Kungl. Maj:ts proposition nr \k.

o

Nr 44.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om ändrad
lydelse av 2, 3, 8 och 9 §§ i lagen den 25 maj 1891
angående jordfästning; given Stockholms slott den 29
januari 1926.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag om ändrad lydelse av 2, 3, 8 och 9 §§ i lagen
den 25 maj 1894 angående jordfästning.

GUSTAF.

Torsten Nothin.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr hh.

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av 2, 3, 8 och 9 4$ i lagen den 25 maj 1894
(nr 36 s. 2) angående jordfästning.

. Härigenom förordnas, att 2, 3, 8 och 9 §§ i lagen den 25 maj 1894 angående
jordi ästnmg skola erhålla följande ändrade lydelse:

2_§.

• a7lidne utom i fall, varom i 8 § 1 mom. förmäles, jordfästas på sätt
i denna lag sägs av präst i svenska kyrkan. Endast sådan förrättning (jordfästning
i svenska kyrkans ordning) avses i denna lag med jordfästning.

3 §.

. Jordfästningen skall verktällas inom sex veckor efter dödsfallet, där icke giltiga
orsaker till längre uppskov äro för handen. Den skall äga rum i den församling,
där dödsfallet timat; dock ma den kunna förrättas i annan församling
om vederbörande det åstunda.

Jordfästning verkställes å församlingens kyrkogård eller annan begravningsplats
eller ock å rum, som församlingen för jordfästning anvisat. I kyrka må
sådan jordfästning, varom i 5 och 6 §§ sägs, icke äga rum.

Huruvida den, som avlidit i fängelse, a sjukhus eller å annat därmed jämförligt
ställe, må därstädes kunna jordfästas, ankommer på Konungens prövning.

8 §.

1 mom. Har den avlidne efter uppnådd ålder av aderton år skriftligen förordnat
om begravning utan jordfästning i svenska kyrkans ordning, lände det
till efterrättelse.

Är sådant förordnande ej givet, skall den avlidne ändock begrävas utan jordfästning
i svenska kyrkans ordning, där det begäres av den avlidnes närmaste
anhöriga eller av dem, som eljest stodo den avlidne nära; dock icke om den avlidne
efter uppnådd ålder av aderton år skriftligen förordnat om jordfästning
i svenska kyrkans ordning.

Framställning att begravning ma äga rum utan jordfästning i svenska kyrkans
ordning göres hos präst, som för kyrkoböckerna i den församling, vilken
är rätt inskrivningsort för dödsfallet.

2 mom. _ Vid begravning utan jordfästning i svenska kyrkans ordning skall
klockringning, om det begäres, äga rum i vanlig ordning; och må vid sådan begravning
kyrka upplåtas, när särskilda skäl därtill äro.

§9.

1 mom. Den avlidne må, såvida ej annat föranledes av stadgandet i 2 mom.
av denna paragraf, icke begravas annorstädes än å kyrkogård eller annan plats,
som blivit för sadant ändamål behörigen invigd. Vid begravningen må intet
förekomma, som strider mot förrättningens helgd och allvarliga innebörd.

2 mom. På Konungens prövning ankommer huruvida och under vilka villkor
enskild begravningsplats må anläggas.

3 mom. Kyrkogårdar och andra begravningsplatser skola städse hållas i
ordnat och värdigt skick.

Kungl. Maj:ts proposition nr

5

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 15 januari 1926.

Närvarande:

Statsministern Sandler, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Olsson, Nothin, Svensson, Hansson, Linders, Schlyter, Larsson, Vigforss,
Möller, Levinson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Nothin, anför:

»Genom proposition den 31 december 1924, nr 8, föreslog Kungl. Maj:t fjolårets
riksdag att antaga vid propositionen fogat förslag till lag om ändrad lydelse
av 2, 3, 8 och 9 §§ i lagen den 25 maj 1894 angående jordfästning.

Förslaget avsåg i huvudsak upphävande under vissa omständigheter av det
kyrkliga jordfästningstvånget för svenska kyrkans medlemmar och innebar i
korthet följande.

