelse synes icke böra ifrågasättas. Bestämmelsen
torde dock kunna anses överflödig och har därför utelämnats.

Mom. 5. Bestämmelsen i mom. 5 respektive 4 i nu gällande kungörelser
angående allmänna och norrländska avdikningsanslagen om åliggande för
lantbruksstyrelsen att i visst fall tillse, att i avdikningsföretag allenast
sådan mark intages, so in enligt gällande dikningslag kan anses vinna förbättring
genom det arbete, för vars utförande bidraget avses, har uteslutits
i föreliggande förslag. Ifrågavarande bestämmelse, som torde varit
föranledd därav att syneförrättning enligt dikningslagen tidigare icke varit
obligatorisk för erhållande av statsbidrag, synes nämligen överflödig
efter införandet av föreskrift om syneförrättning såsom allmänt villkor i
nämnda avseende.

I monn 5 av föreliggande förslag hava de i respektive inom. 6 och mom. 5
av nu gällande författningar angående allmänna och norrländska avdikningsanslagen
intagna bestämmelserna om avslutande av kontrakt m. m.
införts.

Den i mom. 1 b) av kungörelsen den 18 september 1918 (nr 907) angående
handläggningen i lantbruksstyrelsen av vissa ärenden intagna föreskriften
om lantbruksstyrelsens skyldighet att meddela vederbörande underättelse
om Kungl. Maj:ts beslut i ärende, varom här är fråga, har ansetts kunna
ersättas med den i första stycket av förevarande moment föreslagna bestämmelsen
afl kontrakt skall upprättas genom lantbruksstyrelsens försorg.

Bestämmelsen, att kontraktet skall innefatta föreskrift om arbetets påbörjande
inom viss tid, har uteslutits. Påbörjandet av arbetet är nämligen
i regel beroende av den tid, inom vilken detsamma kan överlämnas
till lämplig entreprenör, och kan därför, innan så skett, näppeligen i förväg
bestämmas. Därtill kommer, att kontrollen från statens sida av att
arbetet påbörjats inom viss bestämd tid, skulle, om, sådan kontroll finnes
böra utövas, förorsaka avsevärda kostnader utan egentlig nytta. Intressenterna
böra därför äga att efter eget bedömande låta påbörja arbetet
vid sådan tidpunkt, att detsamma hinner slutföras inom den tid, som kontraktet
föreskriver.

I anslutning till förestående må framhållas, att bestämmelse i sådant
avseende, som angives i mom. 12 respektive 11 av nu gällande kungörelser
angående allmänna och norrländska avdikningsanslagen, icke ansetts
böra införas i den nya författningen.

Beträffande skyldigheten för bidragstagare att utföra företaget i noggrann
överensstämmelse med arbetsplanen bär ordet »noggrann» ansetts
kunna utgå, enär det torde få bero på lantbruksstyrelsen att pröva sådana
smärre avvikelser från planen, som enligt intyg av vederbörande avsyningsförrättare
kunna hava vidtagits under arbetet, och som icke äro av
bet julöl se att behöva föranleda särskilt tillstånd av lantbruksstyrelsen enligt
vad under mom. 8 sägs.

47

Kung!. Matris proposition Nr 82.

Orden »vederbörandes kontroll» kava ansetts böra utbytas mot »lantbruksstyrelsens
kontroll samt de föreskrifter, som av Kungl. Maj:t eller lantbruksstyrelsen
eljest prövas lämpliga och nödiga».

I stället för den i sista delen av mom. G respektive monn 5 införda föreskriften,
att »fullständiga ritningar, utvisande huru arbetet blivit utfört»,
skola till lantbruksstyrelsen avlämnas, innan sista delen av statsbidraget
utbetalas, har det ansetts erforderligt föreskriva, att, såsom även
hittills tillämpats, till företaget hörande handlingar och ritningar skola
vara överlämnade till lantbruksstyrelsen, innan kontrakt antages.

Vad beträffar sedermera möjligen förekommande ändringar i arbetsplanen,
torde det få anses självfallet, att ansökning om sådan ändring skall
vara åtföljd av behöriga ändringsritningar för att kunna av lantbruksstyrelsen
upptagas till prövning.

Den i sista stycket intagna bestämmelsen, att lantbruksstyrelsen skall
vaka över utförandet av torrläggningsföretag, motsvaras icke av någon nu
gällande föreskrift. Det har emellertid ansetts önskvärt och lämpligt, att
dylik bestämmelse finnes. Bestämmelserna om godkännande av torrläggningsföretag
motsvaras av inom. 1 e) i kungörelsen den 18 september 1918
(nr 907) angående handläggningen i lantbruksstyrelsen av vissa ärenden.

Mom. 6. Motsvarande bestämmelser återfinnas i mom. 7 respektive 6 i
nu gällande författningar angående allmänna och norrländska avdikningsanslagen.
I föreliggande förslag har gjorts det tillägg, att ifrågavarande
säkerhetsförbindelse skall upphöra att gälla, så snart torrläggningsarbetet
blivit av lantbruksstyrelsen godkänt. Borgen för arbetets kontraktsenliga
utförande synes nämligen icke rimligen böra avse även dess framtida
underhåll, så mycket mer som statens intresse av att arbetena vederbörligen
vidmakthållas kan, sedan syneförrättning blivit obligatorisk för
erhållande av statsunderstöd, med erforderligt eftertryck bevakas i den
ordning, 13 kap.. 17 § vattenlagen angiver. Icke heller bör ifrågavarande
borgensförbindelse anses gälla övriga intressenterna åliggande skyldigheter
efter företagets godkännande.

Mom. 7. i detta moment hava sammanförts mom. 8, 9 och 10 respektive
7, 8 och 9 i de nuvarande författningarna angående allmänna och norrländska
avdikningsanslagen med följande ändringar.

Bestämmelsen om eventuell utbetalning av statsmedlen genom länsstyrelsen
eller den myndighet, som fått i uppdrag att rekvirera och uttaga
medlen, synes kunna utgå. Tjuder de tio år, som lantbruksstyrelsen haft
att handlägga hithörande ärenden, hava nämligen utbetalningarna undantagslöst
skett omedelbart till vederbörande intressenter eller deras befullmäktigade
ombud, och någon avvikelse från detta tillvägagångssätt synes
icke behöva ifrågasättas. Likaså har bestämmelsen om statsbidragets utbetalning
i förutbestämda terminer icke ansetts böra bibehållas, enär den
hittills vunna erfarenheten i detta avseende ådagalagt, att utbetalningarna
endast böra ske i män av arbetets fortgång på grund av därom företedda
behöriga bevis.

Då framdeles liksom hittills statsmedlen böra utbetalas från statskontoret
först efter tillstyrkan av lantbruksstyrelsen, bör bestämmelsen om
företeende hos statskontoret av bevis om arbetets påbörjande förändras
att i stället avse lantbruksstyrelsen. Av praktiska skäl bär denna anordning
även hittills tillämpats.

Beträffande den av lantbruksstyrelsen godkända säkerhetshandlingen
för kontraktets fullgörande eller medlens återbäring, ifall mot kontraktet

48:

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

brytes, innehålla nu gällande författningar föreskrift om dels företeende
av densamma hos statskontoret och dels förvaring av ifrågavarande säkerhetshandlingar
hos statskontoret ävensom om deras utlämnande på behörig
rekvisition till vederbörande äm,betsmyndigheter, -som kunna bliva
i behov att begagna desamma. Enär bestämmelse i sistnämnda avseende
icke torde vara behövlig, då sådant utlämnande, därest så i något fall skulle
finnas erforderligt, torde kunna ske utan att särskild föi-eskrift därom
lämnats, synes densamma kunna här uteslutas, varjämte bestämmelserna i
övrigt angående ifrågavarande säkerhetshandlingar torde kunna sammanfattas
till endast eu föreskrift om deras överlämnande till statskontoret,
innan någon de! av statsbidraget inå därifrån utbetalas.

Mom. 8. I detta moment hava införts motsvarande bestämmelser, som
meddelats i mom. 11 respektive 10 av kungörelserna angående allmänna
och norrländska avdikningsanslagen, med de ändringar i nämnda moment,
som vidtagits genom kungörelserna den 15 juni 1922 nr 290 och 291.

Enligt dessa bestämmelser äger lantbruksstyrelsen meddela tillstånd
till avvikelse från av Kungl. Maj:t fastställd arbetsplan. Beträffande s. k.
föreningsförrättningar har denna lantbruksstyrelsen tillagda befogenhet
ansetts gälla utan inskränkning. Har däremot förslaget angående företaget
upprättats vid syneförrättning vare sig enligt 1879 års dikningslag
eller nya vattenlagen, har avvikelse från fastställd plan medgivits endast
i avseende på sådana mindre betydande ändringar, vilka icke föranlett
minskning i båtnaden för någon delägare eller väsentligt större kostnad,
än om arbetet utförts enligt planen, ävensom under förutsättning, dels
att avvikelsen icke inverkat på allmän rätt, och dels att samtliga av den
ifrågasatta ändringen berörda delägare skriftligen förklarat sig vara därom
ense. I andra fall har lantbruksstyrelsen hänvisat deltagarna att jämlikt
7 kap. 59 § vattenlagen hos vederbörande vattendomstol gorå ansökning
om sådan jämkning av de vid syneförrättningen meddelade bestämmelser,
som kunde finnas erforderlig. Efter det vattendomstolens beslut i
ärendet förelegat, har lantbruksstyrelsen meddelat beslut i avseende på de
förhållanden, vari avvikelsen från arbetsplanen kunde inverka på det til!
företaget beviljade statsunderstödet.

Det sålunda tillämpade förfaringssättet har visat sig medföra stora
praktiska fördelar. Såsom även framhållits i motiven till 7 kap. 59 §
vattenlagen kan nämligen, huru noggranna de undersökningar och beräkningar
än varit, efter vilka en arbetsplan uppgjorts, icke undvikas, att
ändringar i den fastställda arbetsplanen understundom visa sig nödvändiga.
Särskilt förekomma, enligt vad erfarenheten visat, ansökningar om
sådana mindre betydande ändringar, varom ovan nämnts, årligen i stort
antal. Enär dessa ansökningar i regel inkomma till lantbruksstyrelsen i
samband med av vederbörande lantbruksingenjör utfärdade besiktningseller
avsyningsbevis om företaget, kunna desamma avgöras utan omgång
eller särskild kostnad för deltagarna.

Från vattendomstolarnas synpunkt torde ifrågavarande förfaringssätt
vara förenat med ej ringa fördel, enär ett konsekvent överflyttande av
samtliga dessa ärenden till behandling hos domstolarna skulle medföra
en till synes onödig ökning av deras redan förut betydande arbetsbörda.
För intressenternas del vore sådant överflyttande liktydigt med ej ringa
omgång och tidsförlust ävensom direkta utlägg för bestridande av kostnaderna
för målets behandling i domstolen.

