Kungl. Maj:ts proposition Nr 69.
1
Nr 69.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående fiskerätt m. m.
i visso kronan förbehållna, ovan odlingsgränsen belägna vattenområden
i Västerbottens län; given Stockholms slott den 29
januari 1926.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen bifalla
de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF.
Sven Linders.
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 29 januari 1926.
Närvarande:
Statsministern Sandlek, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Nothin, Svensson, Hansson, Linders, Schlyter, Larsson, Wigforss,
Möller, Levin son.
Efter gemensam beredning med chefen för kommunikationsdepartementet
anför departementschefen, statsrådet Linders följande:
Jag anhåller att för Kungl. Maj:t få anmäla uppkommen fråga om efterskänkande
av kronans rätt till vissa vattenområden i Västerbottens län ovan
odlingsgränsen, vilka vattenområden vid verkställd avvittring undantag^
för kronan.
Området ovan odlingsgränsen i sagda län omfattar hela Tärna socken samt
delar av Sorsele, Stensele, Vilhelmina och Dorotea socknar.
Avvittringen inom detta område påbörjades enligt av Kungl. Maj:t genom
brev den 18 november 1892 lämnat medgivande, men avvittringen blev av
åtskilliga anledningar fördröjd, så att avvittringsutslag av länsstyrelsen
meddelades först under åren 1916—1918. I sammanhang med avvittringen
Uppkomsten
av kronans
rätt till vissa
vattenområden.
Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 saml. 57 käft. (Nr 69).
1
2
Kungl. Maj:ts proposition Nr 69.
har åbodelning verkställts. Vid avvittringsberedningen behandlades sagda
delar av Sorsele, Vilhelmina och Dorotea socknar som särskilda avvittringslag,
under det ovan odlingsgränsen belägen del av Stensele socken jämte
hela Tärna socken hänfördes till ett och samma avvittringslag.
Bestämmelse om förbehåll för kronan vid avvittring i Västerbottens och
Norrbottens läns lappmarker finnes upptagen i § 7 i avvittringsstadgan den
30 maj 1873. Enligt denna bestämmelse förbehålles kronan, utom annat,
varom nu ej är fråga, rätt till de på kronomarker och inom kronohemman
och boställens områden befintliga större strömfall, som till farleders öppnande,
sjöars uttappning, ovanför belägna ägors befrielse från översvämningar
med mera dylikt kunna användas, och bör av kringliggande mark
nödigt utmål därtill avsättas.
Under åberopande av denna bestämmelse hava i upprättade avvittringsförslag,
vilka i dessa delar fastställts, för kronans räkning undantagits ett
antal strömfall jämte utmål för strömfall och dammfästen.
Därjämte hava emellertid också i avvittringsförslagen för kronans räkning
undantagits samtliga inom avvittringslagen belägna större vattendrag,
nämligen inom Vilhelmina avvittringslag Vojmån och Ångermanälven,
tillhopa 13,591.0 2 hektar, inom Stensele-Tärna avvittringslag Ume
älv med bi vattendrag, tillhopa 23,533.3 7 hektar, inom Sorsele avvittringslag
Vindeln, Tjulån och Juktan, tillhopa 11,741.5 3 hektar, samt inom Dorotea
avvittringslag Korpån, 441.9 3 hektar. Inom Dorotea avvittringslag har
visst ytterligare undantag för kronans räkning gjorts, i det inom avvittringslaget
fallande del av Saxälven, innefattande jämväl vattenområden vid enskilda
hemmans stränder, upptagits såsom kronopark. Det är dessa inom
Wilhelmina, Stensele-Tärna, Sorsele och Dorotea avvittringslag gjorda undantag
för kronans räkning av inom avvittringslagen fallande större vattendrag,
som den nu förevarande frågan gäller.
Upptagande i avvittringsförslagen av ifrågavarande undantag för kronans
räkning skedde i enlighet med under avvittringsberedning gjorda yrkanden
av advokatfiskalen hos kammarkollegium; och framgår av ett av advokatfiskalen
i annat sammanhang avgivet yttrande, att anledning till yrkanden
om vattenområdenas undantagande varit den, att de större sjöarna i dessa
trakter merendels vore förbundna med varandra eller med annat vatten genom
långsträckta mindre sjöar, som ofta läge på ett lägre plan än den
ovanför liggande större sjön, varför det med hänsyn till framtida vattenregleringar
i dessa trakter kunde vara av vikt att, även där »större strömfall»
icke kunde anses finnas, vattnet med tillhörande grund förbehölles
kronan.
Avvittringsprotokollet för Sorsele avvittringslag utvisar i denna fråga, att
jordägarna icke hade något att invända mot advokatfiskalens yrkande, sedan
advokatfiskalen för dem förklarat, att därigenom icke uppstode ändring
i deras dåvarande fiskerätt samt att rätt till uppdämning för vattendragens
3
Kungl. Maj:ts proposition Nr 69.
utnyttjande vore beroende av särskilda föreskrifter. Inom Dorotea avvittringslag
synes icke från jordägarnas sida hava rests någon invändning mot
undantaget. Vid avvittringsberedningen inom Vilhelmina avvittringslag
uttalade — i anledning av föreslaget undantag — den jordägande befolkningen
enhälligt det önskemålet, att densamma måtte förbehållas strandrätt
och rätt till uppgrundningar samt desslikes fiskerätt i samma utsträckning,
som den förut innehaft dels av ålder och dels på grund av insyningshandlingar.
Vid denna avvittringsberedning närvarande ombud för lantmäteristyrelsen
anförde, att vattendragen borde — sedan större strömfall och för
deras utnyttjande erforderliga utmål undantag^ för kronans räkning — i
avvittringsförslaget fördelas jämlikt grunderna i 12 kap. 4 § jordabalken
och vattenområdena alltså redovisas såsom tillhörande närmast belägen
strand. Inom Tärna-Stensele avvittringslag slutligen, där jordägarna synnerligen
starkt betonat behovet av bl. a. fiskerätt och rätt till uppgrundningar,
vilket behov även vitsordats av förrättningsmännen, framställdes av
jordägarna vid undantagen det villkoret, att strandägarna förbehölles såväl
strandrätt som rätt till uppgrundningar och fiskerätt.
Frågan om de enligt avvittringsförslagen sålunda för kronan undantagna
vattenområdena var även föremål för visst övervägande i sammanhang med
avlåtande den 7 april 1916 av proposition till riksdagen, nr 166, angående
åtskilliga med den då pågående avvittringen inom Västerbottens läns lappmark
sammanhängande förhållanden.
Advokatfiskalen hos kammarkollegium hade — efter i sådant avseende
erhållet bemyndigande — granskat avvittringsförslagen beträffande Sorsele
och Dorotea avvittringslag och därvid framställt en del anmärkningar, gående
ut på att kronans rätt i vissa avseenden eftersatts. I anledning härav
verkställdes utredning i ämnet, vilken utredning utvisade, att väsentliga
felaktigheter till kronans nackdel blivit begångna vid avvittringsförfarandet.
Med hänsyn till de svåra olägenheter och kostnader, som skulle vara
förenade med en återförvisning av avvittringsförslagen, ansågs emellertid
en sådan återförvisning icke — trots de gjorda anmärkningarna — böra äga
rum, utan föreslog Kungl. Maj:t i sagda proposition riksdagen att för sin
del medgiva, att Kungl. Maj:t, innan författningsenlig prövning ägde rum
av de föreliggande förslagen till avvittring inom Sorsele och Dorotea socknar,
med vederbörande rättsägare finge träffa sådana föreningar om förslagens
godkännande, som lämnade utsikt till förslagens godkännande inom en snar
framtid, under förutsättning dock att i blivande avvittringsutslag infördes
förbehåll om tilläggsavvittring. Tillika begärdes av riksdagen bemyndigande
i enahanda syfte beträffande avvittringsförslagen för Vilhelmina och
Stensele-Tärna avvittringslag, vilka ännu icke varit föremål för granskning.
Som ovan antytts berördes i detta sammanhang också frågan om de i
avvittringsförslagen upptagna vattenundantagen för kronans räkning.
Lantmäteristyrelsen hade i ett utlåtande den 3 mars 1916 i avvittringsfrågan
anfört bland annat följande.
4
Kungl. Maj:ts proposition Nr 69.
Då frågan om vattenundantagen varit före vid avvittringsberedningen
inom Sorsele avvittringslag, hade befolkningen bibragts den uppfattningen,
att den skulle bibehållas vid den rätt till fiske, som förut åtnjutits, varjämte
framhållits, att rätten till uppdämning för vattendragens utnyttjande
var beroende på särskilda föreskrifter. Enligt lantmäteristyrelsens mening
komme befolkningen emellertid icke att utan vidare bliva bibehållen vid
fiskerätt, utan för att så skulle bliva fallet, erfordrades antingen föreskrift
i blivande avvittringsutslag — något om vars giltighet för framtiden olika
meningar torde råda — eller särskild lagstiftning. Att kronan däremot vid
uppdämning för ena eller andra ändamålet vore skyldig att gälda den skada,
som kunde uppkomma därav, syntes lantmäteristyrelsen otvivelaktigt, men
vid sådant förhållande syntes också undantagandet vara för kronans del
skäligen betydelselöst. För befolkningen kunde åtgärden emellertid komma
att föranleda betydande olägenheter, utom i fråga om fiskevatten, beträffande
strandrätt och rätt till uppgrundning samt måhända även i avseende
å andra delar, som för det dåvarande icke läte sig överskådas. Att, på
sätt i förslagen skett, beröva ett hemman vattenrätt ansåge styrelsen vara
synnerligen olämpligt och snart sagt stridande mot begreppet hemman. Då
förhållandet för framtiden kunde komma att medföra stora olägenheter för
befolkningen utan tillnärmelsevis motsvarande nytta för kronan samt utmål
undantagits i erforderlig utsträckning för vattenfall, både lantmäteristyrelsen
trott sig böra påkalla Kungl. Maj:ts uppmärksamhet å saken i syfte att
åstadkomma rättelse därhän, att vattendragen bleve redovisade i enlighet
med 12 kap. 4 § jordabalken eller så, att vattenområde hänfördes till den
strand, detsamma läge närmast.
I avgivet utlåtande den 27 mars 1916 hade kammarkollegium anfört,
bland annat, att Kungl. Maj:t icke torde vilja fästa avseende vid lantmäteristyrelsens
hemställan, att de större vattenområdena skulle enligt kap. 12 § 4
jordabalken uppdelas mellan respektive strandfastigheter.
I statsrådsprotokollet vid ifrågavarande proposition anförde dåvarande
chefen för jordbruksdepartementet, bland annat, följande.
