Kungl. Maj:ts Proposition Nr 38.

1

Nr 38.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om delning
av jord å landet m. m.: given Stockholms slott den
22 januari 1926.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till

1) lag om delning av jord å landet;

2) lag om vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen om delning
av jord å landet;

3) lag om ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning
i stad;

4) lag om ändrad lydelse av 6 § i förordningen den 16 juni 1875 angående
lagfart å fång till fast egendom;

5) lag om ändrad lydelse av 37 § 5 mom. i förordningen den 16 juni 1875
angående inteckning i fast egendom;

6) lag om ändrad lydelse av 121 § utsökningslagen;

7) lag om ändrad lydelse av 6 § i lagen den 18 oktober 1907 angående
ryttare-, soldat- och båtsmanstorps befriande i vissa fall från ansvar för inteckningar
i stamfastigheten;

8) lag om ändrad lydelse av 7 § i lagen den 30 september 1904 om samäganderätt; 9)

lag om ändrad lydelse av 16 § i lagen den 5 juli 1907 om enskilda
vägar på landet;

10) lag om säkerhet för utbekommande av vissa ersättningar i anledning
av laga skifte eller annan jorddelningsförrättning;

11) lag om sammanläggning av fastigheter å landet;

12) lag om ändrad lydelse av 11 kap. 2 § jordabalken;

13) lag om insändande till hovrätt av ägodelningsrätts protokoll så ock av

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 sand. 31 käft. (Nr 38). 1

2

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 38.

protokoll i mål eller ärende, som handlagts av ägodelningsdomare eller annan
ordförande i ägodelningsrätt eller av överlantmätare; samt

14) lag om ändrad lydelse av 2 § ll:o) i lagen den 26 maj 1909 om Kungl.
Maj:ts regeringsrätt.

GUSTAF.

Torsten Nothin.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 38.

3

Förslag

till

LAG

om delning av jord å landet.

Härigenom förordnas som följer:

I AVD.

Om laga skifte.

1 KAP.

Om vad med laga skifte och skifteslag förstås, så ock om rätt att
söka och erhålla laga skifte.

1 §•

Med laga skifte förstås delning av oskiftade eller omdelning av förut skiftade
ägor i ändamål att utan någon delägares förfång åstadkomma en för
ägornas brukande så lämplig indelning, som deras beskaffenhet och belägenhet
medgiva.

Laga skifte sker utan någon delägares förfång, då skiftet för fastighet, som
däri ingår, icke länder till minskning i värde utöver vad i vissa avseenden
kan föranledas av särskilda stadgande!! i denna lag. Är eljest i denna lag
såsom villkor för viss åtgärd stadgat, att åtgärden kan ske utan förfång, avses
därmed, att åtgärden icke medför påföljd, varom nu sagts, för fastighet,
som beröres av åtgärden.

Vad i denna lag stadgas om oskiftad jord äge, där ej annat sägs, lika
tillämplighet å sämjevis delad som å samfälld jord.

2 §•

Laga skifte förrättas å skifteslag. Till skifteslag äro att hänföra:

1. by, enstaka hemman eller lägenhet, som har sitt område genom rågång
skilt från andra ägor; ägor, som eljest äro belägna inom gemensam rågång;
ägor, som, ändå att rågång kring ägorna ej kan påvisas, vid skifte behandlats
såsom ursprungligt skifteslag;

4

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 38.

2. ägolott, vilken vid lantmäteriförrättning, som fastställts eller eljest är
lagligen gällande, utlagts inom skifteslag, varom under 1 sägs; fastighet, som
bildats genom avsöndring eller därmed jämförlig åtgärd eller genom avstyckning;

3. område, som vid lantmäteriförrättning undantagits för gemensamt ändamål
eller eljest lämnats oskiftat eller ock, sedan skifteslag, varom under 1
eller 2 är fråga, undergått laga skifte, genom rågångs förrättning eller eljest
tillkommit skifteslaget.

Fastighet, som bildats genom avsöndring eller därmed jämförlig åtgärd
eller genom avstyckning, skall, där stamfastigheten utgör skifteslag, som under
2 eller 3 sägs, anses icke ingå i det skifteslag.

Har skifteslag, som utgjort samfällighet för två eller liera byar, enstaka
hemman eller under l avsedda lägenheter, skiftats, skall vad av ägorna lagts
till varje by, enstaka hemman eller lägenhet räknas till byn, hemmanet eller
lägenheten i dess egenskap av skifteslag. Vad sålunda stadgats skall dock
ej utgöra hinder för att dylik skiftad samfällighet för sig göres till föremål
för nytt skifte, där sådant eljest lagligen må äga rum.

Vad i nästföregående stycke är sagt skall äga motsvarande tillämpning beträffande
skifteslag, som varit gemensamt för Ivå eller flera sådana skifteslag,
som ovan under 2 avses.

Utöver skifteslag, om vilka förut i denna paragraf förmäles, kunna bildas
särskilda skifteslag, på sätt nedan närmare sägs. Fastighet, vilken uppkom
mit genom sammanläggning i enlighet med föreskrifterna i lagen om sammanläggning
av fastigheter å landet, skall, där den bildats av fastigheter, vilka
själva utgöra skifteslag, anses såsom skifteslag, tillhörande den av de
i första stycket under 1 och 2 angivna grupper, till vilken de i sammanläggningen
ingående fastigheterna äro att hänföra, dock att där samtliga
ägolotter, i vilka under 1 omförmält skifteslag må vara uppdelat, sammanläggas,
den sålunda bildade fastigheten skall anses såsom skifteslag, varom
under 1 sägs. I övrigt skall angående särskilt bildat skifteslag gälla, att,
där till ett skifteslag sammanförts ägor, belägna å ömse sidor om rågång,
skifteslaget anses såsom sådant skifteslag, varom under 1 sägs, men i annat
fall såsom skifteslag, varom under 2 eller 3 förmäles.

3 §•

Där skifteslags omfång blivit bestämt genom särskild indelning, lände den
till efterrättelse.

Förekommer inom viss landsdel ägoblandning mellan skilda byalag, eller
erfordras eljest särskild indelning i skifteslag, ankomme det på Konungen att
föreskriva sådan indelning.

4 §•

För vinnande av lämpligt och redigt skifte må, där det efter undersökning
och prövning i den ordning, varom i 4 kap. sägs, finnes kunna ske utan någon
delägares förfång:

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 38.

o

1. ett skifteslag uppdelas i liera skifteslag;

2. flera skifteslag, vilka skola undergå laga skifte, sammanföras till ett
skifteslag;

3. områden av olika skifteslag, vilka skola undergå laga skifte, sammanföras
till ett skifteslag, såframt delägare, som äga behörighet att påkalla
skifte i vart av skifteslagen, yrka det och det prövas kunna äga rum utan
hinder för lämplig ägoanordning inom övriga delar av skifteslagen.

Har område, efter vad under 3 sägs, blivit skilt från skifteslag, skall återstoden
av skifteslaget utgöra ett skifteslag för sig.

5 §■

Vid laga skifte skall all skifteslagets mark ingå i förrättningen, där ej i
denna lag är annorlunda stadgat. Under skifteslagets mark inbegripes jämväl
sådant till skifteslaget hörande område, som är täckt med vatten; skiftas
dylikt område, varder genom skiftet jämväl fisket å området fördelat, där ej,
på sätt nedan i denna lag sägs, annorlunda bestämmes.

Hör till skifteslag, som i 2 § under 2 avses, andel i samfällighet, vilken
icke utgör vare sig vid lantmäteriförrättning för gemensamt ändamål undantagen
mark eller jämlikt 6 § första stycket avskilt vattenområde, skall,
innan laga skifte å skifteslaget verkställes, dess andel i samfälligheten, där
så lagligen kan ske, utbrytas för att tillsammans med skifteslagets övriga ägor
i skiftet ingå.

6 §■

Hava vattentäckta områden vid skifte å det skifteslag, däri de ingå, lämnats
oskiftade, eller hava med stöd av äldre lag sådana områden skiftats
endast i avseende å områdenas nyttjande till fiske, utgöra dessa områden
icke vart för sig utan allenast tillsammans ett skifteslag. Skall laga skifte
härå äga rum, och yrkar delägare, att visst sådant område skall uteslutas
från skiftet, må dock, där det finnes kunna ske utan någon delägares förfång
och lämpligt skifte icke därigenom hindras, detta område från skifteslaget
avskiljas och skiftet omfatta allenast övriga vattentäckta områden.

Finnas inom eller vid vattentäckt område, som särskilt skiftas, mindre
holmar, skär eller strandområden, som äro gemensamma för delägare i det
vattentäckta området, skola de i den omfattning, sådant finnes nödigt för beredande
av lämpligt skifte, intagas i skiftet, där det kan ske utan någon delägares
förfång.

Är vattentäckt område delat, och sker sedan laga skifte av stranden, må
nämnda område eller del därav intagas i skiftet, därest sådant för vinnande
av lämplig ägoanordning erfordras och detta syfte ej kan vinnas genom ägoutbyte.

6

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 38.

7 §•

Hava förut sänka eller vattentäckta ägor blivit torrlagda genom sjösänkning
eller annat företag, avseende torrläggning av mark i större omfattning,
och möter för deras ändamålsenliga brukande i detta skick hinder av den
indelning de erhållit vid delning, som förrättats före torrläggningen, då må
laga skifte kunna äga rum å dessa ägor för sig eller tillika med annan i
den tidigare delningen intagen mark, som med nämnda ägor ligger i sådant
sammanhang, att dess intagande i den nya delningen erfordras för beredande
av lämplig ägoanordning.

8 §•

Är skifteslag, som i 2 § under 1 eller 2 avses, ej förut genom lantmäteriförrättning
delat, må på yrkande av därtill behörig delägare laga skifte därå
äga rum, därest för envar delägare kan utläggas ägolott, som med avseende
å storlek och beskaffenhet samt med hänsyn jämväl till övriga föreliggande
förhållanden prövas kunna på varaktigt sått erhålla ändamålsenlig användning
såsom särskild fastighet eller, där skifteslaget utgör samfällighet för
två eller flera ursprungliga skifteslag, tillsammans med den fastighet, till
vilken den lägges. Kan sådan ägolott utläggas allenast för sökanden eller,
jämte honom, viss eller vissa delägare, må jämväl skifte kunna äga rum, för
såvitt de å andra än nu omförmälda delägare belöpande andelar kunna utläggas
i gemensam ägolott av beskaffenhet, varom ovan sägs.

Är odelat skifteslag, som i denna paragraf avses, i sin helhet i en ägares
hand, och utgöres skifteslaget av två eller flera jordeboksenheter eller delar
av sådana, då må på yrkande av ägaren laga skifte till brytande av samfälligheten
emellan de särskilda jordeboksenheterna å skifteslaget äga rum, såframt
ej med tillämpning av de i första stycket stadgade grunder hinder härför
möter.

Ej skall skifteslag anses hava blivit genom lantmäteriförrättning dela!, därför
att ägovidd inom skifteslaget gjorts till föremål för avstyckning.

Där enligt föreskrift i lag eller särskild författning skifte å viss fastighet
eller äga icke är tillåtet, lände dylikt förbud till efterrättelse.

9 §.

Behörighet att framställa yrkande om skifte å sådant skifteslag, som i 8
§ första stycket avses, tillkommer den, som i skifteslaget äger viss andel,
ägare av utjord, som icke lyder under hemman, härunder inbegripen.

Ingår i skifteslaget för alltid avsöndrad lägenhet eller under hemman i
annat skifteslag lydande utjord eller urfjäll, och hava de till sådan lägenhet,
utjord eller urfjäll hörande ägor spridd och för brukning ogynnsam belägenhet,
då må ock av ägaren till sådan jord framställas yrkande om laga
skifte å det skifteslag; dock tillkomme rätt, som nu sagts, ej ägare av lägenhet,
som avsöndrats från helt sådant skifteslag, som i 2 § under 1 omför -

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 38. ‘

mäles. Bestrides skifte, som begärts av ägare till avsöndrad lägenhet, utjord
eller urfjäll, skall, utöver vad i 8 § första stycket stadgas, för bifall till
yrkandet fordras, att det sökta skiftet prövas kunna medföra avsevärt bättre
ägoanordning för sökanden utan att lända till förfång för övriga delägare
inom skifteslaget. Finnes sammanförande av sökandens ägor kunna lämpligen
ske genom ägoutbvte, då må ej mot bestridande skifte äga rum.

10 §.

Skifteslag, som delats genom tegskifte eller storskifte eller genom klyvning,
varom i 94 § första stycket sista punkten i stadgan om skiftesverket i riket
den 9 november 1866 sägs, må på yrkande av därtill behörig delägare eller.
om all skifteslagets mark är i en ägares hand, på yrkande av denne underkastas
skifte; dock att, där någon delägare yrkar, att vid den tidigare delningen
skall förbliva, laga skifte ej må å det skifteslag företagas med mindre
det befinnes, att skifteslagets ägor genom skiftet kunna erhålla en för deras
skötsel lämpligare indelning och därigenom uppbringas till större avkastning
och högre värde samt att skiftet för delägarna i allmänhet kommer att medföra
fördelar, som väsentligen överväga de av skiftet följande kostnader och
olägenheter. Har sökt laga skifte å skifteslag, varom nu är sagt. förklarats
icke skola äga rum, må skifteslaget sedan icke underkastas laga skifte annat
än under enahanda villkor, som i 11 § stadgas beträffande i sistnämnda
paragraf omförmälda skifteslag.

Vad sålunda föreskrivits skall för Gotlands län gälla jämväl beträffande
ägor, som undergått laga skifte före den i följd av Konungens den 20 december
1850 meddelade beslut där verkställda indelning i skifteslag, där skiftet
omfattat allenast en del av de ägor, som enligt indelningen utgöra ett skifteslag.

11 §•

Skifteslag, som delats genom enskifte, genom skifte, vilket enligt kungörelsen
den 20 februari 1821 blivit ansett och fastställt såsom enskifte, genom
laga skifte, klyvning eller ägostyckning, varå fastställelse meddelats, eller som
innefattar vid avvittring såsom särskilda brukningsdelar inom by, enstaka
hemman eller nybygge utlagda ägor, må, där ej i denna lag är annorlunda
stadgat, icke underkastas laga skifte med mindre i framställt yrkande därom
ena sig minst två jordägare samt dessa inom skifteslaget äga jordbruksfastighet,
vars sammanlagda värde enligt senast verkställda fastighetstaxering
motsvarar mera än eu fjärdedel av summan av taxeringsvärdena å skifteslagets
samtliga jordbruksfastigheter och de tillika enligt senast upprättade
mantalslängd eller eljest tillgängliga upplysningar till antalet utgöra minst eu
fjärdedel av ägarna av dylika fastigheter inom skifteslaget samt det vidare
befinnes, att .nytt skifte kommer att medföra sådan verkan, varom i 10 §
första stycket sägs. Vid beräkning av antalet röstande delägare skola de, vilka
med samäganderätt innehava viss fastighet, tillsammantagna räknas såsom en

8 Kungi. Maj-.ts Proposition Nr 38.

delägare; och må ej heller den, som äger liera fastigheter, tillerkännas mera
än en röst.

Ändå att all skifteslagets mark är i en ägares hand, må skifte ej äga rum
med mindre skiftet med hänsyn till behovet och möjligheten av förbättrad
ägoanordning prövas böra komma till stånd.

12 §.

Behörighet att framställa yrkande om laga skifte & skifteslag, som i 10
eller 11 § avses, tillkommer den, som inom skifteslaget äger jordbruksfastighet,
ägare av för alltid avsöndrad lägenhet eller av utjord eller urfjäll, som
lyder under hemman i annat skifteslag, dock allenast för det fall, att lägenhetens,
utjordens eller urfjällens ägor hava spridd och för brukning ogynnsam
belägenhet.

13 §.

Skifteslag, som i 2 § under 3 avses, må underkastas laga skifte, där sådant
av delägare yrkas samt skifte prövas utan någon delägares förfång medföra
fördelar, vilka överväga olägenheterna av skiftet och de med förrättningen
förenade kostnader.

Skifteslag, som utgöres av enligt denna lag till gemensamhetsskog avsatt
område, må icke underkastas laga skifte, med mindre alla delägare äro därom
ense. Där särskilda skäl, såsom ändrade förhållanden med avseende å möjligheterna
för områdets utnyttjande, därtill föranleda, må dock Konungen
efter framställning av delägare medgiva, att den omständigheten, att området
avsatts till gemensamhetsskog, icke skall utgöra hinder mot områdets^skiftande,
där sådan åtgärd eljest prövas böra äga rum.

14 §.

Utgöres skifteslag av fastighet, vilken med hänsyn till läge och beskaffenhet
i övrigt företrädesvis ägnar sig till byggnadsplats eller vars värde till
huvudsaklig del består i strömfall, fiske eller annan dylik förmån eller i
byggnader eller andra anläggningar, må, ändå att hinder för skifte därå eljest
enligt denna lag icke möter, sådant skifte icke mot delägares bestridande
äga rum, med mindre det finnes uppenbart, att skiftet icke länder honom
till förfång.

15 §.

Då vid skifte å sådant skifteslag, som i 10 eller 11 § avses, fråga uppstår
om delning av vid tidigare lantmäteriförrättning utlagd oskiftad lott, lände
vad i 8 § första stycket samt i 14 § stadgas därvid i tillämpliga delar till
efterrättelse.

Kwngl. Maj:ts Proposition Nr 38.

16 §.

Laga skifte å sådant skifteslag, varom i 7 § sägs, må äga ruin, där skiftet
prövas komma att medföra sådan verkan, som i 10 § första stycket sägs,
samt det avsedda ändamålet finnes icke kunna uppnås medelst ägoutbyte.

Behörighet att framställa yrkande om skifte, varom nu är sagt, tillkommer
envar, som äger jord inom de torrlagda ägorna.

17 §.

Samma rätt att framställa och biträda yrkande om laga skifte eller att
påfordra äldre delnings bestånd, som enligt denna lag tillkommer ägare av
jord inom skifteslag, skall ock tillkomma ägare av avgärda hemman eller
lägenhet med avseende å mark, vilken han äger nyttja samfällt med jordägare
i bolby, innehavare av fastighet under fideikommissrätt samt innehavare
under ständig besittningsrätt av kronan eller allmän inrättning tillhörande
hemman eller lägenhet.

Dylik rätt tillkomme ock boställshavare samt arrendator av publikt hemman
eller lägenhet, som icke innehaves såsom boställe eller under ständig
besittningsrätt; dock att, där fråga är om framställande eller biträdande av
yrkande om laga skifte, vad nu är sagt skall gälla allenast i den mån vederbörande
visar sig hava erhållit tillstånd därtill av den myndighet, under vars
allmänna vård och inseende fastigheten hör.

18 §.

Kan vid laga skifte av sådant skifteslag, som i 2 § under 3 avses, skifteslagets
mark icke lämpligen fördelas mellan alla delägarna, må det skiftas
mellan några av dem eller i sin helhet tilldelas en delägare mot vederlag,
som tillägges de övriga delägarna genom jämkning av de ägolotter, för vilka
skifteslaget utgör samfällighet.

Finnes kostnaden för sådan jämkning ej stå i skäligt förhållande till den
betydelse, det må hava för dessa delägare att undfå vederlag i jord, eller
skulle genom jämkning ägoanordningen mellan nyssnämnda ägolotter bliva
mindre lämplig då må, i den mån vederlaget icke överstiger två procent av
det uppskattade ägobelopp, som jämlikt äldre delning tillagts delägare, ersättning
i penningar i stället för jord tillerkännas denne, där det kan ske
utan någon delägares förfång.

19 §.

Har mark utbrutits ur skifteslag annorledes än genom uppdelning enligt 4
§ eller genom något av de i 11 § omförmälda slag av delning, skall klyvning
eller laga skifte, som sedermera övergått sådan mark, icke föranleda,
att fråga om laga skifte å hela skifteslaget annorlunda bedömes än som skulle
skett, i händelse delningen av den utbrutna marken icke ägt rum.

10

Kimgl. Maj:ts Proposition Nr 88.

20 g.

Har, då laga skifte övergår skifteslag, delägare tidigare genom tegskifte
eller storskifte eller genom sådan delning, som i 11 § omförmäles, eller
genom klyvning enligt 94 § första stycket sista punkten i stadgan om skiftesverket
i riket den 9 november 1866 eller genom avsöndring eller därmed
jämförlig åtgärd eller genom avstyckning erhållit alla sina ägor i så lämplig
anordning att genom nytt skifte mot kostnaden därför svarande nytta icke
kan beredas honom, vare han ej skyldig ingå i skifte annat än i den mån
sådant erfordras för att övriga delägare skola erhålla så lämplig och redig
ägoanordning, som belägenheten medgiver. Var den äldre delningen tegskifte,
skall dock vad nu är sagt gälla allenast i händelse innehavet enligt tegskiftet
skall utgöra delningsgrund.

Utjordar, urfjällar, ströängar och andra därmed jämförliga ägor, som tillhöra
fastighet i annat skifteslag än det, inom vars område de ligga, skola,
då skifte övergår sistnämnda skifteslag, intagas i delningen allenast i den
mån sådant erfordras för vinnande av lämplig ägoanordning och detta syfte
ej kan vinnas genom ägo utbyte.

21 §.

Där vid laga skifte i skifteslaget ingår eller skifteslaget utgöres av fastighet,
å vars område ägare av fastighet, som ej ingår i skifteslaget, är för all
framtid berättigad till skogsfång eller mulbete, skall servitutet utbrytas efter
de i denna lag angivna grunder, där sådant yrkas av ägaren till någondera
fastigheten samt det kan ske utan någons förfång.

Är fortvaron av sådant servitut begränsad till viss tid eller beroende av
visst vilkor, må under enahanda förutsättningar område avsättas, å vilket
den berättigade äger att med markägarens uteslutande utöva ifrågavarande
rättighet.

Vid laga skifte må servitut, bestående i rättighet att tiska eller att taga
torv, sten, sand, grus, lera eller dylikt, utbrytas eller område för dess utövande
avsättas, där ägare av fastighet, varå servitutet vilar, yrkar det och det kan
ske utan förfång för den eller de berättigade.

Har servitut varit gällande av ålder eller har det tillkommit i sammanhang
med laga delning eller genom avtal i samband med tillkomsten av den fastighet,
till vars förmån det gäller, skall vederlaget tilläggas denna fastighet
såsom del av fastigheten. Har servitutet eljest tillkommit genom avtal, skall
vederlaget utläggas såsom avstyckad ägovidd från den fastighet, varifrån vederlaget
utbrutits.

Vad i denna paragraf är stadgat skall äga motsvarande tillämpning i fråga
om servitut, som besvärar fastighet till förmån för annan fastighet i samma
skifteslag.

Kungl. Maj-.ts Proposition Nr 38.

11

22 §.

Är laga skifte sökt och upplyses, att enligt domstols förordnande de ägor,
ansökningen avser, skola utbjudas till försäljning för delägarnas samfällda
räkning, skall med skiftet anstå, till dess det visat sig, huruvida försäljning
kommer till stånd.

23 §■

I de orter av riket, där efter vad därom är eller varder förordnat avvittring
skall ske, må laga skifte icke äga rum, förrän skifteslagets ägor blivit
utbrutna genom fastställd avvittring.

24 §.

Laga skifte må ej äga rum å jord, som ingår i tomtindelning.

2 KAP.

Om förrättningsmäu vid laga skifte.

1 §■

Laga skifte förrättas efter därtill erhållet förordnande av lantmätare med
biträde av två gode män.

Där vid laga skifte av större omfattning lantmäteristyrelsen för påskyndande
av förrättningen finner skäligt sådant medgiva, må antalet biträdande
gode män ökas utöver två; dock att i detta fall ej flera än två gode män
må samtidigt biträda vid handläggningen av en och samma fråga.

Gode män skola ovillkorligen närvara vid handläggningen av de frågor,
som enligt 3 kap. förekomma till behandling vid skiftes början, ävensom under
skiftes fortgång vid handläggningen av följande frågor: bestämmande av
skifteslagets omfång och tillstånd till skifte, bestämmande av gränserna kring
skifteslagets ägor, ägornas gradering samt bestämmande av jämförelsetal,
åsättande av värde i penningar och uppskattning, varom i 11 kap. 2 § andra
stycket och 3 § sägs.

Vid handläggningen av övriga under skiftes fortgång förekommande frågor
skola gode män närvara, om och i den mån i yrkande därom enar sig minst
en fjärdedel av antalet tillstädesvarande delägare eller ock lantmätaren finner
biträde av gode män erforderligt. Bestämmes på sätt nu sagts, att gode män
skola biträda vid förrättningen i dess helhet eller vid viss åtgärd, där biträde
icke enligt tredje stycket ovillkorligen erfordras, skall sådant ej verka
rubbning av vad därförinnan under förrättningen lagligen beslutats eller verkställts.

Biträde av gode män må icke i något fall påfordras vid handläggningen
av förrättningsgöromål, som enligt därom meddelade närmare bestämmelser
äro av uteslutande teknisk art.

12

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 38.

Vid förrättning eller åtgärd, som jämlikt denna paragraf verkställes av
lantmätare utan biträde av gode män, gälle i tillämpliga delar om lantmätaren
vad i denna lag är stadgat om förrättningsmän.

2 §•

Uppkommer vid laga skifte fråga, för vars avgörande fordras särskild fackkunskap,
äge lantmätaren anlita biträde av sakkunnig person.

Lantmätares beslut om tillkallande av sakkunnigt biträde meddelas å sammanträde.
Är delägare missnöjd med beslutet, anmäle det genast till lantmätaren,
som har att med insändande av protokollet i ärendet underställa
frågan lantmäteristyrelsens prövning. Över styrelsens beslut må klagan icke
föras. Om ersättning till sakkunnigt biträde, varom nu är sagt, besluta förrättningsmännen.

3 §•

Förordnande för lantmätare att förrätta laga skifte meddelas av vederbörande
överlantmätare. Ansökning om dylikt förordnande göres skriftligen och
bör åtföljas av uppgift om dels de ägor, vilkas delning är i fråga, samt deras
ägare, dels ägare till mark, vilken gränsar till nämnda ägor, dels innehavare
av servitut, vilkas rätt må vara beroende av förrättningen, dels ock
omförmälda jordägares och servitutsinnehavares postadresser.

Där fråga är om skifte av ägor inom två eller flera län, göres ansökningen
bos överlantmätaren i ett av länen och meddelas förordnandet av den överlantmätare,
hos vilken ansökningen sålunda göres.

4 §.

Vet lantmätare, som erhållit förordnande att förrätta laga skifte, att emot
honom finnes sådant jäv, som omförmäles i 9 §, eller är han av andra
tjänstegöromål förhindrad att företaga skiftet inom skälig tid, anmäle sådant
genast bos överlantmätaren.

5 §•

Lantmätare, som har att förrätta laga skifte, skall företaga förrättningen så
skyndsamt som möjligt, sedan tjänlig årstid infallit.

6 §•

För varje kommun skall finnas ett efter behovet avpassat antal gode män,
minst två och, där ej Konungens befallningshavande lämnat tillstånd till högre
antal, högst sex. Den, som utses till god man, skall vara i lanthushållning
kunnig, boende inom kommunen och valbar till nämndeman samt må ej
hava uppnått sextio års ålder. God man utses för sex år. Valet förrättas å
kommunalstämma av de i kommunens allmänna angelägenheter röstberättigade,
som äga eller innehava jordbruksfastighet; och tillkomme varje i valet
deltagande en röst.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 38.

13

7 §•

Det åligger distriktslantmätare att föra förteckning över gode män inom
distriktet samt att, då tid, för vilken god man utsetts, går till ända eller god
man eljest avgår eller behov av ökat antal gode män yppar sig, för anordnande
av val göra anmälan hos kommunalstämmans ordförande. Om utgång
av val av gode män samt om bostad och postadress för var och en av dem
underrätte kommunalstämmans ordförande distriktslantmätaren ävensom
Konungens befallningshavande i länet, som har att ofördröjligen införa meddelande
därom i länskungörelserna. Det åligger därjämte befallningshavanden
att årligen i samma kungörelser låta intaga fullständig förteckning å gode
män för vart lantmäteridistrikt i länet.

8 §•

Innan god man inträder i tjänstgöring, skall han inför Konungens befallningshavande
eller domstol avlägga denna ed: Jag N. N. lovar och svär vid
Gud och hans heliga evangelium, att jag efter mitt bästa förstånd och samvete
skall fullgöra den mig såsom god man uppdragna befattning och aldrig
därvid uppsåtligen göra orätt, för vad orsak eller under vad sken det vara
må; så sant mig Gud hjälpe till liv och själ.

9 §•

Mot lantmätare och god man gälle dessa jäv: om han själv är delägare,
eller om han är med delägare i den skyldskap eller det svågerlag, som enligt
lag utgör jäv mot domare, eller om han eller någon, som är med honom
sålunda skyld eller besvågrad, eljest äger del i saken eller kan vänta synnerlig
nytta eller skada av förrättningen, eller om han såsom ledamot i ägodelningsrätt
deltagit i åtgärd eller beslut, som rör saken, eller om han varit
fullmäktig i saken, eller om han är i någon delägares tjänst, eller om han
är delägares vederdeloman eller uppenbare ovän. Söker någon, sedan förrättning
begärts, sak med lantmätare eller god man eller tillfogar honom
något med ord eller gärning i uppsåt att därmed göra honom jävig, det skall
ej räknas för jäv.

Vad ovan stadgats äge motsvarande tillämpning beträffande av lantmätare
såsom sakkunnigt biträde anlitad person.

10 §.

Vid ägors mätning och andra göromål, som vid laga skifte verkställas ute
å marken, åligge delägarna att tillhandahålla nödig hantlangning. Visas tredska
därutinnan, må lantmätaren antingen för lega anskaffa arbetsbiträde eller
därom anlita kronobetjäningen i orten, och svare den tredskande för alla
därav föranledda kostnader. Betalning för arbetsbiträde så ock ersättning för
övriga kostnader, varom nu är sagt, skall av vederbörande utmätningsman

14

Kungl. Maj ds Proposition Nr 38.

hos den tredskande genast uttagas. För den, som allenast i egenskap av
granne har del i förrättningen, skall vad nu är sagt äga giltighet endast såvitt
angår fråga om gränsbestämning och ägoutbyte, varav hans fastighet beröres.

11 §.

Förrättningsrnän, sakkunniga och hantlangningsmanskap må icke hindras
att övergå ägor eller anbringa märken eller signaler, i vad det finnes erforderligt
för förrättningen. Därvid skall tillses, att skada å växande gröda såvitt
möjligt undvikes samt att skog icke onödigt nedhugges.

Ej må i trädgård, annan därmed jämförlig plantering eller park utan ägarens
medgivande träd skadas eller fällas.

3 KAP.

Om laga skiftes kungörande och fortgång.

1 §•

Innan laga skifte företages, skall lantmätaren om tid och ställe för första
sammanträdet utfärda kungörelse, som skall minst fjorton dagar därförut uppläsas
i kyrkan för den eller de församlingar, där skifteslaget är beläget, samt,
där ej särskilda förhållanden annat föranleda, minst fjorton dagar före sammanträdet
införas i en eller flera av ortens tidningar.

Härjämte åligge lantmätaren att minst fjorton dagar före sammanträdet för
befordran med posten avlämna tjänsteskrivelser med kallelse till sammanträdet
till envar, som enligt senaste mantalslängd eller eljest tillgängliga uppgifter
är delägare i skifteslaget, ävensom till de i ansökningen om skiftet
uppgivna eller för lantmätaren eljest kända innehavare av servitut, vilkas rätt
må vara beroende av förrättningen; dock att, där delägarna äro liera än tio,
kallelse må, i den mån ej nedan annorlunda stadgas, genom rekommenderad
tjänsteskrivelse tillställas en av dem att vara för dem alla tillgänglig. Delgives
kallelse på sätt sist omförmälts, skall underrättelse därom med uppgift
tillika om vilken delägare kallelsen tillställts intagas i kungörelse, varom
i första stycket sägs. År delägare bosatt utom kommun, där skifteslaget eller
del därav ligger, skall han kallas genom särskild tjänsteskrivelse.

År någon delägare å okänd ort eller så fjärran, att han ej kan bevaka
sin rätt vid skiftet, och är icke någon förordnad eller eljest veterligen behörig
att för honom tala och svara, åligge lantmätaren att för förordnande av
god man för den delägare göra sådan anmälan, som avses i 11 kap. 4 § av
lagen om förmynderskap.

Kungörelse och kallelse, varom nu sagts, skola innehålla anmaning att vid
sammanträdet förete tillgängliga åtkomsthandlingar, handlingar rörande servitut
samt kartor och lantmäterihandlingar angående jord, hörande till skifteslaget -

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 38.

15

2 §•

Finner lantmätaren laga skifte angå fastighet, som står under allmän myndighets
vård och inseende, skall han i god tid insända underrättelse om
skiftet till Konungens befallningshavande i det län, där fastigheten är belägen;
och åligger det befallningshavanden att förordna allmänt ombud eller, där
sådant förordnande bör meddelas av annan myndighet, ofördröjligen överlämna
underrättelsen till denna myndighet.

Vederbörande myndighet meddele lantmätaren underrättelse om förordnandet,
och åligge det lantmätaren att, därest underrättelsen om skiftet icke
innehållit uppgift om tid och ställe för första sammanträdet, därom genom
tjänsteskrivelse underrätta ombudet snarast möjligt och, där så ske kan,
minst fjorton dagar före sammanträdet. Skall laga skifte äga rum inom samhälle,
där den för städerna gällande ordning för bebyggande skall iakttagas,
har lantmätaren att minst fjorton dagar förut underrätta byggnadsnämnden
om tid och ställe för första sammanträdet.

3 §•

Till de gode män, som skola biträda vid förrättningen, utfärde lantmätaren
kallelsebrev sist fjorton dagar före sammanträdet; och höra helst de kallas,
som bo närmast förrättningsstället inom eller utom lantmäteridistriktet. Är
god man hindrad genom jäv eller laga förfall, sände han ofördröjligen kallelsebrevet
till närmast boende god man, och har denne att i stället infinna
sig. Erinran om den god man åliggande skyldighet att i fall, varom nu är
sagt, sända kallelsebrevet vidare, bör i nämnda brev intagas.

4 §.

Kommer ej lantmätaren tillstädes å den för sammanträde utsatta tid och
infinner han sig ej heller inom tre timmar därefter, då må de, som tillstädeskommit,
åtskiljas. Får lantmätaren laga förfall, underrätte han så fort ske
kan alla vederbörande därom.

Har lantmätaren ej, medan de tillstädeskomna voro samlade, låtit tillkännagiva
tid för nytt sammanträde, skall han i fråga om det nya sammanträdets
utlysande antingen förfara på sätt i 1 § är för där avsedda fall stadgat
eller ock i god tid genom tjänsteskrivelser kalla samtliga delägare och
innehavare av servitut till sammanträdet; och skall han tillika i god tid dels
till gode män och allmänna ombud avlåta kallelse genom tjänsteskrivelser
dels ock i fall, varom i 2 § andra stycket sägs, lämna underrättelse till
byggnadsnämnden om tid och ställe för sammanträdet.

Utebliver god man från sammanträde eller eljest under förrättningen, läte
lantmätaren i stället kalla annan god man av de närmast boende.

Utebliver sakägare från lagligen kungjord förrättning, vare det ej hinder
för förrättningens företagande; dock att, om sökanden, utan att hava anmält

16

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 38.

laga förfall, utebliver från första sammanträdet och icke någon sakägare
påyrkar förrättningens företagande, ansökningen om skiftet anses återkallad
och ersätte sökanden alla i ärendet uppkomna kostnader.

5 §•

God man, som utan laga förfall utebliver från förrättning, ersätte all skada
och olägenhet, som därav uppstår.

6 §■

Lantmätaren skall föra protokoll över allt, som förekommer vid varje
sammanträde under förrättningen. 1 protokollet skola noga upptagas framställda
yrkanden och anförda skäl samt grunderna för förrättningsmännens
beslut. Protokollet skall avfattas i sammanhängande paragrafföljd för hela
förrättningen och inom åtta dagar efter sammanträdet å förut tillkännagiven
tid och plats uppläsas. Protokollet skall förses med förrättningsmännens underskrift
samt jämväl undertecknas av de delägare, som närvarit vid sammanträdet;
dock att, där närvarande delägarna äro flera än tio eller de eljest
därom besluta, protokollet skall å deras vägnar undertecknas av två personer,
vilka delägarna därtill utsett. Den är utsedd, som erhållit de flesta avgivna
rösterna; emellan lika röstetal skilje lotten. Vägrar delägare sin underskrift,
eller förekommer anmärkning mot protokollet, skall anteckning därom
ävensom om beslut, som i anledning av framställd anmärkning meddelas,
i protokollet verkställas.

Träffas förening, där sådant enligt denna lag är medgivet, skall den upprättas
skriftligen, undertecknas av delägarna och bestyrkas av gode männen
eller, där sådana ej biträda, av lantmätaren samt i huvudskrift biläggas
protokollet. Har förening biträtts av boställshavare, arrendator, som i 1 kap.
17 § andra stycket avses, eller sådant ombud, som omförmäles i 2 § i detta
kapitel, vare den ej gällande med mindre den godkännes av den myndighet,
under vars allmänna vård och inseende den ifrågavarande fastigheten står;
och överlämne lantmätaren ofördröjligen sådan förening för vederbörlig åtgärd
till Konungens befallningshavande i det län, där fastigheten är belägen.

'' §•

Vid första sammanträdet under förrättningen uppläse lantmätaren sitt förordnande
samt efterhöre, om de biträdande gode männen avlagt föreskriven
ed och om jäv är att anföra mot någon av förrättningsmännen.

8 §•

Menar delägare, att förrättningsman eller av lantmätaren såsom biträde
tillkallad sakkunnig är jävig, anmäle jävet å första sammanträdesdag, då
denne tjänstgör. Ej må fråga om jäv väckas senare, där ej delägaren varit av
laga förfall hindrad att inställa sig å nämnda dag eller den omständighet,

17

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 38.

varå jävet grundas, först efteråt tillkommit eller blivit honom kunnig. I dessa
fall skall jävet för att vinna beaktande framställas å den sammanträdesdag,
som först inträffar efter det förfallet upphörde eller anledningen till jävet
uppkom eller blev känd.

9 §''

Över framställd jävsanmärkning meddele förrättningsmännen så fort ske
kan beslut.

Ogillas framställt jäv, fortfare den, mot vilken jävet blivit gjort, med sin
befattning intill dess annorlunda förordnas.

Finnes jäv mot lantmätaren lagligen grundat, skall förrättningen genast
avbrytas, och tillkännagive lantmätaren ofördröjligen förhållandet hos överlantmätaren.
Är god man befunnen jävig, kalle lantmätaren annan god man.

Vid beslut, varigenom jävsanmärkning gillas, skall förbliva. Sådant beslut
må ej verka rubbning eller upphävande av åtgärd eller beslut, som tillkommit
innan invändningen gjordes.

10 §.

Sedan frågan om jäv blivit behandlad, skall, där ej enligt 9 § förrättningen
genast skall avbrytas, undersökning ske, huruvida mot skiftet möter hinder
av sådan beskaffenhet, varom i 1 kap. 8 § sista stycket sägs, samt huruvida
den eller de, som framställt yrkande om skiftet, äga behörighet därtill. Finnes
hinder mot skiftet i något av berörda avseenden föreligga, meddele förrättningsmännen
beslut att förrättningen icke kan äga rum, och skall sökanden
ersätta alla i ärendet uppkomna kostnader; dock att vad sålunda stadgats
icke skall äga tillämpning, där hinder mot skiftet funnits möta därutinnan,
att yrkandet om skifte framställts av någon, som därtill icke varit behörig,
men berörda yrkande genast biträdes av någon, vilken dylik behörighet tillkommer.

Där ej, enligt vad ovan sägs, beslut meddelats, att förrättningen icke kan
äga rum, har lantmätaren att med ledning av företedda handlingar, utdrag
av joidiegister och mantalslängd samt eljest tillgängliga upplysningar utreda
och i protokollet anteckna, vilka äro delägare i det område, vars skiftande
sättes i fråga, och den andel envar av dem innehar, ävensom att i protokollet
anmärka envar delägares tillgängliga åtkomsthandlingar till beskaffenhet
och utgivningsdag.

11 §•

Laga skifte skall anses hava blivit börjat, då första sammanträdet kommit
till stånd.

Sedan laga skifte blivit börjat, skall lantmätaren, där icke laga hinder
möter, utan uppskov fortsätta förrättningen och bringa den till slut. Uppskjutes
påbörjat skifte i följd av sådant hinder, skall skiftet åter företagas

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sand. 31 höft. (Nr 38). 2

18 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 38.

så snart det kan ske, sedan det hinder, som vållat uppskovet, upphört. Kan
ej dag för skiftets vidare handläggning tillkännagivas för delägarna innan
sammanträde upplöses, och träffas ej vid sammanträdet överenskommelse
beträffande tillkännagivandet av tid och ställe för skiftets fortsättande, skall
vad i 4 § andra stycket sägs äga motsvarande tillämpning; dock att beträffande
sammanträde, som i 7 eller 8 kap. avses, gäller vad därom i nämnda
kapitel stadgas.

Har fråga underställts ägodelningsrättens prövning, eller hava förrättningsmännen
meddelat beslut i fråga, beträffande vilken särskild klagan jämlikt
21 kap. 19 § må föras, skall skiftet i de delar, som äro beroende av sådan
frågas slutliga utgång, vila, såframt ej samtliga närvarande delägare påyrka
skiftets fortsättande eller ägodelningsrätten jämlikt 21 kap. 33 § annorlunda
förordnar.

12 §.

Tvist om äganderätt eller ständig besittningsrätt till jord må ej, såvida icke
tvistens avgörande är av betydelse för skiftets behöriga verkställande, föranleda
uppehåll i skiftet, utan äge den, som innehar jorden, därför föra
talan.

Yppas sådan tvist efter skiftets början, och är dess avgörande av betydelse
för skiftets behöriga verkställande, skall den underställas ägodelningsrättens
prövning.

Lag samma vare, där tvist yppas allenast därom, av vilken viss äga innehaves.

Där så prövas erforderligt, förordne på därom gjord anmälan rätten eller
domaren i orten god man att, intill dess tvisten blivit avgjord, under skiftet
föra talan för den jord, varom är fråga.

13 §.

Har under laga skiftes fortgång jord övergått till annan ägare eller innehavare,
må denne ej rubba eller klandra vad förre ägaren eller innehavaren
medgivit eller godkänt.

14 §.

Under laga skiftes fortgång skola upptagas följande frågor:
bestämmande av skifteslagets omfång (4 kap.),
tillstånd till skifte (4 kap.),

nyttjandet under skiftet av skog, torvmosse med mera (5 kap.),
ägokartas upprättande (6 kap.),

bestämmande av gränserna kring skifteslaget (7 kap.),

ägoutbyte (8 kap.),

utbrytande av servitut (1 kap.),

delningsgrund (9 kap.),

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 38.

19

undantag av mark från skifte och bildande av servitut vid skifte (10 kap.),

ägornas gradering och därmed sammanhörande uppskattningsfrågor (11 kap.),

hävdeförteckning (12 kap.),

skiftesläggning och utflyttning (13 kap.),

ersättningar mellan skiftesdelägarna (14 kap.),

ägolotternas tillträde (15 kap.).

Föredragas frågorna i annan än nu angiven ordning, där sådant lagligen
kan ske, skall lantmätaren om anledningen härtill göra anteckning i protokollet.

Frågor, som under skiftet skola underställas ägodelningsrättens prövning,
eller beträffande vilka särskild klagan jämlikt 21 kap. 19 § må föras, böra
i den mån ske kan företagas till avgörande sålunda att de samtidigt må
kunna bliva föremål för ägodelningsrättens behandling.

15 §.

Delägarna må, om flertalet å sammanträde närvarande därom enar sig,
utse en eller flera syssloman för befordrande av meddelanden mellan lantmätaren
och delägarna, för anskaffande av hantlangning, för tillsyn däröver,
att vad som är föreskrivet eller blivit bestämt angående nyttjandet under
skiftet av jord, skog eller torvmosse noga iakttages, och för beivran av överträdelse
därav samt, i den mån delägarna så besluta, för handhavande av
de delägarnas angelägenheter i övrigt, som äga samband med skiftet.

Vill syssloman erhålla ersättning, framställe anspråk därpå före skiftets
avslutande; och varde ersättningen, där överenskommelse därom ej kan mellan
delägarna träffas, bestämd av förrättningsmännen.

4 KAP.

Om bestämmande av skifteslagets omfäng samt om tillstånd till skifte.

1 §•

Skifteslagets omfång bestämmes av förrättningsmännen efter utredning i
enlighet med därom meddelade närmare föreskrifter rörande äldre delningar
och andra förhållanden, som jämlikt de i 1 kap. angivna grunder äro av betydelse
för frågan eller eljest därmed äga samband.

2 §.

Huruvida tillstånd till det sökta skiftet ma lämnas, avgöres av förrättningsmännen
efter utredning angående de omständigheter, vilka enligt de i 1 kap.
för varje särskilt fall meddelade bestämmelser äro av beskaffenhet att inverka
på frågan.

20 Kungl. Majt:s Proposition Nr 38.

Är skifteslaget sådant, som i 1 kap. 10 § avses, och framställes ej yrkande,
att vid den tidigare delningen skall förbliva, vare utredning, varom i nästföregående
stycke förmäles, erforderlig allenast i den män föreskriften i 15
§ av nämnda kapitel därtill föranleder.

3 §.

Skriftlig redogörelse skall upprättas över vad vid utredning, varom i 1 och
2 §§ sägs, förekommit. Denna redogörelse skall biläggas protokollet.

På grund av utredningen skola förrättningsmännen meddela utlåtande,
innefattande yttrande om skifteslagets omfång samt besked, huruvida tillstånd
till det sökta skiftet lämnas eller icke.

Har fråga uppkommit om tillämpning av 1 kap. 4 §, skall yttrandet om skifteslagets
omfång innehålla särskilt yttrande av förrättningsmännen i denna del.

Varder tillstånd till det sökta skiftet lämnat, skall, där skifteslaget är sådant,
varom i 1 kap. 8 § sågs, eller där sadant fall är för handen, som i 15
§ av nämnda kapitel avses, utlåtandet angiva i vad mån utläggande av två
eller flere delägares andelar i gemensam ägolott synes höra äga rum.

Att, där fråga kan uppkomma om att oberoende av delägares beslut avsätta
skogbärande eller till skogsbörd tjänlig mark till gemensamhetsskog, utlåtandet
bör innefatta yttrande i denna fråga, därom är i 10 kap. 5 i? stadgat.

4 §.

Har genom utlåtande, som i 3 § avses, meddelats tillstånd till delning av
skifteslag, varom i 1 kap. 7 eller 11 § sägs, eller innefattar utlåtandet bestämmelse
om avsättande av skogbärande eller till skogsbörd tjänlig mark
till gemensamhetsskog eller om tillämpning av 1 kap. 4 §, skall utlåtandet
underställas ägodelningsrätfens prövning; dock att, däri sistnämnda fall allenast
avses sammanförande till ett skifteslag av områden, vilka inom ursprungligt
skifteslag vid en eller flera lantmäteriförrättningar undantagits föi gemensamt
ändamål eller eljest lämnats oskiftade, eller av samtliga ägolotter, i
vilka skifteslag, varom i 1 kap. 2 § under 1 eller 2 sågs, uppdelats, eller av
stamfastighet och avsöndrad lägenhet eller därmed jämförlig fastighet eller
avstyckad ägovidd, underställning ej erfordras, där ej sådan åtgärd eljest skall
äga rum.

Ändå att ej sådant fall är för handen, att enligt första stycket underställning
av utlåtandet skall ske, varde, där någon delägare det yrkar eller förrättningsmännen
på skäl, vilka i ty fall skola i protokollet särskilt angivas,
finna sådant erforderligt, utlåtandet underställt ägodelningsrättens provning Underställning,

varom i nästföregående stycke sägs, må inskränkas att avse,
allenast viss fråga, ägodelningsrätten emellertid obetaget att, där den så finner
lämpligt, pröva ärendet i hela dess vidd.

Ej må yrkande eller beslut, varom nu är sagt, framställas eller meddelas
senare än å det sammanträde, vara utlåtandet avgives, dock att delägare

21

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 38.

vilken på grund, av laga förfall ej varit vid sammanträdet tillstädes och ej
heller kunnat ombud för sig ställa, äger att inom trettio dagar från sammanträdet
med anmälan om förfallet hos ägodelningsdomaren skriftligen söka, att
ägodelningsrätten måtte upptaga utlåtandet till prövning. Finner ägodelningsrätten
laga förfall hava förelegat, då varde med ärendet vidare förfaret på
sätt i 21 kap. närmare förmäles.

5 g.

Har, innan utlåtande, varom i 3 § sägs, avgivits, delägare framställt yrkande
att hans ägor jämlikt 1 kap. 20 § icke skola ingå i skifte, och kan det
yrkande omedelbart prövas, bör yttrande i frågan intagas i utlåtandet. Kan så
ej ske, eller framställes eljest sådant yrkande, skall snarast möjligt prövning
av yrkandet äga rum och beslut i frågan meddelas. Finnes prövning av yrkandet
kunna äga rum först i sammanhang med skiftesläggningen, skola förrättningsmännen
därom meddela besked.

y §•

Bestämmes jämlikt 1 kap. 20 §, att ägor icke skola ingå i skiftet, skola
likväl ägornas yttergränser upptagas å kartan samt ägorna redovisas i handlingarna
med angivande av areal, ägarens namn och registerbeteckningen å
den fastighet, till vilken de höra.

Då enligt 1 kap. 4 § ett skifteslag uppdelas i två eller liera skifteslag eller
områden av olika skifteslag sammanföras till ett skifteslag, skall i skifteshandlingarna
med angivande av ägarens namn och fastighetens registerbeteckning
redovisas fastighet eller del därav, varav bildats särskilt skifteslag
eller som sammanförts med annat tidigare befintligt skifteslag eller del av
sådant.

7 §.

Innehåller utlåtande, att tillstånd till skifte vägras, skall utlåtandet, för den
händelse två eller (lera delägare finnas, innefatta yttrande, huruvida de uppkomna
kostnaderna å förrättningen, i den mån de icke gäldas av allmänna
medel, skola stanna å sökanden till skiftet eller i vad män de skola fördelas
även å andra delägare i skifteslaget.

8 §•

Skall utlåtande ej enligt bestämmelserna i 4 § första stycket underställas
ägodelningsrättens prövning och varder det ej heller på grund av delägares
yrkande eller förrättningsmännens beslut sådan prövning underställt, skall vid
utlåtandet förbliva.

Vad sålunda stadgats skall dock ej utgöra hinder mot att på grund av
förändrade äganderättsförhållanden eller andra särskilda omständigheter avvikelse
göres från vad utlåtande innehåller om utläggande av delägares andelar
i gemensam ägolott; skolande vad nu sagts äga motsvarande tillämpning
beträffande av ägodelningsrätten rörande sådan fråga meddelat beslut.

22

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 38.

Genom vad i första stycket sägs göres icke inskränkning i den prövning,
som enligt denna lag åligger ägodelningsdomaren och ägodelningsrätten vid
handläggning av fråga om meddelande av fastställelse å laga skifte.

5 KAP.

Om inskränkning i rätten att nyttja skifteslagels ägor under laga skifte.

1 §■

Efter verkställd gradering av de ägor, som skola skiftas, och intill dess
de nya lotterna tillträtts, vare det delägare förbjudet att bortföra matjord
eller genom vanhävd försämra jorden.

2 §•

Har i utlåtande, varom i 4 kap. sägs, tillstånd till skifte meddelats, skall
i den ordning, varom i 18 kap. stadgas, ofördröjligen bestämmas, huru skog
eller torvmosse inom skifteslaget må nyttjas under skiftet.

Skall utlåtande underställas ägodelningsrättens prövning, må, ändå att tillstånd
till skiftet vägrats, frågan upptagas till behandling, där i yrkande därom
enar sig minst en fjärdedel av antalet närvarande delägare.

Varder efter underställning av utlåtande, enligt vilket tillstånd till skifte
vägrats, genom domstols beslut avgjort, att skifte skall äga rum, och har ej
jämlikt nästföregående stycke beslut i frågan redan kommit till stånd, skall
bestämmande, varom ovan är sagt, ofördröjligen ske.

Bestämmelser, som meddelas i här avsedd fråga, må icke strida mot vad
i lag eller särskild författning finnes föreskrivet angående skogens vård och
må ej innefatta medgivande till nyttjande av torvmosse till avsalu annat än
i den mån sådant kan ske utan någon delägares förfång. Kommer laga
skifte till stånd, upphöre bestämmelserna att gälla, då de nya lotterna tillträtts,
där ej vad i 7 § stadgas annat föranleder. Varder på grund av
domstols beslut eller eljest avgjort, att skiftet icke skall äga rum, upphöre
bestämmelserna omedelbart att gälla.

3 ».

Från det laga skifte blivit börjat och intill dess antingen utlåtande avgivits,
varigenom tillstånd till skiftet vägrats, eller ock bestämmelser enligt 2
§ meddelats, må avverkning av samfälld skog inom skifteslaget icke ske och
må i övrigt skog och torvmosse nyttjas allenast till husbehov.

Varder utlåtande, varigenom tillstånd till skifte vägrats, av domstol upphävt,
och hava ej enligt 2 § andra stycket bestämmelser angående nyttjandet
av skog och torvmosse kommit till stånd, skall vad i avseende härå
ovan i denna paragraf stadgas äga tillämpning från det domstolens beslut
meddelades.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 38.

23

4 §.

Sedan vid delning av samfälld skogsmark skogen å viss vid skiftet utlagd
ägolott undergått uppskattning för ifrågakommande likvid mellan delägarna,
må den ej nyttjas av annan delägare än den, för vilken ägolotten utlagts.
Vid skifte av förut i laga ordning eller sämjevis delad skogsmark skall vad
efter det skogs uppskattningen ägt rum av delägare avverkas å område, som
tillagts annan delägare, vid likviden påföras den delägare, som nyttjat
skogen; vill delägare verkställa avverkning, varom nu är sagt, skall han,
innan avverkningen företages, därom underrätta den delägare, vilken området
tillagts, med angivande tillika av den tid, då avverkningen är avsedd
att äga rum.

Har jämlikt 14 kap. 9 § bestämts, att ersättning skall utgå i skogsförnödenheter,
må den delägare, som nyttjar skogen till viss vid skiftet utlagd
ägolott, ej å ägolotten verkställa avverkning i den utsträckning att möjligheten
att ur den å ägolotten befintliga skogstillgång uttaga sådan ersättning äventyras.

Vad i denna paragraf stadgas i fråga om avverkning av skog skall äga
motsvarande tillämpning beträffande nyttjande av torvmosse.

5 §•

Överträder delägare vad enligt detta kapitel lagligen beslutas eller eljest
skall lända till efterrättelse i fråga om nyttjande av skifteslagets ägor, skall
sådant anses såsom missbruk av rätt i samfälld skog och mark.

ö §•

Är afl skifteslagets jord i eu ägares band, skall vad i detta kapitel stadgas
icke äga tillämpning.

7 §•

Där med bestämmande av ersättning, varom i 14 kap. 6 och 8 §§ förmärs,
skall anstå till dess skiftet i övrigt blivit genom laga kraft ägande beslut
fastställt, skall vad i detta kapitel finnes stadgat eller enligt kapitlet lagligen
beslutas rörande nyttjande av skifteslagets ägor i tillämpliga delar
gälla intill dess förrättning för berörda ändamål blivit fastställd eller, där
talan mot beslutet om fastställelse må föras, beslutet vunnit laga kraft eller
däremot förd talan ogillats.

6 KAI’.

Om upprättande av ägokarta.

1 §•

Finnes över ägor, som skola skiftas, karta i sådan skala och av sådan
beskaffenhet, att det skäligen kan ifrågakomma att använda den vid skiftet,

24

Kangl. Maj:ts Proposition Nr 38.

och yrkar någon delägare, alt kartan skall användas, då skall den i delägarnas
närvaro jämföras med marken. Befinnes därvid kartan riktig och fullständig,
eller äro befintliga fel och brister icke större än att genom deras
avhjälpande kartan erhåller för skiftets verkställande erforderlig tillförlitlighet
och fullständighet, och varder kostnaden härför samt för kopiering, där
sådan tarvas, avsevärt mindre än som erfordras för ny kartas upprättande
efter fullständig mätning, då skall kartan efter vidtagande av nödiga rättelser
användas vid skiftet. I annan händelse, likasom då karta över ägorna
icke finnes, skall fullständig mätning verkställas och ny karta upprättas.

2 §•

Fråga, huruvida fullständig mätning skall företagas och ny karta upprättas,
avgöres av lantmätaren. Anser han sådan erforderlig, uppgive för
delägarna skälen därtill och anteckne dem fullständigt i protokollet jämte
delägarnas yttranden därom; anmärke ock, i vilken skala han finner kartan
böra upprättas. Är någon delägare missnöjd med lantmätarens beslut,
anmäle det genast till lantmätaren, vilken har att ofördröjligen insända protokollet
och, där karta finnes, jämväl denna till lantmäteristyrelsen. över
dess beslut må klagan ej föras.

Missnöjesanmälan föranlede ej inställande av beslutad mätning, där sådan
påyrkas av en eller flera delägare. Finner lantmäteristyrelsen fullständig
mätning icke erforderlig, eller beslutar styrelsen annan skala, skall kostnaden
för vidtagna åtgärder, i den mån de varda onyttiga, gäldas av delägare,
som påyrkat mätningen.

3 §•

Om närmare föreskrifter angående ägomätning och kartläggning äge Konungen
förordna.

7 KAP.

Om bestämmande av gränserna kring skifteslagets ägor.

1 §•

För bestämmande av rågångarna kring skifteslagets ägor skall sammanträde
hållas med rågrannarna å ömse sidor. Angående kungörelse om sådant
sammanträde samt kallelse därtill äge vad i 3 kap. 1 och 2 §§ stadgas
motsvarande tillämpning. Kungörelse och kallelse, varom nu sagts, skola innehålla
anmaning att vid sammanträdet förete tillgängliga kartor och handlingar,
som kunna lända till upplysning i rågångsfrågan. Hava kungörelse
och kallelse sålunda försiggått, skall förrättning verkställas utan hinder av
sakägares utevaro.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 38.

25

2 §.

Är rågång i laga ordning bestämd, undersöke förrättningsmännen dess
sträckning på marken under jämförelse med tillgängliga kartor och handlingar.
Finnes därvid rågångens rätta sträckning på marken tydligt utmärkt, och
förklaras rågången av samtliga närvarande rågrannar ostridig, eller befinnes beträffande
rågången framställd anmärkning uppenbarligen sakna fog, varom i
sådant fall besked bör av förrättningsmännen meddelas, erfordras ej vidare
åtgärd i fråga om samma rågång än att lantmätaren, innan han avslutar
förrättningen, behörigen iståndsätta’ förfallna råmärken samt utsätter nya
sådana märken, där det finnes nödigt.

Angående sådan undersökning, varom nu sagts, skall lantmätaren i protokollet
fullständigt anteckna vad i ärendet åtgjorts och därvid särskilt angiva
grunderna för att rågång ansetts i laga ordning bestämd, vilka råmärken iakttagits
samt deras läge och beskaffenhet, huruvida rågrannarna godkänt de
iakttagna råmärkena, samt vilka råmärken iståndsatts eller utsatts.

Finnes ej tillförlitlig karta över rågång, skall sådan upprättas.

3 §•

Finnes vid sådan undersökning, varom i 2 § sägs, att rågången på marken
icke hävdas i överensstämmelse med tillgängliga kartor och handlingar, eller
råder osäkerhet angående rågångens rätta sträckning, då skall lantmätaren
avfatta å karta och i protokollet beskriva skiljaktighet, som förefinnes mellan
rågången på marken och dess sträckning enligt tillgängliga kartor och handlingar,
befintlig otydlighet i fråga om rågången samt alla godkända och stridiga
råmärken och deras läge och beskaffenhet ävensom i protokollet anteckna
vad angående de stridiga råmärkena blivit anfört. Sedan detta skett,
söke förrättningsmännen åvägabringa förening mellan närvarande rågrannar
angående rågångens sträckning i överensstämmelse med någon av de sålunda
upptagna och beskrivna linjerna eller med en linje med huvudsaklig sträckning
mellan dessa. Innan förening undertecknas, utstake lantmätaren, där så
erfordras, den antagna rågången. Kan ej förening träffas, pröve förrättningsmännen
rågångens rätta sträckning och give beslut härom samt utstake i
överensstämmelse därmed lantmätaren rågången, där så erfordras. Lantmätaren
utmärke tillika å karta rågången sådan den genom förening eller beslut
blivit bestämd.

i §•

Finnes ej i laga ordning bestämd rågång, undersöke förrättningsmännen med
ledning av märken, som av ålder ansetts utvisa gränsen, och den utredning,
som i övrigt kan åvägabringas, huru rågången sträcker sig. Är rågångens
sträckning mellan samtliga närvarande rågrannar ostridig, upprätte lantmätaren
karta över rågången och anteckne i protokollet alla iakttagna märken
samt deras läge oeh beskaffenhet; utstake ock lantmätaren, där så erfordras,

26

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 38.

rågången och läte därefter rågrannarna godkänna rågången genom förening.
Lag samma vare, där tvist om rågångens rätta sträckning yppats, men tvisten
bilagts. Har tvist, varom nu är sagt, uppkommit, och kan förening ej träffas,
vare lag, som i 3 § näst sista punkten sägs, och utmärke lantmätaren å
karta rågången, sådan den genom förrättningsmännens beslut bestämts.

5 §•

I fall, varom i 3 och 4 §§ sägs, åligge lantmätaren, där ej förening beträffande
rågångens sträckning kommit till stånd, att inom femton dagar från
det sammanträde, å vilket beslut i rågångsfrågan meddelats, utgiva eller med
posten översända ett exemplar av kartan och protokollet över förrättningen
till den av rågrannarna, som av dessa eller, där de ej åsämjas, av lantmätaren
utses att mottaga berörda handlingar.

§ 6.

Sedan rågången blivit slutligen bestämd, skall lantmätaren å marken utmärka
samma rågång på tydligt och varaktigt sätt.

Om närmare föreskrifter huru råmärken skola vara beskaffade och rågångar
utmärkas äge Konungen förordna.

7 §•

Vad nu är stadgat om rågångar gälle i tillämpliga delar jämväl om gränser,
som tillkommit vid skifte, klyvning, ägostyckning, avsöndring och avstyckning,
ävensom om andra fastighetsgränser.

8 KAP.

Om ägoutbyte.

1 §•

Går rågång eller annan gräns kring område, som skall skiftas, i bukter
eller brytningar, och kan den genom utbyte av ägor erhålla lämpligare sträckning
och bekvämare ägoanordning därigenom vinnas, då skall sådant ägoutbyte
utan hinder av att därigenom rubbning sker i lantmäteriförrättning,
som fastställts eller eljest är lagligen gällande, verkställas i så stor omfattning,
som är nödigt och utan förfång för delägare å någondera sidan kan ske.

Hör till fastighet inom skifteslaget äga inom annat skifteslags rågång, eller
ligger inom skifteslaget äga hörande till fastighet inom annat skifteslag, eller
har delägare i skifteslag andel i äga inom annat skifteslag, vilken undantagits
för gemensamt behov, och kan ägoutbyte verkställas till fördel för endera
sidan och utan förfång för den andra, skall sådant utbyte ske.

Prövas ägoutbyte böra verkställas för ändamål, varom i 1 kap. 6 § tredje
stycket, 9 § andra stycket sista punkten eller "16 § förmäles, må, utan hinder

Kung!,. Maj:ts Proposition Nr 38.

27

av att därigenom rubbning sker i Iantinäteriförrättning, varom i första stycket
sägs, .sådant ägoutbyte äga rum, därest det kan ske utan någon delägares
förfång.

Ägoutbyte må äga rum jämväl på det sätt att vederlag för äga, som lägges
från ett skifteslag till annat, tages från ett tredje skifteslag, samt gottgörelse
beredes detta av jord hörande till det skifteslag, till vilket förstnämnda
äga lägges.

Ägoutbyte må verkställas utan hinder därav att det innebär överflyttande
av en fastighets hela ägovälde.

Fråga om ägoutbyte skall behandlas å sammanträde med delägarna ä ömse
sidor. Angående kungörelse om sådant sammanträde samt kallelse därtill äge
vad i 3 kap. t och 2 §§ stadgas motsvarande tillämpning.

2 §■

De ägor, som jämlikt 1 § utbytas mot varandra, skola vara av lika uppskattningsinnehåll
enligt gradering, verkställd på sätt i 11 kap. sägs.

Uppgår skillnaden i uppskattningsinnehåll emellan ägor, som finnas lämpligen
böra utbytas mot varandra, till högst två procent av uppskattningsinnehållet
av fastighet eller för flera ägolotter samfällt område, varifrån ägovidd
med det högre uppskattningsinnehållet är avsedd att tagas, må ägorna dock
utbytas mot varandra och vederlag för vad å ena sidan brister lämnas i penningar,
där det prövas kunna ske utan någon delägares förfång.

I fråga om bestämmande av penningersättning, varom nu är sagt. skall
vad i 11 kap. 2 § andra stycket stadgas i tillämplig del gälla.

3 §.

Frångår jord genom ägoutbyte vissa ägolotter i redan skiftat skifteslag,
skall den jord, som lämnas i vederlag, fördelas i sammanhang med ägoutbytet.
Kan vederlagsjord ej i bekväm ägoanordning tilläggas ägolott, som frånträtt
jord vid ägoutbytet, må den läggas till andra ägolotter inom skifteslaget
mot vederlag genom jämkning av ägolotterna. Om sådan jämkning skall vad
i 1 kap. 18 § andra stycket sägs om ersättning i penningar i där avsedda
fall äga motsvarande tillämpning.

4 §•

Kan vid laga skifte bekvämare ägoanordning vinnas genom utbyte av ägor
i andra fall än de, som omförmälas i 1 §, och träffa samtliga delägare å
ömse sidor därom förening, eller äro de ägor. vilkas utbytande ifrågasättes.
i en ägares hand, då må sådant utbyte på sätt i nämnda paragraf sägs äga
rum, där de till utbyte ifrågasatta ägorna hava väsentligen lika uppskattningsinnehåll.

Hör äga, som sådant utbyte avser, till fastighet, som på grund av inteckning
eller eljest häftar för fordran eller annan rättighet, må utbytet icke ske

28

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 38.

med mindre innehavare av sådan fordran eller rättighet lämnar medgivande
därtill eller det är uppenbart, att utbytet icke kan lända honom till skada.

5 §•

Vid ägoutbyte gälle i tillämpliga delar vad som stadgas i 14 och 15 kap.
av denna lag.

G g.

Område, som ingår i tomtindelning, må ej ingå i ägoutbyte enligt denna lag.

7 §•

Uppstår fråga om utbyte av ägor, som höra till skilda socknar eller andra
förvaltningsområden, och är någon av ägorna bebyggd, eller innebär ägoutbytet
överflyttande av en fastighets hela ägovälde från ett förvaltningsområde
till annat sådant område, åligge det lantmätaren att därom göra anmälan
hos Konungens befallningshavande i länet, som har att underställa Konungens
prövning, huruvida och under vilka villkor utbytet må äga rum; och vare
frågan om ägoutbytet vilande till dess Konungen meddelat beslut i ärendet.

9 KAP.

Om delningsgrund.

I §•

Oskiftad jord skall, i den mån ej vad nedan i denna paragraf eller 3 §
stadgas annat föranleder, vid skifte fördelas efter det andelstal, som tillkommer
envar delägare.

Utgöres skifteslaget av två eller flera jordeboksenheter, skall, såvitt angår
förhållandet mellan dessa enheter inbördes, vad enligt särskild föreskrift för
orten eller sedvänja i orten användes såsom jämförelsegrund för delaktighet
i by eller, där sådan jämförelsegrund ej linnes, oförmedlade mantalet utgöra
delningsgrund.

Har i fråga om område, som vid lantmäteriförrättning undantagits för delägarnas
gemensamma behov eller eljest lämnats oskiftat, vid sådan förrättningviss
grund blivit bestämd för delaktighet i området, lände vid skifte av området
den grund till efterrättelse.

^ §•

Har jord, som skall skiftas, förut delats genom lantmäteriförrättning, som
fastställts eller eljest är lagligen gällande, skall, såvitt angår förhållandet mellan
de vid den föregående delningen utlagda ägolotterna, innehavet enligt samma
delning utgöra delningsgrund och förty varje sådan lott tilldelas vad enligt

29

Kungl. Maj-.ts Proposition Nr 38.

uppskattning svarar mot de ägor, som vid den förra delningen tillagts ägolotten.
Var den äldre delningen tegskifte, skall vad nu är sagt gälla allenast
i den män ej sådant stadgande om delningsgrund, som beträffande förhållandet
mellan olika jordeboksenheter må vara för viss landsort meddelat, annat
föranleder.

Där i skifteslag, som skall delas, viss jord av delägare innehaves på
grund av dom eller avsöndring eller såsom odaläga, skall delägaren vid
skiftet erhålla vad enligt uppskattning svarar mot nämnda jord.

Lag samma vare, där derå delägare innehava var sina till läge och gränser
bestämda ägor inom område, för vilket viss jämförelsegrund till utmärkande
av olika innehavares delaktighet däri ej är känd, så ock där ägolott
vid skiftet utlägges för delägare, vars jordinnehav är grundat på handling,
som med hänsyn till sin avfattning och övriga omständigheter bör så förstås,
att ägor inom vissa gränser upplåtits, även om visst hemmantal eller annat
skattetal tillika angivits eller åsatts.

Att utläggande av ägolott på grund av handling, varom nyss är sagt, må
ske allenast under viss förutsättning, därom är i 13 kap. 12 § sista stycket
stadgat.

3 §-

Ingå i skifte ägor, vilka innehavas av delägare på grund av sämjedelning,
som kommit till stånd innan denna lag trätt i kraft, då vare, där antingen
enligt särskild föreskrift för orten eller sedvänja i orten innehavet utgör
delningsgrund eller ock närvarande delägare träffa förening att antaga innehavet
till delningsgrund, delägaren berättigad att vid skiftet erhålla vad enligt
uppskattning svarar mot de ägor, han innehar, dock under förutsättning
att vid tiden för sämjedelningen hinder icke enligt för orten gällande särskilda
bestämmelser förelegat för ägornas avskiljande genom ägostyckning eller
jordavsöndring.

•i §.

Finnes för lägenhet ej visst andelstal, och skall ej på grund av vad förut
i detta kapitel stadgats innehavet utgöra delningsgrund för lägenheten, skola
förrättningsmännen bestämma delningsgrund för lägenheten efter vad som
prövas motsvara den rätt, lägenheten tillkommer i skifteslagets ägor.

5 §•

Vid delning av sådant skifteslag, som enligt 1 kap. 4 § bildats genom
sammanförande av två eller {lera skifteslag eller områden av olika skifteslag,
galle innehavet såsom delningsgrund, såvitt angår förhållandet mellan
de skifteslag eller områden inbördes, varav bildats det skifteslag. som skall
delas.

30

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 38.

6 §.

Har, innan denna lag trätt i kraft, delägare av oskifto i kärr, mosse eller
annan oländig mark med tillstånd av övriga delägare gjort odling, äge han,
ändå att tillgång till sådan mark till fullt belopp efter delningsgrunden ej
finnes för övriga delägare, behålla den sålunda uppodlade marken eller, där
denna ej kan tilläggas honom utan att oreda i skiftet uppkommer, njuta
fullt vederlag i annan jord.

Har någon eljest efter erhållet lov eller utan någon delägares bestridande
uppodlat oskiftad mark, gånge den lika med annan oskiftad mark in i skiftet;
njute dock innehavaren ersättning för odlingen på sätt i 14 kap. stadgas.

Är odlingen så gammal, att underrättelse saknas om huru den tillkommit,
vare det att anse som om odlingen tillkommit med veterligt lov.

7 §•

1 vederlag för sådan rättighet till skogsfång, mulbete, liske, torv- eller grustäkt
eller dylikt, som omförmäles i 1 kap. 21 §, skall av den fastighet,
som besväras av dylikt servitut, utbrytas eller avsättas så stort område, som
med hänsyn till omfattningen av den servitutberättigades och fastighetsägarens
rätt att förfoga över den naturtillgång rättigheten avser, efter prövning
i varje särskilt fall finnes svara emot den förmån rättigheten innebär.

Där för visst fall särskild grund för beräkningen är bestämd, lände den
till efterrättelse.

8 §•

Avgärda by njute vid skifte av mark, däri den med bolbyn äger de], efter
delningsgrunden hälften mindre än bolbyn.

10 KAP.

Om undantag av mark från skifte samt om bildande av servitut

vid skifte.

1 §•

Utmål till erforderliga vägar och avloppsdiken samt, där så tarvas, tjänliga
ställen till hämtning av sten, sand, lera, grus, torv och vatten ävensom för vattning
av kreatur skola undantagas av oskifto, i den mån behovet ej lämpligen
kan tillgodoses på sätt i 9 § sägs.

Vägar och diken skola framdragas där markens beskaffenhet och lutningsförhållanden
göra det lämpligast och om möjligt läggas i gränser mellan
ägolotter.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 88.

31

2 §•

Om hinder för lämplig och redig skiftesläggning icke därigenom förorsakas,
må ock mark för tillgodoseende av annat för delägarna gemensamt
behov än i 1 § sägs samt väg till denna mark undantagas av oskifto, i den
mån behovet ej lämpligen kan tillgodoses på sätt i 9 § omförmäles. Under
enahanda villkor må för vissa delägares räkning dylikt undantag göras mot
avräkning å dessa delägares ägolotter.

3 §•

Finnes inom skifteslaget samfällt strömfall, skall det med nödigt utmål
undantagas för gemensam räkning, där det kan ske utan någon delägares
förfång. Annat vattentäckt område, som är för delägarna samfällt, må ock
avsättas såsom för dem gemensamt, där sådant prövas för delägarna i allmänhet
medföra nytta och kunna ske utan förfång för någon av dem.

i §•

Innehar delägare på grund av laga delning eller enligt sämjedelning, som
skett innan denna lag trätt i kraft, strömfall, fiske, torvmosse, stenbrott eller
annan sådan särskild lägenhet, som icke utgör fastighet för sig, och kan ej
utan olägenhet för skiftet hans ägolott så anordnas, att lägenheten faller
inom ägolottens område, vare sådan delägare, där utbyte av lägenheten mot
annan äga av likartat slag icke lämpligen kan ske, berättigad att behålla
lägenheten ävensom att såsom särskilt undantag mot avräkning å ägolotten
erhålla nödigt utmål och väg därtill. Är fråga om annan särskild lägenhet
än strömfall, tillkomme dock innehavaren den rätt nu sagts allenast om åtgärd
för lägenhetens tillgodogörande av honom vidtagits.

5 §•

Ingår i skifteslaget skogbärande eller till skogsbörd företrädesvis tjänlig
mark, må, efter ty här nedan sägs, vid skiftet bestämmas, att nämnda mark
eller viss del därav skall avsättas till gemensamhetsskog för att till delägarnas
gemensamma nytta förvaltas i enlighet med vad därom är särskilt
stadgat.

1. Är skogsmark samfälld, skola förrättningsmännen tillse, om och i vilken
omfattning bildande av gemensamhetsskog därav bör äga rum. Sådan
skog må icke bildas, där skifte av skogsmarken prövas för delägarna i allmänhet
medföra övervägande nytta samt kunna ske utan någon delägares
förfång. Ej heller må mot delägares bestridande gemensamhetsskog bildas,
där skogsmarken kan så fördelas, att samtliga ägolotter, som däri äga
del, erhålla formliga, välbelägna och för skötseln av skogen förmånligt anordnade
skiften. I andra fall skall gemensamhetsskog bildas, dock att där
så beskaffade skiften, som nyss sagts, prövas kunna anordnas för viss eller

32

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 38.

vissa ägolotter, utbrytning av de å dessa ägolotter belöpande andelar icke
må vägras, så framt sådan utbrytning finnes kunna ske utan någon delägares
förfång. Vid bildande av gemensamhetsskog skall jämväl iakttagas, att
anslag av husbehovsskog utlägges för ägolott, som ej därförutan äger erforderlig
tillgång till dylik skog, ävensom att sådana inom skogsmarken befintliga
områden, vilka på grund av läge, omfång och beskaffenhet lämpa sig
för odling, undantagas såsom inrösningsjord enligt vad i 11 kap. 1 § stadgas.

Vad om samfälld skogsmark nu sagts skall gälla jämväl om oskiftad skogsmark,
som undergått sämjedelning efter det denna lag trätt i kraft.

Det utlåtande, som förrättningsmännen jämlikt 4 kap. 3 § hava att avgiva,
skall, där bildande av gemensamhetsskog oberoende av delägares beslut
kan komma i fråga, innefatta yttrande därutinnan. Kan erforderlig utredning
förebringas först i samband med skiftesläggningen, må dock frågan anstå
och särskilt utlåtande däri meddelas. Prövas därvid dylik skog böra bildas,
skall utlåtandet, så fort lämpligen ske kan, underställas ägodelningsrättens
prövning; i annat fall äge vad i 4 kap. 4 § andra stycket stadgas motsvarande
tillämpning.

2. Oavsett huruvida skogsmark är samfälld eller delad, vare det de delägare,
vilka önska, att den å deras ägolotter belöpande skogsmarken eller
viss del därav skall avsättas till gemensamhetsskog, obetaget att med laga
verkan därom träffa förening; dock att, där fråga är om samfälld eller efter
denna lags ikraftträdande sämjedelad skogsmark, sådan förening icke må
komma till stånd innan det blivit avgjort, att den ifrågavarande skogsmarken
icke skall i den ordning, varom under 1 sägs, avsättas till eller ingå i
gemensamhetsskog.

tf §■

1 gemensamhetsskog skall envar delägare hava andel efter tv lian avstått
mark till gemensamhetsskogen.

Avsättes för bildande av gemensamhetsskog mark, som är föremål för
servitut, skogsavverkningsrätt eller annan nyttjanderätt, och är sådan rättighet
upplåten allenast från viss eller vissa av de ägolotter, från vilka mark avståtts
till gemensamhetsskogen, då skall, där sådant finnes nödigt, i sammanhang
med avsättandet av mark till gemensamhetsskogen bestämmas visst område av
skogen, å vilket rättigheten må utövas; och lände rättigheten, så länge den
består, till inskränkning i delaktigheten i gemensamhetsskogen för ägare av
lott, från vilken rättigheten upplåtits. Sedan rättigheten upphört, äge delägarna
verkställa den vidräkning i avseende å skogen, som av omständigheterna
påkallas.

7 §■

Vid skifte av vattentäckt område må fisket, där det ej förut delats, undantagas
såsom för delägarna gemensamt, där sådant prövas för delägarna i
allmänhet medföra övervägande nytta och kunna ske utan någon delägares
förfång.

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 38.

38

8 §•

Äga, som på grund av beskaffenhet eller läge icke kan med erforderlig
säkerhet uppskattas i jämförelse med skifteslagets övriga ägor, eller vars
värde är så lågt, att kostnaderna för dess skiftande finnas icke stå i skäligt
förhållande till värdet, må uteslutas från delningen, där det prövas lända till
väsentlig fördel för delägarna samt icke hindra lämpligt och redigt skifte.

9 §■

A ägolott må till förmån för annan sådan lott läggas besvär eller last,
såsom angående väg, vattenställe, vattens ledning eller uppdämning, ledning
för överförande av kraft, hämtning av sten, sand eller vatten, torv-, ler-,
grus- eller tångtäkt, flottning, landningsplats för båtar, utrymme för torkning
av sjöfoder och fiskredskap eller dylikt, dock allenast i den mån servitutet avser
ett behov, som måste tillgodoses för att skiftet skall kunna utföras utan delägares
förfång och sådant tillgodoseende ej med mindre olägenhet kan ske
genom undantag av mark på sätt i 1 och 2 §§ sägs, samt servitutet ej heller
länder till avsevärt förfång för den fastighet, varå det lägges.

I protokollet över förrättningen samt, i den mån så lämpligen kan ske,
jämväl å kartan till förrättningen skall angivas område för servituts utövande.

10 §.

Imdantages vid laga skifte utmål för nya vägar för skiftesdelägarnas behov
eller för omläggning eller förbättring av redan befintliga vägar, skall tid bestämmas,
inom vilken vägarbetet skall vara utfört. I kostnaden för detta
arbete skola samtliga skiftesdelägarna deltaga efter tv de vid skiftet ägolott
njutit, där ej annorlunda bestämmes. Där delägare det äskar, åligger det
förrättningsmännen att efter undersökning å marken upprätta plan och kostnadsförslag
för vägbyggnaden samt mellan delägarna fördela kostnaderna för
vägarnas byggande.

Ifrågasättes att andra än skiftesdelägare skola deltaga i byggande av väg,
varom här är fråga, då skall den väg icke upptagas i planen och kostnadsförslaget.
I den kostnad, som vid förrättning enligt lagen om enskilda vägar
på landet kan komma att påföras delägare i skifteslaget för byggande av
sådan väg, skola samtliga skiftesdelägare taga del efter ty i första stycket sägs.

Där vid skifte utmål för avloppsdike undantages, åligger det förrättningsmännen
att företaga avvägning och undersökning för utrönande av lämpligaste
sträckningen för sådant dike ävensom, där dikningsföretag ej prövas
vara av sådan beskaffenhet, att annan än skiftesdelägare därav beröres, att.
om delägare det äskar, upprätta plan och kostnadsförslag för dikningsarbetets
utförande.

11 §■

Om undantag från skifte av mark, som upptager fornlämning, är särskilt
stadgat.

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. Öl käft. (Nr 38).

O

O

34

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 38.

11 KAP.

Om vad såsom inrösnings- och avrösningsjord räknas och om ägors gradering.

1 §■

Såsom inrösningsjord räknas duglig åker och äng ävensom därtill odlingsbar
mark av beskaffenhet, läge och omfång att med hänsyn till dessa och i
övrigt föreliggande förhållanden dess odlande anses kunna ske med fördel
och ifrågakomma inom överskådlig tid; all annan mark räknas såsom avrösningsjord.

2 §•

Innan lotternas läge bestämmes, skall verkställas gradering av skifteslagets
ägor.

Härvid skola förrättningsmännen besiktiga och undersöka marken samt
åsätta varje ägostycke visst gradtal, allt efter de särskilda ägostyckenas olika
godhet. Gradtalen skola så bestämmas, att genom deras åsättande en bestämd
och tillförlitlig grund vinnes, enligt vilken till godheten olika ägor kunna
med varandra jämföras och genom en därefter lämpad tillökning i areal för
sämre jord gå i utbyte. Vid gradtals åsättande må hänsyn icke tagas till tillfälliga
omständigheter utan allenast till ägornas förhandenvarande naturliga
beskaffenhet ur jordbrukssynpunkt och den behållna avkastning, som på grund
härav med ändamålsenlig skötsel och, vad odlingsmarken angår, efter dess
uppodling under vanliga förhållanden kan påräknas. Graderingen skall verkställas
för alla ägor i ett sammanhang eller särskilt för inrösnings- och särskilt
för avrösningsjorden, allt efter som i varje fall befinnes lämpligast. Där
graderingen verkställes särskilt för inrösnings- och särskilt för avrösningsjorden,
bör, där så prövas erforderligt, bestämmas ett jämförelsetal, angivande inbördes
förhållandet emellan uppskattad enhet av inrösnings- och avrösningsjorden.
Tillika bör uppskattad enhet av jorden eller, där inrösnings- och avrösningsjorden
graderats var för sig, sådan enhet av såväl inrösnings- som
avrösningsjorden åsättas värde i penningar, beräknat enligt den vid gradtalets
bestämmande tillämpade grund.

Hava skifteslagets samtliga ägor högre värde i något av de avseenden, varom
i 3 § förmäles, än ur jordbrukssynpunkt, skall graderingen ske med hänsyn
till sådant värde, och skall, där så skett, i protokollet meddelas upplysning
härom.

Vattentäckt område skall graderas efter den nytta, som kan dragas av
grunden och vattnet.

Med avseende å mark, som uteslutits från delningen eller förklarats ej
skola ingå i skiftet eller undantagits för gemensamt ändamål, vare gradering
ej erforderlig i vidare mån än som kräves för skiftets riktiga verkställande.

Kungl. Maj ds Proposition Xr SS.

So

3 §•

Lämpar sig äga till byggnads- eller upplagsplats, eller kan den nyttjas till
torvtäkt, sten- eller malmbrott, grus- eller lertäkt eller annat, som icke har
samband med ägans tjänlighet för jordbruk, och är det värde, ägan i sådant
avseende har, högre än ägans värde ur den synpunkt, som varit bestämmande
vid graderingen, skall det överskjutande värdet särskilt uppskattas i
penningar för ändamål, varom i J k kap. 11 § sägs.

4 g.

Det åligger lantmätaren att under fortgången av de åtgärder, som omförmälas
i 1 3 §§, underrätta delägarna om innebörden av de vidtagna åtgär derna.

5 §•

Äro ägor, som skola skiftas, graderade vid förut verkställd lantmäteriförrättning,
och yrkar någon delägare, att den gradering skall följas vid skiftet,
pröve förrättningsmännen, om samma gradering är av den beskaffenhet att
den kan oförändrad eller efter vissa rättelser användas vid förrättningen.

6 §•

Sedan gradering av ägorna blivit verkställd, upprätte lantmätaren ägobeskrivning,
omfattande alla å kartan upptagna ägofigurer.

7 §•

Sedan ägobeskrivning upprättats i de delar, som icke bero på arealuträkning,
skall lantmätaren a sammanträde med delägarna anmäla beskrivningen
och hålla den för dem tillgänglig ävensom rörande innehållet i beskrivningen
lämna de upplysningar, som av delägare påkallas.

8 §•

Närmare föreskrifter om vad såsom inrösnings- och avrösningsjord bör
räknas, om ägors gradering och uppskattning samt om ägobeskrivning meddelas
av lantmäteristyrelsen.

12 KAP.

Om hävdeforteckninsr.

1 §•

Hävda delägare vissa ägor, skall lantmätaren upprätta hävdeförteckning,
i vilken upptagas dels för varje delägare och för var ägolott denne innehar
de därunder hävdade ägofigurer dels ock särskilt de ägofigurer, som hävdas
av två eller flera delägare gemensamt eller av skifteslaget samfällt.

36 Kungl. Maj.ts Propositivn Nr 38,

Kan ej utredas, vilken delägare hävdar viss äga, förfares efter tv i 3 kap.
12 g är stadgat.

I hävdeförteckningen skola angivas jämväl servitut, varom upplysning
vunnits, ävensom inom skifteslaget förefintliga, för viss tid eller för livstid a\-söndrade lägenheter.

Delägarna skola tillhandahålla lantmätaren tillgängliga handlingar och övriga
uppgifter, som erfordras för hävdeförteckningens upprättande.

Lantmätaren skall å sammanträde föredraga hävdeförteckningen för delägarna
och föra till protokollet de anmärkningar, som framställas mot förteckningen.

Förteckningen bör av delägarna underskrivas. Vägrar delägare sin underskrift,
skall sådant ävensom skälet till vägran, där det uppgivits eller eljest
kunnat utrönas, i protokollet anmärkas.

Närmare föreskrifter angående hävdeförteckning meddelas av lantmäten styrelsen.

13 KAP.

Om skiftesläggning och utflyttning.

1 §.

Till efterrättelse vid skiftesläggningen skall lantmätaren i överensstämmelse
med av lantmäteristyrelsen meddelade närmare föreskrifter upprätta en tilldelningslängd,
däri upptagas utom de uppgifter, som för särskilda fall erfordras,

uppskattningsinnehållet av skifteslagets samtliga ägor, vilka undergått gradering,

i den mån gradering ägt rum av ägor, som skola undantagas för gemensamt
eller enskilt behov, uppskattningsinnehållet av nämnda ägor ävensom sättet
för deras avräknande,

den eller de delningsgrunder, som skola tillämpas vid skiftet, och, där
olika delningsgrunder skola följas, uppgift å det ägobelopp, som skall fördelas
efter envar av dem, samt

för varje ägolott uppgift å det ägobelopp, som efter delningsgrund tillkommer
ägolotten.

2 §.

Till varje ägolott skall genom skiftet läggas det ägobelopp, som tillkommer
samma ägolott.

Finnes det för lämplig skiftesläggning av synnerlig vikt att till ägolott
lägges visst av fastighets- eller andra ägogränser, vägar, större diken eller
varaktiga naturliga skillnader begränsat område, må dock, utan hinder därav
att detta område ensamt eller tillsammans med andra till ifrågavarande ägolott
vid skiftet lagda ägor icke jämnt svarar mot vad den enligt delningsgrund

37

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 38.

har att bekomma, området tilldelas ägolotten, därest avvikelse från det envar
ägolott tillkommande ägobelopp, som därigenom uppkommer, icke överstiger
två procent av samma belopp och sådan avvikelse icke länder till
någon delägares förfång. Där fråga är om delning av område, som vid lantmäteriförrättning
undantagits för gemensamt ändamål eller eljest lämnats
oskiftat, må för fastighet, som vid skiftet i området erhåller del, avvikelsen
utgöra högst två procent av det ägobelopp, som motsvaras av uppskattningsinnehållet
av fastighetens andel efter delningsgrund i det skiftade området''
sammanlagt med det fastigheten vid tidigare laga delning tillagda uppskattade
ägobelopp.

Gottgörelse för den minskning i ägovälde, delägai’e efter vad ovan sägs
kan få vidkännas, skall utgå i penningar och beräknas med ledning av värdering,
varom i 11 kap. 2 § andra stycket förmäles.

3 §•

Till varje ägolott skall läggas behörig andel enligt delningsgrund av olika
ägoslag, så i inrösnings- som avrösningsjorden, med i möjligaste män jämn fördelning
mellan de olika ägolotterna av bättre och sämre mark, förrättningsmännen
emellertid obetaget att, där sådant med hänsyn till särskilda förhållanden
prövas lämpligt, härutinnan vidtaga skälig jämkning i den mån det kan ske
utan någon delägares förfång. Särskilt skall, såvitt det med hänsyn till vid
skiftet tillämpad delningsgrund låter sig göra, vid ägotilldelningen iakttagas,
att icke någon ägolott, för vilken ägor tidigare utlagts vid laga delning eller
sämjevis, vid skiftet erhåller sådan sammansättning, att den mindre än före
skiftet ägnar sig för den art av hushållning, vartill ägolotten användes.

4 §.

Skiftesläggningen skall verkställas så, att varje ägolott erhåller en för ägornas
ändamålsenliga brukande lämplig ägoanordning.

5 §•

Skiftena böra göras formliga samt i övrigt bekväma att bruka och hägna.
De böra så anordnas, att gränserna så långt möjligt är utgöras av vägar,
större diken och varaktiga naturliga skillnader. I den mån detta ej kan ske,
böra gränserna göras i möjligaste mån räta.

Särskilt skall vid delning av skogsmark tillses, att skifte ej utlägges, som
genom belägenhet eller form varder olämpligt att skötas för sig.

6 §•

Skiftas vattentäckt område, och är stranden förut skiftad, skall till envar
delägare läggas det område, som är beläget vid hans strand, såvitt det kan
ske utan någon delägares förfång.

38

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 38.

V §■

Ägolott skall utläggas i allenast ett skifte, om skifteslagets ägor äro så belägna
och av det jämförliga förhållande till varandra, att det kan ske med
iakttagande av alla delägares rätt och utan avsevärd olägenhet för någon. I
annat fall vare två skiften tillåtna.

Skulle i något fall oundgängligen fordras undantag från vad sålunda stadgats,
då må till ägolott läggas tre eller flera skiften, efter vad med hänsyn
till ägornas beskaffenhet och belägenhet fordras.

8 §•

Vid skiftesläggningen skall tillses, att varje ägolott kommer att äga rätt till
nödiga vägar.

9 §■

Är skifteslag eller del därav föremål för sådant servitut, varom i 1 kap. 21 §
sägs, och varder ej servitutet utbrutet, då böra, i den mån så lämpligen kan
ske, föreskrifter meddelas om servitutets utövande på sådant sätt, att därigenom
ej föranledes större intrång än av servitutets art och omfattning betingas.
Jämväl må för vinnande av lämpligt skifte servitut, som vilar å visst
område, förflyttas till annat område, som är jämgott för ändamålet och
icke avsevärt svårare att begagna.

10 §.

År område för viss tid eller för livstid avsöndrat från fastighet, som ingår
i laga skifte, och kan lämpligt skifte ej vinnas utan att området frångår
innehavaren, då skall till denne utläggas annat jämgott område av de ägor,
som vid skiftet läggas till stamfastigheten.

År sådan lägenhet avsöndrad från skifteslaget i dess helhet eller från två
eller flera ägolotter, och kan den ej utan men för innehavaren utläggas med
viss del å varje ägolott efter dess delaktighet i lägenheten, då skall jämgott.
område utläggas å en eller liera av ägolotterna med rätt för delägare, som
tillsläpper mera mark än på honom belöper, att av övriga delägare antingen
genom jämkning i skifte, gällande för samma tid som avsöndringen, åtnjuta
vederlag i jord eller, där så icke lämpligen kan ske, bekomma ersättning i
penningar. Om beloppet av i penningar utgående ersättning äga vederbörande
delägare att träffa förening.

11 §•

Anmäler ägare av två eller liera fastigheter inom skifteslaget, vilka enligt
lag må sammanläggas till en fastighet, sin avsikt att göra framställning om
dylik sammanläggning, förelägge lantmätaren honom viss tid, inom vilken
framställningen skall göras; och må med skiftets fortgång, i vad det är beroende
på sammanläggningen, anstå till dess frågan om sammanläggningen
slutligen avgjorts, såvida ej skiftet därav oskäligt uppehälles.

Kwngl. Maj:ts Proposition Nr 38.

39

12 §.

För varje särskilt jordregisternummer utlägges eu ägolott, i den mån ej
nedan annorlunda stadgas.

Innehar delägare på grund av olika fång särskilda i jordregistret icke redovisade
andelar av en under visst jordregisternummer upptagen fastighet, utläggas
dessa andelar i en ägolott.

Finnas två eller flera delägare i en under ett och samma jordregisternummer
upptagen fastighet, utlägges för varje delägares andel en ägolott, utan
så är att jämlikt föreskrift eller medgivande, som enligt denna lag lämnats,
å vissa delägare belöpande andelar skola utläggas i gemensam ägolott.

Åberopar delägare åtkomsthandling, som, vare sig hemmantal eller annat
skattetal däri angivits eller icke, finnes höra så förstås, att genom åtkomsthandlingen
upplåtits visst till gränserna bestämt område inom skifteslaget,
och begär han att på grund av samma handling erhålla ägolott åt sig utlagd,
må det ske, dock allenast under förutsättning att mot områdets avskiljande
hinder icke finnes möta i vad i denna lag stadgas angående avstyckning.

13 §.

Skiftas ägor, vilka utgöra samfällighet för vid en och samma laga delningsförrättning
utbrutna ägolotter, skall skiftet ske i anslutning till den vid berörda
förrättning tillkomna indelning.

Har någon av ägolotterna själv undergått laga delning, skall vad av ägorna
belöper å denna ägolott utskiftas mellan de lotter, i vilka ägolotten vid nämnda
förrättning uppdelats, där ej antingen delägarna enas om att lämna andelen
oskiftad och det prövas kunna ske utan någons förfång, eller ock förrättningsmännen
på grund av stadgande i 1 kap. finna hinder möta mot delningen.

Vad sålunda i nästföregående stycke stadgats skall äga motsvarande tilllämpning
jämväl i övriga fall, där samfällda ägor skiftas mellan skifteslag.
av vilka något undergått laga delning.

14 §.

Begära delägare i en under ett och samma jordregisternummer upptagen
fastighet att erhålla sina ägor i gemensam ägolott, skall det ske.

År fråga om skifteslag, varom i 1 kap. 2 § under 3 sägs, må jämväl å
flera jordregisternummer belöpande andelar på vederbörande delägares begäran
utläggas i gemensam ägolott, såvitt lämpligt skifte för övriga delägare
därav ej hindras.

15 §.

Innehar delägare i skifteslaget ägor under flera jordregisternummer, vare
han berättigad att få de särskilda ägolotterna lagda intill varandra, om lämpligt
skifte för övriga delägare därav ej hindras. År fråga om skifteslag.

40

Kungl. Maj-.ts Proposition Nr 38.

varom i 1 kap. 2 § under 3 sägs, skall tillika vad i 14 § andra stycket
stadgas äga motsvarande tillämpning.

16 §.

Fordras för begränsning av antalet skiften eller för åstadkommande av förmånlig
ägoanordning i övrigt att en eller flera delägare utflytta, och prövas
de fördelar, som av utflyttningen vinnas, med hänsyn till brukningsförhållandena
inom skifteslaget vara av större betydelse än de med nämnda åtgärd
förenade kostnader och olägenheter, då skall utflyttning ske i den utsträckning
sådan prövas nödig.

17 §.

Vid avgörande av frågan vilka delägare skola utflytta skall tillses å ena
sidan att lämpligt skifte så långt sig göra låter befordras och å andra sidan
att utflyttningskostnaden icke uppgår till oskäligt belopp.

Prövas med hänsyn till vad sålunda stadgats förhållandena ställa sig lika
för flera delägare, och träffa de ej överenskommelse vilken eller vilka av
dem skola utflytta, skall frågan härom avgöras genom lottning.

Ej må delägare förpliktas utflytta, där utflyttningen prövas för honom medföra
hinder i hans näring eller eljest lända honom till förfång.

18 §.

Utflyttande delägares ägolott skall utläggas så, att därå finnas lämplig
byggnadsplats och tillgång till gott vatten.

19 §.

\ ad om utflyttning nu är sagt gälle såväl flyttning av alla byggnader och
andra nyttiga anläggningar å en ägolott som ock i tillämpliga delar flyttning
av vissa byggnader och anläggningar eller delar av dem.

20 §.

Med iakttagande av de för skiftesläggningen stadgade grunder hava förrättningsmännen
att efter överläggning med delägarna upprätta provisionel! plan
till skiftet och att utvisa denna såväl å kartan som ock, där det begäres eller
eljest anses erforderligt, å marken.

I anledning av de anmärkningar, som därvid må förekomma, eller om skäl
eljest föreligger, må skiftesplanen jämkas i de delar, där det erfordras för
beredande av rättvist och lämpligt skifte.

I protokollet skall redogörelse lämnas för de förhållanden, som utövat
huvudsakligt inflytande vid skiftesplanens utarbetande.

Sedan skiftesplanen utvisats för delägarna samt möjligen beslutade jämkningar
företagits, skall planen med tillhörande handlingar av lantmätaren
insändas till överlantmätaren. Denne har att så fort ske kan granska skiftes -

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 38.

41

planen samt därefter med återställande av handlingarna meddela lantmätaren
de erinringar mot skiftesplanen, vartill den verkställda granskningen må hava
föranlett. Av gjorda erinringar skola delägarna å sammanträde erhålla del.

21 §.

Kan en enligt skiftesplanen utlagd ägolott med lika bekvämlighet och till
lika fördel för lämplig skiftesanordning läggas till flera delägare, och kunna
de ej enas om vem lotten skall tilläggas, skall frågan avgöras genom lottning.

22 §.

Sedan grunderna för skiftets verkställande blivit bestämda, skall lantmätaren
uträkna och å kartan utmärka ägolotterna samt upprätta noggrann och fullständig
delningsbeskrivning, däri redigt angives, vilka ägor undantagits för
gemensamt eller enskilt behov, vilka servitut vila å skifteslaget i dess helhet,
vilka ägor tilldelats varje ägolott, i vilka skiften fördelningen skett, i
vad mån med ägolott följer delaktighet i mark, som avsatts till gemensamhetsskog
eller eljest undantagits från skiftet, samt vilka ägolotten särskilt
rörande servitut vid skiftet bestämts eller eljest efter skiftet äro gällande.
tiar jämlikt bestämmelse i denna lag till ägolott i stället för jord utgått ersättning
i penningar, varde det ock i delningsbeskrivningen anmärkt.

Närmare föreskrifter angående delningsbeskrivning meddelas av lantmäteristvrelsen.

23 §.

När skiftesläggningen fullständigt utförts, skall lantmätaren å sammanträde
med delägarna å kartan utvisa deras ägolotter och därefter å tid, som tillkännagivits
för delägarna, i noggrann överensstämmelse med kartan å marken
utmärka gränserna mellan lotterna på sätt särskilt är stadgat.

24 §.

Ingå i skifte ägor, hörande till skilda socknar eller andra förvaltningsområden,
och innebär planen för skiftesläggningen överflyttande av äga från ett
förvaltningsområde till annat sådant område, skall vad i 8 kap. 7 g är stadgat
angående ägoutbyte äga motsvarande tillämpning.

14 KAP.

Om ersättningar mellan skiftesdelägare.

1 §•

Kostnaderna för utflyttning i följd av laga skifte skola utgöras av samtliga
skiftesdelägare i förhållande till den nytta, varje delägare vinner av utflyttningen.
Där ej särskilda förhållanden annat föranleda, skall nyttan beräknas
svara emot det uppskattade ägobelopp, envar vid skiftet bekommit.

42

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 38.

2 §•

Till utflyttningskostnad hänföres kostnad för flyttning av byggnader, planteringar
och andra nyttiga anläggningar samt för anordnande av brunnar och
vattenledningar, där sådana erfordras, ävensom för iordningställande av såväl
de gamla som de nya byggnadsplatserna.

3 §•

Förrättningsinännen hava att värdera kostnaden för verkställande av föreskriven
utflyttning till belopp, vartill utgifterna för utflyttningen prövas uppgå.
Föreligger vederhäftigt anbud att inlösa byggnad till visst pris, och prövas
byggnadens avyttrande till sådant pris och uppförande i dess ställe av ny
jämgod byggnad medföra mindre kostnad för skifteslaget än byggnadens flyttning,
beräknas ersättningen efter kostnaden för uppförande av ny byggnad med
avdrag av det bjudna priset. Är byggnad så gammal eller eljest bristfällig,
att ombyggnad eller bättrande av brister ändå varit av nöden, varde den
beräknade utflvttningskostnaden därefter jämkad.

4 §.

Tillhöra byggnader eller anläggningar gemensamt flera delägare, åt vilka
utläggas särskilda ägolotter, och kunna de med eller utan mellangift i penningar
lämpligen fördelas mellan dessa delägare, eller finnes, där byggnadsplatsen
tilldelats någon av dem, lämpligt, att övriga delägares andelar helt
eller delvis inlösas av honom, söke förrättningsmännen åvägabringa överenskommelse
mellan delägarna om fördelning eller inlösen av byggnaderna eller
anläggningarna. Kunna ej delägarna enas härom, skola förrättningsmännen
bestämma i frågan, dock att delägare icke må mot sitt bestridande åläggas
lösa flera eller större byggnader eller anläggningar än för bruket av hans
ägolott tarvas.

Äro förhållandena sådana att gemensamma byggnader eller anläggningar
ej lämpa sig för fördelning eller inlösen, efter vad nu sagts, hänvise förrättningsmännen
delägarna att enligt föreskrifterna i lagen om samäganderätt
hos domstol begära förordnande, som där avses, i fråga om den gemensamma
egendomen.

5 §•

Vid skiftet skall bestämmas, inom vilken tid beslutad utflyttning skall vara
slutförd.

Har delägare förpliktats att flytta byggnad, plantering eller annan anläggning,
som ej lämpligen kan flyttas inom sådan tid, att flyttningen är fullgjord,
då de nya lotterna tillträdas, må han i vissa år bibehållas vid samma
byggnad, plantering eller anläggning mot skälig ersättning till den, vars
ägolott därav besväras.

Angående beloppet av ersättningen bestämme förrättningsmännen, där delägarna
ej enas därom.

Kungl. Mcij-.ls Proposition Nr 88.

43

6 §.

Har delägare vid laga skifte i inrösningsjorden tilldelats äga, som i fråga
om odling och hävd icke befinner sig i det skick, att den omedelbart kan
giva en mot dess gradvärde svarande behållen avkastning, vare han berättigad
till ersättning för de kostnader, som måste nedläggas för ägans försättande
i skick, som svarar mot dess gradvärde. Envar delägare skall härvid
påföras kostnaden för iståndsättande av ägor till den omfattning, att dessa
ägor tillika med hans förutvarande innehav i fullständigt odlad jord fri
från vanhävd motsvara hans andel enligt delningsgrunden i inrösningsjorden.

Frångår delägare äga i odlad jord, som han innehaft utöver vad enligt
delningsgrunden i inrösningsjorden tillkommer honom, vare han berättigad
till ersättning för ägans odlingsvärde, och skall envar delägare bidraga till
denna ersättning efter ty i första stycket sägs om ersättning för odling.

Har delägare vid laga skifte tilldelats äga, vari finnes tillfälligt hävdevärde,
till vilket jämlikt bestämmelserna i 11 kap. 2 § hänsyn icke tagits
vid graderingen, vare tillträdaren skyldig att härför lämna avträdaren ersättning.

I fall, som i första stycket avses, skall ersättning utgå jämväl för minskad
avkastning under den tid, som åtgår, till dess jorden försatts i skick, som
svarar mot dess gradvärde, och skall sådan ersättning gäldas efter samma
grund, som där sägs. Enahanda ersättning må kunna utgå även i det fall,
att ägovälde blir sammansatt av ägor, som med hänsyn till föregående användning
ej kunna omedelbart läggas i sedvanligt bruk. Dylik ersättning
skall, där ej omständigheterna annat föranleda, påföras delägarna efter delningsgrunden
i inrösningsjorden.

Innehavare av äga i inrösningsjorden, varå verkställts odling, grundförbättring
eller dylikt, som genom skiftet kommer annan till godo, vare berättigad
till ersättning därför, i den mån han ej erhåller sådan till följd av
ovan i denna paragraf meddelade bestämmelser. Ersättning, som här avses,
skall, då fråga är om grundförbättring, påföras delägarna efter delningsgrunden
i inrösningsjorden, men eljest gäldas på sätt om odlingsersättning i första
stycket sägs.

Närmare föreskrifter angående beräknande av ersättningar, som i denna
paragraf avses, meddelas av lantmäteristyrelsen.

~ §•

De ersättningar, som skola utgå enligt 1—6 §§, skola bestämmas i penningar.

8 8.

Mister delägare vid laga skifte ståndskog, växtlig ungskog eller plantering
eller mark, varå företagits skogskulturåtgärder, eller erhåller delägare vid

44 Kungl. Maj.ts Proposition Nr 38.

delning av samfälld mark mindre av växande skog eller av mark, varå gemensamt
utförts skogskulturåtgärder, än på hans lott belöper, skall ersättning
därför tilläggas honom.

Lag samma vare, där delägare före skiftet hävdat vissa ägor i skogsmark,
som avsättes till gemensamhetsskog, och ej varje delägare avträder mark,
vara befintlig skog i förhållande till skogsbeståndet i dess helhet i värde motsvarar
den andel i gemensamhetsskogen, som jämlikt 10 kap. 6 § första
stycket tillkommer honom, eller ock den av olika delägare avträdda mark
icke befinner sig i samma kulturtillstånd.

Vad nu sagts gälle i tillämpliga delar även om torvmosse.

9 §.

Ersättning, varom i 8 § sägs, bör efter av förrättningsmännen företagen
besiktning och uppskattning bestämmas att utgå i penningar att betalas antingen
på en gång eller genom avbetalningar under viss tid, högst tio år,
efter vad beslutas därom vid bestämmande av grunderna för ersättningen.

Anses för visst fall ersättningens utgående i penningar medföra avsevärd
olägenhet, må dock ersättningen bestämmas att delvis eller i sin helhet utgå i
skogsförnödenheter eller, där fråga är om torvmosse, i förnödenheter, som från
sådan kunna erhållas, att uttagas inom viss tid, högst tio år, vad skogsförnödenheter
angår på det sätt och i den mån avverkningen jämlikt för orten
gällande föreskrifter angående skogens vård må äga rum; och skall ersättningen
ändå av förrättningsmännen uppskattas i penningar. Kan ersättning, som bestämts
att utgå i skogsförnödenheter, enligt gällande föreskrifter icke i sin
helhet uttagas inom den bestämda tiden, skall vid denna tids utgång återstoden
utgöras i penningar enligt den verkställda uppskattningen.

10 §.

Med bestämmande av ersättningar, om vilka här ovan i 6 och 8 §§ förmäles,
må anstå till dess skiftet i övrigt blivit genom laga kraft ägande beslut
fastställt. Om sådant anstånd beslutas, har lantmätaren att, så snart det efter
skiftets fastställande kan ske, företaga för ändamålet erforderlig förrättning
och till denna utfärda kungörelse och kallelser på sätt i 3 kap. 1 och 2 §§
sägs.

11 §-

Mister delägare äga, som han innehaft enligt laga delning och som undergått
särskild uppskattning enligt It kap. 3 §, njute han ersättning i penningar
enligt nämnda uppskattning.

Lag samma vare, där han innehaft ägan på grund av sämjedelning samt
innehavet enligt sämjedelningen skall såvitt honom angår utgöra delningsgrund
vid skiftet.

45

Kungl. Majits Proposition Nr 38.

Skall innehavet enligt sämjedelningen icke utgöra delningsgrund, men får
delägaren på grund av stadgandet i 10 kap. 4 § eller eljest behålla ägan, är
han pliktig att för vad av ägan överstiger den på hans ägolott belöpande
andelen gälda ersättning till övriga delägare enligt uppskattning, varom i förslå
stycket sägs.

Vad i första stycket stadgats skall äga motsvarande tillämpning, där delägare
av samfälld äga av nu ifrågavarande beskaffenhet bekommer mindre
än på hans ägolott belöper.

12 g.

Har ersättning jämlikt detta kapitel bestämts att utgå för äga hörande till
lägenhet, som avsöndrats för viss tid eller livstid, skall särskilt bestämmas
i vad mån sådan ersättning skall fördelas mellan lägenhetsinnehavaren och
stamfastighetens ägare.

13 §.

Träffa delägare för beräkning av ersättningsbelopp förening därom att vissa
tjänstbarheter eller materialier eller dylikt skola värderas till visst pris, eller
sluta de förening om att viss ersättning skall utgå med överenskommet belopp
i penningar eller om kvittande av ersättningar, lände sådan förening
till efterrättelse, därest det finnes uppenbart, att rätt, som tillkommer innehavare
av fordran, varför säkerhet åtnjutes på grund av inteckning eller jämlikt
11 kap. 2 § jordabalken, icke äventyras genom föreningen.

14 §.

Sedan vid skiftet mellan delägarna förekommande utflyttnings-, odlingsoch
hävdeersättningar, ersättningar för minskad avkastning samt ersättningar
enligt 1 kap. 18 § andra stycket, 8 kap. 2 och 3 §§, 13 kap. 2 och 10 §§,
14 kap. 11 § och 16 kap. 6 § blivit bestämda, skall lantmätaren upprätta
vidräkning mellan samtliga ägolotter, utvisande vad ägaren av envar av dem
har att emottaga och utgiva samt vad, efter verkställd avräkning av det ena
mot det andra, för varje ägolott återstår att uppbära eller erlägga.

För vad enligt denna avräkning skall gäldas skall utsättas viss förfallodag
eller, om det anses nödigt att betalningsskyldigheten fördelas på längre tid,
härefter lämpade förfallodagar.

15 §.

Om beräkning och fördelning av den ersättning, boställshavare i anledning
av förrättat skifte kan erhålla eller få vidkännas, är särskilt stadgat.

46

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 38.

15 KAP.

Om tillträde av ägolotterna.

1 §■

Delägarna äga i den ordning, varom i 18 kap. stadgas, överenskomma
angående tiden för tillträdet av de nya ägolotterna, dock att med tillträdet
icke må anstå längre än ett år från det skiftet blivit genom laga kraft ägande
beslut fastställt.

Träffas ej sådan överenskommelse, skall, där klander mot skiftet ej anföres,
tillträdet ske, så snart skiftet blivit fastställt. Har klander anförts, beslämme
ägodelningsrätten tiden för tillträdet.

2 §•

Finnes å ägolott, då tillträde sker, på åkern växande gröda, äge avträdaren
avbärga den, om ej annorlunda åsämjes.

a §•

Finnes å ägolott annan än tillträdaren tillhörigt upplag av gödsel, virke
ved eller dylikt, som icke ingått i likvid mellan delägarna, vare avträdaren
skyldig att bortflytta upplaget inom ett är från det ägolotten tillträtts.

4 §.

Vägras någon delägare att tillträda sin ägolott å föreskriven tid, äge han
av utmätningsmannen i orten erhålla nödig handräckning till att komma i
besittning av ägolotten.

16 KAP.

Om skiftes avslutande samt om utförande av föreskriven ändring i

verkställt skifte.

1 §•

Sedan gränserna mellan ägolotterna blivit på sätt särskilt är föreskrivet
utmärkta samt alla till skiftet hörande frågor blivit avgjorda med undantag
av sådan ersättningsfråga, som jämlikt 14 kap. 10 § må hava uppskjuta,
skall lantmätaren å sammanträde med delägarna för dem tillkännagiva, att
förrättningen är slutad, samt meddela underrättelse om vad som skall iakttagas
för fullföljd av talan emot skiftet i de delar, i vilka icke underställning
skolat äga ram eller särskild talan enligt 21 kap. 18 och 19 §§ skolat föras.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 38.

4/

2 §•

Vid avslutningssammanträdet eller inom femton dagar därefter skall ett
exemplar av alla skifteshandlingarna mot bevis, som bifogas konceptakten,
överlämnas till den skiftesdelägare, som närvarande delägare därtill utse eller,
där dessa ej kunna om valet enas, lantmätaren vid skiftets avslutande
bestämmer. Hos den utsedde äge envar skiftesdelägare rätt att granska
handlingarna och taga avskrift av dem.

Då skifteshandlingarna utgivas efter avslutningssammanträdet, må de med
posten eller genom utmätningsmannen i orten tillställas den delägare, som
utsetts att förvara dem.

Yppas eljest behov av vårdare av skifteshandlingarna, och kunna delägarna
ej enas, ankomme på ägodelningsdomaren att på anmälan av delägare utse
sådan vårdare.

3 §•

Vad i 1 och 2 §§ är sagt om skifte skall äga motsvarande tillämpning i
avseende å ägoutbyte ävensom å förrättning, som för det i 14 kap. 10 §.
omförmälda ändamål hålles efter det skifte fastställts.

Skifteskartan skall av lantmätaren medföras å slutsammanträdet och därvid
hållas för delägarna tillgänglig. Äro delägarna flera än tre, och har lantmätaren
icke till dem utlämnat karta, vare han, där delägare senast å det i
13 kap. 23 § omförmälda sammanträde begärt, att skifteskartan ytterligare
viss tid, räknat från skiftets avslutande, måtte hållas tillgänglig, skyldig att
å förrättningsstället tillhandahålla delägarna kartan ävensom skifteshandlingarna,
då dessa ej utlämnas å slutsammanträdet, under den angivna tiden,
dock högst två eller, där delägarna äro flera än tio, högst fem dagar.

Vad i första stycket andra punkten sägs äge ej tillämpning, där skifte
avslutas å det sammanträde, då den slutliga skiftesläggningen utvisats.

5 §•

Har laga skifte, som blivit genom laga kraft ägande utslag helt eller delvis
upphävt, i sammanhang därmed återförvisats till lantmätaren, skall denne
skyndsamt utsätta ny förrättningsdag på sätt i 3 kap. 1 och 2 §§ sägs samt
ändra och rätta skiftet med ledning av utslagets innehåll. Därefter skall förrättningen
ånyo avslutas på sätt i 1 och 2 §§ föreskrives.

Där utan återförvisning rättelse i skifte beslutats, åligge lantmätaren, efter i
samband med beslutet meddelad föreskrift, att, sedan beslutet vunnit laga kraft
eller däremot förd talan ogillats, i skifteshandlingarna införa de tillägg och
ändringar, som av rättelsen föranledas.

48

Kungl. Maj ds Proposition Nr 38.

G §•

Har vid prövning av laga skifte befunnits, att delägare obehörigen fått
mindre ägobelopp än honom tillkommit, och understiger det honom tillagda
belopp ej med mera än två procent vad enligt delningsgrund bort läggas till
hans lott, må, där jämkning i skiftet skulle medföra avsevärd kostnad utan
motsvarande fördel, rättelse verkställas på det sätt, att ersättning för vad
som brister tillerkännes delägaren i penningar enligt den uppskattning, varom
i 11 kap. 2 § andra stycket sista punkten sägs, att gäldas av den eller de
delägare, som erhållit större ägobelopp än dem tillkommit.

7 §•

Lantmätaren vare skyldig att emot stadgad lösen till delägarna utlämna
ett exemplar av skifteskartan inom ett år eller, där skifte avser skifteslag,
varom i 1 kap. 2 § under 2 eller 3 sägs, inom sex månader från den dag,
då beslut meddelats om skiftets fastställelse eller, i händelse talan mot beslutet
må föras, beslutet vunnit laga kraft eller däremot förd talan ogillats;
skolande i fråga om utlämnandet gälla vad i 2 § stadgas för det fall att
skifteshandlingarna ej utlämnas vid avslutningssammanträdet.

17 KAP.

Om fördelning av skifteskostnader.

1 §•

Kostnaderna för laga skifte, vari inbegripas arvode till förrättningsmän
och sakkunniga ävensom resekostnadsersättning, i den mån sådan kostnad ej
gäldas av statsmedel, lösen för kartor och handlingar samt utgifter för hantlangning,
skola utgöras av alla delägarna i förhållande till det uppskattade
ägobelopp var och en av dem vid skiftet erhållit.

Har laga skifte förrättats på yrkande av ägare till sådan jord, som omförmäles
i 1 kap. 9 § andra stycket, skall dock vid skifteskostnadernas fördelning
mellan delägarna jämkning äga rum med hänsyn till den nytta envar
av dem haft av skiftet.

Har jämlikt 1 kap. 20 § delägare förklarats icke vara skyldig att ingå i
skifte annat än i den män där sägs, skall hans deltagande i kostnaderna för
skiftet därefter lämpas.

Rågrannar och andra, som utan att vara skiftesdelägare haft del i förrättningen,
vare skyldiga att deltaga i kostnaderna därför i den omfattning, som
prövas skälig med hänsyn till den nytta de haft av förrättningen.

Vad om fördelning av kostnader för laga skifte nu stadgats skall äga motsvarande
tillämpning jämväl i fråga om kostnad för förrättning, som i 14
kap. 10 § omförmäles.

49

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 38.

2 §.

Angående sättet för utgörande av skifteskostnader, i vad de belöpa på boställe,
och deras fördelning mellan boställshavare är särskilt stadgat.

18 KAP.

Om delägares och förrättningsmäns rätt att besluta i skiftesfrågor.

1 §•

I de frågor, som omtalas i 5, 10 och 15 kap., äge närvarande delägare
efter överläggning med förrättningsmännen besluta, där ej annat är särskilt
föreskrivet. Äro alla närvarande delägare ense om sådant beslut, och är beslutet
i enlighet med föreskrifterna i lag, lände det till efterrättelse.

Äro ej alla närvarande delägare ense i fråga, som enligt första stycket
utgör föremål för delägarnas beslutanderätt, eller finna förrättningsmännen
delägarnas beslut vara stridande mot lag, skola förrättningsmännen besluta i
frågan, där ej annat är särskilt stadgat.

2 §•

Skiftesfrågor, som icke avses i 1 §, skola, där icke i denna lag annorlunda
föreskrives, avgöras av förrättningsmännen efter rådplägning med delägarna.

3 §•

Stanna lantmätare och gode män i stridiga meningar, då de enligt denna
lag skola meddela beslut eller utlåtande, gånge efter vad de flesta säga. Har
var sin särskilda mening, gälle lantmätarens.

Då beslut meddelas, som delägare allenast genom påkallande av underställning
kan bringa under ägodelningsrättens prövning eller varemot i händelse
av missnöje talan skall föras genom särskilda besvär, skall tillika för
delägarna tillkännagivas vad den med beslutet missnöjde har att iakttaga för
fullföljd av talan däremot.

II AVD.

Om avstyckning.

19 KAP. |

1 §• i

Från fastighet må i den ordning och under de villkor i detta kapitel omförmälas
viss till gränserna bestämd ägovidd avskiljas genom avstyckning för
att utgöra en fastighet för sig eller sammanläggas med annan fastighet, dock
Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 saml. 31 höft. (Nr 38.)

4

50

Kungl. Maj: Is Proposition Nr 88.

^ att, där ägovidd, som nu sagts, är avsedd att sammanläggas med annan fastig1
het, för avstyckningen tillika erfordras, att sådan sammanläggning efter vad
därom är särskilt stadgat må äga rum.

Avstyckning i ett sammanhang av ett flertal smärre lägenheter för bostadsändamål
eller för beredande av plats för industriella anläggningar eller i annat
liknande syfte må ske allenast i enlighet med av Konungens befallningshavande
godkänd plan för fastighetsbildningen inom det till avskiljande ifrågasatta
området. Lag samma vare, där eljest avstyckning ifrågakommer å ort,
där större byggnadsverksamhet råder eller till följd av den omfattning, vari
upplåtelser redan skett, eller av annan anledning är att förvänta.

Vid uppgörande av plan, varom nu sagts, skall iakttagas, att möjlighet beredes
till anordnande ej mindre av lämpliga trafikleder samt öppna platser
inom och utfartsvägar från det till avskiljande avsedda området än även, i
den mån så prövas erforderligt, av ledningar för belysning, för tillförsel av
1 vatten och för avlopp.

2 §■

Avstyckning vare tillåten såväl av mark, som genom laga delning utbrutits
för viss fastighet, som ock av mark, som är samfälld för flera fastigheter.
Mark, som tillagts fastighet genom sämjedelning, må ej avstyckas, med mindre
sämjedelningen kommit till stånd före denna lags ikraftträdande; i ty fall
må genom avstyckning avskiljas högst en femtedel av nämnda mark.

Vad enligt detta kapitel gäller om stamfastighet skall, där avstyckningen
avser mark, som är samfälld för (lera fastigheter, såvitt ej annorlunda stadgas,
i tillämpliga delar gälla beträffande dessa fastigheter.

3 §■

Ägovidd, som avstyckas, skall till omfång och belägenhet samt beskaffenhet
i övrigt vara sådan, att den med hänsyn därtill och till eljest föreliggande
förhållanden lämpligen kan antingen såsom fastighet för sig på varaktigt sätt
användas för det med styckningen avsedda ändamål eller ock, där den
skall sammanläggas med annan fastighet, bilda en fastighet gemensamt med
denna.

Avstyckning må ej ske sålunda, att stamfastigheten ej lämpligen kan bestå
såsom särskild fastighet.

Ej må avstyckning från jordbruksfastighet äga rum med mindre det kan
antagas, att den fastighetsindelning, som genom avstyckning^! eller, där
avstyckningen äger rum för sammanläggning, genom avstyckningen och sammanläggningen
skulle uppstå, bereder ökade utkomstmöjligheter för den jordbrukande
befolkningen eller eljest är till gagn för jordbruksnäringen i orten.

Hör till fastighet, varifrån avstyckning skall ske, skogsmark, som på grund
av sin belägenhet och med hänsyn till förhållandena i övrigt i orten lämpligen

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 38.

51

kan nyttjas för husbehovsändamål, må avstyckningen ej ske på sådant sätt,
att icke såväl stamfastigheten som avstyckad del, envar så framt däri ingå
åker, äng eller därtill odlingsbar mark av den omfattning, att fastigheten
varder tjänlig till jordbruk, i mån av tillgång erhåller för dess nyttjande för
sådant ändamål erforderlig skog; skolande, då fråga är om avstyckning av
mark för sammanläggning med annan fastighet, vid beräkningen av behovet
av skog tagas hänsyn även till skogstillgången å den fastighet, varmed den
avstyckade delen är avsedd att sammanläggas. I ort med ringa skogstillgång
må dock, där det för skogens bestånd prövas angeläget eller eljest synnerliga
skäl därtill äro, avstyckning så verkställas, att skogsmarken i sin helhet
tillfaller en i förrättningen ingående jordbruksfastighet.

Vad i tredje och fjärde styckena stadgas skall ej utgöra hinder för avstyckning
av mark för tillgodoseende av behov av mindre lägenheter för bostadsändamål
eller för beredande av plats för industriell anläggning eller därmed
jämförligt ändamål.

4 §.

Avstyckning av område, som vid lantmäteriförrättning undantagits för
gemensamt ändamål, må ej äga rum, där dess avskiljande skulle komma att
medföra väsentligt men för någon av de fastigheter, för vilkas behov området
undantagits.

5 §■

De för laga skifte i 2, 3, 6 och 7 kap. samt 18 kap. 3 § första stycket
meddelade föreskrifter skola vid avstyckning i tillämpliga delar lända till
efterrättelse, såvitt icke i detta kapitel är annorlunda stadgat.

Skall avstyckning äga rum inom samhälle, där den för städerna gällande
ordning för bebyggande skall iakttagas, har lantmätaren att minst åtta dagar
förut underrätta byggnadsnämnden om tid och ställe för förrättningen.

6 §•

Rätt att påkalla avstyckningsförrättning tillkommer fastighetens ägare samt,
då ägovidd, som skall avstyckas, blivit överlåten till annan, jämväl denne.

Efter skriftlig ansökning av sakägare må lantmätare företaga avstyckning
utan att förordnande till förrättningen meddelats.

7 §•

Utan hinder av att kungörande och kallelse ej verkställts i den ordning,
som i 3 kap. sägs, må avstyckningsförrättning företagas, därest fastighetens
ägare samt i fall, då ägovidd, som skall avstyckas, blivit överlåten till annan,
jämväl denne infinna sig eller av lantmätaren blivit minst åtta dagar förut
bevisligen kallade till förrättningen samt fråga ej är om bestämmande av
gräns mot fastighet, som ej ingår i förrättningen.

52

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 38.

8 §•

Avstyckning må verkställas utan biträde av gode män, såvitt icke är fråga
om bestämmande av gräns mot fastighet, som ej ingår i avstyckningsförrättningen,
eller ock lantmätaren eller sakägare finner biträde av gode män erforderligt.

9 §•

Har ägovidd, som skall avstyckas, blivit till annan överlåten, skall den
därom upprättade avhandlingen införas i förrättningsprotokollet eller i styrkt
avskrift biläggas detta. Är ägovidd, som avstyckas, avsedd att sammanläggas
med annan fastighet, skall sådant i protokollet särskilt angivas.

10 §.

Bestämmande av gräns mot fastighet, som ej ingår i avstyckningsförrättningen,
skall vid förrättningen ej äga rum, där det ej påfordras å någondera
sidan eller av lantmätaren aktas nödigt.

11 §.

Till fastighet, som bildas genom avstyckning, må läggas högst tre skiften
eller, där till stamfastigheten vid laga skifte utlagts flera än tre skiften, lika
många skiften som tillhöra stamfastigheten, dock att, där avstyckningen avser
mark, som är samfälld för flera fastigheter, skiftenas antal icke i något fall
må överstiga tre. I den mån ägornas läge och beskaffenhet det medgiva skall
åt ägovidd, som avstyckas, givas regelbunden och för dess nyttjande lämplig
form.

Då fråga är om avstyckning av mark för sammanläggning med annan fastighet,
skall tillses, att antalet skiften, vari den mark utlägges, och deras form
ej må medföra hinder för sammanläggning efter vad därom är stadgat.

12 §.

Avstyckning skall så verkställas, att såväl stamfastigheten som fastighet,
som genom avstyckningen bildas, kommer att äga rätt till nödiga vägar.

Vid avstyckning skall bestämmas, om och i vad mån med avstyckad ägovidd
skall följa rätt till delaktighet i område, som vid lantmäteriförrättning
avsatts för gemensamt ändamål, i äga, som eljest är samfälld för stamfastigheten
och annan fastighet, eller i särskilda rättigheter och förmåner, som tillkomma
stamfastigheten; och må för de ändamål, med avseende å vilka sådant
är tillåtet vid laga skifte, jord eller lägenhet undantagas såsom för sakägarna
gemensam eller servitut till förmån för en i förrättningen ingående
fastighet läggas å annan sådan fastighet.

Avsättande av mark till gemensamhetsskog må äga rum i sammanhang
med avstyckning, där sakägarna därom träffa förening eller, om ägovidd, som
skall avstyckas, ej blivit till annan överlåten, sådant bestämmes av fastighetens
ägare.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 38.

53

13 §.

Inom område, som ingår i tomtindelning, må avstyckning ej äga rum.

Avstyckning inom område, för vilket finnes fastställd stadsplan, må ej så
verkställas, att stadsplanens genomförande eller kvarterens lämpliga indelning
i tomter därigenom försvåras.

Inom område, för vilket Konungen jämlikt 1 kap. 42 § fjärde stycket av
lagen om fastighetsbildning i stad eller jämlikt 1 kap. 46 § andra stycket
samma lag eller motsvarande äldre bestämmelser förordnat, att särskilda föreskrifter
skola tillämpas med avseende å byggnadsverksamhetens ordnande,
må avstyckning ej så verkställas, att tillämpningen av sådan föreskrift motverkas.

Ej må inom samhälle, där den för städerna gällande ordning för bebyggande
skall iakttagas, eller inom område, för vilket Konungen jämlikt 1 kap.
42 § av lagen om fastighetsbildning i stad eller motsvarande äldre bestämmelser
förordnat att stadsplan skall upprättas eller meddelat särskilda föreskrifter
med avseende å byggnadsverksamhetens ordnande, i något fall avstyckning
så verkställas, att markens ändamålsenliga bebyggande försvåras.

14 §.

Har överlåtelse av ägovidd, som skall avstyckas, icke ägt rum, ankomme
på fastighetens ägare att, med iakttagande av vad i detta kapitel föreskrives,
bestämma, huru avstyckningen skall verkställas.

Kunna, då fastigheten äges av flera gemensamt, dessa ej förena sig om
sättet för avstyckningens verkställande, varde beslut meddelat, att avstyckningen
ej kan äga rum.

15 §.

Har ägovidd, som skall avstyckas, blivit till annan överlåten, skall den om
överlåtelsen upprättade avhandlingen läggas till grund för avstyckningsförrättningen.

Träffa sakägarna utöver vad avhandlingen innehåller överenskommelse i
ämne, som angår förrättningen, såsom att med avstyckad ägovidd skall följa
rätt till delaktighet i område, som vid lantmäteriförrättning avsatts för gemensamt
ändamål, i äga, som eljest är samfälld för stamfastigheten och annan
fastighet, eller i särskilda rättigheter och förmåner, som tillkomma stamfastigheten,
att jord eller lägenhet skall undantagas för gemensamt ändamål eller
att servitut till förmån för en i styckningen ingående fastighet skall läggas å
annan sådan fastighet, skall därom upprättas skriftlig förening.

Uppkommer mellan sakägarna tvist om den rätt, som enligt avhandlingen
eller träffad förening tillkommer envar av dem, skall frågan underställas ägodelningsrättens
prövning, och vile emellertid förrättningen.

16 §.

Med ledning av de i detta kapitel givna bestämmelser skall avgöras, huruvida
tillstånd till den ifrågasatta avstyckningen må meddelas.

54

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 38.

Det åligger förrättningsmännen att verkställa utredning rörande de omstän;
digheter, vilka äro av beskaffenhet att inverka på frågans avgörande, att över
1 vad vid utredningen förekommit upprätta skriftlig redogörelse, som bilägges
protokollet, att, där ej sådant fall, varom i 19 § andra stycket sägs, föreligger,
å karta utmärka, huru avstyckningen är avsedd att verkställas, samt att därefter
avgiva utlåtande i frågan. Utlåtandet skall innehålla besked, huruvida
tillstånd till avstyckningen meddelas eller icke.

I fall, varom i 1 § andra stycket sägs, må, efter det avstyckningsplan av
Konungens befallningshavande godkänts, förhållande, som omförmäles i 3 §
första stycket, 11 § första stycket och 13 §, icke vidare komma under omprövning
utom i den mån föreskrifterna i 18 § andra stycket därtill föranleda.

17 §.

Där sakägare det yrkar eller förrättningsmännen på skäl, som i ty fall skola
i protokollet särskilt angivas, så finna erforderligt, skall utlåtande, varom i
16 § sägs, underställas ägodelningsrättens prövning.

Beträffande sådan underställning skall vad i 4 kap. 4 § sista stycket stadgas
äga motsvarande tillämpning.

18 §.

I fråga om utlåtande, som i detta kapitel avses, skall vad i 4 kap. 8 §
första och tredje styckena föreskrives äga motsvarande tillämpning.

Ej må den omständigheten att i det i 1 § andra stycket omförmälda fall
avstyckningsplan blivit av Konungens befallningshavande godkänd utgöra
hinder att vid meddelande av tillstånd till avstyckningen medgiva mindre
jämkningar i nämnda plan, vilka icke stå i strid emot de allmänna förutsättningarna
för avstyckning. Påyrkas jämkning i avstyckningsplanen utöver
vad nu är sagt, varde beslut meddelat, att avstyckningen ej kan äga rum.

Utan hinder därav att tillstånd meddelats till avstycknings utförande enligt
viss plan, må vid avstyckningens verkställande företagas mindre jämkningar
i planen av beskaffenhet, varom i andra stycket första punkten härovan sägs.
Påyrkas jämkning därutöver, varde beslut meddelat, att frågan om avstyckning
förfallit.

19 §.

Lantmätaren åligger att utmärka avstyckningen å karta. Därest ej sakägare
påfordrar upprättande av fullständig karta eller äldre karta, på sätt i 6 kap.
1 § är föreskrivet, skall användas vid förrättningen, skall kartan upptaga
allenast vad som finnes nödigt för att tydligt utmärka gränserna för avstyckat
område, för mark, som undantagits för gemensamt ändamål, samt för den
fastighet, från vilken avstyckningen sker, gränserna mellan sådana i sistnämnda
fastighet ingående ägoslag, som redovisas i jordregistret, samt byggnader,
vägar, vattendrag och dylikt.

Kungl. May.ts Proposition Nr 38.

55

Avstyckas mark, som är samfälld för flera fastigheter, eller utgör, då fråga
är om mark, som hör till viss fastighet, vad som avstyckas högst hälften av
fastighetens ägovidd, andelar i samfälld mark oberäknade, skall dock, där ej
annat av sakägare påyrkas, å kartan upptagas allenast avstyckat område
jämte den mark, som undantages för gemensamt ändamål, ävensom sådana
fasta punkter och mätningsuppgifter, att varje kartlagt områdes läge i förhållande
till stamfastigheten bliver fullt bestämt.

Å kartan skall tecknas beskrivning, som under hänvisning till varje å kartan
upptaget område lämnar uppgift om arealen av däri ingående ägoslag
ävensom i vad mån med avstyckad ägovidd följer rätt till delaktighet i mark.
som vid lantmäteriförrättning avsatts för gemensamt ändamål, i äga, som
eljest är samfälld för stamfastigheten och annan fastighet, eller i särskilda
rättigheter och förmåner, som tillkomma stamfastigheten, så ock angående
servitut, som till förmån för en i förrättningen ingående fastighet må hava
lagts å annan sådan fastighet. Kan beskrivningen ej lämpligen tecknas å avstyckningskartan,
skall den av lantmätaren införas i särskild handling.

Ägomätning må vid avstyckning äga rum endast i den mån sådan finnes
oundgängligen nödvändig för upprättande av karta och beskrivning på sätt i
detta kapitel är föreskrivet.

20 §.

Lantmätaren skall å marken utstaka samt, på sätt särskilt är föreskrivet,
utmärka genom avstyckningen tillkomna gränser.

21 §•

Sedan gräns mellan stamfastigheten och avstyckat område ävensom rågångar
och andra gränslinjer, som vid avstyckningen må hava bestämts, blivit
utstakade och utmärkta samt alla till förrättningen hörande frågor i övrigt
blivit avgjorda, skall förrättningen avslutas, och meddele lantmätaren underrättelse
om vad som skall iakttagas för fullföljd av talan mot förrättningen.

Inom femton dagar från det förrättningen blivit avslutad skall ett exemplar
av förrättningshandlingarna emot bevis, som bifogas konceptakten, tillställas
sökanden eller, där flera sakägare finnas, den, som av dem härtill
utses. Där förrättningshandlingarna icke utgivas å sammanträde, må tillställandet
ske med posten eller genom utmätningsmannen i orten.

22 §.

Lantmätaren vare skyldig att emot stadgad lösen till vederbörande sakägare
utlämna ett exemplar av kartan inom fyrtiofem dagar från den dag, då beslut
om fastställelse av förrättningen meddelats, eller, i händelse talan mot beslutet
må föras, från den dag beslutet vunnit laga kraft eller däremot förd talan
ogillats; skolande i fråga om utlämnandet gälla vad i 21 § stadgas för det
fall att förrättningshandlingarna ej utlämnas å sammanträde.

56 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 88.

23 §.

Den omständighet att fastställelse meddelas å avstyckning medför icke för
ägaren vidsträcktare rätt att förfoga över fastigheten än lag och författningar
eljest medgiva.

24 §.

Häftar fastighet, varifrån avstyckning ägt rum, för tionde, ränta eller annan
sådan avgäld eller eljest för allmänna utskylder och besvär, i vilkas utgörande
det avstyckade området icke omedelbart deltager, eller för lån, som
av allmänna medel lämnats för beredande av odlingsföretag, eller för förskott
av dylika medel för avlösning av frälseränta eller eljest för belopp, varför
säkerhet på annan grund än inteckning eller jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken
åtnjutes, och utgör det avstyckade området ensamt eller tillsammans med
vad redan må vara från fastigheten avsöndrat eller avstyckat mera än en
femtedel av fastighetens ägovidd, skall i fråga om det avstyckade områdets
ansvar för sådant åliggande vad i 37 § 3 mom. av förordningen den
16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom är stadgat om avsöndrad
lägenhets ansvar för intecknad gäld äga motsvarande tillämpning.

25 §.

Vad i detta kapital är stadgat om ägare avser jämväl den, som innehar
fastighet under ständig besittningsrätt eller såsom fideikommiss.

26 §.

Område, som varit anslaget till ständigt ryttare-, soldat- eller båtsmanstorp,
må avstyckas till särskild fastighet utan hinder därav, att avstyckningen icke
överensstämmer med vad i 3 § andra, tredje och fjärde styckena är för avstyckning
i allmänhet stadgat. I avseende å avstyckning av sådant område
skola bestämmelserna i 4 och 11 samt 16—18 §§ icke heller tillämpas.

27 §.

Kostnaderna för avstyckningsförrättning, vari liera hava del, skola fördelas
i enlighet med vad härutinnan mellan sakägarna överenskommits eller, där
sådan överenskommelse ej träffats, efter vad i varje fall av förrättningsmännen
prövas skäligt.

III AVD.

Om andra lantmäteriförrättningar.

20 KAP.

1 §•

Bestämmande och utmärkande av rågång eller annan fastighetsgräns ävensom
ägoutbyte må verkställas såsom särskild jorddelningsförrättning utan sammanhang
med annan sådan förrättning.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr SS.

57

Utom i fall, varom i 8 kap. sägs, må ägoutbyte såsom särskild förrättning
äga rum för utbyte av äga, som inom skifteslag undantagits för delägares
gemensamma behov, mot annan jord inom skifteslaget, där sådant av delägare
yrkas samt det prövas medföra övervägande nytta och kunna ske utan någon
delägares förfång.

2 §•

Förordnande att bestämma och utmärka rågång eller annan fastighetsgräns
medför för lantmätaren behörighet jämväl att handlägga i sammanhang därmed
uppkommande fråga om ägoutbyte.

3 §•

Besväras fastighet av servitut, bestående i rättighet till skogsfång och mulbete
eller endera av dessa rättigheter, må på yrkande av fastighetens ägare
servitutet utan sammanhang med skifte utbrytas, där det finnes medföra
nytta och kunna ske utan någons förfång. Rätt att erhålla utbrytning tillkomme
ock ägaren av den fastighet, till vars förmån sådant servitut gäller,
där det visas att servitutet äventyras.

Besväras flera vid laga delning inom ett skifteslag utlagda ägolotter av
servitutet, må vid dess utbrytande vederlagsj orden uttagas från en eller flera
av ägolotterna; och skall, där så sker, i sammanhang med utbrytningen ersättning,
på sätt i 7 § sägs, beredas ägolott, från vilken utbrutits vederlagsjord
utöver den å ägolotten belöpande andel.

4 §.

Avsättande av mark till gemensamhetsskog för två eller flera fastigheter
må ske såsom särskild förrättning, om ägaren till fastigheterna så begär eller,
där fastigheterna tillhöra olika ägare, dessa äro ense därom.

5 §.

Har skifteslag undergått laga delning och varder jord frånvunnen viss ägolott
av anledning att jorden hör till annat skifteslag, åligge ägaren till den
ägolott, vid talans förlust, att sist inom ett år därefter påkalla förrättning för
fastställande av det vederlag, som i följd härav må tillkomma ägolotten från
skifteslaget i övrigt eller vissa ägolotter inom skifteslaget. Har jorden frångått
ägolotten innan den dag, då denna lag trädde i kraft, skall berörda tid
av ett år räknas från sistnämnda dag.

6 §•

I fråga om förrättningar, som i 1, 3, 4 och 5 §§ avses, skola de i 2, 3,
15, 16 och 18 kap. beträffande laga skifte givna föreskrifter i tillämpliga
delar lända till efterrättelse. I övrigt skola förrättningar, om vilka i förstnämnda
tre paragrafer förmäles, verkställas på sätt beträffande motsvarande
åtgärder i samband med laga skifte är föreskrivet.

58

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 88.

Där flera hava del i förrättning, som i 1, 8, 4 eller 5 § avses, skola kostnaderna
för förrättningen fördelas efter vad i varje fall av förrättningsmännen
prövas skäligt.

7 §•

Där jord, som, på sätt i 3 § andra stycket eller 5 § sägs, frångår ägolott,
icke uppgår till mera än två procent av ägolotten enligt den vid skiftet
verkställda uppskattning, skall vederlaget bestämmas i penningar att utgå
efter den vid skiftet tillämpade delningsgrund. Sådant vederlag skall, utom
ersättning för det naturliga jordvärdet, beräknad efter ty i 11 kap. 2 §
andra stycket sägs, jämväl innefatta gottgörelse, varom i 14 kap. 6, 8 och
11 §§ förmäles. Utgör den frångångna jorden större andel av ägolotten än
ovan är sagt, ankomme på förrättningsmännen att avgöra, huruvida och på
vad sätt från andra ägolotter inom skifteslaget jord bör utbrytas för att tillläggas
förstnämnda lott samt skiftet i enlighet därmed i erforderliga delar
jämkas, eller huruvida eller i vad mån ersättningen må utgöras i penningar.
Vid avgörande av denna fråga skall hänsyn tagas å ena sidan till den frångångna
jordens större eller mindre betydelse för brukningen av ägolotten och
å den andra sidan till kostnaden för utbrytning av vederlag i jord och därav
föranledd jämkning i skiftet.

Utgår vederlaget i jord, skola i sammanhang med vederlagets utbrytande
och jämkningen i skiftet verkställas de likvider, vartill förhållandena föranleda,
och skola för sådana likvider de i 14 kap. givna föreskrifter äga motsvarande
tillämpning.

8 §•

Har vid skifte av vattentäckt område fisket undanlagits från delningen eller
eljest ej däri ingått, eller utgör fiske särskild fastighet, må delning därav äga
rum, såframt det kan ske utan någon delägares förfång. För sådan delning
skall uppskattning av fiskeområdet ske efter de olika delarnas godhet med
hänsyn till fisket samt i övrigt i tillämpliga delar gälla vad som är stadgat
om laga skifte.

9 §•

Angående talan mot och fastställelse av förrättning, varom i 1, 3, 4 och
5 §§ sägs, är i 21 kap. stadgat.

10 §.

På begäran av den, som äger eller under fideikommissrätt eller ständig besittningsrätt
innehar jord, må Konungens befallningshavande förordna lantmätare
eller annan person, behörig att innehava befattning såsom mätningsman
i stad, att verkställa avmätning av jorden.

Sådant förordnande må ock meddelas på framställning av samhälle, där
den för städerna gällande ordning för bebyggande skall iakttagas, beträffande
mark, som hör till samhället.

Kungl. May.ts Proposition Nr 38.

59

Med avseende å förrättning, som i denna paragraf avses, skola bestämmelserna
i 2 kap. 11 § och 6 kap. 3 § äga tillämpning.

11 §■

Angående förrättning av lantmätare för andra än här ovan omförmälda
ändamål gälle vad därom är särskilt stadgat.

IV AVD.

Om domstolar och rättegång i jorddelningsmål, sa ock om
fastställelse av jorddelningsförrättning samt om rättelse i

fastställt skifte.

21 KAP.

A. Allmänna bestämmelser.

1 §■

Första domstol i jorddelningsmål å landet är ägodelningsrätt, en för varje
domsaga.

Där till skifteslag hör jord, som är belägen inom två eller flera domsagor,
skall skifteslaget anses lyda under ägodelningsrätten i den domsaga,
inom vilken största delen av jorden ligger.

2 §■

Ägodelningsrätt består av en ägodelningsdomare såsom ordförande samt
tre ägodelningsnämndemän.

Ordinarie domaren i domsagan är där ägodelningsdomare, såframt icke
Konungen av särskild anledning finner gott att för två eller flera domsagor
förordna en gemensam ägodelningsdomare. Härtill må icke utses annan än
lagkunnig, i domarevärv erfaren person. Vid förfall för ägodelningsdomaren
förordnar hovrätten till hans ställföreträdare person med de egenskaper, som
nyss nämnts.

Agodelningsnämndemännen, som höra vara allmänt betrodda, i lanthushållning
kunniga och med ortens förhållanden väl förtrogna män, skola vara
valbara till nämndemansbefattning vid häradsrätt i domsagan samt hava under
minst två år innehaft befattning som god man vid skiftesförrättningar och
må ej hava uppnått sextiofem års ålder.

3 §•

Ägodelningsnämndemän utses för sex år, till ett antal av sex i domsaga,
som består av allenast ett tingslag, och tre för varje tingslag i övriga domsagor.
Avgår ägodelningsnämndemän under tjänstgöringstiden, skall val avse
återstående del av samma tid.

60

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 88.

Val äger rum å tingsstället inför häradsrätten.

Valet verkställes genom valmän, som på föranstaltande av ägodelningsdomaren
utses å kommunalstämma av de i kommunens allmänna angelägenheter
röstberättigade, som där äga eller innehava jordbruksfastighet. I köping,
som utgör egen kommun, tillkomme rösträtt envar i kommunens allmänna
angelägenheter röstberättigad.

Vid utseende av valmän äge varje i valet deltagande en röst.

För kommun med 1,000 invånare och därunder utses 1 valman,

» » » över 1,000 t. o. m. 3,000 invånare 2 valmän,

» » » » 3,000 » 6,000 » 3 »

» » » » 6,000 » 9,000 » 4 »

o. s. v. efter samma beräkning för överskjutande folkmängd.

För varje kommun utses suppleanter till lika antal som valmän.

Höra delar av kommun till skilda tingslag, utses för vardera delen valmän
och suppleanter för det tingslag den tillhör.

4 §.

Vid val av ledamot i ägodelningsrätt äge varje valman en röst. Omröstningen
skall verkställas med slutna sedlar. Varje valsedel skall innehålla lika
många namn som antalet av de ledamöter, som skola väljas, och vare den
vald, som erhållit mera än hälften av de avgivna rösterna. Har ej sålunda
hela det antal ledamöter, som skall väljas, blivit utsett, upprättas en förteckning,
vari upptagas, därest icke någon blivit utsedd, de, som erhållit de
flesta rösterna, men eljest de, som näst efter den eller de utsedda erhållit
högsta röstetal. I förteckningen upptagas två gånger så många namn som
ledamöter då skola väljas. Därpå företages ny omröstning mellan de i förteckningen
uppförda personerna, och vare de valda, som då erhållit de flesta
rösterna. Vid lika röstetal skilje lotten.

Klagan över valet föres genom besvär enligt 27 kap. rättegångsbalken.
Över hovrättens utslag må klagan ej föras.

Om valets utgång skall häradsrättens ordförande, så fort ske kan, insända
uppgift till Konungens befallningshavande i länet, som har att ofördröjligen
införa uppgiften i länskungörelserna. Är annan än ordinarie domaren i domsagan
ägodelningsdomare, skall skriftlig underrättelse om valets utgång ofördröjligen
meddelas jämväl denne.

5 §•

Finner ägodelningsdomaren, att ägodelningsnämndeman upphört att vara
valbar, eller har ägodelningsnämndeman hos ägodelningsdomaren lagligen avsagt
sig uppdraget, föranstalte ägodelningsdomaren om nytt val.

Om skyldighet att åtaga sig uppdrag som ägodelningsnämndeman och att
kvarstå i uppdraget, så ock att efter avgång fortfarande bestrida befattningen
intill dess annan blivit utsedd, skall vad som finnes stadgat beträffande
nämndeman i häradsrätt äga motsvarande tillämpning.

61

Kungl. Maj:ts Proposition Nr SS.

6 §•''

Av de till ägodelningsnämndemän valda skola i ägodelningsrätten tjänstgöra
de tre, som av ägodelningsdomaren för varje gång kallas därtill. Hålles
ägodelningsrättens sammanträde vid syn på stället, böra företrädesvis de
närmast boende nämndemännen kallas att tjänstgöra.

'' §■

Uteblir ägodelningsnämndemän från sammanträde eller uppstår för honom
jäv eller annat laga förfall, kalle ägodelningsdomaren till tjänstgöring annan
ägodelningsnämndemän eller, där avsevärd tidsutdräkt därigenom skulle vållas,
annan till ledamot i ägodelningsrätten valbar man.

8 §•

Mot ordförande och ledamot i ägodelningsrätt gälle de jäv, som enligt
rättegångsbalken gälla mot domare. Ägodelningsnämndemän må icke deltaga
i handläggningen av mål angående förrättning, med vilken han tagit befattning
som god man.

9 §■

Ledamot i ägodelningsrätt skall, om han ej förut avlagt domared, avlägga
sådan ed inför ägodelningsrätten eller ägodelningsdomaren innan han inträder
i tjänstgöring.

10 §.

Angående sammanträde med ägodelningsrätt samt de mål, som därvid skola
förekomma, har ägodelningsdomaren att utfärda kungörelse, som sist fjorton
dagar före sammanträdet skall uppläsas i kyrkan för den eller de församlingar,
där jord, varom fråga är, ligger ; kalle ock inom samma tid ägodelningsnämndemän,
allmänna ombud och, där så prövas erforderligt, förrättningslantmätaren
till sammanträdet.

11 §•

Är till ägodelningsrätten inkommet mål av den beskaffenhet att det kan
prövas utan att rätten företager syn på stället, må sammanträde hållas å
tingsställe eller eljest å plats inom domsagan, som av ägodelningsdomaren
bestämmes med hänsyn till att minsta kostnader uppstå, och må i sådan
händelse, där saken icke fordrar mera skyndsamhet än att därmed till nästinfallande
lagtima ting eller sammanträde med tremansnämnd inom domsagan
kan anstå, ägodelningsrättens sammanträde utsättas till ting eller sammanträde,
varom nu är sagt, såvida sakägare ej annorlunda begär. I annat
fall skall ägodelningsrätten sammanträda å plats inom skifteslaget eller i dess
omedelbara närhet.

För .sina sammanträden vare ägodelningsrätt berättigad att förfoga över
nödiga lokaler i tingshus, allmän skola eller annan allmän byggnad, som icke

52

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 38.

är för tillfället upptagen för sitt huvudsakliga ändamål eller utgöres av gudstjänstlokal.
Vållas särskilda utgifter för uppvärmning, belysning, städning
eller dylikt, skola de ersättas av sakägarna.

12 §.

För resa till och från det ställe, där ägodelningsrätten sammanträder, så
ock för uppehållet vid rätten njute ägodelningsdomaren och ägodelningsnämndemännen
ersättning enligt gällande resereglemente i den mån ej nedan
annat stadgas. Denna ersättning gäldas till ägodelningsdomaren av allmänna
medel och till ägodelningsnämndemännen av sakägarna.

Förekomma vid ett sammanträde flera mål, varde den å sakägare belöpande
kostnaden fördelad å alla målen efter ty skäligt prövas.

Hålles sammanträde med ägodelningsrätt å lagtima ting eller sammanträde
med tremansnämnd, och är häradsrättens ordförande även ägodelningsdomare,
eller är i häradsrätten tjänstgörande nämndeman tillika ägodelningsnämndeman,
skall ersättning ej till dem utgå.

13 §.

Att biträda ägodelningsrätten kalle ägodelningsdomaren, där så finnes erforderligt,
vederbörande överlantmätare.

Förekommer vid ägodelningsrätt fråga, för vars bedömande fordras särskild
fackkunskap, som icke annorledes är tillgänglig för rätten, må såsom
biträde tillkallas i sådant ämne sakkunnig person.

Mot sakkunnigt biträde gälle samma jäv som i 8 § stadgas beträffande
ledamot i ägodelningsrätt.

Överlantmätaren äger att för sin inställelse åtnjuta ersättning av allmänna
medel enligt gällande resereglemente.

Ersättning till annat sakkunnigt biträde bestämmes av ägodelningsrätten att
gäldas av sakägarna. Det åligger klaganden eller, där klagandena äro flera,
dessa en för alla och alla för en att förskjuta den bestämda ersättningen.

14 §.

Där enligt denna lag föreskrives, att besvär i jorddelningsmål skola till
ägodelningsdomare ingivas, stånde klaganden öppet att på eget äventyr i
betalt brev med posten insända besvären så tidigt, att de komma ägodelningsdomaren
tillhanda inom utgången av den för talans fullföljande för varje
särskilt fall stadgade tid.

B. Om vad till jorddelningsmål är att hänföra.

15 §.

Till jorddelningsmål hänföras:

1. Skiftesmål, vartill räknas

a) mål om tillstånd till laga skifte;

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 38.

63

b) mål, däri genom underställning eller besvär prövning påkallas av annat
under laga skifte meddelat beslut än rörande tillstånd till skiftet eller avåtgärd,
som under laga skifte vidtagits;

e) mål om fastställelse av laga skifte, så ock av förrättning för bestämmande
av fastighetsgräns, där förrättningen skett i sammanhang med laga skifte;

d) mål rörande talan mot och fastställelse av förrättning, som jämlikt stadgandet
i 14 kap. 10 § hållits efter det laga skifte blivit fastställt;

e) mål om rättelse i fastställt laga skifte;

2. Avstyckningsmål, vartill räknas

a) mål om tillstånd till avstyckning;

b) mål, däri genom besvär prövning påkallas av annat under avstyckningsförrättning
meddelat beslut än rörande tillstånd till avstvckningen eller av
åtgärd, som under avstyckningsförrättning vidtagits;

c) mål om fastställelse av avstyckning, där ej, på- sätt i 43 § tredje stycket
sägs, fastställelse meddelas av överlantmätaren, så ock av förrättning för
bestämmande av fastighetsgräns i samband med avstyckning;

3. Mål rörande talan mot och fastställelse av ägoutbyte i sammanhang
med laga skifte, så ock talan mot och fastställelse av förrättning, varom i
20 kap. 1, 3, 4 och 5 §§ förmäles;

4. Mål om rågång eller annan fastighetsgräns i andra fall än ovan avses;

5. Sådan tvist om äganderätt eller ständig besittningsrätt till jord eller om
innehav av äga, som enligt 3 kap. 12 § underställes ägodelningsrättens prövning;

6. Vid avstyckningsförrättning uppkommande tvist, varom i 19 kap. 15 §
sista stycket förmäles;

7. Tvist, som i samband med jorddelningsförrättning yppas angående
beståndet och omfånget av rättighet till skogsfång, mulbete eller annat å
fastighet, som ingår i förrättningen, vilande servitut; och

8. Mål om beloppet av kostnader för jorddelningsförrättning, där ej målet
ändå enligt vad ovan stadgas är att anse såsom jorddelningsmål.

16 §.

Där efter jorddelningsförrättnings påbörjande tvist yppas,
om viss äga utgör fastighet för sig eller hör till annan fastighet,
om äga är att anse såsom samfälld,
om äga hör till en ägolott eller till en annan,

om delägare har del. i skifteslag efter andelstal eller inom vissa gränser.
om äga skall anses såsom odaläga och i sådan egenskap tillhöra viss ägolott
utöver dess ägobelopp enligt delningsgrunden,

skall tvisten, ändå att den icke jämlikt 15 § 5 må vara att till jorddelningsmål
hänföra, räknas såsom sådant mål.

Fråga, som i jorddelningsmål uppkommer om skyldighet för lantmätare att
på egen bekostnad helt eller delvis omgöra förrättning eller att gälda kostnaden
för ägodelningsrättens sammanträde, skall ock såsom jorddelningsmål anses.

64

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 38.

C. Om jorddeluingsmåls anhängiggörande.

17 §.

I vilka fall beslut under jorddelningsförrättning eller tvist, som vid sådan
förrättning uppkommit, skall underställas ägodelningsrättens prövning, därom
är förut i denna lag stadgat.

18 §.

Är delägare missnöjd med under laga skifte meddelat beslut, varigenom
jäv mot förrättningsman ogillats, har han att mot beslutet fullfölja talan genom
besvär, vilka inom trettio dagar från det beslutet avkunnades skola ingivas
till ägodelningsdomaren.

19 §.

Är vid laga skifte, som avser skifteslag enligt 1 kap. 2 § under 1, delägare
missnöjd med under skiftet meddelat beslut angående delägares yrkande,
att hans ägor jämlikt 1 kap. 20 § icke skola ingå i skifte, nyttjande under
skiftet av skog eller torvmosse, bestämmande av rågång eller annan fastighetsgräns,
ägoutbyte, delningsgrund eller undantag av mark från skifte, och
är ej sådant fall för handen, att frågan skall genom underställning dragas
under ägodelningsrättens prövning, eller är vid laga skifte, varom ovan nämnts,
delägare missnöjd med hävdeförteckning, då innehavet är delningsgrund eller
eljest kan inverka på ägotilldelningen, eller med beslut i fråga, varom i
3 kap. 10 § sägs, har han att inom trettio dagar från det beslutet avkunnades
eller, där fråga är om hävdeförteckning, inom samma tid från det hävdeförteckningen
behandlades å sammanträde till ägodelningsdomaren ingiva till
ägodelningsrätten ställda besvär.

Vad i första stycket stadgas skall, jämväl där skiftet avser skifteslag, varom
i 1 kap. 2 § under 2 eller 3 sägs, äga tillämpning såvitt angår beslut i fråga
om bestämmande av rågång eller annan fastighetsgräns.

Är tillkallat sakkunnigt biträde eller delägare missnöjd med förrättningsmännens
beslut angående ersättning till det sakkunniga biträdet, skall talan
däremot fullföljas på sätt och inom tid, varom i första stycket sägs.

20 §.

Mot beslut eller åtgärd under laga skifte i andra fall, än i 17, 18 och
19 §§ avses, må talan fullföljas på enahanda sätt, som i sistnämnda paragraf
sägs, inom fyrtiofem dagar från det sammanträde, då skiftet förklarats avslutat
eller beslut meddelats, att skifte icke kan äga rum.

21 §•

Har delägare icke närvarit, då beslut i ärende, som enligt 19 § är föremål
för särskild talan, meddelades, eller då hävdeförteckning behandlades å

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 38.

65

sammanträde, och kan han styrka, att han då haft laga förfall och ej kunnat
ställa ombud för sig, då må han på sätt i nämnda paragraf sägs mot det
beslut eller den åtgärd anföra besvär sist inom trettio dagar från förfallets
upphörande, där ej tid för klagan mot skiftet då är ute.

22 §.

Är någon missnöjd med beslut, varigenom förklarats, att avstyckningsförrättning
icke kan äga rum eller att fråga om sådan förrättning förfallit, eller
eljest med beslut eller åtgärd under avstyckningsförrättning, och skall frågan
ej genom underställning dragas under ägodelningsrättens prövning, har han
att till ägodelningsdomaren ingiva sina till ägodelningsrätten ställda besvär,
i förra fallet inom trettio dagar från den dag, beslutet gavs, men eljest inom
trettio dagar från den dag, då förrättningen, på sätt i 19 kap. 21 § sägs,
blivit avslutad.

Har avstyckning vid förrättningens avslutande blivit av fastighetens ägare
eller, där flera sakägare finnas, av dem samtliga medelst påskrift å protokollet
godkänd, må talan mot förrättningen sedermera icke föras.

23 §.

Mot beslut eller åtgärd under jorddelningsförrättning, som i denna lag avses,
i andra fall, än nu är sagt, må talan föras genom besvär, som, ställda till
ägodelningsrätten, skola ingivas till ägodelningsdomaren inom trettio dagar
från den dag, då den förrättning, under vilken beslutet meddelats eller åtgärden
vidtagits, blivit avslutad.

Under jorddelningsförrättning inbegripes jämväl förrättning, som jämlikt 14
kap. 10 § hålles efter det laga skifte blivit fastställt.

24 §.

Talan i mål, varom i 15 § under 4, 7 och 8 samt 16 § första stycket
förmäles, skall anhängiggöras genom stämning, där ej, såvitt angår i sistnämnda
lagrum avsett fall, tvisten jämlikt 3 kap. 12 § underställes ägodelningsrättens
prövning.

För prövning av fråga, som avses i 16 § andra stycket, erfordras ej stämning.

Stämning till ägodelningsrätt gives av ägodelningsdomaren.

25 §.

Huru fastställelse av jorddelningsförrättning så ock rättelse i fastställt skifte
påkallas, därom stadgas här nedan.

D. Om förfarandet hos ägodelningsdomaren och vid ägodelningsrätten.

26 §.

I de fall, då fråga skall underställas ägodelningsrättens prövning, insände
lantmätaren, där ej frågan rör tvist, varom i 3 kap. 12 § eller 19 kap. 15 §

Bihang till riksdagens protokoll. 1 sand. 31 käft. (Nr 38.) 5

66

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 38.

förmärs, skyndsamt till överlantmätaren i länet handlingarna i målet eller
utdrag av dem i vad de angå underställda frågan. Är fråga om tvist, varom
nyss sagts, skola handlingarna insändas till ägodelningsdomaren.

I fall, som i 4 kap. 4 § sista stycket sista punkten avses, åligger det överlantmätaren
att, efter anmodan av ägodelningsdomaren, från lantmätaren infordra
handlingarna i målet.

27 §.

Hava besvär inkommit till ägodelningsdomaren, förelägge han, där ej besvären
gälla avslutad jorddelningsförrättning, förrättningslantmätaren att till
ägodelningsdomaren eller överlantmätaren inom viss tid insända handlingarna
i målet.

28 §.

Sedan i mål, som i 26 § första stycket första punkten samt andra stycket
ävensom i 27 § avses, handlingarna inkommit till överlantmätaren, överlämne
denne så fort ske kan handlingarna jämte eget yttrande ävensom det yttrande,
han må hava infordrat från förrättningslantmätaren, till ägodelningsdomaren.

Gälla besvär avslutad jorddelningsförrättning, skall överlantmätarens yttrande
jämväl innefatta redogörelse för verkställd teknisk granskning av förrättningen.

29 §.

Finner ägodelningsdomaren inkommet mål uppenbarligen icke kunna av
ägodelningsrätten upptagas till prövning, teckne han beslut därom å handlingarna
eller besvärsskriften och underrätte ofördröjligen vederbörande, att
beslut i målet meddelats. Beslutet skall innehålla underrättelse vad den,
som är missnöjd med beslutet, har att iakttaga för fullföljd av talan däremot.

Avse besvär klagan däröver, att jäv mot förrättningsman ogillats, meddele
ägodelningsdomaren skyndsamt beslut över besvären.

I andra fall än dem, om vilka ovan i denna paragraf sägs, utsätte ägodelningsdomaren,
så snart lämpligen kan ske, tid och ort för målets handläggning
vid ägodelningsrätten.

30 §•

Sedan kungörelse och kallelse ägt rum i behörig ordning, må till ägodelningsrätten
annorledes än genom stämning inkommet mål företagas till handläggning
och avgörande utan hinder av delägares, allmänt ombuds eller förrättningslantmätarens
utevaro.

31 §.

Över invändning, som göres av part, meddele ägodelningsrätten särskilt
beslut, där invändningen är av den beskaffenhet att sådant erfordras. Innefattar
beslutet ej avvisande av målet, skall med handläggningen av målet
fortgå, och må talan mot beslutet fullföljas i sammanhang med besvär i
huvudsaken.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 38.

67

32 §.

Där för utredning av teknisk fråga så finnes erforderligt, må ägodelningsdomaren
eller ägodelningsrätten uppdraga åt överlantmätaren att ensam eller
med biträde av två ägodelningsnämndemän verkställa undersökning å marken.

Om tiden för sådan undersökning skall överlantmätaren på sätt finnes
lämpligt underrätta delägare och allmänna ombud.

För biträde vid sådan undersökning njute ägodelningsnämndemännen ersättning
i likhet med vad i 12 § stadgas om ersättning för inställelse vid ägodelningsrätt.

33 §.

Finner ägodelningsrätten vid prövning av inkommet mål, att förrättning
bör avbrytas eller att förrättning, som avbrutits, bör oberoende av anförda
besvär fortgå, meddele föreskrift därom till förrättningslantmätaren. Anser
ägodelningsdomaren i anledning av inkommet mål skäl förefinnas för förrättnings
avbrytande, utställe så snart ske kan målet till ägodelningsrättens avgörande.

Sådan föreskrift, som i denna paragraf sägs, träde genast i kraft och gälle
till dess annorlunda förordnats.

34 §.

Mål böra av ägodelningsrätten företagas i den ordning de inkommit; dock
att mål, som omförmäles i 19 eller 26 §, i allmänhet bör företagas framför
andra.

35 §.

Utan hinder av vad i 34 § är stadgat, må senare inkommet mål företagas
framför ett tidigare inkommet, när besparing i kostnad kan vinnas därmed
eller arbetets jämna gång därigenom befordras.

36 §.

Ägodelningsdomaren före protokoll vid ägodelningsrättens sammanträden
och underskrive protokollet å rättens vägnar. Han skall ock föranstalta därom
att anteckning om sådant till ägodelningsrätten inkommet jorddelningsmål,
som avses i 15 § under 5, 6 och 7 samt i 16 § första stycket, verkställes
så väl i lagfartsprotokollet å nästa rättegångsdag under lagtima ting som ock
i lagfartsboken.

Ägodelningsdomaren skall föra dagbok över till rättens eller ägodelningsdomarens
åtgärd inkomna mål samt inom en månad efter varje års slut insända
dagboken till justitiekanslersämbetet vid bot av en krona femtio öre
för var dag han uteblir. Formulär till dagbok fastställes av Konungen.

37 §.

Yppas, då beslut skall av ägodelningsrätt meddelas, skiljaktiga meningar,
vare lag som i rättegångsbalken stadgas beträffande andra domstolar än
häradsrätt.

Vid omröstning säge ägodelningsdomaren sin mening först.

68

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 38.

38 §.

Ägodelningsrättens utslag skall avkunnas offentligt och underrättelse däri
meddelas om vad den, som vill söka ändring i utslaget eller i det, som förefallit
under målets handläggning, har att iakttaga för fullföljd av sin talan.

Det åligger ägodelningsdomaren att tillställa förrättningslantmätaren ett
exemplar av utslaget ävensom, där så finnes nödigt, av rättens protokoll i
målet eller vissa delar därav.

39 §.

I allt, varom ej i denna lag eller i annan lag eller författning är särskilt
stadgat, skall beträffande ägodelningsrätt och rättegången därstädes lända till
efterrättelse vad i fråga om allmän underrätt finnes föreskrivet, där det är
tillämpligt.

40 §.

Åtal mot ledamot i ägodelningsrätt för fel eller försummelse i ämbetet skall
upptagas av vederbörande hovrätt.

E. Om fastställelse av jorddelningsförrättning.

41 §.

Sedan jorddelningsförrättning, som i denna lag avses, eller

laga skifte,

avstyckning,

förrättning för bestämmande av rågång eller annan fastighetsgräns eller
ägoutbyte, evad sådan förrättning skett i samband med annan jorddelningsförrättning
eller icke,

förrättning enligt 20 kap. 3, 4 eller 5 §,

förrättning, som jämlikt 14 kap. 10 § hållits efter det laga skifte fastställts,
blivit avslutad, åligger det lantmätaren att inom den för besvärs anförande
för varje fall stadgade tid till överlantmätaren i länet insända till förrättningen
hörande karta, där sådan finnes, ävensom övriga handlingar angående
förrättningen. I fall, varom i 22 § andra stycket sägs, skola handlingarna
insändas inom femton dagar från det förrättningen blivit avslutad.

42 §.

Då talan fullföljts mot avslutad jorddelningsförrättning, varom i 41 § förmärs,
skall ägodelningsrätten i sammanhang med besvärens avgörande pröva
förrättningen till alla delar, även om anmärkning blott i viss del framställts
mot förrättningen.

Avser mot förrättningen fullföljd talan allenast fråga om beloppet eller
fördelningen av förrättningskostnader, skall prövning av förrättningen företagas
för sig i den ordning, varom i 43 § stadgas.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 88.

69

Finnes i förrättningen fel av beskaffenhet att inverka på förrättningen i
dess helhet, skall förrättningen undanröjas. Hava fel förelupit, vilka inverka
allenast på vissa åtgärder under förrättningen, har ägodelningsrätten att, med
undanröjande av dessa åtgärder, meddela erforderliga föreskrifter för åstadkommande
av rättelse. Finnes förrättningen lagligen beskaffad, meddele
ägodelningsrätten fastställelse å förrättningen.

Har laga skifte eller avstyckning ägt rum inom samhälle, där den för städerna
gällande ordning för bebyggande skall iakttagas, skall, där vid förrättningen
sådant påyrkats eller ägodelningsrätten eller ägodelningsdomaren eljest
så prövar nödigt, innan målet avgöres yttrande däri inhämtas från byggnadsnämnden.

Är fråga om avstyckning av mark för sammanläggning med annan fastighet,
må fastställelse ej meddelas, med mindre tillika gives förordnande om
sammanläggningen.

43 §.

Hava besvär icke inom stadgad tid anförts mot avslutad jorddelningsförrättning,
varom ovan sägs, överlämne överlantmätaren, där ej stadgandet i
tredje stycket annat föranleder, handlingarna till ägodelningsdomaren; bifoge
ock eget yttrande ävensom den förklaring över gjorda anmärkningar, han
må hava infordrat från förrättningslantmätaren. I fråga om yttrande, varom
nu är sagt, gälle vad i 28 § andra stycket sägs.

Sedan handlingarna inkommit till ägodelningsdomaren, företage denne förrättningen
till prövning, därvid vad i 42 § fjärde stycket sägs skall äga
tillämpning. Där anledning ej förekommer till annat än att förrättningen är
lagligen beskaffad, samt, såvitt angår avstyckning av mark för sammanläggning
med annan fastighet, förordnande tillika gives om sammanläggningen,
meddele ägodelningsdomaren fastställelse å förrättningen, men eljest hänskjute
han frågan till ägodelningsrätten samt utsätte, så snart lämpligen kan ske,
tid och ort för målets handläggning. För ägodelningsrättens behandling av
målet gälle i ty fall vad i 42 § tredje stycket sägs.

Utgöres förrättningen av sådan avstyckning, med vilken avses bildande av
särskild fastighet, har överlantmätaren att, med iakttagande av vad i 42 §
fjärde stycket stadgas, företaga förrättningen till prövning samt, där anledning
ej förekommer till annat än att förrättningen är lagligen beskaffad,
meddela fastställelse därå. Har förrättningen, på sätt i 22 § andra stycket
sägs, blivit medelst påskrift å protokollet godkänd, utgöre den omständigheten,
att den för talan mot avstyckningsförrättning stadgade tid icke gått till ända,
ej hinder för prövningens företagande. Förekommer anledning att förrättningen
icke är lagligen beskaffad, hänskjute överlantmätaren frågan om fastställelse
till ägodelningsrätten, skolande för sådant fall de i första stycket
meddelade föreskrifter äga tillämpning.

70

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 88.

44 §.

Sedan beslut om fastställelse meddelats eller, där talan mot beslutet må
föras, detta vunnit laga kraft eller talan däremot ogillats, teckne ägodelningsdomaren,
i den mån ej föreskriften i tredje stycket annat föranleder, bevis
om fastställelsen å kartan, därest sådan finnes, ävensom, där fråga är om
annan förrättning än avstyckning, å förrättningshandlingarna, allt i enlighet
med av Konungen utfärdade närmare föreskrifter.

Lag samma vare, där Konungen med ändring av ägodelningsrätts utslag,
varigenom jorddelningsförrättning upphävts eller rättelse däri föreskrivits,
fastställt förrättningen.

Har överlantmätaren meddelat fastställelse å avstyckningsförrättning, skall
vad förut i denna paragraf stadgats om ägodelningsdomaren gälla beträffande
överlantmätaren.

45 §.

Ägodelningsdomaren åligger att föra protokoll över av honom jämlikt föreskrifterna
i detta kapitel handlagda mål.

Där överlantmätaren jämlikt 43 § tredje stycket handlagt avstyckningsmål,
skall vad i första stycket sägs om ägodelningsdomaren äga motsvarande tilllämpning
beträffande överlantmätaren.

46 §.

Har vid jorddelningsförrättning blivit bestämt, att ersättning skall från ägolott
utgå, åligge det ägodelningsdomaren, efter det fastställelse å förrättningen
meddelats eller, där talan mot beslutet om fastställelse må föras, beslutet
vunnit laga kraft eller talan däremot ogillats, att föranstalta därom, att angående
beloppet samt de tider, å vilka ersättningen skall betalas, anteckning
varder gjord såväl i inteckningsprotokollet å nästa rättegångsdag under lagtima
ting som ock i inteckningsboken.

F. Om rättelse i fastställt skifte.

47 §.

Har, sedan laga skifte blivit genom laga kraft ägande beslut fastställt, utrönts,
att vid skiftet förelupit fel i mätningen eller uträkningen, äge den delägare,
som därigenom erhållit mindre ägobelopp än honom skolat tillkomma,
att hos ägodelningsrätten söka rättelse inom ett år från det kartan utlämnats
till delägarna på sätt i 16 kap. 7 § sägs.

Beträffande ansökan om sådan rättelse skall vad som är stadgat om besvär
över jorddelningsförrättning äga motsvarande tillämpning.

48 §.

Sådan rättelse, varom i 47 § sägs, skall verkställas genom jämkning i skiftet
på det sätt att minsta rubbning av skiftet sker. Dock må under de villkor,

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 38.

71

som i 16 kap. 6 § stadgas, rättelse ske genom bestämmande av vederlag i
penningar, och skall beträffande verkställande av dylik rättelse vad i 16 kap.
5 § andra stycket stadgas äga motsvarande tillämpning.

Kostnaden för rättelsen så ock utgifterna för ägodelningsrättens sammanträde
i den mån dessa icke utgå av allmänna medel skola, där ej särskilda omständigheter
annat föranleda, gäldas av den lantmätare, som förrättat skiftet.

49 §.

I fråga om utsättande och avslutande av sådan förrättning, som avses i
48 §, så ock om fullföljd av talan emot och fastställelse av förrättningen
skall vad om laga skifte är stadgat äga motsvarande tillämpning.

G. Om fullföljd av talan mot beslut av ägodelningsrätt eller ägodelningsdomare
i jorddelningsmål så ock mot beslut av överlantmätare om

fastställelse å avstyckning.

50 §.

Klagan må ej föras över ägodelningsdomares beslut i fråga om jäv mot
förrättningsman eller över ägodelningsrätts utslag beträffande ägors gradering
eller åsättande av sådant jämförelsetal eller uppskattningsvärde, varom i 11
kap. 2 § andra stycket förmäles. Ej heller må utom i fall, varom i 52 §
sägs, klagan föras över beslut, varigenom fastställelse å jorddelningsförrättning
meddelats av ägodelningsrätt, ägodelningsdomare eller överlantmätare.

51 §.

Där ej efter vad i 50 § sägs vid ägodelningsrätts eller ägodelningsdomares
beslut i jorddelningsmål eller överlantmätares beslut, varigenom fastställelse
meddelats å avstyckning, skall förbliva, må talan mot sådant beslut fullföljas
hos Konungen.

52 §.

Beslut, varigenom fastställelse meddelats å jorddelningsförrättning inom
samhälle, där den för städerna gällande ordning för bebyggande skall iakttagas,
må överklagas av byggnadsnämnden. Om sådant beslut skall byggnadsnämnden
utan dröjsmål underrättas av ägodelningsdomaren eller överlantmätaren.

Har, efter det besvär anförts i anledning av avslutad jorddelningsförrättning,
ägodelningsrätten meddelat fastställelse å förrättningen, må den, vilkens besvär
genom ägodelningsrättens utslag lämnats utan bifall, fullfölja talan mot utslaget,
dock allenast i den mån honom därigenom emot gått.

53 §.

Har fastställelse vägrats å jorddelningsförrättning, mot vilken besvär icke
blivit anförda, må klagan över ägodelningsrättens utslag fullföljas jämväl av
förrättningslantmätaren.

72

Kungl. Maj-.ts Proposition Nr 38.

Innefattar eljest ägodelningsrätts beslut förpliktande för förrättningslantmätaren
att utan särskild ersättning omgöra förrättning eller del därav eller
att gälda kostnad för ägodelningsrättens sammanträde, då må han föra klagan
mot beslutet därutinnan.

54 §.

Talan, varom i 51 § sägs, föres genom besvär, vilka i två exemplar och
åtföljda av ägodelningsrättens, ägodelningsdomarens eller överlantmätarens
protokoll skola ingivas till ägodelningsdomaren inom trettio dagar från utslagets
dag, denna oräknad.

Har klaganden underlåtit att till ägodelningsdomaren inkomma med protokoll
i målet och är ej detta av annan part ingivet, förelägge ägodelningsdomaren
klaganden viss tid att inkomma därmed, vid äventyr att, där det ej
är hos Konungen tillgängligt, då målet företages till avgörande, klaganden
skall hava förlorat sin talan.

Avse besvären klagan över beslut av överlantmätare, skall ägodelningsdomaren
genast om besvären underrätta överlantmätaren, vilken det åligger
att ofördröjligen till ägodelningsdomaren översända de hos honom befintliga
handlingarna i målet.

55 §.

Då besvär sålunda inkommit, läte ägodelningsdomaren genast översända
ena exemplaret av inlagan till den delägare, som blivit utsedd att förvara
förrättningshandlingarna, eller, om denne är klagande eller icke någon är utsedd
att förvara förrättningshandlingarna eller hinder eljest möter, till annan
delägare, och förelägge genom kungörelse i kyrkan, på sätt i 3 kap. 1 §
sägs, de icke klagande delägarna att inom trettio dagar från kungörandet till
ägodelningsdomaren ingiva eller med posten insända till Konungen ställd
förklaring över besvären, vid påföljd att icke vidare varda i målet hörda.
Kungörelse, varom ovan sägs, skall innehålla uppgift å den person, till vilken
besvärsinlagan blivit översänd.

56 §.

Yrkas i besvär, att ersättningsskyldighet eller skyldighet att utföra arbete
på egen bekostnad skall åläggas förrättningslantmätaren, eller erfordras eljest
förklaring av denne, skola besvärshandlingarna tillställas honom med föreläggande
att inom trettio dagar därefter med återställande av handlingarna
avgiva förklaring vid påföljd att icke vidare varda i målet hörd.

57 §.

Sedan infordrade förklaringar inkommit eller den förelagda tiden tilländagått
utan att förklaring avgivits, skall ägodelningsdomaren insända handlingarna
i målet till Konungens nedre justitierevision.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 88.

73

Förslag

till

LAG

om vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen om
delning av jord å landet.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Den nu antagna lagen om delning av jord å landet skall jämte vad här
nedan stadgas lända till efterrättelse från och med den dag, Konungen bestämmer.

Val av ägodelningsnämndemän så ock de åtgärder, som för inrättande av
ägodelningsrätter enligt den nya lagen eljest erfordras, må efter ty Konungen
bestämmer kunna äga rum innan den nya lagen i övrigt trätt i kraft.

2 §•

Beträffande jorddelningsförrättning, som påbörjats innan den nya lagen
trätt i kraft, skall nya lagen, där så ske kan, tillämpas å frågor, som vid
förrättningen förekomma till behandling efter nya lagens ikraftträdande.

I fråga om talan emot och fastställelse av sådan förrättning skall nya
lagen äga tillämpning, dock att frågan, huruvida talan må efter förrättningens
avslutande föras emot åtgärd, som vidtagits innan nya lagen trätt i kraft,
skall bedömas enligt äldre lag.

3 §■

Mål, som före nya lagens ikraftträdande inkommit till ägodelningsrätt eller
dess ordförande men icke därförinnan av samma rätt eller dess ordförande
avgjorts, varde jämlikt äldre lag prövat av vederbörande enligt nya lagen inrättade
ägodelningsrätt eller dess ordförande.

4 §.

Jämkning på grund av fel i uträkning i skifte, som fastställts innan nya
lagen trätt i kraft, må sökas inom förut stadgad tid.

5 §■

I fråga om bestämmande av tomtgräns inom samhälle å landet, varest
finnes tomtindelning såsom i stad, skall 2 kap. i lagen om fastighetsbildning
i stad fortfarande äga tillämpning.

Beträffande vissa andra jorddelningsförrättningar inom samhälle å landet,
för vilket skall föras fastighetsregister enligt de för stad meddelade bestäm -

74

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 88.

melser, skall den nya lagen äga tillämpning allenast i den mån 5 och 6 kap.
i lagen om fastighetsbildning i stad därom meddela föreskrift.

6 §■

Genom nya lagen upphävas:

12 kap. 5 och 6 §§ samt 13 kap. jordabalken;

1 kap. samt 19 kap. 4 § byggningabalken;

stadgan den 9 november 1866 om skiftes verket i riket;

lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring; kungl.

cirkuläret den 15 juli 1766 om länsgränssynerätt;

§ 8 i förordningen den 1 augusti 1805 om skogarna i riket i vad den
innehåller föreskrifter om villkor för delning av sockenallmänning samt om
Konungens befallningshavandes befattning med frågor om delning av sådan
allmänning;

kungl. brevet den 19 mars 1839 angående vissa föreskrifter rörande laga
skifte i Gävleborgs län; samt, i den mån ej i 8 § annat sägs, kungörelsen
den 18 februari 1859 om förändrade föreskrifter i avseende å besuttenhetsoch
skiftesväsendet i Stora Kopparbergs län;

tillika med alla de särskilda stadganden, vilka innefatta ändring eller förklaring
av vad sålunda upphävda lagrum innehålla eller tillägg därtill, där
ej här nedan annorlunda stadgas;

så ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning stridande mot
nya lagens bestämmelser.

