Kungl. Maj:ts proposition Nr 4.
1
Nr 4.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändrad lydelse av 6 kap. 4 § strafflagen; given Stockholms slott
den 30 oktober 1925.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till lag om ändrad lydelse av 6 kap. 4 $
strafflagen.
GUSTAF.
Torsten Nothin.
Bihang till riksdagens protokoll 1926.
1 samt.
It höft. (Nr i.)
1
2
Kungl. Maj:ts proposition Nr 4.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 6 kap. 4 § strafflagen.
Härigenom förordnas, att 6 kap. 4 § strafflagen skall erhålla följande
ändrade lydelse:
4 §.
Kommer någon, som jämlikt stadgande i lag äger rätt till underhåll av
den, som blivit dödad, att genom dennes frånfälle sakna erforderligt underhåll;
då skall honom, efter ty, med avseende å såväl den brottsliges tillgångar
som andra omständigheter, skäligt prövas, tilläggas skadestånd;
och må det skadestånd, efter omständigheterna, sättas att utgå på en gång
eller å särskilda tider.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1926.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 4.
3
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 13
februari 1925.
Närvarande:
Statsministern Sandler, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Olsson, Nothin, Hansson, Lindeks, Larsson, Wigforss, Möller, Levinson.
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Nothin, anför:
»I skrivelse den 4 mars 1913 hemställde riksdagen, det täcktes Kungl.
Maj:t låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till sådan ändring
av 6 kap. 4 § strafflagen, att den skadeståndsrätt, som i detta lagrum är
medgiven maka och barn efter dödad person, måtte tillkomma jämväl
den dödades föräldrar.
I sin skrivelse anförde riksdagen bland annat:
I allmänhet är i vår lagstiftning skadeståndsskyldigheten på grund av
brott principiellt inskränkt till av brottet omedelbart härflytande skada.
Sådan skada är den brottslige pliktig ersätta, vare sig brottet skett med
uppsåt eller av vållande. I ovannämnda lagrum är emellertid skadeståndsplikten
utsträckt även till medelbar skada, som genom brott tillskyndats
tredje man, nämligen i det fall maka eller barn efter den, som blivit dödad,
komma att genom hans frånfälle sakna nödigt underhåll.
Redan i lagkommitténs förslag till straffbalk av år 1832 hade upptagits
en bestämmelse av ungefär liknande innehåll som det nämnda stadgandet
i gällande strafflag. I motiverna härtill anförde kommittén, att, då dödad
persons make och barn kunde genom hans frånfälle komma i saknad av
nödigt underhåll, både rättvisa och billighet krävde, att, när döden blivit
genom uppsåtlig gärning eller grovt vållande orsakad, såsom skadestånd
tillädes nämnde målsägande vad för dem skäligen tarvades, intill dess de
sig eljest kunde försörja. Enahanda stadgande upptogs sedermera även i
lagberedningens år 1844 avgivna förslag till straffbalk.
Den genom 6 kap. 4 § strafflagen såsom undantag från den allmänna
regeln medgivna rätten till skadestånd är dock väsentligen begränsad, dels
därigenom att dess inträde är bundet vid förutsättningen, att den dödades
make och barn genom hans frånfälle komma att sakna nödigt underhåll,
och dels så tillvida att skadeståndets belopp, som i allmänhet bestämmes
endast med hänsyn till skadans beskaffenhet, i dessa fall skall beräknas
med hänsyn såväl till den brottsliges tillgångar som »andra omständigheter».
Riksdagen i
skrivelse 1913.
4
Kungl. Maj:ts proposition Nr 4.
Justitieom
budsmannen.
De skäl, som föranlett lagstiftningen att tillerkänna maka och barn efter
dödad person rätt att av brottslingen utbekomma skadeersättning, måste
emellertid anses i lika hög grad gälla i fråga om andra personer, som för
sin utkomst varit helt och hållet beroende av den dödade. Den rättvisa
och billighet, som av lagkommittén åberopades såsom grund för skadeståndsrätt
för dödad persons maka och barn, synes med samma fog påkalla
dylik rätt för dennes övriga närmaste, vilka ägt att av honom komma i
åtnjutande av försörjning.
Även om man, vid en utvidgning av ifrågavarande från de allmänna
skadeståndsreglerna givna undantagsbestämmelser, bör framgå med försiktighet,
torde i allt fall en utsträckning av rätten till skadestånd till att
omfatta även föräldrar utan olägenhet kunna vidtagas.
I detta ärende, vilket fortfarande är på Kungl. Maj:ts prövning beroende,
har sedermera framställning gjorts jämväl av riksdagens justitieombudsman
genom skrivelse den 25 februari 1924.
I sin skrivelse har justitieombudsmannen, efter att hava erinrat om
nämnda riksdagsskrivelse samt den däri lämnade redogörelsen för den
svenska rättens principiella ställning till frågan om skadeståndsskyldighet
på grund av brott, till en början anfört följande:
I fall av uppsåtlig! förorsakande av eller vållande till annans död skall
enligt allmänna grunder gärningsmannen väl kunna bliva pliktig att ersätta
sådan skada, som den döde före frånfället till följd av gärningen lidit i
sin förmögenhet, men däremot icke kännas skyldig att lämna gottgörelse
för medelbar skada, som tredje man kan lida genom dödsfallet. Ersättning
kan sålunda tänkas komma att utgå till den dödes stärbhusdelägare exempelvis
för kostnad för läkarvård under den sjukdom, som gärningsmannen
orsakat och som lett till den skadades frånfälle, och för förlust av arbetsförtjänst
under sådan sjukdom — domstolspraxis är dock härutinnan icke
stadgad — men, såsom fyrfaldiga gånger fastslagits, ej för begravningskostnad.
Ej heller utdömes exempelvis ersättning till änkekassa eller livförsäkringsbolag,
som gå miste om premier och som tidigare än eljest
nödgas börja utbetala pension eller utgiva livförsäkringsbelopp, till kompanjon,
som mister sin medarbetare, till kreditorer, som gå miste om möjligheten
att utfå betalning för sina fordringar o. s. v.
Emellertid har i 6 kap. 4 § strafflagen skadeståndsplikten för den, som
orsakat annans död, för visst fall utsträckts även till medelbar skada, som
tillskyndats tredje man. Nämnda lagrum lyder enligt lagen den 14 juni
1917, varigenom i samband med genomförandet av lagstiftningen om adoption
adoptivbarn i detta avseende likställdes med barn: Komma make, barn
eller adoptivbarn efter den, som dödad blivit, att genom hans frånfälle
sakna nödigt underhåll; då skall dem, efter ty, med avseende å såväl den
brottsliges tillgångar som andra omständigheter, skäligt prövas, tilläggas
såsom skadestånd vad för dem tarvas till dess de sig eljest försörja kunna;
och må det skadestånd, efter omständigheterna, sättas att utgå på en gång
eller å särskilda tider.
Detta stadgande, utom beträffande adoptivbarn, infördes i vår rätt genom
kungl. förordningen den 29 januari 1861 angående mord, dråp och annan
misshandel samt inflöt sedermera i 1864 års strafflag. Enligt därförut gällande
lag ägde i mål, som anginge dråp, skadestånd ej rum, när dråparen
Kungl. Maj:ts proposition Nr 4.
5
straffades till livet. I övriga fall erhöll ej heller målsägare, som ej i visst
fall förliktes med dråparen, någon egentlig ersättning utan endast andel i
böter, vartill den brottslige fälldes. Ett stadgande av likartat innehåll som
i 6 kap. 4 § strafflagen återfinnes i lagkommitténs förslag till straffbalk. I
motiven anförde kommittén att, då dödad persons make eller barn kunde
genom hans frånfälle komma i saknad av nödigt underhåll, både rättvisa
och billighet krävde att, när döden blivit genom uppsåtlig gärning eller
grovt vållande orsakad, såsom skadestånd tillädes nämnda målsägare vad
för dem skäligen tarvades, intill dess de sig eljest kunde försörja. Enahanda
stadgande upptogs i lagberedningens förslag till straffbalk. Enligt
såväl lagkommitténs som lagberedningens förslag skulle förutsättning för
skadeståndsskyldighet gentemot de nämnda efterlevande vara, att dessa
genom den dödades frånfälle komme att sakna nödigt underhåll, vilket även
blev gällande rätt.