En följd av de större vattenområdenas undantagande för kronans räkning
torde bliva, att fastighetsinneliavaren ginge miste om den fiskerätt i dessa
vattendrag, som annars skulle tillkomma den. På grund av den stora roll,
som fisket i dessa vattendrag spelade i den enskildes hushållning, torde en
sådan påföljd kunna medföra betydande olägenheter, vilka i görligaste mån
borde undanröjas. Att härvidlag gå så långt som lantmäteristyrelsen föreslagit,
nämligen att. låta ifrågavarande förbehåll gå tillbaka genom vattendragens
redovisande i enlighet med 12 kap. 4 § jordabalken, syntes, såsom
av kammarkollegium framhållits, näppeligen böra ifrågakomma. Frågan om
den utsträckning, i vilken regleringar av ifrågavarande större vattendrag
kunde i framtiden ifrågakomma, vore oviss, och det syntes under sådana
förhållanden vara välbetänkt, att grunden i vattendragen tillförsäkrades
kronan, på det icke enskilda markägare, t. ex. vid eventuellt inrättade
regleringsdammar, som plägade stå torra under långa tider av året, kunde
göra anspråk på mark, som förut varit sjö- eller älvbotten. Fiskerätten
borde däremot skyddas. Frågan om upplåtande åt enskilda av fiske i kronans
vatten vore under utredning genom särskilda (enligt av Kungl. Maj:t
den 1 oktober 1915 givet bemyndigande) tillkallade sakkunniga, och torde
vederbörande hemmansåbors tillgodoseende i förevarande avseende av dessa
Kungl. Maj:ts proposition Nr 69. 5
sakkunniga tagas under omprövning. I avbidan på de bestämmelser, som
kunde komma att meddelas, syntes vara tillfyllest, att vid avvittringen
vederbörande hemmansåbor finge sig tillförsäkrat att tillsvidare åtnjuta den
fiskerätt i samma vatten, som för det dåvarande tillkomme dem.
Riksdagen, som biföll Kungl. Maj:ts proposition, anförde (skrivelse nr
230/1916) därvid, vad beträffar befolkningens fiskerätt, att densamma syntes
genom meddelande av det av departementschefen föreslagna förbehållet om
bibehållande tills vidare av dåvarande rätt vara tillräckligt tillgodosedd, intill
dess denna fråga blivit slutgiltigt löst. För att bland annat bringa det därhän
ville riksdagen uttala önskvärdheten av, att förslag i förevarande fråga
så fort som möjligt finge emotses av de för ändamålet utsedda sakkunniga.
Härefter förklarade Kungl. Maj:t den 21 juni 1916, med stöd av riksdagens
i ämnet fattade beslut, att från Kungl. Maj:ts och kronans sida
hinder ej skulle möta för länsstyrelsen att fastställa avvittringsförslagen för
Sorsele och Dorotea avvittringslag. Tillika förordnades, bland annat, att i
avvittringsutslagen skulle införas meddelande om, att hemmansägare eller åbo,
som på grund därav, att vid avvittringen vattendrag blivit undantaget för
kronans räkning, skulle mista den fiskerätt, honom eljest skulle tillkommit,
skulle äga att utan avgift tillsvidare begagna sig av den fiskerätt i samma
vattendrag, vilken före avvittringen tillkommit innehavaren av den av
honom brukade fastigheten.
I fråga om vederbörandes fiskerätt före avvittringen torde i detta sammanhang
böra erinras, att bestämmelser i sådant avseende finnas meddelade dels
i 31 § renbeteslagen, innefattande föreskrift om, att då fiske å område, som
blivit till lapparnas uteslutande begagnande anvisat, kan upplåtas utan skada
för lapparna, länsstyrelsen äger att tillsvidare tillåta annan att mot avgift
å området jämte lapparna utöva fiske, dels i 7 § i lagen om rätt till fiske
den 27 juni 1896, enligt vilken vid oavvittrad mark inom häradet eller
socknen boende äga att, med tillstånd av länsstyrelsen, nyttja fiskena på det
sätt och under de villkor, som därför kunna varda bestämda, samt mot den
avgift, som för begagnande av sådant allmänt kronofiske finnes skälig, varjämte
däri stadgats, att om hemman äro anlagda på sådan mark, de emellertid,
till dess delning försiggått, njuta fritt fiske.
Vederbörande hemmansåbor lära alltså haft fritt fiske inom insyningsområdena
och därutöver, enligt länsstyrelsens bestämmande och mot viss
avgift, rätt till fiske å området i övrigt. I praktiken torde emellertid åtminstone
i vissa fall vederbörande fiskat fritt även utom insyningsområdet.
Enahanda förklaring och förordnande som beträffade Sorsele och Dorotea
avvittringslag meddelades sedermera den 22 juni 1917 beträffande avvittringen
i Vilhelmina och Stensele-Tärna avvittringslag, därvid emellertid
också förklarades, att länsstyrelsen vid avvittringsfrågans behandling hade
att taga under omprövning, huruvida utöver de vattenområden, som enligt
6
Kungl. Maj:ts proposition Nr 69.
Besvär över
awitt rings
utslagen.
avvittringsförslagen skulle förbehållas kronan, jämväl andra områden borde
undantagas från upplåtelse till enskilda.
Avvittringsförslagen i nu berörda delar — alltså innefattande undantag
av ifrågakomna vattenområden för kronan — fastställdes genom länsstyrelsens
utslag den 30 december 1916 beträffande Sorsele och Dorotea två avvittringslag,
den 19 november 1917 i fråga om Vilhelmina avvittringslag samt
den 15 oktober 1918 angående Stensele-Tärna avvittringslag. I dessa avvittringsutslag
gjordes, i vad avsåg fiskerätten, hänvisning till Kungl. Majrts
nämnda beslut den 21 juni 1916 och den 22 juni 1917.
Emellertid anfördes hos Kungl. Maj:t i regeringsrätten av enskilda sakägare
besvär över avvittringsutslagen beträffande Sorsele, Vilhelmina och StenseleTärna
avvittringslag i vad avsåg de gjorda vattenundantagen för kronans räkning.
Det första av dessa besvärsmål, som upptogs till prövning hos regeringsrätten,
rörde Sorsele avvittringslag. Vid överklagande av utslaget hade åtskilliga
jordägare yrkat undanröjande helt och hållet av det för kronan
gjorda förbehållet av inom avvittringslaget fallande del utav Vindelns jämte
Tjulåns och Juktans vattendrag med bivattendrag, under det andra klagande
i denna del begränsat sin talan till att avse endast fiskerätten.
Regeringsrätten meddelade utslag i målen den 26 oktober 1919.
Regeringsrättens utslag på de av förstnämnda grupp av klagande anförda
besvären var av följande lydelse:
»Den i svensk rätt sedan gammalt vedertagna grundsatsen, att med äganderätt
till strand följer äganderätt till vatten, måste anses äga tillämpning jämväl
vid avvittring, i den mån icke uttryckligen stadgats, att undantag därifrån
må ske. Avvittringsstadgan för Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker
den 30 maj 1873 medgivpr allenast i § 7 dylikt undantag med avseende
å flottning och större strömfall. Däremot kan icke av den i § 19 samma
stadga meddelade föreskriften om skyldighet för delägare att för beredande
av lämpligt skifte ingå i ägoutbyte eller eljest avstå från mark, som av
honom innehaves, dragas den slutsatsen, att delägare, som fått sig strand
tilldelad, skulle kunna mot sitt bestridande frånhändas den rätt till vatten,
som enligt ovannämnda allmänna grundsats därmed följer. Med strandägare
måste i förevarande hänseende anses likställd den, som med åborätt innehar
hemman eller hemmansdel, med avseende varå föreskrivna odlings- och byggnadsskyldigheter
fullgjorts. Enligt vad i ärendet blivit upplyst, liava beträffande
dem av ifrågavarande fastigheter, som innehavas med åborätt,
nyssberörda skyldigheter behörigen fullgjorts. På grund härav och då delägare
i genom avvittringen uppkommet skifteslag måste anses äga rätt till
fiske i vatten vid skifteslagets strand, prövar Kungl. Maj:t lagligt på det
sätt bifalla klagandenas nu förevarande talan, att det i överklagade utslaget
för Kungl. Maj:ts och kronans räkning gjorda förbehållet av inom avvittringslaget
fallande del av Vindelns jämte Tjulåns och Juktans vattendrag
med bivattendrag undanröjes, så vitt därigenom skett inskränkning i den
klagandena såsom ägare av eller åbor å hemman eller delar av hemman
med strand vid samma vattendrag tillkommande rätt; och skall i följd härav
jämväl det av Kungl. Maj ds befallningshavande med stöd av brevet den 21
juni 1916 meddelade förordnandet, att hemmansägare eller åbo ägde t. v.
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 69. 7
åtnjuta viss fiskerätt, så vitt rörer den klagandena såsom delägare i skifteslag
med strand vid nämnda vattendrag tillkommande rätten till fiske, hava
förfallit. Enär emellertid av handlingarna synes framgå, att det av Kungl.
Maj:t och kronan i målet gjorda yrkandet om förbehåll av vissa vattendrag
föranlett, att vederbörlig prövning icke ägt rum, huruvida invid klagandenas
stränder finnas större strömfall, som böra för kronans räkning undantagas,
finner Kungl. Maj t skäligt visa målet, så vitt rörer nämnda fråga,
åter till Kungl. Maj:ts befallninghavande, som har att detsamma härutinnan
ånyo upptaga och därmed vidare lagligen förfara.»
Beträffande de av den andra gruppen klagande anförda besvären undanröjdes
undantaget, så vitt därigenom skett inskränkning i den dessa klagande
såsom delägare i skifteslag med strand vid ifrågakomna vattendrag tillkommande
rätten till fiske, och skulle i följd härav jämväl det av länsstyrelsen
med stöd av nämnda brev den 21 juni 1916 meddelade förordnandet,
att hemmansägare eller åbo ägde tillsvidare åtnjuta viss fiskerätt, så
vitt rörde klagandens nyssnämnda rätt till fiske, hava förfallit.
Som framgår av utslaget återförvisades målet beträffande de av den förstnämnda
gruppen anförda besvären i viss del till länsstyrelsen. I den sålunda
återförvisade delen meddelade länsstyrelsen den 4 februari 1920 förnyat
utslag, vilket dock icke tillförde kronan något ytterligare vattenområde.
Emellertid hade, med föranledande av återförvisningen i viss del av Sorselemålet
och då vidare anledning syntes föreligga att förvänta undanröjande
jämväl av det i avvittringsutslaget för Vilhelmina avvittringslag gjorda
vattenundantaget, föranstaltats om undersökning angående eventuellt erforderliga
undantag av ytterligare utmål för strömfall inom dessa båda avvittringsslag.
