Kungl. Maj:ts proposition Nr 51.

1

Nr 51.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om vissa ändringar i förordningen den 13 december 1912 (nr
355) angående tullrestitution i vissa fall vid återutförsel av
utländsk vara; given Stockholms slott den 15 januari 1926.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till förordning om vissa ändringar i förordningen
den 13 december 1912 (nr 355) angående tullrestitution i vissa fall vid återutförsel
av utländsk vara.

GUSTAF.

Ernst Wigforss.

Bihang till riksdagens protokoll 1926.

1 saml.

7''2 höft. (Nr Öl.)

1

2

Kling!. Maj:ts proposition Nr 51.

Förslag

till

förordning om vissa ändringar i förordningen den 13 december 11)12
(nr 355) angående tnllrestitution i vissa fall vid återutförsel av

utländsk vara.

Härigenom förordnas, att §§ 7—10 och 12 i förordningen den 13 december
1912 angående tullrestitution i vissa fall vid återutförsel av utländsk
vara skola hava följande ändrade lydelse:

§ 7.

Rätt till restitution enligt denna förordning avser icke blott varor, som
införts direkt från utlandet eller från frihamn eller frilager, utan även
varor, som uttagits från nederlag eller från transitupplag eller ankommit
såsom omedelbar transitförsändelse.

§ 8.

1. För bevarande---förnyad tullbehandling.

2. Efter sådan varas återutförsel må handelsidkare med i denna förordning
gjorda inskränkningar åtnjuta restitution av den tullavgift, som av
honom erlagts för eu motsvarande myckenhet från utlandet införd och inom
två år näst före utförseln till förtullning angiven vara av samma slag, beträffande
vilken han gjort sådan anmälan, som i mom. 1 omförmäles.

För bestämmandet av restitutionsbeloppet skall gälla:

a) beträffande vara, för vilken bruttoförtullning är i gällande tulltaxa
föreskriven, att vikten av emballage eller inlägg icke må, med mindre
Konungen sådant medgivit, medräknas i den myckenhet, som lägges till
grund för restitutionen;

b) beträffande vara, för vilken tullen är i tulltaxan bestämd att utgå
efter vikt men motsvara minst viss procent av varans värde, att restitutionsbeloppet
icke må, utan att Konungen det medgivit, beräknas med hänsyn
till sagda värde; samt

c) beträffande vara, som enligt tulltaxan drager värdetull, att restitutionsbeloppet
icke må beräknas efter högre värde an det lägsta, varefter
tullavgift erlagts för en inom två år näst före utförseln angiven och enligt
mom. 1 anmäld vara av samma slag, för så vitt icke genom särskilt anordnad
kontroll från tullverkets sida å varan ådagalägges, att tullavgift
erlagts efter högre värde, i vilket fall beloppet må beräknas efter detta värde.

Kung!. Maj:ts proposition Nr 51.

3

§ 9.

Varder tullsatsen — — — högre tullsatsen.

Vad nu är sagt skall icke äga tillämpning, där genom särskilt anordnad
kontroll från tullverkets sida å varan ådagalägges, vilken tullsats som å
varan tillämpats, utan må i sådant fall restitution beräknas efter denna
tullsats.

§ 10.

För vara, som anmäles jämlikt § 8 mom. 1, skall handelsidkaren i sammanhang
med tullavgiftens erläggande betala en allmän bokförings- och
kontrollavgift (restitutionsavgift) till belopp, beräknat efter viss av Konungen
bestämd procent av tullavgiften. Härutöver skall han vidkännas kostnaden
för den särskilda kontroll, som må hava från tullverkets sida å varan anordnats.

§ 12.

Såsom villkor för erhållande av restitution skall i övrigt gälla:

a) att utförseln — — — annan tullkammare;

b) att exportangivningsinlagan---annat land;

c) att vederbörande tullkammare, efter exportvarans undersökning och utlönande
av dess myckenhet samt kollinas plombering ävensom bevakning
undei tiansporten till och inlastning i fartyg eller järnvägsvagn eller överlämnande
till postverket, härom meddelat attest, vilken såsom verifikation
jämte angivningsinlagan och övriga intyg bifogas tullkammarens utgående
journal;

d) att utförseln---särskilt förordnas; samt

e) att vederbörande — — — restitution begäres.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1926.

4

Kungl. Maj.ts proposition Nr 51.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 15 januari 1926.

Närvarande:

Statsministern Sandlek, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Olsson, Nothin, Svensson, Hansson, Linders, Schlyter, Larsson,
Wiofokss, Möller, Levinson.

Chefen för finansdepartementet statsrådet Wigforss anför:

Jag anhåller nu att få underställa Kungl. Maj:ts prövning frågan, huruvida
sådan ändring i gällande bestämmelser angående rätt till tullrestitution
i vissa fall vid återutförsel av utländsk vara bör vidtagas, att dylik
restitution möjliggöres för värdefull underkastade varor.

De gällande bestämmelserna om rätt till tullrestitution varom nu är fråga,
s. k. handelsrestitution, återfinnas i förordningen den 13 december 1912
(nr 355) med däri sedermera gjorda ändringar. Förordningen i dess nuvarande
lydelse torde såsom bilaga få fogas till statsrådsprotokollet i ärendet. Ändringarna
i förordningen hava vidtagits genom förordningarna den 18 juli
1913 (nr 151) och den 16 juli 1919 (nr 450) samt kungörelsen den 27 april
1923 (nr 83).

Närmare bestämmelser angående tillämpning av förordningen den 13 december
1912 utfärdades genom kungörelse samma dag (nr 357). Dessa bestämmelser
hava undergått viss ändring genom kungörelse den 18 juli
1913 (nr 153).

Förteckning å de varor för vilka rätt till tullrestitution enligt ifrågavarande
förordning må åtnjutas fastställdes i kungörelse den 13 december
1912 (nr 356). Ny sådan förteckning meddelades i kungörelse den 17 oktober
1919 (nr 694). I denna förteckning hava ändringar och tillägg blivit gjorda
genom kungörelser den 14 maj 1920 (nr 231), den 9 november 1922 (nr 521),
den 26 oktober 1923 (nr 393) och den 21 november 1925 (nr 474).