Att billighetshänsyn fått vara bestämmande vid utformningen av ifrågavarande
rättsregel torde framgå av den däri förekommande föreskriften,
att skadeståndets belopp skall beräknas med hänsyn till såväl den brottsliges
tillgångar som andra omständigheter. Denna föreskrift, som icke
fanns i vare sig lagkommitténs eller lagberedningens förslag, men som infördes
i 1861 års förordning, blev vid 1862—1863 års riksdag föremål för
kritik. Det ansågs, att det väl kunde vara billigt, att den rike dömdes till
större ersättning än den mindre bemedlade, men att den brottsliges förmögenlietsvillkor
icke utgjorde en så viktig och huvudsaklig omständighet,
att den ensam framför alla andra borde i lagen nämnas. Föreskriften antogs
dock oförändrad av tre av stånden.
Sedan justitieombudsmannen redogjort för vad riksdagen i sin skrivelse
uttalat rörande rättvisan och billigheten av skadeståndsrättens utsträckande
i förevarande fall att avse åtminstone den dödades föräldrar, fortsätter
justitieombudsmannen i sin skrivelse:
Erinras må även om en vid januaririksdagen år 1914 inom första kammaren
väckt motion om sådan ändring av 6 kap. 4 § strafflagen, att den rätt
till skadestånd, som enligt detta lagrum tillkommer make och barn efter
den, som blivit dödad, skulle utsträckas till dennes alla skyldemän i rätt
upp- och nedstigande led. Lagutskottet, som hemställde, att motionen icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda, motiverade denna hemställan
med hänvisning till den föregående året avlåtna riksdagsskrivelsen i ämnet.
Utskottet ansåg en ändring av ifrågavarande lagrum för närvarande icke
böra företagas i vidare mån än riksdagen redan hos Kungl. Maj:t begärt.
Riksdagen biföll utskottets hemställan.
Den alltför snäva avfattningen av ifrågavarande lagrum har beaktats
även i litteraturen. I sitt år 1907 utkomna arbete »Om skadestånd» framhöll
professor Winroth, att strafflagens sjätte kapitel i flera avseenden bröte
mot billigheten just i sådana sina bestämmelser, som haft densamma till
mål. Så lände exempelvis dess 4 § i alltför stort omfång till befrielse från
skadeståndsansvar.
För det allmänna rättsmedvetandet måste det ock, enligt min tanke, vara
i hög grad otillfredsställande att den, som för sin gärning ådragit sig
straff — gärningen må nu hava inneburit uppsåtligt dödande eller av
oaktsamhet vållande till annans död — icke skall kunna förpliktas utgiva
ersättning till den dödades föräldrar, vilka till följd av gärningen
berövats sitt stöd. Det synes oförklarligt hårt, att till den personliga för
-
6
Kungl. Maj:ts proposition Nr 4.
lust, som drabbat ålderstigna eller sjukliga föräldrar, skall läggas bördan
av ekonomiska bekymmer, uppkomna till följd av att deras försörjare
ryckts bort. Orättvist måste det förefalla att den, som förorsakat kroppsskada,
varav icke följt livets förlust, förpliktas utgiva full ersättning för
uppkommen skada, men att den, som blivit orsak till annans död, skall
även i dylika ömmande fall kunna undgå att lämna ekonomisk upprättelse.
Denna brist i vår lagstiftning belyses av liera fall i domstolspraxis.
Allenast ett par exempel må här anföras. En torpares 20-årige son hade
blivit ihjälskjuten under sådana omständigheter, att gärningsmannen ansågs
skyldig till 6 års straffarbete. Likväl kunde fadern icke av den brottslige
tillerkännas någon ersättning åt sig och sin hustru för underhåll och
vård, som de genom sonens död mistat. Under ett slagsmål hade ende
sonen till en ogift moder blivit dödad. Dråpet medförde för gärningsmannen
straffarbete i 3 år, men modern, vilkens enda .stöd den döde varit och
som i flera år av honom erhållit underhåll, fick sitt anspråk på skadestånd
avvisat.
Sin icke minsta betydelse skulle en lagändring i föreslagen riktning få
med avseende på den särskilda skadeståndsplikt, som vid sidan om de allmänna
skadeståndsreglerna linnes stadgad i en del speciella lagar, nämligen
1886 års lag angående ansvarighet för skada i följd av järnvägsdrift,
1902 års lag innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar,
1916 års lag angående ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik och
1922 års lag angående ansvarighet för skada i följd av luftfart. I dessa
lagar bestämmes omfattningen av skadeståndsplikten genom hänvisning
till bland annat ifrågavarande stadgande. Ehuru i 8 § av sjölagen hänvisning
till strafflagen ej göres, torde omfattningen av däri för redare
stadgade skadeståndsskyldighet vara att bedöma efter samma grunder.
Senare tids svenska lagstiftning står icke främmande för den tanke, som
ligger till grund för den av riksdagen föreslagna lagändringen. Redan i
kungl. förordningen den 18 juni 1909 om ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring, stadgas att, om skada, i anledning
av vilken eljest enligt förordningen ersättning utgår, medfört döden
samt den avlidne icke efterlämnat änka eller barn men fader, moder
eller minderåriga syskon, som varit av hans arbete för sitt uppehälle huvudsakligen
beroende, skall till fader eller moder eller, om bägge leva, till
dem gemensamt utgivas en årlig livränta till angivet belopp och till varje
minderårigt syskon utgå viss årlig livränta. I lagen den 17 juni 1916
om försäkring för olycksfall i arbete föreskrives att, om olycksfallet medfört
arbetarens död, i ersättning skall utgivas livräntor till efterlevande,
nämligen till änka eller änkling, till minderårigt barn eller adoptivbarn
samt till den avlidnes fader eller moder, adoptivfader eller adoptivmoder
eller, om båda föräldrarna eller adoptivföräldrarna leva, till båda gemensamt,
därest de för sitt uppehälle varit av den avlidnes arbete huvudsakligen
beroende och annan till livränta berättigad ej tinnes, en livränta å
ett årligt belopp, motsvarande högst en fjärdedel av arbetsförtjänsten. Från
år 1923 är att anteckna eu den 1 juni utfärdad kungl. förordning, enligt
vilken under eljest enahanda förutsättningar som i 1916 års lag en årlig
livränta tillförsäkras föräldrar till svensk medborgare, som avlidit till följd
av olycksfall, förorsakat av krigsförhållandena under 1914—1919 års världskrig
och inträffat i arbete för statens räkning eller under andra, närmare
angivna omständigheter.
Bestämmelserna i 1916 års olycksfallsförsäkringslag om viss rätt för den
Kung!. Maj:ts proposition Nr 4.
avlidnes föräldrar till livränta tillkom på initiativ av vederbörande riksdagsutskott,
som ansåg, att i lagen borde intagas ett stadgande av i huvudsak
samma innehåll som det ovan refererade i 1909 års ersättningslag.
Det syntes nämligen utskottet hårt, om ej den avlidnes föräldrar, då de
varit väsentligen beroende av hans arbetsförtjänst, skulle komma i åtnjutande
av någon ersättning, åtminstone i de fall, då annan därtill mera
berättigad icke levde.