Med stöd av sålunda åvägabragt utredning anförde advokatfiskalen
hos kammarkollegium besvär över det förnyade utslaget beträffande
avvittringen i Sorsele samt över avvittringsutslaget för Vilhelmina.
Besvären avsågo, att kronan skulle tillförsäkras viss rätt till strömfall
inom avvittringslagen utöver vad länsstyrelsens avvittringsutslag innehöllo.
I anledning av likalydande motioner i båda kamrarna (nr 40 i första
kammaren och nr 134 i andra kammaren) anmälde emellertid i skrivelse
den 11 maj 1921, nr 199, riksdagen — under anförande att ifrågavarande
besvär i varje fall kunde föranleda därtill, att avvittringens definitiva fastställande
i viss mån fördröjdes till väsentlig olägenhet för ortsbefolkningen,
samt att riksdagen bibragts den uppfattningen, att de värden, kronan kunde
vinna genom fullföljande av besvären, icke vore av övervägande betydenhet
i jämförelse med olägenheterna av avvittringens fördröjande — att riksdagen
icke hade något att erinra mot att kronan, därest Kungl. Maj:t med
hänsyn till i ärendet föreliggande särskilda förhållanden skulle finna så
lämpligt, efterskänkte den rätt till strömfall inom Vilhelmina och Sorsele
avvittringslag, som kunde tillkomma kronan utöver vad vederbörande avvittringsutslag
i sådant avseende innehölle. I anledning härav beslöt Kungl.
Maj:t den 13 maj 1921, att de av advokatfiskal anförda besvären skulle
återkallas.
8 Kungl. Maj:ts proposition Nr 69.
I stort sett samma utgång som Sorselebesvären fingo de besvär, som av
jordägare anfördes över länsstyrelsens avvittringsutslag beträffande Stensele
Tärna
och Vilhelmina avvittringslag, i det regeringsrätten genom utslag
respektive den 17 juni 1920 och den 19 maj 1921 undanröjde avvittrings
utslagen,
vidkommande Stensele-Tärna, i vad därigenom skett inskränkning
i vederbörande klagandes rätt till fiske — av formella grunder upptogos
■*
allenast av fyra sakägare anförda besvär och dessa avsågo fiskerätt — samt
beträffande Vilhelmina, allt efter besvärsyrkandets avfattning, i vad genom
avvittringsutslagen skett inskränkning i den rätt till vatten eller till fiske,
som kunde tillkomma vederbörande klagande. Tillika förklarades, att ovannämnda
i brevet den 22 juni 1917 meddelade förordnande, att hemmansägare
eller åbo skulle tillsvidare åtnjuta viss fiskerätt, förfallit, så vitt rörde
vederbörande klagande såsom delägare i skifteslag med strand vid ifrågakomna
vattendrag tillkommande rätt till fiske. På grund av bristande utredning,
i vad mån de, som klagat över avvittringsutslaget för Vilhelmina,
vore ägare av strand vid vatten, som undantagits för kronans räkning, eller
delägare i skifteslag med strand vid dylikt vatten, visades emellertid det
målet åter till länsstyrelsen för ny behandling. Det torde böra i detta
sammanhang bemärkas, att bland de klagande, som genom regeringsrättens
utslag i Vilhelminamålen förklarades skola hava vattenrätt, var även en
innehavare av inhysingslägenhet.
I anledning av sagda återförvisningsbeslut har länsstyrelsen den 31 mars
1925 meddelat förnyade utslag, varigenom förklarats, att det upprättade
tilldelningsförslaget rörande kronan förbehållna vattendrag och holmar icke
kunde fastställas, i vad därigenom inskränkning skedde i vissa angivna hemmans
och inhysingslägenheters (202 hemman och 2 inhysingslägenheter) rätt.
Vad slutligen vidkommer avvittringsutslaget för Dorotea avvittringslag
hava besvär ej anförts gent emot däri fastställt undantag för kronans räkning
av vissa vattendrag.
Genom de av regeringsrätten i avvittringsmålen rörande Sorsele, StenseleTärna
och Vilhelmina meddelade utslagen hava alltså de för kronans räkning
gjorda vattenundantagen undanröjts, men detta undanröjande har icke kunnat
bliva fullständigt, utan avser allenast undantagen i vad inskränkning därigenom
skett i de särskilda klagandenas rätt, under det de jordägare, som
icke klagat, fortfarande äro i avsaknad av den vattenrätt, som eljest skulle
tillkommit dem, liksom ock de jordägare, som allenast klagat beträffande
fiskerätten, väl erhållit sådan rätt, men icke vattenrätt i övrigt. Härigenom
har uppstått en sakligt sett mindre väl grundad olikhet i vederbörande
strandägares ställning med avseende å vattenrätten och vad därmed sammanhänger.
Denna fråga hade berörts av lantmäteristyrelsen i ett den 8 februari 1921
avgivet utlåtande i målet rörande besvär över länsstyrelsens utslag den 19
november 1917 i fråga om avvittringen i Vilhelmina avvittringslag. Lånt
-
Frågan om
åtgärder för
samtliga hemmans
likställighet
beträffande
vatten- och
fiskerätt.
9
Kungl. Maj:ts proposition Nr 69.
mäteristyrelsen hade därvid — med utgående från att anförda besvär mot
vattenundantaget skulle gillas — anfört, att en följd härav bleve, att strandrätten
och vattenrätten komme att för de hemman, vilkas ägare eller innehavare
besvärat sig i frågan, bliva helt olika i jämförelse med övriga
hemman uti ifrågavarande trakter. Härigenom komme för framtiden
säkert att uppstå oreda. Det syntes lantmäteristyrelsen icke heller lämpligt,
att en för hemmanen så viktig rätt bleve beroende på, om den tillfälliga
ägaren eller innehavaren besvärat sig i ämnet, helst betydelsen av frågan
knappast kunde antagas stå klar för flertalet, som för övrigt på det hela
taget kunde antagas sakna förutsättningar att utföra sin talan. Lantmäteristyrelsen
tilläte sig därför fästa Kungl. Maj ds uppmärksamhet på lämpligheten
av att, sedan avvittringen i orten avslutats, erforderliga åtgärder vidtoges
för att samtliga hemmanen i fråga om strand- och vattenrätt måtte
bliva likställda.
Efter det regeringsrätten meddelat utslag i samtliga avvittringsmålen, anbefallde
Kungl. Majd den 17 december 1921 kammarkollegium att avgiva
utlåtande med anledning av vad lantmäteristyrelsen sålunda anfört.
Kammarkollegii utlåtande, som av vissa anledningar blivit fördröjt, avgavs
den 23 september 1925. Därefter hava utlåtanden i ämnet avgivits
den 31 oktober 1925 av länsstyrelsen, den 1 december 1925 av lantmäteristyrelsen
och den 16 januari 1926 av domänstyrelsen.
Innan jag övergår till att redogöra för dessa utlåtanden torde böra
omnämnas, att länsstyrelsen i Västerbottens län den 31 oktober 1924 gjort
en framställning med ensartat syfte som nämnda av lantmäteristyrelsen
gjorda. Länsstyrelsens framställning avser emellertid allenast fiskerätten.
I denna framställning har länsstyrelsen anfört bland annat följande.
Till följd av de ändringar, som skett i avvittringsutslagen, hade för
befolkningen uppstått högst egenartade förhållanden i fråga om deras rätt
till fiske. De strandägare vid de genom länsstyrelsens utslag för kronan
undantagna vattendragen, som ej genom besvär över utslagen hävdat sin
rätt, hade gått miste om all rätt till vattnet utanför sin strand och endast
fått tillstånd att tillsvidare utan avgift begagna sig av den fiskerätt i samma
vattendrag, som före avvittringen tillkommit dem, ett tillstånd, vilket sålunda
när som helst kunde från kronans sida återtagas eller göras till föremål för
inskränkningar. Av klagandena åter hade allt efter de framställda yrkandena
vissa erhållit oinskränkt rätt till fiske i vattnet utanför deras stränder
och andra tillerkänts full rätt till vattnet å deras grund. Under det att
sålunda en, som ej besvärat sig, endast ägde rätt att tillsvidare fiska för
egen del, kunde en hans närmaste granne icke endast bedriva fiske för egen
del utan även upplåta rätten därtill till annan mot lega.
För den befolkning, som berördes härav och som saknade förutsättningar
för bedömande av dessa frågor, måste dessa förhållanden medföra synnerlig
ovisshet rörande de rättigheter, som numera tillkomme dem i dessa hänseenden.
Härigenom komme för framtiden att uppstå oreda på mångahanda
sätt och ändamålet med avvittringen, nämligen åstadkommande av betryggande
rättsförhållanden för den enskilde, hade i detta fall helt förfelats.
10
Kungl. Maj:ts proposition Nr 69.
Bland de rättigheter, som följde av äganderätten till vattnet, torde rätten
till fiske vara den, som för denna befolkning hade den huvudsakliga betydelsen.
Det vore också, på sätt chefen för jordbruksdepartementet (prop.
nr 166/16) framhållit, angeläget, att den bofasta befolkningen finge sig bestämt
tillförsäkrad den fiskerätt, som vore nödvändig för dess uppehälle å
dessa trakter, där husbehovsfisket i allmänhet spelade en högst betydande
roll i befolkningens ekonomi. Detta önskemål kunde dock ej anses vunnet
genom den nu verkställda avvittringen. Däremot hade otvivelaktigt kronan
fått sina vattenkraftsintressen tillgodosedda i en omfattning, som ginge utöver
vad avvittringsförfattningarna avsett. Det syntes därför ock vara rimligt,
att kronan genom lämpliga eftergivanden tillförsäkrade den strandägande
icke klagande befolkningen en fullt betryggande fiskerätt.
Länsstyrelsen hemställde därför, att sådana åtgärder måtte vidtagas från
Kungl. Maj:ts och kronans sida, att hemmansägare och åbor, som vore delägare
i skifteslag med strand vid de för kronans räkning undantagna vattenområdena,
samt ägare av inhysingslägenheter, åt vilka särskilda områden
förklarats skola utläggas och som likaledes vore ägare av strand vid samma
vattendrag, utan hinder av den skedda avvittringen för all framtid tillerkändes
samma rätt till fiske i ifrågavarande vattendrag, som nu eller framdeles
skulle tillkommit dem, därest dessa vattendrag icke blivit undantagna
för kronans räkning.
