Kungl. Maj:ta proposition nr 75.

1

Nr 75.

Kungl. Majds proposition till riksdagen med förslag till
ny provinsialläkartaxa; given Stockholms slott den
5 februari 1926.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden
för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed inhämta riksdagens yttrande
över bilagda förslag till taxa för arvode åt vissa i civil tjänst anställda läkare
för enskild sjukvård och för intyg, meddelade på enskild begäran, ävensom
för tjänstförrättningar, verkställda enligt gällande instruktion eller myndighets
uppdrag; och vill Kungl. Maj:t, efter emottagande av riksdagens svar,
företaga den slutliga prövningen av samma förslag och förordna om utfärdande
av författning i ämnet.

GUSTAF.

Gustav Möller.

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 63 Käft. (Nr 75.)

1649 95 1

2

Kttngl. Maj:ts proposition nr 75.

Taxa

för arvode åt vissa i civil tjänst anställda läkare för enskild sjukvård och
för intyg, meddelade på enskild begäran, ävensom för tjänstförrättningar,
verkställda enligt gällande instruktion eller myndighets uppdrag.

(Nuvarande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

A. För enskild sjukvård och på enskild begäran meddelade intyg.

Allmänna

bestäm melser.

1. Förste provinsialläkare, som tilllika
är provinsialläkare, provinsial-,
extra provinsial- eller biträdande provinsialläkare
eller vikarie för sådan
läkare äger att för enskild sjukvård,
som inom distriktet lämnas, ävensom
för intyg, som på enskild begäran meddelas,
erhålla arvode och i särskilda
fall reseersättning enligt bär nedan
givna bestämmelser, där ej högre arvode
erbjudes.

2. När i denna taxa utrymme lämnas
för arvodets bestämmande inom angivna
gränser, skall av läkaren hänsyn
tagas såväl till sjukdomsfallets natur
samt det arbete, läkaren därpå måst
nedlägga, som ock till den betalningsskyldiges
förmåga att utgöra arvodet,
dock att av personer i ringa förmögenhetsvillkor
under alla förhållanden endast
det lägsta beloppet må fordras.

1.

1. Förste provinsialläkare, som tilllika
är provinsialläkare, provinsialeller
extra provinsialläkare eller biträdande
förste provinsialläkaren i
Gotlands län eller vikarie för läkare,
som nu är nämnd, äger att för enskild
sjukvård, som inom distriktet lämnas,
ävensom för intyg, som på enskild begäran
meddelas, erhålla arvode och i
särskilda fall reseersättning enligt här
nedan givna bestämmelser, där ej högre
arvode erbjudes.

2. När i denna taxa utrymme lämnas
för arvodets bestämmande inom angivna
gränser, skall av läkaren hänsyn
tagas såväl till sjukdomsfallets natur
samt det arbete, läkaren därpå måst
nedlägga, som ock till den betalningsskyldiges
förmåga att utgöra arvodet,
dock att under alla förhållanden endast
det lägsta beloppet må fordras av personer,
som äro berättigade till statsbidrag
enligt gällande bestämmelser
om lindring i mindre bemedlade patienters
å landsbygden sjukvårdskostnader
eller eljest äro i ringa förmögenhetsvillkor.

§2.

Arvode för 1. Rådfrågas läkaren i sin bostad 1. Rådfrågas läkaren i sin bostad
rådfråg- eper annorstädes, utgår arvodet för eller annorstädes, utgår arvodet för
rådfrågningen, vare sig recept av lä- rådfrågningen, vare sig recept av läkaren
meddelas eller icke, med 1—3 karen meddelas eller icke, med 2—4

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.5.

(Nuvarande lydelse.)

kronor. För förnyelse av recept utan
särskild rådfrågning utgör arvodet 50
öre.

2. Det i mom. 1 bestämda arvode
för rådfrågning utgår icke vid sjukbesök,
varom här nedan stadgas; och
må, därest vid sjukbesök på avstånd
från läkarens bostad, överskjutande
en halv mil, läkaren rådfrågas av någon,
som tillhör samma hushåll som den
sjuke, arvodet härför utgå med ett
belopp ej överstigande 1 krona.

(Föreslagen lydelse)

kronor. För förnyelse av recept utan
särskild rådfrågning utgör arvodet 1
krona.

2. Det i mom. 1 bestämda arvodet
för rådfrågning utgår icke vid sjukbesök,
varom här nedan stadgas; och
må, därest vid sjukbesök på avstånd
från läkarens bostad, övex-skjutande
fem kilometer, läkaren rådfrågas av
någon, som tillhör samma hushåll
som den sjuke, arvodet härför utgå
med 1—2 kronor.

§3-

ode för 1. För varje besök, som av läkaren 1. För varje besök, som av läkaren
nomtvS anmodan göres hos sjuk på av- på anmodan göres hos sjuk på av''
ometer. stånd ej överstigande två kilometer stånd ej överstigande två kilometer
från läkarens bostad eller från annat från läkarens bostad eller från annat
ställe inom distriktet, där han uppe- ställe inom distriktet, där han uppehåller
sig, utgår arvodet med 3—5 håller sig, utgår arvodet med 3—6
kronor. kronor.

2. Överstiger i fall, som i mom. 1 omförmäles, avståndet från läkarens
bostad en kilometer och finnes farbar väg till den sjuke, skall läkaren med
tjänlig skjuts befordras till och från sjukbesöket. Sker ej hämtning i sådant
fall, vare läkaren berättigad till gottgörelse för utgift, som han haft för sin
fortskaffning till och från stället.

§

ode för Överstiger vid sjukbesök väglängden
^avstånd tiU ^en sju^e från läkarens bostad
törer två eller annat ställe inom distriktet, därometer.
jfr^n resail anträdes, två kilometer,
utgår arvodet, för besök på avstånd
ej överstigande en halv mil, med 5—
7 kronor samt, för besök på längre
avstånd, med ytterligare 2 kronor för
varje överskjutande börjad halvmil
intill fyra mil och därefter med 2
kronor för varje överskjutande börjad
mil av väglängden till den sjuke, utan
rätt för läkaren till särskilt arvode för
återfärden.

4.

Överstiger vid sjukbesök väglängden
till den sjuke från läkarens bostad
eller annat ställe inom distriktet, därifrån
resan anträdes, två kilometer,
utgår arvodet, för besök på avstånd
ej överstigande fem kilometer med 5
—8 kronor samt, för besök på längre
avstånd, med ytterligare 2—3 kronor
för varje påbörjad ny sträcka av fem
kilometer av väglängden till den sjuke,
utan rätt för läkaren till särskild ersättning
för återfärden.

4

Befordran till
och från sjukbesök
på avstånd
utöver
två kilometer.

Ersättning
för sjukbesök,
beräknad
efter tid.

Kungl, Maj.ts
(Nuvarande lydelse.)

§

1. Till och från sjukbesök på avstånd
överstigande två kilometer skall
läkaren befordras med tjänlig skjuts,
och må därtill användas även åkdon
efter en häst, såvida åkdonet kan efter
ortens sed såsom bekvämligt anses.
Vill läkaren i stället för den hämtandes
åkdon begagna eget lättare enbetsåkdon,
vare han därtill berättigad.

2. Varder läkaren i fall, som i
mom. 1 sägs, ej hämtad, har han att
själv ombesörja sin befordran till och
från stället med rätt att därför uppbära
ersättning efter skjuts med en
häst jämte åkdonslega efter 35 öre för
milen.

§

1. Begagnar läkaren, där han ej
med skjuts befordras, för resa vid
sjukbesök på avstånd, överstigande två
kilometer, eller för del av sådan resa,
järnväg eller ångfartyg, eller måste
vid besök på sådant avstånd vägen
eller någon del därav tillryggaläggas
på båt, till häst eller till fots, skall
arvodet för besöket beräknas efter
den tid, som för färden åtgår, sålunda
att arvodet utgår med 2 kronor
50 öre för varje börjad timme, intill
tio timmar, och för längre tid med 1
krona 50 öre för vai^fe börjad timme,
dock att arvodet för sådan resa icke
i något fall må understiga 5 kronor;
skolande denna beräkningsgrund tilllämpas
jämväl om skjuts jämte något
av nu nämnda fortskaffningssätt användes.
Vid bestämmandet av den
tid, som för färden åtgått, inberäknas
även den tid läkaren måst under färden
avvakta järnvägs- eller ångfartygslägenhet;
ägande dock den betalningsskyldige
att, där han vill undgå kostnaden

proposition nr 7b.

(Föreslagen lydelse.)

5.

1. Till och från sjukbesök på avstånd
överstigande två kilometer skall
läkaren befordras med tjänlig skjuts,
och må därtill användas även åkdon
efter en häst, såvida åkdonet kan efter
ortens sed anses såsom bekvämligt.
Då läkaren hämtas med hästskjuts,
må han begagna eget lättare enbetsåkdonistället
för denhämtandes åkdon.