Förenämnda förordning den 13 december 1912, vilken förordning utfärdades
på grundval av ett utav kommerskollegium och generaltullstyrelsen
avgivet förslag i ämnet, innehåller visserligen icke något uttryckligt
stadgande varigenom värdetullsvaror uteslutas från ifrågavarande restitutionsförmån,
men av ordalagen i vissa däri intagna bestämmelser framgår,
att restitution för dylika varor ej varit avsedd. I det utlåtande vari
ämbetsverken framlade förslag i ämnet anföres ock bland annat, att
restitutionens grundande på förnyad tullbehandling av varan naturligtvis
föranledde, att därest en varas beskaffenhet eller andra omstän -

Kungl. Mcijds proj)osition Nr 51. 5

digheter kunde giva anledning förmoda, att dess förnyade tullbehandling
efter någon tids förlopp icke skulle giva samma resultat som tullbekandlingen
vid införseln, sådan vara borde uteslutas från rätten till restitution, och
gällde detta först och främst de varor, vilka tullbehandlades efter värde.
1 den förteckning å varuslag, för vilka handelsrestitution må åtnjutas,
som Kungl. Maj:t på grund av föreskrift i meromnämnda förordning den
13 december 1912 i administrativ väg fastställde i samband med förordningens
utfärdande, fanns icke heller upptagen någon vara, åsatt värdetull.

1 anledning av en framställning från Stockholms handelskammare, i syfte
att nyssberörda varuförteckning måtte omarbetas, så att i densamma upptoges
alla i tulltaxan förekommande .varuslag med undantag av vissa varor
för vilka enligt § 3 i 1912 års förordning restitutionsrätt i intet fall finge
medgivas, uppdrog Kungl. Maj:t på sin tid åt kommerskollegium att med
biträde av erforderliga sakkunniga undersöka, i vad mån varuförteckningen
kunde utvidgas.

De av kommerskollegium i enlighet härmed tillkallade sakkunniga upptogo
till behandling jämväl frågan om en utsträckning av rätten till handelsrestitution
till att gälla även varor, åsätta värdetull. Med anknytning till
vad kommerskollegium och generaltullstyrelsen i förberörda utlåtande anfört
yttrade de sakkunniga härutinnan följande:

»De skäl, som av ämbetsverken anförts mot tullrestitution för värdefull
underkastade varor, synas i stort sett icke kunna frånkännas giltighet.
Redan det förhållandet, att exportören vid utförseln icke behöver angiva
tiden då eller lägenheten med vilken varan inkommit till riket, omöjliggör
kontrollen från tullverkets sida över den tull, som utgått för varan vid dess
införsel. Genomförandet av en sådan kontroll skulle givetvis också förutsätta
en avsevärt omständligare bokföring än som för närvarande är av
behovet påkallad. Härvid är att märka, att man icke endast har att räkna
med de mer eller mindre väsentliga prisfluktuationer å själva varan, vilka
tid efter annan kunna inträda, utan även med de olika utgifter som belöpa
sig å frakt och andra omkostnader, som skola ingå i varans tullpliktiga
värde och vilka kunna vara underkastade avsevärda växlingar allt efter de
olika vägar, på vilka varorna inkommit till riket o. s. v. Det lärer sålunda
enligt vår mening icke kunna undvikas, att värdetull underkastade varor
undantagas från restitutionsmedgivandet.»

Jämväl kommerskollegium liksom även generaltullstyrelsen vars utlåtande
sedermera inhämtades över den i ärendet verkställda utredningen avstyrkte
sådan utvidgning av rätten till handelsrestitution, att densamma komme att
omfatta även varor vilka tullbehandlades efter värde.

På grundval av omförmälda utredning framlade Kungl. Maj:t i proposition
till 1919 års riksdag, nr 252, förslag om vissa ändringar i 1912 års förordning.
Detta förslag vilket av riksdagen enligt skrivelse den 9 maj 1919.
nr 184, oförändrat antogs innebar icke någon rubbning av principen om de
värdefull åsätta varornas uteslutande från rätt till handelsrestitution. Där -

6 Kungl. Maj:ts proposition Nr 51.

emot vidtogs bland annat sådan ändring i förordningen, att möjlighet
bereddes för medgivande av restitution även beträffande stycketull underkastade
varor, vilka varor med hänsyn till ordalagen i förordningen dittills
ansetts icke kunna ifrågakomma till restitution.

Efter år 1919 hava beträffande frågan för vilka varuslag handelsrestitution
må åtnjutas icke några ändringar av principiell innebörd vidtagits.
Handelsrestitution är således alltjämt medgiven endast i fråga om varor
som äro åsätta vikt- eller stycketull. Beträffande sådana varor, för vilka
tullen utgår efter vikt men för vilka jämlikt tulltaxans bestämmelser tullbeloppet
icke får understiga viss procent av varans värde, innehåller varuförteckningen
den bestämmelsen, att tullrestitution även för sådant fall beräknas
efter varans nettovikt.

I skrivelse den 4 juni 1925, nr 326, liar riksdagen i anledning av eu
inom riksdagens andra kammare väckt motion, nr 89, anhållit, att Kungl.
Maj:t ville låta verkställa utredning av frågan, huruvida sådan ändring i
gällande bestämmelser angående rätt till tullrestitution i vissa fall vid
återutförsel av utländsk vara borde vidtagas, att dylik restitution möjliggjordes
för värdefull underkastade varor samt, därest utredningen därtill
gåve anledning, för 1926 års riksdag framlägga förslag i ämnet.

I nyssnämnda motion både förslag väckts om viss revision av gällande
bestämmelser om tull å automobiler och automobildelar i syfte att främja
utvecklingen inom landet av en industri för sammansättning av automobiler.