Vidare får jag erinra, att vid 1925 års riksdag uti motioner gjordes
framställning i förevarande fråga. I likalydande, inom vardera kammaren
väckta motioner (nr 43 i första kammaren och nr 120 i andra kammaren)
hemställdes nämligen, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t snarast möjligt måtte taga under övervägande och
för riksdagen framlägga förslag i fråga om åtgärder i syfte att samtliga
hemman ävensom s. k. inhysingslägenheter, åt vilka särskilda områden förklarats
skola utläggas, måtte bliva likställda antingen i fråga om strandäganderätt
och vattenrätt vid ifrågavarande för kronans räkning undantagna
vattenområden eller allenast beträffande rätt till fiske inom samma områden.
över motionerna, som hänvisades till jordbruksutskottet, avgåvos infordrade
yttranden av länsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen och kammarkollegium.
Länsstyrelsen anförde, att det syntes länsstyrelsen nödigt, att åtgärder
skyndsamt vidtoges för att åstadkomma rättelse i förhållandena, och hänvisade
till sin ovannämnda framställning.
Vattenfallsstyrelsen anförde, att styrelsen med den korta tid, som stått
styrelsen till buds, icke ansett sig kunna ingå på saklig prövning av frågan.
Då förhållandena emellertid onekligen syntes mindre tillfredsställande, hade
styrelsen intet att erinra mot att sådan utredning åvägabragtes genom
Kungl. Maj:ts försorg, varvid styrelsen torde bliva i tillfälle att underkasta
spörsmålet en mera ingående granskning.
Under erinran, att motionerna till sitt syfte sammanfölle med lantmäteristyrelsens
nu föreliggande framställning, meddelade kammarkollegium, att
kollegium trodde sig kunna inom viss angiven tid år 1925 till Kungl. Maj:t
inkomma med infordrat utlåtande i anledning av denna framställning, och
anförde, att den i motionerna avsedda frågan sålunda inom närmaste tiden
Kungl. Maj:ts proposition Nr 69.
11
kunde beräknas föreligga till Kungl. Maj:ts prövning i och för eventuell
proposition till 1926 års riksdag.
Jordbruksutskottet, som förklarade sig behjärta den tydliga angelägenheten,
att klarhet snarast vunnes beträffande de åtgärder, som från statens sida
kunde vara påkallade i förevarande avseende, anförde emellertid, att det redan
på grund av innehållet av vattenfallsstyrelsens utlåtande, synts uteslutet att
ingå på ett sakligt bedömande av frågan. Vid sådant förhållande och då
frågan torde förväntas bliva av Kungl. Maj:t förelagd 1926 års riksdag
hemställde utskottet, att motionerna icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd. Riksdagen beslöt i enlighet härmed.
Vid kammarkollegii förenämnda den 23 september 1925 avgivna utlåtande
i anledning av lantmäteristyrelsens framställning hava fogats av kollegium
inhämtade yttranden av kammaradvokatfiskalsämbetet samt av vattenfallsstyrelsen.
Advokat fiskalen hos kammarkollegium, anför i sitt yttrande, efter att
hava erinrat om anledningen till undantagen, nämligen att områdena möjligen
skulle behöva tagas i anspråk vid sådana vattenregleringsföretag, vari kronan
skulle ingå såsom ägare till avsevärda strömfall i vattensystemen, följande.
Skulle kronan nu avstå från den vatten-, strand- och fiskerätt, som alltjämt
vore kvar i kronans hand, skulle detta kunna medföra, att kronan vid
blivande vattenregleringar finge inlösa just vad nu ifrågasattes, att kronan
skulle avstå. Ingen utredning funnes, i vad man de områden, från vilka
kronan skulle avstå, utgjordes av sådana strömfall eller strandområden, som
verkligen kunde tänkas komma att tagas i anspråk för blivande vattenregleringar
eller strömfallsutbyggnader, samt — om så vore — med vilka belopp
dessa områden finge inlösas från enskilde. Ej heller förelåge utredning,
huruvida vissa av områdena i själva verket kunde beräknas alls icke
komma att tagas i anspråk för vattenreglering och bebyggande. För närvarande
och innan sådana utredningar förebragts borde kronan icke avstå
från ifrågavarande strand- och vattenrätt.
Beträffande fiskerätten vore, enligt advokatfiskalen, sakläget i viss mån
annorlunda. Vid vattenreglering torde några individuella ersättningsanspråk
för skada å fiske knappast komma i fråga, i vad avsåge de nu ifrågavarande
vattenområdena. Däremot torde företagaren komma att få utge regleringsoch
fiskeavgifter, bestämda med hänsyn till den allmänna försämringen i
fisket, och de avgifterna torde komma att utgå, vare sig de enskilda eller
kronan ägde fiskena. Ett avstående av fiskerätten till förmån för angränsande
fastigheter syntes därför icke behöva medföra avsevärdare skadeersättningsanspråk
vid eventuella vattenregleringsföretag. Advokatfiskalen tillstyrkte
därför avstående till vederbörande fastigheter av fiskerätten.
Vattenfallsstyrelsen har framhållit följande.
Beträffande värdet av de vattenfall, kronan skulle avhända sig, vore det
synnerligen svårt att erhålla exakta siffror. Härför skulle erfordras undersökning
av fallhöjd och framrinnande vattenmängd, men sådan undersökning
skulle ställa sig alltför dyrbar för att styrelsen ansåge sig kunna tillstyrka
en sådan. Vidare skulle erfordras kännedom om den tid, inom vilken
en utbyggnad kunde beräknas ifrågakomma. Styrelsen hade med ledning
12
Kungl. Maj:ts proposition Nr 69.
av tillgängliga kartor sökt bilda sig en uppfattning om det antal hästkrafter,
varom här vore fråga, och därvid kommit till ett effektbelopp av högst
30,000 lägst 20,000 hästkrafter. När utbyggnad av vattenfallen skulle kunna
tänkas, kunde man nu överhuvud taget icke annat än gissningsvis bedöma.
Med ett nuvärde av endast 10 kronor per hästkraft skulle vattenfallen motsvara
ett värde av högst 300,000 och lägst 200,000 kronor. Styrelsen betonade
emellertid ytterligare, att man vid värdesättningen av dylika vattenfall
mest måste röra sig på gissningarnas område. Med de intressen, vattenfallsstyrelsen
hade att företräda, måste styrelsen för sin del hålla före, att
vatten- och fiskerätterna fortfarande borde bibehållas i kronans hand, även
om härav skulle följa en del olägenheter. I detta avseende erinrade för
övrigt vattenfallsstyrelsen, att de strandägare, som i följd av att de ej
klagat kommit i sämre ställning, dock under en mycket lång framtid skulle
kunna få tillfälle att i stor utsträckning utnyttja vattnet, då nämligen på
grund av brevet den 21 juni 1916 vederbörande hemmansägare och åbor
ägde att utan avgift tillsvidare begagna sig av fiskerätt i de undantagna
vattendragen. Även i fråga om annan nyttjanderätt till vattnet kunde till
en början och då det gällde förutvarande ägare upplåtelse ske mot markeringsavgift,
varigenom vederbörande praktiskt taget ägde nyttja vattnet
gratis.
Kammarkollegium har anfört huvudsakligen följande.
Till en början finge erinras om vad i frågan förevarit vid 1916 års riksdag
och att Kungl. Maj:t och riksdagen då varit ense om att vid avvittringen
större vattenområden skulle undantagas för kronans räkning. Emellertid
hade icke i anledning härav vidtagits någon ändring i avvittringsstadgan.
Helt visst hade statsmakterna ansett, att lösningen av frågan om berörda
vattenområdens undantagande från avvittringen varit tillräckligt betryggad
genom vad avvittringsförslagen därom innehölle. Det syntes framgå, att det
förhållandet, att — emot vad statsmakternas mening varit —■ vissa strandägare
vid vattenområdena genom regeringsrättens utslag tillerkänts vattenrätt,
respektive allenast fiskerätt, vid sina stränder varit att tillskriva uteslutande
en lucka i lagstiftningen. Kammarkollegium kunde därför icke
finna, att materiell rätt skulle åsidosättas, därest de strandägare, som icke
överklagat utslagen, icke i avseende å vattenrätten likställdes med övriga
strandägare. På grund härav och då — enligt vattenfallsstyrelsen —■ vattenområdena
till de delar, som tillhörde kronan, vid för kronans räkning eventuellt
verkställd vattenreglering och utbyggande av strömfall ägde ett betydande
ekonomiskt värde, ansåge kammarkollegium, att något avstående
av berörda, kronan tillhöriga vattenrätt, såvitt anginge annat än fiskerätt,
icke borde ifrågakomma.
Härefter har kammarkollegium uttalat sig med anledning av vattenfallsstyrelsens
yttrande, att rätten till vattnet — fiskerätten oavsedd — skulle
kunna tillsvidare upplåtas åt vederbörande strandägare mot någon ringa
avgift.
Styrelsen torde härmed hava avsett, anför kammarkollegium, att Kungl.
Maj:t skulle lämna generellt tillstånd till upplåtelse med vattenfallsrätt
för viss tid av vattenfall i de kronan tillhöriga delarna av ifrågavarande
vattenområden. Då någon utredning om hehovet av en dylik upplåtelse
icke förelåge, syntes frågan härom nu ej böra föranleda någon Kungl.
Maj:ts åtgärd.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 69.
13
Vad åter beträffade fiskerätten vore denna av synnerligen stor betydelse
för befolkningen, som också torde kunna anses liava giltiga anspråk på att
dess intressen i avseende å fisket tillgodosåges. Kollegium erinrade, att 1916
års riksdag uttalat önskvärdheten av att förslag i fråga om det slutgiltiga
ordnandet av befolkningens rätt till fiske så fort som möjligt emotsåges från
för ändamålet tillkallade sakkunniga. Dessa sakkunniga hade emellertid i sitt
den 18 december 1922 avgivna förslag rörande tillgodogörande av kronans
fiskevatten icke upptagit till behandling frågan om fiskerätten i förevarande
vattendrag, utan allenast däri erinrat, att fråga rörande en allmän reglering
av fastighetsinnehavarnas rätt till vattnet i dessa vattendrag förelåge, i
samband varmed även spörsmålet om deras fiskerätt skulle vinna sin lösning.
— Enligt kollega mening borde det fiske, som för närvarande på grund av
breven den 21 juni 1916 och den 22 juni 1917 tillsvidare finge utan avgift
av strandägarna idkas i de kronan tillhöriga delarna av ifrågavarande vattendrag
med samfälld rätt för alla strandägarna, på grund av med sådan samfällighet
förenade olägenheter icke vidare vara för dem gemensamt. I stället
syntes rätten till fiske därstädes, med viss fördelning därav på de särskilda
strandägarna, av kronan böra utan ersättning upplåtas till dem antingen
tillsvidare och intill dess det vattendrag, som fiskerätten avsåge, kunde
komma att bliva föremål för vattenreglering eller annan åtgärd, eller ock
för all framtid, dock mot skyldighet i sistnämnda fall för strandägarna att
utan anspråk på gottgörelse tåla skada eller intrång, som i avseende å fisket
kunde föranledas av verkställd vattenreglering eller utbyggnad av strömfall.