2. Varder läkaren i fall, som i
mom. 1 sägs, ej hämtad, har han att
själv ombesörja sin befordran till och
från stället med rätt att därför uppbära
gottgörelse enligt allmänna resereglementet.

6.

1. Begagnar läkaren annat färdmedel
än skjuts för resa vid sjukbesök
på avstånd, överstigande två kilometer,
eller för del av sådan resa, skall arvodet
för besöket beräknas efter den
tid, som för färden åtgår, sålunda att
arvodet utgår med 2,50 —3,60 kronor
för varje börjad timme, dock att arvodet
för sådan resa icke i något fall må
understiga 5 kronor. Vid bestämmandet
av den tid, som för färden åtgått,
inberäknas även den tid läkaren måst
under färden avvakta järnvägs-, fartygs-
eller spårvägslägenhet; ägande
dock den betalningsskyldige att, där
han vill undgå kostnaden för väntetid
under hemfärden, själv ombesörja läkarens
fortskaffning till hans hem.
Däremot inberäknas icke den tid, som
åtgår för nattlogi, som i mom. 2 sägs.

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

(Nuvarande lydelse.)

för väntetid under hemfärden, själv
ombesörja läkarens fortskaffning till
hans hem. Däremot inberäknas icke
den tid, som åtgår för nattlogi, som
i mom. 2 sägs.

2. Vid resa, varom i denna paragraf
förmäles, tillkommer läkaren utom arvode
även reseersättning för färd'' på
järnväg efter avgift för plats i första
klassens vagn och för färd på ångfartyg
efter avgift för enkel hyttplats
eller, när hytt ej förekommer, eu
salongsplats; börande, därest läkaren
måste själv ombesörja färd med båt,
häst eller skjuts, honom ersättas stadgad
eller, där taxa icke finnes, betingad
lega. Har läkaren haft utgift
för transport av reseffekter eller, vid
sjukbesök på avstånd överstigande 4
mil, för nattlogi, skall sådan utgift
honom gottgöras.

(Föreslagen lydelse.)

2. Vid resa, varom i denna paragraf
förmäles, tillkommer läkaren utom arvode
även resekostnadsersättning enligt
allmänna resereglemente!. Har
läkaren haft särskild utgift för transport
av instrument eller annan icke
personlig utrustning eller, vid sjukbesök
på avstånd överstigande 40 kilometer,
för nattlogi, skall sådan utgift
gottgöras honom.

§ 7.

ttning 1. Varder läkaren under resa för ett sjukbesök anmodad att efter beukbes"k
me^ avvikande från eller fortsättning av vägen besöka annan sjuk,

ndor en skall för varje sådant ytterligare sjukbesök arvode, efter de i § 3 mom. 1
setur. och § 4 stadgade grunder, utgå såsom för ny resa, beräknad efter väglängden
från den nya vägens början till den sjukes bostad; och vare den, som kallat
läkaren till det senare besöket, skyldig att, vid avvägen eller där den nya
vägen börjar, hämta läkaren samt ombesörja hans hemfärd.

2. Skall, då flera sjukbesök i ett sammanhang företagas, läkarens arvode,
enligt vad i § 6 sägs, för något eller några av besöken beräknas efter tid,
gäller samma beräkningsgrund för hela reseturen; skolande arvodet mellan
de betalningsskyldiga fördelas efter den tid, som åtgått för färden till och
från varje särskilt sjukbesök, och svare var för den hämtningsskyldighet
eller reseersättning, som efter ovan stadgade grunder på honom belöper.

§

Särskilt 1. För nedan angivna undersök ode

för ninprar vilka må utföras endast efter
special- .. .

dersök- överenskommelse med patienten, skola
gar ochut5yer förut stadgade arvode och

r barn- .... .

förloss- reseersättning, dar sådan ifragakom»ing-
mer, följande arvoden erläggas:

8.

1. För nedan angivna undersökningar,
vilka må utföras endast efter
överenskommelse med patienten, skola
utöver förut stadgade arvode och reseersättning,
där sådan ifrågakommer,
följande arvoden erläggas:

6

Kungl. Maj-.ts proposition nr 15.

(Nuvarande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

för undersökning å magsaft

kr. 3—5,

för undersökning å magsaft

kr. 3-7:50

för undersökning mera tids-

» undersökning mera

ödande å urin..................

* 2—3,

tidsödande å urin ......

» 2—4:50

för prövning å njurfunktionen

» 5,

för prövning å njurfunk-

» undersökning å blod ......

» 3—5,

tionen..........................

» 5,

» » »bakterier

» 3-5,

för undersökning å blod

> 3—7:50

» > » avföring

» 3—5,

» » » bak-

» » av ögats

ferier

» 3—7:50

brytningsförhållanden......

» 1—5,

» » » avfö-

ring

» 3—7:50

» » av ögats

brytningsförhållanden

» 1—7:50

för annan detaljundersökning,
som tar läkarens
tid och sakkunskap

särskilt i anspråk ...... kr. 2—7: 50

2. För läkarens biträde vid barnförlossning skall, utöver stadgade arvode
och reseersättning, där sådan ifrågakommer, betalas ytterligare arvode från
och med 5 kronor till och med 25 kronor.

§ 9.

Särskilt 1. För besiktning av levande person 1. För besiktning avlevande person

besÄtning^ för utrönande av sinnesbeskaffenhet för utrönande av sinnesbeskaffenhet
levande" jämte däröver utfärdad attest njute jämte däröver utfärdad attest njute
person m. m. åkaren arvode av 10 kronor. För läkaren ett arvode av 20 kronor. För
annan besiktning å levande person annan besiktning å levande person
jämte attest däröver utgår arvodet jämte attest däröver utgår arvodet
med 3 kronor, där ej annat arvode med 5 kronor, där ej annat arvode är
är särskilt stadgat. särskilt stadgat.

2. För utfärdande av sådant intyg om dödsorsaken, som omförmäles i
3 § under b) av kungörelsen den 14 september 1917 (nr 659) angående villkor
för eldbegängelse, njute läkaren i arvode 10 kronor.

3. Har vid besiktning, som i denna paragraf är sagd, resa erfordrats, åtnjute
läkaren dessutom arvode och reseersättning såsom för sjukbesök är
stadgat.

§ io.

Förhöjt arvode 1. Anlitas läkaren under tiden 1. Anlitas läkaren under tiden

för läkarvård mepan klockan 11 e. m. och klockan mellan klockan 11 e. m. och klockan
under viss ad. ^ ^ m eper faper resa för sjukbesök 8 f. m. eller faller resa för sjukbesök
eller del av resan inom samma tid, eller del av resan inom samma tid,
utgår arvodet för rådfrågning med 50 utgår arvodet för rådfrågning och
procent förhöjning och för sjukbesök undersökning med 50 procent förhöjmed
förhöjning av 1 krona för varje ning och för sjukbesök med förhöjning

7

Kung!. Maj-.ta proposition nr 15.

(Nuvarande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

börjad timme, som under ovan an- av 1—2 kronor för varje börjad timme,
givna tid för besök eller resa åtgått, som under ovan angivna tid för besök

eller resa åtgått.

2. Förhöjning, som nu är sagd, äger dock icke rum, då fråga är om biträde
vid barnförlossning.

§ likarvård,
1. Har kommun enligt därom av kommunalnämndsordförande utfärdat
kommun intyg åtagit sig att betala läkarvård för vissa fattiga eller mindre bemedlade
r visea medlemmar av kommunen, må dock resa för sjukbesök på kommunens be^eUer*
kostnad av läkaren företagas, utom i trängande fall, endast såvida medmindre
givande därtill av kommunalmyndigheten lämnats.

betaks''16 Hkvids erhållande i fall, varom i denna paragraf sägs, äger läkaren

att, med bifogande av lämnade intyg, kvartalsvis till kommunalmyndigheten
ingiva räkning å läkaren tillkommande arvode och reseersättning.

§ 12.

»skildas Arvode och reseersättning enligt denna taxa, vilka skola av enskild person
kylsighet gäldas, åligger det den sjuke eller den, som för dennes vård och underhåll
enligt ansvarar, eller den, som eljest för annan person anlitat läkaren, att vid anenna
taxa. fordran erlägga.

§ 13-

dräck-. Tredskas den betalningsskyldige att erlägga arvode eller reseersättning
betaki” enHgl denna taxa, njute läkaren för utbekommande därav handräckning hos
s utbe-överexekutor, där läkaren styrker, att räkning å beloppet blivit minst fjorton
ömmande. Hagar före ansökningens ingivande till överexekutor tillställd den betalningsskyldige.