7 §•

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum, som
ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall sådan bestämmelse i stället
tillämpas.

Vad i lag eller författning stadgas i avseende å ledamot i ägodelningsrätt
skall gälla om ägodelningsnämndeman.

8 §.

I fråga om laga skifte till rubbning av storskifte, som inom Kopparbergs
län blivit verkställt på bekostnad eller med understöd av staten, skall vad i
kungörelsen den 18 februari 1859 finnes stadgat om skiftesvitsord fortfarande
lända till efterrättelse.

9 §.

Vad om förbud mot avsöndring från lotshemman av krono- eller skattenatur
är i kungl. brevet den 19 augusti 1823 samt förordningen den 9 juli
1862 stadgat skall äga motsvarande tillämpning i fråga om avstyckning.

Eungl. Maj:ts Proposition Nr 38.

Ib

10 §.

Genom nya lagen och vad här ovan förordnats skola ej anses hava upphävts
:

de genom lagen den 5 juni 1909 stadgade särskilda bestämmelser angående
laga skiften i Jukkasjärvi och Karesuando socknar av Norrbottens län;

vad om hinder mot delning av samfälld husbehovsskog stadgas i lagen den
18 juni 1925 innefattande bestämmelser med avseende å upphävande av lagen
den 5 juni 1909 om uteslutande tills vidare av rätten att erhålla laga skifte
inom vissa områden; samt

lagen den 30 april 1925 rörande vissa laga skiften inom de på bekostnad
eller med understöd av staten storskiftade delarna av Kopparbergs län.

11 §•

Vad i lagen den 22 juni 1921 huru förhållas bör med ströängar vid ägostyckning
inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmark ävensom i lagen
av samma dag om förbud mot avsöndring av ströängar inom nämnda lappmark
stadgas skall äga motsvarande tillämpning i fråga om avstyckning.

12 §.

Har upplåtelse av andel för viss fastighet i oskift mark ägt rum före den
1 januari 1897, och har lagfart därå meddelats innan den nya lagen trätt i
kraft, skall den behörighet att påkalla skifte av denna mark, som, där upplåtelsen
ej skett, kunnat tillkomma fastighetens ägare, i stället tillkomma
ägaren av den upplåtna andelen.

13 §.

Har, innan den nya lagen trätt i kraft, av hemman eller av sådan under
särskilt nummer i jordeboken upptagen lägenhet, som ej tillkommit genom
avsöndring, överlåtits viss till gränserna bestämd ägovidd, och skulle enligt
äldre lag utbrytning av samma ägovidd ske genom ägostyckning, skall i avseende
å utbrytningen därav den äldre lagen tillämpas, sakägarna dock
obetaget att, där de så önska samt laga hinder icke möter, göra den överlåtna
ägovidden till föremål för avstyckning.

14 §.

I fråga om avsöndring, som skett innan den nya lagen trätt i kraft, skall
vad i äldre lag stadgas fortfarande äga tillämpning, vederbörande emellertid
obetaget att, där icke faställelse å avsöndringen meddelats eller laga hinder
eljest möter, göra det upplåtna området till föremål för avstyckning.

76

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 88.

Förslag

till

LAG

om ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917
(nr 269) om fastighetsbildning i stad.

Härigenom förordnas, att 6 kap. 3 § i lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning
i stad skall upphöra att gälla samt att 5 kap. 2, 3, 5, 10, 13, 14,
15, 20, 21, 22 och 23 §§ samt 6 kap. 5, 11, 12 och 13 §§ i nämnda lag
skola erhålla följande ändrade lydelse ävensom att i 5 kap. av samma lag
skall efter 23 § införas en ny paragraf, 24 §, av nedan angiven lydelse:

5 KAP.

2 §.

Avstyckning skall verkställas av i stadens tjänst anställd mätningsman eller,
där sådan ej finnes, av till sådan befattning behörig person, som på förslag
av byggnadsnämnden förordnas av Konungens befallninghavande att tills vidare
förrätta avstyckningar i staden. Finnes uppdraget ej kunna anförtros
föreslagen person, förordne Konungens befallningshavande som skäligt prövas.

Avstyckning företages efter skriftlig ansökan av fastighetens ägare hos
byggnadsnämden, som överlämnar ansökningen till förrättningsmannen. I fall,
då område, som skall avstyckas, blivit till annan överlåtet, äge ock han rätt
göra framställning, som nu sagts.

Förrättningsmannen har att skyndsamt företaga förrättningen samt, där så
ske kan, i ett sammanhang bringa den till slut.

Om tid och ställe för förrättningen skall förrättningsmannen minst åtta
dagar förut underrätta byggnadsnämnden.

Vid förrättningen skola föreskrifterna i 2, 3, 6 och 7 kap., 18 kap. 3 §

första stycket samt 19 kap. 27 § i lagen om delning av jord å landet äga

motsvarande tillämpning, så vitt icke i denna lag är annorlunda stadgat.

Är förrättningsman av jäv hindrad företaga förrättning, anmäle ofördröjligen
förhållandet hos byggnadsnämnden, som, där ej annan efter ty i första
stycket sägs behörig förrättningsman är att tillgå, har att hos Konungens befallningshavande
utverka förordnande för särskild förrättningsman.

3 §.

Utan hinder av att kungörande och kallelse ej verkställts i den ordning,
som i 3 kap. 1 § av lagen om delning av jord å landet sägs, må avstyck ningsförrättning

företagas, därest ägaren av stamfastigheten och i fall, då om -

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 38. 77

råde, som skall avstyckas, blivit överlåtet till annan, jämväl denne infinna
sig eller av förrättningsmannen blivit minst åtta dagar förut bevisligen kallade
till förrättningen, samt fråga ej är om bestämmande av gräns mot fastighet,
som ej ingår i förrättningen.

5 §■

Bestämmande av gräns mot fastighet, som ej ingår i avstyckningsförrättningen,
skall vid förrättningen ej äga rum, där det ej påfordras å någondera
sidan eller av förrättningsmannen aktas nödigt.

10 §.

Har det område, som skall avstyckas, blivit till annan överlåtet, lände den
därom upprättade avhandling till efterrättelse.

Träffa sakägarna utöver vad avhandlingen innehåller överenskommelse i
ämne, som angår förrättningen, såsom att servitut till förmån för en av styckningen
berörd fastighet skall läggas å annan sådan fastighet eller med avstyckat
område följa rätt till delaktighet i område, som vid mätningsförrättning
avsatts för gemensamt behov, skall därom upprättas skriftlig förening,
som underskrives av sakägarna och bestyrkes av gode männen eller, där
sådana ej biträda vid förrättningen, av förrättningsmannen samt bilägges
protokollet.

Uppkommer mellan sakägarna tvist om den rätt, som enligt avhandlingen
eller träffad förening tillkommer en var av dem, skall frågan underställas
ägodelningsrättens prövning, och vile emellertid förrättningen.

Förekommer ej sådan tvist eller har den blivit avgjord genom laga kraft
ägande beslut, undersöke förrättningsmannen eller, där han biträdes av gode
män, förrättningsmännen, huruvida vad av sakägarna kan vara avtalat eller
bestämt eller vad berörda beslut innehåller utgör hinder för avstycknings
verkställande i enlighet med föreskrifterna i detta kapitel, samt meddele, där
sådant hinder finnes föreligga, beslut att avstyckningen icke kan äga rum.

13 §•

Sedan skillnadslinjerna mellan stamfastigheten och det avstyckade området
ävensom övriga gränser, som vid avstyckningen må hava bestämts, blivit utstakade
och utmärkta samt alla till förrättningen hörande frågor i övrigt blivit
avgjorda, skall förrättningsmannen å sammanträde med vederbörande sakägare
till sökanden eller annan, som utses av sakägarna, utgiva ett exemplar
av samtliga förrättningshandlingar emot bevis, som bilägges konceptakten,
ävensom tillkännagiva att förättningen är avslutad; meddele ock underrättelse
om vad som skall iakttagas för fullföljd av talan emot förrättningen.

14 §.

Rådhusrätt, där sådan finnes, vare ägodelningsrätt i stad.

Stad, där rådhusrätt ej finnes, lyde under ägodelningsrätten i den domsaga,
staden i judiciellt hänseende tillhör.

78

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 38.

Vad enligt 21 kap. 3 § i lagen om delning av jord å landet gäller för köping
i fråga om utseendet av valmän för val av ägodelningsnämndemän skall äga
motsvarande tillämpning beträffande stad, som i andra stycket omförmäles.

15 §.

Vad i 21 kap. i lagen om delning av jord å landet stadgas beträffande
fullföljd av talan angående avstyckning och förfarandet i mål rörande sådan
talan så ock om fastställelse av avstyckning skall, i den mån ej annat är
särskilt föreskrivet i detta kapitel, äga motsvarande tillämpning beträffande
avstyckning i stad, dock att vad enligt nämnda lag ankommer å ägodelningsdomaren
så ock överlantmätarens befattning med fastställelseprövning skall i
stad, där rådhusrätt finnes, fullgöras av ägodelningsrättens ordförande.

20 §.

Förrättningsmannen vare skyldig att emot stadgad lösen till vederbörande
sakägare utlämna ett exemplar av kartan inom trettio dagar från det beslut
om fastställelse av förrättningen vunnit laga kraft eller däremot förd talan
ogillats.

21 §.

Den omständighet, att fastställelse meddelats å avstyckning, medför icke
för ägaren vidsträcktare rätt att förfoga över fastigheten än lag och författningar
eljest medgiva.

22 §.

Vad i detta kapitel sägs om ägare av mark skall ock gälla om den, som
innehar mark under sådan besittningsrätt, som enligt lag är att hänföra till
fast egendom.

23 §.

Rätt att överklaga beslut, varigenom fastställelse å avstyckning meddelats,
tillkommer byggnadsnämnden, som av beslutet utan dröjsmål skall erhålla del.

24 §.

Bestämmelserna i detta kapitel skola i tillämpliga delar gälla även för
samhälle å landet, för vilket skall föras fastighetsregister enligt de för stad
meddelade bestämmelser.

6 KAP.

5 §•

Utan hinder av att kungörande och kallelse ej verkställts i den ordning,
som 3 kap. 1 § av lagen om delning av jord å landet sägs, må laga skifte
å stadsjord företagas, där samtliga delägare infinna sig eller av förrättnings -

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 38.

79

mannen blivit minst åtta dagar förut bevisligen kallade till förrättningen samt
fråga ej är om bestämmande av gräns mot fastighet, som ej ingår i förrättningen.

11 §.

1 mom. Vad enligt detta kapitel gäller om gränsbestämning och ägoutbyte
i sammanhang med laga skifte gälle ock, da sådan förrättning eljest förekommer.

Besväras fastighet eller område av servitut, bestående av rättighet till s kogsfång
och mulbete eller endera av dessa rättigheter, må på yrkande av fastighetens
ägare servitutet utan sammanhang med skifte utbrytas, där det finnes
medföra nytta och kunna ske utan någons förfång. Rätt att erhålla utbrytning
tillkomme ock ägaren av den fastighet, till vars förmån sådant servitut
gäller, där det visas att servitutet äventyras.

I avseende å förrättning, som i nästföregående stycke avses, äge vad i 20
kap. 6 och 9 §§ av lagen om delning av jord å landet stadgas motsvarande
tillämpning.

3 mom. Utan hinder av vad i 1 mom. första stycket sägs äger Konungen
medgiva att inom visst område, som är uppdelat i ett flertal fastigheter,
gränsbestämning må äga rum med tillämpning av föreskrifterna i 2 kap. Vid
framställning om medgivande, som nu sagts, skall fogas karta i två exemplar,
noga angivande det område, framställningen avser.

12 §.

Vad i 21 kap. i lagen om delning av jord å landet stadgas skall i tillämpliga
delar och i den mån ej annat är särskilt föreskrivet i denna lag äga
motsvarande tillämpning beträffande stad även i andra fall än där sådant
följer av vad eljest är i denna lag stadgat.

13 §.

Har ägodelningsrätten meddelat fastställelse å förrättning, som i detta kapitel
avses, må beslutet överklagas av byggnadsnämnden, som därav utan
dröjsmål skall erhålla del.

Denna lag träder i kraft den dag, då lagen om delning av jord å landet
träder i kraft.

Beträffande förrättningar, som påbörjats innan den nya lagen trätt i kraft,
skall nya lagen, där så ske kan, tillämpas å frågor, som vid förrättningen
förekomma till behandling efter nya lagens ikraftträdande. I fråga om talan
emot och fastställelse av sådan förrättning skall nya lagen äga tillämpning,
dock att frågan, huruvida talan må efter förrättningens avslutande föras
emot åtgärd, som vidtagits innan nya lagen trätt i kraft, skall bedömas enligt
äldre lag.

80

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 38.

Tvist, som före lagens ikraftträdande jämlikt 5 kap. 10 § enligt dess tidigare
lydelse hänvisats till vederbörlig domstol, men ännu icke blivit där anhängiggjord,
skall efter stämning utföras vid ägodelningsrätten.

Mål, som före nya lagens ikraftträdande inkommit till magistrat i dess
egenskap av ägodelningsrätt men icke därförinnan av magistraten avgjorts,
varde jämlikt äldre lag prövat av rådhusrätten såsom ägo delningrätt eller av
dess ordförande.

Avstyckningsärende, som före lagens trädande i kraft inkommit till magistrat
eller överståthållarämbetet eller jämlikt 5 kap. 21 § i dess tidigare
lydelse till Konungens befallningshavande, men icke därförinnan av samma
myndighet avgjorts, skall för handläggning och avgörande överlämnas till
vederbörande ägodelningsrätt eller ägodelningsdomare eller överlantmätare.

Jämkning på grund av fel i uträkning i skifte, som fastställts innan lagen
trätt i kraft, må sökas inom förut stadgad tid.

Förslag

till

LAG

om ändrad lydelse av 6 § i förordningen den 16 juni 1875
(nr 42 s. 1) angående lagfart å fång till fast egendom.

Härigenom förordnas, att 6 § i förordningen den 16 juni 1875 angående
lagfart å fång till fast egendom skall erhålla följande ändrade lydelse:

1 mom. Sökes lagfart på grund av överlåtelse från annan, må ansökningen
ej beviljas, med mindre det upplyses, att förre ägaren ej var gift, eller
det visas, att samtycke eller tillåtelse till överlåtelsen givits, efter ty i 6
kap. 4 eller 6 § giftermålsbalken sägs, eller att överlåtelsen ändock är
gällande.

2 mom. År lagfart sökt på grund av testamente, dom eller annan handling,
som ej vunnit laga kraft, må ansökningen icke bifallas förr än det visas,
att handlingen blivit ståndande.

3 mom. Har ägare av fastighet därav till annan överlåtit visst till gränserna
bestämt område, och ingår det område ej i tomtindelning, må lagfart
å fånget ej beviljas förr än fastställelse meddelats å lantmäteri- eller mätningsförrättning,
varigenom det överlåtna området utbrutits, eller, där talan mot
beslutet om fastställelse må föras, beslutet vunnit laga kraft eller däremot
förd talan ogillats.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 88.

81

Denna lag träder i kraft den dag, då lagen om delning av jord å landet
träder i kraft. Utan hinder av vad i 3 mom. stadgas skall äldre lag tillämpas,
där överlåtelse av område ägt rum före sagda dag samt området utbrutits
genom jordavsöndring eller genom sådan ägostyckning, som avses i lagen
den 25 april 1924 om ägostyckning inom vissa delar av Kopparbergs län.

Förslag

till

LAG

om ändrad lydelse av 37 § 5 mom. i förordningen den 16
juni 1875 (nr 42 s. 12) angående inteckning i fast egendom.

Härigenom förordnas, att 37 § 5 mom. i förordningen den 16 juni 1875
angående inteckning i fast egendom skall erhålla följande ändrade lydelse:

5 mom. Yad enligt 3 och 4 mom. gäller om avsöndrad lägenhet skall ock
gälla om område, som avstyckats till särskild fastighet enligt 19 kap. av lagen
om delning av jord å landet eller 5 kap. av lagen om fastighetsbildning i
stad, dock icke där stamfastigheten och det avstyckade området ännu äro i
samme ägares hand.

Denna lag träder i kraft den dag, då lagen om delning av jord å landet
träder i kraft.

F ö r si a g

till

LAG

om ändrad lydelse av 121 § utsökningslagen.

Härigenom förordnas, att sista stycket av 121 § utsökningslagen skall erhålla
följande ändrade lydelse:

Har från egendom, däri inteckning beviljats, lägenhet avsöndrats eller område
enligt 19 kap. av lagen om delning av jord å landet eller 5 kap. av
lagen om fastighetsbildning i stad avstyckats till särskild fastighet, och ansvarar
lägenheten eller det avstyckade området för den inteckning allenast på
sätt i 3 mom. av 37 § i förordningen angående inteckning i fast egendom
sägs, må inteckningen ej föranleda försäljning av den avsöndrade lägenheten
eller det avstyckade området, utan så är att vid utropet av stamfastigheten
den därför bjudna köpeskillingen funnits icke förslå till fulla gäldandet av

Bihang till riksdagens protokoll. 1 samt. 31 käft. (Nr 38.) 6

82

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 88.

inteckningshavarens fordran och icke lägenhetens eller det avstyckade om
rådets ägare genast erlägger vad däri brister.

Denna lag träder i kraft den dag, då lagen om delning av jord å landet
träder i kraft.

Förslag

till

LAG

om ändrad lydelse av 6 § i lagen den 18 oktober 1907
(nr 83) angående ryttare-, soldat- och båtsmanstorps
befriande i vissa fall från ansvar för inteckningar
i stamfastigheten.

Härigenom förordnas, att 6 § i lagen den 18 oktober 1907 angående ryttare-,
soldat- och båtsmanstorps befriande i vissa fall från ansvar för inteckningar
i stamfastigheten skall erhålla följande ändrade lydelse:

Vad i denna lag är föreskrivet om avsöndrad lägenhet skall äga motsvarande
tillämpning beträffande område, som avstyckats till särskild fastighet
enligt 19 kap. i lagen om delning av jord å landet eller 5 kap. i lagen om
fastighetsbildning i stad, dock icke där stamfastigheten och det avstyckade
området ännu äro i samme ägares hand.

Denna lag träder i kraft den dag, då lagen om delning av jord å landet
träder i kraft.

Fö rslag

till

LAG

om ändrad lydelse av 7 § i lagen den 30 september 1904
(nr 48) om samäganderätt.

Härigenom förordnas, att 7 § i lagen den 30 september 1904 om samäganderätt
skall erhålla följande ändrade lydelse:

Är samfälld fastighet sådan, att tillämpning av föreskrifterna om laga skifte
kan ifrågakomma, och har delägare i fastigheten gjort ansökan om fastighetens
försäljning; vill annan delägare att gemenskapen skall upplösas genom
laga skifte, give det tillkänna, innan ansökningen varder av första domstol

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 88.

83

avgjord. Upplyses, att laga skifte blivit i laga ordning sökt, läte rätten frågan
om försäljning vila, till dess sig visat, huruvida på den ansökan laga skifte
kommer, till stånd; är ej ansökan om laga skifte gjord, give rätten nödig tid
därtill. Kommer någon i högre rätt och visar, att laga skifte blivit sökt, må
fastigheten ändock gå till försäljning, evad skiftet kommer till stånd eller
icke.

Denna lag träder i kraft den dag, då lagen om delning av jord å landet
träder i kraft.

Förslag

till

LAG

om ändrad lydelse av 16 § i lagen den 5 juli 1907 (nr 48)
om enskilda vägar på landet.

Härigenom förordnas, att 16 § i lagen den 5 juli 1907 om enskilda vägar
på landet skall erhålla följande ändrade lydelse:

I fråga om förrättningen lände i tillämpliga delar till efterrättelse vad i
lagen om delning av jord å landet är stadgat om kallelse till samt kungörelse
och underrättelse om laga skifte så ock om jäv mot förrättningsmän,
om uppskov och om protokoll vid förrättning; och skall vad enligt lagen om
delning av jord å landet i anförda avseenden gäller om lantmätare beträffande
förrättning, varom i denna lag stadgas, lämpas till förrättningsmän.

Är lantmätare förrättningsmän, må därav ej föranledas vidsträcktare tilllämpning
av lagen om delning av jord å landet än nu är sagt.

Denna lag träder i kraft den dag, då lagen om delning av jord å landet
träder i kraft.

Förslag

till

LAG

om säkerhet för utbekommande av vissa ersättningar i
anledning av laga skifte eller annan jorddelningsförrättning.

Härigenom förordnas som följer:

Har vid laga skifte eller annan jorddelningsförrättning blivit bestämt, att
utflyttnings-, odlings- eller hävdeersättning eller ersättning för minskad avkast -

84

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 88.

ning eller ersättning enligt 14 kap. 8 § i lagen om delning av jord å landet
eller annan ersättning, varom i nämnda lag sägs, skall av ägare av jord,
som i förrättningen ingått, gäldas till annan delägare, då äge denne, där hans
fordran ej stått inne längre än ett år efter förfallodagen, att ur jorden, ändå
ätt den kommit i annans hand, njuta betalning med enahanda förmånsrätt,
som enligt 17 kap. 6 § handelsbalken tillkommer enskild ränteägare för avgäld
av fast egendom.

Denna lag träder i kraft den dag, då lagen om delning av jord å landet
träder i kraft, vilken dag lagen den 1 maj 1885 (nr 16 s. 5) angående säkerhet
för utbekommande av utflyttningsbidrag med mera i anledning av laga
skifte skall upphöra att gälla.

i* Förslag

till

LAG

• j om sammanläggning av fastigheter å landet.

Härigenom förordnas som följer:
ftK- ! 1 §.

Fastigheter å landet, som äro i en ägares hand, må efter ty här nedan
sägs sammanläggas till en fastighet,

1. om envar av fastigheterna utgör by, enstaka hemman eller lägenhet,
som har sitt område genom rågång skilt från andra ägor;

2. om fastigheterna utgöra skilda jordeboksenheter eller delar av sådana
enheter och gemensamt ingå i ett skifteslag, vilket icke delats genom lantmäteriförrättning,
som fastställts eller eljest är lagligen gällande; .

3. om fastigheterna utgöras av genom sådan lantmäteriförrättning, varom
under 2 sägs, utbrutna ägolotter samt tillika ingå i samma skifteslag av
beskaffenhet, varom under 1 sägs, eller i sådant skifteslag, som avses i 1 kap.
3 § i lagen om delning av jord å landet.

Vidare må med fastigheter, som här ovan omförmälas, sammanläggas genom
avsöndring för alltid eller genom avstyckning bildade fastigheter ävensom sådana
fastigheter sammanläggas med varandra, allt under förutsättning att fastigheterna
ingå i samma skifteslag av beskaffenhet, varom under 1 sägs, eller i
sådant skifteslag, som avses i 1 kap. 3 § i lagen om delning av jord å landet.

Ej vare i fall, varom ovan förmäles, den omständigheten att avsöndring
för alltid eller avstyckning ägt rum från en eller flera av fastigheterna hinder
mot sammanläggning.

Kungl. Maj;ts Proposition Nr 88. 8&

Fastighet, som efter vad nu sagts kan sammanläggas med annan fastighet,
må ock sammanläggas med del därav, som i den ordning särskilt är stadgad
för ändamålet avstyckas. Vad i denna lag sägs om fastighet skall, där ej
annorlunda stadgas, i tillämpliga delar gälla om fastighetsdel, varom här är
fråga.

Fastigheter, vilka ingå i ett och samma under laga skifte varande skifteslag,
må, oberoende av vad här ovan sägs, sammanläggas, där sammanläggningen,
på sätt i 13 kap. 11 § i lagen om delning av jord å landet förmäles,
kan ske under skiftet samt laga hinder mot sammanläggningen icke, efter ty
nedan i denna lag stadgas, prövas föreligga.

2 §.

Vad i 1 § sägs om fastighet, som bildats genom avsöndring eller avstyckning,
gälle ock Om område, som utbrutits för servitut och icke ingår i deä
fastighet, till vars förmån servitutet gällt, om mark, som enligt äldre bestämd
melser om avledning av vatten utbrutits från fastighet på grund därav att
ägaren avsagt sig den båtnad, som genom dylikt företag beretts fastigheten,
så ock om mark, som enligt gällande eller tidigare lag om rätt i vissa fall
för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område av;
skilts frän fastighet. Lag samma vare beträffande område, som avskilts från
fastighet i enlighet med bestämmelserna om expropriation eller äldre bestämmelser
om ändring eller utrivning av vattenverk eller enligt vattenlagen, dock
att, där återlösningsrätt äger rum, sådant område må sammanläggas allenast
med den fastighet, från vilken det blivit avskilt ,

Fastighet, som utgör andel för viss fastighet i samfälld mark, må sam?
manläggas allenast med den fastighet, till vilken andelen hör, med lagligen
utbruten del av denna fastighet eller med annan fastighet, till vilken jämväl
hör andel i samfälligheten. >

3 §.

Fastighet må ej ingå i sammanläggning enligt denna lag innan fastigheten
blivit upptagen i jordregistret. Vad sålunda stadgats gälle dock ej beträffande
fastighetsdel, vilken för sammanläggning med annan fastighet avstyckats från
fastighet, som är upptagen i jordregistret, ej heller i fråga om fastigheter,
vilka ingå i ett och samma under laga skifte varande skifteslag och vilka
under skiftet skola göras till föremål för sammanläggning.

4 §.

Område, som ingår i tomtindelning, må ej ingå i sammanläggning enligt
denna lag.

Ej heller må sammanläggning enligt denna lag äga rum inom samhälle å
landet, för vilket föres fastighetsregister enligt de för städ meddelade bestämmelser.
.

86

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 88

5 §.

Sammanläggning enligt bestämmelserna i denna lag vare icke tillåten, om
fastigheterna icke innehavas med samma rätt eller om de höra till skilda
socknar eller andra förvaltningsområden.

6 §.

Fastigheter, vilkas områden icke förut tillhopa bildat sådant skifteslag,
varom i 1 kap. 2 § under 1 eller 2 i lagen om delning av jord å landet förtnäles,
må icke sammanläggas, så framt ej det sammanlagda ägoväldet i fråga
om ägornas sammansättning samt skiftenas antal och form kommer att uppfylla
de fordringar, som enligt sagda lag därutinnan gälla i avseende å ägo*
lott, vilken utlägges vid laga skifte.

Sammanläggning i sammanhang med laga skifte må äga rum allenast där
de till sammanläggning avsedda fastigheterna prövas kunna utläggas såsom
ägolott, vilken överensstämmer med vad i 1 kap. 8 § första stycket samt i
18 kap. i omförmälda ag stadgas.

7 §.

Sammanläggning av avsöndrad lägenhet med annan fastighet, som icke
utgöres av sådan lägenhet, må ej ske, där avgäld från lägenheten skall utgå
till fastighet, som icke ingår i sammanläggningen.

8 §.

Häftar fastighet, varom fråga är, för frälseränta eller för lån, som av allmänna
medel lämnats för beredande av odlingsföretag, eller för förskott av
dylika medel för avlösning av frälseränta eller för ersättning, varom förmäles
i lagen om säkerhet för utbekommande av vissa ersättningar i anledning av
laga skifte eller annati jorddelningsförrättning, eller för avgäld från till skatte
försålt halländskt kyrkohemman, och vilar ej ansvar för samma ränta, lån,
förskott, ersättning eller avgäld jämväl å den eller de övriga fastigheterna,
då må sammanläggning icke äga rum, såframt icke den, som på grund av
inteckning eller jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken i annan av fastigheterna
äger säkerhet för fordran eller annan rättighet, medgivit sammanläggningen.

9 §.

År fastighet, som ifrågasättes skola ingå i sammanläggning, sådan att lagen
angående uppsikt å vissa jordbruk i Norrland, Dalarne och Värmland därå
äger tillämpning, må sammanläggning ej äga rum, i händelse anledning prövas
vara för handen att antaga, att sammanläggningen medför minskning i de
självständiga jordbrukens antal.

10 §.

Ansökning om sammanläggning göres hos ägodelningsdomaren i den domsaga,
där fastigheterna äro belägna. Vid ansökningen foge sökanden utdrag av

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 88.

87

jordeboken samt äganderätts- och gravationsbevis rörande de fastigheter, varom
fråga är, ävensom utdrag av jordregistret rörande däri upptagen fastighet.
Vad angår fastighetsdel, som för sammanläggningen skall avstyckas från annan
fastighet, skola utdrag och bevis, varom ovan sägs, avse den fastighet, varifrån
avstyckningen skall ske.

Där ej de fastigheter, ansökningen avser, äro av beskaffenhet, varom i 1 §
under 2 sägs, eller ock förut tillhopa bildat ett skifteslag, skall sökanden
jämväl ingiva av lantmätare upprättad karta och beskrivning över fastigheterna
i den mån dessa utgöras av bestämda områden å marken. Kartan skall jämte
fastigheternas gränser upptaga vad som finnes nödigt för att tydligt utmärka
skillnaderna mellan sådana i fastigheterna ingående ägoslag, som redovisas i
jordregistret, samt byggnader, vägar, vattendrag och dylikt. Beskrivning, varom
ovan sägs, skall för envar av fastigheterna innefatta uppgift om dess ägovidd
och dennas fördelning i särskilda ägoslag samt utredning, i vad mån
till varje särskild fastighet hör andel i område, som vid lantmäteriförrättning
undantagits för gemensamt ändamål eller eljest är samfällt, eller i särskilda
rättigheter och förmåner.

I fall, varom i 9 § sägs, skola karta och beskrivning, som här ovan omförmälas,
alltid ingivas.

11 §■

I sammanläggningsärende skall ägodelningsdomaren, där så nödigt finnes,
inhämta yttrande av överlantmätaren.

I fall, varom i 6 § andra stycket sägs, skall infordras yttrande från förrättningslantmätaren.

Är fråga om sammanläggning, varom i 9 § förmäles, må ägodelningsdomaren,
där så finnes lämpligt, höra nämnd eller myndighet, som kan äga kännedom
om förhållandena, såsom jordbrukskommissionen eller hushållningssällskapets
förvaltningsutskott eller kommunalnämnden eller kronobetjäningen i
orten.

Finnes den utredning, som det efter vad ovan sägs åligger sökanden att
förebringa, i ett eller annat hänseende ofullständig, förelägge ägodelningsdomaren
sökanden lämpligt rådrum att inkomma med den ytterligare utredning,
som anses erforderlig, vid äventyr, om det försummas, att ärendet ändå
företages till avgörande.

12 §.

Möter för bifall till ansökningen ej hinder i något av de hänseenden, varom
ovan förmäles, skall ägodelningsdomaren, i händelse han icke jämväl är
domare i domsagan, med överlämnande av handlingarna i ärendet inhämta
yttrande av denne, huruvida med hänsyn till de i 13 och 14 §§ stadgade
villkor för sammanläggning hinder för den sökta sammanläggningen föreligger.
Där, sedan yttrandet avgivits men innan underrättelse på sätt i 19 § sägs

88

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 38.

meddelats domaren om ärendets utgång, förändring inträffar i något av de
förhållanden, varom han haft att yttra sig, skall han så fort ske kan om den
inträffade förändringen underrätta ägodelningsdomaren.

13 §.

Finnes i lagfartsprotokollet antecknat, att klander blivit instämt å fång till
fastighet, eller finnes eljest rätten till fastighet tvistig, eller är fastighet utmätt
eller beslut meddelat om dess försäljning i den ordning* som om utmätt fast
egendom är stadgad, då må fastigheten ej sammanläggas med annan fastighet.

14 §.

Ej må fastigheter sammanläggas, med mindre sökanden å dem erhållit lagfart;
dock att, där någon av fastigheterna förvärvats genom fång, varmed på
grund av äldre lag ägaren ej varit skyldig lagfara, lagfart å den fastighet ej
är erforderlig, där sökandens åtkomst annorledes styrkes. Ej heller må sammanläggning
ske, utan så är att icke mera än en av fastigheterna är besvärad
av beviljad eller sökt inteckning eller ock, där flera av fastigheterna äro sålunda
besvärade, icke någon av dem häftar för andra inteckningar än sådana,
som äro i samma inbördes ordning gällande jämväl i envar av de andra-,
dock vare den omständigheten, att i en av fastigheterna tillika finnes inteckning
med sämre rätt, ej hinder mot sammanläggningen, så framt innehavare
av sådan inteckning medgivit sammanläggningen; skolande vad nu sagts om
inteckning tillämpas jämväl beträffande fordran eller annan rättighet, som
avses i 11 kap. 2 § jordabalken. Fastighet, som är föremål för återköpsrätt,
må ej i något fall sammanläggas med annan fastighet utan medgivande av
återköpsrättens innehavare.

Är fråga om sammanläggning med fastighet av ägovidd, som för ändamålet
skall avstyckas från annan fastighet, skall, såvitt angår den ägovidd, vad ovan
sägs om lagfart gälla beträffande den fastighet, varifrån avstyckningen skall
ske, eller, där ägovidden överlåtits för sammanläggning med sökanden tillhörig
fastighet, i stället för beviljad lagfart fordras att sökanden om lagfart å
den ägovidd gjort ansökan, vilken förklarats vilande i avbidan på avstyckningens
fastställande. Besväras sådan ägovidd av inteckning, vare det ej i
något fall hinder för sammanläggning, där inteckningshavaren för inteckningens
dödande i vad angår sagda ägovidd avlämnat inteckningshandlingen till domstolen
eller domaren i orten eller ock till landsfogde eller landsfiskal.

15 §.

Sedan ärendet kommit i sådant skick, att det lagligen kan bliva föremål
för prövning, företage ägodelningsdomaren ärendet till vidare handläggning.
Finner ägodelningsdomaren laga hinder mot bifall till ansökningen icke möta,
meddele han förordnande om sammanläggningen.

Har sökanden icke fullgjort föreläggande, varom i denna lag sägs, eller

89

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 88.

finner ägodelningsdomaren laga hinder möta för bifall till ansökningen, hänskjute
han ärendet till ägodelningsrättens prövning.

Huruledes, då fråga är om sammanläggning med fastighet av ägovidd, som
för ändamålet skall avstyckas från annan fastighet, beslut i ärendet, där ansökningen
bifalles, skall meddelas i sammanhang med fastställelse å avstyckningen,
därom skils i lagen om delning av jord å landet.

Angående meddelat förordnande om sammanläggning skall bevis tecknas å
karta och beskrivning, som må hava företetts i ärendet.

Ägodelningsdomaren åligger att föra protokoll över av honom handlagda
ärenden angående sammanläggning.

Beträffande förfarandet hos ägodelningsdomaren och ägodelningsrätten skola
bestämmelserna i 21 kap. avdelningen D i lagen om delning av jord å landet
i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

16 §.

Varder ansökning om sammanläggning av fastigheter bifallen, och är i en
eller flera av dem beviljad inteckning, som icke gäller i den eller de andra,
skall inteckningen därefter gälla i hela den sålunda bildade fastigheten. V årder
efter sammanläggningen, men på grund av tidigare rätt till fastighet, varmed
annan fastighet sammanlagts, ansökan om inteckning gjord eller fullföljd, skall
den inteckning, där ansökningen bifalles, fastställas att gälla i hela den nybildade
fastigheten.

17 §.

Bifalles ansökning om sammanläggning av fastigheter, och häftar någon av
dem för tionde, ränta eller annan sådan avgäld eller eljest för allmänna utskylder
och besvär eller för lån, som av allmänna medel lämnats för beredande
av odlingsföretag, eller för förskott av dylika medel för avlösning av
frälseränta eller eljest för belopp, varför säkerhet åtnjutes på annan grund
än inteckning, svare hela den nybildade fastigheten för vad sålunda ålegat
fastighet, som ingått i sammanläggningen.

18 §.

Har någon av de fastigheter, varom fråga är, andel i samfällighet eller
annan särskild rättighet eller förmån, som ej tillkommer övriga fastigheter,
medför sammanläggningen ej för den nybildade fastigheten vidsträcktare rätt
därutinnan än som förut tillkommit förstnämnda fastighet.

19 §.

Om utgången av sammanläggningsärende lämne ägodelningsdomaren ofördröjligen
överlantmätaren skriftlig underrättelse.

Är ägodelningsdomaren icke domare i domsagan, skall han, så snart ansökning
om sammanläggning inkommit, därom lämna domaren meddelande;
underrätte honom ock ofördröjligen, sedan ärendet avgjorts, om beslutet däri.

90

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 88.

20 §.

Om ansökning, varom i denna lag sägs, så ock om beslutet däröver, skall
anteckning göras i lagfartsprotokollet och lagfartsboken.

Skall, enligt vad i 16 § sägs, inteckning gälla jämväl i annan fastighet än
den, vari den beviljats, skall anteckning därom ofördröjligen göras i inteckningsprotokollet
och inteckningsboken.

21 §.

Vad i 21 kap. av lagen om delning av jord å landet stadgas om talan mot
ägodelningsrätts eller ägodelningsdomares beslut skall ock gälla om ägodelningsrätts
eller ägodelningsdomares beslut enligt denna lag.

Har ansökning om sammanläggning bifallits, och ingår i sammanläggningen
fastighet, varå lagen angående uppsikt å vissa jordbruk i Norrland, Dalarne
och Värmland äger tillämpning, äge jordbrukskommissionen överklaga beslutet.
Om beslut, varom nu sagts, skall ägodelningsdomaren utan dröjsmål
underrätta jordbrukskommissionen.

Denna lag skall träda i kraft den dag, då lagen om delning av jord å
landet träder i kraft.

Förslag

till

LAG

om ändrad lydelse av 11 kap. 2 § jordabalken.

Härigenom förordnas, att 11 kap. 2 § jordabalken skall erhålla följande
ändrade lydelse:

Nu haver den, som sålde, icke uppburit fulla penningar, ändock han i
köpebrevet tillstått, att han köpeskillingen till fullo bekommit; njute sin säkerhet
i det, som sålt är, framför andra köparens borgenärer. Söker han ej inteckning
för sin fordran, i stad inom tre månader, och å landet sist vid det
ting, som infaller näst efter sex månader sedan lagfart för köparen beviljades,
äge därefter ej bättre rätt än de andra.

Vad nu är stadgat galle ej, där någon i stad eller ort på landet, varest
finnes tomtindelning såsom i stad, sålt viss till gränserna bestämd del av
tomt att med annat område till en tomt sammanläggas, eller där å landet
ägare av fastighet därav till annan överlåtit viss till gränserna bestämd ägo -

Kungl. Maj:ts Proposition Nr, 88. 91

vidd för att sammanläggas med annan fastighet, och ej heller där frälseränta
säljes.

Denna lag träder i kraft den dag, då lagen om delning av jord å landet
träder i kraft.

Förslag

till

LAG

om insändande till hovrätt av ägodelningsrätts protokoll så
ock av protokoll i mål eller ärende, som handlagts av
ägodelningsdomare eller annan ordförande i
ägodelningsrätt eller av överlantmätare.

Härigenom förordnas som följer:

Vad om insändande till hovrätt av underrätts dombok är i lag stadgat
skall ock gälla om ägodelningsrätts protokoll, så ock om protokoll i mål
eller ärende, som handlagts av ägodelningsdomare eller annan ordförande i
ägodelningsrätt eller, jämlikt 21 kap. 43 § tredje stycket i lagen om delning
av jord å landet, av överlantmätare.

Denna lag träder i kraft den dag, då lagen om delning av jord å landet
träder i kraft.

Förslag

till

LAG

om ändrad lydelse av 2 § U:o) i lagen den 26 maj 1909
(nr 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

Härigenom förordnas, att 2 § ll:o) i lagen den 26 maj 1909 om Kungl.
Maj:ts regeringsrätt skall erhålla följande ändrade lydelse:

ll:o) mål om avgäld från avsöndrad lägenhet, om fördelning av mantal
eller utskylder mellan stamfastighet och avsöndrad lägenhet;
mål om tomtmätning;

92 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 38.

mål, huruvida fastighet är av beskaffenhet att den må förvärvas av bolag
eller förening;

mål om undantag från tillämpningen av de med avseende å arrende av viss
jord å landet inom Norrland och Dalarne gällande särskilda bestämmelser;
mål om naturminnesmärkens fredande.

Denna lag träder i kraft den dag, då lagen om delning av jord å landet
träder i kraft. Där i mål om avsöndring från fastighet under enskild äganderätt
eller stadgad aborätt eller om avstyckning av område, som ej ingår i
tomtindelning, eller om tillstånd till ägostyckning talan jämlikt äldre lag fullföljes
hos Konungen i statsdepartement, skall utan hinder av nya lagens
ikraftträdande det tillkomma regeringsrätten att upptaga och avgöra besvären.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

93

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
21 augusti 1924.

Närvarande: Statsministern Trygger, ministern för utrikes ärendena friherre
Marks von Wurtemberg, statsråden Ekeberg, Beskow, Malmroth,
Hasselrot, Lubeck, Wohlin.

Efter gemensam beredning med cheferna för kommunikations- och jordbruksdepartementen
anför chefen för justitiedepartementet, statsrådet Ekeberg:

Sedan den s. k. jordstyckningskommissionen den 16 oktober 1920 avgivit
betänkande, innefattande förslag till lag om delning av jord å landet jämte
åtskilliga andra författningsförslag, har Kungl. Maj:t genom beslut den 5 november
1920 förordnat, att lagrådets utlåtande skulle inhämtas över nämnda
förslag. Vidare har Kungl. Maj:t genom beslut den 28 augusti 1922 förordnat,
att beslutet den 5 november 1920 icke skulle innefatta skyldighet för lagrådet
att avgiva utlåtande över omförmälda förslag i fråga om jorddelningslagstiftningen
i vidare mån än som anginge förslagens huvudgrunder. Lagrådet har
den 4 oktober 1922 avgivit ifrågavarande utlåtande.

Härefter hava de av jordstyckningskommissionen avgivna författningsförslag
inom justitiedepartementet undergått överarbetning enligt av mig närmare angivna
riktlinjer. Såsom resultat av denna överarbetning föreligga nu förslag till

1) lag om delning av jord å landet;

2) lag om vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen om delning
av jord å landet;

3) lag om ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning
i stad;

4) lag om ändrad lydelse av 6 § i förordningen den 16 juni 1875 angående
lagfart å fång till fast egendom;

5) lag om ändring i vissa delar av förordningen den 16 juni 1875 angående
inteckning i fast egendom;

6) lag om ändrad lydelse av 6 § i lagen den 18 oktober 1907 angående
ryttare-, soldat- och båtsmanstorps befriande i vissa fall från ansvar för inteckningar
i stamfastigheten;

7) lag om ändrad lydelse av 5 § i lagen den 10 juni 1899 om ersättning
av allmänna medel i vissa fall för skada, som förorsakats av ämbets- eller
tjänsteman;

94

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

8) lag om ändrad lydelse av 7 § i lagen den 30 september 1904 om samäganderätt; 9)

lag om ändrad lydelse av 16 och 34 §§ i lagen den 5 juli 1907 om
enskilda vägar på landet;

10) lag om säkerhet för utbekommande av vissa ersättningar i anledning
av laga skifte;

11) lag om sammanläggning i vissa fall av fastigheter å landet;

12) lag om ändrad lydelse av 11 kap. 2 § jordabalken;

13) lag om insändande till hovrätt av ägodelningsrätts protokoll så ock av
protokoll i mål eller ärende, som handlagts av ägödelningsdomare eller annan
ordförande i ägodelningsrätt eller av överlantmätare; samt

14) lag om ändrad lydelse av 2 § ll:o) i lagen den 26 maj 1909 om Kungl.
Maj:ts regeringsrätt.

Över förslaget till lag om delning av jord å landet, sådant förslaget i ett
preliminärt utkast förelegat, har lantmäteristyrelsen den 28 april 1924 avgivit
nfordrat underdånigt utlåtande.* 1

Det föreliggande förslaget till lag om delning av jord å landet skiljer sig
från jordstyckningskommissionens motsvarande förslag huvudsakligen i nedan
angivna avseenden:

Föreskrifterna rörande de materiella förutsättningarna för skifte av oskiftad
jord samt avstyckning av mark från fastighet hava förenklats samt gjorts
mindre rigorösa, bland annat därigenom att särskilda villkor beträffande skifte
av jordbruksfastighet icke uppställts. I fråga om nytt skifte å skifteslag, som
tillförene undergått laga skifte eller med dylikt skifte för närvarande i avseende
å orubblighet jämnställd form av delning, har återupptagits fordran
på viss opinion bland delägarna för det ifrågasatta skiftet såsom en av förutsättningarna
för detsammas genomförande. Proceduren vid prövning av fråga
om tillstånd till skifte eller avstyckning har förenklats.

Meddelande av förordnande för lantmätare till sådan jorddelningsförrättning,
för vars företagande förordnande enligt förslaget kräves, har uppdragits
åt vederbörande överlantmätare. För verkställande av avstyckningsförrättning
skall enligt förslaget förordnande icke erfordras.

Föreskrifterna rörande bildande av s. k. gemensamhetsskog i förening med
laga skifte hava jämkats i syfte bland annat att, såvitt angår skogsmark, som
vid tiden för skiftet icke är samfälld, tillägga viss majoritet bland delägarna
bestämmanderätt i fråga om bildande av dylik skog.

Beträffande ägors uppskattning har föreskrivits åsättande av gradtal i stället
för uppskattning i penningar, dock att för vissa ändamål dylik uppskattning
jämväl skall äga rum.

I fråga om odlings- och hävdelikvid har någon viss metod för likvidbelop 1

Utkastet och utlåtandet ävensom lagrådets ovan omförmälda yttrande jämte åtskilliga andra

i anledning av jordstyckningskommissionens förslag avgivna utlåtanden hava befordrats till
trycket, se »Till frågan om ny jorddelningslagstiftning», Stockholm 1924.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

95

pens beräkning icke i lagförslaget fastslagits, utan har det ansetts böra överlämnas
åt Konungen att härutinnan meddela närmare föreskrifter.

Vidkommande skiftesdomstolarna har föreslagits, att för varje domsaga skall
finnas en ägodelningsrätt med i regeln ordinarie domhavanden såsom ordförande,
och hava tillika föreslagits processuella bestämmelser i syfte bland
annat att sammansmälta besvärs- och fastställelseprocedurerna vid prövning
av jorddelningsförrättningar.

Vidare hava i ej få detaljer sakliga ändringar företagits i 1920 års förslag,
varjämte sistnämnda förslag även i redaktionellt avseende i åtskilliga delar
undergått överarbetning.

Förslaget till lag om delning av jord å landet påkallar ändring jämväl i
vissa delar av gällande lag om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att
inlösa under nyttjanderätt upplåtet område. Då emellertid sistnämnda lag
även ur andra synpunkter lärer böra underkastas revision, har omarbetningen
av lagen ansetts lämpligen böra företagas i ett sammanhang. Dylik omarbetning
torde utan svårighet kunna medhinnas och de ändrade bestämmelserna
genomföras till den tidpunkt, då den nya jorddelningslagen kan tänkas träda
i kraft.

I fråga om den närmare redogörelsen för de föreliggande lagförslagen torde
jag få hänvisa till en av hovrättsrådet B. Wieselgren efter beredning inom
justitiedepartementet utarbetad promemoria.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att för det ändamål,
§ 87 regeringsformen förmäler, lagrådets utlåtande över lagförslagen måtte
inhämtas genom utdrag av protokollet.

Till denna hemställan, som biträdes av statsrådets övriga
ledamöter, lämnar Hans Maj:t Konungen bifall.

Ur protokollet:

H. Stefenson.

96

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

Förslag

till

LAG

om delning av jord å landet.

Härigenom förordnas som följer:

I AVD.

Om laga skifte,

1 KAP.

Om vad med laga skifte och skifteslag förstås, så ock om äldre delnings

bestånd.

1 §•

Med laga skifte avses på mätning och uppskattning grundad delning av
oskiftade eller omdelning av förut skiftade ägor i ändamål att utan någon
delägares förfång åstadkomma en för ägornas brukande så lämplig indelning,
som deras beskaffenhet och belägenhet medgiva.

Då i denna lag såsom villkor för åtgärd stadgas, att åtgärden kan ske
utan någon delägares förfång, avses därmed, att åtgärden icke, utöver vad
för varje särskilt fall må vara medgivet, länder till minskning i värde för
fastighet, som beröres av åtgärden.

Vad i denna lag stadgas om oskiftad jord gälle ock, där ej annat sägs, om
jord, som är allenast sämjevis delad. 2

2 §•

Med skifteslag förstås område, vilket lagligen ensamt för sig göres eller
kan göras till föremål för laga skifte. Skifteslag kan utgöras av

1. by, enstaka hemman eller lägenhet, som har sitt område genom rågång
skilt från andra ägor; ägor, som eljest äro belägna inom gemensam rågång;
ägor, som, ändå att rågång kring ägorna ej kan påvisas, vid skifte behandlats
såsom ett ursprungligt skifteslag;

2. ägolott, vilken vid lantmäteriförrättning, som fastställts eller eljest är
lagligen gällande, utlagts inom skifteslag, varom under 1 sägs; fastighet, som
bildats genom avsöndring eller därmed jämförlig åtgärd eller genom avstyckning;

3. område, som vid lantmäteriförrättning undantagits för gemensamt ändamål
eller eljest lämnats oskiftat eller ock efter skifte genom rågångsförrättning
eller eljest tillkommit skifteslag, varom under 1 eller 2 är fråga.

Kung). Maj:ts proposition Nr 38.

97

Har skifteslag, som utgjort samfällighet för tva eller liera byar, enstaka
hemman eller under 1 avsedda lägenheter, skiftats, skall vad av ägorna lagts
till varje by, enstaka hemman eller lägenhet räknas till byn, enstaka hemmanet
eller lägenheten i dess egenskap av skifteslag. Vad sålunda stadgats
skall dock ej utgöra hinder för att dylik skiftad samfällighet för sig göres till
föremål för nytt skifte, där sådant eljest lagligen må äga rum.

Vad i nästföregående stycke är sagt skall äga motsvarande tillämpning
beträffande skifteslag, som vant gemensamt för två eller flera sådana skifteslag,
som ovan under 2 avses.

Utöver skifteslag, om vilka förut i denna paragraf förmäles, kunna bildas
särskilda skifteslag, på sätt nedan närmare sägs. Fastighet, vilken uppkommit
genom sammanläggning i enlighet med föreskrifterna i lagen om sammanläggning
i vissa fall av fastigheter å landet, skall, där den bildats av fastigheter,
vilka själva utgöra skifteslag, anses såsom skifteslag av sådan här
ovan avsedd art, till vilken sistnämnda fastigheter äro att hänföra, dock att
där samtliga ägolotter, i vilka under 1 omförmält skifteslag må vara uppdelat,
sammanläggas, den sålunda bildade fastigheten skall anses såsom skifteslag,
varom under 1 sägs. I övrigt skall angående särskilt bildat skifteslag
gälla, att, där till skifteslaget höra ägor på ömse sidor om rågång, skifteslaget
anses såsom sådant skifteslag, varom under 1 sägs, men i annat fall
såsom skifteslag, varom under 2 eller 3 förmäles.

3 §■

Där skifteslags omfång blivit bestämt genom särskild indelning, lände den
till efterrättelse.

Förekommer inom viss landsdel ägoblandning mellan skilda byalag eller
erfordras eljest särskild indelning i skifteslag, ankomme det på Konungen att
föreskriva sådan indelning.

4 §.

Utjordar, urfjällar, ströängar och andra därmed jämförliga ägor, som tillhöra
fastighet i annat skifteslag än det, inom vars område de ligga, skola,
då skifte övergår sistnämnda skifteslag, intagas i skiftet, därest sådant för
vinnande av lämplig ägoanordning erfordras och detta syfte ej kan vinnas
genom ägoutbyte. 5

5 §•

För vinnande av lämpligt och redigt skifte må, där det efter undersökning
och prövning i den ordning, som i 4 kap. sägs, finnes kunna ske utan någon
delägares förfång,

1. ett skifteslag uppdelas i liera skifteslag;

2. flera skifteslag sammanföras till ett skifteslag;

3. områden av olika skifteslag sammanföras till ett skifteslag, så framt

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 31 höft. (Nr 38.) 7

98

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 38.

jordägare, som äga behörighet att påkalla skifte i vart av skifteslagen, yrka
det och det prövas kunna äga rum utan hinder för lämplig ägoanordning
inom övriga delar av skifteslagen.

Har område, efter vad under 3 sägs, blivit skilt från skifteslag, skall återstoden
av skifteslaget utgöra ett skifteslag för sig.

b §•

Vid laga skifte skall all skifteslagets mark ingå i förrättningen, där ej i
denna lag är annorlunda stadgat. Under skifteslagets mark inbegripes jämväl
sådant till skifteslaget hörande område, som är täckt med vatten.

7 §•

Har vid laga skifte till skifteslaget hörande vattentäckt område icke intagits
i skiftet eller har med stöd av äldre lag sådant område ingått i skiftet
allenast i avseende å områdets nyttjande till fiske, och skall skifte därå äga
rum, skall skiftet omfatta alla till förstnämnda skifteslag hörande oskiftade
sjöar, sund, strömmar och övriga vattentäckta områden. Yrkar någon delägare,
att visst område, varom nu är sagt, skall uteslutas från skiftet, må
dock detta ske, för den händelse sådant uteslutande finnes icke hindra lämpligt
skifte samt kunna äga rum utan någon delägares förfång.

Finnas inom eller vid vattentäckt område, som särskilt skiftas, mindre
holmar, skär eller strandområden, som äro gemensamma för delägare i det
vattentäckta området, skola de i den omfattning, sådant linnes nödigt för beredande
av lämpligt skifte, intagas i skiftet, där det kan ske utan någon delägares
förfång.

Är vattentäckt område delat och sker sedan laga skifte av stranden, må
nämnda område eller del därav intagas i skiftet, därest sådant för vinnande
av lämplig ägoanordning erfordras och detta syfte ej kan vinnas genom ägoutbyte.

8 8.

Hava förut sänka eller vattentäckta ägor blivit torrlagda genom vattenreglering
eller därmed jämförligt större vattenavledningsföretag eller genom
invallning, och möter för deras ändamålsenliga brukande i detta skick hinder
av den indelning de erhållit vid delning, som förrättats före torrläggningen,
då må laga skifte kunna äga rum å dessa ägor för sig eller tillika
med den till det genom sistberörda delningsförrättning delade skifteslaget
hörande mark av annan beskaffenhet, som med nämnda ägor ligger i sådant
sammanhang, att dess intagande i den nya delningen erfordras för beredande
av lämplig ägoanordning.

9 §•

Är skifteslag av beskaffenhet, varom i 2 § under 1 eller 2 sägs, ej förut
genom lantmäteriförrättning delat, må laga skifte därå äga rum, därest yr -

jKungl. Maj:ts proposition Nr 38.

99

kande därom framställes samt ägolott, som med avseende å storlek och beskaffenhet
i övrigt prövas kunna lämpligen bestå såsom särskild fastighet
eller eljest varda för hushållning ändamålsenlig, kan för en var delägare utläggas.
Kan sådan ägolott utläggas allenast för sökanden eller, jämte honom,
viss eller vissa delägare, må jämväl skifte kunna äga rum, dock att i sådant
fall härför erfordras, att de å andra än nu omförmälda delägare belöpande
andelar kunna utläggas i gemensam ägolott, som överensstämmer med vad i
första punkten sägs, allt efter ty i 4 och 13 kap. närmare förmäles.

Är odelat skifteslag, varom i 2 § under 1 sägs, i sin helhet i en ägares
hand, och utgöres skifteslaget av två eller flera jordeboksenheter, eller består
eljest odelat skifteslag, som äges av en person, av två eller flera jordeboksenheter
eller delar av sådana, då må ock, där ägaren det yrkar samt hinder''
icke möter i följd av grunderna för bestämmelserna i första stycket, laga
skifte till brytande av samfälligheten emellan de särskilda jordeboksenheterna
därå liga rum.

Ej skall skifteslag anses hava blivit genom lantmäteriförrättning delat, därför
att ägovidd inom skifteslaget gjorts till föremål för avstyckning.

Där enligt föreskrift i lag eller särskild författning skifte å viss fastighet
eller äga icke är tillåtet, lände dylikt förbud till efterrättelse.

10 §.

Behörighet att framställa yrkande om skifte å sådant skifteslag, som i 9 §
första stycket avses, tillkommer den, som i skifteslaget äger viss andel, ägare
av utjord, som icke lyder under hemman och med skifteslaget har sammanblandade
ägor, härunder inbegripen.

Ligger inom skifteslaget för alltid avsöndrad lägenhet eller under hemman
lydande utjord eller urfjäll, och hava de till sådan lägenhet, utjord eller urfjäll
hörande ägor spridd och för brukning ogynnsam belägenhet, då må
ock av ägaren till sådan jord framställas yrkande om laga skifte å det skifteslag.
Bestrides skiftet skall, utöver vad i 9 § första stycket stadgas, för
bifall till yrkandet fordras, att det sökta skiftet prövas kunna medföra avsevärt
bättre ägoanordning för sökanden utan att lända till förfång för övriga
jordägare inom skifteslaget. Finnes sammanförande av sökandens ägor kunna
ämpligen ske genom ägoutbvte, då må ej mot bestridande skifte äga rum. i

i l §.

Skifteslag, som delats genom tegskifte eller storskifte eller genom klyvning,
varom i 94 § första stycket sista punkten i stadgan om skiftesverket i riket
den 9 november 1866 sägs, må på yrkande av därtill behörig delägare eller,
om all skifteslagets mark är i en ägares hand, på yrkande av denne underkastas
skifte; dock att, där någon delägare yrkar, att vid den tidigare delningen
skall förbliva, laga skifte ej må å det skifteslag företagas med mindre

Kungl. Maj. ts proposition Nr 38.

100

det belinnes, att skifteslagels ägor genom skiftet kunna erhålla en för deras
skötsel lämpligare indelning och därigenom uppbringas till större avkastning
och högre värde samt att skiftet för delägarna i allmänhet kommer att medföra
fördelar, som väsentligen överväga de av skiftet följande kostnader och
olägenheter.

Vad sålunda stadgats skall för Gotlands län gälla jämväl beträffande ägor,
som undergått laga skifte före den i följd av Konungens den 20 december
1850 meddelade beslut där verkställda indelning i skifteslag, där skiftet om
fattat allenast en del av de ägor, som enligt indelningen utgöra ett skifteslag.

12 §.

* Skifteslag, som delats genom enskifte, genom skifte, vilket enligt kungörelsen
den 20 februari 1821 blivit ansett och fastställt såsom enskifte, genom
laga skifte, klyvning eller ägostyckning, varå fastställelse meddelats, eller som
innefattar vid avvittring såsom särskilda brukningsdelar inom by, enstaka
hemman eller nybygge utlagda ägor, må, där ej i denna lag är annorlunda
stadgat, icke underkastas laga skifte med mindre i framställt yrkande därom
ena sig jordägare, som inom skifteslaget äga jordbruksfastighet, vars sammanlagda
värde enligt den senast till grund för allmänna bevillningens utgörande
verkställda uppskattning motsvarar mera än hälften av taxeringsvärdet
å all skifteslagets jordbruksegendom, och tillika enligt senast upprättade
mantalslängd till antalet utgöra minst hälften av ägarna av dylik egendom
inom skifteslaget, samt det vidare befinnes, att nytt skifte kommer att medföra
sådan verkan, som i 11 § första stycket sägs.

Ändå att all skifteslagets mark är i en ägares hand och yrkande om laga
skifte av denne framställts, må skifte ej äga rum med mindre skiftet med
hänsyn till behovet och möjligheten av förbättrad ägoanordning prövas böra
komma till stånd.

13 §

Behörighet att framställa yrkande om laga skifte å skifteslag, som i 11
eller 12 § avses, tillkommer den, som inom skifteslaget äger jordbruksfastighet,
ägare av för alltid avsöndrad lägenhet eller av utjord eller urfjäll, som
Ivder under hemman, dock allenast för det fall, att lägenhetens, utjordens
eller urfjällens ägor hava spridd och för brukning ogynnsam belägenhet.

14 §.

Skifteslag, som i 2 § under 3 avses, må underkastas laga skifte, där sådant
av delägare yrkas samt skiftet utan någon delägares förfång prövas
medföra övervägande nytta.

Skifteslag, som utgöres av enligt denna lag till gemensamhetsskog avsatt
område, må dock icke i någon händelse underkastas laga skifte, med mindre
alla delägare äro därom ense.

Kungl. Majsts proposition Nr 38.

101

15 §.

Utgöres skifteslag av fastighet, vilken med hänsyn till läge och beskaffenhet
i övrigt företrädesvis ägnar sig till byggnadsplats eller vars värde till
huvudsaklig del består i strömfall, fiske eller annan dylik förmån eller i
byggnader eller andra anläggningar, må, ändå att hinder för skifte därå eljest
enligt denna lag icke möter, sådant skifte icke mot delägares bestridande
äga rum, utan så är att skiftet prövas uppenbarligen icke lända honom
till förfång.

lö §.

Då vid skifte å sådant skifteslag, som i 11 eller 12 § avses, fråga uppstår
om delning av vid tidigare lantmäteriförrättning utlagd oskiftad lott,
skall iakttagas, att vad i 9 § första stycket samt i 15 § stadgas därvid i tilllämpliga
delar länder till efterrättelse.

17 §•

Laga skifte å sådant skifteslag, varom i 8 § sägs, må äga rum, där yrkande
därom framställes, åtgärd för åstadkommande av förbättrade brukningsmöjligheter
linnes böra genom lantmäteriförrättning vidtagas samt det
avsedda ändamålet prövas icke kunna vinnas medelst ägoutbyte.

Behörighet att framställa yrkande, varom nu är sagt, tillkommer eu var,
som äger jord inom de torrlagda ägorna.

18 §.

Samma rätt att framställa och biträda yrkande om laga skifte eller att påfordra
äldre delnings bestånd, som enligt denna lag tillkommer ägare av
jord inom skifteslag, skall ock tillkomma ägare av avgärda hemman eller
lägenhet med avseende å mark, vilken han äger nyttja samfällt med jordägare
i bolby, innehavare under fideikommissrätt av fastighet samt innehavare
under ständig besittningsrätt av kronan eller allmän inrättning tillhörande
hemman eller lägenhet.

Dylik rätt tillkomme ock boställshavare samt arrendator av publikt hemman
eller lägenhet, som icke innehaves såsom boställe eller under ständig
besittningsrätt; dock att, där fråga är om framställande eller biträdande av
yrkande om laga skifte, vad nu är sagt skall gälla allenast i den mån vederbörande
visar sig hava erhållit tillstånd därtill av den myndighet, under vars
allmänna vård och inseende fastigheten hör.

19 §.

Kan vid laga skifte av sådant skifteslag, som i 2 § under 3 avses, skifteslagets
mark icke lämpligen fördelas mellan alla delägarna, må det skiftas
mellan några av dem eller i sin helhet tilldelas en delägare mot vederlag.

102 Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

som genom jämkning av de vid äldre delning utlagda ägolotterna tillägges
de övriga delägarna.

Finnes kostnaden för sådan jämkning ej stå i skäligt förhållande till den
betydelse, det må hava för dessa delägare att undfå vederlag i jord, eller
skulle genom jämkning ägoanordningen inom det vid den äldre förrättningen
delade skifteslaget bliva mindre lämplig, då må ersättning i penningar i
stället för jord tillerkännas delägare, där det kan ske utan någon delägares
förfång och i den mån den delägaren därigenom åbragta minskning i ägovälde
icke överstiger två procent av det uppskattade ägobelopp, som jämlikt
äldre delning lagts till lians ägolott.

20 ij.

Har laga skifte övergått skifteslag, som uppkommit därigenom, att mark
utbrutits ur skifteslag annorledes än genom uppdelning enligt 5 § eller genom
något av de i 12 § omförmälda slag av delning, skall sådant icke föranleda,
att fråga om laga skifte å sistnämnda skifteslag i dess helhet, annorlunda
bedömes än som skulle skett, i händelse förstberörda förrättning icke ägt rum.

21 §.

Har, då laga skifte övergår skifteslag, delägare tidigare genom tegskifte
eller storskifte eller genom sådan delning, som i 12 § omförmäles, eller
genom klyvning enligt 94 § första stycket sista punkten i stadgan om skiftesverket
i riket den 9 november 1866 eller genom avsöndring eller därmed
jämförlig åtgärd eller genom avstyckning erhållit alla sina ägor i så lämplig
anordning att genom nytt skifte mot kostnaden därför svarande nytta icke
kan beredas honom, vare han ej skyldig ingå i skifte annat än i den mån
sådant erfordras för att övriga delägare skola erhålla så lämplig och redig
ägoanordning, som belägenheten medgiver. Var den äldre delningen tegskifte,
skall dock vad nu är sagt gälla, allenast i händelse innehavet enligt tegskiftet
skall utgöra delningsgrund.

22 §.

Där vid laga skifte i skifteslaget ingår eller skifteslaget utgöres av fastighet,
å vars område ägare av fastighet, som ej ingår i skifteslaget, är för all
framtid berättigad till skogsfång eller mulbete, skall servitutet utbrytas efter
de i denna lag angivna grunder, där sådant yrkas av ägaren till någondera
fastigheten, samt laga hinder mot utbrytandet ej möter och det kan ske utan
någons förfång.

Är fortvaron av sådant servitut begränsad till viss tid eller beroende av
visst villkor, må under enahanda förutsättningar område avsättas, å vilket
den berättigade äger att med markägarens uteslutande utöva ifrågavarande
rättighet.

Vid laga skifte må servitut, bestående i rättighet att fiska eller att taga
torv, sten, grus, lera eller dylikt, utbrytas eller område för dess utövande

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

103

avsättas, där ägare av fastighet, varå servitutet vilar, yrkar det och det kan
ske utan större olägenhet för den eller de berättigade.

Har servitut varit gällande av ålder eller har det tillkommit i sammanhang
med laga delning eller genom avtal i samband med tillkomsten av den fastighet,
till vars förmån det gäller, skall vederlaget tilläggas denna fastighet
såsom del av fastigheten. Har servitutet eljest tillkommit genom avtal, skall
vederlaget utläggas såsom avstyckat område från den fastighet, varifrån
vederlaget utbrutits.

Vad i denna paragraf är stadgat skall äga motsvarande tillämpning i fråga
om servitut, som besvärar fastighet inom ett skifteslag till förmån för annan
fastighet i samma skifteslag.

23 §.

Är laga skifte sökt och upplyses, ätt enligt domstols förordnande de ägor,
ansökningen avser, skola utbjudas till försäljning för delägarnas samfällda
räkning, skall med skiftet anstå till dess det visat sig, huruvida försäljningen
kommer till stånd.

24 §.

I de orter av riket, där efter vad därom är eller varder förordnat avvittring
skall ske, må laga skifte icke äga rum förrän skifteslagets ägor blivit
utbrutna genom fastställd avvittring.

25 §.

Laga skifte må ej äga rum å jord, som ingår i tomtindelning. 2

2 KAP.

Om förrättningsmän vid laga skifte.

1 §•

Laga skifte förrättas efter därtill erhållet förordnande av lantmätare med
biträde av två gode män. När det för påskyndande av större förrättning prövas
lämpligt, må lantmäteristyrelsen medgiva att flera än två gode män biträda.

Sedan avgjort är, att skiftet skall komma till stånd, må skiftet utföras av
lantmätare utan biträde av gode män, dock att gode män alltid skola närvara
vid handläggning av frågor om bestämmande av gränserna kring skifteslagets
ägor samt om ägornas gradering ävensom om bestämmande av jämförelsetal,
åsättande av värde i penningar samt uppskattning, varom i 11 kap.
2 § andra stycket och 3 § sägs.

Finner lantmätare eller delägare biträde av gode män nödigt vid förrättningen
eller vid viss åtgärd, där sådant biträde eljest icke ovillkorligen erfordras,
skall förrättningen eller åtgärden utföras med biträde av gode män.

Bestämmes under förrättnings fortgång, att gode män skola biträda vid
förrättningen eller vid åtgärd, som i nästföregående stycke avses, skall sådant

104 Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

ej verka rubbning av vad därförinnan under förrättningen lagligen beslutats
eller verkställts.

Vid förrättning eller åtgärd, som jämlikt denna paragraf verkställes av
lantmätare utan biträde av gode män, gälle i tillämpliga delar om lantmätaren
vad i denna lag är stadgat om förrättningsmän.

2 §•

Uppkommer vid laga skifte fråga, för vars avgörande fordras särskild sakkunskap,
äge lantmätaren anlita biträde av sakkunnig person.

Är delägare missnöjd med lantmätarens beslut i fråga om tillkallande av
sakkunnigt biträde, anmäle det genast till lantmätaren, som har att med
insändande av protokollet i ärendet underställa frågan lantmäteristyrelsens
prövning. Över styrelsens beslut må klagan icke föras.

3 §•

Ansökning om förordnande av lantmätare att förrätta laga skifte göres
skriftligen hos vederbörande överlantmätare. Ansökningen bör åtföljas av
uppgift om de ägor, vilkas delning är i fråga, ävensom om ägare därtill och
om innehavare av servitut, vilkas rätt må vara beroende av förrättningen,
samt om deras postadresser.

Avser ansökningen ägor inom liera län, göres den hos överlantmätaren i
ett av länen.

4 §•

Vet lantmätare, som erhållit förordnande att förrätta laga skifte, att emot
honom finnes sådant jäv, som omförmäles i 10 §, eller är han av andra
tjänstegöromål förhindrad att företaga skiftet inom skälig tid, anmäle sådant
genast hos'' överlantmätaren.

5 §•

Lantmätare, som har att förrätta laga skifte, skall företaga förrättningen så
skyndsamt som möjligt, sedan tjänlig årstid infallit.

6 §.

Då gode män enligt 1 § biträda vid laga skifte, skola de vara tillstädes
vid alla sammanträden och biträda vid alla de förrättningsgöromål, som icke
enligt vad därom särskilt stadgas äro av uteslutande teknisk art. 7

7 §•

Inom varje lantmäteridistrikt skall finnas ett efter behovet avpassat antal
gode män, minst två för varje kommun, valda för en tid av sex år. Ej må utan
tillstånd av Konungens befallningshavande flera än sex gode män för kommunen
utses. Valbara äro i lanthushållning kunniga män, vilka äro boende inom

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

105

kommunen och besitta sådana egenskaper, som i 1 kap. 2 § rättegångsbalken
äro föreskrivna för valbarhet till nämndeman, dock att den, som uppnått femtiofem
års ålder icke må väljas till god man. Gode män väljas å kommunalstämma
av de i kommunens allmänna angelägenheter röstberättigade, som äga
eller innehava jordbruksfastighet; och tillkomme varje i valet deltagande eu röst.

Avgående god man kan återväljas.

8 §•

D et åligger distriktslantmätare att var inom sitt distrikt föra förtecknin
över gode män samt att, då tid, för vilken god man utsetts, går till ända
eller god man eljest avgår eller behov av ökat antal gode män yppar sig,
för anordnande av val anmäla det för kommunalstämmans ordförande. Om
utgång av val av gode män samt om bostad och postadress för var och en
av dem underrätte kommunalstämmans ordförande distriktslantmätaren ävensom
Konungens befallningshavande i länet, som har att ofördröjligen införa
meddelande därom i länskungörelserna. Det åligger därjämte befallningshavanden
att årligen i samma kungörelser låta intaga fullständig förteckning
å gode män för vart lantmäteridistrikt i länet.

9 §•

Innan god man biträder vid laga skifte, skall häri inför Konungens befallningshavande
eller domstol avlägga denna ed: Jag N. N. lovar och svär vid
Gud och hans heliga evangelium, att jag efter mitt bästa förstånd och samvete
skall fullgöra den mig såsom god man uppdragna befattning och aldrig
därvid uppsåtligen göra orätt, för vad orsak eller under vad sken det vara
må; så sant mig Gud hjälpe till liv och själ.

10 §.

Mot lantmätare och god man gälle dessa jäv: om han är med delägare i
den skyldskap eller det svågerlag, som i rättegångsbalken sägs om jäv mot
domare, eller om han eller någon, som är med honom sålunda skyld eller
besvågrad, äger del i saken eller eljest kan vänta synnerlig nytta eller skada
av förrättningen, eller om han såsom domare deltagit i åtgärd eller beslut,
som rör saken, eller om han varit fullmäktig i saken, eller om han är i någon
delägares tjänst, eller om han är delägares vederdeloman eller uppenbara
ovän. Söker någon, sedan förrättning begärts, sak med lantmätare eller god
man eller tillfogar honom något med ord eller gärning i uppsåt att därmed
göra honom jävig, det skall ej räknas för jäv.

11 §•

Vid ägors mätning och andra göromål, som vid laga skifte verkställas ute
å marken, åligge delägarna att tillhandahålla nödig hantlangning. Visas tredska
därutinnan, må lantmätaren antingen för lega anskaffa arbetsbiträde eller
därom anlita kronobetjäningen i orten, och svare den tredskande för alla

106

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

därav föranledda kostnader. Betalning för arbetsbiträde så ock ersättning för
övriga kostnader, varom nu är sagt, skall av vederbörande utmätningsman
hos den tredskande genast uttagas. För den, som allenast i egenskap av
granne har del i förrättningen, skall vad nu är sagt äga giltighet endast så vitt
angår fråga om gränsbestämning och ägoutbyte, varav hans fastighet beröres.

12 §.

Förrättningsmän, sakkunniga och hantlangningsmanskap må icke hindras
att övergå ägor eller anbringa märken eller signaler, i vad det finnes erforderligt
för förrättningen. Därvid skall tillses att skada ä växande gröda så
vitt möjligt undvikes samt att skog icke onödigt nedhugges.

Ej må i trädgård, annan därmed jämförlig plantering eller park utan
ägarens medgivande träd skadas eller fällas.

3 KAP.

Om laga skiftes kungörande och fortgång.

1 §.

Innan laga skifte företages, skall lantmätaren om tid och ställe för första
sammanträdet utfärda kungörelse, som skall minst fjorton dagar därförut uppläsas
i kyrkan för den eller de församlingar, där skifteslaget är beläget, samt,
där ej särskilda förhållanden annat föranleda, minst fjorton dagar före sammanträdet
införas i en eller liera av ortens tidningar.

Härjämte åligge lantmätaren att minst fjorton dagar före sammanträdet till
posten avlämna tjänsteskrivelser med kallelse till sammanträdet till en var,
som enligt senaste mantalslängd eller .eljest tillgängliga uppgifter är delägare
i skifteslaget, ävensom till de för lantmätaren anmälda innehavare av servitut,
vilkas rätt må vara beroende av förrättningen, dock att, där delägarna äro
flera än tio, kallelse må genom rekommenderad tjänsteskrivelse tillställas en
av dem att vara för dem alla tillgänglig. Delgives kallelse på sätt ovan sist
omförmälts, skall underrättelse därom med uppgift tillika om vilken delägare
bekommit kallelsen intagas i kungörelse, varom i första stycket sägs.

Är någon delägare å okänd ort eller så fjärran, att han ej kan bevaka
sin rätt vid skiftet, och är icke någon.förordnad eller eljest veterligen behörig
att för honom tala och svara, åligge lantmätaren att för förordnande av
god man för den delägare göra sådan anmälan, som avses i 4 § i It kap.
av lagen om förmynderskap.

Kungörelse och kallelse, som nu sagts, skall innehålla anmaning att vid
sammanträdet förete tillgängliga åtkomsthandlingar, handlingar rörande servitut
samt kartor och lantmäterihandlingar angående jord, hörande till skifteslaget.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

107

2 §•

Finner lantmätaren laga skifte angå fastighet, som står under allmän myndighets
vård och inseende, skall han i god tid insända underrättelse om
skiftet till Konungens befallningshavande i det län, där fastigheten är belägen;
och åligge det befallningshavanden att förordna allmänt ombud eller, där
sådant förordnande bör meddelas av annan myndighet, ofördröjligen överlämna
underrättelsen till denna myndighet.

Vederbörande myndighet meddele lantmätaren underrättelse om förordnandet,
och åligge det lantmätaren att, därest underrättelsen om skiftet icke
innehållit uppgift om tid och ställe för första sammanträdet, därom underrätta
ombudet på sätt i 1 § andra stycket sägs. Skall laga skifte äga rum inom samhälle,
där den för städerna gällande ordning för bebyggande skall iakttagas
har lantmätaren att minst fjorton dagar förut bevisligen underrätta byggnadsnämnden
om tid och ställe för förrättningen.

3 §•

Till de gode män, som skola biträda vid förrättningen, utfärde lantmätaren
kallelsebrev sist fjorton dagar före sammanträdet; och böra helst de kallas, sorn
bo närmast förrättningsstället inom eller utom lantmäteridistriktet. Är god
man hindrad genom jäv eller laga förfall, sände han ofördröjligen kallelsebrevet
till närmast boende god man, och har denne att i stället infinna
sig. Erinran om den god man åliggande skyldighet att i fall, varom nu är
sagt, sända kallelsebrevet vidare, bör i nämnda brev intagas.

4 §•

Kommer ej lantmätaren tillstädes å den för sammanträde utsatta tid och
infinner lian sig ej heller inom tre timmar därefter, då må de, som tillstädes
kommit, åtskiljas. Får lantmätaren laga förfall, underrätte han så fort ske
kan alla vederbörande därom.

Har lantmätaren ej, medan de tillstädeskomna voro samlade, låtit tillkännagiva
tid för nytt sammanträde, skall han i god tid genom tjänsteskrivelser
kalla gode män, delägare, innehavare av servitut och allmänna ombud
till sådant sammanträde.

Utebliver god man från sammanträde eller eljest under förrättningen, läte
lantmätaren i stället kalla annan god man av de närmast boende.

Utebliver delägare från lagligen kungjord förrättning, vare det ej hinder
för förrättningens företagande; dock att, om sökanden, utan att hava anmält
laga förfall, utebliver från första sammanträdet och icke någon delägare
påyrkar förrättningens företagande, ansökningen om skiftet anses återkallad,
och ersätte sökanden alla i ärendet uppkomna kostnader''.

3 §•

God man, som utan laga förfall utebliver från förrättning, ersätte all skada
och olägenhet, som därav uppstår.

108

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

6 §•

Lantmätaren skall föra protokoll över allt, som förekommer vid varje
sammanträde under förrättningen. I protokollet skola noga upptagas av delägarna
framställda yrkanden och anförda skäl samt grunderna för förrättningsmännens
beslut. Protokollet skall avfattas i sammanhängande paragrafföljd
för hela förrättningen och inom åtta dagar efter sammanträdet å förut
tillkännagiven tid uppläsas för delägarna. Protokollet skall förses med förrättningsmännens
underskrift samt jämväl undertecknas av närvarande delägare
eller, där dessa äro flera än tio, av två personer, vilka närvarande
delägare därtill utse. Den är utsedd, som erhållit de flesta avgivna rösterna;
emellan lika röstetal skilje lotten. Vägrar delägare sin underskrift, eller förekommer
anmärkning mot protokollet, skall anteckning därom ävensom om
beslut, som i anledning av framställd anmärkning meddelas, i protokollet
verkställas.

Träffas förening, där sådant enligt denna lag är medgivet, skall den upprättas
skriftligen, undertecknas av delägarna och bestyrkas av gode männen
eller, där sådana ej biträda, av lantmätaren samt i huvudskrift biläggas
protokollet. Har förening biträtts av boställshavare, arrendator, som i 1 kap.
18 § andra stycket avses, eller sådant ombud, som omförmäles i 2 § i detta
kap., vare den ej gällande med mindre den godkänts av den myndighet, under
vars vård och inseende den ifrågavarande fastigheten står; och överlämne
lantmätaren ofördröjligen sådan förening för vederbörlig åtgärd till Konungens
befallningshavande i det län, där fastigheten är belägen.

7 §•

Vid första sammanträdet under förrättningen uppläse lantmätaren sitt
förordnande samt efterhöre, om de biträdande gode männen avlagt föreskriven
ed och om jäv är att anföra mot någon av förrättningsmännen.

8 §•

Menar delägare att förrättningsman är jävig, anmäle jävet å första sammanträdesdag,
då denne tjänstgör. Ej må fråga om jäv väckas senare, där ej
delägare varit av laga förfall hindrad att inställa sig å nämnda dag eller den
omständighet, vara jävet grundas, först efteråt tillkommit eller blivit honom
kunnig. I dessa fall skall jävet för att vinna beaktande framställas å den
sammanträdesdag, som först inträffar efter det förfallet upphörde eller anledningen
till jävet uppkom eller blev känd. 9

9 §.

Över framställd jävsanmärkning meddele förrättningsmännen så fort ske
kan beslut.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

109

Ogillas framställt jäv, fortfara den, mot vilken jävet blivit gjort, med sin
befattning intill dess annorlunda förordnas, dock att vad nedan i 11 § tredje
stycket sägs iakttages.

Finnes jäv mot lantmätaren lagligen grundat, skall förrättningen genast
avbrytas och lantmätaren tillkännagive ofördröjligen förhållandet hos överlantmätaren.
Är god man befunnen jävig, kalle lantmätaren annan god man.

Vid beslut, varigenom jävsanmärkning gillas, skall förbliva. Sådant beslut
må ej verka rubbning eller upphävande av åtgärd eller beslut, som tillkommit
innan invändningen gjordes.

10 §.

Sedan frågan om jäv blivit behandlad, skall, där ej enligt vad i nästföregående
paragraf sagts förrättningen genast skall avbrytas, undersökas, huruvida
mot skiftet möter hinder av sådan beskaffenhet, som i 1 kap. 9 § sista
stycket sägs, samt huruvida den eller de, som framställt yrkande om skiftet,
äga behörighet därtill. Finnes hinder för skiftet i något av berörda avseenden
föreligga, meddele förrättningsmännen beslut att förrättningen icke kan äga
ruin, och ersätte sökanden alla i ärendet uppkomna kostnader. Vad i nästföregående
punkt sägs skall dock icke äga tillämpning, där hinder mot skiftet
funnits möta därutinnan, att yrkandet om skifte framställts av någon, som
därtill icke varit behörig, men berörda yrkande genast biträdes av någon,
vilken dylik behörighet tillkommer.

11 §•

Laga skifte skall anses hava blivit börjat, da första sammanträdet, kommit
till stånd.

Sedan laga skifte blivit börjat, skall lantmätaren, där icke laga hinder
möter, utan uppskov fortsätta förrättningen och bringa den till slut. Uppskjutes
påbörjat skifte i följd av sådant hinder, skall skiftet åter företagas
så snart det kan ske, sedan det hinder, som vållat uppskovet, upphört.
Kan ej dag för skiftets vidare handläggning tillkännagivas för delägarna innan
sammanträde upplöses, och träffas ej vid sammanträdet överenskommelse
beträffande tillkännagivandet av tid och ställe för skiftets fortsättande, skall
vad i 4 § andra stycket sägs äga motsvarande tillämpning, dock att beträffande
sammanträde, som i 7 kap. 1 § eller 8 kap. avses, gäller vad därom
i nämnda kapitel stadgas.

Har fråga underställts ägodelningsrättens prövning eller hava förrättningsmännen
meddelat beslut i fråga, beträffande vilken särskild klagan jämlikt
21 kap. 20 § må föras, skall skiftet i de delar, som äro beroende av sådan
frågas slutliga utgång, vila, så framt ej samtliga närvarande delägare påyrka
skiftets fortsättande eller ägodelningsrätten jämlikt 21 kap. 82 § annorlunda
förordnar.

no

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

12 §.

Tvist om äganderätt eller ständig besittningsrätt till jord må ej, såvida icke
tvistens avgörande är av betydelse för skiftets behöriga verkställande, föranleda
uppehåll i skiftet, utan äge den, som innebar jorden, föra talan för
jorden.

Yppas sådan tvist efter skiftets början och är dess avgörande av betydelse
för skiftets behöriga verkställande, skall den underställas ägodelningsrättens
prövning.

Yppas tvist allenast i fråga om innehavet av viss liga, skall vad nu sagts
äga motsvarande tillämpning.

Där så prövas erforderligt, förordne rätten eller domaren i orten god man
att, intill dess tvisten blivit avgjord, under skiftet föra talan för den jord,
varom är fråga.

13 §.

Har under laga skiftes fortgång jord övergått till annan ägare eller innehavare,
må denne ej rubba eller klandra vad förre innehavaren medgivit eller
godkänt.

14 §.

Under laga skiftes fortgång skola upptagas följande frågor:
bestämmande av skifteslagets omfång (4 kap.),
tillstånd till skifte (4 kap.),

nyttjandet under skiftet av skog, torvmosse med mera (5 kap.),
ägokartas upprättande (6 kap.),

bestämmande av gränserna kring skifteslaget (7 kap.),

ägoutbyte (8 kap.),

utbrytande av servitut (I kap.),

delningsgrund (9 kap.),

undantag av mark från skifte (10 kap.),

bildande av servitut vid skifte (10 kap.),

ägornas gradering och därmed sammanhörande uppskattningsfrågor (11 kap.),

hävdeförteckning (12 kap.),

skiftesläggning och utflyttning (13 kap.),

ersättningar mellan skiftesdelägarna (14 kap.),

ägolotternas tillträde (15 kap.).

Föredragas frågorna i annan än nu nämnd ordning, där sådant lagligen
kan ske, skall lantmätaren om anledningen härtill göra anteckning i protokollet.

Frågor, som under skiftet skola underställas ägodelningsrättens prövning
eller beträffande vilka särskild klagan jämlikt 21 kap. 20 § må föras, böra
i den mån ske kan företagas till avgörande sålunda att de samtidigt må
kunna bliva föremål för ägodelningsrättens behandling.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

in

15 §.

Delägarna inå, om ilertalet ä sammanträde närvarande därom ena sig, utse
en eller flera sysslomän för befordrande av meddelanden mellan lantmätaren
och delägarna, för anskaffande av hantlangning, för tillsyn däröver, att vad
som är föreskrivet eller blivit bestämt angående nyttjandet under skiftet av
jord, skog, eller torvmosse noga iakttages, och för beivran av överträdelse
därav samt för handhavande av de delägarnas angelägenheter i övrigt, som
äga samband med skiftet och delägarna besluta att åt sysslomännen uppdraga.

Vill syssloman erhålla ersättning, framställe anspråk därpå före skiftets avslutande;
och varde ersättningen, där överenskommelse därom ej kan mellan
delägarna träffas, bestämd av förrättningsmännen.

4 KAP.

Om bestämmande av skifteslagets omfång samt om tillstånd till skifte.

1 §•

Skifteslagets omfång bestämmes med tillämpning av de i 1 kap. angivna
grunder.

I samband härmed skall, på sätt därom .särskilt är stadgat, utredning verkställas
beträffande skiftes- och därmed sammanhängande förhållanden inom
skifteslaget. I protokollet skall antecknas vad av den verkställda utredningen
framgått.

2 §■

Med ledning av de i 1 kap. för varje särskilt fall meddelade bestämmelser
avgöres, huruvida tillstånd till det ifrågasatta skiftet må lämnas.

Det åligger förrättningsmännen att verkställa utredning rörande de omständigheter,
vilka äro av beskaffenhet att inverka på frågans avgörande, att över
vad vid utredningen förekommit upprätta skriftlig redogörelse, som bilägges
protokollet, samt att därefter meddela utlåtande i frågan.

Ifrågasättes delning av skifteslag, varom i 1 kap. 11 § förmäles, och framställes
ej yrkande, att vid den tidigare delningen skall förbliva, erfordras utredning,
varom i nästföregående stycke sägs, allenast i den mån föreskriften
i 16 § av nämnda kapitel därtill föranleder. 3

3 §•

Utlåtande, varom i 2 § sägs, skall innehålla besked, huruvida tillstånd till
skiftet meddelas eller icke. Är skifteslaget sådant, varom i 1 kap. 9 § förmäles,
eller skall tillämpning av 16 § i nämnda kapitel äga rum, skall i
utlåtandet angivas, i vad mån utläggande av delägares andelar i gemensam
ägolott synes böra äga rum.

112

Kungl. Maj:ts proposition Nr 88.

Har yrkande framställts om tillämpning av 1 kap. 5 §, skola förrättningsmännen
härom särskilt yttra sig. Är fråga om delning av skifteslag, som i 1
kap. 8 § avses, skall i utlåtandet angivas omfånget av den mark, som bör i
skiftet ingå. Att, där fråga kan uppkomma om att oberoende av delägares
beslut avsätta skogbärande eller till skogsbörd tjänlig mark till gemensamhetsskog,
utlåtandet bör innefatta yttrande i denna fråga, därom är i 10 kap.
stadgat.

4 §.

Är fråga om delning av skifteslag, varom i 1 kap. 8 eller 12 § sägs, eller
innefattar utlåtandet bestämmelse om avsättande av skogbärande eller till
skogsbörd tjänlig mark till gemensamhetsskog eller om tillämpning av 1. kap.
5 §, skall utlåtandet underställas ägodelningsrättens prövning, dock att där i
sistnämnda fall allenast avses sammanförande till ett skifteslag av områden,
vilka inom ursprungligt skifteslag vid en eller flera lantmäteriförrättningar
undantagits för gemensamt ändamål eller eljest lämnats oskiftade, eller av
ägolotter, utlagda vid samma lantmäteriförrättning inom ett och samma skifteslag,
eller av stamfastighet. och avsöndrad lägenhet eller därmed jämförlig
fastighet eller avstyckat område, underställning ej erfordras, där ej sådan åtgärd
eljest skall äga rum.

Där någon delägare det yrkar, eller förrättningsmännen på skäl, vilka i tv
fall skola i protokollet särskilt angivas, finna sådant erforderligt, skall ock
underställning av utlåtandet till ägodelningsrätten ske.

Underställning, som, på sätt i nästföregående stycke sägs, äger rum i anledning
av yrkande av delägare eller på grund av förrättningsmännens beslut,
må inskränkas att avse allenast viss fråga, ägodelningsrätten emellertid obetaget
att, där den så finner lämpligt, pröva ärendet i hela dess vidd.

Ej må yrkande eller beslut, varom nu är sagt, framställas eller meddelas
senare än å det sammanträde, varå utlåtandet avgives, dock att delägare, vilken
på grund av laga förfall ej varit vid det sammanträde tillstädes och ej heller
kunnat ombud för sig ställa, äger att inom trettio dagar från sammanträdet
med styrkande av förfallet hos ägodelningsdomaren skriftligen söka, att ägodelningsrätten
måtte upptaga utlåtandet till prövning. Finner ägodelningsrätten
laga förfall hava förelegat, då varde med ärendet vidare förfaret på sätt i
21 kap. närmare förmäles. 5

5 §■

Har, innan utlåtande, varom i 2 § sägs, avgivits, delägare framställt yrkande
att hans ägor jämlikt 1 kap. 21 § icke skola ingå i skifte, och kan
det yrkande omedelbart prövas, bör yttrande i frågan i utlåtandet intagas.
Kan så ej ske, eller framställes eljest sådant yrkande, skall snarast möjligt,
prövning av yrkandet äga rum och beslut i frågan meddelas. Finnes prövning
av yrkandet kunna äga rum först i sammanhang med skiftesläggningen,
skola förrättningsmännen därom meddela besked.

113

Kungl. Maj:ts proposition År 38.

6 §.

Bestämmes jämlikt 1 kap. 21 §, att ägor icke skola ingå i skiftet, skola
likväl ägornas yttergränser upptagas å kartan samt ägorna redovisas i handlingarna
med angivande av areal, ägarens namn och registerbeteckningen å
den fastighet, till vilken de höra.

Fastighet eller del därav, som enligt 1 kap. 5 § avskiljes från skifteslag,
skall i skifteshandlingarna redovisas med angivande av ägarens namn och
fastighetens registerbeteckning.

7 §■

Innehåller utlåtande, som jämlikt detta kapitel avgives, att tillstånd till
skifte vägras, skall utlåtandet, för den händelse flera delägare finnas, innefatta
yttrande huruvida de uppkomna kostnaderna å förrättningen i den mån
de icke gäldas av allmänna medel skola stanna å sökande till skiftet eller i
vad mån de skola fördelas även å andra delägare i skifteslaget.

8 §.

Skall utlåtande ej enligt bestämmelserna i 4 § första stycket i detta kapitel
underställas ägodelningsrättens prövning och varder det ej heller på grund
av delägares eller förrättningsmäns åtgärd sådan prövning underställt, skall
vid utlåtandet förbliva.

Vad sålunda stadgats skall dock ej utgöra hinder mot att på grund av
förändrade äganderättsförhållanden eller andra särskilda omständigheter avvikelse
göres från vad utlåtande innehåller om utläggande av delägares andelar
i gemensam ägolott, skolande vad nu sagts äga motsvarande tillämpning beträffande
av ägodelningsrätten rörande sådan fråga meddelat beslut.

Genom vad i första stycket sägs göres icke inskränkning i den prövning
av beskaffenheten av laga skifte, som enligt denna lag åligger ägodelningsdomaren
och ägodelningsrätten vid handläggning av fråga om meddelande av
fastställelse å förrättningen.

5 KAP.

Om inskränkning i rätten att nyttja skifteslagets ägor under laga skifte.

1 §■

Efter verkställd gradering av de ägor, som skola skiftas, och intill dess
de nya lotterna tillträtts, vare det delägare förbjudet att bortföra matjord
eller genom vanhävd försämra jorden. 2

2 §•

Sedan förrättningsmännen avgivit utlåtande, varom i 4 kap. sägs, skall,
där ej enligt utlåtandet tillstånd till skiftet vägras, ofördröjligen bestämmas,
huru inom skifteslaget befintlig skog eller torvmosse må nyttjas under skiftet.
Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 31 höft. (Nr 38). 8

114

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

Skall utlåtandet underställas ägodelningsrättens prövning, må, ändå att tillstånd
till skiftet vägrats, frågan upptagas till behandling, där sådant av delägare
yrkas.

Varder utlåtande, enligt vilket tillstånd till skifte vägrats, genom högre
myndighets utslag ogillat, och har ej jämlikt nästföregående stycke beslut i
förevarande fråga redan kommit till stånd, skall bestämmande, varom ovan
är sagt, ske, så snart avgjort är att skifte skall äga rum.

3 §•

Från det laga skifte blivit börjat och intill dess antingen utlåtande, varigenom
tillstånd till skifte vägrats, avgivits eller ock beslut i fråga, varom i
2 § första stycket sägs, kommit till stånd, må avverkning av samfälld skog
inom skifteslaget icke ske, och må i övrigt skog och torvmosse nyttjas allenast
till husbehov.

Vid fattande av beslut i fråga, som i detta kapitel avses, skall iakttagas,
att vid all avverkning av skog vad i lag eller särskild författning finnes föreskrivet
angående skogens vård länder till efterrättelse, samt att torvmosse
icke må nyttjas till avsalu annat än i den mån sådant kan ske utan någon
delägares förfång.

Bestämmelser, som jämlikt 2 § i detta kapitel meddelats, upphöre att gälla
då de nya lotterna tillträtts, där ej vad i 7 § stadgas annat föranleder eller
eljest här nedan annorlunda sägs. Hava dylika hestämmelser meddelats med
stöd av andra stycket i förstnämnda paragraf, och varder förrättningsmännens
utlåtande av högre myndighet gillat, eller varder, i annat fall, förrättningsmännens
utlåtande, varigenom tillstånd till skifte meddelats, av högre myndighet
ogillat, upphöre bestämmelserna att gälla, då avgjort är, att skiftet
icke kommer till stånd.

4 §.

Sedan vid delning av samfälld skogsmark skogen å viss vid skiftet utlagd
ägolott undergått uppskattning för ifrågakommande likvid mellan delägarna,
må den ej nyttjas av annan delägare än den, för vilken ägolotten utlagts.
Vid skifte av förut i laga ordning eller sämjevis delad skogsmark skall vad
efter det skogsuppskattningen ägt rum av delägare avverkas å område, som
tillagts annan delägare, vid likviden påföras den delägare, som nyttjat
skogen.

Har jämlikt 14 kap. 9 § bestämts, att ersättning skall utgå i skogsförnödenheter,
må den delägare, som nyttjar skogen till viss vid skiftet utlagd
ägolott, ej å ägolotten verkställa avverkning i den utsträckning att möjligheten
att ur den å ägolotten befintliga skogstillgång uttaga sådan ersättning
äventyras. Vad i denna paragraf stadgas i fråga om avverkning av skog skall
äga motsvarande tillämpning beträffande nyttjande av torvmosse.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

115

5 §■

Överträder delägare vad enligt detta kapitel lagligen beslutas eller eljest
skall lända till efterrättelse i fråga om nyttjande av skifteslagets ägor, skall
sådant anses såsom missbruk av rätt i samfälld skog och mark.

6 §•

Är all skifteslagets jord i en ägares hand, skall av vad i detta kapitel
stadgas allenast 1 § ävensom, där särskilda delar av jorden i olika mån häfta
för fordran eller annan rättighet, vad i 3 § andra stycket stadgas om nyttjande
av torvmosse till avsalu äga tillämpning.

7 §•

Där med bestämmande av ersättning, varom i 14 kap. 6 och 8 §§ förmäles,
skall anstå till dess skiftet i övrigt blivit fastställt, skall vad i detta kapitel
finnes stadgat eller av delägarna lagligen beslutas rörande nyttjande av
skifteslagets ägor under skiftet i tillämpliga delar gälla intill dess förrättning
för berörda ändamål blivit fastställd eller, där talan mot beslutet om fastställelse
må föras, beslutet vunnit laga kraft eller blivit genom slutligt
utslag fastställt.

6 KAP.

Om upprättande av ägokarta.

1 §•

Finnes över ägor, som skola skiftas, karta i sådan skala och av sådan
beskaffenhet, att det skäligen kan ifrågakomma att använda den vid skiftet,
och yrkar någon delägare, att kartan skall användas, då skall den i delägarnas
närvaro jämföras med marken. Befmnes därvid kartan riktig och fullständig,
eller äro befintliga fel och brister icke större än att genom deras
avhjälpande kartan erhåller för skiftets verkställande erforderlig tillförlitlighet
och fullständighet, och varder kostnaden härför samt för kopiering, där sådan
tarvas, avsevärt mindre än som erfordras för ny kartas upprättande efter fullständig
mätning, då skall kartan efter vidtagande av nödiga rättelser användas
vid skiftet. I annan händelse, likasom då karta icke finnes över ägorna, skall
fullständig mätning verkställas och ny karta upprättas.

Avser skiftet skifteslag enligt 1 kap. 2 § under 2 eller 3, vare i fråga om
annan mark än inägor kartans jämförande med marken ej erforderligt, där
det skulle medföra oskälig kostnad samt lantmätaren ej i följd av framställd
anmärkning mot kartan eller eljest finner det nödigt. 2

2 §•

Fråga, huruvida fullständig mätning skall företagas och ny karta upprättas,
avgöres av lantmätaren. Anser han sådan erforderlig, uppgive för delägarna

116

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

skälen därtill och anteckne dem fullständigt i protokollet jämte delägarnas
yttranden därom; anmärke ock i vilken skala han finner kartan böra upprättas.
Är någon delägare missnöjd med lantmätarens beslut, anmäle det genast
till lantmätaren, vilken har att ofördröjligen insända protokollet och,
där karta finnes, jämväl denna till lantmäteristyrelsen. Över dess beslut må
klagan ej föras.

Missnöjesanmälan föranlede ej inställande av beslutad mätning, där sådan
påyrkas av en eller flera delägare. Föreskriver sedan lantmäteristyrelsen icke
fullständig mätning eller beslutar styrelsen annan skala, skall kostnaden för
vidtagna åtgärder, i den mån de varda onyttiga, gäldas av den eller de delägare,
som påyrkat mätningen.

Närmare

Konungen.

föreskrifter angående

3 §■

ägomätning

och kartläggning meddelas av

7 KAP.

Om bestämmande av gränserna kring skifteslagets ägor.

1 §■

För bestämmande av rågångarna kring skifteslagets ägor skall lantmätaren
på sätt i 3 kap. 1 och 2 §§ sägs kalla rågrannarna å ömse sidor till sammanträde
och i kallelsen anmana dem att vid sammanträdet förete alla tillgängliga
kartor och handlingar, som kunna lända till upplysning i rågångsfrågan.
Hava kungörelse och kallelse sålunda försiggått, skall förrättningen
verkställas utan hinder av rågrannes eller allmänt ombuds utevaro. 2

2 §''

Är rågång i laga ordning bestämd, undersöke förrättningsmännen dess
sträckning på marken under jämförelse med tillgängliga kartor och handlingar.
Finnes därvid rågångens rätta sträckning på marken tydligt utmärkt, och
förklaras rågången av samtliga närvarande rågrannar ostridig, erfordras ej
vidare åtgärd i fråga om samma rågång än att lantmätaren, innan han avslutar
förrättningen, behörigen iståndsätter förfallna råmärken samt utsätter
nya sådana märken, där det finnes nödigt.

Angående sådan undersökning, som nu sagts, skall lantmätaren i protokollet
fullständigt anteckna vad i ärendet åtgjorts och därvid särskilt angiva
grunderna för att rågång ansetts i laga ordning bestämd, vilka råmärken iakttagits
samt deras läge och beskaffenhet, huruvida rågrannarna godkänt de
iakttagna råmärkena, samt vilka råmärken iståndsatts eller utsatts.

Gör rågranne anmärkning beträffande rågången och prövas frågan ej höra
behandlas enligt 3 §, meddele förrättningsmännen beslut över anmärkningen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

117

Då fråga är om skifteslag, varom i 1 kap. 2 § under 2 eller 3 sägs, vare
undersökning, som ovan sagts, ej erforderlig i fråga om annan mark än utägor,
såvitt karta finnes beträffande övriga ägor och undersökningen av dessa
skulle medföra oskälig kostnad samt lantmätaren ej i följd av framställd anmärkning
eller eljest finner sådan undersökning nödig.

Finnes ej tillförlitlig karta över rågång, skall sådan upprättas.

3 §•

Finnes vid sådan undersökning, som i 2 § sägs, att rågången på marken
icke hävdas i överensstämmelse med tillgängliga kartor och handlingar, eller
råder osäkerhet angående rågångens rätta sträckning, då skall lantmätaren
avfatta å karta och i protokollet beskriva skiljaktighet, som förefinnes mellan
rågången på marken och dess sträckning enligt tillgängliga kartor och handlingar,
befintlig otydlighet i fråga om rågången samt alla godkända och stridiga
råmärken och deras läge och beskaffenhet ävensom i protokollet anteckna
vad angående de stridiga råmärkena blivit anfört. Sedan detta skett,
söke förrättningsmännen åvägabringa förening mellan närvarande rågrannar
angående rågångens sträckning i överensstämmelse med någon av de sålunda
upptagna och beskrivna linjerna eller med en linje med huvudsaklig sträckning
mellan dessa. Innan förening undertecknas, utstake lantmätaren, där så erford:
ras, den antagna rågången. Kan ej förening träffas, pröve förrättningsmännen
rågångens rätta sträckning och give beslut härom samt utstake, där så erfordras,
i överensstämmelse därmed lantmätaren rågången på ; mar k en. Lantmätaren
utmärke tillika å karta rågången sådan den genom förening eller beslut blivit
bestämd.

4 §.

Finnes ej i laga ordning bestämd rågång, undersöke förrättningsmännen
med ledning av märken, som av ålder ansetts utvisa gränsen, och den utredning,
som i övrigt kan åvägabringas, huru rågången sträcker sig. Är rågångens
sträckning mellan rågrannarna ostridig, upprätte lantmätaren karta
över rågången och anteckne i protokollet alla iakttagna märken samt deras
läge och beskaffenhet; utstake ock lantmätaren, där så erfordras, rågången
och läte därefter rågrannarna godkänna rågången genom förening. Lag samma
vare, där tvist om rågångens rätta sträckning yppats, men förlikning
kommit till stånd eller tvisten eljest bilagts. Har tvist, varom nu är sagt,
uppkommit, och kan förening ej träffas, vare lag, som i 3 § näst sista punkten
sägs, och utmärke lantmätaren å karta rågången, sådan den genom för
rättningsmännens beslut bestämts. 5

5 §•

I fall, varom i 3 och 4 §§ sägs, åligge lantmätaren, där ej förening beträffande
rågångens sträckning kommit till stånd, att inom femton dagar från
det sammanträde, å vilket beslut i rågångsfrågan meddelats, utgiva eller med

118

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

posten översända ett exemplar av kartan och protokollet över förrättningen till
den delägare, som av de övriga eller, där de ej åsämjas, av lantmätaren utsetts
att mottaga berörda handlingar.

6 §■

Sedan rågång blivit bestämd, skall lantmätaren å marken utmärka samma
rågång på tydligt och varaktigt sätt.

Föreskrifter huru råmärken skola vara beskaffade och rågångar utmärkas
meddelas av Konungen.

V §•

Vad nu är stadgat om rågångar gälle i tillämpliga delar jämväl om gränser,
som tillkommit vid skifte, klyvning, ägostyckning, avsöndring och avstyckning,
ävensom om andra fastighetsgränser.

8 KAP.

Om ägoutbyte.

1 §■

. Går rågång eller annan gräns kring område, som skall skiftas, i bukter
eller brytningar, och kan den genom utbyte av ägor erhålla lämpligare sträckning
och bekvämare ägoanordning därigenom vinnas, då skall sådant ägoutbyte
utan hinder av att därigenom rubbning sker i lantmäteriförrättning,
som fastställts eller eljest är lagligen gällande, verkställas i så stor omfattning,
som är nödigt och utan någon delägares förfång kan ske.

Hör till skifteslaget äga inom annat skifteslags rågång, eller ligger inom
skifteslaget äga hörande till annat skifteslag, eller har delägare i skifteslag
andel i äga inom annat skifteslag, vilken undantagits för gemensamt
behov, och kan ägoutbyte verkställas till fördel för endera sidan och utan
förfång för den andra, skall sådant utbyte ske.

Prövas ägoutbyte böra verkställas för ändamål, varom i 1 kap. 7 § tredje
stycket, 10 § andra stycket sista punkten eller 17 § förmäles, må ock ägoutbytet,
utan hinder av att därigenom rubbning sker i lantmäteriförrättning,
varom i första stycket sägs, äga rum, därest det kan ske utan någon delägares
förfång.

Ägoutbyte må äga rum jämväl på det sätt att vederlag för äga, som lägges
från ett skifteslag till annat, tages från ett tredje skifteslag, samt gottgörelse
beredes detta av jord hörande till det skifteslag, till vilket förstnämnda
äga lägges.

Ägoutbyte må verkställas utan hinder därav att det innebär överflyttande
av en fastighets hela ägovälde.

Till sammanträde för behandling av fråga om ägoutbyte skola delägarna å
ömse sidor kallas på sätt i 3 kap. 1 och 2 §§ är föreskrivet.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

119

2 §.

De ägor, som jämlikt 1 § utbytas mot varandra, skola vara av lika uppskattningsinnehåll
enligt gradering, verkställd på sätt i 11 kap. sägs.

Uppgår skillnaden i uppskattningsinnehåll emellan ägor, som finnas lämpligen
böra utbytas mot varandra, till högst två procent av uppskattningsinnehållet
av fastighet eller annat skifteslag, varifrån ägovidd med högre uppskattningsinnehåll
är avsedd att tagas, må ägorna dock utbytas mot varandra
och vederlag för vad å ena sidan brister lämnas i penningar, där det prövas
kunna ske utan någon delägares förfång.

• I fråga om bestämmande av penningersättning, varom nu är sagt, skall
vad i 11 kap. 2 § andra stycket stadgas i tillämplig del gälla.

3 §.

Frångår jord genom ägoutbyte vissa ägolotter i redan skiftat skifteslag,
skall den jord, som lämnas i vederlag, fördelas i sammanhang med ägoutbytet.
Kan vederlagsjord ej i bekväm ägoanordning tilläggas ägolott, som frånträtt
jord vid ägoutbytet, må den läggas till andra ägolotter inom skifteslaget
mot vederlag genom jämkning av ägolotterna. Om sådan jämkning skall vad
i 1 kap. 19 § andra stycket sägs om ersättning i penningar i där avsedda
fall äga motsvarande tillämpning.

4 §.

Kan vid laga skifte i andra fall än de, som omförmälas i 1 §, bekvämare
ägoanordning vinnas genom utbyte av ägor, och träffa samtliga delägare a
ömse sidor därom förening, eller äro de ägor, vilkas utbytande ifrågasättes,
i en ägares hand, då må sådant utbyte på sätt i nämnda paragraf sägs äga
mm, där de till utbyte ifrågasatta ägorna hava väsentligen lika uppskattningsinnehåll.

Hör äga, som sådant utbyte avser, till fastighet, som på grund av inteckning
eller eljest häftar för fordran eller annan rättighet, må utbytet icke ske,
med mindre innehavare av sådan fordran eller rättighet lämnar medgivande
därtill eller det är uppenbart att bytet icke kan lända till förfång för honom.

5 §.

Vid ägoutbyte gälle i
pitlen av denna lag.

tillämpliga delar vad som stadgas i 14 och 15 ka -

6 §.

Område, som ingår i tomtindelning, må ej ingå i ägoutbyte enligt denna lag. 7

7 §•

Uppstår fråga om utbyte av ägor, som höra till skilda socknar eller andra
förvaltningsområden, och är någon av ägorna bebyggd eller innebär ägoutbytet
överflyttande av en fastighets hela ägovälde från ett förvaltningsområde

120

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

till annat sådant område, åligge det lantmätaren att därom göra anmälan
hos Konungens befallningshavande i länet, som har att underställa Konungens
prövning, huruvida och under vilka villkor utbytet må äga rum; och vare
frågan om ägoutbytet vilande till dess Konungen meddelat beslut i ärendet.

9 KAP.

Om delningsgrund.

1 §•

Oskiftad jord skall, i den mån ej nedan i 3 § annat särskilt stadgas, vid
skifte fördelas efter det andelstal, som tillkommer en var delägare.

Utgöres skifteslaget av två eller flera jordeboksenheter, skall, så vitt angår
förhållandet mellan dessa enheter inbördes, såsom andelstal anses vad enligt
särskild föreskrift för orten eller sedvänja i orten användes såsom jämförelsegrund
för delaktighet i by. Finnes ej sådan jämförelsegrund, vare oförmedlade
mantalet delningsgrund.

Har i fråga om område, som vid lantmäteriförrättning undantagits för delägarnas
gemensamma behov eller eljest lämnats oskiftat, vid sådan förrättning
viss grund blivit bestämd för delaktighet i området, lände den grund
vid andelstalets bestämmande till efterrättelse. 2

2 §.

Ingår i skifte område, vilket enskilt innehaves av delägare på grund av
lantmäteriförrättning, som fastställts eller eljest är lagligen gällande, dom
eller avsöndring eller såsom odaläga, skall sådan delägare vid skiftet erhålla
vad enligt uppskattning svarar mot det område. Är fråga om ägor, vilka
innehavas på grund av tegskifte, skall vad nu är sagt gälla allenast i den
män ej sådant stadgande om delningsgrund, som beträffande förhållandet
mellan olika jordeboksenheter må vara för viss landsort meddelat, annat
föranleder.

Lag som i första punkten av första stycket sägs vare ock, där flera delägare
innehava var sina till läge och gränser bestämda ägor inom område,
för vilket viss jämförelsegrund till utmärkande av olika innehavares delaktighet
däri ej är känd, så ock där ägolott vid skiftet utlägges för delägare,
vars jordinnehav är grundat på handling, som med hänsyn till sin
avfattning och övriga omständigheter bör så förstås, att ägor inom vissa
gränser upplåtits, även om visst hemmantal eller annat skattetal tillika angivits
eller åsatts.

Att utläggande av ägolott på grund av handling, varom nyss är sagt, må
ske allenast under viss förutsättning, därom är i 13 kap. stadgat.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

121

3 §.

Ingå i skifte ägor, vilka enskilt innehavas av delägare på grund av sämjedelning,
som kommit till stånd innan denna lag trätt i kraft, då vare, där antingen
enligt särskild föreskrift för orten eller sedvänja i orten innehavet utgör
delningsgrund eller ock delägarna träffa förening att antaga innehavet
till delningsgrund, sådan delägare berättigad att vid skiftet erhålla vad enligt
uppskattning svarar mot de ägor, han förut innehade, dock under förutsättning
att vid tiden för sämjedelningen hinder icke enligt för orten gällande särskilda
bestämmelser förelegat för ägornas avskiljande genom ägostyckning eller
jordavsöndring.

4 §.

Finnes för lägenhet ej visst andelstal och är lägenhetens ägare ej enligt
2 § berättigad att vid skifte erhålla vad enligt uppskattning svarar mot
de ägor han förut innehade, skola förrättningsmännen béstämma delningsgrund
för lägenheten efter vad som prövas motsvara den rätt, lägenheten tillkommer
i skifteslagets ägor.

5 §.

Ingå enligt 1 kap. 5 § i gemensamt skifte flera skifteslag eller områden
av olika skifteslag, gälle innehavet såsom delningsgrund såvitt angår förhållandet
mellan berörda skifteslag eller områden inbördes.

6 §.

Har, innan denna lag trätt i kraft, delägare i oskiftat kärr, mosse eller
annan oländig mark med tillstånd av övriga delägare gjort odling därå, äge
han, ändå att tillgång till sådan mark till fullt belopp efter delningsgrunden
för övriga delägare ej finnes, behålla den sålunda uppodlade marken eller,
där denna ej kan tilläggas honom utan att oreda i skiftet uppkommer, njuta
fullt vederlag i annan jord.

Har någon eljest efter erhållet lov eller utan någon delägares bestridande
uppodlat oskiftad mark, gånge den mark lika med annan oskiftad mark in i
skiftet, njute dock innehavaren ersättning för odlingen på sätt i 14 kap. stadgas.

Är odlingen så gammal, att underrättelse saknas om huru den tillkommit,
vare det att anse som om odlingen tillkommit med veterligt lov.

V §•

I vederlag för sådan rättighet till skogsfång, mulbete, torv- eller grustäkt,
fiske eller dylikt, som omförmäles i 1 kap. 22 §, skall av den fastighet, som
häftat för dylikt servitut, utbrytas eller avsättas så stort område, som med
hänsyn till omfattningen av den servitutberättigades och fastighetsägarens rätt
att förfoga över den naturtillgång, rättigheten avser, efter prövning i varje
särskilt fall finnes svara emot den förmån rättigheten innebär.

Där för visst fall särskild grund för beräkningen är bestämd, lände den
till efterrättelse.

12

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

8 §•

Avgärda by njute vid skifte av mark, däri den med bolbyn äger del, efter
delningsgrunden hälften mindre än bolbyn.

10 KAP.

Om undantag av mark från skifte samt om bildande av servitut.

vid skifte.

1 §•

Av oskifto må undantagas utmål till vägar och avloppsdiken samt tjänliga
ställen till hämtning av sten, sand, lera, grus, torv och vatten ävensom för
vattning av kreatur, i den mån behovet ej lämpligen kan tillgodoses på sätt
i 8 § sägs.

Vägar och diken skola framdragas där markens beskaffenhet och lutningsförhållanden
göra det lämpligast och om möjligt läggas i gränser mellan ägolotter.

Finnes inom skifteslaget samfällt strömfall, skall det med nödigt utmål
för gemensam räkning undantagas, i händelse det kan ske utan någon delägares
förfång.

2 §•

Mark för tillgodoseende av annat för delägarna gemensamt ändamål än i
1 § sägs samt för tillfartsvägar må ock av oskifto undantagas, i den mån
behovet ej lämpligen kan tillgodoses på sätt i 8 § sägs samt åtgärden ej medför
hinder för lämplig och redig skiftesläggning. Utöver vad i 1 § sista stycket
sägs skall om undantag av vattentäckt område gälla, att dylikt område, som
är för delägarna samfällt, må avsättas såsom för dem gemensamt, där sådant
prövas för delägarna i'' allmänhet medföra; övervägande nytta och kunna ske utan
någon delägares förfång.

För vissa delägares räkning må ock mark undantagas, där ändamålet med
åtgärden ej lämpligen kan tillgodoses på sätt i 8 § sägs samt åtgärden ej
medför hinder för lämplig och redig skiftesläggning.

3 §•

Innehar delägare på grund av laga delning eller enligt sämjedelning, som
kommit till stånd innan denna lag trätt i kraft, särskild lägenhet eller anläggning,
vilken icke utgör fastighet för sig samt ej lämpligen kan utbytas
mot annan äga, och kan ej utan olägenhet för skiftet hans ägolott så anordnas,
att lägenheten eller anläggningen faller inom ägolottens område,
vare han ändock berättigad att behålla lägenheten eller anläggningen ävensom
att såsom särskilt undantag mot avräkning å ägolotten erhålla nödigt utmål
och väg därtill. Vad om särskild lägenhet eller anläggning nu är sagt skall
jämväl gälla om delägare enskilt tillhörigt strömfall, ändå att ägaren icke
vidtagit åtgärd för att utbygga eller eljest tillgodogöra sig strömfallet.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

123

4 §.

1. Ingår i skifteslaget samfälld skogbärande eller till skogsbörd företrädesvis
tjänlig mark, skall tillses, om och i vilken omfattning bildande av gemensamhetsskog
i sammanhang med skiftet bör äga rum. Sådan skog bör av
berörda skogsmark bildas, där ej skifte av skogsmarken prövas för delägarna
i allmänhet medföra övervägande nytta samt kunna ske utan någon delägares
förfång. Kan skogsmarken så fördelas, att samtliga ägolotter, som däri äga
del, erhålla formliga, välbelägna och för skötseln av skogen förmånligt anordnade
skiften, må bildande av gemensamhetsskog icke mot delägares bestridande
föreskrivas, ej heller må, där dylika skiften prövas kunna anordnas
för viss eller vissa ägolotter, utbrytning av de å dessa ägolotter belöpande
andelar vägras, där sådan utbrytning finnes kunna ske utan någon delägares
förfång. Jämväl skall vid bildande av gemensamhetsskog iakttagas, att anslag
av husbehovsskog utlägges för ägolott, som ej därförutan äger erforderlig
tillgång till dylik skog, ävensom att sådana inom skogsmarken tilläventyrs
befintliga områden, vilka på grund av läge och beskaffenhet lämpa sig för
odling, från gemensamhetsskogen urskiljas på sätt i 11 kap. 1 § sägs. Vad
om samfälld skogsmark i detta stycke sägs skall gälla jämväl om oskiftad
skogsmark, som gjorts till föremål för sämjedelning, dock allenast i händelse
sämjedelningen kommit till stånd efter det denna lag trätt i kraft.

Det utlåtande, som förrättningsmännen jämlikt 4 kap. 2 § hava att avgiva,
skall, där enligt vad i föregående stycke sägs föreskrift om bildande av
gemensamhetsskog kan komma i fråga, innefatta yttrande därutinnan. Kan
erforderlig utredning förebringas först i samband med skiftesläggningen, må
dock frågan anstå och genom särskilt utlåtande så fort lämpligen kan ske
underställas ägodelningsrättens prövning.

Har föreskrift om avsättande av skogsmark till gemensamhetsskog jämlikt
första stycket i denna paragraf ansetts icke böra meddelas, må den skogsmark
eller del därav icke ingå i sådan skog, med mindre förening därom
kommer till stånd på sätt här nedan i andra stycket under 2 sägs.

2. Utöver vad här ovan under 1. sägs skall i fråga om bildande av gemensamhetsskog
i samband med laga skifte gälla, att viss del av skifteslagets
skogsmark må avsättas till sådan skog, därest delägare, som enligt vid skiftet
gällande delningsgrund skola erhålla mera än hälften av berörda mark och
tillika till antalet utgöra mera än hälften av samtliga delägare i skogsmarken,
ena sig därom, dock att delägare, som icke instämt i beslut om skogsmarks
avsättande till gemensamhetsskog, skall vara berättigad att, i händelse på
honom belöpande andel i skogsmarken prövas kunna utläggas i lämplig anordning,
erhålla sin berörda andel utbruten, därest det finnes kunna ske utan
övriga delägares förfång.

Uppnås ej, då bland delägarna väckes fråga om bildande av gemensamhetsskog,
röstövervikt, varom i näst föregående stycke sägs, vare det de del -

124

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

ägare, som träffa förening därom, obetaget att få den å deras ägolotter belöpande
skogsmark eller viss del därav avsatt till gemensainhetsskog.

3. Angående förvaltning av gemensamhetsskog gäller vad särskilt är stadgat.

5 §•

I sådan gemensamhetsskog, som i 4 § sägs, skall en var delägare hava andel
efter ty han efter gradering avstått mark till gemensamhetsskogen.

Avsättes för bildande av gemensamhetsskog mark, som är föremål för
servitut, skogsavverkningsrätt eller annan nyttjanderätt, och är sådan rättighet
upplåten allenast från vissa av de ägolotter, från vilka mark avståtts
till gemensamhetsskogen, då skall, där sådant för behörigt tillgodoseende av
vederbörandes rätt prövas nödigt, i sammanhang med avsättandet av mark
till gemensamhetsskogen bestämmas, å vilket område av skogen rättigheten
må utövas; och lände rättigheten, så länge den består, till inskränkning i
delaktigheten i gemensamhetsskogen för ägare av lott, från vilken rättigheten
upplåtits. Sedan rättigheten upphört, skall verkställas den vidräkning i avseende
å skogen, som av omständigheterna påkallas.

6 §•

Skiftas vattentäckt område, som är för delägarna samfällt, må fisket undantagas
såsom för dem gemensamt, där sådant prövas för delägarna i allmänhet
medföra övervägande nytta och kunna ske utan någon delägares förfång.

7 §■

Äga, som på grund av beskaffenhet eller läge icke kan med erforderlig
säkerhet uppskattas i jämförelse med skifteslagets övriga ägor, eller vars
värde är så lågt, att kostnaderna för dess skiftande finnas icke stå i skäligt
förhållande till värdet, må uteslutas från delningen, där det prövas lända till
väsentlig fördel för delägarna samt icke hindra lämpligt och redigt skifte. 8

8 §•

Å ägolott må till förmån för annan sådan lott läggas besvär eller last
såsom angående väg, avloppsdike, vattenställe, vattens ledning eller uppdämning,
ledning för överförande av kraft, hämtning av sten, sand eller vatten,
torv-, ler-, grus- eller tångtäkt, flottning, landningsplats för båtar, utrymme
för torkning av sjöfoder och fiskredskap eller dylikt, dock allenast i den mån
servitutet avser ett behov, som för skiftets utförande utan delägares förfång
måste tillgodoses, samt sådant ej med mindre olägenhet kan ske genom undantag
av mark på sätt i 1 och 2 §§ sägs.

I protokollet över förrättningen samt, i den mån så lämpligen kan ske,
jämväl å kartan till förrättningen skall angivas område för servituts utövande

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

125

9 §■

Har vid laga skifte undantagits utmål för nya vägar för skiftesdelägarnas
behov eller för omläggning eller förbättring av redan befintliga vägar, skall
tid bestämmas, inom vilken arbetet med vägarna skall vara utfört. Där delägare
det äskar, åligger det förrättningsmännen att efter undersökning å
marken upprätta plan och kostnadsförslag för vägbyggnaden samt emellan
delägarna fördela kostnaderna för vägarnas byggande och framtida underhåll.
I denna kostnad skola samtliga skiftesdelägarna deltaga, efter ty de vid skiftet
ägolott njutit, där ej annorlunda bestämmes.

Ifrågasättes, att andra än skiftesdelägarna skola deltaga i byggande och
underhåll av väg, varom här är fråga, då skall den väg icke upptagas i
planen och kostnadsförslaget utan delägarna för frågans behandling hänvisas
till lagen om enskilda vägar på landet.

Vid skifte skall, där utmål för avloppsdike undantagits, företagas avvägning
och undersökning för utrönande av lämpligaste sträckningen för sådant dike ävensom,
där delägare det äskar, upprättas plan och kostnadsförslag för dikningsarbetets
utförande, dock att där dikningsarbete prövas vara av sådan beskaffenhet,
att andra än skiftesdelägarna kunna komma i fråga att däri deltaga,
annan åtgärd beträffande det arbete ej skall vidtagas än att delägarna
för frågans behandling hänvisas till gällande vattenlag.

10 §.

Om undantag från skifte av mark, som upptager fornlämning, är särskilt
stadgat.

It KAP.

Om vad såsom inrösnings- och avrösningsjord räknas och om
ägors gradering m. m.

1 §■

Såsom inrösningsjord räknas duglig åker och äng ävensom därtill odlingsbar
mark av läge, omfång och beskaffenhet att dess odlande kan ifrågakomma;
all annan mark räknas såsom avrösningsjord. 2

2 §•

Innan lotternas läge bestämmes, skall verkställas gradering av skifteslagets
ägor.

Härvid skola förrättningsmännen besiktiga och undersöka marken samt
åsätta varje ägostycke visst gradtal, allt efter de särskilda ägostyckenas olika
godhet. Gradtalen skola så bestämmas, att genom deras åsättande en
bestämd och tillförlitlig grund vinnes, enligt vilken till godheten olika ägor
kunna med varandra jämföras och genom en därefter lämpad tillökning i

126

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

areal för sämre jord gå i utbyte. Vid gradtals åsättande må, där ej nedan
annorlunda stadgas, hänsyn tagas allenast till ägornas naturliga beskaffenhet
ur brukningssynpunkt. Graderingen verkställes särskilt för inrösnings- och
särskilt för avrösningsjorden. Tillika bör, där så prövas erforderligt, bestämmas
ett jämförelsetal, angivande inbördes förhållandet emellan de gradtal,
vilka åsatts den bästa inrösnings- och den bästa avrösningsjorden, ävensom
såväl den bästa inrösnings- som den bästa avrösningsjorden åsättas värde i
penningar för viss ytenhet, beräknat enligt den vid gradtalets bestämmande
tillämpade grund.

Hava skifteslagets ägor i sin helhet värde i något av de avseenden, varom
i 3 § förmäles, skall vid graderingen hänsyn tagas jämväl till sådant värde,
och skall, där så skett, i protokollet meddelas upplysning härom.

Vattentäckt område skall graderas efter den nytta, som kan dragas av
grunden och vattnet.

Med avseende å mark, som uteslutits från delningen eller förklarats ej
skola ingå i skiftet eller avsatts för gemensamt ändamål, vare gradering ej
erforderlig i vidare mån än som kräves för skiftets riktiga verkställande.

3 §■

Har äga värde huvudsakligen därutinnan att den lämpar sig till byggnadseller
upplagsplats eller att den kan nyttjas till torvtägt, sten- eller malmbrott,
grus- eller lertägt eller annat, som icke har samband med ägans tjänlighet
för jordbruk, skall, där ej graderingen ägt rum med tilllämpning av stadgandet
i 2 § tredje stycket, sådant värde särskilt uppskattas i penningar för det
ändamål, varom i 14 kap. 11 § sägs.

4 §.

Det åligger förrättningsmännen att under graderingens fortgång underrätta
delägarna om de åsätta gradtalen samt om deras betydelse. Vad sålunda
stadgats skall äga motsvarande tillämpning beträffande bestämmande av jämförelsetal
emellan grundtal för bästa inrösnings- och bästa avrösningsjord
samt av värde i penningar för viss ytenhet av sådan jord ävensom i fråga
om uppskattning i penningar, varom i 3 § sägs.

5 §•

Äro ägor, som skola skiftas, graderade vid förut verkställd lantmäteriförrättning,
och yrkar någon delägare, att den gradering skall följas vid skiftet,
pröve förrättningsmännen, om samma gradering är av den beskaffenhet att
den kan oförändrad eller efter vissa rättelser användas vid förrättningen. 6

6 §•

Sedan gradering av ägorna blivit verkställd, upprätte lantmätaren ägobeskrivning,
omfattande alla å kartan upptagna ägofigurer.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

127

7 §•

Sedan ägobeskrivning upprättats i de delar, som icke bero på arealuträkning,
skall lantmätaren anmäla beskrivningen å sammanträde med delägarna
samt därvid hålla beskrivningen för dem tillgänglig.

8 §■

Närmare föreskrifter om ägors gradering och uppskattning samt om ägobekrivning
meddelas av lantmäteristyrelsen.

12 KAP.

Om hävdeförteckning.

1 §■

Hävda delägare vissa ägor, skall lantmätaren upprätta en hävdeförteckning
i vilken upptagas dels för varje delägare och för var ägolott denne innehar
de därunder hävdade ägofigurer dels ock särskilt de ägofigurer, som hävdas
av två eller flera delägare gemensamt eller av skifteslaget samfällt.

Kan ej utredas, vilken delägare hävdar viss äga, förfares efter ty i 3 kap.
12 § är stadgat.

I hävdeförteckningen skola angivas jämväl servitut varom upplysning vunnits.

Delägarna skola tillhandahålla lantmätaren tillgängliga handlingar och övriga
uppgifter, som erfordras för hävdeförteckningens upprättande.

Lantmätaren skall å sammanträde föredraga hävdeförteckningen för delägarna
och föra till protokollet de anmärkningar, som framställas mot förteckningen.

Förteckningen bör av delägarna underskrivas. Vägrar delägare sin underskrift,
skall sådant ävensom skälet till vägran, där det uppgivits eller eljest kunnat
utrönas, i protokollet anmärkas.

Närmare föreskrifter angående hävdeförteckning meddelas av lantmäteristyrelsen.

, 13 KAP.

Om skiftesläggning och utflyttning.

1 §•

Till efterrättelse vid skiftesläggningen skall lantmätaren i överensstämmelse
med av lantmäteristyrelsen meddelade närmare föreskrifter upprätta en tilldelningslängd,
däri upptagas utom de uppgifter, som för särskilda fall erfordras:

uppskattningsinnehållet av skifteslagets ägor samt, i den mån gradering ägt
rum av ägor, som skola undantagas för gemensamt eller enskilt behov, uppskattningsinnehållet
av nämnda ägor ävensom sättet för deras avräknande,

128

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

den eller de delningsgrunder, som skola tillämpas vid skiftet, och, där
olika delningsgrunder skola följas, uppgift å det ägobelopp, som skall fördelas
efter en var av dem, samt

för varje ägolott uppgift å det ägobelopp, som efter delningsgrund tillkommer
ägolotten.

2 §•

Till varje ägolott skall genom skiftet läggas det ägobelopp, som tillkommer
samma ägolott.

Finnes det för lämplig skiftesläggning av synnerlig vikt att till ägolott
lägges visst av fastighets- eller andra ägogränser, vägar, större diken eller
varaktiga naturliga skillnader inneslutet område, må dock, utan hinder därav
att detta område ensamt eller tillsammans med andra till ifrågavarande ägolott
vid skiftet lagda ägor icke jämt svarar mot vad den enligt delningsgrund
har att bekomma, området tilldelas ägolotten, därest det kan ske utan någon

delägares förfång och den därigenom uppkomna avvikelsen från det lotten

tillkommande ägobelopp icke överstiger två procent av sistnämnda belopp.
Där fråga är om delning av område, som vid lantmäteriförrättning undantagits
för gemensamt ändamål eller eljest lämnats oskiftat, må för fastighet,
som i området tager del, avvikelsen utgöra högst två procent av det ägobelopp,
som motsvaras av uppskattningsinnehållet av fastighetens andel efter delningsgrund
i det skiftade området sammanlagt med det fastigheten vid tidigare
laga delning tillagda uppskattade ägobelopp.

Gottgörelse för den minskning i ägovälde, delägare efter vad ovan sägs

kan få vidkännas, skall utgå i penningar och beräknas med ledning av vär dering,

varom i 11 kap. 2 § andra stycket förmäles.

3 §.

Till varje ägolott skall läggas behörig andel enligt delningsgrund av olika
ägoslag, så i inrösnings- som avrösningsjorden, med i möjligaste mån jämn blandning
mellan de olika ägolotterna av bättre och sämre mark, förrättningsmännen
emellertid obetaget att, där sådant med hänsyn till särskilda förhållanden
prövas lämpligt, härutinnan vidtaga skälig jämkning i den mån det kan
ske utan någon delägares förfång. Särskilt skall, i den mån det med hänsyn
till vid skiftet tillämpad delningsgrund låter sig göra, vid ägotilldelningen
iakttagas, att icke någon ägolott, för vilken ägor utlagts vid tidigare delningsförrättning
eller sämjevis, vid skiftet erhåller sådan sammansättning, att den
mindre än före skiftet ägnar sig för den art av hushållning, vartill ägolotten
användes.

4 §.

Skiftesläggningen skall verkställas så, att varje ägolott erhåller en för ägornas
ändamålsenliga brukande lämplig ägoanordning.

129

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

5 §.

Skiftena böra göras formliga samt i övrigt bekväma att bruka och hägna.
De böra så anordnas, att gränserna så långt möjligt är utgöras av vägar,
större diken och varaktiga naturliga skillnader. I den mån detta ej kan ske,
böra gränserna göras i möjligaste mån räta.

Särskilt skall vid delning av skogsmark tillses, att däri ej utläggas skiften,
som genom belägenhet eller form varda olämpliga att skötas för sig.

6 §.

Skiftas vattentäckt område, och är stranden förut skiftad, skall till en var
delägare läggas det område, som är beläget vid hans strand, så vitt det kan
ske utan någon delägares förfång.

7 §•

Ägolott skall utläggas i allenast ett skifte, om skifteslagets ägor äro så belägna
och av det jämförliga förhållande till varandra, att det kan ske med
iakttagande av alla delägares rätt och utan avsevärt lidande för någon. I
annat fall vare två skiften tillåtna.

Skulle i något fall oundgängligen fordras undantag från vad sålunda stadgats,
då må till ägolott läggas tre eller flera skiften, efter vad med hänsyn
till ägornas beskaffenhet och belägenhet fordras.

8 §.

Vid skiftesläggningen skall tillses att varje ägolott kommer att äga rätt till
nödiga vägar.

9 §.

Är skifteslag eller del därav föremål för sådant servitut, som i 1 kap. 22 §
sägs, och möter hinder för servitutets utbrytande, då böra, i den mån så
lämpligen kan ske, föreskrifter meddelas om servitutets utövande på sådant
sätt, att fastighetsägaren ej lider större intrång än av servitutets art och
omfattning betingas. Jämväl må för vinnande av lämpligt skifte servitut,
som vilar å visst område, förflyttas till annat område, som är jämngott för
ändamålet och icke avsevärt svårare att begagna.

10 §.

Är område för viss tid eller för livstid avsöndrat från fastighet, som ingår
i laga skifte, och kan lämpligt skifte ej vinnas utan att området frångår
innehavaren, då skall till denne utläggas annat jämngott område av de ägor,
som vid skiftet läggas till stamfastigheten.

Är sådan lägenhet avsöndrad från skifteslaget i dess helhet eller från flera
ägolotter, och kan den ej utan men för innehavaren utläggas med viss del å
varje ägolott efter dess delaktighet i ägolotten, då skall jämngott område
utläggas å en eller flera av ägolotterna, med rätt för delägare, som tillsläpper

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 31 höft. (Nr 38.) 9

130

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

mera mark än på honom belöper, att av övriga delägare antingen genom
jämkning i skifte, gällande för berörda tid, åtnjuta vederlag i jord eller, där
så icke lämpligen kan ske, bekomma ersättning i penningar. Om beloppet
av i penningar utgående ersättning äga vederbörande delägare, där de äro
ense, att träffa förening.

11 §.

Anmäler ägare av flera fastigheter inom skifteslaget, vilka enligt lag må
sammanläggas till en fastighet, sin avsikt att göra framställning om dyliksammanläggning,
förelägge lantmätaren honom viss tid, inom vilken framställningen
skall göras; och må med skiftets fortgång, i vad det är beroende
på sammanläggningen, anstå till dess beslut om sammanläggningen meddelats,
så vida ej skiftet därav oskäligt uppehälles.

12 §.

För varje särskilt jordregisternummer utlägges en ägolott, i den mån ej
nedan annorlunda stadgas.

Innehar delägare på grund av olika fång särskilda i jordregistret icke redovisade
andelar av under visst jordregisternummer upptagen fastighet, utläggas
dessa andelar i en ägolott.

Finnas två eller flera delägare i en under ett och samma jordregisternummer
upptagen fastighet, utlägges för varje delägares andel en ägolott, utan så
är att jämlikt föreskrift eller medgivande, som enligt denna lag lämnats, å
särskilda delägare belöpande andelar skola utläggas i gemensam ägolott.

Åberopar delägare åtkomsthandling, som, vare sig hemmantal eller annat
skattetal däri angivits eller icke, finnes böra så förstås, att genom åtkomstshandlingen
upplåtits visst till gränserna bestämt område inom skifteslaget,
och begär han att på grund av samma handling erhålla ägolott åt sig utlagd,
må det ske, dock allenast under förutsättning att mot områdets avskiljande
hinder icke finnes möta i vad i denna lag stadgas angående avstyckning.

13 §.

Skiftas ägor, vilka utgöra samfällighet för vid en och samma laga delningsförrättning
utbrutna ägolotter, skall skiftet ske i anslutning till den vid berörda
förrättning tillkomna indelning.

Har någon av ägolotterna själv undergått laga delning, skall vad av ägorna
belöper å sagda ägolott utskiftas mellan de ägolotter, i vilka ägolotten vid
nämnda förrättning uppdelats, där ej antingen samtliga delägare enas om att
lämna sagda andel oskiftad och det prövas kunna ske utan någons förfång,
eller ock förrättningsmännen på grund av stadgande i 1 kap. i denna lag
finna hinder mot skiftet möta.

Vad sålunda i nästföregående stycke stadgats skall äga motsvarande tilllämpning
jämväl i övriga fall, där samfällda ägor skiftas mellan skifteslag,
av vilka något eller några självt undergått laga delning.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38. lol

14 §.

Har jämlikt i 1 och 4 kapitlen givna stadganden bestämts, att å flera delägare
belöpande andelar i fastighet skola utläggas i gemensam ägolott, lände
det till efterrättelse, i den mån ej tillämpning av föreskriften i 4 kap. 8 §
andra stycket annat föranleder.

Begära flera delägare i under visst registernummer upptagen fastighet att
erhålla sina ägor i gemensam ägolott, skall det ske. Är fråga om skifteslag,
varom i 1 kap. 2 § under 3 sägs, må jämväl å flera jordregisternummer
belöpande andelar på vederbörande delägares begäran utläggas i gemensam
ägolott, så vida lämpligt skifte för övriga delägare därav ej hindras.

15 §.

Innehar delägare i skifteslaget ägor under flera jordregisternummer, vare
han berättigad att få de särskilda ägolotterna lagda intill varandra, om lämpligt
skifte för övriga delägare därav ej hindras. Är fråga om skifteslag,
varom i 1 kap. 2 § under 3 sägs, skall vad i 14 § andra stycket sista
punkten stadgas äga motsvarande tillämpning.

16 §•

Fordras för åstadkommande av förmånlig ägoanordning, i vilket hänseende
särskilt bör beaktas den i 7 § givna föreskrift om antalet skiften, att en
eller flera delägare utflytta, och prövas de fördelar, som av utflyttningen
vinnas, med hänsyn till brukningsförhållandena inom skifteslaget vara av
större betydelse än de med nämnda åtgärd förenade kostnader och olägenheter,
då skall utflyttning ske i den utsträckning sådan prövas nödig.

17 §•

Vid avgörande av frågan om vilka delägare skola utflytta skall tillses, att
lämpligt skifte så långt sig göra låter befordras utan att utflyttningskostnaden
uppgår till oskäligt högt belopp.

Prövas med hänsyn till vad sålunda stadgats förhållandena ställa sig lika
för flera delägare, och träffa de ej överenskommelse om vilken eller vilka av
dem skola utflytta, skall frågan härom avgöras genom lottning dem emellan.

Ej må delägare förpliktas utflytta, där utflyttningen prövas för honom medföra
hinder i hans näring eller eljest lända honom till förfång.

18 §.

Utflyttande delägares ägolott skall utläggas så, att därå finnas lämplig
byggnadsplats och tillgång till gott vatten.

19 §.

Vad om utflyttning nu är sagt gälle såväl flyttning av alla byggnader och
andra nyttiga anläggningar å en ägolott som ock i tillämpliga delar flyttning
av vissa byggnader och anläggningar eller delar av dem.

132

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

20 §.

Med iakttagande av de för skiftesläggningen stadgade grunder hava förrättningsmännen
att efter överläggning med delägarna upprätta provisionel! plan
till skiftet och utvisa denna såväl å kartan som ock, där det begäres eller
eljest anses erforderligt, å marken.

I anledning av de anmärkningar, som därvid må förekomma, eller om skäl
eljest föreligger, må skiftesplanen jämkas i de delar, där det erfordras förberedande
av rättvist och lämpligt skifte.

I protokollet skall redogörelse lämnas för de förhållanden, som utövat
huvudsakligt inflytande vid skiftesplanens utarbetande.

Sedan skiftesplanen utvisats för delägarna samt möjligen beslutade jämkningar
företagits, skall planen av förrättningsmannen insändas till överlantmätaren.
Denne har att så fort ske kan granska skiftesplanen samt därefter
återställa planen till förrättningsmannen; meddele ock förrättningsmannen de
erinringar mot skiftesplanen, vartill den verkställda granskningen må hava
föranlett.

21 §.

Kan en enligt skiftesplanen utlagd ägolott med lika bekvämlighet och till
lika fördel för lämplig skiftesanordning läggas till flera delägare, och kunna
de ej enas om vem lotten skall tilläggas, skall frågan avgöras genom lottning.

22 §.

Sedan grunderna för skiftets verkställande blivit bestämda, skall lantmätaren
uträkna och å kartan utmärka ägolotterna samt upprätta noggrann och fullständig
delningsbeskrivning, däri redigt angives, vilka ägor undantagits för
gemensamt eller enskilt behov, vilka servitut vila å skifteslaget i dess helhet,
vilka ägor tilldelats varje ägolott, i vilka skiften fördelningen skett, i
vad mån med ägolott följer delaktighet i mark, som avsatts till gemensamhetsskog
eller eljest undantagits från skiftet, samt vilka ägolotten särskilt
rörande servitut vid skiftet bestämts eller eljest efter skiftet äro gällande.
Har jämlikt bestämmelse i denna lag till ägolott i stället för jord utgått ersättning
i penningar, varde det ock i delningsbeskrivningen anmärkt.

Närmare föreskrifter angående delningsbeskrivning meddelas av lantmäteristyrelsen.

23 §.

När skiftesläggningen fullständigt utförts, skall lantmätaren å sammanträde
med delägarna å kartan utvisa deras ägolotter och därefter å tid, som tillkännagivits
för delägarna, i noggrann överensstämmelse med kartan å marken
utmärka gränserna mellan lotterna på sätt särskilt är stadgat.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

138

24 §.

Ingå i skifte ägor, hörande till olika socknar eller andra förvaltningsområden,
och innebär planen för skiftesläggningen överflyttande av äga från ett
förvaltningsområde till annat sådant område, skall vad i 8 kap. 7 § är stadgat
angående ägoutbyte äga'' motsvarande tillämpning.

14 KAP.

Om ersättningar mellan skiftesdelägare.

1 §-

Kostnaderna för utflyttning i följd av laga skifte skola utgöras av samtliga
skiftesdelägare efter det uppskattade ägobelopp en var bekommit, eller, där
så prövas skäligt, i förhållande till den nytta varje delägare vinner av utflyttningen.

2 §.

Till utflvttningskostnad hänföres kostnad för flyttning av byggnader, planteringar
och andra nyttiga anläggningar samt för anordnande av brunnar och
vattenledningar, där sådana erfordras, ävensom för iordningställande av såväl
de gamla som de nya byggnadsplatserna.

3 §.

Förrättningsmännen hava att värdera kostnaden för verkställande av vid
skiftet föreskriven utflyttning till belopp, vartill utgifterna för utflyttningen
prövas uppgå. Föreligger vederhäftigt anbud att inlösa byggnad till visst
pris, och prövas byggnadens avyttrande till sådant pris och uppförande av
ny jämngod byggnad i dess ställe medföra mindre kostnad för skifteslaget
än byggnadens flyttning, beräknas ersättningen efter kostnaden för uppförande
av ny byggnad med avdrag av det bjudna priset. Är byggnad så gammal
eller eljest bristfällig, att ombyggnad eller bättrande av brister ändå varit
av nöden, varde den beräknade utflyttningskostnaden därefter jämkad. 4

4 §.

Tillhöra byggnader eller anläggningar gemensamt flera delägare, och kunna
de med eller utan mellangift i penningar lämpligen fördelas mellan dessa
delägare och flyttas till de skilda ägolotterna eller, där den gamla byggnadsplatsen
tilldelats någon av delägarna, helt eller delvis kvarbliva därå, söke
förrättningsmännen åvägabringa överenskommelse mellan delägarna om fördelning
eller inlösen av byggnaderna eller anläggningarna. Kunna ej delägarna
enas härom, skola förrättningsmännen bestämma i frågan, dock att icke någon
delägare må åläggas lösa flera eller större byggnader eller anläggningar än
för ägolottens bruk tarvas.

Äro förhållandena sådana att gemensamma byggnader eller anläggningar ej

134

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

lämpa sig för fördelning eller inlösen, efter vad nu sagts, hänvise förrättningsmännen
delägarna för mellanhavandets ordnande till föreskrifterna i lagen om
samäganderätt.

5 §.

Vid skiftet skall bestämmas, inom vilken tid beslutad utflyttning skall vara
slutförd.

Har delägare förpliktats att flytta byggnad, plantering eller annan anläggning,
som ej lämpligen kan flyttas inom sådan tid, att flyttningen är fullgjord,
då de nya lotterna tillträdas, må han i vissa år bibehållas vid samma byggnad,
plantering eller anläggning mot skälig ersättning till den, vars ägolott
därav besväras.

Angående beloppet av ersättningen bestämme förrättningsmännen, där delägarna
ej enas därom.

6 §■

Där vid laga skifte äga i åker eller äng, vilken äga delägare innehaft enligt
laga delning eller sämjedelning, frångår denne, vare han berättigad till
ersättning för odling och hävd, i den mån han ej erhåller vederlag i lika
väl odlade och hävdade ägor.

Erhåller delägare mot odlad jord ouppodlad, sämre odlad eller vanhävdad
jord, eller bliver hans ägovälde sammansatt av ägor, som med hänsyn till
föregående användning ej kunna omedelbart läggas i sedvanligt bruk, skall
ersättning tillerkännas honom jämväl för minskad avkastning under den tid
som åtgår, till dess jorden kan försättas i behörigt skick.

Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning i fråga om samfälld äga
i åker och äng.

Närmare föreskrifter angående beräknande av ersättningar, som i denna
paragraf avses, meddelas av Konungen.

" §•

De ersättningar, som skola utgå enligt 1—6 §§, skola bestämmas i penningar. 8

8 §.

Frångår vid laga skifte ståndskog, växtlig ungskog eller plantering eller
mark, varå företagits skogskulturåtgärder, delägare, eller erhåller han vid
skifte av samfälld mark mindre växande skog eller mindre av mark, varå
gemensamt utförts kulturåtgärder, som nyss sagts, än på hans lott belöper,
skall ersättning därför tilläggas honom.

Lag samma vare, där delägare före skiftet hävdat vissa ägor i skogsmark,
som avsättes till gemensamhetsskog, och ej varje delägare avträder mark
med skog, som i förhållande till skogsbeståndet i dess helhet i värde motsvarar
den andel i gemensamhetsskogen, som jämlikt 10 kap. 5 § första

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

135

stycket tillkommer honom, eller ock den av olika delägare avträdda mark
icke befinner sig i samma kulturtillstånd.

Vad nu sagts galle i tillämpliga delar även om torvmosse.

9 §.

Ersättning, varom i 8 § sägs, bör efter av förrättningsmännen företagen
besiktning och uppskattning bestämmas att utgå i penningar att betalas
antingen på en gång eller genom avbetalningar under viss tid, högst tio år,
efter vad beslutas därom vid bestämmande av grunderna för ersättningen.

Anses detta för visst fall medföra avsevärd olägenhet, må dock ersättningen
bestämmas att delvis eller i sin helhet utgå i skogsförnödenheter eller, där
torvmosse avståtts, i förnödenheter, som från sådan kunna erhållas, att
uttagas inom viss tid, högst tio år, vad skogsförnödenheter angår, i den mån
avverkningen jämlikt för orten gällande lag angående skogens vård må äga
rum; och skall ersättningen ändå av förrättningsmännen uppskattas i penningar.
'' Gälla för skogens nyttjande sådana föreskrifter, att delägare må
avverka skog till avsalu allenast efter utsyning eller tillstånd, skall ersättning,
som bestämts att utgå i skogsförnödenheter, utgöras på det sätt, att mot
beräknade penningvärdet svarande belopp i skogsförnödenheter uttages i den
ordning, som är stadgad för skogens nyttjande. Kan beloppet icke enligt
gällande föreskrifter i sin helhet uttagas inom tio år eller, där före skiftet
upplåten avverkningsrätt till skogen äger giltighet utöver nämnda tid, inom
tiden för avverkningsrättens bestånd, då skall återstoden utgöras i penningar
på sätt ovan sägs.

10 §.

Med bestämmande av ersättningar, om vilka här ovan i 6 och 8 §§ förmälas,
må anstå till dess skiftet i övrigt blivit genom laga kraftägande beslut
fastställt. Om sådant anstånd beslutas, har lantmätaren att, så snart det efter
skiftets fastställande kan ske, företaga för ändamålet erforderlig förrättning
och till denna utfärda kungörelse och kallelser på sätt i 3 kap. 1 och 2 §§ sägs.

11 §.

Mister delägare äga, som han innehaft enligt laga delning och som undergått
särskild uppskattning enligt 11 kap. 3 §, njute han ersättning i penningar
enligt den verkställda särskilda uppskattningen.

Lag samma vare, där han innehaft ägan på grund av sämjedelning samt
innehavet enligt sämjedelningen skall så vitt honom angår utgöra delningsgrund
vid skiftet.

Skall innehavet enligt sämjedelningen icke utgöra delningsgrund, men får
delägaren vare sig på grund av stadgandet i 10 kap. 3 § eller eljest behålla
ägan, är han pliktig att för vad av ägan överstiger den på hans ägolott
belöpande andelen gälda ersättning till övriga delägare enligt uppskattning,
varom i första stycket sägs.

136

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

Vad i första stycket stadgats skall äga motsvarande tillämpning där delägare
av samfälld äga av nu ifrågavarande beskaffenhet bekommer mindre
än på hans ägolott belöper.

12 §.

Har ersättning jämlikt detta kapitel bestämts att utgå för äga hörande till
lägenhet, som avsöndrats för viss tid eller livstid, skall särskilt bestämmas,
i vad mån sådan ersättning skall fördelas mellan lägenhetsinnehavaren och
stamfastighetens ägare.

13 §•

Träffa delägare i och för beräkning av ersättningsbelopp förening därom
att vissa tjänstbarheter eller materialier eller dylikt skola värderas till visst
pris eller sluta de förening om att viss ersättning skall utgå med överenskommet
belopp i penningar eller om kvittande av ersättningar, lände sådan
förening till efterrättelse, därest det finnes uppenbart, att rätt, som tillkommer
innehavare av fordran, varför säkerhet åtnjutes på grund av inteckning
eller jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken, icke äventyras genom föreningen.

14 §•

Sedan vid skiftet mellan delägarna förekommande utflyttnings-, odlingsoch
hävdeersättningar, ersättningar för minskad avkastning samt ersättningar
enligt 1 kap. 19 § andra stycket, 8 kap. 2 och 3 §§, 13 kap. 2 och 10 §§,
14 kap. 11 § och 16 kap. 6 § blivit bestämda, skall lantmätaren upprätta
vidräkning mellan samtliga ägolotter, utvisande vad ägaren av en var av dem
har att emottaga och utgiva samt vad, efter verkställd avräkning av det ena
mot det andra, för varje ägolott återstår att uppbära eller erlägga.

För vad enligt denna avräkning skall gäldas skall utsättas viss förfallodag
eller, om det anses nödigt att betalningsskyldigheten fördelas på längre tid,
härefter lämpade förfallodagar.

Uppgår viss ägolott tillkommande ersättning till så stort belopp i förhållande
till ägolottens uppskattade värde, att beloppet enligt vad i 15 § stadgas må
allenast under särskilda villkor utbetalas, meddele lantmätaren underrättelse
därom i vidräkningshandlingen.

15 §.

Häftar fastighet på grund av inteckning eller jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken
för fordran och överstiger ersättningsbelopp, som ägaren jämlikt 14 §
har att uppbära, en femtedel av det, på sätt i 11 kap. 2 § andra stycket
sägs, i penningar uppskattade värdet av de ägor, som vid skiftet tillagts
fastigheten, må ersättningsbeloppet eller del därav icke utan fordringsägarens
medgivande utbetalas till fastighetsägaren med mindre denne antingen avlämnar
intyg av två nämndemän eller skiftesgodemän eller av lantmätare eller
lantbruksingenjör, utvisande att å den honom tillskiftade ägolott utförts förbättringsarbeten
till motsvarande värde, eller ock ställer pant eller borgen,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

137

som godkännes av utmätningsmannen i orten, för beloppets återbäring, därest
icke inom sex månader från ersättningens förfallodag avlämnats intyg som
nyss sagts.

Sedan den tid, som nyss nämnts, förflutit, skall ett exemplar av vidräkningshandlingen
eller utdrag av samma handling genom lantmätarens försorg
överlämnas till överexekutor, vilken det åligger att hos den ersättningsskvldige
genast uttaga belopp, som icke, i enlighet med vad i första stycket stadgats,
utgivits till ersättningstagaren, eller som återburits. Har belopp icke återburits,
ehuru sådant bort ske, föranstalte överexekutor om dess uttagande
hos ersättningstagaren eller hans borgensmän. Härefter läte överexekutor
emellan fastighetsägaren och fordringsägare, som i första stycket sägs, lagligen
fördela beloppet; åliggande det överexekutor att, sedan fördelningen godkänts
eller vunnit laga kraft, därom göra anmälan hos domhavanden i orten och
tillika insända fördelningslängden.

Innehaves fastighet, till vilken ersättning utgår, såsom fideikommiss, skall,
utan avseende å ersättningsbeloppets storlek, beloppet nedsättas hos överexekutor,
som, i den mån fideikommissinnehavaren icke visar att å den honom
tillskiftade ägolott utförts förbättringsarbeten till motsvarande värde, har
att hålla den fideikommissinnehavaren tillkommande ersättning inne, till dess
Konungen förordnat, huru därmed skall förfaras; och vare om sådana medels
insättande i bankinrättning lag som i 160 § utsökningslagen sägs.

16 §.

Delägare, som fått sig ålagt utgiva belopp, varå enligt underrättelse i vidräkningshandlingen
bestämmelserna i 15 § första och andra stycket äga tilllämpning,
må nedsätta ersättningsbeloppet hos utmätningsmannen i orten,
som har att efter ty i nämnda lagrum sägs tillhandahålla det fastighetsägaren
eller nedsätta samma eller återburet belopp hos överexekutor.

Om verkställd nedsättning skall delägare underrätta fastighetsägaren.

IV §■

Om beräkning och fördelning av den ersättning, boställshavare i anledning
av förrättat skifte kan erhålla eller få vidkännas, är särskilt stadgat.

15 KAP.

Om tillträde av ägolotterna.

1 §■

Delägarna äga överenskomma angående tiden för tillträdet av de nya ägolotterna,
dock att med tillträdet icke må dröjas längre än ett år från det
skiftet blivit genom laga kraft ägande beslut fastställt.

Träffas ej sådan överenskommelse, skall, där klander mot skiftet ej anföres,

138

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

tillträdet ske, så snart skiftet blivit fastställt. Har klander anförts, har ägo
delningsrätten att bestämma tiden för tillträdet.

2 §•

Finnes å ägolott, då tillträde sker, på åkern växande gröda, äge avträdaren
avbärga den, om ej annorlunda åsämjes.

3 §•

Finnes å ägolott annan än tillträdaren tillhörigt upplag av gödsel, virke,
ved eller dylikt, som icke ingått i likvid mellan delägarna, vare avträdaren
skyldig att bortflytta upplaget inom ett år från det ägolotten tillträtts.

4 §.

Vägras någon delägare att tillträda sin ägolott å föreskriven tid, äge han
av utmätningsmannen i orten erhålla nödig handräckning till att komma i
besittning av ägolotten.

16 KAP.

Om skiftes avslutande samt om utförande av föreskriven ändring i

verkställt skifte. 1 2

1 §•

Sedan gränserna mellan ägolotterna blivit på sätt särskilt är föreskrivet
utmärkta samt alla till skiftet hörande frågor blivit avgjorda med undantag
av sådan ersättningsfråga, som jämlikt 14 kap. 10 § må hava uppskjutits,
skall lantmätaren å sammanträde med delägarna för dem tillkännagiva, att
förrättningen är slutad, samt meddela underrättelse om vad skall iakttagas
för fullföljd av talan emot skiftet i de delar, i vilka icke underställning skolat
äga rum eller särskild talan enligt 21 kap. 20 § skolat föras.

2 §•

Vid avslutningssammanträdet eller inom femton dagar därefter skall ett
exemplar av alla skifteshandlingarna mot bevis, som bifogas koncepthandlingarna,
överlämnas till den skiftesdelägare, som delägarna därtill utse eller,
där dessa ej kunna om valet enas, lantmätaren vid skiftets avslutande
bestämmer. Hos den utsedde äge en var skiftesdelägare rätt att granska
handlingarna och taga avskrift av dem.

Då skifteshandlingarna utgivas efter avslutningssammanträdet, må de med
posten eller genom utmätningsmannen i orten tillställas den delägare, som
utsetts att förvara dem.

Yppas behov av annan vårdare av skifteshandlingarna och kunna delägarna
ej enas, ankomme på ägodelningsdomaren att på anmälan av delägare utse
sådan vårdare.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

139

3 §•

Vad i 1 och 2 §§ är sagt om skifte skall äga motsvarande tillämpning i
avseende å ägoutbyte ävensom å förrättning, som för det i 14 kap. 10 §
omförmälda ändamål hålles efter det skifte fastställts.

4 §.

Har lantmätare ej till delägare utlämnat karta, och har delägare senast å
det sammanträde, då den slutliga skiftesläggningen jämlikt 13 kap. 23 §
utvisas, begärt att skifteskartan vid skiftets avslutande viss tid hålles tillgänglig
för delägarna, vare lantmätaren skyldig att efter förrättningens avslutande
och i sammanhang därmed å förrättaingsstället tillhandahålla delägarna
kartan ävensom skifteshandlingarna, där dessa ej utlämnas å slutsammanträdet,
under sålunda angiven tid, dock högst sex dagar.

Vad nu sagts iige ej tillämpning, där skifte avslutas å det sammanträde,
då den slutliga skiftesläggningen utvisats.

5 §■

Har laga skifte helt eller delvis blivit upphävt genom laga kraft ägande
utslag, skall lantmätaren, i den mån ej stadgandet i 6 § andra stycket annat
föranleder, skyndsamt utsätta ny förrättningsdag på sätt i 3 kap. t och 2 §§
sägs samt ändra och rätta skiftet med ledning av utslagets innehåll. Därefter
skall förrättningen ånyo avslutas på sätt i 1 och 2 §§ föreskrives.

6 §.

Har vid prövning av laga skifte befunnits, att delägare obehörigen fått
mindre ägobelopp än honom tillkommit, och understiger det honom tillagda
belopp ej med mera än två procent vad enligt delningsgrund bort läggas till
hans lott, må, där jämkning i skiftet skulle medföra avsevärd kostnad utan
motsvarande fördel, sådan rättelse verkställas på det sätt, att ersättning för
vad som brister tillerkännes delägaren enligt uppskattning i penningar, varom
i It kap. 2 § andra stycket sägs, att gäldas av den eller de delägare, som
erhållit större ägobelopp än dem tillkommit.

Skall rättelse äga rum därigenom, att ersättning i penningar tillerkännes
delägare, må ägodelningsrätten, där så prövas lämpligt, själv låta verkställa
sådan rättelse samt förty meddela lantmätaren föreskrift om införande i skifteshandlingarna
av nödiga tillägg och ändringar, varefter, och sedan nämnda
föreskrift blivit fullgjord, ägodelningsrätten har att med ärendet vidare förfara
efter lag och sakens beskaffenhet.

7 §■

Lantmätaren vare skyldig att emot stadgad lösen till delägarna utlämna
ett exemplar av skifteskartan inom ett år eller, där skifte avser skifteslag
enligt 1 kap. 2 § under 2 eller 3, inom sex månader från den dag, då
beslut meddelats om skiftets fastställelse eller, i händelse talan mot beslutet

140

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

får fullföljas, beslutet vunnit laga kraft eller blivit genom slutligt utslag
fastställt; skolande i fråga om utlämnandet vad i 2 § stadgas för det fall att
skifteshandlingarna ej utlämnas vid avslutningssammanträdet äga motsvarande
tillämpning.

17 KAP.

Om delägares och förrättningsmäns rätt att besluta i skiftesfrågor.

1 §•

I de frågor, som omtalas i 5, 10 och 15 kapitlen av denna lag, äge närvarande
delägare efter överläggning med förrättningsmännen besluta, där ej
annat är särskilt föreskrivet. Äro alla närvarande delägare ense om sådant
beslut, och är beslutet i enlighet med föreskrifterna i lag, lände det till
efterrättelse.

Äro ej alla närvarande delägare ense i fråga, som enligt första stycket
utgör föremål för delägarnas beslutanderätt, eller finna förrättningsmännen
delägarnas i sådan fråga meddelade beslut vara stridande mot lag, skola
förrättningsmännen besluta i frågan, där ej annat är särskilt stadgat.

2 §.

Skiftesfrågor, som icke avses i föregående paragraf, skola, där icke i denna
lag annorlunda föreskrives, avgöras av förrättningsmännen efter rådplägning
med delägarna.

3 §.

Stanna lantmätare och gode män i stridiga meningar, då de enligt denna
lag skola meddela beslut eller utlåtande, gånge efter vad de flesta säga. Har
var sin särskilda mening, gälle lantmätarens. Äro eljest rösterna för särskilda
meningar lika många, gälle den mening lantmätaren biträder.

Beslut i anledning av framställt yrkande skall meddelas delägarna med
tillkännagivande tillika om vad den med beslutet missnöjde har att iakttaga
för fullföljd av talan däremot.

18 KAP.

Om fördelning av skifteskostnader.

1 §•

Kostnaderna för laga skifte, vari inbegripas arvode till förrättningsmän
och sakkunniga ävensom resekostnadsersättning, i den mån sådan kostnad ej
gäldas av statsmedel, lösen för kartor och handlingar samt utgifter för hant -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

141

langning, skola utgöras av alla delägarna i förhållande till det uppskattade
ägobelopp var och en av dem vid skiftet erhållit.

Har laga skifte förrättats på yrkande av ägare till sådan jord, som omförmäles
i 1 kap. 10 § andra stycket, skall dock vid skifteskostnadernas fördelning
mellan delägarna jämkning äga rum med hänsyn till den nytta en
var av dem haft av skiftet.

Har jämlikt 1 kap. 21 § delägare förklarats icke vara skyldig att ingå i
skifte annat än i den mån där sägs, skall hans deltagande i kostnaderna för
skiftet därefter lämpas.

Rågrannar ock andra, som utan att vara skiftesdelägare haft del i förrättningen,
vare skyldiga att deltaga i kostnaderna därför i den omfattning, som
prövas skälig med hänsyn till den nytta de haft av förrättningen.

Vad om fördelning av kostnader för laga skifte sägs skall äga motsvarande
tillämpning jämväl i fråga om kostnad för förrättning, som i 14 kap. 10 §
omförmäles.

2 §.

Angående sättet för utgörande av skifteskostnader, i vad de belöpa på boställe,
och deras fördelning mellan boställshavare är särskilt stadgat.

II AVD.

Om avstyckning.

19 KAP.

1 §•

Har ägare av fastighet till annan överlåtit del därav med viss till gränserna
bestämd ägovidd för att ägas såsom en fastighet för sig eller sammanläggas
med annan fastighet, eller vill han sammanlägga sådan fastighetsdel med
annan honom tillhörig fastighet, må den ägovidd i den ordning och under de
villkor i detta kapitel omförmälas avskiljas genom avstyckning, dock att, där
ägovidd, som nu sagts, är avsedd att sammanläggas med annan fastighet,
för avstyckningen tillika erfordras, att sådan sammanläggning efter vad därom
är särskilt stadgat kan äga rum.

Vill ägare av fastighet därifrån avskilja mark för bildande av flera för
bostadsändamål eller mindre jordbruk avsedda fastigheter eller andra smärre
lägenheter; föreligger för fastighetsbildningen inom det till avskiljande ifrågasatta
området en av lantmätare upprättad, av Konungens befallningshavande
godkänd plan, då må den omständigheten, att överlåtelse av samma mark
icke ägt rum, icke utgöra hinder mot avstycknings verkställande i överensstämmelse
med berörda plan.

142

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

2 §.

Avstyckning vare tillåten såväl av mark, som genom laga delning utbrutits
för viss fastighet, som ock av mark, som är samfälld för flera fastigheter.
Mark, som tillkommit fastighet genom sämjedelning, må ej avstyckas, med
mindre sämjedelningen kommit till stånd före denna lags ikraftträdande; i
ty fall må genom avstyckning avskiljas högst en femtedel av den mark, som
enligt sämjedelningen tillagts den fastighet, från vilken avstyckningen är avsedd
att äga rum.

Vad enligt detta kapitel gäller om stamfastighet skall, där avstyckningen
avser mark, som är samfälld för flera fastigheter, såvitt ej annorlunda stadgas,
i tillämpliga delar gälla beträffande dessa fastigheter.

3 §.

Ägovidd, som avstyckas, skall till omfång och belägenhet vara så beskaffad,
att den lämpligen kan antingen för sig utgöra sådan fastighet, som med avstyckningen
avses att bilda, eller ock, där den är avsedd att sammanläggas
med annan fastighet, bilda en fastighet gemensamt med denna.

Avstyckning må ej ske sålunda, att stamfastigheten ej lämpligen kan bestå
såsom särskild fastighet.

Från jordbruksfastighet inom Stockholms, Uppsala, Värmlands, Örebro,
Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens
och Norrbottens län må ej avstyckas inägojord till den omfattning, att
fastighetens jordbruk därigenom märkligen försvagas. Har ägare av jordbruksfastighet
inom något av nämnda län förvärvat all den till annan fastighet
hörande inägojord, och vill han för sammanläggning med förstnämnda fastighet
avstycka berörda jord; finnes laga hinder mot sammanläggningen ej möta,
då skall vad i nästföregående punkt stadgas icke utgöra hinder mot avstyckningen
av inägojorden.

Hör till fastighet, varifrån avstyckning skall ske, skogsmark, som på grund
av sin belägenhet och med hänsyn till förhållandena i övrigt i orten lämpligen
kan nyttjas för husbehovsändamål, må avstyckningen ej ske på sådant sätt,
att icke i mån av tillgång såväl stamfastigheten som avstyckad del, envar så
framt däri ingå åker, äng eller därtill odlingsbar mark av den omfattning,
att fastigheten varder tjänlig till jordbruk, erhåller för dess nyttjande för
sådant ändamål erforderlig skog; skolande, då fråga är om avstyckning av
mark för sammanläggning med annan fastighet, vid beräkningen av behovet
av skog tagas hänsyn även till skogstillgången å den fastighet, varmed den
avstyckade delen är avsedd att sammanläggas. I ort med ringa skogstillgång
må dock, där det för skogens bestånd prövas angeläget eller eljest synnerliga
skäl därtill äro, avstyckning så verkställas, att skogsmarken i sin helhet tillfaller
jordbruksfastighet, som beröres av förrättningen.

Vad i tredje stycket första punkten och fjärde stycket stadgas skall ej utgöra
hinder för avstyckning av mark för tillgodoseende av behov av mindre

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

143

lägenheter eller för beredande av plats för industriell anläggning eller därmed
jämförligt ändamål.

4 §.

Avstyckning av område, som vid lantmäteriförrättning undantagits för gemensamt
ändamål, må ej äga rum, där dess avskiljande skulle komma att medföra
väsentligt men för någon av de fastigheter, för vilkas behov området
undantagits.

5 §.

De för laga skifte i 2, 3, 6 och 7 kap. samt 17 kap. 3 § första stycket
meddelade föreskrifter skola vid avstyckning i tillämpliga delar lända till efterrättelse,
såvitt icke i detta kapitel är annorlunda stadgat.

Skall avstyckning äga rum inom samhälle, där den för städerna gällande
ordning för bebyggande skall iakttagas, har lantmätaren att minst åtta dagar
förut bevisligen underrätta byggnadsnämnden om tid och ställe för förrättningen.

6 §.

Rätt att påkalla avstyckningsförrättning tillkommer fastighetens ägare samt,
då område, som skall avstyckas, blivit till annan överlåtet, jämväl sådant
områdes ägare.

Avstyckning må efter av sakägare skriftligen gjord ansökning av lantmätare
företagas utan att förordnande till förrättningen meddelats.

Det åligger förrättningsmannen att skyndsamt företaga förrättningen samt,
där så ske kan, i ett sammanhang bringa den till slut.

7 §•

Har ägovidd, som skall avstyckas, blivit till annan överlåten, skall den
därom upprättade avhandling införas i förrättningsprotokollet eller i styrkt
avskrift biläggas detta. År ägovidd, som avstyckas, avsedd att sammanläggas
med annan fastighet, skall sådant i protokollet särskilt angivas.

8 §•

Utan hinder av att kungörande och kallelse ej verkställts på det sätt, som
är stadgat i 3 kap., må avstyckningsförrättning företagas, därest ägaren av
stamfastigheten samt i fall, då ägovidd, som skall avstyckas, blivit överlåten
till annan, jämväl denne infinna sig eller av lantmätaren blivit minst åtta
dagar förut bevisligen kallade till förrättningen samt fråga ej är om bestämmande
av gräns mot fastighet, som ej ingår i förrättningen. 9

9 §•

Avstyckning må verkställas utan biträde av gode män, såvitt icke lantmätaren
eller sakägare finner biträde av gode män erforderligt.

Bestämmes under förrättningens gång, att gode män skola tillkallas, må
det ej verka rubbning av åtgärd, som vidtagits därförinnan.

144

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

10 §.

Bestämmande av gräns mot fastighet, som ej ingår i avstyckningsförrättningen,
skall vid förrättningen ej äga rum, där det ej påfordras å någondera
sidan eller av lantmätaren aktas nödigt.

11 §•

Till fastighet, som bildas genom avstyckning, må läggas högst tre skiften
eller, där till stamfastigheten vid laga skifte utlagts liera än tre skiften, lika
många skiften som tillhöra stamfastigheten. Ej må till fastighet, som genom
avstyckning skall bildas, läggas flera än tre skiften, där avstyckningen avser
mark, som är samfälld för flera fastigheter. Åt område, som avstyckas, skall,
i den mån ägornas läge och beskaffenhet det medgiva, givas regelbunden och
för dess nyttjande lämplig form.

Då fråga är om avstyckning av mark för sammanläggning med annan fastighet,
skall tillses att antalet skiften, vari den mark utlägges, och deras form
ej må medföra hinder för sammanläggning efter vad därom är stadgat.

12 §.

Avstyckning skall så verkställas, atl såväl stamfastigheten som fastighet,
som genom avstyckningen skall bildas, kommer att äga rätt till nödiga vägar.

Vid avstyckning skall bestämmas, om och i vad mån med avstyckad ägovidd
skall följa rätt till delaktighet i område, som vid lantmäteriförrättning
avsatts för gemensamt ändamål, i äga, som är samfälld med annan fastighet,
eller i särskilda rättigheter och förmåner, som tillkomma stamfastigheten;
och må, i den mån sådant är tillåtet vid laga skifte, jord eller lägenhet undantagas
för gemensamt ändamål samt servitut till förmån för fastighet, som
beröres av förrättningen, läggas å annan sådan fastighet.

Avsättande av mark till gemensamhetsskog må äga rum i sammanhang
med avstyckning, där sådant bestämmes av fastighetens ägare, eller, där ägovidd,
som skall avstyckas, blivit till annan överlåten, delägarna därom träffa
förening.

Vid uppgörande av plan, varom i 1 § andra stycket sägs, skall iakttagas,
att möjlighet beredes till anordnande ej mindre av lämpliga trafikleder samt
öppna platser inom och utfartsvägar från det till avskiljande avsedda området,
än även, i den mån så prövas erforderligt, av ledningar för belysning, för
tillförsel av vatten och för avlopp.

13 §.

Inom område, som ingår i tomtindelning, må avstyckning ej äga rum.
Avstyckning inom område, för vilket finnes fastställd stadsplan, må ej så
verkställas, att stadsplanens genomförande eller kvarterens lämpliga indelning
i tomter därigenom försvåras.

Kungl. Maj-ts proposition Nr 38.

145

Inom område, för vilket Konungen jämlikt 1 kap. 42 § fjärde stycket av
lagen om fastighetsbildning i stad eller jämlikt 1 kap. 46 § andra stycket
samma lag eller motsvarande äldre bestämmelser förordnat, att särskilda föreskrifter
skola tillämpas med avseende å byggnadsverksamhetens ordnande,
må avstyckning ej så verkställas, att tillämpningen av sådan föreskrift motverkas.

Ej må inom samhälle, där den för städerna gällande ordning för bebyggande
skall iakttagas, eller inom område, för vilket jämlikt 1 kap. 42 § fjärde
stycket av lagen om fastighetsbildning i stad meddelats särskilda föreskrifter
med avseende å byggnadsverksamhetens ordnande, i något fall avstyckning
så verkställas, att markens ändamålsenliga bebyggande försvåras.

14 §.

Har överlåtelse av den ägovidd, som skall avstyckas, icke ägt ruin, ankomme
på fastighetens ägare att, med iakttagande av vad i detta kapitel föreskrives,
bestämma, huru avstyckningen skall verkställas.

Kunna, då fastigheten äges av flera gemensamt, dessa ej förena sig om
sättet för avstyckningens verkställande, varde beslut meddelat att avstyckningen
ej kan äga rum.

15 §.

tiar ägovidd, som är avsedd att avstyckas, blivit till annan överlåten, skall
den om upplåtelsen upprättade avhandling läggas till grund för avstyckningsförrättningen.

Träffa sakägarna utöver vad avhandlingen innehåller överenskommelse i
ämne, som angår förrättningen, såsom att med avstyckad ägovidd skall följa
andel i område, som vid lantmäteriförrättning avsatts för gemensamt ändamål,
i tiga, som är samfälld med annan fastighet, eller i särskilda rättigheter och
förmåner, som tillkomma stamfastigheten, att jord eller lägenhet skall undan
tagas för gemensamt ändamål eller att servitut till förmån för en av styckningen
berörd fastighet skall läggas å annan sådan fastighet, skall därom
upprättas skriftlig förening.

Uppkommer mellan sakägarna tvist om den rätt, som enligt avhandlingen
eller träffad förening tillkommer envar av dem, skall frågan underställas ägodelningsrättens
prövning, och vile emellertid förrättningen.

16 §.

Har ej, enligt vad i 14 § andra stycket sägs, beslut meddelats, att förrättningen
icke kan äga rum, skall med ledning av de i övrigt i detta kapitel
givna bestämmelser avgöras, huruvida tillstånd till den ifrågasatta avstyckningen
må meddelas.

Det åligger förrättningsmännen att verkställa utredning rörande de omständigheter,
vilka äro av beskaffenhet att inverka på frågans avgörande, att över

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 31 höft. (Nr 38.) 10

146

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

vad vid utredningen förekommit upprätta skriftlig redogörelse, som bilägges
protokollet, att där ej sådant fall, varom i 19 § andra stycket sägs, föreligger,
å karta utmärka, huru avstyckningen är avsedd att verkställas, samt att därefter
avgiva utlåtande i frågan. Utlåtandet skall innehålla besked huruvida
tillstånd till avstyckningen meddelas eller icke.

I fall, varom i 1 § andra stycket sägs, må, efter det avstyckningsplan av
Konungens befallningshavande godkänts, förhållande, som omförmäles i 3 §
första och andra stycket, 11 § första stycket, 12 § första stycket och 13 §,
icke vidare komma under omprövning utom i den mån föreskrifterna i 18 §
andra stycket därtill föranleda. •

17 §•

Där sakägare det yrkar eller förrättningsmännen på skäl, som i ty fall skola
i protokollet särskilt angivas, så finna erforderligt, skall utlåtande, varom i
16 § sägs, underställas ägodelningsrättens prövning.

Beträffande sådan underställning skall vad i 4 kap. 4 § sista stycket stadgas
äga motsvarande tillämpning.

18 §.

I fråga om utlåtande, som i detta kapitel avses, skall vad i 4 kap. 8 §
första och tredje stycket föreskrives äga motsvarande tillämpning.

Ej må den omständigheten att, i det i 1 § andra stycket omförmälda fall,
avstyckningsplan blivit av Konungens befallningshavande godkänd eller att
eljest tillstånd meddelats till avstycknings utförande enligt viss plan utgöra
hinder att vid avstyckningens verkställande företaga sådana mindre jämkningar
i avstyckningsplanen, vilka icke innebära något stridande emot de i
detta kapitel stadgade förutsättningar för avstyckning. Påfordras av fastighetens
ägare eller av sakägarna jämkning i avstyckningsplan utöver vad nu
är sagt, vare lag som i 14 § andra stycket sägs.

19 §.

Lantmätaren åligger att utmärka avstyckningen å karta. Därest ej sakägare
påfordrar upprättande av fullständig karta eller äldre karta, på sätt i 6 kap.
1 § är föreskrivet, skall användas vid förrättningen, skall kartan upptaga
allenast vad som finnes nödigt för att tydligt utmärka gränserna för avstyckat
område, för mark, som undantagits för gemensamt ändamål, samt för den
fastighet, från vilken avstyckningen sker, gränserna mellan sådana i sistnämnda
fastighet ingående ägoslag, som redovisas i jordregistret, samt byggnader,
vägar, vattendrag och dylikt.

Avstyckas mark, som är samfälld för flera fastigheter, eller utgör, då fråga
är om mark, som hör till viss fastighet, vad som avstyckas högst hälften av
fastighetens ägovidd, andelar i samfälld mark oberäknade, skall dock, där ej
annat av sakägare påyrkas, å kartan upptagas allenast avstyckat område

Kungl. May.ts proposition Nr 38.

147

jämte den mark, som undantages för gemensamt ändamål, ävensom sådana
fasta punkter och mätningsuppgifter, att varje kartlagt områdes läge i förhållande
till stamfastigheten bliver fullt bestämt.

Å kartan skall tecknas beskrivning, som under hänvisning till varje å kartan
upptaget område lämnar uppgift om arealen av varje däri ingående ägoslag
ävensom i vad mån med avstyckad ägovidd följer rätt till delaktighet i
mark, som vid lantmäteriförrättning avsatts för gemensamt ändamål, i äga,
som är samfälld för stamfastigheten och annan fastighet, eller i särskilda
rättigheter och förmåner, som tillkomma stamfastigheten, så ock angående
servitut, som till förmån för av avstyckningen berörd fastighet må hava lagts å
annan sådan fastighet. Kan beskrivningen ej lämpligen införas å avstvckningskartan,
har lantmätaren att upprätta särskild beskrivning, huru avstyckningen
blivit verkställd.

Ägomätning må vid avstyckning äga rum endast i den mån sådan linnes
oundgängligen nödvändig för upprättande av karta och beskrivning på sätt i
detta kapitel är föreskrivet.

20 §.

Lantmätaren skall å marken utstaka samt, på sätt särskilt är föreskrivet,
utmärka genom avstyckningen tillkomna gränser ävensom upprätta fullständig
och noggrann beskrivning över gränserna och utsatta gränsmärken. Beskrivningen
tecknas å kartan eller införes i särskild handling, allt efter som i
varje fall prövas lämpligt.

Har vid förrättningen gräns bestämts på sätt i 7 kap. sägs, må beskrivningen
av sådan gräns tecknas å kartan, där det finnes lämpligt.

21 §.

Sedan gräns mellan stamfastigheten och avstyckat område ävensom rågångar
och andra gränslinjer, som vid avstyckningen må hava bestämts, blivit
utstakade och utmärkta samt alla till förrättningen hörande frågor i övrigt
blivit avgjorda, skall förrättningen avslutas, och meddele lantmätaren underrättelse
om vad skall iakttagas för fullföljd av talan mot förrättningen.

Inom femton dagar från det förrättningen, på sätt ovan sägs, blivit avslutad,
skall ett exemplar av förrättningshandlingarna emot bevis, som bifogas konceptakten,
överlämnas till sökanden eller annan, som utses av sakägarna.
Där förrättningshandlingarna icke utgivas å sammanträde, skola de tillställas
vederbörande med posten eller genom utmätningsmannen i orten.

22 §.

Lantmätaren vare skyldig att emot stadgad lösen till vederbörande sakägare
utlämna ett exemplar av kartan inom trettio dagar från det beslut om fastställelse
av förrättningen meddelats, eller, i händelse talan mot beslutet om
fastställelse får fullföljas, från den dag beslutet vunnit laga kraft eller blivit
genom slutligt utslag fastställt; skolande i fråga om utlämnandet gälla vad i

148

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

21 § stadgas för det fall, att förrättningshandlingarna ej utlämnas å sammanträde.

23 §.

Den omständighet att fastställelse meddelas å avstyckning medför icke för
ägaren vidsträcktare rätt att förfoga över fastigheten än lag och författningar
eljest medgiva.

24 §.

Häftar fastighet, varifrån avstyckning ägt rum i enlighet med bestämmelserna
i detta kapitel, för tionde, ränta eller annan sådan avgäld eller eljest
för allmänna utskylder och besvär, i vilkas utgörande det avstyckade området
icke omedelbart deltager, eller för lån, som av allmänna medel lämnats för
beredande av odlingsföretag, eller för förskott av dylika medel för avlösning
av frälseränta eller eljest för belopp, varför säkerhet på annan grund än inteckning
eller jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken åtnjutes, och utgör det avstyckade
området ensamt eller tillsammans med vad redan må vara från
fastigheten avsöndrat eller avstyckat mera än en femtedel av fastighetens ägovidd,
skall i fråga om det avstyckade områdets ansvar för sådant åliggande
vad i 37 § 3 mom. av förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning
är stadgat om avsöndrad lägenhets ansvar för intecknad gäld äga motsvarande
tillämpning.

25 §.

Vad i detta kapitel är stadgat om ägare avser jämväl den, som innehar
fastighet under ständig besittningsrätt eller såsom fideikommiss.

26 §.

Område, som varit anslaget till ständigt ryttare-, soldat- eller båtsmanstorp,
må avstyckas till särskild fastighet utan hinder därav att avstyckningen icke
överensstämmer med vad i 3 § andra, tredje och fjärde styckena är för avstyckning
i allmänhet stadgat. I avseende å avstyckning av sådant område
skola bestämmelserna i 4 och 11 samt 16—18 §§ icke heller tillämpas.

27 §.

Kostnaderna för avstyckningsförrättning, vari flera hava del, skola fördelas
efter vad i varje fall prövas skäligt.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

149

III AVD.

Om andra lantmäteriförrättningar.