Kollegium ansåge sistnämnda upplåtelseform vara att förorda särskilt med
hänsyn därtill, att frågan om fiskerätten på detta sätt bleve definitivt ordnad.
Vid bifall till kollegii förslag skulle tillika erfordras förklaring, att de i
avvittringsutslagen med stöd av breven den 21 juni 1916 och den 22 juni
1917 meddelade förordnanden om viss fiskerätt tillsvidare icke vidare skulle
äga tillämpning.
Härefter har kammarkollegium hemställt, att Kungl. Maj:t måtte — efter
inhämtande av riksdagens bifall — dels utfärda bestämmelser i syfte, att
ägare till strand vid ifrågavarande kronan tillhörande vattenområden utan
avgift för all framtid bekomme samma rätt till fiske i vattenområdena, som
skulle tillkommit honom, om vattenområdena icke vid avvittringen blivit
undantagna för kronans räkning, dock med skyldighet för strandägaren att
utan anspråk på gottgörelse tåla skada eller intrång, som i avseende å fisket
föranleddes av verkställd vattenreglering eller utbyggande av strömfall, dels
och meddela förklaring, att avvittringsutslagens förordnanden angående viss
fiskerätt — med stöd av breven den 21 juni 1916 och den 22 juni 1917 —
icke vidare skola äga tillämpning.
Länsstyrelsen har i det avgivna utlåtandet till en början beträffande de
skäl, som legat till grund för kammarkollegii uttalande, att — frånsett
fisket — något avstående av vattenrätten icke borde ifrågakomma, anfört,
att det vore att märka, att, förutom nu ifrågavarande undantag, vid avvittringarna
för kronans räkning särskilt avsatts alla strömfall av sådan betydenhet,
att de kunde bliva föremål för utbyggande, med erforderliga utmål
och därjämte särskilda strandområden på sådana ställen, där det kunde bliva
14
Kungl Maj ris proposition Nr 69.
fråga om att i och för vattenreglering uppföra dammar. Något avstående
av kronans rätt inom sålunda avsatta områden hade aldrig satts i fråga.
Länsstyrelsen har därefter fortsatt:
Man kunde med all säkerhet utgå från, att å de områden, som nu avsåges,
icke funnes något som helst strömfall, som lämpligen kunde användas till
kraftkälla av någon betydelse, och sålunda vore ock all anledning att antaga,
att vattenrätten inom dessa områden ej vore av något egentligt värde för
kronan. Kronans intresse av undantagen hänförde sig huvudsakligen till
en önskan att i sin hand bibehålla grunden i vattendragen för förhindrande
av strandägares anspråk på torrlagd mark. Men detta intresse kunde vid
ett avstående av vattenrätten tillgodoses genom ett förbehåll i enahanda riktning,
som kammarkollegium föreslagit i fråga om fiskerätten. Någon ytterligare
utredning i detta hänseende syntes under sådana förhållanden ej erforderlig.
Länsstyrelsen hyste den uppfattningen, att billigheten fordrade, att
strandägarna bleve likställda i fråga om rätten till vattnet utanför deras
stränder, oavsett huruvida de klagat över avvittringsutslagen eller ej. Länsstyrelsen
tillstyrkte förty lantmäteristyrelsens framställning.
Lantmäteristyrelsen, som bifogat viss utredning av vederbörande överlantmätare,
har — efter en redogörelse för bestämmelserna i 7 § avvittringsstadgan,
avseende förbehåll för kronan dels i paragrafens första stycke av rätt
till flottning och upplagsplatser m. m. och dels i andra stycket av rätt till
vissa större strömfall m. m. — i fråga om dessa bestämmelsers tillämpning
vid nu ifrågavarande avvittring samt angående frågan, huruvida inom de
undantagna vattenområdena må finnas strömfall av värde för kronan, anfört:
»Avvittringsutslagen rörande de fyra avvittringslag, varom bär är fråga,
innehålla förbehåll enligt 7 § första stycket. Uti avvittringsutslaget rörande
Stensele—Tärna avvittringslag har förbehåll för kronans del skett även beträffande
vissa båtplatser å enskildas mark. Det andra stycket av 7 § har
tillämpats så, att för kronans del undantagits, förutom de vattendrag varom
i ärendet är fråga, icke allenast större strömfall, belägna å kronomarker
samt å kronohemmans och boställens områden, utan även i stor utsträckning
smärre sådana samt desslikes områden till dammfästen. Av överlantmätarens
utredning framgår, att sammanlagt 27 utmål undantagits för strömfall
och 28 utmål för dammfästen. Härvid har icke tagits någon hänsyn
till huruvida undantaget legat inom området för hemman, som är av skattenatur.
— — —
Enligt lantmäteristyrelsens mening synes ostridigt, att en stor del av dessa
undantag skett utan stöd av bestämmelse i avvittringsstadgan. Huru utgången
i sådana fall blivit, om besvär anförts, undandrager sig givetvis
styrelsens bedömande, men uteslutet torde väl icke vara, att bifall kunnat
utverkas åtminstone där vederbörande visat sannolika skäl för skada för sina
intressen.
Länsstyrelsen har uttalat, att man med all säkerhet kan utgå ifrån, att
inom områdena för ifrågavarande vattendrag icke finnes något som helst
strömfall, som lämpligen kan användas till kraftkälla av någon betydelse
och att det sålunda är all anledning antaga, att vattenrätten inom dessa
områden ej är för kronan av något egentligt ekonomiskt intresse. Överlantmätaren
i länet, som vid avgivande av sitt yttrande haft biträde av distriktslantmätaren
Nils Jönsson, vilken allt sedan 1914 intill avvittringens avslutande
1924 tjänstgjort vid densamma först såsom avvittringslantmätare
Kungl. Maj:ts proposition Nr 69.
15
och senare såsom styresman, har meddelat, att någon tillförlitlig utredning
givetvis ej å lantmäterikontoret kunde verkställas beträffande i vilken utsträckning
strömfall förekomme inom ifrågavarande vattendrag. Han hade
dock dels med ledning av höjdsiffrorna å sjöarna å generalstabens karta dels
av distriktslantmätaren Jönssons uttalanden bragts till den uppfattningen,
att de strömfall, vid vilka utmål för kronans räkning ej utlagts, äro av synnerligen
ringa betydelse och således tämligen värdelösa i kronans hand. Överlantmätaren
upplyser, att distriktslantmätaren Jönsson färdats fram vid de
allra flesta av här ifrågavarande vattendrag och att hans omdöme i detta
avseende torde vara ganska tillförlitligt.»
Lantmäteristyrelsen erinrar härefter om de vid 1921 års riksdag väckta
motionerna rörande avvittringen och riksdagens skrivelse den 11 maj 1921
i anledning av nämnda motioner (nr 199, se ovan sid. 7) varefter styrelsen
beträffande avvittringsförrättningarna och därvid gjorda vattenundantag
samt dessa vattenundantags värde för kronan fortsätter:
»Vid avvittringen hava inom de särskilda avvittringslagen utlagts följande
antal ägolotter: inom Sorsele 175, inom Stensele—Tärna 426, inom Vilhelmina
317 och inom Dorotea 14 eller tillhopa 932. Härtill komma respektive
1, 8, 4 och 3 så kallade inhysingslägenheter. Av ovanstående ägolotter äro
respektive 74, 103, 266 och 14 av skattenatur.
Verkställd utredning visar, att inom Vilhelmina avvittringslag av 317
utlagda hemmanslotter 264 hava strand vid något av de undantagna vattendragen
eller ock ingå i något av de 23 skifteslagen med strand vid dylikt
vatten. Av sistberörda 264 ägolotter hava, genom länsstyrelsens två laga
kraftvunna utslag den 31 mars 1925, beträffande 202 det vid avvittringen
till kronans förmån gjorda förbehållet av vattendrag och holmar förklarats
icke kunna fastställas, så vitt därigenom skedde inskränkning i den rätt till
vatten eller fiske, som tillkom me samma ägolotter. Klagandena representera
samtliga skifteslag med strand vid ifrågavarande vattendrag utom ett enda
(Dojnsjö), som uppdelats i 6 ägolotter. Slutligen torde ifråga om Vilhelmina
avvittringslag böra här antecknas, att innehavarna av inhysingslägenheterna
Röberg och Kultsjölandet tillerkiints fiskerätt vid sin strand.
Inom Sorsele avvittringslag hava ägare och innehavare av 25 ägolotter
till följd av anförda besvär tillerkänts vattenrätt, vilken rätt givetvis även
innefattar rätt till fiske. Dessa ägolotter äro fördelade på 13 avvittringsenheter
eller skifteslag. Ytterligare 3 ägolotter inom lika många av sistberörda
skifteslag hava tillerkänts rätt till fiske. Härutöver hava 5 ägolotter
inom sammanlagt 4 skifteslag, som ej ingå i ovanberörda 13, i anledning
av besvär tilldelats fiskerätt. Antalet skifteslag, som synas hava strand
vid något av de undantagna vattendragen, synes uppgå till 27, vartill kommer
en inhysingslägenhet. Kronans förbehåll i avseende å vattendragen är alltså
ofullständigt beträffande över halva antalet av avvittringsenheterna.
Inom Tärna socken hava anförda besvär föranlett, att endast 4 delägare
tillerkänts rätt till fiske. Det förtjänar emellertid uppmärksammas, att dessa
delägare anfört besvär på grund av dem å kommunalstämma lämnat uppdrag,
men att besvären upptogos till prövning endast så vitt angick undertecknarnas
av besvären enskilda rätt. Det finnes givetvis alltså anledning
antaga, att besvären inom Tärna socken blivit långt talrikare, om vederbörande
haft klart för sig, att den valda vägen på grund av formella skäl
icke kunde leda till resultat.
16 Kungl. Maj:ts proposition Nr 69.
Ovan omförmälda skrivelse av riksdagen (nr 199/21) torde böra tolkas
såsom ett bemyndigande för Eders Kungl. Maj:t att efterskänka den rätt
till strömfall, som kunde tillkomma kronan inom Vilhelmina och Sorsele
avvittringslag, utöver vad som innefattas i de för strömfall och dammfästen
undantagna områden. Medgivandet omfattar även Gikaforsen, som är ett
mindre strömfall i vattendraget mellan Gikasjön och Kultsjön i Vilhelmina
socken. Det synes finnas anledning antaga, att dessa strömfall bilda huvudparten
av det av vattenfallsstyrelsen uppgivna värdet å 200,000 å 300,000
kronor. Med stöd av länsstyrelsens och överlantmätarens uttalanden torde
någon annan lägenhet, som kan göra skäl för benämningen strömfall, icke
förefinnas inom de orter, som omfattas av ifrågavarande fyra avvittringslag.