B. För tjänstförrättningar, verkställda enligt gällande instruktion
eller myndighets uppdrag.

§

ttning För tjänstförrättning, som för allmänning111^11
hälso- eUer sjukvård av förste
i allmän- provinsialläkare, som icke tillika är
hot. provinsialläkare, ävensom av de i § 1
omförmälda läkare på grund av gällande
instruktion eller myndighets
uppdrag utföres å ställe på längre
avstånd från läkarens bostad än två
kilometer, utgår ersättning efter den
klass i gällande resereglemente, som
är för provinsialläkare bestämd, men
för tjänstförrättning, utförd på avstånd

14.

För tjänstförrättning, som för allmän
hälso- eller sjukvård av förste
provinsialläkare, av biträdande förste
provinsialläkare, ävensom av nu ej
angivna, i § 1 omförmälda läkare på
grund av gällande instruktion eller
myndighets uppdrag utföres å ställe
på längre avstånd från läkarens bostad
än två kilometer, utgår resekostnads-
och traktamentsersättning enligt
gällande resereglemente, men för
tjänstförrättning utförd på avstånd

8

Ersättning för
vissa tjänstförrättningar.

Kungl. Maj ds proposition nr 75.

(Nuvarande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

ej överstigande två kilometer från ej överstigande två kilometer från
hans bostad, utgår, där ej för vissa hans bostad utgår, där ej för förrätttjänstförrättningar
särskilt arvode, en- ningen annat arvode, enligt vad i
ligt vad i § 15 sägs, är bestämt, er- § 15 sägs, är bestämt, arvode med 10
sättning med 5 kronor i dagtrakta- kronor för dag, utan rätt för läkaren
mente, utan rätt för läkaren att be- att beräkna resekostnads- eller traktaräkna
reseersättning. mentsersättning.

§ 15.

1. För nedannämnda tjänstförrättningar
tillkommer läkaren, jämte ersättning
enligt gällande resereglemente,
där sådan jämlikt § 14 ifrågakommer,
arvode med följande belopp:

för rättsmedicinsk undersökning av
död människas kropp, med protokoll
och utlåtande i två utskrifter
.............................. 20 kronor;

för undersökning till upptäckande
av arseniksyrlighet i fast form, jämte
protokoll i två utskrifter... 5 kronor;

för undersökning av levande person
till utrönande av hans sinnesbeskaffenhet,
jämte utlåtande i två utskrifter.
...................................... 10 kronor;

samt för annan undersökning eller
besiktning å levande person eller personer,
jämte utlåtande i två utskrifter
...................................... 5 kronor;

beroende likväl dessa arvodens åtnjutande
på de till förrättningen hörande
handlingars godkännande vid den
granskning, de i medicinalstyrelsen
äro underkastade.

2. För besiktning av död människas
kropp och avgivande av sådant
yttrande om dödssättet, som omför -

1. För nedannämnda tjänstförrättningar
tillkommer läkaren, jämte resekostnads-
och traktamentsersättning
enligt gällande resereglemente, arvode
med följande belopp:

för rättsmedicinsk undersökning av
död människas kropp, med protokoll
och utlåtande i två utskrifter
......................... 40 kronor;

för undersökning till upptäckande
av arseniksyrlighet i fast form, jämte
protokoll i två utskrifter... 5 kronor;

för undersökning av levande person
till utrönande av hans sinnesbeskaffenhet,
jämte utlåtande i två utskrifter.
...................................... 20 kronor;

för undersökning av levande persons
sinnesbeskaffenhet i rättsmedicinskt
syfte jämte utlåtande i två utskrifter
............................. 70 kronor;

samt för annan undersökning eller
besiktning å levande person eller personer,
jämte utlåtande i två utskrifter
.............................. 5—25 kronor;

beroende likväl dessa arvodens åtnjutande
på de till förrättningen hörande
handlingars godkännande vid
den granskning, de i medicinalstyrelsen
äro underkastade och beträffande
det ovan sist omförmälda arvodet
jämväl på dettas godkännande av
medicinalstyrelsen.

2. För besiktning av död människas
kropp och avgivande av sådant
yttrande om dödssättet, som omför -

9

ngs yldighet tjänst förrätt ningar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

(Nuvarande lydelse.)

mäles i 3 § under c) av kungörelsen
den 14 september 1917 angående
villkor för eldbegängelse, utgår arvode
med 10 kronor jämte ersättning enligt
gällande resereglemente, där sådan
jämlikt § 14 ifrågakommer.

(Föreslagen lydelse.)

mäles i 3 § under c) av kungörelsen
den 14 september 1917 (nr 659) angående
villkor för eldbegängelse, utgår
arvode med 10 kronor jämte resekostnads-
och traktaraentsersättning
enligt gällande resereglemente.

3. Yerkställes skyddskoppympning
å ympnings- eller besiktningsmöte
eller eljest på föranstaltande av hälsovårdsmyndighet,
skall, där ersättning
till ympare eller besiktningsförrättare
enligt lagen om skyddskoppympning
den 2 juni 1916 skall gäldas av statsmedel,
ersättningen utgå med 75 öre
för varje ympad person och med 25
öre för varje besiktigad person, jämte
resekostnads- och traktamentsersättning
enligt gällande resereglemente.

§ 16.

För tjänstförrättning, varom i §§ 14 och 15 sägs, utgår ersättning av
statsmedel, där ej annorlunda är i särskild författning bestämt.

10

Kungi. Maj ds proposition nr 15.

Utdrag ur protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet d Stockholms slott
den 5 februari 1926.

Närvarande:

Statsministern Sandler, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Nothin, Svensson, Hansson, Linders, Schlyter, Larsson, Wigeorss, Möller,

Levinson.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, anför:

I samband med framläggandet av förslag till definitiv lönereglering
för förste provinsialläkare och provinsialläkare har jag meddelat, att 1916
års provinsialläkardistriktskommitté i sitt betänkande den 16 december 1920
jämväl framlagt förslag till ändringar i nu gällande läkartaxa.

Denna taxa utfärdades den 8 november 1918 (nr 81-2) och grundade sig i
huvudsak på ett av nämnda kommitté den 1 december 1917 framlagt förslag.
Den i ämnet avlåtna propositionen (nr 312) hade av statsutskottet (utlåtande
nr 151) lämnats utan anmärkning, dock under förbehåll av viss jämkning
av § 2 i taxeförslaget. Riksdagens i skrivelse nr 303 anmälda beslut anslöt
sig till utskottets förslag.

Riksdagen I berörda skrivelse anförde riksdagen bland annat följande:

1918.

Det förslag till provinsialläkartaxa, Kungl. Maj:t förelagt riksdagen för
yttrande, utmärktes särskilt därav, att avgifterna blivit bestämda enligt graderad
eller så kallad glidande taxa. Då ett liknande förslag år 1911 prövades
av riksdagen, uttalade sig riksdagen med styrka emot godkännande av nämnda
avgiftsprincip. Eu sådan gradering, lagd i läkarens hand, ansågs bliva ytterst
svår att rättvist verkställa och kunde på grund därav befaras bliva mycket
ojämnt tillämpad. — Med den förskjutning i de ekonomiska förhållandena,
som sedan dess inträtt, vore det emellertid ostridigt, att ökade inkomster
måste beredas provinsialläkarna. Underlåtenhet att i detta hänseende följa
utvecklingen skulle endast ytterligare förvärra den brist på tjänsteläkare,
som redan i stor omfattning yppat sig. Det måste sålunda anses oundgängligt,
att staten möjliggjorde för provinsialläkarna att uppnå högre inkomster,
antingen genom en betydande ökning av deras löner eller genom ändring
av deras rätt att av patienter debitera avgifter. Då i valet mellan dessa
båda alternativ hänsyn till statens hårt betungade ekonomi syntes böra utesluta
det förstnämnda, återstode sålunda endast det senare alternativet. Och
vid tillämpningen av detta kunde riksdagen icke finna annat än skäligt, att
utrymme bereddes för en graderad debitering med hänsyn till de hjälpsökandes
ekonomiska ställning. Det måste nämligen alltjämt anses synnerligen
önskvärt, att läkarvård kunde beredas de mindre bemedlade till billigast
möjliga pris; övriga vårdsökande syntes däremot icke kunna undgå, att avgiften
för läkarvård bleve högre än vad hittills varit fallet. Riksdagen ansåge
alltså, att en läkartaxa i enlighet med huvudprincipen i det av Kungl.
Maj:t framlagda förslaget borde utfärdas.

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

I sitt förenämnda den 16 december 1920 avgivna förslag till ändringar i
taxan anförde 1916 års provinsialläkardistriktskommitté bland annat följande: Sedan

läkartaxan fastställdes hade penningens värde sjunkit så avsevärt,
att det måste anses befogat, att taxan höjdes. Vid fastställandet av gällande
avlöningsstat hade hänsyn tagits till, att provinsialläkarna hade att påräkna inkomst
av arbete enligt taxa. Avlöningen hade på grund härav kunnat sättas
lägre än eljest varit nödvändigt. Det dyrtidstillägg, som utginge år 1920.
hänförde sig emellertid endast till den kontanta avlöningen. En höjning av
taxan vore även nödvändig med hänsyn till önskvärdheten av att förmå de
unga läkarna att ägna sig åt provinsialläkarbanan.