Med hänsyn till vad sålunda anförts, synes det ovan relaterade för -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

49

faringssättet vid behandlingen i lantbruk,sstyrelsen av hithörande frågor
böra tillämpas även i fortsättningen. Härvid må dock erinras, att denna
tillämpning uteslutande avser de med åtnjutandet av beviljat statsunderstöd
sammanhängande förhållanden och sålunda är helt och hållet begränsad
av de bestämmelser, som finnas intagna i det mellan lantbruksstyrelsen
och vederbörande företagare ingångna kontraktet angående företaget.

Vad beträffar i nu gällande författningar omnämnt tillstånd till avvikelse
från föreskriven odlingsskyldigliet må framhållas, att anledning
till meddelande av dylikt tillstånd hittills icke förefunnits i fråga om åtnjutande
av statsbidrag, då bland villkoren för erhållande av bidrag från
allmänna eller norrländska avdikningsanslagen icke ingått någon odlingsskyldighet.
I mom. 4 av nu föreliggande författningsförslag bär emellertid
fullgörandet av visst odlingsarbete — vare sig till åker eller ständig
slåtter- och betesvall — föreskrivits såsom villkor för utbekommande av
det högre statsbidrag, som kan hava till företaget beviljats utöver det bidrag,
vartill företaget varit berättigat enligt de i nämnda moment i övrigt
omnämnda grunder. Då det emellertid, enligt vad i mom. 4 föreslagits, må
ankomma på lantbruksstyrelsen att lämna föreskrift angående omfattningen
av sålunda ifrågakommande odlingsskyldigliet, torde den nu gällande
bestämmelsen angående tillstånd från lantbruksstyrelsen till avvikelse
från föreskriven odlingsskyldigliet bliva överflödig, varför densamma
här uteslutits.

Vidkommande den i motsvarande moment av nu gällande författningar
intagna bestämmelsen om ställande under riksdagens prövning av fråga
om återbäring av uppburna mede!, därest längre anstånd därmed än till
nästa riksdag anses erforderligt, synes det kunna ifrågasättas, huruvida
densamma är av förhållandena påkallad. Lantbruksstyrelsen har emellertid
i förslaget upptagit ifrågavarande bestämmelse oförändrad.

Mom. 9. I detta moment hava föreskrifter intagits om framtida underhållet
av med statsbidrag utförda arbeten. De nu gällande författningarna
innehålla (mom. 13 respektive 12 av kungörelserna angående allmänna
och norrländska avdikningsanslagen) visserligen föreskrift om underhållsskyldighet
men lämna öppet, på vad sätt underlåtenhet i sådant avseende
skall beivras. Då enligt förslaget syneförrättning enligt vattenlagen skall
hava föregått beviljandet av statsbidrag, och då sålunda ifrågavarande
underhållsskyldighet bundits vid vederbörande, i företaget ingående fastigheter,
har momentet erhållit sin avfattning med hänsyn därtill.

Därjämte har i detta moment ansetts böra införas dels bestämmelse om
övervakande genom lantbruksstyrelsens försorg av underhållsskyldighetens
fullgörande och dels en erinran om i vattenlagen stadgad påföljd
i händelse försummelse i underhållet äger rum.

Mom. 10. Detta moment motsvarar i oförändrat skick mom. 14 respektive
13 i de nu gällande kungörelserna angående allmänna respektive norrländska
avd ikningsanslagen.

Mom. 11. Motsvarar mom. 2 2) av kungörelsen den 18 september 1918
(nr 907) angående handläggningen i lantbruksstyrelsen av vissa ärenden.

Föreskrifter av innehåll som sägs i mom. 2 1) av sistnämnda kungörelse
torde — sedan kungörelsen den 31 december 1879 (nr 67) upphävts genom
lagen den 11 juni 1920 (nr 459) om ändring i vissa delar av vattenlagen
och hänsynen til! det allmänna reglerats genom bestämmelser i vattenlagen
— numera ej vara erforderliga.

liihcmtf till riksdagens protokoll 7920. 1 sand. (ii höft. (S''r 8?.) !

30

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

Övergångsbestämmelsen. Vid den tidpunkt, då nu föreslagna nya grunder
äro avsedda att träda i kraft, komma givetvis åtskilliga ansökningar
om bidrag till företag, vilka planlagts med hänsyn till nu gällande bestämmelser,
att finnas inneliggande bos lantbruksstyrelsen eller förslag
till sådana företag vara upprättade, men ännu icke till styrelsen insända,,
varjämte ett betydande antal förslag torde vara föremål för utredning
av vederbörande förrättningsmän. En full tillämpning på dessa företag
av de nya bestämmelserna skulle i många fall medföra, att bidrag icke
kunde beviljas, med mindre nya förrättningsåtgärder och utredningar
verkställdes.

För undvikande av därigenom orsakade kostnader för intressenternas
del och tidsutdräkt med bidragsfrågans avgörande torde sålunda vissa
övergångsbestämmelser beträffande dessa företag vara erforderliga.

Dessa övergångsbestämmelser synas emellertid endast behöva omfatta
sådana förslag, vilka upprättats utan att syneförrättning enligt 10 kap.
vattenlagen föregått, eller vid vilka uppskattning av den genom torrläggningen
uppkommande båtnaden ej verkställts.

Därest sådan syneförrättning och båtnadsuppskattning ägt rum, kommer
nämligen skillnaden mellan de äldre och de nu föreslagna bestämmelserna
endast att hava inverkan på grunderna för beräkningen av bidragets
storlek, i vilket avseende vederbörande intressenter redan nu äro underkastade
olika tillämpning av gällande författningar. Anmärkas må, att
de föreskrivna bidragskvoterna utgöra maximigräns för statsbidraget och
sålunda icke bestämt angiva bidragets belopp, varför någon rätt till högsta
bidragskvot icke kan anses föreligga.

Härovan omnämnda företag böra sålunda, i likhet med vad för närvarande
är fallet, vara berättigade till erhållande av statsbidrag, ehuru
de icke planlagts vid syneförrättning.

Enär därjämte uppskattning av den genom torrläggningen uppkommande
båtnaden hittills icke utgjort villkor för erhållande av statsbidrag, bör
undantag från sådan båtnadsuppskattning medgivas, vare sig företagen
blivit planlagda vid syneförrättning eller icke. Någon gradering av statsbidragen
med hänsyn till båtnaden kan givetvis icke ske i dessa fall, varför
bidragen lämpligen synas böra utgå med högsta eljest medgivna belopp.
Genom ifrågavarande stadganden bliver övergången till de nya bestämmelserna,
som sig bör, i avsevärd grad lindrad för de äldre företagen.

Ovan angivna övergångsbestämmelser böra omfatta de företag, vid vilka
undersökningarna för företagets planläggning påbörjats under den tid,
då de äldre bestämmelserna ännu varit gällande eller före den 1 juli 1926.

Förslaget till kungörelse angående villkoren för lån från statens avdik ningslånefond.

Mom. 1. Detta moment motsvarar första stycket av mom. 1 i kungörelsen
den 9 oktober 1914 angående villkoren för lån från odlingslånefonden. Beträffande
den nu föreslagna ordalydelsen hänvisas til specialmotiveringen
under mom. 1 i förslaget till kungörelse angående statens avdikningsanslag.

Därjämte må anmärkas, dels att den i nu gällande kungörelse intagna
bestämmelsen, att lån från fonden icke må anvisas till täckdikning, här
uteslutits, enär föreskrift i sådant avseende i stället införts i mom. 4, dels

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

*51

ock att vad i andra stycket av mom. 1 i nämnda kungörelse föreskrivits
har ansetts böra i den nya författningen inrymmas i närmast efterföljande
moment.

Mom. 2. Detta moment är avsett att ersätta andra stycket av mom. 1 i
nu gällande författning. Beträffande motiven till här föreslagen lydelse
hänvisas till vad i specialmotiveringen till mom. 2 i förslaget till kungörelse
angående statens avdikningsanslag anförts.

Mom. 3. Motsvarighet till ifrågavarande bestämmelse saknas i nu gällande
författning, men har ansetts böra här införas i likhet med vad föreslagits
beträffande statens avdikningsanslag.

Mom. 2 i nu gällande kungörelse angående villkoren för lån från odlingslånefonden
innehåller föreskrift om vitsordande från lantbruksstyrelsens
sida, att såvitt styrelsen kunnat finna, laga hinder mot företagets utförande
ej förefinnes. Detta stadgande torde bliva överflödigt, sedan jämlikt
mom. 2 syneförrättning enligt vattenlagen gjorts obligatorisk för erhållande
av lån från fonden, enär nämligen denna fråga skall prövas vid
syneförrättningen och besked därom givas av synemännen (10 kap. 50 §
vattenlagen).

Mom. 4. Bestämmelserna i detta moment motsvara i huvudsak mom. 4
i nu gällande kungörelse.

Komplettering har emellertid skett därhän, att lån även må beräknas
till kostnad för undersökningen och förrättningen ävensom för erforderliga
kartor och handlingar. Så har även hittills ansetts kunna ske, i likhet
med vad fallet varit beträffande bidrag från allmänna och norrländska
avdikningsanslagen, ehuru uttrycklig bestämmelse därom saknats i kungörelsen
rörande odlingslån.

Sista punkten i mom. 4 av nu gällande författning har ansetts höra
flyttas till mom. 5 i föreliggande kungörelseförslag.

Mom. 5. Ifrågavarande moment har formulerats i överensstämmelse
med motsvarande moment i förslaget till kungörelse angående statens avdikningsanslag
och hänvisas beträffande motiven härför till vad härutinnan
anförts.

Ytterligare må anmärkas, att i motsvarande moment av nu gällande författning
även ingick föreskrift om utförande inom. viss tid av det i företaget
ingående odlingsarbetet. Då emellertid odlingstvång icke vidare
ansetts böra förekomma i samband med beviljandet av ifrågavarande lån,
har föreskrift i ovannämnda avseende här uteslutits. Näst sista stycket
i detta moment motsvarar mom. 17 i nu gällande kungörelse.

Mom. 6. I nu gällande författning saknas föreskrift om ställande av
säkerhet för kontraktets fullgörande, i vad avser torrläggningsarbetet.
Däremot innehåller mom. 6 bestämmelse om sådan säkerhet beträffande
fullgörandet av odlingsarbetet, varjämte i mom. 9 punkt c) är meddelat bestämmelser
om till statskontoret ställd skuldförbindelse, innefattande
vederbörandes åtagande att intill viss tidpunkt ansvara för lånets betalning
ävensom för lyftade statsmedels återbäring, i fall mot kontraktet
brytes. I sistnämnda avseende kunde denna skuldförbindelse, behörigen
försedd med av statskontoret godkänd borgen, anses ersätta den till lantbruksstyrelsen
ställda särskilda säkerhetsförbindelse för kontraktets fullgörande,
varom ovan talas, och som finnes föreskriven beträffande allmänna
och norrländska avdikningsanslagen samt i oförändrat skick intagits
jämväl i lantbruksstyrelsens förslag till kungörelse rörande statens
avdikningsanslag. Skuldförbindelsen upphör emellertid att gälla, först

52* Kung!. Maj:ts proposition Nr 82.

sedan lånet blivit fördelat på vederbörande fastigheter och fördelningen
på föreskrivet sätt antecknats i jordeboken, medan giltighetstiden för den
säker hetsförbindelse, som avser torrläggningsarbetets fullgörande, icke
rimligen bör, såsom även framhållits i motiven till mom. 6 i författningsförslaget
rörande statens avdikningsanslag, utsträckas längre än till tidpunkten
för samma arbetes godkännande. Då denna tidpunkt i regel infaller
något år tidigare, än fördelning av lånet kan ske, ävensom för vinnande
av önskvärd klarhet i avseende på de olika förbindelsernas innebörd,
har föreskrift om särskild säkerhetsförbindelse för kontraktets fullgörande
samt för lånets återbetalning, i fall mot kontraktet brytes, ansetts böra
här införas. I sammanhang härmed har, i enlighet med vad nedan under
mom. 8 sägs, viss ändring föreslagits beträffande den till statskontoret
ställda skuldförbindelsen.