20 KAP.

1 §•

Bestämmande och utmärkande av rågång eller annan fastighetsgräns ävensom
ägoutbyte må verkställas utan sammanhang med annan jorddelningsförrättning.

Ägoutbyte, varom nu är sagt, må ock äga rum för utbyte av äga, som inom
skifteslag undantagits för delägares gemensamma behov, mot annan jord
inom skifteslaget, där sådant av delägare yrkas samt det prövas medföra
övervägande nytta och kunna ske utan någon delägares förfång.

2 §■

Har lantmätare jämlikt 1 § att företaga förrättning för bestämmande av
rågång eller annan fastighetsgräns medför detta behörighet för honom att
handlägga i sammanhang med nämnda förrättning uppkommande fråga om
ägoutbyte.

3 §.

Besväras fastighet av servitut, bestående i rättighet till skogsfång och mulbete
eller endera av dessa rättigheter, må på yrkande av fastighetens ägare
servitutet utan sammanhang med skifte utbrytas, där det finnes medföra
nytta och kunna ske utan någons förfång.

Sätt att erhålla utbrytning tillkomme ock ägaren av den fastighet till vars
förmån sådant servitut, som i första stycket sägs, gäller, där det visas att
servitutet äventyras.

Besväras flera fastigheter inom ett skifteslag av servitutet, må vid dess utbrytande
vederlagsjorden uttagas från en eller flera av fastigheterna och ersättning
beredas dessa genom jämkning i skiftet på sätt i 7 § sägs. 4 5

4 §.

Avsättande av visst område till gemensamhetsskog må ske såsom särskild
förrättning, där ägaren så begär eller, där flera ägare finnas, dessa äro ense
därom.

5 §.

Har skifteslag undergått laga delning, och varder jord frånvunnen viss ägolott
av anledning att jorden hör till annat skifteslag, eller varder ord, hörande
till viss ägolott, utbruten till vederlag för servitut, som besvärar jämväl
övriga ägolotter inom skifteslaget eller vissa av dem, åligge ägaren till
förstnämnda ägolott, vid talans förlust, att sist inom ett år från det jorden

150

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

frångick ägolotten påkalla förrättning för fastställande av det vederlag, som
i följd härav må tillkomma honom från skifteslaget i övrigt eller vissa ägolotter
inom skifteslaget. Har jorden frångått ägolotten innan den dag, då
denna lag trädde i kraft, skall berörda tid av ett år räknas från sistnämnda
dag.

6 §•

fråga om förrättningar, som i 1, 3, 4 och 5 §§ sägs, skola de 2, 3
16 och 18 kap. beträffande laga skifte givna föreskrifter i tillämpliga delar
gälla. I övrigt skola förrättningar, om vilka i förstnämnda tre paragrafer förmäles,
verkställas på sätt föreskrivet är om dylika förrättningar, som äga
rum i samband med laga skifte.

7 §•

Där område, som, på sätt i 3 § tredje stycket och 5 § sägs, frångår ägolott,
icke uppgår till mera än två procent av uppskattningsinnehållet av ägolotten,
skall vederlaget bestämmas i penningar att av de övriga ägolotterna
utgå efter den vid skiftet tillämpade delningsgrund. Sådant vederlag skall,
utom ersättning för det naturliga jordvärdet, beräknad efter ty i It kap. 2 §
andra stycket sägs, jämväl innefatta gottgörelse, varom i 14 kap. 6, 8 och
It §§ förmäles. Utgör det frångångna området större andel av ägolotten, än
ovan är sagt, ankomme på förrättningsmännen att avgöra, huruvida och på
vad sätt motsvarande mark av skifteslagets ägovälde bör utbrytas för att
läggas till den lott, från vilken jorden utbrutits eller vunnits, samt skiftet
därefter i erforderliga delar jämkas, eller huruvida ersättningen må utgöras
i penningar. Vid avgörande av denna fråga skall hänsyn tagas å ena sidan
till det utbrutna eller frånvunna områdets större eller mindre betydelse för
brukningen av ägolotten och å den andra sidan till kostnaden för utbrytning
av vederlag i jord och därav föranledd jämkning i skiftet.

Med ersättning i penningar, varom i första stycket förmäles, förfares efter
ty i 14 kap. 15 § sägs.

Utgår vederlaget i jord, skola i sammanhang med vederlagets utbrytande
och jämkningen i skiftet verkställas de likvider, vartill förhållandena föranleda,
och skola för sådana likvider de i 14 kap. givna föreskrifter äga motsvarande
tillämpning. 8

8 §.

Har vid skifte av vattentäckt område fisket därå undantagits från delningen,
eller utgör fiske särskild fastighet, må delning därav äga rum, så framt det
kan ske utan någon delägares förfång. För sådan delning skall uppskattning
av fiskeområdet ske efter de olika delarnas godhet med hänsyn till fisket
samt i övrigt i tillämpliga delar gälla vad som är stadgat om laga skifte.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

151

9 §.

Talan mot förrättning, varom i 1, 3, 4 och 5 §§ sägs, tillhör ägodelningsrätte
upptagande på sätt i 21 kap. närmare bestämmes.

10 §.

På begäran av den, som äger eller under fideikommissrätt eller ständig besittningsrätt
innehar jord, må Konungens befallningshavande förordna lantmätare
eller annan person, behörig att innehava befattning såsom mätningsman
i stad, att verkställa avmätning av jorden.

Sådant förordnande må ock meddelas på framställning av samhälle, där
den för städerna gällande ordning för bebyggande skall iakttagas, beträffande
mark, som hör till samhället.

Med avseende å förrättning, som i denna paragraf avses, skola bestämmelserna
i 2 kap. 12 § och 6 kap. 3 § äga motsvarande tillämpning.

11 §■

Angående förrättning av lantmätare för andra än här ovan omförmälda
ändamål gälle vad därom är särskilt stadgat.

IV AVD.

Om domstolar och rättegång i jorddelningsmål, så ock om
fastställelse av jorddelnlngsförrättning samt om rättelse i

fastställt skifte.

21 KAP.

A. Allmänna bestämmelser.

1 §•

Första domstol i jorddelningsmål å landet vare ägodelningsrätt, en för varje
domsaga.

Där mål, varom i första stycket sägs, rör jord inom flera ägodelningsrätters
områden, skall det tillhöra den ägodelningsrätt, inom vars område största
delen av jorden finnes.

2 §.

Ägodelningsrätt består av en ägodelningsdomare såsom ordförande samt
tre ägodelningsnämndemän.

Ägodelningsdomare skall vara ordinarie domaren i domsagan, därest icke
Konungen av särskild anledning finner gott att för två eller flera domsagor

152

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

därtill utse annan lagkunnig, i domarevärv erfaren person. Vid förfall för
ägodelningsdomaren förordnar vederbörande hovrätt till hans ställföreträdare
person med de egenskaper, som nyss nämnts.

Ägodelningsnämndemännen, som böra vara allmänt betrodda, med sin orts
förhållanden väl förtrogna män, skola vara kunniga i lanthushållning samt
under minst två år hava innehaft befattning som god man vid skiftesförrättningar
och må ej hava uppnått sextiofem års ålder.

3 §.

Ägodelningsnämndemän utses för sex år, i domsaga, som består av allenast
ett tingslag, sex och i övriga domsagor tre för varje tingslag. Valet äger rum
å tingsstället inför häradsrätten. Består domsaga av två eller flera tingslag,
förrättas valet av ägodelningsnämndemän inför den av domsagans häradsrätter,
som domhavanden bestämmer.

Valet verkställes genom valmän, som på föranstaltande av ägodelningsdomaren
utses å kommunalstämma av de i kommunens allmänna angelägenheter
röstberättigade, som där äga eller innehava jordbruksfastighet. I köping,
som utgör egen kommun, tillkomme rösträtt en var i kommunens allmänna
angelägenheter röstberättigad.

Vid utseende av valmän äge varje i valet deltagande en röst.

För kommun med 1,000 invånare och därunder utses 1 valman,

» » » över 1,000 t. o. m. 3,000 invånare 2 valmän,

» » » » 3,000 » 6,000 » 3 »

■ i> "» » » 6,000 » 9,000 » 4 »

o. s. v. efter samma beräkning för överskjutande folkmängd.

För varje kommun utses suppleanter till lika antal som valmän.

Höra delar av kommun till skilda tingslag, utses för vardera delen valmän
och suppleanter för det tingslag den tillhör.

4 §.

Vid val av ledamot .i ägodelningsrätt äge varje valman en röst. Omröstningen
skall verkställas med slutna sedlar. Varje valsedel skall innehålla
lika många namn som antalet av de ledamöter, som skola väljas. Vid första
omröstningen vare den vald, som erhållit mera än hälften av de avgivna
rösterna. Har ej hela det antal ledamöter, som skall väljas, blivit utsett vid
första omröstningen, upprätte valförrättare!! en förteckning, varå upptagas,
därest icke någon blivit utsedd vid första omröstningen, de, som erhållit de
flesta rösterna, men eljest de, som näst efter den eller de vid berörda omröstning
utsedda erhållit högsta röstetal. Förteckningen upptage två gånger
så många namn som ledamöter då återstå att välja. Den omröstning, som
därpå företages, må icke avse andra än de i förteckningen uppförda personer,
och äro de valda, som då erhållit de flesta rösterna. Emellan lika röstetal
avgöres genom lottning.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

153

Sedan val av ägodelningsnämndemän avslutats, utses på enahanda sätt
suppleanter till lika antal som de valda ägodelningsnämndemännen.

Klagan över valet föres genom besvär enligt vad i 27 kap. rättegångsbalken
stadgas. Över bovrättens utslag må klagan ej föras.

Om valets utgång skall domhavanden, så fort ske kan, insända uppgift till
Konungens befallningshavande i länet, som har att ofördröjligen införa uppgiften
i länskungörelserna. Är domhavanden icke själv ägodelningsdomare,
skall han ofördröjligen meddela jämväl denne skriftlig underrättelse om valets
utgång.

5 §.

Finner ägodelningsdomaren, att ägodelningsnämndemän upphört att vara
valbar, eller har ägodelningsnämndemän hos ägodelningsdomaren lagligen avsagt
sig uppdraget, föranstalte ägodelningsdomaren om nytt val.

Om skyldighet att åtaga sig uppdrag som ägodelningsnämndemän och att
kvarstå i uppdraget så ock att efter avgång fortfarande bestrida befattningen,
intill dess annan blivit utsedd, skall vad som finnes stadgat beträffande
nämndeman i häradsrätt äga motsvarande tillämpning.

6 §.

Av de till ägodelningsnämndemän valda skola i ägodelningsrätten tjänstgöra
de tre, som av ägodelningsdomaren kallas därtill. Till tjänstgöring böra, i
den mån med hänsyn ej mindre till måls eller ärendes beskaffenhet än även
till önskvärdheten av besparing av kostnader så prövas lämpligt, kallas nämndemän
från den ort, där i mål eller ärende ifrågavarande jord ligger. Hålles
ägodelningsrättens sammanträde vid syn på stället, böra företrädesvis de
närmast boende nämndemännen kallas att tjänstgöra.

7 §•

Uteblir ägodelningsnämndemän från sammanträde eller uppstår för honom
jäv eller annat laga förfall, kalle ägodelningsdomaren till tjänstgöring annan
ägodelningsnämndemän eller ock någon av de till suppleanter för ägodelningsnämndemän
valda.

8 §.

Mot ordförande och ledamot i ägodelningsrätt gälle de jäv, som enligt
rättegångsbalken gälla mot domare. Ägodelningsnämndemän må icke i ägodelningsrätten
deltaga i handläggningen av ärende angående förrättning, med
vilken han tagit befattning som god man. 9

9 §.

IJF _ .

Ledamot i ägodelningsrätt skall, om han ej förut avlagt domared, innan
han inträder i tjänstgöring avlägga sådan ed inför ägodelningsrätten eller
ägodelningsdomaren.

154

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

10 §.

Angående utsatt sammanträde med ägodelningsrätt samt de ärenden, som
därvid skola förekomma, har ägodelningsdomaren att utfärda kungörelse, som
skall uppläsas i kyrkan på sätt i 3 kap. 1 § sägs sist fjorton dagar före
sammanträdet; kalle ock inom samma tid rättens ledamöter, allmänna
ombud och, där så prövas erforderligt, förrättningslantmätaren till sammanträdet.

11 §•

Är till ägodelningsrätten inkommet ärende av den beskaffenhet, att det
kan prövas utan att rätten sammanträder till syn på stället, må sammanträde
hållas å tingsställe eller eljest å ort inom domsagan, som av ägodelningsdomaren
bestämmes med hänsyn till att minsta kostnader uppstå, och
må i sådan händelse, där saken icke fordrar mera skyndsamhet än att därmed
till nästinfallande lagtima ting eller sammanträde med tremansnämnd inom
domsagan kan anstå, ägodelningsrättens sammanträde utsättas till ting eller
sammanträde, varom nu är sagt, så vida sakägare ej annorlunda begär. I
annat fall skall ägodelningsrätten sammanträda å förrättningsstället eller i
dess omedelbara närhet.

För sina sammanträden vare ägodelningsrätt berättigad att disponera över
nödiga lokaler i tingshus, allmän skola eller annan allmän byggnad, som icke
är för tillfället upptagen för sitt huvudsakliga ändamål eller utgöres av gudstjänstlokal.

Vållas särskilda utgifter för uppvärmning, belysning, städning eller dylikt,
skola de ersättas av sakägarna.

12 §.

För resa till och från det ställe, där ägodelningsrätten sammanträder, så
ock för uppehållet vid rätten njute ägodelningsdomaren och ägodelningsnämndemännen
ersättning enligt gällande resereglemente i den mån ej nedan
annat stadgas.

Till ägodelningsdomaren gäldas denna ersättning av allmänna medel, till
ägodelningsnämndemännen av sakägarna.

Lag samma vare angående av ägodelningsrätten beslutad syn.

Förekomma vid ett sammanträde flera ärenden, värde den å sakägarna belöpande
kostnaden å alla ärendena fördelad efter som skäligt prövas.

Hålles sammanträde med ägodelningsrätt å lagtima ting eller sammanträde
med tremansnämnd, och är den tjänstförrättande domaren även ägodelningsdomare,
eller är ägodelningsnämndeman tillika tjänstgörande nämndeman,
njute dessa ingen, utan blott de övriga ledamöterna ersättning.

Finner i fall, varom i 4 kap. 4 § sista stycket sägs, ägodelningsrätten laga
förfall icke hava förelegat, skola, där ej särskilda omständigheter annat föranleda,
utgifterna för ägodelningsrättens sammanträde ersättas av sökanden.

155

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

13 §•

Att biträda ägodelningsrätten kalle ägodelningsdomaren, där så finnes erforderligt,
vederbörande överlantmätare.

Förekommer vid ägodelningsrätt fråga, för vars bedömande fordras särskilda
fackkunskaper, som icke annorledes äro tillgängliga för rätten, må
såsom biträde tillkallas i sådant ämne sakkunnig person.

14 §.

Där enligt denna lag föreskrives, att besvär i jorddelningsmål skola till
ägodelningsdomare eller överlantmätare ingivas, stånde klaganden jämväl
öppet att på eget äventyr i betalt brev med allmänna posten till ägodelningsdomaren
eller överlantmätaren insända besvären så tidigt, att de komma
ägodelningsdomaren eller överlantmätaren tillhanda inom utgången av den
för talans fullföljande för varje särskilt fall stadgade tid.

B. Om vad till jorddeluingsmål är att hänföra.

15 §.

Till jorddelningsmål hänföras:

•1. Skiftesmål.

2. Avstyckningsmål.

3. Mål om rågång eller annan fastighetsgräns eller om ägoutbyte, ändå att
det icke jämlikt 17 § 2 är att anse såsom skiftesmål.

4. Sådan tvist om äganderätt eller ständig besittningsrätt till jord eller om
innehav av äga, som enligt 3 kap. 12 § skall underställas ägodelningsrätts
prövning.

5. I sammanhang med avstyckningsförrättning uppkommande tvist, varom i
19 kap. 15 § sista stycket förmäles.

6. Tvist, som i samband med jorddelningsförrättning yppas angående beståndet
och omfånget av rättighet till skogsfång, mulbete eller annat å fastighet,
som ingår i förrättningen, vilande servitut.

7. Mål om beloppet eller fördelningen av kostnader för jorddelningsförrättning,
som i denna lag avses.

8. Mål, som enligt stadgande i avd. III i denna lag eller eljest enligt lag eller
författning skall av ägodelningsrätt upptagas.

16 §.

Fråga, som i sammanhang med jorddelningsförrättning uppkommer,
om viss äga utgör fastighet för sig eller hör till annan fastighet,
om äga är att anse såsom samfälld,

om delägare har del i skifteslag efter andelstal eller inom vissa gränser,
om äga hör till en eller annan ägolott,

156

Kung!,. Maj:ts proposition Nr 38,

om äga skall anses såsom odaläga och i sådan egenskap tillhöra viss ägolott
utöver dess ägobelopp enligt delningsgrunden,

skall, iindå att den icke jämlikt 15 § 4 må vara att till jorddelningsmål
hänföra, räknas såsom sadant mål och förty tillhöra ägodelningsrätts upptagande.

Fråga, som i sammanhang med jorddelningsförrättning uppkommer om
skyldighet för lantmätare att på egen bekostnad helt eller delvis omgöra förrättning
eller att gälda kostnaden för ägodelningsrättens sammanträde, skall
ock såsom jorddelningsmål anses.

17 §.

Till skiftesmål hänföras:

1. Mål om tillstånd till laga skifte.

2. Annat underställnings- eller besvärsmål, i vilket under laga skifte vidtagen
åtgärd eller meddelat beslut jämlikt denna lag dragés under ägodelningsrättens
prövning.

3. Mål om fastställelse av laga skifte.

4. Mål om rättelse i fastställt skifte.

5. Mål rörande talan emot eller fastställelse av sådan förrättning, som jämlikt
stadgandet i 14''kap. 10 § hållits efter det laga skifte blivit fastställt.

18 §.

Till avstyckningsmål hänföras:

1. Mål om tillstånd till avstyckning.

2. Besvärsmål, däri av förrättningsmän jämlikt 19 kap. 14 § andra stycket
eller 18 § andra stycket sista punkten meddelat beslut, att avstyckning
icke kan äga rum, dragits under ägodelningsrättens prövning.

3. Mål, avseende besvär över avslutad avstyckningsförrättning.

4. Mål om fastställelse av avstyckning.

C. Om talans fullföljande lios ägodelningsrätten.

19 §.

Om de fall, i vilka beslut eller åtgärd under jorddelningsförrättning skall
underställas ägodelningsrättens prövning, därom är förut i denna lag stadgat.

20 §.

Är delägare missnöjd med beslut i fråga, varom i 3 kap. 10 § sägs, eller
med under laga skifte vidtagen åtgärd eller meddelat beslut angående jäv
mot förrättningsmän, där beslutet ej innebär gillande av framställd jävsanmärkning,
delägares yrkande att hans ägor jämlikt 1 kap. 21 § icke skola

Kungl. Maj:ts propo&iiio-i Nr 38.

157

ingå i skifte, nyttjande under skiftet av skog eller torvmosse, bestämmande
av rågång eller annan fastighetsgräns, ägoutbyte, delningsgrund, undantag av
mark från skifte, ägors gradering, därunder inbegripet åsättande av sådant
jämförelsetal eller uppskattningsvärde, varom i 11 kap. 2 § andra stycket
sägs, eller angående hävdeförteckning, då innehavet är delningsgrund eller
eljest kan inverka på ägotilldelningen, och skall frågan ej genom underställning
dragas under ägodelningsrättens prövning, har han att inom trettio dagar
från det beslutet avkunnades eller ägobeskrivningen eller hävdeförteckningen
behandlades å sammanträde till överlantmätaren i länet ingiva till vederbörande
ägodelningsrätt ställda besvär.

Vad nu sagts äge ej tillämpning, där skifte avser skifteslag enligt 1 kap.
2 § under 2 eller 3, utom så vitt angår beslut i fråga om bestämmande av
rågång eller annan fastighetsgräns.

21 §.

Mot beslut eller åtgärd under laga skifte i andra fall, än där enligt 20 §
särskild talan äger rum, må talan fullföljas på enahanda sätt, som där sägs,
inom fyrtiofem dagar från det sammanträde, då skiftet förklarats avslutat.

22 §.

Har delägare icke närvarit, då beslut i ärende, som enligt 20 § är föremål
för särskild talan, meddelades, eller då ägobeskrivning eller hävdeförteckning
behandlades å sammanträde, och kan han styrka, att han då haft
laga förfall och ej kunnat ställa ombud för sig, då må han mot det beslut
eller den åtgärd anföra besvär sist inom trettio dagar från förfallets upphörande,
där ej tid för klagan mot skiftet då är ute.

23 §.

Är någon missnöjd med beslut, varigenom jämlikt 19 kap. 14 § andra stycket
eller 18 § andra stycket sista punkten avstyckningsförrättning förklarats icke
kunna äga rum, eller eljest med beslut eller åtgärd under avstyckningsförrättning,
och skall frågan ej genom underställning dragas under ägodelningsrättens
prövning, har han att till överlantmätaren ingiva sina till ägodelningsrätten
ställda besvär i första fallet inom trettio dagar från den dag, beslutet gavs,
men eljest inom trettio dagar från den dag, då förrättningen, på sätt i
19 kap. 21 § sägs, blivit avslutad.

Har avstyckning vid förrättningens avslutande blivit av samtliga sakägare
medelst påskrift å protokollet godkänd, må talan mot förrättningen sedermera
icke föras.

24 §.

Mot åtgärd eller beslut under jorddelningsförrättning, som i denna lag avses,
i andra fall, än nu är sagt, må talan föras genom besvär, som, ställda till
ägodelningsrätten, skola ingivas till överlantmätaren i länet inom trettio dagar

158

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

från den dag, då den förrättning, under vilken åtgärden vidtagits eller beslutet
meddelats, blivit avslutad.

Under jorddelningsförrättning inbegripes jämväl förrättning, som jämlikt 14
kap. 10 § hålles efter det laga skifte blivit fastställt.

D. Om förfarandet hos ägodelningsdomaren och vid ägodelningsrätten.

25 §.

1 de fall, då uppkommen fråga skall underställas ägodelningsrättens prövning,
insände lantmätaren, där frågan ej rör tvist, varom i 3 kap. 12 § förmäles,
skyndsamt till överlantmätaren i länet handlingarna i målet eller utdrag av
dem i vad de angå underställda frågan. Är fråga om tvist, varom nyss sagts,
skola handlingarna insändas till vederbörande ägodelningsdomare.

I fall, som i 4 kap. 4 § sista stycket sista punkten avses, åligger det överlantmätaren
att efter anmodan av ägodelningsdomaren från lantmätaren infordra
handlingarna i ärendet.

26 §.

Åvse besvär klagan över att jäv mot förrättningsman ogillats, översände
överlantmätaren genast besvären till vederbörande ägodelningsdomare. I andra
fall förelägge han, där ej på grund av stadgande i denna lag handlingarna
i målet ändå skola till överlantmätaren insändas, förrättningslantmätaren att
inom viss tid insända nämnda handlingar.

Där för besvärs prövning erfordras tillgång till karta, skall denna insändas
jämte handlingarna. Att, där besvär röra avslutad förrättning, lantmätaren
har att till överlantmätaren insända karta och handlingar, därom är nedan i
41 § stadgat.

27 §.

Sedan i mål, som i 25 § första stycket första punkten samt andra stycket
ävensom i andra punkten av första stycket och andra stycket av 26 § avses,,
handlingar och karta inkommit till överlantmätaren samt, såvitt fråga är om
besvärsmål, tiden för talans fullföljande gått till ända, överlämne överlantmätaren
så fort ske kan samtliga handlingar jämte eget yttrande ävensom
det yttrande, han må hava infordrat från förrättningslantmätaren, till vederbörande
ägodelningsdomare.

Gälla besvär avslutat skifte eller annan förrättning skall yttrande av överlantmätaren
jämväl innefatta redogörelse för verkställd teknisk granskning av
förrättningen.

28 §.

Finner ägodelningsdomaren inkommet mål icke tillhöra ägodelningsrättens
upptagande, teckne han beslut därom å handlingarna eller besvärsskriften
och underrätte ofördröjligen vederbörande att beslut meddelats. Mot sådant

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

159

beslut må besvär anföras på sätt i 53 § föreskrives, och skall underrättelse
härom tecknas vid beslutet.

Avse besvär klagan över ogillande av jäv mot förrättningsman, meddele
ägodelningsdomaren skyndsamt beslut över besvären.

I andra fall än dem, om vilka ovan i denna paragraf sagts, utsätte ägodelningsdomaren,
så snart lämpligen kan ske, tid och ort för målets handläggning
vid ägodelningsrätten och läte kungörelse därom och kallelser till sammanträdet
ske på sätt i 10 § sägs.

29 §.

Sedan behörig kungörelse och kallelse ägt rum, skall till ägodelningsrätten
inkommet mål företagas till handläggning och avgörande å utsatt tid utan
hinder av delägares, allmänt ombuds eller förrättningslantmätarens utevaro.

30 §.

Över invändning, som göres av part, meddele ägodelningsrätten särskilt
beslut, där invändningen är av den beskaffenhet att sådant erfordras. Innefattar
beslutet ej avvisande av målet, skall med handläggningen av målet
fortgå, och må talan mot beslutet fullföljas i sammanhang med besvär i
huvudsaken.

31 §.

Syn skall förrättas av ägodelningsrätten, där ej med synen avses allenast
utredande av teknisk fråga. I sådant fall må syn efter förordnande av rätten
eller ägodelningsdomaren förrättas av överlantmätaren ensam eller med biträde
av två ägodelningsnämndemän.

Om syn, som ej förrättas vid rättens sammanträde, underrätte överlantmätaren,
på sätt kan finnas lämpligt, delägare och allmänna ombud.

32 §.

Finner ägodelningsrätten vid prövning av inkommet mål, att förrättning
bör avbrytas eller att förrättning, som avbrutits, bör oberoende av anförda
besvär fortgå, meddele föreskrift därom till förrättningslantmätaren. Anser
ägodelningsdomaren i anledning av inkommet mål skäl förefinnas för förrättnings
avbrytande, utställe så snart ske kan ärendet till ägodelningsrättens
avgörande.

Sådan föreskrift, som i denna paragraf sägs, träde genast i kraft och gälle
till dess annorlunda förordnats.

33 §.

Mål böra av ägodelningsrätten företagas i den ordning de inkommit; dock
att mål, som omförmäles i 20, 25 eller 32 §, i allmänhet bör företagas framför
andra.

160

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

34 §.

Utan hinder av vad i 33 § är stadgat, må senare inkommet mål företagas
framför ett tidigare inkommet, när besparing i kostnad kan vinnas därmed
eller arbetets jämna gång därigenom befordras.

35 §.

Ägodelningsdomaren före protokoll vid ägodelningsrättens sammanträden
och underskrive protokollet å rättens vägnar. Han skall ock föranstalta därom
att anteckning om sådant till ägodelningsrätten inkommet jorddelningsmål,
som avses i 15 § under 4, 5 och 6 samt 16 § första stycket, ofördröjligen
verkställes i vederbörande häradsrätts lagfartsprotokoll.

Ägodelningsdomaren skall föra dagbok över till rättens eller ägodelningsdomarens
åtgärd inkomna mål samt inom en månad efter varje års slut insända
dagboken till justitiekanslersämbetet vid bot av en krona femtio öre
för var dag han uteblir. Formulär till dagbok fastställes av Konungen.

36 §.

Yppas, då beslut skall av ägodelningsrätt meddelas, skiljaktiga meningar,
vare lag som i rättegångsbalken stadgas beträffande andra domstolar än
häradsrätt.

Vid omröstning säge ägodelningsdomaren sin mening först.

37 §.

Ägodelningsrättens utslag skall avkunnas offentligt och underrättelse däri
meddelas om vad den, som vill söka ändring i huvudsaken eller i det,
som förefallit under ärendets handläggning, har att iakttaga för fullföljd av
sin talan.

Det åligger ägodelningsdomaren att tillställa förrättningslantmätaren ett
exemplar av utslaget ävensom, där så finnes nödigt, av rättens protokoll i
ärendet eller vissa delar därav.

38 §.

I allt övrigt, varom ej i detta kapitel finnes särskilt stadgat, skall beträffande
ägodelningsrätt och rättegången därstädes i tillämpliga delar gälla vad
i lag är föreskrivet för häradsrätt.

39 §.

Åtal mot ledamot i ägodelningsrätt för fel eller försummelse i ämbetet skall
upptagas av vederbörande hovrätt.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38. 161

E. Om fastställelse av jorddelningsförrättning.

40 §.!

Då klagan fullföljts mot avslutad jorddelningsförrättning, varom i denna
lag sägs, skall ägodelningsrätten pröva förrättningen till alla delar, även om
anmärkning blott i viss del framställts mot förrättningen.

Finnes i förrättningen fel av beskaffenhet att inverka på förrättningen i dess
helhet, skall förrättningen undanröjas. Hava fel förelupit, vilka inverka allenast
på vissa åtgärder under förrättningen, har ägodelningsrätten att, med
undanröjande av dessa åtgärder, meddela erforderliga föreskrifter för åstadkommande
av rättelse. Finnes förrättningen lagligen beskaffad, meddele ägodelningsrätten
fastställelse å förrättningen.

Har laga skifte eller avstyckning ägt rum inom samhälle, där den för städerna
gällande ordning för bebyggande skall iakttagas, skall, där vid förrättningen
sådant påyrkats eller ägodelningsrätten eller ägodelningsdomaren eljest
så prövar nödigt, innan ärendet avgöres yttrande däri inhämtas från byggnadsnämnden.

Är fråga om avstyckning av mark för sammanläggning med annan fastighet,
må fastställelse ej meddelas med mindre tillika gives förordnande om
sammanläggningen.

41 §.

Sedan jorddelningsförrättning, som i denna lag avses, blivit avslutad, åligger
det lantmätaren, vare sig besvär i anledning av förrättningen anföras eller
icke, att inom den för besvärs anförande för varje fall stadgade tid till överlantmätaren
i länet insända till förrättningen hörande karta, där sådan finnes,
ävensom handlingarna angående förrättningen. I fall, varom i 26 § andra
stycket sägs, har lantmätaren att till överlantmätaren insända kartan och
handlingarna angående förrättningen inom femton dagar från det förrättningen
blivit avslutad.

Hava besvär icke inom stadgad tid anförts, överlämne överlantmätaren,
där ej stadgandet här nedan i tredje stycket annat föranleder, kartan och
handlingarna till vederbörande ägodelningsdomare, bifoge ock eget yttrande
ävensom den förklaring över gjorda anmärkningar, han må hava infordrat
från förrättningslantmätaren. I fråga om yttrande, varom nu är sagt, skall
vad i 27 § andra stycket sägs äga motsvarande tillämpning. Sedan karta och
handlingar sålunda inkommit till ägodelningsdomaren, företage denne förrättningen
till prövning, dock att vad i 40 § tredje stycket sägs härvid skall
äga tillämpning. Där anledning ej förekommer till annat än att förrättningen
är lagligen beskaffad, samt, såvitt angår avstyckning av mark för sammanläggning
med annan fastighet, hinder icke möter till följd av stadgandet i
40 § fjärde stycket, meddele ägodelningsdomaren fastställelse å förrättningen,
men eljest hänskjute han frågan till ägodelningsrätten samt utsätte på sätt i

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 saml. 31 käft. (hr 38). 11

162

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

28 § tredje stycket stadgas tid och ort för ärendets behandling vid nämnda
domstol; skolande för ifrågavarande fall vad i 40 § andra stycket sägs äga
motsvarande tillämpning.

Utgöres förrättning av avstyckning, med vilken avses bildande av särskild
fastighet, och hava besvär mot förrättningen icke blivit inom föreskriven tid
anförda, äge överlantmätaren, med iakttagande av vad i 40 § tredje stycket
stadgas, företaga förrättningen till prövning samt meddela fastställelse å förrättningen.
Har förrättningen, på sätt i 23 § andra stycket sägs, blivit av samtliga
sakägare medelst påskrift å protokollet godkänd, äge överlantmätaren
genast företaga förrättningen till prövning och fastställelse. Förekommer vid
prövning, varom i detta stycke är sagt, anledning att förrättning icke är lagligen
beskaffad, hänskjuta överlantmätaren frågan till ägodelningsrätten, skolande
för sådant fall de här ovan i andra stycket första och andra punkterna meddelade
föreskrifter äga tillämpning.

42 §.

Befinnes vid prövning av jorddelningsförrättning, att i densamma förekommer
fel av större betydenhet, insände ägodelningsdomaren kartan och handlingarna
ävensom ett exemplar av ägodelningsrättens protokoll och utslag i
ärendet till lantmäteristyrelsen.

43 §.

Sedan beslut om fastställelse meddelats eller, där talan mot detsamma får
fullföljas, vunnit laga kraft eller blivit genom slutligt utslag fastställt, teckne
ägodelningsdomaren, i den mån ej föreskriften här nedan i tredje stycket
annat föranleder, bevis om fastställelsen å kartan, därest sådan finnes, ävensom,
där fråga är om annan förrättning än avstyckning, å förrättningshandlingarna,
allt i enlighet med av Konungen utfärdade närmare föreskrifter.

Lag samma vare där Konungen, med ändring av ägodelningsrätts utslag,
varigenom jorddelningsförrättning upphävts eller rättelse däri föreskrivits, godkänt
förrättningen.

Har i fall, som i 41 § tredje stycket avses, överlantmätare meddelat fastställelse
å avstyckningsförrättning, skall vad ovan i första stycket stadgas om
ägodelningsdomaren i tillämpliga delar gälla beträffande överlantmätaren.

44 §.

Ägodelningsdomaren åligger att föra protokoll över av honom jämlikt föreskrifterna
i detta kapitel handlagda mål och meddelade fastställelse^

Där överlantmätaren jämlikt 41 § tredje stycket handlagt avstyckningsmål,
skall vad ovan i första stycket sägs om ägodelningsdomaren äga motsvarande
tillämpning beträffande överlantmätaren.

163

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

45 §.

Har vid jorddelningsförrättning blivit bestämt, att ersättning skall från ägolott
utgå, åligge det ägodelningsdomaren, efter det fastställelse å förrättningen
meddelats eller, där talan mot beslutet om fastställelse må föras, beslutet
vunnit laga kraft eller blivit genom slutligt utslag fastställt, att föranstalta
därom, att angående beloppet samt de tider, å vilka ersättningen skall betalas,
anteckning varder gjord såväl i inteckningsprotokollet å nästa rättegångsdag
under lagtima ting som ock i inteckningsboken.

46 §.

Har vare sig i sammanhang med laga skifte eller såsom särskild förrättning
verkställts utbrytning av mark i vederlag för servitut, eller har vid
laga skifte redan bestående servitut bibehållits eller vid jorddelningsförrättning
nytt servitut bildats, åligge det ägodelningsdomaren, efter det fastställelse
å förrättningen meddelats eller, där talan mot beslutet om fastställelse må
föras, beslutet vunnit laga kraft eller blivit genom slutligt utslag fastställt,
att föranstalta därom, att anteckning om förhållandet varder gjord i inteckningsprotokollet
å nästa rättegångsdag under lagtima ting ävensom i inteckningsboken;
skolande i förstberörda fall anteckningen jämväl innefatta upplysning
därom att servitutet upphört att gälla.

Har i fall, varom i 41 § tredje stycket sägs, överlantmätaren meddelat fastställelse
å avstyckningsförrättning, skall vad ovan i första stycket stadgas om
ägodelningsdomaren äga motsvarande tillämpning beträffande överlantmätaren.

F. Om rättelse i fastställt skifte.

47 §.

Har, sedan laga skifte blivit genom laga kraftägande beslut fastställt, utrönts,
att vid skiftet förelupit fel i uträkningen eller mätningen, äge den
delägare, som därigenom erhållit mindre ägobelopp än honom skolat tillkomma,
att hos ägodelningsrätten söka rättelse inom ett år från det kartan
utlämnats till delägarna på sätt i 16 kap. 7 § sägs.

Beträffande ansökan om sådan rättelse skall vad som är stadgat om besvär
över jorddelningsförrättning äga motsvarande tillämpning.

48 §.

Sådan rättelse, som i 47 § sägs, skall verkställas genom jämkning i skiftet
på det sätt, att minsta rubbning av skiftet sker. Dock må under de villkor,
som i 16 kap. 6 § stadgas, rättelse ske genom bestämmande av vederlag i
penningar, och skall beträffande verkställande av dylik rättelse vad i nyssnämnda
paragrafs sista stycke stadgas äga motsvarande tillämpning.

164

Kungl. Maj:ts proposition, Nr 38.

Kostnaden för rättelsen så ock för förfarandet vid ägodelningsrätten skall,
där ej särskilda omständigheter annat föranleda, gäldas av den lantmätare,
som förrättat skiftet.

49 §.

I fråga om utsättande och avslutande av sådan förrättning, som avses i
48 §, så ock om fullföljd av talan emot och om fastställelse av förrättningen
skall vad om laga skifte är stadgat äga motsvarande tillämpning.

G. Om fullföljd från ägodelningsrätt av talan i jorddelningsmål.

50 §.

Över beslut, som ägodelningsdomare meddelat i anledning av jäv mot förrättningsman
eller varigenom ägodelningsdomare eller överlantmätare meddelat
fastställelse å jorddelningsförrättning, må klagan ej föras.

Ej heller må klagan föras över utslag av ägodelningsrätt i fråga om ägors
gradering, utan så är att graderingen verkställts med tillämpning av stadgandet
i 11 kap. 2 § tredje stycket, eller om åsättande av sådant jämförelsetal
eller uppskattningsvärde, varom i 11 kap. 2 § andra stycket förmäles, ej
heller emot sådant utslag av ägodelningsrätt, varigenom ägodelningsrätten,
efter det ägodelningsdomare eller överlantmätare jämlikt stadgandet i 41 §
andra eller tredje stycket hänskjuta fråga om fastställelse å jorddelningsförrättning
till ägodelningsrätten, meddelat fastställelse å förrättningen.

51 §.

Mot ägodelningsrätts utslag i andra frågor, än i 50 § andra stycket sägs,
må talan fullföljas hos Konungen.

Mot utslag, varigenom ägodelningsrätt, efter det besvär anförts i anledning''
av avslutad förrättning, meddelat fastställelse å förrättningen, må talan fullföljas
allenast av den, vars besvär genom utslaget lämnats utan bifall, och i
den mån, honom därigenom emot gått.

52 §.

Har fastställelse vägrats å jorddelningsförrättning, mot vilken besvär icke
blivit anförda, må klagan över utslaget fullföljas jämväl av förrättningslantmätaren.

Innefattar eljest ägodelningsrätts beslut förpliktande för förrättningslantmätaren
att utan särskild ersättning omgöra förrättning eller del därav eller
att gälda kostnad för ägodelningsrättens sammanträde, då må han föra klagan
mot beslutet härutinnan.

165

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

53 §.

Talan, varom i 51 § första stycket sägs, föres genom besvär, vilka i två
exemplar och åtföljda av ägodelningsrättens protokoll skola ingivas till ägodelningsdomaren
inom trettio dagar från utslagets dag, denna oräknad.

Har klaganden underlåtit att till ägodelningsdomaren inkomma med ägodelningsrättens
protokoll, och är ej detta av annan part ingivet, förelägge
ägodelningsdomaren klaganden viss tid att inkomma därmed, vid äventyr att,
där det ej är hos Konungen tillgängligt, då målet företages till avgörande,
klaganden skall hava förlorat sin talan.

54 §.

Då besvär sålunda inkommit, läte ägodelningsdomaren genast översända
ena exemplaret av inlagan till den delägare, som enligt 16 kap. 2 § blivit
utsedd att förvara förrättningshandlingarna, eller, om denne är klagande eller
icke någon blivit utsedd att förvara förrättningshandlingarna eller hinder eljest
möter, till annan delägare, och förelägge genom kungörelse i kyrkan, på sätt
i 3 kap. 1 § sägs, de icke klagande delägarna att inom trettio dagar från
kungörandet till ägodelningsdomaren ingiva eller med posten insända till
Konungen ställd skriftlig förklaring över besvären, vid påföljd att icke vidare
varda i ärendet hörda. Kungörelse, varom ovan sägs, skall innehålla uppgift
å den person, till vilken besvärsinlagan blivit översänd.

55 §.

Yrkas i besvär, att ersättningsskyldighet eller skyldighet att utföra arbete
på egen bekostnad må åläggas förrättningslantmätaren, eller erfordras eljest
förklaring av denne, skola besvärshandlingarna tillställas honom med föreläggande
att med återställande av handlingarna förklara sig inom trettio dagar
från föreläggandets dag, vid påföljd att icke vidare varda i ärendet hörd.

56 §.

Sedan infordrade förklaringar inkommit eller den förelagda tiden tilländagått
utan att förklaring avgivits, skall ägodelningsdomaren insända handlingarna
i målet till Konungens nedre justitierevision.

166

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

Förslag

till

LAG

om vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen om
delning av jord å landet.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Den nu antagna lagen om delning av jord å landet skall äga giltighet för
rikets landsbygd, dock att beträffande vissa jorddelningsförrättningar inom
samhälle å landet, för vilket skall föras fastighetsregister enligt de för stad
meddelade bestämmelser, fortfarande skola gälla 5 och 6 kap. i lagen om
fastighetsbildning i stad. Vad i IV avd. i nya lagen stadgas skall i tillämpliga
delar och i den mån ej annorlunda särskilt är föreskrivet äga motsvarande
tillämpning jämväl beträffande stad ävensom i fråga om ovan
avsedda förrättningar inom samhälle, varom nyss är sagt. Då i berörda avdelning
stadgas, att handling skall ingivas till eller infordras av vederbörande
överlantmätare eller att fastställelse å avstyckning må meddelas av
överlantmätaren, skall dock vad sålunda om överlantmätaren föreskrives i stad,
som ej lyder under landsrätt, hava avseende å ägodelningsrätten eller dess
ordförande. Den nya lagen jämte vad här nedan stadgas skall lända till efterrättelse
från och med den dag, Konungen bestämmer, och skall, där så ske
kan, tillämpas jämväl å frågor, som därefter förekomma vid handläggning
av förut påbörjade förrättningar. Val av ägodelningnämndemän så ock de
åtgärder, som för inrättande av ägodelningsrätter enligt den nya lagen eljest
erfordras, må efter ty Konungen bestämmer kunna äga rum innan den nya
lagen i övrigt trätt i kraft. 2

2 §.

Genom nya lagen upphävas:

12 kap. 5 och 6 §§ samt 13 kap. jordabalken;

1 kap. samt 19 kap. 4 § byggningabalken;

stadgan den 9 november 1866 om skiftesverket i riket;

lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring; kungl.

cirkuläret den 15 juli 1766 om länsgränssynerätt;

§ 8 i kungl. förordningen den 1 augusti 1805 om skogarna i riket i vad
den innehåller föreskrifter om villkor för delning av sockenallmänning samt
om Konungens befallningshavandes befattning med frågor om delning av
sådan allmänning;

kungl. brevet den 19 mars 1839 angående vissa föreskrifter rörande laga

Eungl. Maj:ts proposition Nr 38.

167

skifte i Gävleborgs län; samt, i den mån ej i 7 § annat sägs, kungl. kungörelsen
den 18 februari 1859 om förändrade föreskrifter i avseende å besuttenhets-
och skiftesväsendet i Kopparbergs län;

tillika med alla de särskilda stadganden, vilka innefatta ändring eller förklaring
av vad sålunda upphävda lagrum innehålla eller tillägg därtill, där
ej här nedan annorlunda stadgas;

så ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning stridande mot
nya lagens bestämmelser.

3 §■

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum,
som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall sådan bestämmelse i
stället tillämpas.

Vad i lag eller författning stadgas i avseende å ledamot i ägodelningsrätt
skall gälla om ägodelningsnämndeman.

4 §.

Mål, som innan nya lagen träder i kraft inkommit till ägodelningsrätt eller
sådan rätts ordförande men ännu icke undergått behandling, skall för handläggning
överlämnas till vederbörande enligt nya lagen inrättade ägodelningsrätt
eller denna rätts ordförande.

Mål, som vid nämnda tid handlagts men icke slutligt avgjorts av ägodelningsrätten
eller dess ordförande, skall slutligt handläggas av samma rätt
eller dess ordförande.

Mål, som i denna paragraf avses, skall, i den mån ej nu annorlunda sagts,
behandlas enligt äldre lag.

5 §■

Vad i äldre lag är stadgat om ordning för anförande av besvär över skifte
skall fortfarande gälla i fråga om skiftesåtgärd, som vidtagits innan nya lagen
trätt i kraft.

6 §.

Jämkning på grund av fel i uträkning i skifte, som fastställts innan nya
lagen trätt i kraft, må sökas inom förut stadgad tid. 7 8

7 §.

I fråga om laga skifte till rubbning av storskifte, som inom Kopparbergs
län blivit verkställt på bekostnad eller med understöd av staten, skall vad i
kungl. kungörelsen den 18 februari 1859 finnes stadgat om skiftesvitsord fortfarande
lända till efterrättelse.

8 §.

Vad om förbud mot avsöndring från lotshemman av krono- eller skattenatur
är i nådiga brevet den 19 augusti 1823 samt förordningen den 9 juli
1862 stadgat skall äga motsvarande tillämpning i fråga om avstyckning.

168

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

9 §•

Genom nya lagen göres ej ändring i de genom lagen den 5 juni 1909
stadgade särskilda bestämmelser angående laga skiften i Jukkasjärvi och
Karesuando socknar av Norrbottens län. Lagen den 5 juni 1909 om uteslutande
tills vidare av rätten att erhålla laga skifte inom vissa områden skall
jämväl fortfarande äga giltighet, dock allenast i vad den innefattar hinder
mot skiftande av samfälld husbehovsskog.

10 §.

Vad i lagen den 22 juni 1921 huru förhållas bör med ströängar vid ägostyckning
inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmark ävensom i lagen
av samma dag om förbud mot avsöndring av ströängar inom nämnda lappmark
stadgas skall äga motsvarande tillämpning i fråga om avstyckning.

11 §■

Har upplåtelse av andel för viss fastighet i oskift mark ägt rum före den
1 januari 1897 och har lagfart därå meddelats innan den nya lagen trätt i
kraft, skall den behörighet att påkalla skifte av denna mark, som, där upplåtelsen
ej skett, kunnat tillkomma fastighetens ägare, i stället tillkomma
ägaren av den upplåtna andelen.

12 §.

Har, innan den nya lagen trätt i kraft, av hemman eller av sådan under
särskilt nummer i jordeboken upptagen lägenhet, som ej tillkommit genom
avsöndring, överlåtits viss till gränserna bestämd ägovidd, och skulle enligt
äldre lag utbrytning av samma ägovidd ske genom ägostyckning, skall i avseende
å utbrytningen därav den äldre lagen tillämpas, vederbörande delägare
dock obetaget att, där de så önska samt laga hinder icke möter, göra
den överlåtna ägovidden till föremål för avstyckning.

13 §.

I fråga om avsöndring, som skett innan den nya lagen trätt i kraft, skall
vad i äldre lag stadgas fortfarande äga tillämpning, vederbörande emellertid
obetaget att, där icke fastställelse å avsöndringen meddelats eller laga hinder
eljest möter, göra det upplåtna området till föremål för avstyckning.

169

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

Förslag

till

LAG

om ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917 (nr
269) om fastighetsbildning i stad.

Härigenom förordnas, att 5 kap. 2, 3, 4, 10, 13, 14, 15, 20, 21 och 22 §§
samt 6 kap. 5, 6 och 11 §§ i lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning
i stad skola erhålla följande ändrade lydelse, samt att 6 kap. 3, 12 och
13 §§ skola utgå.

5 KAP.

2 §•

Avstyckning skall verkställas av i stadens tjänst anställd mätningsman eller,
där sådan ej finnes, av till sådan befattning behörig person, som på förslag
av byggnadsnämnden förordnas av Konungens befallningshavande att tills vidare
förrätta avstyckningar i staden. Finnes uppdraget ej kunna anförtros
föreslagen person, förordne Konungens befallningshavande som skäligt prövas.

Avstyckning företages efter skriftlig ansökan av fastighetens ägare hos
byggnadsnämnden, som överlämnar ansökningen till förrättningsmannen. I fall,
då område, som skall avstyckas, blivit till annan överlåtet, äge ock han rätt
göra framställning, som nu sagts.

Förrättningsmannen har att skyndsamt företaga förrättningen samt, där så
ske kan, i ett sammanhang bringa den till slut.

Om tid och ställe för förrättningen skall förrättningsmannen minst åtta
dagar förut underrätta byggnadsnämnden.

Vid förrättningen skola föreskrifterna i 2, 3, 6 och 7 kap., 17 kap. 3 §
första stycket samt 19 kap. 27 § i lagen om delning av jord å landet äga
motsvarande tillämpning, så vitt icke i detta kapitel är annorlunda stadgat.

Är förrättningsman av jäv hindrad företaga förrättning, anmäle ofördröjligen
förhållandet hos byggnadsnämnden, som, där ej annan efter ty i första
stycket sägs behörig förrättningsman är att tillgå, har att hos Konungens beallningshavande
utverka förordnande för särskild förrättningsman. 3

3 §.

Utan hinder av att kungörande och kallelse ej verkställts i den ordning,
som i 3 kap. 1 och 2 §§ av lagen om delning av jord å landet sägs, må
avstyckningsförrättning företagas, därest ägaren av stamfastigheten och i fall,
då område, som skall avstyckas, blivit överlåtet till annan, jämväl denne infinna
sig eller av förrättningsmannen blivi) minst åtta dagar förut bevisligen
kallade till förrättningen, samt fråga ej är om bestämmande av gräns mot
fastighet, som ej ingår i förrättningen.

170

Kungl. Maj:ts proposition År 38.

4 §.

Avstyckning må verkställas utan biträde av gode män, så vitt icke förrättningsmannen
eller sakägare finner biträde av gode män erforderligt.

Bestämmes under förrättningens gång, att gode män skola tillkallas, må
det ej verka rubbning av åtgärd, som vidtagits därförinnan.

10 §.

Har det område, som skall avstyckas, blivit till annan överlåtet, lände den
därom upprättade avhandling till efterrättelse.

Träffa sakägarna utöver vad avhandlingen innehåller överenskommelse i
ämne, som angår förrättningen, såsom att servitut till förmån för en av
styckningen berörd fastighet skall läggas å annan sådan fastighet eller med
avstyckat område följa rätt till delaktighet i område, som vid mätningsförrättning
avsatts för gemensamt behov, skall därom upprättas skriftlig förening,
som underskrives av sakägarna och bestyrkes av gode männen eller, där
sådana ej biträda vid förrättningen, av förrättningsmannen samt bilägges
protokollet.

Uppkommer mellan sakägarna tvist om den rätt, som enligt avhandlingen
eller träffad förening tillkommer en var av dem, skall frågan underställas
ägodelningsrättens prövning, och vile emellertid förrättningen.

Förekommer ej sådan tvist eller har den blivit avgjord genom laga kraft
ägande beslut, undersöke förrättningsmannen eller, där han biträdes av gode
män, förrättningsmännen, huruvida vad av sakägarna kan vara avtalat eller
bestämt eller vad berörda beslut innehåller utgör hinder för avstycknings
verkställande i enlighet med föreskrifterna i detta kapitel, samt meddele, där
sådant hinder finnes föreligga, beslut att avstyckningen icke kan äga rum.

13 §.

Sedan skillnadslinjerna mellan stamfastigheten och det avstyckade området
ävensom övriga gränser, som vid avstyckningen må hava bestämts, blivit utstakade
och utmärkta samt alla till förrättningen hörande frågor i övrigt blivit
avgjorda, skall förrättningsmannen å sammanträde med vederbörande
sakägare till sökanden eller annan, som utses av sakägarna, utgiva ett exemplar
av samtliga förrättningshandlingar emot bevis, som bilägges konceptakten,
ävensom tillkännagiva att förrättningen är avslutad; meddele ock underrättelse
om vad som skall iakttagas för fullföljd av talan emot förrättningen.

14 §.

Rådhusrätt, där sådan finnes, vare ägodelningsrätt i stad.

Stad, som lyder under landsrätt, lyde under ägodelningsrätten i den domsaga,
staden i judiciellt hänseende tillhör.

171

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

15 §.

Vad enligt 21 kap. i lagen om delning av jord å landet ankommer på
ägodelningsdomaren skall i stad med magistrat fullgöras av ordföranden i
ägodelningsrätten.

20 §.

Förrättningsmannen vare skyldig att emot stadgad lösen till vederbörande
sakägare utlämna ett exemplar av kartan inom trettio dagar från det beslut
om fastställelse av förrättningen meddelats eller, i händelse talan emot beslutet
får fullföljas, från den dag, beslutet vunnit laga kraft eller blivit genom
slutligt utslag fastställt.

21 §.

Bestämmelserna i detta kapitel skola i tillämpliga delar gälla även för samhälle
å landet, för vilket skall föras fastighetsregister enligt de för stad meddelade
bestämmelser.

22 §.

Den omständighet, att fastställelse meddelats å avstyckning, medför icke
för ägaren vidsträcktare rätt att förfoga över fastigheten än lag och författningar
eljest medgiva.

6 KAP.

5 §.

Utan hinder av att kungörande och kallelse ej verkställts i den ordning,
som 3 kap. 1 och 2 §§ av lagen om delning av jord å landet sägs, må laga
skifte å stadsjord företagas, där samtliga delägare infinna sig eller av förrättningsmannen
blivit minst åtta dagar förut bevisligen kallade till förrättningen
samt fråga ej är om bestämmande av gräns mot fastighet, som ej ingår i
förrättningen.

6 §.

Laga skifte å stadsjord må verkställas utan biträde av gode män, så vitt
icke är fråga om gränsbestämning, som i 5 § sägs, eller ock förrättningsmannen
eller delägare finner biträde av gode män erforderligt.

Bestämmes under förrättningens gång att gode män skola tillkallas, må det
ej verka rubbning av åtgärd, som vidtagits därförinnan.

11 §•

1 mom. Vad enligt detta kapitel gäller om gränsbestämning och ägoutbyte
i sammanhang med laga skifte gälle ock, då sådan förrättning eljest förekommer.

172

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

Besväras fastighet eller område av servitut, bestående av rättighet till skogsfång
och mulbete eller endera av dessa rättigheter, må på yrkande av fastighetens
ägare servitutet utan sammanhang med skifte utbrytas, där det finnes
medföra nytta och kunna ske utan någons förfång.

Rätt att erhålla utbrytning av servitut, som nu sagts, tillkomme ock ägaren
av den fastighet, till vars förmån servitutet gäller, där det visas att servitutet
äventyras.

1 avseende å förrättning, som i nästföregående två stycken avses, äge vad
i 20 kap. 6 och 9 §§ av lagen om delning av jord å landet stadgas motsvarande
tillämpning.

2 mom. Utan hinder av vad i 1 mom. första stycket sägs äger Konungen
medgiva att inom visst område, som är uppdelat i ett flertal fastigheter,
gränsbestämning må äga rum med tillämpning av föreskrifterna i 2 kap. Vid
framställning om medgivande, som nu sagts, skall fogas karta i två exemplar,
noga angivande det område, framställningen avser.

Denna lag träder i kraft den dag, då lagen om delning av jord å landet
träder i kraft, och skall, där så ske kan, tillämpas jämväl å frågor, som därefter
förekomma vid handläggning av förut påbörjade förrättningar, dock att
vad i 5 och 6 §§ i lagen om vad iakttagas skall i avseende å införande av
lagen om delning av jord å landet sägs skall äga motsvarande tillämpning.

Tvist, som jämlikt 5 kap. 10 § enligt dess tidigare lydelse före lagens
ikraftträdande hänvisats till domstol, skall i sådan ordning fullföljas.

Mål, som innan nya lagen träder i kraft, inkommit till magistrat i dess
egenskap av ägodelningsrätt men ännu icke undergått behandling, skall för
handläggning överlämnas till rådhusrätten i dess berörda egenskap eller till
nämnda rätts ordförande.

Mål, som vid tiden för nya lagens kraftträdande handlagts men icke slutligt
avgjorts av magistrat såsom ägodelningsrätt, skall slutligt handläggas av
magistraten.

Mål, som i närmast föregående två stycken avses, skall i den mån nu ej
annorlunda sagts, behandlas enligt äldre lag.

Avstyckningsärende, som vid lagens ikraftträdande är hos magistrat eller
Konungens befallningshavande anhängigt men ännu icke upptagits till behandling,
skall för handläggning och avgörande överlämnas till vederbörande ägodelningsrätt
eller ägodelningsdomare eller överlantmätare. Har sådant ärende
å nämnda tid hos magistrat eller Konungens befallningshavande handlagts
men ännu icke avgjorts, skall det av samma myndighet behandlas och avgöras;
och må klagan över magistratens eller Konungens befallningshavandes
beslut i ärendet fullföljas enligt 5 kap. 22 § enligt dess lydelse före denna
lags ikraftträdande.

173

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

Förslag

till

LAG

om ändrad lydelse av 6 § i förordningen den 16 juni 1875
(nr 42) angående lagfart å fång till fast egendom.

Härigenom förordnas, att 6 § i förordningen den 16 juni 1875 angående
lagfart å fång till fast egendom skall erhålla följande ändrade lydelse:

1 mom. Sökes lagfart på grund av överlåtelse från annan, må ansökningen
ej beviljas, med mindre det upplyses, att förre ägaren ej var gift, eller
det visas, att samtycke eller tillåtelse till överlåtelsen givits, efter ty i 6
kap. 4 eller 6 § giftermålsbalken sägs, eller att överlåtelsen ändock är
gällande.

2 mom. Är lagfart sökt på grund av testamente, dom eller annan handling,
som ej vunnit laga kraft, må ansökningen icke bifallas förr än det visas,
att handlingen blivit ståndande.

3 mom. Har ägare av fastighet därav till annan överlåtit visst till gränserna
bestämt område, och ingår det område ej i tomtindelning, må lagfart
å fånget ej beviljas förrän fastställelse meddelats å lantmäteri- eller mätningsförrättning,
varigenom det överlåtna området lagligen utbrutits, eller, där talan
mot beslutet om fastställelse må föras, detsamma vunnit laga kraft eller blivit
genom slutligt utslag fastställt.

Denna lag träder i kraft den dag, då lagen om delning av jord å lande
träder i kraft. Utan hinder av vad i 3 mom. stadgas skall äldre lag tillämpas,
där överlåtelse av område ägt rum före sagda dag samt området utbrutits
genom jordavsöndring.

Förslag

till

LAG

om ändring i vissa delar av förordningen den 16 juni 1875
(nr 42 s. 12) angående inteckning i fast egendom.

Härigenom förordnas, att 24, 36 och 37 §§ i förordningen den 16 juni
1875 angående inteckning i fast egendom skola erhålla följande ändrade
lydelse:

174

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.
24 §.

1 mom. Har i enlighet med gällande bestämmelser om expropriation eller
om ändring eller utrivning av vattenverk eller enligt vattenlagen fast egendom
blivit avträdd samt ersättningen å behörig ort nedsatts, eller, där fråga
är om strömfall, för vilket enligt sistnämnda lag ersättningen bestämts att
utgå medelst kraftöverföring, denna i föreskriven ordning påbörjats, skall vad
sålunda avträtts ej vidare häfta för inteckning, som meddelats i egendomen;
skolande därom, sedan till rälten eller domaren inkommit anmälan om förhållandet,
göras anteckning i inteckningsprotokollet såsom i 23 § sägs.

Har egendom blivit avträdd jämlikt lagen om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare
att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område, skall, sedan
områdets inlösen fullbordats, vad i föregående stycke stadgats äga tillämpning.

Köpes egendom åter enligt lagen om återköpsrätt till fast egendom, skall
densamma, sedan rättens utslag vunnit laga kraft och löseskilling, där så skall
ske, blivit hos vederbörande myndighet nedsatt, ej vidare häfta för andra inteckningar
än dem, som påvila egendomen med rätt framför återköpsrätten.
Anteckning därom skall, såsom i 23 § sägs, göras i inteckningsprotokollet,
sedan till rätten eller domaren inkommit anmälan, att löseskillingen nedsatts,
eller, där nedsättning ej skall ske, rättens utslag visats hava vunnit laga kraft.

2 mom. Kommer vid fördelning av ersättning enligt vattenlagen för förlorad
vattenkraft eller av ersättning, som enligt nämnda lag eller lagen om
dikning och annan avledning av vatten eller lagen om flottning i allmän
flottled tillkommer jord- eller vattenverksägare för skada eller intrång, eller
av lösen för mark, som jämlikt bestämmelserna i gruvestadgan avträtts till
gruvägare, betalning att utfalla å huvudstolen av inteckning i egendomen,
eller utfaller vid fördelning av medel, som jämlikt föreskrifterna i utsökningslagen
skola fördelas mellan rättsägare i fast egendom ändå att försäljning
av egendomen ej skett, betalning å huvudstolen av intecknad fordran, för
vars gäldande försäljningen skolat ske, eller utfaller vid fördelning av ersättningsbelopp,
på sätt i 14 kap. 15 § i lagen om delning av jord å landet
sägs, betalning å huvudstol av inteckning, för vilken fastighet häftar, vare
inteckningen till motsvarande belopp utan verkan; och varde därom, sedan
fördelningen visats vara godkänd eller hava vunnit laga kraft, anteckning
gjord i inteckningsprotokollet som nyss sagts.

Vad sålunda stadgats skall jämväl tillämpas, där enligt gällande bestämmelser
om expropriation intecknad egendom tages i besittning av den exproprierande
före expropriationens fullbordande eller allenast till en del varder
till honom avträdd eller ock nyttjanderätt eller servitutsrätt till intecknad
egendom upplåtes samt i något av de fall nu sagda äro vid ersättnings fördelning
betalning utfaller å huvudstol av inteckning, så ock där enligt vattenlagen
intecknad egendom varder avträdd, innan ersättningen blivit slutligen
bestämd, eller enligt sagda lag eller gällande bestämmelser om ändring eller

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

175

utrivning av vattenverk eller om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att
inlösa under nyttjanderätt upplåtet område allenast en del av intecknad egendom
avträdes och vid fördelning av ersättningen betalning utfaller å intecknings
huvudstol.

36 §.

1 mom. Har egendom, som gemensamt med annan häftar för inteckning,
blivit såld i den ordning utsökningslagen bestämmer, skall egendomen, sedan
auktionen vunnit laga kraft och köpeskillingen erlagts, icke vidare häfta
för större del av intecknade beloppet än köparen enligt 131 § utsökningslagen
kan hava fått avräkna å köpeskillingen eller som enligt 117 § 1 mom.
samma lag skall innestå i egendomen; och varde därom, efter ty i 23 § sägs,
anteckning gjord i inteckningsprotokollet.

Varda av gemensamt intecknade egendomar en eller flera utmätningsvis
sålda, skola de övriga ej vidare häfta för vad av inteckningen kunnat utgå
ur köpeskillingen för de egendomar, som sålts; skolande därom, när det
visas, huru köpeskillingen fördelats och att fördelningen blivit godkänd eller
vunnit laga kraft, göras anteckning i inteckningsprotokollet.

2 mom. Ej heller skola i det fall, att enligt gällande bestämmelser om expropriation
en eller flera av gemensamt intecknade egendomar helt eller delvis
avträdas till den exproprierande eller av honom före expropriationens
fullbordande tagas i besittning eller ock nyttjanderätt eller servitutsrätt till
en eller flera av gemensamt intecknade egendomar upplåtes, eller att enligt
vattenlagen eller gällande bestämmelser om ändring eller utrivning av vattenverk
eller lagen om flottning i allmän flottled en eller flera av gemensamt
intecknade egendomar varda helt eller delvis avträdda eller åtgärd vidtages,
som medför skada eller intrång å en eller flera av gemensamt intecknade
egendomar, eller att egendom, som gemensamt med annan häftar för inteckning,
återköpes enligt lagen om återköpsrätt till fast egendom eller delvis
avträdes enligt lagen om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa
under nyttjanderätt upplåtet område, eller att frälseränta, som gemensamt
med annan fast egendom häftar för inteckning, varder inlöst för statsverkets
räkning eller avlöst, eller att vid fördelning av ersättningsbelopp, på sätt
i 14 kap. 15 § i lagen om delning av jord å landet sägs, betalning utfaller
å huvudstol av inteckning, för vilken fastighet gemensamt med annan
fast egendom häftar, de övriga egendomarna häfta för intecknat belopp, varför
betalning utfallit vid ersättnings fördelning; skolande jämväl därom göras
anteckning i inteckningsprotokollet enligt vad i 1 mom. andra stycket sägs.

37 §.

1 mom. Vad i 32—36 §§ är stadgat skall äga motsvarande tillämpning,
där flera samfällt, en var till viss lott, äro ägare av intecknad egendom.

2 mom. Har egendom, sedan inteckning däri beviljades, blivit delad, skall,

176

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

såvitt ej nedan i denna paragraf annorlunda stadgas, i fråga om de särskilda
delarnas ansvarighet för intecknade beloppet tillämpas vad om flera egendomar
ovan är sagt.

3 mom. Skedde delningen genom jordavsöndring, svare stamfastigheten för
hela intecknade beloppet och lägenheten allenast för vad därav icke kan utgå
ur köpeskillingen för stamfastigheten; dock att inteckningshavaren äger att
på en gång söka betalning ur stam fastigheten och lägenheten. Äro från stamfastigheten
flera lägenheter avsöndrade, gånge lägenhet, varå lagfart senare
är sökt, i betalning före den, varå lagfart sökts tidigare; har å samma dag
lagfart sökts å flera lägenheter, eller är fråga om lägenheter, varå lagfart ej
blivit sökt, gånge den, som senare överlåtits, förr i betalning; äro lägen
heterna överlåtna samma dag, vare ansvarigheten dem emellan fördelad efter
de grunder, som i 32 § äro stadgade.

Skall på begäran av någon, som äger lika eller bättre rätt än inteckningshavaren,
någon av egendomarna utmätningsvis säljas, äge inteckningshavaren,
efter ty i 35 § sägs, äska försäljning jämväl av lägenhet, som för inteckningen
ansvarar först efter den egendom, vars särskilda försäljning blivit
begärd.

4 mom. Inteckning, som avses i 3 mom., må, såvitt den besvärar lägenheten,
dödas, ändå att lägenhetens ägare icke visas hava samtyckt till åtgärden.

För dödande, varom nu är sagt, må inteckningshandlingen uppvisas vid
annan underrätt än den, varunder lägenheten lyder. Den rätt läte, då sådant
sker, i sitt inteckningsprotokoll göra anteckning om ansökningen samt korteligen
angiva vad inteckningshandlingen innehåller med dag och årtal, då den
utgavs, av vilken rätt inteckningen är beviljad, när och under vilken paragraf
i protokollet det skedde, och när inteckningen förnyades, nedsattes eller
annorledes förändrades, om det skett; teckne ock bevis å handlingen om uppvisandet
och ändamålet därmed. Sedan må protokollet i ärendet ingivas till
rätten i den ort, där lägenheten ligger; och vare det så gild, som hade inteckningshandlingen
dit ingivits.

5 mom. Vad enligt 3 och 4 mom. gäller om avsöndrad lägenhet skall ock
gälla om område, som avstyckats till särskild fastighet enligt 19 kap. av lagen
om delning av jord å landet eller 5 kap. av lagen om fastighetsbildning i
stad, dock icke där stamfastigheten och det avstyckade området ännu äro i
samme ägares hand.

6 mom. Huru i vissa fall avsöndrat eller avstyckat område, som förut tillhört
ryttare-, soldat- eller båtsmanstorp, må befrias från ansvarighet för inteckningar
i stamfastigheten, därom är särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den dag, då lagen om delning av jord å landet

träder i kraft.

177

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

Förslag

till

LAG

om ändrad lydelse av 6 § i lagen den 18 oktober 1907
(nr 83) angående ryttare-, soldat- och båtsmanstorps
befriande i vissa fall från ansvar för inteckningar
i stamfastigheten.

Härigenom förordnas, att 6 § i lagen den 18 oktober 1907 angående ryttare-
soldat- och båtsmanstorps befriande i vissa fall från ansvar för inteckningar
i stamfastigheten skall erhålla följande ändrade lydelse:

Vad i denna lag är föreskrivet om avsöndrad lägenhet skall äga motsvarande
tillämpning beträffande område, som avstyckats till särskild fastighet
enligt 19 kap. i lagen om delning av jord å landet eller 5 kap. i lagen om
fastighetsbildning i stad, dock icke där stamfastigheten och det avstyckade
området ännu äro i samme ägares hand.

Denna lag träder i kraft den dag, då lagen om delning av jord å landet
träder i kraft.

Förslag

till

LAG

om ändrad lydelse av 5 § i lagen den 10 juli 1899 (nr 58
om ersättning av allmänna medel i vissa fall för skada,
som förorsakats av ämbets- eller tjänsteman.

Härigenom förordnas, att 5 § i lagen den 10 juli 1899 om ersättning av
allmänna medel i vissa fall för skada, som förorsakats av ämbets- eller
tjänsteman, skall erhålla följande ändrade lydelse:

Vad förut i denna lag är stadgat skall äga tillämpning jämväl där ämbetseller
tjänsteman, varom i 1 § sägs, tillgriper och förskingrar

vad han fått om händer enligt lagen om införsel i avlöning, pension eller
livränta,

Bihang till riksdagms protokoll 1926. 1 samt. 31 käft. (Nr 38.)

12

178

Kungl. Maj:ts proposition Nr ,38.

gods, penningar eller annat, som vid handräckning enligt lagen om avbetalningsköp
av honom tagits om händer,

ersättningsbelopp, som enligt 14 kap. 16 § i lagen om delning av jord å
landet blivit hos honom nedsatt,

vad han fått om händer enligt särskilda stadganden om utmätning för kommunalutskylder,
allmänna avgifter med mera,

influtna bötesandelar, vilka ej tillkomma kronan, eller
vad för fullföljd av talan blivit nedsatt och å tjänstens vägnar av honom
tagits om händer;

så ock där landsfiskal tillgriper och förskingrar andra medel, som av honom
å tjänstens vägnar till redovisning emottagits.

I fall, som i denna paragraf sagda äro, skall dock ersättning av allmänna
medel ej utgå för vad ledamot i magistrat eller stadsfogde tillgriper och förskingrar
av stadens medel.

Denna lag träder i kraft den dag, då lagen om delning av jord å landet
träder i kraft.

Förslag

till

LAG

om ändrad lydelse av 7 § i lagen den 30 september 1904
(nr 48) om samäganderätt.

Härigenom förordnas, att 7 § i lagen den 30 september 1904 om samäganderätt
skall erhålla följande ändrade lydelse:

Är samfälld fastighet sådan, att tillämpning av föreskrifterna om laga skifte
kan ifrågakomma, och har delägare i fastigheten gjort ansökan om fastighetens
försäljning; vill annan delägare att gemenskapen skall upplösas genom
laga skifte, give det tillkänna innan ansökningen varder av första domstol
avgjord. Upplyses att laga skifte blivit i laga ordning sökt, läte rätten frågan
om försäljning vila till dess sig visat, huruvida på den ansökan laga skifte
kommer till stånd; är ej ansökan om laga skifte gjord, give rätten nödig tid
därtill. Kommer någon i högre rätt och visar att laga skifte blivit sökt, må
fastigheten ändock gå till försäljning, evad skiftet kommer till stånd eller
icke. _

Denna lag träder i kraft den dag, då lagen om delning av jord å landet

träder i kraft.

179

Kung!. Maj:ts proposition Nr 38.

Förslag

till

LAG

om ändrad lydelse av 16 och 34 §§ i lagen den 5 juli 1907
(nr 48) om enskilda vägar på landet.

Härigenom förordnas, att 16 och 34 §§ i lagen den 5 juli 1907 om enskilda
vägar på landet skola erhålla följande ändrade lydelse:

16 §.

I fråga om förrättningen lände i tillämpliga delar till efterrättelse, vad i
lagen om delning av jord å landet är stadgat om kallelse till samt kungörelse
och underrättelse om laga skifte så ock om jäv mot förrättningsmän,
om uppskov och om protokoll vid förrättning; och skall vad enligt lagen om
delning av jord å landet i anförda avseenden gäller om lantmätare beträffande
förrättning, varom i denna lag stadgas, lämpas till förrättningsmän.

År lantmätare förrättningsmän, må därav ej föranledas vidsträcktare tilllämpning
av lagen om delning av jord å landet än nu är sagt.

34 §.

Om byggande och underhåll av väg i anledning av laga skifte så ock om
inmutares och gruvägares rätt till väg är särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den dag, då lagen om delning av jord å landet
träder i kraft.

Förslag

till

LAG

om säkerhet för utbekommande av vissa ersättningar i
anledning av laga skifte.

Härigenom förordnas som följer:

Har vid laga skifte blivit bestämt, att utflyttnings-, ståndskogs-, odlingseller
hävdeersättning eller ersättning för minskad avkastning eller annan ersättning
enligt föreskrift i lagen om delning av jord å landet skall gäldas av

180

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

ägare av jord, som i skiftet ingått, då äge den, som har sådan fordran, där
den ej stått inne längre än ett år efter förfallodagen, att ur jorden, ändå
att den kommit i annans hand, njuta betalning med enahanda förmånsrätt,
som enligt 17 kap. 6 § handelsbalken tillkommer enskild ränteägare för avgäld
av fast egendom.

Denna lag träder i kraft den dag, då lagen om delning av jord å landet
träder i kraft, då ock lagen den 1 maj 1885 (nr 16 s. 5) angående säkerhet
för utbekommande av utflyttningsbidrag med mera i anledning av laga
skifte skall upphöra att gälla.

Förslag

till

LAG

om sammanläggning i vissa fall av fastigheter å landet.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Fastigheter å landet, som äro i en ägares hand, må efter ty här nedan
sägs sammanläggas till en fastighet,

1. om en var av fastigheterna utgör by, enstaka hemman eller lägenhet,
som har sitt område genom rågång skilt från andra ägor;

2. om fastigheterna utgöra skilda jordeboksenheter och gemensamt ingå i
ett skifteslag, vilket icke delats genom lantmäteriförrättning, som fastställts
eller eljest är lagligen gällande;

3. om fastigheterna utgöras av genom sådan lantmäteriförrättning, som under
2 sägs, utbrutna ägolotter, samt tillika ingå i samma skifteslag av beskaffenhet,
som under 1 avses.

Vidare må med fastigheter, som här ovan omförmälas, sammanläggas genom
avsöndring för alltid eller genom avstyckning bildade fastigheter ävensom
fastigheter av sistberörda slag sammanläggas med varandra, allt under förutsättning
att fastigheterna äro belägna inom samma skifteslag av sådan beskaffenhet,
som under 1 sägs.

Fastighet, som efter vad nu sagts kan sammanläggas med annan fastighet,
må ock sammanläggas med del därav, som i den ordning särskilt är stadgad
för ändamålet avstyckas. Vad i denna lag sägs om fastighet skall, där ej
annorlunda stadgas, i tillämpliga delar gälla om sådan fastighetsdel.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

181

Fastigheter, vilka ingå i ett och samma under laga skifte varande skifteslag,
må, oberoende av vad här ovan sägs, sammanläggas, där sammanläggningen,
på sätt i 13 kap. 11 § i lagen om delning av jord å landet förmäles,
kan ske under skiftet samt laga hinder mot sammanläggningen icke, efter
ty nedan i denna lag stadgas, finnes äga rum.

2 §•

Vad i 1 § sägs om fastighet, som bildats genom avsöndring eller avstyckning,
gälle ock om område, som utbrutits för servitut samt icke i överensstämmelse
med föreskriften i 1 kap. 22 § fjärde stycket av lagen om delning
av jord å landet tillagts den fastighet, till vars förmån servitutet gällt,
såsom del av fastigheten, och om mark, som enligt äldre bestämmelser om
avledning av vatten utbrutits från fastighet på grund därav att ägaren avsagt
sig den båtnad, som genom dylikt företag beretts fastigheten, eller som enligt
lag om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt
upplåtet område avskilts från fastighet. Lag samma vare beträffande område,
som avskilts från fastighet i enlighet med bestämmelserna om expropriation
eller äldre bestämmelser om ändring eller utrivning av vattenverk
eller enligt vattenlagen, dock att, där återlösningsrätt äger rum, sådant område
må sammanläggas allenast med den fastighet, från vilken det blivit
avskilt.

3 §■

Fastighet må ej ingå i sammanläggning enligt denna lag innan fastigheten
blivit upptagen i jordregistret. Vad sålunda stadgats gälle dock ej beträffande
fastighetsdel, vilken för sammanläggning med annan fastighet avstyckats från
fastighet, som är upptagen i jordregistret, ej heller i fråga om fastigheter,
vilka ingå i ett och samma under laga skifte varande skifteslag och vilka
under skiftet skola göras till föremål för sammanläggning på sätt i 13 kap.
11 § i lagen om delning av jord å landet stadgas.

4 §.

Område, som ingår i tomtindelning, må ej ingå i sammanläggning enligt
denna lag.

5 §•

Sammanläggning enligt bestämmelserna i denna lag vare icke tillåten, om
fastigheterna icke innehavas med samma rätt eller om de höra till skilda län
eller kommuner.

6 §■

Fastigheter, vilkas områden icke förut tillhopa bildat sådant skifteslag, som
i lagen om delning av jord å landet 1 kap. 2 § under 1 eller 2 sägs, må
icke sammanläggas, så framt ej det sammanlagda ägoväldet i fråga om ägor -

182

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

nas sammansättning samt skiftenas antal och form kommer att uppfylla de
fordringar, som enligt sagda lag därutinnan gälla i avseende å ägolott, vilken
utlägges vid laga skifte.

Sökes sammanläggning i sammanhang med laga skifte, må ansökningen
bifallas, allenast där de till sammanläggning avsedda fastigheterna prövas
kunna utläggas såsom ägolott, vilken överensstämmer med vad i 1 kap. 9 §
första stycket samt i 13 kap. stadgas.

7 §■

Ansökning om sammanläggning göres hos ägodelningsdomaren i den domsaga,
där fastigheterna äro belägna. Vid ansökningen foge sökanden utdrag
av jordeboken samt äganderätts- och gravationsbevis rörande de fastigheter,
varom fråga är, ävensom utdrag av jordregistret rörande däri upptagen fastighet.
Vad angår fastighetsdel, som för sammanläggningen skall avstyckas från
annan fastighet, skola utdrag och bevis, varom ovan sagts, avse den fastighet,
varifrån avstyckningen skall ske.

Där ej de fastigheter, ansökningen avser, äro av beskaffenhet, som i 1 §
under 2 sägs, eller ock förut tillhopa bildat ett skifteslag, skall sökanden
jämväl ingiva av lantmätare upprättad karta och beskrivning över fastigheterna
i den mån desamma utgöras av bestämda områden å marken. Kartan
skall jämte fastigheternas gränser upptaga vad som finnes nödigt för att
tydligt utmärka skillnaderna mellan sådana i fastigheterna ingående ägoslag,
som redovisas i jordregistret, samt byggnader, vägar, vattendrag och dylikt.
Beskrivning, varom ovan sägs, skall för en var av fastigheterna innefatta
uppgift om dess ägovidd och dennas fördelning i särskilda ägoslag samt utredning,
i vad mån till varje särskild fastighet hör andel i område, som vid
lantmäteriförrättning undantagits för gemensamt ändamål eller eljest är samfällt,
eller i särskilda rättigheter och förmåner.

I fall, varom i 10 § sägs, skola karta och beskrivning, som här ovan omförmälas,
alltid ingivas.

8 §■

Ansökning om sammanläggning av avsöndrad lägenhet med annan fastighet,
som icke själv utgöres av sådan lägenhet, må ej bifallas, där avgäld från
lägenheten skall utgå till fastighet, som icke ingår i sammanläggningen. 9

9 §•

Häftar fastighet, varom fråga är, för frälseränta eller för lån, som av allmänna
medel lämnats för beredande av odlingsföretag, eller för förskott av
dylika medel för avlösning av frälseränta eller för ersättning, varom förmäles
i lagen om säkerhet för utbekommande av vissa ersättningar i anledning av
laga skifte, eller för avgäld från till skatte försålt halländskt kyrkohemman,
och vilar ej ansvar för samma ränta, lån, förskott, ersättning eller

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

183

avgäld jämväl å de övriga fastigheterna, då må sammanläggning icke äga
rum, så framt icke den, som på grund av inteckning eller jämlikt 11 kap.

2 § jordabalken i annan av fastigheterna äger säkerhet för fordran eller
annan rättighet, medgivit sammanläggningen.

10 §.

Är fastighet, som ifrågasättes skola ingå i sammanläggningen, sådan att
lagen angående uppsikt å vissa jordbruk i Norrland, Dalarne och Värmland
därå äger tillämpning, må ansökningen om sammanläggning ej bifallas, i händelse
anledning prövas vara för handen att antaga, att sammanläggningen
medför minskning i de självständiga jordbrukens antal.

Innan ärendet prövas, må ägodelningsdomaren eller ägodelningsrätten, där
så finnes lämpligt, höra nämnd eller myndighet, som kan äga kännedom om
förhållandena, såsom jordbrukskommission eller hushållningssällskaps förvaltningsutskott
eller kommunalnämnd eller kronobetjäningen i orten.

11 §•

I sammanläggningsärende skall överlantmätarens yttrande alltid inhämtas.
I fall, varom i 6 § andra stycket sägs, skall tillika infordras yttrande från
vederbörande förrättningslantmätare.

Finnes den utredning, som det efter vad ovan sagts åligger sökanden att
förebringa, i ett eller annat hänseende ofullständig, förelägge ägodelningsdomaren
sökanden lämpligt rådrum att inkomma med den ytterligare utredning,
som anses erforderlig, vid äventyr, om det försummas, att ärendet ändå företages
till avgörande.

12 §.

Möter för bifall till ansökningen ej hinder i något av de hänseenden, varom
ovan förmälts, skall ägodelningsdomaren, i händelse han icke jämväl är
domare i vederbörande domsaga, med överlämnande av handlingarna i ärendet
inhämta yttrande av sistnämnde domare, huruvida med hänsyn till de i
13 och 14 • §§ stadgade villkor för sammanläggning hinder för den sökta
sammanläggningen föreligger.

Där efter det domaren i orten avgivit yttrande i ärendet men innan underrättelse
på sätt i 19 § sägs meddelats honom om ärendets utgång förändring
inträffar i något av de förhållanden, varom domaren haft att yttra sig, skall
han så fort ske kan om den inträffade förändringen underrätta ägodelningsdomaren.

13 §■

'' Finnes i lagfartsprotokollet antecknat, att klander blivit instämt å fång till
fastighet, eller finnes eljest rätten till fastighet tvistig, eller är fastighet utmätt
eller beslut meddelat om dess försäljning i den ordning, som om utmätt
fast egendom är stadgad, då må fastigheten ej sammanläggas med annan
fastighet.

184

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

14 §.

Ej må fastigheter sammanläggas, med mindre sökanden å dem erhållit lagfart;
dock att, där någon av fastigheterna förvärvats genom fång, varmed på
grund av äldre lag ägaren ej varit skyldig lagfara, lagfart å den fastighet ej
är erforderlig, där sökandens åtkomst annorledes styrkes. Ej heller må sammanläggning
ske, utan så är att icke mera än en av fastigheterna är besvärad
av beviljad eller sökt inteckning eller ock, där flera av fastigheterna äro
sålunda besvärade, icke någon av dem häftar för andra inteckningar än sådana,
som äro i samma inbördes ordning gällande jämväl i en var av de
andra, dock vare den omständigheten, att i en av fastigheterna tillika finnes
inteckning med sämre rätt, ej hinder för sammanläggningen, så framt innehavare
av sådan inteckning medgivit sammanläggningen; skolande vad nu sagts
om inteckning tillämpas jämväl beträffande fordran eller annan rättighet, som
avses i 11 kap. 2 § jordabalken.

Är fråga om sammanläggning med fastighet av ägovidd, som är avsedd att
för sammanläggningen avstyckas från annan fastighet, skall, såvitt angår
den ägovidd, vad ovan sägs om lagfart gälla beträffande den fastighet, varifrån
avstyckningen skall ske, eller, där ägovidden överlåtits för sammanläggning
med sökanden tillhörig fastighet, i stället för beviljad lagfart fordras
att sökanden om lagfart å den ägovidd gjort ansökan, vilken förklarats vilande
i avbidan på sammanläggningsfrågans avgörande. Besväras sådan ägovidd
av inteckning, vare det ej i något fall hinder för sammanläggning, där
inteckningshavaren för inteckningens dödande i vad angår sagda ägovidd avlämnat
inteckningshandlingen till domstolen eller domaren i orten eller ock
till landsfogde eller landsfiskal.

Kan ägovidd, som överlåtits i ändamål att avstyckas för sammanläggning
med förvärvaren tillhörig fastighet, jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken i ägarens
av stamfastigheten hand häfta för fordran eller rättighet, må sammanläggning
icke äga rum.

Är fastighet föremål för återköpsrätt, må den fastighet eller del därav icke
i något fall med annan fastighet sammanläggas, med mindre återköpsrättens
innehavare lämnat medgivande till sammanläggningen.

15 §.

Sedan överlantmätarens yttrande inkommit samt ärendet i övrigt kommit i
sådant skick, att det lagligen kan bliva föremål för prövning, företage ägodelningsdomaren
ärendet till vidare handläggning. Finner ägodelningsdomaren
laga hinder mot bifall till ansökningen icke möta, meddele han förordnande
om sammanläggningen.

Har sökanden icke fullgjort föreläggande, varom i denna lag sägs, eller
finnes eljest hinder möta för bifall till ansökningen, hänskjute ägodelningsdomaren
ärendet till ägodelningsrättens prövning.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

185

Huruledes, då fråga är om sammanläggning med fastighet av ägovidd, som
för ändamålet skall avstyckas från annan fastighet, beslut i ärendet, där ansökningen
bifalles, skall meddelas i sammanhang med fastställelse å avstyckningen,
därom skils i lagen om delning av jord å landet.

Angående meddelat förordnande om sammanläggning skall bevis tecknas å
karta och beskrivning, som må hava företetts i ärendet.

Ägodelningsdomaren åligger att föra protokoll över av honom handlagda
ärenden angående sammanläggning.

16 §.

Varder ansökning om sammanläggning av fastigheter bifallen, och är i en
eller flera av dem beviljad inteckning, som icke gäller i den eller de andra,
skall inteckningen därefter gälla i hela den sålunda bildade fastigheten. Varder
efter sammanläggningen, men på grund av tidigare rätt till fastighet,
varmed annan fastighet sammanlagts, ansökan om inteckning gjord eller fullföljd,
skall den inteckning, där ansökningen bifalles, fastställas att gälla i hela
den nybildade fastigheten.

17 §.

Bifalles ansökning om sammanläggning av fastigheter enligt bestämmelserna
i denna lag, och häftar någon av dem för tionde, ränta eller annan
sådan avgäld eller eljest för allmänna utskylder och besvär eller för lån,
som av allmänna medel lämnats för beredande av odlingsföretag, eller för
förskott av dylika medel för avlösning av frälseränta eller eljest för belopp,
varför säkerhet åtnjutes på annan grund än inteckning, svare hela den nybildade
fastigheten för vad sålunda ålegat fastighet, som ingått i sammanläggningen.

18 §.

Har någon av de fastigheter, varom fråga är, andel i samfällighet eller
annan särskild rättighet eller förmån, som ej tillkommer övriga fastigheter,
medför sammanläggningen ej för den nybildade fastigheten vidsträcktare rätt
därutinnan än som förut tillkommit förstnämnda fastighet.

19 §.

Om utgången av sammanläggningsärende lämne ägodelningsdomaren ofördröjligen
vederbörande överlantmätare skriftlig underrättelse.

Är ägodelningsdomaren icke själv domare i domsagan skall han, så snart
ansökning om sammanläggning inkommit, därom lämna sistnämnde domare
meddelande; underrätte ock ofördröjligen, sedan ärendet avgjorts, domaren
om beslutet däri.

20 §.

Om ansökning, som i denna lag sägs, så ock om beslutet däröver, skall
anteckning göras i lagfartsprotokollet och lagfartsboken.

186

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

Skall, enligt vad i 16 § sägs, inteckning gälla jämväl i annan fastighet än
den, vari den beviljats, skall anteckning därom ofördröjligen göras i inteckningsprotokollet
och inteckningsboken.

21 §.

Talan mot ägodelningsdomarens eller ägodelningsrättens beslut i ärende
angående sammanläggning fullföljes på sätt i 21 kap. av lagen om delning
av jord å landet stadgas; skolande vad därstädes sägs om talan mot ägodelningsrättens
beslut äga motsvarande tillämpning i fråga om beslut om sammanläggning,
som jämlikt denna lag meddelas av ägodelningsdomaren.

Denna lag skall träda i kraft den dag, då lagen om delning av jord å landet
träder i kraft.

Förslag

till

LAG

om ändrad lydelse av 11 kap. 2 § jordabalken.

Härigenom förordnas, att 11 kap. 2 § jordabalken skall erhålla följande
ändrade lydelse:

Nu haver den, som sålde, icke uppburit fulla penningar, ändock han i
köpebrevet tillstått, att han köpeskillingen till fullo bekommit; njute sin säkerhet
i det, som sålt är, framför andra köparens borgenärer. Söker han ej inteckning
för sin fordran, i stad inom tre månader, och å landet sist vid det
ting, som infaller näst efter sex månader sedan lagfart för köparen beviljades,
äge därefter ej bättre rätt än de andra.

Vad nu är stadgat gälle ej, där någon i stad eller ort på landet, varest
finnes tomtindelning såsom i stad, sålt viss till gränserna bestämd del av
tomt att med annat område till en tomt sammanläggas, eller där å landet
ägare av fastighet till annan överlåtit del därav med viss till gränserna bestämd
ägovidd för att sammanläggas med annan fastighet, och ej heller där
frälseränta säljes.

Denna lag träder i kraft den dag, då lagen om delning av jord å landet
träder i kraft.

187

Eungl. Maj:ts proposition Nr 38.

Förslag

till

LAG

om insändande till hovrätt av ägodelningsrätts protokoll så
ock av protokoll i mål eller ärende, som handlagts av
ägodelningsdomare eller annan ordförande i
ägodelningsrätt eller av överlantmätare.

Härigenom förordnas som följer:

Vad om insändande till hovrätt av underrätts dombok är i lag stadgat
skall ock gälla om ägodelningsrätts protokoll, så ock om protokoll i mål
eller ärende, som handlagts av ägodelningsdomare eller annan ordförande i
ägodelningsrätt eller, jämlikt 21 kap. 41 § tredje stycket i lagen om delning
av jord å landet, av överlantmätare.

Denna lag träder i kraft den dag,, då lagen om delning av jord å landet
träder i kraft.

Förslag

till

LAG

om ändrad lydelse av 2 § U:o) i lagen den 26 maj 1909
(nr 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

Härigenom förordnas, att 2 § ll:o) i lagen den 26 maj 1909 om Kungl.
Maj:ts regeringsrätt skall erhålla följande ändrade lydelse:

ll:o) mål om avgäld från avsöndrad lägenhet, om fördelning av mantal
eller utskylder mellan stamfastighet och avsöndrad lägenhet;

mål om tomtmätning;

mål, huruvida fastighet är av beskaffenhet att den må förvärvas av bolag
eller förening;

mål om undantag från tillämpningen av de med avseende å arrende av viss
jord å landet inom Norrland och Dalarne gällande särskilda bestämmelser;

mål om naturminnesmärkens fredande.

188

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

Denna lag träder i kraft den dag, då lagen om delning av jord å landet
träder i kraft. Där i mål om avsöndring från fastighet under enskild äganderätt
eller stadgad åborätt eller om avstyckning av område, som ej ingår i
tomtindelning, eller om tillstånd till ägostyckning talan jämlikt äldre lag fullföljes
hos Konungen i statsdepartement, skall utan hinder av nya lagens
ikraftträdande det tillkomma regeringsrätten att upptaga och avgöra besvären.

Eungl. Maj:ts proposition Nr 38.

189

P. M.

ang. inom justitiedepartementet utarbetade författningsförslag, avseende
ny lagstiftning om delning av jord å landet m. m.

De föreliggande förslagen, vilka utgöra resultatet av inom departementet
verkställd överarbetning av de av den s. k. jordstyckningskommissionen med
betänkande den 16 oktober 1920 avlämnade lagförslag, äro:

1) lag om delning av jord å landet:

2) lag om vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen om delning
av jord å landet;

3) lag om ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning
i stad;

4) lag om ändrad lydelse av 6 § i förordningen den 16 juni 1875 angående
lagfart å fång till fast egendom;

5) lag om ändring i vissa delar av förordningen den 16 juni 1875 angående
inteckning i fast egendom;

6) lag om ändrad lydelse av 6 § i lagen den 18 oktober 1907 angående
ryttare-, soldat- och båtsmanstorps befriande i vissa fall från ansvar för inteckningar
i stamfastigheten;

7) lag om ändrad lydelse av 5 § i lagen den 10 juni 1899 om ersättning
av allmänna medel i vissa fall för skada, som förorsakats av ämbets- eller
tjänsteman;

8) lag om ändrad lydelse av 7 § i lagen den 30 september 1904 om samäganderätt; 9)

lag om ändrad lydelse av 16 och 34 §§ i lagen den 5 juli 1907 om
enskilda vägar på landet;

10) lag om säkerhet för utbekommande av vissa ersättningar i anledning
av laga skifte;

11) lag om sammanläggning i vissa fall av fastigheter å landet;

12) lag om ändrad lydelse av 11 kap. 2 § jordabalken;

13) lag om insändande till hovrätt av ägodelningsrätts protokoll så ock av
protokoll i mål eller ärende, som handlagts av ägodelningsdomare eller annan
ordförande i ägodelningsrätt eller av överlantmätare; samt

14) lag om ändrad lydelse av 2 § ll:o) i lagen den 26 maj 1909 om Kungl.
Maj:ts regeringsrätt.

190

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

Vid förslagens utarbetande, som verkställts i enlighet med av chefen för
justitiedepartementet närmare angivna riktlinjer, hava varit tillgängliga bl. a.
lagrådets den 4 oktober 1922 över jordstyckningskommissionens förslag, så
vitt anginge dessa förslags huvudgrunder, avgivna utlåtande ävensom av lantmäteristyrelsen
den 28 april 1924 avgivet yttrande över det inom justitiedepartementet
utarbetade förslaget till lag om delning av jord å landet, sådant
samma förslag i ett preliminärt utkast förelegat.

Den omarbetning av vissa delar av gällande lagstiftning om rätt i vissa
fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område,
som föranledes av förslaget till lag om delning av jord å landet, har ansetts
böra äga rum i sammanhang med förestående mera omfattande revision av
nämnda lagstiftning.

Förslag

till

LAG

om delning av jord å landet.

Från jordstyckningskommissionens förslag skiljer sig det föreliggande förslaget
huvudsakligen i nedan angivna hänseenden:

Föreskrifterna rörande de materiella förutsättningarna för skifte av oskiftad
jord samt avstyckning av mark från fastighet hava förenklats samt gjorts
mindre rigorösa, bland annat därigenom att särskilda villkor beträffande
skifte av jordbruksfastighet icke uppställts. I fråga om nytt skifte å skifteslag,
som tillförene undergått laga skifte eller med dylikt skifte för närvarande i
avseende å orubblighet jämnställd form av delning, har återupptagits fordran
på viss opinion bland delägarna för det ifrågasatta skiftet såsom en av förutsättningarna
för detsammas genomförande. Proceduren vid prövning av fråga
om tillstånd till skifte och avstyckning har förenklats.

Meddelande av förordnande för lantmätare till sådan jorddelningsförrättning,
för vars företagande förordnande kräves, har uppdragits åt vederbörande
överlantmätare. För verkställande av avstyckningsförrättning skall enligt förslaget
förordnande icke erfordras.

Föreskrifterna rörande bildande av s. k. gemensamhetsskog i förening med
laga skifte hava jämkats i syfte bland annat att, såvitt angår skogsmark, som
vid tiden för skiftet icke är samfälld, tillägga viss majoritet bland delägarna
bestämmanderätt i fråga om bildande av dylik skog.

Beträffande ägors uppskattning har föreskrivits åsättande av gradtal i stället
för uppskattning i penningar, dock att för vissa ändamål dylik uppskattning
jämväl skall äga rum.

Eungl. Maj:ts proposition Nr 38.

191

I fråga om odlings- och hävdelikvid har någon viss metod för likvidbeloppens
beräkning icke i lagförslaget fastslagits, utan har det överlämnats åt
Konungen att härutinnan meddela närmare föreskrifter.

Vidkommande skiftesdomstolarna har föreslagits att för varje domsaga skall
finnas en ägodelningsrätt med i regeln ordinarie domhavanden såsom ordförande,
och hava tillika föreslagits processuella bestämmelser i syfte bland
annat att sammansmälta besvärs- och fastställelseprocedurerna vid prövning
av jorddelningsförrättningar. Prövning och fastställelse av avstyckningsförrättning
har i ej ringa utsträckning anförtrotts åt vederbörande överlantmätare
Vidare hava i ej få detaljer sakliga ändringar företagits i 1920 års förslag,
varjämte sistnämnda förslag jämväl i redaktionellt avseende i åtskilliga delar
undergått överarbetning. Redogörelse för sålunda vidtagna ändringar skall
lämnas vid behandlingen av de särskilda paragraferna i föreliggande förslag.

1 KAP.

Om vad med laga skifte och skifteslag förstås, så ock om »äldre delnings

bestånd.

Beträffande rubriken är endast att anmärka, att densamma erhållit en avfattning,
som i jämförelse med rubriken till 1 kap. av 1920 års förslag utvisar
en betydlig förenkling men likväl synes med tillräcklig tydlighet angiva
det väsentliga av kapitlets innehåll. 1 2

1 §•

Denna paragraf motsvarar 1 § i gällande skiftesstadga samt 1 kap. 1 § i
1920 års förslag. Vidkommande utbytet av uttrycket »utan någons förfång»
i 1920 års förslag mot uttrycket »utan någon delägares förfång», liksom ock
beträffande omredigeringen av andra stycket i paragrafen hänvisas till lagrådets
yttrande. Vid formuleringen av nämnda stycke har observerats, att i
vissa fall en minskning av fastighets värde genom åtgärd vid skifte är enligt
förslaget medgiven, låt vara inom snävt utmätta gränser, så exempelvis enligt
1 kap. 19 § andra stycket, 8 kap. 2 §, samt 13 kap. 2 § andra stycket.

Sista stycket har upptagits från 1918 års förslag. Det synes ej olämpligt,
att i lagen direkt gives uttryck åt det ringa värde, som ur jorddelningssvnpunkt
i regel tillkommer sämjedelning.

2 §■

Denna paragraf saknar direkt motsvarighet i gällande jorddelningslagstiftning,
om än, på sätt i motiven till 1918 års förslag, sid. 156, påpekas, flerstädes
föreskrifter finnas för bestämmande av vad som utgör skifteslag ävensom
av skifteslags omfång. I 1920 års förslag motsvaras förevarande paragraf
av 2 § i 1 kap.

192

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

Ändringarna i sistnämnda förslag äro av redaktionell beskaffenhet. Dock
har i första stycket försök gjorts att lämna en allmän bestämning av begreppet
skifteslag; en dylik saknas i de föregående förslagen. Sedan denna
— nödvändigtvis synnerligen allmänt hållna — bestämning givits, lämnas i det
följande en del exempel på olika slag av skifteslag.

Andra stycket utgör en i förtydligande syfte verkställd omarbetning av
andra stycket i motsvarande paragraf i 1920 års förslag. Att samfällda ägor,
varom i sistnämnda stycke talas, är skifteslag, är redan utsagt under 1., som
bl. a. har avseende å dylika samfälligheter, ex. skogelag, värnelag etc.

De två sista styckena i förevarande paragraf äro nya. Någon saklig skillnad
från vad i 1920 års förslag varit avsett innebära de icke. Med hänsyn till
den stora frihet i avseende å sammanläggning av fastigheter, som enligt förslaget
till lagstiftning i ämnet är avsedd att äga rum, har ansetts lämpligt att
direkt utsäga, att fastighet, bildad genom dylik sammanläggning, skall utgöra
skifteslag, där de särskilda fastigheterna själva utgöra skifteslag. Vid avfattningen
av sista stycket har hänsyn tagits till lantmäteristyrelsens senaste utlåtande.

Vid jämförelse med gällande rätt torde förevarande paragraf icke innebära
några egentliga nyheter utöver upptagandet såsom skifteslag av fastigheter,
bildade genom sammanläggning enligt vad därom särskilt stadgas.
I ett avseende lärer emellertid i viss mån en olikhet förefinnas, nämligen
i fråga om behandlingen av avsöndrad lägenhet vid skifte, som omfattar
större skifteslag. För närvarande gäller, att frågan om behandlingen av
dylik inom skifteslagets gränser förefintlig lägenhet löses uteslutande med
hänsyn till skiftesläggningen. Därest sådant för vinnande av lämplig skiftesläggning
erfordras, intages lägenheten i skiftet, i annat fall lämnas
den oberörd och redovisas stundom ej ens i skifteshandlingarna. Förslaget
innebär, att, där avsöndrad lägenhet ej såsom sidoordnat skifteslag faller utom
det skifteslag, vars delning är i fråga, densamma skall, liksom övriga i skifteslaget
ingående fastigheter, i skiftet intagas och redovisas, låt vara att jämlikt
stadgandet i 1 kap. 2D§ lägenheten kan komma att i realiteten lämnas helt
oberörd av förrättningen. I vilka fall avsöndrad lägenhet och därmed likställd
fastighet vid skifte å annat skifteslag skall anses tillhöra detsamma, lärer
icke kunna generellt i lagen angivas, utan torde få avgöras för varje särskilt
fall. Att vid skifte av hel by därinom förefintliga avsöndrade lägenheter skola
tillhöra skifteslaget, lärer vara uppenbart; så torde likaledes bliva fallet där
exempelvis två personer till hälften vardera äga en hemmansdel om Vt mantal
och den ene av dem, efter sämjedelning, från sitt Vs mantal för alltid
upplåter en avsöndrad lägenhet, samt klyvning av berörda Vt mantal därefter
kommer till stånd. Upplåta båda ägarna lägenheten från hela Vt mantal,
torde däremot vid sedermera inträffande klyvning av hemmansdelen lägenheten
såsom självständigt skifteslag böra stå helt och hållet utom förrättningen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

193

3 §■

Paragrafen, vilken saknar motsvarighet i gällande skiftesstadga, återgiver
3 § i 1 kap. av 1920 års förslag.

4 §.

Denna paragraf, vilken i viss mån motsvarar 83 § skiftesstadgan, återgiver
med en obetydlig redaktionell jämkning 4 § i 1 kap. i 1920 års förslag.
Berörda jämkning har företagits i ändamål att vinna överensstämmelse i uttryckssätt
med lagberedningens förslag till jordabalk 2 kap. 8 §.

Beträffande skiljaktighet från gällande rätt är att märka, att behandlingen
vid skiftet av de i paragrafen avsedda ägor väl i huvudsak är en fråga berörande
skiftesläggningen, men att desamma dock i alla händelser torde höra
i skifteshandlingarna redovisas.

5 §•

Denna paragraf, vilken saknar motsvarighet i gällande rätt, återgiver utan
skiljaktighet i sak 5 § i 1 kap. av 1920 års förslag. Beträffande vidtagna
jämkningar må anmärkas, att då enligt förslaget skiftesvitsord i nuvarande
mening över huvud taget icke förefinnes, det synts lämpligt att i stället för
vitsord till skifte använda ett uttryck, som återgiver vad enligt förslaget så
att säga återstår av skiftesvitsordet, nämligen behörighet att påkalla skifte.
I övrigt hänvisas beträffande uttrycket »utan någon delägares förfång» till
lagrådets utlåtande samt rörande uteslutandet av orden »som samtidigt skola
skiftas» till lantmäteristyrelsens senaste yttrande. Dock bör fasthållas, att de
under 2 och 3 omförmälda åtgärderna icke få vidtagas, med mindre det är
avgjort, att skifte å vart och ett av de särskilda skifteslagen skall komma
till stånd. Att ej heller gällande rätt alldeles saknar föreskrifter om särskild
sammansättning av skifteslag, se 1918 års förslag sid. 168.

6 §■

Denna paragraf motsvarar 78 §, ingressen, samt 85 § första punkten i
gällande skiftesstadga ävensom 6 § i 1 kap. av 1920 års förslag. Från gällande
rätt skiljer sig paragrafen därutinnan, att de i 78 § skiftesstadgan medgivna
undantagen från den allmänna regeln icke bibehållits ehuru givetvis
genom tillämpning av 5 § i kap. härvidlag ersättning kan vinnas. Någon
skillnad i sakligt hänseende från motsvarande stadgande i 1920 års förslag
föreligger icke. Paragrafens andra punkt har insatts i enlighet med inom lagrådet
uttalad mening.

Då det lärer falla av sig självt, att den, som vid skifte får sig med äganderätt
tilldelad viss del av vattentäckt område, jämväl äger att på sätt i lag är
medgivet nyttja vattnet å den honom sålunda tillskiftade delen av området,
torde härom intet behöva särskilt utsägas. Jämför 1 kap. 1 § vattenlagen.

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 sand. 31 käft. (Nr 38.) 13

194

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

Det i N. J. A. 1924 sid. 45 refererade rättsfall torde icke innebära något
mot nämnda grundsats stridande. Emellertid må anmärkas att, i överensstämmelse
med inom lagrådet uttalad mening, i 10 kap. 6 § av förslaget intagits
föreskrift, enligt vilken fisket å vattentäckt område, som är för delägarna samfällt,
må vid skifte av området undantagas såsom för dem gemensamt.

7 §•

Denna paragraf saknar motsvarighet i gällande skiftesstadga, dock må med
tredje stycket jämföras 84 § skiftesstadgan. Andra och tredje styckena torde
i förhållande till gällande rätt innefatta nyheter. I förhållande till motsvarande
föreskrift i 1920 års förslag, 7 § i 1 kap., föreligga vissa skiljaktigheter, vilka
emellertid äro av allenast redaktionell natur.

8 §•

Denna paragraf motsvarar 3 § 3 mom. första punkten av gällande skiftesstadga
samt 16 § första stycket i 1 kap. av 1920 års förslag. Då paragrafen
innefattar föreskrift om bildande av särskilt skifteslag, har dess plats bestämts
med hänsyn härtill.

Någon nyhet i förhållande till vare sig gällande rätt eller 1920 års förslag
innefattar paragrafen icke.

I 17 § i kapitlet lämnas föreskrifter rörande de materiella förutsättningarna
för skifte å sådant skifteslag, varom ovan talats, samt om behörighet att påkalla
dylikt skifte.

9 §.

Paragrafen motsvarar 2 § första stycket skiftesstadgan samt 9 § i 1 kap.
av 1920 års förslag. Beträffande skiljaktigheter från gällande rätt är att märka,
dels att den fria rätten till laga skifte å oskiftad jord icke bibehållits, dels
ock att under vissa förhållanden skifteslag, som i sin helhet är i en ägares
hand, kan göras till föremål för laga skifte. Från motsvarande stadgande i
1920 års förslag skiljer sig förslaget därutinnan, att särskilda villkor för skifte
av fastighet, som användes eller är ägnad till jordbruk, icke uppställts, att
i vissa fall förutsättes utläggande av gemensam ägolott för flera delägare jämväl
utan att dessa därom framställa begäran eller t. o. m. emot deras vilja,
samt att möjligheten till skifte av jord i en ägares hand i väsentlig mån in
skränkts.

Kravet, att ägolott skall kunna lämpligen bestå såsom särskild fastighet,
avser allenast, att densamma skall kunna användas för sådan hushållning,
som för densamma förnuftigtvis kan komma i fråga, såsom självständig jordbruksfastighet,
småbruk, byggnadstomt, upplagsplats etc. Huruvida fordringarna
i varje särskilt fall kunna anses uppfyllda, måste naturligtvis bedömas med
hänsyn till en mängd faktorer, såsom skifteslagets läge, andelarnas storlek,
ortens näringsförhållanden och utvecklingsmöjligheter m. m. En ägoandel, som
representeras av ett obetydligt mantalsbråk, kan måhända såsom utbruten

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

195

med stor fördel bestå såsom särskild fastighet i närheten av t. ex. ett stationssamhälle,
under det att det vore orimligt att tänka sig densamma utlagd
såsom särskild fastighet borta i en avlägsen skogstrakt. Emellertid innefattar
den kategori av skifteslag, som i förevarande paragraf omhandlas, även sådana,
vilka vid delning icke giva upphov till särskilda fastigheter, nämligen
vissa samfälligheter gemensamma för två eller flera primära skifteslag. För
delning av dylika samfälligheter synes man icke böra uppställa annan fordran
än att de ägolotter, vilka vid skiftet utläggas, skola vara för hushållning
ändamålsenliga. Huruvida denna fordran kan anses uppfylld, lärer väl ofta
nog komma att bero i första hand på det till skifte ifrågasatta skifteslagets
storlek och beskaffenhet i övrigt; jfr i fråga härom de bestämmelser, som för
närvarande gälla i fråga om delning av sockenallmänning.

Därest nu exempelvis ett skogelag skiftas mellan flera byar, vilka själva
såsom särskilda skifteslag undergått laga skifte, uppställer sig frågan huru
de särskilda byarnas andelar skola behandlas. Svaret härå lämnas i 13 kap.
13 § sista stycket av förslaget. I regel skall varje bys andel av samfälligheten
utskiftas på de särskilda delägarna i byn, dessa delägare emellertid obetaget
att låta sagda andel bestå såsom en samfällighet för byn. Enas de ej härom,
hava förrättningsmännen att avgöra, huruvida med hänsyn till bestämmelserna
i förevarande paragraf skifte av andelen kan äga rum eller icke, därvid enahanda
grunder, som tillämpats vid prövning av frågan om skifte av skogelaget i
dess helhet, bliva för beslutet avgörande. Emellertid är att märka, att skiftet
formellt sett först måste ske mellan de olika jordeboksenheter, av vilka byn
består, och att intet hinder föreligger, att exempelvis n:r 1 behåller sin andel
såsom för delägarna i nämnda nummer samfälld, under det att n:r 2, 3 och
4 låta utskifta sina andelar mellan delägare, vilkas lotter utbrutits vid i sammanhang
med laga skiftet eller sedermera förrättade klyvningar å de särskilda
hemmansnumren.

Fall kunna tänkas, då en eller flera delägares andelar i oskiftat skifteslag
med fördel kunna göras till föremål för utbrytning, under det att de övrigas
lotter vid utbrytning icke kunna anses fylla de krav, lagstiftningen funnit
böra ställas i fråga om ägolotter, vilka må utläggas vid skifte. Att för dylika
fall hindra utbrytningen av de så att säga godkännbara ägolotterna torde icke
vara riktigt; utbrytning lärer böra medgivas för nämnda lotter, under det att
å övriga delägare belöpande andelar utläggas i en gemensam ägolott, vilken
fyller de av lagen uppställda fordringar. De delägare, vilka sålunda icke få
särskilda lotter åt sig utlagda, bliva tydligen efter skiftet delägare i en mindre
samfällighet än förut; detta lärer väl emellertid i allmänhet icke för dem
föranleda olägenhet.

Vidkommande dels uteslutandet av specialbestämmelser i fråga om skifte
av oskiftad jordbruksfastighet dels ock inskränkning av rätt till skifte av jord
i en ägares hand hänvisas till lagrådets yttrande ävensom, vad angår sist
berörda ämne, till lantmäteristyrelsens senaste utlåtande.

196

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

Ifrågavarande paragraf har, såsom av dess lydelse framgår, avseende å
skifteslag, som ej förut genom lantmäteriförrättning delats. Då enligt förslaget
avstyckning konstruerats såsom lantmäteriförrättning, kunde fråga uppstå,
huruvida föreskrifterna i paragrafen skola gälla för det fall, att inom by,
som ej undergått någon form av skifte, avstyckning ägt rum från hemman
eller hemmansdel, eller att inom lagligen utbruten hemmansdel, vilken sämjedelats,
avstyckning från sämjelott skett. Enligt 19 kap. 2 § i förslaget föreligger
möjlighet till avstyckning av mark i nu omnämnda fall. För att undanröja
missförstånd härutinnan har tredje stycket insatts.|

Sista stycket i paragrafen har upptagits från 8 § i 1918 års förslag. Angående
innebörden härav se nämnda förslag sid. 175.

10 §.

Denna paragrafs första stycke motsvarar föreskrifter i 2 § första stycket
och 7 § skiftesstadgan samt 13 § i 1 kap. av 1920 års förslag.

Andra stycket motsvarar andra och tredje styckena av sistberörda paragraf.
I gällande rätt saknas motsvarighet till detsamma.

Behörighet att påkalla skifte har ansetts icke böra i det i 9 § av 1 kap.
omförmälda fall tillerkännas ägare av genom avstyckning tillkommen fastighet.
Behov för ägare av dylik fastighet att genom skifte vinna förbättrad
ägoanordning har nämligen med hänsyn till de bestämmelser rörande avstyckningsinstitutet,
som i 19 kap. föreslagits, ansetts icke tänkbart. I detta sammanhang
må anmärkas, att skifte mellan allenast avsöndrad lägenhet och
stamfastighet svårligen torde kunna komma i fråga. Med de bestämmelser,
förslaget innehåller om skifteslag, torde nämligen avsöndrad lägenhet och
dess stamfastighet icke kunna anses tillhopa bilda skifteslag. Det lärer
nämligen böra observeras, att förhållandet mellan en stamfastighet och en
eller flera därifrån avsöndrade lägenheter inbördes icke är analogt med
förhållandet mellan två eller flera ägolotter, uppkomna vid klyvning av en
större samfällighet. Nämnda ägolotter bilda fortfarande tillhopa skifteslag,
samfälligheten dem emellan är ej oåterkalleligen försvunnen genom den skedda
klyvningen, låt vara att enligt gällande rätt omskifte ej kan äga rum utan
allas samtycke. De utlagda lotterna utgöra det yttre uttrycket för delägarnas
andelsrätt i den högre enheten. På uppfattningen om denna bestående samfällighet
vilar stadgande i 20 kap. 5 § i förslaget liksom ock 72 § i gällande
skiftesstadga. Härjämte äga de utlagda lotterna i allmänhet gemensamt del
i samfällda undantag etc. Mellan en stamfastighet och avsöndrad lägenhet tagna
för sig föreligger däremot icke någon gemenskap utöver den, som kan representeras
t. ex. av ett ägaren av lägenheten tillkommande servitut; ett dylikt
innebär i själva verket i viss mån en nämnde ägares delägarskap i stamfastigheten.
Själva lägenheten utgör däremot ingalunda det yttre uttrycket för någon ideell
andel i en enhet, i vilken lägenheten och stamfastigheten gemensamt ingå.
I den mån lägenheten avsöndrats från en lagligen utbruten fastighet, utgöra

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

197

lägenheter! och stamfastigheten helt skilda sidoordnade skifteslag; i den mån
lägenheten avsöndrats från icke lagligen utbruten lott, är stamfastigheten varken
ensam eller i förening med lägenheten att anse såsom skifteslag.

För att utröna, huruvida behörighet att påkalla laga skifte tillkommer ägare
av avsöndrad lägenhet eller därmed jämställd fastighet, kräves givetvis en
undersökning från förrättningsmännens sida, vilken emellertid icke lärer behöva
bliva av vidlyftig beskaffenhet. Även om förrättningsmännen komma till
det resultat, att behörighet icke tillkommer sökanden, behöver detta icke nödvändigtvis
medföra, att förrättningen går om intet. Om någon, vilken äger
dylik behörighet, genast biträder yrkandet om skifte, går förrättningen vidare
på vanligt sätt. Stadgande härom har intagits i 3 kap. 10 §.

För den händelse skifte sökts av därtill behörig ägare till fastighet, varom
i näst föregående stycke talats, och skiftet bestrides, uppställer förslaget i
näst sista punkten ett särskilt krav för bifall till yrkandet. Förslaget står
härutinnan i överensstämmelse med de tidigare förslagen.

I åtskilliga fall torde inträffa, att de avsöndrad lägenhet tillhörande ägor
ur brukningssynpunkt finnas vara i stort behov av sammandragning ävensom
att en förbättrad ägoanordning prövas kunna komma till stånd utan olägenhet
för övriga jordägare samt att det emellertid tillika befmnes, att förbättrad
ägoanordning låter sig verkställa genom en mindre ingripande åtgärd än laga
skifte, nämligen ägoutbyte. I sådant fall bör givetvis denna enklare utväg tillgripas.
Om vitsord till dylikt ägoutbyte är stadgat i 8 kap. 1 § tredje stycket
i förslaget.

11 §.

Denna paragraf motsvarar såvitt angår dess första stycke 3 § 1 mom. samt
89 § första stycket i gällande skiftesstadga ävensom föreskrift i 10 § första
stycket i 1 kap. av 1920 års förslag. Från gällande rätt skiljer sig paragrafen
därigenom, att jämväl där tegskifte eller klyvning enligt 94 § första stycket
sista punkten skiftesstadgan förekommit, den gamla delningen efter yrkande av
delägare kan varda beståndande. I sådant fall, d. v. s. om tillstånd till skiftet
vägras, tager den gamla delningen åt sig samma grad av orubblighet, som tillkommer
laga skifte. Uttryckligt stadgande härom har ej upptagits i förslaget,
men praxis har intagit denna ståndpunkt beträffande storskiften, vilka förklarats
icke böra rubbas; att praxis efter den nya lagstiftningens införande
skulle i förevarande hänseende intaga en ändrad ståndpunkt, synes föga antagligt.

När exempelvis en vid storskifte utlagd lott genom provisorisk klyvning
jämlikt 94 § skiftesstadgan uppdelats mellan liera delägare, torde ofta nog
inträffa, att de flesta delägarna se sig bäst betjänta med att den indelning,
ägorna vid klyvningen erhållit, får bestå, och genom stadgandet i förevarande
paragraf har såsom ovan nämnts möjlighet härtill blivit beredd. En annan
sak är att sådan delning naturligtvis icke får ligga i vägen för laga skifte å
det större skifteslag, vartill den kluvna storskifteslotten hör, för den händelse

198

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

sådant skifte anses böra äga rum. Detta följer indirekt av stadgandet i 20 §
av förevarande kapitel. Delägares intresse av att ej i onödan rubbas från innehavande
ägor är tillgodosett genom föreskriften i 21 § i kapitlet.

Därest intet yrkande från delägares sida om beståndet av sådan äldre delning,
som i paragrafen avses, varder framställt, meddelas utan vidare tillstånd
till det sökta skiftet. Att märka är emellertid, att såvitt i samband med
skiftet klyvning ifrägakommer av vid den äldre delningen utlagda lotter, för
sådan klyvning gälla de allmänna föreskrifterna om skifte av oskiftad jord.
Erinran härom har intagits i 16 § i kapitlet.

Under föreskrifterna i 3 § 1 mom. skiftesstadgan har ej ansetts inbegripen
utmark, som varit gemensam för flera byar. Att däremot förevarande paragraf
i förslaget har avseende jämväl å dylik mark, lärer vara uppenbart.

Beträffande proceduren för prövning, huruvida skifte å skifteslag, som i nu
behandlade paragraf avses, må komma till stånd, givas föreskrifter i 4 kap.
Från 1920 års förslag skiljer sig förslaget därigenom, att underställning till
ägodelningsrätt icke är obligatorisk, där ej särskilda omständigheter föreligga.
Från gällande rätt skiljer sig förslaget därutinnan, att förrättningsmännen
kunna själva, oberoende av delägarnes åtgöranden, föranstalta om underställning.

Sista stycket av förevarande paragraf motsvarar 3 § 5 mom. i gällande
skiftesstadga. I 1920 års förslag saknades av naturliga skäl motsvarighet till
ifrågavarande föreskrift.

I fråga om rätt till skifte av jord i en ägares hand innehåller förevarande
paragraf icke några inskränkande föreskrifter. Härutinnan står förslaget i
överensstämmelse med 1918 och 1911 års förslag. Det synes rimligt att, där jordägare
önskar att för en honom tillhörig ägokomplex genom anlitande av en
bättre form av skifte, än som tidigare kommit till användning, vinna förmånligare
arrondering av de särskilda ägolotterna, t. ex. för utarrendering eller
försäljning, sådant ock må stå honom öppet.

Frågan om behörighet att framställa yrkande om laga skifte å skifteslag,
varom i förevarande paragraf talas, behandlas i 13 §.

12 §.

Paragrafen motsvarar 3 § 2 mom. samt 6 mom. skiftesstadgan ävensom föreskrifter
i 10 § i 1920 års förslag. Föreskrifterna i paragrafen innefatta en
återgång närmast till 1911 års förslag. Det har ansetts rådligast att endast
i de fall, där en verkligt stark opinion bland ägarna av jordbruksegendom
inom skifteslaget kräver nytt skifte, tillåta brytandet av delning, som enligt
gällande rätt praktiskt taget är orubblig eller som ansetts böra med dylik
delning jämställas. Se härom även lagrådets yttrande.

Andra stycket innefattar i sak ett fasthållande av 1920 års förslag. Det
tillhör förrättningsmännen att avgöra, huruvida skifte bör få ske eller icke.
Särskilt numera, då lantmätarna ej blott långt mer än förut intaga ställningen
av statsfunktionärer utan även vid skiften erhålla reseersättning och dag -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

199

traktamente av statsmedel, är det av vikt att tillse, att deras tid och arbetskraft
ej upptagas av förrättningar, som vid ett objektivt sakkunnigt bedömande
finnas ej böra komma till stånd.

13 §.

Denna paragraf motsvarar föreskrift i 3 § 1 mom. skiftesstadgan samt i
13 § i 1920 års förslag. I sådana skifteslag, om vilka i paragrafen talas,
tillkommer initiativrätt således samtliga ägare av jordbruksfastighet, ägare av
avsöndrad lägenhet och därmed jämställd fastighet dock allenast under viss
förutsättning. I fråga om sålunda föreslagna bestämmelser jfr i lagrådet uttalad
mening.

14 §.

Denna paragraf motsvarar första stycket i 3 § 4 mom. skiftesstadgan. Paragrafen
motsvaras i 1920 års förslag av 1 kap. 11 § första stycket första
punkten samt sista stycket. I förhållande till gällande rätt innebär stadgandet
i paragrafens första stycke en skärpning av villkoren för skifte av sådant
skifteslag, som i paragrafen avses, under det ändringen i förhållande till
1920 års förslag är allenast redaktionell.

Andra stycket innebär en återgång till de tidigare förslagen.

Att, på sätt lantmäteristyrelsen ifrågasatt, tillerkänna Konungen befogenhet
att medgiva skifte av gemensamhetsskog, ändå att alla delägare ej äro ense
om skiftet, är knappast tillrådligt; snarare borde kanske, därest dylik befogenhet
anses böra införas, densamma läggas i ägodelningsrättens hand. Vad nu
anförts torde måhända jämväl gälla sådan skog, som avses i 9 § av förslaget
till promulgationslag. Förslag angående rätt till skifte av dylik skog har
emellertid icke ansetts böra för närvarande framläggas.

15 §.

Denna paragraf motsvarar 29 § 1 mom. andra stycket i 1896 års lag om
hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring samt 12 § i 1 kap. av
1920 års förslag. Jämfört med gällande rätt innebär förslaget snarast en
skärpning av fordningarna för tillstånd till skifte av sådan fastighet, som i
paragrafen avses.

Ofta kan inträffa, att lägenhet av ovan omförmält slag icke utgör fastighet
i teknisk mening; den kan utgöras exempelvis av vid jorddelningsförrättning
för gemensamt behov undantaget område. För sådant fall synes
emellertid föreskriften i 14 § första stycket erbjuda tillräcklig trygghet mot
förhastade delningsåtgärder.

16 §.

Paragrafen, vilken saknar motsvarighet i gällande rätt, motsvarar föreskrift
i 10 § första stycket i 1 kap. av 1920 års förslag. Givetvis behöver särskilt
yrkande ej framställas för att klyvning av oskiftad, flera delägare tillhörig
lott skall företagas vid omskifte å större redan delat skifteslag, tvärtom

200

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

erfordras, på sätt av 13 kap. 14 § andra stycket framgår, särskild begäran
för att sådan klyvning må underlåtas, där ej förrättningsmännen finna delning
av lotten ej kunna äga rum. Paragrafen innefattar allenast påpekande
av en regel, vilken jämväl utan särskild föreskrift skulle gälla.

17 §■

Denna paragraf motsvarar föreskrift i 3 § 3 mom. skiftesstadgan samt
16 § i 1 kap. av 1920 års förslag. I sakligt hänseende torde paragrafen icke
innebära någon skiljaktighet vare sig i förhållande till gällande rätt eller till
1920 års förslag, utom så vitt angår andra stycket, där givetvis en avvikelse
från skiftesstadgans ståndpunkt föreligger.

18 §.

Denna paragraf motsvarar 7 och 8 §§ skiftesstadgan samt 14 och 15 §§
i 1 kap. av 1920 års förslag. I fråga om skiljaktigheter från gällande rätt
märkes först och främst, att den boställshavare för närvarande tillkommande
ovillkorliga rätt att söka skifte icke bibehållits. Förslaget står härutinnan i
överensstämmelse med 1918 och 1920 års förslag. Bestämmelsen att jämväl
ägare av avgärda lägenhet äger rätt att påkalla skifte lärer i förhållande till
gällande rätt innefatta en nyhet.

Enligt förslaget kan delägare, då fråga är om ny delning av exempelvis
storskiftat skifteslag, genom att påfordra storskiftets bestånd förorsaka, att
frågan om det nya skiftet blir föremål för särskild utredning. Så är ju även
förhållandet enligt gällande rätt. Givetvis bör den, som har rätt att framställa
yrkande om laga skifte, också hava rätt att med laga verkan påfordra den
äldre delningens bestånd. Paragrafen har redigerats med hänsyn härtill.

• Enligt andra stycket har rätt att med laga verkan påfordra den äldre delningens
bestånd tillagts arrendator av publikt hemman, även om han icke
därtill erhållit särskilt tillstånd av vederbörande myndighet. Enligt gällande
rätt torde sådan arrendator svårligen kunna anses berättigad att med dylik
verkan framställa yrkande om beståndet av storskifte; honom tillkommer icke
någon talerätt utom i det fall, att han själv erhållit tillstånd att begära laga
skifte, och även i sådant fall är det nog tveksamt, i vad mån talerätt vid
själva skiftet tillkommer honom, jfr N. T. 1878: 103. Med hänsyn till den
synnerligen djupgående inverkan å dylik arrendators intresse, som en skiftesförrättning
nödvändigtvis måste utöva, synes det emellertid kunna försvaras
att tillerkänna honom självständig talerätt, då det gäller bestridande
av nytt skifte. Härav lärer emellertid följa, att, där fråga är om brytande av
laga skifte eller därmed jämnställd delningsform, samt yrkande om nytt skifte
biträdes av vederbörande allmänna ombud men bestrides av arrendator^ den
utarrenderade publika fastigheten icke kan medräknas å sökandesidan vid
avgörandet huruvida den enligt 12 § första stycket erforderliga opinionen för
skifte inom skifteslaget föreligger. Huruvida enligt gällande rätt arrendator

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

201

av publikt hemman är i stånd att genom sin protest hindra brytande av ett
fastställt laga skifte, framgår ej uttryckligen av skiftesstadgan, men då enligt
nämnda stadga nyttjanderättshavare över huvud taget icke äger talerätt vid laga
skifte, samt arrendator av enskild person tillhörig fastighet säkerligen icke äger
rätt att med laga verkan motsätta sig omskifte, lärer det möta svårighet att
utan stöd av direkt stadgande för gällande rätts del tillmäta arrendator av
publikt hemman någon särställning i förevarande avseende.

Att, där arrendator av publikt hemman erhållit tillstånd att söka laga
skifte, skiftet skulle komma att av vederbörande allmänna ombud bestridas,
lärer väl svårligen kunna komma i fråga.

19 §.

Denna paragraf, vilken saknar motsvarighet i gällande rätt, motsvarar föreskrifter
i 11 § i 1 kap. av 1920 års förslag.

Skiljaktigheten från 1920 års förslag är av redaktionell natur. Att märka
är visserligen, att, under det ägobelopp enligt de tidigare förslagen uttryckes
med viss penningsumma, resultatet av en i penningar verkställd uppskattning,
ägobeloppet enligt förevarande förslag utgöres av visst i ytmått angivet
uppskattningsinnehåll. Någon skillnad i sakligt hänseende föranledes emellertid
icke härav. För den händelse den enligt andra stycket givna möjligheten
att till viss delägare i stället för jord lämna penningar, kommer till användning,
skall naturligtvis dylik ersättning dels utgöra gottgörelse för själva
jorden, beräknad genom åsättande av penningvärde för bästa jord på sätt i
11 kap. 2 § andra stycket sista punkten sägs, dels ock innefatta likvider,
om vilka förmäles i 14 kap. 6, 8 och 11 §§ av förslaget, i den mån dylika
kunna komma ifråga.

20 §.

Paragrafen motsvarar stadgande i 94 § första stycket sista punkten skiftesstadgan.
I 1920 års förslag finnes icke någon motsvarighet till förevarande
paragraf; däremot innehåller 1918 års förslag i 12 § av 1 kap. ett stadgande
av enahanda beskaffenhet som det förevarande. Innebörden av detsamma
synes icke behöva närmare utvecklas.

1918 års förslag innehåller i 20 kap. 7 § andra stycket föreskrift därom,
att bevis om fastställelse av skifte, varom i berörda 12 § förmäldes, skulle
innehålla erinran därom, att fastställelsen icke utgjorde hinder för skifte å
det större skifteslaget i dess helhet. Motsvarande stadgande återfinnes icke i
förevarande förslag. Enligt 21 kap. 43 § av förslaget förutsättes emellertid,
att Konungen meddelar vissa administrativa föreskrifter rörande tecknande
av fastställelsebevis å kartor och handlingar i j orddelningsmål. Bestämmelse
av ovan antytt slag synes lämpligen hava sin plats bland dylika föreskrifter.

202

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

21 §.

Denna paragraf motsvarar andra stycket av 85 § i gällande skiftesstadga
samt 10 § andra stycket i 1 kap. av 1920 års förslag. I förhållande till
gällande rätt innebär förslaget utvidgning av möjligheterna för delägare
att få behålla sina ägor orubbade; särskilt märkes härutinnan upptagande av
klyvning enligt 94 § första stycket sista punkten skiftesstadgan samt tegskifte
bland de privilegierade delningsformerna. Att så kunnat ske, står i samband
med de i 9 kap. föreslagna bestämmelser angående delningsgrund. Angående
gällande rätts ställning till behandlingen vid skifte av lägenhet, bildad genom
jordavsöndring, har förut talats.

22 §.

Denna paragraf motsvarar 6 § i gällande skiftesstadga. Med paragrafen må
även jämföras 76, 77 och 81 §§ i nämnda stadga. I 1920 års förslag motsvaras
paragrafen av 17 § i 1 kap.

Avvikelse från gällande rätt föreligger först och främst härutinnan, att
ägare av den härskande fastigheten enligt förslaget icke äger vitsord att påfordra
utbrytande av sådant servitut, varom i tredje stycket'' sägs; förslaget
står härutinnan i överensstämmelse med de tidigare förslagen, jfr 1918 års
förslag sid. 189. Det i anledning av hemställan från lantmäteristyrelsen i
första stycket införda stadgande, att för utbrytande av skogsfångs- och mulbetesservitut
kräves yrkande av den härskande eller den tjänande fastighetens
ägare, lärer innefatta en nyhet i förhållande till gällande rätt, jfr N. J. A.
1910: 163.

Fjärde stycket torde ej innebära någon nyhet, ehuru något direkt stadgande
i ämnet icke föreligger. Jfr 1911 års förslag sid. 114 samt 18 § i förordningen
om jordregister.

Sista stycket är i förhållande till gällande rätt en nyhet.

I förhållande till 1920 års förslag innefattar föreliggande paragraf, bortsett
från berörda i första stycket upptagna stadgande, allenast oväsentliga redaktionella
jämkningar.

En av lantmäteristyrelsen i yttrande över 1911 års förslag uttalad mening,
att rätt till utbrytning av sådant servitut, som omförmäles i tredje stycket,
borde finnas för ägaren av tjänande fastighet jämväl utan samband med laga
skifte, har ej upptagits i något av de senare förslagen. Jfr 7 § i 1907 års
lag om servitut.

Beträffande utbrytning av skogsfångs- och mulbetesservitut utan sammanhang
med laga skifte äro föreskrifter meddelade i 20 kap. 3 § i förslaget.
Jfr lagen om fastighetsbildning i stad 6 kap. 11 § andra stycket.

Om delningsgrund vid utbrytning av servitut äro bestämmelser givna i
förslagets 9 kap.

Eungl. Maj:ts proposition Nr 88.

203

23 §.

Paragrafen motsvarar 94 § andra stycket i gällande skiftesstadga samt 18 §
i 1 kap. av 1920 års förslag. Ingen nyhet föreligger i förhållande till vare
sig gällande rätt eller 1920 års förslag.

24 §.

Denna paragraf motsvarar 9 § skiftesstadgan samt återgiver 20 § i 1 kap.
av 1920 års förslag. Ingen ändring i sak föreligger i förhållande till gällande
rätt.

25 §.

Denna paragraf, som återgiver 21 § i 1 kap. av 1920 års förslag utan förändring,
motsvarar 2 § andra stycket samt 83 § andra stycket i gällande
skiftesstadga. Jfr 6 kap. 10 § i lagen om fastighetsbildning i stad.

2 KAP.

Om förrättningsmän vid laga skifte.

1 §■

Denna paragraf motsvarar 13 och 18 §§ i gällande skiftesstadga samt 2
kap. 1 § i 1918 års förslag.

I förhållande till gällande rätt innehåller paragrafen först och främst den betydelsefulla
nyheten, att biträde av gode män vid laga skifte ej nödvändigtvis
erfordras annat än så vitt angår undersökning, huruvida tillstånd till skiftet må
meddelas, samt gränsbestämning och gradering ävensom vissa andra uppskattningsåtgärder.
I förhållande till 1920 års förslag föreligger den skiljaktighet,
att å ena sidan gode män obligatoriskt måste närvara vid graderingen och
nämnda uppskattningsåtgärder å andra sidan begränsning av gode mäns biträde
till ovan angivna delar av förrättningen må äga rum ej blott, såsom
enligt sistnämnda förslag, vid skifte å sekundära skifteslag utan jämväl vid
skifte av primära dylika. I fråga härom hänvisas till lagrådets yttrande. Jfr
6 kap. 6 § i lagen om fastighetsbildning i stad.

Främmande för såväl gällande rätt som tidigare förslag är stadgandet, att
lantmäteristyrelsen i vissa fall må medgiva att flera än två gode män biträda
vid skiftesförrättning. I fråga om nämnda stadgande hänvisas till vad styrelsen
anfört i ämnet. Av stadgandet har föranletts en kompletterande föreskrift i
17 kap. 3 § första stycket av förslaget. 2

2 §•

Paragrafen, som saknar motsvarighet i gällande skiftesstadga, återgiver 2 §
i 2 kap. av 1920 års förslag med ett tillägg, beträffande vilket hänvisas till
lantmäteristyrelsens senaste utlåtande.

204

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

Enligt praxis tillkallas jämväl för närvarande ofta vid delning av fiske
statens fiskeri tjänsteman att biträda, jfr Schutz, Om skifte av jord i Sverige,
sid. 129.

3 §•

Denna paragraf motsvarar 13 § skiftesstadgan samt 3 § i 2 kap. av 1920
års förslag. Från gällande rätt ävensom från 1920 års förslag avviker förslaget
först och främst därutinnan att enligt detsamma förordnande för lantmätare
att förrätta laga skifte skall utfärdas av vederbörande överlantmätare.
Stadgandet härstammar ursprungligen från skifteslagstiftningskommitténs 1911
avgivna förslag. Se sistnämnda förslag ävensom lantmäteristyrelsens senaste
yttrande. En ytterligare avvikelse från vad för närvarande gäller föreligger
däri att uppgift å servitutsinnehavare bör i sammanhang med ansökningen
lämnas.

Från 1920 års förslag skiljer sig förslaget vidare därutinnan, att andra
stycket i motsvarande paragraf av förstnämnda förslag uteslutits. Detta står
i samband med den ståndpunkt, nu förevarande förslag intager beträffande
omskifte av jord, som delats genom laga skifte eller därmed jämnställd delning.

Härjämte hava fjärde och femte styckena av berörda paragraf i 1920 års
förslag uteslutits. Erforderliga föreskrifter rörande vilken lantmätare i olika
fall skall förordnas, synas hava sin plats i lantmäteriinstruktionen. Jfr nu
gällande instruktion 47 § ävensom 87 och 88 §§.

4 §.

Paragrafen motsvarar 16 § i gällande skiftesstadga samt 4 § i 2 kap. av
1920 års förslag. Närmare redogörelse för förefintliga skiljaktigheter i förhållande
till gällande bestämmelser samt nämnda förslag torde ej erfordras.

5 §•

Paragrafen motsvarar föreskrift i 15 § skiftesstadgan samt första punkten
i första stycket av 5 § i 2 kap. av 1920 års förslag. Bestämmelser angående
åtgärd mot lantmätare, vilken åsidosätter vad i paragrafen stadgats, synas
icke hava sin plats i förevarande lagstiftning. 6

6 §■

Denna paragraf, som saknar direkt motsvarighet i gällande skiftesstadga,
motsvarar 6 § i 2 kap. av 1920 års förslag. Givetvis förekommer emellertid
även för närvarande, att en del förrättningsgöromål av rent teknisk natur utföras
av lantmätaren utan biträde av gode män.

I yttrande över 1920 års förslag har lantmäteristyrelsen förklarat sig anse
att föreskrift om vilka göromål som vore att anse såsom av uteslutande teknisk
art borde meddelas i lagen. Då emellertid en dylik bestämmelse synes

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

205

vara av företrädesvis instruktionell natur men däremot sakna egentlig civilrättslig
betydelse, har stadgande i ämnet icke ansetts böra inflyta i förslaget.
Däremot bär det lämnats öppet, huruvida sådant stadgande bör intagas i lantmäteriinstruktionen
eller meddelas i annan form.

7 §■

Denna paragraf motsvarar föreskrift i 18 § samt 19 § i gällande skiftesstadga
och 7 § i 2 kap. av 1920 års förslag. Från gällande rätt skiljer sig
förslaget därutinnan, att fordran på praktisk erfarenhet i jordbruk eftergivits,
samt att däremot krav uppställts därpå, att vederbörande skall fylla vad som
fordras för valbarhet till nämndeman. Se härom 1918 års förslag sid. 203.
Även bestämmelsen om viss maximiålder för den, som må väljas till god
man, är ny. I fråga om densamma hänvisas till lantmäteristyrelsens senaste
utlåtande. Vidare är att märka, att rösträtt vid val av gode män enligt förslaget
tillkommer även ägare och innehavare av genom jordavsöndring eller
avstyckning bildad fastighet, dock endast där densamma är att hänföra till
jordbruksfastighet. För valbarhet kräves enligt förslaget, i olikhet mot vad
som gäller enligt skiftesstadgan, att vara boende i vederbörande kommun.

Nytt i förhållande till såväl gällande rätt som 1920 års förslag är det i
paragrafen intagna stadgande, varmed åsyftas att i viss mån begränsa det
antal gode män, som för varje kommun må utses. Stadgandet har föranletts
av vissa av t. f. chefen för lantmäteristyrelsen gjorda iakttagelser, vilka bragts
till chefens för justitiedepartementet kännedom.

I förhållande till 1920 års förslag har företagits en redaktionell jämkning,
avseende att klargöra, att rösträtt, i olikhet mot vad för närvarande torde
gälla, enligt förslaget tillkommer endast inom kommunen mantalsskrivna
personer, jfr §§ 8 och 10 i förordningen den 21 mars 1862 om kommunalstyrelse
på landet.

B §•

Denna paragraf motsvarar 20 § skiftesstadgan samt 8 § i 2 kap. av 1920
års förslag. Från gällande rätt skiljer sig förslaget därutinnan att, i överensstämmelse
med tidigare förslag, omsorgen om föranstaltande av erforderliga
val av gode män överflyttats å vederbörande distriktslantmätare, ävensom att
föreskrift meddelats om publicering av valresultatet i länskungörelserna.

9 §■

Paragrafen motsvarar utan ändring i sak 21 § skiftesstadgan samt 9 §

2 kap. av 1920 års förslag.

10 §.

Paragrafen motsvarar 31 § skiftesstadgan samt 10 § i 2 kap. av 1920 års
förslag. Någon ändring i förhållande till gällande rätt föreligger allenast så

206

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

till vida, att, i överensstämmelse med vad i 13 kap. 1 § rättegångsbalken
stadgas, för jävaktighet fordras, att lantmätare eller god man eller deras
vederbörande skyldemän kunna av förrättningen vänta synnerlig nytta eller
skada.

11 §■

Denna paragraf motsvarar 41 § skiftesstadgan samt 11 § i 2 kap. av 1920
års förslag. I förhållande till gällande rätt torde icke föreligga någon ändring
i sak; missbruk av rätt att äska hantlangning kan givetvis för lantmätare
föranleda ansvar för tjänstefel, ehuru särskilt stadgande härom icke upptagits
i förevarande paragraf.

I förhållande till 1920 års förslag torde ej heller föreligga annan saklig
olikhet än som innefattas i den på föranledande av lantmäteristyrelsen tilllagda
tredje punkten av paragrafen; genom tilläggande av fjärde punkten har
allenast verkställts en redaktionell jämkning i förtydligande syfte.

Om fördelning av kostnad för hantlangning meddelas föreskrift i 18 kap. av
förslaget.

12 §.

Denna paragraf motsvarar 42 § skiftesstadgan samt 12 § i 2 kap. av 1920
års förslag. Någon skillnad i sak från vad för närvarande lärer få anses gälla
torde icke föreligga.

Med plantering avses givetvis, såsom ock av stadgandet lärer framgå, i förevarande
sammanhang allenast sådan av parkliknande karaktär eller som för
prydnads- och trevnadsändamål verkställts i närheten av boningshus eller
annan byggnad.

3 KAP.

Om laga skiftes kungörande och fortgång.

Beträffande rubriken må allenast anmärkas, att densamma i förhållandetill
tidigare förslag avsevärt förenklats. 1

1 §•

Denna paragraf motsvarar 22 och 23 §§ skiftesstadgan samt 3 kap. 1 § i
1920 års förslag. Skiljaktighet från gällande rätt föreligger, liksom i de tidigare
förslagen i föreskriften om skyldighet för lantmätaren att genom tjänsteskrivelser
kalla samtliga delägare samt servitutsinnehavare till förrättningen.
Emellertid har den i de tidigare förslagen intagna bestämmelsen om dylik
skrivelses försändande under rekommendation till utom den kommun, där
skifteslaget är beläget, boende delägare synts utan skada kunna bortfalla. Med
anledning av upprepade framställningar från lantmäteristyrelsens .sida om
ändring i tidigare förslag, i och för beredande av lättnad för lantmätaren*i

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

207

kallelsebesväret, då fråga är om skifteslag med större antal delägare, har
stadgande i sådan riktning införts i andra stycket av förevarande paragraf.
Med stadgandet må jämföras föreskrift i 3 § i bysamfällighetslagen. Då innehavare
av nyttjanderätt icke äger rätt att vid skiftet föra talan, har det icke
ansetts böra åläggas lantmätaren att tillsända dylik rättsägare kallelsebrev,
jfr lagrådets utlåtande. Föreskriften om lantmätares skyldighet att eventuellt
kungöra tid och ort för första sammanträdet i tidning — en nyhet i förhållande
till gällande rätt — har erhållit en i förhållande till 1920 års förslag
ändrad formulering; ändringen torde i sak få anses innebära en viss skärpning
av nämnda föreskrift.

Tredje stycket, vilket stycke saknar motsvarighet i gällande skiftesstadga,
utvisar i förhållande till 1920 års förslag en skiljaktighet, som emellertid är
allenast av redaktionell art. Ändringen har föranletts av införandet av lagen
den 27 juni 1924 om förmynderskap.

Att i kallelser och kungörelse, varom i paragrafen är fråga, ej ansetts böra,
såsom enligt tidigare förslag, inflyta anmaning att till skiftessammanträde
förete handlingar angående nyttjanderätt, lärer ej behöva särskilt motiveras.

I detta sammanhang må anmärkas, att förrättningsmännen givetvis icke
böra uraktlåta att, där nyttj anderättshavare är vid förrättningen tillstädes,
bereda honom tillfälle att meddela sådana upplysningar om i skiftet ingående
jord, som kunna vara av betydelse för förrättningen och nyttjanderättshavaren
är i tillfälle att lämna. Men det bör betonas, att det endast är för nyssnämnda
ändamål nyttjanderättshavare kan tillåtas uppträda vid skiftesförrättning,
någon ställning såsom part vid förrättningen tillkommer honom icke. Att sistberörda
regel i vissa hänseenden enligt förslaget är underkastad jämkning, då
fråga är om lägenheter, avsöndrade för viss tid eller livstid, skall i annat
sammanhang anmärkas.

2 §.

Denna paragraf motsvarar 26 § skiftesstadgan samt 2 § i 3 kap. av 1920
års förslag. Föreskriften i förstnämnda lagrum om befallningshavandens underrättande
minst en månad i förväg har i förslaget liksom i de föregående uteslutits,
så ock vad samma lagrum innehåller om lantmätarens rätt att erhålla
utdrag av jordebok och mantalslängd. Lantmätaren äger givetvis att, därest
han är i behov av dylika expeditioner, utbekomma dem jämlikt 13 § i förordningen
om expeditionslösen. Jfr vidare 28 § i förordningen om jordregister.
Skiftesstadgans föreskrift om skyldighet för lantmätaren att i vissa fall hos
befallningshavanden göra anmälan om förekomst av ödeshemman inom skifteslaget
har såsom numera saknande praktisk betydelse icke upptagits i förevarande
förslag liksom ej heller i de tidigare.

Sista punkten i andra stycket saknar motsvarighet i de tidigare förslagen.
Med densamma bör jämföras stadgandet i 6 kap. 3 § i lagen om fastighetsbildning
i stad. Det torde vara lämpligt, att byggnadsnämnd vid skifte inom
samhälle, varom i punkten är fråga, i den mån sådan förrättning kan tänkas

208

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

därstädes äga rum, erhåller tillfälle att framföra de erinringar, vilka ur de
synpunkter, nämnden har att företräda, finnas kräva beaktande. Emellertid
avses icke, att nämnden skall intaga någon ställning som sakägare; nämnden
äger sålunda icke i egentlig mening föra talan vid förrättningen eller överklaga
åtgärd eller beslut under densamma. I sammanhang härmed må nämnas
att enligt jämväl utarbetat förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen
om fastighetsbildning i stad den byggnadsnämnd för närvarande tillerkända
rätt att klaga över beslut om fastställelse av laga skifte å stadsjord ansetts
böra bortfalla.

3 §■

Denna paragraf motsvarar 25 § skiftesstadgan samt 4 § i 3 kap. av 1920
års förslag. Den i sistnämnda förslag upptagna tidsbestämmelse, minst åtta
dagar före sammanträde, har i överensstämmelse med lantmäteristyrelsens
hemställan utbytts mot minst fjorton dagar.

I föreliggande förslag återfinnes icke den bestämmelse, som upptagits i 3 §
av 3 kap. i 1920 års förslag. Det torde ofta nog vara förenat med betydande
svårigheter att med säkerhet avgöra, huruvida verkligen alla, vilkas rätt beröres
av delningsförrättning, låt vara å sekundärt skiftelag, kommit tillstädes
eller blivit kallade. Då vidare med hänsyn till bestämmelserna i 7 kap. 1 §
kungörelse i kyrkan i alla händelser måste ske, när sammanträde med rågrannarna
skall äga rum, samt vid de allra enklaste hemmansklyvningarna,
för vilka undantagsbestämmelsen egentligen skulle kunna tänkas äga betydelse,
frågan om bestämmande av skifteslagets gränser i många fall med fördel lärer
kunna företagas på första sammanträdet, synes omförmälda i 1920 års förslag
upptagna bestämmelse utan olägenhet kunna undvaras. 4

4 §•

Denna paragraf motsvarar 28 § samt föreskrift i 29 § i gällande skiftesstadga
ävensom 5 § i 3 kap. av 1920 års förslag. Första delen av fjärde
stycket motsvarar 34 § skiftesstadgan.

Från gällande rätt skiljer sig förslaget därutinnan, att väntetiden för vid
sammanträdet tillstädeskomna personer, i överensstämmelse med vad lantmäteristyrelsen
i sitt senaste utlåtande förordat, begränsats till tre timmar.
Regeln i sista stycket torde ock i viss mån innebära en nyhet i förhållande
till vad för närvarande må anses gälla. Inställes förrättningen, har lantmätaren
att i kostnadsräkningen påföra sökanden uppkomna kostnader. Tvist i
fråga härom, vare sig densamma angår beloppet eller vederbörandes skyldighet
att betala eller båda delarna, tillhör ägodelningsrättens upptagande, se 21
kap. 15 § 7 i förevarande förslag.

Kung!,. Maj:ts proposition Nr 38.

209

5 §•

Denna paragraf motsvarar föreskrift i 29 § skiftesstadgan samt 6 § i 3
kap. av 1920 års förslag. Ändring i förhållande till vare sig gällande rätt
eller tidigare förslag föreligger icke.

6 §■

Denna paragraf motsvarar 114 §, föreskrift i 54 § samt, för visst fall, 48
§ i gällande skiftesstadga ävensom 7 § i 1920 års förslag. Den i gällande
rätt givna föreskriften om delägarnas underskrift å protokollet har i förevarande
förslag i olikhet mot vad fallet är i de tidigare i viss utsträckning
bibehållits; beträffande föreskrifterna härutinnan hänvisas till lantmäteristyrelsens
senaste yttrande. Tiden för justeringen har i överensstämmelse med
vad gällande skiftestadga därom innehåller, men i olikhet med vad i 1918
och 1920 års förslag föreskrivits, satts till senast åtta dagar efter sammanträdet.
Denna tidsbestämmelse har av lantmäteristyrelsen i dess senast avgivna
utlåtande förordats, och med hänsyn bland annat till bestämmelserna
i 7 kap. har en återgång till nu gällande föreskrifter i förevarande avseende
synts lämplig.

Andra stycket av förevarande paragraf, vilken i viss mån jämväl motsvarar
49 § skiftesstadgan, har så till vida undergått förändring i förhållande till
tidigare förslag, att däri jämte boställshavare och allmänt ombud namnes
arrendator av publikt hemman eller lägenhet. Härav framgår, att enligt förslaget
talerätt vid skiftet tillerkännes dylik arrendator, dock endast i den
mån sådan arrendator i enlighet med honom meddelat tillstånd uppträtt
såsom skiftessökande. Där sådan arrendator icke uppträtt såsom sökande
till förrättning, synes ingen anledning föreligga att i avseende å densamma
tillerkänna honom annan ställning än den, som tillkommer nvttjanderättshavare
i allmänhet.

Därest vederbörande på förhand skulle hava anskaffat behörig myndighets
godkännande av eventuell förening av visst innehåll, samt dylik förening därpå
kommer till stånd, varder givetvis den i förevarande paragraf omförmälda
procedur överflödig.

I överensstämmelse med av lantmäteristyrelsen gjord hemställan har i näst
sista raden av andra stycket inskjutits ordet »ofördröjligen». 7 8

7 §•

Paragrafen, vilken motsvarar 30 § skiftesstadgan, återgiver 8 § i 3 kap.
av 1920 års förslag.

8 §•

Denna paragraf motsvarar 32 § första stycket i gällande skiftesstadga samt
9^ § i 3 kap. av 1920 års förslag.

Ändring i gällande rätt har ej företagits; med uttrycket »inställa sig»
Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 31 haft. (Nr 38.) 14

210

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

måste nämligen givetvis här avses jämväl inställelse genom ombud. Genom
den i första punkten i förhållande till 1920 års förslag företagna jämkningen
har hänsyn tagits till att ett sammanträde kan pågå flera dagar.

9 §■

Denna paragraf motsvarar andra, tredje och fjärde styckena i 32 § skiftesstadgan
samt 10 i 3 kap. av 1920 års förslag.

Från gällande rätt skiljer sig förslaget bortsett från de av ändringarna i
2 kap. 3 och 4 §§ föranledda jämkningarna i tredje stycket, därutinnan, att
beslut, varigenom jävsanmärkning ogillas, icke kommer under ägodelningsrättens
prövning, med mindre besvär anföres på sätt i 21 kap. sägs; från förrättningsmännens
sida kommer således underställning icke i fråga. Vid skifte
å sekundärt skifteslag får talan mot beslutet fullföljas först sedan skiftet
avslutats; förslaget står härutinnan i överensstämmelse med gällande rätt.

Från 1920 års förslag skiljer sig förevarande paragraf, utom såvitt angår
berörda jämkningar i tredje stycket, endast i redaktionelt avseende. Ett beslut
över framställd jävsanmärkning bör givetvis meddelas, även om beslutets
innehåll allenast bliver att anmärkningen, såsom ej i behörig tid framställd,
icke upptages till prövning.

Vid skifte å primärt skifteslag lärer väl oftast vara lämpligt, att den slutliga
utgången av jävsfrågan avvaktas, innan vidare åtgärder under skiftet vidtagas,
dock väl att märka allenast så framt ej den framställda jävsanmärkningen
uppenbarligen saknar fog. Besvär i jävsfråga prövas och avgöres av
ägodelningsdomaren. Mot hans beslut må talan icke föras. Se 21 kap. 28
och 50 §§ i förslaget.

10 §.

Förevarande paragraf saknar direkt motsvarighet i gällande skiftesstadga,
utom så till vida att andra punkten i första stycket i viss mån motsvaras av
12 § i nämnda stadga. I 1920 års förslag har paragrafen motsvarighet i
11 § av 3 kap. De i första stycket av sistnämnda paragraf intagna bestämmelser
synas emellertid, på sätt lantmäteristyrelsen jämväl framhållit, vara av
instruktionell natur, varför desamma icke ansetts böra inflyta i förevarande
förslag.

För den händelse hinder mot skiftet finnes möta därutinnan, att den jord,
vars delning är i fråga, lagligen icke kan bliva föremål för skiftesförrättning,
eller det finnes klart, att vederbörande skiftessökande saknar behörighet att
framställa yrkande om skiftet, är det tydligen onödigt att företaga vidare åtgärd
i saken. Beslut bör då endast meddelas att skiftet icke kan äga rum.
Så är exempelvis fallet för den händelse den jord, som avses skola skiftas,
utgöres av skatteköpt lotshemman, eller skiftessökanden befinnes vara ägare
allenast till en avsöndrad lägenhet, vars ägor ligga i ett skifte. Om i senare
fallet yrkandet om skifte upptages av ägare till hemmansdel inom skifteslaget,
synes emellertid skiftesfrågan icke böra falla enbart på grund av bristande

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

211

behörighet hos den ursprunglige sökanden, utan torde i sådant fall ärendet
böra prövas på vanligt sätt.

Då vid första sammanträdets början skifteslagets omfång icke är bestämt,
kan givetvis inträffa, att skiftet visar sig röra andra och flera rättsägare än
från början antagits. I detta förmodligen ganska sällsynta fall kan med
skiftet ingenting vidare åtgöras förrän dessa behörigen kallats. Den närmaste
åtgärden, sedan anteckning skett om delägare i det av sökanden till skifte
ifrågasatta området samt om tillstädeskomna parter, blir därför att bestämma
skifteslagets omfång, d. v. s. fastställa vilka ägor vid laga delning av det av
sökanden till delning ifrågasatta området lagligen skola i skiftet ingå och
sålunda utgöra skifteslaget, samt att, då detta är klart, avgöra, huruvida med
hänsyn till de i 1 kap. för olika fall stadgade förutsättningarna för laga skifte,
tillstånd till skifte å det sålunda bestämda skifteslaget kan meddelas.

11 §■

Denna paragraf motsvarar 35 och 27 §§ i gällande skiftesstadga samt 12 §
i 3 kap. av 1920 års förslag.

Första stycket utsäger allenast vad redan lärer få anses gälla, jfr. 1918
års förslag sid. 208.

Från gällande rätt skiljer sig förslaget genom stadgandet att, för den händelse
lantmätaren ej kan med delägarna träffa överenskommelse om huru tid
för nästa sammanträde skall tillkännagivas, han är förpliktad att genom tjänsteskrivelser
kalla vederbörande till sammanträdet. Skall på sammanträdet förekomma
fråga om bestämmande av skifteslagets gränser eller om ägoutbyte,
måste tillika kungörelse i kyrkan om sammanträdet uppläsas. Jämväl den i
andra stycket upptagna bestämmelse innefattar så till vida avvikelse från
gällande rätt, som för närvarande ingenting finnes stadgat om uppehåll i skiftet
i avbidan på avgörande av preliminärfråga, utom vad som innehålles i 45
och 125 §§ skiftesstadgan, jfr emellertid även Schtitz a. a. sid. 163.

12 §.

Denna paragraf motsvarar 33 § skiftesstadgan samt 13 § i 3 kap. av 1920
års förslag. Skiljaktighet från gällande rätt torde föreligga allenast därutinnan
att, där avgörandet av tvist, varom i paragrafen är fråga, är av betydelse för
skiftets behöriga verkställande, enligt förslaget underställning skall ske till
ägodelningsrätten, under det att för närvarande vederbörande parter lära
böra hänvisas till allmän domstol.

Tvist allenast om innehavet av viss äga kan vara av vikt för skiftets verkställande.
I händelse det till exempel av innehavaren av en sämjevis utlagd
lott påstås, att till lotten hävdas viss äga, under det att annan delägare bestrider
detta under förklaring, att ägan hävdas av honom själv, kan givetvis
tvistens avgörande äga betydelse för likvidfrågornas bedömande.

Från 1920 års förslag skiljer sig föreliggande paragraf allenast däri, att i

212

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

andra stycket såsom förutsättning för underställning jämväl upptagits att tvist,
varom i paragrafen är fråga, yppats efter skiftets början. Endast i detta fall
lärer det nämligen finnas skäl att lägga tvist av nu förevarande beskaffenhet
under ägodelningsrättens domvärjo. Jfr förslagets 21 kap. 15 §. I de allra
flesta fall torde för övrigt tvister, varom nu talats, komma ti stånd just i
sammanhang med skiftesförrättning.

13 §.

Paragrafen motsvarar föreskrift i 33 § i gällande skiftesstadga samt återgiver
14 § i 3 kap. i 1920 års förslag.

14 §.

Denna paragraf motsvarar 53 § samt föreskrift i 54 § i gällande skiftesstadga
ävensom 15 § i 3 kap. i 1920 års förslag. Från gällande rätt skiljer
sig förslaget därutinnan, att enligt detsamma frågan om delningsgrund i regel
skall behandlas, så snart skifteslagets gränser blivit slutligen bestämda, d. v. s.
sedan ej blott rågångsfrågan utan även frågan om ägoutbyte avgjorts, samt
frågor om servituts utbrytning behandlats, och således före frågan om
ägograderingen samt upprättandet av hävdeförteckning. Då spörsmålet om
delningsgrund givetvis bör avgöras helt och hållet oberoende av såväl ägograderingen
som hävdeförhållandena inom skifteslaget, synes förslagets ståndpunkt
härutinnan vara riktig; vad lantmäteristyrelsen i såväl utlåtande över
1920 års förslag, med vilket förslaget i förevarande hänseende överensstämmer,
som senast angivna yttrande i ämnet anmärkt har således icke föranlett
ändring. För det fall, att inom skifteslaget föreligger en äldre sämjedelning,
samt fråga uppstår om att antaga innehavet enligt densamma till delningsgrund
(se förslagets 9 kap. 3 §) kan ju, om så anses lämpligt, ändring av
föredragningsordningen äga rum.

Med hänsyn till den i förhållande till 1920 års förslag ändrade rubriken
till 11 kap. i förslaget har ändring jämväl vidtagits beträffande förevarande
paragraf. Bland föredragningsfrågor har i enlighet med lantmäteristyrelsens
hemställan upptagits fråga om utbrytning av servitut. Beträffande sammanläggning
av fastigheter i samband med skifte synes lämpligast att exempelvis
genom cirkulär lantmätarnes uppmärksamhet fästee på det önskvärda i att
vederbörande skiftesman vid skiftesförrättning för delägarna framhåller förefintliga
möjligheter till sammanläggning samt med dylik åtgärd förenade fördelar.

15 §.

Denna paragraf, vilken saknar motsvarighet i gällande skiftesstadga, motsvarar
16 § i 3 kap. av 1920 års förslag. Från 1920 års förslag föreligger
den skiljaktighet, att enligt föreliggande förslag för val av syssloman fordras
samtycke av flertalet å sammanträde, där frågan behandlas, närvarande del -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

213

ägare. I fråga om nämnda föreskrift hänvisas till det av lantmäteristyrelsen
senast avgivna utlåtande.

4 KAP.

Om bestämmande av skifteslagets omfång samt om tillstånd till skifte.

1 §•

Denna paragraf, till vilken någon direkt motsvarighet icke finnes i gällande
skiftesstadga, motsvarar 1 § i 4 kap. av 1920 års förslag. De i andra stycket
av sistnämnda paragraf upptagna bestämmelser hava, såsom varande av instruktionell
natur, i överensstämmelse med lantmäteristyrelsens hemställan ansetts
icke böra inflyta i förevarande förslag.

I allmänhet lärer det, då upplysning vunnits om det område, vars delning
sättes i fråga, erbjuda föga svårighet att bestämma vad som i det föreliggande
fallet skall i delningen intagas och sålunda utgöra skifteslaget. I vissa fall
däremot, då särskild åtgärd för skifteslagets bildande skall äga rum, exempelvis
de i 1 kap. 5 och 8 §§ avsedda, kan saken givetvis ställa sig betydligt
svårare; särskilt där uppdelning eller sammanslagning av skifteslag eller hopförande
av delar av olika skifteslag till gemensamt skifte kommer i fråga,
torde bestämmandet av skifteslagets omfång ej sällan komma att ställa ganska
stora krav på förrättningsmännens omdöme och praktiska blick. För ovan
omnämnda fall har, såsom av 4 § i detta kapitel framgår, föreslagits, att det
utlåtande, i vilket förrättningsmännen yttra sig i fråga om tillstånd till det
sökta skiftet, obligatoriskt skall underställas ägodelningsrättens prövning; i
fall, varom i t kap. 5 § i förslaget sägs, är denna regel dock ej alldeles undantagslös,
på sätt nedan närmare skall förmälas. 2

2 §.

Denna paragraf, vilken motsvarar 2 § i 4 kap. av 1920 års förslag, saknar
motsvarighet i gällande skiftesstadga, om man ej såsom motsvarighet vill räkna
föreskrift i 89 § i nämnda författning.

I likhet med vad för närvarande gäller skall enligt förslaget i det fall, att
skifteslaget förut delats genom storskifte, vars bestånd icke påyrkas, skiftet
utan vidare gå för sig, d. v. s. tillstånd meddelas utan att särskild utredning
påfordras. Så blir ock förhållandet, där skifteslaget delats genom tegskifte
eller provisorisk hemmansklyvning enligt 94 § skiftesstadgan, samt yrkande ej
framställes att vid den äldre delningen skall förbliva. Skulle emellertid i samband
med omgörandet av den äldre delningen komma ifråga uppdelning av
vid nämnda delning utlagd ägolott, måste utredning verkställas till vinnande
av klarhet, huruvida dylik uppdelning, vilken innebär skifte å sådant skifteslag,
som i 1 kap. 9 § avses, kan tillåtas. Att omgörande enbart av den äldre

214

Kungl. Maj:is proposition Nr 38.

delningen ansetts, där det nya skiftet ej bestrides, kunna utan vidare tillåtas,
har sin förklaring däri, att dels det nya skiftet, i den män det allenast träder
i stället för den äldre delningen, icke innebär någon ny fastighetsbildning, dels
ock den omständigheten, att ingen påyrkar den äldre delningens bestånd, får
anses innebära presumtion för att nämnda delnings ersättande med laga skifte
motsvarar ett verkligt behov och följaktligen bör komma till stånd.

3 §.

Denna paragraf, vilken saknar motsvarighet i gällande skiftesstadga, motsvarar
3 § i 4 kap. av 1920 års förslag. Från sistnämnda förslag skiljer sig
paragrafen sakligt allenast däruti, att föreskrift lämnas om angivande i vad
mån i vissa fall ägor för två eller flera delägare skola jämväl utan delägares
begäran utläggas i för dem gemensam ägolott. Sådant utläggande kunde enligt
1920 års förslag äga rum allenast efter av delägare framställd anhållan och
då under vissa förutsättningar.

4 §.

Denna paragraf, vilken jämväl saknar motsvarighet i skiftesstadgan, motsvaras
i 1920 års förslag av 4 § i 4 kap. Beträffande bortfallandet av föreskriften
om utlåtandes obligatoriska underställning i samtliga fall under ägodelningsrättens
prövning hänvisas till av lagrådets majoritet uttalad mening.

Obligatorisk underställning till ägodelningsrätt av frågan om tillstånd till
skifte har emellertid i förslaget för vissa fall bibehållits. Då fråga är om
brytande av laga skifte eller därmed i fråga om orubblighet jämnställd form
av delning, har sålunda fordran på obligatorisk underställning av ärendet ansetts
icke kunna eftergivas, och detta vare sig förättningsmännens utlåtande
innebär bifall till eller avslag å ansökningen om nytt skifte. Likaså kräves
underställning då fråga är om ny delning av torrlagda ägor enligt 1 kap. 8 §
i förslaget. En sådan delning innebär dels bildande av ett särskilt skifteslag,
vilket förut icke finnes till, dels ock brytande av den inom det sålunda bildade
skifteslaget föreliggande ägoindelningen, vilken väl i de flesta fall torde hava
tillkommit vid laga skifte eller därmed jämnställd delningsform. Att fordra
underställning till ägodelningsrätt av fråga om verkställande av delning,
varom i föregående punkt förmäles, synes vara naturligt och det i vilken
riktning utlåtandet än går. Sant är, att enligt gällande rätt underställning i
nu avsedda fall fordras, allenast där det sökta skiftet av delägare bestrides
eller tvist uppstår rörande omfånget av den mark, som skall ingå i skiftet,
men med det vidgade inflytande på jorddelningen från det allmännas sida,
som föreliggande förslag i jämförelse med gällande jorddelningslagstiftning
givetvis innebär, torde krav på obligatorisk underställning till ägodelningsrätt
i samtliga fall, då skifte varom nu talats är i fråga, vara väl förenligt.

Att utlåtande, i vilket bestämmelse meddelas om avsättande av mark till
gemensamhetsskog, bör underställas ägodelningsrättens prövning lärer vara

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

215

givet. Likaså torde åtgärd, varigenom på något av de i 5 § i 1 kap. av förslaget
angivna sätt ändring av den naturliga skifteslagsindelningen vidtages,
böra bliva föremål för obligatorisk granskning av ägodelningsrätten, där ej
åtgärden innebär ett enkelt och naturligt återställande av tidigare i skiftesagshänseende
rådande förhållanden. För sådana fall synes det icke motiverat
att låta åtgärd av nu omförmält slag i och för sig föranleda obligatorisk
underställning till ägodelningsrätten.

Förslaget lämnar varje delägare möjlighet att genom yrkande föranleda, att
frågan om tillstånd till skifte underställningsvis dragés under ägodelningsrättens
prövning. Även förrättningsmännen kunna, där spörsmålet om det ifrågasatta
skiftets tillåtlighet synes dem av mera invecklad natur, genom beslut föranleda
ärendets underställning. För att förhindra att förrättningsmännen allt för lätt
falla offer för en eventuell benägenhet att på ägodelningsrätten överflytta ansvaret
för tillståndsfrågans avgörande, upptager förslaget föreskrift därom att.
där förrättningsmännen besluta underställning av utlåtande, skälen till beslutet
skola särskilt angivas i protokollet. Beträffande nu omförmälda föreskrifter
hänvisas till lagrådets yttrande.

Understundom kan utlåtandes underställning i allenast viss eller vissa delar
finnas lämplig. Så kan t. ex. vara förhållandet där förrättningsmännen vid
avgivande av utlåtande om tillstånd till laga skifte å genom storskifte eller
provisorisk hemmansklyvning delat skifteslag yttrat sig rörande fråga, varom
i 1 kap. 21 § förmäles, eller rörande utläggande av gemensam ägolott för
vissa delägare. I så fall bör underställningen kunna begränsas att avse allenast
berörda fråga. Dock torde en dylik inskränkning icke böra betaga ägodelningsrätten
befogenhet att, där den därtill finner anledning, upptaga jämväl
frågan om tillstånd till skiftet till bedömande. Föreskriften i 8 § tredje stycket
av förevarande kapitel lärer uppenbarligen motivera en dylik befogenhet för
ägodelningsrätten.

Tydligen kan ett yrkande om underställning av utlåtande eller ett beslut av
förrättningsmännen om sådan underställning icke få framställas eller meddelas
när som helst efter det utlåtandet avgivits. Praktiska skäl torde göra det nödvändigt
att fordra, att yrkandet framställes eller beslutet meddelas å det sammanträde,
då utlåtandet avgives. I fråga om beslut om underställning, som
meddelas av förrättningsmännen, synes ett dylikt stadgande icke ägnat att
väcka betänkligheter. Däremot kan det måhända förefalla väl strängt att begära,
att delägare skall så gott som omedelbart efter det utlåtandet avgivits
vara färdig med sitt beslut, huruvida han skall yrka på underställning eller
icke. I allmänhet torde emellertid de fall, i vilka varken obligatorisk underställning
skall ske eller förrättningsmännen själva besluta om dylik åtgärd,
vara av den enkla beskaffenhet, att det icke erbjuder större svårighet för
delägare att utan längre betänketid bestämma sig för huruvida han vill påfordra
det avgivna utlåtandets underställning till ägodelningsrätten eller icke.

Har delägare på grund av laga förfall varit urståndsatt att vare sig själv

216

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

eller genom ombud komma tillstädes vid det sammanträde, då utlåtandet avgavs,
lärer det emellertid böra för honom öppnas möjlighet att inom någon
kortare tid efter sammanträdet åvägabringa utlåtandets underställning. Förslaget
stadgar i sådant syfte en frist av trettio dagar från nämnda sammanträde,
inom vilken tid delägaren har att hos ägodelningsdomaren skriftligen
söka, att ägodelningsrätten måtte upptaga utlåtandet till prövning. Givetvis
bör han vid sin ansökan foga de intyg eller den övriga bevisning, han önskar
åberopa till styrkande av förfallet. Emellertid föranleder en eventuell uraktlåtenhet
att vid ansökningen foga bevis om förfallet tydligen icke, att densamma
av ägodelningsdomaren icke upptages; det tillkommer ju ägodelningsrätten
att avgöra, huruvida laga förfall förelegat eller icke. Ägodelningsdomaren
har att, sedan ansökningen inkommit, utsätta tid och ort för målets handläggning
vid ägodelningsrätten enligt vad i 28 § tredje stycket i 21 kap. av
förslaget sägs. Det kan då uppenbarligen ej förmenas sökanden att inför
ägodelningsrätten söka styrka, att förfall förelegat, samt därvid jämväl använda
bevismedel, vilka icke bifogats ansökningen, lika litet som eventuellt
tillstädeskomna andra delägare äro förhindrade att, där de så önska, härutinnan
förebringa motbevisning.

I ändamål att förebygga, att delägare missbrukar den i sista stycket av
förevarande paragraf öppnade möjlighet att åvägabringa utlåtandes underställning,
har i 21 kap. 12 § införts föreskrift därom att, därest ägodelningsrätten
finner laga förfall icke hava förelegat och följaktligen icke upptager
utlåtandet till prövning, sökanden, där ej särskilda omständigheter annat
föranleda, skall ersätta kostnaderna för ägodelningsrättens sammanträde. 5

5 §•

Denna paragraf saknar motsvarighet såväl i gällande skiftesstadga som i
1920 års förslag. Ofta nog torde ett yrkande av delägare, att med sina ägor
få kvarbliva i förutvarande läge, kunna prövas i samband med frågan om
tillstånd till det sökta skiftet. Så kan exempelvis tänkas bliva fallet, då delägare
har sina ägor samlade vid skifteslagets gräns, eller då flera avsöndrade
eller avstyckade områden ligga samlade i något hörn av skifteslaget. I sådant
fall bör yrkandet, där det framställts innan utlåtande rörande tillståndsfrågan
avgivits, i detta utlåtande besvaras. I händelse av missnöje med beslutet.
äger delägare jämlikt 4 § i förevarande kapitel bringa frågan underställningsvis
under ägodelningsrättens prövning. Kan yrkande, varom nu är
sagt, ej i utlåtandet besvaras, vare sig av den anledning, att yrkandet framkommit
för sent, eller att förrättningsmännen ej ansett sig kunna taga ställning
till detsamma vid den tidpunkt, då frågan om tillstånd till skiftet förevar,
bör prövning av yrkandet äga rum snarast möjligt samt, för det fall att detsamma
finnes kunna besvaras tidigare än då den provisionella planen till skiftet
enligt 13 kap. 20 § i förslaget upprättas, beslut i frågan meddelas; det är
därefter delägare, i händelse av missnöje, tillåtet att, i den mån 21 kap.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

217

20 § det medger, genom besvär över beslutet påkalla ägodelningsrättens prövning
av detsamma. I många fall torde förrättningsmännen emellertid finna det
omöjligt att tidigare än i samband med skiftesläggningen avgöra, huruvida
delägares önskan att slippa ingå i skiftet kan vinna beaktande. I händelse så
är förhållandet, hava förrättningsmännen att meddela besked härom. Denne
har då att avvakta framläggandet av den provisionella planen till skiftet, då
han får erfara, huruvida hans önskan kunnat vinna avseende eller icke.
Något formligt beslut över hans yrkande kommer i nu omförmälda fall icke
att meddelas, och har således delägare, vilken är missnöjd med förrättningsmännens
åtgörande i ärendet att, sedan skiftet avslutats, genom besvär fullfölja
sin talan hos ägodelningsrätten, och detta även om skifteslaget är av
sådan beskaffenhet, som avses i 21 kap. 20 § första stycket.

6 §•

Denna paragraf, vilken motsvarar andra och tredje styckena i 5 § av 4
kap. i 1920 års förslag, saknar direkt motsvarighet i gällande rätt. Emellertid
måste givetvis ägolott, vilken enligt 85 § andra stycket skiftesstadgan fritages
från att ingå i skifte, redovisas i skifteshandlingarna, då den ju tillhör skifteslaget.
I detta sammanhang må anmärkas, att enligt förslaget liksom enligt
praxis gradering av dylik ägolott allenast erfordras i den mån sådant prövas
nödigt för skiftets behöriga verkställande, d. v. s. i den mån någon del av
dylik ägolott vid skiftet skall gå i utbyte mot annan jord, samt att ägarens
skyldighet att med övriga delägare deltaga i kostnaderna för skiftet bestämmes
efter annan grund än den vanliga, se 11 kap. 2 § sista stycket samt 18 kap.
1 § tredje stycket.

Huru redovisning av mark, varom i förevarande paragraf är fråga, skall
verkställas, kan givetvis tänkas bliva föremål för närmare föreskrifter av lantmäteristyrelsen.

V §•

Denna paragraf, vilken saknar direkt motsvarighet i skiftesstadgan, motsvaras
i 1920 års förslag av andra stycket av 4 § i 4 kap. I förevarande
förslag har observerats, att vid laga skifte rese- och traktamentsersättning till
lantmätare numera gäldas av allmänna medel. (Se förordning den 31 december
1920, n:r 909).

Att mål rörande beloppet eller fördelningen av kostnad, varom i förevarande
paragraf är fråga, tillhör ägodelningsrätts upptagande, framgår av
21 kap. 15 § 7 i förslaget. 8

8 §■

Denna paragraf saknar motsvarighet såväl i gällande rätt som i 1920 års
förslag. Genom densamma utsäges till en början att, i den mån ej underställning
av förrättningsmäns utlåtande i tillståndsfrågan äger rum, detta ut -

218

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

låtande varder gällande samt således bildar utgångspunkten för vidare åtgärder
under förrättningen. Det är sålunda klart först och främst att förrättningen
tills vidare verkligen kommer att äga rum och föras till slut, såvida
ej genom delägarnas enhälliga beslut densamma varder inställd. Emellertid
är det icke givet, att, i händelse utlåtandet innehåller bestämmelse om utläggande
av gemensam ägolott för två eller flera delägare (1 kap. 9 §), detsamma
härutinnan nödvändigtvis kommer att lända till efterrättelse. Förhållandena
kunna vid tiden för skiftesläggningen hava förändrat sig därhän att
någon av nämnda delägare förvärvat ytterligare andel i skifteslaget, vilken
tillsammans med hans ursprungliga ägoandel lämpligen kan utläggas såsom
en ägolott, eller dylikt. För sådana fall är det medgivet, att avvikelse äger
rum från i utlåtandet given föreskrift i förenämnda hänseende. Även om i
enlighet med i förrättningsmännens utlåtande lämnat tillstånd laga skifte äger
rum och avslutas, är vederbörande ägodelningsdomare, därest han vid granskning
av skiftet för fastställelse finner, att detsamma icke bort tillåtas, oförhindrad
att hänskjuta frågan till ägodelningsrättens prövning, varefter denna
domstol, i händelse densamma delar ägodelningsdomarens mening, har att
vägra fastställelse å förrättningen med den motivering, att tillstånd till skiftet
lagligen icke bort meddelas.

5 KAP.

Om inskränkning i rätten att nyttja skifteslagets ägor under laga skifte.

1 §■

Paragrafen motsvarar 14 § i gällande skiftesstadga samt 1 § i 5 kap. av
1920 års förslag. Från gällande rätt skiljer sig förslaget därigenom att förbudet
mot vissa speciella former av missbruk av jorden ersatts med föreskrift
av mera allmänt innehåll. 2

2 §.

Paragrafen, vilken motsvarar föreskrift i 4 § i 5 kap. av 1920 års förslag,
saknar motsvarighet i gällande skiftesstadga. Då enligt 14 § i sistnämnda författning
nyttjande av skog till avsalu eller svedjande eller bränntorvmosse
annorlunda än till husbehov skall förbjudas, men i övrigt särskilda inskränkningar
beträffande delägarnes begagnande av nämnda nyttigheter icke stadgas,
saknas i själva verket utrymme för särskilda föreskrifter om någon delägarnas
beslutanderätt beträffande brukandet av skog eller bränntorvmosse under
skiftet, om än i praktiken vissa överenskommelser delägarna emellan på förevarande
område icke äro alldeles okända. Enligt såväl förevarande förslag
som de tidigare förslagen är emellertid en väsentligen större frihet i fråga
om utnyttjande under skifte av skog eller bränntorvmosse medgiven än för
närvarande är fallet och samtliga förslagen förutsätta i anslutning härtill till -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

219

lika, att närmare bestämmelser rörande det sätt, på vilket denna större frihet
skall begagnas, komma till stånd, i första hand genom förening delägarna
emellan. Att märka är vidare att enligt förevarande förslag regleringen omfattar
bruket under skifte av torvmosse i allmänhet, således icke blott av
bränntorvmosse. Jämför 14 kap. 8 § sista stycket av förslaget.

Enligt förslaget skall, så snart förrättningsmännen genom utlåtande meddelat
tillstånd till skiftet, frågan om nyttjande under skiftet av skog och torvmosse,
där sådan inom skifteslaget finnes, av delägarna företagas till överläggning
och avgörande, och detta oberoende av huruvida utlåtandet skall
underställas ägodelningsrättens prövning eller icke. Att för frågans upptagande
avvakta den tidpunkt, då det definitivt avgjorts, att skiftet skall komma till
stånd, skulle i många fall kunna medföra alltför långt dröjsmål, vilket med
hänsyn till de i 3 § föreslagna föreskrifterna vore ägnat att åstadkomma allvarliga
olägenheter. Förslaget skiljer sig i denna punkt från 1920 års förslag.

Men även om enligt förrättningsmännens utlåtande tillstånd till skiftet
vägras, synes, för det fall att utlåtandet skall underställas ägodelningsrättens
prövning, det ej böra vara delägarna betaget att bringa till stånd bestämmelser
av ovan antydd art. Det är ju icke säkert, att icke skiftet oaktat utlåtandets
negativa innehåll ändock kommer att äga rum, och det kan måhända stundom
finnas lämpligt att, i avbidan på frågans definitiva avgörande, delägarna
ena sig om vissa bestämmelser till inskränkande tills vidare i viss mån av
det fria bruket av skog eller mosse. Emellertid torde i nu omförmält fall
frågan icke böra såsom en delägarnas gemensamma angelägenhet upptagas
till behandling, med mindre sådant av någon delägare yrkas. Har yrkande
framställts, och biträda övriga delägare detsamma, är saken avgjord; kan
enighet ej åstadkommas, äga förrättningsmännen att fatta beslut. (Jfr lantmäteristyrelsens
senaste utlåtande.) Har beslut kommit till stånd, att frågan
skall till behandling upptagas, men kan förening emellan delägarna angående
innehållet av bestämmelser i ämnet icke träffas, hava liksom i övriga liknande
fall förrättningsmännen att avgöra frågan.

Skulle den för delägarne öppnade möjligheten att, oaktat tillstånd till skifte
enligt förrättningsmännens utlåtande vägrats, upptaga förevarande fråga till
behandling, icke komma till användning, varda tydligen under den tid, tillståndsfrågan
väntar på sitt definitiva avgörande, särskilda regler om inskränkning
i rätten att nyttja skog eller torvmosse icke gällande. Därest emellertid
utlåtandet icke vinner godkännande i högre instans utan därstädes tillstånd
till skiftet meddelas, måste tydligen frågan företagas till behandling så snart
det är avgjort, att skiftet skall äga rum, d. v. s. sedan antingen ägodelningsrättens
utslag vunnit laga kraft eller Kungl. Maj:t meddelat utslag i målet.

3 §.