Kommitténs förslag till ändring av taxan gick i det hela ut på vissa höjningar
av taxesatserna. Dessa höjningar motiverades av kommittén på följande
sätt:

Om höjning av taxan skolat bestämmas i förhållande till 1921 års penningvärde
skulle taxan nästan behövt tredubblas. En så våldsam höjning ville
kommittén ej förorda utan hemställde i stället, att taxan underginge den
förhöjning, som angåves i kommitténs förslag. Arvodesbeloppen enligt detta
förslag skulle endast undantagsvis överstiga de enligt gällande taxa utgående
arvodena med mer än 100 %; i flera viktiga fall skulle de stanna långt under.
Såsom ersättning för den minskning av taxebeloppen i förhållande till de
av tidsförhållandena betingade, som sålunda föreslagits, hade kommittén i
annat sammanhang förordat att provinsialläkarna i likhet med en del andra
av statens befattningshavare måtte tillerkännas en tillfällig löneförbättring
av 1,000 kronor, å vilken löneförbättring givetvis dyrtidstillägg borde räknas
utgå. Då den ifrågasatta taxeförliöjningen vore betingad av dyrtiden borde
den endast givas provisorisk karaktär och sålunda endast gälla tillsvidare
för att, då tidsförhållandena så påkallade, undergå revidering.

Provinsialläkardistriktskommitténs föreliggande taxeförslag innebär såsom
nämnts en höjning av nuvarande arvodesbelopp; därjämte hava några ändringar
i formellt avseende föreslagits. Arvodeshöjningarna förekomma i § 2
mom. 1, där ersättning för rådfrågning i läkarens bostad föreslagits att utgå med
2—4 kronor i stället för 1—3 kronor och för receptförnyelse med 1 krona i
stället för 50 öre; i 2 mom. 2, där den nu vid sjukbesök på avstånd från läkarens
bostad överskjutande fem kilometer medgivna rätten för person, som tillhör
samma hushåll som den sjuke att mot arvode av 1 krona rådfråga läkaren,
skulle ändras i så mån att arvodet höjdes till 2 kronor; i §3 mom. 1,
där arvodet för besök på avstånd ej överskjutande två kilometer från läkarens
bostad skulle utgå med 5—8 kronor i stället för med 3—5 kronor; i
§ 4, där arvodet för besök å längre avstånd, dock ej över 5 kilometer, skulle
utgå med 8—10 kronor i stället för 5—7 kronor och arvodet för varje påbörjad
halvmil därutöver skulle utgå med 3 kronor i stället för 2 kronor,
varjämte nu gällande minskning av arvodet till 2 kronor per mil vid resa
över 4 mil borttagits; i §5 mom. 2, där reseersättningen, som nu skall beräknas
efter skjuts med en häst jämte viss åkdonslega, angavs såsom gottgörelse
för utgift, som läkaren haft för sin fortskaffning till och från sjukbesöket;

1916 års

provinsial/
äka rd istri kts -kommitté.

Motiven till
höjningarna i
taxan.

Ändringar i
taxan.

Medicinal styrelsen.

Proposition

1921.

Motion 1921.

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

i §6 mom. 1, där arvodet, beräknat efter använd tid, skulle utgå med 4 kronor
för varje börjad timme, dock minst 10 kronor, i stället för med 2 kronor
50 öre respektive 1 krona 50 öre för börjad timme, dock minst 5 kronor;
i §8 mom. 1, där maximiarvodet för vissa specialundersökningar höjts
från 3 kronor till 4 kronor 50 öre och från 5 kronor till 7 kronor 50 öre,
dock att arvodet för prövning å njurfunktionen bibehållits vid 5 kronor; i
§ 8 mom. 2, där tilläggsarvodet för biträde vid förlossning skulle utgå med
10—50 kronor i stället för 5—25 kronor; i §9, där arvodet för besiktning
å levande person skulle utgå med 5 kronor i stället för 3 kronor och, om
besiktningen skedde för utrönande av sinnesbeskaffenhet, med 20 kronor i
stället för 10 kronor; i § 10, där arvodesförhöjningen vid sjukbesök nattetid
satts till 2 kronor i stället för 1 krona för varje börjad timme; i § 14, där
ersättning för förrättning verkställd inom 2 kilometer från läkarens bostad,
satts till 10 kronor i stället för 5 kronor; samt i § 15, där arvodet för rättsmedicinsk
undersökning av död människas kropp satts till 40 kronor i stället
för 20 kronor, arvodet för undersökning av levande person till utrönande av
hans sinnesbeskaffenhet satts till 20 kronor i stället för 10 kronor, varjämte
upptagits särskilt arvode å 70 kronor, då sådan undersökning göres i rättsmedicinskt
syfte, och arvodet för annan undersökning å levande person satts
till 5—25 kronor i stället för 5 kronor.

I skrivelse den 4 mars 1921 har medicinalstyrelsen förklarat sig icke
hava något att erinra mot kommitténs förslag om tillfällig löneförbättring
åt provinsialläkare, liksom i det stora hela ej heller mot den föreslagna höjningen
av provinsialläkartaxan.

Vid avlåtande den 14 mars 1921 av proposition (nr 262) till riksdagen
angående anslag till förste provinsialläkare och provinsialläkare m. m.
anförde departementschefen i förevarande ämne bland annat att kommitténs
förslag till tillfällig löneförbättring m. m. avsåge att göra provinsialläkarbanan
ekonomiskt fördelaktigare än för närvarande och därmed förhindra
dess fortsatta avfolkande. Samma syfte hade även förslaget till ny provisorisk
läkartaxa. Förhöjningen i taxan, som skulle tillföra provinsialläkarna
en väsentligt ökad inkomst av praktiken, syntes departementschefen
visserligen icke sakna skäl, men som taxefrågan intimt sammanhängde
med den snart stundande definitiva löneregleringen för provinsialläkarkåren
och den gällande taxan tillkommit så sent som den 8 november 1918, ansåge
departementschefen sig icke då böra framställa något förslag i ämnet.

Den löneförhöjning, vilken departementschefen i anledning av kommitténs
förslag ansåge sig böra förorda, syntes honom lämpligen kunna meddelas
under benämningen provisoriskt lönetillägg, varav sju tiondedelar skulle
motsvara lön och tre tiondedelar tjänstgöringspenningar. A detta provisoriska
tillägg, vilket föreslogs utgå med lägst 500 kronor och högst 3,000
kronor skulle dyrtidstillägg få beräknas.

I särskild motion (nr 287) i andra kammaren föreslog herr F. Kaijser att,
då enligt hans förmenande den låga provinsialläkartaxan varit en mycket

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

stor anledning till, att många provinsialläkardistrikt ej blivit besatta, riksdagen
måtte besluta att hemställa hos Kungl. Maj:t, att Kungl. Maj:t behagade
utfärda ny provinsialläkartaxa att gälla tillsvidare i enlighet med provinsialläkardistriktskommitténs
förslag.

Statsutskottet (utlåtande nr 174) förklarade sig icke kunna tillstyrka herr
Kaijsers ovanberörda motion. Utskottet hade nämligen funnit eu anordning
med högre lönetillägg vara att förorda framför att, på sätt motionären gjort
gällande, vidtaga en provisorisk höjning av läkartaxan.

I skrivelse den 15 juni 1921 (nr 313) anslöt sig riksdagen till utskottets
berörda uttalande och anmälde, att riksdagen i huvudsak bifallit i propositionen
(nr 262) gjorda framställningar, alltså även den om provisoriska lönetillägg
till provinsialläkare.

Genom brev den 7 juli 1921 har Kungl. Maj:t anbefallt medicinalstyrelsen
att överarbeta det av provinsialläkardistriktskommittén i betänkande den 16
december 1920 avgivna förslaget till ny åkartaxa samt efter samråd med löneregleringskommittén
avgiva förslag i ämnet.

På av medicinalstyrelsen i skrivelse den 22 februari 1922 gjord begäran
hava yttranden avgivits av centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund samt
styrelsen för svenska provinsialläkarföreningen.

Centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund har beträffande taxan anfört
bland annat följande.

Av de förbättringar i provinsialläkarnas ekonomiska förhållanden, vilka
föreslagits av provinsialläkardistriktskommittén, hade hittills endast en provisorisk
löneförbättring, ehuru i avsevärt mindre utsträckning än vad kommittén
föreslagit, kommit till stånd, under det att den ytterst viktiga frågan om
en förbättrad provinsialläkartaxa ännu icke fått sin lösning.