Mom. 7. Ordalydelsen i detta moment motsvarar i huvudsak mom. 7 i
nu gällande författning med den ändring, att bland annat orden »å vilkas
ägor arbetsföretaget kommer att med understöd av lånet utföras» ändrats
till »vilka blivit delaktiga av lånet». Denna ändring har vidtagits av den
anledningen, att eu i ett torrläggningsföretag ingående fastighet kan bliva
delaktig av lån, utan att arbetet direkt berör fastighetens ägor.

Mom. 8. I detta moment hava sammanförts mom. 8, 9, och 10 i nu gällande
kungörelse. Beträffande motiven hänvisas i tillämpliga delar till
den under mom. 7 i författningsförslaget rörande statens avdikningsanslag
införda motivering.

Den i mom. 6 omnämnda säkerhetsförbindelsen för kontraktets fullgörande
har ansetts böra, i likhet med vad fallet är beträffande motsvarande
förbindelse vad angår avdikningsanslaget, överlämnas till statskontoret.

Med avseende å de i skuldförbindelsen till statskontoret gjorda åtaganden
har bestämmelsen om återbäring av lyftade statsmedel, i fall mot kontraktet
brytes, uteslutits, sedan åtagande i denna del införts i den till lantbruksstyrelsen
ställda säkerhetsförbindelse, som omnämnes i mom. 6.

Mom. 9. Här intagna bestämmelser motsvara i huvudsak vad som finnes
föreskrivet i mom. 11 av gällande författning med den delvis ändrade lydelse,
nämnda moment erhållit genom kungörelsen den 9 juni 1922
(nr 289).

Vad särskilt beträffar i nuvarande författning omnämnd odlingsskyldighet
må erinras, att av de i den allmänna motiveringen angivna skäl odlingstvång
icke längre bör föreskrivas som villkor för erhållande av ifrågavarande
statslån, varför bestämmelsen om tillstånd till avvikelse från föreskriven
odlingsskyldigbet har uteslutits.

Enär såväl statsbidrag från allmänna eller norrländska avdikningsanslagen
som även lån från odlingslånefonden kan beviljas till samma arbetsföretag,
synes lämpligt, att den i nu gällande författningar angående
nämnda bidrag intagna bestämmelsen om överlämnande i visst fall till
riksdagens prövning av frågan om uppburna medels återbäring, vilken bestämmelse
blivit oförändrat införd i författningsförslaget angående statens
avdikningsanslag. bör gälla även för ifrågavarande statslån, varför
tillägg i sådant avseende här föreslagits.

Mom. 10. Förestående moment motsvarar med mindre redaktionella
ändringar mom. 12 i nu gällande författning.

Mom. 11. Enligt nu gällande författning skola med lån från odlingslånefonden
utförda arbeten underhållas, så länge någon del av lånet återstår
ogulden. Någon anledning till avvikande bestämmelse i detta avse -

Kungl. Mnj:ts proposition Nr 82. *53

ende från vad föreslagits gälla beträffande arbete, vartill statsbidrag från
statens avdikningsanslag utgått, synes emellertid icke finnas, så mycket
mer som oftast såväl bidrag som lån utgår till samma arbete. Med anledning
härav och på de skäl som i motiven till mom. 9 i författningsförslaget
rörande statens avdikningsanslag anförts i denna fråga, hava de i sistnämnda
moment föreslagna bestämmelserna ansetts böra gälla även förarbete,
vartill avdikningslån utgår.

Mom. 12, 13 och 14 motsvara respektive mom. 14, 15 och 16 i nu gällande
kungörelse angående villkoren för lån från odlingslånefonden.

Mom. 15. Beträffande detta moment hänvisas till specialmotiveringen
under mom. 11 i författningsförslaget rörande statens avdikningsanslag.

Övergångsbestämmelsen. Beträffande ifrågavarande bestämmelse får
iantbruksstyrelsen åberopa vad som anförts angående motsvarande bestämmelse
i förslaget till kungörelse för statens avdikningsanslag.

Då båtnadsuppskattning alltid sker beträffande företag, för vilkas utförande
lån sökes, saknas anledning att här medtaga andra punkten i övergångsbestämmelsen
för statens avdikningsanslag.

För beräknande av statens utgifter för understödjande medels bidrag
utan återbetalningsskyldighet och lån av torrläggningsföretag under budgetåret
1926—1927 enligt nu framlagda nya grunder har Iantbruksstyrelsen
funnit nödvändigt att först utreda medelsbehovet under förutsättning, att
nuvarande grunder för ifrågavarande understödsverksamhet fortfarande
bleve gällande.

Allmänna avdikningsanslaget. Med tillämpning av nu gällande principer
för ifrågavarande understödsverksamhet torde statens utgifter för
understödjande medelst statsbidrag utan återbetalningsskyldighet av myrutdikningar
och vattenavtappningar inom andra delar av riket än Norrland
och Dalarna under budgetåret 1926—1927 kunna beräknas på följande
sätt.

För ändamålet anvisade riksdagen för budgetåret 1923—1924 1,050,000 kronor,
för budgetåret 1924—1925 1,400,000 kronor och för budgetåret 1925—
1926 ett extra reservationsanslag av 1,000,000 kronor.

Efter att för de närmast föregående åren i allmänhet liava utgjort

1.200.000 kronor blev för budgetåret 1924—1925 bidragsbeloppet för ändamålet
av riksdagen begränsat till 1,000,000 kronor. För budgetåret 1925—
1926 har emellertid riksdagen medgivit, att Kungl. Maj :t må från allmänna
avdikningsanslaget bevilja statsbidrag med tillhopa 1,300,000 kronor.

Såsom Iantbruksstyrelsen anfört i skrivelse den 14 september 1923 till
Kungl. Maj:t angående understödjande av sådana myrutdikningar och
vattenavtappningar, för vilka ifrågavarande anslag är avsett, hade vid ingången
av budgetåret 1923—1924 bidrag från anslaget beviljats med

1.018.000 kronor mer än som motsvarade för ändamålet tillgängliga, icke
disponerade medel. Under sagda budgetår har Kungl. Maj:t beviljat bidrag
till 278 företag med tillsammans 1,104,030 kronor och under budgetåret
1924—1925 till 232 företag med tillsammans 947,550 kronor. Med inberäknande
av den vid ingången av budgetåret 1923—1924 förefintliga bristen i
anslaget, 1,018,000 kronor, skulle vid utgången av budgetåret 1924—1925 anslagets
medelsbehov uppgå till 1,018,000 -f 1,104,030 + 947,550 = 3,069,580
kronor. Då såsom nämnts under budgetåren 1923—1924 och 1924—1925 anvisats
tillhopa 2,450,000 kronor, förefanns vid utgången av sistnämnda budgetår
en brist i anslaget av 619,580 kronor. Under förutsättning att hela

Kostnad.

54:

Kung!. Maj:ts proposition Nr 82.

det för budgetåret 1925—192G av riksdagen medgivna bidragsbeloppet

1.300.000 kronor blir taget i anspråk, skulle, då anslaget för sagda budgetår
tillförts allenast 1,000,000 kronor, den nämnda bristen vid utgången av budgetåret
1925—1926 hava ökats med 300,000 kronor till 919,580 kronor. I detta
belopp bär icke medräknats vad som jämlikt riksdagens skrivelse den 25
maj 1923, nr 9 A, punkt 74, kan av anslaget hava åtgått för tilläggsbidrag
till med bidrag från anslaget understödda företag. Dessa tilläggsbidrag
uppgå emellertid till relativt obetydliga belopp och hava därför icke någon
nämnvärd inverkan på förevarande beräkningar.

I fråga om kraven på bidrag från ifrågavarande anslag under budgetåret
1926—1927 må vidare anföras, dels att Kungl. Maj :t efter den 1 juli
1925 beviljat bidrag till 135 företag med sammanlagt 343,910 kronor, dels
ock att i lantbruksstyrelsen finnas inneliggande före den 1 juli inkomna
ansökningar om bidrag från allmänna avdikningsanslaget till 195 företag.
Storleken av de bidrag, som till sistnämnda företag komma att tillstyrkas,
kan givetvis ännu icke med säkerhet beräknas. Under förutsättning att
de i ovannämnda kungörelser angivna bestämmelser angående villkoren för
erhållande och tillgodonjutande av statsbidrag från anslaget fortfarande
skola gälla och tillämpas på sätt nu sker, torde — med beräkning av bidraget
till en fjärdedel av vattena vlednings- och avdikningskostnaden — bidragen
till nämnda 195 företag approximativt kunna beräknas till 750,000
kronor. Med ledning av erfarenheten från de närmast föregående åren
kunna dessutom under budgetåret 1925—1926 nya ansökningar om statsbidrag
å tillhopa omkring 900,000 kronor förväntas inkomma. För tillgodoseende
av samtliga till sagda budgetår balanserade och under samma år
inkommande ansökningar skulle sålunda erfordras 343,910 + 750,000 +

900.000 = 1,993,910 kronor eller i runt tal 2,000,000 kronor. Då emellertid
riksdagen medgivit, att endast 1,300,000 kronor må av Kungl. Maj:t beviljas
under budgetåret 1925—1926, kunna ansökningar motsvarande sammanlagt
omkring 700,000 kronor förväntas bliva överförda till budgetåret 1926
—1927.

Huru stort bidragsbeliovet i övrigt kan komma att bliva under sistnämnda
budgetår, kan ej ännu tillförlitligt bedömas. Under samma förutsättning,
som här ovan angivits för uppskattningen av det erforderliga bidragsbeloppet
till de i lantbruksstyrelsen inneliggande, före den 1 juli 1925
inkomna 195 ansökningarna och med hänsyn till önskemålet att antalet av
de från det ena budgetåret till det andra balanserade ansökningarna må
efter hand kunna minskas, anser sig lantbruksstyrelsen icke kunna beräkna
det sammanlagda, för budgetåret 1926—1927 erforderliga bidragsbeloppet
lägre än till 1,300,000 kronor.