I sitt i anledning av motionen avgivna betänkande, nr 44, anförde bevillningsutskottet
till en början, att utskottet i likhet med motionären
ansåge, att en hit till landet förlagd industri för sammansättning av automobiler
skulle vara till avsevärd fördel genom att dels giva sysselsättning
åt svensk arbetskraft och dels bereda avsättning åt svenska råvaror och åt
produkter av sådan inhemsk industri, som kunde upptaga tillverkning av
olika, för den ifrågavarande sammansättningsindustrien behövliga delar.
Till ernående av det av motionären angivna syftet föreslog utskottet, förutom
viss nedsättning av tullen för i tulltaxan ej särskilt nämnda automobildelar,
en övergång beträffande vissa sådana delar från vikttull till
värdefull. Efter att hava erinrat om att kommerskollegium och generaltullstyrelsen,
som efter därom av utskottet i grundlagsenlig ordning gjord
framställning avgivit utlåtande i ämnet, framhållit, hurusom införandet av
värdetull å vissa automobildelar skulle med nu gällande bestämmelser .utesluta
möjlighet av tullrestitution vid återutförsel i oförändrat skick av
sådana delar, avsedda såsom reservdelar, anförde utskottet vidare att, enär
för en här i landet igångsatt sammansättningsindustri som även dreve
export av automobiler frågan om tullrestitution vid återutförsel av reserv -

Kungl. Maj.ts proposition Nr 51.

i

•delar vore av stor vikt och det enligt utskottets mening a-o re synnerligen
önskvärt, att denna fråga på ett tillfredsställande sätt kunde ordnas även
i fråga om handelsrestitution, en utredning syntes böra verkställas, huruvida
icke på området nu gällande bestämmelser borde underkastas sådan
ändring, att möjlighet till tullrestitution icke bleve utesluten för värdefull
underkastade varor.

Riksdagen anslöt sig till denna utskottets ståndpunkt och anhöll, såsom
förut nämnts, att Kungl. Maj:t måtte verkställa utredning i frågan.

Sedan i anledning härav kommerskollegium och generaltullstyrelsen anbefallts
att gemensamt inkomma med utredning och förslag i ämnet, hava
nämnda ämbetsverk till åtlydnad härav i skrivelse den 28 oktober 1925
avgivit sådan utredning och förslag.

Vid sin skrivelse hava ämbetsverken fogat från tulldirektörerna och
tullbehandlingsinspektionerna i Stockholm, Göteborg och Malmö inkomna
yttranden. Med framhållande, hurusom i dessa yttranden olika synpunkter
angivits för möjligheten till lösande av den föreliggande frågan, hava
ämbetsverken härom anfört följande.

Tulldirektören och tullbehandlingsinspektionen i Stockholm hade vid
försöken att åstadkomma en lösning utgått från den synpunkten, att det
för beredande av möjlighet för tullverket att med säkerhet utröna den
tull som en till utförsel angiven värdevara dragit vid importtillfället
vore nödvändigt, att identiteten mellan utförd och införd vara fastställdes.
Då emellertid detta förutsatte, att varan vid importen märktes eller
stämplades, men sådant förfarande av närmare angivna skäl i allmänhet
skulle såväl för tullverket som för varuägaren verka ytterst betungande,
syntes ett sådant förfaringssätt av praktiska och ekonomiska skäl icke
möjligt att realisera. Därest ur handelssynpunkt skulle befinnas erforderligt,
att restitutionsrätt bleve beredd för varor, underkastade värdetull,
måste sålunda kravet på identitet mellan utförd och införd vara övergivas.
Bevisningen om varuvärdet komme då att till huvudsaklig del
grundas på exportörens under edlig förpliktelse avgivna försäkran med
den kontroll från tullförvaltningens sida över riktigheten av sådan försäkran,
som kunde åstadkommas genom tillgång till restitutionsrättsinnehavarens
handelsbokföring. Värdet finge dock för bevarande av statsverkets
rätt ej upptagas högre än till det lägsta värde, vartill eu artikel
av samma slag upptagits vid tullbehandling under två är närmast före
exporttillfället. Därvid borde sådana omkostnader som frakt, assurans
etc., vilka jämlikt § 3 tulltaxeunderrättelserna skulle för värdeberäkningen
läggas till fakturabeloppet, lämnas utan avseende, enär det vore svårt att
tillförlitligt fastställa desamma. Ett sådant tillvägagångssätt förklarade
inspektionen emellertid icke kunna tillämpas för andra varor än sådana,
beträffande vilkas rätta täriffering tvivel ej kunde råda, och således icke
för sådana, vid vilkas tullbehandling särskild undersökning erfordrades,
t. ex. kemiskt-tekniska preparat.

Tulldirektören och tullbehandlingsinspektionen i Göteborg hade förklarat,
att det ifrågasatta medgivandet av restitutionsrätt för värdefull
underkastade varor skulle, med bibehållande av erforderlig kontroll från
tullverkets sida, medföra en så omständlig och tidsödande tullbehand -

8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 51.

lingsprocedur såA-äl vid införseln som vid utförseln, att statsverkets administrationskostnader
bleve alltför höga. Att å andra sidan medgiva ett
sådant tillvägagångssätt som att utan kontroll från tullverkets sida godkänna
exportörens under edlig förpliktelse avgivna försäkringar om värdena
å de utförda varorna vore alltför lättvindigt och kunde icke tillrådas.

Tulldirektören i Malmö, som i fråga om det ämne förevarande utredning
avsåge begränsat sitt yttrande att gälla reservdelar till automobileiv
hade tillstyrkt restitutionsrätt för sådana, därvid han ansett kontrollen
kunna grundas på exportörens under edlig förpliktelse avgivna försäkran
angående den tidsrymd inom vilken delarna inkommit ävensom att full
införseltull för dessa blivit er lagd, samt vidare stödjas på uppgifter i
katalog å reservdelar in. m. och avräkningsdiarium, fört av vederbörande
tullförvaltning.

Tullbehandlingsinspektionen i Malmö hade för sin del tillstyrkt författningsändringar
för möjliggörande av restitutionsrätt för värdefull underkastade
varor. Enligt inspektionens åsikt borde vederbörande tullmyndigheter
tillförbindas att angående införseln och utförseln av sådana varor
föra avräkningsdiarier, i vilka varornas avförande borde ske efter vissa*
av inspektionen närmare angivna grunder.