Den enda formen av lagligen reglerad jordfästning är jordfästning i svenska
kyrkans ordning. Jordfästning enligt ett av staten erkänt främmande trossamfunds
ritual kan dock, såsom för närvarande sker, godtagas såsom jordfästning
och efter vederbörlig anmälan antecknas i död- och begravningsboken.
Under vissa förutsättningar är begravning utan jordfästning i svenska kyrkans
ordning medgiven, även när fråga är om medlem av denna kyrka. Å andra
sidan skall med viss inskränkning präst i svenska kyrkan, därest han därtill
är villig, efter anmodan enligt kyrkans ritual kunna jordfästa jämväl sådan avliden,
som icke vid dödsfallet tillhörde kyrkan. Då jordfästning i svenska kyrkans
eller av staten erkänt främmande trossamfunds ordning icke äger rum,
står det de efterlevande fritt att själva anordna begravningsceremonier med tal
och sång; och kan, såsom för närvarande, sådant även förekomma vid sidan om
den legala jordfästningsakten.

I skrivelse den 11 mars 1925, nr 70, tillkännagav riksdagen, att den bifallit
ifrågavarande proposition.

Sedan Kungl. Maj:t i skrivelse den 26 september 1925, nr 2, förklarat sig
vilja, jämlikt § 87 mom. 2 regeringsformen, inhämta kyrkomötets yttrande,
huruvida kyrkomötet godkände lagförslaget, har kyrkomötet i skrivelse den 7
november 1925, nr 49, anmält, att kyrkomötet, med godkännande av lagförslaget
i övrigt, ansett, att i slutet av 2 mom. av 8 § skulle införas ett av kyrkomötet
angivet tillägg, i följd varav kyrkomötet med uteslutande av promulgationsstadgandet
antagit lagförslaget med berörda tillägg.

6 Kungl. Maj:ts proposition nr -M.

Tillägget angår frågan om kyrkornas upplåtande vid icke kyrklig begravning.

Beträffande innehållet av ifrågavarande lagförslag får jag hänvisa till
Kungl. Maj:ts förenämnda proposition i ämnet till 1925 års riksdag och till
första lagutskottets däröver avgivna utlåtande nr 13.

Med avseende å den särskilda fråga, i vilken föreligger skiljaktighet mellan
Kungl. Maj:ts av riksdagen bifallna förslag och kyrkomötets beslut, får
jag erinra, att de sakkunniga, vilka utarbetat det till grund för propositionen
liggande förslaget, ansett frågan om kyrkas upplåtande i anslutning till begravning
höra avgöras efter prövning i de särskilda fallen på samma sätt som
eljest sker vid kyrkas upplåtande, eller med andra ord att avgörandet härutinnan
skulle tillkomma vederbörande pastor. Såsom framgår av den vid fjolårets
proposition fogade redogörelsen för yttranden, som avgivits över de sakkunnigas
betänkande av vissa myndigheter och sammanslutningar, gjordes emot
förslaget i denna del åtskilliga erinringar. Kungl. Maj:t fann emellertid ej
anledning att härutinnan frångå de sakkunnigas förslag, och lagrådet lämnade
förslaget i detta avseende utan anmärkning.

Vid ärendets behandling i riksdagen berördes frågan i flera motioner.

I likalydande motioner (I: 77 av herr Bergqvist och II: 236 av herr Pehrsson
i Göteborg m. fl.) gjordes sålunda gällande, att i lagen borde införas stadgande
av innebörd, att kyrka ej finge upplåtas för begravning utan jordfästning i
svenska kyrkans ordning, i allt fall icke för begravning utan religiös karaktär.

I en annan motion (I: 78 av herr Karl Johan Ekman), däri yrkades avslag
å propositionen, anfördes bl. a., att, även om »frikyrklig begravning», som ju
vore en kristlig akt, skulle kunna, då omständigheterna så påkallade, förrättas
i kyrkan, det dock borde vara uteslutet, att en begravningsceremoni av icke
kristen, kanske till och med antireligiös karaktär skulle kunna få förrättas i
kyrkan.