Denna paragraf motsvarar föreskrift i 14 § i gällande skiftesstadga samt
2 § i 5 kap. av 1920 års förslag. Från gällande rätt skiljer sig såsom redan

220

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

nämnts föreliggande förslag liksom de tidigare därutinnan, att förbudet mot
nyttjande av skog till avsalu bortfallit. Ej heller i fråga om torvmosse har
begränsningen till husbehovsnyttjande upprätthållits. Från 1920 års förslag
skiljer sig det föreliggande till en början så till vida, att under en viss period
av skiftet all avverkning av samfälld skog inom skifteslaget enligt förslaget
förbjudes. Från det laga skifte blivit börjat, d. v. s. från och med det första
sammanträdet, och intill dess antingen utlåtande, varigenom tillstånd till skiftet
vägras, blivit avgivet eller ock där tillstånd lämnas, beslut om användande
under skiftet av skog och torvmosse kommit till stånd, är detta förbud avsett
att gälla. Vägras tillstånd till skiftet, men upptages genom delägarnas beslut
frågan om reglerande tills vidare av bruket av skog eller mosse, är avverkning
av samfälld skog givetvis likaledes förbjuden intill dess föreskrifter i
omförmälda ämne kommit till stånd. Någon avsevärd tid torde ej komma att
förflyta från första sammanträdet till dess utlåtande angående tillstånd till
skiftet avgives. Går detta i den riktning, att tillstånd till skiftet meddelas,
böra bestämmelser om skogs eller torvmosses utnyttjande under skiftet i allmänhet
kunna komma till stånd så gott som omedelbart. Ofta nog torde utlåtande,
varom ovan sägs, kunna meddelas redan å första sammanträdet. För
sämjan mellan delägarna liksom ock för skogshushållningen torde det vara
fördelaktigt att under den ovan angivna osäkerhetsperioden avverkning å samfälld
skog icke äger rum, och någon avsevärd olägenhet för delägarna lärer
svårligen kunna följa av en föreskrift i den sålunda förordade riktningen.
Att märka är att det föreslagna stadgandet gäller allenast samfälld skog, således
icke oskiftad skog, som varit föremål för sämjedelning. Då enligt de
tidigare förslagen all avverkning skulle vara förbjuden intill dess bestämmelser
om skogsnyttningen kommit till stånd eller, såvitt angår 1920 års förslag,
det blivit avgjort att skiftet icke skulle komma till stånd, innebär föreliggande
förslag i förevarande hänseende mindre stränga bestämmelser, så till vida
som nyttjande av icke samfälld skog ävensom av torvmosse till husbehov
må äga rum jämväl under ovan omförmälda mellantid. Någon egentlig olägenhet
härav synes knappast kunna påvisas.

Andra stycket av förevarande paragraf erbjuder i förhållande till 1920 års
förslag vissa ej allenast redaktionella olikheter. I fråga om dessa avvikelser
hänvisas till lantmäteristyrelsens senaste utlåtande.

I tredje stycket av förevarande paragraf hava upptagits föreskrifter angående
giltighetstiden för olika fall av bestämmelser, vilka jämlikt samma paragraf
kommit till stånd. Närmare redogörelse för nämnda föreskrifter synes
icke erforderlig.

4 §.

Denna paragraf, vilken saknar motsvarighet i gällande skiftesstadga, motsvarar
3 § i 5 kap. av 1920 års förslag. Från 1920 års förslag skiljer sig
föreliggande förslag allenast därutinnan, att även bestämmelserna i första

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

221

stycket gjorts tillämpliga å torvmosse. Beträffande i förevarande paragraf upptagna
stadganden se 1918 års förslag sid. 219.

5 §.

Paragrafen motsvarar föreskrift i 14 § av gällande skiftesstadga samt 5 §
i 5 kap. av 1920 års förslag. Att likställa överträdelse av föreskrift rörande
inskränkning i rätt att nyttja skifteslags ägor under laga skifte med missbruk
av rätt i samfälld skog och mark står i överensstämmelse med såväl gällande
rätt som de tidigare förslagen. I förhållande till 1920 års förslag föreligga
allenast redaktionella skiljaktigheter.

6 §.

Denna paragraf, som saknar motsvarighet i gällande skiftesstadga, motsvarar
6 § i 1920 års förslag. Då, på sätt i 1911 års förslag sid. 190 framhålles.
avverkning av skog å intecknad fastighet kan äga rum, utan att inteckningshavare
kan göra anspråk på det avverkade virket eller dess värde, hava de
rörande hushållning med skogen meddelade föreskrifter där all skifteslagets
jord är i en ägares hand, icke ansetts böra vinna tillämpning, ändå att särskilda
delar av jorden i olika mån häfta för fordran eller annan rättighet
Ehuru jämväl torvmosse torde kunna bliva föremål för rovbruk, utan att
annat medel för inteckningshavaren att tillvarataga sina intressen står till
buds än förfarande jämlikt 31 § inteckningsförordningen, synes dock dylikmosse
i högre grad än ståndskog kunna, åtminstone såvitt angår det allmänna
föreställningssättet, anses utgöra pant för intecknad fordran, och har paragrafens
innehåll därefter lämpats. Emellertid må medgivas, att stadgandet
icke står i god överensstämmelse med föreskrifterna i 14 kap. 14 och 15 §§
i förslaget.

7 §•

Denna paragraf motsvarar föreskrift i 14 § av gällande skiftesstadga, ävensom,
utan förändring i sak, 7 § i 5 kap. av 1920 års förslag. 6

6 KAP.

Om upprättande av ägokarta.

1 §•

Denna paragraf motsvarar 38 § skiftesstadgan samt 1 § i 6 kap. av 1920
års förslag. Första stycket innehåller föreskrifter i viss mån avvikande från
gällande rätt. I förhållande till 1920 års förslag har någon saklig ändring
icke företagits. Enligt förslaget fordras yrkande från delägares sida, för att
äldre karta skall komma i fråga till användning. Enligt skiftesstadgan skall,

222

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

där delägarna förhålla sig passiva eller åtminstone ej enhälligt ogilla den
gamla kartan, undersökning om dess användbarhet äga rum. I praktiken
torde resultatet av de olika föreskrifterna bliva detsamma.

Beträffande förefintliga avvikelser i redaktionellt avseende från 1920 års
förslag såväl i förevarande som i nästföljande paragraf hänvisas till lantmäteristyrelsens
senaste utlåtande.

Med andra stycket bör jämföras fjärde stycket i 2 § av 7 kap. i förslaget.
Å skifteslag, varom i 1 kap. 2 § under 2 eller 3 sägs, kan såvitt angår utmarken
såväl kartans jämförande med marken som undersökning av rågångarna
under vissa betingelser undvikas. Vore kartans jämförande med marken
städse obligatorisk, vore föga vunnet med ett medgivande att uraktlåta undersökning
av rågångarna, och å andra sidan, därest undersökning av rågångarna
undantagslöst föreskreves, saknades tillräcklig anledning att ej jämväl påbjuda
kartans jämförande med marken. Dessa båda föreskrifter torde således böra
stå i inbördes överensstämmelse.

Enligt 1920 års förslag kunde undersökning av rågångarna, såvitt angick
utmarken, uraktlåtas såväl i fråga - om primära som sekundära skifteslag,
under det att från kartans jämförande med marken kunde dispenseras allenast
beträffande utmarken till sekundärt skifteslag. Ändring häri har, på sätt
av det ovanstående framgår, nu vidtagits.

2 §.

Denna paragraf motsvarar 39 § skiftesstadgan samt 2 § i 6 kap. av 1920
års förslag. Första stycket av paragrafen återgiver gällande rätt. Andra stycket
innebär i förhållande till gällande rätt en nyhet, men står i överensstämmelse
med 1920 års förslag.

Om skala finnas bestämmelser i mätningsförordningen av den 17 december
1920 § 36. (Sv. förf. samling nr 850).

Därest delägarna enhälligt yrka, att ny karta skall upprättas, torde de
givetvis vara berättigade att erhålla sådan. Enligt första stycket av 1 §
fordras ju, för att äldre karta skall användas, först och främst att någon
yrkar på dess användande. Framställes intet yrkande härom, lärer således
nymätning böra äga rum. 3

3 §.

Paragrafen, som motsvarar 40 § skiftesstadgan samt 3 § i 1920 års förslag,
syftar på förenämnda mätningsförordning.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

223

7 KAP.

Om bestämmande av gränserna kring skifteslagets ägor.

Med anledning av vad lantmäteristyrelsen i sitt senaste utlåtande erinrat
beträffande förevarande kapitel må anmärkas följande. Ett stadgande, enligt
vilket delägare i primärt skifteslag skulle äga att, så snart bestämning av
gräns inom skifteslaget ägde rum, påkalla förrättning för bestämmande av
läget av samtliga skifteslinjer därinom, synes icke böra meddelas, helst det
givetvis redan med gällande föreskrifter — liksom ock enligt förslaget —
står varje delägare fritt att, när han så önskar, begära förordnande för lantmätare
att företaga förrättning för bestämmande av gränserna kring hans
ägolott. För att bliva verkligt effektivt torde ett stadgande i ovan antydd riktning
böra innefatta tvång till bestämmande av samtliga skifteslinjer inom primärt
skifteslag, så snart över huvud taget skifteslinje berörande förrättning
för gränsbestämning inom skifteslaget ägde rum. På en dylik föreskrift synes
man emellertid av nära till hands liggande skäl helst icke böra inlåta sig.
Åtskilligt talar däremot för att, där ej inom viss tid efter skifte anmärkning
mot utstakad skifteslinjes läge på marken blivit framförd, rätta sträckningen
för linjen skulle för framtiden bestämmas icke med ledning allenast av kartan
och handlingarna rörande skiftet, utan först och främst efter de utsatta
gränsmärken, vilkas läge kunde konstateras och vilka befunnes icke hava
varit utsatta för rubbning, eller med andra ord, läget av skifteslinjer skulle,
där förhållandena därtill gåve möjlighet, avgöras enligt de grunder, som gälla
beträffande rågångar i egentlig mening och som torde böra tillämpas jämväl
beträffande gränser för ägostyckningslotter och avsöndrade lägenheter, i den
mån dylika fastigheter icke varit indragna i laga skifte. Nu omförmälda spörsmål
lärer emellertid böra upptagas till behandling i sammanhang med frågan
om lagstiftning rörande ägogränser i allmänhet; vikten av detta lagstiftningsärendes
återupptagande har av lantmäteristyrelsen framhållits och synes böra
ytterligare betonas.

1

Denna paragraf saknar direkt motsvarighet i gällande skiftesstadga, men
motsvarar utan förändring 1 § i 7 kap. av 1920 års förslag. Från gällande
rätt föreligger enligt förslaget, vilket därutinnan står i överensstämmelse med
samtliga tidigare, den betydelsefulla skiljaktigheten, att sammanträde med
rågrannarna städse skall äga rum. Härigenom förebygges, att, på sätt vid
vissa tillfällen till följd av oriktig tillämpning vid skifte av 44 § skiftesstadgan
hänt, oaktat fastställelse å skiftesförrättning meddelats, den vid skiftet antagna
rågången sedermera befinnes icke vara mot rågrannarna gällande. 2

2 §.

Denna paragraf motsvarar närmast 44 § i gällande skiftesstadga, från vars
bestämmelser föreliggande förslag emellertid, såsom ovan nämnts, skiljer sig

224

Kungl. Majits proposition Nr 38.

först och främst härutinnan, att sammanträde med rågrannarna icke kan
undvikas. Med 1920 års förslag står paragrafen i fullständig överensstämmelse,
utom så till vida att beträffande fjärde stycket ändring, på sätt förut
nämnts, blivit gjord för vinnande av överensstämmelse med stadgandet i
6 kap. 1 § andra stycket.

Då, såsom i förevarande paragraf förutsattes, bestämmande av rågång sker
i samband med laga skifte, upptages rågången givetvis å den i anledning av
förrättningen upprättade eller följda konceptkartan. Det förfarande, varom
i denna paragraf är fråga, innefattar tydligen, oaktat osäkerhet angående
rågångens sträckning icke föreligger, förrättning för rågångens bestämmande,
d. v. s. en art av jorddelningsförrättning. Detta är av vikt att fasthålla med
hänsyn till föreskrifterna i 21 kap. 40 och 41 §§ uti förslaget. Med hänsyn
till stadgandet i 3 kap. 11 § tredje stycket torde emellertid något uppskov
med t. ex. fråga om ägoutbyte i allmänhet icke behöva äga rum.

3 §.

Denna paragraf motsvarar 47 § skiftesstadgan samt 3 § i 7 kap. av 1920
års förslag. Från gällande rätt skiljer sig förslaget i två viktiga hänseenden.
Först och främst tillåter förslaget att inom vissa gränser mellan rågrannarna
träffas förening beträffande sträckningen av rågång, vilken är i laga ordning
bestämd. Vidare hava förrättningsmännen att, där ej förening kommer till
stånd, meddela formligt beslut om rätta sträckningen av rågången. Utgivande
av karta och protokoll över förrättningen verkställes på sätt i 5 § sägs, och
den av sakägarna, som icke åtnöjes med beslutet, har att i den ordning,
varom i 21 kap. av förslaget stadgas, däröver hos ägodelningsrätten anföra
besvär. Jämlikt 21 kap. 41 § har, på sätt ovan antytts, lantmätaren i varje
fall att för fastställelse insända karta och handlingar till ägodelningsdomaren.
I förhållande till 1920 års förslag föreligger såvitt förevarande paragraf angår
icke någon saklig skiljaktighet. Däremot upptager nämnda förslag icke någon
fastställelseprocedur vid rågångsförrättningar, ej heller stadgas skyldighet
för lantmätaren att till sakägarna utgiva karta och handlingar. 4

4 §•

Denna paragraf motsvarar 46 och 48 §§ skiftesstadgan samt 4 § i 7 kap.
av 1920 års förslag. Från gällande rätt skiljer sig förslaget härutinnan, att
jämväl i förevarande fall beslut skall av förrättningsmännen meddelas i
rågångsfrågan, där tvist om rågångens rätta sträckning förekommer och förening
mellan sakägarna icke kan komma till stånd. Givetvis är det icke tilllåtet
för sakägarna att genom förening godtyckligt bestämma sträckningen av
rågången, utan de måste hålla sig till någon av de linjer, som enligt den
förebragta utredningen kan beteckna den rätta rågången eller till någon linje,
vars sträckning kan sägas falla mellan dessa. Är rågångens rätta sträckning
ostridig, skall, sådant oaktat, till framtida säkerhet densamma, sådan den

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

225

kartlagts, beskrivits och eventuellt utstakats, av delägarna godkännas genom
förening. I förhållande till 1920 års förslag föreligger icke någon saklig skillnad
vad beträffar nu ifrågavarande paragraf, men har åt densamma i förtydligande
syfte givits en i viss mån ändrad formulering.

5 §.

Denna paragraf, vilken motsvaras av föreskrifter i 46 och 47 §§ skiftesstadgan,
saknar motsvarighet i de tidigare förslagen. I fråga om anledningen
till densammas insättande i förevarande förslag hänvisas till lantmäteristyrelsens
senaste utlåtande. I de fall, där förening om sträckningen av tvistig
rågång icke kommit till stånd, utan rågångsfrågan avgjorts genom beslut av
förrättningsmännen, är det givetvis för sakägare, vilken har för avsikt att fullfölja
talan mot beslutet, av vikt att äga tillgång till kartan över rågången
samt förrättningsmännens i ärendet förda protokoll, och även för sakägare,
vilken icke bestämt sig för fullföljande av talan i rågångsfrågan, kan det
vara av betydelse att genom studium av kartan och protokollet vinna en
noggrannare uppfattning av beslutet i nämnda fråga och skälen för detsamma,
än den han vid själva sammanträdet varit i tillfälle att bilda sig.

6 §•

Denna paragraf motsvarar 52 § i gällande skiftesstadga samt 5 § i 1920
års förslag. Vad gällande rätt innehåller angående rågångsbeskrivning har
icke upptagits i något av förslagen. Sträckningen av den genom förening
eller beslut bestämda rågången bör med tillräcklig tydlighet framgå av protokollet
med bilagor samt av kartan. Föreskrifter, varom i andra stycket av
förevarande paragraf sägs, hava meddelats i ovan omförmälda mätningsförordning.

7 §•

Paragrafen, vilken visserligen ej har någon motsvarighet i skiftesstadgan
men i sak icke innehåller annat än vad som torde få anses för närvarande
gälla, återgiver utan förändring 6 § i 7 kap. av 1920 års förslag. Jämför
5 kap. 5 § samt 6 kap. 1 § i lagen om fastighetsbildning i stad. 8

8 KAP.

Om ägoutbyte.

1 §•

Denna paragraf motsvarar 56 § och föreskrift i 57 4? i gällande skiftesstadga
samt 1 § i 8 kap. av 1920 års förslag. Från gällande rätt skiljer sig förslaget först
och främst därutinnan, att bestämmelserna rörande de materiella förutsättningarna
för sådant ägoutbyte, som i paragrafen avses, (tvångsiigoutbyte), hava erhållit
Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 31 käft. (Nr 38.) 15

226

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38

en avfattning, vilken torde utvidga möjligheterna till dylikt ägoutbytes verkställande.
Så snart ägoutbytet prövas medföra lämpligare sträckning av gränsen
och möjlighet till bekvämare ägoanordning, åligger det förrättningsmännen
att besluta om ägoutbyte i så stor omfattning som är nödigt och utan någon
delägares förfång kan ske. Med delägare förstås i detta sammanhang naturligtvis
jämväl ägare av fastighet eller delägare i skifteslag, med vilken eller
vilket ägoutbyte är avsett att äga rum. Vidare stadgas i överensstämmelse
med de tidigare förslagen men i motsats mot gällande rätt, att frågan om
ägoutbyte skall, där förutsättningar för sådant prövas föreligga, upptagas av
förrättningsmännen ex officio och sålunda oberoende av huruvida yrkande
därom å någondera sidan framställes. Härjämte skall enligt förslaget ägoutbyte,
där de materiella förutsättningarna föreligga, äga rum, utan hinder av att
därigenom rubbning sker i exempelvis vid laga skifte bestämda gränser;
tvångsägoutbyte kan således äga rum i samband med delning av genom
hemmansklyvning utbruten lott i gränsen mot annan dylik lott inom samma
primära skifteslag. Likaledes kan tvångsägoutbyte ske i samband med klyvning
av lott, utbruten genom storskifte eller provisorisk hemmansklyvning.
I andra stycket har, i olikhet mot i de tidigare förslagen, influtit föreskrift
till möjliggörande i vissa fall av utbyte av andelar i gemensamt undantag,
vilka tillhöra delägare i annat skifteslag, mot annan mark. Beträffande
nämnda föreskrift, vilken givetvis saknar motsvarighet i gällande rätt, hänvisas
till lantmäteristyrelsens senaste utlåtande. De i fjärde och femte styckena
upptagna bestämmelser innebära jämväl nyheter i förhållande till gällande
rätt. Vad beträffar föreskrifterna i tredje stycket av förevarande paragraf
sakna desamma motsvarighet i 1920 års förslag, varemot såvitt avses
ägoutbvte för ändamål, varom i 1 kap. 17 § av förslaget form nies, stadgandet
äger motsvarighet i 58 § andra stycket av gällande skiftesstadga.
I övrigt innebära emellertid berörda föreskrifter nyheter jämväl i förhållande
till gällande rätt.

Denna paragraf, vilken saknar motsvarighet i skiftesstadgan, motsvaras av
2 § i 8 kap. av 1920 års förslag. I förhållande till 1920 års förslag utvisar
paragrafen allenast de skiljaktigheter, vilka betingas därav att föreliggande
förslag icke ansluter sig till 1920 års förslags ståndpunkt i fråga om den
nuvarande graderingens ersättande medelst uppskattning i penningar. Såsom
exempel på stadgandets i andra stycket tillämpning kan anföras: Ägoutbyte
skall äga rum mellan ägolotterna A och B, av vilka A har ett uppskattningsinnehåll
av 100 hektar. A lämnar B vid ägoutbytet en äga, som vid den för
ägoutbytet verkställda graderingen uppskattas till 10 hektar, och erhåller i
utbyte från B en äga, vilken uppskattas till 8 hektar. Skillnaden, 2 hektar,
utgör jämnt 2 procent av A:s uppskattningsinnehåll, och ägoutbytet kan
således äga ruin, därvid ersättning för felande 2 uppskattade hektar skall,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38. 227

eventuella likvider oberäknade, lämnas enligt det värde i penningar, som
åsatts viss ytenhet av bästa jorden.

Uttrycket i andra stycket »fastighet eller annat skifteslag» syftar därpå, att
ägoutbyte givetvis kan äga rum emellan exempelvis område, som utgör samfällighet
för flera fastigheter, samt angränsande mark. Att det vid ägoutbyte
stundom kan vara erforderligt att bestämma jämförelsetal mellan gradtal för
bästa inrösnings- och avrösningsjord är tydligt.

fl §.

Denna paragraf, vilken saknar motsvarighet i gällande skiftesstadga, motsvarar
utan förändring 3 § i 1920 års förslag.

* §•

Denna paragraf motsvarar 58 § i gällande skiftesstadga samt 4 § i 8 kap.
av 1920 års förslag. I förhållande till gällande rätt innefattar föreskriften i
andra stycket en nyhet. Vidare skiljer sig föreskriften att utbyte av ägor,
vilka befinna sig i en ägares hand må äga rum, från vad för närvarande
gäller. Nytt i förhållande till gällande rätt är ock stadgandet, att de till ututbyte
ifrågasatta ägorna icke behöva vara av fullständigt samma uppskattningsinnehåll.
Anmärkas må vidare att ägoutbyte, varom i paragrafen sägs,
givetvis kan äga rum, även där skifteslaget utgöres av ägolott, som utbrutits
allenast genom storskifte eller vid klyvning jämlikt 94 § första stycket sista
punkten skiftesstadgan.

Tredje stycket av 4 § i 8 kap. av 1920 års förslag återfinnes icke i förevarande
förslag, då detsamma med hänsyn till stadgandet i 3 kap. 6 § andra
stycket sista punkten ansetts överflödigt.

5 §•

Paragrafen motsvaras av stadgande i 56 § skiftesstadgan samt 5 § i 8 kap,
av 1920 års förslag. Likvid enligt 14 kap. 11 § i förslaget förekommer icke
enligt gällande rätt.

6 §.

Denna paragraf motsvarar 59 § andra stycket i gällande skiftesstadga samt
6 § i 8 kap. av 1920 års förslag. 7

7 §.

Denna paragraf, vilken saknar motsvarighet i gällande skiftesstadga, motsvarar
7 § i 1920 års förslag.

Kungörelsen den 27 juni 1919 med vissa bestämmelser för undanröjande
av genom ägoutbyte av jord inom särskilda förvaltningsområden uppkommen
hinderlig oregelbundenhet i administrativ indelning utgår tydligen därifrån,
att, där fastighetsgränserna äro bestämmande för förvaltningsområdes gräns,

228

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

en förändring i fastighetens gräns genom ägoutbyte jämväl innebär en förändring
av gränsen för förvaltningsområdet, samt att det fastigheten genom
ägoutbytet tillagda resp. frångångna området utan vidare överföres till det
förvaltningsområde, under vilket den fastighet lyder, vilken området genom
ägoutbytet tillagts. I sista punkten av 7 § i 8 kap. av 1920 års förslag har
upptagits en föreskrift av nu antytt innehåll. Då emellertid en dylik föreskrift,
därest den över huvud kan anses erforderlig, knappast synes hava sin
rätta plats i skifteslagstiftningen, har berörda föreskrift icke upptagits i förevarande
förslag.

9 RÅD.

Om delningsgrund.

1 §•

Denna paragraf saknar direkt motsvarighet i gällande skiftesstadga, såvitt
man ej såsom sådan motsvarighet vill räkna första punkten i 69 § i nämnda
författning. I 1920 års förslag motsvaras paragrafen av 1 § i 9 kap. Skiljaktighet
från gällande rätt torde icke föreligga, om man i likhet med lagkommittén
år 1826 samt regeringsrådet Thulin (Historisk utveckling av den
svenska skifteslagstiftningen) antager de i särskilda författningar tid efter annan
givna bestämmelser om delningsgrund hava avseende å förhållandet mellan
skilda jordeboksenheter.

I förhållande till 1920 års förslag hava i förtydligande syfte vidtagits vissa
redaktionella jämkningar, varjämte i första stycket gjorts en av de i 3 § i
förevarande förslag intagna stadganden betingad reservation.

I fråga om i tredje stycket tidigare inskjutna orden »med stöd av äldre
lag» har anmärkning av lantmäteristyrelsen framställts i dess senast avgivna
utlåtande. Vad av styrelsen anförts synes visserligen icke vara av beskaffenhet
att föranleda uteslutande av de nämnda orden, men då jämväl enligt
förevarande förslag bestämmelse i vissa fall lärer vid lantmäteriförrättning
kunna meddelas om delaktighet i vid dylik förrättning för gemensamt behov
undantaget område, se 19 kap. 12 § andra stycket i förslaget, hava de anförda
orden ansetts böra utgå.

■2 §•

Denna paragraf motsvarar föreskrift i 69 § skiftesstadgan samt 2 och 3
§§ i 1920 års förslag. Från gällande rätt föreligger den ur praktisk synpunkt
tämligen betydelselösa skillnaden, att enligt förslaget innehav enligt tegskifte
i viss utsträckning fastställes såsom delningsgrund. Jfr 1918 års förslag sid.
265. Sammanförandet under förevarande paragraf av de stadganden, vilka i
1920 års förslag upptages under 2 och 3 §§ i 9 kap., har företagits med
anledning därav att enligt den i nu förevarande förslag använda terminolo -

Kungl. Maj:ts proposition Nr HS. 229

gien tegskifte måste anses ingå under begreppet lantmäteriförrättning. Jfr 1
kap. 9 § av förslaget.

Att vid skifte ägolott ansetts böra utläggas för delägare, vilken till stöd för
sin äganderätt åberopat avhandling, avseende upplåtelse av ägor inom vissa
gränser, framgår av rättsfall, för vilket redogöres i N. J. A. 1920 sid. 554.
Från 1920 års förslag skiljer sig föreliggande förslag därutinnan, att förevarande
paragraf, såvitt angår dylik delägare, endast meddelar bestämmelse om
delningsgrund, samt att i övrigt hänvisning lämnas till föreskrift i 13 kap.
rörande de förutsättningar, under vilka ägolott, varom ovan sägs, må utläggas
vid laga skifte.

Beträffande begreppet odaläga, se Thulin a. a. sid. 252.

3 §.

Denna paragraf, vilken saknar motsvarighet i gällande skiftesstadga, såvitt
man ej såsom sådan vill räkna föreskrift i 54 §, motsvarar 14 § i 1920 års
förslag till lag om vad iakttagas skall i avseende å införandet av lagen om
delning av jord å landet. Från gällande rätt sådan densamma kommit till
uttryck i praxis (jfr N. J. A. 1910: 276) skiljer sig förslaget därutinnan att
rättigheten att vid skifte åtnjuta ägor enligt sämjedelningsinnehav väsentligen
inskränkts. I fråga om placeringen av de föreslagna bestämmelserna samt
vidtagna ändringar i förhållande till 1920 års förslag hänvisas till lagrådets
utlåtande.

4 §.

Denna paragraf motsvarar 71 § första punkten av gällande skiftesstadga
samt 4 § i 9 kap. av 1920 års förslag. Från gällande rätt föreligger den
skillnad, att enligt förslaget förrättningsmännen äga fatta beslut om delningsgrund,
under det att enligt förenämnda paragraf i skiftesstadgan sådant tillkommer
ägodelningsrätten. I förhållande till 1920 års förslag har någon ändring
icke företagits.

^ §•

Paragrafen, som saknar motsvarighet i gällande skiftesstadga, motsvarar
utan förändring i sak 5 § i 9 kap. av 1920 års förslag. 6

6 §.

Denna paragraf motsvarar 74 § skiftesstadgan samt 6 § i 9 kap. av 1920
års förslag. Från gällande rätt skiljer sig förslaget i likhet med de tidigare
först och främst därutinnan, att odling av oskiftat kärr, mosse eller annan
oländig mark skall vara verkställd före den nya lagens ikraftträdande för att
delägare skall erhålla den särskilda förmån, varom i paragrafen talas. Vidare
uppställes icke någon särskild rätt för delägare att, därest han eljest
efter erhållet lov uppodlat oskiftad mark, således icke kärr etc., behålla densamma;
hans rätt med avseende å dylik mark begränsas till att han, i hän -

230

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

delse densamma vid skiftet frångår honom, utan att han erhåller gottgörelse
i lika väl odlad och hävdad jord, åtnjuter vanlig odlings- och hävdeersättning.

I förhållande till 1920 års förslag utvisar paragrafen en omredigering i
förtydligande syfte.

7 §■

Denna paragraf motsvarar 76 och 77 §§ skiftesstadgan samt 7 § i 9 kap.
av 1920 års förslag. Från gällande rätt skiljer sig paragrafen därigenom, att
den i förstnämnda lagrum föreskrivna normen för ägotilldelning vid utbrytning
av skogsfångs- och mulbetesservitut icke bibehållits, något som emellertid
med hänsyn till stadgandet i nästföljande paragraf i kapitlet torde vara
av ringa praktisk betydelse. Vidare hava enligt förslaget förrättningsmännen
att i första hand bestämma delningsgrunden vid servitutsutbrytning, under
det att enligt gällande skiftesstadga denna uppgift, där ej förening träffas,
tillkommer ägodelningsrätten.

I förhållande till 1920 års förslag föreligger icke någon olikhet.

8 8.

Denna paragraf motsvarar 19 kap. 4 § byggningabalk^! samt återgiver
utan förändring 8 § i 9 kap. av 1920 års förslag.

10 kap.

Om undantag: av mark från skifte samt om bildande av servitut

vid skifte. 1

1 8-

Denna paragraf motsvarar 66 § skiftesstadgan samt 1 § ävensom föreskrift
i 3 § i 1920 års förslag. Från såväl gällande rätt som nämnda förslag föreligger
den skillnad, att enligt paragrafen undantag av mark för tillgodoseende
av de behov, varom i första stycket talas, får äga rum allenast där bildande
av servitut för behovets tillfredsställande icke lämpligen kan äga rum. Till
en början skall således konstateras, att bildande av servitut icke bör komma
i fråga; först sedan så skett, må beslut fattas om undantag av mark. Stadgandet,
vilket lärer giva uttryck åt en uppfattning, avvikande från den, vilken
hittills på förevarande område i lagstiftningen kommit till synes, har tillkommit
i anledning av lantmäteristyrelsens senaste utlåtande.

Att undantag av mark, där sådant förekommer, icke må göras vidlyftigare
än behovet för varje fall kräver, lärer med förslagets ovan angivna ståndpunkt
ligga i sakens natur. Skulle så anses lämpligt, torde erinran i ämnet genom
cirkulär från lantmäteristyrelsen kunna meddelas vederbörande förrättningsmän.

I den mån de intressen, vilka 66 § skiftesstadgan avser att tillgodose, icke

Kungl. Maj:ts proposition Nr S8. 231

skyddas genom förevarande paragraf, torde stadgandena i 2 § erbjuda tillräcklig
säkerhet.

1 tredje stycket av 1 § lämnas föreskrift om undantag av samfällt strömfall.
I materiellt hänseende torde denna föreskrift icke innebära någon nyhet
i förhållande till gällande rätt; strömfall ingår givetvis under uttrycket »andra
lägenheter» i 66 § andra punkten skiftesstadgan. I 1920 års förslag återfinnes
motsvarande föreskrift i 3 § av 10 kap.

Denna paragraf saknar direkt motsvarighet i gällande rätt, men motsvaras
j 1920 års förslag av 2 § i 10 kap. Från gällande rätt skiljer sig förslaget
härutinnan, att frihet lämnats delägarna att i allmänhet för gemensamt behov
avsätta mark av oskifto, dock att — och häri avviker förslaget från de tidigare
— sådant är medgivet allenast under förutsättning att behovet ej lämpligen
kan tillgodoses genom bildande av servitut. Beträffande förslagets sålunda
intagna ståndpunkt hänvisas till lantmäteristyrelsens senaste utlåtande.

Vad ovan anförts därom att undantag av mark ej må tilltagas vidlyftigare
än behovet kräver, gäller givetvis jämväl om undantag för ändamål, som i
förevarande paragraf avses. Även åligger det förrättningsmännen att tillse att
ändamål, för vilket undantag av mark kommer i fråga, verkligen representerar
ett delägarnas — och inga andras —- gemensamma intresse. Angående
delägarnas beslutanderätt, se 17 kap. 1 § första stycket i förslaget. Andra
punkten av första stycket av paragrafen innefattar en nyhet i förhållande
till de tidigare förslagen, men torde däremot icke innebära något för gällande
rätt främmande, jfr N. J. A. 1914: 483. Beträffande innehållet i nämnda
punkt hänvisas till lantmäteristyrelsens senaste utlåtande. Vad beträffar paragrafens
andra stycke synes närmare redogörelse för dess innehåll ej erfordras.
I fråga om en i förhållande till 1920 års förslag företagen ändring hänvisas
till berörda yttrande.

3 §.

Denna paragraf motsvarar 68 ävensom 82 §§ i gällande skiftesstadga samt
3 § i 10 kap. i 1920 års förslag. Gällande rätts ställning till de frågor, som
beröras i förevarande paragraf av förslaget, torde kunna vara föremål för
olika meningar. Så mycket torde emellertid kunna sägas beträffande innebörden
av ovan omnämnda två paragrafer i skiftesstadgan att, där å ägolott,
som utlagts genom någon form av laga delning, finnes eller till densamma
lyder »lägenhet» av det slag, som i paragraferna omnämnes, vare sig
lägenheten utgöres av naturtillgång i orört skick eller jämväl av anläggning för
dess utnyttjande, lägenheten icke får genom skiftesläggningen avhändas ägolotten,
utom under de i 82 § skiftesstadgan angivna förutsättningar. Bibehålies anläggningen
åt ägolotten — från skiftesstadgans ståndpunkt det normala förhållandet
— då skall, där ej skiftesläggningen så anordnas, att lägenheten

232

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

faller inom ägolottens gränser, ägaren vara berättigad att såsom särskilt undantag
erhålla utmål till densamma, därvid han emellertid givetvis är pliktig
att för utmålet vidkännas avdrag å ägolottens övriga tilldelning. Det markområde,
som sålunda tillägges honom såsom utmål, inräknas icke i det antal
skiften, som utläggas för hans ägolott och graderas på vanligt sätt, d. v. s.
utan hänsyn till den särskilda naturtillgång, vilken giver lägenheten dess
värde. Självklart är, att ovan omförmälda föreskrifter i skiftesstadgan icke
hava avseende å det fall, att »lägenhet» av förut omnämnt slag utgör särskild
fastighet; för sådant fall lärer någon svårighet icke uppkomma, enär
dylik lägenhet uppenbarligen i regel icke kan indragas i skiftet och i varje
fall skall utläggas såsom särskild ägolott.

Huru förhåller det sig emellertid med »lägenhet» av det slag, som i 68 och
82 §§ skiftesstadgan säges, och belägen å vid sämjedelning utlagd lott? Årdylik
lägenhet att betrakta såsom innehavaren enskilt tillhörig, så att övriga
skiftesdelägare däri ingen lott äga? Rörande praxis ställning till denna fråga
må hänvisas till rättsfall i N. J. A. 1909 sid. 210. Emellertid torde ett
för alla förhållanden giltigt svar på förenämnda spörsmål svårligen kunna
givas; hänsyn lärer böra tagas till omständigheterna i varje särskilt fall.

Vad förslagets ställning beträffar, skiljer den sig först och främst så till
vida från gällande rätt, som ovillkorlig rätt för delägare alt behålla sådan
»särskild lägenhet», som ovan avses, föreligger allenast i det fall, att densamma
på något sätt tagits i bruk. Endast i sådan händelse är delägare berättigad
att, där lägenheten icke enligt skiftesläggningen faller inom hans
ägolott, såsom enskilt undantag erhålla för lägenheten erforderligt utmål av
mark. Har den särskilda nyttighet, som giver lägenheten dess värde, icke
tagits i bruk, är ägaren emellertid lika fullt skyddad mot förlust; hans rätt
tryggas av stadgandena i It kap. 3 § samt 14 kap. 11 § i förslaget. En särställning
intager emellertid delägare enskilt tillhörigt strömfall; detta skall åt
honom bibehållas även om han icke vidtagit åtgärd för detsammas utnyttjande.
För den allmänna uppfattningen torde även ett outbyggt strömfall
framstå såsom en nyttighet av särskilt slag, vilken icke kan i skiftesväg frånhändas
ägaren, låt vara att full gottgörelse lämnas för dess värde.

Beträffande frågan, huruvida ej blott laga delning utan iiven sämjedelning
grundar rätt för delägare att betrakta inom lotten befintlig »särskild lägenhet»
såsom sin enskilda tillhörighet, intager förslaget den ståndpunkt, att så är
förhållandet i fråga om sådan sämjedelning, vilken kommit till stånd innan
den nya lagen trätt i kraft. Att detta ståndpunktstagande i frågan om sämjedelnings
betydelse i viss mån innebär en nyhet i förhållande till gällande
rätt, torde vara sannolikt. I förhållande till 1920 års förslag, vars ställning
till föreliggande fråga emellertid icke kommit till fullt tydligt uttryck, innefattar
förslaget jämväl en förändring, då av föreskriften i 14 kap. 11 § av
berörda förslag lärer framgå, att enligt sistnämnda förslag varje sämjedelning
medförde rätt för innehavaren att anse inom lotten befintliga naturtillgån -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38. 233

gar eller eljest i särskilt avseende värdefulla ägor såsom sin enskilda tillhörighet.

I övrigt torde förevarande paragraf i förhållande till 1920 års förslag innehålla
allenast redaktionella olikheter. Hörande innehållet av paragrafen hänvisas
till i lagrådet avgivna yttranden.

Att under vissa förhållanden den i förevarande paragraf stadgade rätt för
innehavare av sämjevis utlagd lott att behålla därå befintlig, i bruk tagen
naturtillgång kan vara förenad med skyldighet för honom att gälda viss
ersättning till övriga delägare, framgår av 14 kap. 11 § tredje stycket av
förslaget.

1 §■

Denna paragraf, vilken saknar motsvarighet i gällande skiftesstadga, motsvarar
4 § i 10 kap. av 1920 års förslag. I fråga om paragrafens innehåll
hänvisas till lagrådets yttrande.

Beträffande paragrafens 1 mom. må anmärkas, att fall torde kunna förekomma,
då det visserligen låter sig göra, att för samtliga delägare i samfälld
skog utlägga i skiftestekniskt avseende tillfredställande lotter, men där det
likväl ur allmänt ekonomisk synpunkt och vid bedömande på längre sikt
framstår såsom för vederbörande fastigheters intresse tjänligast, att skogen
bibehålies såsom gemensam. För sådana fall har emellertid bildande av gemensamhetsskog
icke ansetts böra mot bestridande kunna genom skiftesmyndighets
beslut framtvingas. Vad angår stadgandet i tredje stycket av 1 mom.
må allenast anmärkas, att där beträffande samfälld skogsmark skiftesmyndigheten
icke ansett sig böra föreskriva bildande av gemensamhetsskog, det knappast
synes böra tillkomma en majoritet av delägare att med för minoriteten
bindande verkan genomdriva beslut därom. 5

5 §■

Denna paragraf, vilken saknar motsvarighet i gällande rätt, motsvarar 5 §
i 10 kap. av 1920 års förslag. I det fall att till ägolott, vilken avstått mark
till gemensamhetsskog, vid skiftet lägges ytterligare skogsmark, som icke ingår
i nämnda skog, bör tydligen avverkningsrätt, vilken må besvära ägolotten,
i första hand utövas å nyssnämnda ägolotten tilldelade skogsmark; i
händelse densamma räcker till för tillgodoseende av avverkningsrättsinnehavarens
rätt, erfordras tydligen icke, att mark å gemensamhetsskogen avsättes
för avverkningsrättens utövande. Från ägolotten A har exempelvis upplåtits
rätt till avverkning å det till densamma hörande skogsskiftet a; avverkningsrätten
omfattar däremot icke det A likaledes tillhöriga skogsskiftet b. Vid
skifte å det skifteslag, till vilket A hör, beslutas att gemensamhetsskog skall
bildas, och i densamma ingå A:s gamla skogsskiften a och b, men för A
utlägges utom dess andel i gemensamhetsskogen ett enskilt skogskifte c, vilket
tillfullo motsvarar det förra skogsskiftet a. A har med andra ord till ge -

234

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

mensamhetsskogen avstått skogsmark, motsvarande skogsskiftet b, och har
vid skiftesläggningen i stället för a erhållit ett annat skogsskifte. Vid nu omnämnda
förhållanden är avverkningsrättsinnehavaren givetvis pliktig att utöva
sin avverkningsrätt å det skogsskifte, som utlagts för den ägolott, från vilken
avverkningsrätten upplåtits, och något bestämmande av område å gemensamhetsskogen
för rättighetens utövande lärer icke vara av nöden. Någon rätt
att avverka just å den mark, som förut utgjort skogsskiftet a, tillkommer
honom icke, lika litet som han skulle varit därtill berättigad i händelse marken
lagts till annan ägolott. Med hänsyn till vad nu anförts har i andra stycket
av förevarande paragraf inskjutits orden »där sådant för behörigt tillgodoseende
av vederbörandes rätt prövas nödigt».

6 §•

Denna paragraf, vilken saknar direkt motsvarighet i gällande rätt, har icke
heller någon motsvarighet i 1920 års förslag. Emellertid har ej sällan förekommit,
att vid skifte fiske undantagits såsom gemensamt, varför stadgandet
i förhållande till gällande rätt ej torde innebära någon nyhet. Angående detsammas
tillkomst hänvisas till vid behandlingen av 1920 års förslag inom
lagrådet uttalade meningar.

7 §•

Denna paragraf, vilken saknar motsvarighet i gällande skiftesstadga, motsvarar
6 § i 10 kap. av 1920 års förslag, vari allenast företagits en oväsentlig
redaktionell jämkning i och för vinnande av överensstämmelse med uttryckssättet
i 11 kap. 2 § sista stycket. 8 9

8 §•

Paragrafen, vilken visserligen saknar motsvarighet i skiftesstadgan men icke
innebär någon nyhet i förhållande till gällande rätt, motsvarar 7 § i 10 kap.
av 1920 års förslag. I fråga om innehållet av paragrafen hänvisas till vad
vid 1 och 2 §§ anförts.

9 §.

I gällande rätt motsvaras förevarande paragraf av förordningen den 29
januari 1850 angående vägbyggnadsskyldigheten i vissa fall efter verkställda
laga skiften samt, såvitt sista stycket angår, av 67 § i gällande skiftesstadga.
I 1920 års förslag motsvaras paragrafen av 8 § i 10 kap.

Från gällande rätt skiljer sig förslaget i förevarande del först och främst
däri, att i detsamma principiellt fastslås att delägarna skola deltaga i kostnaderna
för vägbyggnad efter tv de vid skiftet ägolott njutit. Av förenämnda förordning
lärer framgå att för närvarande dylika kostnader principiellt sett
skola drabba den eller de delägare, vilkas behov vägen egentligen tillgodoser,
där ej kostnaderna uppgå till alldeles särskilt högt belopp. Vidare hava
förrättningsmännen enligt förslaget att fördela ej blott anläggningskostnaden

Kungl. Maj:ts proposition Nr HS.

235

utan även kostnaden för framtida underhållet av vägen, under det att enligt
nyssnämnda förordning deltagandet i underhållskostnaden regleras efter vad
i allmänhet gäller beträffande underhåll av väg.

Då bidrag av allmänna medel till vid laga skifte beslutad väganläggning
erhålles, allenast i händelse kostnaden för väganläggning blivit av förrättningsmännen
uppskattad, torde man kunna utgå från att begäran om kostnadsförslags
upprättande i de flesta fal! framställes. Se kungörelsen den 8 juni
1823 (nr 238).

Från 1920 års förslag skiljer sig föreliggande paragraf därutinnan, att det
ej kräves enhällighet mellan delägarna, för att förrättningsmännen skola vara
skyldiga att upprätta plan och kostnadsförslag, varom ovan är talat. Fn vav
delägare synes böra äga rätt att föranleda dylik åtgärd.

Vad angår tredje stycket må hänvisas till 1918 års förslag sid. 274-,

Arbete, som avses i tredje stycket, ingår bland dem, vilka behandlas i 7
kap. av gällande vattenlag. Enligt 36 § i nämnda kapitel skall, där två eller
flera skola med skilda andelar taga del i dikningsföretag samt överenskommelse
ej träffas, huru och under vilka villkor arbetet må göras, därom inhämtas
besked vid syneförrättning, varom i 10 kap. av berörda lag stadgas.
Visshet föreligger icke, att lantmätare innehar kompetens såsom förrättningsman
vid dylik syn. Det lärer således icke höra komma i fråga att ovillkorligen
föreskriva, att i samband med skiftet möjligen föreliggande dikningsfråga
skall i sin helhet utredas; i begränsad utsträckning synes emellertid
utredning böra under vissa förutsättningar komma till stånd. Uppdrag för
lantmätaren att upprätta plan och kostnadsförslag för dikningsarbetes utförande
innebär givetvis icke beslut om arbetets ovillkorliga utförande i enlighet
med planen och förslaget; åt en var delägare har ju tillerkänts möjlighet
att genom sitt yrkande föranleda dylikt uppdrag för lantmätaren. Planen
och förslaget iiro väl snarare avsedda att bilda underlaget för en delägarnes
överenskommelse i frågan. Kommer dylik överenskommelse icke till
stånd, torde planen och förslaget hava förlorat sin betydelse, och delägarna
hava att för dikningsfr&gans behandling anlita den utväg, som anvisas avvattenlagen.
I sammanhang härmed må framhållas, att det tydligen icke tillkommer
ägodelningsrätten att exempelvis i anledning av besvär taga någon
befattning med plan eller kostnadsförslag, varom nu talats.

Att, där andra än skiftesdelägarna kunna komma i fråga att deltaga i dikningsarbete,
lantmätaren icke bör befatta sig med upprättande av plan eller
kostnadsförslag till arbetet, lärer vara tydligt.

10 g.

Paragrafen, vilken saknar motsvarighet i gällande skiftesstadga samt utan
förändring återgiver 9 § i 1920 års förslag, syftar på föreskriften i 6 § i
förordningen den 29 november 1867 angående forntida minnesmärkens fredande
och bevarande.

236

Kung!,. Maj:t,s proposition Nr 38.

11 KAP.

Om vad såsom inrösnings- och avrösningsjord räknas och om ägors

gradering m. m.

Beträffande rubriken å förevarande kapitel är endast att anmärka, att då
förslaget i huvudsak upptagit gällande skiftesstadgas system för ägors uppskattning,
nämnda rubrik erhållit en därmed överensstämmande formulering.

1 §■

Denna paragraf motsvarar 60 § skiftesstadgan samt 1 § i 11 kap. av 1920
års förslag. Från gällande rätt skiljer sig förslaget i sak allenast därigenom,
att begreppet impediment icke i förslaget upptagits, utan ersatts genom föreskriften
i 10 kap. 7 §; i förhållande till 1920 års förslag utvisar förslaget
allenast en oväsentlig redaktionell olikhet.

2 §•

Denna paragraf motsvarar 64 § skiftesstadgan samt 2 § i 11 kap. av 1920
års förslag. Från gällande rätt skiljer sig förslaget genom föreskrifterna om
bestämmande i vissa fall av jämförelsetal mellan gradtalen för bästa inrösnings-
och bästa avrösningsjord, vilken föreskrift emellertid i sak knappast
innebär något annat än den i 79 § omförinälda särskilda uppskattning, samt
om värdesättning i penningar i vissa fall av viss ytenhet av bästa inrösningsoch
bästa avrösningsjord. Likaså innebär det i tredje stycket upptagna stadgande
en nyhet i förhållande till gällande rätt.

Vad angår stadgandet i sista stycket praktiseras även för närvarande, ehuru
utan direkt stöd i lag, att ägor, vilka jämlikt 85 § andra stycket skiftesstadgan
icke ingå i skifte, ävensom vid äldre delning för gemensamt behov
undantagen mark, vilken vid omskifte fortfarande bibehålies såsom gemensamt
undantag, icke göres till föremål för gradering.

Beträffande frångåendet av det i 1920 års förslag liksom i de tidigare förslagen
upptagna system för ägors uppskattning hänvisas till lagrådets utlåtande.

Åsättande av jämförelsetal, angivande inbördes förhållandet mellan gradtal,
vilka åsatts den bästa inrösnings- och den bästa avrösningsjorden, eiffordras,
där ägolott, i den mån sådant jämlikt 13 kap. 3 § i förslaget må anses tillstöt,
tillägges avrösningsjord i stället för inrösningsjord eller tvärtom. Sådant
byte av inrösningsjord mot avrösningsjord kan tydligen jämväl komma i fråga
vid ägoutbyte, ehuru det även där endast kan anses tillåtet i synnerligen
begränsad omfattning. Har jämförelsetal, på sätt nu nämnts, blivit bestämt, och
erfordras för ändamål, varom exempelvis i 13 kap. 2 § andra stycket sägs,
att bestämmande av värde i penningar för ytenhet av bästa jord äger rum,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

237

kräves det naturligtvis allenast, att ytenhet av bästa inrösningsjord åsättes
dylikt värde, då ju med användande av berörda jämförelsetal värdet å motsvarande
ytenhet bästa avrösningsjord omedelbart erhålles.

Vad angår tredje stycket av förevarande paragraf har i detsamma ej upptagits
den i 1920 års förslag förefintliga bestämmelsen att även i det fall att
skifteslagets ägor visserligen ej i sin helhet men dock till huvudsaklig del
hava värde i avseende, varom i 3 § förmäles, vid graderingen hänsyn skall
tagas jämväl till sådant värde. Oavsett vanskligheten att avgöra, i vilka fall
sådant värde skulle anses finnas hos »huvudsaklig del» av ägorna, skulle
ifrågavarande stadgande föranleda åtskilliga svårigheter vid tillämpningen;
särskilt lärer, där innehavet icke skall utgöra delningsgrund, ett dylikt stadgande
vara ägnat att väsentligen försvåra en rättvis och lämplig skiftesläggning.

Sista stycket i 2 § i 11 kap. av 1920 års förslag har icke upptagits i förevarande
förslag. I de fall, då gradering av mark, som i berörda stycke omförmäles,
kräves för skiftets behöriga verkställande, torde nämnda mark rätteligen
komma att tillhöra skifteslaget och sålunda utan vidare bliva föremål för
gradering.

3 §.

Denna paragraf, vilken saknar motsvarighet i gällande skiftesstadga, återgiver
med några oväsentliga redaktionella jämkningar 3 § i 11 kap. av 1920
års förslag.

Enligt stadgandet i 21 kap. 20 § i förslaget utgör beslut om ägors gradering
föremål för särskild talan i den mån fråga är om delning av s. k. primärt
skifteslag; goda skäl torde ock tala för ett stadgande i sådan riktning.
Visserligen kunna samma skäl ej åberopas såsom stöd för föreskrift om rätt
till särskild talan mot beslut i fråga om uppskattning av värde, varom i förevarande
paragraf sägs; det är ju här fråga om uppskattning icke för ägotilldelning
utan för likvid. Då emellertid uppskattning av dylikt värde ofta torde
komma att företagas i samband med graderingen och för den allmänna uppfattningen
i viss mån te sig såsom ett led i densamma, samt det synes vara
fördelaktigt att frågan om nu avsedda uppskattning så tidigt som möjligt
kommer till slutligt avgörande, har i fråga om rätten till särskild talan beslut
rörande uppskattning av särskilt värde, varom nu är sagt, jämnställts med
beslut rörande gradering. Däremot har beträffande rätt till fullföljd av talan
mot ägodelningsrätts beslut uppskattning, varom nu är sagt, icke synts böra
jämnställas med gradering, såsom framgår av stadgandet i 21 kap. 50 § av
förevarande förslag.

4 §.

Denna paragraf motsvarar föreskrift i sista punkten av 64 § skiftesstadgan
samt 4 § i 11 kap. av 1920 års förslag. Förefintliga olikheter i förhållande
till såväl gällande rätt som 1920 års förslag äro allenast sådana, vilka hava
sin grund i nyinförda eller förändrade uppskattningsformer.

238

Kungl. Maj:ts proposition Nr :iti.

5 §.

Denna paragraf, vilken saknar motsvarighet i gällande skiftesstadga, motsvarar
utan ändring i sak 5 § i 11 kap. av 1920 års förslag. Ehuru utan
stöd i skiftesstadgan förfar man vid hemmansklyvningar icke sft sällan så,
att tidigare vid laga" skifte verkställd gradering användes, men ett beslut
härom måste, för att kunna anses lagligen grundat, föregås av noggrann undersökning
av ägorna i och för fastställande av den äldre graderingens fortfarande
användbarhet.

6 §

Denna paragraf motsvarar 43 § första stycket i gällande skiftesstadga samt
6 § i 11 kap. av 1920 års förslag. Från gällande rätt skiljer sig förslaget
allenast däri, att utförliga bestämmelser angående ägobeskrivning icke ansetts
böra införas i själva lagen.

'' §•

Denna paragraf, till vilken motsvarighet saknas i skiftestadgan, återgiver
utan förändring 7 § i 11 kap. av 1920 års förslag. Givetvis är det närmast
allenast gradtalet å de särskilda ägofigurerna, som för delägarna är av intresse,
icke ägofigurernas uppskattningsinnehåll.

8 §■

Denna paragraf, till vilken direkt motsvarighet i skiftesstadgan icke finnes,
återgiver utan förändring 8 § i It kap. av 1920.

12 KAP.

Om liävdeförteckning.

1 §•

Denna paragraf motsvarar 43 § andra stycket i gällande skiftesstadga samt
1 § i 12 kap. av 1920 års förslag. Från gällande rätt skiljer sig förslaget
därutinnan, att, ehuruväl delägarnas underskrift å hävdeförteckningen är önskvärd,
enbart den omständigheten, att delägare vägrar sin underskrift, icke i
något fall är av beskaffenhet att föranleda hävdeförteckningens underställning
till ägodelningsrätt. Om emellertid osäkerhet förefinnes i fråga om vilken delägare
hävdar viss äga, torde ofta nog jämlikt 3 kap. 12 § i förslaget spörsmålets
underställning till ägodelningsrätt icke kunna undgås, bl. a. enär frågan om
hävden kan inverka på likvidfrågornas bedömande. Då enligt gällande rätt
underställning av hävdeförteckning till ägodelningsrätt i allmänhet måste äga
rum, där delägare vägrar sin underskrift å sådan förteckning, samt sådan
vägran väl ofta har sin grund i tvist rörande hävden, skiljer sig förslaget i
förevarande del i sak föga från skiftesstadgans ståndpunkt. Se i övrigt 1911
års betänkande sid 168.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

239

Från 1920 års förslag skiljer sig förslaget dels däri, att föreskriften om
angivande i hävdeförteckningen om nyttjanderätt uteslutits, vilket emellertid
icke bör så förstås, att ej anteckning bör göras angående inom skifteslaget
förefintliga, för viss tid eller för livstid avsöndrade lägenheter; dels ock däri
att, i överensstämmelse med av lantmäteristyrelsen gjord hemställan, föreskrift
meddelats om införskaffande av delägarnas underskrift å hävdeförteckningen.

13 KAP.

Om skiftcsläggning och utflyttning.

1 §•

Denna paragraf, vilken saknar direkt motsvarighet i gällande skiftesstadga,
motsvarar 1 § i 13 kap. av 1920 års förslag, vari allenast en oväsentlig redaktionell
jämkning vidtagits. Se 1911 års betänkande sid. 169.

2 §.

Paragrafen återgiver med oväsentliga redaktionella jämkningar 2 § i 13
kap. av 1920 års förslag. I gällande skiftesstadga saknas motsvarighet till
paragrafen, utom såvitt angår dess första stycke, vilket motsvarar föreskrift
i 79 § i berörda stadga.

Beträffande förhållandet mellan föreskriften i 1 kap. 19 § första stycket
samt sista punkten i andra stycket av förevarande paragraf, må anmärkas,
att det enligt förstnämnda föreskrift är medgivet, att från delaktighet i område,
som med föreskriften avses, mot vederlag utesluta delägare, som i området
äger andel, under det att i förevarande paragraf regleras huruledes
fastighet, vilken vid skifte av dylikt område faktiskt erhåller del däri sig tilllagd,
kan mot vederlag få vidkännas minskning i vad fastigheten rätteligen
tillkommer.

Förfarande enligt andra stycket av nu behandlade paragraf förhindras icke
därav att vid ägoutbyte tillämpning ägt rum av 8 kap. 2 § i förslaget.

Delägare, som på sätt i förevarande paragraf sägs erhåller mindre ägobelopp
än vad honom tillkommer, är givetvis även berättigad till gottgörelse i
de hänseenden, varom i 14 kap. av förslaget förmäles. Detta lärer emellertid
framgå av föreskrifterna i nämnda kapitel. 3

3 §.

Denna paragraf motsvarar 79 § i gällande skiftesstadga samt 3 § i 13 kap.
av 1920 års förslag. I förhållande till gällande rätt föreligger knappast någon
egentlig ändring i sak utom så till vida, som förslaget väl får anses erbjuda
något större frihet vid ägotilldelningen än vad berörda paragraf i skiftesstadgan
åtminstone från början avsett att medgiva. I förhållande till 1920 års

240

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

förslag utvisar förslaget en i förtydligande syfte företagen redaktionell jämkning.
Det önskvärda däri, att jämväl en förut allenast sämjevis utlagd ägolott
vid skiftet icke erhåller sådan sammansättning, att den mindre än förut ägnar
sig för den art av hushållning, vartill den användes, får givetvis, i den män
innehavet enligt sämjedelningen icke utgör delningsgrund vid skiftet, ej hindra
att ägolotten beträffande de olika ägoslagen får vidkännas den minskning
i förhållande till dess förutvarande innehav, vartill den vid skiftet använda
delningsgrunden samt hänsynen till rättvis och lämplig skiftesläggning föranleda.

I anledning av utav lantmäteristyrelsen i dess senaste utlåtande gjord erinran
har åt paragrafen givits en formulering, varigenom berörda regel kommit
till uttryck.

4 §.

Denna paragraf motsvarar för förslagets del i viss mån de detaljerade föreskrifterna
i 80 § skiftesstagdan samt återgiver utan förändring 4 § i 18 kap.
i 1920 års förslag.

5 §.

Denna paragraf, vilken har motsvarighet i 91 § skiftesstadgen, återgiver
med oväsentliga redaktionella jämkningar 5 § i 13 kap. av 1920 års förslag.
Jämför vidare lantmäteristyrelsens cirkulärskrivelse den 8 december 1922.

6 §.

Denna paragraf, till vilken direkt motsvarighet icke finnes i gällande skiftesstadga,
återgiver med en oväsentlig redaktionell jämkning 6 § i 13 kap.
av 1920 års förslag. Med paragrafen må jämföras sista stycket av 7 § i första
kapitlet av förevarande förslag ävensom 84 § skiftesstadgan.

7 §.

Denna paragraf motsvarar 87 och 88 §§ i gällande skiftesstadga samt återgiver
med en mindre jämkning av enbart redaktionel art de två första styckena
av 7 § i 13 kap. av 1920 års förslag. Från gällande rätt skiljer sig
förslaget i likhet med de tidigare därutinnan, att underställning till ägodelningsrätten
icke erfordras, även om antalet skiften enligt skiftesplanen överstiger
det för normala fall tillåtna. Se härutinnan 1911 års betänkande sid.
172. Tredje stycket av 7 § i 13 kap. av 1920 års förslag bar icke upptagits
i förevarande förslag. I stället har i 20 § införts bestämmelse om angivande
i protokollet av de förhållanden, vilka utövat huvudsakligt inflytande vid
skiftesplanens utarbetande. Beträffande den sålunda vidtaga ändringen hänvisas
till lantmäteristyrelsens senast avgivna utlåtande. 8

8 §.

Denna paragraf, vilken saknar direkt motsvarighet i gällande skiftesstadga,
återgiver 8 § i 13 kap. av 1920 års förslag. I förhållande till gällande rätt

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

241

torde föreskriften i förevarande paragraf i viss mån innefatta en nyhet; angående
rättspraxis ställning i frågan må hänvisas till rättsfall, refererade i
N. J. A. 1922, sid. 35, samt N. J. A. 1921, sid. 63.

9 §.

Denna paragraf motsvarar 81 § i gällande skiftesstadga samt 9 § i 13 kap.
av 1920 års förslag. Från skiftesstadgans bestämmelser skiljer sig paragrafen
genom föreskriften om meddelande av bestämmelser till skydd mot onödigt
intrång å den tjänande fastigheten. Med detta stadgande må jämföras 4 § i
lagen den 14 juni 1907 om servitut.

Från 1920 års förslag skiljer sig förevarande paragraf därutinnan, att enligt
det senare bestämmelser, varom ovan sägs, icke obligatoriskt skola vid skiftet
givas; de skola meddelas allenast i den mån så lämpligen kan ske. Därest,
såsom ofta nog torde vara fallet, hinder av ett eller annat slag möter mot
att meddela dylika föreskrifter, är den tjänande fastighetens intresse i allt fall
skyddat genom förenämnda stadgande i lagen om servitut.

10 §.

Denna paragraf motsvarar föreskrift i 83 § i gällande skiftesstadga samt
10 § i 13 kap. av 1920 års förslag. Vad beträffar paragrafens första stycke,
torde detsamma icke innebära någon nyhet i förhållande till gällande skiftesstadga
(jämför 1918 års förslag sid. 287). Andra stycket saknar däremot motsvarighet
i gällande rätt.

I förhållande till 1920 års förslag utvisar förevarande paragraf, bortsett från
sista punkten av andra stycket, skiljaktigheter av allenast redaktionell natur.
Beträffande nämnda punkt torde, med hänsyn till föreskrifterna i 17 kap. 2 §,
ett uttryckligt stadgande om rätt för delägarna att träffa förening vara på
sin plats.

11 §■

Denna paragraf, vilken givetvis saknar motsvarighet i gällande rätt, återgiver
11 § i 13 kap. av 1920 års förslag.

Då enligt 11 § i förslaget till lag om sammanläggning i vissa fall av fastigheter
å landet yttrande i sammanläggningsärende, där sammanläggning avses
skola ske i samband med laga skifte, skall infordras från vederbörande förrättningslantmätare,
är det givetvis lämpligt att vid anmälan, varom i förevarande
paragraf är fråga, sökanden tillhandahåller förrättningslantmätaren
den utredning i sammanläggningsärendet, sökanden kan åstadkomma, på det
att förrättningslantmätaren må kunna bedöma först och främst huruvida ärendet
synes kunna avgöras inom något så när kort tid och sammanläggningen
sålunda ske i samband med skiftet, samt vidare om ur synpunkten av de
intressen, lantmätaren har att företräda, hinder mot sammanläggningen synes
möta. Kan lantmätarens yttrande åtfölja ansökningen till ägodelningsdomaren,

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 31 käft. (Nr 38.) 16

242

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

behöver givetvis i allmänhet infordrande av vidare yttrande från förrättningslantmätaren
icke ske, där ej särskilda förhållanden annat föranleda.

12 §.

Denna paragraf motsvaras i gällande skiftesstadga närmast av 86 § men
saknar direkt motsvarighet i 1920 års förslag. I sak torde emellertid de i
paragrafen upptagna föreskrifterna överensstämma med vad enligt sistnämnda
förslag är avsett att gälla.

Från gällande rätt skiljer sig förevarande förslag i likhet med de tidigare
först och främst därigenom, att enligt detsamma delningen vid skifte skall
ske mellan de särskilda jordregisternumren. Det är alltså enligt förslaget icke
tillåtet att, såsom för närvarande torde kunna ske, för delägare, vilken inom
ett och samma hemmansnummer innehar två eller flera under särskilda jordregisternummer
upptagna, vid skifte utbrutna fastigheter eller delar av sådana,
utlägga en enda ägolott, utan så är att sammanläggning, på sätt nyss omförmälts,
kommer till stånd i samband med skiftet.

Inom varje särskilt jordregisternummer skall i regel för var delägare utläggas
en lott. För närvarande torde principiellt gälla, att inom varje hemmansnummer,
vilket ju ock utgör ett jordregisternummer, en ägolott för varje delägare utlägges;
denna regel tillämpas emellertid icke i den utsträckning, att utläggande
av gemensam ägolott för exempelvis en hemmansdel och en för alltid avsöndrad
lägenhet inom samma hemmansnummer anses medgivet. Ej heller
orde komma i fråga att, därest skifte äger rum å ett skifteslag, inom vilket
vissa förut utbrutna ägor delats genom ägostyckning och andra genom hemmansklyvning,
utlägga gemensam ägolott för delägare, vilken innehar dels en
ägostyckningslott och dels en hemmansklyvningslott eller en icke utbruten del
av en sådan, låt vara att samtliga ägor tillhöra ett och samma hemmansnummer.
Men om däremot någon innehar exempelvis två genom hemmansklyvning
eller storskifte utbrutna lotter inom samma hemmansnummer, torde
han vid ett skifte, i vilket dessa ägor ingå, för desamma få allenast en ägolott
åt sig utlagd. Förslagets ståndpunkt att till grund för skiftet lägga indelningen
i jordregisternummer lärer få anses mera konsekvent samt mera betryggande
för ordning och reda i fastighetsförhållandena och därigenom även
för åtskilliga rättsägares, exempelvis inteckningshavares, intressen.

I sista stycket angivas de förutsättningar, under vilka delägare, som innehar
visst till läge och gränser bestämt, men ej lagligen utbrutet område, kan
få detsamma utbrutet direkt vid laga skiftesförrättning. Det synes givet, att,
då utbrytning av sådant område strängt taget skulle ske medelst avstyckning,
utläggande av detsamma eller av enligt uppskattning däremot svarande ägor
endast kan ske, så vida det befmnes att laga hinder mot dess utbrytande
genom avstyckning icke skulle hava mött. Förrättningsmännen hava alltså att
taga i övervägande, huruvida områdets avskiljande från stamfastigheten står
i överensstämmelse med vad i 19 kap. angående avstyckning sägs, därvid

Kungl. May.ts proposition Nr 38.

243

särskilt föreskrifterna i 2 och 3 §§ lära komma i betraktande. Först om det
befinnes att avstyckning av området från vederbörande stamfastighet lagligen
kunnat ske, samt området således kunde hava gått in i skiftet såsom eu
genom avstyckning bildad fastighet eller möjligen i berörda egenskap ställts
utanför skiftet, hava förrättningsmännen att medgiva områdets utläggande såsom
särskild ägolott vid skiftet. Givetvis är det emellertid ingalunda säkert
att just de ägor, fångeshandlingen avser, komma att för ägaren utläggas;
huruvida så sker eller icke blir en skiftesläggningsfråga, men enligt stadgandet
i 9 kap. 2 § andra stycket skall för området i varje fall utläggas vad emot
detsamma enligt uppskattning svarar.

Enligt 12 och 13 §§ i förslaget till lag om vad iakttagas skall i avseende
å införande av lagen om delning av jord å landet är det tänkbart, att ägaren
av jordområde, varom nu är sagt, kunnat vara berättigad att för dess utbrytande
anlita ägostycknings- eller jordavsöndringsinstitutet. Härtill synes
emellertid i förevarande sammanhang icke böra tagas hänsyn; har ägaren
valt att med anlitande av nya lagen söka få sitt område direkt utlagt vid
laga skifte, bör han få underkasta sig att hans anspråk på att få området
utbrutet till särskild fastighet därvid bedömes enligt den nya lagens stadganden.
Därest hans ansökning avslås, är han givetvis oförhindrad att utan
sammanhang med skiftet vidtaga de åtgärder för realiserande av sitt ägokrav,
vartill fog må förefinnas.

I övrigt hänvisas beträffande innehållet av förevarande paragraf till inom
lagrådet angivna yttranden.

13 §.

Denna paragraf, till vilken någon direkt motsvarighet icke finnes i gällande
skiftesstadga, motsvarar 12 § i 13 kap. av 1920 års förslag. Paragrafen innehåller
i förhållande till gällande rätt icke någon nyhet, se rättsfall, refererade
i N. J. A. 1906 sid. 314 samt 1908 sid. 416. I förhållande till 1920 års förslag
utvisar paragrafen endast redaktionella förändringar, verkställda i förtydligande
syfte.

Första stycket syftar närmast på det fall, att ägor, vilka vid skiftes- eller
styckningsförrättning avsatts såsom för delägarna gemensamma eller eljest
bilda samfällighet för sekundära skifteslag, undergå skifte. Ägorna skola
då i första hand fördelas mellan de ägolotter, som utbrutits samtidigt med
att ägorna avsatts, eller eljest i första hand ingått såsom delägare i samfälligheten.
Om emellertid — och härom handlar paragrafens andra stycke —
någon eller några av dessa ägolotter i sin tur undergått laga delning, skall
skiftet å samfälligheten föras djupare, så att en var av de fastigheter, vilka
vid den senare laga delningen uppkommit, erhåller på densamma belöpande
andel i de samfällda ägorna utbruten. Denna sista uppdelning är emellertid
icke obligatorisk. Dels kan det nämligen medgivas ägarna av de fastigheter,
i vilka den ursprungliga ägolotten uppdelats, att behålla på sagda ägolott

244

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

belöpande andel i de samfällda ägorna såsom för sig gemensam, nämligen
om de alla därom äro ense, dels kan det tänkas att utskiftning av andelen
möter hinder i någon av de i 1 kap. av förslaget intagna föreskrifterna. Det
lärer nämligen kunna tänkas att skiftesmännen jämlikt grunderna för första
stycket av 14 § ävensom 15 § i berörda kapitel finna dylik utskiftning icke
böra äga rum, samt förty vägra tillstånd till densamma. I dylikt fall skall
givetvis, där delägare är missnöjd med nämnda vägran, frågan behandlas i
den i 4 kap. av förslaget föreskrivna ordning.

Tredje stycket syftar på de fall, då samfällda ägor skiftas mellan primära
skifteslag, t. ex. då samfälld skogsmark skiftas mellan flera byar, vilka tillsammans
utgöra ett skogelag. Varje by såsom delägare skall erhålla vad på
densamma efter delningsgrund och uppskattning belöper, och andelen för den
by, som undergått laga delning, skall utskiftas så djupt, som den eller de
delningar, för vilka byägorna varit föremål, sträcka sig, i den mån ej förening
eller förrättningsmännens beslut träda hindrande i vägen. Vid fråga om skifte
av å by belöpande andel i skogsmark kan givetvis ofta stadgandet i 10 kap.
4 § 1. komma i betraktande; i andra fall lärer fråga om skiftets djup få avgöras
med tillämpning av 1 kap. 9 eller möjligen 15 § i förslaget. Självfallet
kan inom de olika hemmansnumren delningen av ägor, varom nu är fråga,
komma att sträcka sig olika djupt, allt efter som vederbörande jordeboksenhet
själv varit föremål för laga delningsförrättningar.

Det är icke sällsynt, att andelar för byar, hemman eller hemmansdelar i
oskiftad skogsmark blivit föremål för försäljning och sålunda i äganderättshänseende
icke följa vederbörande stamfastigheter åt, vilket förhållande observerats
i 11 § av förslaget till promulgationslag. Även där dylik överlåtelse
ägt rum, skall vid skifte å skogsmarken ovanberörda regel följas. En person,
vilken förvärvat å tre hemmansnummer i en by belöpande andelar i oskiftad
skogsmark, har således icke rätt att vid skifte å skogsmarken erhålla vad å
dessa andelar av skogsmarken belöper utlagt i en ägolott.

Har varje särskilt hemmansnummer efter överlåtelsen undergått klyvning,
lärer det dock ej vara behövligt att vid skiftet å skogsandelen gå ända därhän
att utlägga de andelar, som skolat belöpa å de vid klyvningen uppkomna
lotterna, för sig. Till dessa lotter såsom sådana har ju icke hört någon andel
i skogsmarken; därest upplåtelsen av hemmansnumrets andel lagfarits, har
denna andel registrerats såsom en från hemmansnumret avsöndrad lägenhet.
I den mån lägenheter av nu antytt slag förekomma, skall vid skiftet å skogsmarken
regeln om utläggande av ägolott för jordregisternummer iakttagas. I
övrigt lära icke lagfarna upplåtelser av nu antytt slag, vilka således icke givit
upphov till särskilda registernummer, böra behandlas sålunda, att för vederbörande
fastighet utlägges den tillkommande ägovidd, vilken därefter får utbrytas
till särskild fastighet genom jordavsöndring eller avstyckning.

Kung!,. Maj:ts proposition Nr 38.

245

14 §.

Denna paragraf, vilken saknar direkt motsvarighet i gällande skiftesstadga,
motsvarar 14 § i 13 kap. av 1920 års förslag. I förhållande till gällande rätt
innefattar paragrafens första stycke givetvis en nyhet. Vad beträffar andra
stycket torde detsamma jämväl i viss mån skilja sig från vad för närvarande
får anses gälla. Därest ägolott eller skattetal gemensamt äges av flera personer,
utan att någon uppdelning efter andelstal å de särskilda delägarna ägt
rum, torde intet hinder möta mot utläggande för delägarna av gemensam ägolott,
varemot då varje delägare för sig äger visst skatte- eller annat andelstal
utläggande för en var av dem av särskild ägolott lärer böra äga rum. Med
andra ord: tre personer, vilka gemensamt äga 72 mantal, kunna erhålla gemensam
ägolott åt sig utlagd, varemot, om en var av dem äger Ve mantal,
var och en bör erhålla sin andel utbruten såsom särskild fastighet. Förslaget
giver däremot jämväl i sistnämnda fall delägarna rätt att på begäran erhålla
gemensam ägolott åt sig utlagd, dock under förutsättning att ägorna höra under ett
och samma jordregisternummer. Skulle förhållandet vara sådant att exem
pelvis två särskilda jordregisternummer ägas av tre personer gemensamt, och
fråga uppstår om skifte av en för, bland andra, dessa jordregisternummer
såsom samfälld avsatt torvmosse, möter enligt förslaget icke heller hinder att
utlägga de å dessa jordregisternummer belöpande andelar i mossen i gemensam
ägolott om blott lämpligt skifte för övriga delägare därigenom ej hindras;
det bildas med andra ord en mindre samfällighet, i vilken allenast
dessa nummer äga del. Fn dylik åtgärd lärer icke enligt gällande rätt vara
tillåten.

Åtgärd, varom i sista punkten av föregående stycke sägs, kan synas stå i
motsättning till föreskrifterna i 13 § i förevarande kapitel. Denna motsättningär
dock endast skenbar; det krav på reda i jordredovisningen, vilket ligger
bakom berörda föreskrifter, har ingalunda eftergivits genom det i sista punkten
av andra stycket i 14 § gjorda medgivandet. Skiftet av det samfällda undantaget
skall ske i anslutning till förefintlig fastighetsindelning inom stamskifteslaget,
ehuru det tillätes, att två eller flera av fastigheterna icke erhålla sina
andelar utbrutna; här föreligger således ett medgivande av i viss mån samma
slag som det i andra stycket av 13 § förefintliga. Nämnda stycke föranleder
exempelvis, att om en vid laga delning, varvid utlagts ägolotterna A, B, C
och D, såsom samfälld undantagen torvmosse skall undergå skifte, samt D
numera är kluven i lotterna Da, Db och De, den på D belöpande andel, om
delägarna så önska, kan utläggas oskiftad såsom en enda lott; enligt sista
punkten av 14 § andra stycket medgives, att för A och B utlägges gemensam
ägolott, därvid naturligtvis av skifteshandlingarna skall tydligt framgå,
att med de å A och B belöpande andelarna sålunda förfarits; likaledes kan
med användande av samma bestämmelse de å Da och Db belöpande
delarna i mossen utläggas gemensamt, under det att De erhåller sin andel
utbruten.

246

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

Beträffande 1920 års förslag medgavs i 14 § i 13 kap. utläggande av gemensam
ägolott för flera delägare allenast där sådan åtgärd äskades för särskilt
ändamål såsom gemensam försäljning eller dylikt. Emellertid tilläts utläggande
av gemensam ägolott jämväl för flera registernummer, dock att, där fråga
ej var om vid lantmäteriförrättning såsom samfälld undantagen mark eller
därmed likställd, å kartan och i delningsbeskrivningen skulle utmärkas, vad
av ägolotten belöpte å de särskilda registernumren; stadgandet rörde således
i själva verket utläggande av flera ägolotter intill varandra, d. v. s. det fall,
varom 15 § i förevarande kapitel och föreskrift i 86 § skiftesstadgan handlar.
Beträffande förslagets förhållande till 1920 års förslag i denna del häHlvisas
till lagrådets yttrande.

15 §.

Denna paragraf motsvarar 86 § skiftesstadgan samt 13 § i 13 kap. av 1920
års förslag. Från gällande rätt skiljer sig förslaget först och främst härutinnan,
att den i förevarande paragraf delägare medgivna rätt icke är beroende
av huruvida de under särskilda jordregisternummer redovisade ägorna tillhöra
ett och samma hemmansnummer. I övrigt föreligger i själva verket föga skillnad
från innehållet i 86 § skiftesstadgan, om man bortser från att systemet
med den kamerala indelningen såsom grundläggande för skiftet icke bibehållits.
Att märka är att de särskilda jordregisternumren eller andelarna i dem
icke få vid skiftesläggningen betraktas såsom tillsammans utgörande én enhet,
utan för varje jordregisternummer eller andel i sådant skall utläggas en
ägolott, vilken för sig uppfyller de allmänna fordringarna i fråga om arrondering
och ägosammansättning; vad som är medgivet är allenast, att de en
och samma ägare tillhöriga ägolotterna såvitt möjligt läggas intill varandra.
Endast i det fall, att skifteslaget utgöres av samfällt undantag eller därmed
likställt område, är det medgivet, att andelar, vilka belöpa å särskilda jordregisternummer,
utläggas såsom en gemensam ägolott, vilket medgivande väl
får anses innebära allenast en naturlig konsekvens av föreskriften i 14 §
andra stycket sista punkten.

16 §.

Denna paragraf motsvarar 95 § skiftesstadgan samt 15 § i 13 kap. av 1920
års förslag. Paragrafen innebär i förhållande till såväl gällande rätt som 1920 års
förslag ett mildrande av utflyttningstvånget. Det är sålunda icke utan vidare nödvändigt
att, där man finner antalet skiften kunna för samtliga ägolotter nedbringas
till det normala allenast i händelse utflyttning äger rum, sådan åtgärd skall
tillgripas; olika skäl för och emot skola vägas mot varandra, därvid visserligen
skiftesläggningsintresset spelar en synnerligen viktig, men dock ej avgörande
roll. Endast där omständigheterna befinnas vara sådana, att för skifteslaget i
allmänhet fördelarna av utflyttnings verkställande i erforderlig omfattning äro
av större betydelse än därav uppkommande utgifter och övriga olägenheter
såsom minskad trevnad och dylikt, bör beslut om utflyttning fattas. Uppen -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

247

barligen kunna förhållandena härutinnan ställa sig olika allt eftersom skifteslaget
helt eller till övervägande del består av verkliga jordbruksfastigheter,
bondehemman, eller flertalet fastigheter utgöres av smålägenheter, vilkas ägare
huvudsakligen söka sin utkomst såsom hantverkare eller arbetare av ett eller
annat slag. Vid beräkning av kostnaden lärer hänsyn böra tagas till kostnaden
i dess helhet, ej allenast till den del därav, som delägarna kunna
ensamma få vidkännas. Totalvinsten av utflyttningen bör sålunda vägas mot
totalkostnaden.

IV §■

Denna paragraf motsvarar 96 § i gällande skiftesstadga samt 16 § i 13 kap.
av 1920 års förslag. Från gällande rätt liksom från 1920 års förslag kan
måhända synas föreligga den skillnad, att vid utflyttningsskyldighetens bestämmande
enligt förevarande förslag hänsynen till lämpligt skifte ej tillmätes avgörande
betydelse. Sedan avgjort är, att utflyttning skall äga rum, skall frågan
om vilka delägare skola utflytta avgöras med hänsyn ej blott till befordrande
av lämpligt skifte utan ock till uppkommande kostnader. Det är sålunda
enligt förslaget möjligt att delägaren A kommer att förklaras skyldig att utflytta,
ehuru utflyttande av delägaren B ur skiftessynpunkt varit att föredraga;
så bör nämligen ske om B:s utflyttning skulle förorsaka väsentligen större
kostnader samt även med A:s utflyttning ett tillfredsställande skifte står att
vinna. I själva verket torde en dylik ståndpunkt i hög grad närma sig gällande
skiftesstadgas, liksom den ej heller lärer avvika från vad i sak avses
enligt 1920 års förslag. Emellertid må i detta sammanhang anmärkas att
varken förevarande förslag eller de tidigare innehålla stadgande om sådan
byggnadsbeskrivning, som i 96 § skiftesstadgan omtalas. Se härom 1911 års
betänkande sid. 176. Finner lantmätaren nödigt att upprätta uppskattningsinstrument
i en eller annan form över byggnader å ägolott, är det naturligtvis
honom obetaget att vidtaga dylik åtgärd.

Andra stycket i förevarande paragraf står i överensstämmelse med såväl
gällande rätt som 1920 års förslag. Sista stycket av 16 § i 13 kap. av sistnämnda
förslag återfinnes i 14 kap. 5 § av det förevarande.

Tredje stycket, vilket icke har motsvarighet i 1920 års förslag, torde i sak
icke innebära någon nyhet i förhållande till vare sig gällande rätt eller sistnämnda
förslag. Dess insättande har föranletts av lantmäteristyrelsen, därvid
emellertid föreskriften erhållit en avfattning, i viss mån avvikande från den
av styrelsen föreslagna.

18 §.

Paragrafen, vilken motsvarar föreskrift i 98 § skiftesstadgan samt 17 § i
13 kap. av 1920 års förslag, står i överensstämmelse med såväl gällande
rätt som 1920 års förslag.

248

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

19 §.

Paragrafen, till vilken direkt motsvarighet icke finnes i skiftesstadgan, återgiver
utan förändring 18 § i 13 kap. av 1920 års förslag.

Någon nyhet lärer paragrafen icke innehålla, jämför 1911 års förslag sid. 176.

20 §.

Paragrafen motsvarar 92 § i gällande skiftesstadga och 19 § i 13 kap. av
1920 års förslag.

Vad angår de två första styckena i paragrafen föreligger icke någon avvikelse
från vare sig gällande rätt eller 1920 års förslag. Beträffande tredje
stycket hänvisas till vad vid 7 § anförts. Redogörelse, som i detta stycke
omtalas, lämnas i själva verket ofta nog redan för närvarande.

Vidkommande fjärde stycket innefattar detsamma en nyhet i förhållande
till såväl gällande rätt som de tidigare förslagen. Lantmäteristyrelsen har i
sitt utlåtande föreslagit i vissa fall obligatorisk, i andra fall fakultativ underställning
av skiftesplan till ägodelningsrätten. Då det emellertid kan befaras,
att ett stadgande av sådan innebörd skulle i ej få fall onödigtvis vålla betänklig
tidsutdrägt, samt behovet av en föreskrift av så genomgripande natur och
jämväl delvis vittgående konsekvenser knappast kan anses hava blivit till
fullo ådagalagt, har den föreslagna bestämmelsen icke ansetts böra upptagas
i förevarande förslag. I stället har stadgats, att den provisionella planen, efter
det densamma behandlats å sammanträde och eventuellt kompletterats eller
jämkats, av förrättningsmannen skall insändas till vederbörande överlantmätare
för att av honom granskas. Det är ej avsett, att överlantmätaren skall företaga
någon undersökning inom skifteslaget, utan allenast att han med tillgång
till konceptkarta, tilldelningslängd och delningsbeskrivning — att de nämnda
handlingarna icke behöva vara renskrivna är givet, delningsbeskrivningen
t. ex. är ju ännu icke definitiv —- skall å tjänsterummet granska skiftesplanen
samt undersöka huruvida densamma beträffande det antal skiften, som
tilldelats de särskilda delägarna, skiftenas läge och form, gemensamma undantag
etc. överensstämmer med lagens stadganden och delägarnas intresse. De
erinringar, vartill överlantmätaren finner anledning, bär han att bringa till
lantmätarens kännedom samtidigt med återsändandet av planen. Förrättningslantmätaren
är emellertid icke skyldig att ställa sig dylika erinringar till efterrättelse,
och i sista hand varder det, där förrättningsmannen lämnat erinringarna
utan avseende, ägodelningsdomaren resp. ägodelningsrätten som vid
prövning för fastställelse eller av besvär får taga ställning till frågan. Emellertid
kan givetvis tänkas inträffa, att fastställelsemyndigheten vid prövning
för fastställelse väl anser framställda erinringar i och för sig befogade men
dock ej finner den omständigheten, att de icke iakttagits, föranleda att fastställelse
må vägras å förrättning, mot vilken talan ej fullföljts och som i och
för sig icke kan anses vara annat än lagligen beskaffad.

Eungl. Maj:ts proposition Nr 38.

249

21 §.

Paragrafen, vilken utan skiljaktighet i sak motsvarar 93 § i gällande skiftesstadga,
återgiver 20 § i 13 kap. av 1920 års förslag.

22 §.

Denna paragraf motsvarar 103 § i gällande skiftesstadga samt 21 § i
13 kap. av 1920 års förslag. I förhållande till gällande bestämmelser utvisar
paragrafen allenast oväsentliga skiljaktigheter. Delningsbeskrivning enligt förslaget
varder sålunda i viss mån utförligare, än vad skiftesstadgans föreskrifter
föranleda. Det praktiskt lämpliga i att delningsbeskrivningen upptager uppgifter
om servitut samt om delaktighet i från delningen undantagna ägor lärer
emellertid vara tydligt.

I förhållande till 1920 års förslag innebär den kompletterande föreskriften
i sista punkten av första stycket en nyhet, för vilken närmare redogörelse
emellertid icke torde vara av behovet påkallad.

23 §.

Paragrafen motsvarar 104 § i gällande skiftesstadga samt återgiver 22 § i
13 kap. av 1920 års förslag. Från gällande rätt skiljer sig förslaget liksom
de tidigare därutinnan, att upprättande av särskild beskrivning över gränsmärkena
icke är föreskriven. Föreskrifter om sättet för utmärkande av gränserna
mellan ägolotterna äro meddelade i ovan förut omförmälda mätningsförordning.

24 §.

Denna paragraf, vilken saknar motsvarighet i gällande skiftesstadga, återgiver
23 § i 13 kap. av 1920 års förslag. I förhållande till gällande rätt torde
paragrafen innehålla en nyhet. Stadgandet torde vara av betydelse såväl i de
fall, då mellan förvaltningsområden förefinnes bestämd, av fastighetsgränserna
oberoende gräns, som då gränsen för förvaltningsområdet sammanfaller med
och beror av fastighetsgräns, d. v. s. då sådant område utgöres av vissa
fastigheter.

14 KAP.

Om ersättningar mellan skiftesdelägare.

1 §■

Denna paragraf motsvarar stadgande i 97 § i gällande skiftesstadga samt
1 § i 14 kap. av 1920 års förslag. Paragrafen innehåller icke några förändringar
i förhållande till vare sig gällande rätt eller sistnämnda förslag. Jämför
1911 års betänkande sid. 178.

Angående understöd av allmänna medel till utflyttningar äro stadganden

250

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

meddelade i kungörelsen den 8 juni 1923 angående villkor för erhållande av
statsbidrag till lantmäteriförrättningar.

2 §.

Paragrafen, till vilken någon direkt motsvarighet icke förefinnes i gällande
skiftesstadga, om man ej såsom sådan vill räkna andra punkten av 98 § i
denna stadga, återgiver utan förändring 2 § i 14 kap. av 1920 års förslag.
Paragrafen torde icke innefatta någon nyhet i förhållande till gällande rätt.
Jfr 1911 års betänkande sid. 179.

3 §.

Denna paragraf motsvarar föreskrifter i 97 § skiftesstadgan samt 3 § i
14 kap. av 1920 års förslag. I förhållande till gällande rätt föreligger knappast
någon nyhet, liksom ej heller någon ändring i sak vidtagits beträffande
1920 års förslag.

4 §.

Denna paragraf, till vilken motsvarighet saknas i gällande skiftesstadga,
motsvarar 4 § i 14 kap. i 1920 års förslag. Andra punkten i första stycket
torde innefatta en nyhet i förhållande till gällande rätt. Jfr 1911 års betänkande
sid. 179.

5 §•

Denna paragraf motsvarar 99 § i gällande skiftesstadga samt sista stycket
av 16 § i 13 kap. ävensom 5 § i 14 kap. av 1920 års förslag. Förrättningsmännen
äga enligt förslaget att bestämma tid, inom vilken beslutad flyttning
skall vara slutförd. Särskild betydelse får ett dylikt bestämmande för den
händelse delägare åliggande utflyttningsskyldighet icke behöver fullgöras till
den tidpunkt, då de nya lotterna skola tillträdas. I dylikt fall lärer annan
delägare nämligen under viss tid få vidkännas intrång å någon del av sin
ägolott. Givetvis bör man i allmänhet söka ordna så, att utflyttningen i sin
helhet är fullgjord till den tid, då tillträde av de nya lotterna äger rum. För
det fall, att detta emellertid med avseende å vissa byggnader eller anläggningar
icke låter sig göra, har den delägare, vilken sålunda får vidkännas
intrång, i enlighet med av lantmäteristyrelsen gjord hemställan, förklarats
berättigad till ersättning för tiden från och med tillträdet av lotterna. Enligt
de tidigare förslagen skulle ersättning utgå allenast i händelse den för fullgörande
av flyttningen i allmänhet bestämda tid måste överskridas. 6

6 §■

Denna paragraf motsvarar 100 § i gällande skiftesstadga samt 6 § i 14 kap.
av 1920 års förslag.

Från såväl gällande rätt som de tidigare förslagen skiljer sig föreliggande
förslag därutinnan, att i paragrafen allenast utsäges, att under vissa förutsätt -

Nungl. Maj:ts proposition Nr 38.

251

ningar ersättning i de i paragrafen angivna hänseenden skall utgå. Paragrafen
stadgar nämligen, att de närmare föreskrifterna angående ersättningarnas beräknande
skola meddelas i administrativ ordning. Förslaget står i förevarande
avseende i överensstämmelse med den nya finska skifteslagstiftningen. I övrigt
hänvisas till av en ledamot av lagrådet uttalad mening.

Förslaget lämnar oavgjort i vad mån den ersättning, varom i första stycket
av paragrafen sägs, skall utgöra gottgörelse för det värde i odling och hävd,
som frångår delägare, eller för arbete och kostnad, som delägare nödgas nedlägga
på uppodling av odlingsmark, vilken skall träda i stället för av honom
frånträdd åker eller äng, eller på bättrande av jord i bristfälligt hävdetillstånd.
Det första alternativet inträder givetvis, där delägare frånträder
hävdade ägor utan att vederlag i jord tillfullo kommer honom till del,
vilket inträffar exempelvis vid sådant förfarande, om vilket i 13 kap.

2 § andra stycket i förslaget sägs, ävensom i fall, som i 9 kap. 6 § andra
stycket avses. Så till vida är emellertid förslagets ställning bestämd, att i
odlingslikvid icke skall intagas annan odlingsmark än den, vilken vid skiftet
går i utbyte mot åker eller äng. Härutinnan torde förslaget stå i överensstämmelse
med gällande skiftesstadga, jämför 1911 års betänkande sid. 181.
Att vid gradering av inrösningsjorden taga hänsyn till odlingsmarkens mer
eller mindre svårbrutna beskaffenhet torde icke stå i strid med praktiska
uppskattningsprinciper och lärer ej heller medföra kollision med föreskrifterna
i 11 kap. 2 § i förslaget. Därest vidare iakttages, att allt för svårbruten
mark över huvud taget icke intages bland inrösningsjorden, samt noggrant
beaktande skänkes föreskrifterna i 13 kap. 3 § av förslaget, torde rättsförluster
för delägarna icke vara att befara därav, att odlingsmark ej i större
utsträckning än ovan nämnts intages i likvid; att genom den antydda begränsningen
så långt ske kan förebygges att delägare erhåller ersättning för odling,
som han måhända icke någonsin verkställer, må i detta sammanhang även
erinras.

1 paragrafen behandlas jämväl den ersättning, som omtalas i sista punkten
av 107 § skiftesstadgan.

7 §•

Denna paragraf, vilken saknar motsvarighet i skiftesstadgan, återgiver 7 §
i 14 kap. av 1920 års förslag. Jfr 1911 års betänkande sid. 183. 8

8 §•

Denna paragraf motsvarar 101 § i gällande skiftesstadga samt 8 § i 14 kap.
av 1920 års förslag. Andra stycket av paragrafen innehåller givetvis en nyhet
i förhållande till gällande rätt. I förhållande till 1920 års förslag utvisar sagda
stycke allenast redaktionella jämkningar.

Vad tredje stycket angår må anmärkas, att i skiftesstadgan på motsvarande
ställe talas allenast om bränntorvmosse.

252

Kungl. Maj:is proposition Nr 38.

9 §•

Denna paragraf motsvarar 101 § skiftesstadgan samt 9 § i 14 kap. av
1920 års förslag. Beträffande skiljaktighet från gällande rätt märkes, att skiftesstadgan
icke innehåller något stadgande angående maximitid för skogslikvids
gäldande i penningar. Maximitid för gäldande av likvid, som utgår i penningar,
har i enlighet med av lantmäteristyrelsen i dess senaste utlåtande gjord hemställan
satts till tio år. Vad angår maximitid för gäldande av likvid in natura, har
ändring ej vidtagits i förhållande till vare sig gällande rätt eller 1920 års förslag.

I anledning av vad lantmäteristyrelsen anfört angående likvidtagares anspråk
på ränta må anmärkas, att i den mån sådan rätteligen finnes böra tillkomma
honom, hänsyn härtill synes böra tagas vid ersättningens bestämmande. Därest
delägare avträder skog till värde av 2,000 kronor samt tillträder skog till
värde av 1,000 kronor, uppkommer för honom en ersättningsfordran å 1,000
kronor. Kan denna icke bestämmas att utgå omedelbart vid tillträdet av de
nya lotterna eller, där likviden ägt rum vid särskild förrättning, så snart
denna förrättning blivit slutligen fastställd, har likvidtagaren ett ränteanspråk
väl så befogat som det, vilket må tillkomma exempelvis likvidtagare in natura,
åt vilken kunnat omedelbart utmärkas likvidträd till ett värde, motsvarande
allenast halva likvidbeloppet. Att ränteanspråk, varom nu talats, vid likviden
tillgodoses, synes naturligt och lärer ej heller praktiskt sett erbjuda någon
svårighet; särskilt stadgande härom i lagen synes emellertid icke erfordras.

Vad beträffar föreskriften i andra styckets andra punkt synes det väl ej
heller enligt gällande rätt böra anses medgivet att i strid mot gällande bestämmelser
angående nyttjande av skog uttaga ståndskogslikvid, som skall
utgå in natura. Jfr rättsfall, refererat i N. J. A. 1915 sid. 93.

10 §.

Denna paragraf motsvarar föreskrift i tredje stycket av 101 § i gällande
skiftesstadga samt 10 § i 14 kap. av 1920 års förslag. I förhållande till gällande
rätt innefattar förslaget en utsträckning av rätten att till särskild förrättning
hänvisa bestämmandet av ersättningsfrågor.

I förhållande till 1920 års förslag utvisar paragrafen, förutom en mindre jämkning
av redaktionell natur, den avvikelse, att likvid i anledning av delning av
mosse jämväl må anstå till särskild förrättning ävensom att andra stycket av motsvarande
paragraf i berörda förslag icke upptagits i det förevarande. Ändringarna
hava företagits i anledning av hemställan från lantmäteristyrelsens sida.

I fråga om kostnad för förrättning, varom i förevarande paragraf sägs, om
dess avslutande, om fullföljd av talan däremot samt om fastställande av dylik
förrättning meddelas föreskrifter i 18 kap. 1 § sista stycket, 16 kap. 3 §,
21 kap. 24 § samt sistnämnda kapitel 40 och 41 §§ av förslaget.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

253

11 §■

Denna paragraf, vilken saknar motsvarighet i gällande rätt, motsvarar 11 §
i 14 kap. av 1920 års förslag. Beträffande i sistnämnda förslag vidtagna ändringar
hänvisas till inom lagrådet gjorda uttalanden.

Stadgandet i andra stycket torde i vissa fall vara ägnat att minska benägenheten
hos delägarna att begagna sig av den enligt stadgande i 9 kap. 3 § i
förslaget dem medgivna rätten att, där äldre sämjedelning förefinnes, genom
förening antaga innehavet enligt sämjedelningen till delningsgrund. Häremot
torde emellertid knappast ur rättslig synpunkt vara något att anmärka.

12 §.

Denna paragraf, som saknar motsvarighet i gällande skiftesstadga, återgiver

12 § i 14 kap. av 1920 års förslag. Föreskriften innebär emellertid icke
någon nyhet i förhållande till gällande rätt så till vida, som ersättning för
närvarande givetvis skall utgå till innehavare av lägenhet, varom i paragrafen
är fråga, ehuru denne icke är berättigad att vid skiftet föra talan, utan talan
för lägenheten enligt 83 § skiftesstadgan skall föras av jordägaren. Det nya
i det förevarande stadgandet ligger däri, att fördelning av den till lägenheten
utgående ersättningen emellan jordägaren och lägenhetsinnehavaren äger rum
såsom en åtgärd vid skiftet; för närvarande torde dylik fördelning bliva en
sak emellan de båda intressenterna, och eventuell tvist dem emellan lärer få
avgöras av allmän domstol. Enligt förslaget torde tvist i frågan komma att
upptagas av ägodelningsrätt i anledning av besvär över förrättningsmännens
beslut.

13 §.

Paragrafen motsvarar bestämmelse i 54 § i gällande skiftesstadga samt

13 § i 14 kap. av 1920 års förslag. I förhållande till gällande rätt torde
förevarande paragraf innebära en inskränkning i den beslutanderätt, vilken
ansetts tillkomma delägarna; särskilt innefattar det i paragrafen intagna förbehåll
uppenbarligen en för närvarande icke förefintlig begränsning av delägarnas
beslutanderätt i fråga om likviderna. Den viktigaste skillnaden i
förhållande till gällande rätt är emellertid den att det enligt förslaget icke är
delägarna medgivet att besluta om grunderna för odlings- och hävdelikvider,
vilken beslutanderätt i åtskilliga fall, på sätt i de tidigare förslagen omnämnts,
visat sig leda till mindre tillfredsställande resultat. Vidare är det enligt förslaget
icke delägarna medgivet att t. ex. fatta beslut om ståndskogslikvids
utgörande in natura. I förhållande till 1920 års förslag innebär den delägarna
tillerkända rätt att förena sig om vissa pris å tjänstbarheter eller materialier
eller dylikt en utvidgning av deras beslutanderätt, vilken torde böra anses
lämplig, då delägarna på förevarande område torde besitta en ganska väsentlig
sakkunskap, liksom de ock böra vara väl i stånd att överblicka följderna av
ett beslut i förevarande frågor.

254

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

14 §.

Denna paragraf, vilken saknar motsvarighet i gällande rätt, återgiver 14 4?
i 14 kap. av 1920 års förslag med allenast den jämkning, att bland ersättningar,
vilka skola medtagas i den i paragrafen omförmälda vidräkning,
upptagits jämväl ersättning enligt 8 kap. 3 § i förslaget. För denna jämkning
synes särskild motivering icke erfordras.

15 §.

Denna paragraf, vilken saknar motsvarighet i gällande skiftesstadga, motsvarar
15 § i 14 kap. av 1920 års förslag. I fråga om förefintliga skiljaktigheter
mot sistnämnda förslag hänvisas till lagrådets yttrande.

Enligt föreliggande förslag gestaltar sig gången av förfarandet på följande
sätt: Lantmätaren konstaterar med hjälp av gravationsbevis, huruvida ägolott,
till vilken ersättningsbelopp enligt vidräkningens saldo skall utgå, vid tiden för
vidräkningens uppgörande är besvärad av inteckning samt efterser, där så är
fallet, huruvida ägolottens fordran överstiger en femtedel av ägolottens uppskattningsvärde
i penningar. Undersökning rörande inteckningsförhållandena
är visserligen icke enligt paragrafen ålagd förrättningsmannen såsom en skyldighet,
men bör dock företagas, helst lantmätaren eljest icke kan veta, huruvida
avlämnande av ett exemplar av vidräkningshandlingen eller utdrag därav
till överexekutor varder erforderligt ej heller vad eventuellt utdrag av vidräkningshandlingen
bör omfatta. Avlämnandet skall ske sedan sex månader
förflutit från ersättningens förfallodag. Sedan denna tid förflutit, kan nämligen
definitivt bestämmas, vilka rättsägare ersättningsbeloppen böra tillkomma.
Skall belopp gäldas genom avbetalningar i flera terminer, vilket framgår av
vidräkningshandlingen, sker avlämnandet då sex månader förflutit från första
förfallodagen.

Sedan överexekutor erhållit vidräkningshandlingen eller erforderligt utdrag
av densamma, har överexekutor att skaffa sig kännedom om vilka belopp
utbetalats till vederbörande ersättningstagare eller fortfarande innestå hos den
ersättningsskyldige eller eventuellt till honom återburits. Praktiskt taget torde
överexekutor nödgas framställa krav hos samtliga ifrågavarande ersättningsskyldiga,
därvid, då utbetalning redan ägt rum, den ersättningsskyldige har
att till sitt fredande uppvisa intyg, varom i paragrafen talats, eller ock, där
sådant intyg saknas och beloppet ej återburits, lämna anvisning på pant eller
borgen, som ställts för beloppets återbäring. Överexekutor uttager hos vederbörande
ersättningsskyldige de belopp, vilka antingen icke utbetalats till ersättningstagaren
eller som av denne återburits. Därest den ersättningsskyldige
utbetalt beloppet, men icke erhållit intyg, varom ovan sägs, och
har ej heller beloppet återburits, har överexekutor att uttaga detsamma av
ersättningstagaren, därvid givetvis först och främst bör anlitas av honom eventuellt
ställd pant, eller av hans borgensmän. Skulle den ersättningsskyldige i
strid mot lagens bestämmelse hava utbetalt ersättningsbeloppet utan att intyg

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

255

om förbättringsarbeten avlämnats eller pant eller borgen ställts för dess återbäring,
lärer betalningen vara att anse såsom icke behörigen fullgjord, varför
beloppet torde kunna utan vidare uttagas hos honom.

Uttagandet av ersättningsbelopp bör givetvis icke onödigtvis ske genom
exekutiv åtgärd; skriftlig anmaning att till överexekutor inbetala beloppet bör
första hand tillställas den betalningsskyldige.

Att den betalningsskyldige genom att hos vederbörande utmätningsman
nedsätta belopp, som icke utan vidare må till ersättningstagaren utbetalas,
kan göra sig fri från vidare besvär med ärendet, framgår av 16 § i förevarande
kapitel.

16 §.

Denna paragraf, vilken saknar motsvarighet i gällande rätt, motsvarar 16 §
i 14 kap. av 1920 års förslag. Vidtagna jämkningar äro av redaktionell natur.

17 §•

Denna paragraf motsvarar föreskrift i 102 § i gällande skiftesstadga samt
17 § i 14 kap. av 1920 års förslag.

De stadganden, som åsyftas, återfinnas i kungörelsen den 4 maj 1827, i
vissa delar ändrad genom kungörelsen den 31 oktober 1879. Med hänsyn till
de ersättningar, vilka enligt förevarande förslag tillkomma, och till vilka
gällande skifteslagstiftning saknar motsvarighet, torde ovan först omförmälda
författning, därest förevarande förslag upphöjes till lag, böra undergå viss
omarbetning.

15 KAP.

Om tillträde av ägolotterna.

1 §■

Denna paragraf motsvarar 107 § skiftesstadgan samt 1 § i 15 kap. av
1920 års förslag. Från gällande rätt skiljer sig förslaget dels genom föreskriften
att, där överenskommelse om tillträdet ej kommit till stånd samt
klander å skiftet ej anförts, tillträdet skall ske först sedan skiftet fastställts,
dels ock genom stadgandet att, där klander av skiftet anföres, ägodelningsrätten
har att bestämma tiden för tillträdet. Se härom 1911 års betänkande
sid. 193. Först berörda föreskrift innefattar avvikelse jämväl från 1920 års
förslag; i fråga om densamma hänvisas till lantmäteristyrelsens senast avgivna
utlåtande. Den i sista punkten av andra stycket föreliggande skiljaktigheten
från 1920 års förslag är av allenast redaktionell betydelse.

2 §.

Denna paragraf motsvarar föreskrift i 107 § av gällande skiftesstadga samt
2 § i 15 kap. av 1920 års förslag. Paragrafen innefattar icke någon ändring
i förhållande till vare sig gällande rätt eller till 1920 års förslag.

256

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38

3 §■

Denna paragraf, till vilken motsvarighet icke finnes i gällande skiftesstadga,
återgiver utan förändring 3 § i 15 kap. av 1920 års förslag.

4 §.

Denna paragraf motsvarar 108 § i gällande skiftesstadga samt återgiver
utan ändring 4 § i 15 kap. av 1920 års förslag. Ändring av gällande rätt är
icke avsedd; avtal i strid mot föreskrifterna om tid för tillträde skall således
fortfarande vara utan rättslig betydelse. Vägran av tillträde av ägolott föreligger
naturligtvis icke i det fall att delägare på grund av bestämmelserna
om tid för fullgörande av utflyttning eller anstånd därmed å annan delägares
ägolott under någon tid efter tillträdet har kvar byggnad eller anläggning.

16 KAP.

Om skiftes avslutande samt om utförande av föreskriven ändring i

verkställt skifte.

1 §•

Denna paragraf motsvarar föreskrifter i 105 § i gällande skiftesstadga
samt 1 § i 16 kap. av 1920 års förslag. Skiljaktighet föreligger icke från
vare sig gällande rätt eller det tidigare förslaget. Bestämmelser om utmärkande
av gränserna mellan ägolotterna finnas meddelade i gällande mätningsförordning.

2 §•

Denna paragraf motsvarar föreskrifter i 105 § skiftesstadgan samt återgiver
2 § i 16 kap. av 1920 års förslag med den ändring, att fristen för lantmätaren
att avlämna ett exemplar av skifteshandlingarna satts till femton dagar
efter slutsammanträdet. Se härom lantmäteristyrelsens senast avgivna utlåtande.
Från gällande rätt skiljer sig förslaget därutinnan, att enligt detsamma handlingarna
icke nödvändigtvis behöva utgivas å avslutningssammanträdet, samt
att lantmätaren, där delägarna icke kunna enas i val av mottagare av skifteshandlingarna,
har att härutinnan träffa avgörande. Sista stycket representerar
jämväl en nyhet i förhållande till gällande rätt. Jfr 1911 års betänkande
sid. 194 samt 1918 års förslag sid. 308. 3

3 §•

Denna paragraf motsvaras av föreskrift i andra stycket av 105 § i gällande
skiftesstadga samt återgiver utan förändring i sak 3 § i 16 kap. av 1920 års
förslag. Paragrafen skiljer sig från gällande rätt så till vida, som enligt förslaget
likvidförrättningar kunna i större utsträckning än för närvarande är
medgivet äga rum efter skiftets fastställande. Beträffande ägoutbyte utan
samband med laga skifte m. m. se förslaget 20 kap. 6 §.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

257

4 §.

Paragrafen, vilken saknar motsvarighet i gällande rätt, återgiver 4 § i 16
kap. av 1920 års förslag. Jfr 1911 års betänkande sid. 195 samt 1918 års
förslag sid. 309.

5 §•

Denna paragraf motsvarar första punkten av 106 § skiftesstadgan samt 5 §
i 16 kap. av 1920 års förslag. Från gällande föreskrifter skiljer sig paragrafen
därigenom att den fixerade tidsbestämmelsen i skiftesstadgan i förslaget
utbytts mot ordet skyndsamt. Från 1920 års förslag avviker förslaget allenast
genom det förbehåll, som föranledes av andra stycket i 6 § i kapitlet.

6 §•

Paragrafen saknar motsvarighet i gällande rätt, dock att andra stycket i
viss mån motsvarar sista punkten av 106 § skiftesstadgan. I 1920 års förslag
motsvaras paragrafen av 6 § i 16 kap. Från gällande rätt skilja sig föreskrifterna
i paragrafen genom att möjlighet öppnats att i viss utsträckning
ersätta brist i jord med penningar, ävensom därigenom, att den ägodelningsrätten
i gällande skiftesstadga tillagda befogenhet att under vissa förhållanden
låta omedelbart verkställa påbjuden rättelse i skifte inskränkts att gälla de
fall, då rättelse skall äga rum medelst ersättning i penningar. Från 1920 års
förslag skiljer sig paragrafen därigenom, att i första stycket insatts ordet
»obehörigen» för att markera, att delägare rätteligen, exempelvis genom tilllämpning
av 13 kap. 2 § andra stycket i förslaget, kan hava erhållit mindre
ägobelopp än honom enligt delningsgrund tillkommit, ävensom genom tillsättandet
av andra stycket. I sammanhang härmed må anmärkas, att då
tillämpning av förberörda stadgande, så långt lagligen kan ske, ägt rum, möjlighet
att enligt nu förevarande paragraf verkställa rättelse medelst ersättning i
penningar icke torde föreligga.

Då ägodelningsrätten lärer begagna den i andra stycket antydda utvägen
allenast, där den konstaterade bristen i tilldelning till någon eller några delägare
befunnits vara den enda felaktigheten i skiftet, lärer ägodelningsrätten
i regel, sedan rättelsen verkställts, finna sig oförhindrad att fastställa förrättningen.
Då ägodelningsrätten genom meddelande av föreskrift om rättelses
verkställande, på sätt ovan sägs, antingen ger beslut i anledning av besvär
eller vägrar fastställelse å ej överklagat skifte i oförändrat skick, kan mot
beslutet givetvis fullföljas talan enligt 21 kap. 51 § första stycket.

V §•

Denna paragraf motsvarar 115 § i gällande skiftesstadga samt 7 § i 16 kap.
av 1920 års förslag. Från gällande rätt skiljer sig förslaget genom den kortare
frist, som för utlämnande av karta fastställts så vitt angår skifte å

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 31 höft. (Nr 38.) 17

258

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

sekundärt skifteslag, samt från 1920 års förslag därigenom, att berörda frist,
i anseende till framställda anmärkningar, satts till sex i stället för tre månader.
Vid paragrafens avfattande har iakttagits att, på sätt av föreskrift i
21 kap. av förslaget framgår, beslut om fastställelse av skifte i vissa fall
kan göras till föremål för besvär.

17 KAP.

Om delägares och förrättningsmäns rätt att besluta i skiftesfrägor.

1 §■

Denna paragraf motsvarar 54 § i gällande skiftesstadga samt 1 § ävensom
andra stycket av 2 § i 17 kap. av 1920 års förslag. Från gällande rätt skiljer
sig förevarande stadgande genom de inskränkningar, vilka vidtagits beträffande
delägarnas beslutanderätt. Delägarnas inflytande i fråga om tvångsägoutbyte
har, såsom förut nämnts, minskats genom att fråga därom skall
av förrättningsmännen på eget initiativ upptagas; delägarna kunna enligt
förslaget icke genom att besluta att ej yrka på ägoutbyte avskära möjligheten
därtill. Vidare — och detta är det viktigaste — har frågan om bestämmande
av delningsgrunden så gott som helt och hållet undandragits delägarnas
beslutanderätt. Delägarnas rätt att träffa förening rörande likvider har
även väsentligen inskränkts.

I förhållande till 1920 års förslag erbjuder förevarande förslag icke någon
skiljaktighet i sak; en omredigering har emellertid verkställts i förtydligande
syfte. Paragrafen har avseende allenast på de skiftesfrågor, vilka behandlas
i 5, 10 och 15 kapitlen av förslaget. Såsom exempel på frågor, rörande vilka
särskilda regler för beslutanderätten meddelats, må nämnas de frågor, som
beröras i 10 kap. 4 § 2 samt 15 kap. 1 § andra stycket.

2 §■

Denna paragraf motsvaras liksom den föregående av föreskrifter i 54 § i
gällande skiftesstadga; den har jämväl motsvarighet i första stycket av 2 §
i 1920 års förslag. Paragrafen ger uttryck åt samma princip, som ligger till
grund såväl för gällande rätt som för 1920 års förslag. I paragrafen behandlas
skiftesfrågor, vilka icke avhandlas i 5, 10 och 15 kapitlen av förslaget,
och rörande dessa frågor utsäges, att, där ej genom särskild bestämmelse
beslutanderätten i dylik fråga reglerats på annat sätt, nämnda rätt tillkommer
förrättningsmännen. Såsom exempel på dylika särskilda föreskrifter kunna
anföras bestämmelserna i 8 kap. 4 § samt stadgande i 9 kap. 3 §. 3

3 §.

Denna paragraf motsvarar 55 § i gällande skiftesstadga samt återgiver
med allenast ett av föreskriften i 2 kap. 1 § första stycket betingat tillägg

Kungl. Maj:is proposition Nr 38.

259

de två sista styckena i 2 § i 17 kap. av 1920 års förslag. Skiljaktighet från
gällande rätt föreligger — bortsett från berörda tillägg — allenast så till vida,
som föreskriften i andra stycket av paragrafen saknar direkt motsvarighet i
gällande skiftesstadga. Emellertid torde skiftesman icke uraktlåta att meddela
delägarna underrättelse huruledes talan mot beslut, som ej underställningsvis
bringas under ägodelningsrättens prövning, må fullföljas.

18 KAP.

Om fördelning av skifteskostnader.

1 §•

Denna paragraf motsvarar 110 § samt föreskrift i 41 § i gällande skiftes
stadga ävensom 1 § i 18 kap. av 1920 års förslag. Skiljaktighet från gällande
rätt föreligger genom den möjlighet att för vissa fall vid kostnadernas fördelning
verkställa viss jämkning, som öppnats genom föreskriften i andra
stycket av paragrafen. Jämför 1911 års betänkande sid. 202. Ägare av jord,
som avses i berörda stycke, torde i följd av nämnda stadgande aldrig kunna
få vidkännas mindre men väl större del av kostnaderna, än vad enligt första
stycket skulle fallit på hans lott. Den del av kostnaderna, som bör gäldas
av i tredje och fjärde styckena omnämnda intressenter, lärer först böra uppskattas
och avräknas, varefter återstoden fördelas å de egentliga delägarna.
I det belopp, som sålunda avräknas, ingå kostnaderna för i samband med
skiftet verkställda rågångsregleringar och ägoutbyten, i den mån de icke falla
på skiftesdelägarna. Lämpligen böra väl över dessa kostnader särskilda räkningar
uppsättas. Enligt förordning den 31 december 1920 gäldas lantmätare
tillkommande resekostnads- och traktamentsersättning av statsmedel. Angående
bidrag av allmänna medel till skiften och hemmansklyvningar, se kungörelsen
den 8 juni 1923 angående villkor för erhållande av statsbidrag till lantmäteriförrättnin
gar.

Från 1920 års förslag skiljer sig förevarande paragraf genom att sista stycket
tillagts samt vissa mindre jämkningar av allenast redaktionell betydelse
verkställts.

2 §•

Paragrafen motsvarar 111 § i gällande skiftesstadga samt återgiver utan
förändring 2 § i 18 kap. av 1920 års förslag. I paragrafen åsyftade stadganden
återfinnas i 3 § i kungörelsen den 4 maj 1827 samt 3 § i lantmäteritaxan
den 22 juni 1920.

260

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

AVD.

Om avstyckning.

19 KAP.

1 §•

Denna paragraf motsvarar 2 §, 20 § 1 mom. 22 och 23 §§ i 1896 års lag
om hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring, bestämmelser i 29 §
1 och 2 mom. i samma lag, 5 kap. 1 § i 1917 års lag om fastighetsbildning
i stad samt 22 kap. 1 § i 1920 års förslag.

Från 1896 års lag skiljer sig förslaget, förutom däri att de nuvarande ägostycknings-
och jordavsöndringsinstituten liksom enligt 1918 och 1920 års
förslag ersatts av ett nytt jorddelningsinstitut, avstyckning, därigenom, att den
frihet, att genom ägostyckning uppdela en fastighet i på marken bestämda
delar, som enligt gällande rätt är medgiven oberoende av huruvida avtal om
överlåtelse av de särskilda lotterna eller några av dem föreligger, icke bibe
hållits beträffande avstyckning. Å andra sidan fordras icke, såsom vid jordavsöndring,
ovillkorligen överlåtelseavtal. Överensstämmelse mellan ägostycknings-
och jordavsöndringsinstituten å ena, samt det föreslagna avstyckningsinstitutet,
å andra sidan, föreligger däri, att genom samtliga institut kommer
till stånd avskiljande av på marken bestämd ägovidd. Med ägostyckningsinstitutet
överensstämmer avstyckningen därutinnan, att densamma konstruerats
såsom en lantmäteriförrättning, vilken göres till föremål för prövning och
fastställelse av skiftesmyndighet; med jordavsöndring erbjuder avstyckningen
likhet så till vida, som efter avstyckningen en stamfastighet kvarstår såsom
bärare av mantalet; någon begränsning av rätten till avstyckning att avse
högst viss del av fastighets ägovidd har emellertid icke föreslagits utom så
vitt angår visst undantagsfall. Fullständigt nytt i förhållande till gällande rätt
är givetvis stadgandet om avstyckning av ägovidd för sammanläggning med
annan fastighet. Med upptagande av detta institut, vilket första gången föreligger
i 1920 års förslag, har särskilt avsetts att tillgodose vissa för de nordliga
delarna av riket speciella intressen, ehuru institutet givetvis torde kunna
få betydelse även för övriga delar av landet. Se 1920 års betänkande sid.
288 o. ff.

Från 1920 års förslag skiljer sig förslaget genom den större frihet att avstycka
jord jämväl utan att upplåtelseavtal föreligger, vilken förevarande förslag
medgiver.

Ett verkligt och fullt legitimt intresse för vederbörande jordägare att även
utan stöd av upplåtelseavtal erhålla avstyckning synes föreligga, då han avser
att på en gång avskilja mark till ett flertal nya fastigheter. Genom sådan
avstyckning vinnes besparing i kostnad och möjlighet öppnas att utföra för -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

261

rättningen efter viss plan. Det är visserligen sant, att ingenting hindrar jordägaren
att först låta uppgöra plan för fastighetsindelningen inom ett bestämt
område och sedan, i den mån de planerade fastigheterna försäljas, ombesörja
avstyckning av desamma eller överlämna detta åt köparen, men kostnaderna
torde vid ett sådant förfaringssätt ställa sig högre, än om avstyckning i
ett sammanhang av samtliga fastigheter äger rum. Det synes knappast förefinnas
något skäl att ej lämna jordägaren fritt val mellan dessa förfaringssätt,
allenast man tillser att den plan, efter vilken avstyckningen sker, är av sådan
beskaffenhet att berättigade fordringar från det allmännas sida genom
densamma varda tillgodosedda. Vad dessa fordringar beträffar har man att
observera, att jorddelningsförrättning av styckningskaraktär för bildande på
en gång av ett antal särskilda fastigheter ofta är inledning till samhällesbildning
i större eller mindre skala, samt att, även bortsett härifrån, ett behörigt
tillgodoseende av de nybildade fastigheternas intressen i vissa speciella hänseenden
ur social och hygienisk synpunkt måste anses vara av den vikt, att
lagstiftningen härutinnan bör ingripa reglerande. I detta sammanhang må
erinras om stadsplanelagstiftningskommitténs år 1920 avgivna betänkande,
vari upptages, bland annat, förslag till ändring i lagen den 12 maj 1917 om
tillägg till 1896 års lag om hemmansklyvning m. m. ävensom om det av
byggnadsstyrelsen över 1920 års förslag till jorddelningslag avgivna yttrande.
På nu angivna synpunkter äro andra stycket av förevarande paragraf samt
12 § sista stycket i 19 kap. av förslaget grundade.

Då i berörda stycke av nu behandlade paragraf talas om för mindre jordbruk
avsedda fastigheter har detta sin förklaring däri att, såsom ock av sammanhanget
lärer framgå, härmed avses fastigheter, till vilka visserligen hör ett
mindre, för jordbruk i liten skala utnyttjat ägoområde, men vilka i övrigt
stå fastigheter för bostadsändamål synnerligen nära och väl kunna tänkas
jämte dylika fastigheter ingå i samhälle med tätare bebyggelse.

Att i fall, där jordägare icke väljer att söka avstyckning i ett sammanhang
av ett flertal ägovidder, skapa trygghet mot att sådan jorddelning, som utgör
början till eller led i samhällsbildning, utföres på ett ur det blivande samhällets
synpunkt olämpligt sätt torde knappast tillkomma den egentliga jorddelningslagstiftningen,
utan synes böra ske genom att på ett tidigt stadium i
administrativ ordning för det större eller mindre område, inom vilket fastighetsbildning
för tätare bebyggande synes komma att äga rum, fastställes stadsplan
eller därmed jämförlig plan för områdets indelning och bebyggande, jfr bestämmelserna
i 1 kap. 42 § av 1917 års lag om fastighetsbildning i stad
sådant detta lagrum numera lyder. Se även härom ovan angivna kommittébetänkande.

Den utvidgning i rätten att oberoende av upplåtelseavtal genom avstyckning
avskilja jord till särskild fastighet, som förevarande paragraf i förhållande
till 1920 års förslag innebär, synes icke vara ägnad att väcka betänkligheter.
Tvånget att för avstycknings utförande låta genom lantmätare utarbeta en

262

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

plan samt utverka Konungens befallningshavandes godkännande av densamma
torde förhindra, att jordägare i oträngt mål låter verkställa avstyckningsförrättning,
för vilken avtal om överlåtelse av jord icke ligger till grund.

Lantmäteristyrelsen har erinrat om bristen på föreskrifter rörande den
jorddelning, som sker genom expropriationsförfarande och med stöd av vattenlagen.
I anledning härav må anmärkas, att de bestämmelser, vilka härutinnan
må erfordras, synas böra gå ut därpå, att inlöst område noggrant kartlägges
och beskrives samt att karta och beskrivning redovisas till vederbörande
lantmäterikontor, ävensom, i den mån bestämmelserna i 32 § i förordningen
ang. jordregister kunna befinnas icke vara tillfyllest, att sådant område behörigen
registreras. Eventuellt erforderliga föreskrifter, varom nu nämnts, synas
emellertid, så vitt de röra områdes kartläggning och beskrivning (jfr 4 m. fl. §§
i lagen om expropriation) böra inarbetas i lagen om expropriation samt i
vattenlagen; frågan torde böra så snart ske kan upptagas till behandling.
Jämväl lärer i detta sammanhang böra undersökas huruvida kompletterande
bestämmelser böra införas i förordningen ang. jordregister samt eventuellt i
förordningen ang. lagfart å fång till fast egendom.

2 §•

Denna paragraf motsvarar föreskrifter i 2 och 20 §§ i 1896 års lag, 5 kap.
1 § i fastighetsbildningslagen samt 2 och 14 §§ i 22 kap. av 1920 års förslag.
Från vad gällande rätt innehåller om ägostyckning skiljer sig stadgandet
därigenom, att avstyckning är tillåten såväl av mark, som är samfälld
för flera fastigheter som ock, i viss utsträckning, av mark, som tillagts fastighet
genom sämjedelning. Från vad för närvarande gäller om jordavsöndring
skilja sig föreskrifterna i förevarande paragraf därigenom att begränsning
av avstyckningsrätten att avse högst viss del av stamfastighetens ägovidd
enligt paragrafen förekommer endast i ett särskilt fall, nämligen då avstyckning
äger rum av mark, som tillagts fastighet genom sämjedelning. Från vad
för närvarande torde gälla beträffande rätt att verkställa avsöndring av dylik
mark, skiljer sig förslaget bortsett därifrån att avstyckning av sådan mark
icke alltid är enligt detsamma medgiven, på sätt framgår av nedanstående
exempel. Från fastigheten Vs mantal A, utbruten genom laga delning och
innehållande en ägovidd av 100 hektar, avsöndras en lägenhet om 10 hektar.
Därpå säljer ägaren 7ie mantal och sämjedelning äger rum mellan säljaren
och köparen, därvid av återstående 90 hektar vardera erhåller 45 hektar.
Enligt gällande rätt lärer av de från 1/s mantal avsöndrade 10 hektar 5 hektar
böra räknas på vardera sämjelotten, varför utan tillstånd får från vardera
lotten avsöndras ytterligare högst 5 hektar. Enligt förslaget skulle däremot
vara tillåtet att från sämjelotten avstycka 9 hektar, oberoende av vad som
före sämjedelningen från det odelade hemmanet avsöndrats eller avstyckats.
Beträffande skäl för begränsning av rätten till avstyckning i förevarande fall

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38. 263

till viss del av ägovidden hänvisas till 1918 års förslag, sid. 342 samt 1920
års förslag sid. 269.

Från 1920 års förslag skiljer sig förevarande paragraf därutinnan, att avstyckning
från mark, som tillagts fastighet genom sämjedelning, är tillåten
endast i händelse sämjedelningen ägt rum innan nya lagen trätt i kraft. I fråga
om berörda stadgande hänvisas till lagrådets yttrande.

3 §•

Denna paragraf har i gällande rätt motsvarighet såvitt angår ägostyckning
i lagen den 25 juni 1909 om inskränkning i rätten att erhålla ägostyckning
samt så vitt angår jordavsöndring i föreskrift i 20 § 1 mom. i 1896 års lag.

I 1920 års förslag motsvaras paragrafen av 3 § i 22 kap.

Från vad för närvarande gäller om ägostyckning skilja sig bestämmelserna i
förevarande paragraf dels därigenom att de fordringar, som ur fastighetsbildningssynpunkt
uppställas i fråga om ägotilldelningen, icke inskränkts att gälla allenast
vissa delar av riket, dels ock genom beskaffenheten av de krav, som i
allmänhet uppställas för fastighetsbildning genom avstyckning. I sistnämnda
hänseende liksom ock i vad som stadgas rörande tilldelning vid avstyckning
av särskilda ägoslag avviker förslaget jämväl från vad för närvarande gäller
om jordavsöndring; det särskilda medgivandet för vissa fall i fråga om avstyckning
av inägojord från jordbruksfastighet, som innehålles i tredje stycket
av paragrafen, saknar givetvis jämväl motsvarighet i fråga om avsöndring.

Vad angår skälet för nämnda medgivande hänvisas till 1920 års betänkande
sid. 288 o. ff.

Det torde icke föreligga någon fara för att frihet att i de i tredje stycket
av paragrafen angivna delarna av riket avsöndra all till fastighet hörande
inägojord för sammanläggning med jordbruksfastighet skall giva upphov till
olämplig latifundiebildning. För de större jordägarna åtminstone i de norra
delarna av riket äro skogen och skogsmarken i regel det enda begärliga, varemot
inägojorden i allmänhet för dem är av ringa intresse. I stället torde ett
medgivande i den avsedda riktningen kunna verka till väsentligt stärkande av
sådana fastigheter, vilkas ägare äro jordbrukare i verklig mening. Det är
tämligen säkert, att det i största utsträckning bleve bolag och av skogsdrift
intresserade enskilda, som komme att begagna sig av en eventuell möjlighet
att från fastighet avstycka inägojorden, och att köparna skulle komma att
räknas bland den jordbrukande befolkningen; att jordbrukets intressen härav
icke skulle lida men, torde kunna antagas. På sätt i 1920 års betänkande
framhållits lärer emellertid den norrländska uppsiktslagen i ej ringa mån
verka till hinder för en utveckling i ovan antydd riktning.

Från 1920 års förslag skiljer sig förevarande paragraf därigenom, att de i
berörda förslag intagna särskilda bestämmelserna om avstyckning från jordbruksfastighet
strukits; beträffande anledningen härtill hänvisas till lagrådets

264

Kungl. May.ts proposition Nr 38.

yttrande. I fråga om en beträffande sista stycket av paragrafen vidtagen jämkning
hänvisas till lantmäteristyrelsens senast avgivna utlåtande.

4 §.

Paragrafen, vilken saknar motsvarighet i gällande rätt, återgiver utan förändring
4 § i 22 kap. av 1920 års förslag. Prövning, huruvida avstyckning må
ske, skall i förevarande fall liksom eljest verkställas av förrättningsmännen,
eventuellt ägodelningsrätten.

5 §•

Paragrafen motsvarar 4 § i 1896 års lag, fjärde och femte styckena i 2 §
av 5 kap. i fastighetsbildningslagen samt 6 § i 22 kap. av 1920 års förslag.
Någon närmare utläggning av paragrafens innehåll torde icke erfordras.

Andra stycket av paragrafen saknar motsvarighet i 1920 års förslag. Givetvis
är endast fråga om samhälle, som i registreringshänseende tillhör landsbygden.
Med föreskriften bör jämföras stadgandet i 13 § sista stycket av
förevarande kapitel.

6 §■

Denna paragraf motsvarar föreskrifter i 2 och 3 §§ i 1896 års lag, i 2 §
i 5 kap. av fastighetsbildningslagen samt 6 § i 22 kap. av 1920 års förslag.
Beträffande andra stycket hänvisas till lantmäteristyrelsens senaste utlåtande.

Tredje stycket lärer med hänsyn till föreskriften i 5 § jämförd med 2 kap.
5 § samt 3 kap. 11 § andra stycket vara onödigt, men har insatts för att hos
vederbörande förrättningsmän ytterligare inskärpa vikten av avstyckningsförrättningars
skyndsamma företagande och slutförande. Jämför fastighetsbildningslagen
5 kap. 1 § tredje stycket.

7 §•

Paragrafen motsvarar 7 § i 5 kap. fastighetsbildningslagen. I gällande lagstiftning
finnes eljest ej direkt motsvarighet till föreskriften, men i administrativ
ordning har av lantmäteristyrelsen utfärdats bestämmelse av likartat
innehåll. Se 1918 års förslag sid. 356.

En i förhållande till 1920 års förslag företagen jämkning är allenast redaktionell.
Att protokoll vid avstyckningsförrättning skall föras, framgår av 5 §
första stycket jämförd med 3 kap. 6 § första stycket i förslaget.

8 §.

Denna paragraf motsvarar 3 § i 5 kap. fastighetsbildningslagen samt återgiver
8 § i 22 kap. av 1920 års förslag. I 1896 års lag finnes icke någon
motsvarighet till nu ifrågavarande stadgande.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

265

9 §.

Denna paragraf motsvarar 5 § samt föreskrift i 6 § av 1896 års lag ävensom
4 § i 5 kap. av fastighetsbildningslagen samt 9 § i 22 kap. av 1920
års förslag. Från vad gällande rätt innehåller i fråga om ägostyckning samt
avstyckning i stad föreligger avvikelse därutinnan att fordran på biträde av
gode män vid bestämmande av gräns mot fastighet, som ej ingår i förrättningen,
enligt förslaget eftergivits. Liknande ändring har föreslagits i fråga
om berörda paragraf i 5 kap. av fastighetsbildningslagen. Beträffande omförmälda
ändringsförslag hänvisas till lantmäteristyrelsens senast avgivna utlåtande.

10 §.

Paragrafen motsvarar andra punkten i 5 § av 5 kap. i fastighetsbildningslagen
samt återgiver 10 § i 22 kap. av 1920 års förslag. I fråga om gällande
rätts ståndpunkt beträffande ägostyckning må erinras, att jämlikt 6 §
i 1896 års lag sammanträde med rågrannarna icke erfordras, därest styckningsfastighetens
gränser blivit i laga ordning bestämda samt tvetydighet beträffande
gränsernas sträckning icke föreligger.

11 §•

Denna paragraf motsvarar 8 § i 1896 års lag samt återgiver utan saklig förändring
11 § i 1920 års förslag. Praktiskt taget föreligger icke någon avvikelse
från vad om ägostyckning gäller; beträffande jordavsöndring saknas
föreskrift i förevarande fråga. I stad eller därmed i registreringshänseende
likställt samhälle skall avstyckning avse allenast sammanhängande område,
ehuru uttryckligt stadgande därom icke finnes.

12 §.

Denna paragraf motsvarar, såvitt första och andra styckena beträffar, 6 §
i 5 kap. fastighetsbildningslagen samt 9 och 10 ävensom 11 och 12 §§ i
1896 års lag. I 1920 års förslag motsvaras paragrafen av 12 § i 22 kap.

E''rån vad om avsöndring gäller ävensom från föreskrifterna beträffande avstyckning
i stad avviker paragrafen därigenom att möjlighet över huvud taget
gives att tillägga område, som avstyckas, andel i samfälligheter eller i särskilda
rättigheter och förmåner; från vad om ägostyckning är stadgat skiljer sig förslaget
genom den så gott som fullständiga frihet i fråga om förfarandet i förevarande
avseende, detsamma medgiver. Allenast i förmån, vilken är knuten
vid mantalet, kan delaktighet icke tilläggas avstyckningslott. A andra sidan
kan avstyckningslott helt uteslutas från andel i vare sig särskilda rättigheter
och förmåner eller i samfällighet, däri stamfastigheten äger del.

Från 1920 års förslag skiljer sig paragrafen därigenom att sista stycket
erhållit annat innehåll. De intressen, vilka motsvarande föreskrift i 1920 års
förslag avsåg att tillgodose, torde emellertid i de fall, där omsorg om dessa
intressen är av nöden, bliva minst lika väl skyddade genom det nu föreslagna
stadgandet, därest detsamma varder upphöjt till lag.

266

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

13 §.

Paragrafen motsvarar 29 § 3 mom. i 1896 års lag, lag den 12 maj 1917
om tillägg till berörda lag, 21 § fjärde stycket av 1896 års lag, 5 kap. 8 § i
fastighetsbildningslagen samt 13 § i 22 kap. av 1920 års förslag. Paragrafen
föreskriver i fråga om avstyckning vad enligt gällande rätt är stadgat beträffande
ägostyckning, jordavsöndring samt avstyckning i stad.

Skillnad i förhållande till 1920 års förslag föreligger beträffande andra
och tredje styckena av paragrafen. Redogörelse härför lärer icke erfordras.
Se lagar den 23 maj 1924, nr 142, 143 och 144.

Förevarande förslag upptager icke någon motsvarighet till 15 § i 22 kap.
av 1920 års förslag. I fråga om anledningen härtill hänvisas till lantmäteristyrelsens
senast avgivna utlåtande.

14 §.

Paragrafen motsvarar 14 § i 1896 års lag och 9 § i 5 kap. i fastighetsbildningslagen
samt återgiver med en redaktionell jämkning 16 § i 22 kap. av
1920 års förslag.

Fastighetens ägare har först och främst möjlighet att inverka på beskaffenheten
av den plan, som enligt 1 § andra stycket skall upprättas och föreläggas
Konungens befallningshavande till prövning och godkännande. Vidare
kan fastighetsägaren vid avstyckningens utförande föranleda vissa mindre
jämkningar i planen enligt vad i 18 § andra stycket av detta kapitel sägs.

Andra stycket har avseende allenast å det förhållande att, sedan plan blivit
godkänd, mellan delägarna väckes fråga om jämkning i planen på sätt i nyssnämnda
paragraf omförmäles, samt enighet härutinnan icke kan uppnås. Där
delägarna icke kunna förena sig om själva avstyckningsplanen, d. v. s. den,
som skall föreläggas befallningshavanden till godkännande, uppkommer över
huvud taget icke något avstyckningsärende. Upprättandet av dylik plan är
nämligen en sak mellan jordägaren och lantmätaren och ingår icke som led i
själva avstyckningsförrättningen.

15 §.

Denna paragraf motsvarar 15 § i 1896 års lag, 10 § i 5 kap. fastighetsbildningslagen
samt 17 § i 22 kap. av 1920 års förslag.

Från vad om ägostyckning samt avstyckning i stad gäller skiljer sig förslaget
därutinnan, att tvist, varom i paragrafen stadgas, skall underställas
ägodelningsrättens prövning.

Paragrafen innehåller icke någon motsvarighet till sista stycket i ovan omnämnda
paragrafer i 1896 års lag, fastighetsbildningslagen samt 1920 års förslag.
Det är nämligen avsett, att avhandlingens innehåll, resp. innehållet av
förening eller beslut i tvist, skall av förrättningsmännen tagas i övervägande
vid meddelande av det utlåtande rörande frågan om tillstånd till avstyckningen,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

267

som det enligt 16 § i förevarande kapitel åligger dem att avgiva. Skulle beslut
i tvist, varom ovan talats, gå ut därpå, att avhandling rörande förvärv
av till avstyckning avsett område frånkännes laga verkan, hava förrättningsmännen
naturligtvis att förklara frågan om avstyckning av området hava förfallit.
Särskilt stadgande härom synes icke vara erforderligt. I övrigt hänvisas
till föreskriften i 18 § andra stycket sista punkten.

Beträffande första stycket i nu förevarande paragraf må anmärkas, att uppenbarligen
ingenting hindrar att, där avhandling finnes hava sådant innehåll, att
tillstånd till avstyckning i enlighet med densamma synes lagligen icke kunna
meddelas, delägarna, eventuellt på grund av påpekande från förrättningsmännens
sida, genom förening åvägabringa erforderlig jämkning i densamma.

16 §.

Denna paragraf saknar motsvarighet i gällande rätt; i 1920 års förslag motsvaras
densamma av 18 och 19 §§ i 22 kap. Från sistnämnda förslag skiljer
sig det förevarande först och främst härutinnan, att obligatorisk underställning
till ägodelningsrätten av frågan om tillstånd till avstyckningsfömattning
icke i något fall föreskrivits. Beträffande skälen till den sålunda vidtagna
ändringen hänvisas till lagrådets yttrande.

Avser avstyckning mark, som är samfälld för flera fastigheter, eller uppgår
till avstyckning ifrågasatt ägovidd till högst hälften av stamfastighetens område,
har det av kostnadsskäl icke ansetts böra föreskrivas, att å karta, som
i anledning av avstyckningen upprättas, skall upptagas annat än den ägovidd,
som avstyckas, jämte sådana fasta punkter och mätningsuppgifter, som erfordras
för bestämmande av ägoviddens läge. Det kan då ej heller komma i
fråga att beträffande nu omförmälda fall föreskriva, att förrättningsmännen
vid sin utredning av tillståndsfrågan skola å karta utmärka, huru avstyckningen
är avsedd att verkställas. En enkel skiss, som bifogas den skriftliga
redogörelsen, torde emellertid i många fall å ena sidan med ringa möda
kunna åstadkommas och å andra sidan verka ej obetydligt klargörande vid
ärendets prövning.

Därest avstyckning verkställes enligt plan, varom i 1 § andra stycket i förevarande
kapitel sägs, böra förrättningsmännen vara fritagna från att ingå i
prövning av sådana på tillståndsfrågan eljest inverkande omständigheter, vilka
i sista stycket av förevarande paragraf angivits. Skulle emellertid, med stöd
av 18 § andra stycket i kapitlet, sakägare påfordra jämkning i den fastställda
planen, inträder för förrättningsmännen givetvis skyldighet att undersöka,
huruvida vad sålunda ifrågasatts överensstämmer med vad som lagligen gäller
såsom förutsättning för avstyckning, samt att, därest så prövas icke vara fallet
och sakägaren likväl vidhåller sitt yrkande, meddela beslut, att avstyckningen
icke kan äga rum.

268

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

17 §.

Denna paragraf saknar motsvarighet såväl i gällande rätt som i 1920 års
förslag. I fråga om de i paragrafen upptagna föreskrifter hänvisas till lagrådets
yttrande. Delägare, vilken på grund av laga förfall utevarit från sammanträde,
då tillståndsfrågan behandlades, och ej heller kunnat låta sig representera
genom ombud, har ansetts böra erhålla tillfälle att, där han så
önskar, få frågan om tillstånd till avstyckningen dragen under ägodelningsrättens
prövning, på sätt för motsvarande fall är stadgat beträffande laga
skifte.

18 §.

Denna paragraf saknar motsvarighet i gällande rätt. I 1920 års förslag motsvaras
paragrafens andra stycke av andra stycket av 20 § i 22 kap. Närmare
redogörelse för paragrafens innehåll torde icke vara av nöden.

19 §.

Denna paragraf motsvarar 16 § samt 21 § första stycket i 1896 års lag,
11 § i 5 kap. fastighetsbildningslagen samt 21 § i 22 kap. av 1920 års
förslag.

Från vad som gäller om upprättande av karta vid ägostyckning skiljer sig
förslaget dels därutinnan, att karta skall omfatta hela styckningsfastigheten
allenast för det fall, att vad som skall avstyckas uppgår till mer än hälften
av fastighetens ägovidd, dels ock därigenom, att något större krav på fullständighet
hos den upprättade kartan uppställes, än vad fallet är beträffande
ägostyckningskarta. Från föreskrifterna beträffande karta vid avstyckning i
stad samt karta i anledning av jordavsöndring avviker förslaget dels därigenom,
att i vissa fall karta skall omfatta hela styckningsfastigheten, dels ock
genom den större fullständighet, som enligt förslaget kräves av avstyckningskarta.
Från 1920 års förslag skiljer sig det förevarande därutinnan att, i anledning
av hemställan från lantmäteristyrelsen, krav på karta över hela styckningsfastigheten
uppställts endast där vad som skall avstyckas överstiger
hälften av stamfastighetens ägovidd, under det att enligt 1920 års förslag
dylik karta skulle upprättas, så snart den till avstyckning avsedda ägovidden
översteg femtedelen av stamfastighetens areal. Härjämte hava, i anslutning
till vad lantmäteristyrelsen i sitt senaste utlåtande anfört, i förtydligande syfte
i paragrafen gjorts ett par jämkningar av redaktionell natur.

Då det stora flertalet avstyckningsförrättningar med all säkerhet torde komma
att avse mindre områden, d. v. s. motsvara de nuvarande jordavsöndringarna,
samt för sådana fall tecknande av beskrivning å kartan lärer finnas ändamålsenligt,
har 1920 års förslag i denna del ansetts böra bibehållas oförändrat.
Vad det från 1920 års förslag hämtade sista stycket av paragrafen angår,
avser detsamma endast att inskärpa, att ägomätning vid avstyckning bör äga
rum så sparsamt som möjligt och i varje fall ej.i större omfattning, än nöd -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

269

vändigtvis kräves. Anledning att, på sätt lantmäteristyrelsen hemställt, låta
detsamma utgå, synes icke förefinnas.

20 §.

Denna paragraf motsvarar 17 § i 1896 års lag, 12 § i 5 kap. fastighetsbildningslagen
samt 22 § i 22 kap. av 1920 års förslag. Från vad beträffande
ägostyckning gäller skiljer sig förslaget allenast genom föreskrifterna i andra
punkten av första stycket samt andra stycket.

21 §.

Denna paragraf motsvarar föreskrift i 19 § i 1896 års lag, 13 § i 5 kap.
fastighetsbildningslagen samt föreskrifter i 23 § uti 22 kap. av 1920 års förslag.
Från vad om ägostyckning samt om avstyckning i stad är stadgat skiljer
sig förslaget därutinnan, att — i enlighet med vad av lantmäteristyrelsen
hemställts — förrättningen ej nödvändigtvis behöver formligen avslutas å sammanträde
samt följaktligen ej heller handlingarna behöva å sådant sammanträde
utlämnas. Att emellertid i förrättningsprotokollet viss dag måste angivas
såsom avslutningsdag, är givet och varder av betydelse särskilt med hänsyn
till stadgandet i 21 kap. 23 §.

Från 1920 års förslag skiljer sig det förevarande därigenom, att allt, som
rör talans fullföljande mot avstyckningsförrättning samt rättegång i avstyckningsmål
överförts till en särskild avdelning av förslaget, avd. IV, varest
frågorna härom behandlas tillsammans med de processuella föreskrifterna beträffande
jorddelningsmål i allmänhet.

Något stadgande, motsvarande 24 § i 1920 års förslag, återfinnes icke i
förevarande förslag. I fråga om anledningen härtill hänvisas till lagrådets
yttrande.

Icke heller upptager förevarande kapitel någon föreskrift, motsvarande 25
och 26 §§ i 1920 års förslag. Föreskrifter om fastställelse å avstyckningsförrättning
återfinnas tillsammans med stadganden rörande fastställelse av övriga
jorddelningsförrättningar i avd. IV i föreliggande förslag.

22 §.

Denna paragraf motsvarar stadgande i 19 § i 1896 års lag samt 13 §

5 kap. fastighetsbildningslagen ävensom 27 § i 22 kap. av 1920 års förslag.
Under det att vid ägostyckning lantmätaren är skyldig att inom ett år efter
ägostyckningens fastställande utlämna karta till delägarna, har enligt förslaget
fristen vid avstyckning bestämts till endast trettio dagar från det beslut om
fastställelsen meddelats eller, där talan mot beslutet får fullföljas, från den
dag, då detsamma vunnit laga kraft eller blivit genom slutligt utslag fast -

270

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

ställt. Vid avstyckning i stad skall karta utlämnas samtidigt med handlingarna
vid avslutningssammanträdet. Förslag föreligger emellertid till ändring av detta
stadgande därhän, att utlämnande av karta skall ske inom trettio dagar från
den dag, beslut om fastställelsen meddelats eller, där beslutet får överklagas,
detsamma vunnit laga kraft eller blivit genom slutligt utslag fastställt. Den
nuvarande bestämmelsen medför nämligen den olägenhet, att säkerhet icke
förefinnes att till delägarna utlämnad karta över fastställd avstyckning varder
försedd med avskrift av det å konceptkartan tecknade beviset om fastställelse.

23 §.

Paragrafen motsvarar sista stycket av 14 § i 5 kap. av fastighetsbildningslagen
samt sista stycket av 25 § i 22 kap. av 1920 års förslag.

24 §.

Paragrafen motsvarar 16 § i 5 kap. av fastighetsbildningslagen samt 29 §
i 22 kap. av 1920 års förslag. Se 1918 års förslag sid. 360. Då avstyckat
område utan särskilt stadgande icke torde vara ansvarigt för belastningar,
varom i paragrafen talas — naturligtvis med undantag för fordran, varför
säkerhet i stamfastigheten åtnjutes på grund av 11 kap. 2 § jordabalken
— har det ansetts erforderligt att föreskriva, att i de fall, då avstyckningen
innebär minskning av stamfastigheten över en viss gräns, en femtedel
av dess ägovidd, dylikt ansvar skall inträda, dock att ansvaret skall vara
allenast subsidiärt i förhållande till stamfastighetens. Därest berörda stadgande
såsom enligt 1920 års förslag — utan inskränkning skulle gälla
belopp, varför säkerhet i fastigheten på annan grund än inteckning åtnjötes,
komme stadgandet efter orden att avse även fordran, för vilken fastigheten
jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken utgör säkerhet. Detta skulle medföra den
egendomlighet, att under det avstyckat område, då berörda femtedelsgräns
ännu icke vore uppnådd, lika med stamfastigheten, primärt, svarade för dylik
fordran, områdets ansvar, där genom avstyckningen berörda gräns överskridits,
bleve allenast subsidiärt. För att undvika en dylik misstolkning hava orden
»eller jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken» inskjutits. I fråga om 16 § i 5 kap.
fastighetsbildningslagen föreligger intet motsvarande behov; avstyckade områden,
hur små eller stora de må vara och hur mycket från stamfastigheten
må vara avstyckat, svara efter omständigheterna primärt eller subsidiärt för
i paragrafen omförmälda fordringar. Stadsäga är icke i mantal satt jord och
någon skillnad i kameralt hänseende förefinnes icke mellan sådan äga och
område, vilket därifrån avstyckas; detta område varder i och med avstyckningens
fastställande självt stadsäga.

25 §.

Denna paragraf motsvarar 20 § 3 och 4 mom. i 1896 års lag samt 30 §
i 1920 års förslag. Med paragrafen bör jämföras föreskriften i 28 § i före -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

271

varande kapitel av förslaget. Å hemman, som innehaves under stadgad åborätt,
kan ägostyckning icke äga rum; å hemman, som innehaves under fideikommissrätt,
lärer dylik förrättning kunna ske likaväl som å hemman, vilket
innehaves under äganderätt, ehuru naturligtvis överlåtelse av lott ej får äga
rum utan vederbörligt tillstånd.

26 §.

Denna paragraf, vilken saknar motsvarighet i gällande rätt, återgiver utan
förändring i sak 31 § i 1920 års förslag. Se nämnda förslag sid. 281.

27 §.

Denna paragraf motsvarar stadgande i 110 § sista punkten i skiftesstadgan
samt 2 § femte stycket i 5 kap. av lagen om fastighetsbildning i stad. I
1920 års förslag motsvaras densamma av 28 § i 22 kap. Något behov av
föreskrift om kostnadernas fördelning vid avstyckningsförrättning torde i själva
verket knappast föreligga; emellertid har, efter av lantmäteristyrelsen i dess
senast avgivna utlåtande gjord erinran, föreskrift i ämnet i förslaget intagits
Motsvarande tillägg har gjorts i förslaget till ändrad lydelse av förberörda
paragraf i fastighetsbildningslagen.

Då förslag ännu icke föreligger till ändring av lagstiftningen om rätt i
vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område
har i förevarande förslag icke upptagits motsvarighet till 32 § i 22 kap.
av 1920 års förslag.

III AVD.

Om andra lantmäteriförrättningar.

20 KAP.

1 §•

Första stycket av denna paragraf motsvarar första stycket av 51 § ävensom
första stycket av 59 § i gällande skiftesstadga, samt återgiver med allenast
en redaktionell förändring 1 § i 23 kap. av 1920 års förslag. Någon olikhet
i förhållande till gällande rätt föreligger icke.

I detta sammanhang må erinras, att ägoutbyte mellan äga i stad och jord
å landet givetvis är avsett att kunna äga rum enligt nya lagen lika väl som
enligt gällande rätt. Jämlikt 6 kap. 1 § första stycket fastighetsbildningslagen
ävensom 11 § 1 mom. första stycket i samma kapitel av nämnda lag gälla
för ägoutbyte i stad enahanda regler som för ägoutbyte å landet. Svårighet

272

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

uppstår således icke att avgöra vilka bestämmelser skola tillämpas, där stadsjord
möter jord å landet och fråga uppstår om ägoutbyte.

Beträffande andra stycket, vartill motsvarighet saknas i såväl gällande rätt
som 1920 års förslag, hänvisas till lantmäteristyrelsens senaste utlåtande.

2 §•

Paragrafen, vilken saknar motsvarighet i gällande rätt, motsvarar 2 § i
23 kap. av 1920 års förslag. I förhållande till gällande rätt lärer stadgandet
innefatta en nyhet. Hädanefter som hittills torde väl utan särskilt stadgande
uppdrag att förrätta ägoutbyte få anses innefatta bemyndigande att handlägga
i sammanhang därmed uppkommande fråga om bestämmande av gränsen
mellan de fastigheter, vilka skola i ägoutbytet ingå.

3 §•

Denna paragraf motsvarar, så vitt angår dess första stycke, andra stycket
av 11 § i 5 kap. fastighetsbildningslagen, samt återgiver utan förändring 3 §
i 23 kap. av 1920 års förslag.

Första stycket innebär, såvitt angår landsbygden, en nyhet i förhållande till
gällande rätt. Se härom 1911 års förslag sid. 251.

Andra stycket innebär likaledes en nyhet i förhållande till gällande rätt.
Se härom 1918 års förslag sid. 376.

Jämväl tredje stycket av paragrafen innefattar i förhållande till gällande
rätt en nyhet. Se 1911 års förslag sid. 252. Att jämkning kan verkställas
med penningar, därom stadgas i 7 § i förevarande kapitel. Att ägaren till
den ägolott, som lämnat vederlag jämväl för andra ägolotter, måste inom
viss tid påkalla förrättning för bestämmande av den honom tillkommande
ersättning, framgår av föreskrift i 5 §.

4 §.

Paragrafen, vilken saknar motsvarighet i gällande rätt, återgiver utan förändring
4 § i 23 kap. av 1920 års förslag. I förrättning för avsättande av
mark till gemensamhetsskog utan sammanhang med laga skifte ingår givetvis
först och främst ett noga bestämmande av det område, vilket till dylik skog
avsättes, urskiljande av odlingsmark, samt, där flera ägare finnas och skogsmarken
icke varit dem emellan oskiftad, eventuellt gradering för utrönande
av huru stor del av skogsmarken envar avstått. Finnes äldre uppskattning,
som prövas vara tillförlitlig, kan denna givetvis användas. Eventuellt kommer
i förrättningen jämväl att ingå ståndskogslikvid. Föreskrifter i nu angivna
hänseenden hava influtit i 6 § av förevarande kapitel.

5 §.

Paragrafen, vilken saknar motsvarighet i gällande rätt, motsvarar 5 § i
23 kap. av 1920 års förslag. Sista punkten har tillkommit i förevarande

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

273

förslag. Stadgandet om vederlag för jord, som frånvinnes ägolott av
den anledning, att jorden befinnes höra till annat skifteslag, lärer äga betydelse
i första hand beträffande primära skifteslag. Emellertid kan jämväl
tänkas, att, efter det klyvning ägt rum av en vid laga skifte utlagd ägolott,
det befinnes, att gränsen för sagda ägolott rätteligen har ett annat läge än
vid klyvningen antogs, samt att i följd härav ägolotten skall avstå viss jordrymd.
Denna förlust bör då fördelas proportionellt på samtliga klvvningslofter.
Med den noggranna gränsbestämning, som enligt förslaget skall äga
rum vid skifte, torde emellertid för framtiden möjlighet till rubbningar av
gräns för skifteslag av nu avsedd anledning endast undantagsvis kunna uppkomma,
då ju den gräns, som vid skiftet följes, varder mot rågrannarna
gällande. Beträffande gällande rätts ståndpunkt i själva rättsfrågan, jfr rättsfall,
refererat i N. J. A. 1904 sid. 575.

Huru förfaras skall, då gränsförändringen drabbar en för alltid avsöndrad
lägenhet, kan vara tvivelaktigt. Emellertid lärer vara tydligt, att ägaren till
sådan lägenhet icke har rätt att fordra att vad honom frångår skall ersättas
av hela skifteslaget. För honom torde endast finnas möjlighet att vända sig
mot ägaren av stamfastigheten med krav på gottgörelse. Vilken rätt honom
härvidlag tillkommer, är emellertid icke föremål för reglering i lagstiftningen om
delning av jord. Stamfastighetens ägare lärer däremot måhända äga anspråk på
att skifteslaget i övrigt skall lämna vederlag för vad som frångått lägenheten
såsom del av berörda fastighet, naturligtvis dock endast i den mån förlusten
ej skall belöpa å fastigheten själv.

Där fråga uppkommer om uttagande av vederlag för servitut från allenast
en bland flera av servitutet besvärade ägolotter inom skifteslag, kan givetvis
ofta vara av betydelse i vad mån de besvärade lotterna undergått klyvning.
Nämnda förhållande kan tydligen, enligt de i 7 § uppställda regler, i
hög grad inverka på möjligheten att låta ersättningen för för mycket uttagen
mark utgå i penningar, liksom ock vidlyftigheten och svårigheten av eventuellt
erforderliga skiftesjämkningar därav påverkas.

6 §.

Denna paragraf motsvarar föreskrifter i 51 och 59 §§ i gällande skiftesstadga
ävensom 6 § i 23 kap. av 1920 års förslag. Vad angår förrättning,
avseende gränsbestämning eller ägoutbyte, märkes, att gode män alltid böra
närvara, vid ägoutbyte dock allenast såvitt angår gränsbestämning och gradering.
För övriga i paragrafen avsedda förrättningar erfordras gode mäns biträde
endast i den mån berörda två åtgärder förekomma. I övrigt torde
någon redogörelse för paragrafens innehåll icke vara av nöden.

7 §.

Denna paragraf, vilken saknar motsvarighet i gällande rätt, motsvarar 7 § i
23 kap. av 1920 års förslag. De ändringar, vilka i förhållande till berörda

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 31 höft. (Nr 38J 18

274

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

förslag företagits, äro av allenast redaktionell natur. Paragrafen avser att
så vitt möjligt för de däri avhandlade fall förekomma jämkning i skifte och
i stället åvägabringa ersättning i penningar. Närvaro av gode män vid ersättningens
bestämmande, vare sig densamma utgår i penningar eller icke,
är, enligt vad av den i 6 § upptagna hänvisningen till föreskrifterna i 2 kap.
av förslaget framgår, obligatorisk, då gradering eller åtminstone åsättande
av värde i penningar, varom i 11 kap. 2 § andra stycket sägs, nödvändigtvis
ingår i förrättningen. I sakens natur lärer ligga att även vid övriga uppskattningsfrågor
gode mäns biträde ofta nog torde påkallas.

Att, där vederlag för servitut, som besvärar allenast vissa lotter inom
skifteslag, i sin helhet uttages från en av dessa, ersättning, som utgår i jord,
får uttagas endast av de övriga av servitutet besvärade lotterna, ligger i
sakens natur; uttrycket »skifteslagets ägovälde» i tredje punkten av paragrafens
första stycke måste för nu berörda fall fattas såsom »den del av
skifteslagets ägovälde, som belöper å de av servitutet besvärade lotterna».
Endast för så vitt dessa lotter angår, kan jämkning av skiftet komma i fråga.
Möjlighet att i jämkningen av skiftet indraga av servitutet icke besvärade
ägolotter finnes icke.

Andra stycket avser att trygga inteckningshavares intresse. Där penningersättning,
varom i paragrafen är fråga, överstiger en femtedel av det i penningar
uppskattade värdet av den fastighet, till vilken beloppet skall utgå,
skola de i 14 kap. 15 § av förslaget för motsvarande fall föreskrivna bestämmelser
äga tillämpning. Såsom paragrafen avfattats, kommer jämväl ersättning
för ståndskog att i förevarande fall komma inteckningshavare till
godo, vilket kan synas inkonsekvent och föga överensstämmande med de i
14 kap. av förslaget givna föreskrifter, vilka skola tillämpas, där vederlag
utgår i jord samt likvid i vanlig ordning äger rum. Då emellertid ersättning,
vilken utgår i penningar, må anses såsom löseskilling för avträtt område, och
vid sådant förhållande invändning svårligen kan göras mot att inteckningshavare
tillerkännes rätt jämväl till den del av löseskillingen, som belöper å
skogen, har den föreslagna anordningen ansetts kunna försvaras.

Sista stycket av paragrafen innebär allenast en erinran därom att till förrättning,
varom i paragrafen är fråga och vid vilken vederlag till ägolott för
mistad eller avträdd mark bestämmes i jord samt jämkning i skifte äger rum,
kunna höra likvider, varom i 14 kap. av förslaget talas. Om en ägolott till
följd av dom i rågångstvist gått miste om jord med högt tomtvärde eller av
odlad eller med sparad skog bevuxen jord, och dess ägare såsom gottgörelse
för vad å honom icke belöper av förlusten erhåller mark utan dylikt värde
eller odlingsmark eller kalhuggen skogsmark, är han tydligen ej tillfullo ersatt;
han är berättigad fordra att övriga skiftesdelägare skola bära sin del
av förlusten jämväl i vad densamma går utöver det naturliga markvärdet,
och realiserandet av detta anspråk nödvändiggör en likvidförrättning. Där
förrättning, varom i förevarande paragraf är fråga, föranletts därav, att veder -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

275

lag för ett flera ägolotter besvärande skogsfångs- och mulbetesservitut tagits
från allenast en av de tjänande ägolotterna, torde likvid i anledning av ersättningens
uttagande mera sällan behöva förekomma, åtminstone såvitt angår
annan likvid än ståndskogslikvid.

I förlust, som drabbar skifteslaget därigenom, att jord frånvinnes detsamma,
eller i vederlag för servitut, som utbrytes, lära vederbörande ägolotter böra
taga del efter ty de vid skiftet ägolott njutit.

8 §•

Denna paragraf, vilken äger motsvarighet i 4 § skiftesstadgan, motsvarar
8 § i 23 kap. av 1920 års förslag. De i sistnämnda förslag intagna bestämmelser
rörande möjlighet att begränsa skiftets giltighet till viss tid m. in.
hava ansetts böra uteslutas såsom ej överensstämmande med laga skiftets
innebörd och ändamål.

Förslaget upptager icke någon motsvarighet till 9 och 10 §§ i 23 kap. av
1920 års förslag. Beträffande förstnämnda paragraf hänvisas till inom lagrådet
gjorda uttalanden. Först sedan i nyttjanderättslagen vidtagits inom lagrådet
ifrågasatta ändringar, synes till besvarande böra upptagas frågan i vad
mån föreskrifter om lantmäteriförrättning av i paragrafen avsedd art böra
meddelas. Att, där nyttjanderättshavare finnes berättigad att å område, som
vid laga skifte tilldelats ägolott, erhålla område för nyttjanderättens utövande
utlagt, bestämmande av sådant område genom lantmäteriförrättning kan ske,
är utan vidare klart. Jfr i 1918 års förslag å sid. 378 anmärkt rättsfall,
refererat i N. J. A. 1916 sid. 542.

Vidkommande uteslutandet av 10 § i 23 kap. av 1920 års förslag hänvisas
till lagrådets yttrande sid. 118.

Förslaget innehåller icke heller föreskrift, motsvarande 11 § i 23 kap. av
1920 års förslag. I lagrådets utlåtande återfinnes icke något yttrande rörande
nämnda paragraf. Inom lagrådet uttalades emellertid vid föredragningen
av paragrafen preliminärt den mening, att de däri upptagna bestämmelser
om möjligt hellre borde i administrativ ordning utfärdas, och från lantmäteristyrelsens
sida har i maj 1923 hos Kungl. Maj:t gjorts hemställan om
utfärdande av kungörelse med föreskrifter i ämnet, varjämte förslag till
kungörelse av styrelsen utarbetats. Sådan kungörelse, i vilken emellertid
allenast behandlas de fall, då i anledning av ändring i administrativ indelning
område skall uteslutas ur jordeboken, har utfärdats den 25 april 1924.

9 §•

Paragrafen saknar motsvarighet såväl i gällande skiftesstadga som i 1920
års förslag. Från gällande rätt avviker den i paragrafen upptagna föreskrift

276

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

så till vida, som talan mot rågångsförrättning för närvarande tillhör allmän
domstols upptagande. Ändamålet med paragrafen är allenast att fastslå, att
mål, som uppkommer till följd av klagan över i paragrafen omförmäld förrättning,
är att anse såsom jorddelningsmål och skall såsom sådant handläggas,
jfr stadgandet i 15 § under 8 i 21 kap. av förslaget. Utan nu avsedda
föreskrift vore detta icke klart, såvitt angår förrättning för utbrytande
av servitut eller sådan förrättning, som avses i 4 och 5 §§ av förevarande
kapitel.

10 §.

Paragrafen motsvarar 11 § i gällande skiftesstadga samt 12 § i 23 kap.
av 1920 års förslag. Se sid. 437 i 1918 års förslag. Som förevarande lagförslag
har avseende endast å rikets landsbygd, har vad 1920 års förslag
innehåller om förordnande av förrättningsman på begäran av stad för avmätning
av till staden hörande jord uteslutits. Då till förrättning, om vilken
i förevarande paragraf är fråga, jämväl annan än lantmätare kan ifrågakomma
såsom förrättningsman, har förordnande till dylik förrättning ansetts böra
meddelas av Konungens befallningshavande.

11 §■

Paragrafen återgiver utan ändring 13 § i 23 kap. av 1920 års förslag.
Såsom exempel på förrättning, som i paragrafen avses, må nämnas lantmäteriförrättning,
varom talas i lagstiftningen om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare
att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område.

IV AVD.

Om domstolar och rättegång 1 jorddelningsmål, så ock om
fastställelse av jorddelningsförrättning samt om rättelse i

fastställt skifte.

21 KAP.

A. Allmänna bestämmelser.

1 §•

Denna paragraf motsvarar 117 § i gällande skiftesstadga* samt 1 § i 19
kap. av 1920 års förslag. Från gällande rätt skiljer sig förslaget därutinnan,
att domsagan, ej häradet eller tingslaget, gjorts till domkrets för ägodelningsrätten.
Rent praktiska hänsyn hava härför varit avgörande. Det låter exempelvis
under nuvarande förhållanden lätt tänka sig att, där ägodelningsrätten
skall sammanträda inom skifteslaget, en alldeles i närheten och inom dom -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

277

sagan bosatt ägodelningsrättsledamot icke kan anlitas, enär han är boende
på andra sidan om härads- eller tingslagsgränsen och tillhör ägodelningsrätten
för det angränsande häradet eller tingslaget. Då inom domsagan ägodelningsrättens
ordförande i allt fall är en och samme person, synes det vara eu
fördel att kunna något friare än vad nu är fallet förfoga över inom domsagan
tjänstgörande ägodelningsrättsledamöter; en följd av den föreslagna
anordningen lärer emelleidid bliva att antalet av de personer inom domkretsen,
vilka skola innehava befattning som ledamot i ägodelningsrätt, sättes högre
än vad för närvarande är fallet. Strängt taget gäller vad nu sagts endast om
domsagor, vilka innefatta mer än ett tingslag, men har dock ansetts böra
stadgas även för de övriga. Bestämmelse om antalet ägodelningsrättsledamöter
har införts i 3 § i förevarande kapitel.

Andra stycket av paragrafen lagfäster allenast vad enligt rättspraxis för
närvarande torde gälla.

Vad angår de i fråga om domstolsorganisationen i förhållande till 1920
års förslag vidtagna ändringar hänvisas till av processkommissionen avgivet
yttrande ävensom till vad vid berörda förslags behandling i lagrådet förekommit.

Det i sista stycket av 1 § i 1920 års förslag upptagna stadgande har ansetts
kunna utgå, då de allmänna bestämmelserna om forum vid tvist om
ägogräns synas giva tillräcklig ledning, jämför rättegångsbalken 10 kap. 14 §.

Föreskriften i andra stycket i 1 § av 1920 års förslag återfinnes i 15 § i
förevarande kapitel.

2 §•

Denna paragraf motsvarar föreskrifter i 117 § i gällande skiftesstadga samt
4 § i 19 kap. av 1920 års förslag. Från gällande rätt skiljer sig förslaget
genom kravet att ägodelningsnämndeman skall hava under minst två år innehaft
befattning som god man vid lantmäteriförrättningar ävensom genom bestämmelsen
att han icke får hava uppnått 65 års ålder. Sistnämnda stadgande
innebär givetvis skyldighet för ägodelningsnämndeman att, då han uppnått
nämnda ålder, avgå från befattningen. Detta framgår ock direkt av stadgandet
i 5 § första stycket.

Med den organisation av ägodelningsrätterna, vilken förevarande förslag
upptager, har det icke ansetts böra komma i fråga att föreslå överlantmätaren
i länet såsom självskriven ledamot i ägodelningsrätten.

3 §•

Denna paragraf motsvarar föreskrift i 117 § skiftesstadgan samt 5 § i 19
kap. i 1920 års förslag. Från gällande rätt avviker förslaget i åtskilliga väsentliga
punkter. För närvarande väljas ledamöterna i ägodelningsrätten icke
för någon viss tid, och skyldighet för dem att vid uppnådd viss ålder avgå
förefinnes icke. Beträffande själva valet och rösträtten därvid är att märka,

278

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

att, sedan å kommunalstämma val av ombud ägt ruin, dessa inför häradsrätten
förrätta själva valet, därvid varje ombud äger så många röster som
inom den socken, för vilken han valts, finnas förmedlade mantal. Då i fråga
om val av sockenombud 10 § 2 mom. av förordningen om kommunalstyrelse
å landet torde få anses tillämplig, är vid nämnda val rösträtten begränsad
till ägare och innehavare av i mantal satt jord. Enligt förslaget väljes ledamot
av ägodelningsrätt likaledes av å kommunalstämma utsedda valmän, men
rösträtt tillkommer en var ägare eller innehavare av jordbruksfastighet.
Ägare och innehavare av genom jordavsöndring eller genom avstyckning
bildade fastigheter äro således röstberättigade, i den mån deras fastigheter
äro att anse såsom jordbruksfastigheter. Vid valet av ledamot i ägodelningsrätten
tillkommer varje valman en röst. I fråga om köping, som utgör
egen kommun, hava särskilda bestämmelser angående rösträtten ansetts
böra meddelas.

Med de föreslagna bestämmelserna om val av ägodelningsnämndeman
torde böra jämföras föreskrift i 4 § i 11 kap. vattenlagen.

För varje domsaga skall enligt förslaget finnas minst sex ägodelningsnämndemän.
I domsaga, som består av allenast ett tingslag, innebär detta en ökning
av antalet i förhållande till det nu förefintliga. Det bör emellertid ihågkommas,
att enligt förslaget ägodelningsrättens uppgifter väsentligen utvidgats,
vadan tjänstgöringen såsom ledamot i ägodelningsrätt med all säkerhet kommer
att, där förslaget upphöjes till lag, ställa sig avsevärt mera påkostande
än vad för närvarande är fallet. Det kunde vid nu anmärkta förhållande
sättas i fråga, huruvida icke antalet ledamöter för tingslag borde i domsaga,
som består av mer än ett tingslag, sättas något högre än vad som föreslagits,
exempelvis till fyra; med hänsyn till den stora vikt, som måste läggas därå
att ägodelningsnämndemännen förvärva största möjliga erfarenhet och förtrogenhet
med jorddelningsmål och deras bedömande, har förhöjning av antalet
emellertid icke ansetts böra äga rum.

4 §.

Denna paragraf motsvarar stadganden i 117 § skiftesstadgan samt 6 § i
19 kap. av 1920 års förslag. Föreskrifterna angående val av ägodelningsnämndemän
äro konstruerade i enlighet med äldre bestämmelser angående
val av landstingsmän. Nytt i förhållande till gällande rätt är stadgandet om
val av suppleanter för ägodelningsnämndemän.

Gällande skiftesstadga upptager icke någon bestämmelse om klagan över val av
ledamot av ägodelningsrätt. Då valet äger rum inför häradsrätt, synes emellertid
stadgandet i 25 kap. 2 § rättegångsbalken vara i fråga om sådan klagan tilllämpligt.
I förevarande förslag har uttryckligen utsagts, att klagan över val
av ägodelningsnämndeman skall föras genom besvär i enlighet med föreskrifterna
i 27 kap. av nämnda balk. Härutinnan avviker förslaget från de i de
tidigare förslagen upptagna bestämmelser, enligt vilka klagan över val av

279

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

ägodelningsnämndeman skulle föras hos Konungens befallningshavande. Då själva
valmyndigheten utgöres av häradsrätten, synes det emellertid riktigare att
besvär över valet upptagas av hovrätt; härigenom vinnes även bättre överensstämmelse
med vad gäller angående val av nämndemän i häradsrätt;
klagan över sådant val fullföljes först hos häradsrätt och sedermera hos vanliga
överinstanser. Emellertid har det synts möjligt att i fråga om val av ägodelningsnämndeman
begränsa rätten till fullföljd så till vida, att klagan över
hovrätts beslut i förevarande fråga icke må föras. Det torde vara föga sannolikt,
att de besvärsmål rörande dylikt val, vilka kunna komma i fråga, varda
av den invecklade natur, att ett fullföljande av målet till högsta instans kan
vara motiverat.

För sista stycket av paragrafen, vilket innehåller nyheter i förhållande till
gällande rätt, synes någon redogörelse icke erfordras. Detsamma avviker från
1920 års förslag allenast i den utsträckning, de ändrade bestämmelserna om
ägodelningsrätternas organisation sådant föranleda.

5 §.

Denna paragraf, som saknar motsvarighet i gällande skiftesstadga, motsvarar
andra och tredje styckena av 11 kap. 4 § vattenlagen samt återgiver
utan förändring 7 § i 19 kap. av 1920 års förslag.

ö §•

Denna paragraf, vilken saknar motsvarighet i gällande skiftesstadga, motsvarar
första och andra styckena av 5 § i 11 kap. vattenlagen ävensom andra
stycket av 8 § i 19 kap. av 1920 års förslag. Beträffande paragrafens innebörd
må anmärkas, att, även om beskaffenheten av till handläggning förekommande
mål icke föranlett ägodelningsrätten att sammanträda inom skifteslaget,
det uppenbarligen likafullt kan vara av värde att i sammanträdet deltager
nämndeman från den ort, där i mål eller ärende i fråga varande jord
ligger, samt att det på grund härav stundom kan finnas nödigt att tillkalla
från sammanträdesorten avlägset boende nämndeman i trots av de med hans
deltagande i sammanträdet förenade drygare kostnader. Agodelningsdomaren
lärer då finna sig föranlåten att med hänsyn till det eller de mål, i fråga
om vilkas bedömande särskild lokalkännedom synes erforderlig, kalla till
exempel en eller två nämndemän, vilka besitta dylik kännedom, under det
att han i övrigt kallar den eller de nämndemän, med vilkas deltagande i sammanträdet
minsta kostnaden är förenad. Sista punkten av paragrafen, beträffande
vilken punkt närmare redogörelse icke lärer vara av nöden, är av
samma innehåll som andra stycket av förenämnda paragraf i vattenlagen.

7 §''

Denna paragraf motsvarar föreskrift i 117 § skiftesstadgan, andra stycket av
6 § i 11 kap. vattenlagen samt 9 § i 19 kap. av 1920 års förslag. Närmare
redogörelse för paragrafens innehåll torde icke erfordras.

280

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

8 §•

Paragrafen motsvarar föreskrift i 117 § skiftesstadgan, andra stycket av
7 § i 11 kap. vattenlagen samt 10 § i 19 kap. av 1920 års förslag. Yad i
första punkten sägs skulle givetvis gälla jämväl utan särskilt stadgande.

9 §.

Denna paragraf motsvarar andra stycket av 117 § skiftesstadgan, första
stycket av 7 § i 11 kap. vattenlagen ävensom 11 § i 19 kap. av 1920 års
förslag.

10 §.

Denna paragraf motsvarar 126 och 130 §§ skiftesstadgan samt 12 § i
19 kap. av 1920 års förslag. Från gällande rätt skiljer sig paragrafen därutinnan,
att bestämmelsen därom, att ägodelningsrättens ordförande har att
inom åtta dagar utsätta sammanträde med rätten, icke bibehållits, ävensom
att kallelse av förrättningsmannen till sammanträdet icke föreskrivits såsom
obligatorisk. Att märka är emellertid, att förenämnda paragrafer i skiftestadgan
närmast hava avseende å besvärs- och underställningsmål och således
icke röra de fall, då ägodelningsrätt håller sammanträde allenast för prövning
av inkomna ansökningar om fastställelse å avslutade förrättningar; till
dylikt sammanträde, då ägodelningsrätten fungerar såsom administrativ myndighet,
anses icke skiftesmannen behöva kallas, ehuruväl, där anledning finnes
att antaga, att fastställelse kommer att vägras, förrättningslantmätaren ofta
nog lämpligen synes böra anmanas att komma tillstädes. Förevarande paragraf
har emellertid avseende å utsättande av sammanträde med ägodelningsrätt
i allmänhet, oberoende av vilket eller vilka mål eller ärenden vid sammanträdet
skola handläggas.

11 §■

Första stycket av förevarande paragraf motsvarar 119 § skiftesstadgan.
Vid avfattandet av nämnda stycke har iakttagits, att det stundom kan för
minskning av kostnad vara ändamålsenligt att utsätta sammanträde med ägodelningsrätt,
att hållas i samband med sammanträde med tremansnämnd enligt
lagen den 7 maj 1918.

I 1920 års förslag motsvaras paragrafen av 14 § i 19 kap. Andra och
tredje styckena av paragrafen motsvara 11 § i 11 kap. vattenlagen.

12 §.

Denna paragraf motsvarar 122 § skiftesstadgan samt 15 § i 19 kap. av
1920 års förslag. Såsom ett led i strävandena att nedbringa delägarnas kostnader
för skiftesväsendet har den i sistnämnda förslag influtna, ursprungligen
från 1911 års förslag härstammande föreskriften därom, att ersättning till
ägodelningsdomaren skall utgå av statsmedel, bibehållits.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

281

I anledning av från lantmäteristyrelsens sida i dess senast avgivna utlåtande
gjord erinran beträffande förevarande paragraf må anmärkas, att det
givetvis måste anses önskvärt, att kostnaderna för skiftesdomstolarnas verksamhet
helt övertagas av staten, helst då mål, vilka för närvarande tillhöra
allmän domstols upptagande, i ej obetydlig utsträckning äro avsedda att överflyttas
till ägodelningsrätterna. Under nu rådande förhållanden synes det emellertid
knappast tillrådligt att i förevarande avseende gå längre iin enligt förslaget
är avsett.

Förutom i nyssnämnda hänseende skiljer sig förslaget så till vida från gällande
rätt, som den i 122 § skiftesstadgan upptagna hänvisningen till vad
lag föreskriver rörande betalning för häradssyn icke bibehållits. I sak torde
emellertid någon egentlig skillnad icke härav föranledas, tv då tappande part
vid ägodelningsrätten väl i allmänhet lärer kännas skyldig att gottgöra vinnande
part dennes kostnader å målet, synes, med tillämpning av 21 kap. 3 §
rättegångsbalken, därav följa, att den tappande förpliktas gottgöra vederparten
vad denne visar sig hava erlagt till bestridande av kostnad för ägodelningsrättens
sammanträde. I ett specialfall, varom i sista stycket av paragrafen
talas, skall den delägare, som påkallat ägodelningsrättens sammanträde, i
regel själv gälda kostnaderna för detsamma, d. v. s. han skall förpliktas dels
att ensam vidkännas ersättning till ägodelningsnämndemännen jämte kostnader
för lokal m. m. dels ock att gottgöra statsverket vad av allmänna medel utgivits
såsom ersättning till ägodelningsdomaren. Sökanden synes böra undgå
denna vidsträckta ersättningsskyldighet endast i den händelse att, ehuruväl
rätten funnit laga förfall för honom icke hava förelegat, sådana omständigheter
äro för handen att sökandens motsatta uppfattning måste anses från
hans synpunkt naturlig samt grundad på omsorgsfull prövning av föreliggande
fakta.

13 §.

Paragrafens första stycke motsvarar föreskrift i 130 § i gällande skiftesstadga.
Andra stycket saknar motsvarighet i gällande rätt. Att för närvarande
överlantmätaren företrädesvis bör anlitas såsom lantmäteritekniskt biträde
framgår av cirkulär den 25 januari 1909.

I anledning av vad lantmäteristyrelsen i sitt senast avgivna utlåtande anfört
beträffande förevarande paragraf må anmärkas följande: Enligt 35 § i
gällande lantmäteriinstruktion åligger det överlantmätare att på kallelse såsom
sakkunnig biträda ägodelningsrätt. Vid sådant förhållande torde resa, som
han i sådant ändamål företager, vara att betrakta såsom tjänsteresa, för vilken
han äger att av statsmedel åtnjuta dagtraktamente och resekostnadsersättning
enligt resereglementet. På ägodelningsrätten torde ankomma att avgöra,
huruvida statsverkets berörda utgift skall av sakägare ersättas. Vad angår
förrättningslantmätare stadgas i 16 § i förordningen den 31 december 1920
angående distriktslantmätare m. fl. tillkommande resekostnads- och trakta -

282

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

mentsersättning att, där förrättningslantmätare i sådan egenskap kommer
tillstädes vid domstol, det ankommer på domstolen att bestämma om ersättning
åt honom. Det torde härigenom vara lagt i domstolens hand att besluta,
huruvida den ersättning, som må finnas böra utgå till förrättningslantmätaren,
skall gäldas av delägarna eller stanna å statsverket. Ersättning till annat
sakkunnigt biträde än överlantmätare lärer höra gäldas av delägarna. Behov
av sådant biträde torde emellertid ej synnerligen ofta komma i fråga. Jämför
föreskrift i 97 § av 11 kap. vattenlagen.

14 §.

Denna paragraf saknar motsvarighet i gällande rätt samt motsvarar föreskrifter
i 17, 18 och 36 §§ i 1920 års förslag.

Föreskriften medför icke, att besvär, varom talas i 15 § i lagen om rätt i
vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område
må med posten insändas. Vid förrättning, varom i nämnda paragraf är
fråga, prövas i regel, huruvida nyttjanderättshavare äger rätt att inlösa av
honom besuttet område, och förrättningsmännens beslut är till sin natur ett
avgörande av en rättstvist. Närmast högre instans är ägodelningsrätten. Det
synes vid nu anmärkta förhållande vara lämpligast att den nuvarande ordningen
beträffande klagan över dylik förrättning bibehålies.

Däremot innebär stadgandet jämfört med föreskrifterna i 51 § första stycket
och 53 § första stycket i förevarande kapitel att, då talan föres mot ägodelningsrätts
utslag i vad mål som helst, således även i mål rörande lösningsrätt,
varom nyss sagts, besvären må med posten insändas till ägodelningsdomaren.
Denne fungerar i samtliga nu avsedda fall såsom ett slags
kommissionär för parterna och reglerna beträffande det sätt, varpå besvärshandlingar
skola tillställas honom, synas icke böra innehålla några särbestämmelser
för vissa mål eller grupper av mål.

Att paragrafen över huvud taget medgiver besvärshandlingars insändande
med posten innebär en eftergift för vederbörande klagandes anspråk på bekvämlighet,
vilken emellertid synes kunna utan större våda göras. Mot regeln
att besvär över förrättningsmäns beslut i fråga om rågång eller annan fastighetsgräns
må insändas med posten, kan uppenbarligen göras enahanda invändning,
som här ovan framställts i fråga om besvär över förrättningsmäns
beslut rörande lösningsrätt; att uppställa särskilda regler beträffande fullföljd
av talan mot förrättningsmäns beslut i gränsfråga torde dock knappast vara
tillrådligt; hellre kunde då genom utbytande av orden i förevarande paragraf
»enligt denna lag» mot »i lag» rätten att med posten insända besvär i jorddelningsmål
erhålla ytterligare utsträckning. Med anledning därav att besvär
jorddelningsmål enligt förslaget i stor utsträckning skola, ställda till ägodel
ningsrätten, ingivas till vederbörande överlantmätare, har paragrafen erhållit
en häremot svarande avfattning.

283

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

B. Om vad till jorddelningsmål är att hänföra.

15 §.

Denna paragraf motsvarar 124 § i gällande skiftesstadga samt 2 § i 19 kap.
av 1920 års förslag.

Från gällande rätt innebära paragrafens stadganden avvikelse i flera hänseenden.
Om till en början bortses därifrån att begreppet skiftesmål, på sätt
av 17 § i kapitlet framgår, har en annan innebörd än vad fallet är enligt
skiftesstadgan, ity att under skiftesmål falla jämväl i sammanhang med laga
skifte uppkommande gränstvister, samt att avstyckningsmål, så vitt angår förhållandena
på den egentliga landsbygden, för närvarande icke förekomma,
märkes, att samtliga under 3—6 i paragrafen upptagna mål för närvarande
skola av allmän domstol upptagas, utom så vitt angår mål om ägoutbyte
samt, beträffande under 4 avsedda mål, tvist huruvida äga är att anse såsom
odaläga och i denna egenskap ägolott tillhörig utöver dess andel enligt delningsgrunden.

Från 1920 års förslag skiljer sig paragrafen icke i sakligt hänsseende.