För egen del liava ämbetsverken angående möjligheterna för nu förevarande
frågas lösning anfört i huvudsak följande:

»Av bestämmelsen i förordningens § 8 mom. 2, att restitutionen utgår
med den erlagda tullen för en under tvåårsperioden näst före utförseln förtullad
vara av samma slag och motsvarande kvantitet som den utförda
varan framgår, att med nu gällande författningsbestämmelser någon fordran
om materiell identitet mellan införd och utförd vara icke är uppställd.
Detta, vilket är eu av huvudgrunderna i författningen, vållar inga svårigheter
i tillämpningen, enär restitutionen kan utan någon avsevärd risk
för misstag utgå efter det stycketal eller den vikt, som vid tullbehandlingen
för utförsel blivit utrönt (§ 7 inom. 2 och § 12 c).

Med avseende å frågan om medgivande av restitutionsrätt för värdefull
underkastade varor, är det just den — — — omständigheten, att sådan
varas tullbehandling vid exporten ej kan beräknas giva samma resultat
som tullbehandlingen vid importen, vilken föranlett tanken, att beträffande
dessa varor skulle såsom förutsättning för restitutionsrätt krävas
materiell identitet mellan införd och utförd vara. Ett sådant krav är
emellertid--— icke överensstämmande med huvudgrunderna för för fattningen

och skulle givetvis — om det kunde praktiskt genomföras
på sätt de i ärendet hörda tullmyndigheterna framhållit, förutsätta ett
tillämpningsförfarande, som bleve i hög grad betungande för tullverket
och varuägaren; och hava fördenskull ämbetsverken funnit sig icke kunna
förorda generella bestämmelser i denna riktning.

Vad åter angår den i motsatt riktning gående utvägen att utan kontroll
från tullverket godkänna exportörens under edlig förpliktelse lämnade
uppgifter angående värdet, få ämbetsverken erinra därom, att riksdagen,
vid behandlingen år 1912 av det då föreliggande förslaget till förordning
om handelsrestitution, ägnade särskild uppmärksamhet åt frågan om kontrollen
däröver, att icke vid restitutionens åtnjutande kronans rätt bleve
åsidosatt. Detta resulterade också däri, att, på skäl som finnas angivna
i riksdagens skrivelse den 28 maj 1912, nr 220, i restitutionsförordningens

9

Kung!. Maj:ts proposition Nr 51.

§ 3 insattes orden: ''och, där med avseende å särskilt varuslag sa erfordras,
under vilka förutsättningar’, vilka ord icke förekoinmo i det riksdagen
förelagda förslaget. Att alldeles eftergiva fordran på kontroll från tullverkets
sida över exportörens värdeuppgifter synes sålunda icke överensstämma
med den tankegång, som följts av riksdagen vid dess behandling
år 1912 av frågan om handelsrestitution. På grund härav och med hänsyn
jämväl därtill, att det synes kunna vara att befara, att i många fall
eu exportör icke liar sin handelsbokföring så lagd, att lian har förutsättningar
att utan fara för misstag lämna de ifrågavarande värdeuppgiftema
— även om det finge anses uteslutet, att han avsiktligt lämnade felaktiga
sådana uppgifter — hava ämbetsverken funnit sig icke kunna tillstyrka
ett sådant förfaringssätt, att dylika värdeuppgifter skulle godkännas
utan kontroll.

Om således de i ärendet hörda tullmyndigheterna enligt ämbetsverkens
förmenande icke kunnat giva anvisning på något tillvägagångssätt för
frågans lösning av sådan innebörd, att det lämpligen skulle kunna i författningen
upptagas med generell giltighet, och ämbetsverken ej heller
själva kunnat utfinna något sådant, hava emellertid i utlåtandena givits
uppslag, a vilka för vissa förhållanden eller beträffande särskilda grupper
av varor synes kunna byggas vidare för formulering av specialmedgivanden
angående restitutionsrätt för värdeförtullade varor. Ämbetsverken
syfta därvid i främsta rummet på tullmyndigheternas i Stockholm förenämnda
förslag samt därjämte på tulldirektörens i Malmö förslag beträffande
reservdelar till automobiler. Detta har givit ämbetsverken anledning
taga under övervägande, huruvida i författningen lämpligen skulle
kunna införas någon bestämmelse, varigenom möjlighet bereddes att i särskilda
fall efter mera ingående prövning kunna medgiva handelsidkare
restitutionsrätt för värdefull underkastad vara av visst eller vissa slag
under villkor, som i varje medgivande utformulerades efter de föreliggande
omständigheterna i det speciella fallet.

I och för sig synes en sådan lösning hava skäl för sig. Genom ett dylikt
tillvägagångssätt skulle frågan om beviljande eller icke beviljande av ett
sökt medgivande kunna göras beroende av t. ex. sökandens vilja och förmåga
att genom formerna för sin handelsbokföring eller särskilda arrangemanger
bereda vederbörande tullförvaltning möjlighet att, när så önskades,
genom undersökning förvissa sig om riktigheten av lämnade värdeuppgifter
för exporterad vara, och villkoren skulle kunna lämpas för de
olika fallen.

Beträffande frågan, av vilken myndighet sådant medgivande skulle utfärdas,
synes det knappast lämpligt, att befogenhet i detta avseende, såsom
skett genom 1912 års förordning, överlämnas till generaltullstyrelsen,
utan torde prövningen av dylika spörsmål och behörigheten att fastställa
villkoren för medgivanden, som här avses, höra förbehållas Kungl. Maj:t.
Omständigheterna kunna nämligen i något fall vara sådana, att villkoren
böra i en eller annan punkt göras avvikande från de i författningen föreskrivna
allmänna villkoren. Därest t. ex. en handelsidkare önskar göra
sådana anordningar, att genom märkning eller på annat av vederbörande
tullförvaltning godkänt sätt materiell identitet styrkes mellan den införda
och den utförda varan och härigenom full bevisning åstadkommes angående
det tullbelopp, som för varan blivit erlagt, kunde det knappast anses
befogat, om han genom, en under de två åren före utförseln inträdd tullfrihet
för sådan vara skulle jämlikt bestämmelserna under § 9 i förord -

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 51.

ningen — vilka äro avsedda för fall, då materiell identitet mellan den införda
och den utförda varan e,j föreligger — frånkännas rätten till tullrestitution.
Beträffande prövningen av ansökning om sådant medgivande,
som nu avses, samt formen för själva medgivandet torde i vissa avseenden
såsom förebild kunna tjäna vad som gäller medgivanden av restitutionsrätt
enligt § 13 mom. 5 tulltaxeförordningen, vilka även ankomma på
prövning av Kungl. Maj:t.