Fördelen av de gjorda förbehållen består alltså endast uti innehavet av
själva vattendragen och de större och mindre sjöar, som omfattas av samma
förbehåll. Så vitt nu kan förutses har man att bedöma denna fördel endast
ur två synpunkter eller med hänsyn dels till avkastningen och dels till den
minskade ersättningsskyldigheten i händelse av en framtida reglering. Någon
möjlighet att genom upplåtelse av fisket uppbringa en inkomst, som överstiger
administrationskostnaderna, torde knappast finnas. Denna utväg torde
för övrigt av andra skäl icke kunna ifrågakomma. Den ersättning för fiske,
som kan förekomma vid en vattenreglering, torde, såsom även framgår av
advokatfiskal^^ i kammarkollegium yttrande, komma att utdömas oavsett
vem som är ägare av fisket. I överensstämmelse härmed torde någon betydelse
knappast böra tillmätas det av kammarkollegium föreslagna förbehållet
om skyldighet för strandägarna att utan anspråk på gottgörelse tåla
skada eller intrång, som i avseende på fisket föranledes av verkställd vattenreglering
eller utbyggande av strömfall. Eventuell ersättning för skada till
följd av ändrat vattenstånd torde icke heller komma att påverkas av kronans
äganderätt till vattendragen, vilka inskränka sig till den yta dessa upptaga
vid medelvattenstånd. Det får nämligen anses vara detta som avvittringskartorna
upptaga. Uttalandet av vederbörande departementschef i propositionen
nr 166 vid 1916 års riksdag om betydelsen av att grunden i vattendragen
tillförsäkrades kronan för att undgå ersättningsskyldighet för sjöeller
älvbottnar, som vid inrättade regleringsdammar under långa tider av
året kunde komma att stå torra, har lantmäteristyrelsen svårt att inse. Detta
förhållande torde kunna tänkas inträffa på sensommaren eller hösten samt
under vintern före början av snösmältningen. Någon möjlighet att under
dessa tider på ekonomiskt sätt utnyttja eu delvis torrlagd älvbotten torde
man knappast behöva räkna med, och i fråga om ersättning för den skada,
som föranledes av högt vattenstånd, är det givet, att för att minska eller
undgå denna erfordras stora områden på sidan av vattendragen, sådana de
äro upptagna ä kartorna. Möjligheten för kronans del att utnyttja eljest
tänkbara fördelar är genom den ändring i de ursprungliga avvittringsutslagen,
som skett till följd av anförda besvär, tämligen illusorisk vad angår Vilhelmina
avvittringslag och i allt fall högst väsentligt kringskuren i fråga
om Sorsele avvittringslag. Överlantmätaren har upplyst, att lian vid approximativ
uträkning utrönt, att, efter ett eventuellt avstående från kronans sida
av vattendragen i fråga, kronans och enskildas rätt till desamma, beräknat
efter strändernas längd, komme för de olika avvittringslagen att ställa sig
på följande sätt: Sorsele kronan 50 procent och enskilda 50 procent, Stensele
—Tärna kronan 12 procent och enskilda 88 procent, Vilhelmina kronan 35 procent
och enskilda 65 procent samt Dorotea enskilda 100 procent. Procenttalen
beträffande Stensele—Tärna avvittringslag böra emellertid ses i samband
17
Kungl. Maj:ts proposition Nr 69.
med att inom detta avvittringslag för kronans räkning avsatts 15 utmål
för strömfall och 17 utmål för dammfästen. Yad angår Dorotea avvittringslag
gälla ovanstående uppgifter endast Korpån, som är ett helt obetydligt
vattendrag, under det att kronan efter norra stranden av huvudvattendraget,
som utgör gräns mot Jämtlands län, disponerar 75 procent och enskilda
25 procent. Slutligen torde i detta sammanhang böra uppmärksammas, att
kronan på långt när icke är ensam ägare av alla strömfall i vattendragens
fortsatta lopp.»
Beträffande arealförhållandena innehåller härefter utlåtandet följande sammanställning
:
Enligt avvittringsakterna hava för Kungl. Maj:ts och kixmans räkning
undantagits:
Inom Vilhelmina avvittringslag ........................ » Stensele-Tärna » ........................ » Sorsele » ....... » Dorotea » ........................ |
Holmar 125.4 4 220.80 2.8 0 3.93 |
Vattendrag Hektar 13,465.58 ; 23,312.57 11.738.7 8 438.— |
Summa 13.591.02 23.533.3 7 11.741.53 441.93 |
Summa Vid tillämpning av bestämmelserna i |
352.9 7 12 kap. 4 |
48,954.88 | 49,307.85 § jordabalken komma |
|
i Holmar |
| Yattendrag |
Summa |
|
1 |
Hektar |
||
1 Kungl. Maj:t och Kronan bibehåller: |
|||
Inom Vilhelmina avvittringslag ........................ |
16.90 |
3,684.— |
3,700.90 |
» Stensele-Tärna * ............ |
67.4 s |
4.019.15 |
4,086.63 |
» Sorsele » ........................ |
2. so |
5,224.15 |
5,226.05 |
» Dorotea » ........... |
0.20 |
42.16 |
42.35 |
Summa |
87.os |
12,969.4 5 |
13,056.53 : |
Enskilda erhålla: |
|||
Inom Vilhelmina avvittringslag ........................ |
108.54 |
9,781.58 |
9,890.12 |
» Stensele-Tärna » ........................ |
153.32 |
19,293.42 |
19,446.74 | |
» Sorsele » ........................ |
0.3 0 |
6,514.58 |
6,514.ss j |
» Dorotea » ........................ |
3.78 |
395.S5 |
399.58 j |
Summa |
265.8 9 |
35,985.48 |
36.251.32 | |
Av Saxälvens vattenområde inom Dorotea avvittrings- |
|||
lag, vilket område icke ingår i ovanstående arealer |
|||
utan redovisats såsom kronopark, bibehåller Kungl. |
|||
Maj:t och kronan ........................................ |
1597.— |
697.— |
|
under det att enskilda erhålla ........................... |
1— |
349.— |
350.— |
Summa! |
1.— ] |
1.046.— |
1,047.— |
Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 saml. Öl höft. (Nr 69.) 2
18
Kungl. Maj:ts proposition Nr 69.
I fråga om de olägenheter, som de rådande förhållandena medföra för
jordägarna, anför lantmateristyrelsen härefter följande:
»För befolkningens del måste nu rådande förhållanden vara synnerligen
otillfredsställande. Uti avvittringsutslagen har bestämts, att hemmansägare
eller åbo, som på grund därav, att vid avvittringen vattendrag undantag^
för kronans räkning, komme att mista den fiskerätt, honom eljest tillkommit,
skulle äga att utan avgift tills vidare begagna sig av den fiskerätt i samma
vattendrag, vilken före avvittringen tillkommit innehavaren av den av honom
brukade fastigheten. Sistberörda förmån torde böra anses innebära rätt
att var som helst inom avvittringslaget avgiftsfritt idka fiske i den utsträckning,
så kan ske utan förnärmande av nomadlapparnas rätt. Emellertid har
den rätt till fiske, som efter vad nyss sagts tills vidare upplåtits, blivit i
större eller mindre utsträckning inskränkt genom den utgång, som, på sätt
ovan framgår, givits åt anförda besvär. Klart torde nämligen vara, att bifall
till besvären endast för eu ägo lott inom en avvittringsenhet eller ett
skifteslag vad fisket angår utesluter rätt för delägare i annat skifteslag att
begagna fiske inom det första skifteslagets vatten. Fisket härinom torde
nämligen principiellt böra anses samfällt för delägarna i de särskilda skifteslagen
eller avvittringsenheterna. Likställda med skifteslag torde i fall, varom
nu är fråga, även böra räknas samfällda liusbehovsskogar.
Den största olägenheten för befolkningen torde enligt lantmäteristyrelsens
mening vara, att densamma, till den del undantaget av vattendragen kvarstår,
kan bliva berövad rätten till uppgrundningar.
Avvittringens ändamål har varit att skilja kronans och enskildas ägor
från varandra och inom nu ifrågavarande orter desslikes att tillskapa den
reda och trygghet i jordbesittningen, som vinnes genom laga skifte. På sätt
ovan framgår har i stället beträffande vatten- och fiskeförhållandena resultatet
blivit en synnerlig oreda och för jordägarnas flertal beskäring av
deras intressen på ett betänkligt sätt. Möjligheten att genom skiftesåtgärder
åstadkomma någon väsentlig förbättring torde få anses utesluten.»
Lantmateristyrelsen anför vidare angående de åtgärder, som enligt styrelsens
mening böra vidtagas för undanröjande av de olägenheter, som uppkommit
för jordägarna:
»I anledning av vad som förekommit efter meddelandet av avvittringsutslagen
dels i samband med prövning av besvär mot desamma och dels eljest
vore måhända ej uteslutet att resning skulle kunna vinnas. Emellertid är
anlitande av denna utväg — om den nu står till buds — synnerligen besvärlig,
särskilt om man tar hänsyn till förhållandena i orten samt intressenternas
antal och ställning. Att förmå innehavarna av alla ägolotter att
göra framställning i ämnet och därefter anföra besvär torde nästan vara
uteslutet. Härtill kommer, att någon fullt tillfredsställande ordning på
denna väg ej torde stå att vinna vad angår rättsförhållandet mellan åbolotterna
inom samma avvittringsenhet. Att avvakta initiativ från befolkningen
i nu berörda del torde därför icke böra ske.
Med hänvisning till innehållet i regeringsrättsutslagen torde man böra
utgå ifrån såsom ostridigt, att åtminstone undantagen av själva vattendragen
skett utan stöd av lag eller annan författning. Till följd härav höidet
enligt lantmäteristyrelsens mening framstå såsom angeläget för staten
Kungl. Maj:ts proposition Nr 6->.
19
att åstadkomma rättelse i all synnerhet med hänsyn till den tryckta ställning,
vari ifrågavarande befolkning av olika anledningar befinner sig. Att
härvid skilja på fiskerätt och vattenrätt kan lantmäteristyrelsen ej tillstyrka.
Utan att reglering sker beträffande båda dessa delar, kan någon ordning
och likformighet de särskilda hemmansinnehavarna emellan givetvis ej vinnas.
Likformighet kan ej heller ernås, om skyldighet stadgas för strandägare
att utan anspråk på gottgörelse tåla skada eller intrång, som föranledas
av vattenreglering. Ett sådant förbehåll torde nämligen knappast
kunna ifrågakomma beträffande dem, som vunnit bifall till sina besvär.
