Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

1

Nr 52.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändrad lydelse av 17 kap. 4 § handelsbalken; given
Stockholms slott den 22 januari 1926.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag om ändrad lydelse av 17 kap. -1 § handelsbalken.

GUSTAF.

Torsten Nothin.

Bihang till riksdagens protokoll 1926.

1 samt.

48 käft. (Nr 52.)

1

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 17 kap. 4 § handelsbalken.

Härigenom förordnas, att 17 kap. 4 § handelsbalken i dess lydelse enligt
lagen den 13 maj 1921 (nr 228) skall i nedan angivna del erhålla följande
ändrade lydelse:

Är gäldbunden man död, och haver någon försträckt penningar, eller varor,
till hans begravning; det skall först gäldas, sedan det gods avskilt är, som
förr är sagt. Därnäst den kostnad, som å egendomens uppteckning skäligen
gjord är, sedan läkarelön, läkedom och föda under den dödas sista sjukdom,
deras arvode, som honom däri skött hava, sa ock borgenärs kostnad för gäldenärens
försättande i konkurs, betjänters och tjänstehjons lön för sista året,
annan arbetares dagspenning eller avlöning, den där ej stått inne längre än
sex månader efter förfallodagen, samt sådan begravningshjälp eller för de
tre sista månaderna upplupen sjukhjälp eller livränta, som det enligt lag
angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete åligger gäldenären
att utgiva. Vad nu är stadgat om förmånsrätt för arbetares avlöning äge
ock tillämpning i avseende å skadestånd, som i händelse av obehörigt avskedande
eller arbetsavtals hävande må tillkomma arbetaren i stället för avlöning,
som skulle med förmånsrätt utgått. Innestår hos arbetsgivare viss del av arbetares
lön till säkerhet för arbetarens fullgörande av sina skyldigheter, äge
arbetaren för sålunda innestaende lön enahanda förmånsrätt som nu angående
arbetares avlöning är sagd, evad fordringen stått inne längre eller kortare
tid.

Därefter------sägs.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1926 men skall icke äga tillämpning
i konkurs, vari beslut om egendomsavträde tidigare meddelats.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5%.

3

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 21 november 1925.

Närvarande:

Statsministern Sandler, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Olsson, Nothin, Svensson, Hansson, Schlyter, Larsson, Wigforss, Möller,
Levinson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Nothin, anför:

»I 17 kap. 4 § handelsbalken av 1734 års lag upptogs, enligt lagrummets
ursprungliga lydelse, bland fordringar, för vilka skulle åtnjutas förmånsrätt,
betjänters och tjänstehjons lön för sista aret. Förmånsrätt för andra arbetares
fordringar fanns däremot icke stadgad.

I en inom andra kammaren vid 1890 års riksdag väckt motion (nr 73) fram- 1890 års
hölls behovet av förmånsrätt för arbetares lönefordran i arbetsgivares konkurs. riksda9-

Motionären erinrade, hurusom stadgandet i 17 kap. 4 § handelsbalken om MotioI!''
förmånsrätt för betjänters och tjänstehjons lön för sista året av högsta domstolen
ansetts tillämpligt jämväl i fråga om arbetare, vilka icke kunde hänföras
till betjänter eller tjänsthjon, men dock haft en mera stadig anställning.

Vad sålunda i detta, hänseende blivit praxis ansåg motionären böra göras till
uttrycklig lag, varvid jämväl borde under lagen innefattas alla slag av arbetare,
således icke blott sådana, som hade fast och stadigvarande anställning.

Vidare borde, yttrade motionären, i de fall, då formligt arbetsavtal varit upprättat,
samma förmånsrätt komma dem till godo jämväl för hela den tid, avtalet
fortfore att ännu efter arbetets avbrytande vara lagligt gällande, genom vilken
förman arbetaren vore skyddad för nöd under den närmaste tiden, till dess
han hunnit skaffa sig annat arbete. Motionären föreslog skrivelse till Kungl.

Maj:t med anhållan om utarbetande av förslag till ändrad lydelse av 17 kap.

4 § handelsbalken i syfte att den betjänter och tjänstehjon därstädes tillagda
förmånsrätt måtte, med lämplig tidsbegränsning, tillerkännas även andra arbetare,
som i gäldbundet bo hade innestaende fordran för av dem. såsom anställda
arbetare utfört arbete, samt att, därest arbetsavtal vore i behörig ordning upprättat,
dylik förmånsrätt måtte tillkomma arbetstagare jämväl för hela den
tid, sådant avtal fortfore att vara lagligt gällande.

Lagutskottet yttrade i utlålande (nr 53) bland annat:

Vad sålunda föreslagits syntes vara värt att av lagstiftaren beaktas. Obestridligt
torde det vara, att en person, vilken vore för sitt uppehälle uteslutande
hänvisad till den inkomst, han dag efter annan kunde med sitt arbete förvärva,

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

vida hårdare än andra borgenärer drabbades av den förlust, som kunde förorsakas
därigenom, att den, för vilken han utfört arbete, kommit på obestånd.
Arbetaren torde ock hava svårare än andra att genom egen omtanke skydda sig
mot dylik förlust. Han saknade vanligen både tillfälle att förskaffa sig kännedom
om arbetsgivarens affärsställning och förmåga att^ bedöma densamma.
Även om han befarade, att arbetsgivaren kommit på obestånd, vore arbetarens
ställning dock ofta sådan, att han varken kunde lämna sin plats eller med erforderligt
eftertryck fordra utbekommande av till äventyrs innestående avlöning.
Goda skäl syntes därför utskottet tala för att tillerkänna arbetare i allmänhet
förmånsrätt för ogulden arbetsförtjänst. Den betänklighet mot införande
av en ny förmånsrätt, som med hänsyn till den allmänna krediten kunde förefinnas,
torde förlora en väsentlig del av sin betydelse, om i lagen bestämdes såsom
villkor för förmånsrätten, att arbetslönen skulle vara intjänad och icke för längre
tid innestående, samt till följd därav de fordringar, vilka skulle komma i åtnjutande
av den nya förmånsrätten, i regeln bleve föga betydande. Huruvida en
tid av en eller två månader kunde anses lämplig eller denna tid till äventyrs
borde utsträckas därutöver, ansåge utskottet höra överlämnas åt Kungl. Maj :t
att efter skedd utredning pröva. Mera tvivelaktigt ville det synas, om ifrågavarande
förmånsrätt borde, såsom motionären föreslagit, gälla jämväl för arbetslön,
som ännu icke blivit intjänad. Pa sadant sätt skulle nämligen en ganska
betydande del av gäldenärens egendom kunna tagas i anspråk för arbetarnas
fordringar till förfång för andra fordringsägare. Utskottet hemställde, att
riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utarbetande av förslag
till lagbestämmelser, varigenom förmånsrätt i gäldbunden arbetsgivares egendom
bereddes icke allenast åt fordran å ogulden arbetslön, som tillkomma fast
anställd arbetare, utan även åt dylik fordran, som arbetare utan fast anställning
för viss kortare tid hade hos arbetsgivaren innestående.

Denna utskottets hemställan bifölls av bägge kamrarna, varefter riksdagens
beslut anmäldes i skrivelse nr 69.

1891 års Vid ärendets föredragning i statsrådet den 31 december 1890 yttrade chefen

lagändring. för justitiedepartementet:

Sedan i lagskipningen den uppfattning gjort sig gällande, . att under stadgandet
i 17 kap. 4 § handelsbalken borde anses innefattade jämväl arbetare,
vilka, utan att vara''i gäldenärens tjänst, hos honom ägt stadig anställning,
syntes det överensstämma med billighet, att också de arbetare, vilka pa grund
av ett mer tillfälligt arbetsavtal förrättat arbete åt gäldenären, erhölle enahanda
förmånsrätt. Den ene arbetaren hade i allmänhet icke lättare än den
andre att omedelbart utbekomma sin avlöning, förlusten av densamma vore för
den ene icke mindre kännbar än för den andre. Redan äldre lagberedningen
hade ock i sitt förslag till handelsbalk tillerkänt arbetare för arbetslön lika
förmånsrätt med tjänstehjon, utan hänsyn därtill, huruvida arbetaren ägt stadig
anställning eller icke. Departementschefen tvekade därför lcke^att nu förorda
den lagförändring, varom riksdagen hemställt, och hade i sådant syfte
låtit upprätta förslag till ändrad lydelse av 17 kap. 4 § handelsbalken, i överensstämmelse
med vad nämnda lagberedning föreslagit. Vad^ särskilt anginge
frågan för huru lång tid arbetslönen skulle utgå med förmånsrätt, både departementschefen,
i betraktande av svårip-heten att i varje fall skilja mellan
fast anställda och tillfälliga arbetare, trött, tiden böra tillmätas så lång, att
åt de förra bereddes erforderligt skydd, och i följd därav satt den något längre
än för tillfälliga arbetare skulle vara behövligt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

o

Enligt berörda förslag skulle med förmånsrätt utgå betjänters och tjänstehjons
lön för sista aret samt annan arbetares dagspenning eller avlöning för
senaste sex månader.

över förslaget infordrades utlåtande av högsta domstolen, som lämnade förslaget
utan anmärkning.

I proposition (nr 22) framlades förslaget vid 1891 års riksdag, därvid dock
orden »senaste sex manader» ändrades till »sista sex månaderna».

Lagutskottets majoritet (utlåtande nr 38) fann icke något att erinra mot
Kungl. Maj :ts förslag. Fyra reservanter förklarade sig anse, att den tid, för
vilken förmånsrätt för innestående avlöning skulle tillkomma arbetare, icke
borde bestämmas längre än till tre månader.

Första kammaren antog lag i ämnet av den lydelse, Kungl. Maj:t föreslagit,
med den ändring, att orden »sex månader» utbyttes mot »två månader», varemot
andra kammaren godkände utskottets hemställan om bifall till Kung],

Maj:ts förslag.

I anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut föreslog lagutskottet (memorial
nr 48) ifrågavarande tid till tre månader. Denna hemställan bifölls av bägge
kamrarna. I enlighet med riksdagens beslut utfärdades därefter lag i ämnet
den 12 juni 1891 (Sv. förf.saml. nr 33).

I berörda bestämmelser om arbetares förmånsrätt vidtogs genom en den 1910 års lag
10 juni 1910 utfärdad lag (Sv. förf.saml. nr 57) ändring i syfte att säker- änd,in9-ställa s. k. ackordsöverskott; och skedde denna ändring på det sätt att förmånsrättens
åtnjutande ställdes i samband med lönens förfallotid. Den ändrade
lydelsen i nu förevarande del skilde sig från den förutvarande därutinnan,
att orden »annan arbetares dagspenning eller avlöning för sista tre månader»
utbyttes mot »annan arbetares dagspenning eller avlöning, den där ej stått inne
längre än tre månader efter förfallodagen».