Genom detta erkännande av rätt till livränta åt föräldrar till en genom
olycksfall i arbetet omkommen arbetare har betydelsen av den föreslagna
ändringen av 6 kap. 4 § strafflagen i visst avseende minskats. Oberoende
av om arbetsgivaren genom underlåtenhet att vidtaga föreskrivna skyddsanordningar
eller eljest varit vållande till den omkomnes död, utgår ersättning
enligt 1916 års lag. Men utan verkan skulle lagändringen icke
härutinnan bliva. Ty dels är föräldrars rätt till ersättning enligt 1916 års
lag beroende av att annan till livränta berättigad ej finnes, och dels äro
de, även om de äga rätt till ersättning enligt nämnda lag, ej därav hindrade
att göra gällande det anspråk på skadestånd utöver ersättningen, som
i följd av olycksfallet må tillkomma dem enligt allmän lag.
I den utländska lagstiftningen har i allmänhet åt de efterlevande i förevarande
hänseende givits en förmånligare ställning än i gällande svensk
rätt. Enligt den tyska civillagen är i det fall, att den dödade jämlikt lag
varit underhållsskyldig eller kunnat bliva underhållsskyldig mot någon,
den enligt allmänna grunder skadeståndspliktige skyldig att utgöra återkommande
ränteprestationer, motsvarande vad den dödade under sin antagliga
livstid skulle varit skyldig utgiva i underhåll. Tysk rätt torde sålunda
bygga på den dödades lagliga underhållsskyldighet, men denna synes
ej behöva hava varit aktuell före dödsfallet. Såsom exempel anföres i
Oertmanns kommentar till Burgerliches Gesetzbuch bland annat, att den
dödade varit en lärling, som ännu ej blivit i stånd att själv förvärva sitt
uppehälle, men som sannolikt snart skolat ernå förmåga att lämna sina
gamla föräldrar underhåll.
Enligt den schweiziska civillagen skall den, som genom dödandet förlorar
sin försörjare, erhålla skadestånd. Skadeståndsskyldighet torde inträda
oberoende av om den dödade varit rättsligen pliktig att utgiva underhåll
eller ej, blott han vid tiden för dödsfallet faktiskt försörjde någon och
denna försörjning kan antagas skola hava fortsatt, och det har ansetts, att
skadeståndsskyldighet förelegat jämväl då den dödade ännu icke försörjde
sin familj, men det med hänsyn till föreliggande omständigheter kunde
antagas, att han skulle hava blivit dess försörjare och stöd. Icke heller
torde i praxis för skadestånds utdömande fordras, att den dödade svarat
för annans fullständiga försörjning. Skadeståndets beskaffenhet och omfång
bestämmer domaren efter vällandets storlek och övriga omständigheter.
Ett med den schweiziska civillagens bestämmelse likartat stadgande återfinnes
i promulgationslagen till den norska strafflagen av år 1902: »Er ved
den forvoldte död nogen borovet sin forsorger, bliver der for det tab, som
han derved antages åt fide, hos den erstatningspligtige åt tilkjende ham
saadan erstatning, som retten under hensyn till den udviste skyld og omstaendighederne
forovrigt finder billig.» Även lull'' inträder sålunda skadeståndsskyldighet,
om den dödade faktiskt försörjde någon — d. v. s. icke
oregelbundet gav ett väsentligt bidrag till någons underhåll — utan hänsyn
till om underhållsplikt ålåg den dödade eller icke. Om underhållsplikt
ålegat den dödade, har ersättning ansetts böra utgå, även om den dödade
8 Kungl. Maj:ts proposition Nr 4.
icke vid tiden för den rättsstridiga handlingen faktiskt försörjde vederbörande.
Det ifrågavarande ämnet har länge varit föremål för min uppmärksamhet.
En direkt anledning att upptaga detsamma till behandling har jag
fått genom att i en till mig ingiven skrift advokaten G. Branting hemställt,
att jag måtte framlägga förslag om eu lagändring. Advokaten Branting
har framhållit, att han under ett flertal år haft tillfälle iakttaga, huru
med nu gällande lag i ämnet den reglering av hithörande förhållanden,
som för rättsmedvetandet syntes naturlig, icke vore möjlig att ernå. Det
ifrågavarande lagstadgandet komme givetvis icke så ofta i tillämpning, då
någon blivit med avsikt dödad, men ägde däremot omfattande social betydelse
efter sådana olycksfall i arbete, där vållande kunde läggas arbetsgivaren
till last, i det att erforderliga skyddsanordningar saknats. De som i
sin dagliga gärning bragtes i kontakt med hithörande förhållanden, exempelvis
advokater och tjänstemän i fattigvården, borde kunna bestyrka, huru
föga sällsynt det vore, att ett gammalt arbetsfolk eller den efterlevande av
tvenne dylika makar, som under ett långt och hårt liv strävat för sammanhållning
av familjen och för sitt barns uppfostran, genom en olyckshändelse
såge sig plötsligt berövade sitt huvudsakliga hopp och stöd på gamla dagar.
Det barn, vilket liksom sin far måst taga anställning vid fabriken eller
gruvan, hade där ljutit döden, kanske på grund av uppenbart åsidosättande
från arbetsledningens sida av lagstadgade säkerhetsföreskrifter. Det vore
uppenbart, att föräldrar kunde vara lika ekonomiskt beroende av sina barn
som dessa av föräldrarna. Och det måste förefalla så mycket onaturligare,
att föräldrar icke kunde erhålla skadestånd, när barnen dödats, som föräldrarna
ofta underkastat sig försakalser för barnens skull för att kunna
tillförsäkra dem en frisk kropp och bästa möjliga utbildning.
Beaktas måste även, såsom det synes mig och jämväl framhållits i motiven
till den utländska lagstiftningen, den betydelse, som en utvidgning av
skadeståndsplikten kunde få i allmänt preventivt hänseende. Det bör icke
förbises, att en skärpt skadeståndsskyldighet måste mana till större försiktighet
i fall, då fara för annans liv kan föreligga.
Då det numera skulle gälla att föreslå en ändrad lydelse av 6 kap. 4 §
strafflagen, uppkommer den frågan, huruvida man bör stanna vid den av
riksdagen år 1913 föreslagna ändringen eller om det icke skulle anses lämpligt
att ytterligare utsträcka skadeståndsrätten. Att därvid gå så långt som
skett i schweizisk eller norsk eller ens i tysk rätt torde med hänsyn till vad
riksdagen i sin skrivelse yttrade icke böra ifrågakomma.
I riksdagsskrivelsen åberopades, att den i svensk rätt anförvanter åliggande
försörjningsplikten i § 3 av den då gällande kungl. förordningen
den 9 juni 1871 angående fattigvården bestämts sålunda, att en var, som
vore arbetsför, skulle försörja sig själv och sina minderåriga barn, så ock
arbetsför man sin hustru, och ålåge i övrigt föräldrar och barn att i mån
av behov, å ena, och förmåga, å andra sidan, försörja varandra. Riksdagen
framhöll att, därest skadeståndsrätten enligt 6 kap. 4 § strafflagen utvidgades
att omfatta även föräldrar, denna rätt komme att omfatta alla de fall,
där försörjningsplikt inom familjen enligt lag förelåge.
Det torde emellertid böra ifrågasättas, huruvida denna ståndpunkt fortfarande
bör bibehållas.
Nyssnämnda stadgande i fattigvårdsförordningen, vilket väl endast hade
till ändamål att bestämma försörjningsplikten inom familjen i förhållande
till samhället, torde hava vilat på förutsättningen av en motsvarande privat
-
9
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 4.
rättslig underhållsskyldighet. Denna privaträttsliga underhållsskyldighet,
som likväl icke i alla avseenden fanns utstakad i då gällande civilrättsliga
lagbestämmelser, var sålunda att betrakta som det för försörjningsplikten
grundläggande. Det synes därför ligga nära till hands att undersöka, huruvida
icke såsom norm för en utvidgad rätt till skadestånd i fall, som avses
i 6 kap. 4 § strafflagen, borde läggas den privaträttsliga underhållsskyldigheten
inom familjen. Att hänsyn i förevarande sammanhang skulle tagas
till en underhållsskyldighet, som icke faller inom familjerättens område,
synes icke böra sättas i fråga.