Då innestående, av Kungl. Maj:t redan disponerade medel numera få användas
till löpande utbetalningar, synes det endast vara av vikt att tillse,
att erforderliga medel finnas tillgängliga för mötande av de utbetalningar,
som kunna påfordras från anslaget. Givetvis torde det icke vara möjligt
att med full tillförlitlighet på förhand beräkna, huru stora dessa utbetalningar
komma att bliva. För undvikande såvitt möjligt av den risken, att
bidragstagare icke kunna på grund av brist på medel i vederbörlig ordning
erhålla de bidrag, vartill de äro berättigade, synes det erforderliga tillskottet
till anslaget för budgetåret 1926—1927 höra beräknas så, att dels den
ovannämnda vid budgetårets ingång förefintliga bristen å anslaget, i runt
tal 900,000 kronor, täckes under sagda budgetår, varigenom medel skulle
finnas tillgängliga för slutliga utbetalningar av i stort sett alla före den 1

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

do

juli 1926 beviljade bidrag, dels ock utbetalning från anslaget möjliggöres
med hälften av det sammanlagda belopp, som under budgetåret kan komma
att av Kungl. Maj:t beviljas, och vilket belopp här ovan ifrågasatts skola
beräknas till 1,300,000 kronor. För budgetåret 1926—1927 skulle sålunda erfordras
ett kapitaltillskott till anslaget av 900,000 + 650.000 = 1,550,000 kronor
eller i runt tal 1,500,000 kronor.

Kungl. Maj:t skulle alltså böra vidtaga åtgärder för att bliva i tillfälle
att till understödjande av myrutdikningar och vattenavtappningar inom
andra delar av riket än Norrland och Dalarna vare sig ändamålet med arbetsföretaget
är uppodling av till åker eller äng lämplig jord eller minskning
av frostländighet för närliggande bygd eller utdikning av redan odlad
jord, under tiden 1 juli 1926—30 juni 1927 bevilja statsbidrag å tillhopa

1.300.000 kronor, därav högst 125,000 kronor till avdikning av sådan mark,
vars torrläggning avser endast minskning av frostländighet för närliggande
bygd. Därjämte skulle ett belopp av 1,500,000 kronor behöva tillföras
anslaget, på det att erforderliga medel skulle finnas tillgängliga för
mötande av vederbörliga utbetalningar därifrån under nämnda tid.

Norrländska av dikning sanslag et. Till grund för beräkning av kostnaderna
för understödjande av myrutdikningar och vattenavtappningar inom
Norrland och Dalarna torde med nu gällande grunder för understödsverksamheten
kunna läggas följande utredning.

Senast anvisades för 1922 ett anslag av 500,000 kronor. För första halvåret
1923 samt för budgetåren 1923—1924, 1924—1925 och 1925—1926 begärdes
med hänsyn till förefintlig behållning å anslaget inga medel för ändamålet.

Före 1923 har det av riksdagen till Kungl. Maj:ts förfogande ställda anslagsbeloppet
i allmänhet uppgått till 1,900,000 kronor per år, medan endast

600.000 kronor beräknats för första halvåret 1923 och 1,200,000 kronor för
vartdera av budgetåren 1923—1924 och 1924—1925. För budgetåret 1925—
1926 har riksdagen medgivit, att statsbidrag från norrländska avdikningsanslaget
må beviljas med tillhopa 1,700,000 kronor.

Enligt den redogörelse, som lantbruksstyrelsen den 30 augusti 1924 lämnat
i sin framställning till Kungl. Maj:t angående understödjande av myrutdikningar
och vattenavtappningar inom Norrland och Dalarna, förefanns
vid ingången av budgetåret 1924—1925 en brist a norrländska avdikningsanslaget
av 516,120 kronor, oavsett vad som jämlikt 1923 års riksdags beslut
(riksdagens skrivelse den 25 maj 1923, nr 9 A, punkt 73) kan av anslaget
hava åtgått för tilläggsbidrag till med bidrag från detsamma understödda
företag. Under budgetåret 1924—1925 har lantbruksstyrelsen tillstyrkt utbetalning
av sådana tilläggsbidrag till ett belopp av 180,780 kronor. Under
budgetåret 1924—1925 har Kungl. Maj:t beviljat bidrag från norrländska
avdikningsanslaget till 406 företag med sammanlagt 1,245,930 kronor. Härvid
må emellertid erinras, att av sagda belopp 465,000 kronor anvisats till
ett enda företag, nämligen reglering av Keräsjoki och Vuomajoki i Karl
Gustafs socken: av Norrbottens län, dock under förbehåll att endast 150,000
kronor finge därav utbetalas under budgetåret 1924—1925. Av sagda bidrag
å 465,000 kronor synes därför återstående delen 315,000 kronor, icke behöva
inräknas i det för budgetåret 1924—1925 beviljade bidragsbeloppet. I stället
synes sagda återstod böra beräknas utgå av de för budgetåret 1925—1926
tillgängliga medlen. Det under budgetåret 1924—1925 beviljade bidragsbeloppet,
1,245,930 kronor, skulle i enlighet härmed komma att minskas med

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

56*

315,000 kronor till 930,930 kronor. Den vid ingången av budgetåret 1924—
1925 förefintliga bristen i anslaget, 516,120 kronor, skulle i enlighet härmed
hava under sagda budgetår ökats till 1,447,050 kronor, oavsett vad som under
samma år kan hava åtgått för tilläggsbidrag till vissa med bidrag från
anslaget understödda företag.

För närvarande finnas i lantbruksstyrelsen inneliggande 141 ansökningar
om bidrag från norrländska avdikningsanslaget, inkomna före den 1 juli
1925. Huru stora bidrag, som till dessa företag komma att tillstyrkas, kan
givetvis icke nu närmare uppgivas. Approximativt torde de emellertid
kunna uppskattas till 400,000 kronor. Under budgetåret 1925—1926 kunna,
med ledning av de närmast föregående årens erfarenhet, förväntas ytterligare
inkomma ansökningar om bidrag från norrländska avdikningsanslaget
till ett belopp av sammanlagt 1,000,000 kronor. För tillgodoseende av
samtliga ansökningar under budgetåret 1925—1926 skulle sålunda, under
förutsättning att fördelningen på olika budgetår av bidraget till regleringen
av Keräsjoki och Vuomajoki sker på sätt lull- ovan ifrågasatts, åtgå

315,000 + 400,000 -j- 1,000,000= 1,715,000 kronor. Då riksdagen för nämnda
tid medgivit beviljande av 1,700,000 kronor skulle, i stort sett, ingen nämnvärd
balansering av ansökningar till nästkommande budgetår behöva ske.

Huru stort bidragsbehovet kan komma att bliva under budgetåret 1926—
1927 torde ej ännu kunna tillförlitligt bedömas. Jämfört med de två närmast
föregående åren visar budgetåret 1924 -1925 en påfallande stark
minskning i det bidragsbelopp, de inkomna ansökningarna representera,
nämligen från i medeltal omkring 1,300,000 kronor till omkring 825,000
kronor. Ansökningarnas antal har däremot i stort sett icke nedgått.
Sagda minskning i det sökta bidragsbeloppets storlek kan emellertid antagas
vara av tillfällig beskaffenhet, varför lantbruksstyrelsen anser sig,
med ledning av erfarenheten i övrigt från de senaste åren och under förutsättning,
att de i förenämnda kungörelser stadgade villkoren för erhållande
och tillgodonjutande av statsbidrag fortfarande skola gälla och tillämpas
på sätt nu sker, för tillgodoseende under budgetåret 1926—1927 av ansökningar
om statsbidrag från ifrågavarande anslag ej böra beräkna det erforderliga
sammanlagda bidragsbeloppet lägre än till 1,200,000 kronor.

Enligt från statskontoret inhämtad upplysning fanns den 1 juli 1925 å
anslaget en kontant behållning, bestående av redan disponerade men ej utbetalda
medel av 2,261,376 kronor 64 öre. Då innestående medel å anslaget
numera få användas till löpande utbetalningar, synes det endast vara av
vikt att tillse, att erforderliga medel finnas tillgängliga för mötande av de
utbetalningar, som kunna påfordras från anslaget. Givetvis torde det icke
vara möjligt att med full tillförlitlighet på förhand beräkna, huru stora
dessa utbetalningar komma att bliva. Med stor sannolikhet torde det emellertid
kunna antagas, att desamma icke komma att överstiga 1,500,000 kronor
för budgetåret 1925—1926 och 1,700,000 kronor för budgetåret 1926—
1927, tilläggsbidragen däri inberäknade. Enär enligt denna beräkningsgrund
anslagets kontanta behållning vid ingången av sistnämnda budgetår
skulle utgöra omkring 800,000 kronor, torde för tillgodoseende under budgetåret
1926—1927 av utbetalningar med sammanlagt 1,700,000 kronor anslaget
böra tillföras ett kapital av 900,000 kronor.

Kungl. Maj:t skulle alltså böra vidtaga åtgärder för att bliva i tillfälle
att till understödjande av myrutdikningar och vattenavtappningar inom
Norrland och Dalarna, vare sig ändamålet med arbetsföretaget är uppodling
av till åker eller äng lämplig jord eller minskning av frostländighet

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

*57

för närliggande bygd eller utdikning av redan odlad jord, under tiden 1
juli 1926—30 juni 1927 bevilja statsbidrag med tillhopa 1,200,000 kronor.
Vidare skulle erfordras ett belopp av 900,000 kronor att tillföras anslaget,
på det att erforderliga medel skulle finnas tillgängliga för mötande av vederbörliga
utbetalningar därifrån under nämnda tid.

Odlingslånefonden. Angående det sannolika behovet av lån från odlingslånefonden
under förutsättning att nuvarade villkor för erhållande
av dylika lån bibehållas under budgetåret 1926—1927 får styrelsen anföra
följande.

Av odlingslån ef onden har sedan 1884 enligt av riksdagen lämnade medgivanden
till och med 1918 ett belopp av 1,000,000 kronor årligen fått
såsom lån disponeras från fonden. Vid lagtima riksdagen 1919 medgavs,
att från och med samma år tillsvidare lån från fonden finge av Kungl.
Maj:t beviljas till ett belopp av 1,500,000 kronor årligen. Vid 1920 års riksdag
höjdes detta belopp från och med 1921 till 2,000,000 kronor. Till 1921
års riksdag framlade Kungl. Maj:t förslag, att det årliga utlåningsbeloppet
skulle från och med 1922 höjas till 2,500,000 kronor. Riksdagen beslöt,
att den sålunda föreslagna höjningen skulle träda i tillämpning redan från
och med 1921. Efter i ärendet väckt motion beslöt riksdagen 1925, att för
budgetåret 1925—1926 lån från odlingslånefonden finge av Kungl. Maj:t
beviljas med ett belopp av 1,300,000 kronor utöver det årliga lånebeloppet
å 2,500,000 kronor.

