Kungl. Majds proposition nr 221.
1
Nr 221.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående överförande till
indragning sstat av ordinarie befattningshavare hos riksför
säkring san st alt en m. m.; given Stockholms slott den
16 april 1926.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden
för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed dels återkalla den i punkten 11
under elfte huvudtiteln av statsverkspropositionen till innevarande års riksdag
gjorda framställningen angående anslag till allmänna indragningsstaten,
dels giva riksdagen tillkänna, att Kungl. Maj:t icke kommer att till nu pågående
riksdag avlåta proposition i det under punkten 4 i femte huvudtiteln
av statsverkspropositionen omförmälda ärendet angående anslag till övergångsstat
för riksförsäkringsanstalten, i följd varav medel för berörda ändamål ej
vidare behöva beräknas å riksstaten för budgetåret 1926—1927, dels ock föreslå
riksdagen att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Gustav Möller.
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 16 april 1926.
N ärvarande:
Statsministern Sandler, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Notiiin, Svensson, Hansson, Linders, Schlyter, Larsson, Wigforss, Möller,
Levinson.
Departementschefen, statsrådet Möller, anför efter gemensam beredning med
chefen för finansdepartementet:
Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 189 käft. (Nr 221.)
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr %%!.
Den 25 februari 1926 har Kungl. Maj:t på min hemställan heslutit avlåta
proposition till riksdagen (nr 109) med förslag till lag om försäkring för
olycksfall i arbete m. m. i huvudsaklig överensstämmelse med de förslag, som
av mig den 31 december 1925 anmälts i statsrådet i och för remiss till lagrådet.
Såsom jag redan till det vid årets statsverksproposition fogade statsrådsprotokollet
över socialärenden för den 7 januari 1926 anfört, innebära omförmälda
förslag till ny lagstiftning angående den sociala olycksfallsförsäkringen, bland
annat, att nämnda försäkring skulle handhavas av en på särskilt sätt konstruerad,
i huvudsakligen privatekonomiska former arbetande anstalt, vars personal
icke skulle vara statsanställd. De åsyftade reformförslagen vore avsedda
att träda i kraft den 1 januari 1927. Härav följde, anförde jag, att kostnader
för staten för den nuvarande riksförsäkringsanstalten endast behövde beräknas
för tiden intill 1926 års utgång. Med hänsyn härtill syntes tills vidare
det ordinarie anslaget till riksförsäkringsanstalten kunna i riksstaten upptagas
till hälften av det nuvarande beloppet eller 121,600 kronor, men då anstaltens
ordinarie personal enligt förslaget skulle komma att överföras på övergångsstat,
borde ett särskilt ordinarie anslag därför beräknas för första halvåret
1927, uppgående till samma storlek som den, vartill det ordinarie anslaget
till anstalten för samma tid skulle hava uppgått, eller alltså 121,600 kronor.
I enlighet med vad av mig sålunda och i övrigt beträffande riksförsäkringsanstalten
och försäkringsrådet förordats, framlade Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
(femte huvudtiteln, punkterna 3—10) i avbidan på särskild proposition
i ämnet förslag till preliminär beräkning av anslag till riksförsäkringsanstalten
och försäkringsrådet jämte andra därmed sammanhörande anslag,
därvid i punkt 4 under rubrik övergångsstat för riksförsäkringsanstalten
beräknades ett ordinarie förslagsanslag av 121,600 kronor.
Sedermera har jag den 25 februari 1926 anmält omförmälda anslagsfrågor
utom vad angår anslag till övergångsstat för riksförsäkringsanstalten. Kungl.
Maj:t beslöt att i de sålunda anmälda frågorna till riksdagen avlåta proposition
(nr 111).
De med övergången till den ifrågasatta nya organisationen sammanhängande
frågor, vilkas lösning kräver riksdagens medverkan och i vilka förslag icke
framlagts i redan avgivna propositioner, torde vara frågorna angående den
ordinarie personalens hos riksförsäkringsanstalten löneställning m. m. efter
anstaltens upphörande, angående ersättning till icke-ordinarie personal hos anstalten
ävensom personal hos de ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolagen samt
angående överlämnande till den föreslagna riksförsäkringsanstalten av vissa av
den nuvarande riksförsäkringsanstalten förvaltade fonder m. m.
I dessa frågor har inom socialdepartementet genom en av de för utredning
rörande olycksfallsförsäkringens omorganisation tillkallade sakkunniga utarbetats
ett preliminärt utkast i form av en promemoria, över vilken yttranden
infordrats från statskontoret, riksförsäkringsanstalten, försäkringsinspektionen
och allmänna civilförvaltningens lönenämnd.
Sedan de sålunda infordrade utlåtandena numera avgivits anhåller jag att få
anmäla omförmälda frågor, vilka i det följande behandlas var för sig.
Kungl. Maj:is proposition nr 221.
3
I. Överförande till indragningsstat av ordinarie befattningshavare hos
riks försiikringsanstalten.
För innevarande budgetår har riksdagen bestämt antalet ordinarie befattningar
hos riksförsäkringsanstalten på följande sätt.
Befattning Lönegrad
1 generaldirektör .............................. A 3
3 byråchefer .................................. B 30
1 förste aktuarie .............................. B 24
3 sekreterare .................................. B 24
5 aktuarier ................................... B 21
2 byråingenjörer .............................. B 21
3 notarier .................................... B 21
1 registrator .................................. B 21
1 kansliskrivare ............................... B 11
1 förste expeditionsvakt ......................... B 7
9 kanslibiträden .......... B 7
3 expeditionsvakter ............................ B 5
8 kontorsbiträden .............................. B 4
I den gällande staten för riksförsäkringsanstalten, som slutar å ett sammanlagt
belopp av 243,200 kronor, äro upptagna följande anslagsposter, nämligen
en såsom förslagsanslag betecknad post till avlöningar till ordinarie tjänstemän
å 231,500 kronor, en post till vikariatsersättningar, likaledes förslagsanslag, å
6,700 kronor samt en begränsad post för arvode till en överläkare å 5,000
kronor.
I förberörda proposition nr 111 har, med hänsyn till att riksförsäkringsanstalten
i sin nuvarande form enligt förutnämnda förslag till omorganisation
av den sociala olycksfallsförsäkringen skall upphöra med utgången av år 1926,
föreslagits att det ordinarie förslagsanslaget till riksförsäkringsanstalten, nu
243,200 kronor, måtte nedsättas till hälften eller 121,600 kronor.
I förenämnda promemoria anföres, efter erinran att i statsverkspropositionen
under rubrik övergångsstat för riksförsäkringsanstalten beräknats ett förslagsanslag
av 121,600 kronor, följande:
»Å övergångsstaten torde emellertid icke behöva beräknas högre belopp än
som motsvarar avlöningar till redan utnämnda ordinarie tjänstemän, och av de
ordinarie befattningarna hos riksförsäkringsanstalten äro en aktuarie- och en
notariebefattning för närvarande obesatta. Vid beräkning av kostnaden för
övergångsstaten behöver icke såsom å den ordinarie staten räknas med anslagsposter
till vikariatsersättningar och till arvode åt en överläkare, för närvarande
uppgående till sammanlagt (6,700 + 5,000) 11,700 kronor. På dessa grunder
synes anslaget till övergångsstaten kunna nedsättas under det belopp, vartill
detsamma upptagits i statsverkspropositionen. I det följande redogöres närmare
för frågan om beloppet av övergångsstaten.
Därest, såsom föreslagits, den ordinarie personalen uppföres å övergångsstat,
torde densamma höra bibehållas vid tjänstgöringsskyldighet. Fn dylik
Promemo
rian.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 221.
anordning synes motiverad med hänsyn till att den övervägande delen av personalen
befinner sig i sin bästa arbetsålder och alltså, i den mån lämpligt tillfälle
erbjuder sig, bör komma till användning i andra statens verk. Enligt
13 § 1 mom. i gällande avlöningsreglemente den 22 juni 1921 (nr 451) äro nämligen
ifrågavarande befattningshavare pliktiga att, när helst så av Kungl.
Maj:t prövas lämpligt, med bibehållande av vederbörandes lönegrad låta sig
förflyttas till annan befattning vare sig inom: statsdepartement eller annat till
den centrala statsförvaltningen hörande verk.
Härvid bör en ytterligare omständighet beaktas. Det måste anses vara av
intresse, att de av ifrågavarande befattningshavare, som äro därtill lämpliga,
vinna anställning i den föreslagna rikslorsäkringsanstalten, varigenom denna
skulle tillföras beprövad sakkunskap å den sociala olycksfallsförsäkringens
område, och att i samband härmed statens löneutgifter för sådana befattningshavare
i största möjliga mån begränsas. Emellertid strider det mot den självständiga
ställning, som enligt förslaget skall tillkomma den nya anstalten och
som kommit till uttryck i förslaget till lag om riksförsäkringsanstalten, att
staten skulle kunna föreskriva anstalten skyldighet att anställa vissa personer.
Kungl. Maj:t torde för övrigt ej heller äga befogenhet att förflytta ifrågavarande
befattningshavare till den föreslagna anstalten. Ett frivilligt mottagande
av erbjuden anställning hos den nya anstalten torde emellertid kunna
i väsentlig grad uppmuntras därigenom, att ifrågavarande å övergångsstat
uppförda tjänstemän beredas någon förmån av att antaga anställning hos den
nya anstalten. Av avlönings reglementets bestämmelser lärer följa, att de befattningshavare
som överflyttas å övergångsstat med tjänstgöringsskyldighet
icke äga utan Kungl. Maj:ts medgivande antaga anställning hos anstalten.
Vidare lärer Kungl. Maj :t äga vid beviljande av dylikt medgivande föreskriva,
att vederbörande skall under anställningstiden avstå från lönen å övergångsstaten
jämte dyrtidstillägg. Den ifrågasatta förmånen skulle nu bestå däri,
att de finge behålla en viss del av lönen å övergångsstaten. Ett motsvarande
förfaringssätt har redan tidigare före 1921 års lönereglering kommit till användning
bland annat beträffande i samband med fögderiförvaltningens omorganisation
på indragningsstat uppförda kronofogdar, vilka i händelse de erhölle
annan ordinarie befattning å rikets, riksdagens eller kommuns stat
berättigades bibehålla minst en tredjedel av å indragningsstaten utgående lön
och ålderstillägg, oavsett storleken av avlöningsförmånerna å den efter indragningen
erhållna tjänsten. Emellertid lärer det i nu förevarande fall icke vara
erforderligt att bereda vederbörande så stora förmåner, som sålunda tillerkänts
vissa kronofogdar. Då man icke har anledning att antaga, att den nya anstalten
i regel skulle komma att erbjuda lägre löneförmåner än vederbörande
förut åtnjutit i statstjänst, synes även en i och för sig mindre betydande förmån
vara tillfyllest för att befattningshavare skola komma att taga anställning
i den nya anstalten. I huvudsaklig överensstämmelse med vad sålunda
anförts synes sådan å övergångsstat uppförd befattningshavare, som med
Kungl. Maj:ts medgivande erhåller anställning hos den nya riksförsäkringsanstalten,
för den tid anställningen varar böra få behålla en femtedel av honom
å övergångsstaten tillkommande avlöningsförmåner jämte dyrtidstillägg
samt, i den händelse nämnda del av dessa förmåner tillsammans med avlöningen
å anställningen hos den nya anstalten icke uppgår till hela det å övergångsstaten
upptagna beloppet jämte dyrtidstillägg, från övergångsstaten uppbära
skillnaden.
Enligt avlöningsreglementet lära vidare ifrågavarande befattningshavare
icke kunna åläggas att mottaga icke-ordinarie befattning eller förordnande å
ordinarie befattning i annat verk. Då det emellertid tydligen är önskvärt att
befattningshavarna frivilligt antaga dylik anställning, i den mån sådan kan
Kungl. Maj:ts proposition nr 221. 5
erbjudas, synes för dessa fall i huvudsak motsvarande regler böra gälla som
nyss anförts beträffande anställning hos den nya riksförsäkringsanstalten; dock
att med hänsyn till den mera tillfälliga beskaffenheten av sådan anställning
den del av avlöningsförmånerna å övergångsstaten, som vederbörande tjänsteman
berättigas att behålla, torde böra bestämmas till en tredjedel.