På sätt styrelsen ovan framhållit torde ett dylikt förbehåll i fråga om fiske
vara rätt så betydelselöst. Ett motsvarande förbehåll i övrigt torde enligt
styrelsens mening ej böra göras. Skall emellertid ett sådant ske, torde därtill
böra knytas bestämmelse om viss dämningshöjd, men eu sådan torde
icke kunna fixeras utan synnerligen omfattande mätningar och andra utredningar.
Styrelsen tillåter sig i detta sammanhang slutligen erinra om sitt yttrande
den 8 februari 1921, att styrelsen ej funne det lämpligt, att en för hemmanen
så viktig rätt som strandrätten och vattenrätten bleve beroende pa
om den tillfälliga ägaren eller innehavaren besvärat sig i ämnet, helst betydelsen
av frågan knappast kunde antagas stå klar för flertalet, som för
övrigt på det hela taget kunde antagas sakna förutsättningar att utföra sin talan.
Jämlikt § 9 i 1873 års avvittringsstadga skall vid avvittringen, där ej
annorlunda är förordnat, skiftesstadgans föreskrifter angående lantmäteriförrättningar
i allmänhet tjäna till efterrättelse. Med stöd av denna bestämmelse
finnes anledning likställa avvittringslag med skifteslag. Därest
emellertid i fråga om ett skifteslag tvist uppkommer, huruvida till skifteslaget
hörande vatten skall anses vara samfällt för hela skifteslaget eller tillbörande
ägolotter, som tilldelats strand vid vattnet, torde det, även om endast
eu eller annan av skifteslagets delägare fullföljer talan mot förrättningsmännens
utlåtande eller domstols utslag i ämnet, knappast bliva tal
om annat än att beslut, som meddelas, göres gällande för skifteslaget i dess
helhet. I analogi härmed synes skäl icke hava saknats för regeringsrätten
att i anledning av anförda besvär undanröja avvittringsutslagens innehåll
i fråga om dispositionen av rätten till vattnet eller fisket för hela avvittringslagen
och i den delen återförvisa ärendena. Det torde icke helt och
hållet saknas anledning för det antagandet, att regeringsrätten icke valt
denna väg just under förutsättning att frågan skulle regleras i den ordning,
som nu är beträdd. Nära till hands ligger emellertid även att likställa
avvittringsenhet med skifteslag. Därest så skett, hade regeringsrättens
utslag givetvis kommit att gälla avvittringsenlieterna och ej endast klagandenas
fastigheter.»
Vad härefter angår den ordning, vari enligt lantmäteristyrelsens mening
erforderliga ändringar böra ske, framhåller lantmäteristyrelsen följande:
»Med undantag vad angår tilläggsavvittringen är avvittringen slutförd.
Genom slutliga utslag äro de sakrättsliga förhållandena uti nu ifrågavarande
delar reglerade. Enligt lantmäteristyrelsens mening torde ändring
uti dessa förhållanden icke böra ske i annan ordning än genom lagstiftning
och, alldenstund här är fråga om förhållanden av sakrättslig innelkird, i
den för civillag gällande ordning.
1 denna lag bör enligt lantmäteristyrelsens mening stadgas, att rätten till
vattnet skall följa med stranden d. v. s. följa den princip, varåt bestäm
-
20
Kungl. Maj:ts proposition Nr (iit.
melserna i 12 kap. 4 § jordabalken giva uttryck. Styrelsen har emellertid
trott lämpligast, att i fråga om stadgandets formulering följa 2 kap. 4 § i
lagberedningens förslag till ny jordabalk. I övrigt har vid lydelsens avfattning
utgåtts ifrån att rätten till vattnet även innefattar rätten till
fiske. På denna uppfattning bygger även regeringsrättens ovan återgivna utslag.
I samband med vattendragen hava för kronans räkning även undantagits
ett stort antal i desamma belägna holmar. Samtliga holmar hava redovisats
såsom impediment utom vad angår två små ängsområden, vilka
emellertid komma att stanna i kronans ägo. Enligt av distriktslantmätaren
Jönsson på särskild förfrågan lämnad uppgift iiro samtliga holmar att
anse såsom värdelösa. Styrelsen har därför utgått ifrån att det ej finnes
någon anledning för kronans del att behålla dessa holmar, därest omgivande
och angränsande vatten avstås.
På sätt ovan meddelats har Saxälvens vattenområde redovisats såsom
kronopark. Detta gäller även sådan de! av detsamma, som gränsar intill
områden, vilka tilldelats enskilda. Vidare har upplysts, att övriga vattendrag
och sjöar, som icke undantagits för kronans räkning, i regel uppdelats
och redovisats jämlikt grunderna i 12 kap. 4 § jordabalken, men att undantag
härifrån i en del fall gjorts till kronans fördel och åtminstone i ett
fall till nackdel för kronan. Enligt lantmäteristyrelsens mening bör även beträffande
vattendrag och sjöar, som icke undantagits för kronans räkning,
för åstadkommande av reda och likformighet, meddelas enahanda bestämmelse
som för de åt kronan undantagna vattenområdena. Den ändrade reglering,
som här föreslås, torde vara utan ekonomisk betydelse.
Regeringsrätten har i givna utslag uttalat, att delägare i genom avvittringen
uppkommet skifteslag måste anses äga rätt till fiske i vatten vid
skifteslagets strand. I denna del har lantmäteristyrelsen intet att erinra.
Vad däremot angår rätten till vattnet i övrigt, med vilket givetvis även
följer rätten till grunden, torde, därest särskild bestämmelse ej meddelas,
samma osäkerhet bliva rådande uti nu ifrågavarande bygder, som gör sig
gällande inom riket i övrigt. Hade vattendragen ej kommit att undantagas
för kronans räkning, torde bestämmelser sannolikt kommit att träffas, att
vattenrätten skulle betraktas såsom gemensam för delägarna inom de särskilda
skifteslagen eller avvittringsenheterna. Med säkerhet torde man
kunna utgå ifrån, att det övervägande flertalet av delägarna önskar en lösning
i denna riktning och att eu sådan lösning för dem framstår såsom
en självfallen sak. Lantmäteristyrelsen har därför funnit sig böra upptaga
.stadgande härom i det härvid fogade förslaget till lag angående rätten
till vissa vatten i övre delen av Västerbottens län.
Givetvis kan den här föreslagna lagen icke verka rubbning i fråga om
de bestämmelser, som gälla angående förefintligheten av kungsådra uti de
vattendrag, varom här är fråga. Sådan synes emellertid finnas endast i
Umeälvens vattendrag från Tärnaåns inflöde.
I och med lagens trädande i kraft torde böra upphävas det genom avvittringsutslagen
givna medgivandet, att hemmansägare eller åbo, som på grund
därav, att vid avvittringen vattendrag undantagits för kronans räkning,
skulle mista den fiskerätt, honom eljest tillkommit, skulle äga att utan avgift
tills vidare begagna sig av den fiskerätt i samma vattendrag, vilken före
avvittringen tillkommit innehavaren av den av honom brukade fastigheten.
Bestämmelse om upphävande av detta medgivande har upptagits såsom övergångsbestämmelse
till lagförslaget.»
Kungl. Maj:ts proposition Nr 69. 21
Det av lantmäteristyrelsen avgivna lagförslaget är av följande lydelse:
Förslag
till
Lag
om rätten till vissa vatten i övre (lelen av Västerbottens län.
Härigenom förordnas som följer:
I avseende å de områden av Västerbottens läns lappmark, beträffande vilka
Konungens befallningshavande meddelat avvittringsutslag efter utgången av
år 1915, skall, utan hinder av vad avvittringsutslagen och avvittringsakterna
innehålla häremot stridande, till varje vid avvittringen särskilt utbrutet
område, som ligger vid vatten, höra den del av vattenområdet jämte däri
befintliga holmar, som är närmast det utbrutna områdets strand. Där
vid avvittringen byalag, enstaka hemman eller nybygge uppdelats i två
eller flera ägolotter, skall iakttagas, att byalaget, hemmanet eller nybygget
tillkommande vattenområde skall anses såsom samfällighet för samtliga
ägolotter.
Denna lag skall träda i kraft den
Samma dag upphör att gälla det i avvittringsutslagen givna medgivandet,
att hemmansägare eller åbo, som på grund därav, att vid avvittringen
vattendrag undantagits för kronans räkning, skulle mista den fiskerätt, honom
eljest tillkommit, skulle äga att utan avgift tills vidare begagna sig av den
fiskerätt i samma vattendrag, vilken före avvittringen tillkommit innehavaren
av den av honom brukade fastigheten.
Domänstyrelsen slutligen har i det avgivna utlåtandet anfört, att styrelsen
ansåge sig med hänsyn till de intressen, styrelsen hade att företräda, böra instämma
i vad kammarkollegium i ärendet hemställt.
Sammanfattade i allra största korthet te sig de olika meningar, som gjort
sig gällande i förevarande fråga, sålunda: Vattenfallsstyrelsen anser, att
vatten- och även fiskerätten bör bibehållas i kronans hand. Kammarkollegium
och domänstyrelsen anse, att vederbörande strandägare böra utan avgift
för all framtid bekomma samma rätt till fiske, som skulle tillkommit
dem, därest ifrågavarande vattenområden icke blivit undantagna för kronans
räkning, dock med skyldighet att utan anspråk på gottgörelse tåla skada
eller intrång, som i avseende å fisket föranledes av verkställd vattenreglering
eller utbyggande av strömfall. Länsstyrelsen och lantmäteristyrelsen åter
hålla före, att kronan bör avstå från vattenrätten helt och hållet, alltså såväl
fiskerätt som vattenrätt i övrigt. Lantmäteristyrelsens förslag avser
också viss reglering av förhållandet vattenrättsägarna emellan.
För egen del kan jag icke förneka, att skäl tala för den ståndpunkt, Departement
som i frågan intagits av länsstyrelsen och lantmäteristyrelsen. På sätt chef*™.
22
Kungl. Maj:ts proposition Nr 69.
framgår av vad som beträffande berörda vattenundantag förekom i samband
med Kungl. Maj ds framställning i avvittringsfrågan till 1916 års riksdag,
torde man visserligen då vid bedömandet av spörsmålet, huruvida föreliggande
avvittringsförslag kunde från kronans sida godtagas, utgått från
att någon rubbning till kronans nackdel icke skulle ske beträffande föreslagna
undantag av vattenområden. Men anledning saknas icke att anse, att denna
fråga numera kommit i ett väsentligt förändrat läge, sedan regeringsrätten
i de fall, besvär mot sagda undantag anförts, undanröjt desamma och därmed
också i princip underkänt rättsgrunden därför.