Under budgetåret 1924—1925 har Kungl. Maj:t beviljat lån från odlingslånefonden
till 214 företag med sammanlagt 2,595,290 kronor. Då det för
sagda budgetår medgivna sammanlagda lånebeloppet utgör endast 2,500,000
kronor torde 95,290 kronor böra anses utgå av de för budgetåret 1925—1926
tillgängliga medlen. Under sistnämnda budgetår har Kungl. Maj:t enligt
till lantbruksstyrelsen hittills inkomna meddelanden till 136 företag beviljat
sammanlagt 969,240 kronor. Därutöver har lantbruksstyrelsen under
budgetåret 1924—1925 hos Kungl. Maj:t tillstyrkt beviljande till 5 företag
av 31,290 kronor. Av de för budgetåret 1925—1926 tillgängliga lånemedlen,

3,800,000 kronor, hava sålunda hittills beviljats eller tillstyrkts sammanlagt
1,095,820 kronor. Vid ingången av budgetåret 1925—1926 funnos i lantbruksstyrelsen
inneliggande ansökningar om lån från odlingslånefonden
till 198 företag. De lånebelopp, som till dessa företag komma att tillstyrkas,
kunna icke nu bestämt angivas, enär ansökningshandlingarna i olika
avseenden äro beroende av utredning och komplettering. Approximativt
torde ifrågavarande lån kunna uppskattas till sammanlagt 1,950,000 kronor.
Med ledning av erfarenheten från de närmast föregående åren torde vidare
kunna beräknas, att under budgetåret 1925—1926 ytterligare ansökningar
om odlingslån inkomma, till ett sammanlagt belopp av omkring 2,800,000
kronor. För budgetåret 1925—1926 skulle det sammanlagda lånebeloppet
sålunda uppgå till 1,095,820 + 1,950,000 + 2,800,000 = 5,845,820 kronor eller
i runt tal 5,800,000 kronor. Då emellertid endast 3,800,000 kronor finnas för
ändamålet tillgängliga, beräknas ansökningar om odlingslån motsvarande
ett sammanlagt lånebelopp av omkring 2,000,000 kronor bliva överförda till
budgetåret 1926—1927.

Oaktat lantbruksstyrelsen med fästat avseende därvid, att största möjliga
sparsamhet med statens medel måste iakttagas, sökt beräkna utgifterna
från ifrågavarande fond till lägsta möjliga belopp, anser styrelsen
sig dock, med ledning av erfarenheten från de senaste åren och under

58:

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

ovannämnda förutsättning rörande tillämpningen av de för erhållande av
lån gällande bestämmelser, för tillgodoseende av lånebehovet under budgetåret
1926—1927 ej kunna beräkna det erforderliga lånebeloppet lägre än
till 3,000,000 kronor. Härutöver torde jämväl böra beräknas ett belopp av

800,000 kronor för minskande efter band av antalet från det ena budgetåret
till det andra balanserade ansökningar. Även för budgetåret 1926—1927
synes sålunda utlåningsbeloppet böra beräknas till 3,800,000 kronor.

Lantbruksstyrelsen anser sig i samband härmed böra framhålla att, då''
till nära nog samtliga företag, till vilka odlingslån sökes, även sökes bidrag
från allmänna avdikningsanslaget, och då Kungl. Maj:t numera vanligen
beviljar bidrag från sagda anslag med belopp motsvarande endast en fjärdedel
av vattenavledningskostnaden, varigenom lånebeloppet i regel kan, såsom
ovan nämnts, bestämmas till tre fjärdedelar av samma kostnad, den
årliga odlingslånesumman bör vara omkring tre gånger sä stor som den
årliga bidragssumman från allmänna avdikningsanslaget. Lantbruksstyrelsen
har ock såsom ovan anförts beräknat, att bidrag från allmänna avdikningsanslaget
borde för budgetåret 1926—1927 finnas tillgängligt till
ett belopp av 1,300,000 kronor, vilket synes i stort sett överensstämma med
vad här framhållits beträffande förhållandet mellan de årliga låne- och
bidragsbeloppen.

De relativt fåtaliga fall, då ansökning om odlingslån jämväl avser bidrag
från norrländska avdikningsanslaget och lånebeloppet sålunda begränsas
till högst hälften av avdikningskostnaden, hava icke någon nämnvärd
inverkan på ovanstående beräkningar.

I fråga om den ökning av fondens kapital, som kan bliva erforderlig med!
hänsyn till redan beslutad och nu ifrågasatt tillfällig höjning av det årliga
utlåningsbeloppet, må framhållas att, då de första annuiteterna å beviljade
lån avbetalas först under det sjunde året efter det den första utbetalningen
från lånet skett, fonden för de närmaste åren genom inbetalning
av annuiteter kan beräknas i regel tillföras högst så stort belopp,
som motsvarar den årliga utlåningssumman, innan denna ökades, det vill
säga 1,000,000 kronor jämte ränta därå. Hå alltsedan 1921 lån årligen
beviljats med 2,500,000 kronor, torde tydligt framgå, att, intill dess annuiteterna
å dessa högre årliga lånesummor inflyta i full omfattning, kapital
behöver tillföras fonden, för att beviljade lån skola kunna till låntagarna
utanordnas i vederbörlig ordning. Därest, såsom lantbruksstyrelsen här
ifrågasatt, utlåningsbeloppet kommer att jämväl för budgetåret 1926—1927
ökas, bliva fordringarna på ökning av fondens kapital givetvis än större.

Huru stort belopp som för ändamålet kan bliva erforderligt för budgetåret
1926—1927 är beroende av fondens nuvarande ställning, varom det
icke torde ankomma på lantbruksstyrelsen att avgiva yttrande. För att
såvitt möjligt utbetalningar från fonden av beviljade lån må kunna göras
till låntagarna i vederbörlig ordning, synes det emellertid lantbruksstyrelsen,
att för budgetåret 1926—1927 ett belopp av omkring 3,000,000 kronor
bör vara tillgängligt.

Kungl. Maj:t skulle alltså böra vidtaga åtgärder för att till understödjande
av sådana vattenavlednings- och avdikningsföretag, vilka avse odling
av sänka trakter eller förbättring på annat sätt än genom täckdikning
av förut odlad åker eller äng eller vinnande av ny äng, lån ur odlingslånefonden
må under budgetåret 1926—1927 kunna av Kungl. Maj:t
beviljas till sammanlagt 3,800,000 kronor. Vidare skulle erfordras att
kapital tillfördes fonden i sådan omfattning, att under nämnda år sam -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82. *59

manlagt omkring 3,000,000 kronor funnes tillgängliga för utbetalningar
av beviljade lån.

Med avseende å frågan om storleken av de belopp, som, för den händelse
statens nu ifrågavarande understödsverksamhet ordnas i överensstämmelse
med lantbruksstyrelsens föreliggande förslag, kunna tänkas bliva
för framtiden erforderliga för att tillgodose blivande krav på såväl lån
som anslag utan återbetalningsskyldighet, må framhållas att tillförlitlig
beräkning i detta hänseende icke torde för närvarande kunna göras. En
omläggning av understödsverksamheten i överensstämmelse med lantbruksstyrelsens
nämnda förslag kan visserligen förväntas medföra en
minskning av det årligen utgående bidragsbeloppet och en motsvarande
ökning av lånesumman. Med hänsyn till de övergångsbestämmelser, vilka
enligt förslaget skola gälla, intill dess de nya grunderna träda i tillämpning
i full utsträckning, torde emellertid verkningarna av de nya bestämmelserna
i förevarande avseende icke bliva så störa under budgetåret
1926—1927. På grund härav synes man för nämnda budgetår böra räkna
med samma siffror, vare sig understödsverksamheten kommer att bedrivas
i enlighet med lantbruksstyrelsens nu framlagda förslag eller alltjämt fortsättas
enligt de grunder, som för närvarande gälla.

Vid sammanslagning av allmänna och norrländska avdikningsanslagen
till statens avdikningsanslag skulle Kungl. Maj:t alltså böra vidtaga åtgärder
för att till understödjande av torrläggningsföretag, vilka avse
höjande av alstringsförmågan hos mark med hänsyn till dess utnyttjande
såsom åker eller ständig slåtter- och hetesvall, under tiden 1 juli 1926—30
juni 1927 må kunna beviljas statsbidrag å tillhopa 2,500,000 kronor. Därjämte
skulle erfordas ett belopp av 2,400,000 kronor att tillföras anslaget,
på det att erforderliga medel måtte finnas tillräckliga för mötande av
vederbörliga utbetalningar under nämnda tid, till företag, till vilka statsbidrag
beviljats såväl från nuvarande allmänna och norrländska avdikningsanslagen
som från statens avdikningsanslag.

För tillgodoseende av lånebehovet under budgetåret 1926—1927 från statens
avdikningslånefond (=r odlingslånefonden) skulle Kungl. Maj:t behöva
vidtaga åtgärder, på det att såsom låneunderstöd till torrläggningsföretag,
vilka avse höjande av alstringsförmågan hos mark med hänsyn
till dess utnyttjande såsom åker eller ständig slåtter- och betesvall, skulle
kunna beviljas sammanlagt 3,800,000 kronor. Därjämte skulle erfordras,
att kapital tillfördes fonden i sådan omfattning, att under nämnda budgetår
sammanlagt omkring 3,000,000 kronor funnes tillgängliga för utbetalningar
för beviljade lån från såväl odlingslånefonden som statens avdikningslånefond.

Under åberopande av vad ovan anförts hemställer lantbruksstyrelsen, att
Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

dels godkänna föreslagna ändrade grunder för understödjande medelst
statsbidrag utan återbetalningsskyldighet av sådana torrläggningsföretag,
vilka avse höjande av alstringsförmågan hos mark med hänsyn till dess
utnyttjande såsom åker eller ständig slåtter- och betesvall,

dels till understödjande medelst statsbidrag utan återbetalningsskyldighet
av sådana torrläggningsföretag anvisa för budgetåret 1926—1927 under

Statens avdikningBanslag.

Statens avdikningslånefond.

Hemställan.

60* Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

benämning statens avdikningsanslag ett extra reservationsanslag av

2,400,000 kronor,

dels medgiva, att av Kungl. Maj:t beviljade bidrag från norrländska
oob allmänna avdikningsanslagen må efter den 30 juni 1926 utbetalas från
statens avdikningsanslag,

dels medgiva, att Kungl. Maj:t må under tiden 1 juli 1926—30 juni 1927
från statens avdikningsanslag bevilja statsbidrag å tillhopa 2,500,000
kronor,

dels godkänna föreslagna ändrade grunder för understödjande medelst
lån från odlingslånefonden av sådana torrläggningsföretag, vilka avse
höjande av alstringsförmågan hos mark med hänsyn till dess utnyttjande
såsom åker eller ständig slåtter- och betesvall, och i samband därmed
ändra fondens benämning till statens avdikningslånefond,

dels såsom kapitalökning för ifrågavarande fond för budgetåret 1926—
1927 anvisa ett extra reservationsanslag till sådant belopp, att under
nämnda budgetår sammanlagt omkring 3,000,000 kronor må finnas tillgängliga
för förekommande utbetalningar av beviljade lån,

dels medgiva, att Kungl. Maj:t må under tiden 1 juli 1926—30 juni 1927
från statens avdikningslånefond bevilja lån å tillhopa 3,800,000 kronor,

dels ock antaga förslag till lag om ändrad lydelse av 10 kap. 35 och 71 §§>
vattenlagen.