Då ifrågavarande befattningshavare även efter uppförandet å övergångsstat
skola vara underkastade avlöningsreglementets bestämmelser och deras ställning
i pensionshänseende lärer bliva oberörd av överflyttningen, torde ytterligare
bestämmelser i avseende å överförandet icke vara erforderliga. Eftersom
tjänstgöringsskyldighet föreligger, lärer utan särskilt stadgande gälla, att
överflyttningen icke heller medför rubbning i vederbörande tjänstemäns rätt till
avlönings- och dyrtidstillägg.
Vidkommande frågan om belastningen å ett blivande anslag till övergångsstat
för riksförsäkringsanstalten är det givetvis omöjligt att göra några exakta
beräkningar, då denna belastning blir beroende av huru stor del av ifrågavarande
befattningshavare som kommer till användning i annan statstjänst eller
vinner anställning hos den nya riksförsäkringsanstalten. Av vad förut anförts
framgår, att av å den nuvarande personalstaten uppförda tjänster en aktuarieoch
en notarietjänst äro vakanta och sålunda ej behöva uppföras å övergångsstaten.
Sammanlagda årliga beloppet av övergångsstaten skulle sålunda, under
förutsättning att samtliga nuvarande ordinarie befattningshavare kvarstå å
och från densamma erhålla full avlöning, uppgå till (231,500 — 12,810)
218,660 kronor. En icke obetydlig minskning häri inträder då den nuvarande
chefen för riksförsäkringsanstalten i slutet av år 1927 uppnår pensionsåldern.
För första halvåret 1927 synes emellertid med hänsyn till det anförda anslaget
till övergångsstaten böra beräknas till hälften av sist angivna belopp eller i
avrundat tal till 109,000 kronor.»
Statskontoret, riksförsäkringsanstalten och allmänna civilförvaltningens
lönenämnd hava i sina utlåtanden ingått på frågan om övergångsstat för riksförsäkringsanstalten.
Statskontoret yttrar i detta ämne huvudsakligen följande:
Förslaget att till en övergångsstat överflytta ordinarie befattningshavare
vid ett ämbetsverk, som indragits, syntes vara mindre lämpligt. De ordinarie
befattningshavarna vid nuvarande riksförsäkringsanstalten syntes i stället
böra uppföras å indragnings st åt med tjänstgöringsskyldighet, varmed följde
skyldighet att enligt 13 § 1 mom. andra stycket i avlöningsreglementet, när
helst så av Kungl. Maj:t prövades lämpligt, låta sig förflyttas till annan befattning
vare sig inom statsdepartement eller annat till den centrala statsförvaltningen
hörande verk. Med i 13 § avsedd befattning torde väl avses ordinarie
befattning. Beträffande möjligheten att förordna de sålunda på inaragningsstat
uppförda befattningshavarna att uppehålla icke-ordinarie befattning
eller befattning på extra stat finge statskontoret erinra, att ordinarie befattning
vid ett verk ansetts kunna överföras på över fly ttning sstat vid ett annat
verk, därvid befattningshavarna alltså syntes kunna åläggas att utföra
arbete, som eljest skolat verkställas av icke-ordinarie befattningshavare eller
befattningshavare på extra stat.
Någon skyldighet för den nya riksförsäkringsanstalten att hos sig anställa
någon del av den ordinarie personalen syntes däremot -— såsom i promemorian
framhållits •—- ej böra föreskrivas; och någon skyldighet för denna personal att
mottaga sådan anställning syntes för övrigt icke förefinnas. Befattningshavare
å övergångsstat eller indragningsstat med tjänstgöringsskyldighet syntes
emellertid vara underkastade samma inskränkningar i avseende å rätten att
Statskon
toret.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 221.
innehava annan befattning som befattningshavare på ordinarie stat. Vederbörligt
tillstånd att mottaga och innehava befattning i den nya anstalten torde
därför erfordras för de å övergångsstat uppförda befattningshavarna, som önskade
mottaga sådan befattning. Detta tillstånd torde beträffande samtliga
befattningshavare böra lämnas av Kungl. Maj:t, som därvid givetvis kunde
såsom villkor föreskriva, att vederbörande skulle under anställningstiden avstå
från hela eller viss del av lönen å övergångsstaten (indragningsstaten).
I detta avseende hade i promemorian föreslagits, att befattningshavare å
övergångsstat (indragningsstat) vid riksförsäkringsanstalten skulle vid övergång
till den nya anstalten få behålla en femtedel av vederbörande å nämnda
stat tillkommande löneförmåner jämte dyrtidstillägg, samt att, därest denna del
tillsammans med avlöningen vid anställningen hos den nya anstalten icke uppgänga
till hela det å övergångsstaten (indragningsstaten) upptagna beloppet
jämte dyrtidstillägg, befattningshavaren skulle äga från övergångsstaten (indragningsstaten)
uppbära skillnaden. -— Statskontoret hade för sin del icke något
att erinra mot en sådan anordning. Ämbetsverket ifrågasatte emellertid,
huruvida icke — i syfte att befordra övergången till annan sysselsättning —
samma förmån borde medgivas även vid anställning å riksdagens eller kommuns
stat och måhända jämväl vid anställning hos enskild arbetsgivare.
I promemorian hade vidare framhållits, hurusom de ordinarie befattningshavarna
icke kunde åläggas att mottaga icke-ordinarie befattning eller förordnande
å ordinarie befattning i annat verk. Då det emellertid vore önskvärt,
att befattningshavare frivilligt antoge dylik anställning, syntes enligt promemorian
motsvarande regler böra gälla, som föreslagits beträffande anställning
hos den nya riksförsäkringsanstalten, dock att med hänsyn till den mera tillfälliga
beskaffenheten av sådan anställning den del av avlöningsförmånerna,
som vederbörande skulle berättigas att behålla, borde bestämmas till en tredjedel.
— Med hänsyn till vad statskontoret nyss anfört beträffande möjlighet
att å överflyttningsstat placera ordinarie befattningshavare syntes i regel
syftet med ifrågavarande förslag kunna vinnas utan att någon särskild förmån
tillerkändes befattningshavarna.
En överflyttning till övergångs- eller indragningsstat med tjänstgöringsskyldighet
syntes •— såsom i promemorian jämväl framhållits -— icke böra
medföra någon förändring i vederbörandes ställning i pensionshänseende eller
rätt till avlönings förhöjningar och dyrtidstillägg, även om tjänstgöring icke
ägde rum.
Vad angår storleken av behövligt anslag för övergångsstat, därest sådan
skulle fastställas, har statskontoret anfört:
Beträffande storleken av ett eventuellt anslag för en övergångsstat för riksförsäkringsanstalten
hade framhållits, bland annat, att av de å den nuvarande
personalstaten uppförda tjänsterna en aktuarie- och en notarietjänst vore vakanta
och således icke behövde uppföras å övergångsstat (indragningsstat).
Av denna anledning skulle det erforderliga anslaget, 231,500 kronor, kunna
minskas med 12,840 kronor. Detta belopp utgjorde avlöning för två befattningar
i lägsta löneklassen av lönegraden B 21. I detta avseende finge statskontoret
framhålla, att den nu gällande staten för riksförsäkringsanstalten -—
i likhet med vad som i allmänhet ägt rum -— beräknats sålunda att för befattningshavare
med tre avlöningsförhöjningar hänsyn tagits till lönebeloppen i
näst högsta löneklassen. För nämnda två befattningar i lönegraden B 21 hade
sålunda i nu gällande stat beräknats ett belopp av (2 X 7,212) 14,424 kronor,
vadan en nedsättning med ytterligare 1,584 kronor kunde göras i det till
218,000 kronor för budgetår beräknade medelsbehovet för ifrågavarande ändamål.
Kungl. Maj-.ts proposition nr 221.
i
I fråga om möjligheten att förordna å indragningsstat uppförda ordinarie Avvikande
befattningshavare att uppehålla icke-ordinarie befattning eller befattning å menln&-extra stat har vid ärendets föredragning statskommissarien Spilhammar uttalat
avvikande mening och framhållit, att han för sin del ansåge en sådan placering
av ordinarie befattningshavare icke böra kunna ifrågakomma.
Riksförsäkringsanstalten har beträffande vissa av de i promemorian berör- Biksforsakda
spörsmålen rörande övergångsstat för anstalten yttrat följande: ’stalten''
Med avseende å de ordinarie befattningshavare hos riksförsäkringsanstalten,
som överfördes å övergångsstat, hade föreslagits att dylik befattningshavare,
som med vederbörligt medgivande erhölle anställning hos den nya riksförsäkringsanstalten,
för den tid anställningen varade borde få behålla en femtedel
av honom å övergångsstaten tillkommande avlöningsförmåner jämte dyrtidstillägg.
Med hänsyn till en icke osannolik konkurrens mellan nu ifrågavarande befattningshavare
samt militära och civilmilitära beställningshavare, vilka_ på
grund av omorganisationen av försvarsväsendet blivit övertaliga, ville riksförsäkringsanstalten
starkt betona angelägenheten av att den _ föreslagna förmånen
utmättes på sådant sätt, att icke den nya riksförsäkringsanstalten av
ekonomiska skäl föredroge att anställa f. d. militära beställningshavare. På
grund härav finge riksförsäkringsanstalten ifrågasätta, huruvida ej ordinarie
befattningshavare, som erhölle anställning hos den nya anstalten, borde få
behålla en tredjedel av honom å övergångsstaten tillkommande avlöningsförmåner
jämte dyrtidstillägg för den tid, anställningen varade.
Med avseende å ifrågavarande befattningshavares ställning i pensionshänseende
syntes det vara nödvändigt, att bestämmelser utfärdades av innebörd att
de befattningshavare, som erhölle anställning hos den nya riksförsäkringsanstalten,
skulle för tjänstårsberäkning äga tillgodoräkna tjänstgöring hos
nämnda anstalt. I annat fall skulle, om övergång till den nya anstalten skedde
från och med den 1 januari 1927 och anställningen där komme att fortvara till
pensionsålderns inträde, några befattningshavare hos anstalten icke hava någon
rätt till pension på den grund, att de vid pensionsålderns inträde icke skulle
kunna räkna tio tjänstår (7 § i lagen den 11 oktober 1907 angående civila
tjänstinnehavares rätt till pension). Övriga befattningshavare skulle under
samma förutsättningar erhålla i olika grad avkortade pensioner.
Allmänna civilförvaltningens lönenämnd har till en början beträffande frå- Lönenämn
gan huruvida riksförsäkringsanstaltens ordinarie personal borde vid anstaltens
upphörande överföras på övergångsstat eller indragningsstat anfört följande:
Lönenämnden ansåge sig böra framhålla, att även ett annat sätt för denna
frågas lösning än det i promemorian föreslagna torde kunna komma i betraktande.
Med hänsyn bland annat därtill, att efter riksförsäkringsanstaltens
upphörande någon ordinarie stat för anstalten icke skulle finnas i riksstaten
upptagen, syntes det kunna ifrågasättas, huruvida icke det naturligaste tillvägagångssättet
härvidlag vore att överföra den ordinarie personalen vid den
nuvarande anstalten på indragningsstat, givetvis med enahanda skyldigheter i
avseende å förflyttning och tjänstgöring, som skulle åligga personalen, därest
densamma bleve uppförd på övergångsstat. Vad särskilt beträffade den nuvarande
chefen för riksförsäkringsanstalten, vilken såsom i promemorian angåves
inom kort uppnådde pensionsåldern och icke syntes komma att anlitas
i annan statstjänst, måste enligt lönenämndens mening ett överförande på indragningsstat
i varje fall anses såsom den lämpligaste anordningen.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 221.