Under den tid, som förflutit, sedan riksdagen avlät sin ovan omtalade
skrivelse, hava — delvis med ändring av förut gällande rätt — uttömmande
lagbestämmelser givits rörande den familjerättsliga underhållsskyldigheten.
Sålunda stadgas i nya giftermålsbalken 5 kap. 2 och 7 §§, att man och
hustru äro pliktiga att, var efter sin förmåga, bidraga till att bereda familjen
det underhåll, som med avseende å makarnas villkor må anses tillbörligt.
Därtill skall räknas bland annat vad som erfordras för den gemensamma
hushållningen samt för tillgodoseende av vardera makens särskilda
behov. Leva makar på grund av söndring åtskilda, skall ändock make
enligt nyss angivna grunder bidraga till andra makens underhåll, men om
ena maken huvudsakligen bär skulden till sammanlevnadens hävande, må
andra maken ej förpliktas utgiva bidrag till hans underhåll, med mindre
synnerliga skäl därtill äro. Efter återgång av äktenskap äro makarna
enligt 10 kap. 7 § nya giftermålsbalken ej pliktiga att försörja varandra.
Jämlikt 11 kap. 25 § har make efter vunnen hemskillnad fortfarande skyldighet
att bidraga till den andres tillbörliga underhåll, dock med motsvarande
inskränkning som gäller för det fall, att makar utan hemskillnad på
grund av söndring leva åtskilda. Vidare stadgas i sistnämnda kapitels .26
§ att, om makar bliva skilda i äktenskapet och den ene finnes efter skillnaden
bliva i behov av bidrag til! sitt tillbörliga underhåll, rätten äger
ålägga andra maken utgöra sådant bidrag, efter vad med avseende a hans
förmåga samt övriga omständigheter prövas skäligt. Underhållsbidrag må
likväl ej tillerkännas make, som huvudsakligen bill- skulden till skillnaden.
Periodiskt bidrag upphör, om den berättigade träder i nytt gifte.
1 fråga om föräldrars och barns underhållsskyldighet mot varandra gäller
enligt lagen den 11 juli 1920 om barn i äktenskap, 13 och It! §§. att föräldrarna
äro skyldiga vidkännas kostnaden för barnets uppehälle och utbildning,
om ej barnet har egna tillgångar. Denna underhållsskyldighet upphör
ej, innan barnet erhållit den utbildning, som med hänsyn till föräldrarnas
villkor och barnets anlag må finnas tillbörlig, och ej i något fall.
förrän barnet fyllt 16 år. Är barnet, sedan dess rätt till underhåll enligt
vad sålunda sagts upphört, i följd av sjukdom eller annan dylik orsak ur
stånd att själv försörja sig, äro föräldrarna i mån av förmåga skyldiga att
giva barnet skäligt underhåll. Enahanda underhållsskyldighet åligger barnet
emot fader eller moder, som av sjukdom eler annan dylik orsak är ur stånd
att själv försörja sig. Beträffande styvbarn stadgas i lagen den 11 juni
1920 om makes underhållsskyldighet mot andra makens barn att, om make
har under sin vårdnad barn i tidigare gifte eller barn utom äktenskap, är
den andre maken, så länge äktenskapet bestar, jämte honom skyldig att
efter sin förmåga bidraga till barnets underhåll. Detta stadgande medför
ej ändring i den underhållsskyldighet, som må åligga den andre av barnets
föräldrar. Med avseende å adoptant och adoptivbarn föreskrives i lagen den
14 juni 1917 om adoption, 13 §, att adoptant och adoptivbarn hava samma
10 Kungl. Maj:ts proposition Nr 4.
plikt att underhålla varandra som föräldrar och barn i äktenskap. Är adoptanten
gift, har hans make den underhållsskyldighet mot adoptivbarnet, som
åligger make mot andra makens barn. Barnets föräldrar äro e.j skyldiga
att bidraga till dess underhåll, där ej adoptanten, samt, om denne är gift,
hans make bliva ur stånd att fullgöra sin underhållsskyldighet. Slutligen
stadgas i lagen den 14 juni 1917 om barn utom äktenskap, 3 och 6 §§, att
barnet njute av föräldrarna uppehälle och uppfostran, efter ty med avseende
å båda föräldrarnas villkor må anses skäligt. Denna rätt till underhåll
upphör ej, förrän barnet fyllt 16 år, ej heller senare än det fyllt 18 år,
där ej barnets anlag och omständigheterna i övrigt föranleda, att barnet bör
erhålla fortsatt utbildning. Sedan nämnda rätt till underhåll upphört, har
barnet motsvarande rätt till underhåll av sina föräldrar som barn i äktenskap.
Barn utom äktenskap har samma underhållsskyldighet gentemot sina
föräldrar som barn i äktenskap.
I lagen om barn utom äktenskap stadgas jämväl, att fader till sådant
barn är skyldig att bidraga till moderns underhåll under viss tid före och
efter nedkomsten, vilken tid under i lagen angivna förutsättningar kan
komma att utsträckas till sammanlagt 13 månader.
I sitt i februari 1915 avgivna förslag till lag om fattigvården framhöll
fattigvårdslagstiftningskommittén — på tal om avfattningen av den bestämmelse,
som skulle motsvara § 3 i 1871 års fattigvårdsförordning — att
det vore önskvärt, att fattigvårdslagens regler därutinnan så nära som möjligt
anslöte sig till civillagens. Kommittén anförde emellertid, att, som
civillagen vore under omarbetning bland annat i punkter, som berörde
underhållsplikten, därav följde, att bestämmelserna om försörjningsplikt i
förslaget till fattigvårdslag finge eu provisorisk karaktär. Av sådan anledning
hade kommittén funnit sig böra göra minsta möjliga förändringar
i fattigvårdsförordningens bestämmelser i denna del. Efter införandet i
civillagstiftningen av nya bestämmelser i ämnet syntes i allt fall bliva
nödigt att upptaga fattigvårdslagens stadganden till förnyat skärskådande.
Vid framläggandet av det år 1918 av riksdagen antagna förslaget till
fattigvårdslag betonade även departementschefen önskvärdheten av att fattigvårdslagens
stadganden om enskild försörjningsplikt anslöte sig till civillagens
samt anförde vidare, att det därför kunde ifrågasättas att i anledning
av de i det föregående refererade ändringarna i civillagen i fråga
om reglerna för makars underhållsskyldighet (efter vunnen hemskillnad
och efter äktenskapets upplösning) vidtaga motsvarande ändringar i kommitténs
förslag till fattigvårdslag. Då emellertid den civila underhållsskyldigheten
på eu del andra punkter vore föremål för revision, syntes
lämpligast att tillsvidare låta anstå med försörjningspliktens utformande
efter civilrättens stadganden. Därtill komme, att åtskilliga invändningar
kunde göras såväl mot införande av en offentligrättslig försörjningsplikt
mellan makar, vilkas äktenskap slutligen upplösts, som mot den begränsning
i hemskilda makars försörjningsplikt, som civillagen innehölle. Till
äventyrs läte en närmare anslutning till civillagen sig icke göra utan eu
fullständig omläggning av försörjningsplikten.
I 3 § av 1918 års fattigvårdslag, sådant lagrummet lyder enligt lagen
den 20 maj 1921, stadgas följande:
Föräldrar äro pliktiga att utan fattigvårdssamhälles betungande försörja
sina minderåriga barn. Enahanda försörjningsplikt åligger man gentemot
hustrun. I övrigt åligger det föräldrar och barn att i mån av'' behov, å
ena, samt förmåga, å andra sidan, försörja varandra, så att de ej falla
Kungl. Maj:ts proposition Nr 4.