Utdrag ur protokoll, utvisande att skiljaktig mening anförts av godsägaren
Sederholm, bifogas (Bil. IV).

Till ärendet hörande handlingar överlämnas.

I detta ärendes slutliga handläggning hava deltagit generaldirektören
Insulander, byråcheferna Bjurstedt, von Zweigbergk och Fredholm samt
ovannämnda Gärde, Sederholm, Hedlund, Palm och Wikström.

Stockholm den 21 oktober 1925.

OLOK FREDHOLM.

Underdånigst
ERIK INSULANDER.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

61

Bil. I.

Förslag

till

Kungl. Maj:ts kungörelse angående villkoren för statsbidrag från statens

avdikningsanslag;

Mom. 1. Från statens avdikningsanslag må av Kungl. Maj:t anvisas
statsbidrag till utförande av sådana torrläggningsföretag, vilka avse
höjande av alstringsförmågan hos mark med hänsyn till dess utnyttjande
såsom åker eller ständig slåtter- och betesvall.

Mom. 2. Förslag till utförande av företag, vartill statsbidrag sökes,
skall vara upprättat vid syneförrättning enligt bestämmelserna i 10 kap.
vattenlagen. Därjämte skall beträffande företaget vara verkställd den
ytterligare utredning, varom lantbruks styrelsen meddelar närmare föreskrifter.

Till Kungl. Maj:t ställd ansökning om statsbidrag skall, åtföljd av ovannämnda
förslag och utredning, insändas till 1 an t bni k sstyrelsen, som har
att med eget utlåtande överlämna ärendet till Kungl. Maj:t för prövning
samt för fastställelse av arbetsplanen.

Mom. 3. Statsbidrag till visst företag eller del därav må beviljas endast
under förutsättning, att lantbruksstyrelsen finner värdet av båtnaden i de
avseenden, som omförmälas i mom. 1, uppväga eller överstiga kostnaden
för torrläggningen.

Där värdet av nämnda båtnad icke uppväger kostnaden för torrläggningen,
må statsbidrag endast i undantagsfall, när särskilda skäl därtill
äro, beviljas.

Den omständigheten att för samma företag eller del av företag, som
bidraget avser, lån åtnjutes från statens avdikningslånefond, må icke utgöra
hinder för bidrags beviljande.

Mom. 4. Statsbidrag må av Kungl. Maj:t beviljas till högst en tredjedel
av den utav Kungl. Maj:t godkända kostnaden såväl för torrläggningsarbetet,
teg- eller täckdikning däri ej inberäknad, som ock för undersökningen
och förrättningen jämte erforderliga kartor och handlingar; dock
må beträffande företag inom Norrland och Dalarna ävensom Norra och
Södra Finnskoga, Dalby, Norra Ny och Ekshärads socknar jämte Nyskoga
kapell i Älvdals härad samt Östmarks, Vitsands och Fryksände socknar
jämte Lekvattnets kapell i Fryksdals härad av Värmland, vari ingår
mark, som icke tagits i anspråk för i mom. 1 angivna ändamål, bidraget
utgå till högst hälften av samma kostnad, under förbehåll likväl, att en
tredjedel av bidraget skall innestå, intill dess bidragstagaren inom därför
vid arbetsplanens fastställelse bestämd tid hos lantbruksstyrelsen styrkt
sig hava tagit nämnda mark i anspråk för sagda ändamål i den omfattning,
som lantbruksstyrelsen kan hava föreskrivit.

I den mån båtnadsvärdet överstiger kostnaden, skall bidraget undergå
skälig minskning.

62

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

Beträffande de i mom. 3 angivna undantagsfall, där kostnaden överstiger
båtnadsvärdet, skall bidraget med tillämpning i övrigt av de i första
stycket angivna grunder beräknas med hänsyn till nämnda värde.

Mom. 5. Med den, isom mot åtnjutande av statsbidrag från statens avdikningsanslag
åtager sig ett torrläggningsarbete, skall lantbruksstyrelsen
upprätta skriftligt kontrakt, som av lantbruksstyrelsen å Kungl. Maj:ts
och Kronans vägnar antages.

Genom dylikt kontrakt skall bidragstagaren förbinda sig

att inom bestämd tid fullborda torrläggningsarbetet i överensstämmelse
med den av Kungl. Maj:t fastställda arbetsplanen,

att därvid iakttaga de föreskrifter, som av Kungl. Maj:t eller lantbruksstyrelsen
härutöver må hava meddelats,

att fullgöra de övriga åtaganden, som enligt denna kungörelse åligga
bidragstagaren,

att bestrida vad till företagets fulbordande må erfordas utöver beviljat
statsbidrag och det statslån, som må utgå från statens avdikningslånefond,
samt

att vid arbetets utförande underkasta sig kontroll av lantbruksstyrelsen.

Innan kontrakt antages, skola fullständiga avskrifter och kopior av till
den fastställda arbetsplanen hörande handlingar och ritningar vara överlämnade
till lantbruksstyrelsen.

Det tillkommer lantbruksstyrelsen att hava inseende över utförandet av
torrläggningsarbete, beträffande vilket kontrakt blivit antaget, ävensom
att meddela slutligt godkännande av sådant arbete; dock att företag, som
avses i mom. 11, ej må av lantbruksstyrelsen godkännas, med mindre vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen intygat, att styrelsen godkänt företaget i de
delar, vari detsamma kan av Kungl. Maj:t hava ställts under sistnämnda
styrelses inseende.

Mom. 6. För fullgörande av sådant kontrakt ävensom, därest mot kontraktet
brytes, för återbäring av lyftad del av statsbidraget jämte därå upplupen
ränta skall ställas säkerhet, som av lantbruksstyrelsen godkännes;
dock vare stad och sådan menighet, som Kungl. Maj:t finner därifrån böra
befrias, frikallade från dylik skyldighet.

Säkerhetsförbindelse, som nu nämnts, skall upphöra att gälla, så snart
torrläggningsarbetet blivit av lantbruksstyrelsen godkänt.

Mom. 7. Beviljat statsbidrag utbetalas från statskontoret till vederbörande
bidragstagare eller dennes befullmäktigade ombud.

Statsbidraget må icke till någon del utanordnas, förrän dels hos lantbruksstyrelsen
styrkts, att arbetet blivit påbörjat, dels hos statskontoret
företetts det med lantbruksstyrelsen upprättade kontraktet om arbetets utförande,
och dels den i mom. 6 omförmälda säkerhetshandling blivit till
statskontoret överlämnad för att där förvaras.

Återstoden av statsbidraget får enligt lantbruksstyrelsens bestämmande
lyftas i den mån arbetets fortgång styrkes genom till styrelsen ingivna
bevis eller intyg; dock skall, såvida icke Kungl. Maj:t med avseende på
särskilda förhållanden prövar skäligt annorlunda förordna, någon del
av statsbidraget innestå, intill dess arbetet blivit vederbörligen avsynat
och av lantbruksstyrelsen godkänt.

Oberoende av vad ovan föreskrivits, äger Kungl. Maj:t att, där så anses
av behovet påkallat samt lämpligt, medgiva, att någon del av statsbidraget
må förskottsvis till vederbörande utbetalas.

63

Kungl. Maj:ts -proposition År 82.

Mom. 8. Lantbruksstyrelsen äger meddela tillstånd till avvikelse från
av Kungl. Maj:t fastställd arbetsplan; åliggande det därvid lantbruksstyrelsen
att, därest sådan avvikelse föranleder minskning av den del av
kostnaden för företaget, vartill statsbidrag beviljats, såsom villkor för
dylikt tillstånd föreskriva motsvarande minskning av statsbidraget. Å
lantbruksstyrelsen ankommer jämväl att, då bidragstagare mot avstående
av statsbidrag önskar befrielse från för bidragets tillgodonjutande föreskrivna
villkor, meddela för bidragets indragande erforderliga föreskrifter.

I händelse avvikelse, utan därtill erhållet vederbörligt tillstånd, skett
från den fastställda arbetsplanen,

eller arbetet icke blivit fullbordat inom därför bestämd tid, och lantbrukstyrelsen
ej heller meddelat anstånd med dess utförande,

ankommer det på Kungl. Maj:t att låta inställa all vidare utbetalning
av statsbidraget samt återfordra vad därav uppburits att på en gång eller
efter hand inbetalas till statskontoret inom den tid, som bestämmes av
Kungl. Maj:t eller av riksdagen, till vars prövning frågan om uppburna
medels återbäring överlämnas, därest längre anstånd därmed än till nästa
riksdag anses erforderligt.

Statskontoret bör tillse, att sådan inbetalning ingår i vederbörlig ordniftg,
och skall det åligga vederbörande att å sålunda lyftade och återburna
medel jämväl erlägga fem procent årlig ränta från lyftning.^!agen, till dess
återbetalning sker.

Mom. 9. Alla med statsbidrag utförda arbeten skola av vederbörande
delägare i företaget underhållas, intill dess sådan underhållsskyldighet kan
varda andra i laga ordning ålagd, eller vederbörande från underhållsskyldigheten
befriats.

Övervakandet av underhållsskyldighetens fullgörande skall ankomma
på lantbruksstyrelsen.

Därest underhållsskyldigheten försummas, skall med avseende på bristens
botande och uttagandet av därför erforderliga kostnader hos den försumlige
gälla, vad därom stadgas i 13 kap. 17 § vattenlagen.

Mom. 10. Alla kostnader av vad namn de vara må. som i följd av erhållna
statsbidrag föranletts för statskontoret, skola bestridas eller gottgöras
av bidragstagaren.

Mom. 11. Det åligger lantbruksstyrelsen att, innan sådant utlåtande,
varom, i mom. 2 sägs, av styrelsen avgives till Kungl. Maj:t, från väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen inhämta till Kungl. Maj:t ställt yttrande i alla
ärenden, för vars fullständiga utredning lantbruksstyrelsen finner sådan
speciell teknisk sakkunskap erfordras, som finnes särskilt företrädd inom
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Genom denna kungörelse upphävas:

kungörelsen den 28 juli 1916 (nr 376) angående villkoren för erhållande
och tillgodonjutande av statsbidrag från allmänna avdikningsanslaget;

kungörelsen den 28 juli 1916 (nr 377) angående villkoren för erhållande
och tillgodonjutande av statsbidrag från norrländska avdikningsanslaget;

kungörelsen den 18 september 1918 (nr 907) angående handläggning i
lantbruksstyrelsen av ärenden, som röra statsunderstöd i form av lån eller
anslag för vattenavlednings-, avdiknings- och odlingsföretag;

kungörelsen den 15 juni 1922 (nr 290) om ändrad lydelse av mom. 10 i
kungörelsen den 28 juli 1916 (nr 377) angående villkoren för erhållande
och tillgodonjutande av statsbidrag från norrländska avdikningsanslaget;

64''

Kun yl. Maj:ts proposition Nr 82.

kungörelsen den 15 juni 1922 (nr 291) om ändrad lydelse av mom. 11 i
kungörelsen den 28 juli 1916 (nr 376) angående villkoren för erhållande och
tillgodonjutande av statsbidrag från allmänna avdikningsanslaget.