Det synes därför förklarligt, om förhållandena i förevarande avseende för
ortsbefolkningen te sig oegentliga. Alldeles särskilt lärer väl detta göra
sig gällande beträffande de vattenområden, däri vissa strandägare, vilka
genom besvärs anförande bevarat sin rätt, för sina fastigheter åtnjuta helt
obeskuren vattenrätt eller fiskerätt, under det deras grannar, som icke klagat,
sakna bådadera. Visst fog synes onekligen föreligga för lantmäteristyrelsens
uttalande i utlåtandet den 8 februari 1921, att det icke må anses
lämpligt, att eu för hemmanen så viktig rätt som den, varom nu är fråga,
blir beroende av om den tillfällige innehavaren eller ägaren besvärat sig i
ämnet, helst, såsom av lantmäteristyrelsen också framhållits, betydelsen av
frågan knappast kan anses hava stått klar för flertalet.
Även om den betänklighet gent emot ett efterskänkande helt av kronans rätt
i förevarande avseende, som må kunna ha sin grund i att statsmakterna 1916
vid prövning av frågan om avvittringsförslagens godkännande utgingo från
att vattenundantagen skulle bestå, icke i och för sig synes vara av beskaffenhet
att böra lägga hinder i vägen därför, reser sig emellertid eu annan och starkare
betänklighet däremot. Såsom framgår av det av vattenfallsstyrelsen, om ock
överslagvis, beräknade värdet, 200,000 till 300,000 kronor, å de strömfall, som
ingå i vattenundantagen, skulle nämligen ett efterskänkande helt och hållet av
kronans vattenrätt i förevarande avseende medföra, att kronan, om och när
vattenreglering för kronans räkning komme att ske, därvid dessa strömfall
skulle ingå eller varigenom de skulle indämmas, hade att för strömfallen
utgiva synnerligen avsevärda ersättningar. Även om man nu ej kan bedöma,
om eller när eu dylik vattenreglering kan komma till stånd, synas mig
emellertid de kostnader för kronan, som vid eu sådan skulle fiilja av ett
efterskänkande helt av vattenrätten, vara så betydande, att ett dylikt efterskänkande
icke kan av mig förordas.
Då jag av nu angiven grund sålunda måste ställa mig avvisande mot ett
efterskänkande av kronans rätt i dess helhet, har det varit för mig angeläget
att söka tillse, huruvida möjlighet finnes att därförutan tillgodose
billighetssynpunkterna.
Förfoganderätten över vattnet utanför stranden torde i de trakter, varom
nu är fråga, för jordägarna hava sitt största värde i den däruti ingående
fiskerätten samt rätten att tillgodogöra sig uppgrundning^’. Härtill kom
-
23
Kungl. Maj:ts proposition Nr 69.
mer emellertid givitvis också rätten att i vattenkraftsändamål tillgodogöra
sig förefintliga strömfall.
Med avseende å den utomordentligt stora betydelse, som fiske! i ifrågavarande
trakter har i befolkningens hushållning, är det eu angelägenhet av
stor vikt att söka tillgodose vederbörande i detta hänseende. Dåvarande
chefen för jordbruksdepartementet framhöll också uttryckligen vid avvittringsfrågans
behandling 1916, att de olägenheter i detta avseende, som
vattenundantagen komme att medföra, borde i görligaste mån undanröjas.
Dessa olägenheter synas kunna helt och hållet upphävas, utan att därav
behöver följa något åsidosättande av kronans intressen i nu förevarande del.
Den rationellaste lösningen av denna fråga synes mig vara, att vederbörande
tillerkännes den rätt] till fiske, som skulle hava förelegat, därest vattenundantagen
ej ägt ruin. Att på sätt kammarkollegium föreslagit förbinda
upplåtande av fiskerätten med skyldighet att utan anspråk på gottgörelse
tåla skada eller intrång, som i avseende a fisket föranledes av verkställd
vattenreglering eller utbyggande av strömfall, skulle visserligen kunna innebära
en viss fördel för kronan. Men ä andra sidan synes, att döma av
erfarenheten vid vattenregleringar å andra håll inom de nordligare delarna
av landet, antagligt, att de individuella ersättningsanspråk för skada å fiske,
som å ifrågavarande trakter kunna förekomma vid vattenreglering, bliva så
relativt obetydliga,. att de näppeligen motivera ett dylikt inskränkande tillägg
vid upplåtandet av fiskerätten. Jag anser mig därför böra förorda upplåtande
av fiskerätten utan det av kammarkollegium föreslagna förbehållet.
Vad härefter beträffar rätten att tillgodogöra sig uppgrundningar, spelar
denna måhända i dessa trakter en större roll för strandägarna än i sydligare
delar av landet, detta med hänsyn till, att det ofta är just uppgrundningsjorden,
som är den värdefullaste och lämnar den bästa avkastningen. Detta
torde gälla alldeles särskilt beträffande de deltabildningar, som uppstå vid
utflödet av bäckar eller åar.
Med avseende å de stora värden ur jordbrukssynpunkt, som sålunda föreligga
i uppgrundningsjorden, och da dessa värden för övrigt ej lära komma
att tillvaratagas, med mindre strandägarna få för jordbruksändamål avgiftsfritt
nyttja uppgrundningsjorden, synes rätt därtill böra medgivas dem.
Härvid kan möjligen erinras, att vid eventuell vattenreglering det blir just
denna uppgrundningsjord, som i första hand utsättes för vattenskada, och att
därför — för undvikande av skadeersättningsanspråk gent emot kronan —
ett dylikt medgivande borde förbindas med skyldighet att utan anspråk pa
ersättning tåla skada å uppgrundningsjorden vid blivande vattenreglering.
Även om eu sådan erinran må hava sitt berättigande, anser jag mig dock
icke kunna tillstyrka ett dylikt förbehåll. Det synes nämligen naturligt,
att vederbörande strandägares intresse av att nedlägga arbete och kostnad
på tillgodogörandet av uppgrundningsjord icke kan bliva detsamma, om han
icke har säkerhet för att resultatet av arbetet och kostnaden blir bestående.
Da emellertid en sådan säkerhet icke kan anses föreligga, om rätten till
24 Kungl. Maj:ts proposition Nr 69.
uppgrundningens utnyttjande förbindes med ett förbehåll, varigenom i framtiden
resultatet av det nedlagda arbetet kan spolieras utan någon som helst
ersättning, och då det vidare synes vara en angelägenhet av vikt, att i
dessa karga trakter varje odlingsmöjlighet tillvaratages, hyser jag ingen
tvekan att tillstyrka medgivande av dylik rätt utan något förbehåll.
Om alltså vederbörande jordägare synas kunna nöjaktigt tillgodoses i vad
avser fiske och utnyttjande av uppgrundningsmark, kan detta givetvis icke
i samma utsträckning bliva fallet, när det gäller frågan om att för kraftändamål
använda sig av förefintliga strömfall.
Emellertid har vattenfallsstyrelsen i detta avseende erinrat, att upplåtelse
av strömfall här skulle kunna ske mot markeringsavgift, varigenom vederbörande
praktiskt taget ägde att utnyttja vattnet gratis.
Jag erinrar i anledning härav om, att enligt de av riksdagen antagna
grunderna för förvaltningen av vissa kronans vattenfall (Sv. förf:saml.
1910:72) det ankommer på Kungl. Maj:t att, där vattenfall, som förvaltas
av vattenfallsstyrelsen, icke tagits i anspråk för kronans räkning, förordna,
huruvida det må av kronan upplatas åt annan till nyttjande. Har sadant
förordnande meddelats, skall lägenheten upplåtas på arrende. Därest härvid
på grund av äganderättsförhållanden i avseende å vattendraget eller de strandområden,
som erfordras för tillgodogörande av vattenkraften, eller till följd
av andra särskilda omständigheter ett offentligt utbjudande av arrende icke
skäligen bör ifrågakomma, ankommer det på vattenfallsstyrelsen att, på sätt
den finner lämpligast, vidtaga åtgärder för lägenhetens utarrendering. Enligt
dessa grunder skulle alltså upplåtande av strömfall till vederbömnde strandägare
kunna ske utan användande av förfarandet med anbuds infordrande,
och skulle givetvis, såsom vattenfallsstyrelsen framhållit, upplåtande kunna
ske mot en avgift, som i själva verket vore att betrakta endast som rekognitionsavgift.
Alltså synes mig även i detta avseende finnas möjlighet att i
avsevärd utsträckning tillgodose jordägarnas intressen av vattenkraftens utnyttjande,
även om detta tillgodoseende givetvis måste bliva i viss mån inskränkt
och bundet vid sådana förutsättningar, att kronans vattenkraftsintresse
ej trädes för nära.
Enahanda rätt i fråga om fiske och uppgrundningsjord, som enligt det
ovan sagda skulle tillkomma vederbörande hemman, synes också böra medgivas
inliysingslägenheter, och synes denna rätt höra tillgodonjutas jämväl
för hemmanens andelar i allmänning och liusbeliovsskog. Vidare synes vad
sålunda föreslagits böra gälla jämväl beträffande inom Dorotea avvittringslag
fallande del av Saxälven, som i avvittringshandlingarna upptagits som
kronopark.
Slutligen torde, därest frågan vinner sin lösning i enlighet med vad jag
förordat, Kungl. Maj:t böra förklara, att de av länsstyrelsen med stöd avbreven
den 21 juni 1916 och den 22 juni 1917 meddelade förordnanden, att
hemmansägare eller åbo äger tillsvidare åtnjuta viss fiskerätt, icke vidare
skola äga tillämpning.
25
Kungl. Maj:ts proposition Nr 69.
I enlighet med vad jag nu anfört hemställer jag alltså, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen medgiva,
dels att med avseende å rätten till fiske uti ifrågavarande, vid avvittringen
inom Sorsele, Dorotea, Stensele-Tärna och Vilhelmina avvittringslag av Västerbottens
län för kronans räkning undantagna vattenområden, må, utan hinder
av vad avvittringsutslagen i laga kraftvunna delar innehålla häremot
stridande, så anses som om nämnda områden icke förbehållits kronan,
dels att uppgrundningar inom dylikt vattenområde må för jordbruksändamål
avgiftsfritt nyttjas av ägarna (innehavarna) av de fastigheter, vilka uppgrundningarna
skulle tillfallit, därest området icke förbehållits kronan,
dels ock att vad sålunda sagts må gälla jämväl beträffande inom Dorotea
avvittringslag fallande del av Saxälven, som i avvittringshandlingarna redovisats
såsom kronopark.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Maj:t Konungen lämna bifall
samt förordnar, att proposition i ämnet av den lydelse,
bilaga till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Joh.s Thygesen.
Bihang till riksdagens protokoll 1926.
1 saml.
57 höft. (Nr 69.)
3