Slutligen hemställdes i en motion (I: 79 av herrar Oscar Olsson och Pauli)
om införande i lagen av följande stadgande: Andra begravningsceremonier än
jordfästning i svenska kyrkans ordning må äga rum i kyrka endast då intet
annat tjänligt rum finnes för ändamålet tillgängligt, och må därvid intet för
den kristna tron eller svenska kyrkan sårande förekomma.

Första lagutskottet yttrade:

Vid prövning av de olika förslag, som väckts, har utskottet funnit övervägande
skäl tala för att, liksom hitintills, frågan om kyrkas disponerande överlämnas
åt vederbörande kyrkliga myndigheters avgörande. De ömtåliga spörsmål,
som här möta, måste lösas i den ömsesidiga förståelsens och toleransens
tecken. Att nu ingripa med lagbestämmelser, synes utskottet därför helst böra
undvikas. Den alltmer utpräglade toleransen i vårt land mot olika tänkande på
det religiösa området torde giva fog för den förväntan, att skäliga anspråk på
tillmötesgående skola vinna beaktande på kyrkligt håll. Och att därvid kyrkans
berättigade intressen icke skola åsidosättas, garanteras därigenom, att avgörandet
överlämnas åt kyrkans egna myndigheter. Utskottet har därför i denna
fråga anslutit sig till Kungl. Maj:ts förslag.

Kungl. May.ts proposition nr hk.

Fyra reservanter föreslogo ett stadgande av innebörd att i kyrka ej annan
jordfästning finge äga rum än sådan, som förrättades i svenska kyrkans ordning,
och en annan reservant förordade en bestämmelse av innehåll, att »jordfästning,
som ej sker i svenska kyrkans ordning, må ändock äga rum i kyrka,
då intet annat tjänligt rum finnes för ändamålet tillgängligt».

Utskottets hemställan bifölls av första kammaren med 67 röster mot 39 och
av andra kammaren med 127 röster mot 63.

Vid kyrkomötet väcktes fem motioner i frågan.

I två motioner (nr 83 av biskop Billing och herr Söderberg samt nr 99
av herr Magnusson i Tumhult) gjordes gällande, att kyrka ej skulle kunna
upplåtas vid begravning utan jordfästning i svenska kyrkans ordning, i en
motion (nr 84 av herrar Björkquist och Söderlind), att i kyrka ej skulle kunna
ske begravning i annan ordning än efter svenska kyrkans ritual för jordfästning,
och i en motion (nr 25 av herr K. J. Ekman), att begravning utan jordfästning
i svenska kyrkans ordning ej finge begås i kyrka, med mindre det
skedde enligt kristlig ordning, som blivit godkänd av vederbörande präst. I en
motion (nr 100 av herr Wiberg) slutligen hemställdes, att kyrkomötet ville hos
Kungl. Ma-j:t anhålla, att utredning måtte vidtagas, om och under vilka former
kyrkorna kunde öppnas vid begravning utan kyrkans ordning, och i sammanhang
därmed, huruvida kyrkorna överhuvud skulle kunna utnyttjas för andra
ändamål än gudstjänst och övriga kristligt kyrkliga kulthandlingar.

Kyrkolagsutskottet (bet. nr 26) yttrade beträffande denna fråga följande.

Den utan all jämförelse betydelsefullaste av de frågor, som föreligga till
bedömande i sammanhang med prövningen av föreliggande lagförslag, är den.
huruvida kyrka må upplåtas till begravningshögtidlighet utan jordfästning i
svenska kyrkans ordning. Rent formellt sett kan med visst fog sägas, att lagförslaget
icke berör denna fråga, enär det ingenstädes i detsamma utsäges vare
sig att kyrka må tagas i anspråk för nu nämnt ändamål eller motsatsen. Men
såsom nedan framhålles kan densamma emellertid icke förbigås.