Denna kungörelse skall träda i kraft den 1 juli 1926.

Beträffande torrläggningsföretag, för vilket undersökning för företagets
planläggning påbörjats före den 1 juli 1926, skall den omständigheten, att
förslag ej upprättats vid syneförrättning, enligt vad i mom. 2 sägs, icke
utgöra hinder för beviljande av statsbidrag.

Därest vid företag, som nyss nämnts, uppskattning av båtnaden ej verkställts,
skall bidrag utgå utan hänsyn till vad i mom. 4, andra och tredje
styckena, sägs.

Bil. II.

Förslag

till

Kungl. Ma]:ts kungörelse angående villkoren för lån från statens av dikningslånef

ond;

Mom. 1. Från statens avdikningslånefond må av Kungl. Maj:t anvisas
lån till utförande av sådana torrläggningsföretag, vilka avse höjande av
alstringsförmågan hos mark med hänsyn till dess utnyttjande såsom åker
eller ständig slåtter- och betesvall.

Mom. 2. Förslag till utförande av företag, vartill lån sökes, skall vara
upprättat vid syneförättning enligt bestämmelserna i 10 kap. vattenlagen.
Därjämte skall beträffande företaget vara verkställd den ytterligare utredning,
varom lantbruksstyrelsen meddelar närmare föreskrifter.

Till Kungl. Maj:t ställd ansökning om statslån skall, åtföljd av ovannämnda
förslag och utredning, insändas till lantbruksstyrelsen, som hav
att med eget utlåtande överlämna ärendet till Kungl. Maj:t för prövning
samt för fastställelse av arbetsplanen.

Mom. 3. Statslån till visst företag eller del därav må beviljas endast
under förutsättning, att lantbruksstyrelsen finner värdet av båtnaden i de
avseenden, som omförmälas i mom. 1, uppväga eller överstiga kostnaden
för torrläggningen.

Där värdet av nämnda båtnad icke uppväger kostnaden för torrläggningen,
må statslån endast i undantagsfall, när särskilda skäl därtill
äro, beviljas.

Den omständigheten, att för samma företag eller del av företag, som
lånet avser, bidrag åtnjutes från statens avdikningsanslag, må icke utgöra
hinder för lånets beviljande.

Mom. 4. Lån må av Kungl. Maj:t beviljas intill den av Kungl..Maj:t
godkända kostnaden såväl för torrläggningsarbetet, teg- och täckdikning
däri ej inberäknad, som ock för undersökningen och förrättningen jämte erforderliga
kartor och handlingar, efter avdrag för det bidrag, som för
samma företag eller samma del inom företag kan varda lämnat från sta -

65

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

tens avdikningsanslag, dock med iakttagande att lånet ej för någon del
av företaget må överstiga sjuttio procent av det genom torrläggningsarbetet
uppkommande, av lantbruksstyrelsen vitsordade båtnadsvärdet.

Mom. 5. Med den, som mot åtnjutande av lån från statens avdikningslånefond,
åtager sig ett torrläggningsarbete, skall lantbruksstyrelsen upprätta
skriftligt kontrakt, som av lantbruksstyrelsen å Kungl. Maj:ts och
kronans vägnar antages.

Genom dylikt kontrakt skall låntagaren förbinda sig
att inom bestämd tid fullborda torrläggningsarbetet i överensstämmelse
med den av Kungl. Maj:t fastställda arbetsplanen,
att därvid iakttaga de föreskrifter, som av Kungl. Maj:t eller lantbruksstyrelsen
härutöver må hava meddelats,
att fullgöra de övriga åtaganden, som enligt denna kungörelse åligga
låntagaren,

att bestrida vad till företagets fullbordande må erfordras utöver beviljat
lån och det statsbidrag, som må utgå från statens avdikningsanslag, samt
att vid arbetets utförande underkasta sig kontroll av lantbruksstyrelsen.
Innan kontrakt antages, skola fullständiga avskrifter och kopior av till
den fastställda arbetsplanen hörande handlingar och ritningar vara överlämnade
till lantbruksstyrelsen.

Det tillkommer lantbruksstyrelsen att hava inseende över utförandet av
torrläggningsarbete, beträffande vilket kontrakt blivit antaget, ävensom
att meddela slutligt godkännande av sådant arbete; dock att företag, som
avses i mom. 15, ej må av lantbruksstyrelsen godkännas med mindre vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen intygat, att styrelsen godkänt företaget i de
delar, vari detsamma kan av Kungl. Maj:t hava ställts under sistnämnda
styrelses inseende.

Mom. 6. För fullgörande av sådant kontrakt ävensom, därest mot kontraktet
brytes, för återbäring av lyftad del av lånet jämte därå upplupen
ränta skall ställas säkerhet, som av lantbruksstyrelsen godkännes; dock
vare stad och sådan menighet, som Kungl. Maj:t finner därifrån böra befrias,
frikallade från dylik skyldighet.

Säkerhetsförbindelse, som nu nämnts, skall upphöra att gälla, så snart
torrläggningsarbetet blivit av lantbruksstyrelsen godkänt.

Mom. 7. Sedan det i mom. 5 omförmälda kontrakt avslutats, har lantbruksstyrelsen
att därom underrätta statskontoret, varefter det åligger
statskontoret att ofördröjligen låta dels i allmänna tidningarna, dels ock genom
vederbörande länsstyrelse i länskungörelserna om lånets beviljande
införa kungörelse, vari de fastigheter, vilka blivit delaktiga av lånet, skola
uppgivas.

Mom. 8. Beviljat lån utbetalas från statskontoret till vederbörande låntagare
eller dennes befullmäktigade ombud.

Lånet må icke till någon del utanordnas, förrän

a) hos lantbruksstyrelsen styrkts, att arbetet blivit pabörjat,

b) hos statskontoret företetts det med lantbruksstyrelsen upprättade kontraktet
om arbetets utförande,

c) till statskontoret överlämnats, för att där förvaras, såväl den i mom. 6

omnämnda säkerhetshandling som ock till statskontoret eller order ställd,
med behörig borgen eller annan säkerhet försedd skuldförbindelse, som
skall innefatta vederbörandes åtagande att, intill dess lånet jämlikt kungörelserna
den 13 juni 1845 och den 3 november 1848 blivit fördelat på
de fastigheter, vilka skola ansvara för återbetalningen, och fördelningen
Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 sand. 67 höft. (Nr S2.f

5

Hf>* Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

vunnit laga kraft samt på föreskrivet sätt antecknats uti jordeboken, ansvara
för lånets återbetalning, och

d) statskontoret godkänt den under punkt c) omnämnda skuldförbindelsen
ävensom för dess uppfyllande ställd säkerhet.

Återstoden av lånet får enligt låntbruksstyrelsens bestämmande lyftas
i den mån arbetets fortgång styrkes genom till styrelsen ingivna bevis eller
intyg; dock skall, såvida icke Kungl. Maj:t med avseende på särskilda förhållanden
prövar skäligt annorlunda förordna, någon del av lånet innestå,
intill dess arbetet blivit vederbörligen avsynat och av lantbruksstyrelsen
godkänt.

Oberoende av vad ovan föreskrivits, äger Kungl. Maj:t att, där så anses
av behovet påkallat samt lämpligt, medgiva, att någon del av .statslånet
må förskottsvis till vederbörande utbetalas.

Mom. 9. Lantbruksstyreisen äger meddela tillstånd till avvikelse från
av Kungl. Maj:t fastställd arbetsplan; åliggande det därvid lantbruksstyrelsen
att, därest sådan avvikelse föranleder minskning av den del av
kostnaden för företaget, vartill iån beviljats, såsom villkor för dylikt tillstånd
föreskriva motsvarande minskning av statslånet. Å lantbruksstyrelsen
ankommer jämväl att, då låntagare mot avstående av lån önskar befrielse
från för lånets tillgodonjutande föreskrivna villkor, meddela för
lånets indragande erforderliga föreskrifter.

I händelse avvikelse, utan därtill erhållet vederbörligt tillstånd, skett
från den fastställda arbetsplanen,

eller arbetet icke blivit fullbordat inom därför bestämd tid, och lantbruksstyrelsen
ej heller meddelat anstånd med dess utförande,

eller statskontoret skulle finna den säkerhet, som jämlikt inom. S c) blivit
ställd för den i samma punkt omförmälda skuldförbindelse, icke vidare
nöjaktig, och ny säkerhet, som av statskontoret godkännes, icke varder
inom bestämd tid avlämnad,

eller den bestämda annuiteten icke varder i behörig tid erlagd,

ankommer det på Kungl. Maj:t att låta inställa all vidare utbetalning
av statslånet samt, därest icke lånet redan blivit fördelat på vederbörande
fastigheter och antecknat i jordeboken, återfordra vad av lånet uppburits,
att på en gång eller efter hand inbetalas till statskontoret inom den tid,
som bestämmes av Kungl. Maj:t eller av riksdagen, till vars prövningfrågan
om uppburna medels återbäring överlämnas, därest längre anstånd
därmed än till nästa riksdag anses erforderligt.

Statskontoret bör tillse, att sådan inbetalning ingår i vederbörlig ordning,
och skall det åligga vederbörande att å sålunda lyftade och återburna
medel jämväl erlägga fem procent årlig ränta från lyftningsdagen,
till dess återbetalning sker.

Mom. 10. Sedan med lån från statens avdikningslånefond understött
torrläggningsarbete blivit slutligen avsynat och av lantbruksstyrelsen godkänt,
åligger det lantbruksstyrelsen att därom meddela statskontoret underrättelse,
varefter statskontoret har att hos vederbörande länsstyrelse
göra framställning om lånets fördelning å de fastigheter, vilka skola ansvara
för dess återbetalning.

Mom. 11. Alla med lån från fonden utförda arbeten skola av vederbörande
delägare i företaget underhållas, intill dess sådan underhållsskyldighet
kan varda andra i laga ordning ålagd, eller vederbörande från underhållsskyldigheten
befriats.

67

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

Övervakandet av underhållsskyldighetens fullgörande skall ankomma
på lantbruksstyrelsen.

Därest underhållsskyldigheten försummas, skall med avseende på
bristens hotande och uttagandet av därför erforderliga kostnader hos den
försumlige gälla, vad därom stadgas i 13 kap. 17 § vattenlagen.

Mom. 12. Å den av Kungl. Maj:t bestämda lånesumman beräknas förde
första tre åren från första lyftningsdagen icke någon ränta.

För näst därpå följande tre år beräknas å lyftade belopp tre och sex
tiondels procent årlig ränta, vilken vid dessa tre års slut lägges till den
beviljade lånesumman. Å det sålunda uppkommande beloppet erlägges
från och med det sjunde året efter första lyftningsdagen, till dess lånet
blivit slutbetalt, en annuitet av sex procent, därav såsom ränta räknas
tre och sex tiondels procent å det oguldna kapitalbeloppet.