Beträffande de förmåner som borde tillkomma personalen vid viss annan anställning
m. m. yttrar lönenämnden i huvudsak följande:
I syfte att uppmuntra ett frivilligt mottagande av erbjuden anställning bos
den nya riksförsäkringsanstalten hade i promemorian föreslagits, att sådan
å övergångsstat uppförd befattningshavare, som med Kungl. Maj:ts
medgivande erhölle anställning hos den nya riksförsäkringsanstalten, skulle
för den tid anställningen varade få behålla en femtedel av honom å övergångsstaten
tillkommande avlöningsförmåner jämte dyrtidstillägg samt, i den händelse
nämnda del av dessa, förmåner tillsammans med avlöningen å anställningen
hos den nya anstalten icke uppginge till hela det å övergångsstaten upptagna
beloppet jämte dyrtidstillägg, från övergångsstaten uppbära skillnaden. Beträffande
å övergångsstat uppförd befattningshavare, vilken mottoge ickeordinarie
befattning eller förordnande å ordinarie befattning i annat verk,
skulle i huvudsak gälla motsvarande regler, dock att med hänsyn till den mera
tillfälliga beskaffenheten av sådan anställning den del av avlöningsförmånerna
å övergångsstaten, som vederbörande tjänsteman vore berättigad att behålla,
skulle bestämmas till cn tredjedel.
De sålunda angivna grundlinjerna för beredande av vissa förmåner åt på
övergångsstat uppförd befattningshavare vid anställning hos den nya riksförsäkringsanstalten
eller vid mottagande av icke-ordina.rie befattning eller förordnande
å ordinarie befattning i annat verk vore enligt lönenämndens mening
alltför obestämda och otillräckligt utformade för att utan vidare kunna tjäna
till ledning vid bedömandet av de olika frågor i berörda hänseenden, som kunde
väntas uppkomma i samband med den föreslagna omorganisationen. Det hade
icke varit möjligt för lönenämnden att på den tid, som fastställts för avgivande
av yttrande i ärendet, bilda sig en fullständig uppfattning om verkningarna i
olika hänseenden av de i promemorian föreslagna grundreglerna. Än mindre
både nämnden varit i tillfälle att själv utarbeta och föreslå mera detaljerade
bestämmelser i de avseenden, beträffande vilka ändringar eller kompletteringar
av förslaget i promemorian syntes erforderliga. Det syntes emellertid få förutsättas,
att därest riksdagen beslutade en omorganisation av den sociala
olycksfallsförsäkringen i huvudsaklig överensstämmelse med av Kungl. Maj:t
i sådant avseende föreslagna grunder, riksdagen därvid även komme att lämna
Kungl. Maj:t bemyndigande att meddela erforderliga detaljbestämmelser för
ordnande av de anställnings- och avlöningsfrågor, som berördes i föreliggande
promemoria.
Lönenämnden ville i detta sammanhang framhålla önskvärdheten av att avlöningarna
inom den nya riksförsäkringsanstalten till de å övergångsstat uppförda
befattningshavare, vilka erhölle anställning därstädes, icke fastställdes
på sådant sätt, att den i promemorian ifrågasatta förmånen att få behålla en
viss del av lönen å övergångsstaten helt och hållet eller till väsentlig del neutraliserades.
För de fall, då å övergångsstat uppförd befattningshavare mottoge ickeordinarie
befattning, eller förordnande å ordinarie tjänst i annat verk, syntes
generella och tydliga bestämmelser erfordras i och för avhjälpande av de
ojämnheter, som kunde uppkomma till följd av vederbörandes rätt att uppbära
viss del utav lönen å övergångsstat samtidigt med åtnjutande av avlöning,
respektive vikariatsersättning enligt de allmänna bestämmelserna.
Liksom riksförsäkringsanstalten har lönenämnden vidare berört den ifrågavarande
personalens ställning i pensionshänseende. Härom anför nämnden
bland annat:
Nämnden ville erinra, hurusom i gällande bestämmelser angående beräknande
Kungl. Maj:ts proposition nr 221.
9
av tjänstår i pensionshänseende (kungörelsen den 29 juni 1921, nr 456, 3 § e)
föreskrivits bland annat, att vid tjänstårsberäkning avdrag skulle göras för
tid omfattande minst femton dagar i följd, under vilken ledighet från tjänsten
ägt rum, dock icke för tid, varunder tjänsteman utan att tjänstgöra å sin befattning
ägt uppbära oavkortad avlöning eller eljest åtnjutit ledighet på grund
av sjukdom, olycksfall i tjänsten eller offentligt uppdrag eller för fullgörande
av honom åliggande militär tjänstgöring eller för resa, som med vederbörligt
tillstånd företagits till egen utbildning. Med hänsyn till vad sålunda stadgats
syntes, åtminstone för det fall att vederbörande erhållit anställning hos den
nya anstalten, erfordras särskilt medgivande av Kungl. Maj:t och riksdagen
för att de å övergångsstat uppförda befattningshavare, om vilka nu vore fråga,
skulle äga rätt att såsom tjänstår i pensionshänseende tillgodoräkna sig den
tid, varunder de varit uppförda å sagda övergångsstat.
Slutligen har lönenämnden ingått på spörsmålet om tillgodoräknande av
tjänstetid för uppflyttning i löneklass. I detta avseende anför nämnden följande:
Beträffande
tjänstemännens rätt att tillgodoräkna tid för uppflyttning till
högre löneklass borde erinras om den i 10 § 3 a) av avlöningsreglementet meddelade
bestämmelsen, enligt vilken såsom förutsättning för tjänstemans uppflyttning
till högre löneklass gällde, att han under minst fyra femtedelar av
den tjänstetid, som erfordrades för vinnande av uppflyttning, skulle hava bestritt
sin egen eller på grund av förordnande annan statens tjänst eller fullgjort
annat offentligt uppdrag, dock att härvid icke skulle föras honom till
last den tid han åtnjutit semester eller annan tjänstledighet med oavkortad lön
eller ledighet för fullgörande av honom åliggande militär tjänstgöring. Med
hänsyn härtill syntes det vara nödvändigt att meddela särskilda föreskrifter
beträffande rätt till avlöningsförhöjning för tjänstemännen å övergångsstat.
Vad först angår frågan huruvida riksförsäkringsanstaltens ordinarie befatt- Departeningshavare
böra vid ikraftträdandet av den nya organisationen av olycksfalls- »lentschefen
försäkringen överföras å övergångsstat eller till indragningsstat, har jag med
hänsyn till vad statskontoret och allmänna civilförvaltningens lönenämnd
anfört i detta avseende funnit mig böra förorda att den senare utvägen följes.
Ifrågavarande befattningshavare böra alltså från och med den 1 januari 1927
överflyttas till indragningsstat.
Såsom statskontoret och lönenämnden framhållit böra givetvis befattningshavarna
vid överförande till indragningsstat intaga samma ställning med avseende
å tjänstgörings- och förflyttningsskyldighet samt möjlighet att antaga
annan befattning som om överflyttning till övergångsstat komme till stånd.
Jämlikt bestämmelserna i 13 § 1 mom. andra stycket av avlöningsreglementet
bliva befattningshavarna sålunda skyldiga att enligt Kungl. Maj:ts bestämmande
låta sig förflyttas till annan befattning inom statsdepartement eller
annat till den centrala statsförvaltningen hörande verk. Såsom statskontoret
erinrat, torde med befattning som omförmäles i nyssnämnda paragraf avses
ordinarie befattning. Med utgångspunkt från denna uppfattning och i syfte
att befordra övergången till annan verksamhet har i det utkast som framlagts
i förenämnda promemoria ifrågasatts, att befattningshavare vilken antoge ickeordinarie
befattning i statstjänst eller förordnande å ordinarie sådan tjänst
skulle berättigas att oavsett storleken av ersättningen vid sistnämnda befattning
10
Kungl. May.ts proposition nr 221.
bibehålla viss del av lönen vid den ordinarie tjänsten. Med avseende å möjligheten
av att verkställa överflyttning även då fråga icke är om ordinarie befattning
har statskontoret emellertid pekat på den tidigare i vissa fall tilllämpade
anordningen med s. k. överflyttningsstat. Statskontoret har med
anledning härav funnit det med nyssberörda anordning avsedda syftet kunna
vinnas även utan att någon del av lönen vid den ordinarie tjänsten får behållas.
Vad statskontoret härutinnan anfört finner jag beaktansvärt. Det
lärer likväl icke vara möjligt att nu avgöra, om och i vilken omfattning anordningen
med överflyttningsstat kan komma till användning. Detta beror
nämligen bland annat på i vilken utsträckning riksförsäkringsanstaltens ordinarie
befattningshavare komma till användning i den nya anstaltens tjänst.
Där så finnes möjligt och lämpligt torde emellertid Kungl. Maj:t komma att
sedermera förordna om befattningshavares överflyttning till annat verk. Med
hänsyn till vad nu anförts torde vid medgivande av anställning i icke-ordinarie
statstjänst eller förordnande å ordinarie befattning åtminstone för närvarande
kunna fästas det villkoret att tjänstemannen skall avstå hela lönen vid den ordinarie
tjänsten, givetvis dock endast i den män den motsvaras av avlöningen
i den nya anställningen.
I förenämnda promemoria har beträffande befattningshavare som vinner anställning
hos den föreslagna nya riksförsäkringsanstalten föreslagits huvudsakligen
att sådan befattningshavare skulle få bibehålla en femtedel av lönen
vid den ordinarie tjänsten. I detta avseende har i de avgivna yttrandena icke
förekommit annan erinran än att riksförsäkringsanstalten funnit den ifrågasatta
andelen böra höjas till en tredjedel. Med hänsyn till syftet med anordningen
i fråga synes det mig knappast vara erforderligt att sätta förmånen
högre än till en femtedel av lönen. Det vill därjämte synas som om den nya
riksförsäkringsanstalten vid fastställande av avlöning sannolikt skulle komma
att i ringare mån taga hänsyn till från statsverket utgående förmån, om denna
bestämmes till nyssnämnda del av lönen å statstjänsten än om den skulle
sättas till ett mera avsevärt belopp. Jag finner mig alltså böra på denna punkt
förorda det förslag, som kommit till uttryck i förberörda promemoria.
Såsom statskontoret föreslagit synes det vara lämpligt att samma förmån,
som nu tillstyrkts för fall, där anställning vinnes hos den nya riksförsäkringsanstalten,
medgives även vid anställning å riksdagens och kommuns stat.
Vad angår statskontorets förslag att med nu angivna anställningar i förevarande
avseende likställa anställning hos annan enskild arbetsgivare än den nya
riksförsäkringsanstalten har jag hyst tvekan angående lämpligheten av en dylik
anordning. Då emellertid ett sådant medgivande torde kunna i någon mån underlätta
befattningshavarnas övergång till annan sysselsättning, har jag icke
velat motsätta mig detsamma.
Beträffande de ordinarie befattningshavarnas ställning i pensionshänseende
torde såsom i promemorian framhållits någon ändring härutinnan icke böra
föranledas av riksförsäkringsanstaltens upphörande. Med anledning av vad
riksförsäkringsanstalten och lönenämnden anfört i detta ämne lärer emellertid
riksdagens medgivande böra inhämtas till att föreskrifterna rörande tjänstårsberäkning
i kungörelsen den 29 juni 1921 (nr 456) med bestämmelser för vissa
Kungl. Maj:ts proposition nr 221.
11
tjänstemän vid statsdepartement och andra till den civila statsförvaltningen
hörande verk i fråga om rätt till pension icke må utgöra hinder för beräkning
av tjänstår i pensionshänseende även för tid, varunder vederbörande varit uppförd
å indragningsstat. Skyldighet kommer givetvis att åligga befattningshavarna
att erlägga vederbörliga pensionsavgifter, oavsett om de åtnjuta avlöning
från indragningsstaten eller ej.
Enligt vad i promemorian framhållits och de hörda myndigheterna lämnat
utan erinran torde överflyttningen å indragningsstat icke böra vålla ändring i
tjänstemännens rätt till avlöningsförhöjningar genom uppflyttning i högre löneklass.