Visserligen torde kunna invändas, att, enär ett sådant tillvägagångssätt
i tillämpningen skulle antingen direkt innebära eller vid villkorens
utformande föranleda avvikelser från vissa av de i författningens § 2,
§ 5, § 7, § 8, § 9 och § 12 meddelade föreskrifterna, införandet av den nu
avsedda restitutionsrätten borde ske genom fullständig omarbetning av
författningen. En sådan invändning skulle givetvis haft sitt berättigande,
därest frågan både gällt ett generellt införande av restitutionsrätt för
värdetull underkastade varor. I)a emellertid ämbetsverken såsom ovan
anförts funnit sig icke kunna förorda eu sådan åtgärd utan endast ifrågasätta
beredande av möjlighet att för speciella fall medgiva dylik restitutionsrätt,
hava ämbetsverken ansett detta böra ske genom minsta möjliga
ändring i förordningen.

I sådant hänseende bär utarbetats ett förslag till ny paragraf, avsedd
att i förordningen ingå såsom § 14. Härvid hava ämbetsverken tänkt sig,
att Kungl. Maj:ts medgivande i förekommande fall skulle meddelas i form
av ett utvidgande av tillstånd till restitutionsrätt, givet i vanlig ordningav
generaltullstyrelsen.

Medgivandets anknytande på sådant sätt till förut av generaltullstyrelsen
givet restitutionstillstånd synes kunna utgöra ett visst stöd för bestämmelsernas
meddelande i en tilläggsparagraf utan någon antydan därom
på annat ställe i förordningen, vilket förefaller ämbetsverken vara det
mest önskvärda. Ett sådant förfarande synes också vara väl förenligt
med innebörden av författningsändringen, vilken ej innefattar eu generell
ändring av restitutionsinstitutet utan blott skall bereda möjlighet till specialmedgivanden.
Emellertid torde för ett sådant tillvägagångssätt även
kunna åberopas vissa praktiska hänsyn. Uppenbart torde vara, att, även
om en handelsidkare i en ansökning om restitutionsrätt för värdeförtullad
vara därjämte framställt begäran om sådan rätt för varor, underkastade
stycketull eller vikttull, den omständigheten, att ansökningen i sin förra
del ankommer på prövning av Kungl. Maj:t, icke kan föranleda, att ansökningen
jämväl i sin senare del skall prövas av Kungl. Maj:t. Därest
efter ett eventuellt införande av bestämmelser i nu avsedd riktning, men
utan uttrycklig föreskrift om medgivandets anknytande till ett restitutionstillstånd
av generaltullstyrelsen ett sådant fall som det nyss angivna
skulle inträffa, förefaller det mera antagligt, att sökanden bleve
hänvisad att först i författningsenlig ordning hos generaltullstyrelsen
söka restitutionstillstånd beträffande de varor, som droge tull efter stycketal
eller vikt, än att Kungl. Maj:t i första hand till slutligt avgörande
upptoge ansökningen i dess förra del. Skedde emellertid så, måste tydligen
enligt § 2, § 3, § 5 och § 6 i förordningen prövas, huruvida författningsenliga
kvalifikationer och andra allmänt gällande förutsättningar
för restitutionstillstånd vore för handen, vilket senare icke behövde ske,
om medgivandet bleve knutet till ett restitutionstillstånd av generaltullstyrelsen.

Det synes näppeligen kunna förutsättas, att en handelsidkare, vilken

11

Kungl. Maj:ts proposition Nr 51.

önskar erhålla restitutionsrätt för värdetull underkastade varor, ieke därjämte
har intresse av.att sådan rätt även må gälla varor, som förtullas
efter stycketal elller vikt. Men även om ett eller annat sådant fall skulle
inträffa, hava ämbetsverken ansett detta icke böra utgöra hinder för att
av ovan angivna skäl förorda ett förfarande av nyssnämnda sätt.

I detta sammanhang vill generaltullstyrelsen meddela, att, enär det vid
tillämpning av nu gällande bestämmelser om handelsrestitution för tullverket
icke är av intresse, att restitutionsrätten begränsas till visst eller
vissa varuslag, restitutionsmedgivanden av styrelsen plägat, till förekommande
av upprepade ändringar av dylika medgivanden, givas generell
innebörd utan sådan begränsning.

Den nya paragrafen har ansetts böra givas sådan avfattning, att hinder
icke skulle möta för medgivande, om förhållandena därtill föranledde, att
då tull utgått efter värde för vara, underkastad kombinerad vikt- och
värdetull, restitutionen finge utgå med det efter värdet erlagda tullbeloppet.
»

I enlighet med vad sålunda anförts hava ämbetsverken ifrågasatt, huruvida
icke Kungl. Maj:t .skulle finna skäl för riksdagen framlägga förslag
om införande i handelsrestitutionsförordningen av en ny, såsom § 14 betecknad
paragraf av förslagsvis följande lydelse:

»Åt handelsidkare, som av generaltullstyrelsen medgivits rätt till tullrestitution
enligt här ovan meddelade allmänna bestämmelser, ma. utan
hinder av vad i denna förordning finnes stadgat, kunna på särskild ansökning
medgivas tillstånd att åtnjuta sådan rätt jämväl i fråga om tull, som
utgått efter vissa procent av varans värde.

Sådant medgivande ankommer på prövning av Konungen, som jämväl
bestämmer de närmare villkoren för rättighetens tillgodonjutande.»