Innan utskottet inlåter sig på denna fråga, anser sig utskottet böra säga
några ord om kyrkobyggnadernas rättsliga ställning, uppgift och betydelse
för kyrkosamfundet och för det kyrkliga livet. I detta avseende kan ingen
tvekan uppstå därom, att kyrkorna äro uppförda för och avsedda till gudstjänstlokaler
för kyrkoförsamlingarna i det religionssamfund, ^som heter svenska
kyrkan. »Men ett religionssamfund tillhörig kyrka är», såsom de sakkunnige
yttrat, vilkas betänkande lagts till grund för lagförslaget, »avsedd för
gudstjänster och andra kulthandlingar, förrättade enligt samfundets ritual och
av dess prästerskap.» I denna uppfattning, som även departementschefen i anförande
till statsrådsprotokollet förklarat sig dela. instämmer utskottet till
fullo.

Vad därefter angår frågan om rätten att disponera över kyrkan, tillkommer
denna rätt enligt vad de sakkunniga och departementschefen jämväl uttryckligen
framhållit vederbörande pastor. Även i denna punkt instämmer utskottet
i vad sålunda framhållits. Men utskottet håller före, att denna rätt icke
är obegränsad. Rätten är nämligen förbunden med en plikt att förbjuda och
förhindra kyrkans användande till ändamål, som strider mot kyrkans ställning
som religionssamfund eller som skulle innebära en negation av eller en protest
mot kyrkans religiösa ståndpunkt och den särskilda helgd, som tillkommer

8

Kung!. Maj:ts proposition nr 44.

kyrkan och får sin högtidliga bekräftelse vid dess invigning. Kyrkans helgd
intager en central punkt i den kyrkliga uppfattningen; kyrkan är platsen för
gudstjänst, nådemedlens bruk och andra kyrkliga kulthandlingar, och för dess
helgd hysa åtminstone i stora delar av landet församlingarnas medlemmar en
djup vördnad.

Nu har emellertid från auktoritativt håll förutsatts, att pastor skulle äga
befogenhet att bestämma om kyrkans upplåtande för en icke kyrklig begravning.
Det kan befaras, att en sådan åsikt skulle kunna bliva allmän. Och det
kan knappast förbises, att genom det föreslagna borttagandet ur lagens 3 §
av förbudet mot annan jordfästning i kyrka än sådan, som i 4 § sägs (högtidlig
jordfästning) en sådan tydning av lagens innebörd — om också icke med
tillämpning av juridiska normer — dock för den stora allmänheten kan, såsom
inom lagrådet antytts, ligga nära till hands såsom förment stöd för den meningen,
att pastor skulle vara oförhindrad att i kyrka tillstädja även begravningsceremonier
av icke kyrklig eller till och med icke kristlig innebörd. Av
dessa principiella grunder är det utskottet omöjligt att nöja sig med den i lagförslaget
avsedda ståndpunkten, att frågan om kyrkas upplåtande för nu nämnt
ändamål lämnas öppen, att i varje fall för sig avgöras av kyrkoherden — eller
vice pastor — efter hans uppfattning om lämpligheten av det ena eller det andra
förfaringssättet. I en sådan ofta ömtålig situation behöver församlingsprästen
mer än väl stödet av ett i lag givet direktiv för hans handlande. Det synes utskottet
därför nödvändigt att genom uttryckligt stadgande i lagen förebygga,
att icke en dylik misstydning av pastors befogenhet må bliva allmän.

Detta mål vinnes lämpligast genom införande i 8 § 2 mom. av ett direkt förbud
mot kyrkas upplåtande vid begravning utan jordfästning i svenska kyrkans
ordning. Då ett uttalande om begränsning på denna speciella punkt av pastors
dispositionsrätt över kyrkan tillkommit av en särskild anledning, kan av denna
lagbestämmelse icke dragas eu annars kanske möjlig slutsats, att pastor skulle
av de ovan nämnda kyrkliga hänsynen vara obunden i avseende å kyrkas upplåtande
för andra ändamål än begravning.