Beträffande den av förenämnda kommitté föreslagna höjningen av provinsialläkartaxan
hade centralstyrelsen haft tillfälle att tidigare göra ett uttalande.
I en skrivelse från centralstyrelsen till ordföranden i statsutskottets
tredje avdelning den 17 april 1921 hade nämligen yttrats: centralstyrelsen ansåge
sig äga grundad anledning antaga, att ett fastställande av det av provinsialläkardistriktskommittén
utarbetade, genom herr Kaijsers motion för riksdagen
framlagda förslaget inom provinsialläkarkåren skulle mottagas såsom en
tillfredsställande lösning av dess betydelsefullaste fråga. Centralstyrelsen
hade icke funnit någon anledning att frångå denna sin uppfattning. Den
ersättning, som genom denna taxa bjödes för provinsialläkarens arbete, kunde
enligt centralstyrelsens mening icke på någon punkt anses oskälig.

De taxor för allmänt praktiserande läkare, som vore antagna av de lokala
läkarföreningarna i landet, överstege så väsentligt nu gällande provinsialläkartaxa,
att det kunde vara fara värt, att allmänheten undervärderade betydelsen
av provinsialläkarnas sjukvårdsarbete på grund av det låga arvode,
som tillerkändes dem.

Centralstyrelsen, som ansåge sig böra kraftigt betona vikten av en lönereglering,
som tillförde provinsialläkarna förbättrade löneinkomster, ville emellertid
såsom om möjligt ännu viktigare framhålla behovet av en förbättrad provinsialläkartaxa,
så att provinsialläkarna i högre grad än vad som vore förhållandet,
kunde påräkna ökad inkomst för högre arbetsprestation. Några bärande

Stats utskottet 1921.

Kungl. remiss
7 : 1921.

Sveriges

läkarförbund.

Svenska
provinsialläk
ar förening
en.

Medicinalstyrelsen

8/« 1923.

14 Kung1. Maj:ts proposition nr 75.

invändningar syntes det centralstyrelsen icke kunna göras mot rimligheten
i kravet att en provinsialläkare, som genom en ansträngande och ofta uppslitande
läkarpraktik pålades en betydande arbetsbörda, också för detta sitt
arbete kunde påräkna ett motsvarande ekonomiskt vederlag.

Centralstyrelsen anliölle sålunda att få på det livligaste tillstyrka det av
1916 års provinsialläkardistriktskommitté utarbetade förslaget till förhöjning
av nu gällande provinsialläkartaxa den 8 november 1918.

Beträffande provinsialläkardistriktskommitténs förslag till ny läkartaxa
har styrelsen för svenska provinsialläkarföreningen — med erinran om centralstyrelsens
för Sveriges läkarförbund den IT april 1921 avgivna yttrande häröver
till ordföranden i tredje avdelningen av riksdagens statsutskott, vari
även styrelsen för svenska provinsialläkarföreningen i särskild skrivelse instämt,
och med åberopande av kommitténs motivering — förklarat sig fortfarande
vidhålla sin mening om att förslagets taxesatser vore lämpligt avvägda.
Härvid har föreningens styrelse ytterligare framhållit följande.

Provinsialläkardistriktskommittén hade visserligen antytt, att den ifrågasatta
taxeförhöj ningen vore betingad av dyrtiden och att den därför borde givas endast
provisorisk karaktär och sålunda gälla blott tillsvidare för att, då tidsförhållandena
så påkallade, undergå revidering. Då styrelsen för svenska provinsialläkarföreningen
dock fortfarande måste vidhålla förslaget om en taxeökning,
berodde detta därpå att de föreslagna taxesatserna ej på långt när
motsvarade ens nuvarande penningvärde än mindre 1920 års i förhållande
till det, som rådde år 1914 och att pa grund härav någon revision av den
år 1920 föreslagna taxan enligt styrelsens mening ej kunde anses berättigad
Styrelsen för svenska provinsialläkarföreningen tilläte sig särskilt framhålla
nödvändigheten av den ändring, som taxeförslaget innebure beträffande ersättning
för längre sjukresor nämligen borttagande av den fallande taxesatsen
efter 4 mil eller efter 10 timmar. Bestämmelsen härom hade ursprungligen
tillkommit av strävan att minska kostnaden för avlägset boende betalningsskyldige,
men därvid hade ej tagits hänsyn till den stegrade påfrestning för
läkaren, som dessa längre resor medförde. Från sådan synpunkt borde
taxan för sådana långa resor snarast höjas, som medelväg torde dock taxeförslaget
i denna del kunna anses lämpligt.

Medicinalstyrelsen har den 8 juni 1923 avgivit utlåtande rörande bland annat
förslaget till läkartaxa. Styrelsen bär därvid anfört följande.

Den nu avslutade utredningen om eu ny lönereglering för provinsialläkarkåren
stode, såsom känt vore, i nära samband med frågan om läkartaxan för
samma kår. Det förslag till lönereglering, som av 1902 års löneregleringskommitté
efter samråd med styrelsen framlagts, hade icke förlagt provinsialläkarnas
löneställning högre än som överensstämde med ändringarna i penningvärdet,
och syntes styrelsen följaktligen icke lägga hinder i vägen för en
höjning jämväl av taxesatserna till vinnande av liknande överensstämmelse.

Ostridigt torde väl vara, att 1918 års taxesatser bestämdes utan tillräckligt
beaktande av penningvärdets fall. Detta hade framhållits av styrelsen
redan i utlåtande den 8 februari 1918 (se prop. nr 312/1918 sid. 62) och
hade ytterligare betonats av 1916 års provinsialläkardistriktskommitté i
betänkandet den 16 december 1920.

I medicinalstyrelsen hade nu därjämte anställts jämförelser mellan gällande
taxa och de av olika läkarföreningar privat tillämpade taxorna, och hade
skiljaktigheterna visat sig synnerligen störa och i varje fall långt större än

lä

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

som motsvarade provinsialläkarnas löneställning. Även det av provinsialläkardistriktskommittén
framlagda taxeförslaget komme långt under vad läkarföreningarna
ansåge lämpligt i taxehänseende.

En höjning av läkartaxan skulle otvivelaktigt vara en kraftig åtgärd till
förbättrande av provinsialläkarkårens ekonomiska ställning. Det kunde icke
nekas, att vissa av de nuvarande taxesatserna tydde på ett underskattande
av läkarnas arbeten. Man behövde blott erinra om hur utförandet i det
praktiska livet av åtskilliga smärre uppdrag och arbeten betingade en kostnad
av flera kronor, ehuru den som utförde arbetet saknade och icke ens hade
behov av någon föregående utbildning. Läkarens arbete, som förutsatte en
mångårig utbildning och avsevärda kostnader, borde väl då ersättas på ett
skäligt och efter tidsförhållandena lämpat sätt. Någon fara att allmänheten
skulle draga sig för att anlita läkaren därför att taxan höjdes torde icke
föreligga. Samma allmänhet, som ju ofta anlitade homeopater och kvacksalvare,
läte tyvärr icke avhålla sig från detta gynnande av den otillåtna
utövningen av läkarkonsten av de oskäliga pris, den ofta nog finge betala
för varje sådan rådfrågning.

Yad som däremot ej kunde undvikas vid den nya taxan vore, att den
fattigare befolkningen finge sin läkarvård något fördyrad. Genom den redan
nu tillämpade glidande skalan (se § 1 mom. 2) möjliggjordes dock en nedsättning
av taxebeloppen, då sådant kunde påkallas av patientens svaga
ekonomiska ställning eller rådfrågningens enkla beskaffenhet.

Vid sjukresor på längre avstånd komme kostnaderna, även om det lägsta
arvodet tillämpades, att ökas om det nya förslaget skulle antas. Detta, som
ju skulle betunga den fattigare befolkningen, särskilt i avlägset belägna
trakter, syntes styrelsen böra uppvägas genom ökade lindringar i sjukvårdskostnaden
å landsbygden. Angående dessa lindringar komme styrelsen att
framställa särskilt förslag.

Medicinalstyrelsen har därför ansett sig böra i huvudsak ansluta sig till
det av provinsialläkardistriktskommittén framställda förslaget till ändringar
i läkartaxan. Dock har styrelsen i ett par punkter ifrågasatt ändring. Så hava
föreslagits tillägg till §8 av särskilt arvode med 2—7.5 o kronor för annan
detaljundersökning, som tar läkarens tid och sakkunskap särskilt i anspråk,
till § 15 mom. 1 av skyldighet för medicinalstyrelsen att inom angiven latitud
för arvode, utgående av statsmedel, godkänna arvodets storlek, samt till
sistnämnda paragraf, såsom ett nytt mom. 3, av ett stadgande om ersättning
för skyddskoppympning.

Såsom motivering till ändringarna i fråga har medicinalstyrelsen anfört
i huvudsak följande.