Beträffande paragrafens innehåll i övrigt må anmärkas: Mål om rågång eller
annan fastighetsgräns, varom under 3 sägs, tillhör ägodelningsrätts upptagande
vare sig det anhängiggöres genom stämning eller genom besvär över förrättning
för gränsbestämning. Vad angår mål under 4 märkes, att sådant mål hör
under ägodelningsrätts prövning allenast om det yppas efter skiftes början,
d. v. s. i vanliga fall om tvisten uppkommer vid själva skiftet såsom en konflikt
mellan personer, vilka äro eller göra anspråk på att vara intressenter i
förrättningen. Förrättningsmännen hava då att konstatera att tvist föreligger
samt att dess avgörande är av betydelse för skiftets behöriga verkställande.
Skulle till synes oberoende av skiftet och utan att vid skiftessammanträde tvist
yppat sig, delägare till allmän underrätt instämma annan delägare med påstående
exempelvis att viss äga utgör honom tillkommande fastighet eller ingåi
i honom tillhörig ägolott, så bör, därest stämningen delgivits efter det första
sammanträdet under skifte, i vilket ägan ingår, kommit till stånd, den allmänna
domstolen visa målet från sig samt hänvisa parterna till ägodelningsrätten,
väl ej på grund av stadgandet i 15 § 4 men med åberopande av 16
§ i kapitlet. Uttrycket »i sammanhang med jorddelningsförrättning» torde nämligen,
med hänsyn till det praktiska ändamålet med föreskriften i sistnämnda
paragraf, böra tolkas tämligen vidsträckt och betyda ungefär detsamma som
»sedan jorddelningsförrättning, varav ägan beröres, påbörjats»; det år givetvis
icke möjligt att med absolut säkerhet avgöra, huruvida den omständigheten,
att skiftesförrättningen kommit till stånd, föranlett käranden att börja rättegång,
eller om han måhända, även om nämnda omständighet icke förelegat,
skulle vidtagit sådan åtgärd. Den svårighet yppar sig obestridligen, att det
icke med säkerhet kan förutsättas vara för den allmänna domstolen känt, att
skiftesförrättning, av vilken den ifrågavarande ägan beröres, påbörjats, samt

284

Kungi. Maj:ts proposition Nr 38.

att domstolen följaktligen icke varder i tillfälle att, på sätt densamma enligt
10 kap. 29 § rättegångsbalken åligger, avvisa målet; saken torde emellertid
kunna ordnas därigenom att vederbörande lantmätare efter mottagande av
förordnande att förrätta jorddelningsförrättning av skiftes natur tillställer vederbörande
domhavande dels meddelande om förordnandet samt om dagen för
första sammanträdet dels ock avskrift av den uppgift om de till delning ifrågasatta
ägorna, varom i 2 kap. 3 § av förslaget sägs. Föreskrift härom lärer
emellertid lämpligen böra utfärdas i administrativ ordning. J övrigt torde de
fall, da rättegång av nu ifrågavarande slag inledes genom stämning, bliva
ganska sällsynta, tvister, som ovan avses, torde i det vida övervägande antalet
fall uppkomma vid själva skiftesförrättningen och följaktligen utan vidare varda
föremål för underställning till ägodelningsrätt.

Mal, varom under 5 sägs, äro sadana, vilka uppkomma under själva avstyckningsförrättningen
och bringas följaktligen genom underställning under
ägodelningsrättens prövning. Att spörsmål, varom i 16 § sägs, skulle uppkomma
i samband med avstyckningsförrättning eller eljest vid annan jorddelningsförrättning
än dylik av skiftes natur, torde få anses praktiskt taget så
gott som uteslutet. Skulle så emellertid ske, äger vad ovan anförts beträffande
tvist i samband med skiftesförrättning motsvarande tillämpning; det synes
dock knappast av nöden att lantmätare ålägges att till domhavande lämna
uppgift om mottagande av uppdrag att verkställa annan förrättning än skifte.

Mål, om vilka under 6 sägs, böra anses falla under ägodelningsrätts domvärjo,
då tvisten uppkommer sedan skifte, varav den tjänande fastigheten beröres,
blivit börjat. I allmänhet uppkommer väl tvisten i samband med spörsmål
om servituts utbrytning eller förflyttning eller senast vid hävdeförteckningens
föredragning. Förrättningsmännen torde, där det ej finnes uppenbart, att påstående
exempelvis om servituts tillvaro eller förnekande därav fullkomligt
saknar grund, böra hänvisa vederbörande att efter stämning utföra sin talan
vid ägodelningsrätten. Skulle förrättningsmännen underlåta att lämna dylik
hänvisning, är det naturligtvis vederbörande ändock obetaget att i rättegångsväg
framkalla tvistens avgörande.

Mal varom under 7 sägs inledes genom stämning. Avses klander av lantmätares
räkning i den mening, att densamma enligt kärandens mening lyder
a för högt totalbelopp, riktas talan mot lantmätaren; anser vederbörande fördelningen
av kostnaderna oriktig, bör talan riktas mot den eller de delägare,
som enligt kärandens mening pa hans bekostnad obehörigen gynnats.

Såsom exempel på mål, varom under 8 sägs, må nämnas klagan över förrättning,
om vilken i lagen om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att
inlösa under nyttjanderätt upplåtet område förmäles.

16 §.

Denna paragraf, vilken äger viss motsvarighet i föreskrift i 125 § skiftesstadgan,
motsvaras av stadganden i 2 § i 19 kap. av 1920 års förslag. I

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

285

allmänhet torde de i första stycket av paragrafen upptagna frågor falla under
4 i föregående paragraf samt följaktligen genom underställning bringas under
ägodelningsrättens prövning. Fråga, huruvida äga utgör fastighet för sig eller
hör till annan fastighet, innefattar givetvis i allmänhet spörsmål om äganderätt;
skulle undantagsvis så ej vara fallet, går väl frågan ut på huruvida ägan
skall utläggas såsom särskild ägolott eller icke, d. v. s. spörsmål om tillämpning
av 13 kap. 12 § i förslaget. Fråga, huruvida äga är att anse såsom
samfälld, innebär väl oftast tvist om äganderätt emellan viss delägare ä ena,
samt övriga delägare, å andra sidan; fråga huruvida delägare har del i skifteslaget
efter andelstal eller inom vissa gränser är givetvis att anse såsom sådan
tvist om äganderätt, som är av betydelse för skiftets behöriga verkställande;
först och främst kan ju avgörandet av densamma äga betydelse
för frågan huruvida vederbörande är behörig att påkalla skifte.

Andra stycket av paragrafen står i överensstämmelse med gällande rätt
ävensom med 1920 års förslag. Åtal mot lantmätare för tjänstefel tillhör
däremot varken enligt förslaget eller enligt gällande rätt ägodelningsrätts
upptagande.

17 §.

Denna paragraf saknar motsvarighet såväl i gällande rätt som i 1920 års
förslag. Med densamma avses att inom den mera omfattande kategori av mål,
som betecknas med begreppet jorddelningsmål, urskilja de egentliga skiftesmålen.
Först och främst falla härunder de mål, i vilka, på sätt i 4 kap. 4 §
stadgas, fråga om tillstånd till laga skifte underställningsvis eller, för visst
fall, efter delägares ansökan komma under ägodelningsrättens prövning. Vidare
höra till skiftesmål samtliga de mål, där genom underställning eller besvär
åtgärd eller beslut under laga skifte dragés under ägodelningsrättens
prövning, således exempelvis mål om avsättande av samfälld skogsmark till
gemensamhetsskog, eller mål rörande besvär i preliminära frågor ävensom
mål, vilka uppkomma genom att talan mot beslut eller åtgärd under skifte
fullföljes sedan skiftet avslutats. Vidare höra till skiftesmål frågor om fastställelse
av laga skifte. Dylik fråga kan föreligga till bedömande i samtliga
fall, där klagan föres mot avslutat skifte eller, riktigare, mot beslut eller åtgärd
under sådant skifte; enligt förslaget skall nämligen, därest den fullföljda
talan finnes icke lagligen grundad, ägodelningsrätten undersöka huruvida fastställelse
av förrättningen skall meddelas eller om måhända på grund av någon
i den fullföljda talan ej åberopad grund hinder däremot möter. Särskilt avses
emellertid under 3 i förevarande paragraf sådan fråga om fastställelse
av skifte, som föreligger till prövning, där skiftet lämnats oklandrat. I dylikt
fall tillkommer det emellertid enligt föreskrifterna i 41 § andra stycket i förevarande
kapitel ägodelningsdomaren att, där anledning ej förekommer till
annat än att förrättningen är lagligen beskaffad, meddela fastställelse å densamma;
allenast om han finner sig därtill förhindrad samt förty hänskjuter
frågan till ägodelningsrätten uppkommer ett skiftesmål i egentlig mening. Vad

286

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

nu är sagt äger motsvarande tillämpning jämväl å mål, varom förmäles under
5 i förevarande paragraf. Till skiftesmål räknas slutligen mål om rättelse i
fastställt skifte, varom under F. i detta kapitel sägs. Beträffande dylika mål
är att märka, att, sedan rättelse i skiftet föreskrivits och ägt rum, förrättningen
skall i vanlig ordning avslutas, varefter densamma kan bliva föremål
för talan; vidare skall den prövas och fastställas på sätt om laga skifte är
stadgat. Mål, som vid tillämpning av dessa föreskrifter uppkommer, är givetvis
ock att anse såsom skiftesmål.

IB §.

Denna paragraf bestämmer närmare en annan inom jorddelningsmålens
kategori fallande grupp av mål nämligen avstyckningsmålen. Hit höra först
och främst mål om tillstånd till avstyckning, i vilka av lantmätare eller förrättningsmän
jämlikt 19 kap. 16 § avgivet utlåtande dragés under ägodelningsrättens
prövning. Vidare höra till avstyckningsmål sådana mål, däri lantmätare
eller förrättningsmäns åtgärd att med tillämpning av föreskrifterna i
19 kap. 14 § andra stycket eller 18 § andra stycket sista punkten förklara avstyckningsförrättning
icke kunna äga rum gjorts till föremål för besvär hos ägodelningsrätten.
Slutligen räknas till avstyckningsmål sådana mål, som röra besvär
över avslutad avstyckningsförrättning eller fastställelse av sådan förrättning,
beträffande vilka senare mål vad ovan anförts rörande mål om fastställelse
av laga skifte äger motsvarande tillämpning.

C. Om talans fullföljande hos ägodelningsrätten.

19 §.

Denna paragraf saknar motsvarighet såväl i skiftesstadgan som i 1920
års förslag. Närmare redogörelse för paragrafens innehåll torde icke erfordras.

20 §.

Denna paragraf motsvarar föreskrifter i 54 § ävensom 125 § skiftesstadgan
samt 17 § i 19 kap. av 1920 års förslag. Från gällande rätt skiljer sig förslaget
dels därutinnan, att såsom form för fullföljande av talan föreskrivits
anförande av besvär, dels ock däri att antalet av frågor, vilka vid skifte skola
behandlas såsom preliminära, ökats. Dock är att märka, att förslaget, till
skillnad från gällande rätt, i avseende å rätt till särskild talan mot beslut
eller åtgärd under laga skifte gör en skarp åtskillnad mellan skiften å primära
och sekundära skifteslag. Beträffande preliminärfrågor vid skifte märkes
särskilt, att den mycket omstridda frågan, huruvida gradering bör få göras
till föremål för särskild talan, enligt förevarande förslag liksom enligt de
tidigare besvarats i positiv riktning, se härom 1911 års betänkande sid. 206.
Vidare har spörsmålet om nyttjande under skiftet av skog eller torvmosse
gjorts till preliminärfråga; att så ej skett enligt skiftesstadgan har sin natur -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

287

liga förklaring i det sätt, varpå frågan om nyttjande under skifte av berörda
naturtillgångar enligt gällande rätt reglerats. Enligt förslaget är beslut om
ägoutbvte föremål för särskilda besvär; så är som bekant, frånsett ett specialfall,
enligt skiftesstadgan icke förhållandet, där fråga är om tvångsägoutbyte
och beslut kommit till stånd, att ägoutbyte skall äga rum. Enligt förslagets
får liksom enligt skiftesstadgan talan mot själva ägoutbytet jämväl särskilt
föras; det stadgande, som reglerar denna rätt, återfinnes emellertid i 24 §.
Ägoutbytet är nämligen, oavsett att det äger rum i samband med laga skifte,

att anse såsom en särskild förrättning. Uttrycket »då innehavet---

kan inverka på ägotilldelningen» syftar på det fall, som regleras i förslaget
9 kap. 5 §. Bestämmelsen att beslut över delägares yrkande, att hans ägor
jämlikt 1 kap. 21 § icke skola ingå i skifte, skall utgöra föremål för särskild
talan, har genom de utsträckta möjligheter till sådan befrielse, vilka
förslaget öppnar, fått i viss mån annan innebörd än enligt gällande skiftesstadga;
observeras bör emellertid, att frågan om dylik befrielse för delägare
ofta nog kommer att underställningsvis dragas under ägodelningsrättens prövning.
Beträffande hävdeförteckning lärer för närvarande gälla, att, där den ej
av samtliga delägarna underskrives, underställning av densamma till ägodelningsrätten
i regel skall äga rum; se stadgandet i 53 § skiftesstadgan under 3.
Jfr emellertid N. J. A. 1883: 151.

Från 1920 års förslag skiljer sig förevarande paragraf först och främst
genom vissa tillägg, föranledda dels av i 3 kap. 9 och 10 §§ vidtagna jämkningar,
dels ock av förslagets ståndpunkt i fråga om metoden för ägors uppskattning.
Vidare har i andra stycket införts ett tillägg, föranlett därav att
enligt förslaget förrättning för bestämmande av rågång eller annan fastighetsgräns
är föremål för fastställelse.

För undvikande av omgång vid inhämtande av utlåtande från överlantmätare
över besvär, varom i paragrafen förmäles — att dylikt utlåtande
kommer ägodelningsrätten till hända torde få anses synnerligen önskvärt och
utgör en relativt god ersättning för anordningen med överlantmätaren såsom
ledamot av nämnda domstol — har föreskrivits att besvären, ställda till ägodelningsrätten,
skola ingivas till överlantmätaren i länet. Skulle förrättningen
avse ägor inom flera län, skola besvären uppenbarligen ingivas till överlantmätaren
i det län, där den ägodelningsrätt, vilken jämlikt stadgandet i 1 § i
förevarande kapitel har att pröva besvären, har sin domkrets. Vidare stadganden
angående behandlingen av besvärsmål äro intagna under D i förevarande
kapitel.

21 §.

Denna paragraf motsvarar 129 § skiftesstadgan samt 18 § i 19 kap. av
1920 års förslag. Från gällande rätt skiljer sig förslaget genom den kortare
besvärstid, som blivit delägarna tillerkänd. Enligt 16 kap. 2 § i förslaget
kan förrättningsmannen dröja med handlingarnas avlämnande till femton

288

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38

dagar efter avslutningssammanträdet; enligt gällande rätt åtnjuta delägarna
en besvärstid av sextio dagar från det handlingarna utlämnats. Den i förslaget
bestämda klagotid av fyrtiofem dagar, räknade från den dag, då skiftet
avslutades, synes emellertid vara fullt tillräcklig, helst lantmätaren ju icke
kan antagas alltid till det yttersta utnyttja fristen med handlingarnas avlämnande.

22 §.

Denna paragraf motsvarar 128 § skiftesstadgan samt 19 § i 19 kap. av
1920 års förslag. Har fråga, varom i 20 § sägs, avgjorts genom delägares
förening, där så kan ske, är det tydligen icke tillåtet för delägare, som närvarit
vid det sammanträde, där föreningen kom till stånd, att fullfölja talan
emot beslutet, jämför rättsfall refererat i N. J. A. 1881 sid. 341. Delägare,
vilken på grund av laga förfall varit frånvarande från sammanträdet, kan
däremot med fog anföra, att han, där han kunnat infinna sig, skulle hava
motsatt sig det avgörande, som genom föreningen kommit till uttryck; i sådant
fall hade förrättningsmännen fått avgöra frågan, och deras beslut hade
måhända utfallit helt annorlunda. Delägaren kan följaktligen hava grundat
anspråk på att ej utan vidare vara oåterkalleligen bunden av den träffade
föreningen; dock gäller detta endast i det fall att han varit urståndsatt ej
allenast att personligen infinna sig vid sammanträdet utan ock att låta sig
företrädas av ombud. Har beslut i fråga fattats av förrättningsmännen, kan
delägare, som befunnit sig i nyss nämnda belägenhet, göra gällande,
att han icke varit i tillfälle att framhålla sina synpunkter på frågan. Sådan
lagstiftningen för närvarande är beskaffad, kan han tillika beträffande beslut
i preliminärfråga andraga, att han i allt fall icke varit i tillfälle att, genom
att vägra sitt godkännande av beslutet, föranleda att detsamma bleve underställt
ägodelningsrättens prövning. Så länge förfallet varar, är emellertid delägaren
måhända icke ens i tillfälle att förskaffa sig kännedom om vad på
sammanträdet förekommit. Honom bör således tillerkännas en extra besvärstid,
vars utgångspunkt lämpligen bör sättas till tiden för förfallets upphörande
Att dylik besvärstid dock ej lämpligen kan sträcka sig ut över den tid, som
gäller för klander av skiftet i allmänhet, synes givet. I enlighet med det ovan
anförda äro bestämmelserna i 128 § skiftesstadgan avfattade, och förevarande
paragraf gör därifrån icke annan avvikelse i sak än att delägare, vilken utan
laga förfall uteblivit från sammanträde, givetvis måste anses vara behörig att
inom vanlig besvärstid fullfölja talan mot av förrättningsmännen å sammanträdet
meddelat beslut. Har fråga avgjorts genom förening, lärer utan laga
förfall utebliven delägare visserligen vara formellt oförhindrad att inom vanlig
besvärstid föra talan mot det beslut, som genom föreningen kommit till uttryck,
men där han ej kan visa, att föreningen olagligen tillkommit, att den
exempelvis avser ett ämne, som ej är föremål för delägarnas beslutanderätt,
eller ej biträtts av samtliga närvarande delägare, torde hans talan böra läm -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

289

nas utan avseende. Självfallet betyder »beslut» i paragrafens första rad såväl
beslut, vilket fått sitt uttryck i delägarnas förening, som avgörande, vilket
träffats av förrättningsmännen. Så till vida torde emellertid förevarande
paragraf till innehållet ytterligare skilja sig från gällande rätt — bortsett
därifrån att graderingen enligt skiftesstadgan icke kan göras till föremål för
särskild talan som hävdeförteckning enligt skiftesstadgan svårligen kan
tänkas bliva föremål för talan, varom i 128 § i nämnda stadga sägs, något
som ock framgår av hänvisningen till 125 §. Förhållandet torde nämligen
vara att, där ej samtliga delägares underskrift å hävdeförteckningen erhålles,
densamma icke kan anses hava kommit i fullständigt skick; förteckningen
ärer i dylikt fall, såsom ovan nämnts, i allmänhet böra underställas ägodelningsrättens
prövning, något som givetvis är nödvändigt, där förteckningen är
av betydelse med hänsyn till i 125 § skiftesstadgan berörd fråga.

23 §.

I denna paragraf, vilken såvitt angår ägostyckning motsvaras av 19 § i
1896 års lag och, vad beträffar avstyckning i stad, av 13 § i 5 kap. fastighetsbildningslagen,
lämnas regler angående talan emot dels avstvckningsförrättning
dels ock vissa beslut, som vid dylik förrättning kunna förekomma.
Paragrafen motsvaras i 1920 års förslag av föreskrifter i 23 § av 22 kap.
Beträffande stadgandet om besvärs ingivande till vederbörande överlantmätare
hänvisas till vad ovan anförts.

Vid ägostyckning är besvärstiden densamma som vid laga skifte, vid avstyckning
i stad eller samhälle a landet, för vilket föres fastighetsregister
enligt de för stad meddelade bestämmelser, utgör besvärstiden tjugu dagar
från avslutningssammanträdet. Enligt stadgande i 1 § av förslaget till lag om
vad iakttagas skall i avseende a införande av lagen om delning av jord å
landet skola emellertid föreskrifterna om besvärstid vid avstyckning å landet
gälla jämväl beträffande avstyckning i stad eller samhälle å landet, varom
nyss är sagt.

Andra stycket utgör ett uttryckligt lagfästande av förutsättningen för stadgandet
i andra punkten av sista stycket av 41 § i förevarande kapitel.

24 §.

I denna paragraf, vilken saknar egentlig motsvarighet i gällande rätt, såvitt
man ej såsom sådan vill räkna föreskrifter i 129 § andra stycket skiftesstadgan,
givas bestämmelser beträffande fullföljd.av talan mot andra jorddelningsförrättningar
än dem, i fråga om vilka sådana föreskrifter meddelats i
de föregående paragraferna. Till dylika i paragrafen avsedda förrättningar
höra förrättningar, varom i 20 kap. 1, 3, 4 och 5 §§ sägs, ävensom likvidförrättning,
vilken äger rum efter det skifte blivit fastställt. Att märka är
emellertid, att paragrafen syftar allenast på jorddelningsförrättning, som avses
i lagen om delning av jord å landet, således icke på förrättning, varom i

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 31 häft. (Nr 38.) 19

290

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

lagen om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt
upplåtet område. Andra stycket är av betydelse med hänsyn bland annat
till föreskrifterna i 40 och 41 §§ i förevarande kapitel.

Beträffande föreskriften om besvärs ingivande till vederbörande överlantmätare
hänvisas till vad ovan anförts.

D. Om förfarandet hos ägodelningsdomaren och vid ägodelningsrätten.

25 §.

Denna paragraf motsvarar föreskrift i 54 § skiftesstadgan samt 16 § i 19
kap. av 1920 års förslag. Från gällande rätt liksom från de tidigare förslagen
föreligger den skillnad, att enligt förslaget lantmätaren, förutom i visst angivet
fall, har att insända handlingarna eller utdrag av dem till vederbörande
överlantmätare. Beträffande skälet till nämnda föreskrift hänvisas till vad ovan
anförts. Skulle vare sig överlantmätaren eller sedermera ägodelningsdomaren
eller ägodelningsrätten i fall, där lantmätaren insänt allenast utdrag av handlingarna,
finna att tillgång erfordras till handlingarna i deras helhet, är det
givetvis vederbörande obetaget att infordra dem. Andra stycket i 16 § i 19
kap. av 1920 års förslag har uteslutits såsom obehövligt. Vad beträffar hörande
av förrättningslantmätaren kan sådant ske i den ordning, varom i 27 §
sägs; i övrigt torde, där hans hörande finnes erforderligt, domaren icke underlåta
att kalla honom till ägodelningsrättens sammanträde. Vad delägarna
angår synes man i de i paragrafen avsedda fall svårligen kunna göra mer än
lämna dem tillfälle att yttra sig inför ägodelningsrätten.

Vidkommande andra stycket av förevarande paragraf synes någon närmare
redogörelse för detsammas innehåll icke erforderlig. Emellertid må anmärkas,
att åtgärd för infordrande av handlingarna skall äga rum först efter det ägodelningsrätten
funnit laga förfall för sökanden förefinnas. Skulle i något undantagsfall
tillgång till handlingarna erfordras för prövning av förfallsfrågan,
ankommer det på ägodelningsrätten att fatta beslut om handlingarnas infordrande,
såvida ej, såsom väl får antagas i allmänhet bliva fallet, ägodelningsdomaren
på förhand ombestyrt deras införskaffande.

26 §.

Denna paragraf saknar motsvarighet i gällande rätt. I besvärsmål, varom
i första punkten av första stycket av paragrafen sägs, erfordras givetvis icke
något yttrande av överlantmätaren. Särskild ordning för ingivande av besvär
i jävsfråga har emellertid icke ansetts böra föreskrivas. I 1920 års förslagmotsvaras
paragrafen av 21 § i 19 kap. Da i samtliga fall, där besvär röra
avslutad förrättning, handlingarna jämlikt föreskrift i 41 § första stycket i
förevarande kapitel skola ex officio av lantmätaren insändas till överlantmätaren,
har avfattningen av den nu behandlade paragrafen därefter lämpats.
Berörda föreskrift äger sammanhang med förslagets ståndpunkt att så långt

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

291

sig göra låter sammansmälta förfarandet i besvärsmål med proceduren i mål
om fastställelse av jorddelningsförrättning.

27 §.

Denna paragraf, vilken saknar motsvarighet i gällande rätt, motsvarar 22 §
i 19 kap. i 1920 års förslag. Någon saklig skillnad från sistnämnda förslag
föreligger endast så till vida, som överlantmätaren ålagts att verkställa teknisk
granskning ej blott av avslutat skifte utan även av varje annan avslutad
jorddelningsförrättning, vilken blivit föremål för besvär. Paragrafen avser att
tillförsäkra ägodelningsrätten, i vilken, då dess domkrets bestämmes till
domsagan, överlantmätaren ansetts icke lämpligen kunna föreslås till självskriven
ledamot, verksamt biträde av denne tjänsteman vid jorddelningsfrågors
prövning.

Beträffande den överlantmätaren ålagda tekniska granskningen av jorddelningsförrättningar
må erinras följande. Då besvär anföras över förrättning för
bestämmande av rågång eller annan fastighetsgräns eller över ägoutbyte, skall,
där förrättningen ägt rum utan sammanhang med annan jorddelningsförrättning,
överlantmätaren uppenbarligen underkasta densamma teknisk granskning.
Detta åligger honom emellertid likaledes för den händelse förrättningen ägt
rum i samband med annan jorddelningsförrättning. Förrättning för gränsbestämning
eller ägoutbyte är, med eller utan samband med annan jorddelningsförrättning,
att betrakta såsom en förrättning för sig, vilket bäst framgår
därav att intressenterna icke äro desamma vid exempelvis ett laga skifte som
vid en i samband med sistnämnda förrättning verkställd rågångsbestämning.
Således kommer i alla de fall, där besvär anföras över rågångsförrättning
eller ägoutbyte, förrättningen att varda underkastad teknisk granskning av
överlantmätare. Beträffande de fall, då besvär icke anföras över rågångsförrättning
eller ägoutbyte, sker teknisk granskning av sådan förrättning liksom
av övriga i förevarande förslag avsedda jorddelningsförrättningar i samband
med fastställelseförfarandet, varom bestämmelser meddelas i 41 § av förslaget.
Vad angår utbrytning av servitut, som äger rum i samband med laga skifte,
är denna ett led i själva skiftet, ej någon särskild förrättning, och varder
följaktligen föremål för granskning i samband med detta. Annorlunda ställer
sig saken då utbrytning av skogsfångs- och mulbetesservitut äger rum utan
samband med skifte; i dylikt fall är utbrytningen att anse såsom en särskild
jorddelningsförrättning, närmast av laga skiftes natur, och kommer att tekniskt
granskas antingen i samband med prövning av besvär över förrättningen
eller vid den särskilda fastställelseprövningen.

Likvidförrättning varder likaledes städse föremål för teknisk granskning,
antingen i samband med huvudförrättningen eller såsom självständig förrättning.
Detsamma gäller förrättning, varigenom skogsmark avsättes till gemensamhetsskog.

292

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

28 §.

Denna paragraf motsvarar 120 och 130 §§ i gällande skiftesstadga samt föreskrifter
i 20, 21 och 23 §§ i 19 kap. av 1920 års förslag. Andra stycket
innefattar i förhållande till gällande rätt en nyhet. Lantmätare har ansetts
behörig överklaga beslut, varigenom ordförande i ägodelningsrätt avvisat inkommet
ärende, se N. J. A. 1904: 144.

29 §.

Denna paragraf motsvarar 132 § i gällande skiftesstadga samt 24 § i 19
kap. av 1920 års förslag. Någon skiljaktighet i förhållande till vare sig gällande
rätt eller sistnämnda förslag föreligger icke.

30 §.

Denna paragraf motsvarar första stycket av 133 § i gällande skiftesstadga
samt 26 § i 19 kap. av 1920 års förslag. Skiljaktighet i förhållande till vare
sig gällande rätt eller sistnämnda förslag förefinnes icke. Med hänsyn därtill,
att det enligt förslaget i stor utsträckning tillkommer ägodelningsrätt att upptaga
och avgöra mål, vilka enligt för närvarande gällande föreskrifter tillhöra
allmän domstols handläggning, kunde ifrågasättas, huruvida ej denna paragraf
borde utgå och följaktligen reglerna i 16 kap. 3 § rättegångsbalken göras
tillämpliga jämväl i fråga om proceduren vid ägodelningsrätt. Emellertid har
med hänsyn därtill, att dels invändningar om jäv mot domaren eller om
o mstolens behörighet i de mål, som vid ägodelningsrätt skola upptagas,
kunna förväntas bliva ganska sällsynta, dels ock fullföljd från ägodelningsrätten
sker omedelbart till högsta instans, ifrågavarande stadgande ansetts
böra bibehållas.

31 §.

Denna paragraf, vilken saknar motsvarighet i gällande rätt, återgiver med
en mindre jämkning, beträffande vilken hänvisas till lantmäteristyrelsens senast
avgivna utlåtande, 27 § i 19 kap. av 1920 års förslag. Med paragrafen bör
jämföras föreskriften i 6 § i 2 kap. av förevarande förslag.

32 §.

Denna paragraf, vilken saknar motsvarighet i gällande rätt, motsvarar 28
§ i 19 kap. av 1920 års förslag. Med paragrafen bör jämföras föreskriften i
3 kap. 11 § sista stycket av förslaget. Närmare redogörelse för paragrafens
innehåll synes icke erfordras.

33 §.

Denna paragraf, till vilken motsvarighet i gällande rätt icke finnes, återgiver
utan förändring i sak 29 § i 19 kap, av 1920 års förslag.

293

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

34 §.

Paragrafen, vilken saknar motsvarighet i gällande rätt, återgiver 30 § i
19 kap. av 1920 års förslag.

35 §.

Denna paragraf motsvarar 121 och 137 §§ i gällande skiftesstadga samt
föreskrift i 3 § ävensom 13 § i 19 kap. av 1920 års förslag. Nya i förhållande
till gällande rätt äro dels bestämmelsen att ägodelningsdomaren ensam
underskriver protokollet å rättens vägnar, dels ock föreskriften om vissa
måls antecknande i lagfartsprotokollet. De mål, om vilka fråga är, angå
samtliga rätt till fast egendom, och tillhöra för närvarande med ett enda
undantag allmän domstols upptagande. Jfr lagfartsförordningen 13 §. Beträffande
underskrift av domstolens protokoll jämför 11 kap. 73 § vattenlagen.

36 §.

Denna paragraf motsvarar 118 § i gällande skiftesstadga, 11 kap. 12 §
vattenlagen samt 32 § i 19 kap. av 1920 års förslag. Ingen skillnad i sak
föreligger från vare sig gällande rätt eller tidigare förslag.

37 §.

Denna paragrafs första stycke motsvarar första stycket av 134 § i gällande
skiftesstadga samt 33 § i 19 kap. av 1920 års förslag. Andra stycket
av paragrafen motsvaras i viss mån av föreskrifter i kungörelsen den 10
maj 1867, vilka föreskrifter dock endast hava avseende å ägodelningsrättens
utslag beträffande preliminärfrågor vid laga skifte samt beslut, varigenom fastställelse
å förrättning vägrats.

38 §.

Denna paragraf motsvarar 139 § skiftesstadgan samt 34 § i 19 kap. av
1920 års förslag. Av föreskriften lärer följa, bland annat, att 3 § första och
andra styckena i 11 kap. rättegångsbalken skola äga motsvarande tillämpning
i fråga om stämning till ägodelningsrätt.

39 §.

Denna paragraf motsvarar föreskrift i 138 § i gällande skiftesstadga samt
13 § i 11 kap. vattenlagen. I fråga om ägodelningsdomare lärer 8 kap. 2 §
7 rättegångsbalken äga tillämpning.

E. Om fastställelse av jorddelningsförrättning.

40 §.

Denna paragraf, vilken saknar motsvarighet i gällande rätt utom så till
vida, som tredje stycket äger motsvarighet i föreskrift uti 14 § av 5 kap.
samt 13. § i 6 kap. fastighetsbildningslagen, motsvaras av föreskrifter i 31 §

294

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

i 19 kap., 2 § i 20 kap. samt 25 § i 22 kap., allt av 1920 års förslag. Vidkommande
den sammansmältning av besvärs- och fastställelseprocedurerna,
som paragrafen innefattar, hänvisas till lagrådets utlåtande.

Föremål för fastställelse av skiftesmyndighet är enligt gällande rätt laga
skifte, varunder jämväl inbegripes hemmansklyvning, ägostyckning och ägoutbyte.
Vad angår ägoutbyte, som ägt rum i sammanhang med laga skifte,
är det icke alldeles ovanligt, att lantmätaren, där besvär över ägoutbvtet icke
anförts, underställer ägoutbytet ägodelningsrättens prövning för fastställelse
först i sammanhang med att han vidtager sådan åtgärd med det fullbordade
laga skiftet.

Enligt förslaget skola samtliga i detsamma avsedda jorddelningsförrättningar
göras till föremål för prövning och fastställelse av skiftesmyndighet. Det har
nämligen i fråga om dessa förrättningar ansetts, att en av offentlig myndighet
utövad granskning är på sin plats, även där vederbörande intressenter
lämnat förrättningen oklandrad. Denna uppfattning har erhållit uttryck i paragrafens
första stycke samt i 41 § i förevarande kapitel.

41 §.

Denna paragraf motsvarar 136 § skiftesstadgan, föreskrifter i 19 och 20 §§
i 1896 års lag samt 1 och 2 §§ i 20 kap. av 1920 års förslag. Från gällande
rätt innefattar förslaget betydande skiljaktigheter. Först och främst må
erinras, hurusom enligt förslaget jorddelningsförrättningar äro avsedda att i
större omfattning än för närvarande göras till föremål för fastställelse, ävensom
att lantmätaren enligt förslaget har att inom den för besvärs anförande
i varje fall stadgade tid till vederbörande överlantmätare insända karta och
handlingar angående förrättningen. Sistnämnda föreskrift, vilken för övrigt i
viss mån äger motsvarighet i vad som för närvarande gäller beträffande avstyckning
i stad, se 13 § tredje stycket i 5 kap. fastighetsbildningslagen, utgör
ett led i den sammansmältning av besvärs- och fastställelseprocedurerna,
vilken förslaget avser att genomföra. Att enligt förslaget handlingarna skola
insändas till vederbörande överlantmätare, lärer med hänsyn till vad som
föreskrivits beträffande sättet för anförande av besvär över jorddelningsförrättning
få anses naturligt. Där besvär över förrättning icke anföras,
har överlantmätaren, så framt det ej på sätt nedan omförmäles, tillkommer
honom själv att företaga förrättningen till prövning och fastställelse,
att snarast möjligt med eget utlåtande till ägodelningsdomaren översända
kartan och handlingarna. Givetvis bör utlåtandet innefatta resultatet av verkställd
teknisk granskning; i do flesta fall kommer tydligen denna del av utlåtandet
att bilda dess huvudsakliga innehåll. Det har ock förutsatts, att
överlantmätaren stundom kan finna sig föranlåten att från förrättningslantmätaren
infordra förklaring över anmärkning, vilken överlantmätaren ansett
sig böra framställa. Inkommen förklaring skall naturligtvis jämte övriga
handlingar översändas till ägodelningsdomaren. Det nu beskrivna förfarandet

295

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

synes ägnat att så mycket som möjligt avstyra onödig omgång i samarbetet
mellan ägodelningsdomare och överlantmätare. Beträffande mot dylikt förfarande,
vilket innefattar en nyhet i förhållande till samtliga tidigare förslag,
föreliggande betänkligheter hänvisas till 1911 års förslag sid. 214. Av lantmäteristyrelsen
har förfarandet förordats.

Den väsentligaste nyheten såväl i förhållande till gällande rätt som till
tidigare förslag innefattas emellertid i den i förevarande förslag upptagna
föreskrift att avstyckningsförrättning, som avser bildande av särskild fastighet
och mot vilken besvär icke anförts, må av överlantmätaren företagas till
prövning och fastställelse. I fråga om denna föreskrift hänvisas till lantmäteristyrelsens
senaste utlåtande. Att åt ägodelningsdomare tillerkänts befogenhet
att meddela fastställelse å laga skifte innefattar en nyhet i förhållande
till gällande rätt men överensstämmer med 1920 års förslag.

Andra punkten av tredje stycket av förevarande paragraf motsvarar i viss
mån stadgande i 15 § i 5 kap. fastighetsbildningslagen. I 1920 års förslag
motsvaras stadgandet av 26 § i 22 kap. Sistnämnda förslag innehöll jämväl
föreskrift, enligt vilken laga skifte å sekundärt skifteslag kunde av samtliga
sakägare genom påskrift å protokollet godkännas med den verkan, att ägodelningsdomaren
ägde utan att avvakta besvärstidens utgång företaga förrättningen
till prövning och fastställelse. Med hänsyn därtill att sekundära
skiften kunna vara av högst olika omfattning samt att ej sällan svårighet
torde yppa sig att avgöra, huruvida alla, vilka äro att anse såsom sakägare
vid förrättningen, godkänt densamma, har förevarande bestämmelse ansetts
böra utgå.

42 §.

Denna paragraf motsvaras av föreskrift i 136 § skiftesstadgan samt 3 § i
20 kap. av 1920 års förslag. Enligt gällande bestämmelser insändas i de
i paragrafen berörda fall karta och handlingar till Konungens befallningshavande.

43 §.

Denna paragraf motsvarar föreskrift i 136 § skiftesstadgan samt 7 och 9
§§ i 20 kap. av 1920 års förslag. Nytt i förhållande till gällande rätt är
stadgandet, att bevis om fastställelse skall tecknas jämväl å förrättningshandling.
Se härom 1911 års betänkande sid. 215. De närmare föreskrifterna
rörande dels vilka handlingar vid de särskilda förrättningarna böra förses med
dylikt bevis dels ock innehållet i visst fall av beviset (vid skifte å sådant skifteslag,
som omförmäles i 1 kap. 20 § av förslaget) synas lämpligen böra utfärdas
i administrativ ordning. Då dessa föreskrifter skola tillämpas av judiciell
myndighet, har det ansetts icke böra tillkomma någon annan än Konungen
att utfärda desamma.

Den sammansmältning av besvärs- och fastställelseprocedurerna,
förevarande förslag ägt rum, har medfört, att beslut om fastställelse i \Dsa

296

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

fall måste få göras till föremål för överklagande. Härom lämnas föreskrift i
51 § andra stycket i förevarande kapitel. Nytt i förhållande till 1920 års
förslag är tredje stycket, beträffande vars innehåll särskild redogörelse emellertid
icke synes erforderlig.

44 §.

Paragrafen motsvaras av föreskrift i 19 § i 1896 års lag samt i sista stycket
av 1 § i 20 kap. av 1920 års förslag. Närmare redogörelse för paragrafens
innehåll synes icke erfordras. Allenast må beträffande det i förhållande
till 1920 års förslag nya andra stycket anmärkas, att protokoll av
överlantmätaren skall föras ej allenast då han meddelar fastställelse å avstyckningsförrättning
utan jämväl då han hänskjuter frågan om fastställelse
till vederbörande ägodelningsrätt.

45 §.

Denna paragraf, vilken saknar motsvarighet i gällande rätt, motsvaras av
11 § i 20 kap. av 1920 års förslag. En viss motsvarighet till paragrafens
föreskrifter kan emellertid måhända anses förefinnas i tredje stycket av 136
§ skiftesstadgan. Med föreskrifterna i förevarande paragraf åsyftas, att den
omständigheten, att från ägolott skall utgå i förslaget omförmäld ersättning,
måtte komma till synes i gravationsbevis. Med hänsyn därtill att enligt ett
särskilt utarbetat lagförslag dylik ersättning skall utgå med förmånsrätt
enligt 17 kap. 6 § handelsbalken och således före intecknad gäld, lärer det
befinnas särdeles önskvärt, att gravationsbevis lämnar upplysning rörande
belastning, varom nu är sagt. Jfr lagberedningens förslag till ändrad lydelse
av, bland annat, 136 § skiftesstadgan, intaget i förslaget till jordabalk
II, jämte motivering.

46 §.

Denna paragraf, vilken saknar motsvarighet i gällande rätt, motsvarar 12
§ i 20 kap. av 1920 års förslag. Förändringarna i 1920 års förslag bestå,
bortsett från det nytillkomna andra stycket, för vars innehåll särskild redogörelse
icke lärer vara av nöden, dels däri, att anteckning skall ske jämväl
därom att förut bestående servitut bibehållits, dels ock däri att, där vederlag
för servitut utbrutits, anteckning om nämnda förhållande jämväl skall innehålla
uppgift att servitut upphört att gälla. Med sistnämnda bestämmelse avses
att undanröja varje svårighet för den tjänande fastighetens ägare att jämlikt
45 och 55 §§ inteckningsförordningen låta döda för servitutet till äventyrs
beviljad inteckning. En måhända viktigare förändring i 1920 års förslag utgör
emellertid stadgandet, att anteckning om utbrytning av vederlag för servitut
skall äga rum, även där inteckning för servitutet icke är gällande eller
ens någonsin beviljats. Med föreskrifterna i paragrafen åsyftas, att så vitt
möjligt fullständig upplysning om fastighets servitutsförhållanden må komma att
i gravationsbevis rörande fastigheten återfinnas. Det bör emellertid ihågkommas,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

297

att full trygghet därom att gravationsbevis upptager samtliga fastighet besvärande
servitut med berörda föreskrifter icke står att vinna; för att anteckning
om servitut, på sätt i paragrafen stadgas, skall hava ägt rum, fordras,
att fastigheten varit indragen i skifte, som verkställts efter den nya lagens
regler, och vidare föreligger alltid möjlighet, att den utredning beträffande
servitut inom skifteslaget, som i sammanhang med skiftet sker, är i ett eller
annat avseende ofullständig.

F. Om rättelse i fastställt skifte.

47 §.

Denna paragraf motsvarar 109 § skiftesstadgan samt 1 § i 21 kap. av 1920
års förslag. Från gällande rätt föreligger skillnad i avseende å den tid, inom
vilken rättelse skall sökas; ändringen lärer i allmänhet innebära en förkortning
av berörda tid från skiftets fastställelse räknat. Se 1911 års betänkande
sid. 217. Beträffande i 1920 års förslag vidtagna jämkningar hänvisas till
inom lagrådet avgivna yttranden.

48 §.

Denna paragraf har, såvitt angår dess andra stycke, motsvarighet i föreskrift
i 109 § skiftesstadgan, men saknar i övrigt motsvarighet i gällande rätt.
I 1920 års förslag motsvaras paragrafen av 2 § i 21 kap. I fråga om jämkning
med penningar har i förslaget, i och för undvikande såvitt möjligt av
särskild lantmäteriförrättning med därav föranledda kostnader och tidutdräkt,
givits rum för enahanda förfarande, som enligt 16 kap. 6 § i förslaget kan
förekomma, d. v. s. att ägodelningsrätten själv låter verkställa rättelsen eller
med andra ord föreskriver att visst belopp skall av en eller flera delägare
till sökanden utgivas. Finner den, som sökt rättelsen, sig otillfredsställd med
resultatet, är det honom givetvis obetaget att över beslutet anföra besvär i
vad honom emot gått. Övriga av beslutet berörda delägare äro naturligtvis
berättigade att föra talan mot beslutet i vad därigenom rättelse i skiftet
medgivits eller i fråga om utdömda belopps storlek. Tydligen bör den äldre
skiftesakten förses med anteckning att rättelse i skiftet ägt rum. Bestämmelse
härom ävensom angående sättet härför lärer emellertid böra meddelas
administrativ ordning.

49 §.

Denna paragraf, vilken saknar direkt motsvarighet i gällande rätt, motsvarar
3 § i 21 kap. av 1920 års förslag. I sak torde paragrafen icke innefatta
ändring vare sig i gällande rätt eller sistnämnda förslag.

298

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

G. Om fullföljd från ägodelningsrätt av talan i jorddelningsmål.

50 §.

Denna paragraf motsvaras, såvitt angår stadgande i dess första stycke, av
sista stycket i 32 § skiftesstadgan. I övrigt saknar paragrafen direkt motsvarighet
i gällande rätt, dock att vad i paragrafen föreskrives angående förbud
i viss utsträckning mot klagan över beslut, varigenom fastställelse å jorddelningsförrättning
meddelats, torde överensstämma med vad för närvarande
gäller. I 1920 års förslag motsvaras paragrafen av 35 § i 19 kap. samt 5 §
i 20 kap. Från sistnämnda förslag skiljer sig förevarande paragraf därigenom,
att talan mot ägodelningsrätts beslut rörande gradering tillätes, där vid graderingen
hänsyn tagits jämväl till sådant särskilt värde, varom i 11 kap. 3 §
av förslaget sägs. I dylikt fall torde nämligen anledning icke föreligga att
tillmäta den av ägodelningsrätten verkställda uppskattningen så avgörande
auktoritet, att ej ytterligare prövning av ärendet kan böra komma i fråga.
Vad angår frågor om fastställelse av förrättning, har paragrafen avseende
allenast å sådana fall, där fastställelsebeslutet icke innefattat avvisande av
i anledning av förrättningen anförda besvär. För dylika fall bör givetvis, lika
litet som för närvarande i allmänhet är fallet, fullföljd av talan mot beslutet
tillåtas. Den rätt till talan mot beslut om fastställelse å ägostyckning eller
jordavsöndring, som enligt 1 § i lagen den 12 maj 1917 om tillägg till 1896
års lag samt 21 § fjärde stycket i sistnämnda lag förefinnes för byggnadsnämnd,
saknar motsvarighet i förslaget.

51 §.

Denna paragrafs första stycke motsvarar bestämmelse i 134 § i gällande
skiftesstadga samt 36 § första stycket i 19 kap. och 6 § första stycket av
20 kap. i 1920 års förslag. Andra stycket saknar motsvarighet såväl i gällande
rätt som i 1920 års förslag. Närmare redogörelse för paragrafens innehåll
synes icke erforderlig. Allenast må erinras, att den rätt till klagan över
fastställelsebeslut, som i andra slycket stadgats, står i samband med den
företagna sammansmältningen av besvärs- och fastställelseförfarandet.

52 §.

Denna paragraf saknar direkt motsvarighet i gällande rätt, men står till
sitt innehåll i överensstämmelse med praxis; i förhållande till 1920 års förslag
innebär däremot föreskriften i nämnda stycke en avvikelse, i fråga om
vilken hänvisas till lantmäteristyrelsens senaste utlåtande. Vad angår andra
stycket lärer redogörelse för dess innehåll ej erfordras.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

299

53 §.

Denna paragraf motsvarar föreskrift i 134 § skiftesstadgan samt andra,
tredje och fjärde styckena av 36 § i 19 kap. av 1920 års förslag. Från gällande
rätt skiljer sig förslaget därutinnan att, på sätt förut anmärkts, klagande
tillätes att till ägodelningsdomaren insända besvärshandlingarna med
posten, att däremot rätten att ingiva desamma till Konungens befallningshavande
bortfallit samt att ägodelningsdomaren ålagts meddela föreläggande om
ingivande av felande protokoll. Från 1920 års förslag föreligger icke någon
avvikelse.

54 §.

Denna paragraf motsvarar 135 § i gällande skiftesstadga samt återgiver
utan förändring i sak 37 § i 19 kap. av 1920 års förslag. Att sista st\ eket
av 135 § skiftesstadgan ansetts kunna lämnas utan motsvarighet i förslaget,
innebär givetvis icke någon förändring i sak.

55 §.

Denna paragraf motsvaras av föreskrift i första stycket av 135 § skiftesstadgan
samt 38 § i 19 kap. av 1929 års förslag. Avvikelse föreligger icke
från vare sig gällande rätt eller sistnämnda förslag.

56 §.

Denna paragraf motsvaras av föreskrift i första stycket av 135 § i gällande
skiftesstadga ävensom av 39 § i 19 kap. av 1920 års förslag. Skiljaktighet
föreligger icke från vare sig gällande rätt eller 1920 års förslag.

Förslag

till

LAG

om vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen
om delning av jord å landet.

1 §•

Denna paragraf motsvarar 1 § i 1920 års förslag till promulgationslag
Förslaget skiljer sig i vissa hänseenden från 1920 års förslag.

I förtydligande syfte har införts bestämmelse om fastighetsbildningslagens
tillämpning i fråga om skifte och avstyckning inom sådant samhälle å landsbygden,
för vilket fastighetsregister föres enligt för stad meddelade bestämmelser.
Vidare har föreskrift meddelats därom att stadgandena i avd. IV av

300

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

jorddelningslagen i tillämpliga delar och i den mån ej annorlunda särskilt
stadgas skola äga motsvarande tillämpning i avseende å stad ävensom, vilket
väl även utan särskild föreskrift skulle anses gälla, å berörda förrättningar
inom samhälle, varom ovan är sagt. De föreskrifter i avd. IV, 21 kap., av
jorddelningslagen, om vilka här är fråga, äro, i stort sett, vissa bestämmelser
i 11, 12, 13 och 14 §§, underavdelningarna B, C och D i deras helhet med
undantag av 38 § samt underavdelningarna E, F och G. Dock är att märka
att vad i 21 kap. i förslaget till jorddelningslag stadgas om handlingars ingivande
till över lantmätare samt skyldighet för denne tjänsteman att avgiva
utlåtande i jorddelningsmål och verkställa teknisk granskning av jorddelningsförrättningar
icke ansetts böra tillämpas i stad, som icke lyder under landsrätt,
lika litet som den i förenämnda kapitel intagna föreskrift om befogenhet
för överlantmätare att i vissa fall företaga avstyckningsförrättning till prövning
och fastställelse synts böra i fråga om dylik stad vinna tillämpning.
Beträffande stad under landsrätt ävensom samhälle å landet, för vilket
föres fastighetsregister enligt de för stad meddelade bestämmelser, har avvikelse
från den i 21 kap. av jorddelningslagen stadgade proceduren icke ansetts
kunna föreslås; för den händelse att överlantmätaren icke komme att i
fådana städer och samhällen övertaga befattningen med prövning och fastställelse
av vissa avstyckningsförrättningar, kan med skäl antagas, att eu
väsentlig ökning av vederbörande domhavandes arbetsbörda icke skulle kunna
undvikas, vilken ökning i många fall skulle nödvändiggöra anställande av
biträdande domare.

Enligt^ 1920 års förslag skulle den nya lagen, där så ske kunde, tillämpas
jämväl å frågor, som därefter förekomme vid handläggning av förut, d. v. s.
före dess ikraftträdande, påbörjade förrättningar. Mot denna föreskrift framställdes
erinran inom lagrådet. Lantmäteristyrelsen å sin sida har däremot i
sitt senast avgivna utlåtande förordat bibehållandet av nämnda föreskrift. Betydelsen
av de inom lagrådet framförda erinringar kan visserligen icke förnekas,
men det synes likväl föga tilltalande att låta varje förrättning, vilken
börjat före nya lagens trädande i kraft helt handläggas enligt äldre rätt.
Omförmälda föreskrift har därför bibehållits i förevarande förslag. Beträffande
densammas innebörd må anföras följande. Har första sammanträdet ännu icke
kommit till stånd då nya lagen träder i kraft, har ju skiftet ännu icke blivit
börjat och det möter efter vad det vill synas i så fall intet hinder att
helt tillämpa nya lagen å förrättningen. Det av vederbörande länsstyrelse vid
meddelande av förordnande för lantmätaren utfärdade förbud mot att efter
verkställd gradering flåhacka jorden in. in., ävensom att nyttja skog m. in.
annorledes än till husbehov, torde väl då få anses satt ur kraft samt böra
ersättas av bestämmelser, som enligt 5 kap. i nya lagen gälla eller skola
meddelas. Har återigen första sammanträdet redan kommit till stånd vid tiden
för nya lagens trädande i kraft, lärer först och främst någon tillståndsprövning
enligt föreskrifterna i nämnda lag icke böra förekomma, ej heller synes,

Kungl. Majsts proposition Nr 38.

301

där skiftet kommit över det första stadiet, så att t. ex. karta och gränsfrågor
äro klara, det böra komma i fråga att låta 5 kap. av nya lagen komma till
användning. I övrigt synas de särskilda till skiftesberedningen hörande frågor
vilka icke behandlats vid tiden för nya lagens ikraftträdande, kunna vinna
handläggning enligt nya lagen utan att sådant varder ägnat att förorsaka vare
sig svårigheter i proceduren eller fara för rättsförluster för delägarna. Emellertid
må erinras att vid fastställelseprövning hänsyn icke synes böra tagas
därtill, att, där prövning enligt nya lagen förekommit för meddelande av
tillstånd till förrättningen, sådant tillstånd måhända icke skulle hava meddelats.
Vad beträffar utläggande oberoende av delägarnas vilja av gemensamhetsskog,
kan tvekan råda, huruvida sådan åtgärd må vidtagas vid skifte, som
påbörjats före nya lagens ikraftträdande. Då emellertid bestämmelsen att förrättningsmännen
skola behandla denna fråga i samband med tillståndsfrågan
icke är av tvingande natur, synes hinder icke nödvändigtvis möta att spörsmålet
upptages i samband med frågan om undantag av mark från skiftet.
Vad angår utläggande tvångsvis av gemensam ägolott för två eller flera delägare,
lärer däremot sådant knappast böra äga rum, där skiftet påbörjats
före nya lagens trädande i kraft, utom såvitt åtgärden innefattar vägran av
under skiftet ifrågasatt vidare klyvning. Vidkommande föreskrifterna i 1 kap.
21 § av nya lagen är att märka, att dessa föreskrifter, såsom berörande
skiftesläggningen, synas böra komma till tillämpning där ej skiftet vid nya
lagens ikraftträdande hunnit därhän att provisionel! skiftesplan uppgjorts och
blivit föremål för behandling enligt 92 § skiftesstadgan.

De i förevarande paragraf upptagna föreskrifterna innebära, med hänsyn
till vad som stadgats rörande tillämpningen av 21 kap. i jorddelningslagen,
vissa ändringar i gällande regler om behandlingen av jorddelningsärenden i
stad och med stad i registreringshänseende likställt samhälle å landet. Såsom
redan nämnts föreligger förslag till ändring i vissa delar av 5 och 6
kap. i lagen om fastighetsbildning i stad, för vilket förslag redogörelse skall
lämnas i det följande.

2 §•

Denna paragraf återgiver med en förtydligande jämkning 2 § i 1920 års
förslag. Vidkommande det föreslagna upphävandet av 12 kap. 5 och 6 §§
jordabalken hänvisas till 1920 års betänkande sid. 284. Anledningen till att
deras upphävande föreslogs i sistberörda förslag var emellertid närmast den,
att enligt det på sin tid riksdagen förelagda förslaget till lag om ägogränser
3, 4 och 7 §§ i nämnda kapitel voro avsedda att försvinna, varför det ansågs
lämpligt, att de i och för sig icke erforderliga 5 och 6 §§ i kapitlet
jämväl finge upphöra att gälla. Vad 13 kap. jordabalken angår, äro 2, 3 och
4 §§ givetvis att anse såsom redan upphävda och 1 § har länge sedan förlorat
all betydelse. Genom upphävandet av 1 kap. byggningabalken försvinna
de sedan länge föråldrade bestämmelserna om tegskifte ur lagstiftningen; att
ej berörda kapitel tidigare även formellt upphävts torde hava sin förklaring

802

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

däri, att 1827 och 1866 års skiftesstadgor utfärdades av Kungl. Maj:t utan
riksdagens medverkan. Föreskriften i 9 kap. 8 § av förslaget har ersatt 19
kap. 4 § i byggningabalken utan saklig ändring. Kungl. cirkuläret den 15
juni 1766 har, såsom i 1918 års betänkande visats, avseende allenast å sådan
tvist om länsgräns, som äger civilrättslig innebörd; i den mån dylik tvist
fortfarande kan tänkas förekomma, tillhör den enligt förslaget ägodelningsrätts
upptagande, jämför 1918 års betänkande sid. 432. I fråga om det partiella
upphävandet av 8 § i 1805 års skogsordning hänvisas till 1920 års
betänkande sid. 229. Ingen ändring har gjorts i föreskriften rörande delaktighet
i sockenallmänning, ej heller i stadgandet om rätt för andra delägare
än skiftessökanden att behålla sina andelar i samfällighet, om de så önska.
I övrigt torde vid skifte av allmänning, varom nu är sagt, föreskrifterna i
13 kap. 13 § sista stycket av förslaget till lag om delning av jord å landet
böra vinna tillämpning.

Vad beträffar upphävandet av brevet den 19 mars 1839 angående vissa
föreskrifter rörande laga skifte i Gävleborgs län, hava 2 och 3 mom. uppenbarligen
icke någon uppgift att fylla, sedan nya lagen trätt i kraft. Vad angår
1 mom. torde med hänsyn till den frihet med avseende å indelning i
skifteslag, som öppnas genom stadgandet i 5 § i 1 kap. av förslaget till jorddelningslag,
nämnda moment kunna utan avsaknad upphävas. Invändning häremot
har ej heller från något håll försports. Vidkommande kungörelsen den
18 februari 1859 har numera allenast föreskriften om vitsord till rubbning av
storskifte praktisk betydelse, om man undantager bestämmelsen under 2 mom.
b om tillåtet antal skiften m. m.; den förra föreskriften skall fortfarande äga
giltighet enligt 7 § i förevarande förslag, och att det senare stadgandet hör
bortfalla lärer vara tydligt.

Beträffande särskilda ej uppräknade författningar, vilka genom nya lagen
varda upphävda, må nämnas förordningen den 29 januari 1850 angående
vägbyggnadsskyldigheten i vissa fall efter verkställda laga skiften ävensom
kungörelsen den 10 maj 1867 angående viss tid, inom vilken kartor och
skifteshandlingar skola av ordförande i ägodelningsrätt till lantmätare återställas.
Sistnämnda kungörelse torde, sedan nya lagen trätt i kraft, böra ersättas
genom annan i administrativ ordning utfärdad författning.

3 §.

Denna paragraf återgiver 3 § i 1920 års förslag. Närmare redogörelse för
paragrafens innehåll torde icke erfordras.

4 §.

Denna paragraf motsvarar utan ändring 4 § i 1920 års förslag. För att
mål skall anses hava undergått behandling, lärer böra fordras något mer än
en blott diarieföring; någon åtgärd i och för detsammas beredning synes böra
hava vidtagits för att behandling skall kunna sägas hava förekommit. Om

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

303

den nya lagen tänkes tråda i kraft exempelvis den 1 januari 1927 samt ordförande
i ägodelningsrätt den 1 december 1926 överlämnat skifteshandlingar
till överlantmätaren för teknisk granskning eller hänskjuta frågan om fastställelse
av ägostyckning till ägodelningsrätten, skall sålunda prövning av
skiftet och ägostyckningen tillkomma den gamla ägodelningsrätten. Har ordföranden
däremot ännu den 1 januari 1927 icke vidtagit annan åtgärd med
skiftet eller ägostyckningen än att han diariefört dem såsom inkomna ärenden,
tillkommer det honom att med desamma taga befattning i egenskap av
ägodelnings dom are i domsagan, att överföra dem till nyupplagt diarium samt
att, där skäl finnes, hänskjuta prövningen av förrättningarna till domsagans
nyinrättade ägodelningsrätt.

5 §.

Denna paragraf motsvarar utan ändring 5 § i 1920 års förslag. Där t. ex.
gradering skett före nya lagens ikraftträdande, skall klagan över densamma,
även där förrättningen avsett primärt skifteslag, föras genom besvär efter
skiftets avslutande.

6 §.

Denna paragraf motsvarar utan förändring 6 § i 1920 års förslag. Särskild
utläggning av paragrafens innehåll synes ej erforderlig.

V §•

Beträffande denna paragraf hänvisas till statsrådsprotokollet över justitiedepartementsärenden
den 4 mars 1921.

8 §.

Genom brevet den 19 augusti 1823 har Kungl. Maj:t medgivit åbor å kronolotshemman
att under vissa villkor till skatte inköpa dylika hemman, men
samtidigt föreskrivit, att ifrågavarande hemman och lägenheter icke få efter
försäljningen till skatte klyvas eller mindre delar och tillhörigheter därifrån
avsöndras. Genom förordningen den 9 juli 1862 har i 6 punkten enahanda
föreskrift meddelats beträffande kronolotshemman, vilka icke varda till
skatte försålda. Avstyckning från nu omförmälda slags hemman är följaktligen
icke tillåten.

9 §.

Denna paragraf motsvarar 9 § i 1920 års förslag. Beträffande i förhållande
till berörda förslag förefintlig avvikelse hänvisas till lantmäteristyrelsens senast
avgivna utlåtande ävensom till vad vid 1 kap. 14 § av förslaget till lag
om delning av jord å landet anförts.

10 §.

Denna paragraf motsvarar 10 § i 1920 års förslag. Vid avstyckning
får följaktligen, därest stamfastigheten eller någon avstyckningslott är att
anse såsom tjänlig till jordbruk, i lagen avsedd ströäng icke utläggas så -

304

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38,

som särskild lott, utan skall sådan äng tilläggas till jordbruk tjänlig fastighet,
antingen stamfastigheten eller fastighet, som genom avstyckningen bildas. Vill
man utlägga ströäng såsom särskild avstyckningslott, må detta ske endast
under de förutsättningar, som omnämnas beträffande avsöndring i la^en den
22 juni 1921.

11 §•

Denna paragraf motsvarar 11 § i 1920 års förslag. Ändring i förhållande
till sistnämnda förslag har vidtagits med anledning av det av lantmäteristyrelsen
över förslaget avgivna yttrande. Se i övrigt 1920 års betänkande sid
285.

12 §•

Denna paragraf motsvarar 12 § i 1920 års förslag. I paragrafen har lämnats
medgivande att låta verkställa utbrytningen av försålt område genom
avstyckning. Hinder emot sistnämnda jorddelningsinstituts användande kan
emellertid tänkas föreligga bland annat i överlåtelseavtalets innehåll.

13 §.

Denna paragraf motsvarar 13 § i 1920 års förslag; vidtagna ändringar
avse vinnande av större tydlighet och fullständighet.

Förevarande förslag innehåller icke någon motsvarighet till 14 och 15 §§
i 1920 års förslag. Vad 14 § angår har densamma ersatts av 3 § i 9 kap.
av förevarande förslag till jorddelningslag; vad 15 § vidkommer har den
blivit överflödig till följd av bestämmelsen i 1 § rörande jorddelningslagens
tillämpningsområde.

Förslag

till

LAG

om ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917 (nr 269)
om fastighetsbildning i stad.

5 KAP.

2 §•

I denna paragraf har vidtagits allenast den ändring, att hänvisningen i
femte stycket till föreskrifterna rörande annan lantmäteriförrättning än laga
skifte utbytts mot hänvisning till vissa delar av lagen om delning av jord å landet.

Kungl. Majrts proposition Nr 38.

305

3 §•

I denna paragraf har vidtagits allenast den ändring, att hänvisningen till
vissa paragrafer i skiftesstadgan utbytts mot hänvisning till motsvarande föreskrifter
i lagen om delning av jord å landet.

4 §.

1 denna paragraf har företagits den ändring, som erfordras för uppnående
av överensstämmelse med föreskrifterna i 19 kap. 9 § i förslaget till lag om
delning av jord å landet.

10 §.

I denna paragraf har beträffande tredje stycket vidtagits den ändring, som
erfordras dels med hänsyn därtill, att mål, varom i stycket är fråga, skola
tillhöra ägodelningsrätts upptagande, dels ock för vinnande av överensstämmelse
med motsvarande föreskrift rörande avstyckningsförrättning å landet.

13 §.

Första stycket av paragrafen i dess nuvarande lydelse har med viss jämkning,
som nedan skall beröras, bibehållits och till detsamma har fogats föreskrift
om meddelande av besvärshänvisning. Övriga delar av paragrafen, sådan
den för närvarande lyder, hava ansetts böra utgå, med hänsyn därtill
att bestämmelserna i 21 kap. 23 och 26 §§ samt 41 § första stycket
i lagen om delning av jord å landet till följd av stadgande i 1 § av
förslaget till promulgationslag skola äga motsvarande tillämpning jämväl i
stad. Att i det fall, varom i 10 § sista stycket i förevarande kapitel sägs
och vartill i 19 kap. av jorddelningslagen direkt motsvarighet icke förefinnes,
besvärstiden skall utgöra trettio dagar från den dag, det överklagade beslutet
gavs, torde med hänsyn till ovanberörda stadgande i 1 § av förslaget till
promulgationslag samt 21 kap. 23 § i förslaget till jorddelningslag icke kunna
vara föremål för tvivel. Detsamma gäller uppenbarligen även i fråga om
det av de i andra stycket av 9 § i förevarande kapitel behandlade fall,
vartill närmaste motsvarigheten är att finna i sista stycket av 18 § i 19 kap.
av förslaget till delning av jord å landet. Att där besvär i nu avsedda fall
äga rum, ägodelningsrättens ordförande i stad, som ej lyder under landsrätt,
har att från förrättningsmannen infordra handlingarna rörande förrättningen,
framgår av stadgande i förslaget till promulgationslag jämfört med
26 § första stycket i 21 kap. av förslaget till jorddelningslag.

I sakligt hänseende innebär förevarande förslag en förlängning av besvärstiden
vid avstyckningsförrättning i stad från tjugu till trettio dagar, något
som emellertid knappast lärer vara ägnat att väcka betänkligheter.

Ytterligare en ändring i förhållande till gällande rätt innefattas däri, att
stadgandet om skyldighet för förrättningsman att jämte handlingarna till
vederbörande sakägare utgiva ett exemplar av kartan — för närvarande

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 saml. 31 käft. (Nr 38.) 20

306

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

upptaget i paragrafens första stycke -— utgått. I stället bär i 20 § föreskrivits
skyldighet för förrätta]''ngsmannen att inom trettio dagar från det beslutet
om fastställelse meddelats eller, i händelse talan mot beslutet får fullföljas,
från den dag, detsamma vunnit laga kraft eller blivit genom slutligt utslag
fastställt, till vederbörande sakägare utlämna ett exemplar av kartan. Härmed
här man velat försäkra sig om att det exemplar av kartan, som till sakägarna
utlämnas, städse kommer att vara försett med avskrift av det bevis om fastställelse,
som, i överensstämmelse med vad därom är stadgat, tecknats å
konceptkartan. Trygghet i förevarande avseende föreligger nämligen, på sätt
förut framhållits, icke, då det, såsom för närvarande är fallet, är beroende
på sakägares initiativ huruvida avskrift, varom nyss är sagt, varder tecknad
å utlämnat exemplar av kartan.

14 §.

Den nuvarande 14 § har ansetts kunna till större delen helt och hållet
utgå, då i fråga om fastställelse av avstyckningsförrättning i stad föreskrifterna
i 40 och 41 §§ i 21 kap. av förslaget till lagen om delning av jord å
landet skola äga motsvarande tillämpning. Emellertid må erinras om de
särskilda föreskrifter, 1 § i förslaget till promulagationslag innehåller beträffande
stad, som icke lyder under landsrätt.

Sista stycket av 14 §, sådan den för närvarande lyder, har ersatts genom
22 § i förevarande förslag. Föreskriften om åsättande av särskilt namn å
avstyckat område saknar däremot motsvarighet i förevarande förslag; en
bestämmelse av nämnda innehåll synes emellertid, i händelse sådan anses
nödig, lämpligen kunna införas i förordningen med närmare föreskrifter om
fastighetsregister för stad, varest i 8 § redan upptagits stadgande av liknande
innebörd.

Vad angår 14 §, sådan den lyder i förslaget, må framhållas att stadgande
om ägodelningsrätt i stad ansetts böra meddelas i 5 kapitlet, vadan följaktligen
föreskriften härom från 6 kap., sådant detta för närvarande lyder, överflyttats
till förstnämnda kapitel, varest den upptagits under nu förevarande
paragraf. I sakligt hänseende har den ändring vidtagits i förhållande! till
gällande rätt, att rådhusrätt i stället för magistrat erhållit uppgiften att tjänstgöra
såsom ägodelningsrätt i stad. Beträffande denna ändring hänvisas till
lagrådets utlåtande. I stad, där rådhusrätten arbetar på flera avdelningar, är
det således en av dessa, som har att fullgöra de ägodelningsrätten åliggande
uppgifter. Vad beträffar ägodelningsdomarens göromål skola dessa enligt föreskrift
i 15 § omhänderhavas av rådhusrättens ordförande, i mindre städer
således av borgmästaren, i större av ordföranden å den avdelning av -rådhusrätten,
vilken fungerar såsom ägodelningsrätt. Att den sålunda föreslagna
anordningen i praktiskt hänseende innebär åtskilliga fördelar, särskilt för de
större städernas del, torde vara tydligt. Stad, som lyder under landsrätt,
sorterar givetvis under ägodelningsrätten i den domsaga, staden i judiciellt

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

307

hänseende tillhör. Valmän för utseende av ägodelningsnämndemän väljas av
staden såsom kommun enligt reglerna i 3 § i 21 kap. av förslaget till lag
om delning av jord å landet, ehuru givetvis valmännen utses av allmänna
rådstugan eller, där stadsfullmäktige finnas, av dessa. Någon begränsning av
rösträtten till dem, som äga eller innehava jordbruksfastighet, kan naturligtvis
icke komma i fråga. Detta lärer utan vidare följa av föreskrift i 1 § i förslaget
till promulgationslag samt i 21 kap. 3 § andra stycket av förslaget
till jorddelningslag.

15 §.

Denna paragraf i dess nuvarande lydelse har ersatts av föreskrifter i 41 §
av 21 kap. i förslaget till jorddelningslag, vilka föreskrifter givetvis äro
tillämpliga jämväl i fråga om avstyckning i stad. Beträffande paragrafen,
sådan den lyder enligt förevarande förslag, hänvisas till det föregående.

20 §.

Paragrafen, sådan denna för närvarande lyder, har ersatts genom 21 §,
vilken upptager samma bestämmelser. I 20 § hava i stället intagits föreskrifter
om förrättningsmans skyldighet att till sakägare avlämna karta, beträffande
vilka föreskrifter hänvisas till vad i det föregående anförts.

21 §.

Denna paragraf, sådan den för närvarande lyder, har tydligen förlorat sin
betydelse i och med överflyttandet till ägodelningsdomaren, resp. ägodelningsrätten
av befattningen med avstyckningsärenden. I stället för dess nuvarande
innehåll hava i paragrafen enligt förslaget oförändrade upptagits de föreskrifter,
vilka för närvarande återfinnas under 20 § i kapitlet.

22 §.

Denna paragraf, sådan den för närvarande lyder, har givetvis, så vitt angår
dess första stycke, ersatts genom bestämmelserna angående överklagande av
ägodelningsrätts beslut i avstyckningsmål. Vad återigen beträffar dess andra
stycke, innebär förslaget, att den för närvarande förefintliga rätten för byggnadsnämnd
att överklaga fastställelsemyndighetens beslut i avstyckningsmål
bortfaller. Borttagande av byggnadsnämnds berörda befogenhet föreslogs redan
i 1918 års betänkande, se detta sid. 441. Vad därstädes anförts äger fortfarande
giltighet beträffande de fall — till antalet säkerligen de vida övervägande
— då fastställelse meddelas å avstyckningsförrättning utan att besvär
över förrättningen anförts, d. v. s. då beslutet om fastställelse icke tillika
innebär avvisande av talan mot förrättningen. Jämväl i övrigt vill det synas
som om klagorätt för byggnadsnämnd i mål, varom nu är fråga, utan skada
kan undvaras. Det saknas ej tillfälle för byggnadsnämnden att såväl vid
själva förrättningen som ock vid den prövning, vilken skall föregå beslut om

308

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 38.

fastställelse, framföra de synpunkter, vilka byggnadsnämnden anser böra i
ärendet beaktas, och det förefaller som om detta kunde vara tillräckligt.
Att utöver det inflytande, vilket sålunda beretts byggnadsnämnd i avstyckningsärende,
tillerkänna nämnden den rätt, vilken eljest tillkommer allenast
sakägare i egentlig mening, nämligen att överklaga prövningsmyndighetens
beslut, synes vara att gå väl långt. Det är ej troligt, att de erinringar, nämnden
under avstyckningsärendes fortgång kan göra, icke varda, i den mån de
äro befogade, föremål för tillbörligt beaktande, och klagorätt för nämnden
torde vid sådant förhållande utan avsaknad kunna undvaras.

Beträffande förevarande paragraf, sådan den lyder enligt förslaget, innehåller
den, såsom förut nämnts, de för närvarande i sista stycket av 14 § i
5 kapitlet upptagna bestämmelser.

Då förslag ej föreligger till ändring av lagstiftningen om rätt i vissa fall
för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område, har
i förevarande förslag icke upptagits någon motsvarighet till den i 1920 års
förslag intagen 24 § i 5 kap. fastighetsbildningslagen.

6 KAP.

Såsom i inledningen till förslaget nämnes, har 3 § i detta kapitel ansetts böra
utgå. Med hänsyn till föreskriften i 1 § första stycket av kapitlet jämförd med
stadgandet i 3 kap. 2 § andra stycket sista punkten av förslaget till lag
om delning av jord å landet, har nämligen förstnämnda paragraf synts vara
överflödig.

5 §•

I denna paragraf har allenast gjorts den ändring, att hänvisningen till vissa
paragrafer i skiftesstadgan utbytts mot hänvisning till motsvarande paragrafer
i förslaget till lag om delning av jord å landet.

6 §■

I denna paragraf hava orden »eller om ägoutbyte mellan stadsjord och jord
å landet» uteslutits. Beträffande den sålunda föreslagna ändringen hänvisas
till 1918 års betänkande sid. 443. Emellertid må anmärkas, att vid den del
av ägoutbytesförrättning, som utgöres av ägornas gradering, gode män städse
skola närvara enligt vad som föreskrives i 2 kap. 1 § andra stycket i förslaget
till lag om delning av jord å landet, vilken föreskrift givetvis skall tilllämpas
å ägoutbyte, varom ovan sägs.

11 §•

I 1 mom. av denna paragraf hava insatts två nya stycken, det tredje och
det fjärde. Tredje stycket har tillkommit i ändamål att ernå överensstämmelse

Kung!. Maj:ts proposition Nr 38.

309

med föreskriften i 20 kap. 3 § andra stycket i förslaget till lag om delning
av jord å landet. Fjärde stycket tjänar samma ändamål. Att i fråga om talan
emot samt fastställelse av förrättning för utbrytande av servitut, varom i förevarande
paragraf är fråga, 21 kap. i förslaget till lag om delning av jord å
landet skall äga tillämpning, följer av stadgande i 1 § i förslaget till promulgationslagen.

I detta sammanhang må anmärkas, att föreskriften i 3 § sista stycket samt
i 5 § av 20 kap. i förslaget till jorddelningslag icke erhållit motsvarighet i
fastighetsbildningslagen. Med hänsyn till den innebörd, begreppet skifteslag
äger i fråga om jord i stad, lärer nämnda förhållande icke vara ägnat att
förvåna. Att göra de för landsbygden föreslagna bestämmelserna om bildande
av gemensamhetsskog utan sammanhang med laga skifte tillämpliga för stad
har ej heller ansetts böra komma i fråga, helst som bildande av dylik skog
i sammanhang med skifte i stad svårligen kan tänkas förekomma.

Föreskriften i 12 §, sådan densamma för närvarande lyder, har enligt förslaget
ersatts med stadgande i 14 § av 5 kapitlet. Förstnämnda paragraf
har således ansetts kunna utgå. Detsamma är förhållandet med 13 §, vilken
lärer hava blivit överflödig med hänsyn till föreskrifterna i 21 kap. 40 §
tredje stycket och 41 § andra stycket tredje punkten av förslaget till lag om
delning av jord å landet ävensom i 1 § av förslaget till promulgationslag.
I fråga om upphävandet av byggnadsnämnds klagorätt hänvisas till vad förut
anförts beträffande avstyckning.

Beträffande promulgationsbestämmelserna hänvisas till vad i fråga om
motsvarande föreskrifter till förslaget till lag om delning av jord å landet
blivit anfört.

Förslag

till

LAG

om ändrad lydelse av 6 § i förordningen den 16 juni 1875
(nr 42) angående lagfart å fång till fast egendom.

Ändxäng har föreslagits beträffande 3 mom. i omförmälda paragraf. Ändringsförslaget
står i sammanhang med vad i 13 kap. 12 § sista stycket av
förevarande förslag föreskrivits rörande rätt i vissa fall för delägare, att, på
grund av åtkomsthandling, avseende upplåtelse av visst till gränserna bestämt
område, erhålla ägolott åt sig utlagd; lagfart å fång, varom nu är sagt, synes

310

Kungl. Maj:ts proposition Nr H8.

där på grund av fånget ägolott utlägges vid laga skifte, böra meddelas
först sedan fastställelse av skiftet ägt rum. Att för de fall, där talan mot
beslut om fastställelse av jorddelningsförrättning må föras, lagfart å fång till
jord, som genom förrättningen utbrutits till särskild fastighet, bör beviljas
först sedan beslutet vunnit laga kraft eller blivit genom slutligt utslag fastställt,
lärer vara uppenbart.

Givetvis bör vad sålunda stadgats icke äga tillämpning, där överlåtelse av
område ägt rum före den dag, då nya lagen träder i kraft, samt med avseende
å utbrytning av området jordavsöndringsinstitutet kommer till användning.
Hänsyn härtill har tagits vid avfattandet av promulgationsbestämmelserna.

Förslag

till

LAG

om ändring i vissa delar av förordningen den 16 juni 1875
nr 42 s. 12) angående inteckning i fast egendom.

24 §.

I första stycket av 2 mom. av förevarande paragraf hava insatts orden
»eller utfaller--— fastighet häftar». Det sålunda gjorda tillägget har för anletts

av föreskrifterna i 14 kap. 15 § andra stycket i förslaget till delning
av jord å landet, enligt vilket ersättningsbelopp, som i anledning av laga
skifte tillkommer delägare, i vissa fall skall fördelas mellan vederbörande
inteckningsinnehavare.

36 §.

1 2 mom. av paragrafen hava insatts orden »eller att vid fördelning —
— — egendom häftar». Beträffande anledningen till det sålunda gjorda
tillägget hänvisas till vad ovan anförts.

37 §.

I 5 mom. har vidtagits den ändring, som betingas av avstyckningsinstitutets
införande å landet såsom ersättning för bl. a. jordavsöndringsinstitutet.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

311

Förslag

till

LAG

om ändrad lydelse av 6 § i lagen den 18 oktober 1907
(nr 83) angående ryttare-, soldat- och båtsmanstorps befriande
i vissa fall från ansvar för inteckningar i stamfastigheten.

16 § har vidtagits den ändring, som betingas av avstyckningsinstitutets
införande å landsbygden såsom ersättning för bl. a. jordavsöndringsinstitutet.

Förslag

till

LAG

om ändrad lydelse! av 5 § i lagen den lO juli 1899 (nr 58)
om ersättning av allmänna medel i vissa fall för skada,
som förorsakats av ämbets- eller tjänsteman.

I 5 § av nämnda lag hava insatts orden »ersättningsbelopp---ned satt».

Beträffande anledningen till det sålunda gjorda tillägget hänvisas till
191.8 års betänkande sid. 306.

Förslag

till

LAG

om ändrad lydelse av 7 § i lagen den 30 september 1904
(nr 48) om samäganderätt.

I omförmälda paragraf har vidtagits allenast den ändring, att uttrycken
»hemmansklyvning» och »klyvning» utbytts mot »laga skifte».

312

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

Förslag

till

LAG

om ändrad lydelse av 1 6 och 34 §§ i lagen den 5 juli 1907
(n:r 48) om enskilda vägar på landet.

16 §.

I denna paragraf har vidtagits den ändring, att hänvisningen till vissa bestämmelser
i skiftesstadgan utbytts mot hänvisning till motsvarande föreskrifter
i förslaget till lag om delning av jord å landet.

34 §.

I denna paragraf hava insatts orden »och underhåll». Tillägget har föranletts
av föreskrifterna i 9 § första stycket i 10 kap. av förslaget till lag om
delning av jord å landet.

Förslag

till

LAG

om säkerhet för utbekommande av vissa ersättningar i
anledning av laga skifte.

Detta förslag är avsett att utsträcka de i lagen den 1 maj 1885 angående
säkerhet för utflyttningsbidrag m. m. i anledning av laga skifte givna bestämmelser
att gälla samtliga de ersättningar, vilka enligt förslaget till lag
om delning av jord å landet kunna komma i fråga att gäldas av ägare av
jord, som ingått i laga skifte. Särskild motivering för en dylik utsträckning
synes icke vara av nöden. I formellt avseende har ansetts lämpligast, att
berörda lag den 1 maj 1885 upphör att gälla samt ersättes av en ny lag,
upptagande de sålunda föreslagna bestämmelserna.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

313

Förslag

till

LAG

om sammanläggning i vissa fall av fastigheter å landet.

1 §•

Denna paragraf motsvarar 1 § i 1920 års förslag samt 1 § i 1918 års
förslag. Enligt 1918 års förslag tilläts sammanläggning av genom laga delning
utbrutna ägolotter endast i det fall, att ägolotterna utbrutits vid samma
förrättning, eller, med andra ord, gången av sammanläggningen måste vara
motsatt gången av uppdelningen. Jämför 1918 års betänkande sid. 467.
Denna inskränkning bortföll i 1920 års förslag; utbrutna ägolotter kunde
med varandra sammanläggas oberoende av uppdelningens gång, dock att
ägolotterna måste tillhöra ett och samma primära skifteslag. Mot den sålunda
föreslagna utsträckningen av rätten till sammanläggning gjordes erinran av
lagrådet i dess över sistberörda förslag avgivna yttrande, därvid lagrådet, på
sätt jämväl tidigare i förevarande lagstiftningsärende framhållits, påpekade
att en dylik frihet vid sammanläggningsförfarandet kunde tänkas åstadkomma
viss oreda i skifteslagsförhållandena. Se härom lagrådets yttrande. Det torde
ej heller kunna förnekas att nämnda menliga påföljd kan i vissa fall inträda,
därest förslag innefattande dylik större frihet till sammanläggning av utbrutna
ägolotter varder upphöjt till lag. Å andra sidan synas praktiska hänsyn tala
för en mindre snäv begränsning av rätten till sammanläggning i förevarande
fall; de fördelar, vilka man genom sammanläggningsförfarandet avser att
vinna, torde knappast i önskvärd utsträckning komma att inträda där ej
rätten till sammanläggning göres i möjligaste mån fri. Jämför skrivelse av
kolonisationskommittén, införd i 1920 års betänkande, sid. 349, jämte promemoria.
De befarade olägenheterna i skifteslagshänseende, varom ovan talats,
torde huvudsakligen göra sig gällande vid omdelningar, avseende sekundära
skifteslag; det kan emellertid anses såsom föga sannolikt, att dylika omdelningar
i större utsträckning komma att äga rum. I anslutning till vad ovan
framhållits har vid utarbetandet av förevarande förslag synts riktigast att i
nu omförmälda hänseende bibehålla 1920 års förslag i sakligt hänseende
oförändrat.

Enligt sistberörda förslag tillätes sammanläggning av, bland annat, delar
av skilda jordeboksenheter, vilka ingå i ett skifteslag, som icke undergått
laga delning. Motsvarande föreskrift har, bortsett från det medgivande till
dylik sammanläggning, som stadgandet i sista stycket i paragrafen innefattar,
icke upptagits i förevarande förslag; beträffande skälet härtill hänvisas till
lagrådets yttrande. Sista stycket av paragrafen saknar motsvarighet i de

314

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

tidigare förslagen; i fråga om dess innehåll hänvisas till lagrådets utlåtande.
Jämväl beträffande den omredigering, för vilken vissa delar av första paragrafen
i 1920 års förslag vid överarbetningen gjorts till föremål, hänvisas till
lagrådets yttrande. Att märka är, att enligt förslaget sammanläggning av
fastighet, som bildats genom avsöndring eller avstyckning, med stamfastigheten
icke är tillåten, med mindre stamfastighetens ägor utlagts genom laga
delning. Undantag från denna regel äger rum allenast där stamfastigheten
utgöres av hel jordeboksenhet samt i det fall, varom i sista stycket av
förevarande paragraf sägs. Nu omnämnda regel framgår även av 3 § i
förslaget.

2 §■

Denna paragraf motsvarar 2 § i 1920 års förslag samt 2 § i 1918 års
förslag. De i förhållande till 1920 års förslag vidtagna ändringar äro av
redaktionell natur. Liksom i 1920 års förslag saknas i förevarande förslag
motsvarighet till sista stycket i 2 § av 1918 års förslag. Den i berörda stycke
upptagna regel har ansetts icke stå väl tillsammans med den frihet i avseende
å sammanläggning av fastigheter, som enligt förevarande förslag
äger rum.

3 §.

Denna paragraf motsvarar 3 § i 1920 års förslag ävensom föreskrift i
första stycket av promulgationsbestämmelserna till lagen om fastighetsbildning
i stad. Beträffande i 1920 års förslag vidtagna jämkningar hänvisas till
lagrådets yttrande.

4 §.

Denna paragraf återgiver 4 § i 1920 års förslag och 4 § i 1918 års förslag
samt motsvarar föreskrift i 4 kap. 1 § andra stycket, sista punkten i
lagen om fastighetsbildning i stad.

5 §.

Denna paragraf motsvarar 5 § i 1920 års förslag, föreskrift i 5 § av 1918
års förslag, ävensom föreskrift i 4 kap. 1 § andra stycket av lagen om
fastighetsbildning i stad.

6 §.

Första stycket av denna paragraf motsvarar 6 § i 1920 års förslag, föreskrift
i 5 § av 1918 års förslag ävensom föreskrift i 4 kap. 1 § andra stycket
av lagen om fastighetsbildning i stad. Ett i förhållande till 1920 års
förslag gjort tillägg är av redaktionell natur. Jämför 1920 års förslag sid. 299.

Andra stycket i paragrafen saknar motsvarighet i de tidigare förslagen.
Med det i nämnda stycke upptagna stadgande må jämföras föreskriften i 11
§ första stycket andra punkten av förevarande förslag. I regel torde väl i
nu avsedda fall yttrande av förrättningslantmätare komma att bifogas ansökningen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

315

7 §•

Denna paragraf motsvarar 7 § i 1920 års förslag, första stycket av 6 § i
1918 års förslag samt 4 kap. 2 § första stycket av lagen om fastighetsbildning
i stad. Beträffande sammanläggningsärendenas förläggande till skiftesdomstol,
se 1920 års förslag sid. 297 och 300. Vid paragrafens avfattning
har iakttagits, att jämväl fastighet, vilken icke motsvaras av bestämt område
å marken, i vissa fall kan utgöra föremål för sammanläggning.

Sista stycket av paragrafen, vilket saknar motsvarighet i de tidigare förslagen,
har insatts på grund därav, att den prövning av frågan om medgivande
till sammanläggning av fastigheter, som med hänsyn till den s. k.
norrländska uppsiktslagen i vissa fall varder erforderlig, enligt förevarande
förslag förlagts till skiftesdomstolen eller dess ordförande.

8 §.

Denna paragraf motsvarar 8 § i 1920 års förslag ävensom 8 § i 1918
års förslag. I anslutning till vidtagna jämkningar må anmärkas, att sammanläggning
av en avsöndrad lägenhet A, från vilken avgäld skall utgå till
stamhemmanet, med en fastighet B tydligen icke bör hindras av den omständighet,
att avgäld från A skall utgå, såvida nämligen fastigheten B jämväl
utgör avsöndrad lägenhet. Jämför 1918 års betänkande sid. 473.

9 §.

Donna paragraf motsvarar 9 § i 1920 års förslag, 10 § i 1918 års förslag
samt 4 kap. 3 § av lagen om fastighetsbildning i stad; närmare redogörelser
för paragrafens innehåll synes icke erfordras.

Förevarande förslag upptager icke någon motsvarighet till stadgandet i 10
§ av 1920 års förslag. Att ålägga ägodelningsdomaren såsom tjänsteplikt införskaffande
av utredning i ett av enskild part anhängiggjort ansökningsärende
synes icke lämpligen böra ifrågakomma.

10 §.

Denna paragraf motsvarar 11 § i 1920 års förslag. Beträffande vidtagna
ändringar hänvisas till av lagrådets majoritet avgivet yttrande.

11 §•

Denna paragraf motsvarar 12 § i 1920 års förslag samt 6 § andra stycket
i 1918 års förslag. Beträffande infordrande av yttrande från förrättningslantmätare,
där sammanläggning sökes i sammanhang med laga skifte, må
anmärkas, att där ansökningen, på sätt väl oftast torde komma att ske, åtföljes
av dylikt yttrande, nytt utlåtande givetvis icke skall infordras, därest ej
särskilda omständigheter sådant föranleda.

316 Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

12 §.

Denna paragraf motsvarar 13 § i 1920 års förslag. Särskild redogörelse
för paragrafens innehåll synes icke erforderlig.

13 §.

Denna paragraf motsvarar 14 § i 1920 års förslag, 7 § i 1918 års förslag,
föreskrift i 4 kap. 2 § andra stycket av lagen om fastighetsbildning i stad
samt 2 § första stycket i lagen den 8 november 1912 om sammanläggning
av frälseränta med den fastighet, varav räntan utgår.

14 §.

Första stycket av denna paragraf motsvarar första stycket av 15 § i 1920
års förslag, 9 § i 1918 års förslag, föreskrift i 4 kap. 2 § andra stycket av
lagen om fastighetsbildning i stad samt 2 § andra och tredje styckena av
berörda lag den 8 november 1912.

Andra stycket av förevarande paragraf återgiver andra stycket av 15 §
i 1920 års förslag. Jämför 1920 års betänkande sid. 301.

Med näst sista stycket av förevarande paragraf må jämföras sista punkten
av 24 § andra stycket i 22 kap. av 1920 års förslag. Av 40 § fjärde stycket
samt stadgande i 41 § andra stycket i 21 kap. i förslaget till lag om delning
av jord å landet framgår, att fastställelse å avstyckningen i förevarande
fall icke må meddelas.

Sista stycket av paragrafen har föranletts av den nya lagstiftningen om
återköpsrätt till fast egendom. I fastighetsbildningslagen motsvaras detsamma
av 3 kap. 3 § sista stycket.

År hel fastighet föremål för återköpsrätt, är det givet, att den fastighet ej
bör få ingå i sammanläggning utan medgivande av återköpsrättens innehavare.
Har del av fastighet överlåtits för att sammanläggas med annan fastighet,
måste givetvis säljaren anses hava i och med överlåtelsen medgivit, att
den försålda ägovidden sammanlägges med köparens fastighet. För detta fall
behövas således icke några särskilda bestämmelser. Emellertid kan enligt 19
kap. 1 § i förslaget till lag om delning av jord å landet ägare av fastighet
låta avstycka viss del av fastigheten för att sammanläggas med annan honom
tillhörig fastighet. För den händelse den fastighet, från vilken avstyckningen
sker, är föremål för återköpsrätt, bör sammanläggning av det avstyckade området
med den andra fastigheten tydligen icke få ske, med mindre medgivande
till sammanläggningen lämnas av återköpsrättens innehavare. I anslutning till
vad ovan anförts har sista stycket av 14 § i förslaget avfattats.

15 §.

Denna paragraf motsvarar 16 § i 1920 års förslag. De i nämnda förslag
företagna jämkningar äro av huvudsakligen redaktionell natur. De sammanhänga
med de i förslaget till lag om delning av jord å landet intagna bestämmelser
rörande ägodelningsrätternas organisation.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

317

Stadgandet i sista stycket saknar annan motsvarighet i 1920 års förslag
än föreskrifterna i 17 §. Särskild motivering för detsamma synes icke erforderlig.

16 §.

Denna paragraf motsvarar 18 § i 1920 års förslag, 12 § i 1918 års förslag
stadgande i 4 kap. 2 § andra stycket i lagen om fastighetsbildning i
stad ävensom 8 § i ovannämnda lag den 8 november 1912.

17 §.

Denna paragraf återgiver utan förändring i sak 19 § i 1920 års förslag
13 § i 1918 års förslag samt motsvarar föreskrift i 4 kap. 2 § andra stycket
i lagen om fastighetsbildning i stad.

18 §.

Denna paragraf motsvarar 20 § i 1920 års förslag, 14 § i 1918 års förslag
samt föreskrift i 4 kap. 2 § andra stycket av lagen om fastighetsbildning
i stad.

19 §.

Denna paragraf motsvarar 15 § andra stycket i 1918 års förslag samt så
vitt angår andra stycket föreskrift i 21 § i 1920 års förslag.

Att överlantmätaren såsom förare av jordregistret måste erhålla kännedom
om utgången av sammanläggningsärende, där förordnande om sammanläggning
av fastigheter meddelats, är uppenbart. Då han avgivit utlåtande i ärendet,
synes underrättelse om ärendets utgång böra lämnas honom, även där
ansökningen icke bifallits.

Föreskriften i andra stycket av paragrafen må jämföras med 20 § i förevarande
förslag.

20 §.

Denna paragraf motsvarar föreskrifter i 21 § i 1920 års förslag, i 15 §
av 1918 års förslag, i 4 kap. 2 § andra stycket i lagen om fastighetsbildning
i stad ävensom 9 § i ovannämnda lag den 8 november 1912.

21 §.

Denna paragraf saknar motsvarighet i de tidigare förslagen. Beträffande
gällande rätts ståndpunkt i den i paragrafen behandlade fråga, lärer vara uppenbart
att talan mot underrätts beslut i sammanläggningsärende får fullföljas
i vanlig ordning. Att den, vars rätt beröres av ägodelningsdomares eller
ägodelningsrätts beslut i sammanläggningsärende, bör äga rätt att fullfölja
talan mot beslutet, synes givet. I fall, varom i 10 § i förevarande förslag
sägs, torde talerätt mot beslutet icke kunna förmenas jordbrukskommission.

318

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

Förslag

till

LAG

om ändrad lydelse av 11 kap. 2 § jordabalken.

Förevarande förslag innebär, att i andra stycket av 2 § i 11 kap. jordabalken
insattes orden »eller där å landet--------annan

fastighet». Om således ägaren av fastigheten B till ägaren av fastigheten A
säljer visst område av B för att sammanläggas med A, skall enligt förslaget
ägaren av B icke åtnjuta säkerhet för köpeskillingen i det sålda området.
Närmare motivering för förslaget lärer icke vara erforderlig.

Förslag

till

LAG

om insändande till hovrätt av ägodel ni ngsrätts protokoll,
så ock av protokoll i mål eller ärende, som handlagts av
ägodelningsdomare eller annan ordförande i ägodelningsrätt
eller av överlantmätare.

Förevarande förslag motsvarar 138 § skiftesstadgan, första punkten. Lagen
den 26 mars 1915 innefattande vissa bestämmelser om insändande till hovrätt
av underrätts dombok skall således tillämpas i fråga om ägodelningsrätts
protokoll, så ock i fråga om protokoll i mål eller ärende, som handlagts
av ägodelningsdomare eller ordförande i ägodelningsrätt i stad eller,
jämlikt 21 kap. 41 § tredje stycket i lagen om delning av jord å landet, av
överlantmätare. Härvidlag är att märka, att mål angående fastställelse av laga
skifte eller avstyckning givetvis böra, vare sig besvär över skiftet eller avstyckningen
anförts eller icke, anses såsom mål angående delning av jord
samt följaktligen upptagas i det exemplar av skiftesmyndighetens dombok
eller protokoll, som skall insändas till vederbörande hovrätt. Detsamma gäller
protokoll över förrättningar, om vilka i 20 kap. 1, 3, 5 och 8 §§ i förslaget
till lag om delning av jord å landet sägs. Dombok och protokoll, varom nu
är fråga, lärer böra i sin helhet till hovrätten insändas.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

319

Förslag

till

LAG

om ändrad lydelse av 2 § ll:o i lagen den 26 maj 1909
(nr 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts reger ngsrätt.

Förslaget innebär, att från de i 2 § ll:o i lagen den 26 maj 1909 om
Kungl. Maj:ts regeringsrätt uppräknade mål bortfalla mål om avsöndring från
fastighet under enskild äganderätt eller stadgad åborätt, mål om avstyckning
av område, som ej ingår i tomtindelning, samt mål om tillstånd till ägostyckning.
För den händelse, jämlikt äldre lagbestämmelse, talan i mål, om
vilket nu är sagt, fullföljes hos Konungen i statsdepartement, skall det emellertid
givetvis tillkomma regeringsrätten att handlägga målet. Stadgande härom
har meddelats i övergångsbestämmelserna.

320

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 88.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 4 januari 1926.

Närvarande: Justitierådet Svedelius, regeringsrådet Palmgren, justitierådet
Christiansson, justitierådet Högstedt.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 21 augusti
1924, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i
§ 87 regeringsformen avsedda ändamål inhämtas över upprättade förslag till

1) lag om delning av jord å landet;

2) lag om vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen om delning
av jord å landet;

3) lag om ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning
i stad;

4) lag om ändrad lydelse av 6 § i förordningen den 16 juni 1875 angående
lagfart å fång till fast egendom;

5) lag om ändring i vissa delar av förordningen den 16 juni 1875 angående
inteckning i fast egendom;

6) lag om ändrad lydelse av 6 § i lagen den 18 oktober 1907 angående
ryttare-, soldat- och båtsmanstorps befriande i vissa fall från ansvar för inteckningar
i stamfastigheten;

7) lag om ändrad lydelse av 5 § i lagen den 10 juni 1899 om ersättning

av allmänna medel i vissa fall för skada, som förorsakats av ämbets- eller

tjänsteman;

8) lag om ändrad lydelse av 7 § i lagen den 30 september 1904 om samäganderätt; 9)

lag om ändrad lydelse av 16 och 34 §§ i lagen den 5 juli 1907 om enskilda
vägar på landet;

10) lag om säkerhet för utbekommande av vissa ersättningar i anledning
av laga skifte;

11) lag om sammanläggning i vissa fall av fastigheter å landet;

12) lag om ändrad lydelse av 11 kap. 2 § jordabalken;

13) lag om insändande till hovrätt av ägodelningsrätts protokoll så ock av
protokoll i mål eller ärende, som handlagts av ägodelningsdomare eller annan
ordförande i ägodelningsrätt eller av överlantmätare; samt

14) lag om ändrad lydelse av 2 § ll:o) i lagen den 26 maj 1909 om Kungl.
Maj:ts regeringsrätt.

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 38.

321

Genom särskilda Kungl. Maj:ts på föredragning av chefen för justitiedepartementet
nedannämnda dagar fattade beslut hade följande framställningar blivit
till lagrådet överlämnade för att tagas i övervägande vid avgivande av det
genom remissen den 21 augusti 1924 infordrade utlåtandet, nämligen

den 5 december 1924: en av Lars Olsson i Kinsta m. fl. jordägare i Söderala
socken till chefen för justitiedepartementet ingiven skrivelse den 1 december
1924, däri de hemställt, att i ny skifteslagstiftning måtte införas vissa bestämmelser
rörande skiftesvitsord;

den 13 februari 1925: en av lantmäteristyrelsen med underdånig skrivelse
den 30 januari 1925 överlämnad utredning angående beräknande vid skiftesförrättningar
av ersättning mellan delägare för odling, hävd och minskad avkastning
in. in.;

den 18 juni 1925: en av lantmäteristyrelsen till Kungl. Maj:t ingiven skrivelse
den 8 juni 1925, däri styrelsen hemställt om vissa ändringar i ovannämnda
förslag till lag om delning av jord å landet;

den 20 juli 1925: en från länsarkitekten i Stockholms län Edvin Stenfors
till justitiedepartementet inkommen skrivelse med förslag till vissa ändringar i
gällande bestämmelser angående ägostyckning m. m. jämte däröver av lantmäteristyrelsen,
överståthållarämbetet och länsstyrelserna avgivna underdåniga
utlåtanden;

den 13 november 1925: en av lantmäteristyrelsen till Kungl. Maj:t ingiven
framställning den 7 februari 1924, däri styrelsen hemställt om vissa ändringar
i lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad, ävensom däröver av
byggnadsstyrelsen och fastighetsregisterkommissionen avgivna underdåniga
utlåtanden; samt

den 21 november 1925: en av ordföranden hos de inom justitiedepartementet
tillkallade sakkunniga för revision av gällande lagstiftning om stadsplan
och tomtindelning m. m. re v i sionssek r e t e r a r e n Michael Ehrenborg avgiven
promemoria angående ovan omförmälda förslag till lag om delning av
jord å landet, såvitt rörde städerna och de stadsliknande samhällena.

Ifrågavarande lagförslag, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet
föredragits av hovrättsrådet Bertil Wieselgren, med undantag av förslagen
till lag om sammanläggning i vissa fall av fastigheter å landet och
till lag om ändrad lydelse av 11 kap. 2 § jordabalken, vilka föredragits av
generaldirektören Gustaf Grefberg.

I anledning av förslagen avgåvos följande yttranden av lagrådet och dess
särskilda ledamöter.

Lagrådet:

Sedan de av den s. k. jordstyckningskommissionen ar 1920 avgivna förslagen
till lag om delning av jord å landet in. fl. därmed sammanhängande
författningar granskats av lagrådet, som den 4 oktober 1922 avgav utlåtande.

Bihang till riksdagens ''protokoll 1926. 1 samt. 31 höft. (Nr 38.) 21

322

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 38.

såvitt angick förslagens huvudgrunder, hava dessa förslag inom justitiedepartementet
undergått överarbetning. Vid denna överarbetning — därvid till en
början upprättades ett preliminärt utkast till lagförslag i ämnet, över vilket
utkast lantmäteristyrelsens yttrande inhämtades, — hava de erinringar, lagrådet
eller dess flesta ledamöter i berörda utlåtande framställt, i regel iakttagits.
I vilka huvudsakliga hänseenden de överarbetade förslagen i det skick,
samma förslag den 21 augusti 1924 remitterades till lagrådet, skilja sig från
jordstyckningskommissionens motsvarande förslag, framgår av departementschefens
yttrande till statsrådsprotokollet samma dag jämte den vid protokollet
fogade promemorian.

Det granskningsarbete, som i anledning av nämnda remiss av lagrådet i
dess nuvarande sammansättning företagits, har omfattat de remitterade lagförslagens
såväl huvudgrunder som detaljer. På sätt här nedan avgivna yttranden
utvisa, har lagrådet funnit sig böra hemställa om åtskilliga ändringar
i och tillägg till de föreslagna stadgandena. I vissa avseenden, som icke i
nämnda yttranden närmare berörts, har lagrådet funnit det tveksamt, huruvida
den ståndpunkt, de remitterade förslagen därutinnan intaga, borde godkännas.
Detta gäller i synnerhet den nu likasom i förslagen av år 1918 och
1920 föreslagna sammanslagningen av de nuvarande jorddelningsformerna
ägostyckning och jordavsöndring till ett gemensamt institut, avstyckning, ävensom
den likaledes från de tidigare förslagen upptagna bestämmelsen om överflyttande
från de allmänna domstolarna till ägodelningsrätterna av rågångstvister
och vissa andra mål, vilka äga sammanhang med laga skifte eller
annan jorddelningsförrättning. Med hänsyn särskilt därtill, att stadgandena
härutinnan blivit principiellt godkända i utlåtandet den 4 oktober 1922, har
lagrådet emellertid funnit sig böra lämna förslagen i dessa delar utan erinran.

Förslaget till lag om delning av jord å landet.

1 kap.

Kubriken.

Lagrådet:

Genom orden »om äldre delnings bestånd» har angivits, att i kapitlet meddelas
bestämmelser om villkoren för rätt alt erhålla laga skifte å ägor, som
tidigare varit föremål för delning. Däremot lämnas här ingen antydan, att
jämväl frågan om rätt till skifte å förut odelad jord behandlas i kapitlet.
Denna ofullständighet skulle försvinna, om — med anslutning till ordalagen
i motsvarande kapitelöverskrift i gällande skiftesstadga •— i senare delen av
rubriken i stället angåves, att kapitlet handlar om rätt att söka och erhålla
laga skifte. En dylik allmän formulering täcker samtliga stadganden om skiftesvitsord,
evad den jord, varom fråga är, blivit förut delad eller icke, och gör

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 38.

323

överflödig en särskild erinran i rubriken därom, alt i kapitlet behandlas frågan
om äldre delnings bestånd.

1 §.

Lagrådet:

Mot den i första stycket givna definitionen å laga skifte har av lantmäteri''
styrelsen anmärkts, att orden »på mätning och uppskattning grundad» icke
på ett uttömmande sätt återgiva förfaringssättet i lantmäteritekniskt avseende.
I anledning härav och då nämnda ord icke torde vara erforderliga för ett
tydligt utmärkande av vad med laga skifte förstås, synas de böra uteslutas.

Vid formuleringen av den i andra stycket lämnade förklaringen av uttrycket
förfång såsom liktydigt med minskning i värde å fastighet utöver vad för
varje särskilt fall må vara medgivet synes av ordalagen att döma uppmärksamheten
närmast hava varit riktad å de stadganden i förslaget, där i fråga
om vissa åtgärder, vilka ingå såsom moment i ett laga skifte eller understundom
kunna företagas utan samband med sådant, föreskrives, att de få
vidtagas allenast om det kan ske utan att medföra förfång. Detta bestyrkes
ock av den vid remissprotokollet fogade promemorian, i det de exempel,
som däri anföras på fall, där dylik värdeminskning är medgiven (1 kap. 19 §
andra stycket, 8 kap. 2 § och 13 kap. 2 § andra stycket), alla hänföra sig
till särskilda åtgärder av omförmälda slag.

Uttrycket förfång förekommer emellertid även i definitionen å laga skifte
i paragrafens första stycke. Jämväl då uttrycket, såsom där är fallet, hänför
sig till resultatet av ett laga skifte i dess helhet, synes den i andra stycket
givna förklaringen kunna äga tillämplighet. Då det stadgas, att laga skifte
skall ske utan någon delägares förfång, torde detta innebära, att varje ägolott
skall — för att begagna ett av lagrådet i utlåtandet den 4 oktober 1922 använt
uttryckssätt — »utgå ur skiftet med lika värde som den hade vid dess
intagande i skiftet» eller med andra ord utan minskning i värde. Härvid må
dock beaktas, att detta värde icke nödvändigtvis måste ligga i fastigheten
såsom sådan utan i vissa i lagen särskilt angivna hänseenden kan redovisas
med tillgodohavanden av annat slag, nämligen fordringar, som enligt verkställd
likvid tillkomma fastigheten i ersättning för utflyttning, odling o. d.
Även i avseende härå må man vara berättigad tala om en av lagen för särskilda
fall medgiven minskning i fastighets värde, vilken icke är att beteckna
som förfång.

Skall i detta sammanhang givas en förklaring av uttrycket förfång, synes
med hänsyn till vad nu anförts densamma böra avse detta uttryck i såväl
ena som andra sammanställningen. För att bestämmelsen otvetydigt må erhålla
sådan allmän karaktär, bör en omredigering ske, därvid åt bestämmelsen
torde kunna givas ungefärligen den avfattning, att skifte sker utan någon delägares
förfång, då skiftet för fastighet, som ingår däri, icke länder till minskning
i värde utöver vad i vissa avseenden föranledes av särskilda stadganden

824

Knngl. Maj:ts Proposition Nr DS.

i förevarande lag, och att, därest eljest i lagen såsom villkor för viss åtgärd
är stadgat, att åtgärden kan ske utan förfång, därmed avses, att åtgärden
icke medför dylik påföljd för fastighet, som beröres av åtgärden. I senare
punkten lärer förfånget icke böra hänföras allenast till delägare. Såsom framgår
exempelvis av 1 kap. 22 §, kan det nämligen stundom gälla prövning
av fråga om förfång för fastighet, som ej tillhör skifteslaget och vars ägare
således icke i egentlig mening kan betecknas som delägare däri.

Den föreslagna avfattningen av tredje stycket synes kunna giva anledning
till den missuppfattningen, att sämjevis delad jord ej enligt förslaget skulle
vara direkt hänförlig till oskiftad jord. Anses av praktiska skäl ett stadgande
av här avsedda innehåll böra bibehållas, torde därför en omredigering
böra ske.

2 §.

Lagrådet:

Vid klyvning av hemman eller hemmansdel har ofta uppstått fråga, om
och i vad mån stadgandet i 78 § skiftesstadgan, att all skifteslagets mark
skall i skiftet ingå, innebär, att i förrättningen skall intagas jämväl hemmanets
eller hemmansdelens andel i samfällighet, däri även andra äga del, och att
för sådant ändamål först skall föranstaltas om skifte å denna samfällighet
mellan delägarna däri. Såsom allmän regel torde kunna anses gälla, att sådan
lott måste utbrytas och ingå i klyvningen, för att fastställelse å denna skall
kunna erhållas, förutsatt dock att samfälligheten ej är att hänföra till undantag
för delägarnas gemensamma behov, i vilket fall uppdelning därav i dylikt
sammanhang skulle sakna fog.

Att någon ändring i vad sålunda vunnit tillämpning skulle vara åsyftad
genom remitterade förslaget, har man så mycket mindre skid att antaga,
som motsatsen tydligt uttalas i motiven till 1918 års förslag (s. 158) och
något härifrån avvikande uttalande icke gjorts i motiven till de senare förslagen.
Det kan dock befaras, att en annan slutsats skulle kunna dragas avvissa
uttryck i de nu föreslagna stadgandena, särskilt den i 2 § förekommande
definitionen å skifteslag såsom varande område, vilket lagligen ensamt
för sig kan göras till föremål för laga skifte, sammanställd med att under 2
i samma paragraf till skifteslag hänföres ägolott, vilken vid lagligen gällande
lantmäteriförrättning utlagts inom ursprungligt skifteslag. Till undvikande av
dylikt befarat missförstånd hemställes om sådan ändring av 2 § att, i huvudsaklig
överensstämmelse med vad i tidigare förslag varit fallet, första stycket
inledes med orden »Laga skifte förrättas å skifteslag. Till skifteslag äro att
hänföra».

Tillika kan ifrågasättas, om ej genom ett direkt stadgande uttryck borde
givas åt den regel, som, på sätt ovan angivits, får anses vara i förslaget
godtagen att gälla i förevarande hänseende. Härvid bör beaktas, att med
undantag för gemensamt ändamål synes i detta hänseende böra jämnställas

Kungl. Maj:ts Proposition Nr SH.

825

sådant avskilt vattenområde, varom förmäles i 7 § första stycket. Stadgandet
kunde måhända lämpligen åstadkommas medelst ett tillägg till 6 § av innehåll
att, där skifteslag, som i 2 § under 2 avses, äger andel i samfällighet,
vilken icke är att hänföra till undantag för gemensamt ändamål och icke
utgör jämlikt 7 § första stycket avskilt vattenområde, skall, innan laga skifte
å skifteslaget verkställes, dess andel i samfälligheten, där så lagligen kan ske,
utbrytas för att tillsammans med skifteslagets övriga ägor i skiftet ingå.

Vilken ställning eu genom avsöndring tillkommen fastighet rätteligen intager
vid laga skifte å stamfastigheten, ensam eller i förening med andra fastigheter,
är ej i skiftesstadgan tydligt utsagt, något som ock i praxis lett till
viss osäkerhet. Ej heller i remitterade förslaget återfinnes någon allmän bestämmelse
i detta ämne beträffande fastigheter, tillkomna genom avsöndring
eller avstyckning. Särskilda regler äro visserligen givna rörande bland annat
rätt för dylika fastigheters ägare att påkalla eller medverka till laga skifte å
skifteslag, däri fastigheterna ingå, men i vilka fall de skola anses ingå i ett
skifteslag, är ingenstädes i lagtexten direkt uttalat. En uttrycklig regel härutinnan
till ledning vid lagtillämpningen synes dock synnerligen önskvärd,
helst fastigheter av ifrågavarande slag enligt förslaget i {lera avseenden erhållit
en annan och mera självständig ställning vid dem berörande skiftesförrättningar
än hittills varit fallet.

Genom avsöndring och avstyckning torde vara avsett att, såvitt rörer kontrahenterna
d. v. s. ägarna av stamhemmanet och lägenheten inbördes, erhålla
en för framtiden bestående reglering av ägoförhållandena. Det synes icke
böra förutsättas, att å någondera sidan finnes tanke på eller intresse av
en ny eller förändrad ägoanordning kontrahenternas fastigheter emellan med
ty åtföljande rubbning av läge eller gränser. Någon förändring härutinnnan
bör icke heller kunna föranledas därav att sedermera ifrågakommer
delning av stamhemmanet, lika litet som en delning av lägenheten bör
hava någon inverkan i detta hänseende. Fastigheterna böra således för framtiden
vara att betrakta som skilda skifteslag, och anledning saknas att indraga
den avsöndrade eller avstyckade lägenheten i ett å stamhemmanet företaget
skifte. Därvid torde dock av andra skäl få från nu antagna regel göras
undantag för det fall, att avsöndringen eller avstyckningen skett från hel by
eller annat ursprungligt skifteslag av dess samfällda mark. Vid ett blivande
laga skifte å skifteslaget i dess helhet torde den sålunda tillkomna fastigheten
ej kunna betraktas som helt utomstående utan böra, såsom dock belägen
inom skifteslagets rågång, i likhet med all annan sådan jord ingå i skifteslaget,
låt vara att med tillämpning av särskilda därom givna föreskrifter
något rubbande av lägenheten ej behöver förekomma.

Ovan angivna huvudregel bör emellertid gälla endast det fall, att skifte ifrågakommer
å stamfastigheten ensam för sig. Skulle däremot laga skifte företagas
å ett större skifteslag, däri stamfastigheten ingår blott som en del, ställer

326

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 38.

sig saken annorlunda. Då är nämligen ej längre fråga allenast om de ursprungliga
kontrahenternas intressen emot varandra, utan det har tillkommit
anspråk från utomstående rättsägares sida — övriga skiftesdelägares — vilka
anspråk ej böra lida intrång i följd av den skedda avsöndrings- eller avstyckningsåtgärden,
däri de ej tagit del, lika litet som en föregående klyvning
av stamfastigheten skulle öva inverkan å deras rätt vid skiftet. Gent emot
berörda anspråk bör tydligen den genom avsöndring eller avstyckning tillkomna
fastigheten ej hava en mera tryggad ställning än stamfastigheten själv
och måste därför liksom denna ingå i skiftet.

Därest man nu vill i lagtexten giva uttryck åt de regler, som ovan antytts
och vilka lära överensstämma med det remitterade förslagets innebörd i denna
del, synes så kunna ske genom ett tillägg till 2 § av innehåll att fastighet,
som bildats genom avsöndring eller avstyckning, skall, där stamfastigheten
utgör skifteslag, som under 2 eller 3 sägs, anses icke ingå i detta skifteslag.

Huvudregeln i sista stycket andra punkten rörande arten av det skifteslag,
som uppstår genom sammanläggning av fastigheter, vilka själva utgöra
skifteslag, lärer innebära, att den genom sammanläggningen uppkomna fastigheten
skall anses såsom skifteslag tillhörande den av de i första stycket
under 1 och 2 angivna grupper, till vilken de i sammanläggningen ingående
fastigheterna äro att hänföra. Då denna mening icke med erforderlig tydlighet
framgår av de använda ordalagen, bör eu omredigering vidtagas.

4 §.

Lagrådet:

Den plats ifrågavarande stadgande erhållit i förslaget synes kunna föranleda
den uppfattningen, att här avsedda ägor, vilka i kameralt avseende höra
till hemman i annat skifteslag än det, inom vilket de äro belägna, icke heller
i skifteslagshänseende äro att betrakta såsom del av sistnämnda skifteslag,
ehuru de under vissa förutsättningar skola intagas i skifte, som övergår detsamma.
Innebörden i stadgandet skulle då vara, att ett särskilt skifteslag
bildas genom sammanförande av främmande ägor med det skifteslag, som i
första hand avses med skiftet. Ett visst stöd för riktigheten av denna uppfattning
synes också kunna hämtas av den omständigheten att i laga skifte,
som omfattar fastighet, till vilken äga av här avsett slag i kameralt avseende
hör, jämväl den särskilda inom annat skifteslag belägna ägan måste intagas.
Av 10 och 13 §§ i förevarande kapitel framgår emellertid, att ägare till vissa
av de ägor, varom i 4 § är fråga, nämligen utjordar och urfjällar, under där
angivna förutsättningar kunna påfordra laga skifte å det skifteslag, där ägorna
äro belägna. Det torde ligga i sakens natur, att vitsord till skifte icke tillkommer
annan än delägare i skifteslaget. Förslagets mening måste därför
antagas vara, att ägare av dylika utjordar och urfjällar i denna sin egenskap
äro skiftesdelägare och att ifrågavarande ägor i skifteslagshänseende ingå i

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 88.

327

det skifteslag, inom vilket de ligga. Men är detta förhållandet, följer av regeln
i 6 §, att de vid skifte å detta skifteslag skola ingå i förrättningen, såvitt ej
särskilt undantag göres för dem. Vad som bör stadgas angående de i 4 §
omförmälda ägorna är således, att de icke skola intagas i skiftet annat än
i den mån sådant erfordras för beredande av lämplig ägoanordning och detta
syfte ej kan vinnas genom ägoutbvte. Ett dylikt stadgande bör emellertid
icke hava sin plats före 6 §. Den naturliga platsen för detsamma synes vara
i eller invid 21 §, enligt vilken vissa andra delägare under angivna förutsättningar
kunna på enahanda sätt befrias från skyldigheten att med sin
mark ingå i skiftet.

I enlighet med det nu anförda hemställes om ändring i förslaget.

5 §.

Lagrådet:

Stadgandet i denna paragraf skiljer sig från de tidigare förslagen härutinnan,
att såsom villkor för sammanförande av flera skifteslag eller områden av olika
sådana till ett skifteslag icke uttryckligen upptagits, att de skifteslag, varom fråga
är, skola samtidigt skiftas. Av den remissprotokollet bifogade promemorian
framgår emellertid, att någon saklig ändring icke avsetts; i promemorian betonas
tvärtom, att sammanföringsåtgärderna icke få vidtagas, med mindre det är avgjort,
att skifte å vart och ett av de särskilda skifteslagen skall komma till
stånd. Att så bör vara förhållandet följer också av den princip, som ligger till
grund för såväl nuvarande skifteslagstiftning som förslaget, nämligen att skifte
ifrågakommer allenast om yrkande därom framställts av behörig delägare i skifteslaget.
Till undvikande av missförstånd bör dock uttrycklig bestämmelse om villkoret
för lagrummets tillämplighet i förevarande fall icke saknas. Med hänsyn
till den av lantmäteristyrelsen gjorda anmärkning, som föranlett uteslutandet
av de äldre förslagens stadgande härutinnan, torde emellertid bestämmelsen,
som erfordras både i punkt 2 och i punkt 3, kunna inskränkas till en erinran
att de skifteslag, varom fråga är, skola skiftas.

6 §.

Lagrådet:

l anledning av en av lagrådets flesta ledamöter vid granskningen av motsvarande
paragraf i 1920 års förslag gjord hemställan har i det remitterade
förslaget inrymts en bestämmelse (10 kap. G §), varigenom möjliggjorts att
vid skifte av vattentäckt område, som är för delägarna samfällt, undantaga
fisket såsom gemensamt. Till frågan, huruvida rätten att sålunda utesluta fiske
från delning bör begränsas till det fall, att det vattentäckta området är för
delägarna samfällt, vill lagrådet återkomma under sistnämnda lagrum. Förslagets
mening är emellertid att, då undantagande av fisket icke sker, skifte
av vattentäckt område skall inbegripa delning av rätten att fiska därå. Väl
må det, såsom i promemorian framhållits, kunna anses ligga i sakens natur

328

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 88.

att den, som vid skifte får sig med äganderätt tilldelad viss del av vattentäckt
område, jämväl skall äga på sätt i lag är medgivet nyttja vattnet å den
honom sålunda tillskiftade delen av området. Med hänsyn till den i förevarande
avseende i fråga om rätten till fiske hittills hos oss rådande rättsuppfattningen
synes dock förslagets mening i denna del, såvitt angår fisket,
höra tydligt utsägas. Detta synes lämpligen kunna ske genom ett tillägg till
förevarande paragraf.

Angående ifrågasatt ytterligare tillägg till paragrafen hänvisas till vad avlagrådet
under 2 § här ovan yttrats.

7 g.

Lagrådet:

Bestämmelsen i första styckets första punkt synes innebära, att därest vid
skifte två eller flera i skifteslaget ingående vattentäckta områden lämnats
oskiftade eller — vad därmed i detta sammanhang jämnställts — med stöd
av äldre lag skiftats endast i avseende å områdenas nyttjande till fiske, dessa
områden skola icke vart för sig utan allenast tillsammans bilda ett skifteslag.
Bestämmelsen innefattar således i själva verket ett undantag från vad eljest
enligt stadgandet i 2 § under 3 gäller eller att varje särskilt område, som
vid lantmäteriförrättning undantagits för gemensamt ändamål eller eljest
lämnats oskiftat, han utgöra ett skifteslag för sig. Åt innebörden av stadgandet,
sådan den ovan angivits, synes böra givas ett direkt uttryck i lagtexten.
Härvid bör iakttagas, att bestämmelsen icke behöver innehålla någon föreskrift
därom, att de oskiftade vattentäckta områdena samtliga skola ingå i
det tilltänkta skiftet; detta följer nämligen direkt av innehållet i 6 §.

Vad i denna första punkt stadgats bör uppenbarligen gälla, även om det
skifte, vid vilket skifteslagets vattentäckta områden lämnats oskiftade, varit
av annat slag än laga skifte. Den begränsning i stadgandets giltighetsområde,
som gjorts därigenom att i stadgandets början talas endast om sådant skifte,
bör följaktligen bortfalla.

Då i andra punkten av samma stycke föreskrives, att visst vattentäckl
område må under angivna förutsättningar uteslutas från skiftet, lärer härmed
icke vara avsett, att området undantages för gemensamt ändamål, utan
meningen i stället vara, att området avskiljes från skifteslaget och skiftet
således kommer att omfatta allenast övriga oskiftade vattenområden. För detta
sätt att ordna saken tala onekligen vissa praktiska skäl, och mot detsamma
synes i och för sig intet vara att erinra. Med hänsyn därtill att på annat
ställe i förslaget (10 kap. 7 §) uttrycket »uteslutas från delningen» begagnas
i en annan betydelse än den ovan angivna, synes emellertid en omredigering
av nu förevarande stadgande till mera tydligt utmärkande av den åsyftade
innebörden vara att förorda.

Kungl. 2faj:ts Proposition Nr 38. 329

8 §.

Lagrådet:

De uttryck, som i förevarande paragraf begagnats för angivande av företag,
varigenom sänka eller vattentäckta ägor blivit torrlagda, hava, såsom motiven
till 1920 års förslag giva vid handen, valts med hänsyn till den i vattenlagen
använda terminologien i fråga om marks torrläggning. Att märka är emellertid,
att i vattenlagen ordet vattenreglering betecknar dels företag, som samtidigt
avser beredande av ökad möjlighet att utnyttja vattenkraft och torrläggning
av mark, och dels reglering av vattnets avrinning ur sjö eller
annan vattensamling eller i vattendrag uteslutande i förstnämnda syfte, samt
att regleringsföretag, varmed åsyftas endast marks torrläggning, i vattenlagen
går under benämningen vattenavledning. Ehuruväl en vattenreglering i vattenlagens
mening i regel lärer vara ett relativt stort företag, är det ingalunda
säkert, att en reglering, även om densamma delvis har till syfte torrläggning
av mark, beträffande verkningarna i detta avseende kan jämnställas med en
större vattenavledning. Att i förevarande sammanhang tala om ett med vattenreglering
jämförligt större vattenavledningsföretag synes därför vara i viss
mån oegentligt. Då i vattenlagen likasom förut i dikningslagen såsom ett
särskilt slag av vattenavledning omnämnes sänkning eller uttappning av sjö,
torde det bäst stämma överens såväl med den bestämmelse i skiftesstadgan,
som ifrågavarande paragraf i förslaget avser att ersätta, som med vattenlagens
terminologi, om här begagnas uttrycket sjösänkning eller annat företag,
avseende torrläggning av mark i större omfattning. Ett särskilt omnämnande
av vattenreglering och invallning erfordras då icke.

Justitierådet Högstedt:

I 3 § 3 mom. skiftesstadgan talas om, att hinder för där avsedda torrlagda
ägors ändamålsenliga brukande har sin grund däri, att vid förut verkställt
enskifte eller laga skifte ägorna erhållit en för deras hävdande såsom åker
olämplig indelning eller delvis lämnats oskiftade. Då nu i förslagets 8 § omnämnes
allenast det hinder för brukningen, som föranledes av den vid tidigare
delning åt ägorna givna indelningen, men däremot icke det hinder, som uppkommit
därigenom, att en del av ägorna icke medtagits i den förra delningen,
torde detta bero därpå, att jämväl de ägor, som lämnats oskiftade, kunna
betraktas så till vida indelade som de, uttryckligen eller tyst, avsatts såsom
en för delägarna gemensam ägolott. Även om det ej kan sägas innebära en
oegentlighet att i detta sammanhang giva uttrycket indelning eu dylik mera
vittomfattande betydelse, är det emellertid, med hänsyn därtill att med förevarande
stadgande avses att reglera omfattningen av det skifteslag, som till
följd av torrläggningen må underkastas laga skifte, av vikt att stadgandet
oförtydbart giver vid handen, att i skifteslaget må intagas jämväl den del
av de torrlagda ägorna, som icke förut skiftats. På grund härav hemställer
jag, att stadgandet i anmärkta avseendet avfattas i överensstämmelse med
skiftesstadgans ovannämnda bestämmelse.

330

Kungi. Maj:ts Proposition Nr 88.

9 §.

Lagrådet:

Att en begränsning av den hittills fria rätten att erhålla skifte å förut
oskiftade ägor är av behovet påkallad, därom torde numera enighet råda.
Olika meningar hava däremot gjort sig gällande, huru långt man i detta
avseende bör gå. I sitt yttrande den 4 oktober 1922 förordade lagrådet, att
rätten till skifte i detta fall gjordes beroende allenast av det allmänna villkor,
att varje fastighet, som uppkommer vid jorddelningen, skall vara ägnad att
användas för det ändamål, vartill den är avsedd. Det remitterade förslaget
torde vara avsett att härutinnan huvudsakligen överensstämma med den
sålunda uttalade meningen, mot vilken i princip intet synes vara att erinra.
Den formulering, som valts för villkorets angivande, kan emellertid knappast
anses så tydlig som önskvärt vore. Varje ägolott, som vid skiftet utlägges,
skall enligt förslaget kunna lämpligen bestå såsom särskild fastighet eller
eljest varda för hushållning ändamålsenlig. Särskilt innebörden av sistnämnda
uttryck synes dunkel. Av de motiv, som innehållas i den remissprotokollet
bifogade promemorian, framgår, att med förslaget härutinnan avses att giva
en särskild föreskrift för det fall, att fråga är om delning av en för två eller
flera primära skifteslag gemensam samfällighet. De ägolotter, som vid sådan
delning utläggas, bliva nämligen icke självständiga fastigheter, utan införlivas
med de resp. skifteslagen, vilket särskilt utsagts i andra stycket av 2 §.
Innebörden av bestämmelsen i denna del synes vid sådant förhållande vara
den, att ägolotten kan på varaktigt sätt erhålla ändamålsenlig användning
tillsammans med den fastighet, till vilken den lägges. Motsvarande formulering
torde till vinnande av större tydlighet kunna begagnas även i förra delen av
bestämmelsen. Då, såsom av promemorian jämväl framgår, andra omständigheter
än ägolottens egen storlek och beskaffenhet, nämligen skifteslagets
belägenhet, ortens näringsförhållanden och utvecklingsmöjligheter m. m., skola
hava inflytande på prövningen, huruvida ägolotten är sådan, som med bestämmelsen
avses, bör en erinran härom givas i lagtexten. Med iakttagande av
vad nu anmärkts synes villkoret lämpligen kunna formuleras ungefär sålunda,
att för en var delägare kan utläggas ägolott, som med avseende å storlek
och beskaffenhet samt med hänsyn jämväl till övriga föreliggande förhållanden
prövas kunna på varaktigt sätt erhålla ändamålsenlig användning såsom särskild
fastighet eller, där skifteslaget utgör samfällighet för två eller flera
ursprungliga skifteslag, tillsammans med den fastighet, till vilken den lägges.

Förutsättningen för att ett skifte skall komma till stånd är givetvis, att
yrkande därom framställes, men det synes mindre lämpligt att, på sätt här
skett, jämnställa denna självfallna förutsättning med det materiella villkoret för
skiftet. Fm jämkning i avfattningen torde därför böra vidtagas. Motsvarande
jämkning bör ske även i vissa efterföljande paragrafer.

I andra stycket bar såsom villkor för skifte i där avsedda fall stadgats,

331

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 38.

att hinder icke möter i följd av grunderna för bestämmelserna i första stycket.
Åt den åsyftade meningen, eller att nämnda bestämmelser skola även här
äga tillämplighet, bör givas ett tydligare uttryck.

10 §■

Lagrådet:

I 10 § första stycket är beträffande utjord, som icke lyder under hemman,
tillagt »och med skifteslaget har sammanblandade ägor». Innebörden av detta
uttryck synes ej vara fullt klar. Orden torde vara direkt hämtade från 7 § i
gällande skiftesstadga. Enligt dennas 1 § förstås med laga skifte »oskiftade
eller ock redan skiftade men sammanblandade ägors utbrytning» etc. Sammanblandade
ägor nämnas där såsom ett slag av redan skiftade ägor i motsats
till oskiftade. Då vidare i 3 § 1 mom. såsom förutsättning för erhållande av
laga skifte å skifteslag, som förut undergått teg- eller storskifte, stadgas, att
jorden därigenom blivit lagd i flera skiften, torde därmed just vara angivet
vad i skiftesstadgan avses med uttrycket sammanblandade ägor.

Nu är att märka att, medan 7 § skiftesstadgan avser jämväl och i främsta
rummet sådana skifteslag, som undergått teg- eller storskifte, föreliggande
paragraf i förslaget hänför sig allenast till skifteslag, som ej förut genom
lantmäteriförrättning delats, d. v. s. där ägorna äro samfällda eller helt eller
delvis sämjedelade. Och för detta fall torde förutsättningen att ägorna äro
sammanblandade i den mening ovan angivits icke äga tillämplighet. Det bör
ock uppmärksammas, att förslaget i 13 §, som innehåller stadgande om behörighet
att påkalla laga skifte å redan delat skifteslag, icke uppställer något
motsvarande villkor beträffande utjord av ovan angivet slag, ehuru sådant
där snarare kunde tänkas få praktisk betydelse, ävensom att i intet av de tre
äldre förslagen anmärkta uttrycket återfinnes.

Lagrådet hemställer fördenskull, att orden »och med skifteslaget har sammanblandade
ägor» måtte, såsom obehövliga och möjligen även vilseledande,
här utgå.

I andra stycket av förevarande paragraf tillerkännes under viss förutsättningägare
av för alltid avsöndrad lägenhet ävensom ägare av utjord eller urfjäll,
som lyder under hemman, rätt att, såframt det skifteslag, inom vilket lägenheten,
utjorden eller urfjällen ligger, ej förut blivit genom lantmäteriförrättning
delat, framställa yrkande om laga skifte å skifteslaget. Enligt 13 § har under
antydda förutsättning ägare av sådan jord, därest den är att hänföra till jordbruksfastighet,
enahanda rätt, även om skifteslaget förut varit föremål förlaga
delning. Ehuru ordalagen närmast häntyda på den geografiska belägenheten
inom skifteslaget såsom medförande denna behörighet, torde likväl
meningen böra antagas vara, att lägenheten, utjorden eller urfjällen i skifteslagshänseende
ingår i, utgör en del av skifteslaget. Endast i detta fall är
ägaren att anse såsom delägare i skifteslaget och blott såsom sådan bör han

332

Kungl. Maj.is Proposition Nr 38.

hava rätt att påkalla skifte därå. En jämkning av redaktionen till närmare
överensstämmelse med den antagna innebörden synes vara att förorda.

Mot inrymmande av skiftesvitsord åt ägare av avsöndrad lägenhet har
med rätta anmärkts, att det vore principiellt oriktigt, om den, som genom
avtal fått visst område å marken åt sig upplåtet, skulle genom att påkalla
skifte å stamfastigheten kunna gent emot upplåtaren eller dennes rättsinnehavare
åstadkomma en rubbning av det slutna avtalet och förvärva andra
ägor än dem, som genom avtalet upplåtits. Denna anmärkning torde emellertid,
åtminstone till största delen, förlora sin betydelse, om genom uttryckligt lagbud
förklaras, att i det fall, då stamfastigheten bildar ett särskilt skifteslag,
avsöndringen betraktas såsom icke tillhörande detta skifteslag, och rätten för
avsöndringens ägare att begära skifte således icke kan begagnas allenast för
omgörande av den genom upplåtelsen skedda jorddelningen. Att en begäran
från avsöndringsägarens sida om skifte å ett överordnat skifteslag, i vilket
stamfastigheten och avsöndringen utgöra så att säga sidoordnade delar, möjligen
kan medföra, att han bekommer andra ägor än de ursprungligen åt
honom upplåtna, är icke i samma mån ägnat att väcka betänkligheter.
Frågan om hans rätt att erhålla eller skyldighet att mottaga annan än den
upplåtna jorden bedömes i detta fall icke uteslutande med hänsyn till hans
och upplåtarens intressen gent emot varandra; intressenter härvidlag äro alla
de, som äga del i det överordnade skifteslaget.

Under 2 § i detta kapitel har lagrådet hemställt om införande av en
bestämmelse i ovan angivna riktning, en bestämmelse som dock ansetts böra
inskränkas att gälla endast då det av stamfastigheten bildade skifteslaget är
sådant, som under 2 eller 3 i sistnämnda paragraf omtalas. Därest denna
lagrådets hemställan efterkommes, synes förslaget om rätt för ägare av avsöndrad
lägenhet att under de inskränkande villkor, som angivas i 10 och 13 §§
påkalla laga skifte å skifteslag, i vilket lägenheten ingår, böra godtagas,
såvitt fråga är om lägenhet, vars stamfastighet ej utgör ursprungligt skifteslag.
Ett bifall till förslaget även för det fall, att lägenheten avsöndrats från
helt sådant skifteslag, som nyss nämnts, skulle, vid det förhållande att den
av lagrådet ifrågasatta nya bestämmelsen icke avser detta fall, komma att
medföra den ovan såsom principiellt oriktig angivna följden, att ett ensidigt
hävande av upplåtelseavtalet kunde av avsöndringsägaren åstadkommas genom
begäran om skifte. Då de skäl, som tala för förslaget, näppeligen kunna
anses motivera ett dylikt avsteg från det principiellt riktiga, kan det sättas i
fråga, om icke i 10 §:s stadgande om skiflesvitsord för avsöndringsägare
undantag bör göras för nu nämnda fall. Ett motsvarande undantag i 13 §
torde däremot icke vara av behovet påkallat.

Mot den ägare av osjälvständig utjord eller urfjäll medgivna rätten att
begära laga skifte å det skifteslag, i vilket jorden ingår, synes intet annat
vara att erinra än att den praktiska betydelsen av denna rätt kan antagas

333

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 38.

bliva skäligen ringa. Då del emellertid bär uppenbarligen är fråga endast om
sådan utjord eller urfjäll, som lyder under hemman i annat skifteslag, torde,
i likhet med vad fallet är i det uti förslagets 4 § upptagna stadgandet, detta
böra särskilt angivas. Tillägg i nu nämnda hänseende bör göras även i 13 §.

11 §.

Lagrådet:

1 89 § skiftesstadgan föreskrives, att där laga skifte sökes a skifteslag,
som förut undergått storskifte, men det vid företagen undersökning befinnes.
att nytt skifte ej i allmänhet skulle bliva förmånligare än det förra, vid storskiftet
oförändrat skall förbliva och det sökta skiftet inställas. Denna bestämmelse
har ansetts innebära, att storskiftet därefter erhållit samma orubblighet
och verkan som ett laga skifte. Likaledes har, då med stöd av bestämmelserna
i 78 § skiftesstadgan laga skifte verkställts å allenast vissa av ett
skifteslags ägor, skogsmarken eller inägorna, medan övriga, förut storskiftade
ägor från skiftet uteslutits, storskiftet i den del det sålunda blivit beståndande
jämväl ansetts erhålla egenskap av laga skifte, så att skifteslaget för framtiden
allenast i dess helhet och under de för laga skifte gällande villkor
kunnat bliva föremål för förnyad delning. Denna regel har vunnit tillämpning
även i fall, då vid laga skifte å en del av ägoområdet, såvitt förrättningshandlingarna
visa, intet uttryckligt avgörande träffats angående övriga ägorna
utan dessa allenast lämnats å sido.

Det torde ingalunda vara avsett att genom remitterade förslaget åstadkomma
en ändring i vad sålunda ansetts gälla. Ett särskilt uttalande härom
i lagtexten vore måhända ock överflödigt. Det torde därförutan vara tydligt,
att skifteslag, som varit- föremål för skiftesförrättningar av ovan angivna
beskaffenhet, icke äro att hänföra under nu förevarande paragraf i förslaget
utan likställda med de i 12 § omförmälda skifteslag, som delats genom laga
skifte.

Enligt vad som framgår av promemorian, är det emellertid förslagets mening,
att motsvarande regler skola gälla även för liknande förhållanden, som
kunna uppkomma vid tillämpning av stadgandet i 11 §. Därest nämligen laga
skifte ä skifteslag, vilket förut undergått tegskifte, storskifte eller klyvning,
i enlighet med där givna bestämmelser avslagits, skulle sedermera laga skifte
å skifteslaget icke kunna åvägabringas under andra villkor än dem, som
stadgas i 12 § av förslaget. Ett dylikt stadgande fanns för visst där avsett
fall upptaget i 1911 och 1918 års förslag, men har i remitterade förslaget ej
införts i lagtexten. Då emellertid härvidlag är fråga om rättsverkningarna av
en jämlikt förslagets stadganden företagen åtgärd, synes man ej böra inskränka
sig till att förutsätta en analogisk tillämpning av vad på grund av äldre lag
anses gälla beträffande redan uppkomna förhållanden, utan hellre giva ett
direkt uttalande i själva lagtexten. Sådant synes lämpligen kunna införas i

334 Kungi. Maj:ts Proposition Nr 88.

denna paragraf, avfattat i huvudsaklig överensstämmelse med vad som skett i
1911 års förslag (8 §).

12 §.

Lagrådet:

Enligt gällande skiftestadga få ägor, som varit föremål för laga skifte eller
enskifte, underkastas nytt skifte endast i det fall att alla, vilkas rätt är av
frågan beroende, äro ense därom. De nämnda skiftesformerna hava härigenom
i själva verket erhållit karaktären av orubblighet. Även om till följd
av det sätt, på vilket den föregående delningen utförts, eller efter densamma
inträffade förändringar behov av ny ägoreglering förelinnes, äro för närvarande
utsikterna att få ett omskifte till stånd synnerligen små. Redan skifteslagstiftningskommittén
ansåg nämnda villkor för rätten att i förevarande fall erhålla
nytt skifte vara för strängt samt föreslog nya bestämmelser, som, på samma
gång de beredde ökad möjlighet att bryta laga skiften och därmed likställda
delningar, voro avsedda att skapa garantier för att omskifte skulle
komma till stånd allenast då verkligt behov därav kunde anses föreligga. På
den väg, varå kommittén sålunda inslagit, hava de kommissioner, som fullföljt
arbetet på en ny jorddelningslag, sedermera fortgått; varken i 1918 eller
i 1920 års förslag har kravet på enhällighet för att få nytt skifte till stånd
upprätthållits. Samma ståndpunkt har också intagits av jordkommissionen i
dess yttrande över 1918 års förslag, och de för denna ståndpunkt anförda
skälen synas övertygande.

Olika meningar hava emellertid yppats, var gränsen skall sättas, då det
gäller att fastställa mindre stränga villkor för rätt att erhålla omskifte. Förslagen
skilja sig härutinnan åt. Enligt 1911 års förslag får frågan om nytt
skifte icke upptagas, med mindre i yrkande därom ena sig jordägare, vilka
innehava mera än hälften av skifteslagets ägovälde enligt den uppskattning,
som verkställts vid den delning, vars rubbande ifrågasättes, samt tillika enligt
senast upprättade mantalslängd till antalet utgöra minst hälften av skifteslagets
jordägare. Även 1918 års förslag uppställer fordran på viss anslutning
från delägarnas sida eller rättare från en viss grupp av dessa; de, som önska
det nya skiftet, skola nämligen inom skifteslaget äga jordbruksfastighet, vars
sammanlagda värde enligt den senast till grund för allmänna bevillningens
utgörande verkställda uppskattningen motsvarar mera än en fjärdedel av taxeringsvärdet
å all jordbruksegendom inom skifteslaget. Förslaget innehåller
däremot ej någon föreskrift, att de, som förena sig om skiftet, skola utgöra
visst antal av delägarna i skifteslaget. Enligt båda de nämnda förslagen förutsattes
därjämte, att det nya skiftet prövas för delägarna i allmänhet medföra
fördelar, som överväga de av skiftet följande kostnader och olägenheter.
1911 års förslag anförtror denna prövning åt förrättningsmännen, under det
att enligt 1918 års förslag det av förrättningsmännen meddelade utlåtandet i
frågan skall underställas ägodelningsrätten, som således har avgörandet i sin

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 88.

335

hand. 1 1920 års förslag har fordran på kvalificerat vitsord uppgivits; nytt
skifte kan enligt detta förslag komma till stånd på initiativ av allenast en
jordägare inom skifteslaget. Garantien för att rätten till rubbning av laga
skifte blir rätt använd ligger här uteslutande i den åt ägodelningsrätten överlämnade
prövningen, huruvida förhållandena äro sådana, att det nya skiftet
bör komma till stånd. I sitt yttrande den 4 oktober 1922 över sistnämnda
förslag har lagrådet förordat en återgång till de tidigare förslagens fordran
på viss anslutning bland delägarna inom skifteslaget, därvid lagrådet emellertid
ej i vidare mån inlåtit sig å frågan, vilka särskilda fordringar härutinnan
borde uppställas, än att i enlighet med 1918 års förslag hänsyn borde tagas
allenast till ägare av jordbruksfastighet. I anslutning till den av lagrådet sålunda
gjorda hemställan har i det remitterade förslaget såsom villkor för nytt
skifte uppställts, att de delägare, vilka önska detsamma, skola äga majoritet
beträffande jordbruksfastigheternas ägovälde, beräknat efter taxeringsvärdet,
samt dessutom utgöra minst halva antalet ägare av jordbruksfastighet inom
skifteslaget. De sålunda uppställda villkoren överensstämma i allo med vad
jordkommissionen i sitt omförmälda yttrande föreslagit.

Lantmäteristyrelsen uttalade i sitt yttrande över 1911 års förslag den meningen,
att kvalificerat vitsord i förevarande avseende icke vore erforderligt
samt att, därest detsamma likväl ansåges ofrånkomligt, fordringarna icke borde
ställas högre än till en fjärdedel eller allra högst en tredjedel av skifteslagets
ägovälde enligt uppskattningen vid den tidigare delningen. I sitt utlåtande
av år 1924 har styrelsen hemställt om avsevärd lättnad i fråga om fordringarna
för vitsord till nytt skifte, enär eljest sådant endast i undantagsfall kunde
tänkas komma till stånd, något som för de orter, särskilt norrländska kustlandet
och vissa andra trakter i Norrland, där verkligt behov av nya ägoregleringar
funnes, vore att beklaga.

Den sålunda av styrelsen gjorda hemställan synes vara i hög grad beaktansvärd.
På de skäl, som anförts i en vid 1920 års förslag fogad reservation
och av lagrådet i dess ovannämnda yttrande understrukits, bör det visserligen
ieke komma i fråga att helt släppa kravet på att bland skifteslagets
jordbrukare skall förefinnas en tämligen stark opinion för det nya skiftet.
Men fråga är, huruvida icke det remitterade förslaget i detta avseende får
anses hava gått alltför långt. Om för väckande av fråga om nytt skifte
fordras både majoritet i ägoväldet och halva antalet delägare, visserligen med
hänsyn tagen endast till jordbruksfastigheterna, synes det med skäl kunna
befaras, att den möjlighet till omskifte, som stadgandet avser att bereda, blir
i det stora hela tämligen illusorisk. Särskilt villkoret att minst hälften av de
delägare, till vilka enligt förslaget skall tagas hänsyn, skola vara ense om
det nya skiftets företagande är ägnat att i detta avseende väcka betänkligheter.
Enligt förslaget skola exempelvis ägare av för alltid avsöndrade lägenheter
eller genom ägostyckning utlagda lotter, förutsatt att områdena äro
att betrakta såsom jordbruksfastigheter, medräknas, då det gäller att avgöra,

336

Kungl. Maj.ts Proposition AV 38.

om den fordrade anslutningen till yrkande om nytt skifte föreligger. I regel
torde i dessa delägares intresse ligga att ej bliva indragna i nytt skifte. Detta
deras intresse tillgodoses emellertid i förslaget genom stadgandet i 21 §. Men
det torde kunna tagas för givet, att de vid omröstningen rörande det ifrågasatta
nya skiftet skola uttala sig mot detsamma, även om förhållandena äro
sådana, att de på grund av nyssnämnda stadgande i verkligheten icke äro
direkt beroende av om skiftet kommer till stånd eller icke. Genom medräknandet
av deras röster kan dock, trots det att de jaröslande äga majoritet
beträffande ägoväldet, frågan falla. Om, för att taga ett exempel, i ett skifteslag,
som förut undergått laga skifte, delägarna utgöras av två hemmansägare
jämte tre ägare av smärre jordbrukslägenheter och hemmansägarna,
vilka äga 90 procent av all skifteslagets jord, önska omskifte, får sådant
icke mot de övriga delägarnas bestridande komma till stånd. Detta förefaller
orimligt. Det bör i detta sammanhang erinras, att den föreskrivna anslutningen
till det ifrågasatta skiftet endast är första förutsättningen för att detta
må ske. Huvudvikten ligger å den prövning, som, även i det fall att samtliga
delägare äro eniga om det nya skiftets företagande, skall äga rum till
utredning, huruvida skiftet är ändamålsenligt och för delägarna i allmänhet
kommer att medföra fördelar, som väsentligen överväga kostnader och olägenheter.
Och då det utlåtande, förrättningsmännen efter verkställd undersökning
i detta avseende skola meddela, enligt 4 kap. 4 § i förslaget alltid skall
underställas ägodelningsrättens prövning, ligger ju häri en stark garanti för
att frågan blir på ett betryggande sätt behandlad.

På grund av det nu anförda hemställer lagrådet, att bestämmelsen därom,
att de delägare, vilka ena sig i yrkandet om nytt skifte, skola till antalet utgöra
minst hälften av ägarna till jordbruksfastighet inom skifteslaget, måtto
uteslutas. Vad angår det andra villkoret eller att de skiftessökande och de,
som förena sig med dem, skola äga jordbruksfastighet, vars sammanlagda
taxeringsvärde motsvarar mera än hälften av taxeringsvärdet ä alla skifteslagets
jordbruksfastigheter, synes det visserligen kunna ifrågasättas, om ej en
något mindre anslutning kunde vara för ändamålet tillräcklig. Men uteslutes
det förra villkoret, torde det måhända med hänsyn till den nyhet i förhållande
till gällande rätt förslaget innebär och den försiktighet, som härav påkallas,
vara rådligast att godtaga förslagets ståndpunkt i denna del.

Skulle det emellertid anses erforderligt att bibehålla villkoret om viss
majoritet jämväl efter antalet räknat, vill lagrådet framhålla, att vid tillämpningen
av den föreslagna bestämmelsen härutinnan vissa svårigheter synas
kunna uppstå. Enligt förslaget är det senast upprättade mantalslängd, som
skall ligga till grund för antalsberäkningen. Den omständigheten att en fastighet
enligt längden äges av två eller flera tillsammans bör givetvis icke medföra,
att dessa samägare vid omröstningen tillerkännes mera än en röst. Även
om detta får antagas vara förslagets mening, kan denna mening ingalunda
anses vara av de använda ordalagen självklar. Än mer tvivelaktig synes för -

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 38.

337

slagets ställning vara till det fall, att flera fastigheter inom skifteslaget äro
i samma ägares hand. Då det icke torde vara personantalet utan antalet ägolotter,
som skall tillmätas betydelse, bör en ägare av flera jordbruksfastigheter
tillerkännas en röst för varje fastighet. Slutligen kan den frågan uppkastas,
hur stadgandet skall tillämpas, om efter mantalslängdens upprättande
viss fastighet, som i längden upptagits såsom tillhörande en person, blivit till
särskilda delar försåld till olika personer, nämligen huruvida i detta fall
hänsyn skall tagas till ökningen i ägareanfalet eller de nya ägarna betraktas
som en enhet. Om detta senare är avsett, kan man fråga sig, huru rösträtten
för fastigheten skall utövas, för den händelse ägarna icke äro ense. Förslaget
lämnar i detta avseende ingen upplysning. Under ovan angivna förutsättningsynes
följaktligen bestämmelsen i fråga böra fullständigas och förtydligas.

Stadgandet i paragrafens första stycke synes i övrigt giva anledning till
följande erinringar. Vid en stundande reform av den direkta beskattningen
lärer med all sannolikhet den allmänna bevillningen komma att upphöra.
Med hänsyn härtill och då emellertid taxering av fast egendom med uppdelning
av fastigheterna i jordbruksfastighet och annan fastighet säkerligen fortfarande
kommer att äga rum för beskattningsändamål, synes den å fastighetsvärdena
grundade omröstningen böra hänföras till den senast verkställda
fastighetstaxeringen. I detta sammanhang må påpekas, att det under den del
av året, som förflyter från det taxeringsnämnden avslutat sitt arbete, till dess
prövningsnämndens granskning av taxeringen ägt rum, möjligen kan bliva
föremål för tvekan, huruvida med senast verkställda taxering avses den av
årets taxeringsnämnd gjorda men ännu ej av prövningsnämnden granskade
taxeringen eller den av föregående års prövningsnämnd fastställda. Det förra
torde vara det rätta. Skulle med bestämmelsen avses det senare av nyss
uppställda alternativ, synes det vara mer konsekvent att alltid, i likhet med
vad fallet är enligt stämpellagstiftningen, lägga nästföregående års taxering
till grund.

Till undvikande av eventuell missuppfattning bör i stället för uttrycket
jordbruksegendom begagnas det tekniska uttrycket jordbruksfastighet.

13 §.

Lagrådet:

På sätt redan under 10 § framhållits, synes önskvärt, att i lagtexten i
förevarande paragraf utmärkes, att utjord och urfjäll, varom här är fråga,
lyder under hemman i annat skifteslag.

Justitierådet Högstedt:

I den vid remissprotokollet fogade promemorian har under 10 § i detta
kapitel framhållits, att med hänsyn till de bestämmelser rörande avstyekningsinstitutet,
som i 19 kap. föreslagits, behov för ägare av en genom avstyckning
tillkommen fastighet att genom skifte vinna förbättrad ägoanordning icke

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 sand. 31 käft. (Nr 38). 22

338

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 38.

vore tänkbart. Detta uttalande synes äga sin fulla giltighet såväl då fråga är
om nytt skifte å förut delat skifteslag som beträffande skifte å jord, vilken
ej förut varit föremål för delning. I förstnämnda fall synes emellertid vid
förslagets utarbetande en annan åskådning hava gjort sig gällande. I nu
förevarande paragraf är nämligen behörighet att framställa yrkande om laga
skifte å skifteslag, som avses i 11 eller 12 §, tillerkänd den, som inom skifteslaget
äger jordbruksfastighet, utan att undantag göres för ägare till en genom
avstyckning tillkommen jordbruksfastighet. Den inkonsekvens, som sålunda
framträder i förslaget, är så mycket mer anmärkningsvärd som det särskilda
villkor, som i paragrafen uppställts för avsöndringsägares rätt att begära
skifte, icke förklarats gälla jämväl i fråga om enahanda rätt för ägaren av
en genom avstyckning bildad fastighet.

Då några särskilda skäl icke synas föreligga att beträffande omskifte giva
ägaren av en avstyckningsfastighet bättre rätt än då fråga är om skifte av
förut oskiftad jord, hemställes, att i förevarande paragraf undantag göres för
sådan jordbruksfastighet, som bildats genom avstyckning.

14 §.

Lagrådet:

Villkoret att skiftet prövas medföra övervägande nytta är, såsom lantmäteristyrelsen
anmärkt i sitt yttrande över 1911 års förslag, där samma uttryck
förekom, till sin innebörd svävande. I 10 kap. 4 § återfinnes samma uttryck,
dock med tillägg »för delägarna i allmänhet». Detta tillägg, som torde få anses
liktydigt med »åtminstone för flertalet delägare», förekommer även i sammanhang
med den i viss mån likartade villkorsbestämmelsen i 11 §. I förevarande
paragraf, där dylikt tillägg saknas, torde man fördenskull icke få i villkoret
inlägga något krav på nytta för delägarna mera allmänt, ehuruväl motiven
till motsvarande stadgande i 1918 års förslag giva uttryck för en motsatt
uppfattning. Det synes icke böra vara något hinder för tillämpning av denna
paragraf i exempelvis ett sådant fall, att delning av en samfällighet skulle
för en delägare vara till synnerligen stor nytta, medan för de övriga delningen,
utan att lända dem till förfång, dock icke bereder någon egentlig
fördel. Förutsättningen för skifte i föreliggande fall synes böra vara, att den
sökta delningen prövas medföra fördelar, som överväga olägenheterna av
skifte och de med förrättningen förenade kostnaderna. Ett förtydligande av
stadgandet i denna riktning torde därför böra ske.

Justitieråden Svedelius och Högstedt:

Enligt bestämmelsen i andra stycket av denna paragraf kan laga skifte å
till gemensamhetsskog avsatt område komma till stånd endast under förutsättning
att alla delägarna äro ense härom. Detta innebär en avvikelse från
1920 års förslag, enligt vilket även mot bestridande skifte kunde komma till
stånd, i fall nämligen skiftet uppenbarligen icke kunde lända till förfång för

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 38.

339

den, som motsatte sig detsamma. Väl må avsikten med bildandet av en dylik
skog vara den, att området skall såsom gemensamhetsskog bibehållas för
framtiden. Men i undantagsfall synes dock tänkbart, alt genom inträffade
ändrade förhållanden en delning kunde bliva önskvärd. Att i ett sådant fall
en enda tredskande delägare skulle äga makt att motsätta sig de övrigas
begäran om skifte, synes näppeligen befogat. En återgång till 1920 års förslags
ståndpunkt i denna del synes därför vara att förorda. Detta kunde ske
genom ett tillägg av innehåll, att skifte må äga rum även om det av någon
delägare bestrides, såframt det befinnes uppenbart, att skiftet icke länder
honom till förfång.

16 ■§.

Lagrådet:

Enligt den vid remissprotokollet fogade promemorian innefattar denna paragraf
allenast påpekande av en regel, vilken jämväl utan särskild föreskrift
.skulle gälla, något som i lagtexten torde vara avsett att uttryckas med orden
»skall iakttagas». I paragrafen är emellertid icke såsom i 9 och 15 §§ fråga
om en av delägare påkallad delning utan om en åtgärd, som förrättningsmännen
hava skyldighet att i samband med skiftet företaga, därest ej annat
föranledes av delägares begäran eller enligt särskilt lagstadgande hinder däremot
möter. Med hänsyn härtill och, vad beträffar tillämpningen av 15 §, jämväl
till dess från motsvarande stadgande i 1911 och 1918 års förslag avvikande
lydelse synes tvivelaktigt, om 9 och 15 §§ kunna anses direkt tillämpliga på
fall, som avses i förevarande paragraf. Ett stadgande i ämnet synes i varje
fall av praktiska skäl till förekommande av missuppfattning vara erforderligt.
Med hänsyn till det ovan sagda torde dock någon jämkning av redaktionen
böra ske.

17 §.

Lagrådet:

Den här givna regeln att laga skifte må äga rum, där åtgärd för åstadkommande
av förbättrade brukningsmöjligheter finnes böra genom lantmäteriförrättning
vidtagas, lämnar föga vägledning rörande de grunder, efter vilka
denna prövning skall verkställas. Det remitterade förslaget avviker härutinnan
från de tidigare förslagen, enligt vilka prövningen skulle ske med hänsyn till
den verkan ett nytt skifte kunde antagas komma att medföra. Vid beskrivningen
å den verkan, som för tillstånd till nytt skifte förutsättes, användes i
1911 och 1918 års förslag i huvudsak samma ordalag, som i det remitterade
förslaget förekomma i 11 §. Då förutsättningarna härutinnan torde böra vara
i stort sett desamma i nu förevarande fall som i det i sistnämnda paragraf
avsedda, hemställer lagrådet, att till stadgandets förtydligande det nu upptagna
villkoret utbytes mot en hänvisning till 11 § liknande den, som förekommer
i 12 §. Att villkoren för tillämpning av 17 § härigenom skulle bliva
för stränga, synes desto mindre vara att befara, som de angivna förutsättnin -

340 Kungl. Maj-.ts Proposition Nr 38.

garna uppenbarligen kunna förväntas oftare vara för handen i detta fall än i
det, som avses i 11 §.

19 §.

Lagrådet:

Till förekommande av den missuppfattningen, att här avsåges jämkning av
lotter, utlagda vid någon föregående delning av det område, varå skiftet försiggår,
torde ordalagen böra så ändras, att därav tydligt framgår, att jämkningen
skall ske mellan de ägolotter, för vilka det nu delade skifteslaget
utgör samfällighet.

20 §.

Lagrådet:

I 1918 års förslag heter det i motsvarande paragraf: »Har laga skifte eller
klyvning övergått jord» etc. Med klyvning avses där tydligen sådan klyvning,
• som omförmäles i 94 § första stycket sista punkten av gällande skiftesstadga.
I förevarande förslag har ordet klyvning uteslutits, men, såsom framgår av
promemorian, avses härmed icke att åstadkomma någon ändring i sak, utan
har det ansetts följa indirekt av stadgandet i denna paragraf, att en dylik
klyvning ej kan ligga i vägen för laga skifte å det större skifteslag, varav en
del varit föremål för klyvningsåtgärden.

Det torde ock vara naturligt, att en klyvningsförrättning, som enligt nu
gällande rätt ej kan vinna fastställelse, icke i förevarande hänseende bör äga
större betydelse än ett i enlighet med förslagets stadgande!! utfört laga skifte,
ej ens om densamma i anledning av ifrågasatt skifte enligt förslagets 11 §
befunnits böra fortfarande äga bestånd. Då emellertid ett direkt stadgande i
ämnet synes vara att föredraga, torde ordet klyvning böra ånyo införas i
lagtexten. I sammanhang härmed torde en viss omredigering av paragrafen
även i övrigt böra vidtagas.

22 §.

Lagrådet:

I motiven till motsvarande stadgande i 1918 års förslag framhålles, att om
exempelvis rätt till mulbete förefinnes å kronomark, utbrytning av servitutet,
med hänsyn till den genom utbrytningen skeende minskningen av kronomarken,
icke torde kunna äga rum utan särskilt medgivande, och att saknaden av
sådant medgivande måste anses utgöra laga hinder mot utbrytningen. Att
döma av detta uttalande har det, åtminstone i första hand, varit det i § 77
regeringsformen meddelade förbudet mot avhändelse utan riksdagens samtycke
av kronan tillhörig fast egendom, som föranlett bestämmelsen att utbrytning
av servitut, bestående i rätt till skogsfång eller mulbete, får ske allenast om
laga hinder däremot icke möter. Omförmälda grundlagsstadgande torde emellertid
näppeligen äga tillämplighet i fråga om utbrytning av servitut, varav en
kronans fastighet besväras. Det är väl sant, att genom utbrytningen åstadkommes
en minskning av den servitutsbelastade fastighetens areal. Men å
andra sidan må ihågkommas, att denna minskning motsvaras av befrielse från

341

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 38.

servitutet; den areal, som efter utbrytningen återstår för fastigheten, skall
hava samma värde som den ursprungliga arealen med det å fastigheten vilande
servitutet. Någon minskning i fastighetens värde föranledes således icke
av utbrytningen. Det lärer vid sådant förhållande icke kunna sägas, att en
avhändelse av kronans egendom härigenom sker. Åtgärden synes böra i nu
förevarande avseende likställas med ett ägoutbyte, vilket visserligen medför
en äganderättsförändring, men allmänt ansetts ej vara av beskaffenhet att.
då fråga är om kronojord, för dess giltighet kräves godkännande av Kungl.
Maj:t och riksdagen.

Till förebyggande av missuppfattning av vad nu sagts må framhållas, att
för tillämpning av det förevarande stadgandet i förslaget likasom av de föreslagna
bestämmelserna i 20 kap. 3 § angående utbrytning av servitut utan sammanhang
med laga skifte tydligtvis förutsättes, att ett verkligt servitutsförhållande
föreligger. De skogsfångs- och mulbetesrättigheter å kronans mark, vilka i enlighet
med äldre skogsförfattningar »av gunst och nåd» tillerkänts viss menighet
eller enskilda hemmansägare, lära icke kunna betraktas såsom servitut i
civilrättslig mening. En utbrytning av dylika rättigheter på grund av jorddelningslagstiftningen
kan därför icke ifrågakomma. Men om, för att taga ett
exempel, en enskild fastighet, som av kronan inköpes för att utläggas till
kronopark, vid förvärvet är besvärad av en ägaren till annan fastighet för all
framtid tillkommande rätt till skogsfång eller mulbete å dess område, utgör
helt visst den omständigheten att förstnämnda fastighet övergått i kronans ägo
icke hinder för att det sålunda förefintliga servitutet utbrytes, där i övrigt
förutsättningarna för sådan åtgärd föreligga.

På grund av det förestående och då annat laga hinder mot här avsedd
åtgärd än sådant, som består i saknaden av någon av de allmänna förutsättningarna
därför, icke synes komma i fråga, hemställes, att det i första
stycket gjorda förbehållet om frånvaron av laga hinder får därur utgå.

Då för utbrytning av sådant servitut, som omförmäles i tredje stycket,
stadgas det villkoret att utbrytningen kan ske utan större olägenhet, lärer
härmed, såsom motiven till motsvarande stadgande i 1920 års förslag giva
vid handen, avsetts att bereda den servitutsberättigade ett kraftigare skydd
än om här, i likhet med vad fallet är i första stycket, föreskrivits att åtgärden
icke får lända honom till förfång. Det har ansetts tydligt, att om utbrytningen
ej får medföra olägenhet annat än i ringa mån, något förfång i den
mening 1 § angiver eller minskning i värdet å den härskande fastigheten
ännu mindre får ifrågakomma. Häremot kan emellertid anmärkas, att med
hänsyn till beskaffenheten av de rättigheter, varom här är fråga, en av utbrytningen
föranledd olägenhet i allmänhet torde innebära jämväl förfång. Vid
sådant förhållande och då användandet av olika uttryck i första och tredje
styckena kan befaras komma att medföra en viss osäkerhet i rättstillämpningen,
synes ett utbyte av orden större olägenhet i tredje stycket mot förfång
vara att förorda.

342

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 88.

2 kap.

1 §■

Lagrådet:

Stadgandet att liera än två gode män kunna efter medgivande av lantmäteristyrelsen
biträda vid laga skifte, vilket stadgande icke förefinnes i de
tidigare förslagen, synes hava tillkommit i anledning av lantmäteristyrelsens
hemställan i dess år 1913, 1921 och 1924 avgivna utlåtanden. Att döma av
de skäl, som anförts till stöd för denna hemställan, skulle syftet allenast
vara att möjliggöra, att under en förrättning av större omfattning arbete
samtidigt utföres av den såsom förrättningsman förordnade lantmätaren och
annan av honom såsom medhjälpare anlitad lantmätare. Tillstånd att begagna
sig av dylik medhjälpare för utförande av vissa åtgärder vid skifte, även
sådana som kräva biträde av gode män, kan enligt gällande lantmäteriinstruktion
erhållas. Men uppenbarligen utgör den omständigheten att blott två gode
män kunna anlitas för varje förrättning ett bestämt hinder mot, att dylikt
arbete samtidigt utföres inom olika områden av ett skifteslag eller beträffande
skilda delar av förrättningen, även där sådant eljest lämpligen skulle kunna
äga rum. Såvitt detta är det uteslutande syftet med förslaget i denna del,
bör detsamma ej kunna väcka några större betänkligheter. Men skulle meningen
tillika vara den, att liera än två gode män på en gång skulle kunna
deltaga i behandlingen av en och samma fråga, vilken sålunda komme atavgöras
av flera än tre förrättningsmän, synes förslaget ej böra understödjas.
Sådant skulle dels vara ändamålslöst dels ock förrycka hittills gällande regler
för avgörandet av skiftesfrågor. Av de i 17 kap. 3 § föreslagna bestämmelserna
angående omröstning framgår emellertid, att man förutsatt möjligheten
att liera än två gode män deltaga i samma omröstning.

För att förebygga sådan tillämpning hemställes om det tillägg till förevarande
paragraf, att icke i något fall flera än två gode män må biträda vid
handläggningen av en och samma under skiftet förekommande fråga. Därest så
stadgas, blir den åsyftade regeln för röstberäkning i 17 kap. 3 § första styckets
sista punkt överflödig.

■I det fall, då flera än två gode män biträda vid laga skifte, bör givetvis
av förrättningsprotokollet framgå, i vilka frågors behandling den ena eller
den andra gruppen gode män deltagit. En erinran härom bör lämpligen intagas
i lantmäteriinstruktionen.

Stadgandet i andra stycket skulle vinna i tydlighet, om de nuvarande
inledningsorden ersattes med en föreskrift att gode män ovillkorligen skola
närvara vid handläggningen av de frågor, som enligt 3 kap. förekomma till
behandling vid skiftets börjande, ävensom av frågorna om bestämmande av
skifteslagets omfång och tillstånd till skifte. Innehållet av stycket skulle här -

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 38.

343

igenom bliva ett angivande av samtliga de fall, då biträde av gode män är
obligatoriskt. Härav skulle föranledas viss jämkning av ordalagen även i
tredje stycket angående de fall, då biträdet endast är fakultativt.

Att en enda delägare skulle, mot lantmätarens och övriga delägares åsikt
att biträde av gode män icke erfordras, äga att med laga verkan besluta om
godo männens tillkallande, synes mindre lämpligt. För ett sådant tillkallande
bör förutsättas en viss opinion bland delägarna. Dock torde man icke böra
gå så långt som att ovillkorligen fordra majoritet för tillkallandet, utan torde
det kunna vara tillfyllest, att i yrkande därom enar sig förslagsvis en fjärdedel
av de tillstädesvarande delägarna efter antalet räknat.

Vid den omarbetning av förevarande paragraf, som ett bifall till lagrådets
ovan gjorda erinringar föranleder, bör beaktas vad under 6 § anmärkes
angående bestämmelsen att gode männen icke skola biträda vid göromål av
uteslutande teknisk art.

2 §•

Lagrådet:

Med hänsyn till innehållet i andra stycket torde det få antagas vara avsett,
att lantmätaren får tillkalla sakkunnigt biträde först sedan han meddelat
delägarna sitt beslut härutinnan och det därvid visat sig, att ingen delägare
anmäler missnöje med beslutet, eller, om så sker, beslutet gillats av lantrnäteristyrelsen.
Förfar lantmätaren på annat sätt och delas hans uppfattning om
behovet av den sakkunniges tillkallande icke av styrelsen, lärer han själv fä
svara för den utgift, som föranledes av den sakkunniges anlitande. Till förebyggande
av annan tillämpning av stadgandet i första stycket än den, som sålunda
får anses vara avsedd, synes redaktionen av paragrafen böra jämkas, så att
därav tydligt framgår, att lantmätaren äger anlita biträde av sakkunnig person,
sedan han vid sammanträde med delägarna meddelat sitt beslut om den sakkunniges
tillkallande.

Angående ersättning åt sakkunnigt biträde innehåller förslaget icke föreskrift
i vidare mån än att enligt 18 kap. 1 § sådan ersättning hiinföres till
kostnaderna för laga skifte och skall fördelas på samma sätt som annan
dylik kostnad. Vem det tillkommer att bestämma ersättningens belopp, framgår
däremot icke av förslaget. Bestämmanderätten härutinnan torde — likasom
då fråga är om ersättning åt syssloman enligt 3 kap. 15 § — böra
ligga hos förrättningsmännen, vilka dock, för den händelse den sakkunnige
är en statens tjänsteman, tydligtvis hava att grunda sitt beslut å de särskilda
föreskrifter, som må vara gällande beträffande ersättning åt dylik befattningshavare
och med avseende å uppdraget äga tillämplighet. Att det är förrättningsmännen,
som besluta angående beloppet av den ersättning, vilken tillkommer
enligt denna paragraf tillkallat sakkunnigt biträde, synes böra utsägas
genom en till paragrafen fogad bestämmelse.

844

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 38.

Då det helt naturligt icke kan vara lämpligt, att den, som tillkallats såsom
sakkunnigt biträde vid skiftesförrättning, skall för utfående av honom tillkommande
gottgörelse nödgas vända sig mot var och en särskild av skiftesdelägarna,
vilket för övrigt icke skulle låta sig göra, förrän frågan om grunderna
för skifteskostnadernas fördelning blivit avgjord, synes ett stadgande
vara av nöden, varigenom möjlighet beredes den sakkunnige att omedelbart
komma i åtnjutande av ersättningen. Den lämpligaste utvägen härvid synes
vara, att det, i överensstämmelse med vad för motsvarande fall finnes föreskrivet
i vattenlagen, ålägges förrättningssökanden att förskjuta ersättningen
åt den sakkunnige. Äro sökandena flera, böra de vara solidariskt ansvariga
för förskottet.

3 §•

Lagrådet:

Enligt promemorian avser förslaget att överflytta befattningen med förordnande
av lantmätare att förrätta laga skifte från Konungens befallningshavande
till överlantmätaren. Emot en sådan anordning synes icke vara något att
erinra. I lagtexten, däri angives, att ansökning om förordnande skall göras
hos överlantmätaren, har emellertid icke kommit till direkt uttryck, att det
är överlantmätaren, som också skall meddela förordnandet. Bestämmelse därom
synes icke böra här saknas, då det är genom förordnandet, som lantmätaren
styrker sin behörighet inför delägarna och denna behörighet icke bör vara
grundad uteslutande å föreskrifter av instruktionell natur. Första punkten
torde därför böra erhålla den ändrade avfattning, att förordnande för lantmätare
att förrätta laga skifte meddelas av vederbörande överlantmätare.
Ett sådant stadgande skulle också utan vidare innebära, att det ankommer
på överlantmätaren jämväl att förordna annan lantmätare till förrättningsman.
om den tidigare förordnade befinnes vara av jäv hindrad att utföra förrättningen,
avgår från tjänsten eller dylikt. Att ansökning om förordnande skall
göras skriftligen, kan lämpligen upptagas i andra punkten i sammanhang med
föreskriften om de uppgifter, som skola åtfölja ansökningen.

Uppenbarligen i syfte att underlätta lantmätarens kallelsebesvär stadgas här
skyldighet för sökanden att låta ansökningen åtföljas av uppgift å delägares,
eventuellt även servitutshavares, namn och adresser. Såsom framgår av 7 kap.
1 § innebär förslaget, att för bestämmande av rågångarna kring skifteslaget
sammanträde med rågrannarna å ömse sidor alltid skall hållas och kallelse
till sådant sammanträde ske på samma sätt som till första sammanträdet.
Vid sadant förhållande skulle det tydligen vara till fördel för lantmätaren,
om han från sökanden erhölle uppgift jämväl å dem, vilkas ägor angränsa
skifteslaget, och deras adresser. Då fullgörandet av en sålunda utvidgad
uppgiftsskyldighet ej synes kunna för sökanden erbjuda nämnvärd
svårighet, hemställes, att stadgandet om do uppgifter som skola åtfölja ansökningen
måtte fullständigas i nu angiven riktning.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 38.
4 och 5 §§.

345

Justitierådet Svedelius, regeringsrådet Palmgren och justitierådet Christiansson:

De bestämmelser, som dessa paragrafer innehålla, synas vara av allenast
instruktionell beskaffenhet. Att de fått inflyta i förevarande likasom i de förut
avgivna förslagen till jorddelningslag torde hava sin grund däri, att i huvudsak
motsvarande föreskrifter återfinnas i skiftesstadgan. Med avseende å
nämnda stadgas legislativ^ natur är det förklarligt, att dylika bestämmelser
däri upptagits, men i denna lag lära de knappast hava sin plats. Det hemställes
därför, att förevarande paragrafer må utgå ur förslaget.

6 §.

Justitierådet Svedelius, regeringsrådet Palmgren och justitierådet Christiansson:

Om innehållet i denna paragraf synes delvis gälla detsamma, som ovan
anförts angående 4 och 5 §§. Att gode männen skola vara tillstädes vid alla
tillfällen, då sådana frågor förekomma, i vilkas handläggning de enligt bestämmelserna
i 1 § hava att taga del, torde ligga i sakens natur och ej
behöva särskilt påpekas. Bestämmelsen att gode männen icke äro skyldiga
biträda vid förrättningsgöromål av uteslutande teknisk art bör däremot bibehållas
men synes hava sin naturliga plats i 1 §.

Justitierådet Högstedt:

Jag instämmer i vad lagrådets övriga ledamöter anfört om obehövligheten
av stadgandet i första delen av förevarande paragraf samt om rätta platsen
för bestämmelsen att gode männen icke skola biträda vid förrättningsgöromål
av uteslutande teknisk art.

7 §.

Lagrådet:

Skiftesstadgans uttryck att gode män skola vara »i jordbruk kunniga och
erfarne» har i förslaget ersatts med »i lanthushållning kunniga». Enligt promemorian
skulle detta innebära, att fordran på praktisk erfarenhet i jordbruk
eftergivits. Detta må nu ingalunda vara så att förstå, som skulle sådan
praktisk erfarenhet vara likgiltig, då det gäller valbarhet till god man, utan
avsikten torde vara allenast att möjliggöra val till gode män även av personer,
vilka äga god kännedom i olika grenar av lanthushållning, ehuru de
icke idka jordbruk. Praktisk erfarenhet i jordbruk torde emellertid fortfarande
såsom hittills vara den egenskap, som vid val av god man bör tillmätas den
största betydelsen. Under nu angiva förutsättningar synes det föreslagna uttrycket
kunna godtagas.

I denna paragraf har införts bestämmelse om en maximiålder för valbarhet
till god man. Detta har skett på hemställan av lantmäteristvrelsen, som i sitt
utlåtande av den 28 april 1924 anförde, att det med hänsyn till det kropps -

346

Kung!,. Maj:t,s Proposition Nr 38.

ligen ansträngande arbete, som för god man kunde förekomma, syntes önskvärt,
att åldern för valbarhet bestämdes till femtiofem eller högst sextio år. I förslaget
har valts det förra alternativet eller femtiofem år. Denna föreskrift
skulle uppenbarligen få sin huvudsakliga betydelse i fråga om återval av
avgående god man. Att en person, som visat sig lämplig för utövande av
godmanskapet, redan vid femtiofem års ålder skulle under alla förhållanden
avstängas från möjligheten till återval, torde dock ingalunda vara av omständigheterna
påkallat. Enligt lagrådets mening skulle åldersgränsen utan
fara kunna framflyttas till sextio år.

Andra stycket i paragrafen torde kunna utgå.

10 §.

Lagrådet:

Bestämmelsen att den är jävig, vilken såsom domare deltagit i åtgärd eller
beslut, som rör saken, skulle möjligen kunna föranleda därtill, att god man
ansåges hindrad biträda vid ett laga skifte, därest han tidigare såsom ledamot
i häradsnämnd deltagit i handläggning av en äganderättstvist av beskaffenhet
att inverka på avgörandet av någon skiftesfråga, exempelvis frågan om rätt
att påkalla skifte. Sådant torde visserligen för framtiden mera sällan förekomma,
därest i enlighet med förslaget under skifte yppade ägotvister lämnas
till ägodelningsrättens avgörande, men särskilt under övergångstiden kan dylikt
lätt inträffa. I expropriationslagen och skiljemannalagen har motsvarande
jävsbestämmelse uttryckligen förklarats icke avse tjänstgöring som nämndeman,
f förevarande fall synes samma syfte kunna nås genom att utbyta uttrycket
»såsom domare» mot »såsom ledamot i ägodelningsrätt». Det torde nämligen
ej vara erforderligt att längre utsträcka detta jäv; i gällande skiftesstadga
har ock detta ansetts tillfyllest.

I likhet med vad som föreskrivits i vattenlagen, torde mot såsom sakkunnigt
biträde tillkallad person böra gälla samma jäv som mot förrättningsman.
Ett tillägg av detta innehåll synes därför böra göras till paragrafen.

3 kap.

1 §■

Justitierådet Högstedt:

Enligt de tidigare förslagen skulle kallelse till första sammmanträdet tillsändas
varje särskild delägare i skifteslaget. I det remitterade förslaget har
däremot, för det fall att delägarna äro flera än tio, föreskrivits, att kallelse
må i rekommenderat brev tillställas en av dem för att hos honom vara för
dem alla tillgänglig, i vilket fall dock den kungörelse om sammanträdet, som
skall uppläsas i kyrkan och införas i en eller flera av ortens tidningar, skall
innehålla underrättelse om att nämnda kallelsesätt använts jämte uppgift om
vilken delägare kallelsen tillställts. Den lättnad i förhållande till de äldre

Kungl. Maj-.ts Proposition Nr 38. 34 7

förslagen, som sålunda medgivits i avseende å kallelseproceduren, angives i
promemorian vara föranledd av 1 antaläteristyrelsens framställningar. I visst
hänseende går emellertid förslaget längre än lantmäteristvrelsen torde hava
avsett. Beträffande delägare, som äro bosatta inom den kommun, där skifteslaget
är beläget, har styrelsen tidigare uttalat sig för ett kallelsesätt ungefärligen
sådant som det nu föreslagna och i utlåtandet den 28 april 1924 förklarat
sig anse kallelser överhuvud taget obehövliga. Vad däremot angår
utom kommunen boende delägare, har styrelsen hemställt om särskilda, under
rekommendation avsända kallelser. Styrelsens hemställan i sistnämnda avseende
har emellertid icke i förslaget beaktats; bestämmelsen om kallelse till
allenast en representant för delägarna, där dessa äro ett större antal, gäller
oavsett om någon delägare är bosatt utom kommunen. Detta synes mindre
tillfredsställande och innebär en alltför långt gående ändring av vad som för
närvarande gäller. I regel torde det vara högst osannolikt att, om en på
annan ort boende delägare ej genom kungörelsens införande i tidning möjligen
fått sin uppmärksamhet fäst på skiftet, den gemensamma, till allenast en
delägare utgående kallelsen skulle komma till hans kännedom.

På grund av det anförda hemställes, att andra stycket av förevarande
paragraf omarbetas så, att särskilda kallelsebrev till sådana delägare, som bo
utom den eller de kommuner, där skifteslaget är beläget, föreskrivas även
för det fall, att den föreslagna, mindre omständliga kallelseproceduren kommit
till användning beträffande de inom nämnda kommuner boende delägarna.
Huruvida kallelsebrevet härvid skall sändas under rekommendation eller
icke, synes tämligen likgiltigt.

För den händelse till skifteslaget hörande fastighet äges av två eller flera
personer såsom samägare, bör det vara tillräckligt, att kallelse tillsändes
allenast en av dem.

Justitierådet Svedelius, med vilken regeringsrådet Palmgren instämde:

Mot den anordning, som innehölls i de tidigare förslagen, att samtliga
delägare skulle, oavsett deras antal, om tid och ställe för första sammanträdet
underrättas genom personliga kallelsebrev, har invänts, att densamma
skulle för lantmätarna kunna bliva alltför betungande. På de skäl, som i
motiven till 1918 års förslag (s. 205) anförts till bemötande av denna invändning,
anser jag mig böra tillstyrka återgång till de tidigare förslagens ståndpunkt
i omförmälda hänseende. Härigenom skulle vinnas fördelen av ett under
alla förhållanden enhetligt kallelseförfarande.

Bibehålies den i det remitterade förslaget upptagna anordningen med olika
kallelsesätt, allt eftersom delägarnas antal överstiger tio eller icke, biträder
jag den av justitierådet Högstedt här ovan gjorda hemställan om viss ändring
av förslaget i denna del.

Lagrådet:

Enligt motiven till 1911 års förslag skall det ankomma på lantmätaren

348

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 38.

att själv förskaffa sig det utdrag ur mantalslängden, som erfordras för vinnande
av säkrare upplysning om delägarna än den, som kan grundas enbart
å den vid ansökningen fogade uppgiften. Sökanden skall alltså icke hava
någon skyldighet att tillhandahålla dylikt utdrag. Även om det icke må vara
nödvändigt, att föreskrift om lantmätarens skyldighet härutinnan införes i
lagen, synes en sådan föreskrift icke böra saknas i vederbörlig instruktion.

2 §•

Lagrådet:

Med den i andra stycket förekommande hänvisningen till 1 § andra stycket
torde avses den i förra delen av sistnämnda stycke givna föreskriften om
personlig kallelse genom tjänsteskrivelse. Däremot lärer icke vara åsyftat, att
den där stadgade tiden — minst fjorton dagar före sammanträdet — ovillkorligen
skall iakttagas även i här avsedda fall. Det är ju tänkbart, att lantmätaren
erhåller underrättelse om allmänt ombuds förordnande så sent, att
nämnda tid redan börjat löpa. Men då tiden räcker till, bör uppenbarligen
dylikt ombud kunna påräkna att få meddelande om tid och ställe för första
sammanträdet inom samma tid som delägarna och övriga, som skola kallas.
Hänvisningen till 1 § torde därför böra uteslutas och åt stadgandet i stället
givas det innehåll, att under här angiven förutsättning det skall åligga lantmätaren
att om tid och ställe för första sammanträdet genom tjänsteskrivelse
underrätta ombudet snarast möjligt och, där så ske kan, minst fjorton dagar
före sammanträdet.

Det synes anmärkningsvärt, att i det i andra styckets andra punkt behandlade
fallet det fordras bevislig underrättelse om företagande av laga skifte.
Sådan fordran har eljest icke uppställts, om man bortser från det speciella
fall enligt 1 §, då rekommenderat kallelsebrev är föreskrivet. Icke heller i
6 kap. 3 § i lagen om fastighetsbildning i stad, vilket stadgande utgjort förebild
för ifrågavarande bestämmelse, uppställes sådan fordran.

4 §.

Regeringsrådet Palmgren och justitierådet Christiansson:

Då i andra stycket av denna paragraf stadgas, att under där angiven förutsättning
lantmätaren skall till nytt sammanträde kalla delägare genom
tjänsteskrivelser, synes därmed av ordalagen att döma avses allenast sådana
till envar delägare med posten avsända kallelser, som omförmälas i 1 §,
men däremot icke kallelse genom rekommenderad tjänsteskrivelse tillställd
en av delägarna, på sätt enligt samma paragraf är medgivet för det fall att
delägarna äro flera än tio. Ett annat innehåll torde icke heller böra givas
åt ifrågavarande stadgande. Då i 4 §:s fall kungörelse ej är föreskriven,
skulle nämligen tillfälle här icke beredas delägarna att på sådant sätt erhålla
kännedom om, hos vem de hade att inhämta upplysning om blivande sam -

Kungl. Maj-.ts Proposition Nr 38.