11
fattigvården till last. Försörjningsplikt, som här sägs, åligger ock hustru
gentemot mannen. Har make under sin vårdnad barn i tidigare gifte
eller utom äktenskap, är, så länge äktenskapet består, andra maken jämte
honom skyldig att efter sin förmåga försörja barnet, så att det ej faller
fattigvården till last. Vad sålunda stadgats medför ej ändring i den försörjningsplikt
i förhållande till det allmänna, som må åligga den andre
av barnets föräldrar. Adoptant och adoptivbarn hava samma skyldighet
att utan fattigvårdssamhälles betungande försörja varandra, som, enligt
vad i paragrafen sägs, åligger föräldrar och barn. År adoptanten gift, har
hans make den försörjningsplikt gentemot adoptivbarnet, som, på sätt ovan
förmäles, åligger make gentemot andra makens barn. Adoptivbarnets föräldrar
äro i förhållande till det allmänna ej skyldiga att fullfölja försörjningen,
där ej adoptanten samt, om denne är gift, hans make bliva ur
stånd därtill.
Den offentligrättsliga försörjningsplikten för anhöriga sammanfaller sålunda
icke för närvarande med den familjerättsliga underhållsskyldigheten.
I 1 § av fattigvårdslagen bestämmer samhället sin skyldighet att lämna
fattigvård till att omfatta allenast det underhåll och den vård, som äro
erforderliga, samt för minderåriga, d. v. s. de som icke fyllt 16 år, jämväl
uppfostran. Därav följer, att samhället gentemot den enskilde, som
skall sörja för den behövande, i fattigvårdslagen ej kan uppställa annat
krav än att det nödtorftiga behovet fylles, så att samhällets inskridande
blir obehövligt. Försörjningsplikt torde ej heller föreligga i varje fall,
då underhållsskyldighet förefinnes. Sålunda äro makar, vilkas äktenskap
upplösts, icke försörjningspliktiga i förhållande till varandra. Någon motsvarighet
till den fader till barn utom äktenskap för visst fall åliggande
skyldigheten att bidraga till underhåll åt barnets moder finnes icke i stadgandet
om försörjningsplikt. Omvänt torde makar, som vunnit hemskillnad
eller utan hemskillnadsdom på grund av söndring leva åtskilda, vara
försörjningspliktiga i förhållande till varandra, mannen ovillkorligt och
hustrun villkorligt, då däremot underhållsskyldighet dem emellan ej behöver
föreligga.
Då nu den familjerättsliga underhållsskyldigheten, sådan den utformats
i de ovan åberopade bestämmelserna i nya giftermålsbalken och barnalagarna,
sträcker sig betydligt längre än till det nödtorftiga behovet, nämligen
till vad som med hänsyn till angivna förhållanden må finnas tillbörligt
eller skäligt, synes man, med hänsyn jämväl i viss mån till de
citerade yttrandena från åren 1915 och 1918, icke böra stanna vid att fortfarande
sammankoppla den ifrågavarande skadeståndsrätten med det nödtorftiga
behovet. Det i 6 kap. 4 § strafflagen förekommande uttrycket
»nödigt underhåll» torde därför böra underkastas en sådan ändring, att
därav framgår, att det är fråga ej blott om vad som enligt fattigvårdslagstiftningen
kan anses nödigt utan om sådant underhåll, som efterlevande
enligt familjerättsliga regler ägt åtnjuta av den döde.
Oavsett att lagstiftningens egen utveckling torde fordra denna konsekvens,
då det gäller att föreslå en ändring av det ifrågavarande stadgandet, synes
det vara mest tilltalande för rättskänslan att, därest den, som varit
vållande till en familjeförsörjares död, äger tillräckliga tillgångar, han förpliktas
ersätta de efterlevande icke blott så mycket, att de ej falla fattigvården
till last, utan till och med så mycket, som de av den döde ägt bekomma,
om han fått leva. Att hänsyn till skäligheten ändock skulle tagas,
12
Kungl. Maj:ts proposition Nr 4.
Departements
chefen.
bleve ju utsagt om orden »efter ty med avseende å såväl den brottsliges tillgångar
som andra omständigheter skäligt prövas» finge stå kvar eller utbyttes
mot något lämpligare uttryck.
Såsom en olägenhet skulle dock kunna framhållas, att det i skadeståndsprocessen
någon gång kunde bliva svårt att avgöra, om underhållsskyldighet
verkligen ålegat den döde, exempelvis då han i livstiden på grund av söndring
levat skild från sin maka och domstols beslut om hans förpliktande
att utgiva underhåll icke föreligger. Enahanda svårigheter torde emellertid
kunna uppkomma även med den lydelse, 6 kap. 4 § strafflagen nu har.
I enlighet härmed skulle åt 6 kap. 4 § strafflagen kunna givas den innebörden
att, om någon varder dödad och underhållsskyldighet enligt lag ålegat
honom mot make, barn eller adoptivbarn, föräldrar eller adoptant, makes barn
i tidigare gifte eller utom äktenskap eller adoptivbarn eller mot den, med
vilken den döde förut varit gift eller utom äktenskap avlat barn, och komma
de sålunda efterlämnade att genom hans frånfälle sakna det underhåll, som
de av honom ägt åtnjuta, då skall, efter ty med avseende å såväl den brottsliges
tillgångar som andra omständigheter skäligt prövas, tilläggas dem skadestånd,
vilket må sättas att utgå på en gång eller å särskilda tider.
De av riksdagen och dess justitieombudsman gjorda framställningar, för
vilka nu redogjorts, synas mig vara förtjänta av beaktande. Jag håller således
före, att en utvidgning av rätten till skadestånd enligt 6 kap. 4 § strafflagen
bör komma till stånd. Lika med justitieombudsmannen anser jag, att
denna utvidgning bör sträcka sig längre än vad riksdagen i sin berörda skrivelse
den 4 mars 1913 föreslagit. Den åsyftade utvidgningen är av två slag.
Dels böra såsom skadeståndsberättigade införas vissa kategorier av den dödade
närstående personer, vilka skadeståndsrätt för närvarande icke tillkommer,
och dels synes själva skadeståndsplikten böra erhålla en i viss mån förändrad
innebörd, varigenom domstol beredes möjlighet till en rättvisare beräkning
av skadeståndsbeloppet.
Vad beträffar införande av nya kategorier av skadeståndsberättigade
finner jag mig kunna i huvudsak instämma i vad justitieombudsmannen
anfört därom, att såsom norm härvid böra tjäna reglerna om den privaträttsliga
underhållsskyldigheten inom familjen. Detta innebär å ena sidan,
att man icke stannar vid den försörjningsplikt, vilken konstitueras enligt
lagen den 14 juni 1918 om fattigvården, och å andra sidan, att en försörjningsskyldighet,
som grundar sig enbart på ett rent obligatoriskt rättsförhållande
mellan den berättigade och den förpliktade, i förevarande hänseende
icke kommer i betraktande. På sätt justitieombudsmannen påpekat,
lärer frånskilda makar emellan försörjningsplikt enligt fattigvårdslagen icke
föreligga. Det skulle dock otvivelaktigt vara föga tilltalande att bland
skadeståndsberättigade icke medtaga frånskild hustru, vilken för sitt uppehälle
varit beroende av det underhåll, hon av sin förutvarande make åtnjutit.
Föreligger åter underhållsskyldighet för en person i förhållande till en annan
allenast på grund av avtal, slutet till exempel i samband med den enes övertagande
av den andres fastighet eller rörelse, och varder genom en tredje
Kungl. Maj:ts proposition Nr 4.
13
persons brottsliga gärning den underhållspliktige bragt om livet, synes rätt
till skadestånd näppeligen böra tillkomma underhållsberättigad, som i följd
av dödsfallet går underhållet förlustig.