I ett par av de till behandling föreliggande motionerna har yrkats, att vid avfattande
av detta förbud skulle sörjas för en ordning, enligt vilken frikyrkoförsamlingarnas
medlemmar kunde, under beaktande av svenska kyrkans berättigade
krav, beredas tillträde till svenska kyrkor för begravningshögtidligheter
utan kyrklig jordfästning. Men det har för utskottet varit omöjligt att
angiva tillfredsställande normer för ett samarbete av nu nämnd art. Ej heller
känner utskottet, huru ett eventuellt ordnande av denna fråga enligt de motionsvis
framförda grunderna skulle från frikyrkohåll hava mottagits. För
övrigt har utskottet fått den uppfattningen, att de frikyrkliga i allmänhet önska
att för sina begravningsceremonier använda sina egna samlingslokaler.

I detta sammanhang vill utskottet yttra sig om den av herr Wiberg väckta
motionen nr 100. Då det icke gärna kan tillstyrkas att, såsom i motionen
föreslås, på samma gång antaga lagförslaget och begära en utredning angående
de grundläggande principerna för lagen, utan att avvakta denna utrednings
resultat, finner sig utskottet böra avstyrka bifall till denna motion.

Vid avfattningen av tillägget till 8 § 2 mom. har utskottet ingalunda förbisett,
att^ genom inräffande snöstorm eller andra särskilt hälsovådliga väderleksförhållanden
e. d. vid enstaka tillfällen nödfall kan inträffa, som till förebyggande
av fara för begravningsgästers liv och hälsa nödvändiggör, att de må
kunna komma under tak. Det är en allmänt erkänd rättsregel, att vid verkligt
nödfall annars gällande lagbud tillfälligtvis kunna sättas ur tillämpning.
Detsamma gäller följaktligen utan särskilt lagstadgande även beträffande nu
omhandlade förhållanden.

Såsom i början av detta betänkande framhölls, gäller hela denna lagstift -

Kungl. Maj:ts proposition nr

9

ning om jordfästning till ingen del förhållandet till medlemmar av främmande
trossamfund eller främmande undersåtar. Huruvida t. ex. kyrka ma
i gränstrakterna upplåtas för begravning enligt finsk, norsk eller dansk kyrklig
ordning, lämnas alltså alldeles utanför denna lagstiftning. I detta avseende
har vederbörande pastor samma möjligheter som hittills att tillgodose
skäliga önskningar för begravning inom Sverige av till svenska kyrkan icke
hörande avlidna.

Utskottet hemställde, att kyrkomötet, med förklarande, att kyrkomötet icke
kunnat oförändrat antaga det framlagda lagförslaget, ville för sin del antaga
förslaget, med tillägg i 8 § 2 mom. av orden men ej må kyrka upplåtas.

En reservant ansåg, att utskottet bort hemställa, att kyrkomötet ville med a\ -slag å de i ärendet väckta motionerna godkänna det föreliggande av riksdagen
antagna lagförslaget.

En reservant ansåg, att 8 § 2 mom. bort erhålla följande lydelse: Vid begrafning
utan jordfästning i svenska kyrkans ordning skall klockringning, om det
begäres, äga rum i vanlig ordning; men ej må för sådan begravningshögtid kyrka
upplåtas med mindre än att därvid svenska kyrkans ritual för jordfästning
följes.

Kyrkomötet godkände kyrkolagutskottets förslag i förevarande del med 41
röster mot 17, som avgåvos för bifall till Kungl. Maj:ts förslag.

En närmare granskning av skälen för de olika ståndpunkter, som i föreva- m^tps^en
rande fråga intagits av Kungl. Maj:t och riksdagen, å ena, samt kyrkomötet,
å andra sidan, lärer giva vid handen, att dessa skäl icke behöva förutsätta
någon större principiell skiljaktighet. I propositionen till förra årets riksdag
förutsattes uttryckligen, att kyrkas upplåtande vid begravning utan jordfästning
i svenska kyrkans ordning skulle ifrågakomma mera i undantagsfall, och
kyrkomötet har framhållit, att i undantagsfall skäl till sådant upplåtande kunna
föreligga.

Kyrkolagsutskottet har i överensstämmelse med sistnämnda uppfattning upptagit
till övervägande, huruvida det borde sörjas för en ordning, enligt vilken
frikyrkoförsamlingarnas medlemmar skulle kunna, under beaktande av svenska
kyrkans berättigade krav, beredas tillträde till svenska kyrkor för begra"\-ningshögtidligheter utan kyrklig jordfästning, men utskottet har funnit det
omöjligt att angiva tillfredsställande normer för ett samarbete av sådan art.