Med hänsyn till innehållet i 10 § 3 mom. a) av avlöningsreglementet
torde ett särskilt stadgande härom vara erforderligt. Jämväl i nu berörda hänseende
synes riksdagens medgivande böra inhämtas.
På sätt lönenämnden förutsatt torde vidare riksdagens bemyndigande höra
utverkas för Kungl. Maj:t att utfärda de detaljföreskrifter i övrigt som må
erfordras för ordnande av de anställnings- och avlöningsförhållanden m. in.,
vilka kunna uppkomma med anledning av den nuvarande riksförsäkringsanstaltens
upphörande och befattningshavarnas överförande å indragningsstat.
Vid bifall till vad jag förordat beträffande överförande av riksförsäkringsanstaltens
ordinarie befattningar å indragningsstat torde en höjning av det under
riksstatens elfte huvudtitel uppförda förslagsanslaget till allmänna indragningsstaten
bliva nödvändig. Beträffande storleken av denna höjning framgår
av vad förut yttrats att den i riksförsäkringsanstaltens ordinarie stat uppförda
anslagsposten å 231,500 kronor till avlöningar till ordinarie tjänstemän kan
minskas med vad som motsvarar lönen för två vakanta befattningar i 21 :a
lönegraden. Därvid lärer man i enlighet med vad statskontoret anfört kunna
beräkna årslönen vid vardera av nämnda två befattningar enligt näst högsta
löneklassen till 7,212 kronor eller tillhopa 14,424 kronor. Årsbehovet för avlöningar
å återstående ordinarie befattningar skulle sålunda kunna beräknas
till (231,500—14,424) 217,076 kronor. För nästkommande budgetår skulle
alltså erfordras hälften av sistnämnda belopp eller i avrundat tal 108,500
kronor. Denna summa är givetvis att anse såsom för hög, då man kan utgå
från att vissa befattningshavare vinna anställning hos den nya riksförsäkringsanstalten.
I avvaktan på närmare erfarenhet rörande utgiftsbelastningen
för ifrågavarande avlöningar synes för nästkommande budgetår böra för ändamålet
beräknas ett avrundat belopp av 100,000 kronor. Efter samråd med
chefen för finansdepartementet förordar jag, att framställning avlåtes till riksdagen
om höjning av förslagsanslaget till allmänna indragningsstaten med
detta belopp. Då i statsverkspropositionen till innevarande års riksdag föreslagits
att nämnda anslag skulle upptagas med 2,000,208 kronor torde Kungl.
Maj:t, med återkallande av nämnda framställning, nu böra föreslå att anslaget
i fråga upptages med 2,100,208 kronor.
Såsom framgår av det tidigare anförda har Kungl. Maj:t under punkt 4 i
femte huvudtiteln av statsverkspropositionen föreslagit riksdagen att i avvaktan
på proposition i ämnet i riksstaten beräkna till övergångsstat för riksförsäkringsanstalten
ett ordinarie förslagsanslag av 121,600 kronor. Åid bifall till
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 221.
förslaget om överförande av befattningshavarna å indragningsstat blir det sålunda
beräknade anslaget ej erforderligt. Kungl. Maj:t torde alltså böra giva
riksdagen tillkänna att förslag i ämnet icke kommer att avlåtas till riksdagen.
Jag vill i detta sammanhang omnämna att riksförsäkringsanstalten i sitt
förberörda yttrande hemställt, att även sådana icke-ordinarie befattningshavare
hos anstalten, vilka innehava befattning å extra stat, skulle överföras å övergångsstat
med rätt att därifrån uppbära viss del av lönen vid extra-statstjänsten.
Därjämte har anstalten ifragasatt att tjänstemän, vilka äro innehavare
av ordinarie befattning hos anstalten eller i annat verk men uppehålla befattning
a extra stat i högre lönegrad, skulle berättigas att från övergångsstat
uppbära viss del av skillnaden mellan lönen vid den ordinarie tjänsten å ena och
den högre avlönade extra-statstjänsten å andra sidan. Då jag av principiella
skäl ansett mig icke kunna förorda att ifrågavarande befattningshavare skulle
beredas en särställning, har jag vid beräkning av anslagsbehovet å indragningsstaten
icke tagit hänsyn till denna framställning. Det må framhållas, att de
flesta av tjänstemännen a extra stat hos riksförsäkringsanstalten ännu icke
uppnått någon högre levnadsålder. Därest det skulle visa sig, att någon befattningshavare
å extra stat, som icke tillika är innehavare av ordinarie tjänst
och vilken uppnått mera avsevärd ålder, ej kan beredas tjänst hos den nya anstalten
eller erhålla annan lämplig anställning, synes frågan, huruvida sådan
tjänsteman må i en eller annan form genom statsmakternas försorg kunna beredas
särskild ersättning, längre fram böra göras till föremål för särskild prövning.
II. Ersättning till icke-ordinarie personal lios riksförsäkringsanstalten
ävensom personal hos de ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolagen.
I fråga om förevarande personalgrupper anförde jag till statsrådsprotokollet
den 31 december 1925 (proposition nr 109 sid. 98—99) att det syntes mig
uppenbart, att i den mån sådana befattningshavare icke komme att användas
för den nya anstaltens räkning eller fortfarande tagas i anspråk inom vederbörande
ömsesidiga bolag, de i anledning därav borde erhålla någon ersättning
från statens sida. Det syntes, yttrade jag vidare, med skäl kunna sägas,
att då statsmakterna genom en lagstiftningsåtgärd sådan som den nu ifrågasatta
undanröjde förutsättningarna för deras tidigare anställning, de icke skäligen
kunde undandraga sig att i viss mån sörja för dessa personer. Emellertid
vore frågan om de grunder efter vilka dylik ersättning borde utgå till personer
i olika ställning ännu icke slutligt utredd, och jag vore alltså då icke beredd
att framlägga något förslag i frågan.
Redan i detta sammanhang anhöll jag emellertid få anmärka, att de sålunda
ifrågasätta ersättningarna icke vore avsedda att föranleda någon direkt statsutgift.
I samband med frågan om tiden för den nya organisationens ikraftträdande
hade jag (proposition nr 109, sid 97) erinrat därom att från olycksfallsförsäkringsverksamheten
enligt 1901 års lag återstode ett överskott, sedan
Kungl. Maj:ts proposition nr 221.
13
från vederbörande fondmedel frånräknats kapitalvärdet av alla enligt nämnda
lag utgående livräntor tillika med säkerhetstillägg och ersättning för förvaltningskostnad.
Över nämnda överskott syntes statsmakterna kunna förfoga på
det sätt, att en del därav användes till bestridande av ifrågavarande ersättningar.
I samband med den kommande behandlingen av frågan om nu avsedda
ersättningar syntes alltså böra upptagas spörsmålet om inhämtande av riksdagens
medgivande till att erforderligt belopp av sagda överskottsmedel toges
i anspråk för nämnda ändamål.
Beträffande ersättning åt ifrågavarande personal innehåller den inom socialdepartementet
utarbetade promemorian följande utkast till grunder.
A. Er sättning sberättigade:
1. Icke-ordinarie befattningshavare vid riksförsäkringsanstalten.
2. Befattningshavare hos de ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolagen, vilka
befattningshavare i följd av den sociala olycksfallsförsäkringens omorganisation
förlora sin anställning.
B. Förutsättningar för rätt till ersättning:
1. att vederbörande befattningshavare vunnit anställning hos riksförsäkringsanstalten
eller ömsesidigt bolag före den 1 januari 1926 och att hans inkomst
av arbete under anställningstiden uteslutande eller till huvudsaklig del
härflutit från ifrågavarande anställning;
2. att befattningshavaren icke erhållit och ej heller kunnat erhålla i huvudsak
motsvarande anställning vare sig i statstjänst eller hos den föreslagna riksförsäkringsanstalten,
dock att den, som erhåller dylik anställning men före
den 1 januari 1929 utan eget förvållande skiljes från den nya anställningen,
skall erhålla ersättning med belopp, som i sådant hänseende skulle hava, därest
ny anställning ej vunnits, tillkommit honom vid upphörandet av anställningen
hos den nuvarande riksförsäkringsanstalten eller ömsesidigt bolag; samt
3. att befattningshavaren icke vid tiden för sist avsedda anställnings upphörande
är berättigad att uppbära pension från staten eller kommun.
C. Ersättningsbelopp.
1. För ersättningsbeloppens bestämmande indelas de ersättningsberättigade
personerna i två grupper, nämligen:
Grupp I. Befattningshavare med akademisk, högre teknisk eller merkantil
eller motsvarande utbildning ävensom befattningshavare, vilka fullgöra uppgifter,
som vanligen ombesörjas av sålunda utbildad personal. Till denna
grupp hänföras beträffande riksförsäkringsanstalten befattningshavare i 15
och högre lönegrader och beträffande de ömsesidiga bolagen befattningshavare,
som väsentligen fullgöra uppgifter, vilka inom riksförsäkringsanstalten utföras
av personal i löneställning som nyss nämnts.
Grupp II. Övriga befattningshavare.
2. Ersättning utgår:
a) till befattningshavare tillhörande grupp I med belopp, motsvarande en
Promemoria
n.
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 221.
årsinkomst av den förlorade anställningen, för den verksamhetstid som omfattar
de fyra kalenderåren närmast före anställningens upphörande, i följd varav
ersättningstagare, vars anställning omfattat kortare tid erhåller, om anställningen
varat ett år en fjärdedel, om den varat två år hälften och om den
varat tre år tre fjärdedelar av årsinkomsten. För varje tidigare helt verksamhetsår
ökas ersättningen med två femtedelar av nämnda årsinkomst, dock
endast i den mån varje sådant verksamhetsår motsvaras av två ersättningstagarens
levnadsår vid anställningens upphörande utöver fyllda tjuguett år.
Ersättning må dock icke utgå med högre belopp än högst två gånger årsinkomsten.
Vid årsinkomstens beräknande skall hänsyn ej tagas till belopp,
varmed densamma må hava överstigit tiotusen kronor;
b) till befattningshavare tillhörande grupp II med belopp, motsvarande en
månads inkomst av den förlorade anställningen, beräknad till en tolftedel av
årsinkomsten av anställningen, för varje påbörjat verksamhetsår, dock lägst
med tre gånger nyssnämnda månadsinkomst.
3. Med årsinkomst, som avses i punkt 2, förstås befattningshavares inkomst
av den förutvarande anställningen år 1925 eller, om anställningen omfattat
allenast en del av nämnda år, ett års inkomst av anställningen, beräknad
till tolv gånger den genomsnittliga månadslönen under den tid av år 1925, som
anställningen omfattat.
4. Från ersättning, som enligt förut nämnda grunder skall utgå till befattningshavare
hos ömsesidigt försäkringsbolag, skall avdragas ersättningsbelopp,
vartill ersättningstagaren på grund av anställningens upphörande enligt
avtal med bolaget må vara berättigad.
Såsom motiv för de sålunda skisserade grunderna anföres i promemorian
följande:
»Den ersättning, som enligt anförda grunder skulle utgå, avser givetvis att
i någon mån hålla ersättningstagaren skadeslös under så lång tid, som rimligen
kan beräknas åtgå innan skälig utkomst kan av honom förvärvas inom annat
verksamhetsområde. Ur denna synpunkt har en viss uppdelning av personalen
ansetts böra genomföras. De befattningshavare, vilka efter att hava förvärvat
sådan högre utbildning, som i det föregående omnämnts, ägnat sig åt den
sociala olycksfallsförsäkringsverksamheten lära, särskilt där anställningen inom
denna verksamhet varat längre tid, på grund av arbetets jämförelsevis ensartade
karaktär endast vunnit en så begränsad erfarenhet, att deras konkurrensmöjligheter
å den allmänna arbetsmarknaden måste antagas vara väsentligen nedsatta.
För den icke specialutbildade personalen åter torde några sådana olägenheter
icke göra sig gällande. För denna personal böra därför möjligheterna
att förskaffa sig en i förhållande till kompetensen skälig inkomst vara väsentligen
större.