Lagändringen hade nära samband med vissa stadganden i det för 1910 års
riksdag framlagda förslaget till lagstiftning angående arbetsavtal. Enligt
detta förslag skulle arbetslön för ackordsarbete betalas då arbetet blivit slutfört,
med rätt dock för arbetaren att, när för fullgörandet erfordrades längre
tid än 14 dagar, periodvis utfå vissa förskott. Enär det visat sig att tvekan
kunnat rada, huruvida vad sålunda skulle innestå till dess arbetet slutförts,
eller s. k. ackordsöverskott, under alla förhållanden skulle utgå med den förmånsrätt,
som °enligt förevarande lagrum tillerkänts arbetares avlöning för
de sista tre månaderna, föreslogs berörda ändring. Departementschefen anmarkte
da.rvid, att genom det sätt, som valts för säkerställande av arbetares
lön, aven i den mån den utgjordes av s. k. ackordsöverskott, eller att för förmånsrättens
åtnjutande låta förfallotiden vara avgörande, väl formellt inträtt
en utsträckning i den förmånsrätt för lönen i allmänhet, som förut tillkommit
arbetare, men att någon betänklighet däremot knappast kunde föreligga. I avseende
härå framhölls, att det endast i sällsynta undantagsfall torde inträffa,
att arbetares lon stått inne så länge att den föreslagna lagändringen i verk -

(5 Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

] i gliet en skulle åstadkomma annan verkan än den, som med densamma närmast
åsyftats.

1914 års för- I ändamål att bereda arbetare utvidgad förmånsrätt för lönebelopp, med vil sla9-

kas utbetalning de till följd av dåvarande kritiska förhållanden kunde komma
att medgiva arbetsgivarna någon tids anstånd, framlade Kungl. Maj:t i proposition
den 7 september 1914 (nr 280) till den senare riksdagen under ar
1914 förslag till lag innefattande tillägg till 17 kap. 4 § handelsbalken av innebörd,
att, där betjänters, tjänstehjons eller andra arbetares avlöning för tid
mellan den 31 juli 1914 och den 1 mars 1915 bevakades i husbondes eller arbetsgivares
konkurs, som började före den 1 januari 1916, löntagaren eller
annan, till vilken fordringen övergått, skulle åtnjuta den för sådan fordran i
nämnda lagrum stadgade förmånsrätt, ändå att fordringen ej skulle, enligt

vad där stadgats, med dylik rätt utgå.

I utlåtande (nr 39) hemställde lagutskottet, att propositionen icke måtte
av riksdagen bifallas. Utskottets hemställan bifölls av första kammaren, varemot
andra kammaren beslöt godkänna Kungl. Maj :ts förslag. Till följd av
kamrarnas skiljaktiga beslut förföll alltså frågan.

Gällande Enligt den nu gällande lydelsen av 17 kap. 4 § handelsbalken utgår alltså
la9- med förmånsrätt betjänters och tjänstehjons lön för sista aret, annan arbetares
dagspenning eller avlöning, den där ej stått inne längre än tre manader efter
förfallodagen. Denna förmånsrätt åtnjutes i såväl lös som fast egendom^,
dock stadgas i 13 § att förmånsrätt efter 4 § ej äger rum i fast egendom, så
länge lös egendom finnes att tillgå.

Departe- I skrivelse den 22 april 1925 till socialstyrelsen, kommerskollegium, överfens^skri-
ståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser har jag — under erinran att pa
velse den 22 grund av 17 kap. 4 § handelsbalken lagstadda tjänare och vissa arbetare med
april 1923. en mera fagt anställning äga förmånsrätt för ogulden avlöning under ett år
men att för det övervägande flertalet arbetare inom jordbruk, handel och industri
förmånsrätten är begränsad till avlöning för tre månader anfört,
att jag av förekommen anledning funnit det böra göras till föremål för utredning,
huruvida en utsträckning av omförmälda tid av tre månader må vara
påkallad för att bereda ifrågavarande arbetare erforderlig trygghet för
utfående av oguldna lönebelopp; och har jag fördenskull anmodat nämnda myndigheter
att inkomma med yttrande angående behovet och lämpligheten av en
lagändring i sålunda angiven riktning. Därjämte har tillfälle lämnats Svenska
arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen i Sverige att avgiva dylikt
yttrande, men har Svenska arbetsgivareföreningen icke begagnat sig därav.

Till socialstyrelsen hava Malmö och Hälsingborgs stads samt Örebro och
Norrbottens läns rättshjälpsanstalter avgivit yttranden i ärendet, och har socialstyrelsen
i sitt utlåtande lämnat följande sammanfattande redogörelse för innehållet
i dessa yttranden.

Yttranden
över departementschefens

skrivelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

7

Malmö städs rättshjälpsanstalt anser tillräckliga skäl icke föreligga till lagändring
uti ifrågavarande riktning. De tre övriga rättshjälpsanstalterna hava
däremot tillstyrkt,^ att lika förmånsrätt i förevarande hänseende införes för alla
arbetare och att sålunda även de arbetare, vilka enligt lagens nuvarande stadgande
endast hava förmånsrätt för dagspenning eller avlöning, som ej stått
inne längre än tre månader efter förfallodagen, i likhet med betjänter och tjänstehjon
komma i åtnjutande av förmånsrätt för ogulden avlöning för sista året.
Hälsingborgs städs rättshjälpsanstalt framhåller, att som arbetaren ofta vore
medellös eller mindre bemedlad och lagen om fri rättegång ej ägde tillämpning
vid konkursansökningar, möjligheten för arbetaren att utan dom eller med dom
a arbetsgivaren jämte bevis om utmätningsförsök få denne försatt i konkurs
torde vara utesluten på grund av de med dylika ansökningar förenade kostnaderna.
I de fall, då arbetaren på rättslig väg sökte få ut sin fordran, utginge
tremånadersfristen redan innan ens dom hunnit erhållas, och förmånsrätten
ginge förlorad för den tid den rättsliga åtgärden krävde. Örebro läns rättshjälpsanstalt
anför liknande synpunkter. Det kunde förekomma och hade många gånger
förekommit, att förmånsrätten för en arbetare förlorades därför, att han av
en eller annan anledning uraktlåtit att i tid få sin lönefordran fastställd avdomstol
och själv satt sin arbetsgivare i konkurs. Det kunde ej anses vara
med rättvisa eller billighet överensstämmande, att en kroppsarbetare, som för
sin utkomst vore av sin arbetsinkomst fullständigt beroende, icke med säkerhet
skulle vid abetsgivarens konkurs kunna påräkna att utfå hela sin avlöning.
Även Norrbottens läns rättshjälpsanstalt anser nu gällande tremånadersinskränkning
vara för kort för beredande av effektivt skydd åt arbetares berättigade
krav å förmånsrätt för innestående lönefodran.

Två av rättshjälpsanstalterna — Hälsingborgs stads och Norrbottens läns
— ha fäst uppmärksamheten vid sambandet mellan ifrågavarande förmånsrätt
enligt 17 kap. 4 § handelsbalken samt fastighets- och förlagsinteckningsinnehavares
intressen. Det hade nämligen under senare år blivit alltmera vanligt,
att ett företag med dålig ekonomi för fortsättande av sin verksamhet låtit sin
kreditgivande bank utbetala förfallande löner direkt till de vid det företaget
anställda arbetarna, mot det att arbetarnas fordran med åtföljande förmånsrätt
överlåtits å banken. Om företaget efter någon tid bleve försatt i konkurs, kunde
genom bankens prioriterade fordran å arbetslöner inteckningshavarna riskera
att icke få sina fordringar guldna. Enligt Hälsingborgs stads rättshjälpsanstalts
mening borde inteckningshavarna nog i allmänhet hava så pass ekonomisk
press på låntagaren, att de kunde bereda sig tillfälle att kontrollera, att ej de
oguldna arbetslönerna uppgingo till så stora belopp, att deras säkerhet äventyrades.
Norrbottens läns rättshjälpsanstalt har emellertid ansett, att samvetslösa
personer kunde utnyttja de nu gällande förmånsrättsbestämmelserna i 17
kap. 4 § handelsbalken på illegitimt sätt, och har till skyddande av övriga
borgenärers intressen föreslagit, att förmånsrätten måtte göras personlig för
den förmånsberättigade, vilket skulle innebära, att förmånsrätten skulle få
göras gällande endast av den ursprunglige fordringsägaren (och hans arvingar)
men icke åtfölja fordringen vid eventuell överlåtelse till annan person.

Socialstyrelsen har för egen del anfört:

»Enligt socialstyrelsens förmenande torde en ändring i nu ifrågavarande
avseende av 17 kap. 4 § handelsbalken icke sakna skäl för sig. En arbetare
är för sig och sin familjs existens så gott som undantagslöst hänvisad uteslutande
till den inkomst, han erhåller genom sitt arbete. Ej blott i arbetarens
utan även samhällets (särskilt fattigvårdens) intresse synes det önskvärt, att
möjligheten för en arbetare att av arbetsgivaren utfå sin innestående lön’ för
utfört arbete tillbörligen betryggas. Den förmånsrätt för avlöning, som inne -

Rättshjälps anstalterna.

Socialstyrel

sen.

8

Kung!. Maj:ts proposition nr 52.

stått för de tre senaste månaderna, vilken rätt nu gäller i fråga om det största
flertalet arbetare, synes i sådant hänseende icke tillfyllestgörande. Visserligen
få arbetare i allmänhet sin avlöning utbetald per en eller två veckor, men fall
kunna förekomma, särskilt i fråga om ackordsarbeten, då ersättningen för arbetet
står inne, helt eller delvis, för längre tid. Om arbetsgivaren kommer på
obestånd, torde en arbetare med lön innestående för tre månader bl. a. på grund
av den rättsliga procedurens långvarighet i många fall praktiskt taget sakna
möjlighet att få arbetsgivaren försatt i konkurs inom sådan tid, att han kan
göra sin förmånsrätt gällande i konkursen. Anmärkas kan även att, under det
betjänters och tjänstehjons förmånsrätt avser lön för sista året, d. v. s. som
mest en årslön, förmånsrätten för arbetarna är bestämd på ett helt annat och
som det vill synas mindre rationellt sätt, i det den nämligen gjorts beroende
av den tid, varunder avlöningen stått inne. Om den belöper sig för längre eller
kortare tid, är sålunda utan betydelse för förmånsrätten — det avgörande är,
att avlöningen förfallit till betalning inom de senaste tre månaderna. Ytterligare
en omständighet, som talar för den ifrågasatta ändringen, är att det
möter stora svårigheter och åtminstone numera knappast kan anses motiverat
att i förevarande avseende skilja på fasta och mer tillfälliga arbetstagare.

Vidkommande de från vissa håll uttalade farhågorna för ett illegitimt utnyttjande
av förmånsrättsbestämmelserna i 17 kap. 4 § handelsbalken till skada
för inteckningshavare vill styrelsen ej bestrida, att ett dylikt utnyttjande^kan
förekomma, men synes det tvivelaktigt, om det skäligen kan befaras få sådan
utsträckning, att det behöver uppmärksammas i förevarande sammanhang.
Skulle detta emellertid vara fallet, anser styrelsen, som finner _ det bl. a. för
bostadsproduktionen vara av vikt, att förtroendet för inteckningsin sti tutet upprätthålles,
det kunna ifrågasättas, om man icke lämpligen såsom korrektiv
skulle kunna föreskriva viss inskränkning av förmånsrätten gent emot fordringsägare
med inteckningssäkerhet, t. ex. att förmånsrätten endast skulle gälla
sådana fastigheter, som utnyttjades för driften av det företag, vari arbetarens
lönefordran uppkommit.

I överensstämmelse med vad sålunda anförts får styrelsen förorda, att arbetare
uti här ifrågavarande avseende likställas med betjänter och tjänstehjon,
ävensom att, därest denna förändring skulle befinnas agnad att i någon avsevärd
mån äventyra inteckningshavares rätt, lämplig inskränkning i förmånsrätten
gent emot inteckningshavarna måtte vidtagas.»