I samband med avgivandet av detta förslag har generaltullstyrelsen för
sin del ansett sig böra i anslutning till uttalanden av vissa bland de i
ärendet hörda myndigheterna framhålla, hurusom de olika slag av restitutionsmedgivanden
som tid efter annan kommit till stånd icke kunnat undgå
att, på grund av de med berörda medgivanden förknippade omständliga
kontrollåtgärderna, tillföra saväl tullverkets lokalförvaltning som vederbörande
avdelning -inom generaltullstyrelsen eu betydande arbetsmängd,
vilket i sin mån övat inflytande på verkets behov av arbetskrafter. Härtill
har generaltullstyrelsen fogat det uttalande, att det särskilt i nuvarande
tid, då kravet på förenklingar och besparingar inom förvaltningen framträdde
med synnerlig styrka, vore angeläget, att de anordningar av nu
ifrågavarande slag som ur handelns och industriens synpunkt ansåges påkallade
icke bleve för förvaltningsarbetet mera betungande än som av förhållandena
oundgängligen betingades.

Lika med kommerskollegium och generaltullstyrelsen anser jag önskligt
att förmånen av handelsrestitution, i den mån så låter sig göra, utsträckes
till varor vilka enligt tulltaxan äro underkastade värdetull. Såsom den
lämnade redogörelsen utvisar har denna fråga tidigare varit föremål för

Departements chefen.

12

Kungl. Maj:ts proposition Nr ÖL

prövning utan att man dock ansett sig kunna i förevarande avseende likställa
dessa varor med annorledes tullbeskattade varor. Ämbetsverken hava
nu tänkt sig den lösningen, att Kungl. Maj:t skulle erhålla en allmän befogenhet
att i särskilda fall medge rätt till handelsrestitution för värdefull
underkastade varor utan att några som helst grunder för denna restitutionsrätt
på förhand fastställdes. Härigenom skulle möjlighet beredas att
taga hänsyn till förhållandena i de särskilda fallen och de tidigare befarade
svårigheterna vid en allmän reglering av restitutionsrätten för värdetullsvaror
undgås. De vanskligheter, som ur statsverkets synpunkt onekligen
äro förbundna med en utsträckning av restitutionsrätten till sistnämnda
varor, göra det emellertid enligt min mening erforderligt att huvudgrunderna
för ifrågavarande rätt liksom för annan rätt till handelsrestitution i
författning uttryckligen fastställas. Genom ett dylikt förfarande blir det
ock möjligt att även för dessa fall åt generaltullstyrelsen överlämna medgivandet
av tillstånd till begagnande av rätten till restitution, varigenom
omgång och dubbelarbete undvikas.

I enlighet med denna min allmänna uppfattning har jag undersökt möjligheten
av att låta de hittills gällande grundstadgandena om handelsrestitution
få avse även varor med värdefull. Genom att på visst sätt begränsa
restitutionsbeloppets storlek, där ej identitet mellan den utförda och den införda
varan kan ådagaläggas, har jag funnit eu dylik anordning icke böra
väcka betänkligheter. Jag vill härvid erinra, att åsyftade grundstadganden
innefatta befogenhet för Kungl. Maj:t att närmare bestämma icke blott för
vilka varor restitutionsrätt må förekomma utan även, där med avseende å
särskilt varuslag så erfordras, under vilka förutsättningar samma rätt må
åtnjutas. Med anordningen skulle givetvis följa skyldighet att föra avräkningsdiarium,
men arbetet härmed synes ej behöva bliva nämnvärt besvärligare
än den bokföring, som till statsverkets säkerhet givetvis måste äga
rum även om restitutionsrätten reglerades från fall till fall på sätt ämbetsverken
ifrågasatt.

Enligt mitt förmenande skulle alltså de erforderliga allmänna bestämmelserna
om restitution för varor, dragande värdefull, kunna åstadkommas
sålunda att i 1912 års förordning angående tullrestitution i vissa fall vid
återutförsel av utländsk vara de formella jämkningar vidtagas, vilka påkallas
av värdefull underkastad varas sammanförande med övriga i förordningen
hittills omnämnda varor. Med denna utgångspunkt har inom
finansdepartementet i samråd med kommerskollegium och generaltullstyrelsen
utarbetats ett förslag till förordning om ändrad lydelse av vederbörande
paragrafer i förstnämnda förordning, vilket förslag synes mig böra föreläggas
riksdagen till godkännande.

I fråga om den närmare avfattningen av detta förslag ber jag få framhålla
följande.

Till följd av svårigheten att kunna tillförlitligt avgöra vilket tullvärde
en för restitution återutförd vara ägt vid införseln har det, såsom jag nyss

Kungl. Maj:ts proposition År ÖL

13

antytt, icke kunnat undvikas att för allmänna fall fastställa en övre gräns
för restitutionsbeloppets storlek. Jag har sålunda tänkt mig, att restitutionsbeloppet
i regel icke skulle få beräknas efter högre värde än det lägsta,
varefter tullavgift erlagts för en inom den allmänna restitutionsfristen till
förtullning angiven och till erhållande av restitution anmäld vara av samma
slag. Det har visserligen synts mig önskligt, att beräkningen av restitutionsbeloppet
kunde få ske efter något mindre snäva grunder och att beloppet
skulle kunna bestämmas efter det lägsta värde, enligt vilket tullavgift erlagts
för en sålunda angiven och anmäld vara av samma slag, vilken icke redan
motsvarats av återutförd vara. Därigenom skulle nämligen restitutionsbeloppet
mera närma sig det verkligen erlagda tullbeloppet för varan. Da
emellertid enligt vad från generaltullstyrelsen upplysts ett dylikt medgivande
komme att bli för tullverket alldeles särskilt betungande, har jag trott mig
icke böra förorda att författningfsförslaget avfattas i sådan riktning. Om
sålunda i allmänhet det lägsta värdet under tvåårsfristen skulle bli grundläggande
för restitutionen, har jag likväl funnit mig kunna tillstyrka restitution
efter gynnsammare grund för det fall, att handelsidkaren vill ställa
varan under av tullverket särskilt anordnad kontroll. I sådant fall synes
mig restitutionen kunna få beräknas efter det högre värde, som visas hava
vid införseln lagts till grund för tullavgiftens bestämmande. Stadganden av
nu nämnd innebörd återfinnas i förslagets § 8 mom. 2. Med dessa stadganden
ha av praktiska skäl sammanförts vissa föreskrifter dels i nuvarande
§ 7 mom. 2 i handelsrestitutionsförordningen, dels ock i den till samma
förordning anknutna varuförteckningen, vilka senare föreskrifter efter restitutionsrättens
utsträckande synts rätteligen böra ha sin plats i förordningen.