349

manträde. Om ock beträffande nu nämnda fall ledning skulle kunna vara
att hämta ur den en gång utfärdade kungörelsen, kan detta ej anses vara
förhållandet, då fråga är om ett senare förrättningssammanträde, vid vars
utsättande enligt hänvisning i 11 § föreskrifterna i 4 § andra stycket skola,
där ej vid föregående sammanträde annat överenskommits, äga motsvarande
tillämpning.

Därest emellertid lantmätaren i ett skifteslag med stort antal delägare
skulle vilja även för annat sammanträde än det först utsatta begagna sig av
tillvägagångssättet att med posten utsända kallelse till en av delägarna för
deras gemensamma räkning, synes detta stå honom öppet, under förutsättning
dock att han därvid iakttager allt vad i 1 § för sådant fall föreskrives jämväl
beträffande tiden för kungörelse och kallelses utfärdande.

Justitierådet Högstedt:

Om, såsom det lärer få antagas, stadgandena i förevarande paragraf i främsta
rummet avse det första sammanträdet under ett laga skifte, synes det sätt,
på vilket enligt andra stycket underrättelse om nytt sammanträde skall bringas
till vederbörande sakägares kännedom, för den händelse sådan underrättelse
ej lämnas, medan de till det inställda sammanträdet tillstädeskomna ännu äro
samlade, knappast innebära full trygghet för att alla, vilkas rätt är av förrättningen
beroende, få del av underrättelsen. Innan något sammanträde med
delägarna ännu hållits, lärer lantmätaren icke varit i tillfälle att kontrollera
riktigheten av den uppgift å delägare och servitutshavare, vilken enligt 2 kap.
3 § skall åtfölja ansökningen. Det är således icke säkert, att alla sakägare
och deras adresser äro för lantmätaren kända. Det synes vid sådant förhållande
innebära större säkerhet för att underrättelsen om det nya sammanträdet
kommer till alla sakägares kännedom, om kungörelse angående
detsamma offentliggöres i enahanda ordning, som är föreskriven beträffande
första sammanträdet. Förfares så, torde däremot kallelsebrev till sakägarna,
vare sig till envar av dem särskilt eller till dem alla gemensamt, i allmänhet
icke erfordras. Genom de kallelser, som utgått till första sammanträdet,
hava sakägarna fått sin uppmärksamhet fäst på det sökta skiftet, och det synes
ej för mycket begärt, att de sedermera själva förskaffa sig kännedom om sådan
sammanträdeskungörelse, som uppläses i kyrka och införes i tidning. Endast
i det fall att kallelse till första sammanträdet tillsänts varje särskild sakägare
samt lantmätaren sedermera erhållit vetskap därom att andra sakägare finnas
än de, vilka sålunda kallats, eller att utsänd kallelse försetts med annan adress
än den rätta, bör till sådan sakägare sändas särskild kallelse i fråga om det
nya sammanträdet. En dylik komplettering av kallelseproceduren bör för
övrigt ske även då underrättelse om det nya sammanträdet lämnats muntligen
vid det inhiberade sammanträdet. Därest skiftesdelägarna utgöra endast
ett fåtal och ingen ovisshet råder om vilka som äro sakägare av den beskaffenhet,
att enligt 1 § kallelse skall tillsändas dem, torde emellertid ett nytt

350 Kung!. Majds Proposition Nr 38.

kungörelseförfarande kunna undvaras, om blott samtliga bevisligen kallas till
det nya sammanträdet.

I enlighet med det förestående synes andra stycket i förevarande paragraf
böra omarbetas. Ett godkännande av denna hemställan medför, att de föreslagna
reglerna bliva tillämpliga jämväl för det fall, då efter hållet sammanträde
förrättningen uppskjutes, såframt ej samtidigt tiden för det nya sammanträdet
bestämmes eller överenskommelse träffas om särskild ordning för
tillkännagivande av tid och ställe för förrättningens fortsättande. Enligt 11 §
skall nämligen i sådant fall vad i 4 § andra stycket stadgats äga motsvarande
tillämpning. I 11 § bör dock intagas särskild föreskrift om sådan komplettering
av kallelseproceduren, som ovan angivits, för den händelse på grund
av nyssnämnda omständigheter en tillämpning av stadgandet i 4 § andra stycket
icke kommer i fråga och den eller de sakägare, till vilka nya kallelser
böra sändas, ej redan inställt sig vid förrättningen.

6 §.

Lagrådet:

Bestämmelserna angående protokollsjustering synas lida av någon oklarhet.
Förslagets mening härutinnan lärer vara, att protokollet skall inom åtta dagar
efter sammanträdet å därvid tillkännagiven tid och plats uppläsas för delägarna,
samt att detsamma skall undertecknas av de delägare, som varit tillstädes
vid sammanträdet, eller, där dessa varit flera än tio, av två personer,
som å sammanträdet närvarande delägare därtill utsett. Då de använda ordalagen
emellertid kunna lämna rum för den uppfattningen, att här avses de
vid justeringstillfället närvarande, torde någon jämkning i redaktionen böra
vidtagas. Därvid synes även kunna ifrågasättas, om det icke lämpligen bör
lämnas öppet för delägarna att utse två justeringsmän jämväl i det fall, att
närvarande delägare icke äro flera än tio.

9 §•

Lagrådet:

Då fråga är om laga skifte å primärt skifteslag, äger enligt stadgande i
förslagets 21 kap. 20 § delägare, som är missnöjd därmed att mot förrättningsman
framställt jäv ogillats, genom särskilda besvär fullfölja talan mot
beslutet, och enligt 11 § tredje stycket i förevarande kapitel skall i sådant
fall likasom eljest, när enligt medgivande i förstnämnda lagrum särskild klagan
må föras, skiftet i de delar, som äro beroende av frågans slutliga utgång,
regelmässigt vila. Förslaget skiljer sig i detta hänseende från gällande skiftesstadga.
Enligt denna får nämligen den, mot vilken vid laga skifte en genom
förrättningsmännens beslut ogillad jävsanmärkning framställts, alltid fortfara
med sin befattning, intill dess annorlunda förordnas. Grunden till skiftesstadgans
bestämmelse härutinnan torde vara att söka däri, att jävsfrågor ansetts
vara av den relativt enkla beskaffenhet, att en ändring av förrättnings -

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 38.

351

männens beslut mera sällan vore att förvänta, och att det därför vore olämpligt
att i avvaktan på frågans slutliga prövning avbryta den redan igångsatta
förrättningen. Genom särskild föreskrift har också sörjts för, att jävsfråga.
som dragits under ägodelningsrättens prövning, så skyndsamt som möjligt
blir avgjord.

Det synes knappast vara skäl att frångå den ståndpunkt skiftesstadgan
sålunda intager, synnerligast som den föreslagna ordningen för prövning av
besvär i jävsfrågor, i det att denna anförtros åt ägodelningsdomaren ensam,
torde än ytterligare påskynda avgörandet. Även om i undantagsfall detta avgörande
skulle i strid mot förrättningsmännens beslut innebära ett gillande
av det framställda jävet, torde det därför endast bliva någon mindre del av
förrättningen, som behöver bliva föremål för ny handläggning. Enligt lagrådets
mening bör alltså förslaget sålunda ändras, att vad som stadgas i It §
tredje stycket icke kommer att gälla det fall, då förrättningsmännen ogillat
en framställd jävsanmärkning. På vilket sätt lagrådet tänkt sig denna ändring
böra göras, skall närmare angivas vid granskningen av 21 kap. 20 §. Därest
lagrådets hemställan i nämnda avseende kommer att godkännas, bör den i
andra stycket av nu förevarande paragraf gjorda hänvisningen till 11 § tredje
stycket utgå.

10 §.

Lagrådet:

I samtliga de tidigare förslagen förekom i denna paragraf en bestämmelse
om skyldighet för lantmätaren att med ledning av företedda handlingar och
eljest tillgängliga upplysningar utreda och i protokollet anteckna, vilka som
iiro delägare i skifteslaget och den andel envar av dem innehar, ävensom
att i protokollet anmärka envar delägares tillgängliga åtkomsthandlingar till
beskaffenhet och utgivningsdag, vilka sakägare personligen tillstädeskommit.
och vilka på grund av målsmanskap, fullmakt, förordnande eller annat bemyndigande
företräda sakägare. Efter anmärkning av lantmäteristyrelsen i dess
utlåtande den 28 april 1924, att nämnda stadgande syntes hava sin rätta plats
i instruktion eller av lantmäteristyrelsen meddelade föreskrifter, har stadgandet
i det remitterade förslaget uteslutits. Så vitt angår den i och för sig självklara
skyldigheten för lantmätaren att i protokollet anteckna vilka som vid
förrättningen tillstädeskommit, måste otvivelaktigt anmärkningen anses fullt
befogad. Beträffande åter frågan om skyldighet för lantmätaren att verkställa
utredning rörande äganderättsförhållandena inom skifteslaget och till protokollet
anteckna resultatet av denna utredning synes det knappast lämpligt
att låta eu dylik utredningsskyldighet grundas uteslutande å föreskrift av
instruktionell natur. För jämförelses skull kan i detta avseende hänvisas Bil
4 kap. 1 och 2 §§, i vilka lagrum intagits föreskrift om skyldighet för förrättningsmännen
att verkställa vissa utredningar, som måste föregå avgörandet
av de i nämnda kapitel behandlade frågor. Lagrådet hemställer förty, att det
uteslutna stadgandet måtte med ovan angiven begränsning åter här intagas.

352

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 38.

Härvid synes stadgandet i de delar, som skulle bibehållas, böra erhålla
ungefärligen den avfattning liksom även den plats i paragrafen, som det hade
i det ovan omförmälda preliminära utkastet.

11 §■

Justitierådet Svedelius, regeringsrådet Palmgren och justitierådet Christiansson:

De föreskrifter, som äro upptagna i de två första punkterna av andra
stycket, äro av samma art som stadgandet i 2 kap. 5 §. Om i enlighet med
gjord hemställan sistnämnda paragraf utgår ur förslaget, böra därför ifrågavarande
föreskrifter även bortfalla. Därest det anses nödigt att i lagen inskärpa
lantmätarens eljest självklara skyldighet att, om så låter sig göra, på en gång
fullborda förrättningen, skulle åt andra stycket kunna givas det innehållet,
att om skiftet icke kan utan uppskov bringas till slut, dag för skiftets vidare
handläggning skall om möjligt tillkännagivas för delägarna, innan sammanträdet
upplöses, samt att, om hinder härför möter och vid sammanträdet ej
träffas överenskommelse beträffande tillkännagivandet av tid och ställe för
skiftets fortsättande, de i andra stycket angivna lagrummen skola äga tillämpning.

4 kap.

1-3 §§.

Lagrådet:

Såsom de första styckena i 1 och 2 §§ avfattats, är innehållet av de här
givna stadgandena endast det i och för sig självklara, att vissa redan i det
föregående givna föreskrifter skola tillämpas. Först i efterföljande stycken
tillkommer något nytt, i främsta rummet vad där stadgas om skyldighet för
förrättningsmännen att verkställa vissa utredningar, som måste föregå avgörandet
av frågorna om skifteslagets omfång samt om tillstånd till det sökta
skiftet. En omredigering synes böra vidtagas, varigenom innehållet i de första
styckena närmare anknytes till bestämmelserna om den utredningsskyldighet, som
sålunda skulle åligga förrättningsmännen. Härvid torde åt 1 § kunna givas
den avfattning, att skifteslagets omfång bestämmes av förrättningsmännen
efter utredning, i enlighet med därom meddelade närmare föreskrifter, rörande
äldre delningar och andra förhållanden, som jämlikt de i 1 kap. angivna
grunder äro av betydelse för frågan eller eljest därmed äga samband. I 2 §
torde första och andra styckena böra ersättas med ett stadgande av innehåll,
att frågan huruvida tillstånd till det sökta skiftet må lämnas skall avgöras av
förrättningsmännen efter utredning angående de omständigheter, vilka enligt
de i 1 kap. för varje särskilt fall meddelade bestämmelser äro av beskaffenhet
att inverka å nämnda fråga.

Föreskriften i 1 § att i protokollet skall antecknas vad av den där åsyftade
utredningen framgått synes överflödig med hänsyn till innehållet i första stycket
första punkten av 3 kap. 6 §. Detsamma måste anses gälla även föreskriften

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 38.

853

2 §:s andra stycke, att över vad vid utredningen förekommit skall upprättas
skriftlig redogörelse, som bilägges protokollet. Genom dylikt biläggande uppfylles
nämligen nyssnämnda stadgande i 3 kap. lika väl som om utredningens
resultat direkt införts i protokollet. Ifrågavarande föreskrifter torde därför
såsom obehövliga kunna utgå. Anses emellertid av praktiska skäl lämpligt att
här bibehålla en erinran om lantmätarens skyldigheter i avseende å protokollsföringen,
lärer den böra göras gemensam för 1 och 2 §§ samt innehålla, att
över vad som förekommit vid utredning, varom i nämnda paragrafer sägs,
upprättas skriftlig redogörelse, som bilägges protokollet. En sådan bestämmelse
kunde måhända lämpligen upptagas såsom ett första stycke i 3 §.

Det utlåtande, varom talas i 2 §, skall enligt 3 § innehålla besked, huruvida
tillstånd till skiftet meddelas eller icke. Delägare, som med utlåtandet ej
åtnöjes, har att genom begäran om underställning, på sätt i 4 § angives,
bringa frågan under ägodelningsrättens prövning. Huru förrättningsmännens
yttrande rörande skifteslagets omfång skall meddelas och på vad sätt beslutet
härutinnan skall kunna överklagas, är däremot icke i förslaget direkt uttalat.
Innan prövning kan ske av frågan, huruvida tillstånd till skiftet må meddelas
eller icke, är det tydligen nödvändigt, att klarhet föreligger, å vilket område
skiftet, därest det kommer till stånd, skall äga rum. Vid sådant förhållande
och då frågan om skifteslagets omfång ej i 21 kap. 20 § upptages bland de
frågor, vari delägare äga hos ägodelningsrätten anföra särskilda besvär, måste
det antagas vara förslagets mening, att frågan om skifteslagets omfång skall
kunna underställas ägodelningsrättens prövning på samma sätt som frågan
om tillstånd till skiftet och att om båda dessa frågor följaktligen skola i förevarande
hänseende gälla enahanda bestämmelser. För att denna mening må
komma till tydligt uttryck, bör vad i 2 § förekommer om det utlåtande, som
förrättningsmännen hava att meddela, där utgå samt första punkten i 3 §:s
första stycke ändras till en föreskrift, att förrättningsmännen på grund av
utredningen skola meddela utlåtande, innefattande yttrande om skifteslagets
omfång samt besked, huruvida tillstånd till det sökta skiftet lämnas eller icke.
Mot en dylik anordning synes någon betänklighet desto mindre böra möta
som, om också beslutet i frågan om skifteslagets omfång principiellt bör föregå
beslutet i frågan om tillstånd till skiftet, i verkligheten beträffande dessa frågor
avgörandet liksom även den föregående utredningen i frågorna ofta nog torde
komma att sammanfalla.

Erhåller första punkten i 3 §:s nuvarande första stycke sålunda föreslagen
lydelse, synes stadgandet i första punkten andra stycket av samma paragraf
såsom avseende en fråga om skifteslagets omfång böra framflyttas närmast
efter förstberörda punkt. Däremot synes andra punkten i andra stycket kunna
bortfalla. Att där skifteslaget är sådant, som i 1 kap. 8 § avses, i utlåtandet
skall angivas den mark, som bör ingå i skiftet, följer direkt av första punkten
i första stycket jämförd med 1 §, därest nämnda lagrum erhålla av lagrådet
nu föreslagen ändrad avfattning.

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 31 käft. (Nr 38.)

23

354 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 38.

4 §.

Lagrådet:

Enligt denna paragraf skall förrättningsmännens utlåtande rörande tillstånd
till sökt laga skifte alltid underställas ägodelningsrättens prövning, då fråga
är om skifteslag, som avses i 1 kap. 8 eller 12 §. Starka skäl tala också
onekligen för att så bör vara förhållandet, då genom utlåtandet tillstånd till
skiftet lämnas. Stadgandet har emellertid avfattats så, att underställning skall
ske även i det fall, att utlåtandet innebär avslag å skiftesansökningen, och i
promemorian bekräftas, att detta är meningen. Obligatorisk underställning i
sistnämnda fall synes emellertid knappast behövlig eller ens lämplig. Enligt
andra stycket i paragrafen äger delägare, som är missnöjd med utlåtandet,
genom anmälan därom påkalla ägodelningsrättens prövning av den fråga, som
avgjorts genom detsamma. Begagnar sig den, som önskat skiftet, icke av
denna rätt, utan finner han sig i avslaget, visar detta, att han genom den av
förrättningsmännen verkställda utredningen övertygats om olämpligheten av
skiftet eller i allt fall därom att inga utsikter finnas att få detsamma till stånd.
Skulle frågan vara tveksam, lärer •— för den händelse förrättningsmännen icke
ex officio föreskriva underställning — skiftessökanden icke underlåta att begära
sådan. Att låta ägodelningsrätten, utan att begäran därom framställes,
upptaga frågan till prövning kan försvaras, endast om från nationalekonomisk
eller annan allmän synpunkt skäl därför kunna anföras. Några dylika skäl
torde dock icke föreligga. Det bör för övrigt icke förbises, att en underställning
alltid i någon mån åsamkar skiftesdelägarna kostnader och för ägodelningsrätten
medför ett besvär, som sannolikt i de flesta fall resulterar i ett
godkännande av utlåtandet.

På grund av det nu anförda finner sig lagrådet böra hemställa, att underställning
av förrättningsmännens utlåtande i fråga om sökt laga skifte å
skifteslag, som avses i 1 kap. 8 eller 12 §, skall vara obligatorisk allenast
om i utlåtandet tillstånd till skiftet lämnats.

Från regeln att obligatorisk underställning skall äga rum, då utlåtandet
innefattar bestämmelse om tillämpning av 1 kap. 5 §, göres undantag bland
annat för det fall, då fråga är om sammanförande till ett skifteslag av ägolotter,
vilka vid samma lantmäteriförrättning utlagts inom ett och samma
skifteslag. Av den omförmälda promemorian framgår, att i detta likasom
övriga fall, vilka upptagits såsom undantag från nyssnämnda regel, sammanföringsåtgärden
ansetts innebära ett enkelt och naturligt återställande av tidigare
i skifteslagshänseende rådande förhållanden. Så torde dock här vara
fallet endast under förutsättning att samtliga de ägolotter, som vid förrättningen
utlagts inom ett skifteslag, sammanföras. Skall stadgandet bibehållas, bör det
därför förtydligas. Då emellertid ett dylikt sammanförande lätt kan tänkas
lända till ett kringgående av bestämmelserna om särskilda villkor för omskifte,
synes detsamma icke böra få ske utan prövning av ägodelningsrätten. Lagrådet
hemställer förty om uteslutande av berörda undantag.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 38.

355

För att åt fjärde stycket av denna paragraf ej må vid tillämpningen givas
en strängare tolkning än den enligt promemorian avsedda, synes uttrycket
»med styrkande av förfallet» böra utbytas mot »med anmälan om förfallet».

6 §.

Lagrådet:

Lagrådet har vid 1 kap. 4 § hemställt, att i stället för det där upptagna
stadgandet måtte i eller invid 21 § i samma kapitel insättas en föreskrift,
att urfjällar och vissa andra därmed jämförliga ägor icke skola intagas i skifte
annat än i den mån sådant erfordras för beredande av lämplig ägoanordning.
Då dylika ägor icke ingå i skiftet, torde även om dem vad i förevarande
paragrafs första stycke sägs böra äga tillämpning. Därest en föreskrift av
ovan angivet innehåll intages i 1 kap. 21 §, skulle detta syfte omedelbart
vinnas; i annat fall synes ett tillägg till förevarande paragraf vara för ändamålet
erforderligt.

5 kap.

2 §.

Lagrådet:

Enligt det preliminära utkastet till förslag till lag om delning av jord å
landet förutsattes för tillämpning av bestämmelsen i andra stycket, att alla
delägare vore ense härom. I sitt utlåtande över nämnda utkast ifrågasatte
lantmäteristyrelsen, huruvida icke den stadgade enigheten bland delägarna i
här avsedda fall borde utbytas mot en bestämmelse att yrkande framställts
och förrättningsmännen funne skäl för tillmötesgående föreligga. I anledning
av denna anmärkning har i det remitterade förslaget villkoret om enighet
uppgivits och för frågans upptagande till behandling allenast uppställts den
förutsättningen, att sådant av någon delägare yrkas. Har så skett och kan
enighet mellan delägarna ej uppnås, skall det enligt förslaget ankomma på
förrättningsmännen att avgöra såväl frågan, huruvida bestämmelser i ämnet
överhuvud taget skola meddelas, som även vad dessa bestämmelser i sådant
fall lämpligen böra innehålla.

Visserligen må det vara riktigt, att fordran på fullständig enighet mellan
delägarna icke bör i detta fall uppställas. Under sådan förutsättning skulle
antagligen bestämmelser i ämnet endast i sällsynta undantagsfall komma till
stånd. Men att på grund av blott en enda delägares yrkande låta frågan gå
till avgörande av förrättningsmännen eller — vilket med hänsyn till innehållet
i 2 kap. 1 § synes möjligt — av lantmätaren ensam, torde vara att gå
för långt i motsatt riktning. Det synes därför kunna ifrågasättas, om ej för
frågans upptagande borde stadgas det villkor, att i yrkande härom förenar
sig hälften eller åtminstone fjärdedelen av de vid sammanträdet närvarande
delägarna.

356

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 38.

3 §.

Lagrådet:

Den i första stycket stadgade inskränkningen i rätten till avverkning av
skog och nyttjande av torvmosse upphör enligt paragrafens lydelse att gälla,
då utlåtande avgivits, varigenom tillstånd till skifte vägrats. Därest sådant
utlåtande sedermera av ägodelningsrätten ändras därhän, att skiftet förklaras
skola äga rum, eller ärendet återförvisas till förrättningsmännen, bör — förutsatt
att icke enligt 2 § andra stycket bestämmelser i frågan meddelats —
nämnda legala inskränkning åter träda i tillämpning och bliva gällande, till
dess antingen ägodelningsrättens beslut blivit av Kungl. Maj:t upphävt eller
med tillämpning av första eller tredje stycket i 2 § bestämmelser i ämnet
kommit till stånd eller ock efter återförvisning till förrättningsmännen dessa
i nytt utlåtande fortfarande vägrat tillstånd till skiftet. Detta torde ock vara
förslagets mening, men synes för undvikande av missförstånd böra direkt utsägas
i lagtexten.

Då föreskriften i andra stycket avser innehållet i de bestämmelser, som
meddelas jämlikt 2 §, synes den böra intagas såsom ett särskilt stycke i
nämnda paragraf. Den avsedda innebörden i föreskriften torde komma till
ett tydligare uttryck, om däri utsäges, att de bestämmelser, som meddelas,
ej må strida mot vad i lag eller särskild författning finnes föreskrivet angående
skogens vård och icke innefatta medgivande till nyttjande av torvmosse
till avsalu annat än i den mån sådant kan ske utan delägares förfång.

Även tredje stycket, som lämnar föreskrifter rörande giltighetstiden för bestämmelser,
meddelade enligt 2 §, torde böra överflyttas till nämnda paragraf.
Härvid synes åt dessa föreskrifter kunna givas en i viss mån förenklad avfattning,
förslagsvis sålunda, att om laga skifte kommer till stånd, bestämmelser,
som jämlikt 2 § meddelats, skola upphöra att gälla, då de nya lotterna
tillträtts, där ej vad i 7 § stadgas annat föranleder, samt att, därest det genom
domstols beslut eller eljest varder avgjort, att skiftet icke skall äga rum, bestämmelserna
omedelbart skola upphöra att gälla.

4 §.

Lagrådet:

I anledning av vad lantmäteristyrelsen anfört beträffande stadgandet i senare
punkten av första stycket synes till stadgandet böra göras ett tillägg av innehåll,
att delägaren skall, innan han verkställer avverkning å område, som
tillagts annan delägare, underrätta denne om den tillämnade avverkningen.
Den senare delägaren, som genom stadgandet tillförsäkrats rätt till ersättning
för vad efter uppskattningens verkställande blivit i enlighet med de rörande
skogens nyttjande gällande bestämmelserna avverkat, får härigenom tillfälle
att hålla kontroll över avverkningens omfattning. Försummelse att meddela

Kungl. Maj-.ts Proposition Nr 38.

357

sådan underrättelse komme att innebära överträdelse av vad som i fråga om
skogens nyttjande skall lända till efterrättelse och skulle följaktligen enligt
5 § medföra ansvarspåföljd.

6 §.

Lagrådet:

Där all skifteslagets jord är i en ägares hand, hava enligt de tidigare förslagen
bestämmelserna om inskränkning under skifte i rätten att nyttja
skifteslagets ägor begränsats till sådant fall, då särskilda delar av jorden på
grund av inteckning eller eljest i olika mån häfta för fordran eller annan
rättighet. För dylikt fall hava däremot nämnda bestämmelser även såvitt
angår avverkning av skog förklarats skola i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

I nu förevarande förslag åter hava på grunder, som angivas i promemorian,
de rörande hushållning med skogen meddelade föreskrifterna ansetts icke
böra vinna tillämpning inom dylikt, en ägare tillhörigt skifteslag, oavsett huru
jorden därinom må häfta för fordran eller annan rättighet. Detta synes ock
innebära en följdriktig tillämpning av den ställning, som förslaget intager
beträffande dylika rättigheter och vilken fått sitt uttryck särskilt i 14 kap:s
bestämmelser, varigenom inteckningshavare väl beretts möjlighet att erhålla
andel i vissa den intecknade fastigheten tillkommande likvidbelopp men däribland
icke likvid för mistad ståndskog.

Då enligt förslaget torvmosse i likvidavseende är helt likställd med ståndskog,
synes samma behandling jämväl i förevarande avseende böra för båda
stadgas, därest ej särskilda skäl annat påkalla. Sådana synas dock ej föreligga,
ity att risken för en inteckningshavare att bliva lidande genom överdriven
avverkning av torvmosse ej torde väsentligt ökas genom att skifte
kommer till stånd å det skifteslag, däri den intecknade fastigheten tillika med
annan samma ägare tillhörig jord ingår.

Likaså lärer faran för matjords bortförande eller jordens försämring genom
vanhävd efter verkställd gradering av ägorna hava ringa praktisk betydelse
för innehavare av intecknad fordran eller annan dylik rättighet. I motsats
till de tidigare förslagen har ock det nu förevarande i detta hänseende gjort
förbudets tillämpning å skifteslag i en ägares hand oberoende av de rättigheter,
för vilka jorden sålunda må häfta. Syftemålet skulle då i detta fall,
liksom då delägarna i skifteslag äro flera, allenast vara att förebygga åtgärder,
ägnade att rubba det inbördes värde de särskilda ägolotterna beräknats
erhålla genom skiftet. I fråga om skifteslag, tillhörigt en ägare, synas emellertid
särskilda lagbestämmelser härutinnan icke vara av något praktiskt
behov påkallade.

Lagrådet hemställer fördenskull, att 6 § måtte få allenast det innehåll, att
vad i 5 kap. är stadgat ej skall äga tillämpning, då all skifteslagets jord är
i en ägares hand.

358

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 38.

Skulle denna hemställan ej vinna beaktande, lärer i allt fall någon omredigering
av paragrafen erfordras, ity att det stadgande i 3 §, vartill hänvisning
skett, uppställer såsom villkor för torvmosses nyttjande till avsalu, att
det kan ske utan delägares förfång, men detta uttryck ej väl låter sig lämpas
till det i 6 § avsedda fall, att blott en delägare i skifteslaget finnes.

7 §■

Lagrådet:

Där beslut skall fattas om nyttjande av skifteslagets ägor under skiftet,
tillkommer enligt förslaget beslutanderätten delägarna, om de äro ense, men
eljest förrättningsmännen. Orden »av delägarna», som vid formuleringen av
denna paragraf kommit att inflyta framför »lagligen beslutas», böra därför
utgå.

6 kap.

1 §•

Justitierådet Svedelius, regeringsrådet Palmgren och justitierådet Christians
son:

Uppstår fråga om tillämpning av bestämmelsen i andra stycket och framställes
därvid anmärkning mot kartan, lärer regelmässigt sådan tillämpning
icke böra ifrågakomma utan lantmätaren äga skyldighet att jämföra den förefintliga
kartan med marken. Endast i fall anmärkningen uppenbarligen saknar
fog, synes lantmätaren böra vara berättigad att lämna densamma utan
avseende. Denna mening, som även lärer vara den med förslaget åsyftade,
kan emellertid icke anses av stadgandet i dess nu föreslagna avfattning med
tydlighet framgå. En omformulering i angiven riktning synes därför böra ske.

Justitierådet Högstedt:

Enligt bestämmelsen i andra stycket har, då fråga är om sekundärt
skifteslag, den undersökning rörande äldre kartas överensstämmelse med
marken, varom i första stycket meddelas föreskrift, under vissa villkor förklarats
icke vara erforderlig, såvitt angår annan mark än inägor. Med denna
bestämmelse bör, såsom i promemorian framhållits, jämföras stadgandet i
fjärde stycket av 7 kap. 2 § om obehövligheten i visst fall av undersökning
på marken angående rågång, som är i laga ordning bestämd. Båda dessa
stadganden, som tillkommit i anledning av erinringar mot 1911 års förslag,
hava uppenbarligen sin grund i en önskan att såvitt möjligt begränsa skifteskostnaderna.
Att kostnadssynpunkten är av icke ringa betydelse kan givetvis
ej förnekas. Men av ännu större vikt är, att ett tillförlitligt resultat vinnes
genom ett laga skifte. Om av kravet härpå något eftergives, är fara värt, att
ändamålet med skiftesväsendet förfelas; i stäliet för att ordnade förhållanden
åstadkommas, uppstår en viss rättsosäkerhet, som förr eller senare giver

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 38.

359

anledning till tvister och rättegångar, vilka genom ett i avseende å resultatets
tillförlitlighet fullt betryggande skifte skulle förebyggts. Det torde visserligen
få antagas, att de ovannämnda stadgandena äro avsedda att endast
i undantagsfall komma till tillämpning, och möjligt är ju, att med en försiktig
användning av desamma några större olägenheter icke skulle bliva
följden därav att eljest föreskriven undersökning icke företoges. Men det
synes, såsom lantmäteristyrelsen särskilt i fråga om stadgandet i fjärde stycket
av 7 kap. 2 § anmärkt, icke utan skäl kunna befaras, att med stöd av
de ifrågavarande bestämmelserna undersökning alltför ofta skulle komma att
underlåtas.

I sitt utlåtande av år 1913 har lantmäteristyrelsen uppgivit, att hittills ofta
undersökning av karta och erforderlig mätning för dess komplettering samt
undersökning av rågångar och gradering skett i ett sammanhang. Då, såsom
styrelsen jämväl framhållit, något hinder för ordnande av arbetet för framtiden
på samma sätt icke torde förefinnas, synes den ökning av kostnaderna,
som föranledes av kartans jämförande med marken och rågångarnas undersökning,
icke behöva bliva så synnerligen stor.

På grund av det nu anförda anser jag mig böra, i likhet med lantmäteristyrelsen
i dess senaste utlåtande, hemställa om uteslutande av båda de omförmälda
stadgandena.

Därest denna hemställan icke efterkommes, instämmer jag med lagrådets
övriga ledamöter angående önskvärdheten av viss omformulering av stadgandena.

7 kap.

1 §■

Justitieråden Christiansson och Högstedt:

Då här föreskrives, att lantmätaren skall på sätt i 3 kap. 1 § sägs kalla
rågrannarna å ömse sidor till sammanträde för rågångarnas bestämmande,
avses uppenbarligen — om än detta icke kan sägas med tydlighet framgå av
den föreslagna lagtexten — att dels kungörelse angående sammanträdet skall
utfärdas, vilken kungörelse skall införas i en eller flera ortstidningar och
uppläsas i kyrkan för den eller de församlingar, där någon av de fastigheter,
vilka beröras av rågångsförrättningen, är belägen, dels ock kallelsebrev skola
tillsändas såväl delägarna i det skifteslag, som skall skiftas, som ägarna av
angränsande fastigheter, allt i enlighet med bestämmelserna i nämnda paragraf.
Huru härvid föreskriften om en gemensam kallelse, för den händelse delägarna
äro flera än tio, bör tillämpas, är icke alldeles tydligt. Med hänsyn därtill att
rågångarnas bestämmande i förslaget behandlas såsom en i viss mån fristående
förrättning, i det att särskild fastställelse därå skall meddelas även då rågångsförrättningen
äger rum i sammanhang med laga skifte, lärer emellertid
åt nämnda föreskrift, tillämpad i nu förevarande fall, böra givas den tolkningen
att, därest skiftesdelägarna tillsammans med ägarna av fastigheter,

360

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 38.

som gränsa intill skifteslaget, eller således, enligt den i förevarande paragraf
begagnade terminologien, rågrannarna å ömse sidor äro derå än tio, det
erfordras allenast en kallelse, som i rekommenderad tjänsteskri velse tillställes
en av rågrannarna (i detta ords nyssnämnda betydelse), därvid dock kungörelsen
skall innehålla uppgift, hos vem kallelsen finnes tillgänglig.

Det synes kunna ifrågasättas, om med angivna tillämpning av föreskriften
om gemensam kallelse det är på ett tillfredsställande sätt sörjt för att de rågrannar,
som äga jord inom annat skifteslag än det, vilket är föremål för
skifte, verkligen erhålla underrättelse om sammanträdet. Större säkerhet för
att så bleve förhållandet skulle måhända vinnas, om i förevarande fall nämnda
föreskrift utbyttes mot en bestämmelse av exempelvis det innehållet, att särskild
kallelse skall för varje angränsande skifteslag av det slag, som avses i
1 kap. 2 § under 1, tillsändas en av de delägare, vilkas jord gränsar intill
det skifteslag, som skall skiftas. Anses emellertid tillräckliga skäl för en sådan
ändring icke föreligga, torde dock på grund av vad ovan anförts redaktionen
av förevarande paragraf böra jämkas så, att innebörden av hänvisningen till
3 kap. 1 § blir mera tydlig.

Justitierådet Svedelius, med vilken regeringsrådet Palmgren instämde:

Jag delar den av justitieråden Högstedt och Christiansson uttalade uppfattningen
rörande innebörden av den här gjorda hänvisningen till 3 kap. 1 § och
anser ävenledes ett förtydligande av stadgandet önskvärt. Ett dylikt förtydligande
skulle, om ock i mindre mån, påkallas även i händelse den av mig
under sistnämnda lagrum gjorda hemställan bifalles.

2 §.

Lagrådet:

Med föreskriften i tredje stycket åsyftas enligt motiven till 1918 års förslag
allenast, att icke varje — om än så obefogad — anmärkning beträffande rågången
skall medföra tillämpning av 3 §. Det beslut, förrättningsmännen enligt
ovannämnda föreskrift skulle hava att meddela i anledning av anmärkningen,
skulle således aldrig kunna innebära annat än att anmärkningen lämnas utan
avseende. Det åsyftade ändamålet synes lämpligare vinnas, om, med uteslutande
av ifrågavarande stycke, till första stycket göres ett tillägg, varigenom såsom
alternativ till den där uppställda förutsättningen, att rågången förklaras av
samtliga rågrannar ostridig, upptages det fall att beträffande rågången framställd
anmärkning befinnes uppenbarligen sakna fog.

Godtages lagrådets under 6 kap. 1 § gjorda hemställan rörande viss omformulering
av andra stycket i nämnda lagrum, bör uppenbarligen en motsvarande
omformulering vidtagas beträffande fjärde stycket i förevarande
paragraf.

Justitierådet Högstedt hänvisade till vad han anfört vid 6 kap. 1 §.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 38.
6 §.

361

Lagrådet:

Rågång skall enligt denna paragraf på varaktigt sätt utmärkas å marken,
sedan den blivit bestämd. Då rågångsförrättning enligt stadgande i 21 kap.
skall efter dess fullbordande prövas och fastställas av vederbörande ägodelningsdomare
eller ägodelningsrätt, kan, innan laga kraftägande fastställelsebeslut
föreligger, rågång ej anses slutligen bestämd, och bör den följaktligen först
därefter definitivt utmärkas på marken. Detta är ock uppenbarligen förslagets
mening, men åt denna mening synes böra givas ett klarare uttryck än i
paragrafen skett.

Lagrådet:

I sin ovan omförmälda skrivelse till Kungl. Maj:t den 8 juni 1925 har
lantmäteristyrelsen föreslagit, att till förevarande kapitel måtte fogas en ny
paragraf av innehåll att, där vid förrättning, vid vilken förekommer bestämmande
av ägogräns, som i 7 § avses, å marken företagen undersökning giver
anledning till antagande att ett flertal ägogränser inom samma skifteslag icke
hävdas i överensstämmelse med tillgängliga kartor och handlingar eller att
osäkerhet råder angående deras rätta sträckning, gränsbestämning skall, i den
omfattning överlantmätaren efter företagen undersökning äger föreskriva, verkställas
inom skifteslaget.

Styrelsens ifrågavarande framställning ansluter sig till vad styrelsen i tidigare
avgivna utlåtanden — dels över lagberedningens förslag år 1909 till ny
jordabalk, i vad det innefattade bestämmelser om ägogränser, dels över 1911
års förslag till lag om skifte av jord och dels över det förut omförmälda
preliminära utkastet av år 1923 till lag om delning av jord å landet — anfört
om den otillfredsställande behandling, som vid äldre skiftesförrättningar
ägnats frågan om ägogränser och som medfört, att en stor del, kanske flertalet
av de vid dylika förrättningar tillkomna ägogränserna, sådana de på
marken hävdades, mer eller mindre avveke från den sträckning, de enligt
kartor och handlingar borde hava. Redan i nämnda tidigare utlåtanden har
styrelsen uttalat sig för nödvändigheten av att åtgärder vidtagas för att bringa
reda i dessa förhållanden, och styrelsen har därvid bland annat ifrågasatt
rätt för ägare av vid skifte utbruten ägolott att påkalla undersökning av alla
ägogränser inom skifteslaget på delägarnas gemensamma bekostnad.

I omförmälda skrivelse har styrelsen nu ytterligare understrukit behovet
av en allmän gränsrevision, men så till vida modifierat sin härutinnan tididare
gjorda framställning, att företagandet av en dylik gränsrevision ansetts
böra bero på en i varje särskilt fall av överlantmätaren verkställd prövning.

Någon utredning beträffande de kostnader, den sålunda föreslagna utvägen
till avhjälpande av ifrågavarande missförhållanden skulle medföra, föreligger
icke. Styrelsen har allenast framhållit, att då kostnaderna för genomförande

362

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 38.

av en dylik gränsrevision ofta skulle bliva i hög grad betungande för delägarna,
det enligt styrelsens mening förelåge särskild anledning för staten
att träda emellan. Något förslag i sistnämnda hänseende har styrelsen dock
icke ansett sig böra för närvarande framlägga i vidare mån än att kostnaderna
för den undersökning, som överlantmätaren skulle hava att utföra,
borde i viss mån bestridas av allmänna medel.

Att det i talrika fall skulle vara synnerligen fördelaktigt, om i sammanhang
med skifte å en vid tidigare delning utbruten ägolott kunde åvägabringas en
fullständig gränsrevision beträffande hela det äldre skifteslag, varifrån ägolotten
utbrutits, har under fortgången av ifrågavarande lagstiftningsarbete till
fullo erkänts. Att bestämmelse i denna riktning icke upptagits i något av de
hittills framlagda lagförslagen torde i väsentlig mån hava berott just av hänsyn
till kostnadsfrågan; man har funnit det betänkligt att mot delägarnas önskan
påtvinga dem en dylik förrättning. Då kostnadsfrågan icke genom lantmäteristyrelsens
nu gjorda framställning kommit i förändrat läge och samma fråga
undandrager sig lagrådets bedömande, har lagrådet icke ansett sig kunna
i ärendets nuvarande skick tillstyrka ändring av det remitterade förslaget i
den av styrelsen föreslagna riktningen.

8 kap.

1 §■

Lagrådet:

Hänvisningen i sista stycket till 3 kap. 1 och 2 §§ torde i likhet med motsvarande
hänvisning i 7 kap. 1 § innebära, att vad i förstberörda lagrum
stadgas angående kungörelse om sammanträde samt kallelse därtill skall äga
motsvarande tillämpning. En jämkning av ordalagen för tydliggörande av det
åsyftade innehållet synes även här önskvärd.

Av förslagets uppställning kunde möjligen vid jämförelse mellan omförmälda
stadgande i 7 kap. och förevarande stycke dragas den slutsatsen, att
rågångsförrättning och förrättning för verkställande av ägoutbyte ovillkorligen
skola förekomma å skilda sammanträden efter särskilda för vardera förrättningen
utfärdade kungörelser och kallelser. En sådan tolkning kan emellertid
icke anses riktig. Visserligen måste rågångsfrågan vara klar, innan uppkommen
fråga om ägoutbyte kan slutligen avgöras, men laga hinder för att dessa
båda frågor företagas till behandling vid ett och samma sammanträde föreligger
uppenbarligen icke. Där förhållandena medgiva sådan samtidig behandling,
vilket ofta nog lärer vara fallet, torde endast en kungörelse, omfattande
båda förrättningarna, liksom även gemensamma kallelsebrev till undvikande
av onödig kostnad och omgång höra utfärdas. Gällande bestämmelser i ämnet
lära också i allmänhet så tillämpas, att där sammanträde med rågrannarna
skall hållas för rågångens bestämmande, såsom förhandlingsämne vid sam -

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 38.

363

manträdet i kungörelsen angives icke allenast rågångsfrågan utan även eventuellt
förekommande frågor om ägoutbyte. Detta förefaller ju ock naturligt
med hänsyn till frågornas inbördes sammanhang och då intressenterna i sistnämnda
frågor i varje fall måste kallas för behandlingen av rågångsfrågan.
Under förutsättning att förslaget icke avser att i denna del avvika från gängse
praxis, har lagrådet mot de föreslagna bestämmelserna härutinnan ur nu angiven
synpunkt icke något att erinra.

2 §.

Lagrådet:

Enligt promemorian avses med uttrycket »eller annat skifteslag» i andra
stycket område, vilket utgör samfällighet för flera fastigheter och som ingår
såsom ena parten i ett ägoutbyte. Då detta ej med erforderlig tydlighet framgår
av lagtexten, torde nämnda uttryck böra utbytas mot orden »eller för
flera ägolotter samfällt område».

4 §.

Lagrådet:

Att en åtgärd under skifte kan ske utan förfång anses enligt 1 kap. 1 §
i förslaget innebära, att åtgärden icke länder till minskning i värde för fastighet,
som därav beröres. Varje minskning i fastighets värde lärer dock ej äga
betydelse i det hänseende, varom i andra stycket av förevarande paragraf är
fråga, eller för innehavare av fordran eller rättighet, varför fastigheten på
grund av inteckning eller eljest häftar. Sådan betydelse tillkommer uppenbarligen
endast värdeminskning av den storlek, att fordringsägarens säkerhet i
fastigheten därigenom äventyras. På grund härav hemställes, att det här stadgade
villkoret måtte erhålla den avfattning, att ägoutbytet icke kan lända
nämnda rättsägare till skada.

9 kap.

1 §•

Lagrådet:

De bestämmelser om delningsgrund, som meddelas i andra stycket av denna
paragraf, lära innebära bland annat, att innehavet skall vara delningsgrund
jordeboksenheter emellan, för den händelse sådan regel gäller på grund av
särskild föreskrift för orten eller sedvänja i orten (jfr lagrådets uttalande den
4 oktober 1922 under 9 kap. 1 och 2 §§). Denna mening synes emellertid
knappast, åtminstone ej med erforderlig tydlighet, framgå av de använda
ordalagen. Det med anslutning till innehållet i första stycket här begagnade
uttrycket, att såsom andelstal sJcall anses vad enligt föreskrift för orten eller
sedvänja i orten användes såsom jämförelsegrund för delaktighet i by, lämpar
sig visserligen för de fall, då jämförelsegrunden utgöres av visst jordatal.
Däremot synes innehavet svårligen kunna inbegripas under beteckningen andels -

364

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 38.

tal. En omredigering, varigenom användandet av denna beteckning här undvikes,
synes därför önskvärd. Förslagsvis kunde åt stadgandet givas den avfattning,
att om skifteslaget utgöres av två eller flera jordeboksenheter, skall,
såvitt angår förhållandet mellan dessa enheter inbördes, vad enligt särskild
föreskrift för orten eller sedvänja i orten användes såsom jämförelsegrund för
delaktighet i by eller, där sådan jämförelsegrund ej finnes, oförmedlade mantalet
utgöra delningsgrund.

I sammanhang med en omredigering av andra stycket i sådan riktning torde
dels genom ett tillägg till första stycket böra utmärkas, att den där givna
regeln lider inskränkning jämväl genom vad i förevarande paragraf i övrigt
stadgas, dels ock någon jämkning böra vidtagas av ordalagen i tredje stycket,
så att även här användandet av ordet andelstal kunde undvikas.

2 §.

Lagrådet:

Under det att 1 § innehåller bestämmelse om delningsgrund vid skifte av
förut oskiftad jord, lämnas i första stycket av 2 § föreskrift i sådant avseende
beträffande jord, som tidigare varit föremål för lagligen gällande delningsförrättning.
I samma stycke föreskrives emellertid därjämte, att för delägare,
som på grund av dom eller avsöndring eller såsom odaläga innehar visst
område, innehavet skall utgöra delningsgrund vid skifte av det skifteslag, däri
området ingår. Sistnämnda föreskrift äger uppenbarligen tillämpning, evad skifteslaget
förut delats eller icke. Till tydligare utmärkande härav torde en omredigering
av stadgandet böra vidtagas. En sådan omredigering synes önskvärd
även ur en annan synpunkt. Då här stadgas, att delägare, som på grund av
fastställd eller eljest lagligen gällande lantmäteriförrättning innehar visst område,
skall vid skiftet erhålla vad enligt uppskattning svarar mot nämnda
område, lärer detta innebära, att det är mellan de vid den föregående delningen
utlagda lotterna som innehavet enligt samma delning skall utgöra delningsgrund,
och denna regel torde gälla, oavsett om någon av dessa lotter efter den
tidigare förrättningen kommit i flera ägares händer och dem emellan sämjedelats.

Justitierådet Svedelius:

I likhet med lantmäteristyrelsen i dess utlåtande den 11 augusti 1913, lagrådets
flesta ledamöter i utlåtandet den 4 oktober 1922 samt en vid avgivandet
av lantmäteristyrelsens utlåtande den 28 april 1924 uttalad skiljaktig
mening anser jag övervägande skäl tala för uteslutande ur förslaget av den
bestämmelse, som innehålles i senare delen av andra stycket i förevarande
paragraf. Om så sker, föranledes härav, att även tredje stycket likasom 13
kap. 12 § sista stycket böra ur förslaget utgå.

6 §.

Lagrådet:

I andra stycket likställes med uppodling efter erhållet lov uppodling, som
skett utan någon delägares bestridande. Gällande skiftesstadga upptager endast

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 38.

365

det förra fallet. Tillägget torde innebära, att med uttryckligt samtycke skall
likställas det fall, att övriga delägare med kännedom om odlingsarbetet låtit
detsamma fortgå utan att däremot framställa någon anmärkning, varigenom
de måste anses hava lämnat ett, låt vara tyst samtycke till uppodlingen. Mot
förslagets ståndpunkt i denna del synes icke vara något att erinra. Det må
emellertid påpekas, att genom det föreslagna tillägget odlaren torde komma
att försättas i en, såvitt förarbetena utmärka, åtminstone ej direkt åsyftad,
gynnsammare ställning i bevisningshänseende än förut. Medan det för närvarande
otvivelaktigt åligger odlaren att styrka, att han till odlingen haft lov,
synes det nämligen för framtiden böra ankomma på de övriga delägarna, om
de motsätta sig anspråket på odlingsersättning, att visa, antingen att odlingsarbetet
skett utan deras vetskap eller att det mött bestridande från någon
delägares sida.

lO kap.

1 och 2 §§.

Lagrådet:

I nu föreliggande förslag har, i olikhet mot gällande rätt och de tidigare
förslagen, den principen tillämpats, att undantag av mark för gemensamt
behov får äga rum allenast då behovet ej lämpligen kan tillgodoses genom
att till förmån för en ägolott lägga servitut på annan lott eller sådant skulle
medföra större olägenhet än undantag av mark för behovets fyllande. Åt
denna regel har därtill givits legalt tvingande innebörd. Enligt 17 kap. 1 §
äga visserligen närvarande delägare, då de alla äro ense, besluta i hithörande
frågor, men för att beslutet skall lända till efterrättelse förutsättes, att förrättningsmännen
ej finna detsamma vara stridande mot lag. I motsatt fall
övergår bestämmanderätten till förrättningsmännen. Detta innebär tydligen,
att förrättningsmännen, därest de finna det behov, som delägarna enhälligt
beslutat fylla genom undantag av mark, lämpligare eller lika väl kunna tillgodoses
genom bildande av ett servitut, måste förklara delägarnas beslut
olagligt och själva avgöra sakfrågan i enlighet med sin nämnda uppfattning.
På sådant sätt skulle mot samstämmig önskan hos vederbörande delägare
ett servitutsförhållande kunna påtvingas dem. Förrättningsmännens beslut är
ej av beskaffenhet att enligt förslaget kunna underställas ägodelningsrättens
prövning och kan särskilt överklagas endast om skiftet avser ursprungligt
skifteslag. För övrigt skulle ägodelningsrätten äga tillmötesgå delägarnas önskan
endast om ägodelningsrätten funne, att det föreliggande behovet kunde tillgodoses
genom undantag av mark med mindre olägenhet än genom servitutsbildning.

Då enligt 1 kap. 22 § tredje stycket i förslaget vid skifte å den tjänande
fastigheten dennas ägare kan, där det kan ske »utan större olägenhet» (enligt
lagrådets förslag »utan förfång») för den berättigade, erhålla utbrytning av

3(>6 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 38.

vissa sådana servitut, om vilkas bildande här är fråga, synes det kunna inträffa,
att vid ett nytt skifte ett vid det föregående tillkommet servitut bringas
att upphöra, utan att sådant kan förekommas av förrättningsmännen eller
ägodelningsrätten. Härvid lärer emellertid en oegentlighet framträda, i det
den tjänande fastigheten för att vinna befrielse från sin förpliktelse har att
avstå mark till beräknat motsvarande värde, under det att, såvitt förslaget
angiver, vid servitutets tillkomst icke någon ersättning i vare sig ägor eller
penningar kan beredas den lott, som lider intrång genom servitutet. Vid undantag
av mark för viss delägares räkning åter får denne omedelbart vidkännas
motsvarande avräkning å sin ägolott till förmån för de övriga. Den olikhet,
som i detta hänseende enligt förslaget råder mellan bildande av servitut och
undantag av mark, även då enahanda ändamål åsyftas, synes böra vid tilllämpningen
uppmärksammas, oavsett huru frågan om dessa åtgärders inbördes
företräde anses lämpligen böra ordnas.

På grund av det ovan anförda hemställes, att åt förevarande stadganden
gives det innehåll, att i stället för undantag av mark väl må anlitas den i
8 § anvisade utvägen med bildande av servitut men utan lagstadgat företräde
för någondera åtgärden. Detta kunde förslagsvis ske genom att i de i förevarande
paragrafer använda ordalagen »ej lämpligen kan tillgodoses på sätt
i 8 § sägs» orden »lämpligen kan» uteslötes. Motsvarande jämkning skulle i
sådant fall vidtagas även i 8 §. En sådan anordning skulle, med bibehållande
av bestämmelserna i 17 kap. 1 §, medföra, att närvarande delägare, då de
äro ense, äga själva avgöra, vilkendera åtgärden skall komma till användning.

Därest denna hemställan icke bifalles, utan en sådan anordning anses vara
att föredraga, varigenom legalt företräde tillerkännes endera av de två utvägar,
som i förevarande fall stå till buds, torde den i gällande rätt liksom
i de tidigare förslagen tillämpade principen, att undantag av mark skall i
främsta rummet ifrågakomma, vara att föredraga framför den härutinnan motsatta
ståndpunkt, som intagits i förslaget. I detta avseende må särskilt beaktas
den fara för ökade tvister grannar emellan, som systemet med bildande
av servitut otvivelaktigt innebär. Under nu angiven förutsättning torde därför
i uttrycket »ej lämpligen kan tillgodoses på sätt i 8 § sägs» ordet »lämpligen»
böra utbytas mot »lämpligare», i sammanhang varmed 8 § skulle
underkastas en häremot svarande omredigering.

Det är uppenbarligen förslagets mening, att i det i 2 § andra stycket avsedda
fall avräkning å vederbörande ägolotter skall ske, motsvarande vad av
den undantagna marken å dem var för sig belöper. Detta synes till förekommande
av missförstånd böra utsägas i lagtexten, så mycket hellre som så
skett i 3 § beträffande där omförmälda likartade fall.

Stadgandena i dessa två paragrafer skulle vinna i tydlighet, om 1 §:s tredje
stycke och senare punkten i 2 §:s första stycke, vilka båda innehålla bestäm -

367

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 38.

melser om undantag av samfällt vattenområde, avskildes och sammanfördes
till en ny 3 §. Härigenom skulle gent emot de allmänna stadgandena i 1 och
2 §§ skarpare framstå de avvikelser nämnda bestämmelser innebära, nämligen
å ena sidan att samfällt strömfall med utmål skall undantagas för gemensam
räkning, så snart det kan ske utan förfång, och å andra sidan att avsättande
av annat samfällt vattentäckt område kan ske, utan att sådant betingas
av något särskilt gemensamt behov.

3 §.

Lagrådet:

För att bättre åskådliggöra vad i denna paragraf avses med orden »särskild
lägenhet» synas, i likhet med vad som skett i de häremot svarande 68
och 82 §§ i gällande skiftesstadga, här lämpligen böra uppräknas vissa sådana
lägenheter, exempelvis strömfall, fiske, torvmosse och stenbrott med
tillägg av orden »eller annan sådan särskild lägenhet». Det i förslaget jämsides
med lägenhet använda ordet »anläggning» lärer, sammanställt med avfattningen
av sista punkten, avse att utmärka, att lägenheten skall vara av
ägaren tagen i bruk, något som däremot ej skulle erfordras i fråga om strömfall.
Denna mening skulle vinna ett tydligare uttryck, därest i paragrafen
stadgades, att annan lägenhet än strömfall må såsom särskilt undantag behållas
endast om ägaren vidtagit åtgärd för lägenhetens tillgodogörande.

4 §.

Lagrådet:

I denna paragraf kan man särskilja tre olika vägar för bildande av gemensamhetsskog
i samband med skifte, nämligen genom förrättningsmännens ex
officio meddelade föreskrift (1 mom.), genom beslut av en viss majoritet bland
delägarna (2 mom. första stycket) och genom förening mellan vissa delägare
beträffande deras lotter tillkommande skogsmark (1 mom. tredje stycket och
2 mom. andra stycket). Då, såsom framgår av paragrafens avfattning, 1 mom.
endast avser samfälld skogsmark jämte sådan oskiftad skogsmark, som efter
lagens trädande i kraft blivit sämjedelad, 2 mom. åter annan skogsmark, är stadgandets
innebörd tydligen den, att förrättningsmännens avgörande icke kan
gälla annan än samfälld eller efter nämnda tidpunkt sämjedelad skogsmark, delägarnas
majoritetsbeslut allenast mark, som förut blivit delad antingen genom
laga förrättning eller genom äldre sämjedelning, förening mellan delägare åter
vilken skogsmark som helst, oavsett om den är samfälld eller förut delad.

Beträffande gemensamhetsskog, bildad genom delägarnas majoritetsbeslut,
göres i förslaget det förbehåll, att delägare, som icke instämt i beslutet, är
berättigad att erhålla sin andel i skogsmarken utbruten och sålunda bliva
oberörd av beslutet, under förutsättning dels att denna andel prövas kunna
utläggas i lämplig anordning och dels att utbrytandet finnes kunna ske utan
övriga delägares förfång. Det första av dessa villkor torde, då, såsom här är

368

Kungl. Maj-.ts Proposition Nr 38.

förhållandet, andelen redan blivit vid tidigare delning för sig utlagd, i flertalet
fall befinnas vara uppfyllt. Särskilt lärer hinder i detta hänseende för
utbrytning av de större ägolotternas andelar icke komma att möta. Med hänsyn
bland annat till den användning av gemensamhetsskogens blivande avkastning
för delägarnas allmänna behov, som på grund av därom gällande
bestämmelser kan antagas bliva den vanliga, lärer ock just bland de större
jordägarna kunna förväntas en strävan att få sin skogsmark utbruten. Den
senare förutsättningen för rätten till dylik utbrytning — att den kan ske utan
övriga delägares förfång — synes till sin innebörd mindre klar. Med övriga
delägare torde här avses de, vilkas andelar skola ingå i gemensamhetsskogen;
men finnes den särskilda andelen kunna utläggas i lämplig anordning, lärer
väl detta regelmässigt vara fallet även med gemensamhetsskogen, vilken är
att behandla såsom en ägolott. Måhända skulle förfång för övriga delägare
kunna sägas föreligga, om genom utbrytning av vissa andelar anslutningen
till gemensamhetsskogen bleve mindre än majoriteten förväntat och skogen
därigenom tilläventyrs av allt för ringa omfattning i förhållande till blivande
förvaltningskostnad. En dylik tolkning av denna förutsättning synes emellertid
icke kunna godtagas såsom i själva verket ledande till upphävande av rätten
till utbrytning. Det bör ock beaktas, att lagrådet, vars yttrande den 4 oktober
1922 lagts till grund för förslaget i denna del, ej upptagit något annat villkor
för skogsskiftes utbrytande än att detta kan göras formligt, välbeläget och för
skötseln av skogen förmånligt.

Resultatet av ett majoritetsbeslut om bildande av gemensamhetsskog synes
således i regel ej bliva annat än att de, som däri instämt, med sina andelar
komma att ingå i den avsatta skogen. Samma mål uppnås dock enklare
genom den av förslaget anvisade utvägen, att de delägare, som så önska, för
sin del träffa förening om avsättande av sina andelar till gemensamhetsskog.
Denna utväg är, som redan påpekats, ej heller såsom den förra begränsad
till förut delad skogsmark, utan kan användas även då marken är samfälld,
för vilket fall förevarande paragraf i praxis torde få sin egentliga tillämpning.
Starka skäl synas därför tala för att ur förslaget helt och hållet utesluta
stadgandet om rätt att genom majoritetsbeslut bilda gemensamhetsskog.

Skulle emellertid paragrafen anses böra bibehållas vid sitt innehåll enligt
förslaget, hemställes om sådan omredigering därav, att de tre sätt för bildande
av gemensamhetsskog, som däri anvisas, tydligare särskiljas med angivande
av de för ett vart gällande förutsättningarna, särskilt att majoritetsbeslut kan
ifrågakomma endast beträffande förut delad skogsmark eller med andra ord
endast i fråga om sådan mark, som i förevarande hänseende ej kan göras
till föremål för förrättningsmännens avgörande.

Oavsett huruvida innehållet i paragrafen begränsas på sätt lagrådet ovan
hemställt eller icke, torde första punkten i 1 mom., i den mån den lämnar
en för de olika fallen gemensam föreskrift, efter viss omredigering lämpligen
böra utbrytas såsom ett särskilt stycke och först därefter under skilda moment

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 38.

369

behandlas de olika sätten för bildande av gemensamhetsskog. Innehållet i
nuvarande 3 mom. torde i så fall lämpligen böra inarbetas i det nu föreslagna
begynnelsestycket.

I övrigt synes vid denna paragraf vara att anmärka följande. Enligt 1 mom.
andra stycket skola förrättningsmännen, om så ske kan, redan i det utlåtande,
de jämlikt 4 kap. 2 § hava att avgiva angående tillstånd till skiftet, jämväl
yttra sig rörande bildande av gemensamhetsskog, där sådan kan ifrågakomma.
Denna hänvisning bör, därest i enlighet med lagrådets hemställan berörda
utlåtande kommer att omtalas först i 3 § av 4 kap., i stället avse sistnämnda
lagrum. Enligt 4 kap. 4 § skall dylikt utlåtande i fråga om gemensamhetsskog
ovillkorligen underställas ägodelningsrättens prövning, då det innefattar bestämmelse
om avsättande av mark till sådan skog, men i annat fall underställning
äga rum endast på delägares yrkande eller då förrättningsmännen
av särskilda skäl finna det erforderligt. I förevarande paragraf åter stadgas,
att där frågan om bildande av gemensamhetsskog måste anstå för att avgöras
genom särskilt utlåtande först i sammanhang med skiftesläggningen, underställning
till ägodelningsrätten i varje fall skall ske. Då anledning torde
saknas att i detta hänseende avvika från den i 4 kap. 4 § stadgade regeln,
hemställes om vidtagande av erforderlig ändring i förevarande paragraf till
vinnande av överensstämmelse härutinnan.

5 §.

Lagrådet:

Det lärer ej i varje fall bliva erforderligt att låta den mark, som avsättes
till gemensamhetsskog, vid skiftet undergå gradering. Sådan kräves exempelvis
icke, då till gemensamhetsskog avsättes ett samfällt område i dess helhet
utan utbrytning av någon delägares andel däri och utan utläggande därav av
husbehovsskog åt någon ägolott. Delägarna hava i sådant fall avstått mark
till gemensamhetsskogen i samma proportion, vari de efter den vid skiftet
tillämpade delningsgrunden för samfälld mark fått ägor sig tilldelade, och envar
delägares andel i gemensamhetsskogen följer således omedelbart av delningsgrunden.
Då det icke lärer vara avsett, att mark, ämnad till gemensamhetsskog,
skall graderas enbart för utrönande av det uppskattningsinnehåll, som
å envar delägare därav belöper, synas orden »efter gradering» i paragrafens
första stycke böra utgå.

Såsom i promemorian påpekas, erfordras ej under alla förhållanden, att å
gemensamhetsskogen område avsättes för utövande av sådan avverkningsrätt
eller annan nyttjanderätt, som tidigare blivit å den till gemensamhetsskog
avsedda marken upplåten från någon eller några av de däri delaktiga ägolotterna.
Därför har ock i paragrafens andra stycke såsom förutsättning för
dylik avsättning tillagts: »där sådant för behörigt tillgodoseende av vederbörandes
rätt prövas nödigt». Emellertid skulle man av dessa ordalag må Bihang

till riksdagens protokoll 1926. 1 Sami. 31 höft. (Nr 38.) 24

370

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 38.

\

hända kunna få den uppfattningen, att det tillkommer förrättningsmännen att
i detta sammanhang träffa avgörande, på vad sätt och i vilken omfattning en
rättighet av omförmälda slag för framtiden skulle få utövas, d. v. s. ett avgörande
av civilrättslig innebörd, som skulle bliva bindande, därest det ej i
anvisad ordning bragtes under skiftesdomstolens prövning. Detta är tydligen
icke förslagets avsikt, utan bestämmelsens innebörd synes allenast vara den,
att där det är uppenbart, att för den upplåtna rättens tillgodonjutande den
till gemensamhetsskog avsatta marken måste för framtiden eller till någon
tid anlitas, förrättningsmännen hava att bestämma och utmärka ett område å
skogen, inom vilket rätten må utövas. Frågan om detta områdes belägenhet
och utsträckning lärer, i motsats till ovan antydda spörsmål om själva rättighetens
innebörd och omfattning, vara av natur att tillhöra skiftesmyndigheternas
avgörande. Faran för missförstånd härutinnan synes kunna förringas
genom att ovan citerade uttryck i paragrafen utbytes mot orden »där sådant
finnes nödigt».

Enligt motsvarande stadgande i 1911 års förslag skulle, sedan dylik främmande
rättighet å gemensamhetsskog upphört, verkställas uppskattning av
skogen för bestämmande av ståndskogsersättning, d. v. s. en ståndskogslikvid
i eljest föreskriven ordning äga rum. I enlighet med en av lantmäteristyrelsen
gjord hemställan har i de senare förslagen åt stadgandet givits den ändrade
lydelse, sista punkten i förevarande paragraf utvisar. Därmed torde ock detsamma
hava erhållit en annan innebörd än den ovan angivna. Med den vidräkning,
som där omförmäles, avses tydligen icke en ståndskogslikvid, verkställd
av förrättningsmän i skiftesordning, utan en på föranstaltande av delägarna
själva och i den ordning de anse tjänligast företagen utjämning av
det ekonomiska mellanvarande, vilket uppstått genom den olikhet dem emellan
med avseende å tillgodogörandet av gemensamhetsskogens avkastning, som
till följd av upplåtelsen dittills ägt rum. Kan enighet vid sådan uppgörelse
ej vinnas, äro således delägarna hänvisade att för frågans avgörande vända
sig till allmän domstol.

Då nu detta får anses vara stadgandets innebörd, berör detsamma i själva
verket icke en skiftesfråga och kunde följdriktigt anses böra utgå ur förslaget.
Men av praktiska skäl torde det dock vara lämpligt att bibehålla detsamma
med någon omredigering till tydligare utmärkande av att det är delägarna
själva, som äga låta verkställa den erforderliga vidräkningen. I saknad av
varje stadgande kunde måhända den missuppfattningen göra sig gällande, att
den i samband med skiftet verkställda ståndskogslikviden borde på ett eller
annat sätt omfatta även denna framtida uppgörelse eller ock att ny laga ståndskogslikvid
måste äga rum för att alla vederbörande skulle komma till sin rätt.

En annan sak är, att den här åsyftade särskilda vidräkningen i många fall
torde kunna undgås genom att, på sätt även eljest medgives, med hela
ståndskogslikviden får anstå till dess skiftet blivit fastställt.

Kungl. Maj ds Proposition Nr 38. 371

6 §.

Lagrådet:

Som förutsättning för att vid skifte av vattentäckt område fisket må kunna
undantagas såsom för delägarna gemensamt stadgas i denna paragraf, att
området förut är samfällt. Det kan med skäl ifrågasättas, om ej härigenom
rätten att bibehålla fisket oskiftat blivit för snävt begränsad. Då enligt gällande
rättspraxis vattenområde anses hava, där annat ej utsagts eller eljest
framgår av skifteshandlingarna, ingått i skifte tillsammans med stranden, men
fisket däremot under enahanda förutsättning anses vara fortfarande samfällt,
bleve med paragrafens nuvarande lydelse dess tillämpning i många fall utesluten,
ehuru delägarna själva måhända betraktat såväl vattenområdet som
fisket såsom samfällt. Det hemställes fördenskull, att orden »som är för delägarna
samfällt» måtte utgå.

Däremot torde enligt förslagets mening — som emellertid i denna del bör
genom någon omredigering bringas till klarare uttryck — stadgandet kunna
vinna tillämpning endast där fisket förut är för delägarna samfällt. Någon
ändring härutinnan lärer ej heller böra vidtagas. Väl synes utväg böra förefinnas
att vid skiftes företagande undgå ny delning av redan förut delat fiske,
men detta syfte torde kunna nås på annat sätt såsom genom tillämpning av
5 eller 7 § i 1 kap. eller av 2 eller 7 § i detta kapitel (se uttalande i motiven
till 1918 års förslag s. 273).

8 §.

Lagrådet:

I de tidigare förslagen stadgas såsom ett villkor för bildande av servitut
vid skifte, att servitutet ej är till avsevärt men för den fastighet, som därav
besväras. Någon motsvarande bestämmelse återfinnes däremot icke i förevarande
paragraf. Det torde dock ej få anses vara det remitterade förslagets
mening att lämna den tjänande fastighetens intresse obeaktat. Sådant skulle
ej heller gärna låta sig förena med förslagets allmänna princip, att genom
laga skifte förfång ej får tillskyndas någon delägare. Även om man — mot
vad lagrådet förut hemställt — bibehåller den i detta förslag upptagna regeln,
varigenom vid skifte servitut skulle erhålla en vidgad användning och däråt
givas företräde framför undantag av mark, synes fördenskull det villkoret ej
kunna eftergivas, att den fastighet, som skulle bliva besvärad med servitutet,
ej därigenom komme att lida värdeminskning. Ett uttalande härom synes ep
böra saknas i lagtexten. Lämpligen kunde detta ske genom att såsom ytterligare
förutsättning för bildande av servitut stadgades, att servitutet ej länder
till förfång för den fastighet, varå det lägges.

I olikhet mot de tidigare förslagen upptages här bland de servitut, som
kunna vid laga skifte bildas, även sådant angående avloppsdike. Detta lärer
hava skett för att vinna full motsvarighet till bestämmelserna i 1 § om undantag
av utmål till bland annat avloppsdiken. Emellertid synes behovet av av -

372

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 38.

loppsdiken ej lämpligen höra tillgodoses genom bildande av servitut, vilket
säkerligen skulle medföra svårigheter och tvister särskilt i fråga om deras
underhåll. Att icke alla de behov, som omförmälas i 1 §, kunna tillgodoses
på sätt i 8 § sägs, synes ej heller innebära någon motsägelse eller erfordra
särskilt påpekande i lagtexten.

9 §.

Lagrådet:

Det synes med skäl kunna ifrågasättas, om det är lämpligt, att frågan om
framtida underhållet av en i samband med skifte tillkommen väg upptages
till behandling vid skiftet. Det är ingalunda säkert, att den beräkning och
fördelning av underhållskostnaden, som därvid kan göras, framdeles visar sig
vara den rätta, och någon form för erhållande av ändring däri kan svårligen
här anvisas. Lantmäteristyrelsen har ock i sitt senaste utlåtande avstyrkt förslaget
i denna punkt.

• Även ur en annan synpunkt lämnar förslaget i denna del anledning till erinran.
Att kostnaden för vägarbetets utförande i regel skall fördelas mellan
delägarna, efter ty de njutit ägolott vid skiftet, må väl vara med rättvisa och
billighet överensstämmande. Men vid fördelning av det framtida underhållet
synes ett rättvisare resultat i allmänhet ernås genom den i enskilda väglagen
uppställda regeln att underhållet bekostas av den eller de delägare, som använda
vägen.

Enligt lagrådets åsikt bör frågan om vägunderhållet fortfarande såsom hittills
i mån av behov ordnas med tillämpning av nyssnämnda lag, och hemställer
lagrådet förty, att vad i denna paragraf stadgas om vägunderhåll måtte
ur förslaget utgå. Bifalles denna hemställan, bör tydligen förslaget till ändring
i 34 § av enskilda väglagen förfalla.

Tillämpning av bestämmelsen om åliggande för förrättningsmännen att upprätta
plan och kostnadsförslag är enligt stadgandet i andra stycket utesluten,
.så snart det ifrågasättes, att andra än skiftesdelägarna skola deltaga i vägens
^byggande. För sådant fall måste av lätt insedda skäl i stället för skifteslagstiftningen
lagen om enskilda vägar på landet härutinnan lända till efterrättelse.
Emellertid synes detta förhållande kunna medföra en av omständigheterna
icke betingad olikhet i fördelningen skiftesdelägarna emellan av kostnaderna
för vägens anläggning mot vad eljest skulle blivit fallet. Enligt nyssnämnda
lag skall nämligen skyldigheten att bygga väg fördelas efter den omfattning,
vari de särskilda fastigheterna beräknas komma att begagna sig av
vägen, och den nytta fastighet genom vägen beredes. Möjlighet saknas därvid

att åt den skiftesdelägare, för vilkens räkning vägen närmast är avsedd, be reda

den lättnad, som eljest genom fördelning av kostnaden å samtliga skiftesdelägare
skolat tillkomma honom. Detta syfte synes dock kunna vinnas
genom ett stadgande av innehåll att i den kostnad, som vid förrättning enligt

lagen om enskilda vägar på landet kan komma att åläggas en delägare i

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 38.

373

skifteslaget för byggande av sådan väg, varom här är fråga, samtliga
skiftesdelägarna skola taga del efter ty i första stycket av denna paragraf
sägs. En föreskrift av detta innehåll synes lämpligen kunna införas i paragrafens
andra stycke.

I samband härmed torde någon omredigering lämpligen böra ske även av
första stycket till förebyggande av den möjliga missuppfattningen, att den där
i sista punkten meddelade regeln för deltagande i vägbyggnadskostnaden skulle
gälla allenast i fall, då förrättningsmännen upprättat kostnadsförslag och fördelat
kostnaden. i

It kap.

1 §•

Lagrådet:

I sin den 30 januari 1925 avgivna framställning i fråga om beräknande
vid skiftesförrättningar av ersättning mellan delägare för odling, hävd och
minskad avkastning m. m. har lantmäteristyrelsen föreslagit en i viss mån
ändrad lydelse av förevarande paragraf. Ändringen består däri, att orden »att
dess odlande kan ifrågakomma» utbytts mot »att dess odlande anses kunna
ske med fördel och ifrågakomma inom överskådlig tid». Syftet med styrelsens
förslag i denna del är att giva ett tydligare uttryck åt den helt visst även. i
det remitterade förslaget omfattade meningen, att till odlingsmark bör hänföras
allenast sådan jord, vars uppodling kan anses ekonomiskt fördelaktig
och kan förväntas komma till stånd inom en icke alltför avlägsen framtid.
Emot ett dylikt förtydligande synes intet vara att erinra. Emellertid torde
jämväl andra omständigheter än markens egen beskaffenhet, läge och omfång,
såsom exempelvis skifteslagets belägenhet, kommunikationsförhållandena, befolkningens
allmänna ekonomiska ställning, hava betydelse för frågan, om
odlingen må. anses kunna ske med fördel och ifrågakomma inom en överskådlig
framtid. En antydan härom genom ett tillägg till styrelsens förslag
synes lämplig.

2 §.

Lagrådet:

I sin ovanberörda framställning har lantmäteristyrelsen även beträffande
förevarande paragraf hemställt om i viss mån annan lydelse än den, som
innehålles i det remitterade förslaget. Bortsett från en viss olikhet i tredje
stycket, avser styrelsens ändringsförslag endast paragrafens andra stycke.
Under det att det remitterade förslaget i tredje punkten av detta stycke innehåller,
att, där ej annorlunda stadgas, vid gradtals åsättande hänsyn må tagas
allenast till ägornas naturliga beskaffenhet ur brukningssynpunkt, heter det i
styrelsens förslag, att hänsyn icke må tagas till tillfälliga omständigheter utan
allenast till ägornas förhandenvarande naturliga beskaffenhet ur brukningssynpunkt
och den behållna avkastning, som på grund härav med ändamåls -

374

Kung!,. Maj:ts Proposition Nr 38.

enlig skötsel och, vad odlingsmarken angår, efter dess uppodling vanligen
kan erhållas. Utom såvitt angår den speciella föreskriften i fråga om gradering
av odlingsmark torde styrelsens förslag i nyssnämnda punkt få anses
innebära blott en törhända icke obehövlig närmare förklaring av innebörden
i det remitterade förslaget. Vidkommande däremot bestämmelsen att vid gradering
av odlingsmark hänsyn skall tagas till dess avkastning, sedan den
blivit odlad, utmärka visserligen det remitterade förslagets ordalag icke något
däremot stridande, men att döma av vad som anföres under 14 kap. 6 § i
promemorian synes meningen hava varit, att vid gradering av odlingsmark
hänsyn skall tagas till kostnaden för dess uppodling, något som däremot
uppenbarligen icke skall ske, därest styrelsens ifrågavarande förslag godkännes.
Lagrådet delar den av lantmäteristyrelsen uttalade uppfattningen rörande de
grunder, som vid odlingsmarkens gradering böra tillämpas, och anser lika
med styrelsen, att olikhet i avseende å odlingskostnaderna bör regleras genom
odlingslikvid. På grund av det sålunda anförda finner lagrådet sig böra hemställa
om godkännande i huvudsak av styrelsens förslag till lydelse av tredje
punkten i förevarande stycke. Endast i två hänseenden vill lagrådet föreslå
en viss jämkning i de av styrelsen använda ordalagen. Uttrycket »brukningssynpunkt»,
vilket uttryck styrelsen upptagit från det remitterade förslaget, torde
hava valts för att därigenom skulle tydligare än genom det i 1918 och 1920
års förslag å motsvarande ställe använda uttrycket »jordbrukssynpunkt»
framgå, att vid gradering av skogsmark graderingen skall ske ur skogsbrukssynpunkt.
Emellertid torde något tvivel icke kunna råda därom, att jordbruk
i vidsträckt bemärkelse inbegriper bland annat skogsbruk. I denna bemärkelse
användes ordet jordbruk tydligen i 3 §. För vinnande av önskvärd
överensstämmelse mellan ifrågavarande paragrafer hemställer därför lagrådet
om återinförande av det tidigare använda uttrycket. Den andra anmärkningen
hänför sig till de av styrelsen föreslagna slutorden i förevarande punkt »vanligen
kan erhållas». Den åsyftade meningen synes komma till bättre uttryck,
om dessa ord utbyttes mot »under vanliga förhållanden kan påräknas».

Enligt styrelsens förslag skulle fjärde och femte punkterna i förevarande
andra stycke erhålla följande ändrade lydelse: »Där graderingen verkställes
särskilt för inrösnings- och särskilt för avrösningsjorden, bör, där så prövas
erforderligt, bestämmmas ett jämförelsetal, angivande inbördes förhållandet
emellan uppskattad enhet av inrösnings- och avrösningsjorden. Tillika bör
uppskattad enhet av jorden eller, där inrösnings- och avrösningsjorden graderats
var för sig, sådan enhet såväl av inrösnings- som avrösningsjorden
åsättas värde i penningar, beräknat enligt den vid gradtalets bestämmande
tillämpade grund.»

Styrelsens förslag i denna del innebär, i motsats mot det remitterade förslaget,
att valfrihet skall finnas mellan serie- och separatgradering. Skälen
för den ståndpunkt, styrelsen i denna fråga sålunda intagit, finnas närmare
utvecklade i en vid styrelsens framställning såsom bilaga A fogad, av till -

375

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 38.

kallade sakkunniga den 25 november 1924 avgiven redogörelse för av dem
på uppdrag av styrelsen verkställd undersökning beträffande de ämnen, som
i framställningen avses. Då de av de sakkunniga anförda skälen synas övertygande,
torde intet vara att erinra mot styrelsens förslag härutinnan. Denna
nya grundsatss att båda graderingsmetoderna skola vara tillåtna vilken
grundsats lärer innebära, att i det särskilda fallet den metod skall komma
till användning, som därvid befinnes lämpligast — synes emellertid höra erhålla
ett mera direkt uttryck i själva lagtexten än som skett i styrelsens
förslag. Detta kunde lämpligen ske genom inskjutande framför fjärde punkten
i styrelsens förslag av en ny punkt av innehåll, att gradering skall verkställas
för alla ägor i ett sammanhang eller särskilt för inrösnings- och särskilt
för avrösningsjorden, allt eftersom i varje fall befinnes lämpligast.

Då styrelsens förslag i övrigt beträffande fjärde och femte punkterna i
andra stycket icke innebär någon saklig olikhet mot det remitterade förslaget,
men ur formell synpunkt synes vara att föredraga, hemställes om detsammas
godkännande även i denna del.

Beträffande tredje stycket i förevarande paragraf hänvisas till vad som anföres
under 3 §.

Då i fjärde stycket stadgas, att vattentäckt område skall graderas efter
den nytta, som kan dragas av grunden och vattnet, innebär detta tydligen,
att i vanliga fall hänsyn därvid även skall tagas till fisket. Men självfallet
lärer å andra sidan vara, att därest vid skiftet med tillämpning av 10 kap.
6 § inom visst vattenområde fisket undantagits såsom fortfarande gemensamt,
man vid graderingen av detta område har att bortse från värdet av själva
fisket.

3 §.

Lagrådet:

Då här säges, att äga har värde huvudsakligen därutinnan att den lämpar
sig för visst särskilt ändamål, som ej har samband med ägans tjänlighet för
jordbruk, torde härmed avses, att det värde, ägan i sådant hänseende har,
är högre än dess värde ur jordbrukssynpunkt. Endast under denna förutsättning
lärer anledning föreligga till sådan särskild värdeuppskattning, varom
i denna paragraf stadgas. Ägans värde i olika avseenden kan nämligen icke
samtidigt tillgodogöras, åtminstone ej till fullo. Här föreskrivna värdering bör
fördenskull avse endast övervärdet eller det belopp, varmed ägans värde,
exempelvis som tomtplats, må överskjuta dess jordbruksvärde, sådant detta vid
graderingen beräknats.

Det är tydligt, att även stadgandet i 2 § tredje stycket måste tolkas i överensstämmelse
med vad nu angivits. Endast om envar av skifteslagets ägor i
något av de i 3 § omförmälda avseenden har ett värde, som överstiger samma
ägas jordbruksvärde, skall således vid graderingen förstnämnda värde läggas
till grund. Hava endast vissa bland ägorna dylikt övervärde, under det beträffande
de övriga jordbruksvärdet är övervägande, blir tydligen 3 § tillämplig.

376

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 38.

Att, där graderingen sker efter befintligt särskilt värde, icke jordbruksvärdet
tillilccL skall tagas i betraktande, följer av vad ovan påpekats. Gradvärdet
måste nämligen alltid hänföra sig till ett visst tänkt användningssätt för ägan,
och endast till sådana egenskaper hos denna, som därvid kunna bliva av
något värde, bör därför hänsyn tagas vid graderingen. En värdesättning samtidigt
syftande å skilda, sins emellan oförenliga användningssätt skulle svårligen
kunna leda till ett rättvist resultat, vilken än användningen framdeles bleve.

En samtidig tillämpning av stadgandena i 2 § tredje stycket och 3 § synes
emellertid kunna ifrågakomma, i det att, även där graderingen ägt rum på
sätt i 2 § tredje stycket sägs, viss äga kan befinnas hava ett särskilt övervärde
gent emot de övriga i ett annat hänseende än det, som vid graderingen varit
bestämmande. Så kan t. ex. skifteslaget i dess helhet såsom grustäkt äga ett
värde överstigande jordbruksvärdet, men dessutom en viss ägofigur på grund
av sitt läge vara än mera värd som byggnadsplats.

Med hänsyn till vad nu erinrats synes en omredigering önskvärd såväl av
2 § tredje stycket som av 3 §.

4 §.

Lagrådet:

I framställningen den 30 januari 1925 har lantmäteristyrelsen föreslagit
sådan ändring av denna paragraf, att den underrättelse, varom här stadgas,
skulle lämnas delägarna genom lantmätaren i stället för, såsom paragrafen
nu innehåller, genom förrättningsmännen samt omfatta jämväl urskiljande av
inrösnings- och avrösningsjorden. Detta ändringsförslag synes vara värt beaktande.
Stadgandet torde lämpligen kunna erhålla den avfattningen, att
det åligger lantmätaren att under fortgången av de åtgärder, som om förmälas
i 1—3 §§, underrätta delägarna om innebörden av de vidtagna åtgärderna.

7 §.

Lagrådet:

I 1911 års förslag innehöll motsvarande stadgande (120 §) en föreskrift att,
sedan ägobeskrivning i angiven omfattning upprättats, lantmätaren skulle föredraga
densamma å sammanträde med delägarna. Då det visade sig, att denna
föreskrift å lantmätarhåll missuppfattades såsom innebärande ett påbud om
fullständig uppläsning av ägobeskrivningen — något som dock tydligen icke
var avsett — gavs åt stadgandet dess nuvarande lydelse. Det synes emellertid
kunna ifrågasättas, om ej stadgandet genom den nya avfattningen erhållit
en efter ordalagen mera begränsad innebörd än uppenbarligen åsyftats. Avsikten
med stadgandet torde komma till bättre uttryck, om lantmätarens skyldighet
i förevarande avseende bestämmes ungefär sålunda, att det skall åligga
honom att å sammanträde med delägarna anmäla beskrivningen och hålla
densamma för dem tillgänglig samt rörande innehållet i beskrivningen lämna
de upplysningar, som av delägare påkallas.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 38.

377

8 §.

Lagrådet:

I framställningen den 30 januari 1925 har lantmäteristyrelsen anmärkt såsom
en oegentlighet, att urskiljande av inrösnings- och avrösningsjorden här
utelämnats, samt föreslagit ett tillägg, varigenom styrelsens befogenhet att
meddela närmare föreskrifter skulle komma att omfatta jämväl berörda åtgärd.
Ehuru det synes tvivelaktigt, om ett sådant tillägg skulle bliva av någon
egentlig praktisk betydelse, vill lagrådet emellertid icke motsätta sig styrelsens
ifrågavarande förslag.

12 kap.

1 §•

''Lagrådet:

I de tidigare förslagen innehöll bestämmelsen i tredje stycket en föreskrift,
att förutom servitut jämväl nyttjanderätt, varom upplysning vunnits, skulle
angivas i hävdeförteckningen. Efter lagrådets granskning av jordstyckningskommissionens
förslag blev i det sedermera inom justitiedepartementet utarbetade
preliminära utkastet nämnda föreskrift begränsad att avse allenast
servitut. I denna lydelse har bestämmelsen bibehållits i det remitterade förslaget.
Enligt uttalande i omförmälda promemoria skall emellertid uteslutandet
av föreskriften om nyttjanderätts angivande i hävdeförteckningen icke så förstås,
att ej anteckning bör göras angående inom skifteslaget förefintliga, för
viss tid eller för livstid avsöndrade lägenheter. Med hänsyn särskilt till stadgandena
i 13 kap. 10 § och 14 kap. 12 § vill lagrådet ifrågasätta, om ej åt
den sålunda åsyftade innebörden av stadgandet bör genom ett tillägg givas
direkt uttryck i lagtexten.

13 kap.

2 §.

Regeringsrådet Palmgren samt justitieråden Christiansson och Högstedt:

Stadgandet i paragrafens andra stycke första punkten torde få anses innebära,
att ägolott, till vilken lägges område, som icke ensamt eller tillsammans
med andra lotten tillagda ägor jämnt svarar mot dess rätta ägobelopp, härigenom
varken får ökas eller minskas med mera än två procent. Den sålunda
beträffande nämnda ägolott givna regeln synes böra godkännas. Det kunde
visserligen ifrågasättas att låta begränsningen gälla allenast minskning i ägobeloppet,
men med hänsyn till den i vissa fall säkerligen betungande skyldighet
att utgiva penningersättning, som vid en ökning utöver två procent
kunde komma att åvila en lott utan att vara föranledd av något dess egna

378

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 38.

intresse, lärer begränsningen böra avse även ökning. Å andra sidan torde
däremot tillämplighetsområdet för den här givna regeln böra vara i viss mån
vidare än lagtexten direkt angiver. I stadgandet talas ej om den inverkan å
övriga lotters ägotilldelning, som av det omförmälda förfarandet må bliva en
följd. Även beträffande dessa lotter synes emellertid ovanberörda regel böra
gälla och genom stadgandets omarbetning komma till uttryck.

Justitierådet Svedelius:

Sedan i första stycket lämnats grundregeln vid skiftesläggning eller att till
varje ägolott genom skiftet skall läggas det ägobelopp, som tillkommer densamma,
medgives i andra stycket visst undantag från denna regel. Under där
angivna förutsättningar är en avvikelse intill högst två procent av det lotten
tillkommande ägobelopp tillåten, och det fall man enligt den föreslagna lagtexten
härvid haft för ögonen är, att sådan avvikelse uppstår därigenom, att
det för lämplig skiftesläggning finnes av synnerlig vikt, att till ägolotten i
fråga lägges ett sådant på särskilt sätt avgränsat område, som i stadgandet
angives. De här använda ordalagen lämna i och för sig ingen avgörande
vägledning för bedömande av frågan, om begränsningen i den medgivna avvikelsen
är avsedd att gälla såväl uppåt som nedåt. En jämförelse med tredje
stycket synes emellertid giva vid handen, att endast sådan avvikelse här åsyftas,
som innebär, att ägolotten lider minskning i det densamma tillkommande
ägovälde, och denna tolkning vinner stöd även av vissa uttalanden under
förarbetena. Den ståndpunkt, förslaget sålunda i detta avseende får anses
intaga, synes ock i huvudsak riktig. Mot det förhållande att en ägolott genom
skiftesläggningen tillökas i ägovälde, även om ökningen skulle i någon mån
överstiga två procent, synes i allmänhet icke något vara att erinra, därest
genom en sådan anordning ingen annan ägolott får vidkännas minskning
överstigande nämnda mått. Det senare är väl möjligt exempelvis i ett sådant
fall, att visserligen det avgränsade område, som anses böra tilläggas en viss
ägolott — ensamt eller tillsammans med andra samma ägolott vid skiftet
tillagda ägor — med något mera än två procent överstiger vad ägolotten rätteligen
tillkommer, men den härigenom uppkomna bristen i delningsmassan icke
är större, än att den kan fördelas på två eller flera andra delägare, så att
ingen av dem lider minskning i ägovälde utöver två procent. Ett förtydligande
av andra stycket synes önskvärt, varigenom å ena sidan klarlägges, att endast
minskning i ägovälde utöver nyssnämnda gräns är ovillkorligen förbjuden,
samt å andra sidan stadgandets tillämplighet icke begränsas till det fall, att
minskningen uppstår genom att en viss ägolott anses böra tilldelas ett på
särskilt sätt avgränsat område, som är mindre än ägolotten rätteligen tillkommer.

Då emellertid det möjligen kunde befaras, att den skyldighet att utgiva
penningersättning, som skulle åvila ägolott, vars ägovälde genom skiftesläggningen
ökas, i något fall skulle bliva alltför betungande, i händelse sådan

379

Kungl. May.ts Proposition Nr 38.

ökning finge under alla förhållanden även mot ägarens önskan utsträckas
utöver två procent, synes genom ett tillägg kunna föreskrivas, att ökning
över nämnda gräns ej får utan ägarens medgivande äga rum.

9 §•

Lagrådet:

Servitut, varom i 1 kap. 22 § sägs, kan utbrytas allenast på yrkande av
därtill behörig delägare. Denne har emellertid ingen ovillkorlig rätt att få sitt
yrkande om utbrytning bifallet; för bifall förutsättes, att i nämnda paragraf
angivna hinder häremot icke möta. Då nu i förevarande paragraf såsom en
förutsättning för det här givna stadgandets tillämplighet upptages, att hinder
möter för servitutets utbrytande, synes den tolkningen ligga närmast till hands,
att nämnda uttryck åsyftar samma hinder, vilka avses i 1 kap. 22 §, och
endast dessa. Meningen lärer emellertid vara, att hinder här skall äga en vidsträcktare
betydelse, så att därunder skall inbegripas jämväl frånvaron av den
första förutsättningen för utbrytning eller att yrkande härom från vederbörligt
håll framställts. Till undvikande av missförstånd synes önskvärt, att genom
någon jämkning av ordalagen den sålunda åsyftade meningen bringas till
klart uttryck.

12 §.

Justitierådet Svedelius hänvisade i fråga om sista stycket av förevarande
paragraf till sin ovan beträffande senare delen av 9 kap. 2 § andra stycket
gjorda hemställan.

14 §.

Lagrådet:

Första stycket av denna paragraf torde utan större olägenhet kunna uteslutas
såsom i själva verket endast innefattande en erinran till förrättningsmännen
att vid skiftesläggningen tillse, att vissa förut i lagen meddelade
föreskrifter därvid bliva iakttagna.

17 §.

Lagrådet:

Det torde ligga i sakens natur, att när i paragrafens tredje stycke talas
om hinder i näring, där avses annat näringsfång än det, som får betraktas
såsom det för delägare i ett skifteslag normala, eller jordbruk. Vidare lärer
för stadgandets tillämplighet förutsättas, att fråga är om delägarens egentliga
näring, den varav han har sitt huvudsakliga uppehälle, så att icke varje yrkesutövning,
som vid sidan av jordbruket kan bedrivas av en delägare eller måhända
av hans hustru, bör tillmätas väsentlig betydelse vid prövning av
utflyttningsfrågan. Slutligen måste det hinder i näringen, som en utflyttning

380

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 38.

befaras kunna medföra, för att hänsyn därtill må tagas vara av viss betydenhet
och ej blott rent tillfälligt eller hänförligt allenast till sådana olägenheter, som
mer eller mindre äro förenade med varje flyttning. För att tydligare utmärka
denna stadgandets innebörd synes detsamma böra erhålla en något ändrad
avfattning, förslagsvis sålunda att delägare ej må förpliktas utflytta, där utflyttningen
prövas lända honom till förfång eller medföra avsevärt hinder i
särskild näring, varav han har sin huvudsakliga utkomst.

Man torde ej behöva befara, att stadgandet härigenom skulle bliva alltför
kringskuret för att kunna fylla sitt syfte. Å ena sidan lärer man nämligen,
på sätt ock under förarbetena till förslaget framhållits, kunna utgå ifrån, att
utflyttning icke ifragasättes för sadana fastigheter, där det väsentliga värdet
ligger i den bebyggda tomten, vilket torde vara det vanliga, då ägaren ägnar
sig åt något särskilt näringsfång. Vinsten ur skiftessynpunkt av en utflyttning
vore i dylikt fall ringa och kunde i ingen mån uppväga den därmed förenade
kostnaden. Å andra sidan må beaktas, att ett skifte åsyftar att åstadkomma
gynnsammare brukningsförhållanden av bestående art och att man fördenskull
ej kan låta tillfälliga omständigheter, som endast hänföra sig till viss delägare
Personligen, i alltför hög grad bliva bestämmande vid skiftet till motverkande
av dess egentliga syfte. I samband härmed må erinras, att då här talas om
förfång för delägare, därmed såsom eljest i lagförslaget naturligtvis måste
avses endast minskning i värde för hans fastighet.

20 §.

Justitieråden Svedelius, Christiansson och Högstedt:

Det kan måhända anses självfallet, att delägarna, likasom de haft tillfälle
att såväl under ärendets föregående handläggning framställa sina önskemål
med avseende å skiftesläggningen som ock efter den provisionella skiftesplanens
upprättande göra de anmärkningar däremot, till vilka de funnit sig
befogade, skola efter överlantmätarens granskning av denna plan och innan
den definitiva skiftesplanen med därtill hörande delningsbeskrivning varder av
förrättningsmännen uppgjord, erhålla del av de erinringar, som överlantmätaren
må hava framställt, och således även få möjlighet sig beredd att
däröver avgiva de yttranden, vartill de finna anledning. Emellertid torde det
vara lämpligt, att delägarnas rätt härutinnan bliver genom uttrycklig föreskrift
tryggad. Det hemställes därför, att till förevarande paragraf måtte fogas ett
nytt stycke av innehåll, att delägarna skola å sammanträde erhålla del av
gjorda erinringar.

Regeringsrådet Palmgren:

I sitt utlåtande den 9 juni 1921 över jordstyckningskommissionens förslag
förklarade lantmäteristyrelsen sig anse, att av tre överlantmätare i avgivna
yttranden framställda tankar om en granskning av skiftet, sedan definitiv

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 38.

381

eller provisionel! plan förelåge, vore värda beaktande, såvitt anginge skifte
å primärt skifteslag. Av vem och med vilken verkan en sådan granskning
skulle verkställas, blev emellertid icke utfört. Då styrelsen den 28 april 1924
avgav utlåtande över det upprättade utkastet till jorddelningslag, i vilket berörda
uppslag icke vunnit beaktande, erinrade styrelsen om att den understött
tanken på en förberedande granskning av skiftesplanen och förmälde sig icke
hava anledning att ändra ståndpunkt i denna fråga. Tvärtom ville styrelsen
understryka vikten av att en granskning ägde rum, och styrelsen uttalade nu,
att skiftesplanen borde för sådant ändamål underställas ägodelnipgsrättens
prövning och godkännande. Följden av en sådan underställning bleve givetvis,
att överlantmätaren såsom ägodelningsrättens biträde komme att granska
skiftet i utförda delar och att granskningen före fastställelsen komme att avse
endast detaljerna av skiftestilldelningen samt efterföljande åtgärder. Styrelsen
föreslog nu därjämte, att underställning av skiftesplanen skulle ske även i
fråga om sekundärt skifteslag, dock endast om delägare därom framställde
yrkande. Vidare anförde styrelsen, vilken syntes fästa större vikt vid den
granskning, som överlantmätaren i egenskap av rättens biträde skulle verkställa,
än vid ägodelningsrättens prövning, att underställningen borde utmynna
i föreskrift antingen att skiftesplanen skulle ändras före utstakningen .eller
ock att den utan vidtagande av ändringar finge utstakas, samt att den föreslagna
anordningen skulle medföra en stor fördel, därigenom att de fel, som
kunde framgå av överlantmätarens granskning, lättare kunde rättas. Den omständigheten,
att skiftesplanen sålunda underställts ägodelningsrätten, skulle
emellertid icke utesluta klagorätt efter skiftets avslutande i fråga om skiftesplanen.

Att vad sålunda av lantmäteristyrelsen ifrågasatts icke blivit upptaget i det
remitterade förslaget, synes mig obetingat höra gillas. Det skulle, såvitt jag
kan finna, innebära en alltför betänklig rubbning i vedertagen och riktig
processordning, att en fråga, i vilken ägodelningsrätten på grund av underställning
redan avgivit yttrande, skulle få genom besvär ånyo dragas under
samma rätts prövning. Om man ville begagna det av styrelsen givna uppslaget,
torde sannolikt den rätta lösningen vara att söka i en anordning, varigenom
frågan om skiftesplanen gjordes till preliminärfråga, som genom underställning
och eventuellt i sammanhang därmed anförda besvär bragtes under vederbörande
domstols prövning och därmed finge sitt slutliga avgörande. Emellertid
lärer det icke vara av omständigheterna påkallat eller eljest lämpligt att, sedan
skiftesförrättningen fortskridit så långt som till uppgörande av skiftesplan,
avbryta förrättningen för att få frågan om denna plan för sig prövad och
avgjord.

I stället har i det remitterade förslaget upptagits en annan anordning, vilken
väl till sin syftning synes vara att återföra till lantmäteristyrelsens yttrande
men som eljest icke veterligen bragts å bane och vilken icke i sitt föreliggande
skick varit föremål för speciellt lantmäterisakkunnigas bedömande. Det föreslås

382

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 38.

nämligen, att den provisionel^ skiftesplanen, sedan den utvisats för delägarna
och möjligen beslutade jämkningar företagits, skall av lantmätaren insändas
till överlantmätaren. Denne skall så fort ske kan granska skiftesplanen samt
därefter med återställande av handlingarna meddela lantmätaren de erinringar
mot planen, vartill den verkställda granskningen må hava föranlett. Någon
inskränkning till primära skifteslag har icke gjorts, utan förslaget avser undantagslöst
samtliga laga skiften. Om innebörden och verkan av överlantmätarens
granskning innehåller förslaget i övrigt icke någon bestämmelse. Däremot,
uttalas i. promemorian bland annat, att överlantmätaren icke skall företaga
någon undersökning inom skifteslaget utan allenast å tjänsterummet med tillgång
till handlingarna granska skiftesplanen och undersöka, huruvida densamma
beträffande antalet skiften, skiftenas läge och form, gemensamma
undantag m. m. överensstämmer med lagens stadganden och delägarnas intresse,
att förrättningsmännen icke äro skyldiga att ställa sig överlantmätarens
erinringar till efterrättelse, vadan det, där erinringarna lämnats utan avseende,
skall bliva ägodelningsdomaren resp. ägodelningsrätten, som vid prövning för
fastställelse eller av besvär får taga ställning till frågan, samt att det givetvis
kan tänkas inträffa, att fastställelsemyndigheten vid prövning för fastställelse
ej finner den omständigheten att framställda erinringar icke iakttagits föranleda,
att fastställelse må vägras å förrättning, mot vilken talan ej fullföljts.

För min del måste jag finna även detta förslag behäftat med alltför stora
brister för att böra komma i tillämpning. Det synes innefatta en inkompetensförklaring
för hela distriktslantmätarkåren, vartill, såvitt till min kännedom
kommit, anledning icke torde föreligga. I det stora flertalet fall skulle granskningen
säkerligen visa sig obehövlig samt således endast medföra omgång
och tidsutdräkt. I mera invecklade fall torde det visa sig synnerligen svårt
eller rent av omöjligt att utan undersökning på marken verkställa granskningen,
åtminstone såvitt det blir fråga om att anvisa förändringar i skiftesplanen.
Ej heller synes det överensstämmande med överlantmätarens tjänsteställning,
att de erinringar, som av honom framställdes, skulle kunna av förrättningsmännen
lämnas utan avseende. Lika litet synes det förenligt med
hans uppdrag såsom ägdodelningsrättens resp. ägodelningsdomarens biträde
vid behandling av besvärs- och fastställelsefrågor (21 kap. 13, 27 och 41 §§),
att han skulle på förhand taga ställning till och således binda sig vid en viss
ståndpunkt i en fråga, som genom besvär eller för fastställelse kan eller bör
komma under behandling vid ägodelningsrätten resp. av ägodelningsdomaren.
Granskningens verkställande skulle tilläventyrs också till den grad öka hans
arbetsbörda, att densamma icke kunde av honom fullgöras, och att överlämna
granskningen till hans biträden skulle knappast låta förena sig med det som
måste vara grundtanken i hela anordningen eller att just hos överlantmätaren
skulle vara till finnandes den större erfarenhet och sakkunskap, som i frågan
borde utnyttjas. Valdes ändock sistnämnda utväg, skulle möjligen i vissa
fall uppkomma behov av ökad personal å lantmäterikontoren. I allt fall

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 38.

383

synes mig, om anordningen anses böra tillämpas, densamma höra inskränkas
till mera omfattande förrättningar, exempelvis laga skiften å primära skifteslag.
Att varje klyvning, hur ringa den än vore, obligatoriskt skulle i förevarande
avseende på förhand granskas av överlantmätaren, förefaller orimligt.
Det borde beträffande smärre förrättningar vara tillräckligt, såsom lantmäteristyrelsen
även ansett, om granskningen ägde rum endast då sådant av någon
skiftesdelägare yrkades.

För den händelse det föreslagna stadgandet varder bibehållet, anser även
jag, i likhet med lagrådets övriga ledamöter, det vara lämpligt, att det
uttryckligen föreskrives, att delägarna skola å sammanträde erhålla del av
överlantmätarens erinringar.

14 kap.

1 §•

Justitieråden Svedelius, Christiansson och Högstedt:

Enligt 97 § i gällande skiftesstadga skola kvarboende delägarna med de
utflyttande deltaga i utflyttningskostnaden »efter vars och ens ägoandel och
med i övrigt fästat avseende å den nytta, de av utflyttningen vinna». I förslaget
angives såsom norm för utflyttningskostnadernas fördelning i första
hand det uppskattade ägobelopp, envar av delägarna vid skiftet bekommit,
och såsom alternativ härtill — att tillämpas där så prövas skäligt — den
nytta, varje delägare vinner av utflyttningen. Den föreslagna nya avfattningen
torde, frånsett den olikhet, som må kunna följa därav, att skiftesstadgan i
detta sammanhang endast talar om kvarboende delägare, icke innebära någon
ändring i sak av den i skiftesstadgan givna regeln. För ernående av det
resultat, vartill således förslaget i likhet med skiftesstadgan får anses syfta,
torde man för kostnadernas fördelning i främsta rummet hava att undersöka
utflyttningens inverkan å de olika ägolotterna. Skulle därvid icke för någon
av delägarna kunna påvisas större förmån av utflyttningen än för någon av
de övriga, skola kostnaderna fördelas efter ägobelopp. Skulle däremot —
vilket väl icke sällan torde inträffa — en eller flera delägare befinnas hava
större eller mindre förmån av utflyttningen än annan, skall för envar delägare
nyttan av utflyttningen särskilt uppskattas, en uppskattning, som emellertid
för somliga delägare torde resultera däri, att för dem inbördes nyttan beräknas
svara emot ägobeloppet.

Att ett sådant förfarande i förslaget åsyftas, skulle tydligare framgå, därest,
sedan i en första punkt stadgats, att utflyttningskostnaderna skola utgöras av
samtliga skiftesdelägarna i förhållande till den nytta, varje delägare vinner
av utflyttningen, i en andra punkt föreskreves, att, där ej särskilda förhållanden
annat föranleda, nyttan skall beräknas svara emot det uppskattade
ägobelopp envar vid skiftet bekommit.

384

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 38.
6 §.

Lagrådet:

Det remitterade förslaget innehåller i motsats till de tidigare icke några
detaljerade föreskrifter om beräknande av sådana ersättningar skiftesdelägare
emellan, som behandlas i denna paragraf, utan hänvisar i detta avseende till
närmare bestämmelser, vilka meddelas av Konungen. Den sålunda vidtagna
förändringen torde väsentligen hava föranletts av uttalanden, som vid granskningen
i lagrådet av 1920 års förslag gjorts därom att vidare sakkunnig utredning
rörande denna likvidfråga syntes erforderlig, innan ett definitivt avgörande
träffades om sättet för likvidernas anordnande. I anslutning till dessa
uttalanden uppdrog emellertid Kungl. Maj:t den 30 maj 1924 åt lantmäteristyrelsen
att med biträde av tillkallade sakkunniga verkställa utredning i
ämnet. Denna utredning föreligger nu, innefattad i lantmäteristyrelsens ovan
omförmälda framställning den 30 januari 1925. Härigenom synes frågan hava
bragts i ett i viss mån ändrat läge; det skäl att ej ingå i en närmare prövning
av sättet för likvidernas verkställande, som förut åberopats, kan ej längre
anses föreligga, i det man torde få utgå ifrån att någon ytterligare utredning
i frågan för närvarande icke står att vinna och att de resultat som nåtts äro
att anse som uttryck för den tekniska sakkunskapens nuvarande, på praktisk
erfarenhet grundade ståndpunkt. Vid sådant förhållande lärer det knappast
vidare finnas fog för att, såsom i remitterade förslaget skett, hänvisa bestämmelserna
om beräknandet av ifrågavarande ersättningar helt och hållet till
den administrativa lagstiftningens område, helst desamma i många fall kunna
vara av stor och ingripande betydelse för skiftesdelägarna. Lantmäteristyrelsen
har ock upprättat förslag till ny lydelse av förevarande paragraf, vilken lydelse
skiljer sig från det remitterade förslagets bland annat genom upptagande av
vissa direkta anvisningar rörande beräkningssättet och förfarandet vid likvidernas
verkställande.* 1

1 I styrelsens förslag lyder 6 § sålunda:

Har delägare vid laga skifte i inrösningsjorden tilldelats äga, som i fråga om odling och
hävd icke befinner sig i det skick, att den omedelbart kan giva en mot dess gradvärde svarande
behållen avkastning, vare han berättigad till ersättning för de kostnader, som måste
nedläggas för ägans försättande i skick, som svarar mot dess gradvärde. En var delägare skall
härvid påföras kostnaden för iståndsättande av ägor till den omfattning, att dessa tillika
med hans förutvarande innehav i fullständigt odlad jord fri från vanhävd motsvara hans andel
enligt delningsgrunden i inrösningsjorden.

Frångår delägare äga i odlad jord, som han innehaft utöver vad enligt delningsgrunden i
inrösningsjorden tillkommer honom, vare han berättigad till ersättning för ägans odlingsvärde,
och skall en var delägare bidraga till denna ersättning efter ty i första stycket sägs om ersättning
för odling.

Har delägare vid laga skifte tilldelats äga, vari finnes tillfälligt hävdevärde, till vilket jämlikt
bestämmelserna i 11 kap. 2 § hänsyn icke tagits vid graderingen, vare tillträdaren skyldig
att härför lämna avträdaren ersättning.

I fall, som i första stycket avses, skall ersättning utgå jämväl för minskad avkastning under
den tid, som åtgår, till dess jorden försatts i skick, som svarar mot dess gradvärde, och skall
sådan ersättning gäldas efter samma grund, som där sägs. Enahanda ersättning må kunna utgå
även i det fall, att ägovälde blir sammansatt av ägor, som med hänsyn till föregående användning
ej kunna omedelbart läggas i sedvanligt bruk. Dylik ersättning skall, där ej omständigheterna
annat föranleda, påföras delägarna efter delningsgrunden i inrösningsjorden.

Innehavare av äga i inrösningsjorden, varå verkställts odling, grundförbättring eller dylikt,

Kungl. Maj-.ts Proposition Nr 38.

385

Den metod, som lagts till grund för lantmäteristyrelsens förslag, är den
s. k. norrbottensmetoden. Denna metod kan, i korthet uttryckt, sägas avse
att tillförsäkra delägare ersättning motsvarande kostnaden för att i fullt odlat
skick försätta all den odlingsmark han vid skiftet bekommer, detta i motsats
till den s. k. västerbottensmetoden, vars innebörd kan angivas vara att bereda
envar delägare ersättning för odling och hävd å mark, som vid skiftet
frångår honom. En tillämpning av den senare metoden lärer, av ordalagen
att döma, närmast vara avsedd i remitterade förslaget. Detta sistnämnda förhållande
har ock av lantmäteristyrelsen åberopats såsom ett skäl, varför
ändring i den föreslagna lagtexten kräves.

Det är uppenbart, att det för den icke tekniskt sakkunnige eller på området
praktiskt förfarne är förenat med betydande svårighet att fälla något
slutgiltigt omdöme, huruvida någon viss och i så fall vilken metod bör uppställas
såsom den rätta och således läggas till grund för alla likvider av förevarande
slag. Att ingendera av de nämnda metoderna kan fritagas från befogade
anmärkningar och att de båda vid en ensidig tillämpning jämväl kunna
leda till föga önskvärda resultat, lärer framgå av utredningen. Vad norrbottensmetoden
beträffar må i detta avseende hänvisas till den skiljaktiga mening,
som enligt vid lantmäteristyrelsens framställning fogat protokollsutdrag vid
ärendets slutbehandling uttalats inom styrelsen. Då likväl den s. k. västerbottensmetoden
befunnits såväl från teoretisk som från praktisk synpunkt än
mindre tillfredsställande samt den av lantmäteristyrelsen förordade anordningen
innebär åtskilliga jämkningar och undantag, avsedda att undvika olämpliga
konsekvenser vid tillämpning av den antagna huvudregeln, finner sig
lagrådet böra tillstyrka, att saken ordnas på sätt lantmäteristyrelsen hemställt
och att alltså ifrågavarande paragraf erhåller en lydelse i huvudsaklig överensstämmelse
med den av lantmäteristyrelsen föreslagna.

Det kan likvisst icke förbises, att de sålunda föreslagna bestämmelserna i
åtskilliga delar äro föga lättfattliga och säkerligen i många fall måste bereda
svårigheter och tvekan, då det gäller att bringa dem i tillämpning under olikartade
förhållanden. Då emellertid inom förevarande område lagbestämmelserna,
huru de än formuleras, på grund av ämnets beskaffenhet svårligen
skulle kunna erhålla en så enkel och för envar lättbegriplig avfattning, att
det för den enskilde delägaren läte sig göra att med ledning av desamma
åstadkomma egna beräkningar och utöva verksam kontroll över förrättningsmännens
åtgärder, utan tillämpningen av desamma måste så gott som helt
anförtros åt den sakkunniga lantmätaren, torde man kunna åtnöja sig med
att givna föreskrifter äro sådana, att de lämna denne tillräcklig ledning; och

som genom skiftet kommer annan till godo, vare berättigad till ersättning därför, i den mån
han ej erhåller sådan till följd av ovan i denna paragraf meddelade bestämmelser. Ersättning,
som här avses, skall av delägarna gäldas efter delningsgrunden i inrösningsjorden.

Närmare föreskrifter angående beräknande av ersättningar, som i denna paragraf avses, meddelas
av lantmäteristyrelsen.

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 31 höft. (Nr 68).

25

386

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 38.

det lärer kunna förväntas, att de nu föreslagna lagstadgandena i samband
med de tillämpningsföreskrifter, som lantmäteristyrelsen jämlikt paragrafens
sista stycke har att meddela och för vilkas utarbetande förberedelser redan
lära vidtagits, skola visa sig kunna fylla denna uppgift.

Vid nu angivna förhållande finner sig lagrådet beträffande de särskilda
bestämmelserna i lantmäteristyrelsens förslag allenast böra framställa följande
erinringar.

Då i paragrafens första stycke stadgas, att envar delägare skall påföras
kostnaden för iståndsättande av ägor till den omfattning, att dessa, tillika
med hans förutvarande innehav i fullständigt odlad jord fri från vanhävd,
motsvara hans andel enligt delningsgrunden i inrösningsjorden, lärer detta,
för det fall att innehavet är delningsgrund, innebära, att delägare skall påföras
kostnaden för iståndsättande av just den del av den icke fullständigt
odlade eller vanhävdade jorden, som av honom själv innehafts, och således
icke en viss andel av beräknade kostnaden för iståndsättande av all dylik
jord inom skifteslaget. Detta överensstämmer ock med vad lantmäteristyrelsen
uttryckligen uttalat, och då lagtexten icke innehåller något häremot stridande,
torde ett påpekande av den riktiga tolkningen vara tillfyllest.

Stadgandet i paragrafens femte stycke, vilket även för de fall, då sådant
ej följer av paragrafens bestämmelser i övrigt, tillförsäkrar innehavare av äga
i inrösningsjorden ersättning för därå verkställd odling, grundförbättring eller
dylikt, som genom skiftet kommer annan till godo, lärer bland annat avse
fall, då arbete i odlingssyfte nedlagts på en äga, utan att arbetet dock fortskridit
så långt, att ägan är att hänföra till fullständigt odlad jord. Efter
ordalagen skulle härunder möjligen kunna komma även fall, då å oskiftad mark
dylikt odlingsarbete skett utan lov, bevisligt eller presumerat, men en sådan
tillämpning, vilken skulle stå i bestämd strid mot vad i 9 kap. 6 § andra
stycket är stadgat beträffande verkställd uppodling, synes icke behöva befaras.

Det synes tvivelaktigt, om den här givna regeln, att ersättning av nu omförmälda
slag skall gäldas av delägarna efter delningsgrunden i inrösningsjorden,
i varje fall leder till ett rättvist resultat. Att så blir förhållandet vid
ersättning för verkställd grundförbättring, torde väl, på sätt lantmäteristyrelsen
framhållit, vara sant. En dylik åtgärd medför höjning av ägans gradvärde,
ökar sålunda inrösningsjordens totala uppskattningsinnehåll och kommer
därigenom skifteslaget i dess helhet till godo, så snart delningsgrunden
är annan än innehavet. Är åter innehavet delningsgrund, kommer grundförbättringen
i och med det höjda gradvärdet den eljest ersättningsberättigade
innehavaren själv omedelbart till godo, och någon tillämpning av stadgandet
inträder icke. Då det däremot är fråga om ett påbörjat odlingsarbete, som
dock ej fortskridit längre än att ägan vid skiftet upptages som odlingsmark,
torde saken ställa sig annorlunda. Ett sådant odlingsarbetes betydelse vid
odlingslikviden är uppenbarligen den, att för ägan utgående odlingsersättning
och därmed likvidbeloppet i dess helhet minskas till gagn för envar, som har

387

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 38.

att bidraga till gäldande av samma belopp och sålunda får sin ersättningsskyldighet
i detta hänseende lindrad. Det synes fördenskull följdriktigt, att
även det redan verkställda odlingsarbetet ersättes av dessa samma delägare
och efter enahanda fördelningsgrund dem emellan, som förut i paragrafens
första stycke stadgats för själva odlingsersättningen. Att eljest icke full rättvisa
skulle ernås, inses lätt, särskilt för det fall att en delägare före skiftet
innehaft odlad jord till fullo motsvarande hans andel i inrösningsjorden enligt
delningsgrunden. Enligt regeln i första stycket skall någon kostnad för odlingsmarkens
iståndsättande till åker då icke påföras honom, men han skulle
icke desto mindre utan motsvarande fördel få vidkännas kostnad för det av
annan delägare redan utförda arbetet eller, om detta verkställts av honom
själv, endast delvis erhålla gottgörelse för detsamma. Det må erinras, att även
då det gäller ett påbörjat odlingsarbete, stadgandet saknar tillämplighet, där
innehavet är delningsgrund. Enligt vad ovan framhållits, skall nämligen i
sådant fall envar delägare svara för kostnaden just för den av honom innehavda
markens uppodling, varvid uppenbarligen det tidigare verkställda arbetet
redan på grund av denna regel i sin helhet kommer innehavaren omedelbart
till godo.

Lagrådet hemställer, att sista punkten i femte stycket av styrelsens förslag
måtte avfattas i enlighet med vad nu angivits.

9 §.

Lagrådet:

För avverkning av skog i anledning av bestämmelse vid laga skifte om
skogslikvids utgående helt eller delvis i skogsförnödenheter gäller enligt andra
stycket första punkten av denna paragraf det förbehåll, att avverkningen —
för vilken viss tid ej överstigande tio år alltid skall fastställas får äga rum
allenast i den mån densamma är förenlig med de föreskrifter rörande skogens
vård, som må vara för orten gällande. Då härefter i andra punkten stadgas,
att därest för skogens nyttjande sådana föreskrifter gälla, att delägare må
avverka skog till avsalu allenast efter utsyning eller tillstånd, skogslikvid, som
bestämts att utgå i skogsförnödenheter, skall utgöras på det sätt, att mot beräknade
penningvärdet svarande belopp i dylika förnödenheter uttages i den
ordning, som är stadgad för skogens nyttjande, torde detta icke innebära
annat än som följer redan av den allmänna regeln i första punkten. Att
sålunda göra detta, låt vara praktiskt taget viktiga specialfall till föremål för
en formellt fristående regel, som dock i sak icke innehåller något nytt, synes
emellertid obehövligt och möjligen vilseledande. Det kunde visserligen ifrågasättas
att i allt fall bibehålla detta stadgande, därest det erfordrades såsom
utgångspunkt för regeln i tredje punkten om återgång från skogslikvid in
natura till likvid i penningar. En jämförelse med de tidigare förslagen utvisar
ock, att ursprungligen nämnda regel anknutits allenast till det fall, som

388

Kungl. Maj-.ts Proposition Nr 38.

behandlas i andra punkten. Men då regeln i tredje punkten både kan och
bör äga tillämplighet, även om mot likvidskogens avverkning möter annat i
lag grundat hinder än villkor om utsyning eller tillstånd, lärer härifrån icke
kunna hämtas något stöd för stadgandets bibehållande. Det hemställes därför,
att andra punkten i förevarande stycke måtte utgå, i sammanhang varmed
orden »i den mån» i första punkten möjligen kunde till innehållets förtydligande
utbytas mot det något fullständigare uttrycket »på det sätt och i
den mån».

Stadgandet i tredje punkten, att då i gällande föreskrifter hinder möter att
in natura till fullo uttaga likvidbelopp, som bestämts att utgå i denna ordning,
återstoden skall utgöras i penningar enligt den verkställda uppskattningen,
giver i två särskilda hänseenden anledning till erinran, nämligen dels i fråga
om den utsatta tidsbestämmelsen »inom tio år» och dels i fråga om den för
visst fall medgivna förlängningen av denna tid.

Vad först angår nämnda tidsbestämmelse, synes avfattningen av densamma
möjligen kunna föranleda den tolkningen av det här givna stadgandet, att om
med tillämpning av huvudregeln i första punkten en tid av exempelvis fem år
bestämts för likvidskogens uttagande, men laga hinder för avverkningens slutförande
inom denna tid möter, rätten att uttaga skogslikviden in natura skulle
i mån av behov så att säga automatiskt förlängas under ytterligare högst fem
år och först i händelse avverkningen icke ens inom loppet av tio år hunne
slutföras övergången till penningersättning inträda. I saknad av varje direkt
uttalande i denna riktning under förarbetena och då något bärande skäl för
att på sådant sätt utsträcka avverkningstiden utöver vad vid förrättningen
bestämts näppeligen torde kunna påvisas, synes man ej vara berättigad godtaga
en dylik tolkning. Sannolikare förefaller det, att man vid bestämmelsens
avfattning haft för ögonen endast det fall, att avverkningstiden från början
bestämts till tio år, och att man således utgått ifrån, att kortare tid komme
att fastställas allenast då förhållandena äro så enkla och överskådliga, att
möjligheten att under den bestämda tiden slutföra avverkningen anses otvivelaktig.
Då det emellertid icke synes uteslutet, att, exempelvis till följd av
felaktiga beräkningar eller ändrad lagstiftning, jämväl en på nämnda grund
beräknad kortare avverkningstid understundom kan komma att visa sig otillräcklig
och en direkt föreskrift om övergång till penningersättning icke bör
för detta fall saknas, synes den ändringen böra i förevarande punkt vidtagas,
att orden »inom tio år» utbytas mot »inom den bestämda tiden» eller något
motsvarande uttryck. I sammanhang härmed torde även slutorden i förevarande
punkt böra i viss mån omredigeras till förebyggande av en eventuell
missuppfattning, att den återstående, i penningar förvandlade ersättningen icke
ovillkorligen måste i sin helhet erläggas vid den utsatta tidens slut, utan
att jämväl i detta fall möjlighet till avbetalningar under viss tidsperiod skulle
stå öppen.

Där en före skiftet upplåten avverkningsrätt till skogen äger giltighet utöver

389

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 38.

tio år, skulle enligt ifrågavarande stadgande avverkning av likvidskog få fortgå,
så länge avverkningsrätten äger bestånd, och först efter denna tids utgång
tilläventyrs ännu befintlig återstod av likviden i stället för in natura utgöras
i penningar. Denna föreskrift leder sitt ursprung från ett av skifteslagstiftningskommittén
den 22 maj 1908 avgivet särskilt utlåtande med förslag till
ändrad lydelse av 101 § skiftesstadgan, vilket förslag sedermera upptogs i
kommitténs slutliga förslag. Kommittén motiverade sitt förslag i denna del
huvudsakligen därmed, att för den överskjutande avverkningstiden hemmansägaren
i allt fall vore utestängd från att bruka skogen till avsalu och således
ej kunde anses lida någon inskränkning i förfogandet över sin fastighet därigenom
att likvidförhållandet i form av likvidbeloppets utgörande i skogsförnödenheter
fortfore. Under hänvisning till lagstiftningen angående tiden för
avverkningsrätts bestånd erinrade kommittén, att anledning att tillämpa ett
dylikt undantagsstadgande icke skulle fortfara synnerligen länge; enligt inhämtade
upplysningar förefunnes emellertid sådana äldre avverkningsavtal, vilkas
giltighet vore utsträckt någon längre tid över tio år efter tiden för avgivande
av kommitténs ifrågavarande utlåtande, i tämligen stort antal i vissa västerbottenssocknar.

Sedan detta utlåtande avgavs, hava sjutton år förflutit. Med utgången av
år 1924 måste samtliga med tillämpning av lagen den 25 april 1889 upprättade
tjuguåriga avverkningskontrakt hava upphört att gälla. De enda avverkningsrätter,
som ännu kunna i förevarande avseende äga någon betydelse,
äro de, som grunda sig å före den 1 januari 1890, då lagen den 25 april
1889 trädde i kraft, verkställda upplåtelser på femtio år; sådana upplåtelser
kunna ju äga bestånd till och med utgången av år 1939. Besinnar man emellertid,
att den nya jorddelningslagstiftningen tidigast torde kunna komma att
träda i kraft under loppet av år 1927, och att under en därefter följande
period av tio år avverkning av likvidskog på grund av vid laga skifte träffad
bestämmelse kan ske, skulle föreskriften i fråga kunna få praktisk betydelse
endast under loppet av ett eller annat år. Det synes vid sådant förhållande
varken behövligt eller lämpligt att bibehålla denna föreskrift, som i varje fall
är ägnad att i viss mån försvåra överskådligheten av stadgandena i andra
stycket av denna paragraf.

Lantmäteristyrelsen har i sitt utlåtande den 28 april 1924 väckt fråga om
rätt för delägare, som för mistad skog skall bekomma ersättning i skogsförnödenheter,
att åtnjuta ränta å ersättningsbeloppet, då likvidskogens utstämpling
på grund av gällande skogsvårdsbestämmelser ej kan ske annorledes än
successivt. I promemorian har i anledning därav givits uttryck åt den meningen,
att likvidtagares ränteanspråk vore befogat, så snart likvidens fullgörande
bleve fördröjt, vare sig likviden utginge kontant eller i skogsförnödenheter,
men att det syntes så naturligt, att ett dylikt ränteanspråk vid likviden till--godosåges, att särskilt stadgande i lagen härom icke kunde anses erforderligt.

390

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 38.

Frånsett att frågan om räntas beräknande vid skifteslikvid icke torde
kunna begränsas till allenast skogslikviden utan, där den skulle upptagas
till behandling, lärer böra utsträckas att avse alla de olika slag av ersättningar,
som i anledning av ett skifte kunna komma att utgå, synes med
skäl kunna ifrågasättas, om i själva verket tillräcklig anledning förefinnes att
tillförsäkra den ersättningsberättigade ränta å ersättningsbelopp av nu förevarande
slag.

Vad den likvidberättigade förlorat genom skiftet och således bör få ersatt
är en viss del av hans skogskapital eller, för att hålla sig till det vanliga
och praktiskt sett mest betydelsefulla fallet, en viss del av ståndskogen å
hans fastighet. För denna förlust bör han erhålla en gottgörelse, som försätter
honom i såvitt möjligt samma ekonomiska läge som före skiftet. Den mistade
ståndskogen skulle han under normala förhållanden icke vid denna tidpunkt
hava på en gång avverkat, utan sannolikt skulle densamma fått kvarstå någon
tid och tillväxa. Genom att berövas skogen går han emellertid miste om
denna tillväxt, försåvitt han ej omedelbart får annan skog i stället. Så är
förhållandet, då likvidskogen genast vid likvidförrättningen åt honom utmärkes.
Men om detta helt eller delvis kan ske först längre fram, går ersättningstagaren
under mellantiden miste om motsvarande del av tillväxten. På enahanda
sätt lärer ock saken ställa sig, om honom tillerkännes kontant likvid,
som helt eller delvis förfaller till betalning först vid en senare tidpunkt. Det
kontanta belopp, som vid likvidförrättningen bestämmes, får anses motsvara
det dåvarande värdet av den förlorade ståndskogen och skulle således, i den
mån det först sedermera förfaller, icke inbegripa den värdeökning, den mistade
skogen genom tillväxt vid denna tid vunnit. Å andra sidan må dock ej heller
förbises, att den kvarstående likvidskogen för sin tillväxt hämtar näring ur
och upptar utrymme å den likvidpliktiga fastighetens mark och således i sin
mån hindrar dess ägare att, såsom eljest kunnat ske, för egen produktion tillgodogöra
sig skogsmarkens alstringsförmåga, under det att samtidigt den
likvidberättigade är oförhindrad att i sådant syfte utnyttja sitt ägoområde.
En konsekvens härav torde vara, att den, som genast utfår sin ståndskogslikvid
i skog eller i kontanta penningar, kan sägas göra en vinst, som eljest
icke varit att påräkna. Emellertid torde det överhuvud icke låta sig göra
att på förhand bedöma, om det för en delägare är förenat med vinst eller
förlust att erhålla ståndskogslikvid. Skogens värde å skilda platser och vid
olika tider är allt för mycket beroende av konjunkturer och andra förhållanden
för att kunna med någon säkerhet beräknas annat än för den närmaste
tiden. Man synes fördenskull hava föga utsikt att komma det Tätta närmare
genom föreskrifter rörande beräkning av ränta eller ersättning för skogstillväxt.

Att likvidtagares rätt till ränta i förevarande fall skulle vara så självfallen,
att den skulle gälla även utan särskild föreskrift, är ett betraktelsesätt, som
lagrådet icke kan biträda.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 38.

391

14 § tredje stycket samt 15 och 16 §§.

Lagrådet:

Stadgandena i 15 och 16 §§ innefatta en nyhet i förhållande till nu gällande
rätt. Om deras behövlighet och lämplighet hava av hörda myndigheter, särskilt
lantmäteristyrelsen, uttalats starka tvivel. Det vill ock synas, som om
den ifrågasatta inskränkningen i ägarens rätt att förfoga över ersättningsbeloppen
icke skulle vara ofrånkomlig. Det är visserligen sant, att ersättning
i penningar enligt förslaget, i motsats till vad nu gäller, skulle kunna utgå
även för en bestående minskning i själva fastighetens värde, såsom förlorad
areal eller mistade ägor med särskilt god belägenhet. Men att vad sålunda
förvandlas i penningar skulle jämfört med fastigheten i övrigt vara av den
betydenhet, att fordringsägares rätt i fastigheten därigenom skulle lida intrång,
synes man näppeligen behöva befara. Den för en inteckningshavare mest betydelsefulla
delen av likvidbeloppet är otvivelaktigt utflyttningsersättningen, som
ju i viss mån motsvarar värdet å fastighetens åbyggnader. Den risk, inteckningshavare
kan löpa genom att denna ersättning ej användes för därmed avsett
ändamål, föreligger emellertid redan nu, och fall, där inteckningshavare lidit
förlust till följd av utflyttning vid skifte, hava icke, såvitt lagrådet har sig bekant,
förekommit.

Läte sig förslaget i denna del genomföras utan särskilda svårigheter, hade
man dock föga skäl att motsätta sig detsamma. Att beaktansvärda olägenheter
äro därmed förbundna, har emellertid framhållits redan av skifteslagstiftningskommittén,
vars förslag i ämnet ligger till grund för stadgandena i förevarande
paragrafer. Man kan nämligen därvid svårligen undgå att i någon mån åsidosätta
såväl den ersättningsberättigades intftsse att utan omgång och penningutlägg
utbekomma de medel, som äro beräknade att för honom möjliggöra
den nya ägolottens försättande i skick och uppbringande till full avkastningsförmåga,
som ock det berättigade anspråket hos den likvidpliktige delägaren
att kunna verkställa utbetalning utan risk att ånyo bliva krävd på beloppet,
därest någon förutsättning för rätten att lyfta detta skulle befinnas ouppfylld.
De bestämmelser, som funnits erforderliga, synas jämväl vara av väl invecklad
beskaffenhet för att, såsom meningen är, tillämpas direkt av delägarna inbördes,
men det torde å andra sidan svårligen låta sig göra att med en enklare
anordning vinna syftet att bereda fordringsägare rätt till eventuell andel i
likvidbeloppet. Det må för övrigt dragas i tvivelsmål, om inteckningshavarna
själva skulle anse sig väl betjänta med en dylik rättighet, eller om det ej
snarare skulle av dem — enkannerligen av hypoteksföreningar och dylika
kreditanstalter — betraktas som en olägenhet att få emottaga en opåkallad
avbetalning med en mindre del av fordringsbeloppet. Bestämmelsen skulle ock,
såsom närmare framgår av föreslagen, därav föranledd ändring i inteckningsförordningen,
medföra, att särskilda anteckningar måste göras i inteckningsprotokoll
och inteckningsbok utöver alla dylika, som redan för närvarande

392

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 38.

tynga dessa handlingar till föga fromma för deras överskådlighet och användbarhet
för vad som kan anses vara deras väsentliga syfte.

Med hänsyn särskilt till de olägenheter, vilka således med förslaget i denna
del synas oskiljaktigt förbundna, hemställes, att 15 och 16 §§ samt till följd
därav även sista stycket i 14 § måtte utgå ur förslaget. Ett bifall till denna
hemställan skulle ock medföra, att andra stycket i 20 kap. 7 § bör bortfalla.

Skulle emellertid 15 och 16 §§ anses böra i huvudsak bibehållas, föranleder
förslaget härutinnan följande erinringar.

Hinder för ersättningsbeloppets omedelbara utbetalande enligt 15 § första
stycket föreligger icke i annat fall, än då den ersättningsberättigade fastigheten
häftar för fordran på grund av inteckning eller jämlikt 11 kap. 2 §
jordabalken. Den underrättelse, lantmätaren enligt sista stycket i 14 § har
att meddela i vidräkninghandlingen, bör tydligen avse just de ersättningsbelopp,
vilka få utbetalas allenast under de i 15 § stadgade villkor. För att
kunna meddela sådan underrättelse har lantmätaren att söka utreda, om de
ägolotter, för vilka ersättningsbeloppet överstiger en femtedel av hela värdet,
äro graverade av dylika fordringar eller icke, i första hand genom anskaffande
av gravationsbevis. Då emellertid den föreslagna avfattningen av 14 §
sista stycket icke synes utesluta möjligheten av den tolkningen, att lantmätaren
utan dylik utredning skulle hava att meddela underrättelse, varom där sägs,
i varje fall, då ersättningsbeloppet befinnes överstiga en femtedel av ägolottens
värde, hemställes, att detta stycke i förtydligande syfte måtte omredigeras.

På sätt lantmäteristyrelsen framhållit, synes den i 15 § första stycket stadgade
tiden av sex månader från ersättningens förfallodag vara allt för knapp
för utförande av de förbättringsarbeten å tillskiftad ägolott, vilka utgöra en
förutsättning för att ägaren i här avsedda fall må få lyfta ersättningsbeloppet.
Med hänsyn bland annat till nödvändigheten att för vissa arbeten avvakta
lämplig årstid synes tiden böra utsträckas till åtminstone ett år.

Regeringsrådet Palmgren:

För den händelse den i 15 § upptagna regeln anses böra bibehållas, är
enligt min mening ytterligare en jämkning i de föreslagna stadgandena utöver
vad inom lagrådet redan förordats av behovet påkallad. Förslaget vilar på
den uppfattningen, att de ifrågavarande ersättningarna, därest de icke överstiga
en femtedel av ägolottens uppskattade värde, kunna utan risk för vederbörande
fordringsägare anförtros åt fastighetsägaren, men att fordringsägarnas
intressen sättas i fara, om ersättningarna överstiga nämnda belopp och utan
vidare överlämnas till fastighetsägaren. Denna utgångspunkt har i förslaget
föranlett den anordningen, att fastighetsägaren, om ersättningarna icke utgöra
mera än en femtedel av ägolottens värde, får uppbära hela ersättningsbeloppet
men, om de överstiga en femtedel, icke får uppbära någonting alls utan måste

Kungl. Maj ds Proposition Nr 38.

393

avstå hela beloppet, under förutsättning givetvis att fastigheten häftar för motsvarande
fordringar. Så vitt jag kan finna, bör den antagna ståndpunkten
konsekvent leda till att, även i det fall att ersättningarna utgöra mera än en
femtedel av fastighetsvärdet, ett belopp motsvarande en femtedel får utan
vidare uppbäras av fastighetsägaren och allenast överskottet därutöver ställes
till fordringsägarnas förfogande. Det synes böra fasthållas, att, såsom i ett
av de avgivna kommittéutlåtandena anförts, ersättningarna vanligen äro för
jordägaren alldeles oumbärliga för att han må kunna utföra de arbeten, för
vilka dessa ersättningar i huvudsak äro avsedda, samt att de meddelade föreskrifterna
icke må verka till förfång för jordägarnas intressen i större omfattning
än de skydda fordringsägarnas. Förslaget anvisar visserligen åt jordägaren
den utvägen att utföra förbättringsarbeten till motsvarande värde, men,
oavsett att han, då han icke fått uppbära ersättningsbeloppet, ofta lärer sakna
medel därtill, blir den för ändamålet anslagna tiden, även om densamma,
såsom lagrådet förordat, avsevärt förlänges, dock säkerligen i regel för knappt
tillmätt för att arbetena kunna inom densamma verkställas. Vidare kan han
enligt förslaget få lyfta ersättningsbeloppet mot att han ställer pant eller
borgen, men det lärer endast behöva påpekas, att detta mången gång står
utom vederbörandes förmåga. Den lösning, som således enligt min åsikt eventuellt
bör föredragas, innebär givetvis den olägenheten, att i många, kanske
de flesta fall överexekutor kommer att besväras med fördelning av endast ett
obetydligt belopp. Häremot kan dock erinras, att även på andra områden
överexekutor har att taga befattning med fördelning mellan inteckningshavare
av allenast smärre belopp. Måhända bör emellertid den omständigheten, att
jämväl ett följdriktigt utförande av den föreslagna anordningen är förenat
med olägenhet, utan att i regel erbjuda avsevärd fördel, anses utgöra ett
ytterligare skäl för att hela anordningen bör förfalla.

16 kap.

4 §.

Lagrådet:

Det är onekligt, att stora olägenheter såväl i fråga om planläggningen av
lantmätarens arbete som i kostnadsavseende kunna vara förenade med det
tillhandahållande åt delägarna av konceptkartan med handlingar, varom i
denna paragraf stadgas. Men då å andra sidan, såsom jämväl från skilda
håll vitsordats, det måste anses vara av vikt för delägarna att omedelbart
efter förrättningens avslutande hava tillgång till skifteskartan, synes förslaget
i denna del dock ej böra avstyrkas. För att i någon mån minska de befarade
olägenheterna torde emellertid, såsom i 1911 års förslag var fallet, tiden för
tillhandahållandet kunna begränsas till tre dagar, vilken tid i allmänhet får
anses vara för ändamålet tillräcklig.

394

Kungl. Maj ds Proposition Nr 38.

5 och 6 §§.

Lagrådet:

Det ligger i sakens natur, att därest vid prövning av verkställt laga skifte
detta finnes i ett eller annat avseende felaktigt, skiftet i regel måste i erforderliga
delar återförvisas till vederbörande lantmätare. Stundom kunna emellertid
förhållandena vara sådana, att ägodelningsrätten bör kunna utan återförvisning
själv verkställa den behövliga rättelsen. Där så kan ske, innebär
det givetvis en fördel för delägarna, i det att kostnaderna för ny handläggning
av skiftesfrågan därigenom inbesparas. I 6 § andra stycket har angivits
ett fall, då ett dylikt förfarande må komma i fråga. Åven andra fall kunna
dock tänkas, där rättelse bör kunna göras utan återförvisning, t. ex. då ägodelningsrätten
finner ett vid skiftet å viss ägolott till förmån för annan lott
lagt servitut icke vara behövligt eller då en mindre ändring anses böra göras
beträffande någon av de vid skiftet bestämda ersättningarna. Det synes böra
överlämnas åt ägodelningsrätten att själv avgöra, i vilka fall rättelse må
kunna ske utan återförvisning. Något särskilt stadgande, innefattande bemyndigande
för ägodelningsrätten att, där det prövas lämpligt, så förfara, torde
näppeligen erfordras. Under alla förhållanden bör ett dylikt stadgande ej
hava sin plats här utan i 21 kap. Däremot bör i förevarande kapitel intagas
en bestämmelse om skyldighet för lantmätaren att, sedan laga kraft åkommit
beslut, varigenom ägodelningsrätten utan återförvisning föreskrivit viss rättelse
i skiftet, efter förordnande av rätten i skifteshandlingarna införa de tillägg
och ändringar, som av beslutet föranledas. Bestämmelse härom synes lämpligen
böra intagas såsom ett andra stycke i 5 §, i sammanhang varmed förslagets
stadgande i samma paragraf bör förtydligas sålunda, att lantmätarens
skyldighet att utsätta ny förrättningsdag för verkställande av de ändringar
och rättelser, som föranledas av meddelat utslag, förklaras gälla allenast då
återförvisning av skiftet ägt rum. Ett dylikt förtydligande påkallas för övrigt
även därav att, för den händelse underställning av frågan om tillstånd till
skiftet icke ägt rum, ägodelningsrätten kan tänkas komma att finna sådant
tillstånd icke böra lämnas, i vilket fall någon ny handläggning av skiftesfrågan
icke skall ske.

Ett bifall till vad nu hemställts medför tydligen, att andra stycket i 6 §
skall utgå. Det kan emellertid ifrågasättas, om ej bestämmelse bör givas
därom att, sedan lantmätaren i enlighet med ägodelningsrättens beslut i skifteshandlingarna
infört nödiga tillägg och ändringar samt därefter återställt
handlingarna till ägodelningsrätten, denna har att i vanlig ordning företaga
frågan om fastställelse av skiftet. Anses en sådan bestämmelse nödig, torde
den hava sin rätta plats bland föreskrifterna i 21 kap. om fastställelse av
jorddelningsförrättningar.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 38.

395

17 kap.

3 §.

Lagrådet:

Därest icke i anledning av vad lagrådet vid 2 kap. 1 § hemställt tredje
punkten av första stycket i förevarande paragraf skulle utgå, torde en omredigering
av nämnda punkt vara erforderlig för att mera tydligt utmärka den
åsyftade innebörden eller att, där icke för någon mening äro flera röster än
för envar av de andra, den av lantmätaren omfattade meningen alltid skall
gälla, således även i det fall, då av fem förrättningsmän två gode män förena
sig om en mening, två gode män om en annan mening och lantmätaren är
ensam om sin mening.

Den väsentliga innebörden av paragrafens andra stycke torde vara stadgandet
att i sammanhang med besluts meddelande skall tillkännagivas vad
den med beslutet missnöjde har att iakttaga för fullföljd av sin talan. Att
dylik hänvisning alltid skall givas vid skiftets avslutande är utsagt i 16 kap.
1 §. Här kan således endast vara fråga om beslut, som dessförinnan under
skiftets fortgång meddelas. Beträffande dessa beslut synes emellertid hänvisning
vara erforderlig allenast i de fall, då delägare endast genom påkallande
av underställning kan bringa förrättningsmännens beslut under ägodelningsrättens
prövning, eller då jämlikt 21 kap. 20 § talan skall särskilt fullföljas
genom besvär hos ägodelningsrätten. Å andra sidan bör i dessa fall tillkännagivande
om fullföljdssättet ske oberoende av, huruvida beslutet föranletts av
framställt yrkande eller icke. I enlighet härmed förordas en omarbetning av
stadgandet i förevarande stycke.

18 kap.

1 §•

Lagrådet:

Vem som äger att besluta om skifteskostnadernas fördelning och i vilken
ordning sådant beslut skall meddelas, finnes ej utsagt vare sig i förevarande
kapitel eller eljest i förslaget. Av ordningsföljden mellan detta kapitel, som
fastställer grunderna för kostnadsfördelningen, och 17 kap. med däri givna
regler angående beslutanderätten i skiftesfrågor torde man få draga den slutsatsen,
att fördelningsfrågan icke ansetts vara hänförlig till skiftesfrågor. Det
lärer ock vara förslagets mening, att kostnadsfördelningen skall åligga lantmätaren,
visserligen å tjänstens vägnar, men såsom en utanför skiftesförrättningen
fallande åtgärd. Erforderliga bestämmelser därom torde vara avsedda
att givas i administrativ väg genom deras intagande i lantmäteritaxan och
därför ansetts kunna helt umbäras i lagen. Emellertid synes skäl ej förefinnas
att undantaga frågan om kostnadsfördelningen från att behandlas i likhet med
skiftesfrågor i allmänhet och således avgöras av lantmätaren och gode männen,
där sådana tillkallats. I detta hänseende må erinras om stadgandet i 4 kap.

396

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 38.

7 § av förslaget, enligt vilket, då tillstånd till sökt skifte vägras, förrättningsmännens
utlåtande jämväl skall innefatta yttrande rörande fördelningen av
de uppkomma förrättningskostnaderna. Den meningen att fördelningsfrågan
bör vara én skiftesfråga synes omfattas jämväl av lantmäteristyrelsen, som i
sitt utlåtande den 28 april 1924 anmärkt, att 17 och 18 (»16 och 17») kap.
borde byta plats, enär eljest tvekan kunde uppstå, vem beslutanderätten i
frågan tillkomme. Genom en sådan anordning skulle ock all tvekan härutinnan
bliva undanröjd och skifteskostnadernas fördelning tydligen bliva att hänföra
till sådana skiftesfrågor, som enligt 17 kap. 2 § skola avgöras av förättningsmännen
efter rådplägning med delägarna.

I detta sammanhang torde jämväl böra beaktas de konsekvenser med avseende
å fullföljd av talan mot beslut rörande kostnadsfördelningen, som
de olika anordningarna kunna medföra. I avseende härå må till en början
erinras, att olika meningar yppats, huruvida enligt gällande rätt fråga om
skifteskostnadernas fördelning tillhör allmän domstol eller skall såsom skiftesmål
genom besvär dragas under ägodelningsrättens prövning, men att i praxis
den senare meningen synes hava vunnit godkännande. I 21 kap. 15 § av
förslaget upptagas mål om fördelning av kostnader för jorddelningsförrättning
bland jorddelningsmål, och såsom sådana tillhöra dessa mål enligt 1 § i
samma kapitel ägodelningsrätts handläggning. I övrigt meddelas ej i förslaget
särskilda bestämmelser rörande förfarandet i dylika mål, men enligt uttalande
i promemorian har den delägare, som anser fördelningen av kostnaderna
oriktig, att genom stämning till ägodelningsrätten anhänggigöra talan mot den
eller de delägare, som förmenas hava obehörigen gynnats på hans bekostnad.
Därest nu, på sätt ovan förordats, frågan om kostnadsfördelningen hänföres
till skiftesfrågor, lärer därav följa, att talan mot beslut angående grunderna
för fördelningen skall fullföljas genom besvär till ägodelningsrätten efter förrättningens
avslutande, på sätt i 21 kap. 21 § närmare stadgas. En sådan
anordning synes ock i och för sig lämpligare än ett stämningsförfarande.
Några olägenheter torde ej heller behöva vara därmed förbundna. Visserligen
skulle, därest besvär efter avslutat skifte anföras allenast beträffande kostnadsfördelningeif,
ett eljest icke påkallat uppskov med skiftets fastställande kunna
vållas, men sådant synes kunna förebyggas genom särskilt lagstadgande.

Till frågan om de bestämmelser, som i sistnämnda hänseende må finnas
erforderliga, återkommer lagrådet vid behandlingen av 21 kap. I detta sammanhang
hemställes allenast, att 18 kap. i förslaget måtte uppflyttas närmast
framför 17 kap.

19 kap.

1 §•

Lagrådet:

Den frihet beträffande uppdelning av fastighet, som det nuvarande ägostyckningsinstitutet
i stort sett medför, har, såsom särskilt i jordstyckningskommissionens
betänkande med styrka framhållits, lett till åtskilliga missför -

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 38.

397

hållanden. Vid utbildandet av ny jorddelningslagstiftning är det en angelägen
uppgift att söka för framtiden förebygga dylika missförhållanden. I det remitterade
förslaget — som sammanfört ägostyckning och jordavsöndring till ett
nytt institut, avstyckning — har garanti mot olämplig styckning av en fastighet
huvudsakligen sökts i föreskrifter, syftande till att såväl de avstyckade områdena
som den del av styckningsfastigheten, vilken återstår såsom stamfastighet,
bliva sådana, att de väl ägna sig till användning för avsett ändamål.
Huru dessa föreskrifter, vilkas tillämpning enligt förslaget anförtros åt förrättningsmännen
samt ägodelningsrätten eller under vissa förutsättningar överlantmätaren,
böra för vinnande av det åsyftade målet lämpligen avfattas,
skall vid 3 § upptagas till närmare behandling. Redan bestämmelserna i 1 §
innehålla emellertid en väsentlig inskränkning i styckningsrätten i förhållande
till vad nu gäller om ägostyckning. Här stadgas nämligen såsom huvudregel,
att avstyckning av mark må äga rum först efter föregången överlåtelse...Undantag
är medgivet — förutom då det avstyckade området är ämnat att sammanläggas
med annan fastighet — allenast då ägaren vill avskilja mark »för
bildande av flera för bostadsändamål eller mindre jordbruk avsedda fastigheter
eller andra smärre lägenheter» och detta endast under_viUkor att plan
för fastighetsbildningen blivit av Konungens befallningshavande godkänd. Härigenom
skulle, i motsats till vad nu är förhållandet, bliva helt och hållet
omöjliggjort för ägaren av en jordbruksfastighet att i och för en tillämnad
försäljning på förhand i ett sammanhang få fastigheten uppdelad i flera, så
snart ej dessa kunde anses hänförliga till »smärre lägenheter». En dylik uppdelning
torde dock mången gång vara lämplig och jämväl från det allmännas
synpunkt önskvärd. Exempelvis har det under senare tid ej sällan förekommit,
att en större jordegendom styckats och därefter försålts i skilda lotter, avsedda
att var för sig bilda en för drivande av jordbruk lämpad större eller
mindre gård. Bland annat har ett dylikt förfaringssätt kommit till användning
vid försäljning av fideikommissegendomar, då ofta arrendatorerna i första
hand erbjudits inköpa av dem innehavda jordbruk. Det är visserligen sant,
att i dessa fall intet hinder enligt förslaget skulle förefinnas att efter skedd
försäljning få varje särskilt ägoområde avstyckat, men, oavsett att det frän
kostnadssynpunkt måste ställa sig ogynnsamt att sålunda göra egendomen till
föremål för flera skilda förrättningar i stället för en enda mera omfattande,
är det för en köpare ingalunda likgiltigt att redan vid köpet hava jordstyckningsfrågan
klar och således dels kunna vara förvissad om, att intet hinder
i sådant hänseende möter för förvärvet i enlighet med avtalet, dels ock omedelbart
kunna erhålla lagfart å fånget, något som eljest icke kan ske, men för
honom är av stor vikt icke minst för erhållande av lån mot inteckning i den
köpta fastigheten.

Om genom en lämplig avfattning av de förut omförmälda föreskrifterna det
blir sörjt för, att allenast sådan avstyckning får komma till stånd, vilken med
hänsyn både till de särskilda styckningslotterna och till stamfastigheten kan anses

398

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 38.

ändamålsenlig, torde några skadliga påföljder för det allmänna i form av en
olämplig söndersplittring av fastigheter utan motsvarande behov eller nytta
icke vara att befara, därest, i enlighet med vad bland andra lantmäteristyrelsen
förordat, bestämmelsen om föregående överlåtelse såsom allmän förutsättning
för avstyckning får utgå. Lagrådet vill fördenskull hemställa om sådan omarbetning
av paragrafens första stycke, att berörda villkor bortfaller.

Genom bifall till den av lagrådet sålunda gjorda hemställan skulle uppenbarligen
stadgandet i andra stycket i förevarande paragraf förlora sitt berättigande
i nuvarande form. Ett fullständigt uteslutande av samma stadgande
torde dock icke böra ifrågakomma; där en samhällsbildning är att förvänta,
synes en kontrollföreskrift i huvudsaklig överensstämmelse med vad härutinnan
i detta stycke föreslagits vara påkallad till förekommande av en ur omförmälda
synpunkt bristfällig eller olämplig planläggning. Sådan föreskrift bör
emellertid äga tillämpning oberoende av huruvida, då avstyckning begäres,
överlåtelse redan ägt rum eller icke; skulle föreskriften begränsas till det fall,
då överlåtelse ännu icke skett, bleve den otvivelaktigt i många fall verkningslös.
Villkor om en, på sätt i detta stycke sägs, upprättad och godkänd
styckningsplan bör alltså gälla, så snart fråga är om avstyckning i ett sammanhang
av ett flertal smärre lägenheter för bostadsändamål eller för beredande
av plats för industriella anläggningar eller i annat liknande syfte.

Då de tillämnade fastigheterna äro avsedda för verkligt jordbruk, synes
däremot anledning icke föreligga att till Konungens befallningshavandes avgörande
hänskjuta frågan om styckningsplanens lämplighet; de omständigheter,
som i fråga om jordbruksfastigheter böra komma i betraktande, äro just
sådana, till vilka förrättningsmännen och ägodelningsrätten enligt förslagets
bestämmelser hava att taga hänsyn vid bedömande om avstyckning må äga
rum eller icke, och med avseende varå de måste anses besitta mera ingående
sakkunskap än Konungens befallningshavande. Vad nu sagts om lägenheter,
avsedda för jordbruk, torde äga giltighet oberoende av jordbrukets omfattning
och således gälla även s. k. mindre jordbruk. Vid den omredigering av andra
stycket, som ett godtagande av lagrådets förslag skulle föranleda, lärer därför
nämnda uttryck böra ur den där förekommande uppräkningen utgå. Till undvikande
av missuppfattning må emellertid i detta sammanhang framhållas,
att den omständigheten att tillämnade bostadslägenheter äro förenade med
någon till odling tjänlig jord naturligtvis icke innebär, att lägenheterna därför
skola anses vara avsedda för jordbruk och kravet på en av Konungens befallningshavande
godkänd plan för avstyckningen sålunda vara uppgivet.

Lagrådet:

I samband med de i förevarande paragraf föreslagna bestämmelserna har
lagrådet haft att taga under övervägande en av länsarkitekten Stenfors i ovannämnda
skrivelse till chefen för justitiedepartementet gjord framställning om

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 38.

399

vidtagande av vissa lagstiftningsåtgärder beträffande begynnande eller fortgående
samhällsbildningar å landet ävensom de yttranden, som över nämnda
framställning avgivits av lantmäteristyrelsen jämte ett flertal andra myndigheter.
Framställningen går ut på, att samhällsbildning måtte på tidigaste stadium
ställas under kontroll, vilket synts Stenfors lämpligast kunna ske därigenom
att varje jordstyckning, som kan antagas utgöra led i en begynnande
eller fortgående samhällsbildning, göres beroende av tillstånd utav Konungens
befallningshavande, som därvid har att tillse, att styckningen verkställes på
sådant sätt, att det blivande samhällets intressen varda tillgodosedda. De lagförslag,
Stenfors bifogat sin framställning, ansluta sig till och utgöra en påbyggnad
å gällande lagstiftning angående ägostyckning och jordavsöndring.

Under erinran att så nyligen som år 1924 vissa lagändringar kommit till
i syfte att förekomma olämplig fastighetsbildning vid tätare bebyggande och
att erfarenhet ännu icke vunnits om verkningarna av dessa lagändringar samt
med framhållande att de ytterligare bestämmelser, som i samma syfte kunde
erfordras, folie dels under skifteslagstiftningen och dels under lagstiftningen
rörande stadsbyggnadsväsendet, har lantmäteristyrelsen i första hand uttalat
sig för, att ifrågavarande lagstiftningsspörsmål måtte anstå och upptagas i
sammanhang med revision av stadsbyggnadslagstiftningen, även om därvid
vissa ändringar skulle visa sig behövliga i den nya jorddelningslagen. Skulle
det emellertid anses lämpligt, att redan i det föreliggande förslaget ändringar
vidtagas i det med Stenfors’ framställning avsedda syftet, hemställer styrelsen,
att däri måtte införas bestämmelser av innehåll, att där i någon ort avstyckning
för bostadsändamål eller för bildande av andra smärre lägenheter förekommer
i större utsträckning eller sådan uppdelning är att förvänta, Konungen
skall äga att på framställning av Konungens befallningshavande förordna,
att inom den socken, varom fråga är, eller visst område därav avstyckning
ej må ske utan tillstånd av Konungens befallningshavande, som före tillståndets
beviljande kan fordra, att plan upprättas över det till uppdelning ifrågasatta
området; att om lantmätare, hos vilken ansökning gjorts om verkställande
av avstyckning, finner sådant förhållande vara för handen, att förordnande,
som nyss nämnts, bör meddelas, anmälan därom skall av honom göras
hos Konungens befallningshavande och i sådant fall förrättningen vila i avvaktan
på ärendets avgörande; samt att där Konungens befallningshavande
gjort framställning om dylikt förordnande, avstyckning inom det med framställningen
avsedda området ej må ske utan Konungens befallningshavandes
tillstånd.

I sitt yttrande här ovan har lagrådet förordat en bestämmelse av innehåll
att avstyckning i ett sammanhang av ett flertal smärre lägenheter för bostadsändamål
eller för beredande av plats för industriella anläggningar eller i annat
liknande syfte må ske allenast i enlighet med av lantmätare upprättad och
av Konungens befallningshavande godkänd plan för fastighetsbildningen inom
det till avskiljande ifrågasatta området. Förslagets 12 § innehåller i sista

400

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 38.

stycket föreskrift om vad som särskilt skall iakttagas vid uppgörande av dylik
plan. Såsom förut framhållits, bör förstnämnda bestämmelse äga tillämpning
både då ägaren av en fastighet vill utan föregående överlåtelse avstycka smärre
lägenheter för sådant ändamål, som ovan omförmäles, och då avstyckning
begäres först efter det överlåtelse av lägenheterna redan skett. Förutsättning
för stadgandets tillämplighet måste dock i såväl det ena som det andra fallet
vara, att avstyckning sker i ett sammanhang av ett flertal lägenheter. Avstyckas
allenast en eller ett par lägenheter i sänder, blir stadgandet icke tilllämpligt.
Tydligt är visserligen, att även avstyckning på sistnämnda sätt kan
utgöra inledningen till ett samhälles bildande, men att i sådant fall uppställa
fordran på en av Konungens befallningshavande prövad och godkänd plan
torde näppeligen gå för sig, då man icke från början vet, huruvida det kan
bliva fråga om en samhällsbildning. Otänkbart vore ju icke, att man för dylikt
fall begagnade sig av den utav lantmäteristyrelsen ifrågasatta utvägen.
Att märka är emellertid, att enligt det år 1924 gjorda tillägget till 1 kap. 42 §
fastighetsbildningslagen det står Konungens befallningshavande öppet att, så
snart förhållandena därtill giva anledning, föranstalta om meddelande av särskilda
föreskrifter med avseende å byggnadsverksamhetens ordnande inom
det område, där samhällsbildning börjat giva sig tillkänna; och då, enligt
vad i 13 § i detta kapitel föreskrives, avstyckning ej må verkställas så, att
tillämpningen av byggnadsföreskrifterna motverkas, eller överhuvud så, att
markens ändamålsenliga bebyggande försvåras inom det område, som avses
med desamma, har Konungens befallningshavande möjlighet att på denna väg
sörja för, att samhällsbildningen icke sker på olämpligt sätt. Då det framhållits,
att Konungens befallningshavande mången gång icke tillräckligt tidigt
erhåller kännedom om den samhällsbildning, som till en början sker mera
omärkligt, synes föreskrift i administrativ ordning möjligen böra meddelas
om skyldighet för lantmätare att till Konungens befallningshavande göra anmälan,
så snart han vid avstyckningsförrättning finner anledning antaga förhållandena
vara sådana, att särskilda föreskrifter för ordnande av byggnadsverksamheten
inom visst område kunna anses erforderliga. För att giva Konungens
befallningshavande tillfälle att även själv eller genom sina underordnade
organ vaka över behovet av byggnadsföreskrifter, kunde det måhända även
åläggas lantmätare att hos Konungens befallningshavande göra anmälan om
varje avstyckning, som hos honom begäres.

Att till kontroll å begynnande eller fortgående samhällsbildning andra bestämmelser
än de ovan angivna nu intagas i förslaget till jorddelningslag, anser
sig lagrådet icke böra förorda.

3 §.

Justitieråden Svedelius, Christiansson och Högstedt:

Vid prövning, huruvida en till avstyckning ifrågasatt ägo vidd är av beskaffenhet
att avstyckningen må tillåtas, böra givetvis även andra omständigheter

Kungl. Maj-.ts Proposition Nr 38.

401

än ägoviddens omfång och belägenhet komma i betraktande. Skall det avstyckade
området användas till jordbruk, bör det tillses, att området erhåller
sådan sammansättning av olika ägoslag, att det varder tjänligt för jordbruk;
endast i fall så är förhållandet, lärer avstyckningen kunna medgivas. Vid
bedömande av vad som är lämplig sammansättning av ägoslag liksom överhuvud
vid avgörande, om en genom avstyckning bildad fastighet är ägnad
att användas för avsett ändamål, måste hänsyn tagas till omständigheterna i
varje särskilt fall, ej minst orts förhållandena med därav följande, ofta nog
väsentligt olikartade betingelser. Ehuru det får antagas, att den avsedda innebörden
i paragrafens första stycke är den här angivna, synes dock en omredigering
i förtydligande syfte vara att förorda.

Beträffande stamfastigheten eller den del, som efter avstyckningen finnes
kvar av fastighet, från vilken avstyckning äger rum, uppställes i andra
stycket det villkoret, att densamma lämpligen skall kunna bestå såsom särskild
fastighet, vilket villkor torde innebära, att den skall kunna såsom fastighet
för sig på varaktigt sätt användas för det ändamål, vartill den för framtiden
är avsedd. Utöver denna allmänna fordran innehöll 1920 års av jordstyckningskommissionen
framlagda förslag, att från jordbruksfastighet ej finge
ske avstyckning på sådant sätt, att fastighetens jordbruk därigenom märkligen
försvagades, varjämte förslaget upptog visst stadgande i fråga om åbyggnader
å sådan fastighet. Med föreskriften att fastighetens jordbruk icke finge märkligen
försvagas avsågs enligt uttalande i motiven, att vid styckningen av en
jordbruksegendom borde bildas en restgård av sådan storlek i förhållande
till den ostyckade fastigheten, att restgården vore i väsentligen samma mån
som den ostyckade fastigheten lämplig för jordbruk. Av motiven framgick
även, att med bestämmelsen härutinnan åsyftades att förhindra, att jordbruksjordens
fördelning i storbruk, bondebruk och småbruk genom egendomsstyckningar
rubbades. I det yttrande över nämnda förslags huvudgrunder, vilket
lagrådet avgav år 1922, framhölls bland annat, att ehuru det, såsom i motiven
uttalats, icke kunde vara för det allmänna likgiltigt, om jordbruksjorden
användes för storbruk, för bondebruk eller för småbruk, det likväl knappast
kunde anses motiverat att principiellt fastslå den nuvarande uppdelningen
såsom i huvudsak och för landets samtliga delar med deras i detta avseende
olikartade förhållanden för framtiden beståndande. I anledning av vad lagrådet
sålunda och i övrigt anfört i fråga om nämnda i 1920 års förslag upptagna
bestämmelse har denna i nu föreliggande förslag uteslutits såsom generell regel.

I dess ställe hava emellertid, med tillämpning å avstyckningar, intagits de
stadganden i nu gällande lag om hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring,
vilka, med anledning därav att desamma från början avsågo huvudsakligen
endast de norrländska länen, pläga benämnas den norrländska jordavsöndringslagen.
Huvudinnebörden i denna, sådan den kommit till uttryck i
förslaget, är att från jordbruksfastighet inom Stockholms, Uppsala, Värmlands,
Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands,

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 31 käft. (Nr 38.) 26

402

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 38.

Västerbottens och Norrbottens län ej får avstyckas inägojord till den omfattning,
att fastighetens jordbruk därigenom märkligen försvagas. Här användas
således i huvudsak samma ordalag som i den ovannämnda bestämmelsen i
1920 års förslag, endast tillämpningsområdet är ett annat. Att sålunda ett
stadgande, som icke ansetts lämpligt att i generell form upptagas i förslaget,
likväl skulle komma att gälla beträffande en stor del -— eller rättare största
delen — av landet, är givetvis ägnat att väcka betänkligheter. Vad förut anmärkts
mot detsamma, då begränsning av dess giltighetsområde till viss del
av landet icke avsågs, torde med huvudsakligen lika stort fog kunna anföras
mot dess tillämpning beträffande allenast vissa län, såvitt nämligen stadgandets
innebörd får anses vara den av jordstyckningskommissionen, enligt vad
ovan sagts, åsyftade och således genom stadgandet avses att omöjliggöra uppdelningen
av ett större jordbruk i två eller flera mindre, som visserligen vart
för sig kunna anses fullt bärkraftiga men dock icke äro av den storlek, att
jordbruket å någon av lotterna kan hänföras till samma klass, till vilken det
ostyckade jordbruket var att räkna. Beträffande stora delar av Norrland, där
jordbruksnäringen har mindre gynnsamma villkor för sin existens och där
det icke lärer kunna bliva tal om storbruk i samma mening som i landets
sydligare delar, böra visserligen de befintliga jordbruken såvitt möjligt bevaras
i deras nuvarande skick och således uppdelning av desamma i mindre
lotter i regel icke medgivas, men att i övrigt för de delar av landet, som
med stadgandet avses, uppställa ett allmänt hinder för ett större jordbruks
ersättande med flera mindre synes näppeligen befogat. Avstyckningar, som
ur både allmän och enskild synpunkt måste anses vara till gagn, skulle därigenom
mången gång förhindras. Särskilt bör det beaktas, att en uppdelning
medelst avstyckning av en större jordbruksegendom i de särskilda arrendegårdar,
varav densamma består, för försäljning till arrendatorerna skulle bliva
omöjlig, därest ingen av styckningslotterna är av den storlek, som ovan
nämnts. En sådan påföljd av stadgandet torde helt säkert icke vara åsyftad
och lärer icke heller vara önskvärd. Med hänsyn till den av jordstyckningskommissionen
givna förklaringen av vad förbudet mot ett märkligt försvagande
av styckningsfastighetens jordbruk skulle innebära och då promemorian ej
angivit annan tolkning därav såsom numera avsedd, synes emellertid nämnda
menliga påföljd icke kunna undgås. Finge man åt stadgandet giva den tolkningen,
att jordbruket å samtliga lotterna sammanlagt icke får bliva sämre,
mindre avkomstgivande än den ostyckade egendomens jordbruk, skulle —
bortsett från vad här nedan framhålles om det olämpliga i bibehållandet av
särskilda föreskrifter beträffande vissa delar av landet — intet vara att säga
om stadgandet, men jordstyckningskommissionens motiv torde lägga hinder i
vägen för en dylik tolkning.

De av jordstyckningskommissionen föreslagna allmänna förutsättningarna
för avstyckning voro avsedda att äga generell giltighet. Särskild lagstiftning
härutinnan för vissa delar av riket syntes icke lämplig. Den ståndpunkt kom -

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 38.

403

missionen sålunda intagit torde vara den riktiga. Ett försök att uppställa särskilda,
endast för vissa landsändar gällande föreskrifter borde med hänsyn
till förhållandenas växling i varandra ganska närliggande orter konsekvent
leda till en snart sagt oändlig variation i bestämmelserna, vilka därigenom
komme att sakna överskädlighet. Därest i stället allmängiltiga regler med en
väl genomtänkt avfattning givas, lära, såsom kommissionen framhållit, inom
ramen av dessa de för särskilda orter säregna intressena i fråga om fastighetsbildning
kunna i varje särskilt fall tillgodoses.

Med hänsyn till vad nu anförts synes det i första punkten av tredje stycket
intagna stadgandet icke böra godkännas. Att borttaga detsamma utan att sätta
något annat i stället kan dock icke förordas, synnerligast som det däri givna
förbudet, såsom ovan nämnts, redan finnes såvitt angår jordavsöndring. En
särskild bestämmelse i syfte att förebygga olämpliga styckningar av jordbruksfastigheter
lärer icke böra saknas, men av vad ovan sagts framgår, att den
icke bör till sin giltighet vara begränsad till allenast vissa delar av riket.
Bestämmelsen torde böra avfattas så, att möjlighet beredes att vid prövningen
av en ifrågasatt avstycknings tillåtlighet anlägga de synpunkter av skilda slag,
som allt efter förhållandena i varje särskilt fall böra göras gällande. Såsom
allmän regel synes böra gälla, att avstyckning från en jordbruksfastighet ej
får ske på sådant sätt, att därigenom fastighetens totala produktionsförmåga
blir i nämnvärd mån nedsatt; med andra ord: de jordbrukslotter, som genom
avstyckningen bildas (stamfastigheten häri inbegripen), skola kunna beräknas
såsom självständiga brukningsenheter lämna en avkastning, som för dem alla
tillsammans ungefärligen motsvarar avkastningen av det ostyckade jordbruket.
Uppdelningen i flera lotter bör icke heller få medföra någon avsevärd ökning
av produktionskostnaderna. Särskild uppmärksamhet synes härvid böra ägnas
åt, att avstyckningen icke verkställes så, att å fastigheten befintliga ekonomibyggnader
bliva onyttiga eller komma att stå i alltför stort missförhållande
till storleken av den lott, de vid styckningen tillfalla. En ovillkorlig regel i
sistnämnda hänseende, sådan den 1920 års förslag härutinnan innehöll, bör
visserligen icke uppställas, men att i viss mån hänsyn tages till dessa förhållanden
torde vara fullt befogat. Slutligen synes det icke böra vara uteslutet,
att vid avgörandet om avstyckning må medgivas det tages i övervägande,
huruvida — oaktat någon produktionsminskning eller ökning av produktionskostnaderna
icke är att befara — från allmän synpunkt en splittring av ett
befintligt jordbruk må befinnas mindre önskvärd.

Att finna en sådan formulering för den bestämmelse, varmed stadgandet i
tredje styckets första punkt skulle ersättas, att däri inrymmes möjlighet att
taga hänsyn till nyss angivna omständigheter, är helt visst förenat med svårigheter.
Om man emellertid beaktar, att det gäller att förekomma en skada
ej blott för det enskilda jordbruket utan för jordbruket i allmänhet, dock
med begränsning till den ort, där fastighet, varifrån avstyckning sättes i fråga,
är belägen, synes syftet med bestämmelsen måhända lämpligen kunna vinnas,

404

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 38.

därest åt densamma gives ungefärligen den avfattningen, att avstyckning från
jordbruksfastighet icke må ske på sådant sätt, att därigenom jordbruksnäringen
i orten kan antagas lida skada.

Ett stadgande av nämnda innehåll skulle göra bestämmelsen i tredje styckets
andra punkt överflödig. Undantagsbestämmelsen i sista stycket torde
däremot böra bibehållas, dock med den begränsning att den ej bör tillämpas
i avseende å sådana smärre lägenheter, som äro avsedda för jordbruk.

Regeringsrådet Palmgren:

Beträffande den i tredje stycket upptagna bestämmelsen, att från jordbruksfastighet
inom angivna län inägojord ej må avstyckas till den omfattning, att
fastighetens jordbruk därigenom märkligen försvagas, kan den omständigheten,
att denna bestämmelse är lika lydande med en av jordstyckningskommissionen
föreslagen allmän regel, föranleda till att densamma anses hava enahanda
innebörd som enligt kommissionens motivering dess berörda förslag har eller
att vid styckning av en jordbruksegendom bör bildas en restgård av sådan
storlek i förhållande till den ostyckade fastigheten, att restgården är i väsentligen
samma mån som den ostyckade fastigheten lämplig för jordbruk. Att
en dylik tolkning av det remitterade förslaget icke är åsyftad, torde emellertid
framgå därav att i promemorian uttalas, att kommissionens ståndpunkt icke
bibehållits och att detta skett på grund av vad lagrådet år 1922 anfört, vilket
innebar ett avstyrkande av kommissionens förslag i denna del. Den ifrågavarande,
i det remitterade förslaget intagna bestämmelsen synes i stället vara
hämtad från 20 § i ägostyckningslagen, såsom denna paragraf är lydande
enligt lagen den 31 augusti 1907 med däri sedermera gjorda ändringar, och
åt bestämmelsen lärer därför böra givas samma innebörd som den har i
nämnda lagrum. Satsen att fastighetens jordbruk icke må genom åsyftade åtgärder
försvagas, vilken sats då för första gången begagnades i hithörande
lagstiftning, infördes i det inom justitiedepartementet upprättade förslaget. Att
döma av departementschefens yttrande den 23 november 1906, vilket icke
under den vidare behandlingen synes hava blivit motsagt, har därmed avsetts
endast att förekomma sådan avsöndring, som innebure ett kringgående av de
för de norrländska länen antagna ägostvckningsbestämmelserna, och däri
finnes ingen tanke på uppehållande i varje fall av en restgård av väsentligen
samma betydenhet i jordbruksavseende som den ostyckade fastigheten. Omsatt
i det föreliggande förslaget torde stadgandet kunna anses betyda, att jordbruket
å de genom avstyckningen uppkomna delarna tillsammans icke må
bliva svagare än vad det varit å den ostyckade fastigheten. En omarbetning
av stadgandet därhän, att dess sålunda antagna innebörd erhåller ett tydligare
uttryck, synes vara att förorda (jfr kammarkollegii utlåtande den 12 augusti
1921). Men om denna innebörd blir fastslagen, lärer i frågans nuvarande sammanhang
anledning ‘icke föreligga att inskränka bestämmelsens tillämplighet
till vissa delar av landet, utan synes den böra gälla såsom en allmän regel.

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 38.
5 §.

405

Lagrådet:

I avseende å den i andra stycket meddelade bestämmelsen om skyldighet
för lantmätaren att bevisligen underrätta vederbörande byggnadsnämnd om
tid och ställe för förrättningen hänvisas till vad lagrådet anfört vid motsvarande
stadgande i 3 kap. 2 §.

6 §.

Justitieråd^ Svedelius, regeringsrådet Palmgren och justitierådet Christiansson:

Av enahanda skäl, som anförts till stöd för ovan gjord hemställan, att
2 kap. 5 § och de två första punkterna av andra stycket i 3 kap. 11 § måtte
ur förslaget utgå, torde jämväl sista stycket av förevarande paragraf höra
bortfalla. Men även om nämnda bestämmelser i 2 och 3 kap. bibehållas,
synes anledning saknas att låta ifrågavarande stycke kvarstå, då detsamma,
på sätt i promemorian framhållits, ej innehåller annat än vad som under nu
angivna förutsättning i allt fall skulle gälla på grund av hänvisningen i 5 §
till bland andra föreskrifterna i 2 och 3 kap.

Justitierådet Högstedt:

I likhet med lagrådets övriga ledamöter anser jag, att då vad i sista stycket
av paragrafen föreskrives följer redan av den i 5 § gjorda hänvisningen till
2 och 3 kap., nämnda stycke bör utgå.

9 §•

Justitieråden Svedelius, Christiansson och Högstedt:

Enahanda skäl, som föranlett, att vid laga skifte lantmätare skall biträdas
av gode män vid handläggning av fråga om bestämmande av gränserna kring
skifteslagets ägor (2 kap. 1 §) och att detsamma skall vara förhållandet, då
fastighetsgräns skall bestämmas utan sammanhang med annan jorddelningsförrättning
(20 kap. 6 §), torde tala för att även då vid avstyckningsförrättning
gräns skall bestämmas mot fastighet, som ej ingår i förrättningen, gode
män skola biträda. Med hänsyn härtill och då gode männens uteslutande i
sistnämnda fall icke synes tillräckligt motiverat av vad lantmäteristyrelsen
till stöd därför anfört, förordas återgång till det preliminära utkastet, såvitt
angår första stycket i förevarande paragraf.

Lagrådet:

Stadgandet i andra stycket innehåller ej annat än vad som följer av den
i 5 § gjorda hänvisningen till 2 kap. och synes därför böra utgå.

12 §.

Lagrådet:

Bestämmelsen i andra stycket att vid avstyckning jord eller lägenhet må
undantagas för gemensamt ändamål samt servitut till förmån för fastighet,

406

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 88.

som ingår i förrättningen, läggas å annan dylik fastighet, allt i den mån
sådant är tillåtet vid laga skifte, överensstämmer till sin ordalydelse ganska
nära med stadgandet i 10 § i 1896 års lag om hemmansklyvning, ägostyckning
och jordavsöndring. Det bör emellertid uppmärksammas, att därest stadgandena
i förslagets 10 kap. om undantag av mark och bildande av servitut
vid laga skifte godkännas med det i förslaget upptagna innehållet, hänvisningen
till vad som är tillåtet vid skifte får en annan innebörd än i nu gällande
lag. Enligt nyssnämnda stadganden i förslaget får nämligen, i motsats
till vad nu gäller, undantag av mark för gemensamt behov äga rum allenast
i den mån behovet ej lämpligen kan tillgodoses genom att lägga servitut å en
ägolott till förmån för annan dylik. Huruvida detsamma avsetts att gälla även
vid avstyckning, framgår ej av promemorian, men att så till följd av berörda
hänvisning blir förhållandet, torde vara ofrånkomligt.

Lagrådet har vid 10 kap. uttalat sig mot lämpligheten av att på nämnda
sätt i fråga om tillgodoseende av skiftesdelägares gemensamma behov stadga
företräde för servitutsbildande framför undantagande av mark och i första
hand hemställt om sådan omarbetning av de därutinnan föreslagna bestämmelserna,
att båda de angivna utvägarna medgivas utan lagstadgat företräde
för någondera. Skulle emellertid denna hemställan icke bifallas, vill lagrådet
här framhålla, hurusom en tillämpning av de ifrågasatta reglerna beträffande
undantag av mark och bildande av servitut vid avstyckning skulle leda till
synnerligen otillfredsställande resultat. Om till grund för avstyckningen ligger
en överlåtelse och sakägarna i överlåtelsehandlingen avtalat eller vid förrättningen
träffa överenskommelse om undantag av mark för gemensamt ändamål,
men förrättningsmännen finna bildande av servitut vara en lämpligare eller
lika god utväg för ändamålets tillgodoseende, måste förrättningsmännen vägra
att tillämpa avtalet härutinnan och, för den händelse sakägarna ej kunna
förmås att antingen avstå från avtalet i denna del eller ändra detsamma så,
att det gemensamma behovet i stället kommer att tillgodoses genom servitut,
förklara hinder möta mot avstyckningen. Enahanda blir tydligen förhållandet,
om avstyckning utan föregående överlåtelse begärts och förrättningsmännen,
mot fastighetsägarens önskan om avsättande av gemensamt undantag, finna
det därmed avsedda syftet lika väl kunna vinnas genom bildande av servitut.
Då den inskränkning, som sålunda skulle göras i sakägarnas hittillsvarande
bestämmanderätt, icke synes vara ur vare sig allmän eller enskild synpunkt
behövlig, torde, i fall lagrådets ovannämnda hemställan icke föranleder ändring
av förslaget, tillämpning av reglerna om servituts företräde framför undantag
av mark i allt fall böra uttryckligen uteslutas vid avstyckning. I

I fjärde stycket meddelas föreskrift angående sådan plan för fastighetsbildningen
inom till avskiljande ifrågasatt område, som omförmäles i 1 § andra
stycket, i syfte att trygga tillgång till vägar och öppna platser samt bereda
möjlighet till anordnande av vissa ledningar. Upprättandet av dylik plan är

407

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 38.

tydligen, såsom jämväl i promemorian framhållits, en sak emellan jordägaren
och lantmätaren och ingår icke som ett led i själva avstyckningsförrättningen.
Vid sådant förhållande skulle med skäl kunna göras gällande, att föreskriften
icke har sin plats i denna lag. I allt fall synes det påtagligt, att densamma
icke står i det sammanhang med de bestämmelser om vad som skall iakttagas
vid själva avstyckningsförfarandet, vilka i övrigt meddelas i 12 §, att
dess infogande i denna paragraf kan anses försvarat. Lagrådet hemställer
därför, att ifrågavarande föreskrift uteslutes ur 12 §. Om av praktiska hänsyn
stadgandet anses böra inflyta i avstyckningskapitlet, bör det måhanda lämpligast
upptagas såsom ett tredje stycke i 1 §.

13 §.

Lagrådet:

Bland de i denna paragraf upptagna fall, som kräva särskilt beaktande,
där fråga om avstyckning uppkommit, återfinnes icke såsom i nu gällande
motsvarande bestämmelser i 21 § av lagen om hemmansklyvning, ägostyckning
och jordavsöndring och i 2 § av lagen den 12 maj 1917 om tillägg till
nämnda lag — det fall, då Konungen jämlikt 1 kap. 42 § första stycket i
lagen om fastighetsbildning i stad eller motsvarande äldre bestämmelser för
visst område å landet förordnat, att stadsplan skall upprättas, utan att dock
sådan ännu kommit till stånd. Då det torde vara förslagets mening, att ej
heller i dylikt fall avstyckning må så verkställas, att markens blivande ändamålsenliga
bebyggande försvåras, hemställes, att jämväl nu omförmälda
fall uttryckligen angives bland de i paragrafens fjärde stycke upptagna.

14 §.

Lagrådet:

I denna paragraf likasom i. den däremot svarande 15 § fastslås principen
om jordägarens resp. sakägarnas rätt att bestämma, huru avstyckning skall
verkställas; i motsats mot vid laga skifte hava vid avstyckning förrättningsmännen
endast att undersöka, om lagens föreskrifter äro iakttagna, och att,
allt efter resultatet av denna prövning, meddela eller vägra tillstånd till den
sökta förrättningen. Med förslagets ståndpunkt att såsom regel avstyckning
medgives endast efter föregången överlåtelse blir tydligen tillämplighetsområdet
för stadgandet i 14 § tämligen begränsat. Det skall emellertid aga tillämpning,
då fastighetsägaren söker avstyckning i syfte att sammanlägga det avstyckade
området med annan honom tillhörig fastighet, och även i det fall,
som avses i 1 § andra stycket, förefinnes visst utrymme för fastighetsägarens
bestämmanderätt, t. ex. i sådana av den av Konungens befallnmgshavande
godkända planen icke berörda frågor, som behandlas i 12 § andra stycket.
Slutligen kan fastighetsägaren föranleda vissa mindre jämkningar i såväl dylik
plan som annan avstyckningsplan, enligt vilken tillstånd meddelats till avstickningens
utförande, allt i enlighet med vad i 18 § närmare bestämmes.

408

Kuvgl. Maj:ts Proposition Nr 38.

Lagrådet har föranletts till dessa uttalanden i anledning av den, såvitt det
vill synas, häremot i viss mån avvikande uppfattning rörande betydelsen av
denna paragraf, som kommit till uttryck i promemorian. Klart är, att i händelse
den av lagrådet ovan under 1 § gjorda hemställan bifalles, 14 § komme
att erhålla väsentligen ökad tillämpning.

r o, 16 §•

Lagrådet:

Innehållet i första stycket av denna paragraf torde böra begränsas till en
föreskrift att med ledning av de i detta kapitel givna bestämmelser skall avgöras,
huruvida tillstånd till den ifrågasatta avstyckningen må meddelas. Ett
uteslutande av de nuvarande inledningsorden synes i hög grad önskvärt, då
vad där säges, såsom hänförande sig allenast till 14 § andra stycket och således
^ endast avseende ett sällsynt undantagsfall, uppenbarligen föga lämpar
sig såsom allmän förutsättning för tillämpligheten av förevarande paragraf.
Även utan dessa inledningsord är klart, att om enligt 14 § andra stycket
beslut meddelats, att avstyckning ej må äga rum, något utlåtande i själva
saken icke kan ifrågakomma. Detta skulle för övrigt bliva förhållandet även
eljest, då någon formell brist t. ex. med avseende å uppgiven sakägares behörighet
befinnes föreligga.