Vad angår de grunder, efter vilka ersättning till de olika grupperna ansetts
böra utgå, hava dessa beträffande grupp I utformats i huvudsaklig överensstämmelse
med dem, som vunnit tillämpning i det enda fall, där ersättning av ungefärligen
motsvarande natur under senare tider utgått, nämligen de grunder,
som vid tobaksmonopolets införande fastställdes beträffande viss specialutbildad
personal, som i anledning av detta monopols införande gick miste om
sin förutvarande anställning (sv. förf.-saml. nr 437:1914). I fråga om grupp
II har åter ansetts lämpligt förorda antagande av ersättningsgrunder, väsentligen
motsvarande de i kungörelsen den 15 januari 1926 (sv. förf.-saml. nr
Kungl. Maj:ts proposition nr 221.
15
10) meddelade bestämmelser angående avskedsersättning åt vissa civila. löntagare
vid armén och marinen, vilka i följd av den nya försvarsorganisationen
erhålla avsked från sin anställning vid försvarsväsendet.
Från nu avsedda regler hava vissa avvikelser ansetts böra föreslås, därvid
särskilt bör anmärkas, att å ena sidan med hänsyn till rådande läge å arbetsmarknaden
den minimitid för anställning, som förutsättes för att ersättning
över huvud skall utgå, ansetts böra begränsas till ett år, räknat tillbaka från
den nya organisationens ikraftträdande, men att å andra sidan med hänsyn till
angelägenheten av att i möjligaste mån begränsa kostnaden för ersättningarna
samt till högre inkomsttagares större ekonomiska bärkraft föreslås, att vid beräkning
av ersättning hänsyn icke skall tagas till belopp, varmed den årsinkomst,
efter vilken ersättningen utgår, överstiger 10,000 kronor, samt att för
ersättningstagare tillhörande grupp I ersättningen icke må överstiga två gånger
årsinkomsten.
I och för beräkning av kostnaderna för ersättningarna hava införskaffats
erforderliga uppgifter rörande ifrågavarande hos riksförsäkringsanstalten och
de ömsesidiga bolagen anställda befattningshavare.
Med ledning av dessa uppgifter verkställda beräkningar hava givit vid handen,
att sammanlagda kostnaden för personalersättningar i enlighet med ovan
anförda grunder skulle, därest ingen enda av ifrågavarande personal vunne
anställning vare sig i statstjänst eller hos den föreslagna riksförsäkringsanstalten,
uppgå beträffande personal hos riksförsäkringsanstalten till omkring
1,044,000 kronor och beträffande personal hos bolagen till omkring 500,000
kronor eller tillhopa till omkring 1,550,000 kronor.
Det torde emellertid vara uppenbart, att ersättningarna ej på långt när komma
att uppgå till anförda belopp. För dem, vilka skola organisera arbetet^i
den föreslagna anstalten, måste det vara av största vikt att erhålla en å ifrågavarande
arbetsområde så erfaren och duglig personal som möjligt, och man
torde för sådant ändamål säkerligen komma att besätta det övervägande antalet
befattningar i den nya anstalten med personal, från den förutvarande anstalten
och de ömsesidiga bolagen. Med hänsyn till det anförda lärer det få
antagas såsom visst, att sammanlagda beloppet av ersättningarna icke kommer
att överstiga hälften av det nyss såsom högsta möjliga angivna.»
Frågan om ersättning till icke-ordinarie personal m. m. har behandlats i
samtliga de avgivna yttrandena, varvid emellertid riksförsäkringsanstalten
och allmänna civilförvaltningens lönenämnd icke ingått på denna fråga, i vad
den avser ersättning till personal hos de ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolagen.
Frågan om möjligheten och lämpligheten av att för ifrågavarande
ersättning taga i anspråk överskottsmedel från olycksfallsförsäkringsverksamheten
har gjorts till föremål för vissa anmärkningar, på vilka jag i det följande
kommer att ingå.
Statskontoret har inledningsvis instämt i det uti propositionen nr 109 samt
i anslutning därlill i förenämnda promemoria gjorda uttalandet, att da statsmakterna
genom en lagstiftningsåtgärd sådan som den ifrågasatta undanröjde
förutsättningarna för ifrågavarande personals tidigare anställning, statsmakterna
icke skäligen kunde undandraga sig att i viss mån sörja för dessa personer.
Alldeles särskilda skäl syntes nämligen föreligga att här bereda skälig
ersättning, enär omläggningen av försäkringsverksamheten vidtoges vid en
tidpunkt, då förhållandena så gott som omöjliggjorde för den ledigbliva nde
personalen att förskaffa sig annan anställning.
Stntstinn
toret.
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 221.
Vad angår villkoren för ersättning samt grunderna för ersättningsbeloppens
bestämmande anför statskontoret:
För rätt till ersättning förutsattes bland annat, att vederbörande befattningshavare
vunnit anställning hos riksförsäkringsanstalten eller ömsesidigt
bolag före den 1 januari 1926 och att hans inkomst av arbete under anställningstiden
uteslutande eller till huvudsaklig del härflutit från ifrågavarande
anställning. Det syntes således förutsättas, att befattningshavarens inkomst
av arbete skulle uteslutande eller till huvudsaklig del under hela hans anställningstid
hava härflutit från anställningen. Då härigenom personal, som under
avsevärd tid före den 1 januari 1926 men icke under hela anställningstiden
haft sin huvudsakliga inkomst av arbete från anställningen, icke skulle bliva
berättigad till ersättning, syntes stadgandet böra något modifieras.
För ersättningsbeloppens bestämmande skulle de ersättningsberättigade indelas
i två närmare angivna grupper. Den föreslagna gruppindelningen syntes
enligt statskontorets mening vara ändamålsenlig och överensstämmande med
billighet och rättvisa.
De grunder, efter vilka ersättning ansetts böra utgå, hade beträffande grupp
I utformats i huvudsaklig överensstämmelse med dem, som jämlikt förordningen
den 15 december 1914 (nr 437) vid tobaksmonopolets införande vunnit tilllämpning
i fråga om viss specialutbildad personal, som i anledning av monopolets
införande gått miste om sin förutvarande anställning, dock att ersättningen
icke finge överstiga två gånger årsinkomsten samt att hänsyn icke finge
tagas till belopp, varmed årsinkomst, efter vilken ersättning utginge, överstege
10,000 kronor. -— Mot de detaljbestämmelser, som i detta avseende föreslagits,
syntes icke vara något att erinra. Den föreslagna begränsningen av ersättningsbeloppet
till högst två gånger årsinkomsten syntes emellertid i vissa fall komma
att allt för starkt beskära ersättningsbeloppen. I syfte att bereda en mera
skälig ersättning åt personal, som haft flerårig anställning, synes därför maximibeloppet
böra bestämmas till högst tre gånger årsinkomsten.
I fråga om ersättning till befattningshavare tillhörande grupp II hade i huvudsak
föreslagits de grunder, som enligt kungörelsen den 15 januari 1926 (nr
10) bestämts beträffande avskedsersättning åt vissa övertaliga civila löntagare
vid armén och marinen, vilka till följd av den nya försvarsorganisationen erhölle
avsked från sin anställning vid försvarsväsendet. Mot vad i detta avseende
föreslagits syntes även kunna erinras, att ersättningen vore knappt beräknad.
En förhöjning av ersättningsbeloppet till denna personal, ungefär
motsvarande vad som föreslagits beträffande den till grupp I hänförda personalen,
syntes därför böra ske. I sådant syfte borde ersättningen för befattningshavare
tillhörande grupp II höjas med 50 procent.
Statskontoret har vidare ingått på frågan om den form, vari ersättning borde
utgå. Härom yttrar ämbetsverket:
Statskontoret tilläte sig erinra, hurusom den personliga ersättning, som tillkomme
viss personal, vilken genom tobaksmonopolets införande gått miste om
förutvarande anställning, kunde under vissa i 9 § 7 mom. av förordningen deri
15 december 1914 (nr 437) angivna förutsättningar utgå i form av livränta.
Statskontoret ville ifrågasätta, huruvida ej bestämmelser i sådant syfte borde
meddelas. Ersättning syntes sålunda böra utgå i form av livränta till alla
ersättningstagare, som så önskade. Det syntes vidare böra tagas under övervägande,
huruvida ej ersättning i form av livränta borde göras obligatorisk för
personal, som uppnått en något högre ålder, exempelvis 50 år, dock att om livräntan
i något fall ej skulle komma att uppgå till visst minimibelopp, förslagsvis
300 kronor, ersättning finge, där så önskades, utgå kontant. Från
Kungl. Maj:ts proposition nr 221.
17
denna bestämmelse borde emellertid undantag efter prövning i varje särskilt
fall kunna av Kungl. Maj:t medgivas. I likhet med vad som blivit gällande
beträffande ersättning i form av livränta till tobakspersonalen syntes vidare
en ökning med tio procent böra medgivas för ersättning, som utginge i denna
form.
Beträffande kostnaderna för personalersättningarna har statskontoret framhållit,
att därest de av ämbetsverket föreslagna ersättningsgrunderna komme
att tillämpas beloppen väl skulle bliva ej oväsentligt högre än den i promemorian
beräknade summan 1,550,000 kronor. Statskontoret föreställde sig emellertid
att de härför avsedda medlen i allt fall skulle lämna tillgång till gäldande
av ersättningsbeloppen.
I fråga om ersättningsbeloppens storlek har avvikande mening inom stats- Avvikande
kontoret anförts av statskommissarie!! Spilhammar, som funnit den av stats- mening''
kontoret föreslagna ersättningen för personal inom såväl grupp I som grupp
II otillräcklig. Beträffande grupp I har härvid erinrats, hurusom viss personal
som vid tobaksmonopolets införande under likartade förhållanden gått
miste om sitt dittillsvarande arbete, kunde erhålla ersättning av ej mindre än
fem gånger medelårsinkomsten.
Jämväl beträffande formen för ersättningsbeloppens utgående har statskommissarien
Spilhammar varit skiljaktig, i det att lian väl funnit lämpligt att
livränta utginge till befattningshavare som så önskade, men ansett denna ersättningsform
icke i något fall böra göras obligatorisk.
Beträffande frågan om omfattningen av de ersättningar, som skäligen borde Eiksförsäktillkomma
de riksförsäkringsanstaltens befattningshavare, för vilkas tidigare rm9^anstalanställning
förutsättningarna på grund av den föreslagna omorganisationen
undanröjdes, har riksförsäkringsanstalten framhållit vissa allmänna synpunkter:
Biksförsäkringsanstalten
ville fästa uppmärksamheten därå, att den nya
riksförsäkringsanstalten avsåges skola börja sin verksamhet vid en för befattningshavarna
synnerligen ogynnsam tidpunkt. För närvarande funnes som
bekant ett betydande överskott av arbetskraft å de arbetsområden, dit de ledigblivande
befattningshavarna lämpligen kunde söka sig. Den redan förefintliga
hårda konkurrensen om platser komme givetvis att icke minst å försäkringsverksamhetens
område i betydande grad ökas därigenom att officerare,
underofficerare och civilmilitära beställningshavare, som på grund av
den nya försvarsorganisationen överfördes till övergångsstat, komme att söka
sig till lämpliga civilanställningar. På grund av de bestämmelser, som gällde
med avseende å löneförmåner m. m. för nämnda kategorier, vore dessa givetvis
i stånd att taga dylik anställning mot betydligt lägre löneförmåner än den,
som för sin utkomst vore hänvisad uteslutande till de med anställningen förenade
löneförmånerna. Det syntes även kunna ligga nära till hands, att den
nya riksförsäkringsanstalten skulle föredraga att anställa förutvarande militära
beställningshavare, då anstalten i regel torde komma att få lägre kostnader
för dylika befattningshavares pensionering.
