Kungl. Majrts proposition nr 39.

1

Nr 39.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående avgivande av
förnyad förklaring i enlighet med bestämmelserna i art.
36, andra stycket, av stadgan för den fasta mellanförliga
domstolen; given Stockholms slott den 15 januari
1926:

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över utrikesdepartementsärenden
för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen
att riksdagen må samtycka till att Kungl. Maj:t för Sveriges del med giltighet
för en ytterligare tid av tio år, räknat från utlöpandet av giltighetstiden för nu
gällande åtagande i enlighet med bestämmelserna i art. 36, andra stycket, av
stadgan för den fasta mellanfolkliga domstolen, må avgiva sådan förklaring,
som avses i nyssnämnda art. 36, med iakttagande därav att förklaringen uttryckligen
uppställer fordran på ömsesidighet.

GUSTAF.

Osten Undén.

Utdrag av protokollet över utrikesdepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 15 januari 1926.

N ärvarande:

Statsministern Sandler, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Olsson, Nothin, Svensson, Hansson, Linders, Schlyter, Larsson, A Vig fors?,
Möller, Levinson.

Ministern för utrikes ärendena anför efter gemensam beredning med statsrådet
och chefen för justitiedepartementet:

Med anledning av en till 1921 års riksdag avlåten proposition nr. 1-16 meddelade
riksdagen i skrivelse nr. 316, att densamma samtyckt till att Kungl. Maj:t
för Sveriges del avgåve sådan förklaring, som avses i art. 36, andra stycket,
av stadgan för den fasta mellanfolkliga domstolen med iakttagande därav, att

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 32 käft. (Nr 39.)

1

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

giltigheten av sagda förklaring begränsades till en tid av fem år, ävensom att
förklaringen uttryckligen uppställde fordran på ömsesidighet. Enligt av
Kungl. Maj:t vid föredragning den 18 juli 1921 i anslutning härtill lämnat
bemyndigande avgavs därefter dylik förklaring för Sveriges del den 16 augusti
1921.

Art. 36 i stadgan för den fasta mellanfolkliga domstolen är av följande
lydelse:

»Domstolen är behörig i alla mål, som underställas densamma av parterna,
ävensom i alla fall, som särskilt angivas i gällande fördrag och överenskommelser.

Förbundets medlemmar och de stater som omförmälas i bilagan till förbundsakten
kunna, antingen vid undertecknandet eller vid ratificerandet av det protokoll
vartill denna stadga är fogad eller senare, förklara sig omedelbart, ipso
facto och utan särskild överenskommelse, i förhållande till varje annan medlem
eller stat som åtager sig samma förpliktelse, erkänna domstolen såsom behörig
i alla eller vissa slag av rättstvister, som avse:

a) tolkningen av fördrag;

b) internationellt-rättsliga spörsmål;

c) förefintligheten av någon omständighet som, därest den konstateras,
skulle innebära åsidosättandet av en internationell förpliktelse;

d) storleken och arten av den gottgörelse, som bör givas i fall av dylik förpliktelses
åsidosättande.

Här avsedda förklaring kan avgivas antingen utan villkor eller ock under
förutsättning av ömsesidighet från flera eller vissa medlemmars eller staters
sida eller för viss bestämd tid.

I händelse av meningsskiljaktighet rörande domstolens behörighet, tillkommer
avgörandet domstolen.»

I art. 36, andra stycket, avsedd förklaring hade enligt de uppgifter, som
förelågo vid tiden för framläggande av 1921 års proposition i ämnet, avgivits
av sju stater, däribland Danmark och Schweiz. Under den följande tiden har
tillämpningsområdet för den ifrågavarande klausulen om obligatorisk skiljedom
i rättstvister starkt vidgats och förklaring av angiven art föreligger nu
från, förutom Sverige, tjugotre stater, av vilka följande genom ratificering
eller i annan form givit sin anslutning bindande kraft, nämligen: Bulgarien,
Danmark, Estland, Finland, Haiti, Kina, Lithauen, Norge, Nederländerna,
Portugal, Schweiz, Uruguay och Österrike. Flertalet av de stater, vilka sålunda
biträtt bestämmelserna i nyssnämnda art. 36, andra stycket, hava begränsat
giltigheten av den av dem avgivna förklaringen till en tid av fem år, varjämte
så gott som samtliga under något växlande form i förklaringen uttryckligen
angivit, att densamma endast gällde under förutsättning av reciprocitet. I de
förklaringar, som under förbehåll om ratificering avgivits av Frankrike och
Belgien, har giltighetstiden fastställts till femton år.