Sveriges in- Kommerskollegium har införskaffat och bifogat sitt utlåtande yttranden
dhandebkåm-’ f™11 Sveriges industriförbund, fullmäktige i Järnkontoret, Sveriges hantverks rarna

m. fl. organisation, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges grossistförbund, Kooperativa
förbundet och samtliga handelskamrar i riket. För innehållet i dessa yttranden
har kommerskollegium i sitt utlåtande lämnat följande redogörelse:

IIandelskamrarna i Göteborg, Örebro, Gävle och Luleå samt Kooperativa
förbundet hava uttalat sig till förmån för en lagändring i angiven riktning.
Att något verkligt behov därav föreligger, göres emellertid gällande endast av
handel skamrarna i Örebro och Gävle. De övriga anse en utsträckning av tiden
utan praktisk betydelse, då ifrågavarande arbetares lönefordringar icke annat
än i rena undantagsfall torde innestå utöver en tid av tre månader. De finna sig
emellertid sakna anledning att motsätta sig den föreslagna lagändringen, då
förmånsrätt för längre tid tillkommer betjänter och tjänstehjon och tjänsteställningens
egenskap av mer eller mindre fast enligt deras mening ej borde
öva inflytande i detta hänseende. II av delskammaren i Örebro förordar, att
nu ifrågavarande förmånsrätt skall utsträckas till att, i likhet med vad som
gäller betjänters och tjänstehjons förmånsrätt, avse lönefordran för sista året.

Kungl. May.ts proposition nr 52.

9

II andel skämt ärna i Gävle och Luleå finna tiden icke höra utsträckas längre
än till sex månader och ifrågasätta, huruvida icke denna tidrymd vore tillräcklig
även för betjänte och tjänstehjon. Förmånsrätt för ett helt års lön
vore nämligen icke numera för dessa av behovet påkallad och hade dessutom
visat sig till hinders vid kreditgivning. Handelskammaren i Gävle föreslår
vidare, att för lönefordran. som å förfallodagen varit tvistig eller eljest ej till
beloppet bestämd, preklusionstiden skall räknas från det sagda hinder för
f oi dians utfående undanröjts. 1 sådana fall hade nämligen det nuvarande
stadgandet visat sig icke bereda erforderlig trygghet, då ju ovissheten om
fordringsbeloppets storlek kunde vara i mera än tre månader efter förfallodagen.

Il andel skämt ärna i Stockholm, Norrköping, Jönköping, Visby, Malmö,
Borås, Karlstad och Sundsvall, Sveriges industriförbund, fullmäktige i Järnkontoret,
Sveriges hantverksorganisation, Sveriges köpmannaförbund och Sveriges
grossistförbund hava alla yttrat sig i avstyrkande riktning. I samtliga
yttranden framhålles, att den ifrågasatta utsträckningen av tiden ej är av behovet
påkallad. Med det avlöningssystem, som numera allmänt tillämpades,
Inträffade det i praktiken ytterst sällan, att en arbetare av den kategori, varom
här vore fråga, erhölle sin lön med längre mellanrum än en månad. I regeln
erhölle de sin avlöning veckovis. Därest lönelikviden någon längre tid skulle
utebliva, varken kunde eller ville arbetarna kvarstanna i arbetet. Det vore därför
ytterst sällsynt, att en tillfällig arbetare hade sin lön innestående för så lång
tid som tre månader. Stockholms handelskammare anser, att därest i något
fall nu gällande ordning visat sig icke medföra tillräckligt skydd vid inträffad
konkurs för innestående lönefordringar, detta berodde på att förmånsrättens
bibehållande gjorts beroende av tidpunkten för förfallodagen. Arbetaren
kunde nämligen i allmänhet icke rättsligen uttaga, sin innestående lön inom
tre månader och i regel ej heller öva infytande på tiden för konkursens inträde.
Detta missförhållande syntes emellertid kunna avhjälpas utan utsträckning av
förmånsrätten, nämligen därigenom, att det föreskreves, att förmånsrätten
skulle gälla innestående arbetslön, som under sista året förfallit till betalning,
dock icke för längre tid än tre — eller enligt handelskammarens mening helst
två — månader. I fråga om lämpligheten av den föreslagna åtgärden anföra
handelskamrarna i Malmö, Borås och Sundsvall, att de anse det principiellt
oriktigt, att en dylik lagändring vidtages utan att ett verkligt behov föreligger.
Handelskammaren i Karlstad anser det olämpligt, att skillnaden mellan tillfälliga
och fast anställda arbetares rättigheter minskas. Det vore nämligen,
enligt handelskammarens mening, ett viktigt samhällsintresse att genom tydliga
förmåner för fast anställda arbetare åvägabringa stabilare och lugnare
förhållanden på arbetsmarknaden. Av handelskamrarna i Stockholm. Jönköping
och Visby, fullmäktige i Järnkontoret, Sveriges industriförbund och Sveriges
grossistförbund framhålles, att en utsträckning av förmånsrättstiden
skulle kunna medföra allvarliga olägenheter för andra kreditgivare, främst
inteckningshavare. Redan med nu gällande bestämmelser hade den förmånsrätt,
som avsåge arbetares innestående fordran, vållat avsevärd förlust för
kreditgivare mot fastighetsinteckning. Det förekomme nämligen ej sällan, att
industriföretag med svag ekonomi, som hade intresse att någon tid hålla ställningen
uppe och fördröja konkursen, låtit tredje man förskottera arbetarcas
avlöning mot överlåtelse av deras prioriterade fordringar. Den sammanlagda
fordran på arbetslön, som därefter i arbetarnas namn bevakades i konkursen,
och som, i den mån lös egendom ej funnes att tillgå, utginge framför fastighetsinteckningama,
kunde då bliva betydande. Särskilt obilligt tedde det
sig, om, såsom någon gång skett, industriidkaren någon tid före konkursen förvärvat
en rörelsen ovidkommande fastighet, och inteckningshavarna i denna

10

Eungl. Ma,j:ts proposition nr 5%.

Kontmeis kolleginm.

plötsligt såge sig försatta i det läge att de finge finansiera arbetskostnaden
för den industriella verksamhetens fortsättande under längre eller kortare tid
före konkursen. Bleve förmånsrätten för innestående arbetaravlöning ytterligare
utsträckt, skulle nu berörda olägenhet sannolikt bliva än mera betydande.
Kreditgivarna finge svårare att överblicka och bedöma värdet av erbjudna
säkerheter och tilliten till inteckningsinstitutet skulle rubbas, vilket
skulle medföra stora svårigheter för industriföretagens finansiering. Handelskammaren
i Jönköping föreslår, att till minskande av ovan anmärkta, redan
med nu gällande bestämmelser förenade olägenheter den ifrågavarande förmånsrätten
måtte begränsas till föremål, varå respektive arbeten nedlagts, i
den mån detta föremål kunde identifieras.

Kommerskollegium har för egen del anfört:

»Såsom i de inkomna yttrandena allmänt -—- med endast två undantag —•
göres gällande, torde en utsträckning av förmånsrätten till utbekommande av
intjänad avlöning —- timpenning, dagavlöning eller ackordförtjänst — för
längre tid än tre månader i fråga om arbetare, som icke innehava mera fast
anställning, i regeln sakna större praktisk betydelse, åtminstone i vad som
vidkommer industri eller annan näringsverksamhet, som kan betecknas såsom
normal och sund. Sådan avlöning avräknas och utbetalas nämligen i allmänhet
för varje vecka eller var fjortonde dag, på sin höjd månadsvis, och endast
undantagsvis torde förekomma, att arbetaren under fortsatt arbete hos samma
arbetsgivare medgiver, att intjänat avlöningsbelopp får innestå hos denne
längre tid än tre månader. Undantagen torde i regeln hänföra sig till s. k.
ackordsarbeten av större omfattning.

Emellertid kan det enligt vad kollegium under hand inhämtat och såsom
jämväl framgår av vissa av de införskaffade yttrandena ej sällan inträffa,
att arbetare, varom här är fråga, icke gjort eller ens rimligen kunnat göra
krav på utbekommande av intjänad avlöning rättsligen gällande inom sådan
tid, att förmånsrätten bibehålies, särskilt som han i regel icke torde hava
större möjligheter att öva inflytande på tiden för konkursens inträdande.

Det kan även inträffa, såsom i ett av Gävle handelskammare refererat
och andra kända fall, att fastställandet av arbetares avlöningsfordran, där
detta är beroende av medverkan från arbetsgivares sida. med eller utan avsikt
och trots arbetstagarens protest, fördröjes så länge, att preklusionstiden för
förmånsrätten går till ända.

Det synes kollegium önskvärt och nödvändigt, att dessa missförhållanden,
vilka visat sig kunna leda till för rättskänslan sårande tillämpning av nu
gällande lagbestämmelser, i möjligaste mån undanröjas.

I sådant avseende synas de förslag, som framställts å ena sidan av Stockholms
handelskammare samt å andra sidan av Gävle handelskammare, förtjäna
allt avseende. Kollegium förordar sålunda, dels att förmånsrätten till dagpenning
eller annan avlöning, varom här är fråga, fastställes att gälla lånefordran,
motsvarande tre månaders arbete, vilken avlöning förfallit till betalning
under det sista året före början av konkursen, dels att, om lånefordran å förfallodagen
varit tvistig eller eljest till beloppet ej bestämd, preklusionstiden
skall räknas från det sagda hinder för fordrans utfående undanröjts.

Enligt kollega förmenande skulle genom här ovan föreslagna ändringar
icke fast anställda arbetares berättigade anspråk bliva tillgodosedda, utan att
härigenom andra befogade intressen trädas för nära. En direkt utsträckning
av den tidrymd, för vilken lön skulle utgå med förmånsrätt, synes däremot,
utan att i realiteten vara av verklig betydelse för arbetare utan fast anställning,
kunna giva anledning till missbruk av sådan art, varpå i flera av de in -

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

11

komna yttrandena anföras exempel. Med hänsyn härtill anser sig kollegium
böra avstyrka en sådan utsträckning.»

Länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Kristianstads, Älvshor g s, Gävleborgs,
Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län hava
förordat den ifrågasatta lagändringen.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har uttalat, att, därest en allmän
erfarenhet visat behov av den ifrågasatta lagändringen, man icke borde gå
längre än att ifrågavarande förmånsrätt utsträcktes att gälla de senaste sex
månadernas avlöning. För en utsträckning av tiden till sex månader hava
även länsstyrelserna i Värmlands, Västmanlands och Kopparbergs län uttalat
sig.

Den ifrågasatta lagändringen har avstyrkts av överståthållarämbetet, länsstyrelserna
i Kalmar, Blekinge och Hallands län. Länsstyrelserna i Kronobergs
och Örebro län hava förklarat sig icke kunna förorda lagändringen
och länsstyrelserna i Gotlands och Skaraborgs län hava uttalat att de icke
hade anledning tillstyrka densamma.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har anfört att, såvitt länsstyrelsen kunde
finna, något behov av lagstiftning i förevarande avseende icke förelåge.

Länsstyrelsen i Uppsala län har uttalat, att den nu stadgade förmånsrätten
måste anses fullt tillräcklig och att det vore stötande, om arbetares förmånsrätt
gåves på bekostnad av hantverkare och andra, vilka i följd av mera eller
mindre tillfälliga omständigheter vore att anse som ett slags entreprenörer
eller leverantörer och vilkas oguldna fordran således icke gällde avlöning,
ehuru den i själva verket grundade sig på utfört arbete av entreprenörenleverantören
själv eller hos honom anställda arbetare.