Efter behandling av den av mig förut omnämnda frågan om viss särskild
ersättning åt befattningshavare å extra stat har riksförsäkringsanstalten beträf
Bihang
till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 189 käft. (Nr 221.) 2
18
Iiungl. Maj:ts proposition nr 221.
fande det i promemorian innefattade förslaget rörande ersättning åt icke-ordinarie
personal i övrigt anfört följande:
Rörande förutsättningarna för rätt till ersättning ville anstalten framhålla,
att det syntes oklart, vid vilken tidpunkt i B mom. 2 i promemorian avsedd
anställning skulle hava erhållits eller kunnat erhållas för att ersättning icke
skulle utgå. Om förhållandena den 1 januari 1927 skulle vara avgörande,
kunde det fallet inträffa att befattningshavare, som på grund av denna bestämmelse
lyft sin ersättning, vid någon tidpunkt in på året 1927 erhölle
dylik anställning och sålunda komme i betydligt gynnsammare ställning än
den, som anställts från årets början. Utan att vilja framställa något bestämt
jakande funne riksförsäkringsanstalten det kunna ifrågasättas, huruvida det
icke bland annat med hänsyn till berörda förhållande kunde vara lämpligt, att
ersättningen som regel utbetalades i terminer, exempelvis månads- eller kvartalsvis.
För den, som då under tiden efter den 1 januari 1927 men före den 1
januari 1929 erhölle i huvudsak motsvarande anställning hos den nya riksförsäkringsanstalten
eller i statens tjänst, skulle utbetalning av vidare ersättning
icke äga rum i annat fall än då befattningshavaren före den 1 januari
1929 utan eget förvållande skildes från den nya anställningen. Möjlighet
borde dock lämnas öppen för dem, som på särskilt anförda skäl så önskade,
att på de villkor som av Kungl. Maj :t kunde bestämmas lyfta hela ersättningsbeloppet
på en gång.
För ersättningsbeloppens bestämmande skulle enligt förslaget de ersätt -ningsberättigade personerna indelas i två grupper. Riksförsäkringsanstalten
ansåge visserligen skäl tala för en dylik uppdelning, men funne icke den uppdragna
gränslinjen helt tillfredsställande. Genom att placeringen i lönegrad
gjordes avgörande för gruppindelningen komme en del hos anstalten i 14 :e lönegraden
placerade befattningshavare med akademisk examen eller liknande utbildning
att höra till grupp II. Även bland övriga befattningshavare i 14 :e
lönegraden funnes en del, som på grund av dem åvilande arbetsuppgifter närmast
borde hänföras till grupp I. Anstalten ansåge därför att möjlighet borde
beredas att efter prövning i varje särskilt fall utgiva ersättning till befattningshavare
i li:e lönegraden såsom om han tillhört grupp I.
Beträffande ersättningen till befattningshavare i grupp I funne anstalten,
att denna till följd av maximibestämmelsen »två gånger årsinkomsten» bleve
oskäligt låg. De motiv, som anförts för denna bestämmelse, syntes icke bärande,
i all synnerhet om avsikten att bestrida ersättningarna med överskottsmedel
från olycksfallsförsäkringsfonden fullföljdes. Riksförsäkringsanstalten
måste bestämt påyrka, att maximigränsen för ersättning bestämmes till åtminstone
tre gånger årsinkomsten. Anstalten ville erinra om att maximum för
ersättning på grund av tobaksmonopolets införande skulle — under då rådande
bättre konjunkturer — utgöra fem gånger årsinkomsten. Därjämte finge anstalten
föreslå, att ersättningen ökades med 2h av årsinkomsten för varje tidigare
påbörjat (i stället för enligt förslaget »helt») verksamhetsår. Vidare ville
anstalten ifrågasätta, om det icke efter orden »närmast före anställningens
upphörande» i mom. 2 punkt a) borde göras följande tillägg: »hos. den nuvarande
riksförsäkringsanstalten eller ömsesidigt olycksfallsförsäkringsbolag».
Ersättningen till befattningshavare i grupp II funne riksförsäkringsanstalten
utmätt på ett synnerligen otillfredsställande sätt. Ställningen för en stor
del av hithörande personal komme att bliva mycket bekymmersam, om riksförsäkringsanstalten
upphörde. Med hänsyn till det allmänna läget a arbetsmarknaden
torde det dröja ganska lång tid, innan den ledigblivna arbetskraften
kunde beräknas bliva tagen i anspråk på annat håll. Härtill komme, att en
betydande del av anstaltens kvinnliga befattningshavare nalkades eller redan
Kungl. Maj:ts proposition nr 221.
19
vore inne i 30-årsåldern, vilken omständighet gjorde, att utsikterna för dessa
befattningshavare att erhålla ny lämplig anställning tedde sig allt annat än
ljusa. Anstalten funne med hänsyn till vad sålunda anförts oundgängligen
nödvändigt, att befattningshavarna i grupp II erhölle belopp, motsvarande åtminstone
två (i stället för enligt förslaget en) månaders inkomst av den förlorade
anställningen, beräknad till en sjättedel (förslaget: en tolftedel) av
årsinkomsten av anställningen för varje påbörjat verksamhetsår, dock lägst
med tre gånger månadsinkomsten.
Med årsinkomst, som avsåges i punkt 2, skulle enligt förslaget i regel förstås
befattningshavares inkomst av den förutvarande anställningen under år
1925. Riksförsäkringsanstalten förutsatte, att med årsinkomst avsåges vad
som skolat utgå, om befattningshavaren varit i tjänst hela år 1925, med andra
ord att hänsyn icke skulle tagas till avdrag för sjukdom och annan ledighet,
medförande löneavdrag. Vederbörligt avdrag syntes dock böra ske för befattningshavare,
som åtnjutit tjänstledighet från anstalten för tjänstgöring hos
enskild arbetsgivare.
Förutom de yrkanden som innefattas i vad riksförsäkringsanstalten sålunda
anfört, har anstalten i detta sammanhang framlagt följande förslag, för vilka
särskild motivering icke ansetts erforderlig:
1. Vid beräkning av den verksamhetstid, som skulle vara avgörande för ersättningens
bestämmande, borde befattningshavare hos anstalten få tillgodoräkna
den tjänstgöring i statens tjänst, vilken fått tillgodoräknas för placering
i löneklass såsom icke-ordinarie befattningshavare.
2. Den placering i lönegrad, som gällde för befattningshavare vid utgången
av år 1925, borde vara avgörande för frågan, till vilken grupp av ersättningstagare
befattningshavaren skulle höra.
3. Vid nyanställning i statens verk borde föregående statsanställning få
tillgodoräknas för placering i löneklass utan hänsyn till sådant avbrott i anställningen,
som förorsakats av omorganisationen.
4. Åtgärder borde om möjligt vidtagas för att befattningshavare, som icke
vunne anställning i den nya riksförsäkringsanstalten, där så lämpligen kunde
ske erhölle företräde vid tillsättande av ordinarie eller icke-ordinarie befattningar
i statens tjänst framför sökande, som icke förut innehaft statstjänst.
5. Skattefrihet borde beviljas för ersättningsbelopp, som utgåves på grund
av omorganisationen, enligt de grunder som stadgats i förordningen den 17 juni
1916 (nr 215) angående skattefrihet för ersättning eller understöd, som av staten
utgives enligt förordningen den 15 december 1914 om vad iakttagas skall i
avseende å införande av statsmonopol å tobakstillverkningen i riket m. m.
Med avseende å kostnaderna för ersättningar åt riks försäkring sanstaltens
icke-ordinarie personal har anstalten yttrat följande:
Riksförsäkringsanstalten hade sökt göra en överslagsberäkning över de ökade
kostnader, som skulle föranledas av anstaltens mera omfattande ändringsförslag.
De ändrade ersättningsgrunderna med avseende å befattningshavare,
tillhörande grupp I och II beräknades — om befattningshavarna å extra stat i
21 lönegraden hänfördes till grupp I — medföra en höjning av approximativt
60 %, d- v. s. en höjning från omkring 1,044,000 kronor till omkring 1,670,000
kronor. Om nämnda befattningshavare å extra stat i stället skulle — såsom
anstalten föreslagit -— erhålla kompensation i form av lön å övergångsstat,
syntes kostnaderna för engångsersättningarna kunna beräknas bliva minskade
med omkring 300,000 kronor. Årskostnaden, inklusive dyrtidstillägg, för övergångsstaten
för befattningshavarna å extra stat syntes komma att uppgå till
20
Kungl. Maj:ts proposition nr S21.
omkring 60,000 kronor för befattningshavarna i 21 lönegraden och till omkring
6,500 kronor för de extrastatsbefattningshavare, som tillika innehade ordinarie
befattning, allt under förutsättning att ersättningarna utgåves med av riksförsäkringsanstalten
angivna minimibelopp.
Från riksförsäkringsanstaltens sida har härjämte framhållits, att åtgärd icke
syntes vara avsedd att vidtagas för att bereda riksförsäkringsanstaltens överläkare,
professorn J. H. Åkerman, ersättning för den händelse denne icke skulle
komma att övergå till den nya riksförsäkringsanstalten. På grund av Åkermans
långvariga tjänstgöring hos riksförsäkringsanstalten —- alltifrån dess inrättande
år 1902 — funne anstalten det obilligt, att Åkerman icke skulle erhålla
ersättning i form av pension eller på annat sätt på grund av denna tjänstgöring.
Något förslag i detta avseende vore det icke möjligt för riksförsäkringsanstalten
att nu framlägga. Rörande Åkermans tjänstgöring hos anstalten
hänvisades till vad därom anförts i statsverkspropositionen till 1919 års
lagtima riksdag (VI h. t. sid. 259 o. ff.).
Framställ- Vid riksförsäkringsanstaltens yttrande har fogats ■— förutom en särskild
icke-ordinärt© ^ramstållning av befattningshavare å extra stat — en av utsedda representanter
personal, för riksförsäkringsanstaltens övriga icke-ordinarie personal avgiven framställning
med förslag till ändringar av de i promemorian föreslagna ersättningsbestämmelserna.
Beträffande förutsättningarna för rätt till ersättning har i sistberörda
framställning föreslagits att det i promemorian under avdelning B,
punkten 2 förekommande uttrycket »i huvudsak motsvarande anställning» måtte
ändras till »minst motsvarande anställning». I fråga om ersättningsbeloppen
m. m. torde närmare redogörelse för ifrågavarande framställnings innehåll
härutinnan ej erfordras, då riksförsäkringsanstalten i sitt yttrande i allt
väsentligt beaktat däri uttryckta önskemål. Fyra av de utsedda 14 representanterna
hava avgivit särskilda yttranden, i vilka gentemot den föreslagna
gruppindelningen framhållits huvudsakligen att samtliga ifrågavarande befattningshavare
borde erhålla ersättning enligt samma grunder
Vidare
hava 197 icke-ordinarie befattningshavare hos anstalten, vilka förklarat
sig icke biträda vad majoriteten bland nyssnämnda representanter uttalat,
i en till Kungl. Maj:t ingiven skrift likaledes hemställt att all icke-ordinarie
personal hos anstalten måtte tilldelas ersättning enligt samma grunder utan
gruppindelning.
Försök- Försäkringsinspektionen har förklarat sig livligt instämma i de uti promerln''tionln^i~
gjorda uttalandena, i den mån dessa kunde anses innebära ett erkän
nande
av statsmakternas principiella skyldighet att sörja för ifrågavarande personal.
Däremot har försäkringsinspektionen icke ansett sig kunna förorda de
grunder, efter vilka ersättning ifrågasatts skola utgå. Härom yttrar försäkringsinspektionen
:
Den föreslagna ersättningen syntes försäkringsinspektionen uppenbarligen
vara alltför ringa, om man toge i betraktande dels statsmakternas vacklande
hållning i fråga om organisationen av den sociala olycksfallsförsäkringen, dels
den nuvarande och sannolikt för de närmaste åren bestående svårigheten för
personer av det slag, varom fråga vore, att förskaffa sig drägliga existensmöjligheter
på annat håll. Vad särskilt beträffade arbetsgivarbolagens fast
Kungl. Maj:ts proposition nr 221.