Vad jag nyss föreslagit i fråga om beräkning i visst fall av restitution
efter högre värde än det lägsta, varefter tullavgift erlagts, bör enligt mitt
förmenande leda till ett motsvarande stadgande i fråga om den tullsats,
som skall läggas till grund för restitutionsbeloppets bestämmande vid fall
av tullförändringar. Den förmån, som alltså skulle tillkomma handelsidkare
vilken genom att ställa varan under tullverkets särskilda kontroll
kan få konstaterat efter vilken tullsats varan i verkligheten införtullats.
bör emellertid få gälla icke endast beträffande värdetullsvaror utan även i
fråga om de varor för vilka handelsrestitution nu är medgiven. Till de
nuvarande bestämmelserna i § 9 har fogats ett stadgande av angiven
innebörd.

I anslutning till vad generaltullstyrelsen anfört om den betydande och
på tullverkets behov av arbetskrafter inverkande arbetsmängd, som av rest it utionsmedgivanden
tillförts såväl tullverkets lokalförvaltning som vederbörande
avdelning inom generaltullstyrelsen, och med hänsyn till de ökade
krav, som vid genomförande av den nu föreslagna utsträckningen av restitutionsrätten
skulle komma att ställas på tullverket, har jag ansett möjlighet
böra beredas att i mån av erfarenhet höja avgiften för åtnjutande
av handelsrestitution, nu uppgående till allenast en halv procent av tull -

14

Kungl. Maj:ts proposition Nr 51.

avgiften för till restitution anmäld vai''a. I angivet syfte har § 10 i förordningen
ändrats därhän, att avgiften i fråga skulle bestämmas av Kungl.
Maj:t. Jag erinrar, att fastställandet av ersättningar för tjänsteförrättningar
i allmänhet vid tullverket ankommer på Kungl. Maj:t. Avgiften
synes mig såsom hittills i allmänhet böra beräknas efter viss procent av
tullavgiften. Där varuägaren påkallar särskild kontroll å varan från tullverkets
sida, synes utöver dylik avgift kostnaden för denna kontroll böra
gottgöras tullverket.

Ändringen av § 12 c) i förordningen föranledes av förslaget till ändring
av § 7 och är endast av formell natur.

Den blivande författningen i ämnet torde med hänsyn till behovet av
vissa tilläggsbestämmelser icke böra träda i kraft tidigare än den 1 juli
1926.

Föredragande departementschefen uppläser härefter förslag till förordning
om vissa ändringar i förordningen den 13 december 1912 (nr 355) angående
tullrestitution i vissa fall vid återutförsel av utländsk vara samt hemställer,
att Kungl. Maj:t måtte i proposition föreslå riksdagen att antaga nämnda
förslag.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen,
att proposition av den lydelse bil. litt. vid detta protokoll
utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
E. Regnér.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 51.

15

Bilaga.

Kungl. Maj:ts förordning den 13 december 1912 (nr 355) angående
tullrestitution i vissa fall vid återutförsel av utländsk vara:

sådan förordningen lyder efter iakttagande av hittills företagna

ändringar 1

§ 1.

Ltan hinder av bestämmelsen i § 11 av nådiga förordningen med tulltaxa
för inkommande varor den 9 juni 1911 må åt handelsidkare, på sätt nedan
bestämmes, medgivas rätt att vid återutförsel av utländsk vara, för vilken
han vid införseln behörigen erlagt tullavgift, åtnjuta tullrestitution.

Med handelsidkare förstås i denna förordning ej blott enskild handelsidkare
utan även handelsbolag och aktiebolag, som idkar handelsrörelse.

§ 2.

Tillstånd för handelsidkare att begagna sig av den i § 1 avsedda rätt
meddelas av generaltullstyrelsen. Sådant tillstånd må endast lämnas handelsidkare,
som är känd såsom redbar och i övrigt prövas lämplig. Tillståndet
kan av generaltullstyrelsen återkallas, när de förutsättningar, som
legat till grund för tillståndets meddelande, icke längre förefinnas.

§ 3.

Konungen äger bestämma, för vilka varor och, där med avseende å särskilt
varuslag så erfordras, under vilka förutsättningar rätt till tullrestitution
enligt denna förordning må åtnjutas; dock må i intet fall sådan rätt
avse spannmål, omalen eller malen, levande djur, brännvin och sprit, alla
slag, eller vin eller sådan vara, som är avsedd att återsändas till produktions-
eller inköpslandet eller till producentens eller den ursprunglige säljarens
ombud i annat land.

Katt till restitution må tillerkännas handelsidkare allenast å plats, där
tullkammare finnes.

§ 4.

På förslag av generaltullstyrelsen meddelar Konungen i enlighet med
denna förordning och övriga gällande föreskrifter de närmare bestämmelser,
som äro erforderliga för bevarande av kronans rätt och för vinnande
av ordning och säkerhet vid åtnjutande av ifrågavarande restitution.

§ 5.

Ansökning om erhållande av sådant tillstånd, som ovan sagts, skall ingivas
till generaltullstyrelsen och vara åtföljd av erforderliga intyg till
styrkande av sökandens rätt att driva handel samt de handlingar, han i
övrigt vill åberopa till stöd för ansökningen.

1 Se Svensk författningssamling 1913: 151. 1919: 450 och 1923: 83.

16

Kun yl. Maj:ts proposition Nr 51.