Länsstyrelsen i Södermanlands län har instämt i ett av styrelsen för Nyköpings
sparbank avgivet yttrande, däri uttalats, att hur behjärtansvärt syftet
med den ifrågasatta lagändringen än kunde vara, det dock vid omarbetning av
17 kap. 4 § handelsbalken måste tillses, att icke förmånsrätter medgåves till
skada för berättigade anspråk på fastighetskreditens säkerhet. I sådant
syfte syntes måhända böra övervägas, huruvida icke förmånsrätten för arbetslöner,
i den mån densamma gjordes gällande framför inteckning i fast egendom,
borde begränsas till sådan fastighet, vid vilken arbetet utförts.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har uttalat, att det vore av vikt, att förtroendet
till inteckningsinstitutet icke rubbades, och att man borde förfara med
stor försiktighet vid eventuell ändring av ifrågavarande förmånsrättsbestämmelser.
Skulle en utsträckning av förmånsrätten äga rum, kunde det ifrågasättas,
om den ej borde begränsas till konkursgäldenärens lösa egendom eller till
fastighet, varå arbete utförts.

I vissa av de nu nämnda, av länsstyrelserna avgivna yttrandena, som gå i
tillstyrkande riktning, har berörts dels behovet av den ifrågasatta lagändringen
dels rättvisan och billigheten av lagändringen dels önskvärdheten av likartade
bestämmelser i förevarande hänseende för betjänter och tjänstehjon samt andra
arbetare.

Länsstyre

serna.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

Sålunda har länsstyrelsen i Stockholms län, som infordrat yttranden från
magistraterna i Södertälje och Norrtälje samt från landsfiskalerna i länet, anfört,
att länsstyrelsen väl ansåge lagändringen vara av ganska ringa praktisk
betydelse, då den kategori av löntagare, som här åsyftades, endast i mycket
sällsynta undantagsfall torde hava avlöning innestående för längre tid än tre
månader, men då, efter vad det syntes, sådant understundom kunde inträffa,
torde det vara med billighet överensstämmande att dessa löntagare i förmånsrättshänseende
likställdes med betjänter och tjänstehjon. Såsom ett ytterligare
skäl för lagändringen skulle kunna åberopas, att det mången gång syntes i
tolkningshänseende möta svårighet att avgöra, till vilken av de båda grupperna
av förmånsberättigade en viss löntagare vore att hänföra.

Länsstyrelsen i Öst er (lätt an ds län har med hänsyn till dels den tendens till
utsträckt tillämpning av den i lagrummet förekommande kategorien betjänter,
som syntes vara rådande i rättspraxis, dels ock önskvärdheten av likartad bestämmelse
för alla former av arbetsanställning funnit lagändringen lämplig.

Länsstyrelsen i Kristianstads län, som inhämtat yttranden från landsfiskalerna
i länet, har i sitt yttrande erinrat, att då lagstadgandet om betjänters och
tjänstehjons förmånsrätt tillkom, flertalet arbetare torde hava varit att hänföra
till betjänter och tjänstehjon, medan numera övervägande antalet arbetare, även
sådana med stadigvarande anställning, icke torde kunna hänföras till nämnda
klass av arbetare. Alldeles oavsett berörda omgestaltning av förhållandena
och även om det finge antagas, att andra arbetare än botjänte och tjänstehjon
mindre ofta hade dagspenning eller avlöning innestående för längre tid än tre
månader efter förfallodagen, syntes dock, där så funnes vara förhållandet, i allt
fall billigheten kräva, att den betjänte och tjänstehjon medgivna förmånsrätten
utsträcktes att gälla även andra arbetare.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har hänvisat till det förut berörda yttrandet
av handelskammaren i Gävle ävensom till ett av Gävleborgs läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott avgivet yttrande, i vilket förvaltningsutskottet
anfört bl. a., att stadgandet om förmånsrätt för betjänters och legohjons lön haft
stor betydelse för tryggande av dessas rättigheter i förevarande hänseende.
Med hänsyn till numera gängse avtals- och anställningsformer för arbetare
vore en förändring av de lagbestämmelser, som reglerade arbetares rättighet
att utfå fordran vid arbetsgivares konkurs, påkallad. Då för närvarande arbetarnas
anställningsförhållanden i mycket vidsträckt grad icke alls vore
grundade på årsavtal och årslön utan på anställning för månad eller kortare
tid mot månads- eller daglön, ehuru oftast prakliskt taget vederbörande fullgjorde
tjänsten såsom tjänstehjon, så syntes gällande bestämmelser under nuvarande
förhållanden svårligen kunna tillämpas på ett tillfredsställande sätt.
Angående tidslängden av en utsträckt förmånsrätt ansåge förvaltningsutskottet,
att denna ur praktisk synpunkt med avseende på arbetares rättssäkerhet
ägde ringa betydelse, då det numera vore högst ovanligt, att en arbetare, vare
sig mera fast eller tillfälligt anställd, läte avlöningen innestå hos arbetsgivaren
så lång tid som tre månader. Förvaltningsutskottet uttalade sig för att lagändringen
borde gå i sådan riktning, att likhet stadgades och att sålunda
arbetares anställningsförhållanden icke skulle utöva inflytande på denna förmånsrätt.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län, som infordrat yttranden från magistraterna
och landsfiskalerna i länet, har ansett sig böra vitsorda behovet av lagändringen
och har uttalat, att den syntes bliva av särskild betydelse för skogsarbetarna.
Enligt vad länsstyrelsen hade sig bekant, hade det nämligen i ett
flertal fall inträffat att timmerkörare. som haft fordran å forlön för framforslat
virke innestående för längre tid än tre månader, till följd av arbetsgivarens
inträffade konkurs saknat möjlighet att erhålla betalning för sin

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

13

fordran, vilket jämväl återverkat pa vederbörande huggares möjlighet att
erhålla likvid för sitt arbete. Mot lagändringens lämplighet vore intet att
erinra.

Länsstyrelsen i Jämtlands län, som infordrat yttranden från magistraten i
Östersund och landsfiskalerna i länet, har uttalat, att sådana förhållandena
numera vore med avseende å tjänares och arbetares anställning någon åtskillnad
emellan dem i fråga om förmånsrätten icke borde göras. Länsstyrelsen
ansage eu utsträckning av tiden för arbetares förmånsrätt till likhet med vad
som gäller för tjänstehjon och betjänter böra ske.

Aven länsstyrelsen i Västerbottens län har uttalat sig för lika förmånsrätt
för alla kategorier av arbetare, oavsett huruvida de vore lagstadda eller hade
endast tillfällig anställning. Behov av lagändringen hade, enligt vad länsstyrelsen
hade sig bekant, icke hittills visat sig särskilt trängande. Fall
torde emellertid förekomma, då en ökad förmånsrättstid för ifrågavarande
kategori av arbetare måste anses skälig.

Länsstyrelsen i Norrbottens län, som infordrat yttranden från magistrater,
stadsstyrelser och landsfiskaler i länet, har ansett, att något bärande skäl för
skillnad i lörmansrättshänseende mellan betjänter och tjänstehjon å ena samt
andra, arbetare a andra sidan numera näppeligen kunde åberopas. Inom näringslivets
Bestå grenar torde väl numera arbetarnas avlöningsförhållanden
vara sa ordnade att avlöning för längre tid än tre månader sällan eller aldrig
mnestode ogulden. Undantag gåves dock. Sålunda vore det inom skogshantermgen,
vid avverkmngar och flottningsarbeten. ingalunda ovanligt att
sluthkviden för de under säsongen utförda arbetena ägde rum först flera månader
etter arbetets slutförande. I följd härav hade det ock inom dessa nänngsgrenar
inträffat, att arbetare till följd av arbetsgivarens obestånd gått
miste om större eller mindre del av sm avlöning.

I flora av de av .länsstyrelserna avgivna yttrandena, som innebära ett förordande
av lagändringen, vidröres, utom de synpunkter, som framhållits i de
yttranden, för vilka nyss redogjorts, även den inverkan, ändringen skulle kunna
medföra med avseende å Övriga fordringsägares, särskilt inteckningshavares
rätt; så i yttrandena av länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus län, Älvsborgs,
Värmlands, Västmanlands och Kopparbergs län.

• länsstyrelsen * Göteborgs och Bohus län, som i ärendet hört stadsstyrelsen
i Molnda , magistraterna i länets övriga städer samt landsfiskalerna har anfort,
att länsstyrelsen icke ville förneka, att viss billighet skulle kunna anses
tala ior, att de olika slagen av arbetare jämställdes i fråga om tiden för förmånsrätts
åtnjutande. Emellertid vore alt märka, att avlöningar till vanliga
arbetare numera i regel utginge för vecka, någon gång för månad Vid sådant
förhållande syntes något bestämt behov icke föreligga att i förmånsrättshanseende
helt jämställa sådana arbetare med lagstadda tjänare och med
dem likaberättigade arbetare, vilkas avlöningar mera allmänt innestode under
längre tid. Detta uteslöte givetvis icke att en utsträckning av den nu gällande
tiden av tre månader för dessa arbetare kunde vara befogad. Endast
i något enstaka undantagsfall hade emellertid arbetare enligt vad erfarenheten
i“.0mr.. vid *landen blivit lidande på grund av den inskränkta tiden

lor iormansratten. Skulle en utsträckning av tiden ske, syntes i varje fall
försiktigheten bjuda, att man framginge med varsamhet. Förmånsrätt varom
nu vore fråga utginge nämligen jämväl ur fast egendom, och utsträckning av
lönnansråttsti den kunde sålunda komma att inverka på inteckningshavares
ratt. Um också den utsträckta förmånsrättstiden icke i någon vidare mån
körnare att tagas i anspråk, syntes dess blotta tillvaro dock kunna komma att

14

Kungl. May.ts proposition nr 52-

medföra en ogynnsam inverkan på fastighetskrediten. Länsstyrelsen, ansagc
följaktligen, att, därest en allmän erfarenhet visat behov av den ifrågasätta
lagändringen, man icke borde gå längre än att ifrågavarande förmånsrätt utsträcktes
att gälla de senaste sex månadernas avlöning.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län har, under erinran att enligt domstolspraxis
med betjänter och tjänstehjon i förevarande avseende likställts mera last anställda
fabriks- och hant.verksarbetare, anfört, att utvecklingen emellertid gatt
i riktning av kortvariga arbetsavtal. Härigenom både skett en inskränkning i
arbetarnas förmånsrätt att i konkurs utfå sin avlöning. Skulle därtor genom
lagändring förmånsrätten utsträckas att gälla samma tid för de kortvariga
som för de långvariga avtalen, hade därigenom endast återställts ett tidigare
förhållande, och övriga fordringsägare skulle i vanliga fall ej komma i sämre
ställning än den de förr intogo. Visserligen torde for flertalet industriarbetare
och andra, för vilka kortvariga avtal sedan länge vant i bruk den föreslagna
reformen bliva av föga praktisk betydelse men,å andra sidan också
så vitt anginge sådana arbetares fordringar för innestående lön väcka foga
betänklighet med hänsyn till Övriga fordringsägares rätt, då väl sällan torde
förekomma, att i dylika fall lön innestode för längre hd än tre, manader.