I _§ 8 mom. 1 skulle kunna göras tillägg om ett flertal särskilda undersökningar,
som kräva läkarens sakkunskap och kunna upptaga hans tid rätt
väsentligt. Det har emellertid synts styrelsen lämpligare att till momentet
lägges ett allmänt stadgande om annan särskild undersökning. Styrelsen
vill härutinnan föreslå följande tillägg: »för annan detaljundersökning, som
tar läkarens tid och sakkunskap särskilt i anspråk, 2—7.50 kronor».

Arvodena enligt § 15 hava bragts i större överensstämmelse med nuvarande
förhållanden. Arvodet för rättsmedicinsk undersökning av död människas kropp
har föreslagits till 40 kronor i stället för nuvarande 20 kronor. I medicinalstyrelsens
utlåtande och förslag den 17 april 1913 beräknades ersättningen
till 50 kronor. I förslaget den 22 februari 1918 upptogs ersättningen till

LÖne reglerings kommittén.

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

allenast 30 kronor, men ställdes detta i samband med inrättandet av särskilt
avlönade rättsobducentbefattningar.

Andre stadsläkarna i Stockholm och Göteborg Gustaf Hultkvist och Elis
Wingård hava gjort framställning om att arvodet för av dem utförda rätts
medicinska obduktioner skulle höjas till skäligt belopp. Denna framställning
har genom särskild remiss den 2 juli 1921 överlämnats till medicinalstyrelsen
för utlåtande. Sökandena syntes förutsätta, att det av medicinalstyrelsen
senast föreslagna arvodet, 30 kronor, skulle motsvara en förhöjning av nuvarande
arvoden till omkring 60 kronor.

Medicinalstyrelsen, som icke anser sig kunna tillstyrka något särskilt
högre arvode för endast de två sökandena, vilka båda innehava befattningar
med av vederbörande stad reglerad lön och med uppgift bland annat att
verkställa ifrågavarande förrättningar, vill emellertid för närvarande icke
frångå det förslag, som framställts av provinsialläkardistriktskommittén beträffande
arvodets storlek. Frågan om rättsmedicinalväsendets ordnande är
vidare under behandling och torde väl snart bliva förelagd riksdagen till prövning.
I avvaktan på den nya organisationens ikraftträdande torde ett arvode
å 40 kronor kunna vara tillsvidare lämpligt i synnerhet som prisnivån även
får anses vara i sjunkande.

Arvodet för undersökning av levande person till utrönande av hans sinnesbeskaffenhet
har föreslagits till 20 kronor i vanliga fall och till 70 kronor,
då undersökningen skett i rättsmedicinskt syfte. Det mindre arvodet är
ställt i likhet med motsvarande arvode i § 9 mom. 1 och det större arvodet
är detsamma, som nu utgår till fängelseläkare för samma undersökning.

För annan undersökning eller besiktning å levande person eller personer
har arvodet föreslagits till 5—25 kronor. Bestämmandet av en latitud för
ett arvode, som skall betalas av statsmedel, synes styrelsen mindre lämpligt,
därest ej överordnad myndighet medgives rätt pröva jämväl rättmätigheten
av det begärda arvodet. Styrelsen har därför ansett sig böra till mom. 1
i § 15 göra ett tillägg, som ger styrelsen sådan utvidgad granskningsrätt.
Tillägget skulle få följande lydelse: »och beträffande sist omförmälda arvode
jämväl på dettas godkännande av medicinalstyrelsen».

Vid tillämpning av bestämmelserna i kungörelsen den 24 november 1916
angående ersättning av statsmedel för skyddskoppympning har visat sig,
att anspråk framställts av tjänsteläkare att erhålla ersättning jämväl enligt
§ 14 med 5 kronor i dagtraktamente. Dylika anspråk hava av styrelsen
avvisats. För att helt utesluta framställandet av dylika anspråk synes det
styrelsen lämpligt, att taxebestämmelsen i berörda kungörelse införes i § 15
såsom ett särskilt mom. 3. Detta moment skulle få följande lydelse:

»3. Verkställes skyddskoppympning å ympnings- eller besiktningsmöte
eller eljest på föranstaltande av hälsovårdsmyndighet, skall, där ersättning
till ympare eller besiktningsförrättare enligt lagen om skyddskoppympning
den 2 juni 1916 skall gäldas av statsmedel, ersättningen utgå med 75 öre
för varje ympad person och med 25 öre för varje besiktigad person, jämte
ersättning enligt gällande resereglemente, där sådan jämlikt § 14 ifrågakommer.
»

Bestämmelserna om ympning på statens bekostnad innehållas i § 13 av
1916 års lag (nr 180). Ersättningen av statsmedel är reglerad av kungörelse
den 24 november 1916 (nr 533).

Löneregleringskommittén, som i ämnet samrått med medicinalstyrelsen,
avgav sitt betänkande angående definitiv lönereglering för förste provinsialläkare
och provinsialläkare den 2 juni 1923 och föreslog därvid några av -

IT

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

vikelser från det av styrelsen förordade taxeförslaget. Dessa avvikelser
innefattade nedsättning av vissa taxesatser.

Kommittén liar i ämnet anfört huvudsakligen följande.

Då provinsialläkardistriktskommitténs taxeförslag blivit remitterat till
medicinalstyrelsen för utlåtande, torde löneregleringskommittén, som beträffande
nämnda förslag likasom i avseende å vissa andra frågor i detta
ärende meddelat sig med medicinalstyrelsen, icke i vidare mån böra ingå
pa förslaget än som kan anses vara av betydelse i fråga om provinsialläkares
och förste, provinsialläkares inkomster av enskild sjukvård m. m.
samt tjänstförrättningar.

Härvid har löneregleringskommittén väl i vissa fall funnit sig kunna tillstyrka
de föreslagna taxeförhöjningarna, men har kommittén i andra fall
ansett nu bestämda taxebelopp kunna vara tillfyllest eller med avseende å,
bland annat, den numera inträdda stabiliseringen i prisläget böra höjas i
mindre mån än vad nämnda kommitterade ifrågasatt.

I taxeförslagets § 2 mom. 1 har föreslagits, att arvodet vid vanlig rådfrågning,
inklusive i förekommande fall meddelande av recept, skulle höjas från
nu bestämda 1—3 kronor till 2—4 kronor samt att arvode för förnyelse avrecept
utan särskild rådfrågning skulle bestämmas till 1 krona i stället för
nu utgående 50 öre. De sålunda föreslagna förhöjningarna hava synts löneregleringskommittén
skäliga, och anser sig kommittén fördenskull kunna tillstyrka
desamma.

Vidare har föreslagits, att det nu enligt £ 2 mom. 2 bestämda arvodet av
1 krona, som utgår, därest vid sjukbesök på visst angivet avstånd från läkarbostaden
läkaren rådfrågas av någon, som tillhör samma hushåll som den
sjuke, skulle höjas till 2 kronor. Eldigt löneregleringskommitténs mening
synes, ifrågavarande arvode, i analogi med vad som gäller enligt 1 mom.,
lämpligen kunna bestämmas att utgå med 1—2 kronor, varigenom en höjning
skulle kunna undvikas för mindre bemedlade patienter.

Enligt § 3 mom. 1 utgår för närvarande arvode med 3—5 kronor för sjukbesök
inom två kilometer från läkarens bostad eller annat ställe inom distriktet,
där han uppehåller sig. Föreslagen förhöjning av nämnda arvodesbelopp
(5—8 kronor) anser sig kommittén icke böra tillstyrka.

Arvode för sjukbesök på avstånd utöver två kilometer utgår för närvarande
enligt § 4 för besök på avstånd ej överstigande en halv mil med 5—7 kronor
samt för besök på längre avstånd med ytterligare 2 kronor för varje överskjutande
börjad halvmil intill fyra mil och därefter med 2 kronor för varje
överskjutande börjad mil av våglängden till den sjuke utan rätt för läkaren
till särskilt arvode för återfärden.

Uti det nya taxeförslaget har borttagits den ogynnsammare arvodesberäkningen
vid resor över fyra mil, varjämte arvodesbeloppen genomgående förhöjts.
Ehuru löneregleringskommittén icke anser sig böra tillstyrka de
ifrågasätta förhöjningarna av arvodesbeloppen, har dock kommittén icke
kunnat, undgå att finna den nuvarande bestämmelsen, att vid längre resor
ersättningen skall utgå med mindre belopp än för kortare avstånd, vara från
läkarens synpunkt otillfredsställande. Då en längre resa i regel måste anses
vara väsentligt mera ansträngande än en kortare resa samt då den längre
resan ej sällan kan medföra minskning i inkomster av praktik, exempelvis
på grund av nödvändigheten att under resan inställa mottagning å läkarstationen,
synes kommittén billigheten kräva, att åtminstone enahanda beräkningsgrund
tillämpas beträffande den längre som beträffande den kortare
resan.