Utskottet har erinrat, att de frikyrkliga i allmänhet torde önska att för sina begravningsceremonier
använda sina egna samlingslokaler. Riktigheten av detta.
av uttalanden från frikyrkligt håll bestyrkta antagande torde vara obestridlig.
Än mera sällan lärer det ifrågakomma, att personer, som stå främmande
för såväl statskyrkan som de frikyrkliga riktningarna, skulle önska kyrkas
upplåtande vid icke kyrklig begravning.

Kyrkomötet har självt framhållit, att förhallanden kunna inträffa, som gorå
det nödvändigt, att begravningsgäster må kunna komma under tak, men har i
samband härmed anfört, att enligt en allmänt erkänd rättsregel vid verkligt
nödfall annars gällande lagbud kunna sättas ur tillämpning. Såvitt härmed
avsetts, att en uttrycklig bestämmelse i lag mot kyrkas upplåtande skulle

10

Kungl. Maj:ts proposition nr

kunna åsidosättas, måste dock anmärkas, att nödfall av dylikt slag näppeligen
kan åberopas till stöd för att i kyrka skulle få förrättas någon i lag icke angiven
begravningshögtidlighet. Intet tvång förefinnes nämligen till användande
av någon som helst ceremoni; vad som skall förekomma vid en s. k. borgerlig
begravning är helt beroende av de efterlevandes önskningar. I varje fall bör
icke möjligheten till kyrkas upplåtande vid begravning utan jordfästning i
svenska kyrkans ordning så starkt begränsas som skulle följa därav, att den
komme att grundas allenast å förhandenvarande nödfall. Omständigheterna
kunna även i andra fall -— såsom då en särskilt allmän tillslutning är att
emotse och annan lämplig och värdig lokal ej står till buds — tala för att
kyrka skall kunna upplåtas.

Kyrkomötet har gjort gällande, att vederbörande pastor trots det av kyrkomötet
förordade förbudet skulle hava samma möjligheter som för närvarande att
med avseende å kyrkas upplåtande tillgodose skäliga önskningar för begravning
inom Sverige av personer, som icke tillhört svenska kyrkan. Riktigheten
av denna uppfattning torde kunna ifrågasättas, önskvärdheten av att sådan
möjlighet står till buds lärer däremot vara uppenbar. Men vid sådant förhållande
synes det tydligt, att möjligheten icke bör avskäras för det fall, att den
avlidne tillhört svenska kyrkan.

Av nu anförda skäl finner jag mig icke kunna tillstyrka det kategoriska förbud
mot kyrkas upplåtande, som innefattas i det av kyrkomötet antagna förslaget.

Ehuru jag för min del måste vidhålla, att frågan om kyrkas upplåtande i
här avsedda fall skulle blivit pa ett tillfredsställande sätt ordnad enligt det
kungl. förslaget, har jag dock ansett den meningsskiljaktighet, som uppkommit
på denna punkt, icke böra medföra ett uppskov för längre tid med lösningen
av den här föreliggande huvudfrågan om upphävande av det kyrkliga
jordfästningstvånget. Det har därför synts mig böra övervägas, huruvida genom
jämkning av de motsatta ståndpunkterna i det avseende, vari samstämmiga
beslut ej uppnåtts, hindret för lagförslagets genomförande skulle kunna
avlägsnas.

Skillnaden mellan det kungl. förslaget och den av kyrkomötet intagna ståndpunkten
torde till väsentlig del ligga däri, att, medan enligt propositionen avgörandet
i fråga om kyrkas upplåtande lagts hos vederbörande präst med förtroende
till dennes omdöme, kyrkomötet av fruktan för de svårigheter, i vilka
prästen härigenom skulle kunna försättas, ansett honom behöva stöd av lag.
Att i lagen närmare angiva de fall, i vilka kyrka borde eller finge upplåtas,
lärer emellertid icke lämpligen lata sig göra. Ej heller torde det vara lämpligt
att överlämna avgörandet åt högre myndighets omedelbara prövning. De
förslag, som under ärendets behandling i dessa hänseenden framkommit, hava
icke heller vunnit anslutning av kyrkomötet.