Emellertid förefinnes utom den familjerättsliga underhållsplikten en i lagbud
grundad privaträttslig underhållsskyldighet, vilken, om än numera
av allenast ringa betydelse, likväl torde böra i förevarande hänseende
beaktas. Enligt 7 § i legostadgan för husbönder och tjänare den 23
november 1833 åligger husbonde att draga försorg om tjänstehjon, »som
oavbrutet hos honom troget och väl tjänt ifrån sitt trettionde år och
till dess det för ålderdom kommit i den belägenhet, att ingen med dess
tjänst kan vara belåten». Den underhållsplikt, vilken sålunda för vissa
fall blivit husbonde ålagd, synes vara av sådan art, att åt den underhållsberättigade
skäligen bör inrymmas rätt till skadestånd, för det fall att
han till följd av den underhållspliktiges genom annans brottsliga gärning
förorsakade död går förlustig underhållet. Då det nu omnämnda fallet torde
vara det enda, där utanför familjerättens område en legal underhållsplikt
i egentlig mening av privaträttslig natur finnes stadgad — att vad
i 5 § sista stycket och 6 § legostadgan sägs om åliggande för husbonde att
förse tjänstehjon med underhåll eller vad i 7 och 28 §§ sjömanslagen stadgas
om skyldighet för redare att svara för befälhavares och sjömans sjukvård icke
kan anses innefatta underhållsskyldighet i nu avsedd mening, lärer vara uppenbart
— skulle följaktligen, därest vad nyss anförts vinner godkännande,
skadeståndsanspråk för underhållsberättigad komma att föreligga, så snart
den avlidnes skyldighet att utgiva underhåll haft sin grund i lagstadgande.
Anses den nu förordade normen för skadeståndsrättens bestämmande böra
antagas, är dock att märka, att en till sin natur legal underhållsskyldighet
i det särskilda fallet kan vara närmare bestämd genom avtal mellan vederbörande;
så är ju ofta händelsen beträffande frånskild mans förpliktelse att
utgiva underhåll till sin förutvarande hustru. Dylik avtalsbestämd underhållsplikt
lärer emellertid få betraktas såsom varande av legal natur, likaväl
som då underhåll i liknande fall utgår jämlikt ett av domstol meddelat beslut.
För närmare angivande av de kategorier av personer, vilka genom ett
stadgande i nu antydd riktning skulle bliva berättigade till skadestånd,
torde jag — bortsett från den skadeståndsrätt, som för visst fall skulle tillkomma
tjänstehjon — allenast behöva hänvisa till justitieombudsmannens
framställning.
Den underhållsplikt, varom i förevarande sammanhang är fråga, måste
tydligen vid tiden för den underhållspliktiges död vara av så att säga aktuell
natur. Detta är emellertid icke så att förstå, att om exempelvis en person,
vilken har att utgiva underhåll åt ett sitt barn utom äktenskap, uraktlåtit
att fullgöra denna sin skyldighet ehuru han varit i stånd därtill, barnet,
i händelse fadern, innan åtgärder för underhållspliktens utkrävande mot
honom hunnit vidtagas, ljuter döden i följd av brott, skulle vara förhindrat
14
Kungl. Maj:ts proposition Nr 4.
att göra gällande skadeståndskrav. Hinder mot sådant krav lärer ej heller
böra anses föreligga, där underhållspliktig visserligen varit urståndsatt att
fullgöra sin underhållsskyldighet, men denna oförmåga skäligen får antagas
hava varit av övergående natur. Om en familjeförsörjare, vilken för tillfället
är arbetslös och av denna anledning blivit tills vidare urståndsatt
att underhålla sin familj, omkommer i följd av brott, torde sålunda skadeståndsrätt
icke höra vara familjemedlemmarna betagen.
I detta sammanhang kan icke avses att göra ändring i gällande rätt så
vitt angår frågan, huruvida viss handling över huvud medför skadeståndsansvar.
Såsom allmän regel gäller, att rätt till skadestånd förutsätter,
att den dödade mistat livet i följd av brott. Denna regel är emellertid,
på grund av särskilda stadganden i vissa .lagar, icke undantagslös, ej heller
är alltid den brottslige ensam skadeståndsskyldig. Enligt lagen den 12 mars
1886 angående ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift skall, där i följd
av sådan drift någon ljutit döden eller lidit kroppsskada samt vållande diirtill
ligger järnvägens förvaltning eller betjäning till last, järnvägens innehavare
utgiva skadestånd såsom om han själv vållat skadan. Enligt lagarna den 30
juli 1916 angående ansvarighet för skada i följd av automobiltraflk och den 26
maj 1922 angående ansvarighet för skada i följd av luftfart åligger ägare
samt i vissa fall även brukare av automobil eller luftfartyg i stor utsträckning
ansvarighet för skada, som uppkommer i följd av automobils eller luftfartygs
begagnande, ändå att han icke är vållande till skadan, och skall, där
någon ljutit döden, skadeståndet bestämmas enligt de i 6 kap. 4 § strafflagen
stadgade grunder. Ansvarigheten åvilar vederbörande ensam eller tillika med
automobilens eller luftfartygets förare. Varder någon, som i förhållande till
annan är legalt underhållspliktig, dödad i följd av brott, skall följaktligen
skadeståndsskyldighet stundom kunna åligga annan än den brottslige. Beträffande
rätt till skadestånd, oberoende av brottslig gärning, må anmärkas,
att på grund av stadganden i nämnda lagar den 30 juli 1916 och den 26
maj 1922 ävensom i 4 och 8 §§ i lagen den 27 juni 1902 innefattande vissa
bestämmelser om elektriska anläggningar, skadestånd, som nu avses, kan
komma att utgå efter dödsfall, även där dödsfallet icke haft sin grund i
brottsligt förfarande.
Den skada, som skall ersättas, är förlust av underhåll, förorsakad genom
den underhållspliktiges död. Därest dödsfallet icke har någon inverkan i nyssnämnda
hänseende, uppstår icke dylik skada, och skadestånd kommer följaktligen
icke i fråga. Så är tydligen förhållandet, där den eller de till underhåll
berättigade befinna sig i sådana ekonomiska omständigheter, att deras utkomstmöjligheter
icke påverkas av den underhållspliktiges död; den avlidne kan
exempelvis efterlämna viss förmögenhet eller vara livförsäkrad till mera avsevärt
belopp. I detta sammanhang må framhållas, att till underhåll tydligen
icke kunna hänföras sådana förmåner, vilka måste sägas hava karaktär av
överflöd eller lyx. Mistning därav skall således icke ersättas. Därest de efterlevande
visserligen fortfarande under någon tid kunna hava sin förra utkomst,
15
Kungl. Maj:ts proposition Nr 4.
t. ex. genom att taga i anspråk sparat kapital, men dock ej kunna anses säkerställda
för hela den tid, under vilken de skulle varit berättigade till underhåll
av den avlidne, eller ock de från att hava intagit en mera burgen ställning
finna sig genom dödsfallet försatta i synnerligen knappa ekonomiska villkor,
föreligger otvivelaktigt för dem fordran på skadestånd.
Med det nu sagda har jämväl berörts en av de omständigheter, vilka synas
böra vara bestämmande för skadeståndets storlek. Såsom av mitt yttrande redan
torde hava framgått, delar jag justitieombudsmannens uppfattning därom att
vad i skadestånd må utdömas ej hör, såsom av den nuvarande ordalydelsen
i 6 kap. 4 § strafflagen synes följa, vara begränsat till vad som erfordras
för nödtorftig bärgning. En lagändring i denna riktning synes icke böra
möta betänklighet, då det med fog torde kunna sättas i fråga, huruvida i
själva verket enligt gällande rätt en fullt så snäv gräns kan anses vara
dragen i detta hänseende; (jämför uttalande av Winroth i hans av justitieombudsmannen
omnämnda arbete »Om skadestånd» sid. 134).