Sedan lånet blivit fördelat på vederbörande fastigheter och antecknat i
jordeboken, äger jordägare, som sådant önskar, att, oberoende av det här
ovan stadgade återbetalningssätt, när som helst under lånetiden, sex månader
efter hos statskontoret gjord uppsägning, inbetala hela det på hans
fastighet belöpande skuldbelopp jämte all därå upplupen, ogulden ränta.

Mom. 13. I avseende på sättet och ansvarigheten för de i nästförestående
momenten omförmälda inbetalningars verkställande loöra ovan åberopade
kungörelser den 13 juni 1845 och den 3 november 1848 lända till
efterrättelse.

Mom. 14. Alla kostnader av vad namn de vara må, som i följd av erhållna
lån föranletts för statskontoret, skola bestridas eller gottgöras av
låntagaren.

Mom. 15. Det åligger lantbruksstyrelsen att, innan sådant utlåtande,
varom i mom. 2 sägs, av styrelsen avgives till Kungl. Maj:t från väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen, inhämta till Kungl. Maj:t ställt yttrande i alla
ärenden, för vars fullständiga utredning lantbruksstyrelsen finner sådan
speciell teknisk sakkunskap erfordras, som finnes särskilt företrädd inom
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Genom denna kungörelse upphävas:

kungörelsen den 9 oktober 1914 (nr 278) angående villkoren för lån från
odlingslånef onden;

kungörelsen den 9 juni 1922 (nr 289) om ändrad lydelse av mom. 11 i
kungörelsen den 9 oktober 1914 (nr 278) angående villkoren för lån från
odlingslånefonden.

Denna kungörelse skall träda i kraft den 1 juli 1926.

Beträffande torrläggningsföretag, för vilket undersökning för företagets
planläggning påbörjats före den 1 juli 1926, skall den omständigheten att
förslag ej upprättats vid syneförrättning, enligt vad i mom. 2 sägs, icke
utgöra hinder för beviljande av lån.

68''

Kung1. Maj:ts proposition Nr 82.

Bil. III.

Förslag

till

lag om ändrad lydelse av 10 kapitlet 35 och 71 §§ vattenlagen;

35 $.

Vid syneförrättningen skola biträda två gode män. Dessa skola utses
bland dem, som äro valda till ledamöter i ägodelningsrätt eller till gode
män vid lantmäteriförrättning i orten. Gode männen tillkallas av förrättningsmannen
efter samråd med biträdande förrättningsmannen, om
sådan förordnats.

Överenskomma samtliga delägare om grunderna för kostnadernas fördelning,
och är till följd av sådan överenskommelse särskild båtnadsuppskattning
icke av nöden, vare dock vid syneförrättning, som avses i 32 §,
1 mom., gode mäns biträde icke erforderligt, med mindre bestämmande av
ersättning ifrågakommer till någon som ej är delägare i företaget, eller
ock underställning av synemännens utlåtande skall ske.

I fall, där syneförrättning handlägges utan biträde av gode män, skall
vad i denna lag är stadgat om synemännens uppgifter och åligganden i tilllämpliga
delar hava avseende å förrättningsmannen.

71$.

Är ej sådant fall för handen, som i 68 § avses, skall utlåtandet angående
företaget med därtill hörande handlingar framläggas vid sammanträde
med sakägarna.

Där syneförrättning, som avses i 32 §, 1 inom., ägt rum utan biträde av
gode män, vare icke erforderligt att sammanträde hålles för meddelande
av utlåtande; dock skall dagen för utlåtandets meddelande och förrättningens
avslutande tillkännagivas parterna genom kungörelse i samma
ordning, som stadgas i fråga om utsättande av sammanträde.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1926.

Bil. IV.

Utdrag ur protokoll, hållet hos kungl. lantbruksstyrelsen den 21
oktober 1925.

Beslöts skrivelse till Kungl. Maj:t angående revision av gällande författningar
rörande norrländska och allmänna avdikningsanslagen samt
odlingslånefonden m. m.

Emot förestående beslut anmälde godsägaren Sederholm avvikande mening
och anförde följande:

''69

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

»Jag anser, att handhavandet och utbetalningen av de statsmedel, som
anvisats till understödjande av torrläggningsföretag, böra överflyttas från
kungl. statskontoret till lantbruksstyrelsen. Därigenom skulle större enkelhet
i medelsförvaltningen kunna vinnas och lån- och bidragstagare snabbare
erhålla beviljade lån och bidrag. Givetvis bör en sådan förändring
åtföljas av däremot svarande ökning av lantbruksstyrelsens arbetskrafter,
varemot motsvarande besparing inom statskontoret synes kunna ske.»

Ur protokollet.

Gunnar Holmström.

70*

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

Diagram för beräkning av statsbidrag och lån samt

Låne- och bidragsbelopp av -

Kost-nad i
% av
båt-naden

Bidragen-

Beräkning

av b i c

råget

Lån enlig

|

Beräkning av

ån et

i p pr

g er

Kost-

Båtnad

_

ligt gäl-lande be-stämmel-ser

enligt linjen A

enligt linjen

B

enligt linj

en A

1 enligt linjen B

i* ®

nåd

Högsta medgivna
bidraget minskas
med

j Bi-draget
utgör

Högsta medgivna
bidraget minskas
med

Bi-

draget

utgör

bestäm-

melser

Nuvarande lå-net ökas med

| Lånet
utgör

| Nuvarande lå-| net ökas med

i Lånet
| utgör

£ 3

— 9

M Pri

Kr.

Kr.

Kr.

Kr.

Kr.

%

Kr.

Kr.

Kr.

%

1 Kr.

1 Kr.

%

| Kr.

j Kr.

15,000

15,000

100.o

5,000

O.o

0

5,000

O.o

0

5,000

10,000

O.o

0

10,000

1

O.o

0

10,000

3 M

g 2
~ s

14,000

15,000

93. s

4,660

6.7

310

4,350

4.7

220

4,440

9,340

3.8

310

9,650

2.3

220

9,560

& ®

13,000

15,000

80.7

4,330

13.3

580

3,750

9.3

410

3,920

8,670

6.7

580

9,250

4.7

410

9,080

r- ^

po

12,000

15,000

80. o

4,000

20. o

800

3,200

14.0

560

3,440

8.000

10.0

800

8,800

7.0

560

8,560

O

SO Pri

11,000

15,000

73.3

3,660

26.7

980

2,680

18.7

680

2,980

7,340

13.8

980

8,320

9.8

680

8,020

P

ep

10,000

15,000

66.7

3,330

33.8

1,110

2,220

23.8

780

2,550

6,670

16.7

1,110

7,780

11.7

780

7,450

H

p

9,000

15,000

60. o

3,000

40. o

1,200

1,800

28.0

840

2,160

6,000

20. o

1,200

7,200

14.0

840

6,840

B

B

8,000

15,000

53.8

2,660

46.7

1,240

1,420

32.7

870

1,790

5,340

23.3

1,240

6,580

16.3

870

6,210

7,000

15,000

46.7

2,330

53.3

1,250

1,080

37.8

870

1,460

4,670

26.7

1,250

5,920

18.7

870

5,540

ce

6,000

15,000

40.o

2,000

60. o

1,200

800

42,o

840

1,160

4,000

30. o

1,200

5,200

21.0

840

4,840

a

5,000

15,000

33.8

1,660

66.7

1,110

550

46.7

780

880

3,340

33.8

1,110

4,450

23.8

780

4,120

p:

B

4,000

15,000

26.7

1,330

73.8

980

350

51.3

690

640

2,670

36.0

980

3,650

25. g

690

3,360

a.

b

3,000

15,000

20. o

1.000

80. o

800

200

56.0

560

440

2,000

40.0

800

2,800

28.o

560

2,560

B

ep

2,000

15,000

13.3

.

660

86.7

580

80

60.7

400

260

1,340

43.4

580

1,920

30.4

400

1,740

1,000

15,000

6.7

330

93.8

310

20

65.8

220

no

670

46.0

310

980

32.7

220

890

700

15,000i

4.7

230

95.3

220

10

60.7

160

70

470

47.7

220

690

33.4

160

630

500

15,000

3.8

160 |

96.7

160

0

67.7

no

50

340

48.3

160

500

33.8

no

450

400

15,000''

2.7

130

97.3

130

0

68.1

90

40

270

48.7

130

400

34.1

90

360

300

15,000

2.0

100

98.n

100

c»

68.0

70

30

200

49.o !

100

300

34.8

70

270i

2001 15,000;

1.8

60 |

98.7 j

(i0

O

69.1

50

10

140

49.3

60

200

34.5

50

190

100

15,0001

0.7

30

99.3

30

0

69.5

30

O

70 1

49.7

30

100

34.8

30

lön

o

a

Q

a

i

8

S

«5

fe:

Q

O

3

o

Co

O

8

$

Qo

*o

Kungl. Maj:ts proposition Nr 82.

i

©

.§

C)

L/ndcr Sr- ''9ZB med /ån f/Sn ocf/inys/ortefonc/en i/f7der3+ådo''o fonefoy.

:£-ör*ct3 s/or/eA

/w^ ''OO År lån

Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1926.

Karta Svar Värmland och delar av angränsande landskap

Nuvarande gräns mellan norrländska och allmänna
avdikn/ngsans/agens tillämpningsområden.

Av länsstyrelsen i Karlstad ifrågasatt ny gräns.

Sydlig gräns för den de! av Värmland, som i låntbruksstyrelsens
föreliggande förslag likställts med
Norrland och Dalarna i fråga om statsbidrag.

°Pr V

Jama..

TareaJeer

IPv „ . ,v

A

x ''AV i “»K*,-

+ ,/V f, % m%*j6fbrs •wuqjl.jo

i®

fSryk^ciJulf v |

rr

^berget.

SÄTER uJlsrränx
65

HEOEMOH

Krylbc

1 Såte

811 No

Grängesberg

te

tm

Orturrn

Char losten be rf;

stånd

J - Kopparo»

Uinnkfors

o ‘IL? 7: *w

”"""T™ /v.a.o*

| ** “•“* % [Ithnsuzter |

15*28'' L | ^jnrjchrttan

: ''il FASTAD
O 1 f
lJr

Brrasjö

kAdöt

nämnds

Stam.
na/mti

SO

~~ ASTER A

Störa

Sljyorslnga .Stor*

bni burk

NORA

Koriibr^W b

Bofors.

)fÖPIH6

tnrbodn

O

106

Lu*{L\brrc^ ^

* ■ • < v2''

R SHALL
SKILSTUN

ÅR 8 ÖC

Uhftr

OREBR

''.Urtorjuibruk

KRISTINEH

\/r*

Gökshohn

106 1 .Sfcf/1

ugesta
Koml
HallabeT

IVtrin IZA

/■/./Air

Jirnyt

i tontin
Nålsynö

Vingåker .7

^ Valla

trupp n-y/

STATENS REPRODUKTIONSANSTALT 1W8