Emellertid torde åt lagen kunna givas en formulering, som tillgodoser kravet
på visst stöd åt prästen vid avgörandet. Ett allmänt förbud mot kyrkas
upplåtande vid begravning utan kyrklig jordfästning bör enligt min mening

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 44.

icke ifrågakomma, men väl kan i lagen såsom en förutsättning för upplåtandet
angivas, att särskilda skäl därtill äro för handen.

I enlighet med nu angivna grunder har jag låtit inom justitiedepartementet
utarbeta förslag till ändrad avfattning av 8 § 2 mom. i lagförslaget. Tillika
har jag ansett promulgationsbestämmelsen kunna uteslutas.»

Föredraganden uppläser härefter förslag till lag om ändrad lydelse av 2, 3,
8 och 9 §§ i lagen den 25 maj 1894 (nr 36 s. 2) angående jordfästning av den
lydelse, bilaga1 vid detta protokoll utvisar, samt hemställer, att lagrådets utlåtande
över förslaget, i vad det skiljer sig från det vid 1925 års riksdag genom
proposition nr 8 framlagda lagförslaget, måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamål inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Oskär Adelsohn.

1 Penna bilaga, vilken är lika lydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har här
uteslutits.

12

Kung!,. Maj:ts proposition nr 44.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 27 januari
1926.

N ärvarande:

justitierådet Svedelius,
regeringsrådet Palmgren,
justitierådet Christiansson,
j ustitierådet Högstedt.

Enligt lagrådet tillliandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 15 januari
1926, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87
regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättat förslag till lag
om ändrad lydelse av 2, 3, 8 och 9 §§ i lagen den 25 maj 1894 (nr 36 s. 2) angående
jordfästning, i vad detta förslag skilde sig från ett vid 1925 års riksdag
genom proposition nr 8 framlagt lagförslag.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av häradshövdingen Hadar Kylander.

Lagrådet yttrade:

Lagrådet har vid behandlingen av det förslag till ändring i jordfästningslagen,
som sedermera förelädes 1925 års riksdag och kyrkomötet samma år, biträtt
den i nämnda förslag hävdade meningen, att i denna lag icke borde meddelas
föreskrifter rörande kyrkas upplåtande för ceremonier i samband med
begravning utan jordfästning i svenska kyrkans ordning, utan att det borde
vara förbehållet de kyrkliga myndigheterna att för varje särskilt fall härutinnan
träffa avgörande, i likhet med vad i allmänhet får anses gälla rörande
kyrkas upplåtande för andra än kyrkliga förrättningar. Lagrådet utgick
därvid från den uppfattningen, att från kyrklig synpunkt en sådan anordning
skulle vara att föredraga framför frågans intagande under den allmänna lagstiftningen.
Nu har emellertid kyrkomötet icke godtagit denna ståndpunkt,
utan givit uttryck åt den meningen, att bestämmelser i detta hänseende borde till
vederbörandes efterrättelse meddelas i förevarande lag.

Det förslag härutinnan kyrkomötet för sin del antagit innebär efter ordalagen
ett ovillkorligt förbud mot kyrkas upplåtande för omförmälda ändamål. Av
kyrkolagsutskottets betänkande framgår emellertid, att med nämnda förbud
icke avsetts att under alla förhållanden helt utesluta möjligheten av dylikt
upplåtande. I likhet med departementschefen finner dock lagrådet det vara i
hög grad tvivelaktigt, huruvida berörda förslag verkligen skulle medgiva en

Kungl. Maj:ts proposition nr hk.

lo

tillämpning i enlighet med den, vilken sålunda angivits såsom åsyftad. Vid
detta förhållande och då ett undantagslöst förbud ej lärer böra ifrågakomma,
torde i sakens nuvarande läge den ändamålsenligaste lösningen vara att söka
i en sådan anordning, som innehålles i det remitterade förslaget och varigenom
upplåtande av kyrka för ifrågavarande ändamål skulle få ske, när särskilda
skäl härför äro för handen.