Länsstyrelsen i Värmlands län, som infordrat yttranden från landsfiskaler
na i länet, har anfört, att länsstyrelsen hölle före. att den nu ^bestamda tiden
skäligen borde utsträckas. Väl syntes man i allmänhet fa utgå tran att dylik
fordran betalades före den tid av tre månader, för vilken förmånsrätt nu kunde
göras gällande. Enligt vad åtskilliga landsfiskaler betygat, syntes det dock inträffa,
att vid en arbetsgivares konkurs andra arbetare an de som för sin lön
tillförsäkrats en vidare förmånsrätt, tillskyndades förlust till följd darav att
de käft avlöning hos arbetsgivaren innestående för längre tid an angivna tre
månader. En lagändring till beredande av större trygghet för utfående av
sådan avlöning syntes för den skull, vara av behovet påkallad. Med hänsyn
jämväl till andra fordringsägares intressen borde förmånsrätten icke avse
avlöning för längre tid än sex månader efter förfallodagen.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har. under hänvisning till yttranden som
infordrats från magistraterna och landsfiskalerna i län et, „ anfört, att av dessa
otvetydigt framginge, att gällande bestämmelse om förmånsrätt för den iorclran
å dagspenning eller avlöning, som tillkomma annan arbetare an betjänter
och tjänstehjon, långt ifrån vore ägnad att skydda arbetarna i deras ratt åt
av arbetsgivarna utfå innestående avlöning. Av landsfiskalernas yttranden
framginge. att det ej så sällan hände, att arbetarna, oaktat från deras små
allt åtgjorts, som kunnat göras för att de hos arbetsgivaren skulle utfå sina
lönefordringar, ändock gått helt miste om sina innestående avlöningar uppenbarligen
huvudsakligen enär den i lagen stadgade tiden av tre manader offer
förfallodagen, inom vilken lönefordnngen skulle goras gällande, vore för kolt.
På sätt magistraten i Köping anfört, kunde nu sadana fall
att till exempel i en fabriksägares konkurs, dar tillgå,ngarna huvudsakligen
utgjorts av fastigheter, en större arbetarestams innestående lonefordran uppgått
till sådant belopp, att sedan densamma utgått med förmånsrätt och till
större delen måst uttagas ur fastigheterna, i dessa faststallda inteckningar, so
under vanliga förhållanden varit fullt betryggande, blivit sa forsamrade, att
innehavarna av desamma fått vidkännas avsevarda förluster. uppen barligen

mycket sällan förekommande fall syntes emellertid ej hora fa sta hind
rande i vägen för en lagändring arbetarna till gagn i antydd riktning. Kravet
på beredandet av en ökad trygghet för nu ifrågavarande arbetare i fråga om
deras rätt att utfå oguldna lönebelopp syntes lanstyrelsen vara oavvisligt och
hemställde länsstyrelsen att tiden för förmånsrätten matte utsträckas till åtminstone
sex månader efter förfallodagen.

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län, som infordrat yttranden från samtliga
utmätningsman och magistrater i länet, har anfört, att det visserligen mera
sällan inträffade, att arbetare, varom här vore fråga, hade avlöning innestående
för längre tid än tre månader men att likväl de få fall. som funnes motiverade
en utsträckning av tiden för att skydda löntagaren. Emellertid'' måste
härvid för fastighetskreditens skull synpunkten om faran av s. k. tysta förmånsrätter
noga beaktas. Meningen vore ju, att det skulle vara möjligt för
en inteckningshayare att på grund av uppgifterna i gravations- och taxerinc-sbevis
kunna bedöma sm fordrans säkerhet. Denna möjlighet äventyrades
ledan nu med nuvarande bestämmelser och skulle göra det ännu mera därest
tiden lör tyst förmånsrätts giltighet i avsevärdare grad utsträcktes. Vid
vissa slag av arbeten syntes förekomma, att viss del av avlöningen innehölles
tills arbetet i sin helhet vore slutfört. Så torde vara fallet vid flottningsarbeten
som sträckte sig över en tid av 5 ä 6 månader. Även inom byggnadsfacket
torde liknande förhallanden förekomma. En utsträckning av tiden

®ex mana(fer syntes därför enligt länsstyrelsens mening kunna
llragasättas såsom lämplig.

.1 ett Par av de av länsstyrelserna avgivna yttrandena åberopas allenast att
något behov av den ifrågasatta lagändringen icke syntes föreligga.

Sålunda har länsstyrelsen i Malmöhus län i sitt yttrande anfört, att någon
olägenhet, såvitt länsstyrelsen hade sig bekant, icke uppkommit av nu gällande
bestämmelse. I ett eller annat företag hade dock arbetare frivilligt insatt viss
del av avlonmgen, men denna form för innestående avlöning borde icke skyddas
med lormansrätt.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län har andragit, att inom länet, där jordbruksnan
ngen vore aen dominerande, någon önskan eller något behov av den ifrågasätta
utsträckningen, såvitt länsstyrelsen vore känt. icke yppats. Avlöningen
inom berörda näring vore till huvudsaklig del byggd på naturaförmåner och
1 ,Jemförelsevis ringa del på kontantavlöning. I sakens natur läge då, att
avlöningsförmåner endast i undantagsfall innestode för någon nämnvärd’ tid,
sådan sa långt som för tre månader, och kontantlön till i allmänhet obetydligt
belopp. I den man tjänsteställningen icke berättigade till förmånsrätt för den
ängre tiden, syntes redan lagstadgad förmånsrätt få anses vara betryggande.

I flera av de yttranden, som ga i avstyrkande riktning, åberopas i allmänhet,
att något verkligt behov av lagändringen icke förelåge, samt att lagändringen
skulle bliva till skada och förfång för andra fordringsägare, särskilt intecknmgshavare,
och att ändringen sålunda komme att menligt inverka å fasti
ghetskrediten.

Stunda har öperståthållarämbetet anfört, att goda skäl tydligen kunde anföras
både tor och emot lagändringen. För ändringen kunde åberopas att få torde
vara närmare att ur en konkursmassas tillgångar utfå sina fordringar än de.
som nedlagt sitt arbete på frambringande av en del utav desamma och som av
borgenärerna kanske hade den minsta ekonomiska möjligheten att bära eu förlust
Mot ändringen däremot talade det förhållandet, att man måste vara ytterst
varsam med att ytterligare öka de tysta förmånsrätternas antal. Måste
en langivare, som erbjödes säkerhet av en inteckning vare sig i fastighet eller
i företag, taga hänsyn till att före hans fordran skulle utgå avlöningsfordringen
till en stor arbetarepersonal för kanske ett helt år, så komme han säkerligen
att betänka sig två gånger, och än värre skulle det vara om en person som
meddelat lanet utan att hava tagit dessa förhållanden i beaktande, sedermera
skulle komma att bliva utsatt för en förlust, som han icke trott sig hava anled -

16

Kungl. Maj :ts proposition nr 52.

ning att befara. Vår inteckningskredit vore något som yi måste vårda, och värjo
rubbande av densamma vore av ondo. Öyerstathallarambetet ställde sig därför
av princip avrådande mot varje steg i sådan riktning. Ämbetet uttala
vidare, att det väl torde höra till sällsyntheterna att en arbetare läte en dagspenning
eller avlöning stå inne hos arbetsgivaren längre an tre manader etter
förfallodagen. Under sådana förhållanden skulle kunna sagas att det icke
gjorde så mycket, om man hade den ifrågasätta bestämmelsen för de ja fall,
då den skulle behövas, men endast möjligheten av en sådan förmånsrätt vore
farlig för krediten och skulle säkerligen därför vara skadlig icke endast for
arbetsgivaren, som behövde den, utan även för arbetaren, som dr oge nytta av
det arbetstillfälle, som arbetsgivaren till följd av denna kredit kunde lämna.

Länsstyrelsen i Kronobergs län, som infordrat yttrande från konkursdomaren
i Växjö och landsfiskalerna i länet, har anfört, att lansstyrelsen icke yore
övertygad om behovet av lagändringen. Vid sadant förhållande och da skalig
hänsyn till andra fordringsägare i arbetsgivares konkurs syntes krava största
varsamhet, då fråga vore att bereda vissa borgenärer en framför andra gynnad
ställning, ansåge sig länsstyrelsen icke kunna förorda den ifrågasätta g
ändringen. I huvudsak enahanda synpunkter liava framförts i 5 ttranden av
länsstyrelserna i Kalmar, Gotlands, Hallands och Örebro lan. Länsstyrelsen
i Hallands län har tillika hemställt att, om lagändring 1 angiven riktning komme
att företagas, dessförinnan utredning matte verkställas 1 vad man en pro
centuell begränsning av förmånsrätten kunde finnas nödvändig. I yttrandena a
länsstyrelserna i Hallands och Örebro län hava även andragits ett par exempel
påTatt inteckningshavares rätt blivit lidande till följd av arb,etrIbet''
fordringar med förmånsrätt utgått ur köpeskillingen for intecknad fast g

I yttrandena från länsstyrelserna i Södermanlands och Jönköpings lan har,
såsom av den föregående redogörelsen framgår, i huvudsak endast framhalhts
faran för fastighetskrediten. Länsstyrelsen i Södermanlands län har 1 ärendet
införskaffat yttranden från domhavandena i Nyköpings domsaga och Livgedingets
domsaga, de sex rådhusrätterna i länet, stadsstyrelsen 1 Katrineholm
tolv av landsfiskalerna i länet, Mälareprovinsernas hypoteksförening, Sodermanlands
Enskilda Bank samt styrelsen för Nyköpings sparbank och åtta
andra sparbanker i länet. Länsstyrelsen i Jönköpings län bär bifogat yttranden
från Smålands och Ölands sparbanksförening samt landsfogden och
landsfiskalerna i länet.

I ett par yttranden har såsom skäl mot lagändringen 1 huvudsak endast
anförts, att andra borgenärers berättigade anspråk genom lagandrmgen kunde
bliva tillbakasätta.

Utom länsstyrelsen i Uppsala län, som hört landsfogden i länet ävensom magistraten
i Uppsala, har i denna riktning uttalat sig länsstyrelsen1 Blekinge lan
som framhållit, att hänsyn till företagares kredit och andra fordringsägares
anspråk krävde stor försiktighet vid utsträckning av formansratterna Med fast
avseende dels å den vidsträckta tolkning, som uttrycket betjänter och tjanste
hjon’ enligt länge tillämpad rättspraxis erhållit och enligt vilken till anna
arbetare''allenast räknats den, vars. arbetsanställning vant av blott mycket
tillfällig och löslig art, dels å svårigheten att motivera varför en dylik arbetare
skulle hava bättre rätt till betalning ur den gäldbundnes egendom an
t. ex. en arbetare, som för leverans fullgjort ett arbete a beting, funne länsstyrelsen
tillräckliga skäl ej föreligga för tidens utsträckande utöver de nu lagstadgade
tre månaderna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

17

De yttranden, vilka av länsstyrelserna, såsom av det föregående framgår, införskaffats,
innehålla uttalanden såvål för som emot den ifrågasatta lagändringen.
Tillstyrkande hava uttalat sig sex magistrater, tre stadsstyrelser och
en stadsfogde, en domhavande, en landsfogde och omkring etthundrasjuttio
landsfiskaler, medan i avstyrkande riktning uttalat sig fyra rådhusrätter,
elva magistrater, tre stadsstyrelser, en domhavande, en konkursdomare, en
landsfogde och ett sextiotal landsfiskaler ävensom de hörda bankföretagen.
I de yttranden, som ga i tillstyrkande riktning, har i allmänhet framhållits
såsom rättvist och billigt, att tiden för förmånsrätten beträffande här ifrågavarande
arbetares lönefordran utsträckes. I många yttranden har därjämte
behovet av en lagändring framhållits, därvid särskilt åtskilliga av landsfiskalerna
anlört en hel del fall, då arbetare till följd av tremånadersbegränsningen
förlorat till större eller mindre del sin i arbetsgivares konkurs bevakade arbetslön.