Stadgandet i tredje stycket av denna paragraf vilar tydligen å den förutsättningen,
att där omförmälda förhållanden i sammanhang med avstyckningsplanens
godkännande blivit av Konungens befallningshavande prövade, och
denna prövning måste hava ankommit å Konungens befallningshavande icke
blott som en befogenhet att inlåta sig å dessa frågor utan som en skyldighet
att ägna desamma lika beaktande, som i annat fall skulle ålegat förrättningsmännen.
Vid närmare granskning av de här angivna lagrummen uppkommer
emellertid den frågan, huruvida icke den Konungens befallningshavande sålunda
ålagda prövningsskyldigheten i vissa avseenden utsträckts längre än
som kan anses förenligt med det egentliga syftet med densamma. Sålunda
synes det varken vara av omständigheterna påkallat eller ens lämpligt, att
Konungens befallningshavande, i samband med godkännande av plan för
fastighetsbildning inom ett till avstyckning avsett område, även skulle hava
att inlåta sig å frågan, om stamfastigheten efter avstyckningen lämpligen kan
bestå såsom särskild fastighet. Av enahanda skäl synes det ej heller böra
ankomma på Konungens befallningshavande att iakttaga avstyckningens inverkan
å stamfastighetens vägförhållanden. Men det synes jämväl kunna ifrågasättas,
om hänvisningen till 12 § första stycket ens i vad stadgandet angår
de fastigheter, som genom avstyckningen bildas, bör bibehållas. Rätt till vägs
begagnande kan ej på ett betryggande sätt tillförsäkras de särskilda lotterna
annorledes än genom bestämmelser vid avstyckningsförrättningen. Konungens
befallningshavande torde i detta avseende endast kunna ingå i bedömande av

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 38.

409

den frågan, huruvida den upprättade planen bereder säkerhet för att avstyckningslotternas
behov av vägar skall kunna tillgodoses, och att denna fråga
skall tillhöra Konungens befallningshavandes prövningsrätt synes följa av den
i 12 § sista stycket meddelade bestämmelsen om vad som skall iakttagas vid
uppgörande av avstyckningsplan, varom i 1 § andra stycket sägs. Med anledning
av vad sålunda anförts hemställes, att ur den i förevarande lagrum
förekommande uppräkningen såväl 3 § andra stycket som 12 § första stycket
måtte utgå.

17 §•

Justitierådet Högstedt:

Enligt 1920 års förslag skulle i vissa fall frågan om tillstånd till avstyckning
underställas ägodelningsrättens prövning. Vid granskningen av nämnda
förslag framhöllo lagrådets flesta ledamöter, hurusom å ena sidan den sålunda
ifrågasatta förprövningen av ägodelningsrätten, vilken anordning givetvis verkade
tyngande på förfarandet och medförde avsevärd tidsförlust, i många fall
vore överflödig, emedan det vore uppenbart, att hinder mot den sökta förrättningen
ej mötte, under det å andra sidan stundom även beträffande enklare
avstyckningar, för vilka förprövning icke föreslagits, kunde vara tveksamt
om de lagligen kunde genomföras, och fördenskull önskvärt, att besked härom
på förhand kunde erhållas av ägodelningsrätten. I enlighet med vad lagrådets
flesta ledamöter i anslutning till dessa anmärkningar förordade, har i det nu
föreliggande förslaget obligatorisk underställning av förrättningsmännens utlåtande
rörande tillstånd till ifrågasatt avstyckning icke för något fall bibehållits.
Endast om sakägare yrkar det eller förrättningsmännen finna det
erforderligt, skall dylik underställning till ägodelningsrätten äga rum.

Emot den sålunda i förhållande till 1920 års förslag vidtagna ändringen
skulle icke varit något att erinra, därest för sådana fall, då underställning
icke komme att ske, kontrollen från ägodelningsrättens sida ej bortfallit utan
allenast uppskjutits, vilket skulle blivit förhållandet, om fastställelseprövningen
efter förrättningens avslutande tillkommit ägodelningsrätten eller dess ordförande.
På sätt framgår av 21 kap. 41 § tredje stycket i det remitterade
förslaget, har emellertid nämnda prövning, då fråga är om en av sakägarna
icke överklagad avstyckning för bildande av särskild fastighet, i första hand
anförtrotts åt överlantmätaren. Genom denna anordning skulle visserligen den
fördelen vinnas, att ägodelningsdomaren till gagn för de mångahanda andra
tjänstegöromål, som åligga honom i främsta rummet såsom domhavande, befrias
från granskningen av säkerligen ej så få förrättningar. Att prövningen
skulle av överlantmätaren utövas med samvetsgrannhet finnes ej heller anledning
att betvivla. Det lärer dock icke kunna förnekas, att den åsyftade
kontrollen till förebyggande av mindre lämpliga avstyckningar skulle bliva
i icke ringa mån försvagad, därest frågan om tillåtligheten av sådan jorddelning
icke bleve föremål för avgörande av ägodelningsrätten i andra fall än
då sakägare begärde eller förrättningsmännen beslutade underställning eller

410

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 38.

ock överlantmätaren vid fastställelseprövningen funne anledning förekomma,
att förrättningen icke vore lagligen beskaffad.

Vill man godkänna anordningen att åt överlantmätaren i ovan angivna fall
uppdraga fastställelseprövningen beträffande avstyckningar, synes man med
hänsyn till det nyss anförda icke kunna undgå att ånyo upptaga tanken på
en obligatorisk underställning av frågan om tillstånd till sökt avstyckning.
Mest konsekvent vore visserligen att föreskriva dylik obligatorisk underställning
beträffande alla avstyckningar, men med hänsyn till den därmed förenade
tidsförlusten och kostnadsökningen torde begränsning böra göras till de fall,
där kontroll från ägodelningsrättens sida synes mest påkallad. Därest, i enlighet
med vad lagrådet förordat, avstyckning utan föregående överlåtelse tilllåtes
i större utsträckning än vad fallet är i det remitterade förslaget, synes
nämnda kontroll särskilt erforderlig, då fråga är om dylik avstyckning, dock
endast såframt ej enligt andra stycket i 1 § såsom förutsättning för avstyckningen
gäller, att plan för densamma blivit av Konungens befallningsbavande
godkänd. Tillståndsfrågans överlämnande till ägodelningsrätten torde vidare
böra föreskrivas för det fall, att genom avstyckningen skulle komma att från
en fastighet avskiljas område, som ensamt eller tillsammans med vad förut
må vara från fastigheten avsöndrat eller avstyckat utgör mer än en femtedel
av fastighetens ursprungliga ägovidd. Att i andra än de nu nämnda fallen
föreskriva obligatorisk underställning av utlåtande, varigenom förrättningsmännen
förklarat hinder mot sökt avstyckning icke möta, torde ej vara behövligt.
Därest i annat fall frågan om avstyckningens tillåtlighet synes tveksam,
lärer det kunna förväntas, att förrättningsmännen i enlighet med den åt dem
i förevarande paragraf lämnade befogenheten skola besluta underställning till
ägodelningsrätten.

20 §.

Lagrådet:

Vad i denna paragraf stadgas angående beskrivning över gränser och gränsmärken
överensstämmer med de allmänna föreskrifter, som därutinnan meddelas
i 47 § 2 mom. andra stycket av gällande mätningsförordning och vilka,
där ej i lag särskilt stadgande i ämnet meddelas, bliva att tillämpa även vid
avstyckningsförrättning. Med hänsyn härtill och då varken i 7 kap. eller
eljest i förslaget meddelas föreskrifter om gränsbeskrivning, synas omförmälda
bestämmelser böra ur förevarande paragraf utgå.

21 §.

Justitieråden Svedelius och Högstedt:

Stadgandet i denna paragraf har i förhållande till 1920 års förslag ävensom
det preliminära utkastet underkastats viss omredigering i syfte att möjliggöra
avstyckningsförrättnings avslutande, utan att sammanträde med sakägarna
därvid hålles. Ehuru de skäl lantmäteristyrelsen, på vars förslag denna

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 38.

411

ändring vidtagits, till stöd härför anfört icke sakna ett visst fog, måste man
dock ställa sig betänksam mot densamma. Följden av den genom nya lydelsen
medgivna anordningen skulle nämligen bliva, att sakägarna först då förrättningshandlingarna
tillställas dem bliva i tillfälle att erhålla kännedom om
förrättningens avslutande och att sålunda besvärstiden, vilken räknas från
avslutningsdagen, i själva verket blir för dem avsevärt förkortad. Med hänsyn
härtill torde stadgandet med dess nu föreslagna innehåll icke böra godkännas.
Fn återgång till omförmälda utkast synes i stället vara att förorda.

22 §.

Lagrådet:

Den tid av trettio dagar från förrättningens fastställande, inom vilken lantmätaren
skall vara skyldig utlämna ett exemplar av kartan till sakägarna,
torde vara för knappt tilltagen. Man får icke beräkna, att lantmätaren kan
återfå förrättningshandlingarna med konceptkartan tidigare än vad för närvarande
är föreskrivet eller inom fjorton dagar från fastställelsen. Då kartan
därefter skall kopieras, synes, särskilt om ett flertal förrättningar samtidigt
förevarit till fastställelse, svårighet kunna möta för lantmätaren att medhinna
kartornas kopiering och expedierande under återstående sexton dagar. En
förlängning av tiden till åtminstone fyrtiofem dagar förordas.

23 §.

Lagrådet:

Vad slags förfoganderätt över fastighet här åsyftas synes ej fullt klart. Att
döma av ett uttalande i motiven till 1918 års förslag (vid 25 § i 22 kap),
är i själva verket icke fråga om fastighet, som innehaves med äganderätt,
utan om sådan, vartill innehavaren har allenast en viss begränsad rätt. Då
stadgandena i förevarande kapitel icke gälla stad eller samhälle på landet,
för vilket skall föras fastighetsregister enligt de för stad meddelade bestämmelser,
och ej heller få tillämpas inom område, som ingår i tomtindelning, synes
här icke kunna bliva fråga om annan dylik rätt än stadgad åborätt eller
fideikommissrätt. Men om paragrafens mening är den sålunda antydda eller
att genom avstyckning från åborättshemman eller fideikommissfastighet ingen
förändring inträder beträffande den innehavaren tillkommande rätten till de
avstyckade delarna, synes stadgandet — därest det överhuvud kan anses
erforderligt — lämpligen böra efter viss omredigering sammanföras med det
i 25 § upptagna såsom ett andra stycke av sistnämnda paragraf.

27 §.

Lagrådet:

Rörande fördelningen av kostnaderna för ägostyckningsförrättning liksom
för jordavsöndring torde i de flesta fall överenskommelse träffas mellan
intressenterna. Detsamma lärer med all säkerhet kunna antagas bliva fallet

412

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 38.

i fråga om avstyckningsförrättning. Det synes fördenskull lämpligt, att i
denna paragraf angives, att för kostnadsfördelningen i första rummet skall
gälla vad sakägarna därutinnan överenskommit. Endast där sådan överenskommelse
ej träffats, bör fördelningen ske efter vad i varje fall prövas skäligt.
Prövningen i detta avseende torde — i enlighet med vad lagrådet uttalat
beträffande fördelningen av kostnaderna vid laga skifte — böra till
höra förrättningsmännen.

20 kap.

3 och 5 §§.

Lagrådet:

Då enligt 3 §:s tredje stycke vederlagsjorden uttages allenast från viss eller
vissa av de ägolotter, som besvärats av servitutet, synes den åtgärd, som
till följd därav blir erforderlig för beredande av ersättning åt ägolott, från
vilken uttagits vederlagsj ord utöver dess andel, både kunna och böra omedelbart
äga rum och således företagas såsom en fortsättning av utbrytningsförrättningen,
utan att särskilt förordnande för lantmätaren behöver utverkas
eller särskilt yrkande därom vid förättningen framställas. Det är visserligen
sant, att det i varje fall främst bör ligga i ägarens eget intresse att tillse,
att hans fastighet icke lider obehörig minskning. Vid delning av jord gäller
emellertid såsom en allmän regel, att varje ägolott skall erhålla det ägobelopp,
som befunnits tillkomma densamma, utan någon befogenhet för delägare att
genom avstående från sin rätt härutinnan verka rubbning. Det synes vara
med denna princip föga förenligt att i ett fall som förevarande, där förlusten
i jord direkt åstadkommes genom en laga förrättning, överlämna åt den enskilde
delägarens initiativ att för förlustens ersättande inom viss preklusionstid
vidtaga särskild åtgärd. Det är ock att märka, att i här ifrågavarande
fall ett anspråk på ersättning för den lidna förlusten alltid är rättsligt befogat
och kan tillgodoses, vilket icke lika visst är händelsen för det fall, som
i övrigt behandlas i 5 §, eller där ägolott av sitt område förlorat en
del såsom rätteligen icke tillhörig skifteslaget. Slutligen må det beaktas, att
kostnaderna böra kunna väsentligt nedbringas genom åtgärdernas sammanförande
till en enda förrättning. Att ett sådant sammanförande i andra, i viss
mån likartade fall enligt förslaget skall äga rum, framgår av stadgandena i
1 kap. 19 § och 8 kap. 3 §, enligt vilka där omförmälda åtgärder, som efter
verkställt skifte eller ägoutbyte erfordras för att utjämna rubbning i ägovälde,
skola företagas omedelbart i sammanhang med den förrättning, varigenom
rubbningen åstadkommits.

På grund av det anförda hemställes om sådan ändring i förslaget, att dels
i 3 §:s tredje stycke stadgas, att där avsedd, i 7 § närmare omförmäld åtgärd
för beredande av ersättning åt ägolott, från vilken utbrutits vederlagsjord
utöver den å ägolotten belöpande andelen, skall företagas i sammanhang med

413

Eungl. Maj:ts Proposition Nr 38.

utbrytningen, dels ock ur 5 § uteslutes vad densamma innehåller beträffande
jord, utbruten till vederlag för servitut.

4 §.

Lagrådet:

Då enligt denna paragraf till gemensamhetsskog även kan avsättas mark,
tillhörig allenast en ägare, synes till förekommande av möjlig missuppfattning
böra i lagtexten givas uttryck åt den naturliga förutsättningen, att mark,
för att gemensamhetsskog därav skall kunna bildas, måste tillhöra två eller
flera skilda fastigheter. Att fastigheterna i fråga skola ingå i samma ursprungliga
skifteslag, torde vara en given följd av skifteslagstiftningens allmänna
principer och ej behöva särskilt uttalas i lagtexten.

6 §.

Lagrådet:

Utom de föreskrifter i föregående kapitel av förslaget, som i denna paragraf
förklaras skola i tillämpliga delar lända till efterrättelse i fråga om
förrättningar enligt 1, 3, 4 och 5 §§, torde även åtskilliga stadganden i
15 och 17 kap. böra å dylika förrättningar eller vissa av dem vinna tilllämpning.
Sålunda torde vid ägoutbyte ävensom vid de i 3 och 5 §§ avsedda
förrättningar bestämmelser, motsvarande de i 15 kap. meddelade, särskilt
stadgandet i dess 2 §, kunna befinnas erforderliga, och beträffande förrättning
enligt 5 §, vilken förrättning icke kan förekomma i samband med laga
skifte, skulle utan hänvisning till 17 kap. bestämmelser saknas om beslutanderätten
därvid.

Däremot synes hänvisningen till 18 kap. böra utgå och ersättas med ett
stadgande av innehåll att, där flera hava del i förrättning, som i ovan förstnämnda
paragrafer av 20 kap. avses, kostnaderna för förrättningen skola
fördelas efter vad i varje fall av förrättningsmännen prövas skäligt. Något
utrymme för tillämpning av huvudregeln i 18 kap., att kostnaderna skola av
delägarna utgöras i förhållande till det uppskattade ägobelopp envar av dem
bekommit, lärer nämligen i här avsedda fall ej förefmnas.

8 §.

Justitierådet Högstedt:

Ett godkännande av förevarande stadgande skulle hava till följd, att ehuru
bestämmelserna i 10 kap. icke medgiva, att vid laga skifte å vattentäckt område
fiskeservitut bildas, sådant likväl skulle kunna på en omväg åstadkommas,
i det att vid vattenområdets skiftande fisket jämlikt 10 kap. 6 § undantoges
såsom för delägarna gemensamt och omedelbart därefter skifte begärdes
å det sålunda undantagna fisket. Detta kan icke anses tillfredsställande.
Godtages det här föreslagna stadgandet, lärer konsekvensen bjuda, att sådan
ändring vidtages i 10 kap., att däri inrymmes rätt att redan vid skiftet å det

414

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 38.

vattentäckta området lägga fiskeservitot å en ägolott till förmån för annan.
Då emellertid enligt min mening övervägande skäl tala för att söka i allmänhet
hindra uppkomsten av dylika servitut, hemställer jag, att åt stadgandet i
8 § gives den avfattning detsamma hade i det preliminära utkastet och att
således rätten att erhålla skifte å fiske i redan delat vattenområde begränsas
att gälla allenast de fall, då före nya lagens ikraftträdande fisket ej intagits
i delningen av vattenområdet eller ock fisket utgör särskild fastighet.

9 §.

Lagrådet:

Då i 21 kap. 15 § uppräknas de mål, vilka äro att hänföra till jorddelningsmål
och således skola upptagas av ägodelningsrätt, bör där utsägas, att
talan mot här avsedda jorddelningsförrättningar räknas till dylika mål. Stadgandet
i förevarande paragraf synes endast böra innehålla en hänvisning till
21 kap:s bestämmelser om sättet för talans fullföljande, en hänvisning som
dock bör gälla jämväl bestämmelserna angående fastställelse av förrättning,
som här avses.

10 §.

Lagrådet:

Lantmäteristyrelsen har mot avfattningen av första stycket i denna paragraf
anmärkt, att sådant förordnande, som där omförmäles, borde kunna
meddelas även för verkställande av höjdmätning. Detta synes emellertid icke
vara genom den föreslagna avfattningen av paragrafen uteslutet, itv att under
det där använda uttrycket »avmätning» lärer kunna inbegripas såväl höjdmätning
som planmätning, för vilka båda mätningssätt särskilda föreskrifter
äro meddelade i den för lantmäteriförrättningar i allmänhet gällande mätningsförordningen.

21 kap.

1 §•

Lagrådet:

Angående ägodelningsrätternas inbördes behörighet har i kapitlet icke givits
annan regel än den, som innehålles i andra stycket av förevarande paragraf
och som utsäger, att jorddelningsmål rörande jord inom flera ägodelningsrätters
områden skall tillhöra den ägodelningsrätt, inom vars område största
delen av jorden finnes. En allmän forumregel beträffande de mål, ägodelningsrätt
har att upptaga, torde icke heller vara behövlig med hänsyn därtill
att föreskriften i 38 § lärer medföra, att bestämmelserna i 10 kap. rättegångsbalken,
enkannerligen dess 14 §, bliva tillämpliga vid avgörande av
frågan, vilken ägodelningsrätt i varje särskilt fall är behörig. Förslaget intager
i detta avseende enahanda ståndpunkt som gällande skiftesstadga, vilken

Kungl. Maj ds Proposition Nr 38.

415

ej heller har någon dylik regel och i sin 139 § innehåller en hänvisning till
allmän lag och vad för häradsrätt är föreskrivet, motsvarande nyssnämnda
föreskrift. Nu må det visserligen erkännas, att rättegångsbalkens forumregler
ingalunda äro uttömmande och att ovisshet i åtskilliga fall yppats rörande
rätt forum även i jordatvister; att tillämpningen av de allmänna forumreglerna
skulle inom jorddelningslagstiftningens område föranleda större svårigheter
än vad eljest är fallet, synes emellertid icke vara att befara. Vad som
måhända kan brista i direkta lagbestämmelser lärer här liksom eljest lämpligen
kunna ersättas genom rättspraxis.

Vad däremot angår ovannämnda, i andra stycket av förevarande paragraf
givna stadgande, synes visserligen en föreskrift för där avsedda fall icke böra
saknas, men syftet med föreskriften bör icke vara att giva en särskild forumregel
utan allenast att möjliggöra en direkt tillämpning av rättegångsbalkens
bestämmelser härutinnan. Detta torde vinnas, om stadgandet erhåller ungefär
det innehållet, att där till skifteslag hör jord, som är belägen inom två eller
flera domsagor, skifteslaget skall anses lyda under ägodelningsrätten i den
domsaga, inom vilken största delen av jorden ligger.

2 §•

Lagrådet:

Bestämmelserna i tredje stycket av denna paragraf rörande de egenskaper,
som erfordras för valbarhet till ägodelningsnämndeman, äro hämtade delvis
från gällande skiftesstadga och delvis från vattenlagens motsvarande bestämmelser
i fråga om vattenrättsnämndeman. Från skiftesstadgan har upptagits
föreskriften att ledamot i ägodelningsrätt skall vara kunnig i lanthushållning,
varemot villkoret om bofasthet inom ägodelningsrättens område, d. v. s. för
närvarande häradet eller tingslaget, uteslutits. Flertalet övriga här uppställda
villkor äro hämtade från vattenlagen, varifrån emellertid ej upptagits det där
förekommande villkoret om valbarhet till nämndemansbefattning vid häradsrätt
inom orten.

Vad angår den anmärkta olikheten mot skiftesstadgan, må väl vara sannolikt,
att vid val av ägodelningsnämndemän de väljande sällan eller aldrig
skulle komma att söka sina kandidater utanför kretsen av de inom ägodelningsrättens
nya område, domsagan, boende, men ett uttryckligt stadgande
om bofasthet inom domsagan såsom villkor för valbarhet synes icke böra
saknas. Härvid torde icke böra göras åtskillnad mellan domsaga, som består
av endast ett tingslag, och övriga domsagor, där enligt 3 § valet skall förrättas
tingslagsvis, utan även i senare fallet valbarheten göras beroende av boningsort
inom domsagan och icke nödvändigtvis inom tingslaget.

Av vattenlagens fordran på valbarhet till nämndeman vid häradsrätt följer
bland annat, att till vattenrättsnämndeman ej kan utses och således ej heller
får i befattningen bibehållas den, som står under förmynderskap eller är i
konkurs eller som är i Konungens eller rikets tjänst. Det synes näppeligen

416

Kuvgl. Mai ds Proposition Nr 38.

föreligga något skäl, varför man i omförmälda avseenden skulle uppställa
mindre stränga fordringar på en ägodelningsnämndeman än på en vattenrättsnämndeman.
Även villkoret om valbarhet till befattning som nämndeman
vid häradsrätt i orten torde därför böra upptagas bland de egenskaper, som
krävas för valbarhet till ägodelningsnämndeman.

Mot de nu ifrågasatta tilläggen kunde möjligen invändas, att desamma vore
mindre behövliga till följd av bestämmelsen i förslaget, att ägodelningsnämndeman
måste hava minst två år innehaft befattning som god man vid skiftesförrättningar,
vilken bestämmelse saknar motsvarighet i såväl skiftesstadgan
som vattenlagen. Onekligen skulle med hänsyn till de i 2 kap. 7 § stadgade
villkoren för valbarhet till god man de önskemål, som med tilläggen avses,
vara genom berörda bestämmelse tillgodosedda, försåvitt den, som väljes till
ägodelningsnämndeman, därvid är god man. Men någon säkerhet för att så
skulle vara förhållandet även i fall, då godmansuppdraget, måhända för
länge sedan, upphört, förefinnes icke. De ifrågasatta tilläggen synas därför,
om man överhuvud önskar, att lagens innehåll under alla förhållanden skall
i anmärkta delar bliva det ovan angivna, icke kunna undvaras.

De uttalade önskemålen skulle bliva tillgodosedda, om förra delen av ifrågavarande
stycke erhölle ungefärligen den avfattningen, att ägodelningsnämndemännen,
som böra vara allmänt betrodda, i lanthushållning kunniga och med
ortens förhållanden väl förtrogna män, skola vara valbara till nämndemansbefattning
vid häradsrätt i domsagan.

3 §•

Lagrådet:

Bestämmelsen att i domsaga, som består av mera än ett tingslag, tre ägodelningsnämndemän
skola utses för varje tingslag lärer innebära icke blott
en beräkningsgrund för antalet utan även att särskilda nämndemän skola
utses för varje tingslag. Det måste vidare anses åsyftat, om det än icke är
uttryckligen stadgat, att i valet för varje tingslag skola deltaga endast de
valmän, som blivit utsedda för kommuner inom tingslaget, och icke valmännen
för hela domsagan. Föreskriften i sista stycket av 3 § torde eljest sakna
berättigande. Men vid sådant förhållande föreligger uppenbarligen ej skäl att,
såsom i första styckets tredje punkt föreskrives, förlägga valet för båda eller
samtliga tingslagen till en och samma häradsrätt. En sådan anordning skulle
utan någon skönjbar fördel allenast medföra, att valmännen från det eller de
andra tingslagen betungades med en längre resa till valförrättningen än som
varit nödvändigt. Enligt lagrådets åsikt bör därför denna punkt utgå ur förslaget.

4 och 7 §§.

Lagrådet:

I 4 § innehålles bland annat den nyheten i förhållande till gällande rätt,
att för ägodelningsnämndemännen skola utses suppleanter till lika antal som

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 38.

417

dessa. Genom denna anordning komme i varje domsaga antalet av de personer,
som skulle stå till förfogande för tjänstgöring såsom ledamöter i ägodelningsrätt,
att utgöra minst tolv; i domsaga med tre eller fyra tingslag
skulle samma antal stiga till resp. aderton och tjugofyra. Enligt 6 § skall
visserligen ordinarie nämndeman alltid i första hand kallas till tjänstgöring,
men om den kallade uteblir eller för honom uppstår laga förfall, skall enligt
7 § i hans ställe inkallas antingen annan ordinarie nämndeman eller en
suppleant, utan att i lag stadgats någon skyldighet för ägodelningsdomaren
att härvid företrädesvis kalla ordinarie nämndeman.

Det synes med skäl kunna dragas i tvivelsmål, om en sådan utökning av
nämndemanskåren, som valet av suppleanter skulle innebära, bör vidtagas.
Att något absolut behov av suppleants inkallande skulle kunna yppas ens i
en domsaga med endast sex ägodelningsnämndemän, synes näppeligen antagligt;
härför skulle förutsättas, att åtminstone fyra av de ordinarie ledamöterna
samtidigt skulle vara av jäv eller annat laga förfall hindrade att tjänstgöra.
Visserligen skulle möjligheten att tillkalla suppleant i vissa fall kunna erbjuda
någon fördel, exempelvis ur kostnadssynpunkt, framför åtgärden att i
stället för utebliven eller av förfall hindrad ordinarie ledamot till tjänstgöring
i hans ställe inkalla annan sådan. Men häremot måste vägas omsorgen att
ledamöterna i ägodelningsrätt bliva i tillfälle att förvärva största möjliga erfarenhet
och förtrogenhet med jorddelningsmål; att detta syfte skulle motverkas
genom alltför stor växling av ledamöter är uppenbart. Med hänsyn
till de väsentligt ökade viktiga och maktpåliggande uppgifter, som enligt den
föreslagna nya lagstiftningen skulle åligga ägodelningsrätterna, synes sistberörda
synpunkt böra tillerkännas avgörande betydelse. Lagrådet vill i anledning
härav hemställa, att i 4 § föreskriften om val av suppleanter och såsom
följd härav vad i 7 § stadgas om suppleants inkallande måtte ur förslaget utgå.

Då emellertid en möjlighet att tillkalla annan ställföreträdare än ordinarie
ägodelningsnämndemän måhända bör för säkerhets skull i lag bibehållas,
kunde, i överensstämmelse med vad i vattenlagen finnes för motsvarande fall
stadgat, genom ett tillägg till 7 § åt ägodelningsdomaren inrymmas befogenhet
att, om under där angiven förutsättning tillkallandet av ägodelningsnämndeman
skulle vålla avsevärd tidsutdräkt, kalla annan till ledamot i ägodelningsrätten
valbar man i stället. Genom en dylik anordning skulle — samtidigt
med att all risk för uppskov till följd av brist å ordinarie ledamöter
vore utesluten — det å andra sidan vara förebyggt, att såsom ledamot i ägodelningsrätt
annat än i mera sällsynta undantagsfall komme att tjänstgöra
någon, som icke vore vald till ägodelningsnämndemän.

5 §.

Regeringsrådet Palmgren:

1 de i första stycket angivna fallen, med vilka givetvis bör jämnställas att
ägodelningsnämndemän avlidit, skall ägodelningsdomaren föranstalta om komBihang
till riksdagens protokoll 1926. 1 sand. 31 käft. (Nr 38.) 27

418

Kungl. Maj-.ts Proposition Nr 38.

pletteringsval efter avgången nämndeman, likasom det även måste ankomma
på honom att tillse, att nytt val hålles efter nämndeman, vilkens mandat
utlupit. Det är icke utsagt, men av den i andra stycket gjorda hänvisningen
till vad som finnes stadgat beträffande nämndeman i häradsrätt lärer framgå,
att kompletteringsval skall avse, icke den tid, som återstått för den avgångne,
utan en hel ny period av sex år. Härav måste så småningom bliva följden,
att ägodelningsnämndemännens mandat utlöpa på olika och oregelbundna
tider samt att kommunerna ofta nog måste besväras med sammanträden för
utseende av valmän och de många valmännen med att infinna sig vid häradsrätten
för vals företagande. Successiva val skulle onekligen befrämja
kontinuitet inom nämndemanskåren, men det är å andra sidan uppenbart,
att även vid val av alla nämndemän på en gång någon eller några alltid
skulle komma att återväljas. Det torde böra leda till reda och enkelhet, om
det, i överensstämmelse jämväl med den åsikt, som synes hava omfattats av
lantmäteristyrelsen, stadgas, att va! av ägodelningsnämndeman i stället för
den som avgått, innan den tid, för vilken han blivit utsedd, är till ända,
skall avse den tid, som återstått för den avgångne.

Det lärer icke vara fullt tydligt, huruvida meningen är, att kompletteringsval
skall hållas även efter avgången suppleant. Genom dylika val skulle
kommuner och valmän naturligtvis bliva än mer betungade. Frågan synes
böra klarläggas, för den händelse emot vad lagrådet anfört förslaget om utseende
av suppleanter anses böra vidhållas.

6 §.

Lagrådet:

Stadgandet i andra punkten torde näppeligen vara behövligt, enär det kan
tagas för givet, att även utan särskild föreskrift ägodelningsdomaren, såvitt
det är möjligt samt med hänsyn till kostnader och andra omständigheter
synes lämpligt, till tjänstgöring i ägodelningsrätten för varje gång kallar
nämndemän, som äga nödig ortskännedom med avseende å det eller de mål,
vilka skola vid sammanträdet förekomma till handläggning. Stadgandet synes
å andra sidan kunna föranleda, att till sammanträde, vid vilket (lera mål
skola handläggas, olika nämndemän för de skilda målen kallas, något som
dock bör komma i fråga endast om särskilt vägande skäl därtill föreligga.
Mot stadgandets avfattning kan för övrigt erinras, att det ingalunda är säkert,
att någon av nämndemännen är bosatt i »den ort, där i mål eller ärende i
fråga varande jord ligger». Med hänsyn härtill hemställes om uteslutande av
ifrågavarande stadgande.

8 §.

Lagrådet:

På''grund av den avfattning, stadgandet i andra punkten av denna paragraf
erhållit, är ägodelningsnämndeman, vilken såsom god man tagit befattning

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 38.

419

med en lantmäteriförrättning, väl på sådan grund jävig att i ägodelningsrätten
deltaga i handläggning av mål rörande denna förrättning, men skulle däremot
vara ur jävssynpunkt oförhindrad att biträda vid sådan syn för utredande av
teknisk fråga i samma mål, varom stadgas i 31 §. Då denna åtskillnad, vilken
knappast torde vara åsyftad, i varje fall ej synes böra upprätthållas,
hemställes, att orden »i ägodelningsrätten» i nämnda punkt måtte bortfalla.

12 §.

Lagrådet:

Med syn, som omförmäles i paragrafens tredje stycke, avses uppenbarligen
allenast sådan syn, som enligt 31 § förrättas av överlantmätaren med biträde
av ägodelningsnämndemän. Bestämmelse rörande ersättning vid dylik
förrättning synes lämpligen hava sin plats, icke i denna paragraf utan i 31 §.

I det fall, som avses i paragrafens sista stycke, eller då någon under åberopande
av laga förfall söker ändring i beslut, som endast medelst underställning
må dragas under ägodelningsrättens prövning, men icke förmår
styrka det sålunda uppgivna förfallet, skulle enligt förslaget sökanden i regel
hava att gälda samtliga kostnader för ägodelningsrättens sammanträde, i
vilka, enligt vad i promemorian angives, skulle inbegripas bland annat även
statsverkets utgift för ägodelningsdomarens inställelse. Det synes tvivelaktigt,
om tillräckliga skäl förefinnas att för detta säkerligen sällsynta undantagsfall
stadga särskilda strängare regler än för andra fall av ohemul klagan vid
ägodelningsrätten. Det hemställes fördenskull, att även paragrafens sista stycke
får utgå.

13 §.

Lagrådet:

I anledning av lantmäteristyrelsens hemställan om att ersättning till överlantmätare
för inställelse såsom biträde vid ägodelningsrätt skulle utgå av
statsmedel har i promemorian anförts, att då det enligt 35 § i lantmäteriinstruktionen
ålåge överlantmätare att på kallelse såsom sakkunnig biträda ägodelningsrätt,
resa, som han i sådant ändamål företoge, syntes vara att betrakta
såsom tjänsteresa, för vilken han ägde att av statsmedel åtnjuta ersättning
enligt resereglementet, samt att det borde ankomma på ägodelningsrätten att
avgöra, huruvida statsverkets berörda utgift skulle av sakägare ersättas. I
praxis torde den sålunda företrädda tolkningen av det till den 1 augusti 1925
gällande resereglementet åtminstone icke i allmänhet hava vunnit tillämpning,
utan överlantmätarens ersättning guldits av parterna, något som tvivelsutan
berott på den i 122 § skiftesstadgan uttalade grundsatsen att kostnaderna för
ägodelningsrätts sammanträde skola drabba parterna. Enligt lagrådets mening
föreligga dock goda skäl för att rese- och traktamentsersättning till överlantmätare
för ifrågavarande förrättning, som otvivelaktigt avser statens ärende,
bör, där sådan ersättning författningsenligt skall utgå, i överensstämmelse

420

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 38

med vad i 12 § är stadgat rörande motsvarande ersättning till ägodelningsdomare,
gäldas av statsmedel, och i enlighet med den uppfattning, som ligger
till grund för lagrådets anförande beträffande sista stycket i sistnämnda paragraf,
håller lagrådet före, att ersättningen bör slutligen stanna å statsverket.
Nu gällande resereglemente av den 18 juni 1925 upptager emellertid icke
någon bestämmelse om, i vilka fall ersättning till förrättningsman skall utgå,
utan hänvisar i sådant avseende endast till vad i allmän författning eller
särskild föreskrift är stadgat. Då icke heller eljest finnes meddelad någon
föreskrift, som reglerar överlantmätarens rätt till ersättning i hithörande fall,
torde i förevarande paragraf böra inflyta en bestämmelse, att överlantmätaren
äger att för sin inställelse vid ägodelningsrätt åtnjuta ersättning av statsmedel
enligt gällande resereglemente.

Beträffande ersättning till förrättningslantmätare för dylik inställelse linner
lagrådet sig kunna ansluta sig till vad i promemorian därom anförts.

Vad angår gottgörelse till annat sakkunnigt biträde än överlantmätare, innehåller
promemorian, att densamma lärer böra gäldas av delägarna. I likhet
med lantmäteristvrelsen anser emellertid lagrådet, att även denna fråga bör
genom uttrycklig bestämmelse regleras. Där en statens tjänsteman har till
tjänsteplikt att på kallelse såsom sakkunnig biträda ägodelningsrätt, såsom
förhållandet är t. ex. med fiskeriintendent (instruktion den 12 november
1923 § 3), skulle väl enahanda skäl som i fråga om överlantmätare kunna
synas tala för att ersättning för inställelsen drabbade statsverket. Enligt lagrådets
åsikt bör dock i sådant fall, likasom då annat sakkunnigt biträde
anlitas, ersättningen gäldas av delägarna. Härför talar också det till synes
fullt jämförliga förhållandet beträffande sakkunniga biträden vid vattendomstol.

Även beträffande sakkunnigt biträde vid ägodelningsrätt torde det, likasom
under 2 kap. 2 § anförts i fråga om dylikt biträde vid skiftesförrättning, vara
erforderligt att genom uttryckligt stadgande tillförsäkra den sakkunnige rätt
att omedelbart komma i åtnjutande av tillerkänd ersättning. Då det lärer
kunna antagas, att sakkunnigt biträde kommer att vid ägodelningsrätt anlitas
allenast i besvärsmål, synes det vara för ändamålet tillräckligt att föreskriva,
att det åligger klaganden eller, där klagandena äro flera, dessa solidariskt att
förskjuta den bestämda ersättningen.

Med avseende å sakkunnigt biträde synes icke böra saknas ett stadgande,
att den som därtill anlitas skall vara ojävig. Ett sådant stadgande torde lämpligen
kunna erhålla den avfattning, att mot sakkunnigt biträde gälle samma
jäv som enligt 8 § gälla mot ledamot i ägodelningsrätt. .

15, 17 och 18 §§.

Lagrådet:

Bestämmelserna i förevarande paragrafer skulle vinna i överskådlighet, om
ett sammanförande av desamma ägde rum på sådant sätt, att i 15 § under
de två första grupperna av jorddelningsmål i särskilda, med bokstäver be -

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 38.

421

tecknade punkter angåves de mål, som räknas till skittesmål resp. avstyckningsmål.
Härvid synas nedan angivna ändringar böra vidtagas i de nu i
17 och 18 §§ gjorda uppräkningarna.

De i punkt 2 under 17 § upptagna skiftesmålen torde bättre än i förslaget
skett beskrivas såsom mål, däri genom underställning eller besvär prövning
påkallas av annat under laga skifte meddelat beslut än rörande tillstånd till
skiftet eller av åtgärd, som under laga skifte vidtagits. Att det är ägodelningsrättens
prövning, som påkallas, torde vara varken behövligt eller lämpligt att
utsäga, då det just gäller att angiva mål, vilka det tillkommer ägodelningsrätten
eller i vissa fall dess ordförande att handlägga.

Enligt förslaget skall förrättning för bestämmande av rågång eller annan
fastighetsgräns även i det fall, då den verkställts i sammanhang med laga
skifte, göras till föremål för särskild fastställelse. Med hänsyn därtill att,
såsom av nyssnämnda punkt, jämförd med 20 §, framgår, talan mot dylik,
i samband med skifte verkställd förrättning hänföres till skiftesmål, synes så
böra vara förhållandet även med fastställelse därav. Under den punkt, som
kommer att motsvara förslagets 17 § punkt 3, bör därför upptagas jämväl
mål om sådan fastställelse.

Punkterna 4 och 5 i 17 § torde lämpligen böra byta plats. Då i förstnämnda
punkt upptages mål om rättelse i fastställt skifte, lärer det vara tydligt, att
här avses såväl ansökan om sådan rättelse som talan mot och fastställelse
av förrättning för rättelsens verkställande.

I uppräkningen av avstyckningsmål böra andra och tredje punkterna sammanföras
till en punkt, avfattad efter förebilden av punkt 2 i 17 § enligt
dess ovan föreslagna lydelse. I varje fall bör den i andra punkten förekommande
hänvisningen till vissa lagrum utgå (se under 19 kap. 16 § och 23 §
här nedan).

Därest förslagets ståndpunkt i avseende å fastställelse av avstyckningsförrättning
skulle godkännas, kommer frågan om dylik fastställelse att bliva
föremål för ägodelningsrättens prövning endast för den händelse besvär anförts
mot förrättningen eller ock överlantmätaren funnit sig böra hänskjuta frågan
till ägodelningsrätten. Under angivna förutsättning bör därför punkt 4 i 18 §
erhålla sådan avfattning, att därav framgår, att nämnda fastställelsefråga blir
att betrakta såsom jorddelningsmål allenast där ej fastställelse meddelas av
överlantmätaren. Då av bestämmelserna i 19 kap. framgår, att förrättning för
bestämmande av fastighetsgräns kan förekomma i samband med avstyckningsförrättning,
samt, där så sker, fastställelsen av förstnämnda förrättning följdriktigt
äVen bör räknas till avstyckningsmål, synes tillägg därom böra göras
i ifrågavarande punkt.

Vad därefter angår uppräkningen i 15 § av de mål, som förutom skiftesoch
avstyckningsmålen äro att hänföra till jorddelningsmål, erbjuda de, vilka
angå talan mot och fastställelse av de i 20 kap. 1, 3, 4 och 5 §§ omförmälda
jorddelningsförrättningarna, största likheten med skiftes- och avstycknings -

422

Kungl. May.ts Proposition Nr 38.

målen, och de synas därför höra upptagas närmast efter dessa såsom tredje
gruppen. Detta innebär en framflyttning av förslagets punkt 8. Då, enligt vad
i promemorian under 20 § framhållits, ägoutbyte är att anse såsom en särskild
förrättning, även om det verkställes i samband med laga skifte, torde
talan mot och fastställelse av ägoutbyte jämväl i nämnda fall böra i denna
punkt omnämnas.

I punkt 8 upptager förslaget ävenledes mål, som »eljest enligt lag eller författning
skall av ägodelningsrätt upptagas». Här åsyftade mål lära vara de,
som avses dels i lagen om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa
under nyttjanderätt upplåtet område och dels i förslaget till lag om sammanläggning
i vissa fall av fastigheter å landet. Beteckningen jorddelningsmål
torde mindre väl lämpa sig för ifrågavarande mål; åtminstone är detta fallet
beträffande mål enligt den föreslagna sammanläggningslagen. Men även bortsett
härifrån kan lämpligheten av dessa måls upptagande i den nu förevarande
uppräkningen sättas i fråga. Den egentliga betydelsen av deras omnämnande
här torde vara, att vad i detta kapitel föreskrives om förfarandet vid ägodelningsrätt
ävensom angående fullföljd av talan mot ägodelningsrättens beslut
komme att i tillämpliga delar direkt gälla även i avseende å dem. Huruvida
detta innebär en fördel, synes dock tvivelaktigt. Det skulle lätt kunna tänkas,
att det i fråga om mål, vilka enligt ovannämnda eller eventuellt andra författningar
skola upptagas av ägodelningsrätt, kan befinnas erforderligt att
meddela vissa bestämmelser beträffande rättegången, vilka ej gälla enligt jorddelningslagen,
och målens direkta hänförande till jorddelningsmålen skulle i
sådant fall vara mera till hinder än till gagn. Och även om dylika särbestämmelser
icke skulle behövas, synes det i allt fall lämpligast, att de särskilda
författningarna själva genom hänvisning till jorddelningslagen reglera förfarandet.
Med hänsyn till det nu anförda hemställes om uteslutande av omförmälda
mål ur uppräkningen av jorddelningsmål.

Då förslaget såsom tredje gruppen av jorddelningsmål upptager »mål om
rågång eller annan fastighetsgräns eller om ägoutbyte, ändå att det icke jämlikt
17 § 2 är att anse såsom skiftesmål», lärer härmed avses dels talan mot
och fastställelse av ägoutbyte, evad detta ägt rum i samband med annan
jorddelningsförrättning eller icke, dels talan mot och fastställelse av förrättning
för bestämmande av fastighetsgräns antingen utan sammanhang med
annan jorddelningsförrättning eller ock i samband med avstyckningsförrättning,
dels fastställelse av förrättning för gränsbestämning i samband med laga skifte
och dels slutligen genom stämning anhängiggjord gränstvist. Om emellertid de
här ovan givna anvisningarna för målens uppställning följas, återstår av
ifrågavarande grupp mål endast de instämda gränstvisterna såsom icke redan
i den föregående uppräkningen angivna. I punkt 4 böra därför upptagas
endast »mål om rågång eller annan fastighetsgräns i andra fall än här ovan
avses».

Mot de tre följande punkterna (4—6 i förslaget) synes i sak intet vara att erinra.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 38.

423

Därest i enlighet med vad lagrådet i det föregående hemställt fördelningen
av kostnaderna för laga skifte och annan jorddelningsförrättning, som i förslaget
avses, göres till förrättningsfråga, d. v. s. sådan, däri förrättningsmännen
hava att meddela beslut, följer därav, att mål angående kostnadsfördelningen
bliva enligt den förordade uppställningen att betrakta såsom
skiftes- eller avstyckningsmål eller mål enligt den punkt, som enligt samma
uppställning skulle erhålla ordningsnummer 3 bland jorddelningsmålen. Under
sista punkten i uppräkningen av dessa mål böra i anledning härav endast
upptagas mål om beloppet av kostnader för jorddelningsförrättning, men då
vissa av dessa mål anhängiggöras genom besvär över beslut vid förrättningen
— vilket exempelvis skulle bliva fallet beträffande fråga om ersättning åt
tillkallat sakkunnigt biträde, därest vad lagrådet hemställt angående sådan
ersättnings bestämmande godkännes, — samt målen i sådant fall höra till
någon av de nyssnämnda grupperna, måste här göras ett tillägg av ungefär
denna lydelse: »där ej målet eljest på grund av vad ovan stadgats är att
hänföra till jorddelningsmål».

C. Om talans fullföljande hos ägodelningsrätten.

Lagrådet:

Vissa av de mål, vilka enligt bestämmelserna i 15—18 §§ hänföras till
jorddelningsmål, skola, enligt vad tydligen är avsett, anhängiggöras genom
stämning. Så är förhållandet med tvist om rågång eller annan fastighetsgräns
utan samband med jorddelningsförrättning, tvist angående beståndet och omfånget
av servitut å fastighet, som ingår i jorddelningsförrättning, samt mål
om beloppet av kostnader för dylik förrättning i vissa fall ävensom de i 16 §
första stycket angivna frågorna, i den mån dessa icke på grund av stadgandena
i 3 kap. 12 § underställas ägodelningsrättens prövning. Förslaget
innehåller emellertid icke några som helst bestämmelser härom. Förmodligen
hava sådana ansetts överflödiga med hänsyn till den i 38 § givna allmänna
hänvisningen till de beträffande rättegången vid häradsrätt gällande föreskrifterna.
Även om denna uppfattning i viss mån kan anses berättigad, synes
det dock innebära en oegentlighet att, under det särskilda avdelningar i kapitlet
ägnats åt besvärs- och underställningsmålen, fastställelsemålen och målen
om rättelse i fastställt skifte, icke ett ord nämnes om de mål, som skola
genom stämning anhängiggöras. Denna oegentlighet skulle utan större rubbning
av förslaget kunna avhjälpas därigenom, att rubriken till avdelning C.
ändras till, förslagsvis, »om jorddelningsmåls anhängiggörande» och en ny
paragraf införes efter 24 § av innehåll, att talan i mål, som avses i 15 §
under 4, 7 och 8 (enligt den av lagrådet förordade uppställningen) samt 16 §
första stycket, skall anghängiggöras genom stämning, där ej, såvitt angår i
sistnämnda lagrum avsett fall, tvisten jämlikt 3 kap. 12 § underställes ägodelningsrättens
prövning, och att stämning till ägodelningsrätt gives av ägodelningsdomaren.
För fullständighetens skull bör måhända paragrafen där -

424

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 38.

jämte innehålla en erinran, att stämning ej erfordras för prövning av fråga,
som avses i 16 § andra stycket. Med hänsyn till den ovan föreslagna avdelningsrubriken
torde det dessutom vara behövligt att i en särskild paragraf
hänvisa till de längre fram i kapitlet meddelade bestämmelserna, huru fastställelse
av jorddelningsförrättning så ock rättelse i fastställt skifte påkallas.

I händelse förslaget ändras i enlighet med den av lagrådet ovan uttalade
uppfattningen, bör tydligen 19 § omredigeras sålunda, att däri hänvisas jämväl
till stadgandena angående underställning av tvist, som uppkommit vid jorddelningsförrättning
(3 kap. 12 § och 19 kap. 15 §).

20—24 §§.

Lagrådet:

Bland de beslut, som, där fråga är om primärt skifteslag, enligt 20 § få
särskilt överklagas, upptages beslut i fråga, varom i 3 kap. 10 § sägs, eller
huruvida hinder mot sökt skifte möter antingen däri, att enligt föreskrift i
lag eller särskild författning skifte å fastigheten överhuvud icke är tillåtet,
eller ock däri, att sökanden saknar befogenhet att framställa yrkande om
skiftet. Därest beslutet innefattar förklarande, att dylikt hinder icke föreligger,
äger således den därmed missnöjde fullfölja talan genom särskilda besvär.
Det synes emellertid kunna ifrågasättas, om tillräckliga skäl finnas att för
dylika fall anordna ett särskilt besvärsförfarande. De fall, då fastighetens beskaffenhet
lägger hinder i vägen för skifte, bliva säkerligen på en gång sällsynta
och vid avgörandet föga tveksamma. Om åter ett yrkande om skifte
upptagits, oaktat sökandens behörighet är bestridd och tvivelaktig, torde det
vara ytterst osannolikt, att under de stränga villkor, som enligt förslaget skola
gälla, skiftet skulle, utan att yrkandet vunne understöd av andra delägare,
verkligen kunna bringas till stånd. Någon fara för att ett obehörigen sökt
skifte skulle fortgå och efter fullbordandet bliva av sådan anledning undanröjt
synes därför knappast kunna uppstå.

Skulle förrättningsmännen åter hava funnit hinder för skiftet i något av
angivna hänseenden föreligga, skola, då det gäller primärt skifteslag, besvär
mot beslutet likaledes anföras enligt 20 §, d. v. s. inom trettio dagar. Gäller
skiftet skifteslag av annat slag, äger enligt paragrafens andra stycke stadgandet
ej tillämpning. Den missnöjde synes då vara hänvisad att fullfölja
talan inom den i 21 § bestämda tiden av fyrtiofem dagar, ehuru tiden får
räknas, i stället för från den där stadgade utgångspunkten, från det beslut
meddelats, att skiftet icke kan äga rum. Det synes innebära en oegentlighet,
om sålunda olika besvärstider skulle gälla för dessa båda fall, vilka utom i
avseende å skifteslagets beskaffenhet äro fullkomligt likartade. Något behov
av förkortad besvärstid i det förra fallet synes ej heller gärna kunna tänkas
vara för handen.

I överensstämmelse med vad sålunda erinrats hemställer lagrådet, att i 20 §
orden »beslut i fråga, varom i 3 kap. 10 § sägs, eller» måtte utgå, samt att

425

Kun tgl. Maj:ts Proposition Nr 38.

i 21 § måtte tilläggas orden »eller beslut meddelats, att skifte icke kan äga
rum». Till förebyggande av missuppfattning torde i sådant fall även de frågor,
för vilka underställning är stadgad, uttryckligen böra undantagas från 21 §:s
tillämplighetsområde.

Vid 3 kap. 9 § har lagrådet hemställt om sådan ändring av förslaget, att
vad i 11 § tredje stycket av samma kapitel stadgas därom, att skiftesförättning
å primärt skifteslag regelmässigt skall vila i avbidan å utgången av
vissa preliminärfrågor, icke skall gälla det fall, då mot förrättningsman framställt
jäv ogillats. Det sålunda angivna syftet synes lämpligen kunna vinnas
därigenom, att bestämmelsen om fullföljd av talan mot jävsbeslut uteslutes
ur 20 § och upptages såsom ett särskilt stadgande i en ny paragraf närmast
framför denna. Härigenom skulle stadgandet i 3 kap. 11 § tredje stycket,
vilket frånsett underställningsmål hänför sig endast till de fall, där särskild
klagan jämlikt 20 § må föras, icke vidare bliva gällande vid beslut i jävsfråga.

Det kan ifrågasättas, om ej i sammanhang härmed även en annan ändring
bör vidtagas, vilken väl ej är direkt betingad av den nu föreslagna anordningen,
men vid dess genomförande synes komma att framstå såsom naturlig.
Då skiftesförrättningen, därest lagrådets hemställan godtages, i allt fall skulle
fortgå, synes föga skäl finnas att, såvitt angår jävsbeslut, från särskild fullföljd
utesluta de fall, då skiftet avser skifteslag enligt 1 kap. 2 § under 2
eller 3. Något undantag från regelns tillämpning i likhet med det, som innehålles
i andra stycket av 20 §, synes därför ej böra göras i den föreslagna
nya paragrafen.

Enligt uttalande i promemorian är det förslagets avsikt, att i fråga om
talans fullföljande till ägodelningsrätten med gradering skall likställas även
sådan uppskattning i penningar av särskilt värde å äga, varom stadgas i
11 kap. 3 §. En sådan likställighet synes ock vara följdriktig. För vinnande
av detta syfte lärer vara erforderligt, att den i 20 § meddelade föreskriften
rörande gradering fullständigas genom en hänvisning jämväl till 11 kap. 3 §.

Enligt det remitterade förslaget skall utom i ett undantagsfall överlantmätaren
till ägodelningsrätten avgiva utlåtande över alla besvär, som anföras över
jorddelningsförrättning eller därunder meddelat beslut eller vidtagen åtgärd.
Med anledning härav har till undvikande av onödig omgång den anordningen
föreslagits, att de till ägodelningsrätten ställda besvären skola ingivas till
överlantmätaren i länet. Mot lämpligheten av denna anordning synas vissa
erinringar kunna göras. Visserligen har genom stadgandet i 14 § medgivits
klagande part rätt att med posten insända sina besvär, och det torde därför
kunna antagas vara i det stora hela för honom likgiltigt, om han har att
med besvären vända sig till den ena eller andra myndigheten. Med hänsyn

426

Kurtgl. Maj:ts Proposition Nr 38.

därtill att besvärens sändande med posten sker på den klagandes egen risk,
kan man dock icke alldeles bortse från att det för en klagande, som bor i
närheten av den ort, där ägodelningsdomaren är bosatt, under det att avståndet
till länets residensstad, varest överlantmätaren har sin tjänstelokal,
kanske är högst betydande, kan innebära en olägenhet, att han ej får ingiva
besvären direkt till ägodelningsdomaren.

Av större vikt lärer det emellertid vara, att misstag i avseende å den myndighet,
till vilken besvären skola ingivas, kan befaras alltför lätt förekomma.
För den, som icke äger ingående kännedom angående lagens stadganden och
måhända icke med tillräcklig uppmärksamhet tager del av meddelad besvärshänvisning,
ligger det uppenbarligen närmast till hands att antaga, att besvären
skola ingivas till den myndighet, vilken har att pröva desamma. Under
de närmaste åren efter den nya lagens ikraftträdande torde också den nuvarande
ordningen, enligt vilken besvär i skiftesfrågor ingivas till ägodelningsrättens
ordförande, komma att bidraga till begåendet av dylika misstag.
Därest besvär, som sålunda av förbiseende ingivas till ägodelningsdomaren,
inkomma så tidigt, att deras översändande till överlantmätaren före besvärstidens
utgång medhinnes, torde det kunna förmodas, att ägodelningsdomaren
därom drager försorg, men om tid till vidtagande av sådan rättelse icke återstår,
lärer det icke kunna undgås, att besvären såsom ingivna till annan myndighet
än den i lag föreskrivna ej varda till prövning upptagna. Detta kan
icke anses tillfredsställande.

En annan erinran, vartill den föreslagna anordningen giver anledning, är
att den i 28 § åt ägodelningsdomaren lämnade befogenheten att avvisa mål,
som han finner icke tillhöra ägodelningsrättens upptagande, skulle komma
att utövas först efter det överlantmätaren avgivit sitt utlåtande. Då detta
under alla förhållanden torde böra innefatta yttrande i sak, skulle, därest
ägodelningsdomaren efter handlingarnas emottagande funne sig böra avvisa
målet, överlantmätarens arbete med målet vara onödigt. Detta skulle tydligen
i än högre grad bliva fallet, i händelse lagrådets under nämnda paragraf här
nedan gjorda hemställan bifalles.

Det kan slutligen anmärkas, att även med bortseende från nyssnämnda fall
yttrande av överlantmätaren över anförda besvär icke alltid är erforderligt.
Såsom lantmäteristyrelsen framhållit, synes det böra inrymmas åt ägodelningsdomaren
att avgöra, om dylikt yttrande behöves eller icke.

På grund av det ovan anförda synes en återgång till den nuvarande ordningen
med besvärens ingivande till ägodelningsdomaren vara att förorda.
Detta bör dock icke medföra, att även förrättningshandlingarna skola insändas
till ägodelningsdomaren. Där fråga är om en avslutad förrättning, böra, såsom
i 41 § föreslagits, handlingarna i och för fastställelseprövningen insändas
till överlantmätaren, vilken, såframt ej prövningen tillkommer honom, efter
verkställd teknisk granskning till ägodelningsdomaren översänder handlingarna
jämte eget yttrande, avseende även anförda besvär, där dessa av ägodelnings -

427

Kungl. Maj-.ts Proposition Nr 38.

domaren remitterats till honom. Då underställning skall ske av utlåtande,
som av förrättningsmännen meddelats, synes enahanda förfarande böra äga
rum. I de fall, då besvär anförts jämlikt 20 §, bör det ankomma på ägodelningsdomaren
att meddela förrättningslantmätaren, huruvida handlingarna
skola insändas till ägodelningsdomaren eller överlantmätaren. Insändande till
den senare skulle naturligtvis ifrågakomma endast då hans yttrande över
besvären ansåges erforderligt.

Ett bifall till den av lagrådet nu gjorda hemställan föranleder tydligen,
att även vissa efterföljande paragrafer måste omarbetas.

Regeringsrådet Palmgren:

Därest emot vad av lagrådet anförts det remitterade förslagets ståndpunkt
i sistberörda fråga vidhålles, bör enligt min mening, i överensstämmelse med
vad som stadgats beträffande besvär hos kammarrätten i beskattningsmål,
till förevarande paragrafer fogas en föreskrift av innehåll, att den omständigheten,
att besvären i stället för till överlantmätaren ingivits till ägodelningsdomaren,
icke må utgöra hinder för deras upptagande till prövning, därest
besvären inkommit till ägodelningsdomaren före utgången av den bestämda
besvärstiden, samt att besvären i sådant fall skola av ägodelningsdomaren,
där så erfordras, omedelbart överlämnas till överlantmätaren för vidare behandling.

Lagrådet:

Den i 23 § gjorda hänvisningen till 19 kap. 14 och 18 §§ synes böra uteslutas,
enär även andra fall än de sålunda särskilt angivna förefinnas, då
genom särskilt beslut avstyckningsförrättning skall förklaras icke kunna äga
rum. Lagrådet får i detta avseende hänvisa till vad av lagrådet ovan under
16 § i nämnda kapitel anförts.

25 §.

Lagrådet:

I första stycket första punkten av denna paragraf har från den där givna
regeln gjorts undantag allenast för det fall att frågan rör tvist, varom i 3
kap. 12 § sägs, men icke för det därmed likställda fall att frågan gäller
sådan tvist, som omförmäles i 19 kap. 15 §. Stadgandet bör fullständigas
genom en hänvisning jämväl till sistnämnda lagrum.

26 och 27 §§.

Lagrådet:

I 26 § första stycket talas liksom i 25 § endast om insändande av handlingarna
i målet. En jämförelse med avfattningen av 26 § andra stycket är
ägnad att ingiva den uppfattningen, att uttrycket handlingarna i förstberörda
båda lagrum icke är avsett att inbegripa jämväl karta. Begynnelseorden

428

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 38.

i 27 § föranleda emellertid en motsatt tolkning. Detta är tydligen ur formell
synpunkt otillfredställande.

Intet hinder torde föreligga att låta termen handlingarna såsom beteckning
för samtliga handlingar till en viss förrättning omfatta jämväl karta, naturligtvis
försåvitt förrättningen fortskridit så långt, att sådan finnes upprättad.
Pin annan sak är, att det understundom såsom i 16 kap. kan vara behövligt
att, även där karta finnes, använda uttrycket handlingarna i en mera inskränkt
bemärkelse och jämsides därmed särskilt omnämna kartan. Något sådant fall
synes icke föreligga här. Utan att medföra någon saklig ändring av det åsyftade
innehållet uti ifrågavarande stadganden skulle det enligt lagrådets åsikt
vara ägnat att åstadkomma formell reda och samstämmighet, om första punkten
i andra stycket av 26 § finge utgå samt orden »handlingar och karta» i 27 §
ändrades till »handlingarna». Att någon olägenhet härav skulle följa synes
icke vara att befara; likasom det å ena sidan måste anses självklart, att befintlig
karta skall åtfölja de övriga handlingarna, när sådant erfordras för
prövning av den föreliggande frågan, lika klart torde det också vara, att
kartan icke behöver åtfölja handlingarna, då sådant är uppenbarligen obehövligt,
såsom då den fullföljda talan endast avser ett jäv eller en ersättningsfråga.

Även andra punkten i 26 § andra stycket torde böra utgå, då den där
gjorda hänvisningen synes obehövlig, särskilt om det i första stycket av samma
paragraf förekommande uttrycket »på grund av stadgande i denna lag» utbytes
mot en direkt hänvisning till det lagrum, som här åsyftas.

28 §.

Lagrådet:

Enligt denna paragraf äger ägodelningsdomaren, liksom ägodelningsrättens
ordförande enligt 120 § i skiftesstadgan, avvisa inkommet mål, som han finner
icke tillhöra ägodelningsrättens upptagande. Med den skarpa begränsning, som
för närvarande råder mellan ägodelningsrätts och allmän domstols behörighetsområde,
torde någon tvekan rörande rättens behörighet hittills sällan hava
uppstått. Annorlunda kan förhållandet antagas komma att bliva, därest de
bestämmelser om utvidgning av ägodelningsrätts behörighet, som innehållas i
remitterade förslaget, träda i tillämpning. Med hänsyn härtill synes ägodelningsdomarens
befogenhet att avvisa inkommet mål lämpligen böra begränsas
till sådana fall, där det är uppenbart, att målet icke tillhör ägodelningsrättens
upptagande. Denna befogenhet synes å andra sidan utan olägenhet kunna
utsträckas att omfatta även andra fall, då mål uppenbarligen icke kan av
ägodelningsrätten upptagas till prövning, exempelvis om besvär inkommit efter
fatalietidens utgång eller om någon skulle med åberopande av 4 kap. 4 §
sista stycket göra ansökning om prövning av ett icke underställt utlåtande
utan att dock ens uppgiva laga förfall.

De skilda syften, som lagrådet sålunda anser böra tillgodoses, synas kunna

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 38.

429

vinnas genom att i paragrafens första stycke orden »icke tillhöra ägodelningsrättens
upptagande» utbytas mot »uppenbarligen icke kunna av ägodelningsrätten
upptagas till prövning».

29 §.

Lagrådet:

Stadgandet i denna paragraf lärer icke vara avsett att gälla beträffande
mål, vilka genom stämning anhängiggöras vid ägodelningsrätten. Detta synes
emellertid böra i stadgandet komma till fullt tydligt uttryck. I sammanhang
med härav föranledd omredigering torde ordet »skall» böra utbytas mot »må»,
enär ägodelningsrätten givetvis icke bör vara förhindrad att, där så för utrednings
vinnande prövas nödigt, uppskjuta målets avgörande till annat sammanträde.

31 §.

Lagrådet:

Att ägodelningsrätten har att, där så erfordras för ett måls prövning, förrätta
syn på stället, synes vara självfallet såväl med nu gällande lagstiftning
som enligt remitterade förslaget. Att meddela en uttrycklig föreskrift därom
torde därför ej erfordras och heller icke vara förevarande paragrafs egentliga
syfte. Detta lärer däremot vara att meddela föreskrifter rörande en förrättning
av annat slag, vilken visserligen jämväl den betecknats såsom syn men
allenast avser utredande av teknisk fråga och som efter uppdrag av rätten
eller ägodelningsdomaren förrättas av överlantmätaren, ensam eller med biträde
av två ägodelningsnäinndemän. En dylik undersökning, som ofta nog
torde kunna göra syn av ägodelningsrätten obehövlig, bör emellertid icke
förväxlas med sådan syn och därför ej heller betecknas med benämningen
syn. I anledning härav hemställes, att paragrafen måtte erhålla ungefär den
avfattningen att, där för utredande av teknisk fråga så finnes erforderligt,
ägodelningsrätten eller ägodelningsdomaren må uppdraga åt överlantmätaren
att ensam eller med biträde av två ägodelningsnämndemän verkställa undersökning
å marken samt att överlantmätaren skall, på sätt han finner lämpligt,
underrätta delägare och allmänna ombud om tiden för sådan undersökning.

Ersättning till ägodelningsnämndemännen för förrättning av nu omförmält
slag skall enligt ett i 12 § nu intaget stadgande utgå på samma sätt som för
deras inställelse vid ägodelningsrätten. Såsom redan vid sistnämnda paragraf
av lagrådet anmärkts, bör detta stadgande hit överflyttas.

33 §.

Lagrådet:

Hänvisningen till 32 § synes sakna betydelse och därför böra uteslutas.
De mål, som med nämnda hänvisning avses, lära nämligen såsom innefattande
tillstånds- eller andra preliminärfrågor falla under 25 resp. 20 § och

430

Kung1. Maj:ts Proposition Nr 38.

följaktligen redan på sådan grund komma i åtnjutande av den förtursrätt,
varom i förevarande paragraf är fråga.

35 §.

Lagrådet:

I analogi med vad i 45 och 46 §§ finnes för där avsedda fall stadgat,
synes föreskriften i första stycket andra punkten av förevarande paragraf
böra så avfattas, att den kommer att uttryckligen avse anteckning icke blott
i lagfartsprotokollet utan även i lagfartsboken.

38 §.

Lagrådet:

Den här givna bestämmelsen att i allt, varom ej i förevarande kapitel
finnes särskilt stadgat, skall beträffande ägodelningsrätt och rättegången därstädes
i tillämpliga delar gälla vad i lag är föreskrivet för häradsrätt synes,
i överensstämmelse med motsvarande stadgande i avseende å vattendomstol
(vattenlagen 11 kap. 14 §), böra utbytas mot en hänvisning till tillämpliga
delar av föreskrifterna rörande allmän underrätt. Härtill torde så mycket
hellre vara anledning som stadgandena i detta kapitel äro avsedda att i tilllämpliga
delar och i den mån ej annorlunda särskilt är föreskrivet gälla
jämväl beträffande stad samt enligt förslag till vissa ändringar i fastighetsbildningslagen
ägodelningsrätt i stad skall utgöras av rådhusrätten, där sådan
finnes.

40 och 41 §§.

Lagrådet:

De föreskrifter, som meddelas i första stycket av 41 §, äga lika tillämplighet,
evad besvär anförts över avslutad jorddelningsförrättning eller icke.
Vid sådant förhållande måste det framstå som en oegentlighet, att föreskrifterna
intagits i nämnda paragraf, som eljest uteslutande behandlar det. ena
av dessa båda fall eller frågan om fastställelse av en icke överklagad jorddelningsförrättning,
medan frågan om fastställelse av en jorddelningsförrättning,
emot vilken talan fullföljts, behandlas i nästföregående paragraf. Lagrådet
håller före, att ifrågavarande stycke bör utbrytas såsom en särskild
paragraf med plats närmast framför 40 §. Härvid synes även böra tagas
under övervägande, huruvida icke i den sålunda nybildade paragrafen bör
till vinnande av nödig klarhet införas en fullständig uppräkning av samtliga
de förrättningar, som räknas till jorddelningsförrättningar enligt denna lag.

Besvär i anledning av en avslutad jorddelningsförrättning torde — särskilt
om vad lagrådet hemställt vid 2 kap. 2 § och 18 kap. godtages — kunna
komma att avse uteslutande fråga om beloppet eller fördelningen av förrättningskostnader.
I dylika fall torde det icke vara nödvändigt att låta frågan
om fastställelse å förrättningen vara beroende av besvärens avgörande, utan

431

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 38.

synes fastställelsefrågan lämpligen höra behandlas på sätt är föreskrivet, för
den händelse besvär ej anförts över förrättningen, och således fastställelse
kunna meddelas av ägodelningsdomaren resp. överlantmätaren samt klagan
över beviljad fastställelse vara utesluten. För nu angivna fall böra därför
enligt lagrådets mening bestämmelserna icke i 40 § utan i 41 § andra och
tredje styckena vinna tillämpning. Ett tillägg härom torde böra införas i första
stycket av 40 §.

Justitierådet Högstedt:

Den i 41 § tredje stycket föreslagna anordningen att åt överlantmätaren
uppdraga fastställelseprövningen beträffande flertalet avstyckningar synes, på
sätt jag vid granskningen av 19 kap. 17 § framhållit, böra godkännas allenast
under förutsättning att för vissa fall obligatorisk underställning till ägodelningsrätten
föreskrives i fråga om förrättningsmännens utlåtande, varigenom
tillstånd till sökt avstyckning meddelas.

42 §.

Lagrådet:

Stadgandet i denna paragraf, att ägodelningsdomaren, om det vid prövning
av jorddelningsförrättning befinnes, att i densamma förekommer fel av större
betydenhet, skall genom handlingarnas översändande göra anmälan därom till
lantmäteristyrelsen, har sin historiska förklaring men måste anses numera
sakna berättigande och därför icke böra i en ny jorddelningslag bibehållas.
I allt fall låter en dylik anordning icke väl förena sig därmed, att ägodelningsdomaren
i regel kan antagas vid eventuellt åtal bliva domare i målet.
För syftet att begångna fel skola komma till lantmäteristyrelsens kännedom
är stadgandet obehövligt, enär därför är sörjt på annat sätt. Då överlantmätaren
har att granska alla utförda jorddelningsförrättningar, måste det
antagas, att fel av förevarande beskaffenhet icke skola undgå hans uppmärksamhet.
Och enligt 35 § i lantmäteriinstruktionen åligger det överlantmätaren
såsom förman för den med lantmäteriverksamheten inom länet sysselsatta
personalen bland annat att övervaka, att de underlydande tjänstemännen på
föreskrivet sätt med noggrannhet och flit fullgöra sina åligganden, samt att,
därest någon av dem gör sig skyldig till tjänsteförseelse, som kommer till
överlantmätarens kännedom, göra anmälan därom hos lantmäteristyrelsen.

44 §.

Regeringsrådet Palmgren:

Enligt andra stycket i denna paragraf skall överlantmätaren föra protokoll
i avstyckningsmål, som han handlägger jämlikt 41 § tredje stycket, eller således
beträffande godkända eller icke överklagade avstyckningsförrättningar,
med vilka avses bildande av särskild fastighet. I promemorian har härom
anmärkts, att protokoll skall av överlantmätaren föras ej allenast då han

432

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 38.

meddelar fastställelse å avstyckningsförrättning utan även då han hänskjuter
frågan om fastställelse till vederbörande ägodelningsrätt. Givetvis skall överlantmätaren
därjämte föra dagbok över inkomna avstyckningsärenden, och det
torde sannolikt befinnas lämpligt, att dessa ärenden jämte underställningsoch
besvärsmål i andra jorddelningsfrågor sammanföras i en dagbok, skild
från den diarieföring, som i övrigt åligger honom. I en sådan dagbok skola
uppenbarligen verkställas anteckningar om vidtagna åtgärder, således även om
meddelande av fastställelse eller hänskjutande till ägodelningsrätten, med kort
angivande i sistnämnda fall av de skäl, som föranlett hänskjutandet. Härutöver
synes icke något vara att anmärka till protokollet, utan detta skulle
allenast innehålla en upprepning av vad som redan funnes antecknat i dagboken.
Vid sådant förhållande lärer protokollsföringen komma att innebära
endast ett onödigt mångskriveri. Det är att märka, att eljest någon protokollsföring
icke förekommer hos överlantmätaren. Om det skulle anses erforderligt
att bereda säkerhet för att anteckningar komma att finnas förvarade
hos överlantmätaren, och eventuellt genom renovation hos hovrätten, om vissa
förhållanden med avseende å de avstyckningsmål, som handlagts av överlantmätaren,
kan detta syfte vinnas genom en administrativ föreskrift angående
omfattningen av de anteckningar, som skola intagas i dagboken.

Därest med avseende å vad sålunda anförts andra stycket i förevarande
paragraf får utgå, erfordras även någon ändring av förslaget till lag om insändande
till hovrätt av ägodelningsrätts protokoll m. m.

46 §.

Justitieråden Svedelius och Ghristiansson:

Visserligen skulle det vara i hög grad önskvärt, att tillförlitlig uppgift om
alla de servitutsförpliktelser, varav en fastighet besväras, kunde erhållas ur
inteckningsprotokoll och inteckningsbok. Det är ock tydligen syftet med förevarande
stadgande att söka i möjligaste mån ernå detta resultat, såvitt angår
de vid tiden för avslutandet av ett laga skifte eller annan jorddelningsförrättning
i omförmälda hänseende rådande förhållanden. Emellertid måste den
föreslagna anordningen väcka betänkligheter med hänsyn till svårigheten att
därigenom verkligen nå det åsyftade målet. Mot att ett vid jorddelningsförrättning
nybildat servitut skall anmälas till införande i inteckningsprotokollet
och inteckningsboken lärer intet vara att erinra; härigenom vore ett första
steg taget till vinnande av önskvärd publicitet även beträffande de oberoende
av inteckning gällande servituten. Likaså torde det vara lämpligt, att där ett
äldre servitut, varför inteckning beviljats, vid förrättning utbrytes, upplysning
härom kan vinnas ur inteckningsprotokollet och inteckningsboken. Men då
det är fråga om äldre servitut, för vilka inteckning icke meddelats, men som
det oaktat äro gällande gentemot ny ägare av en fastighet, synes saken
ställa sig annorlunda. Ingen säkerhet lärer nämligen kunna ernås för att alla

Kungl. May.ts Proposition Nr 38.

433

verkligen befintliga dylika servitut vid förrättningen komma i dagen och i
samband därmed bliva införda i inteckningsurkunderna. Ett stadgande att så
skall ske skulle emellertid lätt föranleda den uppfattningen hos allmänheten,
att inga andra servitut kunde åligga en fastighet än sådana, om vilka inteckningsprotokoll
och därå grundat gravationsbevis lämnade upplysning. Vidare
skulle det säkerligen i många fall visa sig för vederbörande inteckningsdomare
svårt att vid införing i inteckningsboken fastställa, vilken fastighet i
själva verket besväras av visst servitut, som vid förrättningen förklarats skola
fortbestå eller utbrytas. Följden härav skulle lätt bliva den, att anteckning
om samma servitut måste upptagas i gravationsbevis angående ett flertal fastigheter,
även sådana som i själva verket ej vore därav berörda. En begränsning
av den föreslagna anteckningsskyldigheten till dels nybildade och dels
äldre intecknade servitut, i enlighet med vad 1918 och 1920 års förslag innehöllo,
synes därför vara att förorda.

Vilken omfattning än gives åt stadgandet, synes föreskriften, att anteckning
om verkställd utbrytning jämväl skall innefatta upplysning om att servitutet
upphört att gälla, icke böra bibehållas. Själva inteckningen skulle oaktat en
dylik anteckning fortfarande kvarstå och åtminstone formellt besvära fastigheten,
intill dess densamma på fastighetsägarens begäran bleve dödad. En
dylik begäran vore dock i sådant fall icke utan vidare att förvänta. Ägaren
kunde snarare tänkas finna med sitt intresse förenligt att taga initiativ i detta
syfte, om anteckningen icke innehölle någon slutsats om servitutets fortfarande
bestånd. Det må ock beaktas, att det för inteckningsdomaren ofta skulle
falla sig lättare att fastställa identiteten mellan ett intecknat och ett i skifteshandlingar
omförmält servitut, om frågan därom förekomme till avgörande
först i samband med ansökning om inteckningens dödande, därvid tillfälle till
fastighetsägarens hörande förefunnes.

Justitierådet Högstedt:

I vad justitieråden Svedelius och Christiansson anfört beträffande förevarande
paragraf instämmer jag utom så till vida, att jag anser anteckning i inteckningsprotokoll
och inteckningsbok rörande utbrytning av servitut icke i något
fall böra göras i annan ordning än i samband därmed, att för servitutet gällande
inteckning på grund av utbrytningen dödas. De skäl, som i nämnda
anförande framhållits för uteslutande av föreskriften att anteckning om verkställd
utbrytning skall innehålla upplysning därom, att servitutet upphört att
gälla, synas med huvudsakligen lika giltighet kunna anföras mot att överhuvud
anteckning om utbrytningen göres ex officio. Enligt mitt förmenande bör således
av paragrafens första stycke endast bibehållas vad där föreskrives om
anteckning i inteckningsurkunderna angående servitut, som vid jorddelningsförrättning
nybildats.

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 Sami. 31 Haft. (Nr 38.)

28

434

Eungl. Maj:ts Proposition Nr 38.

Regeringsrådet Palmgren:

Såvitt jag kunnat finna, skulle genomförandet av de i denna paragraf föreslagna
stadgandena medföra större olägenhet än gagn. Att mark utbrutits i
vederlag för servitut, synes knappast vara av sådant intresse vare sig för
inteckningshavare eller för tillämnade köpare, att anteckning därom behöver
belasta inteckningsboken; befrielsen från servitutet utgör en ekvivalent för
minskningen i jordtilldelning, och fastighetens värde måste därför i detta avseende
anses oförändrat. Ej heller synes det nödigt att göra anteckning om
att ett servitut, varför inteckning beviljats, bibehållits. Däremot torde det
kunna bliva till gagn, att möjlighet finnes att i denna ordning erhålla kännedom
om gällande äldre servitut, för vilka inteckning icke meddelats, och tilläventyrs
kan detsamma anses vara förhållandet i fråga om vid jorddelningsförrättning
nybildat servitut. Å andra sidan kan visshet icke vinnas om
att nämnda äldre servitut äro fullständigt antecknade, och i fråga om de till
anteckning anmälda dylika servitut kan lätt villrådighet uppstå om vilken
eller vilka fastigheter därav besväras. Sistnämnda förhållande skulle kunna
föranleda till sakligt obehöriga anteckningar. Om anordningen i det hela
skulle gälla, att den komme att över hövan betunga inteckningsboken och
gravationsbevis. En tillämnad köpare, som iakttager försiktighet, lärer i allt
fall känna sig manad att ur skifteshandlingarna inhämta kännedom om de
förhållanden, som med avseende å fastigheten äro rådande. Enligt min uppfattning
bör denna paragraf utgå ur förslaget.

48 §.

Lagrådet:

Enligt andra stycket av förevarande paragraf skall, då rättelse i fastställt
skifte förklarats skola ske, den lantmätare, som förrättat skiftet, gälda bland
annat kostnaden för förfarandet vid ägodelningsrätten. Efter ordalagen synes
detta stadgande inbegripa jämväl sådan kostnad, som enligt förslaget skall
utgå av allmänna medel (12 § andra stycket). Detta lärer emellertid icke
vara förslagets avsikt och skulle ej heller stå i överensstämmelse med vad i
detta hänseende torde böra gälla. Lagrådet hemställer, att det åsyftade innehållet
måtte genom omredigering av stadgandet tydliggöras.

50 §.

Lagrådet:

Enär gradering, även då den verkställes med tillämpning av stadgandet i
11 kap. 2 § tredje stycket, i allt fall innebär en jämförelse av skifteslagets
ägor inbördes och fördenskull, för att med någon säkerhet kunna förväntas
giva ett rättvist resultat, förutsätter tillgång till andra och mera direkta grunder
för uppskattningen än sådana, som kunna hämtas ur förrättningshandlingar,
protokoll och skriftliga intyg, synes föga skäl förefinnas att i fråga
om fullföljdsrätten behandla gradering, då den skett enligt nämnda lagrum,

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 38.

435

annorlunda än eljest. Lagrådet hemställer därför, att klagan över ägodelningsrättens
utslag även i detta fall måtte vara utesluten.

55 §.

Lagrådet:

Anledning synes icke föreligga att frångå den ståndpunkt, som intages av
såväl gällande skiftesstadga som 1911 års förslag, att tiden för förklarings
avgivande i här avsedda fall skall räknas från den dag, besvärshandlingarna
blivit förrättningslantmätaren tillställda.

Förslaget till lagom vad iakttagas skall i avseende å införande
av lagen om delning av jord å landet.

1 §•

Lagrådet:

Inledningsorden i förevarande paragraf uttala den i och för sig självklara
satsen, att den nya lagen om delning av jord å landet skall äga giltighet för
rikets landsbygd. Syftet med dessa inledningsord är tydligen endast att därigenom
erhålla en utgångspunkt för de närmast efterföljande stadgandena,
vilka huvudsakligen innehålla dels en begränsning i visst fall av den nya
lagens naturliga tillämpningsområde dels ock en utvidgning av detsamma till
att i vissa avseenden omfatta även stad.

Vad omförmälda begränsning — eller det stadgande, som innefattas i senare
delen av första punkten — angår, synes detta stadgande icke vara fullt
uttömmande. I fråga om bestämmande av tomtgräns inom samhälle å landet,
varest finnes tomtindelning såsom i stad, lära nämligen icke den nya lagens
föreskrifter böra gälla utan vad 2 kap. fastighetsbildningslagen härutinnan
innehåller fortfarande äga tillämpning. Stadgandet synes dessutom icke böra
bibehållas å denna framskjutna plats utan lämpligen upptagas uti en
särskild paragraf, vilken, i händelse lagrådets här nedan framställda förslag
till ändrad paragrafindelning i övrigt godtages, skulle erhålla ordningsnumret
5. I denna nya paragraf kunde i så fall såsom ett första stycke upptagas
det förbehåll rörande gränsbestämning, som enligt vad ovan påpekats synes
erforderligt.

Även de stadganden, som innehållas Vandra och tredje punkterna av förevarande
paragraf och vilka huvudsakligen åsyfta att göra reglerna i avdelningen
IV i nya lagen tillämpliga jämväl beträffande stad, böra enligt lagrådets
åsikt här utgå. Angående skälen härtill får lagrådet hänvisa till vad
här nedan i detta hänseende anföres under förslaget till lag om ändring i
vissa delar av fastighetsbildningslagen.

436

Eungl. Maj:ts Proposition Nr 38.

Slutligen anser lagrådet förevarande paragraf icke heller böra upptaga
någon föreskrift i frågan om gammal eller ny lags tillämplighet å jorddelningsförrättning,
som påbörjats men ännu icke avslutats, då nya lagen träder
i kraft.

Med iakttagande av vad sålunda anförts skulle 1 § kunna begränsas till
en föreskrift rörande tiden för den nya lagens ikraftträdande jämte den bestämmelse,
som innehålles i sista punkten.

Härefter kunde lämpligen i en ny 2 § sammanfattas alla erforderliga bestämmelser
rörande behandlingen av påbörjad jorddelningsförrättning. Efter
ett första stycke, innehållande den huvudregel, som härvidlag skulle gälla,
synes i ett andra stycke, oberoende av den ståndpunkt, som i första stycket
intagits, kunna och böra meddelas en föreskrift av innehåll, att i fråga om
talan emot och fastställelse av sådan förrättning nya lagen skall äga tillämpning,
dock att frågan huruvida talan må efter förrättningens avslutande föras
emot åtgärd, som vidtagits innan nya lagen trätt i kraft, skall bedömas enligt
äldre lag. I sin sista del skulle detta stadgande utan ändring i sak men
med viss i förtydligande syfte vidtagen omredigering återgiva innehållet i förslagets
5 §, som följaktligen skulle utgå.

Justitierådet Christiansson :

Beträffande frågan om det innehåll, huvudregeln i första stycket av den
av lagrådet föreslagna nya 2 § bör erhålla, gillar jag den ståndpunkt, som
kommit till uttryck i 1 § av det remitterade förslaget eller att den nya lagen
bör, där så kan ske, vinna tillämpning jämväl å frågor, som efter nya
lagens ikraftträdande förekomma vid handläggning av förut påbörjade förrättningar.

Justitierådet Svedelius, regeringsrådet Palmgren och justitierådet Högstedt:

I den av justitierådet Christiansson här ovan berörda frågan intog 1920
års förslag enahanda ståndpunkt som det förevarande. Mot denna ståndpunkt
framställdes av lagrådet i utlåtandet den 4 oktober 1922 allvarliga betänkligheter.
I anledning härav vidtogs i det preliminära utkastet den ändring i
promulgation slagens 1 §, att såsom huvudregel uppställdes äldre lags fortsatta
tillämplighet å förrättningar, som påbörjats innan nya lagen trätt i kraft
men icke dessförinnan avslutats. Den nu föreslagna återgången till 1920 års
förslag har skett på hemställan av lantmäteristyrelsen.

De anmärkningar, lagrådet år 1922 framställde mot den ifrågasatta anordningen
att å en och samma förrättning ömsevis tillämpa äldre och ny lags
bestämmelser, synas näppeligen av vad sedermera förekommit vederlagda.
Snarare kan vad härutinnan anförts i promemorian sägas hava än ytterligare
understrukit svårigheten att med en dylik anordning i varje fall träffa
ett riktigt avgörande. Det hemställes därför om sådan ändring av förslaget
i denna del, att i enlighet med det preliminära utkastet huvudregeln i före -

437

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 38.

varande avseende måtte bliva, att äldre lag fortfarande skall tillämpas å
redan påbörjade jorddelningsförrättningar.

Lagrådet:

Efter den föreslagna nya 2 § böra uti en ny 3 § upptagas de regler, som
anses böra gälla beträffande behandlingen av mål, vilka före den nya lagens
ikraftträdande inkommit till ägodelningsrätt eller dess ordförande men icke
dessförinnan slutligen avgjorts, d. v. s. regler motsvarande dem, som återfinnas
i förslagets 4 §. Angående det innehåll, dessa regler enligt lagrådets
åsikt böra hava, hänvisas till vad nedan under 4 § anföres. Såsom ny 4 §
bör [följa förslagets 6 § och efter den ovan föreslagna nya 5 § förslagets 2
och 3 §§, vilka följaktligen skulle erhålla ordningsnummren 6 och 7. Sedermera
skulle förslagets övriga paragrafer följa i inbördes oförändrad ordning.

4 §.

Lagrådet:

Enligt denna paragraf skall mål, som före den nya lagens ikraftträdande
inkommit till ägodelningsrätt eller dess ordförande men vid nämnda tidpunkt
ännu icke undergått behandling, för handläggning överlämnas till den nya
ägodelningsrätten eller dess ordförande, varemot, därest vid sagda tid målets
handläggning påbörjats av den gamla ägodelningsrätten eller dess ordförande,
målet skall där kvarbliva. Senare delen av detta stadgande innebär, att den
ägodelningsrätt, som i och med nya lagens ikraftträdande skall ersättas av
en ny — visserligen i stort sett lika organiserad — skiftesdomstol, skulle
kunna i vissa fall även därefter fungera. En dylik anordning lärer böra förordas
endast för den händelse särskilt behov därav kan anses föreligga.
Detta synes emellertid icke vara förhållandet. Då den nya ägodelningsdomaren,
bortsett från visst undantagsfall, är densamme som den förutvarande
ägodelningsrättens ordförande, torde, även om den före nya lagens ikraftträdande
vidtagna åtgärden skulle hava inneburit något mera än överlämnande
av handlingarna i målet till vederbörande överlantmätare för teknisk
granskning, tillräckligt vara sörjt för kontinuitet i målets behandling.

Med hänsyn till det anförda och då innebörden av bestämmelsen i paragrafens
sista stycke synes böra uttryckas tydligare än i förslaget skett, hemställes,
att paragrafen erhåller det innehållet, att mål, som före nya lagens
ikraftträdande inkommit till ägodelningsrätt eller dess ordförande men icke
dessförinnan av samma rätt eller dess ordförande slutligen avgjorts, skall
jämlikt äldre lag prövas av vederbörande enligt nya lagen inrättade ägodelningsrätt
eller dess ordförande.

9 §.

Lagrådet:

Genom lag den 18 juni 1925 har dels lagen den 5 juni 1909 om uteslu -

438

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 38.

tände tillsvidare av rätten att erhålla laga skifte inom vissa områden förklarats
skola upphöra att gälla dels oclc meddelats vissa bestämmelser med avseende
å upphävandet av sistnämnda lag. Dessa bestämmelser innehållas i
andra och tredje styckena av 1925 års lag. Enligt andra stycket har inom
de områden, där 1909 års lag ägde tillämpning — eller de delar av Västerbottens
och Norrbottens läns lappmarker, beträffande vilka vederbörande
länsstyrelse den 5 juni samma år ännu icke meddelat avvittringsutslag —
åbodelning, som i angiven ordning verkställts, i fråga om rubbning genom
laga skifte likställts med sådana delningar, som omförmälas i 3 § 2 mom.
skiftesstadgan. Denna föreskrift utgör tydligen ett sådant tillägg till skiftesstadgan,
som enligt promulgationslagens 2 § skall anses vara genom den nya
lagen upphävt. Härigenom sker emellertid i sak ingen ändring. Grundsatsen
om likställighet mellan dylik åbodelning och laga skifte är i 1 kap. 12 § i
förslaget till lag om delning av jord å landet uttryckligen fastslagen. En
annan sak är, att efter den nya lagens antagande en ökad möjlighet till omskifte
av fastställd åbodelning skulle inträda, men detsamma skulle ju gälla
laga skifte i allmänhet, och någon anledning att tillerkänna åbodelning större
orubblighet än laga skifte förefinnes uppenbarligen icke.

I tredje stycket av 1925 års lag är stadgat, att därest laga skifte kommer
till stånd inom område, som avses i 1909 års lag, till skifteslaget hörande
samfälld husbehovsskog icke må i delningen intagas, och att laga skifte ej
heller må äga rum å sådan skog såsom särskild förrättning. Enahanda skäl
som föranlett, att uti nu ifrågavarande paragraf i förslaget förbehåll gjorts
om fortsatt giltighet av 1909 års lag, i vad den innefattade hinder mot skiftande
av samfälld husbehovsskog, påkallar tydligen ett motsvarande förbehåll
rörande tredje stycket av 1925 års lag. Andra punkten i förevarande paragraf
bör därför utgå och ersättas med en föreskrift av nyss angivet innehåll.

Enligt lag den 30 april 1925 rörande vissa laga skiften inom de på bekostnad
eller med understöd av staten storskiftade delarna av Kopparbergs
län må efter medgivande av Konungen laga skifte inom nämnda delar av
länet verkställas på de villkor och i den ordning, som i lagen närmare
stadgas; det i 1 § angivna syftet med sådan delning är vinnande av erfarenhet,
vilka regler för framtiden där böra vinna tillämpning med avseende å
laga skifte. I 2 § av nämnda lag lämnas först tre detaljbestämmelser, som
med avseende å dylikt provskifte skola lända till efterrättelse, varefter stadgas,
att i övrigt skiftet skall verkställas enligt särskilda föreskrifter, som
Konungen äger meddela, eller, i den mån sådana föreskrifter icke meddelats,
med tillämpning av vad lag eller annan författning innehåller rörande laga
skifte. Då det icke synes uteslutet, att provskifte enligt omförmälda lag kan
komma att pågå även efter det den nya skifteslagstiftningen trätt i kraft,
torde i förevarande paragraf även böra göras förbehåll rörande fortsatt giltighet
av nämnda lag.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 38.

439

Förslaget till lag om ändring i vissa delar av lagen den 12
maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning i stad.

Lagrådet:

Såsom redan i det föregående berörts, har i 1 § promulgationslagen till
jorddelningslagen införts ett stadgande av innehåll att avdelningen IV i sistnämnda
lag skall i tillämpliga delar och i den mån ej annorlunda särskilt
är föreskrivet äga motsvarande tillämpning jämväl beträffande stad ävensom
i fråga om därmed likställda samhällen å landet, dock med viss angiven
olikhet. Detta stadgande är till en början avsett att ersätta de i 5 kap. fastighetsbildningslagen
nu förekommande bestämmelser, som angå talans fullföljande
mot avstyckningsförrättning och fastställelse därav och som i förevarande
förslag helt uteslutits. Men vidare torde med stadgandet åsyftas att
fullständiga de regler angående verksamhetsområdet för ägodelningsrätt i stad
och formerna för verksamhetens utövning, som innehållas i fastighetsbildningslagens
6 kap. Enligt 1 § i samma kapitel, vilken paragraf icke beröres
av det nu föreliggande ändringsförslaget, skola vid laga skifte i stad, där ej
annat är stadgat, gällande bestämmelser om laga skifte av jord å landet i tilllämpliga
delar lända till efterrättelse. Enligt 11 § 1 mom. första stycket, vilket
oförändrat ingått i förslaget, skall vad enligt 6 kap. gäller om gränsbestämning
och ägoutbyte i sammanhang med laga skifte även gälla, då sådan
förrättning eljest förekommer. Slutligen innehåller sistnämnda paragraf även
bestämmelser om utbrytning av servitut, till vilka bestämmelser i förslaget
fogats en föreskrift av innehåll att i avseende å sådan förrättning vad i 20
kap. 6 och 9 §§ av jorddelningslagen stadgas skall äga motsvarande tillämpning.
Härvid må erinras, att nämnda 9 § innefattar en hänvisning just till
21 kap. eller avdelningen IV i jorddelningslagen. Utöver vad nu sagts innehåller
fastighetsbildningslagen enligt förslaget inga ytterligare bestämmelser i
ämnet. Emellertid är tydligt, att ägodelningsrätt i stad skall i allo hava enahanda
befogenhet som ägodelningsrätt å landet, således bland annat befogenhet
att upptaga och avgöra rågångstvister och understundom även vissa andra
tvister rörande fast egendom. Att sådan befogenhet skulle tillkomma ägodelningsrätt
i stad, följer av ovanberörda i promulgationslagen till jorddelningslagen
intagna stadgande.

Mot denna anordning synas välgrundade anmärkningar kunna framställas.
Vad först angår frågan om talans fullföljande emot avstyckningsförrättning
och fastställelse därav, torde det icke blott innebära en formell oegentlighet
utan även kunna medföra villrådighet vid tillämpningen, att de processuella
reglerna för behandling av mål rörande avstyckning i stad skola vara att
söka i en lag avseende delning av jord å landet, utan att detta ens antydes i
motsvarande för stad gällande lag. Och då 6 kap. fastighetsbildningslagen i

440

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 38.

allt fall innehåller vissa regler rörande de funktioner, som ankomma å ägodelningsrätt
i stad, synes det oegentligt, att erforderliga kompletterande bestämmelser
icke där införas utan upptagas i omförmälda promulgationslag.
Lagrådet hemställer förty, att med uteslutande av nämnda föreskrift i promulgationslagen
innehållet däri överflyttas till fastighetsbildningslagen.

Det nya stadgande, som härigenom skulle tillkomma i 5 kap., kunde lämpligen
infogas i den föreslagna 15 §. I huvudsaklig överensstämmelse med det
preliminära utkastet kunde denna paragraf förslagsvis erhålla den avfattningen,
att vad i 21 kap. i lagen om delning av jord å landet stadgas beträffande
fullföljd av talan angående avstyckning och förfarandet i mål rörande sådan
talan så ock om fastställelse av avstyckning skall, i den mån ej annat är
särskilt föreskrivet i 5 kap., äga motsvarande tillämpning beträffande avstyckning
i stad, dock att vad enligt nämnda lag ankommer å ägodelningsdomaren
så ock överlantmätarens befattning med fastställelseprövning skall i stad, där
rådhusrätt finnes, fullgöras av ägodelningsrättens ordförande.

Den sålunda föreslagna avfattningen förutsätter, att lagrådets hemställan om
sådan ändring i förslaget till jorddelningslag, att besvär i jorddelningsmål
skola ingivas till ägodelningsdomaren, vinner bifall. Bibehålies förslaget i denna
del oförändrat, betingas härav ett tillägg motsvarande det undantag från reglerna
i 21 kap. jorddelningslagen, som promulgationslagen innehåller i fråga
om handlingars ingivande eller infordrande.

Den bestämmelse, som bör tillkomma i 6 kap., om stadgandet i promulgationslagen
uteslutes, synes böra innehålla, att vad i 21 kap. i lagen om del
ning av jord å landet stadgas skall i tillämpliga delar och i den mån ej annorlunda
är särskilt föreskrivet i fastighetsbildningslagen äga motsvarande
tillämpning beträffande stad även i andra fall än där sådant följer av vad
eljest är i samma lag stadgat. Föreskriften kunde lämpligen intagas i nämnda
kapitel såsom en ny 12 § i stället för den nuvarande, som i förslaget uteslutits.

Iakttages vad lagrådet i sistberörda avseende föreslagit, föranledes därav
viss jämkning av ingressen till nu ifrågavarande lagförslag.

5 kap.

2 §.

Lagrådet:

Bland de i näst sista stycket uppräknade kapitel i förslaget till lag om delning
av jord å landet, vilka äro avsedda att, där ej annorlunda är särskilt
stadgat, vid avstyckningsförrättning enligt förevarande lag äga motsvarande
tillämpning, förekommer jämväl 7 kap. Förslaget överensstämmer härutinnan
med motsvarande uppräkning i 19 kap. 5 § i omförmälda lagförslag. Emellertid
innehåller 5 § i förevarande kapitel av fastighetsbildningslagen —
vilket lagrum nu icke föreslagits någon ändring — ett stadgande, att i fråga

441

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 38.

om bestämmande av gräns mot fastighet, som ej ingår i avstvckningsförrättning,
skall gälla vad som är föreskrivet om rågång vid laga skifte av jord å
landet. Nämnda stadgande, om det får kvarstå, skulle uppenbarligen göra
den i 2 § föreslagna hänvisningen till 7 kap. i nya jorddelningslagen överflödig.
Då emellertid överensstämmelsen med 19 kap. 5 § i sistnämnda lag
synes böra bibehållas, hemställes, att berörda stadgande i 5 kap. 5 § i fastighetsbildningslagen
i stället måtte uteslutas, varefter återstående delen av
samma paragraf lämpligen kunde avfattas i huvudsaklig överensstämmelse
med motsvarande föreskrift i 19 kap. 10 § i förslaget till delning av jord
å landet.

3 §•

Lagrådet:

Beträffande kungörande av och kallelse till förrättning, som här avses, hänvisar
paragrafen i sin nuvarande lydelse till 22 och 23 §§ skiftesstadgan
eller de lagrum, som i förslaget till jorddelningslag motsvaras av 3 kap. 1 §.
Däremot åberopas icke den bestämmelse om allmänt ombuds inkallande, som
i skiftesstadgan upptages i 26 § och i nämnda lagförslag har sin motsvarighet
i 3 kap. 2 §. Då någon anledning ej synes föreligga att i detta hänseende
giva stadgandet en ändrad innebörd och sådant av motiven att döma ej heller
torde vara åsyftat, hemställes, att hänvisningen till sistberörda lagrum här
måtte utgå.

4 §.

Justitieråden Svedelius, Christiansson och Högstedt:

Med åberopande av vad av oss anförts under 19 kap. 9 § i förslaget till
lag om delning av jord å landet förordas, att den här föreslagna ändringen
icke måtte vidtagas utan paragrafens första stycke bibehållas vid sin nuvarande
avfattning.

14 §.

Lagrådet:

Enligt det preliminära utkastet skulle för stad, som lyder under landsrätt,
utses särskilda ägodelningsnämndemän till lika antal som för ett tingslag
inom domsagan. Detta stadgande har i remitterade förslaget uteslutits utan
att ersättas med annat. Av promemorian framgår emellertid, att förslagets
mening nu är, att sådan stad skall i likhet med övriga kommuner genom
utsedda valmän deltaga i val av ägodelningsnämndemän för tingslaget och
att valmännen skola utses av stadsfullmäktige eller, där sådana ej finnas, avallmänna
rådstugan efter vanliga omröstningsregler eller således närmast i
överensstämmelse med vad i jorddelningslagens 21 kap. 3 § är stadgat för
köping.

Det synes till förekommande av ovisshet i denna del vara önskligt, att i
lagtexten inflyter en föreskrift i överensstämmelse med vad sålunda angivits

442

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 38.

skola gälla eller åtminstone en hänvisning till jorddelningslagens berörda
stadgande för köping. Föreskriften synes lämpligen kunna meddelas genom
ett tillägg till förevarande paragraf.

22 §•

Regeringsrådet Palmgren:

Förslaget att beröva byggnadsnämnden dess rätt att anföra besvär mot
beslut i avstyckningsmål kan jag icke biträda.

Detsamma gäller stadgandet i 6 kap. 13 § angående enahanda rätt i mål
om laga skifte och annan i detta kapitel omförmäld förrättning.

6 kap.

5 §•

Lagrådet:

I överensstämmelse med vad av lagrådet anförts vid 5 kap. 3 § bör hänvisningen
till 3 kap. 2 § jorddelningslagen bortfalla.

0 §•

Lagrådet:

Ändringsförslaget innebär beträffande denna paragraf, att föreskriften därom
att gode män ovillkorligen måste vara närvarande vid ägoutbyte mellan stadsjord
och jord å landet skall uteslutas. Förslaget torde sammanhänga därmed
att enligt tidigare förslag till lag om delning av jord å landet gradering skulle
kunna ske utan biträde av gode män. Som emellertid i det nu föreliggande
förslaget till sådan lag gode mäns biträde vid gradering gjorts ovillkorligt
samt gradering regelmässigt skall äga rum vid förrättning för ägoutbyte,
skulle oaktat den nu förslagna ändringen gode män behöva inkallas vid en
del av förrättningen. Vid sådant förhållande synes knappast skäl föreligga
att vidtaga berörda ändring.

Övergångsbestämmelserna.

Justitierådet Svedelius, regeringsrådet Palmgren och justitierådet Högstedt:

Vid 1 § promulgationslagen till jorddelningslagen har på angivna grunder
hemställts beträffande jorddelningsförrättning, som påbörjats men ännu icke
avslutats, då den nya lagen träder i kraft, dels att såsom huvudregel måtte
stadgas, att äldre lag fortfarande skall tillämpas å dylik förrättning, dels ock
att i fråga om talan emot och fastställelse av förrättningen nya lagen skall
äga tillämpning, dock att frågan, huruvida talan må efter förättningens avslutande
föras emot åtgärd, som vidtagits innan nya lagen trätt i kraft, skall
bedömas enligt äldre lag. Då enahanda regler tydligen böra gälla beträffande

443

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 38.

förrättning, som avses i nu förevarande lag, hemställes, att ifrågavarande
övergångsbestämmelse måtte erhålla en avfattning motsvarande det av oss i
promulgationslagen såsom 2 § föreslagna stadgandet.

Justitierådet Christiansson:

Jag instämmer i denna del med lagrådets övriga ledamöter utom så till
vida, att jag i överensstämmelse med den av mig i ovan angivna sammanhang
uttalade uppfattningen anser såsom huvudregel böra stadgas, att nya lagen
skall, där så ske kan, tillämpas jämväl i frågor, som efter nya lagens ikraftträdande
förekomma vid handläggning av förut påbörjade förrättningar, vadan
jag alltså gillar förslagets ståndpunkt i omförmälda hänsende.

Lagrådet:

Enligt förslaget skall tvist, som före lagens ikraftträdande blivit jämlikt
5 kap. 10 § fastighetsbildningslagen enligt dess nuvarande lydelse hänvisad
till domstol, i sådan ordning fullföljas. Såvitt härmed avses, att tvisten, även
om den vid tiden för lagens trädande i kraft ännu icke blivit anhängiggjord,
skall anhängiggöras genom stämning, är däremot intet att erinra; den utväg
för tvistens avgörande, som nämnda paragraf enligt sin föreslagna lydelse
anvisar, eller underställning, kan tydligen icke komma till användning i nu
ifrågavarande fall, där förrättningsmännen redan slutbehandlat frågan. Men
därest, såsom lärer vara förhållandet, förslagets mening jämväl är, att tvisten
skall instämmas till den allmänna domstol, som vid hänvisningens meddelande
var behörig upptaga densamma och som mahända åven uttryckligen anghit?
i förrättningsmännens beslut, anser lagrådet ändring höra vidtagas därhän,
att instämmandet i stället skall ske till den ägodelningsrätt, varunder fastigheten
enligt nya lagen lyder. Härigenom skulle uppenbarligen befordras det
med den nya lagstiftningen åsyftade ändamålet att påskynda förrättningens
fullbordande.

Med avseende å den vidare handläggningen av mål, som före nya lagens
ikraftträdande inkommit till magistrat i dess egenskap av ägodelningsrätt men
icke dessförinnan blivit av magistraten avgjort, synes av enahanda skäl, som
anförts vid 4 § i förslaget till omförmälda promulgationslag, anledning ej
förefmnas att bibehålla målet vid denna domstol, utan torde detsamma, vare
sig åtgärd däri redan vidtagits eller icke, böra av den nya ägodelningsrätten
eller dess ordförande prövas jämlikt äldre lag.

De skäl, som ligga till grund för lagrådets framställning i närmast föregående
punkt, synas leda till, att även avstyckningsärende, som före nya
lagens ikraftträdande inkommit till magistrat eller överståthållarämbetet eller,
där prövningen jämlikt 5 kap. 21 § i dess nuvarande lydelse tillhör Konungens
befallningshavande, till nämnda myndighet, alltid skall för handläggning och
avgörande överlämnas till vederbörande ägodelningsrätt, ägodelningsdomare
eller överlantmätare, allt efter ärendets beskaffenhet. Någon anledning att låta

444

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 38.

ärendet för avgörande kvarbliva hos den enligt äldre lagen behöriga myndigheten,
för den händelse någon åtgärd i ärendet av densamma redan vidtagits,
synes ej heller här förefinnas, helst sådan åtgärd knappast kunde bestå i
annat än en kommunikation eller remiss för inhämtande av upplysningar i
ärendet. — Om förslaget i denna del vidhålles, bör från stadgandets tillämpning
undantagas avstyckningsärende, som genom besvär jämlikt 5 kap. 22 §
dragits under Konungens befallningshavandes prövning.

Utöver vad enligt lagrådets mening sålunda bör inflyta i övergångsstadgandena
skulle, frånsett den inledande bestämmelsen om tiden för ikraftträdandet,
här endast behöva upptagas ett stadgande motsvarande det som innehålles

6 § av promulgationslagen till jorddelningslagen.

Lagrådet:

För att tagas i övervägande vid avgivandet av utlåtande i anledning av
remissen den 21 augusti 1924 har, såsom av den i inledningen till lagrådets
protokoll lämnade redogörelsen närmare framgår, överlämnats bland annat
en av lantmäteristyrelsen till Kungl. Maj:t. ingiven framställning den 7 februari
1924 rörande vissa ändringar i fastighetsbildningslagen. Då emellertid de
sålunda ifrågasatta ändringarna icke synas i någon mån betingade av innehållet
i de genom nämnda remiss till lagrådet hänskjutna lagförslagen, har
lagrådet i ärendets så befintliga skick funnit sig sakna anledning att i vidare
mån ingå i bedömande av omförmälda ändringsförslag.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 6 § i förordningen
den 16 juni 1875 (nr 42) angående lagfart å fång till fast

egendom.

Regeringsrådet Palmgren samt justitieråden Christiansson och Högstedt:

I lagen den 25 april 1924 om ägostyckning inom vissa delar av Kopparbergs
län stadgas, att ägostyckningsförrättning, som där avses, icke må fastställas,
men att i stället må meddelas bevis att förrättningen prövats vara
lagligen beskaffad. I sammanhang med tillkomsten av nämnda lag gjordes till
3 mom. av nu förevarande paragraf i lagfartsförordningen ett tillägg, varigenom
såsom förutsättning för lagfarts beviljande med fastställelse å ägostyckning
likställdes, att förrättningen vid verkställd prövning befunnits laglig.
Med den avfattning stadgandet i förslaget erhållit kräves åter för lagfarts vinnande
fastställelse å varje förrättning, varigenom överlåtet område utbrutits,
vilket är en naturlig konsekvens därav att enligt förslaget till ny jorddelningslag
dylik förrättning alltid skall göras till föremål för fastställelse. Emellertid
lärer för överlåtelse, som avses i den särskilda lagen om ägostyckning inom
Kopparbergs län och som ägt rum före nya jorddelningslagens trädande i

445

Kanyl. Maj:ts Proposition Nr 38.

kraft, erfordras en bestämmelse, varigenom även därefter beredes möjlighet
till lagfarts vinnande å överlåtelsen, detta så mycket mera som omförmälda
särskilda lag, ehuru den upphäves genom den nya jorddelningslagen, dock
enligt 12 § i promulgationslagen till samma lag i likhet med bestämmelserna
om ägostyckning i 1896 års lag fortfarande kan vinna tillämpning å redan
skedd överlåtelse.

Det sålunda angivna syftet synes kunna vinnas därigenom, att till det föreslagna
övergångsstadgandet om äldre lags tillämplighet å ett före lagens trädande
i kraft överlåtet område, utbrutet genom jordavsöndring, göres ett tillägg innefattande
enahanda förbehåll, där området utbrutits genom ägostyckning enligt
lagen den 25 april 1924.

Justitierådet Svedelius:

De ändringar, som genom ifrågavarande lagförslag vidtagits i förhållande
till 1920 års förslag i ämnet, hava, såsom i promemorian framhållits, delvis
betingats av det föreslagna nya stadgandet i 13 kap. 12 § sista stycket av
förslaget till lag om delning av jord å landet. I händelse av bifall till min
under 9 kap. 2 § sistnämnda lag gjorda hemställan rörande bland annat uteslutande
av nämnda stadgande torde anledning saknas att i den utsträckning
sålunda skett frångå 1920 års förslag.

Under förutsättning att omförmälda stadgande bibehålies, instämmer jag i
vad av lagrådets övriga ledamöter här ovan anförts.

Förslaget till lag om ändring i vissa delar av förordningen
den 16 juni 1875 (nr 42 s. 12) angående inteckning i fast

egendom.

24 och 36 §§.

Lagrådet:

De i dessa paragrafer föreslagna ändringarna äro en följd av föreskrifterna
i 14 kap. 15 § i förslaget till lag om delning av jord å landet. Därest i
enlighet med lagrådets framställning sistnämnda paragraf får utgå, bortfaller
således anledningen till ändring av förevarande paragrafer i inteckningsförordningen.

Bibehålies förslaget i nämnda del, är att iakttaga, att 36 § 2 mom. undergått
någon förändring genom lagen den 18 juni 1925 (nr 335).

37 §.

Lagrådet:

Enahanda ändring, som föreslagits i denna paragraf, synes böra vidtagas i
121 § tredje stycket utsökningslagen.

446

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 38.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 6 § i lagen den
1 8 oktober 1907 (nr 83) angående ryttare-, soldat- och båtsmanstorps
befriande i vissa fall från ansvar för inteckning i

stamfastigheten.

Lagrådet lämnade detta förslag utan anmärkning.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 5 § i lagen den
10 juli 1899 (nr 58) om ersättning av allmänna medel i
vissa fall för skada, som förorsakats av ämbets- eller tjänsteman.

Lagrådet:

Därest i enlighet med lagrådets hemställan 14 kap. 16 § i förslaget till lag
om delning av jord å landet får utgå, förfaller grunden till den här föreslagna
lagändringen.

Bibehålies nämnda stadgande, må erinras, att genom lag den 6 juni 1925
(nr 178) dels rubriken till 1899 års lag erhållit en delvis annan avfattning
dels ock 5 § i samma lag i visst avseende ändrats.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 7 § i lagen den
30 september 1904 (nr 48) om samäganderätt.

Lagrådet lämnade detta förslag utan anmärkning.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 16 och 34 §§ i lagen
den 5 juli 1907 (nr 48) om enskilda vägar på landet.

Lagrådet:

Därest, på sätt lagrådet hemställt vid 10 kap. 9 § i förslaget till lag om
delning av jord å landet, alla bestämmelser om underhåll av väg få utgå ur
nämnda förslag, förfaller, såsom lagrådet redan i samband därmed erinrat,
anledningen till det föreslagna tillägget till 34 § i förevarande lag.

I detta sammanhang anser sig lagrådet böra erinra, att frågan om ändring
i enskilda väglagen skulle komma i ett delvis annat läge, i händelse före den
nya jorddelningslagens ikraftträdande ny lagstiftning rörande enskilda vägar
varder genomförd i huvudsaklig överensstämmelse med det förslag härutinnan,
över vilket lagrådet den 14 september 1925 avgivit utlåtande.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 38.

447

Förslaget till lag om säkerhet för utbekommande av vissa
ersättningar i anledning av laga skifte.

Lagrådet:

Då åtminstone vissa av de ersättningar, varom i detta lagförslag är fråga,
kunna förekomma även vid annan jorddelningsförrättning än laga skifte och
den ersättningsberättigade tydligen bör åtnjuta samma säkerhet för utbekommande
av ersättning i det ena fallet som i det andra, hemställes, att det här
föreslagna stadgandet måtte i nu angiven riktning utvidgas. Härav skulle föranledas
någon ändring även i den föreslagna lagens rubrik.

Förslaget till lag om sammanläggning i vissa fall av fastigheter
å landet.

Rubriken.

Lagrådet:

Under förutsättning att lagrådets här nedan gjorda hemställan om visst
tillägg till 4 § bifalles, torde orden »i vissa fall» i rubriken kunna utgå. 1

1 §•

Lagrådet:

Enligt 1920 års förslag, liksom enligt tidigare förslag till lag om sammanläggning
av fastigheter å landet, tilläts sammanläggning jämväl av delar av
jordeboksenheter, som gemensamt inginge i ett skifteslag, vilket icke delats
genom fastställd eller eljest lagligen gällande lantmäteriförrättning. Mot denna
bestämmelse riktade lagrådet år 1922 den erinran, att då här vore fråga om
andelar, som icke på marken utlagts, åtminstone icke genom någon lagligen
gällande förrättning, och som alltså icke upptagits i jordregistret, stadgandet
i denna del stode i strid med bestämmelserna i 3 §, att något verkligt praktiskt
behov av sammanläggning i dessa fall ej påvisats, och att anledning
därför icke syntes föreligga att i detta hänseende göra avsteg från huvudprincipen
i sistnämnda paragraf. I anledning av denna erinran har i det
remitterade förslaget icke upptagits rätt att i sammanläggning intaga delar av
jordeboksenheter, som ingå i oskiftat skifteslag. Efter vad lagrådet erfarit,
förekommer emellertid, särskilt vid enskiften, att gemensam ägolott innefattande
delar av skilda jordeboksenheter utlagts, och har detta förhållande
vunnit beaktande i 13 § jordregisterförordningen. I nu nämnda fall är varje
del av jordeboksenhet upptagen under särskilt nummer i jordregistret men
med gemensam ägovidd med övriga i ägolotten ingående sådana delar (se
Åby 32 och 42 i de vid jordregisterförordningen fogade exemplen). Därest det

448

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 38.

icke medgives att i sådana fall, som nu avses, sammanlägga del av jordeboksenhet
med del av annan sådan enhet eller med hel jordeboksenhet, varmed
förstberörda del av jordeboksenhet ligger i samfällighet, skulle understundom
en eljest önskvärd sammanläggning förhindras. Det lärer vidare förekomma,
att i skifteslag, som avses under 1 i förevarande paragrafs första
stycke, ingår allenast en del av en jordeboksenhet, under det att återstoden
av samma enhet hör till ett eller flera andra sådana skifteslag. I detta fall
kan inträffa, att denna återstod ingått i jorddelningsförrättningar inom det
eller de andra skifteslagen och alltså är särskilt redovisad i jordregistret. I
varje fall är ju den del av enheten, som tillhör det förstnämnda skifteslaget,
genom rågång skild från återstoden av samma enhet. Även i detta fall skulle
det vara till olägenhet, om icke sådan del av jordeboksenhet finge ingå i
sammanläggning. Lagrådet hemställer förty, att den ifrågavarande punkten
återföres till sin tidigare lydelse. Någon rubbning av den princip, som uttalas
i 3 §, åsyftas härmed icke.

Justitieråden Svedelius och Högstedt:

Enligt 1911 och 1918 års förslag fingo utbrutna ägolotter sammanläggas
med varandra endast i det fall att de utbrutits vid samma förrättning. Denna
inskränkning bortföll i 1920 års förslag, som medgav sammanläggning av
ägolotter utbrutna genom laga förrättning inom samma primära skifteslag,
oavsett att utbrytningen skett vid skilda förrättningar. Lagrådet uttalade i sitt
den 4 oktober 1922 avgivna utlåtande starka betänkligheter häremot särskilt
med hänsyn till den rubbning av sambandet i skifteslagshänseende mellan de
olika ägolotterna, som av en dylik sammanläggning skulle följa, och de svårlösta
frågor, som härigenom vid ifrågakommande omskifte inom någon av de
tidigare delade ägolotterna kunde uppstå. I föreliggande förslag har emellertid
den enligt 1920 års förslag medgivna friheten bibehållits. Enligt promemorian
hava praktiska hänsyn ansetts tala för att möjliggöra sammanläggningsförfarande
i sådan utsträckning, ehuru av lagrådet angivna menliga påföljder
onekligen kunde i vissa fall inträda.

Visserligen komme, såsom utredningen i denna fråga giver vid handen,
genom återupptagande av den tidigare föreslagna begränsningen sammanläggning
att bliva utesluten i åtskilliga fall, då sådan kunde tänkas vara av praktiska
skäl påkallad. Med hänsyn till de betänkligheter lagrådet år 1922 uttalat
och då någon anvisning till övervinnande av de svårigheter, som i följd av
en sammanläggning enligt reglerna i 1920 års och förevarande förslag vid
sedermera förekommande delningsförrättningar kunna yppas, icke givits och
svårligen synes kunna givas, hemställes emellertid, att förslaget i denna del
måtte ändras till överensstämmelse med de äldre förslagen. Härvid synes
dock den i samma förslag åsyftade meningen, att ägolotterna skola hava utbrutits
vid en och samma förrättning, böra genom någon jämkning av ordalagen
bringas till tydligare uttryck.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 38.

449

Vad angår fastighet, som bildats genom avsöndring för alltid eller genom
avstyckning, medgavs i 1918 års förslag sammanläggning allenast med dess
stamfastighet eller lagligen utbruten del av denna eller med annan från
samma stamfastighet för alltid avsöndrad eller avstyckad fastighet. Jämväl i
denna del innehöll 1920 års förslag, med vilket det nu föreliggande förslaget
härutinnan i sak överensstämmer, en väsentlig utvidgning av sammanläggningsmöjligheten,
i det att denna begränsades endast av villkoret därom, att de
fastigheter av nämnda slag, vilka skulle sammanläggas, tillhörde samma primära
skifteslag. Uppenbart är, att de anmärkningar, som framställts mot den
relativt obegränsade rätten till sammanläggning av utbrutna ägolotter, hava
giltighet även då fråga är om sammanläggning av fastigheter, tillkomna genom
avsöndring eller avstyckning, antingen med varandra eller med fastigheter av
annat slag. Till undvikande av rubbning i skifteslagsförhållandena måste enligt
vårt förmenande även här göras en inskränkning i sammanläggningsrätten.
Därvid torde dock 1918 års förslags ståndpunkt icke böra i allo vidhållas.
Vid granskningen av 1 kap. i förslaget till lag om delning av jord å
landet har lagrådet här ovan hemställt om införande av stadgande därom,
att fastighet, som bildats genom avsöndring eller avstyckning, skall, för den
händelse stamfastigheten utgör särskilt skifteslag, som ej är av primär art,
anses icke ingå i detta skifteslag. Ett lagfästande av denna regel, som innebär,
att stamfastigheten och dess avsöndringar resp. avstyckningar bliva att
betrakta såsom sidoordnade delar i det närmast överordnade skifteslag, till
vilket stam fastigheten hör, synes böra föranleda en viss utvidgning av den i
1918 års förslag medgivna sammanläggningsrätten beträffande genom avsöndring
eller avstyckning uppkomna fastigheter. Utöver vad där medgivits torde nämligen
dylik fastighet böra få sammanläggas med ägolott, som lagligen utbrutits
genom samma förrättning som stamfastigheten, med lagligen utbruten del av
sådan ägolott eller med en därifrån för alltid avsöndrad eller avstyckad fastighet.
I intet av dessa fall synes någon menlig inverkan i skifteslagshänseende
vara att befara.

I enlighet med det anförda synes förslaget i denna del böra omarbetas.

Regeringsrådet Palmgren och justitierådet Christiansson:

Under punkt 1 i paragrafens första stycke är uppenbarligen icke att hänföra
skifteslag inom Gotlands län, varest skifteslagens omfång i följd av Kungl.
Maj:ts beslut bestämts genom särskild indelning. Då emellertid i punkt 3 i
första stycket liksom i andra stycket av paragrafen såsom villkor för sammanläggning
av där avsedda fastigheter stadgas, att dessa skola ingå i samma
skifteslag av beskaffenhet, som under 1 avses, skulle fastigheter belägna inom
samma skifteslag i Gotlands län vara såsom icke uppfyllande berörda villkor
uteslutna från sammanläggning jämlikt sistnämnda stadganden. Sådant synes
dock ej påkallat och torde ej heller vara med förslaget åsyftat. För att möjliggöra
tillämpning av samma stadganden även inom dylika genom särskild

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 saml. 31 käft. (Nr 38.)

450

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 38.

indelning tillkomna skifteslag hemställes om tillägg till första stycket punkt
och andra stycket, varigenom med där omförmälda skifteslag likställes sådant
skifteslag, som avses i 1 kap. 3 § i lagen om delning av jord å landet.

Justitieråden Svedelius och Högstedt:

I händelse den av oss här ovan gjorda hemställan icke bifalles, instämma
vi i vad regeringsrådet Palmgren och justitierådet Christiansson nu anfört.

Lagrådet:

I 1918 års förslag intogs, med föranledande av en av lagrådet vid granskning
av ett tidigare förslag gjord anmärkning, i 1 § ett stadgande av innehåll
att den omständigheten, att avsöndring för alltid eller avstyckning ägt
rum från fastighet, icke utgjorde hinder mot fastighetens sammanläggande med
annan fastighet. I 1920 års förslag uteslöts berörda stadgande med den motiveringen,
att detsamma särskilt med hänsyn till föreslagen utvidgning av sammanläggningsinstitutet
ansetts mindre behövligt. Dylikt stadgande har ej heller
upptagits i det remitterade förslaget.

Det torde väl vara sant, att den sålunda angivna regeln även utan uttryckligt
stadgande måste anses gälla, men till förekommande av ovisshet vid tilllämpningen
synes dess återinförande i lagtexten vara att förorda. Därtill finnes
så mycket större fog som i 6 och 7 §§ omnämnas särskilda fall, då det är
av betydelse, att i sammanläggningen ingå samtliga fastigheter inom ett skifteslag
och således även avsöndrade eller avstyckade områden. Stadgandet
synes lämpligen kunna införas i 1 § mellan dess nuvarande andra och tredje
stycken.

2 §.

Lagrådet:

Då sådant för servitut utbrutet område, som här avses, kan hava tillkommit
före den nya jorddelningslagens trädande i kraft, synes det mindre
lämpligt och möjligen även vilseledande att vid angivande av områdets beskaffenhet
hänföra sig till viss bestämmelse i nämnda lag. Berörda hänvisning
torde därför böra uteslutas.

Regeringsrådet Palmgren och justitierådet Christiansson:

I 1918 års förslag upptogs i 2 § ett andra stycke av innehåll att fastighet,
som utgjorde andel för viss fastighet i oskift mark, ej finge sammanläggas
med annan fastighet än den, till vilken andelen hörde. Detta stadgande har
nu liksom i 1920 års förslag uteslutits, enligt promemorian av det skäl att
detsamma ansetts icke stå väl tillsammans med den frihet i avseende å sammanläggning,
som enligt förevarande förslag äger rum.

Någon anledning att återinföra en dylik inskränkning med avseende å sammanläggning
av fastighet av nu angivna slag synes ej heller föreligga. Men
då dylik fastighet ej alltid varit föremål för avsöndring eller eljest direkt är

Kung!,. Maj:ts Proposition Nr 38.

451

att hänföra till något av de slag av fastigheter, som omförmälas i 1 §, torde
det vara lämpligt, att sådan fastighet särskilt omnämnes i 2 § till förekommande
av den missuppfattningen att sammanläggningsstadgandena överhuvud
ej skulle därå äga tillämpning. Härigenom skulle ock vinnas bättre överensstämmelse
mellan uppräkningen i förevarande paragraf och motsvarande uppräkning
i 18 § jordregisterförordningen.

Justitieråden Svedelius och Högstedt:

I överensstämmelse med den av oss ovan beträffande 1 § första stycket
tredje punkten och andra stycket uttalade uppfattning och till förebyggande
att vid tillämpning av sammanläggningsreglerna andel för viss fastighet i
oskift mark komme att i allo likställas med avsöndrad lägenhet, anse vi en
bestämmelse av i huvudsak enahanda innehåll, som, enligt vad ovan påpekats,
andra stycket av ifrågavarande paragraf hade enligt sin lydelse i 1918 års
förslag, böra här återinföras. Dock torde begränsningen med avseende å
möjligheten att sammanlägga fastighet av nu åsyftat slag med annan fastighet
icke behöva uppdragas så snävt som i nämnda förslag. Någon oreda i fastighetsförhållandena
synes nämligen knappast vara att befara, i händelse sådan
fastighet får sammanläggas, förutom med stamfastigheten, även med lagligen
utbruten del av stamfastigheten eller med annan fastighet, som jämväl har
andel i samfälligheten.

4 §.

Lagrådet:

Enligt denna paragraf skall lagen icke äga tillämpning å område på landet,
som ingår i tomtindelning. Om sammanläggning inom dylikt område gälla
däremot enligt 3 kap. 9 § i lagen om fastighetsbildning i stad bestämmelserna
i sagda kapitel. Enligt 4 kap. 4 § samma lag skall vad i sistnämnda
kapitel är stadgat om sammanläggning av stadsägor gälla även för samhälle
å landet, för vilket föres fastighetsregister enligt de för stad meddelade bestämmelser.
Utöver det förbehåll, som kan anses ligga i rubrikens avfattning,
har i förslaget från förevarande lags tillämplighetsområde icke gjorts något
motsvarande undantag för sistberörda fall. Att förslaget dock ej är avsett att
tillämpas inom sådant samhälle, framgår av bestämmelserna i 3 och 7 §§,
enligt vilka för sammanläggning i enlighet med förslaget förutsättes, att fastigheterna
äro upptagna i jordregistret. Emellertid synes det vara lämpligt, att
genom ett tillägg till förevarande paragraf direkt utsäges, att lagen icke äger
tillämplighet inom samhälle av nu angivna slag.

5 §.

Lagrådet:

Då i 1920 års förslag likasom i det remitterade den i de tidigare förslagen
upptagna bestämmelsen att sammanläggning icke må äga rum, om fastigheterna
tillhöra skilda socknar, omformulerats att avse skilda kommuner,

452

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 38.

torde detta hava skett med tanke på att i några undantagsfall en socken är
uppdelad i två eller flera kommuner. Om emellertid i dylika fall, såsom den
förut begagnade lydelsen medgivit, sammanläggning av fastigheter belägna
inom olika kommuner skulle kunna komma till stånd, synes egentligen icke
något vara att erinra häremot, då bestämmelsen väl huvudsakligen åsyftar
att skydda det kamerala intresset och i de ifrågavarande fallen socknen i sin
helhet utgör en jordebokssocken. Det intresse, som förslaget därutöver kunde
avse att iakttaga, vore fastighetsbeskattningen, men därför lärer bliva sörjt
genom åsättande av särskilda taxeringsvärden å de inom de olika kommunerna
belägna delarna av en sammanlagd fastighet. Å andra sidan inträffar
i enstaka fall, att två jordebokssocknar äro förenade under gemensam kommunalförvaltning;
om i sådant fall båda socknarna anses tillsammans utgöra
en kommun, skulle med den nu föreslagna lydelsen av stadgandet sammanläggning
av fastigheter inom olika jordebokssocknar icke vara förhindrad och
den kamerala indelningen således kunna rubbas. Ur nu anförda synpunkter
synes det vara lämpligast att i denna paragraf använda uttrycket »skilda
socknar eller andra förvaltningsområden», med vilket sistnämnda begrepp då
skulle bär likasom i 8 kap. 7 § och 13 kap. 24 § jorddelningslagen avses
förvaltningsområden av högre ordning än socken.

7 § och 10 § andra stycket.

Lagrådet:

I 7 § lämnas föreskrifter rörande ansökning om sammanläggning och de
handlingar, som skola bifogas sådan ansökning. Även 10 § andra stycket
meddelar föreskrift angående den formella behandlingen av en väckt sammanläggningsfråga.
De mellanliggande 8 och 9 §§ likasom 10 § första stycket
innehålla däremot materiella regler rörande villkor för sammanläggning i
vissa fall och ansluta sig härutinnan direkt till stadgandena i 1—6 §§. Förslaget
skulle vinna i reda och överskådlighet, därest 7 § nedflyttas efter den
nuvarande 10 § och andra stycket i sistnämnda paragraf infogas i 11 §, som
innehåller föreskrifter av i viss mån enahanda innebörd som nämnda stycke.

9 §.

Lagrådet:

Lagrådet vill här erinra om den ändring, varom lagrådet förut hemställt
beträffande rubriken till den i förevarande paragraf om förmälda lagen om
säkerhet för utbekommande av vissa ersättningar i anledning av laga skifte.

10 §.

Ijagrådet:

Då det torde vara självfallet, att i ärende, som här avses, ägodelningsrätten,
om ärendet dit hänskjutes, lika väl som ägodelningsdomaren har rätt att
höra nämnd eller myndighet, som kan äga kännedom om förhållanden, vilka

Kung!,. Maj:ts Proposition Nr 38.

453

inverka på ärendets avgörande, synas orden »eller ägodelningsrätten» böra
utgå, så mycket hellre som i 11 § allenast ägodelningsdomaren omnämnes,
ehuru det där givna stadgandet tydligen gäller även ägodelningsrätten.

11 §•

Lagrådet:

Vissa sammanläggningsärenden lära bliva av den jämförelsevis enkla beskaffenhet,
att för deras, avgörande ej erfordras yttrande av överlantmätaren;
så torde exempelvis bliva förhållandet, då fråga är om sammanläggning av
en genom avsöndring för alltid eller avstyckning tillkommen fastighet med
dess stamfastighet. Med hänsyn till önskvärdheten av dylika ärendens snabba
avgörande synes därför bestämmelsen i denna paragrafs första stycke böra
ändras därhän, att det överlämnas åt ägodelningsdomaren att i varje särskilt
fall träffa avgörande, huruvida överlantmätarens yttrande skall inhämtas eller
icke. Vidtages sådan ändring, föranledes därav viss jämkning av inledningsorden
i 15 §.

14 §.

Lagrådet:

Enligt förslaget till lag om ändrad lydelse av 11 kap. 2 § jordabalken
skall vid överlåtelse från en fastighet av ägovidd för sammanläggning med
annan fastighet huvudregeln i nämnda lagrum icke gälla, och kan således
någon vid den överlåtna ägovidden häftande fordran av där avsedd beskaffenhet
icke därvid uppkomma. Med fordran eller rättighet, som omförmäles
tredje stycket av förevarande paragraf, kan följaktligen ej avses annan än
sådan, som uppstått i samband med en tidigare överlåtelse av stamfastigheten,
vilket ock framgår av orden »i ägarens av stamfastigheten hand häfta».

I 1920 års förslag upptog motsvarande paragraf intet dylikt stadgande.
Däremot innehöll förslaget till lag om delning av jord å landet i 22 kap.
24 § ett allmänt förbud mot fastställelse av avstyckning, därest det avstyckade
området kunde jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken i ägarens av stamfastigheten
hand häfta för fordran eller rättighet. Denna bestämmelse innefattade en
följdriktig tillämpning av nämnda förslags princip att avstyckat område icke
finge stå i ansvar gemensamt med stamfastigheten för dess inteckningar. Då
i förslaget till jorddelningslag denna förutsättning för avstyckning icke vidhållits,
synes det kunna ifrågasättas, om tillräckliga skäl förefinnas att för nu
ifrågavarande fall av sammanläggning uppställa det hinder, som innefattas i
paragrafens tredje stycke. Det torde nämligen icke vara det nu föreliggande
förslagets mening, att det för sammanläggning avstyckade området ovillkorligen
skall vara eller göras gravationsfritt, oavsett i vad mån annan i sammanläggningen
ingående fastighet är av inteckning besvärad. Med den ändrade
princip, som på sätt nyss nämnts ligger till grund för förslaget, skulle
ej heller ett sådant krav längre vara motiverat. Genom uppställande av en
dylik förutsättning skulle ock i många fall sammanläggning försvåras, utan

454 Kunyl. Maj:ts Proposition Nr 38.

att någon verklig fördel vunnes i fråga om den sammanlagda fastighetens
inteckningsförhållanden.

Enligt paragrafens första stycke skall vid sammanläggning av fastigheter
fordran eller rättighet, som avses i 11 kap. 2 § jordabalken, behandlas lika
med inteckning, och det synes icke böra möta betänklighet att låta samma
regel gälla även i förevarande fall. Härmed skulle vinnas, att det icke i
varje fall bleve nödvändigt att för sammanläggning avvakta utgången av den
i 11 kap. 2 § jordabalken stadgade tid efter det lagfart å stamhemmanet
sist beviljades.

Det hemställes fördenskull, att paragrafens tredje stycke måtte utgå.

Då i paragrafens sista stycke talas om del av fastighet, som är föremål för
återköpsrätt, torde därmed avses allenast en i och för sammanläggning med
annan fastighet avstyckad del av förstnämnda fastighet. Där fastigheten eljest
undergått delning, uppstå nämligen omedelbart nya fastigheter, som enligt
5 § i lagen om återköpsrätt till fast egendom äro var för sig i likhet med
den odelade fastigheten föremål för återköpsrätten. Enligt sista punkten i
1 § tredje stycket skall vad i förevarande lag sägs om fastighet, där ej annorlunda
stadgas, i tillämpliga delar gälla om en därifrån för sammanläggning
avstyckad del. Redan på grund av detta stadgande gäller alltså vad i
nu förevarande stycke sägs rörande en med återköpsrätt belastad fastighet
även om sådan del därav, varom här är fråga. Orden »eller del därav» synas
därför såsom överflödiga böra utgå.

Då nu ifrågavarande stycke innefattar en för varje fall gällande allmän
regel av samma räckvidd som de i paragrafens första stycke meddelade,
synes det lända till större reda och överskådlighet, om stadgandet uppflyttas
till första stycket, som innehåller de allmänna villkoren för sammanläggning.

15 §.

Lagrådet:

När ett sammanläggningsärende av ägodelningsdomaren hänskjutits till ägodelningsrättens
prövning, böra uppenbarligen beträffande förfarandet vid nämnda
domstol enahanda regler vinna tillämpning, som gälla vid behandlingen av
jorddelningsmål. I det remitterade förslaget följer detta av den i 21 kap.
15 § jorddelningslagen intagna bestämmelsen att till dylika mål hänföres
bland andra mål, som enligt annan lag eller författning skall upptagas av
ägodelningsrätt. Godtages den av lagrådet under sagda lagrum på formella
skäl grundade hemställan om borttagande därstädes av nämnda bestämmelse,
erfordras alltså ett tillägg till förevarande lagförslag, varigenom jorddelningslagens
föreskrifter i 21 kap. D. angående förfarandet vid ägodelningsrätt i
jorddelningsmål förklaras skola i tillämpliga delar lända till efterrättelse även
vid ägodelningsrättens handläggning av sammanläggningsärenden.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 38.
21 §.

455

Lagrådet:

Innebörden av det här givna stadgandet synes kunna komma till tydligare
uttryck, om stadgandet erhölle ungefärligen den avfattningen, att vad i 21 kap.
av lagen om delning av jord å landet stadgas om talan mot ägodelningsrätts
beslut skall gälla jämväl beslut i ärende angående sammanläggning och äga
motsvarande tillämpning i fråga om dylikt beslut, meddelat av ägodelningsdomare.

Enligt uttalande i promemorian skulle i fall, varom i 10 § sägs, talerätt
emot ägodelningsdomares och ägodelningsrätts beslut i sammanläggningsärende
icke kunna förmenas jordbrukskommission. Därest det verkligen skulle anses
erforderligt att medgiva jordbrukskommission dylik fullföljdsrätt, lärer det
dock vara nödigt, att uttryckligt stadgande därom införes i lagtexten.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 11 kap. 2 § jordabalken.

Lagrådet lämnade detta förslag utan anmärkning.

Förslaget till lag om insändande till hovrätt av ägodelningsrätts
protokoll så ock av protokoll i mål eller ärende, som
handlagts av ägodelningsdomare eller annan ordförande i
ägodelningsrätt eller av överlantmätare.

Lagrådet lämnade detta förslag utan anmärkning, därvid emellertid regeringsrådet
Palmgren erinrade om vad han anfört under 21 kap. 44 § andra
stycket i förslaget till lag om delning av jord å landet.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 2 § 1 l:o) i lagen den
26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

Lagrådet lämnade detta förslag utan anmärkning.

Lagrådet:

Vissa lagar, som tillkommit efter det förevarande lagförslag remitterades
till lagrådet, innehålla bestämmelser, som hänvisa till nu gällande jorddelningsförfattningar
eller eljest hänföra sig till där givna stadganden. Så är fallet
med lagen den 18 juni 1925 angående förbud i vissa fall för bolag och förening
att förvärva fast egendom, i vars 4 § första stycket punkt 2 dels omnämnes
ett hemmans avrösningsjord med impedimenter, vilket sistnämnda

456

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 38.

slag av mark enligt nya jorddelningslagen icke vidare skall särskiljas från
avrösningsjorden, och dels stadgas, att område, som enligt samma punkt förvärvats,
skall från hemmanet avskiljas genom jordavsöndring, vilken jorddelningsform
enligt nya lagen skall upphöra och ersättas med avstyckning.

Vidare innehåller lagen den 18 juni 1925 om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare
att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område i 18 § dels hänvisning
till vissa delar av skiftesstadgan, dels bestämmelser anslutande sig
till nu gällande stadganden om jordavsöndring och om avstyckning i stad och
stadsliknande samhälle.

Vid tillkomsten av båda nu omförmälda lagar förutsattes uttryckligen, att
ändring i desamma kunde föranledas av en blivande ny jorddelningslag. Härom
har lagrådet ansett sig böra i detta sammanhang erinra. Ändringarnas
vidtagande synes dock lämpligen kunna anstå, till dess jorddelningslagen antagits,
helst denna i allt fall icke är avsedd att omedelbart träda i kraft.

Ur protokollet:

A. V. StenJcula.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 38.

457

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hatis
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 22 januari 1926.

Närvarande: Statsministern Sandler, ministern för utrikes ärendena Undén,
statsråden Olsson, Nothus, Svensson, Hansson, Linders, Schlyter,
Larsson, Wig forss, Möller, Levin son.

Efter gemensam beredning med cheferna för kommunikations- och jordbruksdepartementen
anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Notion,
lagrådets den 4 januari 1926 avgivna utlåtande över till lagrådet den 21
augusti 1924 remitterade förslag till

1) lag om delning av jord å landet;

2) lag om vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen om delning
av jord å landet;

3) lag om ändring i vissa delar i lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning
i stad;

4) lag om ändrad lydelse av 6 § i förordningen den 16 juni 1875 angående
lagfart å fång till fast egendom;

5) lag om ändring i vissa delar av förordningen den 16 juni 1875 angående
inteckning i fast egendom;

6) lag om ändrad lydelse av 6 § i lagen den 18 oktober 1907 angående
ryttare-, soldat- och båtsmanstorps befriande i vissa fall från ansvar för inteckningar
i stamfastigheten;

7) lag om ändrad lydelse av 5 § i lagen den 10 juni 1899 om ersättning
av allmänna medel i vissa fall för skada, som förorsakats av ämbets- eller
tjänsteman;

8) lag om ändrad lydelse av 7 § i lagen den 30 september 1904 om samäganderätt; 9)

lag om ändrad lydelse av 16 och 34 §§ i lagen den 5 juli 1907 om
enskilda vägar på landet;

10) lag om säkerhet för utbekommande av vissa ersättningar i anledning
av laga skifte;

11) lag om sammanläggning i vissa fall av fastigheter å landet;

12) lag om ändrad lydelse av 11 kap. 2 § jordabalken;

13) lag om insändande till hovrätt av ägodelningsrätts protokoll så ock av
protokoll i mål eller ärende, som handlagts av ägodelningsdomare eller annan
ordförande i ägodelningsrätt eller av överlantmätare; samt

458

Kungl. Maj-.ts Proposition Nr 38.

14) lag om ändrad lydelse av 2 § ll:o) i lagen den 26 maj 1909 om
Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

Härefter anför chefen för justitiedepartementet:

»Förarbetena till nu nämnda, av lagrådet granskade lagförslag gå tillbaka
till år 1906. Den 5 oktober sagda år tillsatte nämligen Kungl. Maj:t en kommitté
med uppdrag att verkställa en allmän revision av skiftesstadgan och därmed
sammanhörande författningar. Det lärer icke vara erforderligt att i nu
förevarande sammanhang lämna någon fullständig redogörelse för de olika
skedena i det därefter följande lagarbetet; en översikt däröver återfinnes för
övrigt i ett av lagrådet den 4 oktober 1922 avgivet och till trycket befordrat
utlåtande.1 Emellertid må erinras därom att, på sätt vid remissen till lagrådet
den 21 augusti 1924 av nyssnämnda lagförslag anmärktes, Kungl.
Maj:t den 5 november 1920 infordrat lagrådets yttrande över lagförslag, som
i frågan utarbetats av den s. k. jordstyckningskommissionen, vilken den 23
juni 1919 av dåvarande chefen för justitiedepartementet kallats att biträda
inom departementet med överarbetning av vissa förslag i ämnet, samt att
Kungl. Maj:t den 28 augusti 1922 förordnat, att beslutet den 5 november
1920 icke skulle innefatta skyldighet för lagrådet att avgiva utlåtande över
omförmälda förslag ifråga om jorddelningslagstiftningen i vidare mån än såvitt
anginge förslagens huvudgrunder. Sedan i anslutning till lagrådets den 4
oktober 1922 avgivna principutlåtande inom justitiedepartementet utarbetats
ett preliminärt utkast till lag om delning av jord å landet, avgav lantmäteristyrelsen
den 28 april 1924 däröver infordrat underdånigt utlåtande. I min
dåvarande egenskap av t. f. chef för styrelsen deltog jag i ärendets handläggning
inom nämnda ämbetsverk. I sitt utlåtande framhöll lantmäteristyrelsen,
att den granskning, som styrelsen ägnat det då föreliggande förslaget, skett
med utgångspunkt därifrån, att förslaget, vilket redan omarbetats efter lagrådets
anvisningar, borde i dess väsentliga delar läggas till grund för en förnyad
remiss till lagrådet. Vid den i viss mån begränsade granskning, som
sålunda verkställts, hade emellertid lantmäteristyrelsen ansett förslaget tarva
åtskilliga i utlåtandet angivna jämkningar och ändringar. Dessa hava i
mycket blivit tillgodosedda i det förslag till lag om delning av jord å landet,
som den 21 augusti 1924 skjutits under lagrådets granskning. I vissa fall
har emellertid Kungl. Maj:t vid ärendets behandling i konselj sistnämnda dag
ansett lantmäteristyrelsens erinringar icke böra vinna avseende. Kvarstående
skiljaktigheter voro väl ej i allt oväsentliga, men jag anser dock, att en lagstiftning
i huvudsaklig överensstämmelse med det till lagrådet senast överlämnade
förslaget skulle bliva ett verksamt led i strävandena för lantbrukets utveckling
och för främjandet av en ur samhällelig synpunkt lämplig jordbruksnybildning
samt såväl härigenom som på grund av förbättringar i övrigt i gällande författningar
bliva till verkligt och varaktigt gagn för landet. Med hänsyn till den
uppfattning jag sålunda har om förslaget, sett i dess helhet, har jag trott

1 Se Statens offentliga utredningar 1924 : 40.

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 38.

459

det vara riktigast att med bortseende från tidigare divergenser i allt väsentligt
lägga endast den av lagrådet verkställda granskningen till grund för det
till lagrådet remitterade förslagets överarbetning. Mot den av mig sålunda
uppställda principen strider givetsvis icke, att jag till den väsentliga del, där
lantmäteristyrelsens återstående erinringar vunnit anslutning från lagrådets
sida eller av ledamöter av detsamma, ånyo upptagit vederbörande spörsmål
till övervägande, liksom jag anser mig oförhindrad att, utan någon hemställan
inom lagrådet, av skäl, för vilka jag senare skall redogöra, i en
särskild specialfråga (21 kap. 20 §) föreslå viss jämkning i remitterade förslaget.
»

Departementschefen redogör härefter för det huvudsakliga innehållet av
lagrådets ovan omförmälda, den 4 januari 1926 givna utlåtande samt de av
vissa ledamöter avgivna särskilda yttranden. Härpå övergår departementschefen
till närmare behandling av de särskilda lagförslagen, därvid början
göres med

Förslaget till lag om delning av jord å landet.

Departementschefen anför:

»I anledning av vad lagrådet erinrat hava i 1 kap. jämkningar vidtagits heträf- l kap
fande kapitlets rubrik samt 1, 2, 5—11, 13, 16, 17, 19, 20 och 22 §§ i det
remitterade förslaget. Vidare har i anslutning till lagrådets hemställan 4 §
uteslutits samt en motsvarande föreskrift i stället insatts såsom ett andra
stycke i den paragraf, som i det sålunda omarbetade förslaget har ordningsnumret
20 (21) i detta kapitel. Härav föranledes en rubbning av paragraferingen
från och med 4 § i det nu omarbetade förslaget.

Frågan vilka fordringar med avseende å opinionen bland delägarna böra ii (12)
i en moderniserad skifteslagstiftning uppställas för att nytt skifte å jord, som
undergått laga skifte eller därmed i avseende å orubblighet jämställd delningsform,
må kunna komma till stånd, är uppenbarligen av synnerligen ömtålig
natur. Det gäller å ena sidan att ej resa praktiskt taget oöverstigliga
hinder mot omskifte, där sådant verkligen är av nöden, och å andra sidan
att förebygga mindre välbetänkta omdelningsförsök, vilka, om de väl också i
allmänhet icke komme att leda till det gamla skiftets brytande, likväl skulle
förorsaka besvär och kostnader samt bos den jordbrukande befolkningen
skapa en känsla av otrygghet i jordbesittningen. De tidigare förslagen hava

förevarande hänseende intagit sinsemellan skiljaktiga ståndpunkter. Under
det skifteslagstiftningskommitténs förslag av år 1911 härutinnan innehöll föreskrifter,
vilka i väsentliga delar återupptagits i det remitterade förslaget,
gingo 1918 och 1920 års förslag avsevärt längre i strävan att underlätta
nya skiftens företagande. Särskilt gäller detta 1920 års förslag, enligt vilket,
sedan fråga om verkställande av omskifte av delägare blivit väckt, bestäm -

460

Kungl. Maj:ts Proposition Nr

manderätten i frågan helt lagts i skiftesmyndigheternas händer; omskifte
kunde således komma till stånd, även om det framställda yrkandet icke stöddes
av någon som helst opinion inom skifteslaget. Fullt så långt gick ej
1918 års förslag; omskifte fick enligt detta förslag ej ske med mindre i framställt
yrkande om nytt skifte enade sig ägare av jordbruksfastighet, vars taxeringsvärde
översteg en fjärdedel av taxeringsvärdet å all jordbruksegendom
inom skifteslaget. Hade nyssnämnda förutsättning uppfyllts, var det skiftesmyndigheternas
sak att avgöra, huruvida skiftet skulle komma till stånd
eller icke.»

Efter att hava erinrat om innehållet i 1 kap. 12 § av det till lagrådet remitterade
förslaget, fortsätter departementschefen:

»I sitt utlåtande över det av mig förut omförmälda preliminära utkastet
till ny jorddelningslag, med vilket utkast det till lagrådet remitterade förslaget
i förevarande hänseende överensstämmer, hemställde lantmäteristyrelsen
på anförda skäl om avsevärd lättnad i fråga om fordringarna för nytt skifte.
Styrelsens uppfattning har så till vida vunnit understöd av lagrådet, som detta
förordat eftergivande av kravet därpå, att de delägare, vilka ena sig i yrkandet
om nytt skifte, skola till antalet utgöra minst hälften av ägarna till jordbruksfastighet
inom skifteslaget. Jämväl i vad angår den uppställda fordran
på anslutning efter ägovälde räknat har lagrådet ansett viss mildring av kravet
kunna ifrågasättas, ehuru lagrådet stannat vid att godtaga förslagets ståndpunkt
i denna del.

För egen del finner jag mig böra förorda, att fordringarna på anslutning
från delägarnas sida till yrkande om nytt skifte ställas lägre än enligt
det remitterade förslaget skett. På sätt under fortgången av det förevarande
lagstiftningsarbetet upprepade gånger framhållits, föreligger otvivelaktigt på
sina håll ett verkligt behov av nya ägoregleringar. Att detta behov allmänt
inses av vederbörande delägare är emellertid icke alltid att förvänta, och
även där insikten om behovet måhända föreligger, kan dock tanken på de
från det nya skiftet oskiljaktiga kostnaderna och olägenheterna verka avskräckande.
Fördelarna av den nya ägoregleringen äro att motse först åtskilligt längre
fram i tiden, och tanken på desamma gör sig måhända därför icke med full
styrka gällande vid det tillfälle, då delägarna hava att fatta sitt beslut. Någon
våda torde icke vara förenad med att i viss mån göra eftergift i kravet
på särskilt stark anslutning från delägarnas sida, då nämligen den bästa
garantien mot förhastade omskiften otvivelaktigt är att söka i den prövning
beträffande ifrågasatt omskiftes behövlighet och lämplighet, som enligt det
remitterade förslaget skall utövas av förrättningsmän och ägodelningsrätt och
som enligt min mening givetvis bör bibehållas.

Vid övervägande av frågan vilken anslutning från delägarnas sida, efter
ägovälde räknat, som lämpligen bör fordras för att nytt skifte må kunna äga
rum, har det synts mig, att den ståndpunkt, skifteslagstiftningskommissionens
år 1918 framlagda förslag härutinnan intog, kunde godkännas. Jag

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 38.

461

föreslår, att för nytt skifte å ägor, varom i detta sammanhang är fråga,
i första hand bör fordras, att i det framställda yrkandet om skifte förena
sig jordägare, som inom skifteslaget äga jordbruksfastighet, vars sammanlagda
värde enligt senast verkställda fastighetstaxering motsvarar mera än en fjärdedel
av summan av taxeringsvärdena å skifteslagets samtliga jordbruksfastigheter.

Emellertid anser jag icke, att man beträffande anslutningen bland delägarna
för det nya skiftet bör eftergiva kravet på en viss numerär även efter huvudtal
räknat. En regel, vilken innehölle allenast den ovan uppställda fordran,
skulle otvivelaktigt medföra, att en enda person, vilken ägde jordbruksfastighet
till förenämnda värde, kunde mot övriga delägares vilja framdriva åtminstone
sådan undersökning, vilken enligt förslaget skall företagas för utrönande av
huruvida nytt skifte må ske eller icke. Häremot kunna givetvis vissa erinringar
göras. Visserligen skulle en sådan delägare, därest föreskriften i 4 kap.
7 § av det till lagrådet remitterade förslaget bibehölles, riskera att, där tillstånd
till skiftet vägrades, få ensam betala de å förrättningen uppkomna
kostnaderna i den mån desamma vore av beskaffenhet att böra av delägarna
gäldas, men övriga delägare undginge dock icke att få vidkännas
tidsspillan och besvär, exempelvis för inställelse vid undersökningen, varför
de svårligen kunde påräkna någon ersättning. Det synes enligt min uppfattning
riktigast att för nytt skifte fordra viss anslutning bland delägarna även
efter huvudtalet räknat, ehuruväl, i enlighet med vad jag förut anfört, kravet
härutinnan icke lärer böra göras för strängt. För min del har jag ansett
lämpligast att härutinnan föreslå såsom förutsättning för nytt skifte, att i det
framställda yrkandet förena sig minst två jordägare samt att dessa därjämte
till antalet utgöra minst en fjärdedel av ägarna av jordbruksfastighet inom
skifteslaget.

Det kan måhända, såsom ock under gången av förevarande lagstiftningsarbete
framhållits, vara föremål för tvekan huruvida, vid uppställandet av
krav på anslutning från delägarnas sida såsom förutsättning för nytt skifte,
hänsyn bör tagas endast till ägarna av jordbruksfastighet inom skifteslaget.
Då ett omskifte givetvis först och främst är av betydelse för jordbruksfastigheterna
samt, även om fastigheter av annat slag komma att ingå i skifteslaget,
dessa med tillämpning av föreskrifterna i 20 (21) § torde komma att
ofta nog lämnas tämligen oberörda av det nya skiftet, har jag emellertid
ansett mig kunna godkänna förslagets ståndpunkt härutinnan, mot vilken
anmärkning icke heller framställts av lagrådet.

Vid undersökning, huruvida förut omförmälda anslutning av jordägare till
yrkande om nytt skifte föreligger, har man uppenbarligen att först och främst
anlita uppgifterna i mantalslängden. Emellertid kan givetvis, såsom ock i lagrådets
utlåtande antydes, efter mantalslängdens upprättande förändring hava
inträffat i äganderättsförhållandena, exempelvis därigenom, att viss fastighet
till särskilda delar försålts till olika personer; av fastigheten 7* mantal A

462

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 38.

kan sålunda V* mantal hava sålts till X, V» mantal till Y och Vs mantal
till Z. Tydligen får den sålunda inträffade förändringen, där densamma är
känd, vid anslutningsfrågans avgörande icke lämnas därhän; det torde fördenskull
lämpligen böra av lagtexten framgå, att man vid prövning, huruvida
erforderlig anslutning i numerärt avseende föreligger, har att anlita ej allenast
senaste mantalslängd utan jämväl övriga tillgängliga upplysningar.

I överensstämmelse med det nu anförda har förevarande paragraf, 11 §

1 kap. av det nu omarbetade förslaget, formulerats.

I anledning av vad lagrådet yttrat beträffande svårigheten att, där fordran
på numerär anslutning från jordägare uppställes, i vissa fall avgöra efter
vilka grunder röstningen skall ske, må anföras följande. Om exempelvis ett
oskiftat dödsbo äger en jordbruksfastighet, kan tydligen åt dödsboets delägare
tillsammans icke tillerkännas mera än eu röst, då var och en av dem ingalunda
för sig kan betraktas som fastighetsägare; det är ju icke ens säkert,
att åt varje delägare kommer att vid boets delning tillskiftas lott i fastigheten.
Äges jordbruksfastighet av flera personer under sådana omständigheter att
ett verkligt samäganderättsförhållande föreligger, kunna dessa uppenbarligen
icke heller göra anspråk på att envar räknas såsom jordägare med individuell
rösträtt. En motsatt åsikt skulle ej överensstämma med den grundsats, som
kommit till uttryck i föreskriften i 2 § i lagen den 30 september 1904 om
samäganderätt. Kunna samägarna icke enas, blir följden att anslutning till
yrkandet om nyskifte från dessa fastighetsägares sida icke kan förekomma,
vare sig numerärt eller efter ägovälde räknat. Äger en och samma person
flera fastigheter, är han sådant oaktat icke berättigad till mer än en röst, då
anslutningen till skiftesyrkandet skall beräknas efter huvudtalet. Denna ståndpunkt
intages av det remitterade förslaget; i anledning av lagrådets yttrande
har jag dock till undanröjande av anledning till misstolkning infört ett förtydligande
tillägg. I det av mig förut i annat sammanhang anförda exemplet därpå,
att en fastighet till särskilda delar övergått till olika ägare, tillkommer uppenbarligen
en var av de nya ägarna rösträtt för sig; att dessa ägares andelar
skola hava lagligen utbrutits eller ens att sämjedelning ägt rum kan icke härför
vara nödvändigt.

13 (14) §. Andra stycket av 14 § i 1 kap. uti det remitterade förslaget innehåller
föreskrifter beträffande skifte av till gemensamhetsskog avsatt område. Sådant
skifte får enligt förslaget äga rum endast för det fall att samtliga delägare
därom äro ense. Givetvis kräves härutöver för skiftets företagande skiftesmyndighets
tillstånd. Lantmäteristyrelsen anförde i sitt yttrande över förut
omnämnda utkast, vilket upptog enahanda bestämmelse, att åt Kungl. Maj:t
borde inrymmas rätt att på framställning lämna tillstånd till delning av sådant
område även i det fall att alla delägare icke vore ense därom, därvid styrelsen
framhöll, att med hänsyn till ändrade förhållanden, uppkomna exempelvis
i följd av nya kommunikationsleders tillkomst, dylikt områdes utnyttjande
för ett eller annat ändamål, särskilt för odling, kunde anses ur det allmän

463

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 38.

nas synpunkt gagneligt. Två av lagrådets ledamöter hava likaledes framhållit,
att genom inträffade ändrade förhållanden en delning kunde bliva
önskvärd samt att det näppeligen syntes befogat att i ett sådant fall en enda
tredskande delägare skulle äga makt att motsätta sig de övrigas begäran
om skifte.

Utan att underskatta vikten därav att de gemensamhetsskogar, som enligt
den föreslagna lagstiftningen, därest den varder genomförd, kunna komma att
bildas, i största möjliga utsträckning bibehållas oskiftade till gagn för skogshushållningen
ocli till delägarnas ekonomiska stöd, har jag i anledning av
vad sålunda förekommit ansett mig böra föreslå, att till andra stycket av
förevarande paragraf, 13 § i 1 kap. av det omarbetade förslaget, fogas ett
stadgande av innehåll att, där särskilda skäl, såsom ändrade förhållanden
med avseende å möjligheterna för utnyttjande av till gemensamhetsskog avsatt
område, därtill föranleda, Kungl. Maj:t, efter framställning av delägare, må
medgiva, att den omständigheten att området avsatts till gemensamhetsskog
icke skall utgöra hinder mot områdets skiftande, där sådan åtgärd eljest
prövas böra äga rum. Har Kungl. Maj:t lämnat medgivande, varom nu är
sagt, är det således skiftesmyndigheternas sak att enligt allmänna regler avgöra,
huruvida tillstånd till det ifrågasatta skiftet må meddelas eller icke.

T första stycket av förevarande paragraf har i anledning av lagrådets hemställan
vidtagits en redaktionell ändring. I

I anledning av vad lagrådet erinrat hava jämkningar av det remitterade
förslaget vidtagits i 1, 3, 7 och 10 §§ i 2 kap. Likaledes har, i överensstämmelse
med av lagrådets samtliga ledamöter omfattad mening, 6 § fått
utgå. Den sålunda uteslutna paragrafen har ersatts med föreskrifter, vilka,
på sätt lagrådet tillstyrkt, influtit i 1 §.

Beträffande 2 § har, i överensstämmelse med vad lagrådet hemställt, densamma
undergått en förtydligande jämkning, varjämte till paragrafen fogats
ett nytt stycke av innehåll att förrättningsmännen hava att besluta angående
ersättning till sakkunnigt biträde, varom i paragrafen förmäles. Föreskriften
har motsvarighet i stadganden i 10 kap. 30 och 79 §§ vattenlagen. Vad
lagrådet hemställt därom, att i överensstämmelse med vad för motsvarande
fall finnes föreskrivet i nämnda lag, förrättningssökanden skulle åläggas att
förskjuta ersättning, varom nu är fråga, synes ägnat att väcka vissa betänkligheter.
Sökande till förrättning enligt 3, 6, 7 eller 8 kap. vattenlagen torde
väl i allmänhet utan större svårighet kunna fullgöra skyldigheten att förskjuta
sakkunnigt biträde tillkommande ersättningsbelopp, men det är ingalunda
säkert eller ens troligt, att så ock skulle bliva fallet med skiftessökande,
därest motsvarande förpliktelse bleve sådan sökande ålagd. Ett laga skifte
av någon betydenhet — och det är naturligtvis vid dylika skiften tillkallande
av sakkunnigt biträde närmast kan tänkas komma ifråga — är även i bästa fall
för såväl sökanden som övriga delägare ett i kostnadshänseende ganska betun -

464

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 38.

gande företag, och man synes vid sådant förhållande böra söka undvika att
pålägga delägare ökade bördor, i den mån sådant icke är oundgängligen
nödvändigt. I förevarande fall synes man kunna nå ett jämförelsevis tillfredsställande
resultat, därest först och främst föreskrives att, i händelse av
missnöje med förrättningsmännens beslut i ersättningsfrågan, talan däremot
skall föras genom särskilda besvär på sätt i 21 kap. stadgas, detta oberoende
av huruvida skiftet hänför sig till primärt eller sekundärt skifteslag.
Stadgande härom bör uppenbarligen inflyta i sistnämnda kapitel. Vidare
torde böra i administrativ ordning meddelas föreskrifter, genom vilka, där
fråga är om förrättning av längre varaktighet, sakkunnigt biträde i avseende
å rätt till uppbärande av ersättning före förrättnings avslutande likställes
med lantmätare, dock att sakkunnigt biträde lärer böra berättigas att på det
tidigare stadiet utfå hela den biträdet tillkommande gottgörelsen, under det
att lantmätare enligt gällande bestämmelser å förskottsräkning äger uppbära
allenast tre fjärdedelar av räkningens belopp.

4 och 5 §§. Lagrådets flesta ledamöter hava hemställt om uteslutande av de i 4 och 5
§§ i 2 kap. upptagna stadganden och såsom skäl härför anfört, att desamma
syntes vara av allenast instruktionell beskaffenhet. Då emellertid de omförmälda
stadgandena måste anses vara av stor betydelse ej allenast för vederbörande
tjänstemän utan ock för den allmänhet, som tager dessa tjänstemäns verksamhet
i anspråk, samt vidare en mot 5 § svarande föreskrift fått inflyta i
10 kap. 5 § vattenlagen, har jag ansett de ifrågavarande föreskrifterna böra
bibehållas.

3 kap. Med anledning av vad lagrådet erinrat beträffande 2, 6, 9 och 10 §§ i

3 kap. av det remitterade förslaget hava dessa paragrafer undergått ändring
i av lagrådet förordad riktning.

l §. Beträffande 1 §, i vilken upptagits föreskrifter om utfärdande av kungörelse
och kallelser till första sammanträdet under laga skifte, har jag i
överensstämmelse med den mening, som omfattats av en av lagrådets ledamöter,
ansett andra stycket av paragrafen böra omarbetas i den riktning,
att särskilda kallelsebrev under alla förhållanden skola tillsändas sådana delägare,
vilka äro bosatta utom den eller de kommuner, varest skifteslaget är
beläget. En föreskrift av sådant innehåll står ock i nära överensstämmelse
med vad av lantmäteristyrelsen i dess yttrande över det preliminära utkastet
förordats. Att därest fastighet äges av flera personer under sådana omständigheter
att samäganderättsförhållande i egentlig mening föreligger, allenast
en av dessa personer behöver särskilt kallas, synes utan särskilt stadgande
kunna anses klart.

4 §. Vidkommande den metod för sammanträdes utlysande, som bör komma

till användning i det i 4 § andra stycket omförmälda fall, hava två av lagrådets
ledamöter gjort ett uttalande, närmast innebärande en tolkning av vad
med den i berörda stycke intagna regel lärer vara avsett. Till den uppfattning

465

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 38.

beträffande själva sakfrågan, som i nämnda uttalande kommit till uttryck,
kan jag ansluta mig. Då emellertid vad sålunda bör vara stadgandets innebörd
icke synes mig med erforderlig tydlighet framgå av det remitterade förslagets
lagtext, har ifrågavarande stycke i förtydligande syfte underkastats
viss omarbetning. Vad det föreslagna stadgandets innebörd beträffar är att
märka, att kungörelse i kyrka eller tidning om det nya sammanträdet icke
är obligatorisk. En dylik återupprepad kungörelse torde måhända ock vara
mindre nödvändig, då ju tilläventyrs okända rättsägare redan genom den
första kungörelsen böra hava fått sin uppmärksamhet fästad på det förestående
skiftet. Vid större skiften med stort antal delägare är det emellertid sannolikt
att, där första sammanträdet ej kan hållas på först utsatt tid, skiftesmannen
kommer att för det nya sammanträdets utlysande välja den kungörelseoch
kallelseprocedur, som föreskrives i 1 § av förevarande kapitel. Ny kallelse
till gode män och allmänna ombud ävensom, såvida skiftet rör mark inom
samhälle, där den för städerna gällande ordning för bebyggande skall iakttagas,
ny underrättelse till byggnadsnämnd äro tydligen alltid av nöden;
förutsättningen för stadgandet är ju, att lantmätaren ej medan de tillstädeskomna
voro samlade låtit tillkännagiva tid för det nya sammanträdet. Att
kallelse och underrättelse, varom senast är sagt, böra meddelas i god tid är
givet men synes dock böra i lagtexten utsägas. Där förhållandena så medgiva,
böra de i 2 och 3 §§ föreskrivna tidsbestämmelser iakttagas.

Med det nu antydda innehållet torde de för nu avsedda fall förordade
föreskrifterna kunna i mån av behov göras tillämpliga jämväl i fråga om
bekantgörande av sammanträde, till vilket laga skiftes vidare handläggning
uppskjutits. Stadgande härom har upptagits i It §.

I anslutning till vad lagrådet erinrat beträffande 6 § har denna paragraf
underkastats vissa jämkningar i den förordade riktningen.

Vad angår 11 § har jag icke ansett mig kunna biträda den av lagrådets
flesta ledamöter gjorda erinran, och torde jag beträffande skälen härtill kunna
inskränka mig till en hänvisning till vad jag anfört i fråga om 2 kap. 4
och 5 §§.

Med anledning av vad lagrådet anfört hava 1—3 §§ i 4 kap. erållit
ändrad uppställning och avfattning.

Vad lagrådet anfört därom, att underställning av förrättningsmäns utlåtande
i fråga om sökt laga skifte å skifteslag, som avses i 1 kap. 7 (8) eller 11
(12) §, bör vara obligatorisk allenast om i utlåtandet tillstånd till skiftet lämnats,
kan jag biträda, och har 4 § undergått omarbetning i överensstämmelse
härmed. Däremot anser jag mig icke böra biträda lagrådets hemställan
om uteslutande av visst i paragrafen föreskrivet undantag från obligatorisk
underställning vid tillämpning av 1 kap. 4 (5) §, nämligen då utlåtande
innefattar bestämmelse om sammanförande till ett skifteslag av ägolotter,
vilka vid samma lantmäteriförrättning utlagts inom ett och samma skiftes Bihang

till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 31 höft. (Nr 38). 30

6 §.
n §-

4 kap.

4 §■

466

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 38.

lag; dock har föreskriften, vilken, på sätt lagrådet anmärkt, torde brista
i tydlighet, i redaktionellt hänseende undergått omarbetning. Rent teoretiskt
sett lärer väl den av lagrådet påpekade möjligheten till kringgående med
stöd av nämnda föreskrift av bestämmelserna om särskilda villkor för omskifte
icke kunna bestridas. I praktiken torde emellertid faran för ett dylikt kringgående
med all säkerhet komma att bliva obetydlig. Där någon delägare
anser sig hava intresse av att frågan om det gamla skifteslagets återuppstående
och omdelning genom de särskilda delarnas sammanförande till
gemensamt skifte underkastas ägodelningsrättens prövning, är det ju honom
obetaget att framställa yrkande om utlåtandets underställning. Vidare kan
det förmodas, att förrättningsmännen själva komma att i mera svårbedömda
fall förordna om underställning av det utlåtande, de meddelat. Av nu anförda
skäl har jag funnit förevarande stadgande kunna i sak bibehållas.

Fjärde stycket av paragrafen har i förtydligande syfte underkastats jämkning
på sätt lagrådet förordat.

o kap. Med anledning av från lagrådets sida framställda erinringar hava i 5 kap.

2—4 gg erhållit ändrad uppställning och avfattning samt ändringar vidtagits
beträffande 6 och 7 §§.

tf kap. I sitt yttrande över det förut omförmälda preliminära utkastet till jorddelningslag
förklarade lantmäteristyrelsen av anförda orsaker sig anse, att övervägande
skäl talade för uteslutande av andra stycket i 1 § i 6 kap. av utkastet.
Stycket bibehölls emellertid i det till lagrådet remitterade förslaget.
En av lagrådets ledamöter har nu hemställt, att stycket måtte utgå.

Jag förbiser icke, att kostnadsskäl kunna tala för bibehållande av det i
stycket upptagna stadgandet. Därest detta emellertid, emot vad med detsamma
avsetts, skulle komma till användning i något större antal fall, vilket,
på sätt också framhållits, ingalunda kan anses uteslutet, lärer sådant svårligen
kunna undgå att utöva ett ogynnsamt inflytande på tillförlitligheten av
det kartmaterial, som vid skiftena kommer till stånd. Att skifteskartor, vilka
från början på grund av ofullständiga markundersökningar brista i noggrannhet
och tillförlitlighet, medföra en betänklig fara för rättssäkerheten, synes
icke behöva närmare utvecklas. Vad kostnadsfrågan angår torde man, såvitt
utgifterna för delägarna beträffar, i detta sammanhang böra ihågkomma, att
särskilt de svagast ställda delägarna i ej ringa grad få sina kostnader minskade
genom till dem utgående understöd av statsmedel.

Jag har följaktligen i överensstämmelse med den av lantmäteristyrelsen
samt förenämnda ledamot av lagrådet uttalade mening ansett ifrågavarande
stadgande böra utgå.

7 kap. Med anledning av vad från lagrådets sida vid 7 kap. erinrats beträffande
2 § tredje stycket, sådant detsamma lyder i det remitterade förslaget, samt

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 38. 467

6 §, hava ändringar i dessa delar av förslaget vidtagits i av lagrådet antydd
riktning.

Jämväl har 1 § i samma kapitel i enlighet med av vad lagrådets samtliga
ledamöter förordats underkastats omarbetning i förtydligande syfte. Med det
innehåll, 3 kap. 1 § i det omarbetade förslaget erhållit, synes mig en motsvarande
tillämpning vid rågångsförrättning medföra trygghet härutinnan, att
förrättningen varder på tillfyllestgörande sätt bekantgjord. Jag har därför
icke funnit tillräckliga skäl föreligga för vidtagande av den sakliga ändring
i nu förevarande paragraf, som av två av lagrådets ledamöter ifrågasatts.

Vad angår stadgandet i 7 kap. 2 § fjärde stycket, sådant detta lyder i det
till lagrådet remitterade förslaget, har en ledamot av lagrådet ansett detsamma
böra utgå. En lika lydande föreskrift fanns på samma ställe i det preliminära
utkast till jorddelningslag, över vilket utlåtande avgavs av lantmäteristyrelsen.

Styrelsen förordade nämnda föreskrifts borttagande. Även jag anser förevarande
stadgande böra utgå, och torde jag beträffande skälen härtill allenast behöva
hänvisa till vad jag anfört beträffande uteslutandet av föreskriften i 6 kap.
t § andra stycket i det remitterade förslaget, med vilken föreskrift nu förevarande
stadgande uppenbarligen står i synnerligen nära samband, ävensom
till vad lantmäteristyrelsen haft att andraga i frågan.

I detta sammanhang vill jag meddela, att jag med hänsyn till vad lagrådet
i ämnet anfört funnit mig icke böra i detta sammanhang upptaga den av lantmäteristyrelsen
vid flera tillfällen och senast i underdånig framställning den
8 juni 1925 berörda frågan om verkställande i vissa fall av åtgärder för
samtidig bestämning av ett flertal ägogränser inom skifteslag. Att möjlighet
beredes till samtidigt definitivt fastställande av de särskilda ägogränsernas
inbördes läge inom skifteslag synes emellertid i hög grad önskvärt ur rättssäkerhetens
synpunkt, och frågan lärer därför böra upptagas till vidare
övervägande.

I 1, 2 och 4 §§ av 8 kap. ävensom i 1 och 2 §§ av 9 kap. hava vidtagits 8 och 9 kap.
de jämkningar, om vilka lagrådet hemställt. I

I anslutning till vad lagrådet erinrat vid 10 kap. hava ändringar vidtagits 10 kap.
i 4, 5, 6 och 9 §§, sådana dessa lyda i det remitterade förslaget. På sätt
lagrådet förordat hava de tre första paragraferna i kapitlet i det omarbetade
förslaget uppdelats på fyra, i anledning varav paragraferingen i sistnämnda
kapitel förändrats. Jag återkommer i det följande till dessa paragrafer.

Lagrådet har framställt invändning däremot att, på sätt lantmäteristyrelsen l och 2 §§.
förordat, bildande av servitut vid skifte enligt det remitterade förslaget i
princip tillerkänts företräde framför undantag av mark för gemensamt ändamål.
Erfarenheten har emellertid visat, att metoden att, så långt det överhuvud
är tillåtet, för tillgodoseende av det ena eller andra behovet undantaga
mark av oskifto icke varit lämplig. Mark har undantagits i onödigt stor om -

468

Kling!,. Maj:ts Proposition Nr 38.

fattning, läget av undantagen mark har ej sällan visat sig illa valt för det avsedda
ändamålet, i följd varav marken ej kommit till åsyftad användning o. s. v.
På grund av nämnda och likartade förhållanden torde under senare tid den
uppfattningen allt mera hava gjort sig gällande, att det för tillgodoseende av
de behov, om vilka i förevarande sammanhang är fråga, i allmänhet är förmånligare
att, där så ske kan, anlita servitutsformen än att undantaga mark
av oskifto. Enligt det remitterade förslaget skall undantag av mark för gemensamt
ändamål ske i den mån det behov, varom fråga är, ej lämpligen
kan tillgodoses genom bildande av servitut. Avgörandet tillkommer i första
hand delägarna, om de äro ense. Enligt min mening har man knappast an
ledning antaga, att förrättningsmännen, där delägarna efter noggrant övervägande
av frågan enhälligt besluta undantag av mark för visst ändamål,
skola annat än i ganska sällsynta undantagsfall finna anledning att förklara
delägarnes beslut olagligt och i stället föreskriva bildande av servitut. I regel
torde väl, där ej särskilda skäl tala i annan riktning, delägarnas enhälliga
beslut om undantag av mark komma att betraktas såsom ett bevis för servitutsformens
olämplighet i det förevarande fallet. Med hänsyn till nyss nämnda
erfarenheter om de i många fall mindre lyckliga resultaten av undantag
av mark finner jag det emellertid riktigast, att lagstiftningen anmanar
delägarna att under i övrigt lika förhållanden hellre bilda servitut än avsätta
mark för gemensamt ändamål, och jag har därför icke ansett mig böra i anledning
av lagrådets förevarande anmärkning vidtaga ändring i det remitterade
förslaget. Vad angår av lagrådet framställd erinran beträffande möjligheten
av framtida utbrytning av vissa vid skifte tillkomna servitut och följden härav
för den tjänande fastigheten vill jag, under medgivande av det i viss mån befogade
i erinringen, allenast anmärka, att utbrytning av i nyssnämnda ordning
tillkommet servitut väl tämligen sällan torde komma i fråga. Möjlighet till
såväl bildande som utbrytning av sådant servitut, som nu avses, föreligger
redan enligt gällande skiftesrätt ; några olägenheter i den av lagrådet angivna
riktningen hava emellertid veterligen icke uppkommit.

Vad lagrådet i övrigt erinrat beträffande 1 och 2 §§ ävensom vad lagrådet
anmärkt i fråga om 3 § i nu behandlade kapitel av det remitterade förslaget
har föranlett ändringar i av lagrådet förordad riktning. Att de nämnda paragraferna
i det omarbetade förslaget uppdelats på fyra paragrafer, har jag
redan omnämnt.

9 (8) §. Vad angår 8 § i det remitterade, 9 § i det omarbetade förslaget, betingas
dess innehåll i viss mån av den ståndpunkt, förslaget intager i fråga om det
inbördes företrädet mellan bildande av servitut och undantag av mark för
gemensamt ändamål. I övrigt har paragrafen i anledning av vad lagrådet
hemställt underkastats vissa jämkningar, varvid jag, för förebyggande av missförstånd,
återupptagit äldre förslags villkor för inrättande av servitut, att
detsamma ej skall lända till avsevärt men för den fastighet, varå servitutet
lägges.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 38.

469

Lantmäteristyrelsen har, på grund av den 30 maj 1924 utav Kungl. Maj:t 11 kap.
lämnat uppdrag, med biträde av tillkallade sakkunniga verkställt utredning
rörande beräknande vid skiftesförrättningar av ersättningar mellan delägare för
odling, hävd och minskad avkastning jämte därmed sammanhängande frågor.

Med underdånig skrivelse den 30 januari 1925 har styrelsen till Kungl. Maj:t
överlämnat redogörelse för den sålunda verkställda utredningen ävensom förslag
till föreskrifter i de till behandling upptagna ämnena. Då frågorna om
grunderna för å ena sidan beräknande av nämnda ersättningar och å andra
sidan ägornas uppskattning stå i ett nära inbördes sammanhang, innefattar
styrelsens förslag jämväl förslag till bestämmelser om ägograderingen. De av
styrelsen sålunda utarbetade förslagen till ändrade bestämmelser i It och
14 kap. skilja sig i viktiga delar från motsvarande föreskrifter i det till lagrådet
remitterade förslaget till jorddelningslag.»

Departementschefen erinrar härefter om innehållet av sistnämnda föreskrifter
samt redogör för lantmäteristyrelsens omförmälda framställning, vilken
jämte därtill hörande handlingar såsom bilaga finnes fogad vid detta protokoll,
ävensom för lagrådets däröver avgina yttrande, varpå departementschefen
fortsätter:

»Lagrådet har i princip anslutit sig till lantmäteristyrelsens uppfattning i
de förevarande frågorna. Även jag anser de av styrelsen framställda förslagen
böra läggas till huvudsaklig grund för lagstiftning i dessa ämnen.

Vad angår 11 kap. har lagrådet i fråga om den av styrelsen för vissa
paragrafer föreslagna lagtexten framställt smärre erinringar, vilka synas grundade.
Jämväl beträffande andra delar av kapitlet, vilka icke beröras av styrelsens
ändringsförslag, har lagrådet uttalat anmärkningar, vilka torde böra
beaktas. I anslutning till vad sålunda anförts hava 1—4 samt 7 och 8 §§ i
förevarande kapitel undergått erforderlig omarbetning.

Med anledning av de utav lagrådet eller dess flesta ledamöter framställda 12 och 13 k*p.
erinringar hava jämkningar vidtagits beträffande 12 kap. 1 § samt 13 kap.

2, 9, 14 och 20 §§ i det remitterade förslaget.

Då jag anser det kunna befaras, att med den av lagrådet föreslagna formulering
av 13 kap. 17 § tredje stycket det skydd, som man velat bereda mindre
jordägare, vilka med sitt jordbruk förena annan verksamhet, icke skulle bliva
tillräckligt effektivt, har jag trott det vara riktigast att bibehålla detta lagrum
vid oförändrad lydelse. I

I överensstämmelse med av lagrådet eller dess flesta ledamöter gjorda erm- 14 kap.

ringar hava 1 och 9 §§ i 14 kap. av det remitterade förslaget underkastats
vissa jämkningar. Vidare hava på lagrådets hemställan 14 § tredje stycket
samt 15 och 16 §§ i detta kapitel, sådana de lyda enligt det remitterade
förslaget, fått utgå ur det omarbetade förslaget.

470

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 38.

6 §■ Såsom jag redan nämnt, har lagrådet i princip anslutit sig till det av lantmäteristyrelsen
framlagda förslag till föreskrifter rörande ersättningar mellan
delägare vid skifte för odling, hävd och minskad avkastning m. m. Jag har
även själv tillkännagivit min anslutning i huvudsak till styrelsens förslag i
ämnet. Mot de av styrelsen sålunda föreslagna föreskrifter, avsedda att inflyta
under 6 § i 14 kap., hava emellertid av lagrådet framställts vissa detaljanmärkningar,
vilka synas mig vara av beskaffenhet att böra beaktas. I
överensstämmelse med vad nu anförts har ifrågavarande paragraf i det
omarbetade förslaget avfattats.

15 kap. 15 kap. har av lagrådet lämnals utan anmärkning.

16 kap. I anslutning till av lagrådet framställda erinringar hava 5 och 6 §§ i 16

kap. undergått omarbetning i av lagrådet förordad riktning.

4 §. Vad angår föreskriften i samma kapitel, 4 § första stycket, sådant detsamma
lyder enligt det remitterade förslaget, har lagrådet föreslagit nedsättning av den
tid, under vilken lantmätaren skulle vara skyldig att i samband med skiftes
avslutande hålla delägarna skifteskartan till hända, till högst tre dagar. Det kan
emellertid svårligen förnekas, att i skifteslag med stort antal delägare en sålunda
begränsad tid kan komma att visa sig väl knapp. Å andra sidan synes
mig en generellt till sex dagar bestämd maximitid vara onödigt högt tilltagen.
En framkomlig utväg att dels vinna det åsyftade målet, beredande för delägarna
av erforderlig tillgång till skifteskartan, dels ock i möjligaste mån
minska de för lantmätaren av en föreskrift i sådant syfte härflytande olägenheterna,
synes mig kunna vinnas på följande sätt. Lantmätaren skall vara
skyldig att å avslutningssammanträdet medföra skifteskartan och hålla densamma
tillgänglig för delägarna. Äro dessa till antalet högst tre, torde de
kunna åtnöjas härmed. Äro de till antalet flera, men överskrider deras antal
icke tio, böra de vara berättigade att fordra kartans tillhandahållande under
ytterligare högst två dagar. I skifteslag med flera än tio delägare synes lantmätarens
skyldighet att tillhandahålla delägarna skifteskartan böra avse högst
fem dagar utöver dagen för avslutningssammanträdet. I enlighet med vad nu
anförts har 4 § första stycket i detta kapitel av det omarbetade förslaget
avfattats.

17 (18) kap. I enlighet med vad lagrådet hemställt har 18 kap. i det remitterade förslaget
— om fördelning av skifteskostnader — i det omarbetade förslaget
insatts såsom 17 kap., varigenom, på sätt lagrådet framhållit, skifteskostnadernas
fördelning tydligen — i motsats mot vad enligt det remitterade förslaget
var avsett — bliver att hänföra till sådana skiftesfrågor, som enligt
nästföljande kapitel skola avgöras av förrättningsmiinnen efter rådplägning
med delägarna.

Kung!,. Maj:ts Proposition Nr 38.

471

I anslutning till vad lagrådet hemställt har tredje punkten av första stycket 18 (17) kap.
i 3 § i 17 kap. av det remitterade förslaget fått utgå och saknar således
motsvarighet i 18 kap. av det omarbetade förslaget. Härjämte har andra
stycket av nämnda paragraf, vilken i det omarbetade förslaget motsvaras av
18 kap. 3 §, i sistnämnda förslag erhållit förändrad avfattning i enlighet med
vad av lagrådet förordats.

I 19 kap. har vid förslagets omarbetande 7 § i det remitterade förslaget 19 kap.
nedflyttats efter 8 och 9 §§ i samma förslag och härav föranledd omnumrering
av dessa paragrafer ägt rum. Med anledning av erinringar, som gjorts
av eller inom lagrådet, har 3 § första stycket omredigerats samt ändringar
vidtagits i 5, 6, 9, 12, 13, 16, 20, 22 och 27 §§ i det remitterade förslaget.

På de skäl, som anförts av lagrådet och av lantmäteristyrelsen i dess 1 §■
senaste utlåtande, har jag ansett avstyckning böra få äga rum oberoende av
huruvida avtal om överlåtelse av den ägovidd, som är avsedd att avstyckas,
föreligger eller icke, och har jag därför låtit omarbeta första stycket av 1 §
i nu angiven riktning.