Före ärendets avgörande skall generaltullstyrelsen över ansökningen inhämta
yttrande av vederbörande tullmyndighet ävensom handelskammare
eller, efter omständigheterna, annan sammanslutning av representanter för
handeln eller ock vederbörande kommunala myndigheter.

§ 6.

Därest liandelsidkare till annan överlåter sin affärsrörelse eller varder
försatt i konkurs, skall rätten till tullrestitution anses förfallen.

§ 7.

1. Rätt till restitution enligt denna förordning avser icke blott varor,
som införts direkte från utlandet eller från frihamn eller frilager, utan även
varor, som uttagits från nederlag eller från transitupplag eller ankommit
såsom omedelbar transitförsändning.

2. Restitution beräknas för utförselvara, som vid införseln drager
stycketull, efter stycketal och för annan utförsel vara. efter dess nettovikt, ankommande
dock på Konungens prövning, huruvida och under vilka villkor
emballage eller inlägg till varor, i fråga om vilka bruttoförtullning är stadgad
i gällande tulltaxa, må inräknas i den vikt, som vid utförseln lägges
till grund för restitution.

§ 8.

1. För bevarande av rätt till tullrestitution enligt denna förordning erfordras,
att liandelsidkare vid varans angivning till förtullning skriftligen
anmäler avsikten att begagna sig av sådan rätt.

Då dylik anmälan avser vara, som angivits till förtullning från nederlag,
skall, därest icke redan vid varans tullbehandling för uppläggning å nederlag
de särskilda upplysningar om densamma vunnits, som äro föreskrivna
såsom villkor för rätten till tullrestitution, varan undergå förnyad tullbeliandling.

2. Efter sådan varas återutförsel må handelsidkare med i denna förordning
gjorda inskränkningar åtnjuta restitution av den tullavgift, som av
honom erlagts för en motsvarande kvantitet från utlandet införd och inom
två år näst före utförseln till förtullning angiven vara av samma slag, beträffande
vilken han gjort sådan anmälan, som i mom. 1 omförmäles.

§ 9.

Varder tullsatsen för vara, som avses i denna förordning, nedsatt, må
utförsel av varan, som äger rum, sedan beslutet om nedsättningen trätt i
kraft, icke berättiga till restitution efter högre tullsats än den, som gäller
vid varans utförsel. Förklaras sådan vara tullfri, förfaller rätten till restitution,
om varan utföres efter beslutets trädande i kraft. Höjes åter tullsatsen
för sådan vara, skall den lägre tullsatsen fortfarande läggas till
grund för beräkningen av restitution vid utförsel inom loppet av två år,
sedan höjningen börjat tillämpas, varemot utförsel därefter berättigar till
restitution efter den högre tullsatsen.

§ 10.

För vara, som av handelsidkare anmäles jämlikt § 8 mom. 1, skall i sammanhang
med tullavgiftens erläggande betalas en särskild avgift till belopp av
en halv procent av tullavgiften.

17

Kungl. Maj:ts proposition Nr 51.

§ 11.

Över i § 8 omförmälda förtullningar och exporter skall handelsidkare enligt
formulär, som av generaltullstyrelsen fastställes, föra ett för debet och
kredit inrättat avräkningsdiarium med särskilda upplägg för varje varuslag.
Av detta avräkningsdiarium, vilket när helst så påfordras skall för
vederbörande tullmyndighet hållas tillgängligt, skall handelsidkaren för
yarje kvartal ingiva fullständigt utdrag till generaltullstyrelsen.

§ 12.

Såsom villkor för erhållande av restitution skall i övrigt gälla:

a) att utförseln sker vid samma tullkammare, där förtullningen ägt rum,
såvida ej generaltullstyrelsen för särskilt fall finner restitution kunna
medgivas, oaktat varan utförts vid annan tullkammare;

b) att exportangivningsinlagan ej mindre innehåller uppgift om avsikten
att för varan erhålla tullrestitution enligt denna förordning, om varans
handels benämning och om den rubrik i tulltaxan, till vilken densamma vid
införseln blivit hänförd, än även är åtföljd dels av exportörens under edlig
förpliktelse avgivna och av två vittnen till riktigheten bestyrkta försäkran
därom, att den till utförsel angivna varan blivit av honom införd, att full
införseltull för densamma erlagts och att varan icke efter införseln undergått
någon bearbetning eller förändring, dels ock av exportörens under edlig
förpliktelse avgivna försäkran, att varan enligt hans vetskap icke är
avsedd att återsändas vare sig till produktions- eller inköpslandet eller till
producentens eller den ursprunglige säljarens ombud i annat land;

c) att vederbörande tullkammare, efter exportvarans undersökning och
utrönande av det stycketal eller den vikt, som jämlikt § 7 mom. 2 skall läggas
till grund för restitutionen, samt kollinas plombering ävensom bevakning
under transporten till och inlastning i fartyg eller järnvägsvagn eller överlämnande
till postverket, härom meddelat attest, vilken såsom verifikation
jämte angivningsinlagan och övriga intyg bifogas tullkammarens utgående
tulljournal;

d) att utförseln i övrigt verificeras på sätt i § 13 av nådiga förordningen
med tulltaxa för inkommande varor den 9 juni 1911 finnes stadgat beträffande
varor, för vilka tullrestitution är därstädes medgiven, eller, därest
utförseln äger rum med paketpost, på sätt av Konungen särskilt förordnas;
samt

e) att vederbörande handelsidkare under januari, april, juli och oktober
månader hos generaltullstyrelsen gör ansökning om den restitution, som
belöper på de under senast förflutna kvartal exporterade varor; skolande
i dylik ansökning noggrant angivas de förtullningsposter i avräkningsdiariets
debet, å vilka avskrivning bör ske för det belopp, vars restitution
begäres.

§ 13.

Befinnes handelsidkare för erhållande av tullrestitution enligt bestämmelserna
i denna förordning hava lämnat uppgift, som icke överensstämmer
med verkliga förhållandet, kan rätt att vidare erhålla sådan restitution
honom förvägras.

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 saml. 42 höft. (Nr 51.)

O