21
anställda personal borde denna enligt försäkringsinspektionens mening tillerkännas
ersättning, som åtminstone i någon mån kunde jämställas med den ersättning,
som jämförlig ordinarie befattningshavare hos riksförsäkringsanstalten
skulle erhålla. Att härvidlag jämkning i ersättningsbeloppet vore befogad
med hänsyn därtill, att ifrågavarande personal icke kunde bliva tjänstgoringsskyldig
utan vidare inom annat statens arbetsområde, skulle naturligtvis
icke bestridas. Beträffande den tid, under vilken dylik ersättning borde utgå,
syntes denna böra tillmätas så, att vederbörande finge tillräckligt rådrum
för anskaffande åt sig av annan anställning. I detta avseende syntes det varken^
vara rimligt eller rättvist att redan nu fastställa tiden för ersättningens
utgående utan att samtidigt möjlighet bereddes att medgiva fortsatt understöd,
därest förhållandena uppenbarligen påkallade detta.
Allmänna civilförvaltningens lönenämnd har till en början beträffande de Lönenämnifrågasatta
förutsättningarna för rätt till ersättning anfört följande: <Jen
Under
punkt B 2 av promemorian hade föreslagits, att såsom förutsättning
för rätt till dylik ersättning skulle gälla, att befattningshavaren icke erhållit
och ej heller kunnat erhålla i huvudsak motsvarande anställning vare sig i
statstjänst eller hos den föreslagna riksförsäkringsanstalten, dock att den, som
erhölle dylik anställning men före den 1 januari 1929 utan eget förvållande
skildes från den nya anställningen, skulle erhålla ersättning med belopp, som
i sådant hänseende skulle hava, därest ny anställning ej vunnits, tillkommit
honom vid upphörandet av anställningen hos den nuvarande riksförsäkringsanstalten.
Mot det i förslaget använda uttrycket »i huvudsak motsvarande anställning»
syntes kunna anmärkas, att detsamma vore allt för obestämt och lätt syntes
kunna föranleda till olika tolkningar eller meningsskiljaktigheter vid tillämpningen.
Den föreslagna avfattningen skulle måhända därjämte i något fall
kunna hava till följd, att en befattningshavare, för att icke gå miste om ersättningen,
vägrade att mottaga en anställning, som väl i vissa avseenden motsvarade
men dock icke vore fullt likvärdig med den tidigare av honom innehavda
befattningen hos riksförsäkringsanstalten. För tillgodoseende av befattningshavarnas
berättigade intressen ville lönenämnden därför föreslå, att uttrycket
»i huvudsak motsvarande» utbyttes mot »minst motsvarande».
Enligt nu ifrågavarande bestämmelse skulle den, som erhölle däri avsedd
anställning men före den 1 januari 1929 utan eget förvållande skildes från
densamma, utbekomma full ersättning enligt de i promemorian angivna beräkningsgrunderna,
varemot den, som efter erhållen anställning på liknande sätt
skildes från densamma senare än nyss angivits, icke skulle vara berättigad
till någon som helst ersättning. Ett dylikt oförmedlat avskärande vid berörda
tidpunkt av rätten till utbekommande av ersättning syntes lönenämnden väl
strängt i betraktande av de tillfälligheter av olika slag, som härvidlag kunde
spela in, varför lönenämnden ville föreslå en något mjukare övergångsform,
enligt vilken en avkortad ersättning skulle få uppbäras vid entledigande, som
inträffade under en viss tidsperiod efter utgången av år 1928. I sådant avseende
syntes, utöver vad i promemorian föreslagits, lämpligen kunna bestämmas,
att den, som utan eget förvållande skildes från den nya anställningen
efter utgången av år 1928 men före den 1 januari 1931, skulle erhålla ersättning
med hälften av det belopp, som skulle hava tillkommit honom, därest han
entledigats före den 1 januari 1929.
Lönenämnden har vidare framhållit att den ersättning, varom här vore fråga,
icke borde i sin helhet utbetalas omedelbart vid anställningens upphörande. Det
syntes nämligen icke kunna anses tillräckligt motiverat, att hela den för olika
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 221.
fall avsedda ersättningen utginge även för den händelse ersättningstagaren kort
efter det anställningen upphört vunne sådan ny anställning, som därest densamma
erhållits omedelbart efter den förras slut skulle hava medfört, att ingen
som helst ersättning fått åtnjutas. Härvid syntes lämpligen kunna förfaras
på sådant sätt, att ersättningen under viss tid utbetalades periodvis, varvid
rätt till ytterligare ersättning förlorades, därest ny anställning, som här avsåges,
tillträddes innan ersättningen till fullo uppburits.
Vad angår de i promemorian under avdelningen C behandlade frågorna angående
ersättningsbeloppens bestämmande m. m. yttrar lönenämnden i huvudsak
följande:
För ersättningsbeloppens bestämmande skulle enligt förslaget i promemorian
de ersättningsberättigade personerna indelas i två, i promemorian närmare angivna
grupper. Den föreslagna gruppindelning eu syntes lönenämnden emellertid
av flera skäl mindre tilltalande. Sålunda kunde erinras, att även inom
lägre lönegrader än den 15 :e •— särskilt 14 :e lönegraden — förekomme sådana
specialutbildade eller med speciella arbetsuppgifter sysselsatta befattningshavare,
som enligt den antagna indelningsgrunden egentligen borde hänföras till
grupp I. Vad åter beträffade den icke specialutbildade personalen, syntes under
nuvarande förhållanden möjligheterna för densamma att erhålla annan
lämplig anställning icke vara avsevärt större än för personal, tillhörande den
förra gruppen. Överhuvud finge det enligt lönenämndens mening anses vara
av vikt, att ersättningsgrunderna icke lämnade rum för befogade erinringar av
innehåll att vissa befattningsgrupper blivit antingen oskäligt gynnade eller
tillbakasätta i jämförelse med andra sådana.
Lönenämnden finge därför föreslå, att någon gruppindelning av personalen
i och för ersättningens beräknande icke måtte företagas.
Vad anginge ersättningens storlek m. m. syntes det lönenämnden, att för
samtliga de befattningshavare, om vilka här vore fråga, borde kunna användas
ett system, som i viss mån anslöte sig till det i punkt 2 a) uti promemorian
föreslagna men samtidigt innebure en förenkling därav och tillika bättre än det
nämnda lämpade sig för de särskilda förhållandena inom riksförsäkringsanstalten.
Erinras borde, att den nuvarande ic.ke-ordinarie personalen vid sagda
anstalt i allmänhet icke kunde räkna något större antal anställningsår, i det
att av de tidigast antagna ett fåtal torde hava tillträtt sin anställning under
år 1916 och en del vid anstaltens omorganisation år 1918. Härtill komme, att
maximibeloppet av ersättningen härvidlag ansetts böra begränsas enligt avsevärt
strängare regler än som kommit till användning i fråga om den specialutbildade
personal, vilken tillerkänts ersättning i samband med tobaksmonopolets
införande. Det i fråga om sistnämnda personal tillämpade systemet för
ersättningens bestämmande syntes därför endast med vissa väsentliga modifikationer
lämpa sig för fastställande av ersättningen till de i förevarande promemoria
avsedda icke-ordinarie befattningshavarna vid riksförsäkringsanstalten.
Efter övervägande av olika möjligheter härutinnan hade lönenämnden
kommit till den uppfattningen, att ifrågavarande ersättning lämpligen borde,
med nedan angivna begränsning, utgå med en fjärdedel av årsinkomsten för
varje helt verksamhetsår, räknat tillbaka från tidpunkten för anställningens
upphörande. Ersättning borde härvid icke få tillgodonjutas för anställningstid,
som infallit tidigare än det år, varunder befattningshavaren uppnått en
levnadsålder av 21 år, dock att för vart och ett av de fyra verksamhetsår, som
närmast föregått anställningens upphörande, ersättning borde få uppbäras
oberoende av huruvida befattningshavaren vid årets ingång fyllt tjuguett år
Kungl. Maj:ts proposition nr 221.
23
eller icke. Vidare borde ersättningen ej få uppgå till högre sammanlagt belopp
än som motsvarade årsinkomsten för två och ett halvt år. Vid årsinkomstens
beräknande skulle hänsyn ej tagas till belopp, varmed densamma kunde hava
överstigit tiotusen kronor.
Då det emellertid syntes lönenämnden med billighet överensstämmande, att
befattningshavare, som vore familjeförsörjare, tillerkändes ersättning med något
högre belopp än som skulle tillkomma en icke-familjeförsörjare i motsvarande
ställning, ville lönenämnden föreslå, att den på nyss angivet sätt beräknade
ersättningen i varje särskilt fall ökades med 50 procent, därest befattningshavaren
vore familjeförsörjare.
I fråga om befattningshavare, som från tjänst inom annat statens verk
övergått till anställning vid riksförsäkringsanstalten, borde enligt bär angivna
regler hänsyn tagas även till verksamhetsår i sådan tidigare statstjänst.
Med årsinkomst skulle enligt förslaget i promemorian förstås befattningshavarens
inkomst av den förutvarande anställningen under år 1925 eller, om
anställningen omfattat allenast en del av nämnda år, ett ars inkomst av anställningen,
beräknad till tolv gånger den genomsnittliga månadslönen under
den tid av 1925, som anställningen omfattat. _I betraktande av de förändrade
avlöningsbestämmelser, som trätt i kraft den 1 juli 1925, samt på det att hänsyn
skulle kunna tagas även till vissa löneförhöjningar, som ^ eventuellt erhållits
senare än under år 1925, ville lönenämnden i stället föreslå, att till grund för
årsinkomstens bestämmande enligt nyss angivna beräkningssätt måtte läggas
inkomsten av den förutvarande anställningen under budgetåret 1925—1926.
För den händelse befattningshavaren på grund av sjukdom eller av annan
anledning varit tjänstledig med avdrag å lönen under sagda budgetår eller
någon del därav, borde ersättningen givetvis, i analogi med vad som förutsatts
beträffande anställning, vilken omfattat allenast en del av året, beräknas efter
det belopp, som skulle hava utgått i händelse av full tjänstgöring under budgetåret
i fråga.
Slutligen har lönenämnden framhållit, att det i allmänhet måste anses vara
ett statsintresse att uppmuntra och underlätta här ifrågavarande befattningshavares
övergång till annan statstjänst, även för den händelse dylik anställning
icke kunde erhållas omedelbart utan först efter det viss tid förflutit från det
anställningen hos riksförsäkringsanstalten upphört. För sådant fall syntes
befattningshavaren därför böra tillerkännas rätt att, med tillämpning i övrigt
av härutinnan gällande bestämmelser, för placering i löneklass i den nya befattningen
tillgodoräkna tjänstetid, som infallit före entledigandet ur riksförsäkringsanstaltens
tjänst, dock under förutsättning att det uppkomna avbrottet
i vederbörandes statsanställning icke överstege tre år.
Efter avgivandet av förenämnda yttranden har jag låtit verkställa närmare
beräkningar rörande verkningarna i kostnadshänseende av de olika däri framställda
förslagen beträffande grunderna för ersättningarnas bestämmande. Dessa
beräkningar, vilka utförts under förutsättning att ingen av ifrågavarande
befattningshavare hos den nuvarande riksförsäkringsanstalten och ömsesidiga
olycksfallsförsäkringsbolag skulle vinna anställning hos den föreslagna nya anstalten,
giva vid handen att totalkostnaderna enligt förslagen skulle ställa sig
på sätt framgår av följande tablå:
Kostnader
för ersättningarnäenligt
de olika
förslagen.
24
Kungl. Maj :ts proposition nr 221.