För bedömande av skadans storlek är det emellertid uppenbarligen icke
nog att allenast jämföra den underhållsberättigades ställning före dödsfallet
med hans belägenhet omedelbart efter detsamma; hänsyn måste tydligen även
tagas till den tid, för vilken underhållet antagligen skulle hava kommit att utgå
eller lagligen skulle utgått.
Huruvida vid utmätande av skadeståndets storlek hänsyn jämväl bör tagas
till den skadeståndsskyldiges tillgångar, kan givetvis vara föremål för olika
meningar. Enligt 6 kap. 4 § strafflagen, sådant detta lagrum för närvarande
lyder, skall, såsom redan framhållits, dylik hänsyn tagas, och jag har
icke funnit anledning förorda frånträdande av den gällande svenska
rättens ställning i förevarande hänseende.
Hädanefter som hittills lärer skadestånd, varom nu är fråga, böra efter
omständigheterna kunna sättas att utgå på en gång eller å särskilda tider.
Såsom redan erinrats bliva, bland annat, de regler, som gälla i fråga om
underhållsplikts fortvara, vid skadeståndets bestämmande av stor vikt; särskilt
framträder detta, där skadestånd sättes att utgå å särskilda tider.
I övrigt torde närmare grunder för beräkning av skadestånd icke kunna angivas
i lagen, utan synes det böra överlämnas åt domstolarna att i detta avseende
träffa avgörande efter föreliggande omständigheter. Framhållas må
ock, att med den nu ifrågasatta lagändringen icke kan åsyftas att taga
ståndpunkt till det i detta sammanhang icke berörda spörsmålet, huruvida
ersättning i annat avseende än underhåll kan böra utgå i följd av någons
dödande.
I enlighet med de av mig nu angivna grunder har jag låtit inom justitiedepartementet
utarbeta förslag till lag om ändrad lydelse av 6 kap. 4 §
strafflagen.»
Föredraganden uppläser härefter berörda lagförslag av den lydelse, bilaga
till detta protokoll utvisar, samt hemställer, att för det ändamål, § 87
16
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 4.
regeringsformen omförmäler, lagrådets utlåtande över förslaget måtte genom
utdrag av protokollet inhämtas.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.
Ur protokollet:
H. Stefenson.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 4.
17
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 6 kap. 4 § strafflagen.
Härigenom förordnas, att 6 kap. 4 § strafflagen skall erhålla följande
ändrade lydelse:
4
Kommer någon, som jämlikt stadgande i lag äger rätt till underhåll av
den, som blivit dödad, att genom dennes frånfälle sakna underhåll; då skall
honom, efter ty, med avseende å såväl den brottsliges tillgångar som andra
omständigheter, skäligt prövas, tilläggas skadestånd; och må det skadestånd,
efter omständigheterna, sättas att utgå på en gång eller å särskilda tider.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1925.
Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 saml.
i höft. (Nr -i.)
2
18
Kungl. Maj:ts proposition Nr 4.
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 5 mars 1925-
Närvarande:
justitierådet Svedelius,
regeringsrådet Palmgren,
.justitierådet Christiansson,
justitierådet Alexanderson.
Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den
13 februari 1925, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över
upprättat förslag till lag om ändrad lydelse av 6 kap. 4 § strafflagen.
Förslaget, som finnes hilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsrådet Bertil Wieselgren.
Lagrådet yttrade:
I den skrivelse, som i första hand föranlett framläggande av det remitterade
förslaget, hemställde riksdagen allenast om sådan ändring av 6 kap.
4 § strafflagen, att den skadeståndsrätt, som i detta lagrum är medgiven
make och barn efter dödad person, måtte tillkomma jämväl den dödades
föräldrar. Förslaget går emellertid vida längre, i det att rätten till skadestånd
däri utsträckts till envar, som jämlikt stadgande i lag ägde rätt
till underhåll av den dödade och genom dennes frånfälle kommer att sakna
underhåll. Därjämte åsyftas en utvidgning av skadeståndsrätten även
såvitt angår skadeståndets belopp, så att detta icke skulle vara begränsat
till allenast vad som erfordras för nödtorftig bärgning, vilket ansetts måhända
vara det nu gällande stadgandets innebörd. I dessa delar ligger
väsentligen till grund för förslaget justitieombudsmannens år 1924 gjorda
framställning.
I vår lagstiftning saknas mera allmängiltiga stadganden rörande skadestånd.
Endast i fråga om skadestånd för brottslig gärning finnas vissa
rättsregler, upptagna i strafflagens 6 kapitel, och dessa torde ingalunda
kunna anses vara uttömmande ens inom det område, för vilket de direkt
gälla, utan närmast avse att för vissa angivna fall av rättskränkning tillförsäkra
den lidande ersättning. Genom hänvisningar i andra lagstadganden
hava, på sätt jämväl av departementschefen framhållits, dessa
strafflagens bestämmelser, särskilt nu ifrågavarande paragraf, gjorts tilllämpliga
även inom områden, som ej tillhöra den egentliga kriminallagstiftningen,
och i fall, där brottsligt förfarande överhuvud ej föreligger.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 4.
19
Den nu föreslagna lagändringen, ehuru i viss mån av principiell innebörd,
åsyftar ej heller den att åstadkomma ett fullständigt och slutligt ordnande
av de rättsförhållanden, som i förevarande hänseende kunna vara
förbundna med en persons dödande. Såsom av remissprotokollet framgår,
avses endast att stadga skadeståndsplikt gent emot dem, som enligt familjerättsliga
laghud skulle ägt rätt till underhåll av den dödade, med utvidgning
till det särskilda fall, som omförmäles i 7 § legostadgan — gammalt
tjänstehjons rätt till försörjning av sin husbonde. Därmed skulle ock alla förekommande
fall av lagstadgad privaträttslig underhållsskyldighet vara tillgodosedda
såsom inbegripna under paragrafens föreslagna avfattning. Däremot
avser ej förslaget att utsträcka skadeståndsplikten till andra fall, då
någon njutit underhåll av den dödade och genom dennes död går miste
härom, vare sig nu detta underhåll berott på godvilligt åtagande, som måhända
fått sitt uttryck endast i faktiskt lämnad försörjning, eller utgått
enligt avtal mot ett kanske redan en gång för alla till den dödade erlagt
vederlag, därå exempel anföras i remissprotokollet. Det vill emellertid
synas, som om i fall, varom nu talats, understundom lika starka billighetsskäl
skulle kunna åberopas för att tillförsäkra den, vilken genom dödsfallet
förlorat sin försörjare, gottgörelse av den ansvarsskyldige som i
vissa fall av legal underhållsplikt, något som ock blivit i åberopade riksdagsskrivelsen
framhållet. Att utom make och barn, som redan nu intaga
en särställning i detta hänseende, även föräldrar, då de äro beroende av
underhåll från sitt barns sida, uttryckligen tillerkännes rätt till skadestånd
av den för dödsfallet ansvarige, synes för visso vara särskilt påkallat,
men övriga jämlikt lag underhållsberättigade personer — den dödades
makes barn, hans förutvarande make, moder till hans barn utom äktenskap
samt gammalt tjänstehjon — synas i detta hänseende komma först i andra
rummet och intaga en ställning mera jämförlig med deras, som grunda
sitt anspråk på avtal med den dödade eller annat dylikt rättsförhållande.
Det synes fördenskull med skäl kunna ifrågasättas, om ej inom ett lagstiftningsområde,
vilket såsom förevarande icke förut är fullständigt reglerat
genom allmänt avfattade bestämmelser, man, hellre än att å en viss punkt
söka uppställa sådana, borde för närvarande inskränka sig till att medelst
komplettering av äldre kasuistiska stadganden söka vinna den ändring,
som särskilt framstår såsom önskvärd.