Da en ändring i § 4 uti nu angivet hänseende ävensom en motsvarande

Bihang till riksdagens protokoll 1926. I samt. 63 höft. (Nr 15.) 1842 25 2

18

Kungl. May.ts proposition nr 75.

ändring i § 6 mom. 1, varom i det följande förmäles, givetvis skulle medföra
ökade sjukvårdskostnader för allmänheten, bör detta, såsom av provinsialläkardistriktskommittén
framhållits, med nödvändighet påkalla, att gällande
bestämmelser angående statsbidrag för lindring i mindre bemedlade patienters
å landsbygden sjukvårdskostnader i sammanhang därmed ändras, så att
mindre bemedlade verkligen erhålla avsedd lindring i sina kostnader. Förslag
i sådant hänseende har oek uppgjorts av nämnda kommitté, och lärer
medicinalstyrelsen, enligt vad löneregleringskommittén inhämtat, komma att
avgiva utlåtande i ämnet.

Mot den föreslagna ändrade avfattningen av # 5 mom. 2. avseende större
överensstämmelse mellan nämnda stadgande och § 3 mom. 2, har kommittén
icke funnit något att erinra,

I nu gällande bestämmelser uti § 6 mom. 1, som avse ersättning för sjukbesök,
i de fall ersättningen beräknas efter tid, förekommer en liknande
beräkning som i § 4, varigenom arvodet vid färd intill tio timmar utgår efter
förmånligare grunder än för tid därutöver. Av enahanda anledning, som
anförts under § 4, finner sig kommittén böra tillstyrka, att arvodet må oberoende
av den använda tidens längd utgå med 2 kronor 50 öre för varje
börjad timme, dock att arvodet för sådan resa icke i något fall ma understiga
5 kronor. Däremot kan kommittén icke tillstyrka andra föreslagna förhöjningar
av arvodesbeloppen.

Mot de av ppovinsialläkardistriktskommittén föreslagna förhöjda arvodesbeloppen
för i § 8 mom. 1 omförmälda specialundersökningar har löneregleringskommittén
icke något att erinra. Från medicinalstyrelsens sida
har ifrågasatts, att i slutet av förevarande moment skulle göras ett tillägg
av följande lydelse:

»för annan detaljundersökning, som tager läkarens tid och sakkunskap

särskilt i anspråk ................................................................;......... kr- 2—7: 50.»

Icke heller häremot har löneregleringskommittén funnit anledning till an -

märkning. . . ... , ....

Den av provinsialläkardistriktskommittén i § 8 mom. 2 föreslagna höjningen
av arvodet för biträde vid barnförlossning har löneregleringskommittén,
om också vissa skäl kunna anföras för eu dylik förhöjning, ansett sig
icke kunna biträda.

För besiktning av levande person för utrönande av sinnesbeskaffenhet
jämte däröver utfärdad attest har provinsialläkardistriktskommittén under § 9
mom. 1 föreslagit ett från 10 till 20 kronor förhöjt arvode. För sin del kan
löneregleringskommittén icke tillstyrka större förhöjning av ifrågavarande
arvode än till 15 kronor. Däremot har löneregleringskommittén icke funnit
något att erinra mot att det i samma moment omförmälda arvodet för annan
besiktning å levande person liöjes från nu utgående 3 kronor till 5 kronor.

Enligt § 10 mom. 1 utgår högre arvode för läkarvård under viss tid av
dygnet. Provinsialläkardistriktskommittén har föreslagit, att nu medgivna
förhöjning för sjukbesök under sådan tid 1 krona för varje börjad timme
måtte bestämmas till 2 kronor. Enligt löneregleringskommitténs mening bör
ifrågavarande förhöjning lämpligen kunna sättas till 1 - 2 kronor........

Eti § 14 äro meddelade bestämmelser rörande ersättning för tjänstförrättning
i allmänhet. I fråga om de tjänsteläkare, vilka äro underkastade nämnda
bestämmelser, har från medicinalstyrelsens sida föreslagits, att dessa bestämmelser
skola gälla även biträdande förste provinsialläkare. Häremot torde
icke något vara att erinra. Provinsialläkardistriktskommittén bär i sitt förslag
till ändrad lydelse av ifrågavarande paragraf upptagit det särskilda dagtraktamente,
som i allmänhet utgår vid tjänstförrättning, utförd på avstånd
ej överstigande två kilometer från läkarens bostad, till 10 kronor i stället

Kungl. Maj:ts proposition nr 75. 19

för, såsom för närvarande är fallet, 5 kronor. Jämväl denna förhöjning har
kommittén ansett sig kunna tillstyrka.

Uti § 15 angivas arvodena för vissa tjänstförrättningar. Provinsialläkardistriktskommittén
har föreslagit en höjning av så gott som samtliga belopp,
varjämte särskilt arvode upptagits för undersökning av levande persons
sinnesbeskaffenhet i rättsmedicinskt syfte. Löneregleringskommittén, som
icke kunnat undgå att finna de föreslagna nya arvodesbeloppen väl högt
tilltagna, har för sin del velat tillstyrka följande arvodesbelopp:

för rättsmedicinsk undersökning av död människas kropp, med protokoll
och utlåtande i två utskrifter, 30 kronor;

för undersökning till upptäckande av arseniksyrlighet i fast form, jämte
protokoll i två utskrifter, oförändrat belopp 5 kronor;

för undersökning av levande person till utrönande av hans sinnesbeskaffenhet,
jämte utlåtande i två utskrifter, 15 kronor;

för undersökning av levande persons sinnesbeskaffenhet i rättsmedicinskt
syfte, jämte utlåtande i två utskrifter, 60 kronor;

samt för annan undersökning eller besiktning å levande person eller
personer, jämte utlåtande i två utskrifter, 5 — 15 kronor.

Utöver nu gällande bestämmelse att dessa arvodens åtnjutande är beroende
på de till förrättningen hörande handlingars godkännande vid den granskning,
de i medicinalstyrelsen äro underkastade, torde på sätt av medicinalstyrelsen
ifrågasatts böra tilläggas: »och beträffande det ovan sist omförmälda
arvodet jämväl på dettas godkännande av medicinalstyrelsen.»

Av medicinalstyrelsen har föreslagits införandet av ett nytt moment under

§ 15-

Då de sålunda angivna ersättningsbeloppen äro desamma som de vilka
upptagas i § 13 i lagen om skyddskoppympning och då tvekan lärer hava
yppats rörande beräkning av ersättning för dylik förrättning i vissa fall,
synes det löneregleringskommittén lämpligt, att det föreslagna momentet införes
i § 15 av taxan.

Av provinsialläkardistriktskommittén i övrigt föreslagna ändringar av nu
gällande taxa, vilka huvudsakligen äro av formell natur, hava icke givit löneregleringskommittén
anledning till erinran.

Från löneregleringskommitténs förslag beträffande läkartaxan anmälde den Avvikande
tillkallade sakkunnige, förste provinsialläkaren A. J. Larson avvikande me- ™*nmg.
ning och anförde därvid:

Beträffande förslaget till ny läkartaxa syntes eu höjning av åtminstone
sådana taxesatser, som ej kunna förorsaka den hjälpsökande allmänheten
ökade utgifter, bort kunna ske i större utsträckning än vad som skett. Det
hade framhållits av sakkunnige från flera håll, att det föreliggande av provinsialläkardistriktskommittén
uppgjorda förslaget till n}- läkartaxa ej kunde
på någon punkt anses obilligt och att jämkningar redan vid förslagets uppställande
skett i stor iitsträckning, särskilt för att bereda medellösa patienter
en billig läkarvård. Han ville för den skull förorda, att de av 1916 års
provinsialläkardistriktskommitté i taxans 14 och 15 §§ föreslagna arvodena
för tjänsteförrättningar enligt gällande instruktion eller myndighets uppdrag,
för vilka ersättning utginge av statsmedel, måtte fastställas med oförminskade
belopp.

1916 års provinsialläkardistriktskommittés förslag till taxa med av medi- Länsstyrelser
cinalstyrelsen föreslagna ändringar har tillstyrkts av de flesta förste pro- ”*■ ^
vinsialläkare och länsstyrelser. Avstyrkande har inkommit allenast från

Svenska
provins ialläkarföreningen -

Departements

chefen.

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

länsstyrelsen i Gotlands län. De av löneregleringskommittén föreslagna
ändringarna i taxan hava förordats endast av ett par länsstyrelser. Två
länsstyrelser (i Stockholms och Kronobergs län) hava särskilt framhållit, att
medicinalstyrelsens taxeförslag innebär mycket måttliga, men dock nödvändiga
förhöjningar.

I skrivelser den 26 november 1924 och den 27 september 1925 har svenska
provinsialläkarföreningen förklarat sig anse, att av löneregleringskommittén
uppgjort förslag till läkartaxa vore otillfredsställande. Föreningen
ställde sig på samma ståndpunkt som förste provinsialläkaren Larson på
av honom anförda grunder i hans berörda reservation och ansåge, att av
provinsialläkardistriktskommittén uppgjort förslag till taxa borde läggas till
grund vid blivande beslut.