Mot avfattningen av det föreslagna stadgandet vill lagrådet emellertid anmärka,
att stadgandet i stället för den positiva form, som givits detsamma,
synes lämpligen böra erhålla ungefär denna formulering: »men ej må vid sådan
begravning kyrka upplåtas, med mindre särskilda skäl därtill äro». En sådan
förändring synes av skilda grunder vara att förorda. Genom en dylik avfattning
skulle å ena sidan kraftigare betonas, att kyrkas upplåtande vid s. k.
borgerlig begravning endast må förekomma mera undantagsvis och att i varje
förekommande fall särskilda skäl därtill måste föreligga, vadan det alltså ej
skulle vara tillfyllest med en allmän uppfattning hos den, som har avgörandet
i sin hand, om lämpligheten av att tillmötesgå framställningar av ifrågavarande
slag. Å andra sidan bleve genom användning av den negativa formen uteslutet,
att stadgandet skulle kunna uppfattas såsom ett särskilt medgivet undantag
från ett eljest gällande allmänt förbud mot kyrkas upplåtande för annat än
kyrkliga ändamål och således kunna anses indirekt innebära ett hinder härför
i andra med ifrågavarande icke likartade fall.

Ur protokollet:
A. V. Stenkula.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 44-

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 29 januari 1926.

N ärvarande:

Statsministern Sandler, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nothin, Svensson, Hansson, Linders, Schlyter, Larsson, Wigforss, Möller

Le vinson.

Chefen för justitiedepartementet, statrådet Nothin, anmäler lagrådets den 27
januari 1926 avgivna utlåtande över det den 15 i samma månad till lagrådet
remitterade förslaget till lag om ändrad lydelse av 2, 3, 8 och 9 §§ i lagen den
25 maj 1894 (nr 36 s. 2) angående jordfästning.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:

»Av de olika förslag, vilka kunnat komma under övervägande vid avfattande
av den nya bestämmelsen i 8 § 2 mom. jordfästningslagen, har den redaktion,
det remitterade förslaget erhållit, synts mig bäst tillgodose de skilda hänsyn, vilka
härvid kräva beaktande. På, samma gång stadgandets karaktär av en regel för
undantagsfall fått komma till uttryck, har det varit angeläget att undvika en
formulering, som kunnat leda till en mot lagens verkliga syfte stridande tilllämpning.
Det torde icke vara uteslutet, att en i enlighet med lagrådets hemställan
avfattad bestämmelse skulle kunna uppfattas såsom en begränsning av
den fria prövningsrätt, vilken enligt förslaget skall ligga till grund för ett avgörande
av vederbörande prästerskap i dessa fall. Till en dylik, alltför restriktiv
tolkning inbjuder icke den formulering, som använts i det remitterade förslaget.
Att i denna formulering skulle kunna inläggas betydelsen av ett eljest undantagslöst
förbud mot kyrkas upplåtande för annat än kyrkliga ändamål synnes
mig icke sannolikt, då dylika frågor icke regleras genom jordfästningslagen
och för övrigt i detta avseende utbildats en praxis, vilken icke torde påverkas
av denna lagändring.

Jag har alltså icke funnit mig böra i anledning av lagrådets utlåtande hemställa
om vidtagande av ändring i det remitterade förslaget.»

Sedan föredraganden härefter erinrat, att för ifrågavarande ändringar i jordfästningslagen
förutsattes jämväl samtycke av allmänt kyrkomöte, hemställer
föredraganden, att det vid protokollet för den 15 i denna månad såsom bilaga
fogade förslaget till lag om ändrad lydelse av 2, 3, 8 och 9 §§ i lagen den 25
maj 1893 (nr 36 s. 2) angående jordfästning måtte genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande.

Kung/,. Maj:ts proposition nr \h.

15

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga till detta
protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Oskär Adel sokn.

Stockholm 1926. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

253965