Beträffande den ändring, som ytterligare åsyftas med förslaget, eller att
bereda möjlighet till en beräkning av skadeståndets belopp, bättre motsvarande
den verkligen lidna förlusten, kan det, såsom ock departementschefen
framhåller, med fog sättas i fråga, om i själva verket enligt gällande rätt
en så snäv gräns kan anses vara dragen i detta hänseende som stundom
gjorts gällande, eller att skadeståndsplikten ej skulle överstiga det mått av
nödtorftig försörjning, som enligt fattigvårdslagstiftningen tillkommer behövande.
De uttryck i nuvarande lagtexten, som skulle giva stöd för en
dylik sträng tolkning, torde vara orden »sakna nödigt underhåll» och »vad
20
Kungl. Maj:ts proposition Nr 4.
för dem tarvas till dess de sig eljest försörja kunna». Men åt dessa uttryck
synes ingalunda behöva givas sådan innebörd. Ordet »nödigt» torde i detta
sammanhang snarare böra anses liktydigt med »erforderligt» än med »nödtorftigt»;
och ett uteslutande av detta ord, på sätt skett i förslagets text,
synes med denna tolkning föga lämpligt såsom ägnat att möjligen leda till
en uppfattning motsatt mot vad som åsyftas. Den obenägenhet, som tilläventyrs
i praxis gjort sig gällande att tillerkänna efterlevande såsom
skadestånd ett för dem tillräckligt stort underhåll, torde heller icke i allmänhet
hava sin grund i en tolkning av lagrummet, som ansetts härför
lägga hinder i vägen, utan snarare få tillskrivas ett hänsynstagande till den
brottsliges tillgångar och honom själv eventuellt åliggande underhållsplikt,
vilket såväl enligt gällande lag som enligt förslaget skall ske.
På grund av det anförda hemställer lagrådet, att förevarande paragraf
måtte för närvarande undergå ändring allenast så till vida, att såsom berättigade
till skadestånd upptagas jämväl den dödades föräldrar samt, såsom
en konsekvens härav, adoptant.
I detta sammanhang torde det även förtjäna erinras därom, att vid det
instundande sommar sammanträdande trettonde nordiska juristmötet i Helsingfors
skall såsom förhandlingsämne förekomma bland andra just frågan
»om ersättning för förlust av försörjare»; och det lärer kunna förväntas,
att denna fråga därvid erhåller en grundlig och mångsidig belysning av
stort värde för ett fortsatt lagstiftningsarbete på området även i vårt land.
Det synes därför även av sådan grund lämpligt att — i avvaktan på ytterligare
utredning av frågan — icke nu vidtaga någon mera omfattande lagändring.
Ur protokollet:
A. V. Stenkula.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 4.
21
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 30
oktober 1925.
Närvarande:
Statsministern Sandler, statsråden Olsson, Nothin, Svensson, Hansson,
Schlyter, Larsson, Wigfobss, Möller, Levinson.
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Nothin, anmäler lagrådets den
5 mars 1925 avgivna utlåtande över det den 13 februari 1925 till lagrådet
remitterade förslaget till lag om ändrad lydelse av 6 kap. 4 § strafflagen.
Föredraganden anför:
»Under framhållande av den ofullständighet, som vidlåder den svenska
rättens skadeståndsbestämmelser av allmännare innebörd, har lagrådet
funnit det kunna ifrågasättas, huruvida för närvarande bör vidtagas annan
ändring i dessa bestämmelser än sådan komplettering, som i särskilt avseende
må framstå såsom önskvärd. Från denna utgångspunkt har lagrådet
hemställt, att den nu ifrågasatta lagändringen måtte begränsas därhän
att såsom skadeståndsberättigade enligt 6 kap. 4 § strafflagen skulle
upptagas — förutom i lagrummet nu omförmälda make, barn och adoptivbarn
efter den dödade — jämväl hans föräldrar och, såsom en konsekvens
härav, adoptant. Mot den i övrigt föreslagna utvidgningen av skadeståndsrätten
till att avse samtliga fall, i vilka för den dödade gällt en legal
underhållsplikt, har lagrådet icke framfört någon principiell erinran, men
har ansett de personer, som härigenom skulle bliva skadeståndsberättigade,
icke kunna antagas för alla fall böra erhålla annan eller bättre ställning
i detta hänseende än de, vilka på grund av avtal eller annat dylikt rättsförhållande
ägt anspråk på underhåll av den dödade.
Att den svenska rättens allmänna skadeståndsbestämmelser utmärkas
av ofullständighet i mer än ett hänseende lärer vara ovedersägligt. Utsikterna
för genomförande av en efter nutida förhållanden ombildad och
utvidgad lagstiftning på detta viktiga och omfattande rättsområde kunna
emellertid för närvarande svårligen bedömas. Otvivelaktigt är dock, att
för en måhända avsevärd tid framåt behovet av ändrade bestämmelser
inom skadeståndsrätten icke kan tillgodoses på annat sätt än genom partiell
reformering av den gällande lagstiftningen. I detta läge synes det icke
tillrådligt att till den ovissa tid, då en mera systematisk lagstiftning kan
komma till stånd, undanskjuta sådana mindre ingripande spörsmål, vilka
kunna lösas oberoende av ett dylikt större sammanhang. Till dessa torde
kunna hänföras den utvidgning av de skadeståndsberättigades krets, vilken
angivits i det till lagrådet remitterade förslaget. Att i denna krets höra
Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 saml. 4 höft. (Sr U.)
22
Kungl. Maj:ts proposition Nr 4.
upptagas den dödades föräldrar, synes icke vara föremål för meningsskiljaktighet.
Mot skadeståndsrattens utsträckande till övriga personer,
vilka enligt stadgande i lag varit berättigade till underhåll av den dödade,
har icke framställts annan invändning än att jämte dem vissa andra personer
skulle kunna äga ett lika välgrundat anspråk på lagstiftningens
stöd. Riktigheten av att med hänsyn till en utvidgning av skadeståndsrätten
jämställa de legalt underhållsberättigade med dem, som enligt avtal
eller annan rättsgrund åtnjutit underhåll, synes dock kunna ifrågasättas.
Att beträffande de senare lika ömmande omständigheter kunna vara för
handen i särskilda fall, är visserligen obestridligt, men såsom bestämmande
för en allmän regel måste enligt min uppfattning den förra gruppen
äga företräde. I varje fall torde en lagändring i enlighet med det remitterade
förslaget närmare ansluta sig till den gällande rätten och knappast
kunna anses innefatta ett föregripande på denna punkt av en allmän
revision av skadeståndslagstiftningen. Anmärkas må ock, att vid den
överläggning, som i detta ämne ägt rum vid det i lagrådets utlåtande
omnämnda nordiska juristmötet, förslaget vunnit understöd i det enda
uttalande, som därvid gjordes från svensk sida. Bland annat framhölls,
att det icke syntes övertygande, att det särskiljande av de underhållsberättigade,
vilket ett godkännande av lagrådets hemställan skulle medföra,
kunde anses överensstämma med billighetens krav; den dödades styvbarn
och modern till hans utomäktenskapliga barn kunde alltför väl hava
stått honom nog nära för att deras skadeståndskrav måste förefalla i
högsta grad behjärtansvärda.
Av dessa skäl har jag ansett mig böra vidhålla det remitterade förslaget
i nu berörda del.
Beträffande det remitterade förslaget, i vad det avser beräkningen av
skadeståndets belopp, har jag med anledning av vad lagrådet härutinnan
anfört funnit mig böra föreslå den ändring i lagtexten, att skadeståndet
uttryckligen angives skola avse erforderligt underhåll; och har jag låtit
inom departementet verkställa den jämkning av förslaget, som härav
betingas.»
Föredraganden uppläser härefter det i angivet hänseende sålunda jämkade
förslaget och hemställer, att detsamma måtte genom proposition föreläggas
nästkommande års riksdag till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den
lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
H. Stefenson.
Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1926.