Sålunda har landsfiskalen i Tumba distrikt anfört, att det i några fall i koncurser,
med vilka han haft att taga befattning, hänt att arbetares avlöning icke
utgått pa grund av den korta tiden av tre månader för förmånsrätten. Landsfiskalen
i Eksjo distrikt har i ett utdelningsförslag av år 1909 i ett bruksbolags
konkurs pavisat 39 fall, da arbetarna för sina lönefordringar måst in o-å såcom
oprioriterade till a,vsevärda belopp. Landsfiskalen i Nye distrikt har uppgivit
att under senaste tiden i distriktet förekommit minst fyra fall, då arbetare “konkurs
icke utfått sill lön. Landsfiskalen i Osby distrikt har anfört, att han vid
konkurser inom clistriktet beträffande mindre industrier vid flera tillfällen kunnat
konstatera, att tillfälliga arbetare icke erhållit förmånsrätt för sina fordringar.
Landsfiskalen t Arvika distrikt har anfört, att det vid konkurser där på orten
vid liera tillfällen inträffat, att arbetare, särskilt inom jordbruket haft lön
Afstående längre än tre månader. Landsfiskalen i Gillbergs distrikt har aniort
att ! synnerhet under de senaste åren, då flera större''fabriker och industriella
foretag inom distriktet måst avträda sina tillgångar till konkurs, det
visat sig, att arbetare fatt vidkännas förluster genom att hopsparade arbetsförtjänster
delvis icke utbekomma. Landsfiskalen i Årjänqs distrikt har uppgivit
att i ett flertal konkurser, i vilka han varit förvaltare, fall förekommit,
att arbetare vid konkurs haft lönefordran innestående för längre tid men hade
borgenärer och förvaltare ofta medgivit förmånsrätt för längre tid än tre månader.
Landsfiskalen i Sala distrikt har uppgivit, att han såsom konkursförvaltare
och rättens ombudsman i ett rätt stort antal konkurser erfarit, hurusom
arbetare vid flera tillfallen gatt miste om förmånsrätt för ogulden avlöning på
gruna av tremanadersbestämmelsen. Så t. ex. blev för några år sedan en där
pa orten bosatt trävaruhandlande försatt i konkurs, därvid många arbetare av
nyssnämnda anledning förlorade större eller mindre delen av sin lönefordran
Landsfiskalen i Malungs distrikt har anfört, att under den s. k. kristiden man
dar ! orten tick rik erfarenhet beträffande behovet av en ändring till de mera tilltaJiiga
arbetarnas förmån, särskilt inom skogsarbetarefacket. Inom nämnda distrikt
tunnes nämligen ett stort antal enskilda skogsavverkare, vilka under kristiden
inställde betalningarna, försattes i konkurs eller erbjödo ackord vanligen
rörande sig om 5—10 procent. I de allra flesta fall utbetalade dessä enskilda
skogshandlare slutlikviden till sina arbetare först sedan de själva erhållit slutuppgörelse
med sina köpare, och denna slutuppgörelse kunde komma att drao-a ut
manader efter sedan arbetet i skogarna slutförts, måhända ibland ända bortåt
ett ar, till förfång för arbetare vid en eventuell betalningsinställelse hos arbetsgivaren.
Landsfiskalen i Orsa distrikt har uttalat, att enligt de erfarenheter,

Bihang till riksdagens protokoll lDaG. 1 sand. Ji3 höft. (Nr 52.) 2

Av länsstyrelserna
införskaffade
yttranden
.

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

Landsorga nisationen.

som där på orten vunnits, det syntes rent av nödvändigt att vidtaga en lagändring
i angiven riktning. Landsfiskalen i Björna distrikt har anfört, att med
gällande bestämmelser skogsavverkaren löpte risk att förlora större delen av
sin hos arbetsgivaren innestående avlöning, därest denne råkade i konkurs. Så
hade inträffat i många fall där i trakten, och landsfiskalen kände fall, där tusentals
kronor på så sätt gått förlorade för en enda familjeförsörjare, som till
huvudsaklig del haft sitt arbete att lita till för sin egen och sin familjs utkomst.
Landsfiskalen i Gällivare distrikt har anfört, att i konkurser, som på
senare tid inträffat därstädes, arbetare gått förlustiga så gott som hela sitt tillgodohavande
på grund av tidsbegränsningen för förmånsrätten. Fall, då arbetare
i konkurs gått förlustig lönefordran, hava åberopats även i yttranden av
magistraterna i Köping och Luleå. Domhavanden i Nyköpings domsaga har
anfört, att de under senaste tio år inom domsagan handlagda konkurserna gåve
vid handen, att en lagändring i den i remisskrivelsen antydda riktning kunde
sägas vara såväl lämplig som behövlig.

I flera andra yttranden har mera allmänt anförts, att det i arbetsgivares konkurs
inträffat, att arbetares lönefordran icke till fullo utgått.

I fråga om tiden för förmånsrättens beräknande har i åtskilliga yttranden
föreslagits, att annan arbetare skulle likställas med betjänter och tjänstehjon
och tiden alltså utsträckas till ett år, medan i en del yttranden en tid av sex
månader ansetts tillräcklig. I tre yttranden har uttalats, att den utsträckta
förmånsrätten borde i fast egendom gälla efter inteckningshavares rätt.

I ett sextiotal av nu ifrågavarande yttranden, som gå i avstyrkande riktning,
har såsom skäl härför endast anförts, att något verkligt behov av den ifrågasatta
lagändringen ej förelåge, då det endast mera sällan inträffade, att arbetare
hade lön innestående för längre tid än tre månader. I omkring femton
yttranden har framhållits dels att något egentligt behov av lagändringen ej
förelåge dels att en utsträckning av förmånsrätten för ifrågavarande löntagare
i vissa fall kunde tänkas medföra skada för andra borgenärer. I övriga avstyrkande
yttranden har i vissa fall framhållits, att en utsträckning av förmånsrättsrätten
skulle vara till skada för fastighetskrediten, och i några fall, att
förmånsrätten för betjänters och tjänstehjons lön borde inskränkas, så att den
bleve lika med den för annan arbetares avlöning nu gällande.

Landsorganisationen i Sverige har genom Landssekretariatet inkommit med
yttrande, däri till en början uppgives, att yttranden infordrats från förbundsstyrelserna.
Några av dessa hade svarat, att det ej inträffat något fall inom
deras verksamhetsområde, då tidsbestämmelsen tre månader varit för kort
för att bevaka arbetares innestående lön. Andra förbundsstyrelser hade däremot
ansett det önskvärt, att tidsbestämningen helt borttoges eller väsentligt
förlängdes.

Enligt i landssekretariatets yttrande intagen redogörelse för yttranden,
som inkommit från styrelserna för Byggnadsträarbetareförbundet, Murareförbundet,
Elektriska Arbetareförbundet. Hatt- och Pälsindustriarbctareförbundet,
Metallindustriarbetareförbundet och Transportarbetareförbundet hade
dessa styrelser uttalat sig för en lagändring i syfte att arbetares innestående
lön i händelse av arbetsgivarens konkurs tryggades åt arbetaren. Styrelsen
för Byggnadsträarbetareförbundet påpekar, att genom utredningar och för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

19

handlingar tremånaderstiden lätt kunde gå förbi, innan konkurs inträffade.

Inom Murareförbundet hade, påpekar dess styrelse, vid upprepade tillfällen
förekommit, att liera av förbundets medlemmar vid arbetsgivares konkurs
icke erhållit sitt hela tillgodohavande på grund av att fordran varit mer än
tre månader gammal. Styrelsen för Elektriska Arbetareförbundet påpekar, att
det förekomma, att en eller flera arbetare gemensamt utförde större ackordsarbeten,
vilkas färdigställande kunde kräva omkring ett års tid, varför den
nuvarande tidsbegränsningen av tre månader kunde vara för kort. Styrelsen
för Hatt- och Pälsindustriarbetareför bundet påpekar, hurusom vissa procent
av avlöningen, som innestode hos arbetsgivaren för att denne skulle utbetala
hela veckolönen även de veckor, då till följd av helgdag eller av annan orsak
ledighet inträffade, enligt nu gällande lag riskerades i händelse av arbetsgivares
konkurs. Styrelsen för Metallindustriarbetareförbundet påpekar, att
under senaste depressionstid inträffat, att företag, som kommit på obestånd,
likväl sökt hålla driften i gång under flera månader utan att kunna utbetala
mera än en mindre del av arbetarnas löner. Styrelsen för Transportarbetareförbundet
erinrar om lön, vilken arbetare, som förmåtts till kompanjonskap,
helt eller delvis för rätt långa tider låter innestå hos kompanjonen — den
egentlige arbetsgivaren.

Landssekretariatet har hemställt att vid revision av handelsbalken måtte göras
sådana ändringar, att arbetare alltid komme att äga förmånsrätt till utfående
av innestående lön vid arbetsgivares konkurs.

Slutligen har Svenska sparbanksföreningen inkommit med ett yttrande, däri Svenska spar anförts,

bl. a.: banksfer enmgen Erfarenheten

hade givit vid handen, att redan med nu gällande lagbestämmelser
intockningshavares rätt till betalning ur fastigheten blivit i åtskilliga
fall begränsad eller omintetgjord till följd av att fordringar med förmånsrätt
enligt 17 kap. 4 § handelsbalken uttagits ur fastigheten, i det att
mången gång i en konkurs ej funnes annan nämnvärd tillgång än fastighet.

Vilken menlig inverkan nämnda förhållanden medförde för fastighetskrediten,
torde vara lätt att inse. I synnerhet för sparbankerna, som ju huvudsakligen
till förvaltning mottoge medel från småfolket och vore skyldiga att utlåna
dem allenast mot fullgod säkerhet, kunde det bliva nödvändigt att för undvikande
av förluster i hög grad begränsa utlåningen för främjande av byggnadsverksamhet,
samt att överhuvud framgå med största försiktighet vid belåning
av fastighetsinteckningar. I den mån sådan begränsning av långivningen
riktade sig mot belåning av fastigheter, avsedda till egna hem, skulle
ur social synpunkt näppeligen önskvärda verkningar inträda.

Även om man hade visshet om, att den person.-som vid belåningstillfället
ägde fastigheten, icke häftade eller komme att häfta i nämnvärd omfattning
för skuld, för vilken förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § handelsbalken ägde rum,
kunde ju fastigheten när som helst byta ägare och övergå till en annan per
son, som sysselsatte ett större antal arbetare och betjänte. Dessa erhölle då
förmånsrätt _ ur fastigheten framför inteckningshavaren, oavsett att deras
fordringar tillkommit senare än inteckningshavarens och måhända även innan
deras arbetsgivare blev ägare av fastigheten.

De försämrade förhållandena hade huvudsakligen tillkommit under senare
tider i samband med industrins utveckling och arbetets fortgående industrialisering.
Ty dessförinnan voro de enligt 17 kap. 4 § handelsbalken förmånsberättigade
borgenärerna i en konkurs få till antalet, och deras fordringsbelopp
kunde något så när till beloppet beräknas. Nu vore däremot förhållandet
ofta motsatt.