Ministern anför vidare:

Vid föredragning den 4 mars 1921 av frågan om avlåtande av proposition i
ämnet till 1921 års riksdag åberopade dåvarande ministern för utrikes ärende -

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

3

na, med hänvisning till vad som föregått beslutet om den fasta domstolens upprättande
och särskilt till den ståndpunkt, som från svensk sida tidigare intagits,
bland annat följande:

»De regler, som av Förbundsförsamlingen godkänts för domstolens sammansättning
och proceduren inför densamma, erbjuda garantier för att den skall
uppfylla högt ställda anspråk på oväld och sakkunskap. Möjligheten för en
stat att, vid uppkommande tvist med annan stat, kunna stämma sin motpart
inför domstolen även utan motpartens samtycke, är inledningen till ett nytt
stadium i folkrättens utveckling mot en effektiv internationell rättsordning.
Den ideella vinsten häruti är förenad med påtagliga praktiska fördelar. Den
omständigheten, att Sverige tagit verksam del i strävandena för upprättandet
av en fast domstol och för genomförandet av principen om obligatorisk domstolsbehandling,
är ett ytterligare skäl att nu i handling verka för sistnämnda
princips framgång.»

De skäl, som vid nämnda tillfälle anfördes för avgivandet från svensk sida
av en sådan förklaring, varom här är fråga, synas mig fortfarande äga full
giltighet, då det nu gäller att avgöra, huruvida åt det under år 1921 för en
tid av fem år lämnade åtagandet bör givas förnyad giltighet. Utvecklingen
under de närmast gångna åren har endast varit ägnad att åt dessa skäl skänka
ökad styrka.

Den fasta mellanfolkliga domstolen har, under den tid den varit i verksamhet,
visat sig väl motsvara de förväntningar, som knutits till densamma, och
den har tillvunnit sig en allt mer obestridd auktoritet. Grundsatsen om obligatorisk
lösning på rättslig väg av internationella tvister har i allt större utsträckning
blivit erkänd. I det betydande antal skiljedomsavtal, som under de
senaste åren kommit till stånd mellan olika europeiska stater, hava i regel bestämmelser
träffats om rättstvisters hänskjutande till den fasta mellanfolkliga
domstolen. Av särskild betydelse för den obligatoriska skiljedomsprincipens
vidgade tillämpning äro de under förhandlingarna i Locarno preliminärt antagna
och den 1 december 1925 undertecknade skiljedomsavtalen mellan å ena
sidan Tyskland och å den andra Belgien, Frankrike, Polen och Tjeckoslovakien.
Redan nu torde man våga säga att dessa avtal, som bland annat innehålla
föreskrifter om rättstvisters reglering inför den fasta mellanfolkliga
domstolen, beteckna den viktigaste landvinningen för det mellanfolkliga skiljedomsförfarandets
tillämpning efter tillkomsten av nämnda domstol och kunna
väntas komma att tjäna som utgångspunkt för motsvarande fördragsenlig reglering
även andra stater emellan.

I det arbete på skiljedomssystemets utbyggnad, som sålunda fortgått, har
även Sverige tagit del med fullföljande av tidigare insatser till förmån för ett
allmännare erkännande av det obligatoriska skiljedomsförfarande!. Jag tillåter
mig i detta hänseende erinra därom, att den med Tyskland under år 1921
avslutade skiljedoms- och förlikningskonventionen innehåller bestämmelser om
rättstvisters avgörande genom skiljedom, vilka i stort sett äro byggda på samma
grundsatser som hithörande stadganden i art. 36, andra stycket, av stadgan
för den fasta mellanfolkliga domstolen, samt att under sistlidna och innevarande

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

år undertecknats förliknings- och skiljedomstraktater med Polen och Tjeckoslovakien
samt konventioner med Norge och Danmark angående fredligt avgörande
av tvister, vilka avtal förutsätta anlitande av den fasta mellan folkliga
domstolen för rättstvisters lösande.

På angivna skäl finner jag alltså att Sverige bör, genom avgivande av förnyad
förklaring av det innehåll som framgår av art. 86, andra stycket, av
stadgan för den fasta mellanfolkliga domstolen, även efter utlöpandet av nu
gällande åtagande biträda grundsatsen om obligatorisk lösning på rättslig väg
av mellanfolkliga tvister. I överensstämmelse med vad som uttalats i samband
med beslutet om framläggande av den föregående propositionen i ämnet, finner
jag vidare anledning icke föreligga att till förklaringen knyta sådana villkor
eller förutsättningar, som enligt nyssnämnda artikel äro medgivna, dock att,
liksom tidigare, tidsbegränsning synes böra angivas för förklaringens giltighet
och fordran på ömsesidighet uttryckligen uppställas i förklaringen. Denna
tidsbegränsning torde, i likhet med vad som lär komma att iakttagas av åtskilliga
stater, lämpligen kunna fastställas till tio år.

Under hänvisning till vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl.
Maj :t måtte föreslå riksdagen,

att riksdagen må samtycka till att Kungl. Maj :t för Sveriges
del med giltighet för en ytterligare tid av tio år, räknat från
utlöpandet av giltighetstiden för nu gällande åtagande i enlighet
med bestämmelserna i art. 36, andra stycket, av stadgan för
den fasta mellanfolkliga domstolen, må avgiva sådan förklaring,
som avses i nyssnämnda art. 36, med iakttagande därav
att förklaringen uttryckligen uppställer fordran på ömsesidighet.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
behagar Hans Maj:t Konungen lämna bifall samt förordnar,
att proposition i ämnet av den lydelse bilaga till detta
protokoll utvisar skall till riksdagen avlåtas.

Ur protokollet:

Richard Thyherg.

Stockholm 1926. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

253913