Andra stycket första punkten i 1 § har i det omarbetade förslaget ändrats i
huvudsaklig anslutning till vad av lagrådet förordats. Här har jag dock funnit
en jämkning vara av nöden. Enligt lagrådets förslag skulle sådan plan, som
avses i den förevarande punkten, erfordras vid avstyckning i ett sammanhang av
ett flertal smärre lägenheter för bostadsändamål eller för beredande av plats
för industriella anläggningar eller i annat liknande syfte. Emellertid lärer
kunna inträffa att, ehuru endast är fråga om en eller annan avstyckning,
förhållandena å orten äro sådana, att avstyckning icke bör ske, med mindre
sådan plan, som här avses, föreligger. Jag åsyftar härvid de fall, där redan
tidigare å orten skett en del upplåtelser, som göra ett tätare bebyggande sannolikt,
eller där förhållandena å orten eljest äro sådana, att man har anledning
förmoda en gryende samhällsbildning. Såsom i olika sammanhang framhållits,
måste det anses synnerligen angeläget att, där man har att räkna med en begynnande
samhällsbildning, en ordnande hand lägges på bebyggelsen på så tidigt
stadium som möjligt. Eljest kunna förhållandena i orten lätteligen utveckla sig
därhän, att det möter stora svårigheter eller rent av blir omöjligt att ordna
samhällsbildningen efter rationella grunder. Då jag anser, att uppställande av
fordran på förefmtligheten av en plan för fastighetsbildningen jämväl i de av
mig nyss berörda fallen skulle innebära vissa garantier mot ett olämpligt bebyggande,
har jag i en andra punkt uti det ifrågavarande stycket inryckt
bestämmelse härom. Det i det remitterade förslaget upptagna villkoret, att den
plan, som skall företes, skall vara upprättad av lantmätare, har jag emellertid
icke funnit skäl att bibehålla. De synpunkter, vilka såsom jag nyss nämnt,
böra beaktas i fråga om planläggning för blivande tätare bebyggande, torde
i många fall böra tillgodoses genom anlitande av personer med speciell
fackkunskap. Lämpligast synes vara, att prövningen av plan, varom nu är

472 Kung!,. Maj:ts Proposition År 38.

fråga, icke bindes av bestämmelse om att planen skall vara upprättad av viss
befattningshavare.

I enlighet med lagrådets hemställan har såsom ett tredje stycke i paragrafen
införts det stadgande, som återfinnes i 12 § sista stycket i det remitterade
förslaget.

Till vad lagrådets flesta ledamöter anfört beträffande 3 § tredje stycket
kan jag i väsentliga delar ansluta mig. Vad däremot angår den avfattning,
som bör givas åt samma stadgande, hyser jag en i viss mån avvikande
mening. Såvitt jag kan finna är det icke tillfyllest att föreskriva, att avstyckning
från jordbruksfastighet icke må ske på sådant sätt, att därigenom
jordbruksnäringen i orten kunde antagas lida skada. Enligt min mening
skulle vad man vill stadga komma bättre till uttryck, om föreskriften gåves
den innebörd, att avstyckning från jordbruksfastighet får ske allenast under
förutsättning att den fastighetsindelning, som genom avstyckningen kommer
till stånd, är till gagn för jordbruksnäringen i orten. Jag vill något närmare
angiva, vad jag anser skulle vinnas genom denna formulering. Genom användandet
av ordet fastighetsindelning skulle vara utsagt, att man i det speciella
fallet har att taga hänsyn såväl till stamfastigheten som till den avstyckade
eller, där avstyckning sker för sammanläggning, den sammanlagda
fastigheten. Exempelvis torde det kunna anses vara till gagn för jordbruksnäringen
att för sammanläggning från en fastighet avstycka all till fastigheten
hörande inägojord, där denna är av så ringa omfattning, att självständigt
jordbruk därå ej kan bedrivas, men genom densammas sammanläggning
med annan fastighet skulle bildas ett bärkraftigare jordbruk. Så
lärer särskilt bliva fallet, om å denna senare fastighet finnes nödig husbehovsskog
men otillräcklig inägojord. Vidare bör, där jordbruksfastighet är i
behov av förstärkning i inägojord, avstyckning av sådan jord för sammanläggning
få ske från annan fastighet, där så kan äga rum utan men för jordbruket
å sistnämnda fastighet. Det bör också vara tillåtet att genom avstyckning
uppdela en större jordbruksfastighet för att därav bilda två eller flera
dugliga jordbruk. Däremot bör avstyckning icke få äga rum, om därigenom
ett dugligt jordbruk skulle försämras eller förstöras. Givet är att det måste
anses vara till gagn för jordbruksnäringen i orten, när genom avstyckningen
skulle beredas ökade utkomstmöjligheter för ortens jordbrukande befolkning.
Med hänsyn till vikten av denna princip har densamma givits särskilt uttryck
i lagtexten.

I enlighet med det nu anförda har paragrafens tredje stycke omformulerats.

Paragrafens sista stycke har jämkats på sätt lagrådet hemställt. Av detta
stycke framgår, att föreskrifterna i paragrafens tredje stycke — likasom ock
bestämmelserna i dess fjärde stycke — icke skola äga tillämplighet, där avstyckning
sker för tillgodoseende av behov av mindre lägenheter för bostadsändamål
eller för beredande av plats för industriell anläggning eller därmed
jämförligt ändamål.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 38.

473

Då den föreskrift, som finnes i 23 §, lärer få tillämpning även i andra fall än
där fråga är om fastigheter, som innehavas under stadgad åborätt eller såsom
fideikommiss, exempelvis beträffande fastigheter, tillhörande vissa stiftelser,
har jag ansett vad lagrådet erinrat vid paragrafen icke böra föranleda ändring
i det remitterade förslaget.

Vad lagrådet erinrat beträffande 3 och 5 samt 4, 6 och 9 §§ i 20 kap.
har iakttagits i det omarbetade förslaget.

I anledning av att bestämmelserna i 14 kap. 15 § av det till lagrådet remitterade
förslaget på lagrådets hemställan uteslutits, har jämväl utelämnats
andra stycket utav 7 § i 20 kapitlet.

Med anledning av erinringar, som framställts av lagrådet, hava bestämmelserna
i 21 kap. 15, 17 och 18 §§ sammanförts till en paragraf, 15 §. Härvid
tiar omredigering av särskilda punkter och viss omgruppering av desamma ägt
rum, varjämte de i punkt 8 i 15 § av det remitterade förslaget förekommande
orden »eljest enligt lag eller författning skall av ägodelningsrätt upptagas''
uteslutits och i punkt 8 i det omarbetade förslaget upptagits det av lagrådet
förordade tillägget i fråga om vissa mål rörande beloppet av kostnader för jorddelningsförrättning.
Rubriken till avdelningen C har erhållit den av lagrådet
föreslagna lydelsen. I denna avdelning hava i enlighet med vad lagrådet
hemställt införts dels en ny paragraf, 18 §, om klagan över beslut, varigenom
mot förrättningsman framställt jäv ogillats, dels ock två nya paragrafer, 24
och 25 §§, innefattande att vissa mål skola anhängiggöras genom stämning
och att bestämmelserna om hur fastställelse av jorddelningsförrättning och
rättelse i fastställt skifte påkallas äro att söka längre fram i kapitlet. Såsom
en första paragraf under avdelningen E har, såsom lagrådet ansett lämpligt,
i en ny paragraf, 41 §, införts en fullständig uppräkning av samtliga de förrättningar,
som räknas till jorddelningsförrättningar enligt det föreliggande
lagförslaget, ävensom dit överflyttats föreskriften i 41 § av det remitterade förslaget
om skyldighet för lantmätaren att insända handlingarna till avslutad
jorddelningsförrättning till överlantmätaren. Beträffande sistnämnda föreskrift
hänvisas till vad lagrådet anfört i fråga om 20 — 24 §§ i det remitterade
förslaget. Med godkännande av de skäl, som lagrådet anfört för uteslutande
ur lagen av den föreskrift, som upptagits i 42 § i det remitterade förslaget,
har berörda föreskrift icke upptagits i det omarbetade förslaget. Med hänsyn
till vad inom lagrådet anförts beträffande 46 § i det remitterade förslaget,
och då köpare av en fastighet icke torde äga större intresse av att få kännedom
om servitut, som enligt bestämmelse vid laga skifte må beröra fastigheten,
har denna paragraf icke någon motsvarighet i det omarbetade förslaget.
Den omnumrering av kapitlets paragrafer, som blivit en följd av de
nu berörda ändringarna, har verkställts.

I förevarande kapitel hava i enlighet med lagrådets erinringar vidtagits
ändringar i 1, 2, 4 och 7, 6, 8, 12, 17 (19), 20 (21), 22 (23), 26 (25), 27

23 §.

20 kap.

21 kap.

474

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 38.

(26) och 28 (27), 29 (28), 30 (29), 32 (31), 34 (33), 36 (35), 39 (38), 42 (40),
48, 50 och 56 (55) §§.

3 §. Med anledning av vad en av lagrådets ledamöter anfört vid 5 § och vad

lantmäteristyrelsen yttrat vid 3 § i sitt utlåtande den 28 april 1924 har jag
i första stycket av sistnämnda paragraf låtit införa föreskrift därom att, om
ägodelningsnämndeman avgår under tjänstgöringstiden, kompletteringsvalet skall
avse endast den tid, som återstått för den avgångne att tjänstgöra. Det torde
i detta sammanhang böra erinras därom, att förhållandena i förevarande
avseende ej äro jämförliga med dem i fråga om val av nämndeman i andra
fall. Ägodelningsnämndemän skola nämligen utses till ett antal av ända till sex
för ett och samma valområde; vid successiv förnyelse skulle i följd härav val
ofta nog komma att äga rum med jämförelsevis korta mellantider, vilket synes
böra undvikas. Genom den av mig tänkta anordningen vinnes ock överensstämmelse
med vad för motsvarande fall gäller beträffande åtskilliga andra val.

På sätt lagrådet förordat har vid paragrafens omarbetande tredje punkten
i första stycket uteslutits.

13 §. I enlighet med vad lagrådet hemställt har 13 § ändrats. Beträffande ersättningen
till sakkunnigt biträde vill jag framhålla följande. Såsom framgår avvad
jag anfört vid 2 kap. 2 §, har jag icke kunnat ansluta mig till lagrådets
mening att ersättning till sakkunnigt biträde, som tillkallades vid laga skifte,
skulle förskjutas av förrättningssökanden. Vad jag såsom skäl härför anfört
hänför sig emellertid till förhållanden vid själva förrättningen. Annorlunda
ligger, såvitt jag kan finna, saken, då det blir fråga om att ålägga
klagande delägare att förskjuta ersättning till ett av ägodelningsrätten anlitat
sakkunnigt biträde. Såsom klagande intager nämligen delägare i förhållande
till övriga skiftesdelägarna en annan ställning än den, en delägare under
själva skiftet har till andra delägare. Den av mig vid 2 kap. 2 § intagna
ståndpunkten bör därför ej medföra, att vad lagrådet vid nu förevarande
paragraf anfört angående ersättning icke beaktas.

19 (20) §. Lagrådet har i fråga om 19 (20) § hemställt, att paragrafens första stycke
måtte ändras så till vida, att särskild talan icke bleve enligt detta stycke medgiven
i fråga, som omförmäles i 3 kap. 10 §. Väl kan det vara sant att de
fall, då det vore ur praktisk synpunkt påkallat att särskilt överklaga beslut,
varom nu är fråga, komma att bliva tämligen sällsynta. Men det skulle dock,
vill det synas mig, i de fall, där det kunde ifrågakomma, vara till olägenhet,
om särskild talan icke vore medgiven. Det kan nämligen icke anses tillfredsställande,
att ett skifte får pågå, som sedermera kanske befinnes icke hava
bort äga rum, utan bör avgörande i detta avseende kunna erhållas så snart
ske kan. De ifrågavarande frågorna äro också sådana, att de väl lämpa sig
att behandlas såsom preliminärfrågor. Jag har därför funnit mig icke böra
vidtaga ändring i det remitterade förslaget på ifrågavarande punkt.

Lagrådet har hemställt om sådan ändring i det remitterade förslaget, att
besvär över jorddelningsförrättning eller därunder meddelat beslut eller vid -

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 38.

475

tagen åtgärd skola ingivas icke till överlantmätaren utan till ägodelningsdomaren.
Till vad lagrådet yttrat till stöd för denna hemställan kan jag ansluta
mig. Av yttrandet framgår, att en anordning, innefattande besvärens
ingivande till överlantmätaren, skulle kunna medföra rättsförlust för delägare
och understundom innefatta onödig omgång. Jag har därför låtit vidtaga sådan
ändring i förslaget, att besvär, varom nu är fråga, skola ingivas till ägodelningsdomaren,
ävensom de övriga jämkningar i förslaget, som påkallas av ändringen.

Jag har förut i detta mitt anförande omförmält, att jag av skäl, för vilka
jag senare skulle redogöra, ansåge mig oförhindrad att, utan någon hemställan
inom lagrådet, i en särskild specialfråga föreslå viss jämkning i remitterade förslaget.
Jag åsyftade härvid spörsmålet om ägograderingen borde vara en
sådan fråga, som, i händelse av missnöje, under skiftet skulle dragas under
ägodelningsrättens prövning eller om klagorätt i detta avseende borde stå
öppen till efter skiftets avslutande. Jag vill nu närmare gå in på denna fråga.

Enligt gällande skiftesstadga är det delägare obetaget att efter skiftets avslutande
föra talan i fråga om ägograderingen. I den motion vid 1906 års
riksdag, som sedermera föranledde tillsättande av skifteslagstiftningskommittén,
angavs såsom en av orsakerna till den i motionen påtalade långsamheten i
skiftesförfarandet den delägare tillkommande rätten att först efter skiftets
fullbordande klandra graderingen samt uttalades, att lagstiftningen i motsats
härtill borde förlägga den definitiva prövningen av sådant klander till skiftets
förberedande stadium. Nämnda kommitté gjorde också i sitt förslag
(205 §) talan å ägograderingen till en preliminärfråga. Såsom motiv till förslaget
anförde kommittén (s. 207) huvudsakligen, att det torde vara obestridligt,
att stora olägenheter följde av medgivandet att överklaga graderingen i
sammanhang med talan mot det avslutade skiftet, att graderingen vore grundläggande
för skiftet, och att större rubbningar i denna kunde vålla att eu
mödosamt och med stor tidsutdräkt utarbetad skiftesplan bleve fullständigt
obrukbar, hur skickligt den än efter den givna graderingen varit utförd,
samt att, då graderingen i regel måste bliva i viss mån subjektiv, det synnerligen
ofta inträffade, att delägare efter skiftesläggningen ansåge sig hava blivit
lidande genom orättvis gradering. Bland de erinringar, som framställts häremot,
må omnämnas att i det utlåtande, som lantmäteristyrelsen den 11
augusti 1913 avgav över kommittéförslaget, styrelsen förklarade, att den utan
att underskatta betydelsen av de skäl, som framhållits för att få graderingen
hänförd till preliminärfråga, emellertid icke kunde underlåta att giva uttryck
åt sin tveksamhet i avseende å spörsmålet. Denna tveksamhet hade väl
i någon mån sin grund i graderingens intima samband med en del likvidfrågor,
vilka samtliga i förslaget icke behandlats såsom preliminärfrågor,
men den väsentliga orsaken till tveksamheten vore att söka däri, att styrelsen
befarade, att jordägarna snart skulle komma att giva sitt missnöje tillkänna,
därest förslaget i denna del bleve antaget. Det borde dock, tilläde

476

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 38.

styrelsen, Hven framhållas, att en del av de olägenheter, som vore förbundna
med nuvarande bestämmelser i ämnet, syntes stå att undanröja genom tilllämpning
av de föreslagna bestämmelserna att rättelse i skifte finge i viss
omfattning verkställas medelst ersättning i penningar till delägare, som bort
bekomma större ägobelopp.

I det utlåtande, som lantmäteristyrelsen avgav den 30 januari 1925 angående
beräknande vid skiftesförrättningar av ersättning mellan delägare för
odling, hävd och minskad avkastning m. m. och som av mig förut berörts,
har lantmäteristyrelsen ånyo uttalat sig i den nu förevarande frågan. Styrelsen
anförde härom:

Jämlikt bestämmelse i 21 kap. 20 § av förevarande förslag hade vad anginge
skifteslag, som avsåges i 1 kap. 2 § under 1, ägors gradering, därunder
inbegripet åsättandet av sådant jämförelsetal eller uppskattningsvärde, varom

1 11 kap. 2 § andra stycket sägs, hänförts till frågor, vilka skulle slutligen
avgöras under förrättningens gång. Möjlighet att efter förrättningens avslutande
vinna ändring förelåge alltså icke. Ehuru urskiljandet av inrösningsoch
avrösningsjorden här icke nämnts, torde man med hänsyn till sakens
natur böra utgå ifrån att avsikten vore, att denna åtgärd uti ifrågavarande
avseende skulle följa samma regel som graderingen. Vid de tre tidigare tillfällen
lantmäteristyrelsen yttrat sig rörande den nya skifteslagstiftningen
hade styrelsen framhållit såsom sin mening att jordägarna borde hava klagorätten
rörande graderingen öppen till dess förrättningen avslutats. Styrelsen
ansåge sig hava så mycket större anledning att på nytt upptaga denna
fråga, som man måste räkna med att för framtiden som hittills misstag
kunde begås i fråga om såväl urskiljandet av inrösnings- och avrösningsjorden
som graderingen, och att jordägarna ofta icke vore i tillfälle att bedöma
förhållandena förr än tidigast då skiftesläggningen förelåge. På grund
av vad sålunda anförts funne sig lantmäteristyrelsen böra hemställa, att ur
21 kap. 20 § måtte uteslutas orden ''ägors gradering, därunder inbegripet
åsättande av sådant jämförelsetal eller uppskattningsvärde, varom i 11 ka]).

2 § andra stycket sägs’.

Vid övervägande av det föreliggande spörsmålet har jag icke kunnat känna
mig övertygad om lämpligheten av att göra ägograderingen till en preliminärfråga.
Jag har icke kunnat undgå att finna, att en sådan anordning skulle
kunna för delägare medföra rättsförlust. Man torde ej hava tillräckligt beaktat,
att en delägares rätt är beroende icke blott av de gradtal, som åsatts hans
jordinnehav, utan jämväl av de gradtal, som åsatts den del av skifteslagets
jord, som han vid skiftesläggningen får sig tilldelad. Först då en delägare får
kännedom om vilka ägor han vid skiftet skulle bekomma, kan han bilda sig
en säkrare uppfattning om den verkställda graderingens riktighet. Men då
vore, om graderingen göres till preliminärfråga, möjlighet betagen honom
att beträffande densamma söka ändring. Jag anser därför försiktigheten bjuda
att på förevarande punkt gällande rätts ståndpunkt bibehålies, detta så mycket

Kungl. Maj:is Proposition Nr 88. 477

hellre som genom möjligheten till bestämmande av ersättning i penningar de
olägenheter, vilka föranlett väckandet av förslaget av ägograderingens upptagande
såsom preliminärfråga, till väsentlig del torde vara undanröjda. I
enlighet härmed har jag låtit ändra den nu ifrågavarande paragrafen.

Bland preliminärfrågorna har jag låtit upptaga ersättning till sakkunnigt
biträde vid jorddelningsförrättning, och hänvisar jag beträffande denna fråga
till vad jag anfört vid 2 kap. 2 §.

Genom lagen den 12 maj 1917 om tillägg till lagen den 27 juni 1896 om
hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring har byggnadsnämnd tilllagts
klagorätt i fråga om ägostyckning inom samhälle, där den för städerna
gällande ordning för bebyggande skall iakttagas, och enahanda rätt tillkommer
byggnadsnämnd enligt föreskrift i 21 § av nämnda lag den 27 juni 1896
beträffande avsöndring inom samhälle som nyss nämnts. Syftet med de nu
av mig berörda bestämmelserna har varit att erhålla en ytterligare garanti
mot att fastigheter tillskapades, vilka icke kunde anses till form, läge och
storlek stå i överensstämmelse med grunderna för ett ändamålsenligt bebyggande
av ett samhälle. Någon föreskrift, motsvarande de nu av mig omförmälda,
återfinnes icke i det till lagrådet remitterade förslaget till jorddelningslag,
och motsvarande bestämmelser i fastighetsbildningslagens 5 och 6 kap.
äro enligt samma förslag avsedda att upphöra att gälla. En ledamot av lagrådet
har emellertid vid förslaget till vissa ändringar i sistnämnda lag erinrat,
att enligt hans mening byggnadsnämnd icke borde berövas sin nu ifrågavarande
rätt. Då enligt min mening rätten för byggnadsnämnd till klagan i fall,
varom nu är fråga, måste befordra en riktig tillämpning av de bestämmelser
i lagförslaget, som avse att förhindra bildandet av fastigheter, vilka ur bebyggelsesynpunkt
skulle bliva olämpliga, anser också jag, att sådan rätt fortfarande
bör tillkomma byggnadsnämnd, och bör rätten enligt min mening avse
icke allenast avstyckningsförrättningar utan, likasom för närvarande är fallet
inom städerna och de andra samhällen, för vilka skall föras fastighetsregister
enligt de för stad meddelade bestämmelserna, jämväl andra jorddelningsförrättningar
inom ifrågavarande samhällen. Att emellertid klagorätt icke bör
tillkomma byggnadsnämnd i andra fall än där fastställelse å förrättning meddelats,
lärer väl få anses uppenbart.

I enlighet med det nu anförda hava bestämmelser upptagits i 52 § av det
förevarande kapitlet samt därav påkallade jämkningar i rubriken till underavdelningen
G samt i 29 (28), 44 (43), 50, 51 och 54 (53) §§ i kapitlet ävensom
omnumrering av kapitlets 52—56 §§ vidtagits.

Vid omarbetningen av det remitterade förslaget hava däri vidtagits åtskilliga
redaktionella jämkningar, för vilka närmare redogörelse icke torde erfordras.»

Departementschefen övergår härefter till övriga lagförslag och anför i fråga
om dessa:

r>2 §.

478

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 38.

»Förslaget till lag om vad iakttagas skall i avseende å infö
rande av lagen om delning av jord å landet.

Detta förslag har i enlighet med lagrådets hemställan erhållit en något förändrad
uppställning, och har därav påkallad omnumrering av paragraferna verkställts.
Vid denna omarbetning hava på sätt lagrådet förordat inledningsorden
i 1 § av remitterade förslaget eller att den nya lagen skulle äga tillämpning
för rikets landsbygd ävensom andra och tredje punkterna i samma paragraf
samt den föreskrift, som givits i 5 § av det remitterade förslaget, uteslutits
och åt den nya 5 § samt åt 3 (4) och 10 (9) §§ givits det innehåll, som av
lagrådet föreslagits.

I enlighet med vad lantmäteristyrelsen hemställt i sitt utlåtande den 28
april 1924 har i 1 § av det remitterade förslaget meddelats den föreskrift
att den nya lagen, där så ske kunde, skulle tillämpas jämväl å frågor, som
efter lagens ikraftträdande förekomme vid handläggning av förut påbörjade
förrättningar. Denna förslagets ståndpunkt har gillats av en utav lagrådets
ledamöter under det att tre av lagrådets ledamöter hemställt om sådan ändring
av förslaget i denna del, att äldre lag fortfarande skulle tillämpas å
nyssnämnda förrättningar. Av skäl, som angivas i lantmäteristyrelsens nyss av
mig omförmälda utlåtande, finner jag den ståndpunkt, som i denna del intagits
i det remitterade förslaget, böra vidhållas, och erinrar jag härvid därom,
att det remitterade förslaget härutinnan överensstämmer med innehållet
i såväl 1911 som 1918 och 1920 års förslag. Uti 2 § första stycket har därför
med oförändrat innehåll upptagits den nu ifrågavarande bestämmelsen i det
remitterade förslaget. I andra stycket av samma paragraf hava upptagits av
lagrådet förordade bestämmelser. I förslaget hava några redaktionella jämkningar
vidtagits.

Förslaget till lag om ändring i vissa delar av lagen den 12
maj 1917 om fastighetsbildning i stad. I

I 1 § av promulgationslagen till jorddelningslagen hava, i enlighet med vad
lagrådet förordat, andra och tredje punkterna fått utgå, och hava i stället,
på sätt lagrådet hemställt, processuella regler för behandling av mål rörande
avstyckning i stad samt rörande laga skifte och vissa andra jorddelningsförrättningar
i stad upptagit i en ny 15 § i 5 kap. och en ny 12 § i 6 kap.
fastighetsbildningslagen. I 5 kap. sistnämnda lag hava med anledning av erinringar
av lagrådet 3 och 14 §§ erhållit ändrad avfattning och 4 § icke
upptagits i det omarbetade förslaget, varjämte i enlighet med lagrådets hemställan
ändrad lydelse föreslagits åt 5 § i samma kapitel. Den nya 21 § återgiver
22 § i det remitterade förslaget, den nya 22 § återgiver 23 § i gällande

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 38.

479

lag och den nya 24 § återgiver 21 § i det remitterade förslaget. I 5 kap.
23 § och 6 kap. 13 § hava upptagits bestämmelser om klagorätt för byggnadsnämnden.
Beträffande dessa bestämmelser hänvisar jag till vad jag yttrat
vid 21 kap. 52 § i förslaget till lag om delning av jord å landet. I 6 kap.
fastighetsbildningslagen har i 5 § vidtagits den ändring, som av lagrådet
förordats, och 6 § har såsom lagrådet hemställt fått utgå. Vad övergångsbestämmelserna
angår har här, i överensstämmelse med vad som ägt rum i
jorddelningslagen, föreskrivits, att den nya lagen skall beträffande förrättningar,
som påbörjats innan lagen trätt i kraft, där så ske kan, tillämpas å frågor,
som vid sådan förrättning förekomma till behandling efter lagens ikraftträdande.
I övrigt hava åt övergångsbestämmelserna givits det innehåll, varom
lagrådet hemställt.

Ett par redaktionella jämkningar i lagförslaget hava vid omarbetningen
vidtagits.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 6 § i förordningen
den 16 juni 1875 angående lagfart å fång till fast egendom.

I övergångsstadgandet har införts det av lagrådet förordade tillägget. Därämte
hava ett par mindre redaktionella jämkninga r i förslaget vidtagits.

Förslaget till lag om ändring i vissa delar av förordningen
den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom.

Såsom jag anfört vid 14 kap. i förslaget till lag om delning av jord å
landet, har 15 § i samma kapitel uteslutits i det omarbetade förslaget. I följd
härav förfalla, såsom ock lagrådet framhållit, ändringsförslagen beträffande
24 och 36 §§ i förevarande förslag. Förslaget avser härefter allenast ändring
i 5 mom. av 37 § inteckningsförordningen. Det omarbetade förslaget upptager
därför endast detta moment, och har rubriken till förslaget i överensstämmelse
därmed jämkats.

I sammanhang med utarbetandet av detta förslag har i anledning av lagrådets
erinran vid paragrafen uppsatts ett av ändringen i 37 § inteckningsförordningen
påkallat förslag till lag om ändrad lydelse av 121 § utsättning slagen.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 6 § i lagen den 18
oktober 1907 angående ryttare-, soldats- och båtsmanstorps
befriande i vissa fall från ansvar för inteckning i stamfastigheten.

Detta förslag, som av lagrådet lämnats utan anmärkning, återgiver med en
redaktionell jämkning det remitterade förslaget.

480

Kungl. Maj:ts Proposition AV 38.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 5 § i lagen den lO
juli 1899 om ersättning av allmänna medel i vissa fall för
skada, som orsakats av ämbets- eller tjänsteman.

Efter vad jag anfört vid 14 kap. i förslaget till lag om delning av jord å
landet har 16 § i samma kapitel icke upptagits i det omarbetade förslaget. I
följd härav har förevarande lagförslag förfallit.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 7 § i lagen den 30
september 1904 om samäganderätt.

Detta förslag har av lagrådet lämnats utan anmärkning.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 16 och 34 §§ i lagen
den 5 juli 1907 om enskilda vägar på landet.

I anledning av den av mig vidtagna ändringen i 10 kap. 9 § i förslaget
till lag om delning av jord å landet, sådan paragrafen lydde i det remitterade
förslaget, har ändringsförslaget beträffande 84 § i förevarande förslag förfallit.
Detta upptager alltså numera endast 16 §. Härav betingad jämkning
i förslagets rubrik har verkställts.

Jag erinrar därom, att Kungl. Maj:t den 31 december 1925 beslutat att
till riksdagen avlåta proposition (nr 28) med förslag till ny lag om enskilda
vägar.

Förslaget till lag om säkerhet för utbekommande av vissa
ersättningar i anledning av laga skifte.

Detta förslag har omarbetats i enlighet med lagrådets hemställan, varjämte
ett par redaktionella jämkningar vidtagits i förslaget.

Förslaget till lag om sammanläggning i vissa fall av fastigheter
å landet.

I förslagets rubrik hava i enlighet med lagrådets hemställan orden »i vissa
fall» uteslutits. I likhet med lagrådet finner jag, att förslaget skulle vinna i
reda och överskådlighet, därest 7 § i det remitterade förslaget nedflyttades
efter 10 § i samma förslag och andra stycket i sistnämnda paragraf infogades
i 11 §. Sådan ändring har därför vidtagits och därav påkallad omnumrering
av 7—10 §§ verkställts. Lagrådets erinringar beträffande 1, 4, 5, 8

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 88.

481

(9), 9 (10), 11, 14, 15 och 21 §§ hava iakttagits i det omarbetade förslaget.
En del redaktionella jämkningar hava vid omarbetningen vidtagits.

I 2 § har i ett andra stycke införts föreskrift om i vilka fall fastighet, som
utgör andel för viss fastighet i samfälld mark, må ingå i sammanläggning.
Angående detta stycke hänvisar jag till vad beträffande denna fråga inom
lagrådet anförts av justitieråden Svedelius och Högstedt.

Enligt 9 (10) § får, där fastighet, som ifrågasättes skola ingå i sammanläggning,
är sådan att lagen angående uppsikt å vissa jordbruk i Norrland,
Dalarne och Värmland därå äger tillämpning, sammanläggning ej ske, i händelse
anledning prövas vara för handen antaga, att sammanläggningen medför
minskning i de självständiga jordbrukens antal; och föreskrives i 11 §
att ägodelningsdomaren, innan sammanläggningsärende, varom nyss sagts,
prövas, däri kan höra jordbrukskommissionen. I promemorian gives uttryck
åt den uppfattningen att talerätt emot ägodelningsdomarens eller ägodelningsrättens
beslut i sådant ärende icke torde kunna förmenas nämnda kommission.
Lagrådet har emellertid i sitt utlåtande uttalat, att, om det skulle anses
erforderligt att medgiva jordbrukskommissionen dylik fullföljdsrätt, det torde
vara av nöden, att uttryckligt stadgande därom infördes i lagtexten. Då i den
ifrågasatta talerätten för jordbrukskommissionen torde ligga en ytterligare
garanti mot att sammanläggningar, som icke stå väl samman med föreskrifterna
i förutnämnda lag, komma till stånd, anser jag sådan talerätt böra
tilläggas jordbrukskommissionen. Den bör dock uppenbarligen avse endast
beslut, varigenom sammanläggning beviljats. För att jordbrukskommissionen
skall bliva bättre i tillfälle att utöva talerätten, lärer det böra stadgas förpliktelse
för ägodelningsdomaren att underrätta kommissionen om sådana
sammanläggningsbeslut, varom nu är fråga. I ett andra stycke av 21 § hava
införts bestämmelser av nu angiven innebörd.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 11 kap. 2 § jordabalken.

I detta förslag, som av lagrådet lämnats utan anmärkning, har vidtagits en
redaktionell jämkning för att bringa förslagets avfattning i överensstämmelse
med lydelsen av 19 kap. 1 § i lagen om delning av jord å landet.

Förslaget till lag om insändande till hovrätt av ägodelningsrätts
protokoll så ock av protokoll i mål eller ärende, som
handlagts av ägodelnirgsdomare eller annan ordlörande i
ägodelnmgsrätt eller av överlantmätare.

Detta förslag har samma lydelse som det remitterade förslaget.

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 saml. 31 höft. (Nr 38). 31

482

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 88.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 2 § ll:o) i lagen den
26 maj 1909 om Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

Detta förslag har av lagrådet lämnats utan anmärkning.»

Föredragande departementschefen uppläser härefter i enlighet med förestående
anförande avfattade förslag till

1) lag om delning av jord å landet;

2) lag om vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen om delning
av jord å landet;

3) lag om ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning
i stad;

4) lag om ändrad lydelse av 6 § i förordningen den 16 juni 1875 angående
lagfart å fång till fast egendom;

5) lag om ändrad lydelse av 37 § 5 mom. i förordningen den 16 juni 1875
angående inteckning i fast egendom;

6) lag om ändrad lydelse av 121 § utsökningslagen;

7) lag om ändrad lydelse av 6 § i lagen den 18 oktober 1907 angående
ryttare-, soldat- och båtsmanstorps befriande i vissa fall från ansvar för inteckningar
i stamfastigheten;

8) lag om ändrad lydelse av 7 § i lagen den 30 september 1904 om samäganderätt; 9)

lag om ändrad lydelse av 16 § i lagen den 5 juli 1907 om enskilda
vägar på landet;

10) lag om säkerhet för utbekommande av vissa ersättningar i anledning
av laga skifte eller annan jorddelningsförrättning;

11) lag om sammanläggning av fastigheter å landet;

12) lag om ändrad lydelse av 11 kap. 2 § jordabalken;

13) lag om insändande till hovrätt av ägodelningsrätts protokoll så ock av
protokoll i mål eller ärende, som handlagts av ägodelningsdomare eller annan
ordförande i ägodelningsrätt eller av överlantmätare; samt

14) lag om ändrad lydelse av 2 § ll:o) i lagen den 26 maj 1909 om Kungl.
Maj:ts regeringsrätt,

och hemställer departementschefen, att förslagen måtte, jämlikt § 87 regeringsformen,
genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga vid
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Arvid Torold.

Genom nådigt brev den 30 maj 1924 har Eders Kung!. Maj:t uppdragit åt
lantmäteristyrelsen att verkställa utredning rörande beräknande vid skiftesförrättningar
av ersättningar mellan delägare för odling, hävd och minskad

Nr 165. Lantmäteristyrelsen med utredning angående
beräknande vid skiftesförrättningar av ersättning mellan
delägare för odling, hävd och minskad avkastning m. m.

484

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

avkastning jämte därmed sammanhängande frågor samt bemyndigat styrelsen
att tillkalla två distriktslantmätare att biträda vid utredningen.

På grund av detta uppdrag har styrelsen för ändamålet tillkallat distriktslantmätarna
i Järvsö distrikt R. V. Engdahl och i Värends norra distrikt friherre
A. von Otter, varjämte styrelsen uppdragit åt t. f. byråchefen O. Bagger-Jörgensen
att leda ifrågavarande arbete, i vilket även t. f. byråingenjören
K. D. Myrbeck anmodats att deltaga. Enligt styrelsens beslut tog utredningen
sin början den 21 juli 1924, varefter förenämnda med utredningen sysselsatta
personer under tiden den 23 juli till den 9 augusti 1924 verkställde undersökningar
inom Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län. Härefter avbröts
arbetet. Sedan detsamma återupptagits den 26 augusti 1924, verkställdes
undersökningar inom Älvsborgs, Skaraborgs och Kalmar län under tiden den
2 till den 13 september 1924. Under resorna hava förhållandena i de skilda orterna
studerats i anslutning till verkställda skiftesförrättningar, den i orterna
arbetande personalens uppfattning inhämtats samt material insamlats för vidare
bearbetning i Stockholm. Den 29 september 1924 återupptogs arbetet härstädes
och den 25 november 1924 lämnade undersökningskommissionen till
lantmäteristyrelsen härvid fogad redogörelse för den verkställda undersökningen
(bilaga A). Den 29 november 1924 avlämnade kommissionen vidare en
P. M. rörande den i 1918 års lagförslag intagna motiveringen till 14 kap. 6
§ i förslaget till lag om delning av jord ä landet (bilaga B) ävensom sex
stycken formulär till beräkningar och likvider.

Graderings- Mellan graderingsförfarandet samt likviderna för odling, hävd och minskad

förfarandet. avkastnjng liksom för särskilt värde råder ett synnerligen nära samband.

Nämnda likviders uppgift är nämligen att med penningar utjämna tillfälliga
förskjutningar i värde, vartill hänsyn ej tagits eller kunnat tagas vid graderingen.
Vid den verkställda undersökningen har därför framstått såsom nödvändigt,
att det bleve tydligt bestämt vilka värden, som skola ingå under
graderingsförfarandet, varigenom samtidigt ock bleve klarlagt vilka värden,
som falla utanför detsamma och därför böra regleras genom likvider. Detta
har framträtt desto angelägnare, som vissa fel eller oegentligheter, vilka förekommit
vid verkställda förrättningar, synts hava sin grund uti vacklande
uppfattning i dessa delar. Visserligen bar lantmäteristyrelsen genom 11 kap.
8 § i det nu föreliggande förslaget till lag om delning av jord å landet bemyndigats
att meddela närmare föreskrifter om ägors gradering och uppskattning
samt om ägobeskrivning men — oavsett att urskiljande av inrösningsoch
avrösningsjorden här utelämnats, vilken oegentlighet torde höra undanröjas
— framgår av den verkställda undersökningen, vilken grundläggande
betydelse urskiljandet av inrösnings- och avrösningsjorden jämte graderingen
hava samt angelägenheten av att innebörden av dessa åtgärder i lagtext och
motiv därtill blir bättre klarlagd än vad hittills skett under förarbetena till
den nya lagstiftningen och att hänsyn härvid jämväl tages till en del önskemål,
som förut icke blivit beaktade i tillräcklig mån.

Skiftesstadgekommittén föreslog, att graderingen skulle ske med hänsyn
till den behållna avkastning, som på grund av jordens naturliga beskaffenhet
må kunna erhållas i vanliga år och anses såsom stadigvarande. Uti sitt år
1913 avgivna utlåtande över skiftesstadgekommitténs förslag meddelade lantmäteristyrelsen
(sid. 2C0), att någon ovisshet knappast kunde råda i fråga
om innebörden härav, helst kommittén i motiven upplyst, att jorden skulle
uppskattas efter sin naturliga beskaffenhet och med hänsyn till den behållna

Kungl. Maj:ts proposition Nr

485

avkastning den beräknades lämna. Styrelsen utgick därvid ifrån att härmed
avsåges jordens avkastningsförmåga till den del denna vore beroende av naturliga
förutsättningar av varaktig beskaffenhet. Tillfälliga omständigheter såsom befintligheten
av ståndskog eller markens odlade eller hävdade skick skulle enligt kommitténs
uttalande i motiven icke heller tagas i beräkning vid ägornas uppskattning.
Ojämnheter i dessa delar skulle regleras genom likvider; och vidare hade kommittén
framhållit, att här vore fråga endast om ägornas värde i jordbruksavseende.

Härefter fortsatte lantmäteristyrelsen (sid. 200).

»Till naturliga förutsättningar för en ägas avkastningsförmåga räknar lantmäteristyrelsen
främst jordartens naturliga beskaffenhet och sammansättning
samt vidare matjordens djup, läge, större eller mindre lutning samt lutning
emot olika väderstreck, grundvattenytans djup och vattenförhållandena i allmänhet
samt brukningsmöjligheter. Vad särskilt skogsmarken angår tillkomma
härjämte hänsyn till exposition och mottaglighet för föryngring. Det berättigade
uti ovanstående uppfattning torde i allmänhet stå utom tvivel. I vissa delar
torde dock särskild motivering vara erforderlig såsom i fråga om matjordens
djup och vattenförhållandena.

Om jord varit föremål för djupkultur utöver vad i allmänhet är brukligt
inom orten eller särskilt inom det skifteslag, som är i fråga, har detta blivit
en åtminstone i viss mån beståndande egenskap hos jorden. Det är så mycket
större anledning att taga hänsyn till detta förhållande redan vid graderingen,
som förhållandets inordnande under vanhävdslikviden skulle öka beloppet
av denna utöver vad som kan anses lämpligt. I detta sammanhang
må även framhållas, att jordförbättring exempelvis genom sand- eller lerkultur,
varigenom den ursprungliga jordarten förändrats och fått en lämpligare
sammansättning, givetvis i regel måste hänföras till de förhållanden,
vartill hänsyn skall tagas vid graderingen. Vad vattenförhållandena angår
torde det ligga i sakens natur, att hänsynen till dessa, som givetvis är svår
att rätt avväga, företrädesvis faller under graderingsförfarandet. Denna hänsyn
skall bland annat gå ut på ett övervägande av de fördelar, som genom
torrläggning eller annan åtgärd stå att vinna. Kostnaderna för denna åtgärd
däremot falla under vanhävds- eller odlingslikviden.»

Den nu verkställda utredningen har på det hela taget ådagalagt riktigheten
härav men även angelägenheten av att dessa grundläggande principer så vitt
möjligt ytterligare preciseras. Utredningen har givit vid handen, att man utan
att så sker icke har utsikt att råda bot för det godtycke och den brist på
enhetlighet, som synes göra sig gällande på ifrågavarande område.

Till ytterligare klarläggande av vad som skall innefattas under graderingen
och vad som skall ingå under begreppet hävd hava undersökningsmännen framhållit,
att hävd är av två slag eller dels hävd av stadigvarande natur, och dels
hävd av tillfällig art. Den förra uppkommer genom förändring i markens ursprungliga
beskaffenhet antingen genom långvarig brukning eller verkställda
grundförbättringar, under det att den tillfälliga hävden hänför sig till vissa omständigheter,
som tillfälligt antingen öka eller minska en ägas värde. Tillfiillig
ökning i en ägas värde uppkommer exempelvis genom nyligen påförd gödsel och
tillfällig värdeminskning genom vanhävd såsom ogräs, bristande dikning och dylikt.
Dä graderingen avser att utjämna de stadigvarande värdeskillnaderna, skall
givetvis den här ovan såsom stadigvarande betecknade hävden tagas hänsyn till
vid graderingen, under det att den tillfälliga hävden giver upphov till likvid.

Vad beträffar upptagandet av odlingsmark har vid undersökningen försports,
att man inom vissa orter upptager odlingsmark, som icke med fördel kan

486

Kurgl. Maj:ts proposition Nr :>8.

odlas. Givet är, att till odlingsmark icke bör hänföras annan jord än den, ä
vilken odling är ekonomiskt fördelaktig. Odlingsmark bör givetvis graderas
med hänsyn till dess värde i odlat skick. Detta värde bör minst motsvara
värdet i oodlat skick med tillägg av odlingskostnaderna. I annat fall är uppodling
icke ekonomiskt lönande eller med andra ord marken kan ej med
fördel odlas. Att man i vissa orter på grund av kommunikations- och andra
förhållanden funnit sig böra i viss omfattning odla mark, vars odling icke är
ekonomiskt lönande, och att man för framtiden även har att räkna med att
så kommer att ske, torde här böra bortses ifrån. Vid bestämmande av
gradtal å odlingsmarken får enligt utredningsmännens av styrelsen biträdda
uppfattning hänsyn icke tagas till odlingssvårigheterna eller odlingskostnaderna.
Dessa skola regleras genom odlingslikviden. Vid undersökningen har
vidare framgått, att i trakter med rikliga odlingstillfällen odlingsmark upptagits
i så stor omfattning att dess uppodlande inom överskådlig tid icke är
tänkbart. Huru önskvärt det än är att utvecklingsmöjligheterna utnyttjas, är
det emellertid givetvis icke meningen, att man skall till odlingsmark upptaga
andra områden än som med någon grad av sannolikhet inom överskådlig tid
kunna antagas bliva föremål för odling.

t I fråga om äng av olika slag anförde lantmäteristyrelsen i 1918 års utlåtande
följande (sid. 201):

»Med avseende å begreppet äng vill lantmäteristyrelsen redan här framhålla,
att den kan vara av två skilda slag eller dels sådan, som med fördel
kan odlas till åker och som därför måhända riktigast borde upptagas underbenämningen
odlingsmark eller såsom förhållandet i äldre handlingar ofta
uttryckes äng till åker, dels sådan, som på grund av sankt läge eller andra
omständigheter, åtminstone icke inom överskådlig framtid kan odlas till åker
eller i allt fall icke utan så stora kostnader, att någon behållen avkastning därav
ej står att ernå. Äng av förra slaget bör givetvis åsättas det gradtal, som dess
odlingsmöjlighet betingar, därest icke dess avkastning såsom äng betingar ett
ännu högre gradvärde, vilket torde tillhöra undantagen. Vad angår äng av
senare slaget betingar den vanligen icke allt för högt värde, dock med högst
betydelsefulla undantag, i avseende å vilka särskilt förtjänar att såsom exempel
nämnas ängarna i och invid Torneå älv. I anslutning härtill vill lantmäteristyrelsen
slutligen erinra om att mark, som kan upptagas till äng, vanligen
benämnes röjningsmark, vadan man alltså även får två slag av odlingsmark
eller sådan, som graderas med hänsyn till beräknad avkastning såsom
åker, och sådan, som värderas med hänsyn till värde såsom äng.»

Emellertid har under senare åren tillkommit ett i visst avseende nytt ägoslag,
som torde böra upptagas såsom inrösningsjord och lämpligen böra hänföras
till ängsklassen. Lantmäteristyrelsen åsyftar här områden, på vilka utförts
beteskultur och vilka ofta gå under benämningen betesvallar.

Uti 1918 års betänkande (sid. 282) anföres såsom motiv för uteslutande
av uttrycket behållen avkastning, att exempelvis mossjord i fråga om behållen
avkastning står lågt men att densamma ur jordbrukssynpunkt får anses
äga stort värde. Lantmäteristyrelsen håller emellertid före, att inga skäl finnas
för uttryckets uteslutande men goda sådana däremot för dess bibehållande.
Ett ingalunda betydelselselöst sådant ligger även i det förhållandet, att
uttrycket finnes upptaget i nu gällande bestämmelse i ämnet.

Skiftesstadgan känner endast separatgradering. Det oaktat har seriegradering
kommit i bruk inom stora delar av landet och även godtagits. Uti 1913
års utlåtande intog lantmäteristyrelsen den ståndpunkt (sid. 201), att separat -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

487

gradering borde bestämmas såsom regel med rätt dock att använda seriegradering,
då utmarken till omfattning är mindre än inägorna eller då vid
särskild delning av utmark däribland förekommande inägor äro av ringa betydenhet.
De tjänstemän, som deltagit i den nu verkställda undersökningen,
hava ansett, att det borde medgivas att använda den metod, som i varje särskilt
fall funnes vara den lämpligaste, och att, även om detta ej bleve fallet,
det knappast skulle visa sig möjligt, att få separatgradering införd i stora
delar av landet.

Uttrycket att jämförelsetalet mellan inrösnings- och avrösningsjorden skall
angiva inbördes förhållandet mellan de gradtal, som åsatts den bästa inrösnings-
och den bästa avrösningsjorden torde ej vara riktigt för det fall, att
någon inrösnings- eller avrösningsj ord av första graden ej förekommer, vilket
kan inträffa särskilt vid hemmansklyvningar, då äldre gradering användes.
Man torde träffa vad som avses genom bestämmelse, att jämförelsetalet skall
angiva inbördes förhållandet emellan uppskattad enhet av inrösnings- och
avrösningsjorden. Motsvarande ändring torde böra ske beträffande bestämmelsen
om åsättande av värde i penningar.

En viss prövningsrätt torde böra inrymmas åt förrättningsmännen huruvida,
för det fall att skifteslagets ägor i dess helhet hava värde i något av de avseenden,
varom förmäles i 11 kap. 3 §, hänsyn vid graderingen skall tagas
jämväl till sådant värde. Den underrättelse om åsätta gradtal och deras betydelse,
som enligt 4 § 11 kap. skall lämnas delägarna, torde böra ske genom
lantmätaren och ej genom förrättningsmännen. Emellertid torde dylik underrättelse
även böra omfatta urskiljandet av inrösnings- och avrösningsjorden.

På grund av vad sålunda anförts har lantmäteristyrelsen ansett sig höra
förelägga Eders Kungl. Maj:t till nådig prövning härvid fogat förslag (bilaga
C) till ändrad lydelse av 1, 2, 4 och 8 §§ i 11 kap. av ifrågavarande lagförslag.

På grund av den verkställda undersökningen synes det lantmäteristyrelsen
icke möjligt att ansluta blivande bestämmelser rörande odlingsersättning till
principerna för Västerbottensmetoden. Styrelsen har däremot kommit till den
uppfattning, att lösningen bör sökas huvudsakligen enligt de grunder, varpå
Norrbottensmetoden är byggd, varvid emellertid bör tillses, att de oegentligheter
förebyggas, som hittills ofta varit förenade med tillämpningen av denna
metod.

Beträffande sistnämnda metod bar anmärkts, att densamma lett till oskäligt
höga likvidbelopp utan motsvarande fördel för dem, som ålagts att giilda
beloppen. Såsom framgår av den verkställda undersökningen beror detta
främst på att bland odlingskostnaderna, ehuru oriktigt, upptagits även kostnaderna
för begödning av marken, varigenom de utgående ersättningsbeloppen
på det hela taget fördubblats. Sedan detta blivit klarlagt, torde man icke
hava att räkna med att vidare så kommer att ske.

Anledning till de höga likvidbeloppen har man vidare att söka uti det förhållandet
att olämpligt stora områden upptagits till odlingsmark utan hänsyn
till vad som inom överskådlig tid kan antagas kunna bliva föremål för odling
och att till odlingsmark hänförts mark med för lågt gradvärde och vars
beskaffenhet i övrigt varit sådan, att dess odlande icke är ekonomiskt lönande.
Dessa och andra misstag, som lett till otillfredsställande resultat vid
tillämpning av Norrbottensmetoden, äga oskiljaktigt samband med det sätt,
varpå urskiljandet av inrösnings- och avrösningsjorden samt graderingen

Odlings- och
luivdelikviden
samt likvid
för minskad
avkastning.

488

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

verkställts. Styrelsen hyser emellertid förhoppning, att upprepande av dessa
misstag skall kunna förebyggas främst genom de ändringar styrelsen föreslagit
i fråga om bestämmelserna rörande ovannämnda båda åtgärder liksom
ock genom de anvisningar styrelsen på grundvalen härav kan bliva i tillfälle
att meddela tjänstemännen. Det bör vidare uppmärksammas, att likviden till
den del densamma avser odlingsmark, som ej går i utbyte mot åker, endast
innebär ett utjämnande av skillnad i odlingskostnader, samt att medtagande av
sådan odlingsmark i likvid i vissa fall nedbringar likvidbeloppen. För att ytterligare
säkra sakägarna mot förluster till följd av olämpliga åtgärder i fråga
om urskiljande av inrösnings- och avrösningsjorden samt graderingen, kommer
lantmäteristyrelsen här nedan att förorda ändring av 21 kap. 20 § uti
ifrågavarande lagförslag.

Med stöd av den verkställda utredningen anser lantmäteristyrelsen det
knappast möjligt att få fram någon enkel och praktisk metod, som inskränker
odlingsersättningen att avse endast sådan odlingsmark, som går i utbyte
mot odlad jord.

Den ståndpunkt lantmäteristyrelsen ovan intagit i fråga om graderingen
föranleder, att delägare, som vid skifte tilldelats äga, vilken i fråga om odling
och hävd icke befinner sig i det skick, att den omedelbart kan giva en
mot dess gradvärde svarande behållen avkastning, härför bär rätt till ersättning
för de kostnader, som måste nedläggas för dessa bristers avhjälpande.
Detta är fallet, om han erhåller icke odlad, ofullständigt odlad eller
vanhävdad jord.

Beträffande icke odlad eller ofullständigt odlad jord, vilka båda här betecknas
såsom odlingsmark, bör regeln enligt lantmäteristyrelsens mening
bliva den, att varje delägare tillgodoräknas kostnaderna för uppodling av
honom vid skiftet tilldelad odlingsmark och föres till last kostnaderna för
uppodling av så stor andel av odlingsmarken, som motsvarar skillnaden mellan
hans andel enligt delningsgrunden i inrösningsjorden och hans innehav i
odlad jord. Finnes icke så stor tillgång på odlingsmark, som motsvarar samma
skillnad, kvarstår dock skyldigheten att svara för odlingskostnaderna för
nämnda skillnad, varigenom den, som på grund av skiftet får avstå odlad
jord, får ersättning för däri befintligt odlingsvärde. Sistnämnda förhållande
kan inträffa endast då jordatalet är delningsgrund. Den först angivna huvudregeln
gäller däremot även för det fall, att laga delning eller sämjedelning
ägt rum och innehavet är delningsgrund, i vilket fall delägare skall föras till
last kostnaderna för uppodling av den odlingsmark han innehaft. Härigenom
undanröjes ett fel av principiell art, som ofta synes hava begåtts vid användning
av Norrbottensmetoden. Nu angiven regel för odlingskostnadernas
fördelning bör gälla även vid förlust på delningsgrund (74 § skst. och 9 kap.
6 § andra stycket i föreliggande förslag).

Vad angår skyldigheten att ersätta förefintlig vanhävd ligger det i sakens
natur, att denna skyldighet åligger avträdaren. Den ifrågavarande skyldigheten
begränsas emellertid av vederbörande delägares andel i inrösningsjorden,
så att vid förlust på delningsgrund skyldigheten kommer att åligga skifteslaget.
Vad i övrigt angår ersättningen för vanhävd tillåter sig lantmäteristyrelsen
hänvisa till vad därom nedan anföres.

Vid behandlingen av graderingen har lantmäteristyrelsen klargjort skillnaden
mellan stadigvarande och tillfällig hävd. Styrelsen har därvid preciserat

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

489

sin ståndpunkt därhän, att hänsyn till den stadigvarande hävden skall tagas
vid graderingen, under det att i avseende å den tillfälliga hävden skall verkställas
särskild vidräkning. Resultatet av denna blir hävdelikviden.

Uti redogörelsen för den verkställda undersökningen anföres härom följande: »Graden

är ett uttryck för en ägas från jordbrukssynpunkt beräknade nettoavkastning
vid rationell skötsel. Då nettoavkastningen är skillnaden emellan
bruttoavkastningen och omkostnaderna, kommer vid en förändring av de
senare nettoavkastningen att bliva så mycket större eller mindre än vad vid
graderingen beräknats, som motsvarar minskningen eller ökningen i omkostnaderna.

Finnes exempelvis naturlig gödsel (egentligen växtkraft beroende på gödseln)
kvar i en åker, som avträdes, blir tydligen tillträdarens nettoavkastning
just så mycket större som motsvarar värdet av den gödselmängd, som finnes
kvar i åkern, eftersom han ju icke behöver påföra denna gödselmängd och
hans omkostnader sålunda minskas med värdet av densamma. Han bör alltså
gälda häremot svarande belopp till avträdaren, som nedlagt samma kostnader
utan att ännu hava fått ersättning för desamma genom av gödseln
betingad skörd. Även andra jordbruksarbeten kunna tillfälligt öka en ägas
nettoavkastning utöver den vid graderingen beräknade och sålunda förorsaka
likvid, bland annat verkställd plöjning, dikesrensning, sådd m. in.

På samma sätt måste, därest vanhävd föreligger exempelvis därigenom att
en avträdd åker är ogräsfylld, den, som tilldelas samma åker, erhålla ersättning,
enär hans omkostnader bliva så mycket större och hans nettoavkastning
lika mycket mindre än vad beräknats vid gradens åsättande, som
motsvarar kostnaden för ogräsets fördrivande. Bland andra förhållanden, som
innebära vanhävd, må nämnas, att avloppsdiken fallit igen, att ängsmark och
betesvallar blivit buskbeväxta och att ängs- och skogsmark blivit ljungbevuxen.
Däremot är, i anslutning till vad ovan sagts, icke att hänföra
till vanhävd det förhållande, att på åker en eller flera grödor tagits efter sista
gödslingen.»

Lantmäteristyrelsen anser sig kunna instämma i dessa uttalanden, och styrelsen
gillar på det hela även vad utredningsmännen anfört i fråga om beräknandet
av likvidbeloppens storlek. Dessa bliva beroende på de kostnader,
som motsvaras av kvarvarande värde eller som erfordras för undanröjande
av förhandenvarande vanhävd.

Vid beräkning av den gödselmängd, som tilläventyrs finnes kvar i en avträdd
åker, måste man taga hänsyn till det år i det använda omloppsbruket.
under vilket åkern kommer att tillträdas. Ju närmare slutet av perioden
åkern befinner sig, desto mindre gödsel finnes givetvis kvar, men minskningen
är icke direkt proportionell mot antalet grödor, som tagits, utan torde
det få anses konstaterat, att de första grödorna borttaga mera än de sista.
Kostnaderna böra beräknas med användande av i orten gängse pris för ökeoch
mansdagsverken, gödsel m. m.

Enligt föreliggande senast upprättade förslag till ny skifteslagstiftning skall
ersättning för minskad avkastning utgå i tre särskilda fall, nämligen då delägare
mot odlad jord erhåller ouppodlad eller sämre odlad jord, då delägare
erhåller vanhävdad jord och då delägares ägovälde blir sammansatt av ägor,
som med hänsyn till föregående användning ej kunna omedelbart läggas i
sedvanligt bruk. Med sämre odlad jord torde här avses ofullständigt odlad jord.

490

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

Undersökningsmännen hava framhållit, att ersättning för minskad avkastning
är en given följd av ersättning för odling. Härefter anföres följande:
o »Detta torde framstå klart, då man betänker, att odlingsmark graderas och
således ingår i skifte med värde som om den vore odlad. Då den i befintligt
skick icke har detta värde, utgår ersättning för att bringa den i det beräknade
skicket. Åtgärderna härför, alltså odlingsarbetet, kräver emellertid
tid, och därunder lämnar ägan icke den avkastning, som motsvarar det genom
graden uttryckta värdet. Härav följer alltså, att ersättning för minskad avkastning
bör beräknas för all i skiftet ingående odlingsmark, att tilldelas och
erläggas efter samma regler, som ovan angivits för odlingsersättning. Resultatet
av en sådan beräkning blir praktiskt taget, att ersättning kommer att
utgå endast för den odlingsmark, som går i byte mot odlad jord, ty ersättningarna
för den övriga odlingsmarken utjämna i huvudsak varandra. — —

— ---Vad nu sagts om ersättning för minskad avkastning på grund av

erhållen odlingsmark gäller även om sådan ersättning på grund av tilldelad
vanhävdad jord. Vanhävd kan nämligen i viss grad jämställas med bristande
odling, då även vanhävd innebär, att åtgärder måste vidtagas för att
bringa ägan i det skick, som motsvarar gradtalet. Ifrågavarande ersättningskall
tydligen utgå efter samma regler, som gälla för själva vandhävdsersättningen.

Det tredje fallet, då ersättning för minskad avkastning bör utgå, torde avse
det förhållandet, att en delägare erhåller en ägolott, som ej kan omedelbart
användas för sådan produktion, som hans hushållning är inrättad för. I vad
mån sådan ersättning bör utgå, måste givetvis bedömas i varje fall för sig.

I regel torde olägenheter av nu ifrågavarande slag bliva en allmän följd av
skiftet, utan att det kan påvisas, att någon viss delägare erhållit motsvarande
fördel. Ersättningen torde därför, då den ifrågakommer, oftast böra gäldas
efter delningsgrund.»

Lantmäteristyrelsen bar för sin del intet att erinra häremot.

Ovan har lantmäteristyrelsen framhållit, dels att delägare, som vid skifte
tilldelats äga, vilken i fråga om odling och hävd icke befinner sig i det skick,
att den omedelbart kan giva en mot dess gradvärde svarande behållen avkastning,
härför har rätt till den ersättning, som erfordras för dessa bristers
avhjälpande, samt att detta är fallet, om han erhåller icke odlad, ofullständigt
odlad eller vanhävdad jord, dels att varje delägare skall tillgodoräknas
kostnaderna för uppodling av honom vid skiftet tilldelad odlingsmark och
föras till last kostnaderna för uppodling av den andel av odlingsmarken, som
efter delningsgrunden tillkommer honom. Vid behandlingen härav har ofullständigt
odlad jord betecknats och behandlats såsom odlingsmark.

o Om emellertid delägare påbörjat odling på samfälld mark eller sämjedelad
sådan och innehavet ej blir delningsgrund, erhåller han enligt hittills behandlade
regler ingen ersättning för det nedlagda arbetet. Givet är emellertid, att
han bör anses berättigad till sådan.

I detta sammanhang bör även behandlas följande fall.

Den ståndpunkt lantmäteristyrelsen intagit i fråga om gräns mellan gradering
och likvider för med sig, att delägare, som verkställt grundförbättring
på samfälld eller sämjedelad mark, varigenom höjning i gradvärdet åstadkommits,
icke erhåller vederlag härför i fall då jordatalet blir delningsgrund.

I ^ sådant fall kommer värdeökningen skifteslaget till godo. Det har ansetts
påkallat, att ersättning bestämmes i fall, som här avses, särskilt med hänsyn
till det stegrade intresset för myrodlingar. Vid dessa är nämligen påförande

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

491

av jordförbättringsmedel i regel nödvändigt för vinnande av ett gott resultat.
Redan på grund av vad ovan anförts lärer framgå, att ifrågavarande ersättning
skall gäldas av skifteslaget, det vill säga av delägarna efter delningsgrunden
i inrösningsjorden. Ersättning, varom här är fråga, bör utgå efter beräknad
kostnad för de vidtagna åtgärderna men får ej överstiga värdehöjningen.

Det har emellertid synts lämpligt att giva stadgandet rörande nu behandlade
båda fall en allmänt supplerande innebörd.

Sedan, så vitt lantmäteristyrelsen kunnat finna, frågan om ersättningar för
odling, hävd och minskad avskastning numera fått en klarläggande utredning,
håller styrelsen före, att det bör kunna uppdragas åt styrelsen att meddela
närmare föreskrifter i ämnet.

Som lydelsen av 6 § 14 kap. i föreliggande förslag till ny skifteslagstiftning
utgår ifrån Västerbottensmetoden för verkställande av odlingslikvid, men
styrelsen stannat inför att i huvudsak förorda Norrbottensmetoden, erfordras,
i händelse styrelsens uppfattning vinner gillande, annan lydelse av sist berörda
författningsrum. Förslag härtill bifogas (bilaga D).

För den händelse lantmäteristyrelsens nu framställda förslag i fråga om Ändring av
urskiljande av inrösnings- och avrösningsjorden, ägors gradering samt i sam-2r kap. 20 §.
band därmed stående likvider vinner gillande, vågar styrelsen hoppas, att
därmed en god grund är lagd för verkställande vid skiftesförrättningar av
dessa åtgärder. Emellertid är det givet, att samma åtgärder och i all synnerhet
urskiljandet av inrösnings- och avrösningsjorden samt graderingen ställa
stora anspråk på förrättningsmännens kunskaper, erfarenhet och omdöme.

Resultatet av sistberörda åtgärder framträder emellertid först genom förslaget
till skiftesläggning, och framträder på detta sätt det oupplösliga sammanhanget
mellan dessa åtgärder.

Jämlikt bestämmelse i 21 kap. 20 § av förevarande förslag har, vad angår
skifteslag som avses i 1 kap. 2 § under 1, ägors gradering, därunder
inbegripet åsättandet av sådant jämförelsetal eller uppskattningsvärde, varom
i 11 kap. 2 § andra stycket sägs, hänförts till frågor, vilka skola slutligen
avgöras under förrättningens gång. Möjlighet att efter förrättningens avslutande
vinna ändring föreligger alltså icke. Ehuru urskiljandet av inrösningsoch
avrösningsjorden här icke nämnts, torde man med hänsyn till sakens
natur böra utgå ifrån att avsikten är, att denna åtgärd uti ifrågavarande avseende
skall följa samma regel som graderingen.

Vid de tre tidigare tillfällen lantmäteristyrelsen yttrat sig rörande den nya
skifteslagstiftningen har styrelsen framhållit såsom sin mening, att jordägarna
böra hava klagorätten rörande graderingen öppen till dess förrättningen avslutats.
Styrelsen anser sig hava så mycket större anledning att på nytt
upptaga denna fråga, som man måste räkna med att för framtiden som hittills
misstag kunna begås i fråga om såväl urskiljandet av inrösnings- och
avrösningsjorden som graderingen och att jordägarna ofta icke äro i tillfälle
att bedöma förhållandena förr än tidigast då skiftesläggningen föreligger.

På grund av vad sålunda anförts finner sig lantmäteristyrelsen böra hemställa,
att ur 21 kap. 20 § måtte uteslutas orden »ägors gradering, därunder
inbegripet åsättande av sådant jämförelsetal eller uppskattningsvärde, varom
i 11 kap. 2 § andra stycket sägs».

492

Eungl. Maj:ts proposition Nr 38.

Undersökningsmännen hava i sitt utlåtande framhållit, att ersättning bör
utgå i fråga om kulturarbeten, genom vilka en delägare höjt avrösningsjordens
markvärde. Frågan om ersättning, som nu sagts, torde vara beaktad i
14 kap. 8 § av det nu föreliggande förslaget till lag om delning av jord å
landet.

Med anledning av vad undersökningsmännen anfört om behovet av ett
likvidförfarande vid rågångsförrättningar vill lantmäteristyrelsen under hänvisning
till vad lagberedningen anfört å sid. 237 i förslaget till jordabalk III
endast framhålla, att utrymme för likvidförfarande vid nu ifrågavarande slag
av förrättningar knappast torde förefinnas.

Vad slutligen angår undersökningsmännens uttalande att frågor om ersättning
för eller fördelning eller utbyte av befintliga hägnader i vissa fall kunna
vara av beskaffenhet att böra avgöras i samband med förrättning, vill det
synas lantmäteristyrelsen, som om bestämmelserna i 14 kap. 2 och 4 §§ i det
föreliggande lagförslaget vore i sådana fall tillämpliga.

Uti handläggningen av detta ärende hava förutom undertecknade deltagit
byråchefen Grubbström och t. f. byråchefen Bagger-Jörgensen.

Protokollsutdrag, innehållande vid ärendets föredragning av byråchefen
Grubbström uttalad särskild mening, överlämnas.

Underdånigst
G. GREFBERG.

Joh. Hamrin.

Stockholm den 30 januari 1925.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

493

Bilaga A.

Redogörelse för den undersökning, undertecknade på uppdrag av lantmäteristyrelsen
verkställt beträffande beräknande vid skiftesförrättningar
av ersättningar mellan delägare för odling, hävd och
minskad avkastning m. m.

Genom nådigt brev den 30 maj 1924 uppdrog Kungl. Maj:t åt lantmäteristyrelsen
att verkställa utredning rörande beräknande vid skiftesförrättningar
av ersättningar mellan delägare för odling, hävd och minskad avkastning
jämte därmed sammanhängande frågor, och bemyndigades styrelsen att tillkalla
tvenne distriktslantmätare att biträda vid utredningen.

På grund av detta uppdrag har styrelsen för ändamålet tillkallat undertecknade
Engdahl och von Otter, varjämte styrelsen uppdragit åt undertecknad
Bagger-Jörgensen att leda ifrågavarande arbete, vid vilket även undertecknad
Myrbeck skulle deltaga. Enligt styrelsens beslut tog utredningen sin början
den 21 juli, varefter under tiden den 23 juli till den 9 augusti verkställdes
undersökningar inom Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län. Härefter
avbröts utredningsarbetet. Sedan detsamma återupptagits den 26 augusti, verkställdes
undersökningar inom Älvsborgs, Skaraborgs och Kalmar län under
tiden den 2 till 13 september. Därefter upptogs arbetet åter den 29 september
och har sedan fortgått till denna dag. Under de angivna resorna hava förhållandena
i de skilda orterna studerats, särskilt i anslutning till verkställda
skiftesförrättningar, tjänstgörande lantmätarnas uppfattning i ämnet inhämtats
och material insamlats för vidare bearbetning i Stockholm.

Vid skifte av jord eftersträvas en jämn och rättvis fördelning av skifteslagets
tillgångar. Varje delägare bör sålunda i möjligaste mån erhålla vad på
honom belöper icke endast av olika ägoslag utan även av bättre och^ sämre
jord, exempelvis jord med olika naturlig beskaffenhet, brukningssvårighet,
odlingskostnad o. s. v.

Då emellertid syftet med ett skifte framför allt är befrämjande av jordens
rationella skötsel genom sammandragning av spridda ägoområden och ägolotternas
utläggande i lämpliga skiften, kunna förenämnda önskemål om en
jämn fördelning i allmänhet icke helt förverkligas, ty för att uppnå en formlig
skiftesläggning måste oftast utbyten göras mellan jord av olika slag och
värde. Härvid är det dock viktigt tillse, dels att varje delägare beredes möjlighet
att efter skiftet bedriva samma hushållning som förut, dels ock att
delägarnas ekonomiska ställning med hänsyn till förhandenvarande förhållanden
och framtida möjligheter ej mera än nödigt rubbas.

Då vid berörda byten endast de stadigvarande värdeskillnaderna utjämnas

494

Kungl. Maj:ts proposition Nr

Ersättning
för odling.

genom graderingen, måste alltså för att sistnämnda önskemål skall förverkligas
de omständigheter, som tillfälligt inverka på värdet, utjämnas genom
särskilda ersättningar mellan delägarna. På detta sätt uppkomma frågor om
ersättning för odling, hävd och minskad avkastning m. m.

Då frågan om ersättning för odling måhända bör anses som det viktigaste
bland ifrågavarande spörsmål, och en tillfredsställande lösning av densamma
hittills synes hava berett de största svårigheterna, torde denna fråga först
höra upptagas till behandling. Det sätt, varpå denna ersättningsfråga löses,
blir jämväl av betydelse för ordnandet av övriga ersättningsfrågor.

Vid skifte av jord uppstår fråga om ersättning för odling eller odlingslikvid,
när inom skifteslaget finnes ouppodlad jord, vars odlande till åker
eller äng kan ifrågakomma, och hänsyn till detta förhållande anses böra tagas
vid skiftet. Sådan ouppodlad men odlingsbar jord, odlingsmark, bör icke graderas,
det vill säga åsättas värde, med hänsyn till dess avkastning i befintligt
skick utan uppskattas efter dess av odlingsmöjligheten betingade högre värde.

Om vid skifte odlingsmark går i utbyte mot odlad jord, det vill säga om
delägare i vederlag för åker eller äng erhåller odlingsmark, måste han verkställa
uppodling av denna senare för att på sin ägolott kunna bedriva samma
hushållning som före skiftet. För odlingskostnaderna måste utgå ersättning,
vilken kan tänkas antingen i penningar eller i jord. Om ersättningen skulle
utgå i jord, måste ägotilldelningen vid skiftet ökas så mycket, att ökningens
värde motsvarar odlingskostnaderna. För delägare, som tilläventyrs saknade
medel att bestrida kostnaderna för erforderliga odlingen, vore emellertid denna
form för ersättning icke tillfredsställande. Man har därför ansett riktigast, att
då odlingsmark går i utbyte mot odlad jord, ersättning för odlingskostnaderna
utgår i penningar.

Ersättning för odling kan ifrågakomma även på grund av ett annat förhållande.
Odlingsmarks av odlingsmöjligheten betingade värde står nämligen
icke alltid i förhållande till kostnaderna för uppodlingen. Tvenne områden
inom odlingsmarken kunna vara av sådan beskaffenhet, att de anses få samma
värde i odlat skick. Det ena av de båda områdena kan emellertid draga
väsentligt högre odlingskostnader än det andra. Om då de båda områdena
tillfalla olika delägare, kommer tydligen den, som erhållit det förra området,
i sämre ställning än den, som erhållit det senare. Ersättningen i detta fall
kan tänkas utgå antingen i penningar eller i jord. I

I fråga om nu gällande bestämmelser och tillämpade metoder i avseende
på odlingslikvid må följande framhållas.

Skiftesstadgan föreskriver i 100 §: »Skall i skiftet bland inrösningsjorden
ouppodlad mark mot odlad jord intagas, då bör noga mätas och utstakas,
huru ersättning eller odlingskostnad av en delägare till annan givas må»;
och skall enligt samma lagrum härvid bestämmas, »huru de delägare, som
av den odlade jorden komma att undfå tillökning, skola, efter fullgod jord
beräknat, odlingsersättning utgiva».

Regeln är alltså, att den, som genom skiftet erhåller odlingsmark i stället
för odlad jord, skall bekomma ersättning av den, som erhållit tillökning i
odlad jord, allt^ efter fullgod jord räknat, det vill säga i förhållande till uppskattningsinnehållet
(den med användning av gradtalen reducerade arealen)
av den i utbyte erhållna odlingsmarken eller bekomna tillökningen i odlad
jord. Efter vilken grund i övrigt denna odlingsersättning skall beräknas, an -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

495

gives emellertid icke, och har detta förhållande föranlett, att åtskilliga olika
sätt tillämpats. Bland dessa sätt eller metoder hava egentligen blott två —
visserligen med större eller mindre modifikationer — kommit till vidsträcktare
användning, och hava desamma efter de län, där de företrädesvis i praktiken
utformats, blivit benämnda Västerbottensmetoden och Norrbottensmetoden.

Västerbottensmetoden, vilken så gott som uteslutande användes i Västerbottens,
Jämtlands och Västernorrlands län samt delvis även i Norrbottens län.
utgår ifrån att ersättning skall beredas den delägare, som avstått odlad jord,
i förhållande till det odlingsvärde, som finnes hos jorden i fråga. Da detta
odlingsvärde i regel varit svårt att direkt bestämma, har vad åkern beträffar
till ledning härför beräknats medelodlingskostnaden för all i skiftet ingående
odlingsmark, varefter denna medelodlingskostnad ofta nog använts såsom odlingsvärde
hos åkern. I de flesta fall, särskilt på senare tid, har ersättningen
beräknats efter areal och detta lika för all mark, som gått i utbyte, dock
med nedsättning för ofullständigt odlad åker. Delägarna hava efter nu angivna
grunder räknats tillgodo odlingsvärdet hos den åker de innehaft före skiftet
men avstått vid detsamma, samt förts till last odlingsvärdet hos den åker de
erhållit av annan delägare. Skillnaden emellan vad som sålunda förts till
godo och till last, har utgjort ersättningsbeloppen.

Förfaringssättet är enkelt, men leder endast vid synnerligen lyckliga kombinationer
av omständigheter till riktigt och rättvist resultat. Då ersättningen
utgår efter areal, bliva nämligen de delägare lidande, som vid skiftet mista
åker med högt gradvärde och sålunda relativt liten areal och i stället erhålla
åker med lågt gradvärde och alltså relativt stor areal, i det att de få betala
för odlingsvärdet i arealskillnaden utan att erhålla motsvarande fördel. Vid
den verkställda undersökningen hava till och med påträffats flera fall, dä
delägare, som vid skifte fått mindre åker i uppskattning än han förut innehade,
likväl fått betala odlingsersättning, enär den åker han lämnat varit
mindre till arealen än den han mottagit.

I en del fall har skiftesförrättaren insett denna orättvisa och därför på
olika sätt sökt jämka metoden för att få fram riktigare resultat.

Ett sätt har varit följande. Då åker med lågt gradtal i regel utgöres axsand-
eller mulljordar och dessa oftast dragit lägre odlingskostnader än övrig
åker, har man för dessa jordar bestämt särskilda lägre odlingsvärden för
arealenhet. Tydligt är emellertid, att icke heller detta sätt med säkerhet
lämnar rättvist resultat, utan att sakägare även därvid kan komma att fä
gälda odlingsersättning vid utbyte av samma uppskattningsbelopp åker.

Ett annat sätt har varit att bestämma odlingsvärdet för all åker efter
medelodlingskostnaden för uppskattad enhet av den i skiftet ingående odlingsmarken
samt låta likviden bliva beroende på skillnaden emellan uppskattningsinnehållet
i åker före och efter skiftet. Detta sätt uppfyller skiftesstadgans
föreskrift, att ersättningen skall utgivas efter »fullgod jord beräknat»
och lämnar beträffande åkern rättvist resultat. Emellertid har denna metod
i tillämpningen blivit förvanskad därigenom att oftast olika odlingsvärden
åsatts olika slag av åker, varav följt likvid vid utbyte av olika jordslag med
samma uppskattningsinnehåll. Då dessa ägor emellertid graderats i serie med
varandra och ett visst uppskattningsinnehåll av ett jordslag sålunda giver
samma nettoavkastning som samma uppskattningsinnehåll av ett annat jordslag,
är det givetvis felaktigt, att likvid utgår vid sådant utbyte. Av samma
anledning blir det felaktigt, att, som vid metodens användning vanligen sker.
åsätta åker och äng olika odlingsvärden för uppskattad enhet.

496

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

Västerbottensmetoden lider ytterligare av en svaghet, som i de flesta fall
orsakar, att de utförda skiftena icke bliva rättvisa. Hänsyn tages nämligen i
allmänhet icke till huruvida delägarna erhålla (med samma uppskattningsinnehåll)
odlingsmark, dragande större eller mindre odlingskostnader. Denna
graderas efter den nettoavkastning den beräknas giva i odlat skick, men
denna avkastning erhålles ej, förrän odlingen av samma mark verkställts,
varför den delägare blir lidande, som för att nå det beräknade resultatet
(visst uppskattningsinnehåll i odlad jord) fått vidkännas större odlingskostnader
än andra delägare. Kostnaderna äro nämligen beroende av odlingssvårigheten
och arealen, vilka kunna variera ganska väsentligt för samma
uppskattningsinnehåll.

Där man kommit till insikt om detta missförhållande, har man försökt vidtaga
rättelse genom att vid graderingen av odlingsmarken låta odlingskostnaderna
inverka på gradtalen, så att mark med större odlingskostnader än
medelodlingskostnaden för den i skiftet ingående odlingsmarken åsatts lägre
grad än som betingats av dess naturliga beskaffenhet. Genom detta förfaringssätt
skulle den större odlingssvårigheten kompenseras genom större marktilldelning.
Nedsättningen i gradtalen synes dock hava skett mera slumpvis och
utan att några beräkningar legat till grund för densamma, varför ifrågavarande
tillvägagångssätt blott varit en ganska otillfredsställande närmemetod.
Att resultatet icke blivit tillfredsställande har även berott därpå, att för odlingsmark
med lägre odlingskostnad än medelodlingskostnaden någon höjning
av graden icke kunnat företagas. På grund härav har man i några fall gått
ännu längre, i det att odlingsmark, som varit mera lättodlad än odlingsmarken
i medeltal, påförts ett visst odlingsvärde att gäldas av den, som fått
sig samma mark tilldelad.

Nu angivna jämkningar och variationer vid användning av Västerbottensmetoden
visa, att densamma är grundad på ohållbara principer.

Följande fel, som vidlåder Västerbottensmetoden, bör särskilt framhållas.
Om utbyte av inrösnings- och avrösningsjord sker så, att avrösningsjord går
i byte mot odlad jord, utgår odlingsersättning för den avträdda odlade jorden,
under det att, om avrösningsjorden bytes mot odlingsmark, ingen odlingsersättning
utgår. Förhållandet bör tydligen vara det motsatta. Den odlade jorden
ger nämligen samma nettoavkastning som den i byte gående avrösningsjorden,
varför utgivande av ersättning skulle försätta den, som emottoge den
odlade jorden, i sämre ställning. Den återigen, som erhölle odlingsmark, finge
ej den beräknade nettoavkastningen, förrän odlingen verkställts, varför han
givetvis också måste erhålla däremot svarande odlingsersättning.

Norrbottensmetoden, som tillämpas inom vissa delar av Norrbottens län, utgår
från den principen, att odlingsersättningen skall beräknas i förhållande
till de kostnader, som varje delägare får vidkännas för uppodling av den
odlingsmark han bekommit vid skiftet. Har han alltså erhållit odlingsmark i
stället för odlad jord, får han ersättning härför med just det penningbelopp,
som erfordras för uppodling å den nya ägolotten av ett mot den mistade
odlade jorden svarande uppskattningsbelopp odlingsmark, och vid delning
eller byte av odlingsmark utgår ersättning till den delägare, som för uppskattad
ytenhet erhållit mera svårbruten eller större areal odlingsmark än
andra.

Metoden grundar sig på Kungl. Maj:ts utslag den 10 april 1835 i anledning
av besvär över vid laga skifte å Gäddviks by i Neder-Luleå socken av
Norrbottens län uppgjord odlingslikvid, det s. k. Gäddviksprejudikatet.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

497

Tillvägagångssättet vid denna likvidmetod, vilket sammanfaller med det
förfaringssätt, som angives i lantmäteristyrelsens cirkulär nr 28 den 5 februari
1868, form. 18, är följande. För varje odlingsmarksfigur beräknas (helst redan
vid graderingen) odlingskostnaderna pr ytenhet. Med utgående härifrån uträknas
kostnaderna för uppodling av den odlingsmark, som vid skiftet
tilldelats varje särskild delägare. Dessa för varje delägare angivna belopp
räknas delägaren till godo. Härefter uträknas skillnaden i uppskattningsinnehåll
emellan varje delägare vid skiftet tilldelad inrösningsjord och hans innehav
före skiftet i odlad jord, vilken skillnad utgör ett mått för den andel i
odlingsmarken, som med bibehållet innehav i odlad jord kan anses tillkomma
varje delägare. Därpå föres en var till last kostnaden för uppodlandet av
denna skillnad efter medelodlingskostnaden för uppskattad ytenhet av all i
skiftet intagen odlingsmark.

Metoden ger rättvist resultat under förutsättning dock att all odlingsmark
varit samfälld före skiftet. Där så icke är förhållandet bör, för det fall att
innehavet blir delningsgrund, den delägare, som före skiftet innehaft lättodlad
odlingsmark men genom skiftet mistat densamma och fått mera svårodlad i
stället, äga att tillgodoräkna sig den fördel, det mervärde han haft. Metoden
medför emellertid icke rättvisa i detta hänseende. Felet framträder tydligt,
där delägare vid skiftet återfår alldeles samma inlösningsjord och alltså även
samma odlingsmark, som han innehaft före skiftet. Han föres nämligen till
last kostnaden för uppodlandet av den egna odlingsmarken, räknat efter medelodlingskostnad
för all odlingsmark inom skifteslaget, men räknas till godo
de verkliga kostnaderna för samma odlingsmarks uppodling, varför, om dessa
summor icke bliva lika, odlingslikvid uppkommer, och detta oaktat delägaren
beträffande inrösningsjorden är i fullkomligt samma situation efter skiftet
som före detsamma.

Emellertid har metoden, sådan den kommit till uttryck i förenämnda utslag
och sedermera tillämpats, ytterligare ett synnerligen betänkligt fel. I odlingskostnaderna
inräknas nämligen kostnaderna för en första begödning av odlingsmarken.
Verkställda undersökningar hava givit vid handen, att dessa kostnader
motsvara omkring hälften av de utgående ersättningsbeloppen. Såsom
vid utredningen om ersättning för hävd närmare kommer att påvisas, är det
emellertid oriktigt anse, att odlad jord icke kan gå i byte efter åsätta gradtal
annat än i fullgödslat tillstånd. Att bestämma ersättning för första begödning
av odlingsmark leder alltså till oriktigt resultat. Är åter meningen, att genom
begödningen söka bringa den nyodlade marken till full jämförelse med gammal
åker, som genom långvarig brukning och begödning fått högre värde, så
är detta omöjligt att ernå genom en enda, om än mycket kraftig begödning.
Värdeskillnader av ifrågavarande slag utjämnas, på sätt längre fram kommer
att påvisas, genom graderingen.

I den mot Norrbottensmetoden framställda kritiken har framhållits, att densamma
leder till allt för betungande likvider. Verkställda undersökningar hava
bekräftat detta men även utvisat, att anledningen härtill är, utom ovan angivna
eller att gödselersättningen medtagits, att såsom odlingsmark upptagits
mark antingen med allt för lågt gradvärde eller betingande för stora odlingskostnader
pr ytenhet, båda delarna orsakande att odlingskostnaderna för uppskattad
ytenhet bliva så stora, att odlandet icke blir ekonomiskt lönande.
Detta förhållande är emellertid icke ett fel hos metoden utan i tillämpningen
av densamma.

Mot metoden har vidare framställts den anmärkning, att ersättning för odlan Bihang

till riksdagens protokoll 1926. 1 saml. 31 käft. (Nr 38). 32

498

Kung!,. Maj:ts proposition Nr 38.

det av odlingsmark, som ej gått i utbyte mot odlad jord, erhålles i förskott,
under det att densamma icke borde utgå förrän i mån av verkställt odlingsarbete.
Denna anmärkning är obefogad, ty delägare har icke vid skifte bekommit
sin rätt med mindre han för odlingsmarken, som vid skiftestillfället
icke befinner sig i det tillstånd att den motsvarar densamma åsatt gradtal,
erhållit mot kostnaderna för dess uppodling svarande ersättning. Den fastighet,
som fått odlingsmark, dragande större odlingskostnader, har på denna
grund ett lägre värde än den, som fått mera lättodlad, och det är just denna
värdeskillnad, som skall ersättas.

Undersökning har verkställts av ett antal förrättningar, vid vilka odlingsersättning
förekommit, bland andra följande.

Hemmansklyvning’ å V10 mtl litt. C Gumboda nr 1 i Nysiitra socken och Västerbottens

län; verkställd åren 1921—1922.

Före klyvningen har fastigheten varit sämjedelad, varjämte från fastigheten
i dess helhet avsöndrats tvenne lägenheter. Vid klyvningen, vid vilken lägenheterna
utlades såsom särskilda ägolotter, litt. Ce och Cd, med oförändrade
lägen och gränser, uppdelades hemmansdelen i två hemmanslotter, litt. Ca
om s/o4 mtl och litt. Cb om 1/u mtl. Delningsgrunden utgjorde skattetalet.
Odlingsersättningen beräknades enligt Västerbottensmetoden. För odling och
hävd skulle betalas för en ar åker eller linda i full hävd 6 kronor för hävd
och 4 kronor för brytning. För sämre hävdad eller bruten åker skulle ersättningen
utgå efter förrättningsmännens värdering. För ängarna skulle ej lämnas
ersättning.

Den verkställda odlings- och hävdelikviden gav i avseende å odlingsersättningen
följande resultat. Då litt. Ca, efter areal räknat,

före skiftet innehaft................8.7140 hektar åker

och vid skiftet tilldelats ............. • 9.2403 » »

samt sålunda erhållit ökning med.......... 0.5263 » »

och litt. Cb, efter areal räknat, före skiftet innehaft . . 3.1110 » »

och vid skiftet tilldelats . ■............ . 2.5847 » »

samt sålunda erhåltit minskning med......... 0.6263 » » ,

så kom, då all i byte gående åker var fullt bruten, litt. Ca att betala till litt.
Cb 0.6263x400 kr. = 210 Tcronor 52 öre.

Här antecknas till en början, att ersättning för mistad äng icke givits, ehuru
sådan gått i byte.

Undersöker man vidare, huruvida litt. Cb för den bekomna odlingsersättningen
kan på den nya ägolotten uppodla åker och äng med samma uppskattningsinnehåll,
som ägolotten förlorat genom skiftet, finner man följande.
Då litt. Cb av odlad jord före skiftet

innehade............... 2.6061 uppsk. hektar,

vid skiftet tilldelats........... 1.7200 » »

och sålunda mist

0.8861 ;> »

och då medelodlingskostnaden pr uppskattad hektar för ägolotten vid skiftet
tilldelad odlingsmark, 2.8965 uppskattade hektar, som drager en total odlings kostnad

av 2,986.65 kronor, utgör = 1,031.1238 kronor, så hade ägo ^.

OUOÖ

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

499

lotten behövt en odlingsersättning av 0.8861x 1,031.1238 = 913 kronor 68 öre.
Skillnaden mellan detta ersättningsbelopp och det vid förrättningen bestämda
beror dels på att vid utbyte av åker ersättningen beräknats efter areal, dels
på att ersättningen för mistad åker bekommits i jämförelsevis låggradig odlingsmark,
som har större areal och drager högre odlingskostnader.

Då den odlingsmark, som delats emellan litt. Ca och litt. Cb, nämligen
9.6720 uppskattade hektar, har en total odlingskostnad av 8,487.15 kronor och

8 487 15

således en medelodlingskostnad av -jr—— = 877.4969 kronor pr uppskattad
o 9.6720 r

hektar, har ytterligare litt. Cb beträffande den del av odlingsmarken, som icke
gått i byte mot odlad jord, kommit i sämre ställning än litt. Ca, vars medelodlingskostnad
för 6.7755 uppskattade hektar odlingsmark med en total odlingskostnad
av 5,500.60 kronor blott uppgår till 811.8220 kronor pr uppskattad
hektar. På grund härav borde rättvisligen litt. Cb ytterligare hava ersättning med
(2.8966 —0.8861) X (1,031.1238 — 877.4969) = 2.0104 X 153.6269 = 308 kr. 85 öre.

Lägges härtill odlingskostnaden, som bort utgå för mistad åker, 913 » 68 »

erhålles det likvidbelopp, som rätteligen bort utgå, eller . . 1,222 kr. 53 öre.

För utförande av förestående undersökning hava vid besiktning å marken
odlingskostnaderna uppskattats för varje odlingsmarksfigur. Med ledning härav
hava beräknats kostnaderna för uppodling av den varje delägare tilldelade
odlingsmarken. Arealen å odlingsmarken utgör 22.7970 hektar med en total
odlingskostnad av 8,487.15 kronor eller 372.29 kronor pr hektar, sålunda något
mindre än den som angivits i delägarnas förening.

Hemmansklyvning'' å ss/566 mtl litt. H‘a Harads nr 8 i Edefors socken och >’orrl»ottens

län; verkställd åren IDIG—1917.

Fastigheten, vilken före klyvningen brukades samfällt, uppdelades vid denna
i tvenne ägolotter litt. iPaa om 17/256 mtl och litt. H’ab om Vis mtl.

Enligt delägarnas förening bestämdes, dels att såsom delningsgrund skulle
antagas skattetalet, dels att odlings- och hävdeersättning för åker eller linda
i bästa hävd skulle utgå med 600 kronor pr arealhektar, varav 300 kronor
för brytningen, och för övrig åker i förhållande därtill enligt förrättningsmännens
värdering, samt för äng med 300 kronor för uppskattad hektar.

Några mindre odlingsmarksområden ansågos vara redan i viss mån odlade
och skulle alltså härför odlingsersättning utgå.

Den verkställda odlings- och hävdelikviden gav i avseende å odlingslikviden
följande resultat.

Vid klyvningen hade tilldelats

litt. H1 aa: 6.0460 hektar åker

å 300 kr. hektar

1,813.80 kr.

0.0250 » odlingsmark

å 150

»

3.75 »

O.0230 » »

å 120

»

2.76 »

1.009180 uppsk. hektar äng

ä 300

»

302.75 » 2.123.06 kr.

litt. tFab: 7.2058 hektar åker

å 300

»

2,161.74 2

O.0070 » odlingsmark

å 150

»

1.05 »

0.831 iso uppsk. hektar äng

å 300

. »

249.35 2 2,412.14 kr.

Summa 4,535.20 kr.

Av denna summa belöper på litt. EPaa för 17/a56 mtl..... 2,336.32 kr.

och på litt EPab för 1/ie mtl ............... 2,198.88 »

500

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

Litt. H*aa föres sålunda till last 2,123.06 kr.

räknas till godo 2,336.82 »
och har sålunda fordran . ■ ■ 213.26 »

Litt. FLab föres sålunda till last 2,412.14 »
räknas » godo 2,198.88 »
och har sålunda skuld..... 213.26 »

Undersökes nu i vad mån odlad jord gått i utbyte mot odlingsmark, finner
man, att litt. H7aa vid skiftet tilldelats i

tomt, åker och äng.......... 5.654070 uppsk. hektar,

varav dock odlingsbar tomt utgör .... 0.027400 » »

vadan odlad jord utgör.....• . . 5.626670 » »

litt. H1ab vid skiftet tilldelats i odlad jord 5.961920 » »

Summa 11.588590 » »

Härav skulle enligt delningsgrund belöpa på

litt. H7aa för 17/a56 mtl........ 5.969880 » »

litt. H1ab » Vi6 » 5.618710 » »

litt. Hxaa har sålunda fått....... 0.343210 » »

mindre och litt. H1ab lika mycket mera än vad på dem belöper av odlad
jord enligt delningsgrund.

Jämlikt vid besiktning å marken åsätta värden hava odlingskostnaderna
för den odlingsmark, som tilldelats

litt. Hlaa, 4,186140 uppsk. hektar, beräknats till . . 3,805.39 kr.
litt. H1ab, 3.273770 » » , » » ._2,836.41 »

Summa 7.469910 » » , » » . . 6,641.80 kr.

Medelodlingskostnaden är alltså för

all i skiftet ingående odlingsmark . 890,3325 kr. för uppsk. hektar
litt. Hxaa tilldelad » . 909.0451 » » » »

litt. Hxab » » . 866.4048 » » » »

För att å sin nya ägolott uppodla, vad som brister i odlad jord, måste
sålunda litt. Hxaa vidkännas en kostnad av 0.343210 x 909.0451 = 311 kronor
99 öre. Men härjämte har denna ägolott fått odlingsmark, vars medelodlingskostnad
är större än medelodlingskostnaden för all i skiftet ingående odlingsmark
och bör därför hava ytterligare ersättning för den värdeförlust fastigheten
därigenom lidit med ett belopp motsvarande vad å den odlingsmark,
som icke gått i byte mot odlad jord, belöper av merodlingskostnaden eller
(4.186140 — 0.343210) (909.0451 —890.3325) = 71 kr. 91 öre.

Det belopp, som bort utgå som odlingsersättning, utgör sålunda 311 kronor
99 öre + 71 kronor 91 öre = 383 kronor 90 öre.

Hemmansklyvningr å Vis mtl Selet nr 1 i Lövångers socken och Västerbottens län;

verkställd år 1923.

Fastigheten, vilken före klyvningen brukades samfällt, uppdelades med
skatten som delningsgrund i fyra ägolotter, litt. Aa, Ab, Ac och Ad, vardera
om 7/

Enligt delägarnas förening skulle för : odling och hävd betalas för en ar
åker eller linda i full hävd 10 kronor för hävd och 5 kronor för brytning.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

501

För sämre hävdad eller bruten åker skulle utgå ersättning efter förrättningsmännens
bedömande. För äng skulle ersättning icke utgå. En del odlingsområden
ansågos vara redan i viss mån odlade, och skulle alltså härför
odlingsersättning utgå.

Vid klyvningen hade i odlingsvärden tilldelats
litt. Aa 3.4900 hektar åker......å 500 kr. eller 1,745.00

0.0690

»

odlingsmark . .

å 150 »

» 6.90 U51.90 kr

Ab 3.8860

»

åker......

å 500 *

» 1,943.00

0.8260

»

odlingsmark . •

å 125 »

» 103.13

0.6660

»

» . .

å 100 »

» 66.50 2,112.63 »

Ac 1.8650

»

åker.....

å 500 »

» 927.50

3.2170

»

odlingsmark . .

å 125 »

» 402.13

0.0790

»

»

ä 100 »

» 7.90 1,337.63 »

Ad 4.4090

»

åker.....

å 500 »

» 2,204.50

0.2000

»

odlingsmark . .

å 100 »

» 20.oo 2,224.50 »

Summa 7,426.56 kr.

Av denna summa belöper på envar av delägarna för Ver mtl

Litt. Aa föres sålunda till last..............

räknas till godo..............

och har sålunda en fordran av..............

Litt. Ab föres till last.................

räknas till godo................

och har sålunda en skuld av..............

Litt. Ac föres till last..................

räknas till godo ................

och har sålunda’ en fordran av .............

Litt. Ad föres till last.................

räknas till godo................

och har sålunda en skuld av..............

Då emellertid medelgraden för den litt. Ac tilldelade odlingsmarken är 2.3,
borde denna ägolott efter ovan angivna odlingskostnad, 500 kronor för arealhektar,
erhålla i odlingsersättning 1,150 kr. för uppskattad hektar eller för
1.3097 hektar, som ägolotten erhållit för litet, ett belopp av 1,506 kr. 16 öre.
Litt. Aa, som fått för mycket odlad jord, har likväl erhållit odlingsersättning.

. 1,856.64

kr.

»

. 1,856.64

»

. 104.74

kr.

. 2,112.63

»

. 1.856.64

»

255.99

kr.

. 1,337.53

. 1,856.64

»

.

kr.

»

. 1,856.64

»

. 367.86

kr.

Heinmaiisklyvning’ å 6/1G mtl litt. Ya Antis nr 2 i Pajala socken och Norrbottens lån;

verkställd åren 1920—1921.

Fastigheten, som före klyvningen varit sämjedelad, har vid densamma uppdelats
i tre hemmanslotter, litt. Yaa1 om 5/w mtl, litt. Yaa2 om 5/cr mtl och
litt. Yab om 6/ss mtl.

Enligt delägarnas förening skulle dels mantalet utgöra delningsgrund, dels
till full begödsling av en arealhektar odlingsmark eller i full vanhävd varande
åker åtgå 200 kbm god ladugårdsgödsel å 4 kronor å fastmark samt 100
kbm å 4 kronor å torvjord, dels ett mansdagsverke vara värt 8 kronor och
ett ökedagsverke 16 kronor.

502

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

Med ledning av dessa värden hade beräknats kostnaderna för uppodling
av den odlingsmark de olika fastigheterna fått sig tilldelad, varvid odlingskostnaderna
för

litt. Yaa1 beräknats till . 4,201.25 kr., varav i gödselkostnad . 1,811.20 kr.

litt. Yaa2 » » . 5,095.38 » , » » » . 2,254.80 »

litt. Yab » » . 13,650.37 » , » » » . 6,242.80 »

Summa 22,947.00 » , » » » 10,308.80 kr.

Den efter Norrbottensmetoden verkställda odlingslikviden har utfallit så, att

litt. Yaa1 fått betala............. 1,137,43 kronor

litt. Yaa2 » » . ............ 161.96 »

litt. Yab erhållit.............. 1,299.39 »

Hade icke gödselkostnaden inräknats i odlingskostnaden, vilket såsom förut
angivits icke bort ske, hade odlingslikviden utfallit så, att

litt. Yaa1 fått betala............. 553.02 kronor

litt. Yaa2 » » 58.10 »

litt Yab erhållit............... 611.12 »

Likviden hade sålunda rätteligen icke bort uppgå till fullt hälften av den
som vid skiftet utgått.

Beträffande ökning eller minskning i odlad jord har befunnits, att

litt. Yaa1 fått en ökning av..... 0.680216 uppsk. hektar

litt. Yaa2 » » » »..... 0.072635 » »

litt. Yab » » minskning »..... 0.752850 » ■ »

Medelodlingskostnaden för odlingsmark, som tilldelats

litt. Yaa1, 1.58556 uppsk. hektar, är . . . 1,507.3854 kr./hektar

litt. Yaa2, 2.15896 » »,»... 1.315.7168 »

litt Yab, 5.98521 » »,»... 1,237.6458 »

samtl. ägol., 9.72973 » »,»... 1,298.9261 »

För att på sin nya ägolott kunna uppodla vad som förlorats i odlad jord,
måste litt. Yab sålunda vidkännas en kostnad av

0.75285 X 1,237.6458 ...........= 931 kr. 76 öre,

men denna hemmanslott bar, utöver den odlingsmark,
som gått i byte med odlad jord,
erhållit odlingsmark, vars medelodlingskostnad
är mindre än medelodlingskostnaden för den
i skiftet ingående odlingsmarken i dess helhet,
och bör följaktligen lämna ersättning till
övriga delägare för denna skillnad i medelodlingskostnad,
eller

(5.98521—0.762850) (1,237.6468—1,298.9261) . . =—320 kr. 64 öre

Rest att utgå i likvid 611 kr. 12 öre

I detta fall har sålunda intagandet i likviden av kostnaderna för uppodling
av all odlingsmarken åstadkommit, att utgående ersättningsbeloppet blivit
mindre än om likviden omfattat endast så stor del av odlingsmarken, som
gått i utbyte mot odlad jord.

Anmärkas må, att de höga medelodlingskostnaderna för uppskattad hektar
äro beroende på att såsom odlingsmark upptagits vissa mycket stora områden
med odlingskostnader, uppgående ända till 1,260 kronor för ärealhektar och

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

503

2,520 kronor för uppskattad hektar. På stället företagen besiktning har givit
vid handen, att berörda områden såsom varande mycket stenbundna och
alltför kostsamma att odla icke bort upptagas såsom odlingsmark.

Heminansklyvning ä 16/g4 lutt litt. Ea Sattajärvi nr B i Pajala socken och Norrbottens

län; verkställd åren 1920—1021.

Fastigheten var före klyvningen säinjedelad och uppdelades vid densamma
i tre ägolotter, litt. Eaa om 7%02 om 85/io24 mtl.

Jämlikt delägarnas förening skulle dels mantalet vara delningsgrund, dels
till full begödning av en arealhektar odlingsmark eller i full vanhävd varande
åkerjord beräknas åtgå 200 kbm gödsel å 4 kronor, men å torvjord gödselvärdet
beräknas till 400 kronor, dels ett mansdagsverke vara värt 8 kronor
och ett ökedagsverke 16 kronor.

Med ledning av dessa värden hade kostnaderna för uppodling av den odlingsmark
de olika fastigheterna fått sig tilldelad beräknats

för litt. Eaa till . . 1,048.97 kr., varav i gödselkostnad 369.20 kr.

» litt. Eab » . . . 4,090.36 » , » » » 1,490.40 »

» litt. Eac » . . . 2,251.88 » , » » » 665.60 »

samtliga fastigheter till 7,391.21 » , » » » 2,525.20 »

Den efter Norrbottensmetoden verkställda odlingslikviden utföll så, att

litt. Eaa fick betala......... 1,007.24 kronor

litt. Eab erhöll . . .......... 232.27 »

litt. Eac » 774.97 »

Hade såsom sig bort gödselkostnaden icke inräknats i odlingskostnaden.
hade likviden utfallit så, att

litt. Eaa fått betala......... 673.94 kronor

litt. Eab erhållit.......... 59.98 »

litt. Eac » 613.96 »

eller omkring 30 % mindre än vad som utgått.

Vid undersökning har befunnits, att

litt. Eaa fått en ökning av 0.33791 uppsk. hektar odlad jord

litt. Eab » » minskning » 0.16780 » » » »

litt. Eac » » » » 0.18011 »

Medelodlingskostnaden för den odlingsmark, som tilldelats

litt. Eaa,....... 0.36633 uppsk. hektar, är . . . 1,913.0667 kr. hektar

litt. Eab,....... 1.46853 » »,»... 1,782.5893 »

litt. Eac,....... 0.67804 » »,»... 2,339.5080 »

samtliga ägolotter, . . . 2.49190 » »,»... 1,952.7308

För att på sina nya ägolotter kunna uppodla vad som frångått dem i odlad
jord, måste sålunda

504

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

litt. Eab vidkännas en kostnad av . . 0.16780x 1,782.5893 = 281 kr. 29 öre

litt. Eac » » » » . .0.18011 x2,339.5080 = 421 » 37 »

Härjämte skola ägolotterna, i den mån de, utöver den odlingsmark,
som gått i utbyte mot odlad jord, erhållit odlingsmark
med annan medelodlingskostnad än den i skiftet ingående
odlingsmarken i dess helhet, utgiva (erhålla) ersättning
för skillnaderna i medelodlingskostnad eller

för litt. Eab(1.46853 —O.16780) x (1,782.5893 —- 1,952.7308) =— 221 kr. 31 öre

» litt. Eac(0.67804 — O.180U) x (2,339.6080 — 1,952.7308) =+ 192 » 59 »

Sammanlagda odlingsersättningen för litt. Eab och Eac utgör
sålunda...................... 673 kr. 94 öre,

varav på litt. Eab belöper. . . . 281.29 kr. — 221.31 kr. = 59 » 98 »

och » » Eac » .... 421.37 » + 192.59 » = 613 » 96 »

Intagande i odlingslikviden av kostnaderna för uppodling av all odlingsmarken
har resulterat i att likvidsumman på det hela taget minskats, i det
att ersättningen till litt, Eab minskats mera än ersättningen till litt. Eac
ökats.

De höga medelodlingskostnaderna och jämförelsevis höga ersättningsbeloppen
äro beroende på att vid klyvningen upptagits odlingsmark, som dragit
en odlingskostnad av ända till 2,680 kronor för arealhektar och 4,020 kronor
för uppskattad hektar. Av oss verkställd besiktning har givit vid handen,
att knappast någon del av den såsom odlingsmark upptagna fastmarken bort
upptagas såsom odlingsmark, då densamma komme att draga allt för stora
odlingskostnader.

Vid bedömande av förestående exempel och den kritik de underkastats,
måste ihågkommas, att jämförelserna bliva missvisande i den mån icke vid
de olika metodernas tillämpning använts enahanda grunder för gradering och
urskiljande av inrösningsjorden.

Vid lösande av frågan om odlingslikvid uppställa sig vissa allmänna önskemål
och principer, vilka om möjligt böra tillgodoses.

De fördelar, som beredas delägarna genom ett skifte, erhållas icke utan
kännbara ekonomiska uppoffringar från deras sida. Man bör därför sträva
efter att nedbringa de penningbelopp, som vid skiftet oundgängligen skola
utgå i likvid, varvid dock måste beaktas, att full rättvisa vederfares varje
delägare och att syftemålet med skiftet förverkligas.

Vidare böra för odlingslikvidens beräknande bestämmas så enkla och lättfattliga
grunder som möjligt, då de böra kunna förstås icke endast av de
befattningshavare, som skola tillämpa dem, utan även av såväl gode män
som delägare. Därjämte torde en enklare metod medföra större utsikter till
en riktig tillämpning än en mera invecklad metod, även om denna senare
måhända i vissa avseenden vore teoretiskt riktigare.

Därjämte torde man böra tillse, att likviden kommer att grundas på förhållanden,
som föreligga eller som sannolikt komma att föreligga inom
överskådlig tid, och icke på omständigheter, som möjligen kunna komma att
göra sig gällande först i en oviss framtid.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

505

Slutligen synes man med avseende på bestämmelser i hithörande ämne
icke böra mera än nödvändigt rubba på de förfaringssätt, som hittills varit
i tillämpning, i den mån desamma befunnits riktiga och ändamålsenliga.

På grund av den redogörelse, som i det föregående lämnats rörande innebörden
och verkningarna av hittills använda metoder för beräkning av odlingsersättning,
synes det icke möjligt att ansluta blivande bestämmelser rörande
ersättning av detta slag till principerna för Västerbottensmetoden, utan
torde man få söka lösningen huvudsakligen enligt de grunder, varpå Norrbottensmetoden
är byggd, varvid emellertid bör tillses, att de oegentligheter
avlägsnas, som hittills varit förenade med tillämpningen av ifrågavarande metod.

Såsom förut framhållits har Norrbottensmetoden ofta medfört betungande
likvider därigenom att till odlingsmark hänförts jord med alltför lågt gradvärde
eller dragande alltför höga odlingskostnader. Till odlingsmark bör tydligen
icke hänföras annan jord än den, å vilken odling är ekonomiskt fördelaktig,
vilket förhållande föreligger endast då jordens värde i odlat skick
kan uppskattas högre än värdet i oodlat skick, beräknat efter den behållna
avkastning jorden därvid lämnar, med tillägg av odlingskostnaderna. Väl torde
hädanefter, liksom hittills i avsevärd utsträckning varit fallet, av olika anledningar
odlingar komma att verkställas, som strängt taget icke äro ekonomiskt
lönande, men denna omständighet kan tydligen icke få inverka vid uppställande
av regeln för odlingsmarks upptagande.

Vid undersökningarna har framkommit, att i trakter med rikliga odlingstillfällen
upptagits odlingsmark till så stor omfattning, att dess uppodlande
inom överskådlig tid icke är tänkbart. Huru riktigt det än är, att utvecklingsmöjligheterna
beaktas vid skifte, är det därför icke nödvändigt, att till
odlingsmark hänföra större areal än som beräknas komma att bliva odlad
inom den tid, för vilken man någorlunda säkert kan överblicka utvecklingen.
De faktorer, som inverka på bedömandet av denna fråga, kunna vara av
många slag och synas särskilt böra skärskådas under överläggning med delägarna,
vilkas uppfattning i saken givetvis bör tillmätas stor betydelse. Vidare
må i detta sammanhang framhållas, att skilda odlingsmarkers värden i
odlat skick, efter vilka grad åsättes och tilldelning sker, sällan stå i samma
förhållande till varandra som samma markers värden i oodlat tillstånd. Den
delägare, som erhåller odlingsmark med lägre värde i oodlat skick, måste
sålunda bliva lidande gentemot annan delägare, som erhåller odlingsmark
med samma uppskattningsinnehåll men med högre värde i oodlat skick.
Denna orättvisa föreligger ända till dess odling verkställes. För att i möjligaste
mån avlägsna denna orättvisa, bör man sålunda åt odlingsmarken icke
giva onödigt stor omfattning, utan beträffande sådan odlingsbar mark, som
icke beräknas bliva odlad inom överskådlig tid, endast räkna med värdet i
oodlat skick och alltså icke hänföra densamma till odlingsmark. Skälig hänsyn
till sådan mark kan tagas vid skiftesläggningen.

Vid gradering av odlingsmark bör iakttagas, att grad åsättes utan hänsyn
till odlingssvårigheten och endast i förhållande till det värde, som marken
beräknas få i uppodlat skick, varemot i likvid skola ingå kostnaderna för
att bringa marken i detta uppodlade skick. Såsom förut framhållits bör i
likviden icke ingå ersättning för en första gödsling utan endast de egentliga
odlingskostnaderna. Graderingen av odlingsmarken bör ske samtidigt med den
undersökning, som erfordras för att avgöra, huruvida marken skall hänföras
till odlingsmark eller ej. Vid graderingen beräknas även odlingskostnaderna

506

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

såväl för ett omedelbart avgörande, huruvida odling kan ske med fördel, som
för senare uppgörande av odlingslikvid. Om vid graderingstillfället icke är
avgjort, huru mycket av den med fördel odlingsbara jorden, som kommer
att ingå som odlingsmark, blir man nödsakad åsätta alternativa grader, nämligen
en grad som odlingsmark och en grad efter ägans värde i befintligt
skick.

Såsom i det föregående framhållits, bör odlingsersättning alltid utgå i penningar
till den, som fått mindre odlad jord än på honom belöper och i stället
erhållit odlingsmark. Ersättningen bör utgå med det belopp, som erfordras
för att på den nya ägolotten uppodla så stort område, som i uppskattningsinnehåll
motsvarar minskningen i odlad jord. Denna ersättning bör tydligen
gäldas av de delägare, som på samma sätt erhållit mera odlad jord än
som på dem belöper, och fördelas dem emellan efter tillökningarnas uppskattningsinnehåll.

Beträffande den odlingsmark, som ej går i utbyte mot odlad jord, har förut
framhållits, att eventuella skillnader i odlingskostnaderna kunna tänkas ersatta
antingen med penningar eller genom ökad marktilldelning. Denna senare
form för ersättningen har från skilda håll framställts som ett viktigt
önskemål. Närmast till hands liggande utvägen att ernå en ökad marktilldelning
synes vara, att man redan vid graderingen av den ifrågavarande odlingsmarken
skulle nedsätta gradtalen så mycket, som motsvarar odlingskostnaderna.
Detta är emellertid ogörligt, då man vid graderingen icke kan veta,
hur mycket av odlingsmarken, som ej kommer att gå i utbyte mot odlad jord
och således skulle bliva föremål för sådan nedsättning.

Undersökning har emellertid gjorts beträffande andra möjligheter till frågans
lösning, och hava följande tre vägar befunnits framkomliga.

Ett sätt är, att all odlingsmark graderas med bortseende från odlingskostnaderna
och efter det värde, som marken beräknas få i odlat skick. Principen
för odlingslikviden blir, att varje delägare tillgodoräknas kostnaderna
för uppodling av honom tilldelad odlingsmark och föres till last kostnaderna
för uppodling av den andel av odlingsmarken, som efter delningsgrunden tillkommer
honom. När vid delningsarbetet en ägolott utlagts, undersökes, huru
stor odlingsersättning, som efter ovan angiven grund kommer att utgå för
denna ägolott, och huru stor del därav, som är beroende av utbyte av odlad
jord mot odlingsmark. Deri återstående odlingsersättningen låter man därefter
utgå i jord genom att flytta skifteslinjerna så mycket, att överflyttade arealens
värde motsvarar ersättningsbeloppet. Markvärdet erhålles med användande
av priset på bästa inrösningsjord. Denna metod giver matematiskt riktiga
resultat. Den vållar emellertid ett i väsentlig grad ökat delningsarbete
särskilt vid ett flertal ägolotter samt skulle även i vissa fall bliva ganska
svårförståelig och även medföra andra olägenheter.

Ett annat sätt är följande. Inom odlingsmarken låter man odlingskostnaderna
inverka på graden, för varje ägofigur efter dess odlingskostnader. Sedan
varje figur åsatts ett gradtal efter det värde den beräknas få i uppodlat
skick, nedsättes samma värde och till följd därav även gradtalet så mycket,
som motsvarar de samtidigt beräknade odlingskostnaderna, vilken nedsättning
sker med användning av det för bästa inrösningsjord bestämda priset. För
odlingsmarken införas på sådant sätt reducerade gradtal i ägobeskrivningen,
varigenom uppskattningsinnehållet kommer att angiva värdet i odlat skick
med fråndragning av odlingskostnaderna. Om inrösningsjorden bestode av
uteslutande odlingsmark, så komme vid tilldelning efter nämnda grader någon

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

507

odlingslikvid tydligen icke att behövas. Bestode inrösningsjorden av såväl odlad
jord som odlingsmark och verkställdes delningen även därvid efter de
uti ägobeskrivningen införda graderna, bleve icke heller vid utbyte av odlad
jord mot odlingsmark någon likvid erforderlig. Detta .senare vore emellertid
icke tillfredsställande, emedan den delägare, som i stället för odlad jord erhölle
odlingsmark, visserligen finge ökad marktilldelning men icke någon ersättning
i penningar för att kunna verkställa uppodling av den odlingsmark,
som motsvarade den avstådda odlade jorden. Härtill kommer också, att förfaringssättet
givetvis måste föra med sig olämpliga förskjutningar beträffande
marktilldelningen. Berörda missförhållanden undanröjas på följande sätt. All
inrösningsjord betraktas såsom odlingsmark, varvid den odlade jordens värde
tänkes uppdelat i ett värde som odlingsmark och ett värde, som uppkommit
genom den utförda odlingen. Vid marktilldelningen medtages av den odlade
jorden endast dess värde som odlingsmark. Av återstående värde bos den
odlade jorden skall tydligen varje delägare erhålla vad på honom belöper
efter delningsgrunden. I den mån delägare ej erhåller vad som sålunda angivits,
uppkommer likvid i penningar, vilken likvid således utgör ersättning för
odlad jord, som gått i utbyte mot odlingsmark. Förenämnda uppdelning av
den odlade jordens värde uppnås genom en nedsättning av dess uppskattningsinnehåll
i förhållande till de beräknade odlingskostnaderna och med användning
av det för bästa inrösningsjord bestämda priset. Odlingskostnaderna
beräknas som medelodlingskostnaden för uppskattad hektar av den odlade
jorden.

Även denna metod har vid verkställda undersökningar visat sig giva riktiga
resultat och vara fullt användbar för alla fall. Mot densamma må emellertid
framhållas, att marktilldelningen kan bliva ganska olika vid även jämförelsevis
små ändringar i de oreducerade gradtalen och i storleken av odlingskostnaderna.
Därjämte kan metoden bliva mindre lätt att förstå i avseende
på såväl innebörden som sättet för dess tillämpning. Någon ökning i
delningsarbetet uppstår även, vilken dock uppväges genom mindre arbete med
ikviden.

Ett tredje sätt innebär, att odlingsmarken graderas på samma sätt som vid
föregående metod, således med efter odlingskostnaderna reducerade grader. Om
sedan vid tilldelningen vissa delägare komrne att erhålla mindre odlad jord
än på dem belöper, och sålunda av dem tilldelad odlingsmark måste uppodlas
så mycket som motsvarar ifrågavarande minskning, skulle det följaktligen
åligga dem, som fått ökning i odlad jord, att erlägga kostnaderna för odlingen.
Då delningen i och för sig var rättvis, skulle i gengäld av dem, som
fått odlingsersättning, mark avstås till värde, som motsvarar erhållen odlingsersättning.
Denna metod, som är en kombination av de båda föregående metoderna,
lider emellertid också av bådas svagheter.

Mot samtliga tre förfaringssätten erinras för övrigt, att de vila på en princip,
som icke fullt överensstämmer med de för skiftesförfarandet ledande
grundsatserna. Väl medföra de en rättvis fördelning av de värden, som man
vid skiftestillfället räknat med, men marktilldelningen, som i viss mån göres
beroende av odlingskostnaderna, kan till följd härav bliva ojämn i förhållande
till delningsgrunden, i vilket hänseende betänkliga skillnader kunna visa sig i
framtiden, sedan odlingsmarken blivit uppodlad.

Det synes sålunda knappast möjligt att få fram någon enkel och praktisk
metod, som inskränker odlingsersättningen att avse endast sådan odlingsmark,
som går i byte mot odlad jord. Vid sådant förhållande torde man icke hava

508

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

annan utväg än att låta även den odlingsersättning, som avser odlingsmark,
vilken ej går i utbyte mot odlad jord, utgå i penningar. Då härav beroende
likvider endast komma att avse ett utjämnande av skillnader i odlingskostnader,
torde man med tillämpning av förut angivna regler för odlingsmarkens
avskiljande och med lämplig skiftesläggning i allmänhet icke behöva riskera,
att ersättningsbeloppen bliva alltför betungande. Därest vid tillämpningen för
visst fall olägenheter skulle yppa sig, torde dessa kunna undanröjas genom
efter förhållandena lämpade betalningsterminer.

Då sålunda all odlingsersättning bör utgå i penningar, blir grundregeln för
odlingslikvid den, att varje delägare tillgodoräknas kostnaderna för uppodling
av honom tilldelad odlingsmark och föres till last kostnaderna för uppodling
av den andel av odlingsmarken, som efter delningsgrunden tillkommer
honom. Om laga delning eller sämjedelning förut verkställts och innehavet
blir delningsgrund, skall följaktligen varje delägare föras till last kostnaderna
för uppodling av den odlingsmark han enskilt innehaft samt, där även samfälld
odlingsmark finnes, så stor andel av kostnaderna för dennas uppodling,
som motsvarar honom tillkommande andel i samma odlingsmark. Såsom förut
vid redogörelsen för Norrbottensmetoden framhållits, bör nämligen varje delägare,
när innehavet blir delningsgrund, svara för odlingskostnaderna å den
odlingsmark, som han före delningen enskilt innehaft.

De angivna reglerna för beräkning av odlingsersättning hava tillämpats på
förut som exempel anförda hemmansklyvning å Vis mantal litt. C Gumboda
nr 1 i Nysätra socken och Västerbottens län, varvid odlingskostnaderna
beträffande varje odlingsmarksfigur hava uppskattats vid besiktning å marken.

Om man bortser från tvenne från fastigheten avsöndrade lägenheter, vilka
vid skiftet återbekomma sina forna innehav, utgör all skifteslagets inrösningsjord
i uppskattning...............18.4610 hektar

Härav belöper på 3/6i mtl litt. Ca......... 13.8445 »

» Ver » » Cb......... 4.6165 »

Å Ca:s föregående innehav voro redan odlade .... 6.1829 uppsk. hektar

För Ca återstår alltså skyldighet att odla...... 7.6616 » »

Å Cb:s föregående innehav voro redan odlade .... 2.6061 » »

För Cb återstår alltså skyldighet att odla...... 2.0104 » »

Totala odlingskostnaderna för litt. Ca och Cb tilldelad

odlingsmark utgöra.............. 8,487.15 kr.

Därav belöper alltså på Ca

På Cb

7.6616 x 8,487.15
9.6720

6,723.03

2.0104 x 8,487.15
9,6720

1,764.12

S:ma 8,487.15

Ca skall sålunda föras till last.......... 6,723.03 kr.

till godo föras kostnaderna för odling av erhållen odlingsmark
................... 5,500.60 »

Ca skall alltså betala.............. 1,222.53 kr.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

509

Cb skall föras till last.............. 1,764.12 kr.

till godo föras kostnaderna för odling av erhållen odlingsmark
................... 2,986.65 >■

Cb erhåller alltså................ 1,222.53 kr.

I förestående fall hade ersättningen blivit påfallande hög, enär bland odlingsmarken
ingår mark med så lågt gradvärde som 4 med till följd härav
en odlingskostnad av 1,800 kronor för uppskattad hektar, vilken mark tydligen
icke bort upptagas som odlingsmark.

Fråga om ersättning av detta slag kan uppkomma, då vid skifte innehavet Ersättning
icke blir delningsgrund. Å ägolott kan nämligen hava före skiftet verkställts
odlingsarbete, som genom skiftet kommer även andra delägare än innehava- som kommer
ren till godo, och torde det i sådant fall vara rättvist att denne därför bere- annan tillåsa
ersättning. Sådan ersättning finnes föreskriven i 74 § av gällande skit- godo.
tesstadga, och har stadgande härom bibehållits i senaste lagförslags 9 kap.

6 §. Här avses det fall, att odling verkställts på oskiftad mark. Ersättning
synes emellertid böra ifrågakomma även där odlingen skett på sämjedelad
mark och innehavet icke blir delningsgrund. Dylik ersättning bör jämväl utgå
i fråga om kulturarbeten, genom vilka åstadkommits stadigvarande förbättring
av odlade ägor. På enahanda sätt kan en delägare hava höjt även avrösningsjordens
markvärde. Den allmänna regeln blir sålunda, att delägare bör beredas
ersättning för vidtagna åtgärder, varigenom åstadkommits förhöjning i
markvärde, som kommit annan till godo, och att denna ersättning bör erläggas
av dem, som draga fördel av åtgärderna. I överensstämmelse med den
ställning, som senast upprättade lagförslaget intager till sämjedelningar, synes
sådan ersättning böra utgå, städse beträffande sämjedelning, som tillkommit
före lagens ikraftträdande, men, ifråga om senare tillkommen sämjedelning,
endast såvitt det visas, att odlingen eller förbättringen verkställts efter sämjedelningens
tillkomst. Ersättningen bör utgå efter beräknad kostnad för de
vidtagna åtgärderna, men får ej överstiga värdeförhöjningen.

Vid de verkställda undersökningarna har framkommit, att likvidresultaten i Ersättning
stor utsträckning blivit felaktiga, även till följd av det sätt, varpå frågan om for Mrdhävd
behandlats. Felen hava berott på att man icke gjort klart för sig varken
vad hävd egentligen innebär eller att densamma är av två slag, den
stadigvarande och den tillfälliga, vilka båda begrepp sammanblandats. Den
stadigvarande hävden uppkommer genom förändring i markens ursprungliga
beskaffenhet, antingen genom långvarig brukning eller verkställda grundförbättringar.
Den tillfälliga hävden hänför sig till vissa omständigheter, som
tillfälligt antingen öka eller minska ägans värde. Tillfällig ökning i en ägas
värde uppkommer exempelvis genom nyligen påförd gödsel och tillfällig värdesänkning
genom vanhävd såsom ogräs, bristande dikning och dylikt.

Då, såsom förut framhållits, vid skifte av jord graderingen avser att utjämna
de stadigvarande värdeskillnaderna, under det att tillfälliga omständigheter,
som inverka på värdet, utjämnas genom direkta ersättningar mellan
delägarna, kommer således den stadigvarande hävden att inverka på graden,
under det att den tillfälliga hävden ger upphov till likvid mellan delägarna.

I avseende på sådan likvid för tillfällig hävd må anföras följande.

Graden är ett uttryck för en ägas från jordbrukssynpunkt beräknade netto -

510

Kung!,. Maj:ts proposition Nr 38.

avkastning vid rationell skötsel. Då nettoavkastningen är skillnaden emellan
bruttoavkastningen och omkostnaderna, kommer vid en förändring av de senare
nettoavkastningen att bliva så mycket större eller mindre än vad vid
graderingen beräknats, som motsvarar minskningen eller ökningen i omkostnaderna.

Finnes exempelvis naturlig gödsel (egentligen växtkraft beroende på gödseln)
kvar i en åker, som avträdes, blir tydligen tillträdarens nettoavkastning
just så mycket större som motsvarar värdet av den gödselmängd, som finnes
kvar i åkern, eftersom han ju icke behöver påföra denna gödselmängd och
hans omkostnader sålunda minskas med värdet av densamma. Han bör alltså
gälda häremot svarande belopp till avträdaren, som nedlagt samma kostnader
utan att ännu hava fått ersättning för desamma genom av gödseln betingad
skörd.

Även andra jordbruksarbeten kunna tillfälligt öka en ägas nettoavkastning
utöver den vid graderingen beräknade och sålunda förorsaka likvid, bland
annat verkställd plöjning, dikesrensning, sådd m. m.

På samma sätt måste, därest vanhävd föreligger, exempelvis därigenom att
en avträdd åker är ogräsfylld, den, som tilldelas samma åker, erhålla ersättning,
enär hans omkostnader bliva så mycket större och hans nettoavkastning
lika mycket mindre än vad beräknats vid gradens åsättande, som motsvarar
kostnaden för ogräsets fördrivande.

Bland andra förhållanden, som innebära vanhävd, må nämnas, att avloppsdiken
fallit igen, att ängsmark och betesvallar blivit buskbeväxta, och att
ängs- och skogsmark blivit ljungbevuxen. Däremot är, i anslutning till vad
ovan sagts, icke att hänföra till vanhävd det förhållande, att på åker en eller
flera grödor tagits efter sista gödslingen.

Likvidbeloppens storlek blir givetvis beroende på de kostnader, som nedlagts
vid fråga om befintligt överskott i den tillfälliga hävden, eller som erfordras
vid fråga om befintlig brist i densamma.

Vid beräkning av den gödselmängd, som tilläventyrs finnes kvar i en avträdd
åker, måste man taga hänsyn till det år i det använda omloppsbruket,
under vilket åkern tillträdes. Ju närmare slutet av perioden åkern befinner
sig, desto mindre gödsel finnes givetvis kvar, men minskningen är icke direkt
proportionell mot antalet grödor, som borttagits, utan torde det få anses
konstaterat, att de första grödorna borttaga mera än de sista.

I fråga om nu rådande förhållanden i avseende på likvid för hävd må anföras
följande.

Skiftesstadgans bestämmelser om gradering torde åsyfta, att den stadigvarande
hävden skall inverka på gradtalet och icke bliva föremål för likvid.
För tillfällig hävd nämner skiftesstadgan likvid endast för det fall, att den
är negativ, det vill säga då vanhävd föreligger. Att skiftesstadgan icke upptagit
bestämmelser om likvid för positiv tillfällig hävd, således för det fall
att jorden har tillfälligt högre värde än det genom graderingen uttryckta, kan
möjligen bero därpå, att det sätt, varpå jordbruket bedrevs vid tiden för
skiftesstadgans tillkomst, icke gav anledning till sådan likvid.

I avseende på tillämpningen hava mycket växlande metoder kommit till
användning. I vissa delar av landet har man ansett, att åker kunde gå i byte
endast i fullt gödslat skick, och därför genom likvid utjämnat bristen i full
begödning. På andra ställen har man låtit jordens tillfälliga gödselförråd in -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

511

verka på graden och därigenom undvikit penninglikvid. Man har även i vissa
fall sökt beräkna värdet av påförd gödsel och på grund därav uppgjort likvid.
Vanhävd har i vissa fall fått inverka på graden och i andra ersatts med
penningar. I de trakter, där Västerbottensmetoden tillämpats vid odlingslikvider,
har även en särskild metod för hävdelikvid kommit till användning. Den har
följt samma regler, som gällt för odlingsersättningen, och således gått ut på
att varje delägare skall erhålla ersättning för hävdevärdet i avträdda ägor, i
den mån han ej erhåller ersättning genom hävdevärde i tillträdda ägor. Denna
metod, som är principiellt riktig, har dock icke alltid tillämpats på ett riktigt
sätt. Man har nämligen låtit den stadigvarande hävden delvis inverka på
graden och delvis ingå i likvid. Några bestämda regler därvid kunna icke
påvisas, olika förrättningsmän hava förfarit på olika sätt, och metoden synes
även hava jämkats efter förhållandena i varje särskilt fall. Metoden, vid vilken
odlings- och hävdeersättning vanligen sammanslås, har ofta medfört, att hävdeersättningar
utgått till mycket höga belopp, beroende på att den stadigvarande
hävden ingått i likvid.

Såsom exempel på hävdelikvid enligt Västerbottensmetoden må anföras den
som exempel på odlingslikvid använda hemmansklyvningen å 7/ig mantal
Selet nr 1 i Lövångers socken och Västerbottens län.

Före klyvningen brukades hemmanet gemensamt av delägarna, och vid densamma
tilldelades i odlad jord

Vid förrättningen, som verkställdes år 1923, var undertecknad Myrbeck närvarande
och företog med hjälp av förrättningsmännen sådana värderingar och
beräkningar, som erfordrades för att uppgöra likvid för tillfällig hävd enligt
ovan angivna regler. Förhållandena gåvo icke anledning till likvid för annat
än värdet av i åkern för omloppsperioden nedlagda men icke tillgodogjorda
kostnader. Den sålunda uppgjorda likviden för tillfällig hävd utföll så, att

litt. Aa fick betala..............kronor 193.00

» Ab » » » 41.90

» Ac » mottaga............. * 146.05

» Ad » » ............. a 88.85.

Förut har emellertid framhållits, att vid tillämpning av Västerbottensmetoden
den stadigvarande hävden får delvis ingå i gradvärdet och delvis inverka
på hävdevärdet och således till en del ingå i likviden, vilket även vid
denna förrättning var förhållandet. I anledning härav verkställde undertecknad
Myrbeck med tillhjälp av förrättningsmännen särskild gradering på sådant
sätt, att den stadigvarande hävden endast fick inverka på gradvärdet. Genom
denna gradering förändrades tilldelningen i inrösningsjord

litt. Aa 0.5168 uppsk. hektar för mycket
» Ab 0.2056 » » »

» Ac 1.3097 » » litet

» Ad 0.5872 » » mycket.

I hävdeersättning fick

litt. Aa utgiva
» Ab »

» Ac mottaga .

» Ad »

kr. 718.60
» 51.70

» 596.50

» 173.80.

512

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 38.

för litt. Aa, som erhållit 3.0723 uppsk. hektar

» » Ab,

»

» 3.3867 »

» » Ac,

»

» 3.6003 »

» » Ad,

»

» 3.2239 »

Summa 13.2882 »

att i stället bliva

för litt.

Aa

3.0074 uppsk.-hektar

» »

Ab

3.0075 »

» »

Ac

3.0073 »

» »

Ad

3.0075 »

Summa

12.0297 »

Att summan uppskattningsinnehåll i senare fallet blivit lägre, då man kunnat
vänta, att den i stället skulle blivit högre, beror på att graderingen i senare
fallet grundats på vissa avkastningsberäkningar, som visat, att graderna borde
avsevärt sänkas på den sämre jorden.

Med den nya graderingen och den därigenom ändrade tilldelningen utföll
odlingsersättningen, beräknad enligt ovan föreslagna grunder och efter å marken
beräknade kostnader för odlingsmarkens uppodling, så, att

litt. Aa skulle utgiva.............kronor 610.60

» Ab » » » 91.65

» Ac » erhålla............ » 1,274.85

» Ad » utgiva............. » 572.60.

Likviden för tillfällig hävd utföll så, att

litt. Aa skulle utgiva.............kronor 195.98

» Ab » » » 92.32

» Ac » erhålla............. » 196.42

»Ad » » ............. » 91.88.

sättning

minskad

tastning.

I avseende på ersättning för minskad avkastning föreskriver skiftesstadgan
i 100 §, att delägare, som i stället för odlad jord erhåller vanhävdad eller
ouppodlad, skall erhålla den ersättning, vartill han »skäligen kan anses berättigad
för minskad avkastning av dess nya ägolott, intill dess den hinner
komma i det skick, att den kan påräknad avkastning ifrån sig giva». Detta
stadgande utgår tydligen ifrån att vid graderingen vanhävdad jord åsatts värde
som om vanhävden vore avlägsnad och odlingsmarken vore odlad. Delägare,
som bekommer vanhävdad jord eller odlingsmark, måste alltså erhålla ersättning
för minskad avkastning för att icke bliva lidande. Ersättning av detta
slag har skiftesstadgan således fullt riktigt angivit som en given följd av ersättning
för vanhävd och ersättning för uppodling av odlingsmark.

Vid tillämpning av skiftesstadgans bestämmelser synes man i de flesta fall
hava låtit ersättningen för minskad avkastning ingå i de för odling och hävd
beräknade beloppen. Ofta har detta uttryckligen utsagts, men lika ofta har
ingenting nämnts om ersättning för minskad avkastning eller ock har bestämts,
att sådan ersättning icke skulle utgå. I allmänhet synes väl liten
uppmärksamhet hava ägnats denna ersättningsfråga, som dock ofta kan vara
av ej ringa betydelse.

I skiftesstadgans 107 § föreskrives vidare, att ersättning skall beredas den

Kungl. Maj:ts proposition Nr S8.

513

delägare, som »icke erhåller så mycken åker till utsäde, som ä honom rätteligen
belöpa bör». Där denna ersättning förekommit, vilket åtminstone på
senare tider varit ganska sällsynt, har vanligen ett visst avrundat belopp
bestämts eller ock tillträdet av nya ägolotterna uppskjutits i avseende på
viss åker.

Enligt senast upprättade lagförslaget skall ersättning för minskad avkastning
utgå i tre särskilda fall, nämligen då delägare mot odlad jord erhåller
ouppodlad eller sämre odlad jord, då delägare mot odlad jord erhåller vanhävdad
jord och då delägares ägovälde bliver sammansatt av ägor, som med
hänsyn till föregående användning ej kunna omedelbart läggas i sedvanligt
bruk.

Ovan har framhållits, att ersättning för minskad avkastning är en given
följd av ersättning för uppodling av odlingsmark. Detta torde framstå klart,
då man betänker, att odlingsmark graderas och således ingår i skifte med
värde som om den vore odlad. Då den i befintligt skick icke har detta
värde, utgår ersättning för att bringa den i det beräknade skicket. Åtgärderna
härför, alltså odlingsarbetet, kräver emellertid tid, och därunder lämnar ägan
icke den avkastning, som motsvarar det genom graden uttryckta värdet. Härav
följer alltså, att ersättning för minskad avkastning bör beräknas för all i
skiftet ingående odlingsmark, att tilldelas och erläggas efter samma regler,
som ovan angivits för odlingsersättning. Resultatet av en sådan beräkning
blir praktiskt taget, att ersättning kommer att utgå endast för den odlingsmark,
som går i byte mot odlad jord, tv ersättningarna för den övriga odlingsmarken
utjämna i huvudsak varandra. Den delägare, som erhåller mera
odlingsmark än på honom belöper, får således ersättning och den, som på
samma sätt erhåller mindre odlingsmark, betalar ersättning för minskad avkastning.

Vad nu sagts om ersättning för minskad avkastning på grund av erhållen
odlingsmark gäller även om sådan ersättning på grund av tilldelad vanhävdad
jord. Vanhävd kan nämligen i viss grad jämställas med bristande odling, da
även vanhävd innebär, att åtgärder måste vidtagas för att bringa ägan i det
skick, som motsvarar gradtalet. Ifrågavarande ersättning skall tydligen utgå
efter samma regler, som gälla för själva vanhävdsersättningen.

Det tredje fallet, då ersättning för minskad avkastning bör utgå, torde avse
det förhållandet, att en delägare erhåller en ägolott, som ej kan omedelbart
användas för sådan produktion, som hans hushållning är inrättad för. I
vad mån sådan ersättning bör utgå, måste givetvis bedömas i varje fall för
sig. I regel torde olägenheter av nu ifrågavarande slag bliva en allmän följd
av skiftet, utan att det kan påvisas, att någon viss delägare erhållit motsvarande
fördel. Ersättningen torde därför, då den ifrågakommer, oftast böra
gäldas efter delningsgrund.

I anslutning till vad sålunda anförts, må beträffande lagförslagets lydelse i
denna del anmärkas, att det måste anses felaktigt att i detta sammanhang
ställa odlad jord i motsats till å ena sidan ouppodlad och å andra sidan
vanhävdad jord.

Vid behandling av frågan om ersättning för uppodling av odlingsmark
har framhållits, att vissa skillnader kunna förefinnas i fråga om den avkastning,
som olika odlingsmarker lämna i oodlat skick. Även med den begränsning
av odlingsmarkens omfattning, som ovan föreslagits, kan av dessa

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 61 haft. (Nr SS). 3.3

Särskild ersättnings

fråga.

514

Kungl. May.ts proposition Nr :18.

Ågograde

ring.

Likvid för
annat värde
än jordbruks
värde.

skillnader uppkommande orättvisa bliva av betydelse, särskilt då längre tid
förflyter tills uppodlingen sker och skillnaderna äro avsevärda. I sådant fall
synes fråga om ersättning böra göras till föremål för särskild prövning.

I det föregående bär ofta framhållits sambandet mellan de ersättningsfrågor,
som utredningen avsett, och ägograderingen. Det torde därför vara av vikt,
att lagförslagets bestämmelser om gradering avfattas så, att därav klart framgår,
vilket värde hos jorden, som man avser att låta gradtalet uttrycka. I
förslagets 11 kap. 2 § tredje stycket finnes följande bestämmelse: »Vid gradtals
åsättande må, där ej nedan annorlunda stadgas, hänsyn tagas allenast
till ägornas naturliga beskaffenhet ur brukningssvnpunkt». Då detta stadgande
torde kunna tolkas på flera siitt och giva upphov till väsentligt olika
grunder för gradering, synes föreskriften böra ändras därhän, att graderingen
bör grunda sig på jordens förefintliga naturliga beskaffenhet utan avseende
på tillfälliga omständigheter ävensom den behållna avkastning, som på grund
därav och med ändamålsenlig skötsel vanligen kan erhållas.

Den verkställda utredningen har även ådagalagt det olämpliga i att, såsom
senaste lagförslaget, föreskriva att endast separatgradering får användas.
Visserligen upptager gällande skiftesstadga endast bestämmelser om separatgradering,
men icke desto mindre har seriegradering alltid haft och även
tillåtits hava en vidsträckt användning. För närvarande användes separatgradering
i nämnvärd utsträckning endast, i sådana län, som inrymma stora
skogsvidder med inrösnings- och avrösningsjorden endast, i obetydlig mån
blandade om varandra. Att utvecklingen tagit denna riktning är tydligen
icke någon tillfällighet, utan beror därpå, att det praktiska lantmäteriet använt
sig av den metod, som i det särskilda fallet visat sig vara mest ändamålsenlig.
Det torde vara svårt, att finna motiv för eu lagbestämmelse till ändring
av nu tillämpad praxis, vilken icke visat sig vara förenad med några
olägenheter. Däremot skulle en föreskrift om enbart användande av endera
metoden i en mängd fall onödigt tynga och försvåra arbetet. Sålunda skulle
separatgradering i södra och mellersta Sverige medföra försvårat graderingsarbete,
enär man där vanligen icke kan gradera avrösningsjorden för sig
och inrösningsjorden för sig utan måste gradera ägofigurer av olika ägoslag
som de ligga blandade om varandra. Det måste därvid tydligen vara vanskligt
att ständigt byta om jämförelsegrund. Därjämte uppkommer vid delningsarbetet.
och likvidberäkningarna m. m. ökat arbete ävensom anledningtill
felräkning på grund av de ständiga utbytena mellan inrösnings- och avrösningsjorden.
På samma sätt skulle i trakter med stora skogsvidder och
jämförelsevis små, för sig liggande inägor, där delning av inrösningsjord och
avrösningsjord i huvudsak verkställas var för sig, olägenheter uppstå genom
användande av seriegradering. Det synes sålunda, som om lagens bestämmelser
borde så avfattas, afl såväl seriegradering som separatgradering bliva
tillåtna.

Under utredningsarbetet har iakttagits, att senaste lagförslaget i avseende
på likvid för annat värde än jordbruksvärde upptager för visst fall en bestämmelse,
som icke upptagits i föregående förslag. Sålunda stadgas i 14
kap. 11 § tredje stycket, att, om innehav enligt sämjedelning icke skall utgöra
delningsgrund, men delägare får behålla äga med dylikt värde, han är
pliktig att för vad av ägan överstiger den på hans ägolott belöpande andelen
gälda ersättning till övriga delägare enligt den verkställda särskilda uppskatt -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

Öl 5

ningen. Då härmed torde avses, att varje delägare skall anses äga del efter
dejningsgrunden i det särskilda värdet samt att ersättning skall utgå i den
mån delägare icke erhåller den andel, som tillkommer honom, ifrågasättes,
om icke bestämmelsen borde givas denna form. Emellertid kan även ifrågasättas,
om bestämmelsen, som tillkommit på grund av ett inom lagrådet
framställt yrkande, alltid kommer att giva rättvist resultat. Från en sämjelott
kan nämligen dess ägare för närvarande avsöndra tomtmark och således
ensam tillgodogöra sig mervärdet. Han har hittills ansett sig vara ensam
ägare till sämjelotten och måhända förvärvat densamma för ett pris, som
bestämts med hänsyn till mervärdet. Det synes då oegentligt, att han genom
den nya lagen skulle frånkännas en del av detta mervärde. Även enligt lagförslaget
skulle avstyckning kunna ske från sämjelott, som tillkommit före
lagens ikraftträdande, och således även hädanefter ägaren av sämjelotten
kunna genom försäljningar ensam tillgodogöra sig mervärdet. Det kan därför
ifrågasättas, om lagen i dessa hänseenden bör innehålla föreskrifter att
gälla för alla fall.

Vidare har under utredningen uppmärksammats, att vid förrättningar, som Likvider vid
röra rågångar eller andra ägogränser, ersättningar mellan sakägarna enligt rdgångsför14
kap. i vissa fall kunna anses skäliga. Det torde emellertid knappast vara rättnin9armöjligt
att bestämma, när sådana ersättningar böra förekomma, utan torde
frågan böra bedömas i varje särskilt fall för sig.

Vid skiftesförrättningar uppkomma ofta frågor rörande ersättning för eller Likvid röran
fördelning och utbyte av befintliga hägnader. I många fall torde sådana de hägnader.
frågor vara ganska enkla och icke behöva behandlas av förrättningsmännen
utan överlämnas till avgörande av antingen delägarna själva eller någon av
dem utsedd förtroendeman, i vissa fall kunna de emellertid vara av beskaffenhet
att höra avgöras i samband med förrättningen.

Då möjligen även andra ersättningsfrågor än de två senast omnämnda
kunna uppkomma vid skiftesförrättningar, kan det ifrågasättas, om icke lagen
bör inrymma en möjlighet till sådana frågors upptagande till behandling av
f förr ättningsm ännen.

Stockholm den 25 november 1924.

O. Bagger-Jävgensen.
Axel von Otter.

Bagnar Engdahl.
Karl David Myrbeck.

51 ti

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

Bilaga B.

P. M.

rörande den i 1918 års lagförslag intagna motiveringen till 14 kap. (>§.

Yttrandet, att bestämmelsen i 100 § skiftesstadgan borde ändras sålunda,
att odlings- och vanhävdsersättningarna borde beräknas i enlighet med det
sätt, som användes vid skiftesförrättningar i Västerbottens och delvis Norrbottens
län, vittnar om den oklarhet, som rått i hithörande frågor. Västerbottensmetoden
avser nämligen att bereda ersättning för de värden, som genom
odling och hävd tillförts jorden. I sådant fall borde emellertid graderingen
vara ett uttryck endast för skillnaden mellan värdet i odlat skick ä
ena sidan och odlings- och hävdevärdena å den andra. Ty om en skiftesdelägare
erhåller en äga, vars gradtal direkt uttrycker ägans förhandenvarande
värde, är det orimligt att tänka sig, att han skall betala ersättning för ägans
odling. Felet härvidlag framträder särskilt tydligt, om man, i enlighet med
lagförslaget, använder penninggradering. Om sålunda eu åker åsatts ett värde
av 2,000 kronor, skulle därav framgå, att den giver ett netto pr år av 100
kronor (efter en räntefot av 5 %). Om nu en delägare får denna åker, men
måste betala för odlingsvärdet däri, blir den behållna avkastningen därav
icke längre 100 kronor utan denna summa minskad med räntan på vad som
erlagts för odling. Visserligen har avsikten varit, att denna ersättning skulle
utgå som kompensation till den som erhåller odlingsmark (med värde åsatt
med hänsyn till odlat skick), sålunda för odling av odlingsmark, som går i
utbyte mot åkern. Det är emellertid fullkomligt felaktigt att vid beräkning av
likvider utgå från dylika premisser. Det är ju icke sagt, att åkern går i utbyte
mot odlingsmark, och ej heller är det säkert, att om så blir fallet de
åsätta odlingsvärdena komma att bliva lika med odlingskostnaderna.

Förfarandet vid Västerbottensmetoden att grunda odlingsersättningen på ett
genomsnittligt kostnadsbelopp pr ytenhet för odlingsmarkens uppodling är
visserligen mycket enkelt, men just det förhållandet att man sålunda förenklat
förfarandet är orsaken till att metoden mera sällan i verkligheten
kominer att lämna det avsedda resultatet, nämligen att till delägare utgående
ersättning motsvarar kostnaderna för uppodling av honom i utbyte mot avstådd
odlad jord tilldelad odlingsmark. Det torde icke vara nog att en metod
är enkel, man bör även fordra ett någorlunda rättvist resultat. Även med
användning av Västerbottensmetoden torde emellertid eu beräkning av kostnaderna
för uppodling av de olika områdena inom odlingsmarken erfordras,
nämligen dels för avgörande, huruvida marken skulle i odlat skick få högre
värde än summan av värdet i oodlat skick och odlingskostnaderna samt odlingsarbetet
således bliva lönande, dels för att kunna bestämma medelodlingskostnaden
någorlunda rättvist.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

517

Mot det anförda exemplet på hävdeersättning är ingenting att erinra. Att
resultatet enligt Norrbottensmetoden blivit orättvist, beror emellertid endast
på den oegentligheten vid tillämpningen av Norrbottensmetoden, att åker anses
kunna gå i byte endast i fullt gödslat tillstånd.

Då det mot Norrbottensmetoden framställts den anmärkningen, att man
riskerade komma till orimligt höga likvidbelopp genom framtvingande av en
kontant förskottsersättning, motsvarande framtida odlingskostnad, må erinras,
att metoden innebär ett utjämnande av allenast skillnader i odlingskostnader
och på grund därav ingalunda behöver medföra betungande likvidbelopp.

Det anförda laga skiftet i Hakkas skifteslag i Gällivare socken utgör ett
typiskt exempel, huru Norrbottensmetoden icke bör tillämpas.

Till belysande härav må anföras följande.

Hemmanet Nedre Hakkas litt. R har vid skiftet fått 4.086 hektar åker och
18.64 hektar odlingsmark till åker, varför, då blott föga åker gått i byte mot
odlingsmark, åkerarealen avsetts att mera än femdubblas. Såsom odlingsmark
synes sålunda upptagits långt mera mark än som kunde tänkas bliva odlad
under överskådlig tid.

Bland odlingskostnaderna har upptagits ersättning för första begödning av
odlingsmarken med 1,732 kronor 37 öre, varav 1,389 kronor 30 öre för odlingsmark
till åker och 343 kronor 7 öre för odlingsmark till äng, vilket
såsom felaktigt icke bort ske.

Skiftesläggningen bar utförts sä, att litt. B mist 4.656174 uppsk. hektar äng
eller ungefär 21 % av sitt ängsinnehav. varför, då medelodlingskostnaden
för röjningslandet uppgår till 1,107 kronor 64 öre för uppsk. hektar, litt. R
för mistad äng bort erhålla 5,157 kronor 20 öre. Hade ersättningen för begödning
av viss odlingsmark till äng icke intagits i likviden, hade av odiingsersättningen
för äng, 5,599 kronor 19 öre, återstått 5,256 kronor 12 öre, och
sålunda kostnaden för den större svårigheten vid uppodlandet av det litt. R
tilldelade röjningslandet blott uppgått till 98 kronor 92 öre. Det är sålunda
fullkomligt oriktigt att såsom i utlåtandet påstå, att anledningen till det stora
likvidbeloppet för äng är att söka däri, att allt röjningslandet upptagits i likvid.

Såsom odlingsmark bar synbarligen upptagits mark med alltför höga odlingskostnader,
uppgående ända till 1,600 kronor pr arealhektar och över
5,000 kronor pr uppsk. hektar. Medelodlingskostnaden pr uppsk. hektar av
den litt. R tilldelade odlingsmarken till åker uppgår på grund härav till ej
mindre än 3,334 kronor 88 öre eller ett belopp, som icke under några omständigheter
kan förräntas genom avkastningen från samma mark.

Anledningen till den stora likvid litt. R tillerkänts är sålunda beroende på
följande omständigheter.

Odlingsmark har upptagits till alltför stor omfattning.

Till odlingsmark bär hänförts mark med alltför höga odlingskostnader.

I odlingsersättningen har inräknats en första begödning av odlingsmarken.

Skiftesläggningen har utförts så, att litt. R mist oproportionerligt mycket

äng och i stället erhållit röjningsland.

Den utgående likviden........... 10,620.65 kr.

innebär ersättning för första begödning med .... 1,732.37 kr.

» » » mistad åker........ 288.94 »

» » :> » äng........ 5,157.20 »

Summa 7,178.51 kr.

vadan återstoden eller............. 3.442.14 »

518

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

utgör ersättning för att litt. R erhållit odlingsmark med högre odlingskostnader
än övriga delägare. Denna skillnad i medelodlingskostnad, som uppgår
till ej mindre än 700 kronor för uppsk. hektar, är alldeles orimligt stor och
hade därför bort utjämnas genom lämpligare skiftesläggning.

Vid skiftet bestämdes, att ersättning för minskad avkastning skulle utgå
med 200 kronor pr uppskattad hektar. Då denna ersättning skulle gäldas
med Vs årligen under tre år, är den grundad på en årlig nettoavkastning av
minst 100 kronor pr uppskattad hektar och således bestämd till ett tydligen
alldeles för högt belopp.

På grund av vad ytterligare framhållits må erinras följande.

Såsom ovan visats medföra båda de anförda metoderna, därest ett någorlunda
rättvist resultat skall kunna uppnås, en värdering av kostnaderna för
uppodling av odlingsmarken, varför svårigheten att få till stånd en exakt
värdering blir lika stor, vilken metod man än tillämpar.

Att det skulle föreligga större fara för oriktiga likvider ju mera mark, som
intages i värderingen, är svårt att förstå. Tvärtom är det anledning antaga,
att i sådant fall eventuella fel i värderingen skulle utjämna varandra.

Stockholm den 29 november 1924.

O. Bagger-Jörgemen.

Axel von Otter.

ilagnar Engdahl.
Karl David Myrbeck.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

5iy

Bilaga C.

11 KAP.

Om vad såsom inrösnings- och avrösningsjord räknas och om ägors

gradering in. in.

1 §•

Såsom inrösningsjord räknas duglig åker och äng ävensom därtill odlingsbar
mark av beskaffenhet, läge och omfång, att dess odlande anses kunna
ske med fördel och ifrågakomma inom överskådlig tid; all annan mark räknas
.såsom avrösningsjord.

2 §•

Innan lotternas läge bestämmes, skall verkställas gradering av skifteslagets
ägor.

Härvid skola förrättningsmännen besiktiga och undersöka marken samt
åsätta varje ägostycke visst gradtal, allt efter de särskilda ägostyckenas olika
godhet. Gradtalen skola så bestämmas, att genom deras åsättande en bestämd
och tillförlitlig grund vinnes, enligt vilken till godheten olika ägor
kunna med varandra jämföras och genom en därefter lämpad tillökning i
areal för sämre jord gå i utbyte. Vid gradtals åsättande må hänsyn icke
tagas till tillfälliga omständigheter utan allenast till ägornas förhandenvarande
naturliga beskaffenhet ur brukningssynpunkt och den behållna avkastning,
som på grund härav med ändamålsenlig skötsel och, vad odlingsmarken angår,
efter dess uppodling vanligen kan erhållas. Där graderingen verkställes
särskilt för inrösnings- och särskilt för avrösningsjorden, bör, där så prövas
erforderligt, bestämmas ett jämförelsetal, angivande inbördes förhållandet emellan
uppskattad enhet av inrösnings- och avrösningsjorden. Tillika bör uppskattad
enhet av jorden eller, där inrösnings- och avrösningsjorden graderats
var för sig, sådan enhet av såväl inrösnings- som avrösningsjorden åsättas
värde i penningar, beräknat enligt den vid gradtalets bestämmande tillämpade
grund.

Hava skifteslagets ägor i sin helhet värde i något av de avseenden, varom
i 3 § förmäles, må vid graderingen hänsyn tagas jämväl till sådant värde,
och skall, där så skett, i protokollet meddelas upplysning härom.

Vattentäckt område skall graderas efter den nytta, som kan dragas axgrunden
och vattnet.

Med avseende å mark, som uteslutits från delningen eller förklarats ej skola
ingå i skiftet eller avsatts för gemensamt ändamål, vare gradering ej erforderlig
i vidare mån än som kräves för skiftets riktiga verkställande.

520

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

■i §•

Det åligger lantmätaren att vid verkställandet av de åtgärder, som omförmälas
i 1—3 §§, underrätta delägarna om de beslut, som fattas, och deras
innebörd.

8 §.

Närmare föreskrifter om vad såsom inrösnings- och avrösningsjord bör
räknas, om ägors gradering och uppskattning samt om ägobeskrivning meddelas
av lantmäteristyrelsen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

Ö21

Bilaga B.

U KAP.

Om ersättningar mellan skiftesdelägare.

ö §.

Har delägare vid laga skifte i inrösningsjorden tilldelats äga, som i fråga
om odling och hävd icke befinner sig i det skick, att den omedelbart kan
giva en mot dess gradvärde svarande behållen avkastning, vare han berättigad
till ersättning för de kostnader, som måste nedläggas för ägans försättande i
skick, som svarar mot dess gradvärde. En var delägare skall härvid påföras
kostnaden för iståndsättande av ägor till den omfattning, att dessa tillika
med hans förutvarande innehav i fullständigt odlad jord fri från vanhävd
motsvara hans andel enligt delningsgrunden i inrösningsjorden.

Frångår delägare äga i odlad jord, som han innehaft utöver vad enligt delningsgrunden
i inrösningsjorden tillkommer honom, vare han berättigad till
ersättning för ägans odlingsvärde, och skall en var delägare bidraga till denna
ersättning efter ty i första stycket sägs om ersättning för odling.

Har delägare vid laga skifte tilldelats äga, vari finnes tillfälligt hävdevärde,
till vilket jämlikt bestämmelserna i It kap. 2 § hänsyn icke tagits vid graderingen,
vare tillträdaren skyldig att härför lämna avträdaren ersättning.

I fall, som i första stycket avses, skall ersättning utgå jämväl för minskad
avkastning under den tid, som åtgår, till dess jorden försatts i skick, som
svarar mot dess gradvärde, och skall sådan ersättning gäldas efter samma
grund, som där sägs. Enahanda ersättning må kunna utgå även i det fall, att
ägovälde blir sammansatt av ägor, som med hänsyn till föregående användning
ej kunna omedelbart läggas i sedvanligt bruk. Dylik ersättning skall,
där ej omständigheterna annat föranleda, påföras delägarna efter delningsgrunden
i inrösningsjorden.

Innehavare av äga i inrösningsjorden, vara verkställts odling, grundförbättring
eller dylikt, som genom skiftet kommer annan till godo, vare berättigad
till ersättning därför, i den mån han ej erhåller sådan till följd av
ovan i denna paragraf meddelade bestämmelser. Ersättning, som här avses,
skall av delägarna gäldas efter delningsgrunden i inrösningsjorden.

Närmare föreskrifter angående beräknande av ersättningar, som i denna
paragraf avses, meddelas av lantmäteristyrelsen.

522

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

Utdrag ur Kungl. lantmäteristyrelsens protokoll för år 1925.

Fredagen den 30 januari 1925.

Närvarande: Generaldirektören Grefberg, byråcheferna Harnrin och Grubbström
samt t. f. byråchefen Bagger-Jörgensen.

§ 15.

Företogs till slutlig behandling frågan om den lantmäteristyrelsen genom
nådigt brev den 80 maj 1924 uppdragna utredningen rörande beräknande vid
skiftesförrättningar av ersättningar mellan delägare för odling, hävd och
minskad avkastning jämte därmed sammanhängande frågor, och beslöts underdånig
framställning av det innehåll styrelsens expedition nr 165 denna dag
utvisar.

I anledning härav anmälde byråchefen Grubbström avvikande mening och
anförde:

»Lantmäteristyrelsens förslag upptager så gott som oförändrade de riktlinjer
för likvidförfarandet vid laga skiften, som blivit resultatet av en under
föregående år av utsedda sakkunniga verkställd utredning. I en till styrelsen
avlämnad promemoria har jag närmare angivit skälen, varför den skedda
undersökningen synts mig i vissa delar hava bort leda till andra förslag. De
av mig anförda synpunkterna hava icke vunnit gehör, men då jag funnit mig
böra vidhålla desamma, torde jag därvid få åberopa vad jag anfört i förenämnda
promemoria, som var av följande innehåll:

''Den undersökning rörande beräknande vid skiftesförrättningar av ersättningar
för odling och hävd med mera, som verkställts av den därför tillsatta
kommissionen, har lett till förslag, i vilka jag till väsentlig del instämmer.
Framförallt syftar jag då på den allmännast förekommande likviden, nämligen
den, som rör hävdeersättning. Till sådan likvid finnes anledning snart sagt
vid varje skiftesförrättning landet runt. Behovet av eu vidräkning mellan delägarna
i detta avseende har dock hittills ofta förbisetts, och när ett likvidförfarande
ägt rum, har metoden därför i många fall varit felaktig. Såsom
synnerligen betänkligt måste betecknas det i vissa delar av landet använda
system, därvid man, såsom kommissionen omnämner, »ansett att åker kunde
gå i byte endast i fullt gödslat skick och därför genom likvid utjämnat bristen
i full begödsling». Dess bättre har numera enighet uppnåtts om att hävdelikviden
skall gå ut på att bestämma ersättning för skillnader i det befintliga
hävdevärdet.

Emellertid anser jag mig böra avråda den utvidgning av hävdebegreppet,

Kungl. Maj'':ts proposition Nr 38.

528

som ligger i att benämningen »stadigvarande hävd» givits åt en genom grundförbättringar
åstadkommen omvandling av markens beskaffenhet. En sådan
varaktig förändring av åkerbruks jorden t. ex. genom islagning, märgling
eller sandkörning o. s. v. utgör, såsom kommissionen framhåller, en av de
faktorer, som skola beaktas vid ägograderingen. Genom att undvika benämningen
hävd å dylika grundförbättringar vinnes större klarhet och minskas
den eljest nära till hands liggande anledningen till förväxling och misstag vid
gradering och likvider.

Efter detta uttalande om det av de föreliggande viktigare förslagen, som
jag i huvudsak biträder, övergår jag till frågan om odlingslikvider. För sådan
likvid finnes vid flertalet jorddelningsförrättningar icke förutsättning. 1 vidsträckta
delar av landet hava jordägarna icke tillgång på odlingsvärd men
ouppodlad jord eller måste reservera sina sparsamt förekommande odlingsmarker
för kreatursbete eller för skogsbörd. Det är företrädesvis i de tre
nordligaste länen, som vårt land ännu har kvar större outnyttjade odlingsvärda
marker. Här är emellertid frågan om rätta sättet för odlingslikvider av
djupt ingripande betydelse.

Om det endast gällt att finna den lämpliga formen för odlingslikvid i de
fall, då skiftesdelägare i stället för frånträdd åker får ersättning i ouppodlad
men odlingsbar mark, skulle jag icke hava gjort erinran mot ett likvidförfarande
enligt de grunder kommissionen förordat. Men kommissionens förslag
stannar icke hiirvid, utan uppställer ett system, varvid odlingskostnaderna för
all i skiftet intagen odlingsmark beräknas och efter enhetliga grunder göras
till föremål för penninglikvid delägarna emellan, även om odlingsmark är urskild
i långt större omfattning än nyss är nämnt. I lelt har kommissionen
dock icke kunnat bortse från faran för alltför höga likvider, men håller före.
att med tillämpning av vissa regler för odlingsmarkens avskiljande — upptagande
endast av den odlingsmark, som kan bliva tagen i bruk inom överskådlig
tid och vars odling är ekonomiskt fördelaktig — samt med en lämplig
skiftesläggning, man i allmännhet icke torde behöva riskera att ersättningsbeloppen
bliva alltför betungande. Härtill har kommissionen fogat det uttalande
att, därest vid tillämpningen för visst fall olägenheter skulle yppa sig.
dessa torde kunna undanröjas genom efter förhållandena lämpade betalningsterminer.

Beträffande det nu nämnda systemet må först betonas, att det innebär en
avvikelse från gällande lag. Skiftesstadgan påbjuder nämligen odlingsersättning
endast i fråga om den odlingsmark, som går i utbyte emot odlad jord.

Då jag anser det föreslagna nya systemet vara i hög grad äventyrligt för
jordägarna i de bygder, där vidsträckta odlingsmarkstillgångar ännu äro outnyttjade.
nödgas jag något utförligare ingå på frågan och utveckla min uppfattning
om hur denna fråga bör lösas.

Till en början torde det tillåtas mig att, så att säga i förbigående, kritiskt
granska de benämningar å olika likvidmetoder, som förekomma i kommissionens
redogörelse. Dessa benämningar, västerbottensmetoden och norrbottensmetoden,
äro oegentliga. Vad som avses med den förra är i huvudsak samma
metod som tillämpats överallt i riket före tillkomsten av 1835 års prejudikat
(gäddviksprejudikatet) och även därefter utom i vissa undantagsfall. Med norrbottensmetoden
åsyftas tillämpningen av gäddviksprejudikatet och lantmäteristyrelsens
därpå grundade ena formuläralternativ i ett cirkulär av år 1868.
Denna metod, som liar sitt mest framträdande särdrag i att i odlingslikvid
medtagas kostnaderna icke blott för odlingsmarkens brytning utan även för

Kungl. Maj:ts proposition Nr lss.

524

dess försättande i fullgödslat skick, har veterligt försökts i liera län, dock
med åtskilliga variationer, men har frångåtts utom av en del av lantmätarna
i Norrbottens län. Det i allmänhet och även av många norrbottenslantmätare
tillämpade förstnämnda systemet finnes det icke tillräckligt skäl att benämna
vare sig efter Västerbottens eller efter något annat län. Det enhetliga för
detta system är, att odlingsersättning författningsenligt utgår endast för minskning
i odlad jord. Eljest äro förfaringssätten, såsom även framgår av kommissionens
undersökningar, i detaljer så växlande, att man nära nog kan säga,
att varje lantmätare haft sin egen metod.

Om benämningen västerbottensmetod skulle vara motiverad, vore det möjligen
på hävdelikvidens område, enär det i kommittéförslagen upptagna och
nu även av kommissionen förordade sättet för hävdelikvid ansluter sig till
vad som måhända varit mera brukligt i Västerbottens än inom andra län.

Del likvidsystem, som nu föreslås, är enligt motiveringen byggt pa den
s. k. norrbottensmetodens (Gäddvik) grunder, varvid man emellertid velat avlägsna
de oegentligheter, som hittills varit förenade med tillämpningen av
denna metod.

Den huvudsakligaste av dessa oegentligheter är att i odlingskostnaderna inräknats
även gödsUngskostnad. Genom att rätta denna länge påtalade oegentlighet
tages ett högst betydelsefullt steg i rätt riktning: ej mindre än omkring
hälften av ersättningarna enligt den s. k. norrbottensmetoden bortfaller i medeltal,
ofta än mera. Vissa andra förhållanden, som bidragit till otillfredsställande
resultat vid likvider enligt samma metod, skulle även på sätt förut antytts
kunna rättas, varigenom likviderna anses icke behöva bliva alltför betungande.
Jag medgiver gärna, att detta i allmänhet icke blir fallet, men
undantagen måste bliva talrik! förekommande. Häri ligger en fara, som icke
bör underskattas. Det torde nämligen fä anses framförallt vara av vikt, att
man icke antager ett likvidsystem, som kan leda till oskäligt höga ersättningar.

Systemet att i likvid intaga all vid ett skifte urskild odlingsmark stöder
kommissionen principiellt därpå, att sådan mark icke motsvarar åsatt gradtal
med mindre tillträdaren även tillerkännes det penningbelopp, som odlingen
beräknas kosta. Kommissionen håller före, att skillnaderna i odiingskostnader
leda till motsvarande skillnad i respektive fastigheters förhandenvarande värden.
Denna princip, som enligt kommissionens förslag anses lösa hela problemet,
kan vid hastigt betraktande förefalla riktig, men den bottnar i ett ensidigt
hänsynstagande till markens brukningsmöjligheter under åsidosättande av frågan
om betingelserna för jordägarna att kunna taga marken i bruk (jfr överdirektörsämbetets
vid lantmäteriet utlåtande i gäddviksfallet, svensk lantmäteritidskrift
år 1924 häftet 2, sid. 40, 41). Metoden håller icke streck annat än i
fråga om den odlingsmark, som går i utbyte mot. avträdd åker och således
omedelbart skall tagas i bruk. Då det åter gäller framtida odlingsmöjligheter,
har den större eller mindre odlingskostnaden relativt ringa betydelse vid tiden
för skiftet. Om eu ersättning uträknas med utgående från de kostnader uppodlingen
framdeles kommer att betinga, fordras nödvändigtvis en reduktion
(rabattering), om ersättningen skall utbetalas omedelbart eller låt vara inom
en kort följd av år. Denna reduktion måste göras ganska kraftig, sä snart
det gäller odlingsmöjligheter, som icke äro aktuella under de närmaste åren
efter skiftet. Skulle odlingen ej behöva ske förrän efter 25 år — en i dylikt
fall ofta hellre låg än hög siffra — vore en kontant ersättning av endast

Kungl. Maj:ts proposition Nr :i8.

ö2f>

c:a SO % av den uträknade odlingskostnaden tillräcklig såsom likvid, (jfr
tabell 1 vid K. förordn. den 28 okt. 1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt).
Utan fara för misstag kan man påstå, att odlingsersättningen enligt kommissionens
förslag ofta bleve mer än dubbelt högre än som vore skäligt.

Lättast inser man principens ohållbarhet, om man söker göra reda för sig.
varifrån den likvidgivande parten skall taga de för likviden erforderliga
medlen. lian kan icke påräkna någon omedelbar inkomst från odlingsmarken,
ty så länge denna icke kan tagas i bruk, ger den som sådan ingen avkastning.
Ofta torde nog ingen annan utväg för skuldens betalande finnas än att
söka anlita lånevägen, men även detta kan möta svårigheter, då knappast
någon kreditgivare torde vara benägen att i relativt billiga framtida odlingskostnader
se ett hypotiseringsmässigt mervärde. Att variationerna i odlingskostnader
skulle direkt återspeglas i fastighetsvärdena har näppeligen någon
grund i verkligheten. En sådan uppfattning torde få anses vara företrädesvis
teoretisk.

Utgår man vidare från den likvidfordrande partens behov av odlingsersättning,
är den förenämnda principen lika irrationell. Nämnda behov framträder
i regel endast sä småningom och ofta först efter en längre tid. Det är många
anledningar som göra, att ett jordbruk sällan kan sa snabbt utvidgas. Det
kan vara tillräckligt stort som det är för innehavaren, som måhända icke har
arbetskrafter och ej heller tillräckliga ekonomibyggnader för en utökning av
den odlade jorden. Dåliga avsiittningsförhållanden, tryckta konjunkturer o. s. v.
kunna hindra en hastigare utveckling av jordbruksdriften.

För en mycket stor grupp av fastigheter, nämligen trävarubolagens hemman,
ecklesiastika boställen och andra dylika fastigheter, som äro i opersonlig
besittning, sker odlingsmarkens tillgodogörande synnerligen långsamt
och kommer i många fall aldrig till stånd. Sådana fastigheter ligga emellertid
i regel blandade med bondejorden, och man skulle därför vara nödsakad att
tillämpa samma likvidprincip även för dem. Här skulle dock odlingsersättningar
utan reduktion leda till särskilt olämpliga likvidresultat.

Många andra erinringar kunna göras. .lag skall endast antyda, att nagla
sammanhänga med vanskligheten att avgöra vad som är odlingsvärt. med de
förändringar i odlingsmöjligheterna, som uppstå genom tillkomsten av nya
kommunikationsleder, samt med de på frågan inverkande men oberäkneliga
faktorer, som ligga i att odlingsunderstöd (premielån), dikningsbidrag samt
billiga nyodlingslån i ökad utsträckning beredas jordägarna.

Kommissionen förordar, att man för nedbringande av likviderna bör inskränka
urskiljandet av odlingsmark samt såsom sådan icke upptaga svaruppodlad
jord. Detta är ett farligt råd, som kan leda till att fastigheterna fa
ojämna utvecklingsmöjligheter eller med andra ord, att delningen icke blir
rättvis, och till att förutsättningarna för att åstadkomma god skiftesläggning
hli alltför kringskurna. Varnande exempel finnas i mängd från äldre skiften,
som misslyckats uteslutande på grund av att man försummat att i tillräcklig
omfattning urskilja och fördela odlingsmark, ehuru tillgång funnits därå.

Här bör jag kanske även beröra vad som anförts om att likviden till den
del densamma avser odlingsmark, som ej går i utbyte mot åker, endast innebär
ett utjämnande av skillnader i odlingskostnader, samt att medtagande av
odlingsmark i likvid i vissa fall nedbringar likvidbeloppen. Detta är ju alldeles
riktigt, och ingen bestrider, att det kan finnas fall, da värdena utjämna
varandra och då likviden ej behöver springa upp till oskälig höjd. Men da
odlingskostnaderna för ytenhet pläga vara betydligt varierande, kan redan eu

526

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

mindre ändring av odlingsmarkens omfattning leda till avsevärd omkastning
av likvidbeloppen, ej blott till en betungande kontantlikvid utan även till en
på det hela alltför knapp ersättning för att ens förslå till odling av vad som
motsvarar frånträdd åker.

Då det såsom i det förevarande ämnet gäller att komma till skälig ersättning
för varje konkret fall. kan man ej heller åtnöja sig med en sannolikhetskalkyl,
att resultaten ofta bli tillfredsställande.

För att belysa det nu av mig berörda spörsmålet tillåter jag mig anföra
ett tänkt exempel, som valts så, att det icke torde kunna betecknas såsom
något särdeles extremt fall.

Vid utbrytning av två lika stora ägolotter fördelas ett samfällt odlingsmarksöverskott
utöver vad som går i utbyte mot odlad jord. Därvid erhåller den
ena lotten 6 hektar i graden 1,2 och den andre i) hektar i graden 1,8 med
odlingskostnad i förra fallet av 300 kronor och i andra fallet 700 kronor för
hektar. Odlingslikviden leder då, vad denna odlingsmark angår, enligt kommissionens
förslag till en skuld för den förra ägolottens innehavare av 2,250
kronor. Lotternas åkerareal jämte övrig likviderad odlingsmark förutsättes vara
tillräcklig för en mansålder. En skälig odlingsersättning hade då ej bort sättas
kontant till mera än eu obetydlig bråkdel av förenämnda belopp.

Det kan invändas, att man bör jämnare fördela svåruppodlad mark, än som
här förutsatts, men mången gång och särskilt inom större skifteslag kan detta
vara alldeles ogörligt utan att slå in på otillåtliga tegskiftesmetoder.

För att komma till riktigare resultat — fullt riktiga äro självfallet i de
bedömningsfrågor det här gäller ouppnåeliga — måste man enligt min meningtaga
bestämt avstånd från kommissionens förut berörda princip om ett nödvändigt,
rent siffermässigt samband mellan gradering och likvid. Gradsiffran
får icke anses återgiva ett befintligt värde, utan den är endast ett jämförelsetal,
som angiver olika ägors relativa avkastning smöjligheter vid normal användning.
Varje delägare skall vid skiftet tilldelas mark, som antingen redan ger eller
ock kan bringas till samma avkastning, som den jord har, vilken han frånträder
eller som eljest å honom enligt delningsgrund belöper. Likvidförfarandet
avser enligt skiftesstadgan att bereda ersättning åt den, som icke utan
arbete eller kostnad från sin nya ägolott får samma avkastning som han haft
utav frånträdda ägor. Det är tydligen därför, som författningen begränsar
odlingslikvid till de fall, då ouppodlad mark går i skifte emot odlad jord. Givet
är dock, att full rättvisa icke skapas enbart genom de föreskrivna likviderna.
Men genom bestämmelsen om fördelning i någorlunda jämn blandning av
bättre och sämre mark har lagstiftaren velat sörja för att varje delägares intressen
även i övrigt skola bli behörigt tillgodosedda.

Om man, såsom jag föreslår, i huvudsak bibehåller den nämnda, nu gällande
principen för gradering såväl som för odlingsersättning, undgår man faran för
att odlingslikviderna kunna springa upp till oskäliga belopp. I någon mån torde
dock gällande skiftesstadgas likvidsystem böra fullständigas. Det kan ofta
linnas fall, då odlingsmarksöverskottet icke låter sig fullt rättvis! fördelas
genom skiftesläggningen, och för sådana fall torde möjlighet böra beredas till
en på skälighetsprövning grundad ersättning till den, som erhåller för mycket
svåruppodlad mark. Skifteslagstiftningskommittén hade ännu i det andra tryckta
korrekturet av sitt lagförslag eu formulering till en bestämmelse i sådan riktning,
ehuru den senare kom att uteslutas. Den utredning, som kommissionen
nu verkställt, har dock givit skäl för, att frågan icke bör förbigås och ej

Kungl. May.ts proposition Nr 38.

527

heller, såsom man tidigare tänkt sig, lämpligen kan regleras dels genom skiftesläggningen
och dels genom att låta odlingskostnaderna i någon mindre mån
direkt inverka på gradsättningen.

Vid den föreslagna begränsningen av odlingslikviden uppställer sig frågan
huru lämpligen bör förfaras vid beräkning av odlingskostnaderna i de fall, då
inom en ägolott linnes mera odlingsmark än som motsvarar innehavarens
frånträdda odlade jord. Enklaste utvägen är att med utgående från medelodlingskostnaden
för all inom lotten befintlig odlingsmark uträkna kostnaden
för uppodling av så stor kvotdel, som efter uppskattning motsvarar den frånträdda
odlade jorden. Ett annat sätt, som torde vara att föredraga, är att låta
förrättningsmännen bestämma vilket område å marken, som skall anses utgöra
vederlag och vars odlingskostnad skall beräknas. Härigenom beredes tillfälle
att taga hänsyn såväl till vad som för fastigheten är förmånligast som även till
den likvidgivande partens intresse av att ersättningen genom lämpligt val av
mark icke blir högre än nödvändigt. Vidare torde det ofta vara av fördel för
jordägaren att erhålla förrättningsmännens biträde för uppgörande av odlingsplan,
vilket enligt det senare alternativet även lämpligen bör ske.

Med vitgående från nu av mig anförda synpunkter har jag uppsatt följande
utkast till lagtext.

Utkast till ändrad lydelse av 14 kap. <> § i 1924 års förslag till lag om

delning av jord ä landet.

1. Erhåller delägare i vederlag för odlad jord ouppodlad eller ofullständigt
odlad, äge han bekomma ersättning motsvarande den kostnad, som erfordras
för att försätta den erhållna jorden i samma odlade skick som den avträdda.

Är till följd därav, att vid skiftet urskilts odlingsmark utöver vad som går
i utbyte mot odlad jord, vederlagets läge icke bestämt, hava förrättningsmännen
att avgöra vilket mot den avträdda jorden efter uppskattning svarande
område, som skall betraktas såsom vederlag och ingå i beräkning vid
bestämmande av odlingskostnaderna.

Ersättningar, som i detta moment avses, gäldas av dem, som vid skiftet
erhålla tillökning i odlad jord.

2. Ingår i skifte odlingsmark utöver den, som utgör vederlag för frånträdd
odlad jord, och prövas någon delägare hava tilldelats väsentligt mera svåruppodlad
mark än å honom belöper enligt delningsgrunden, äge han erhålla
skälig ersättning utav den eller de delägare, som njutit motsvarande fördel
genom att bliva tilldelade lättare odlingsbar mark. Vid bestämmande av denna
ersättning skola förrättningsmännen taga behörig hänsyn till den tid, som kan
beräknas åtgå, innan odlingsmarken behöver tagas i bruk, och till därav påkallad
begränsning av ersättningsbeloppen.

B. Avträder delägare odlad jord, som han innehaft enligt sämjedelning eller
ock efter erhållet lov eller utan någons bestridande uppodlat å oskiftad mark.
och överskjuter denna odlade jord vad delägaren enligt delningsgrund äger
vid skiftet erhålla uti inrösningsjord, vare delägaren berättigad att av dem,
som vid skiftet fått tillökning i odlad jord, för överskottet åtnjuta odlingsersättning
efter vad förrättningsmännen pröva skäligt.

4. Delägare, som avträder odlad jord, för vilken han erhåller annan odlad
jord eller odlingsersättning, vare ock berättigad till ersättning av tillträdaren

528

Kungl. Maj:ts proposition Nr 38.

för den frånträdda jordens hävd eller begödsling i den man han ej erhåller
vederlag i lika väl hävdad jord.

5. Erhåller delägare mot odlad jord sämre odlad eller hävdad eller oek
ouppodlad jord, eller bliver hans ägovälde sammansatt av ägor, som med
hänsyn till föregående användning ej kunna omedelbart läggas i sedvanligt
bruk, skall ersättning tillerkännas honom jämväl för minskad avkastning under
den tid, som åtgår, till dess jorden kan försättas i behörigt skick. Sådan ersättning
gäldas av dem, som vid skiftet åtnjutit motsvarande fördel.

6. Närmare föreskrifter angående beräknande av ersättningar, som i denna
paragraf avses, meddelas av Konungen.’

Vad angar lantmäteristyrelsens förslag i övrigt är det endast i en fråga
som jag ansett mig höra anmäla en avvikande mening, nämligen beträffande
den föreslagna ändringen av 21 kap. 20 § i lagförslaget. Denna ändring måsta
jag avstyrka, därvid hänvisande till vad som anförts å sid. 206—208 i skifteslagstiftningskommitténs
år 1911 avgivna betänkande och till de talrika erfarenheterna
om huru skiften fördröjts och fördyrats genom besvär över gradering,
vilka — även då de varit befogade — sällan medfört några så betydande
ändringar i ägotilldelningen, att detta kunnat anses uppväga de kostnader och
olägenheter, som orsakats av den förlängda skiftesproceduren.»

Som ovan
Oscar Sohlberg.

INNEHÅLL

Sid.

Förslag till

Lag om delning av jord å landet .................. 3

Lag om vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen om delning av

jord å landet.........................T 3

Lag om ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning
i stad..........................76

Lag om ändrad lydelse av 6 § i förordningen den 16 juni 1875 angående

lagfart å fång till fast egendom.................80

Lag om ändrad lydelse av 37 § 5 mom. i förordningen den 16 juni 1875

angående inteckning i fast egendom................81

Lag om ändrad lydelse av 121 § utsökningslagen...........81

Lag om ändrad lydelse av 6 § i lagen den 18 oktober 1907 angående ryttare-,

soldat- och båtsmanstorps befriande i vissa fall från ansvar för inteckningar
i stamfastigheten ....................82

Lag om ändrad lydelse av 7 § i lagen den 30 september 1904 om samäganderätt
..........................82

Lag om ändrad lydelse av 16 § i lagen den 5 juli 1907 om enskilda vägar

på landet...........................83

Lag om säkerhet för utbekommande av vissa ersättningar i anledning av laga

skifte eller annan jorddelningsförrättning..............83

Lag om sammanläggning av fastigheter å landet............84

Lag om ändrad lydelse av 11 kap. 2 § jordabalken..........90

Lag om insändande till hovrätt av ägodelningsrätts protokoll så ock av protokoll
i mål eller ärende, som handlagts av ägodelningsdomare eller annan

ordförande i ägodelningsrätt eller av överlantmätare.........91

Lag om ändrad lydelse av 2 § ll:o) i lagen den 26 maj 1909 om Kungl.
Maj:ts regeringsrätt.......................91

Protokoll över justitiedepartementsärenden den 21 augusti 1924 ....... 93

Lagförslag, bilagor till statsrådsprotokollet » » » » .......96

Promemoria, bilaga » » » » » » .......189

Lagrådets utlåtande den 4 januari 1926 ................. 320

Protokoll över justitiedepartementsärenden den 22 januari 1926 ....... 457

Lantmäteristyrelsens utredning och förslag angående beräknande vid skiftesförrättningar
av ersättning mellan delägare för odling, hävd och minskad avkastning
m. m.......... 483

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 31 käft. (Nr 38). 34

530

Förslaget till lag om delning ay jord å landet.

Kung].

Majt:s

förslag

I Avd. Om laga skifte.

1 Kap. Om vad med laga skifte och skifteslag förstås,

så ock om rätt att söka och erhålla laga skifte 3

2 » Om förrättningsmän vid laga skifte .... 11

3 » Om laga skiftes kungörande och fortgång . . 14

4 » Om bestämmande av skifteslagets omfång samt

om tillstånd till skifte.......... 19

5 s> Om inskränkning i rätten att nyttja skiftes lagets

ägor under laga skifte....... 22

6 » Om upprättande av ägokarta....... 23

7 » Om bestämmande av gränserna kring skiftes lagets

ägor.............. 24

8 » Om ägoutbyte............. 26

9 » Om delningsgrund........... 28

10 » Om undantag av mark från skifte samt om

bildande av servitut vid skifte.......30

11 » Om vad såsom inrösnings- och avrösningsjord

räknas och om ägors gradering...... 34

12 » Om hävdeförteckning.......... 35

13 » Om skiftesläggning och utflyttning .... 36

14 * Om ersättningar mellan skiftesdelägare ... 41

15 » Om tillträde av ägolotterna ....... 46

16 » Om skiftes avslutande samt om utförande av

föreskriven ändring i verkställt skifte ... 46

17 » Om fördelning av skifteskostnader..... 48

18 k Om delägares och förrättningsmäns rätt att

besluta i skiftesfrågor.......... 49

II Avd. Om avstyckning. 19 Kap......... 49

III » Om andra lantmäteriör rättning ar. 20 Kap. . 56

IV » Om domstolar och rättegång i jorddelnings mål,

så ock om fastställelse av jorddelningsförrättning
samt om rättelse i fastställt skifte.

21 Kap................. 59

Lagrådets

utlåtande

sid.

322

342

346

352

355

358

359

362

363

365

373

377

377

383

393

395

395

396
412

414

Statsrådsprotokollet

den 22.jan.
1926
sid.

459

463

464

465

466
466

466

467
467

467

469

469

469

469

470

470

470

471
471
473

473

Stockholm 1020. P. Palmquists Aktiebolag
246061