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

Det syntes föreningen med hänsyn till fastighetskrediten vara riktigare, att
betjänters och tjänstehjons förmånsrätt, eller åtminstone betjänters, reducerades
till likhet med den för arbetare nu bestående, än att ändring i nu ifrågasatt
riktning genomfördes. Föreningen ville i varje fall bestämt avråda
från att ifrågasatt utsträckning av arbetares förmånsrätt genomfördes utan
att samtidigt sådana lagändringar vidtoges, att förmånsrätterna enligt 17
kap. 4 § handelsbalken icke i större grad än hittills inkräktade å inteckningshavares
rätt. Måhända kunde i lagen införas bestämmelse därom, att betjänter,
tjänstehjon och andra arbetare icke skulle vara berättigade till betalning
ur andra fastigheter än sådana, vid vilka de utfört sitt arbete. Skulle dylika
ändringar anses icke böra ske, syntes böra övervägas lämpligheten av bestämmelse
därom, att förmånsrätt enligt ifrågavarande lagrum ej finge göras
gällande i annan fastighet utöver viss del, exempelvis 5 å 10 procent av
fastighetens taxeringsvärde. Kreditgivare bleve därigenom i tillfälle att exakt
beräkna den högsta gränsen för förmånsrättens inverkan på lånerisken.

Av den nu lämnade redogörelsen för de i detta ärende avgivna yttrandena
har framgått, att skilda meningar yppats i fråga om behovet och lämpligheten
av en lagändring i det syfte, som angivits i min remisskrivelse den 22 april
detta år. Sålunda har från åtskilliga håll gjorts gällande, att en dylik lagändring
icke skulle bliva av någon större praktisk betydelse, i det att den nuvarande
bestämmelsen vore tillfyllest för att trygga här avsedda arbetares iönefordringar
i arbetsgivares konkurs. Till stöd för denna uppfattning har
väsentligen åberopats, att med de avlöningssystem, som numera allmänneligen
tillämpas inom näringslivet, det endast mera undantagsvis kommer att inträffa,
att arbetares intjänta avlöning innestår bos arbetsgivaren för längre tid än
tre månader. I detta hänseende har framhållits, att avlöning i regel utbetalas
vecko- eller månadsvis eller var fjortonde dag och att en dylik ordning näppeligen
kan frångås i någon mera avsevärd utsträckning, då därigenom arbetarna
skulle bliva ur stånd att fylla de oundgängliga levnadsbehoven. Å andra sidan
bar i flera yttranden vitsordats, att de fall ingalunda äro enastående eller
sällsynta, då arbetare till följd av den gällande tidsbegränsningen med avseende
å förmånsrätten gått förlustig innestående arbetsförtjänst, stundom till
icke obetydliga belopp. Särskilt har i fråga om vissa kategorier av arbetare,
såsom skogs- och flottningsarbetare samt i allmänhet ackordsarbetare, erinrats,
att arbetslön i regel icke utbetalas inom de korta tidsfrister, som nyss berörts,
utan ofta kan vara ogulden för längre tid än tre månader.

För min del har jag av den föreliggande utredningen funnit ådagalagt, att
ett obestridligt behov av en lagändring i angivet syfte måste anses vara för
handen. I väsentliga avseenden kan jag härvid inskränka mig till att hänvisa
till de yttranden, i vilka samma uppfattning kommit till uttryck. Visserligen
torde i det övervägande antalet fall den nu gällande förmånsrätten täcka
ifrågavarande arbetares löneanspråk i arbetsgivares konkurs. Men de fall, i
vilka förmånsrättens begränsning till avlöning för tre månader lett till förlust
för arbetare, synas dock vara av den betydelse, att spörsmålet om en lagstiftningsåtgärd
till förebyggande av ett dylikt missförhållande icke kan undanskjutas.
I detta avseende föreligga så många på praktisk erfarenhet grundade

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

21

uttalanden, att tvekan knappast kan råda om att den nuvarande bestämmelsen
icke bereder erforderligt rättsskydd för hela den grupp av konkursborgenärer,
om vilken här är fråga. Särskilt beaktansvärt är, att av landsfiskalerna, vilka
synnerligen ofta anlitas för utredning av konkurser, de flesta tillstyrkt en
lagändring och att de därvid kunnat hänvisa till av dem kända fall, då den
nuvarande ordningen visat sig otillfredsställande. Att i vissa landsdelar några
mer patagliga olägenheter av ifrågavarande slag icke synas hava försports
lärer icke böra tillmätas en alltför stor betydelse. Olika avlöningsförhållanden
inom särskilda yrken och näringsgrenar öva härvidlag inflytande, och de
arbetsområden, inom vilka behovet av denna lagändring visat sig speciellt
framträdande, hava en ganska utpräglat lokal karaktär. I övrigt synes betydelsen
av lagändringen icke i främsta rummet böra mätas efter antalet av de
fall, i vilka förlust för arbetaren kunnat påvisas. Det kan icke förbises, att i
varje sådant fall förlusten drabbar en borgenär, vars ekonomiska ställning är
helt beroende av hans arbetsinkomst. Och denna är i allmänhet icke större
än att varje avknappning därå måste för honom innebära ett verkligt bekymmer.
Arbetsgivarens obestånd har för arbetaren ofta till följd en mer eller
mindre långvarig arbetslöshet. Så mycket kännbarare träffar då förlusten av
den redan intjänta avlöningen. Vad som kan göras för att i dylika fall
— de må vara flera eller färre — minska de svårigheter, vilka arbetaren oförskyllt
får underkasta sig, måste därför framstå såsom synnerligen behjärtansvärt.
Ett erkännande härav har ock tämligen allmänt kommit till uttryck i de
avgivna yttrandena.

Såsom ett huvudsakligt hinder mot en utvidgning av förmånsrätten för de
arbetare, vilka i detta avseende äro mest ogynnsamt ställda, har åberopats
att därigenom andra borgenärers berättigade intressen skulle kunna trädas för
nära. I synnerhet har därvid, såsom förut vid flera tillfällen i likartat sammanhang,
framhållits hänsyn till fastighetskrediten, å vilken varje än så
varsam utsträckning av de s. k. tysta förmånsrätterna antagits kunna erhålla
en menlig inverkan. För min del har jag icke kunnat undgå att finna de i detta
avseende uttalade farhågorna till väsentlig del ogrundade. Redan enligt gällande
lag utgår arbetares avlöning, då lös egendom ej finnes, med förmånsrätt
ur fast egendom före intecknad fordran, och det övervägande flertalet
fordringar för avlöning hänför sig otvivelaktigt till den nu stadgade tremånaderstiden.
^En utvidgning av förmånsrätten skulle komma att beröra jämförelsevis
få arbetare och torde därför icke kunna antagas i någon avsevärd
man påverka inteckningshavares rätt. Att, såsom ock gjorts gällande, en
dylik lagändring skulle, oavsett den ringa reella betydelsen för inteckningssakerheten,
i och för sig innebära ett störande ingrepp på fastighetskreditens
område, synes utgöra^ invändning, som vilar på alltför obestämd grund för
att kunna tillmätas någon avgörande vikt. Ett stöd för min uppfattning, att
även en ganska avsevärd utvidgning av här ifrågavarande förmånsrätt icke
behöver antagas vara förbunden med vådor av sålunda antytt slag, finner jag
däri, att i det av Kungl. Maj:t år 1891 framlagda förslaget, vilket av högsta
domstolen lämnats utan erinran, tiden för denna förmånsrätts beräknande var

i''2

Kungl. Maj :ts proposition nr 52.

bestämd till sex månader, därvid tillika bör märkas, att på grund av det vid
nämnda tid ojämförligt större antalet lagstadda arbetare förmånsrätt för ett
års lön tillkom vida fler personer än nu.

En utvidgning av förmånsrätten i fråga om den kategori av lönarbetare,
vilken lagen i motsats till »betjänter och tjänstehjon» betecknar såsom »annan
arbetare», torde nämligen — såsom ock antytts i vissa yttranden — få anses i
viss mån endast återställa ett av tidsutvecklingen rubbat eller förskjutet förhållande.
Ännu vid tiden för 1891 års lagändring utgjorde de arbetare, vilka såsom
lagstadda enligt legostadgans bestämmelser äro att hänföra till gruppen
»tjänstehjon», en högst betydande del av landets hela arbetarestam. Denna
grupp, som åtnjuter förmånsrätt för ända till ett års avlöning, har numera avsevärt
minskats till antalet, även inom jordbruket och hantverket, och räknar
knappast längre några medlemmar inom den industriella produktionen. Den
övergång till friare anställningsformer, som sålunda ägt rum, har alltså inneburit
ett försvagande av den trygghet mot förluster på grund av arbetsgivarens
obestånd, vilken lagen torde åsyftat att erbjuda för det stora flertalet lönarbetare.

I fråga om den närmare innebörden av en lagändring i syfte att utvidga förmånsrätten
för de arbetare, vilka icke tillhöra någon av grupperna »betjänter»
eller »tjänstehjon», föreligga i de avgivna yttrandena olika förslag. I åtskilliga
yttranden har förordats, att tiden för förmånsrättens beräknande skulle
för alla arbetsanställda bestämmas till ett år. I vissa yttranden har uttalats
den uppfattning, att en dylik likställighet bör genomföras på det sätt, att i
fråga om samtliga arbetare tiden sättes till sex månader. Från andra håll
har gjorts gällande, att en utsträckning av tiden från tre till sex månader
måste anses för ändamålet tillräcklig. Kommerskollegium har, närmast med
hänsyn till vissa arbetsförhållanden inom skogsindustrien, föreslagit, att förmånsrätten
skall avse tre månaders avlöning under sista året, genom vilken
formulering skulle tillgodoses sådana arbetare, vilka kunna hava avlöning
innestående hos arbetsgivaren ända inemot ett år före början av konkurs. Slutligen
hava framkommit förslag om att, i samband med en eventuell utvidgning
av förmånsrätten, densamma skulle begränsas till att gälla endast i fråga
om viss del av konkursboets egendom.

För min del har jag vid övervägande av de olika sätt för en lösning, vilka
kunna ifrågakomma, ansett mig böra föreslå den ändring i 17 kap. 4 § handelsbalken,
att förmånsrätten för avlöning till annan arbetare än sådan, som är att
hänföra till »betjänter» eller »tjänstehjon», skall avse en tid av sex månader
i stället för, såsom nu är stadgat, tre månader. En dylik ändring ansluter sig,
i motsats till det av kommerskollegium förordade förslaget, helt till det nu gällande
systemet. Mot sistnämnda förslag torde kunna anmärkas, att ett genomförande
av detsamma skulle i tillämpningen medföra vissa svårigheter för det
fall, att lönefordran stått inne för längre tid än tre månader och det gäller att
avgöra för vilka månaders lön förmånsrätt skall äga rum. Jag förbiser ingalunda,
att förslaget är ägnat att bereda ett berättigat skydd i vissa fall, där förmånsrätt
icke skulle komma att åtnjutas enligt den av mig förordade lagänd -

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

lingon. I det vida övervägande antalet fall torde emellertid det bättre skyddet
beredas genom sistnämnda förslag. Ett stöd för detta antagande synes
ligga även däri, att från de håll, där en mera personlig och lokal kännedom om
hithörande förhållanden är att söka, i detta avseende icke ifrågasatts lagändring
av annan innebörd än utsträckning av den nuvarande tidsbegränsningen
av tre månader.