Av det föregående framgår, att man vid den senast eller år 1918 gjorda
ändringen av läkartaxan icke tog den allmänna prisnivån till avgörande måttstock
för taxesatsernas bestämmande utan nöjde sig med en partiell reform.

Sedan prisläget numera i avsevärd mån stabiliserat sig, lärer anledning
föreligga att ur denna synpunkt överse de olika taxesatserna. I likhet med
vad som tidigare skett synes en dylik revision även böra ske samtidigt som
ny lönereglering är avsedd att företagas för provinsialläkarna i syfte att
avväga dessa befattningshavares fasta avlöning efter tidsförhållandenas krav.

Beträffande det av provinsialläkardistriktskommittén ursprungligen utarbetade
förslaget till ny läkartaxa hava emellertid skilda meningar gjort
sig gällande.

Medan medicinalstyrelsen samt de flesta länsstyrelser och förste provinsialläkare
i stort sett tillstyrkt förslaget i fråga, hava åter reduceringar av de
föreslagna taxebeloppen i rätt stor utsträckning förordats av löneregleringskommittén.
I vad dessa reduceringar gälla minimibeloppen för arvoden för
enskild sjukvård och för intyg, meddelade på enskild begäran, finner jag
dem befogade. De nuvarande minimibeloppen böra alltså bibehållas oförändrade.
Härigenom komma de obemedlade och de mindre bemedlade att
beredas en viss garanti mot att arvodena bliva dem allt för betungande.
Även ur statsekonomisk synpunkt måste det anses lämpligt att förenämnda
minimibelopp lämnas orubbade, enär statsbidrag till lindring i mindre bemedlade
patienters å landsbygden sjukvårdskostnader givetvis böra grunda
sig på dessa minimibelopp.

I ett avseende synes mig emellertid nu gällande minimibelopp böra höjas
nämligen för arvodet vid enkel rådfrågning å läkarstationen. Det nuvarande
minimibeloppet är här endast eu krona. Förslaget att höja detta minimibelopp
till 2 kronor har tillstyrkts av så gott som alla hörda myndigheter
ävensom av löneregleringskommittén. Att i detta fall bibehålla ett minimum
av en krona synes icke heller mig nödigt, då någon svårighet för den stora
allmänheten att erlägga ett läkararvode av 2 kronor i regel icke torde föreligga.

Löneregleringskommitténs förslag, i vad det avviker från medicinalstyrelsens,
går ut på ett bibehållande av jämväl nuvarande maximibelopp inom
den s. k. glidande taxan. Denna glidande taxa, som innebär frihet för läkaren

Kungl. Maj:ts proposition nr 75. 21

att i vissa fall bestämma sitt arvode inom angivna gränser, bär nu tillämpats
sedan år 1918. De farhågor, som på sin tid hystes för att tillämpningen
av densamma skulle bliva allt för svår, hava icke besannats. Från allmänhetens
sida hava icke några anmärkningar försports mot läkarnas sätt att
tillämpa taxan i förevarande avseende. Vid sådant förhållande håller jag före,
att eu höjning av den övre gränsen för vissa arvoden i taxan icke skulle
nämnvärt försvåra för läkarna att pa ett skäligt sätt anpassa arvodena efter
patientens sjukdom och ekonomiska villkor.

Revisionen av taxesatserna synes mig därför kunna omfatta jämväl eu
viss höjning av arvodesbeloppens maximum. I de fall, där det av medicinalstyrelsen
föreslagna maximum tillstyrkts av löneregleringskommittén, synes
mig någon avvikelse från vad styrelsen föreslagit icke böra äga ruin. I övriga
fall åter där glidande taxa förekommer, arvodet för biträde vid förlossning
dock undantaget, vill jag föreslå, att maximum höjes med en krona utöver
det nuvarande.

Härjämte synes mig arvodet per enhet såväl vid beräkning efter våglängd
som efter tid böra göras glidande med ett maximum, som med en krona
överstiger det av löneregleringskommittén förordade beloppet. Vidare vill
ja& förorda förslagets bestämmelser om rätt för läkaren att tillämpa samma
taxesats per enhet under längre resa då arvodet utgår efter tid. Vad angår
de fall, då arvodet beräknas efter våglängd, anser jag mig böra godtaga
medicinalstyrelsens av löneregleringskommittén tillstyrkta förslag om borttagande
av den lägre taxesats som nu tillämpas vid besök på längre avstånd
än fyia mil. De högre kostnader för sjukbesöket, som härigenom kunna
uppstå för den sjuke, synas mig emellertid förutsätta, att genom statens
medverkan läkarvården göres mindre kostsam för de svagare ekonomiskt
situerade å landsbygden än nu. På grundval av provinsialläkardistriktskommitténs
förslag i ämnet har jag därför för avsikt att föreslå statsbidrag i
vissa fall även för bestridande av eu del av resekostnaderna.

Som biträdande provinsialläkare numera icke finnas, hava de uteslutits
ur taxebestämmelserna, I stället har biträdande förste provinsialläkaren i
Gotlands län, som sköter den förutvarande biträdande provinsialläkarens
åligganden inom Visby distrikt, upptagits och jämställts med provinsialläkare
och extra provinsialläkare rörande den enskilda praktiken, och samtliga biträdande
förste provinsialläkare upptagits i bestämmelserna rörande ersättning
för tjänstförrättningar.

Det nya resereglementet den 18 juni 1925 (nr 354) har även svnts mig
böra öva inflytande på taxan. Sålunda har vederbörlig hänsyn tagits till i
nämnda resereglemente upptagna olika färdsätt in. m.

I samband härmed böra biträdande förste provinsialläkare och extra provinsialläkare,
vilka icke äro eller bliva placerade i lönegrad å löneskala för
befattningshavare i statens tjänst, införas bland sjätte gruppen av förrättningsmän
i kungörelsen den 18 juni 1925 med tilläggsbestämmelser till allmänna
resereglementet och tilldelas rese- och traktamentsklass II C i
nämnda resereglemente. Den placering i förevarande hänseende, förste pro Bihang

till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 63 höft. (Nr 75.) 3

22 Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

vinsialläkare och provinsialläkare erhållit i nämnda tilläggsbestämmelser,
eller i rese- och traktamentsklass I B och II C, synes mig kunna bibehållas
även efter det den nya löneregleringen blivit gällande för dem, då befattningshavare
i 30:e och 26:e lönegraderna inom andra karer hava m o t s v arande
placering.

I avseende k § 14 i taxan vill jag ansluta mig till medicinalstyrelsens förslag
om höjd traktamentsersättning vid förrättning på avstånd ej överstigande
visst antal kilometer. Likaså synas mig arvodena i § 15, sådana de
föreslagits av provinsialläkardistriktskommittén och förordats av medicinalstyrelsen,
icke oskäliga, varför jag ansluter mig till vad kommittén och styrelsen
härutinnan föreslagit.

Mot de av medicinalstyrelsen gjorda tilläggen till § 8 och § 15 har jag
intet att erinra.

Beträffande taxans övriga detaljer har jag ansett mig böra föreslå några
jämkningar i de nuvarande taxesatserna, därvid jag i en del fall följt medicinalstyrelsens
förslag och i andra fall anslutit mig till vad löneregleringskommittén
förordat. För dessa detaljfrågor torde jag här icke behöva lämna
någon närmare redogörelse, utan tillåter jag mig hänvisa till vad i de avgivna
yttrandena härutinnan anförts. Jag vill endast påpeka, att bestämmelserna
i § 1 mom. 2 blivit försedda med ett förtydligande tillägg i enlighet
med ett av riksdagens revisorer i berättelse den 15 december 1925, § 32,
gjort uttalande.

Den föreslagna nya taxan torde böra träda i kraft den 1 juli 1926 och
sålunda samtidigt med den definitiva löneregleringen för förste provinsialläkare
och provinsialläkare, varom jag förut denna dag gjort hemställan.

Över det uppgjorda förslaget till taxa lärer riksdagens yttrande böra inhämtas.

Departementschefen uppläser härefter ett i enlighet med vad sålunda anförts
avfattat förslag till taxa för arvode åt vissa i civil tjänst anstallda
läkare för enskild sjukvård och för intyg, meddelade på enskild begäran,
ävensom för tjänstförrättningar, verkställda enligt gällande instruktion eller
myndighets uppdrag, samt hemställer, att Kungl. Maj it matte besluta inhämta
riksdagens yttrande över detta förslag med förklarande därvid att Kungl. Maj.t

vill efter emottagande av riksdagens svar företaga den slutliga prövningen
av samma förslag och förordna om utfärdande av författning i ämnet.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Maj:t Konungen bifall samt
förordnar, att proposition i ämnet av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Åke Karlholm.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1926.