Det förslag,^ jag framlägger, överensstämmer följaktligen i det avseende,
varom nu är fråga, med Kungl. Maj:ts proposition i ämnet till 1891 års riksdag!
Jag har därvid icke förbisett, att skäl kunnat anföras för ett övervägande,
huruvida lagrummet även i andra avseenden bör undergå omarbetning. Sålunda
har, såsom nämnts, ifrågasatts en begränsning med hänsyn till tiden
av den förmånsrätt, som tillkommer »betjänter» och »tjänstehjon». Härmed
torde hava åsyftats att ernå en utjämning, vilken i viss mån skulle motverka de
olägenheter, som befarats kunna åtfölja en utvidgning av förmånsrätten i annat
avseende. Någon åtgärd i denna riktning har jag emellertid icke ansett mig
böra föreslå, då det synts kunna möta betänklighet att inskränka en förmånsrätt,
som sedan lång tid bestått och ej sällan lärer i full utsträckning hava
tagits i anspråk av de därtill berättigade; det torde ock ligga i sakens natur,
att dessa arbetare med en mera fast anställning vida oftare än andra kunna
lata lön innestå för en längre tidsperiod och att för dem därför kan föreligga ett
verkligt behov av en förmånsrätt i enlighet med den nuvarande. Ej heller
har jag funnit mig kunna i detta sammanhang upptaga det från vissa håll
framförda spörsmålet om en begränsning av förmånsrätten för lönefordringar
till gälla allenast viss del av konkursboets egendom. En lagändring av sådan
innebörd lärer icke kunna företagas utan att därvid tages hänsyn till förmånsrättsreglerna
i allmänhet och det samband, som finnes mellan dem. Till
en dylik mera omfattande utredning har den nu närmast föreliggande frågan
icke synts mig giva anledning, då, såsom jag redan framhållit, den föreslagna
utsträckningen av tiden för lönefordringars förmånsrätt enligt min uppfattning
icke påkallar en lagändring av nyss antydda mer principiella natur.

I enlighet med de av mig nu angivna grunder har jag låtit inom justitiedepartementet
upprätta förslag till lag om ändrad lydelse av 17 kap. 4 § handelsbalkcn.
»

Föredraganden uppläser härefter berörda förslag av den lydelse, bilaga1 till
detta protokoll utvisar, och hemställer, att lagrådets yttrande över förslaget
måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas genom
utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

__ Arvid Torold.

* Penna bilaga, vilken är lika lydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, bar här nte -

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 5%.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 13 januari
1926.

N ärvarande:
justitierådet Svedelius,
regeringsrådet Palmgren,
justitierådet Christiansson,
justitierådet Högstedt.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 21 november
1925, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande skulle för det i § 87
regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättat förslag till lag
om ändrad lydelse av 17 kap. 4 § handelsbalken.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av revisionssekreteraren Styrbjörn Dahlqvist.

I anledning av förslaget avgåvos följande yttranden.

Justitierådet Svedelius, regeringsrådet Palmgren och justitierådet Christiansson: Att

en lagändring i nu föreslagen riktning icke i någon allmännare omfattning
är av behovet påkallad, synes ovedersägligt; på grund av rådande avlöningsförhållanden
har som regel den gällande lagstiftningen om arbetares förmånsrätt
för innestående avlöning visat sig vara för ändamålet tillfyllest. Av utredningen
framgår emellertid, att i vissa fall, särskilt där såsom t. ex. inom
skogshanteringen arbete av större omfattning utföres på ackord, det understundom
inträffat, att vid arbetsgivares konkurs arbetare haft fordringar å avlöning,
som stått inne längre än tre månader efter förfallodagen med påföljd att
fordringarna såsom icke förmånsberättigade i konkursen gått förlorade. Det
lärer få antagas, att åtminstone i en del av dessa fall resultatet skulle blivit ett
annat, i händelse lagen i förevarande avseende haft det innehåll, som nu föreslås.
Även om vissa av de uppmärksammade fallen, då nuvarande lag sålunda
visat sig otillräcklig att skydda arbetarnas intressen, såsom antagligt
synes, sammanhängt med de säregna förhållandena under kristiden, lärer det
i allt fall med hänsyn till ovannämnda utredning icke föreligga anledning att
motsätta sig den nu ifrågasatta utsträckningen av den tid, för vilken förmånsrätt
må åtnjutas, försåvitt nämligen en sådan utsträckning icke befinnes
kränka andra fordringsägares rätt eller eljest medföra nackdelar av väsentlig
betydelse. 1 detta avseende torde det egentligen endast vara frågan om utsträckningens
inverkan på fastighetskrediten, som är ägnad att föranleda tvek -

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

25

samhet; att denna kredit icke genom en för långt gående utvidgning av de
s. k. tysta förmånsrätterna far rubbas, är ju allmänt erkänt såsom ett samhällsintresse
av högsta vikt. Med anledning därav att förslaget, efter allt att
döma, endast i jämförelsevis ringa mån skulle komma att i arbetsgivares
konkurs medföra bevakning med förmånsrätt av oguldna lönebelopp i större
utsträckning än vartill nuvarande lagstiftning föranleder, synes det föga antagligt,
att den fara för fastighetskrediten, som redan gällande lagstiftning i
denna del otvivelaktigt i viss mån innebär, skulle genom förslagets godkännande
i nämnvärd grad ökas. Vad nu sagts har närmast avseende å de fall,
där fråga är om en sådan tillämpning av stadgandet om förmånsrätt för arbetares
lönefordringar, som med detsamma direkt åsyftas, men torde kunna antagas
äga giltighet även da, såsom efter vad erfarenheten visat understundom
inträffar, de prioriterade lönefordringarna efter överlåtelse i konkursen bevakas
av annan än de ursprungliga fordringsägarna. Skulle mot förmodan en ökad
användning av detta tillvägagångssätt komma att visa sig medföra avsevärd
rubbning av inteckningssäkerheten, bör givetvis korrektiv häremot sökas genom
införande av nödig begränsning av förmånsrätten — i vilket avseende vissa
förslag i de avgivna yttrandena framställts — men att i sammanhang med den
nu föreslagna lagändringen införa dylikt korrektiv torde icke vara ovillkorligen
påkallat.

På grund av vad ovan anförts synes förslagets upphöjande till lag icke böra
avstyrkas.

Justitierådet Ilögstedt:

Syftet med ifrågavarande förslag är helt visst behjärtansvärt. Det torde
visserligen kunna antagas, att med den i allmänhet tillämpade ordningen för
utbetalning av arbetslön åt arbetare, vilka icke innehava sådan stadigvarande
anställning, att de äro att betrakta såsom likställda med »betjänter och tjänstehjon»,
det endast i undantagsfall kan inträffa, att sådan arbetare har lön innestående
för längre tid än tre manader. Men å andra sidan framgår av den i
ärendet lörebragta utredningen, att fall förekommit, då i arbetsgivares konkurs
arbetare icke kunnat med förmånsrätt utfå sin lönefordran, till följd därav
att densamma innestått längre än nyss nämnts. Huruvida i dessa fall en utsträckning
av förmånsrättstiden till sex månader skulle varit tillräcklig för att
säkerställa fordringens utgående till fullo, har i regel icke blivit upplyst.
Tydligt är dock, att en dylik utsträckning i vissa fall skulle för arbetarna bliva
till fördel. Och om hänsyn endast finge tagas till beredande av ett såvitt möjligt
tillräckligt skydd för fordringsägare, varom här är fråga, mot en i betraktande
av deras ekonomiska ställning städse kännbar förlust, borde därför
den nu föreslagna lagändringen kunna utan tvekan tillstyrkas.

Frågan måste emellertid ses även från en annan synpunkt. I åtskilliga av
de i remissprotokollet omförmälda yttrandena har framhållits, att en utvidgning
av den ifrågavarande förmånsrätten kan tänkas medföra förlust för inteckningshavare
och därigenom bliva till skada för fastighetskrediten. Denna
sida av saken bör för visso noga beaktas. Det är väl sant, att, såsom här ovan

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 sand. höft. (Nr 52.)

3

26

Kungl. May.is proposition nr 52.

antytts, ett innestående av arbetslön för längre tid i regel icke torde komma i
fråga, men om, på sätt stundom lärer förekomma, vid betalningssvårigheter
för arbetsgivaren arbetarnas avlöning förskotteras av annan person mot det att
lönefordringarna överlåtas till honom, kan lätt inträffa, att vid konkursutbrottet
en samlad lönefordran av ganska avsevärd storlek föreligger. Huruvida
den med lönefordringen förenade förmånsrätten gäller jämväl för den,
till vilken fordringen överlåtits, synes icke hava varit föremål för prövning i
högsta domstolsinstansen, men med hänsyn till de yttranden, som vid behandlingen
av den i remissprotokollet omnämnda propositionen till den senare riksdagen
år 1914 avgåvos i denna fråga såväl inom lagrådet som av vederbörande
departementschef, torde få antagas, att så är förhållandet. Möjligheten av att
sålunda inteckningshavarnas rätt kan komma att beskäras till följd av de med
bättre rätt utgående lönefordringarna förefinnes visserligen redan nu, men
tydligt är, att faran härför blir väsentligt större, därest den tid, för vilken förmånsrätten
gäller, blir fördubblad.

Då på grund av vad nu anförts det synes mig uppenbart, att den föreslagna
utvidgningen av ifrågavarande förmånsrätt kan komma att ogynnsamt inverka
på fastighetskrediten, och då de för hela samhället menliga följderna härav
lätteligen inses, kan jag icke tillstyrka förslagets antagande.

Ur protokollet:

A. V. Stenkula.

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

27

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 22 januari 1926.

N ärvarande:

statsministern Sandler, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Olsson,
Nothin, Svensson, Hansson, Linders, Sciilyter, Larsson, Wigforss, Möller,
Levinson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Nothin, anmäler lagrådets den
13 i denna månad avgivna utlåtande över det den 21 november 1925 till lagrådet
remitterade förslag till lag om ändrad lydelse av 17 kap. -1 § handelsbalken.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:

»Lagrådets flesta ledamöter, vilka funnit förslagets upphöjande till lag icke
böra avstyrkas, hava uttalat, att den ifrågasätta lagändringen synts föranleda
tveksamhet endast beträffande dess inverkan på fastighetskrediten. I detta
hänseende har betydelse väsentligen tillagts de fall, då prioriterade lönefordringar
efter överlåtelse bevakas i konkurs av annan än de ursprungliga fordringsägarna.
Av de inom lagrådet avgivna yttrandena synes emellertid framgå,
att någon avsevärd olägenhet hittills icke försports på grund av att ett flertal
lönefordringar vid bevakning i konkurs på angivet sätt kunnat samlas å en
hand. Att härutinnan skulle följa någon egentlig förändring på grund av
en utvidgning av förmånsrätten i enlighet med förslaget synes icke sannolikt.
Vid sådant förhållande lärer det, på sätt lagrådets flesta ledamöter också
uttalat, kunna lämnas åt erfarenheten att utvisa, huruvida skäl kan föreligga
att låta viss begränsning av förmånsrätten på annat sätt än med hänsyn till
tiden komma under ett närmare övervägande.

Från de synpunkter, som berörts i de inom lagrådet avgivna yttrandena, har
jag alltså icke kunnat finna anledning att frånträda min förut uttalade uppfattning.
Pa grund härav och med hänsyn till de starka skäl, som enligt min
mening tala för att genom denna lagändring bereda en förbättring i här ifrågavarande
konkursborgenärers ändock svaga ekonomiska ställning, tillstyrker
jag förslagets framläggande för riksdagen.»

Föredraganden hemställer härefter att förslaget måtte, jämlikt § 87 regeringsformen,
genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga till detta
protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Arvid Torold.

Stockholm 1926. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Sonor.

253351