Ersättningar till befattningshavare hos |
|||||||||
Riksförsäkringsanstalten |
Bolag |
||||||||
Grupp I |
Grupp II |
Tillhopa |
Grupp I |
Grupp II |
Till- hopa |
Grupp I |
Grupp II |
Tillhopa |
|
Enligt grunderna i |
608 400 |
435 600 |
1 044 000 |
398 000 |
108 000 |
506 000 |
1 006 400 |
543 600 |
1550 000 |
Enligt av riksförsäk-ringsanstalten fö-reslagna grunder . |
879 000 |
871 000 |
1750000 |
557 000 |
216 000 |
773 000 |
1 436 000 |
1 087 000 |
2 523 000 |
Enligt av statskon-toret föreslagna |
784 000 |
653000 |
1437 000 |
537 000 |
162 000 |
699 000 |
1 321 000 |
815 000 |
2 136 000 |
Enligt av lönenämn-den föreslagna utan förhöjning |
605500 |
1012 500 |
1618 000 |
434 000 |
254 000 |
688 000 |
1 039 500 |
1266 500 |
2 306 000 |
med förhöjning |
828 000 |
1 069 000 |
1897 000 |
593 000 |
270 000 |
863 000 |
1 421 000 |
1339 000 |
2 760 000 |
Beträffande kostnaderna för vissa i yttrandena framställda detaljförslag må
meddelas, att statskontorets och riksförsäkringsanstaltens förslag om höjning
av maximigränsen beträffande ersättning till befattningshavare i grupp I från
två till tre gånger årsinkomsten skulle vålla en kostnadsökning i förhållande
till förslaget i promemorian med 315,000 kronor samt att riksförsäkringsanstaltens
yrkande om ersättningens beräknande för grupp I efter varje påbörjat
verksamhetsår i stället för varje helt verksamhetsår skulle föranleda en merkostnad
vid maximigräns av två gånger årsinkomsten med 23,000 kronor och
vid maximigräns av tre gånger årsinkomsten med 115,000 kronor.
Departe- Vad först beträffar frågan om de medel, som böra komma till användning för
mentschefen. bestridande av här avsedda ersättningar till riksförsäkringsanstaltens icke-ordinarie
personal samt personal hos ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolag, kommer
jag att i det följande närmare ingå på denna fråga. Jag vill emellertid
redan här förutskicka, att jag vid förnyad prövning av detta spörsmål icke funnit
anledning att frångå den uppfattning som kommit till uttryck i propositionen
nr 109 till årets riksdag samt i förenämnda promemoria och vilken går
ut på att ersättningarna böra bestridas med överskottsmedel från olycksfallsförsäkringsverksamheten
på grund av 1901 års lag.
Vidkommande de under avdelning B i nyssnämnda promemoria föreslagna
förutsättningarna för rätt till ersättning hava vissa detaljanmärkningar framställts
i de avgivna yttrandena. Statskontoret har sålunda påyrkat en modifikation
av det under punkten 1 av sagda avdelning ifrågasatta villkoret i sådan
riktning, att krav ej måtte upprätthållas på att i fall där en befattningshavare
under längre tid haft anställning hos riksförsäkringsanstalten eller ömsesidigt
bolag inkomsten av denna befattning under hela anställningstiden skall
Kungl. Maj:ts proposition nr 221.
25
hava utgjort hans enda eller huvudsakliga inkomst av arbete. Med anledning
av vad statskontoret yttrat och i viss anslutning till vad som föreskrivits i samband
med tobaksmonopolets införande synes mig villkoret i fråga böra formuleras
så, att befattningshavarens inkomst av arbete under de närmaste fyra åren
före anställningens upphörande eller, om anställningen varat kortare tid än
fyra år, under hela anställningstiden uteslutande eller till huvudsaklig del skall
hava härflutit från ifrågavarande anställning.
Beträffande punkten 2 i avdelning B av promemorian har riksförsäkringsanstalten
funnit oklart, vid vilken tidpunkt anställning hos den nya riksförsäkringsanstalten
eller i statstjänst skall hava vunnits för att rätten till ersättning
skall vara förverkad. Denna anmärkning, vilken betingas av önskvärdheten
att befattningshavare som genast vid ingången av år 1927 vinner anställning hos
den nya anstalten icke måtte komma i sämre ställning än den som först senare
får sådan anställning, förfaller emellertid därest såsom jag har för avsikt att
föreslå ersättningen utbetalas i terminer och ersättningsrätten upphör om ny anställning
vinnes innan hela ersättningsbeloppet utbetalts.
Med anledning av vad lönenämnden yttrat har jag ansett mig böra förorda
sådan ändring av de i punkten 2 av avdelning B föreslagna bestämmelserna, att
den, som efter den 1 januari 1929 men före ingången av år 1931 utan eget förvållande
skiljes från i nämnda punkt avsedd ny anställning, skall berättigas
till ersättning med hälften av det belopp som skulle utgått därest entledigandet
skett före den 1 januari 1929. Däremot har jag icke ansett skäl föreligga att
tillstyrka lönenämndens förslag om ändring av det i samma punkt förekommande
uttrycket »i huvudsak motsvarande anställning» till »minst motsvarande
anställning». Enligt min mening kan det knappast anses rimligt
att en befattningshavare, som erbjudes en med hänsyn till hans kvalifikationer
någorlunda skälig anställning hos den nya riksförsäkringsanstalten
eller i statstjänst, skall berättigas till engångsersättning av
den anledning, att t. ex. avlöningen i den nya tjänsten icke uppgår till minst
det belopp som tillkommit honom i den förlorade anställningen. Vid bedömande
av motsvarigheten mellan de båda anställningarna synes hänsyn i främsta
rummet böra tagas till huruvida arten av den verksamhet som åligger befattningshavaren
i den nya tjänsten kan, även om ersättningen är något lägre, i stort
sett anses jämförlig med verksamheten i den föregående befattningen. I anslutning
till vad som stadgades i samband med tobaksmonopolets införande vill
jag förorda att uttrycket i fråga formuleras »någorlunda motsvarande anställning».
Vad härefter beträffar ersättningsbeloppen möter till en början frågan om
gruppindelning av personalen i och för ersättningens bestämmande. Statskontoret
och riksförsäkringsanstalten hava ansett sådan gruppindelning böra komma
till stånd, medan lönenämnden liksom åtskilliga representanter för ickeordinarie
befattningshavare hos riksförsäkringsanstalten yrkat att all personal
måtte tilldelas ersättning efter enhetliga grunder. Anledningen till den föreslagna
gruppindelningen är, såsom framgår av den remitterade promemorian
i ämnet, främst att söka däri att den specialutbildade personal som ägnat sig
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 221.
åt den sociala olycksfallsförsäkringsverksamheten, med hänsyn till den begränsade
och tämligen ensartade erfarenhet som under denna verksamhet kunnat
vinnas, måste anses hava större svårigheter att förskaffa sig en i förhållande
till kompetensen skälig inkomst i ny anställning än vad fallet torde vara
med övrig personal. Liknande synpunkter hava tidigare i jämförliga fall vunnit
beaktande, t. ex. vid tobaksmonopolets införande. Till stöd för förslaget
om enhetliga grunder för ersättningen åt all personal har framhållits huvudsakligen
att även den icke specialutbildade personalen under nuvarande förhållanden
på arbetsmarknaden torde hava stora svårigheter att i annan anställning
förskaffa sig utkomst. Även om sistnämnda uppfattning icke kan frånkännas
berättigande har jag likväl ej funnit tillräckliga skäl föreligga att frångå
förslaget om en gruppindelning. Såsom av det följande framgår har jag
dock vid utformande av bestämmelserna om ersättningsbeloppens storlek funnit
angeläget att söka åstadkomma en viss utjämning mellan ersättningarna
till befattningshavare i grupp I å ena och i grupp II å andra sidan.
Vidkommande frågan om gränslinjen mellan de båda grupperna har riksförsäkringsanstalten
påyrkat att möjlighet måtte hållas öppen att efter prövning
i varje särskilt fall till grupp I hänföra jämväl befattningshavare i 14 :e lönegraden.
Då enligt vad från riksförsäkringsanstaltens sida framhållits i nämnda
lönegrad finnes en del befattningshavare, vilka med hän sjal till dem åliggande
arbetsuppgifter närmast äro att hänföra till grupp I, har jag ansett detta önskemål
böra tillgodoses.
I enlighet med vad riksförsäkringsanstalten hemställt, har jag funnit mig
böra tillstyrka att gruppindelningen beträffande riksförsäkringsanstaltens
personal verkställes på grundvalen av den lönegradsplacering som gällde vid
utgången av år 1925.
Vad härefter beträffar storleken av ersättningsbeloppen hava i de avgivna
yttrandena framställts yrkanden om förhöjning av dessa belopp i fråga om såväl
grupp I som grupp II. Vid bedömande av denna fråga synes hänsyn höra
tagas till den förut berörda önskvärdheten av att åtskillnaden mellan de båda
grupperna icke göres alltför stor. Ur denna synpunkt har jag ansett mig icke
böra tillstyrka någon förhöjning av de i promemorian ifrågasatta ersättningsbeloppen
till befattningshavare i grupp I, särskilt som såvitt undersökningar beträffande
vissa enskilda fall givit vid handen dessa ersättningsbelopp enligt min
mening i allmänhet måste anses bliva tämligen tillfredsställande. Beträffande
personal inom grupp II synas däremot skäl föreligga att söka ernå en förbättring
av de ersättningar, som skulle utgå enligt i promemorian föreslagna grunder.
Efter övervägande har jag på denna punkt ansett mig kunna förorda det
förslag som framlagts av riksförsäkringsanstalten och som innebär att ersättningen
skall utgå med belopp motsvarande två månaders inkomst av den förlorade
anställningen för varje påbörjat verksamhetsår, dock lägst med tre gånger
den sålunda för varje verksamhetsår beräknade ersättningen.
De ersättningsgrunder som jag sålunda förordat böra enligt min mening
tillämpas beträffande såväl icke-ordinarie befattningshavare hos riksförsäkringsanstalten
som personal hos de ömsesidiga bolagen. Att såsom från för
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 221.
27
säkringsinspektionens sida ifrågasatts bereda en särställning för bolagens fast
anställda personal har jag alltså icke ansett mig kunna tillstyrka.
Lönenämndens förslag att giva familjeförsörjare en högre ersättning än övriga
befattningshavare behjärtar jag visserligen, men då ett genomförande av
en sådan förbättring skulle medföra en avsevärd stegring av kostnaderna för
ersättningarna har jag icke ansett mig kunna tillstyrka ett förslag i dylik
riktning.
Enligt de verkställda kostnadsberäkningarna skulle utgifterna för ifrågavarande
ersättningar efter de grunder jag nyss förordat komma att uppgå till
följande belopp, nämligen:
för personal hos riksförsäkringsanstalten: grupp I 608,400; grupp II 871,000;
summa 1,479,400 kronor; samt
för perscmal hos ömsesidiga bolag: grupp I 398,000; grupp II 216,000; summa
614,000 kronor; eller
tillhopa 2,093,400 kronor.
Dessa belopp äro beräknade under förutsättning att ingen av ifrågavarande
befattningshavare skulle vinna anställning, som utesluter från rätt till ersättning,
och på sätt i promemorian framhållits lärer man kunna antaga att sammanlagda
beloppet av ersättningarna icke kommer att överstiga hälften av
nämnda maximibelopp.
Jag övergår härefter till vissa detaljspörsmål som äro av betydelse för ersättningsbeloppens
bestämmande eller i övrigt äga samband med den föreliggande
frågan.
Vid beräkning av den verksamhetstid i den förlorade anställningen, på vilken
ersättningsbeloppens uträkning grundas, bör på sätt lönenämnden yrkat, i fråga
om befattningshavare som från tjänst inom annat statens verk övergått till anställning
hos riksförsäkringsanstalten, hänsyn tagas även till verksamhetsår
i sådan tidigare statstjänst. Likaså bör beträffande befattningshavare, som
övergått från anställning hos ömsesidigt bolag till riksförsäkringsanstalten eller
från anstalten till ömsesidigt bolag, hänsyn tagas till tidigare verksamhetstid
hos anstalten eller dylikt bolag.
Beträffande innebörden av det i promemorian under punkten 3 av avdelningen
C behandlade begreppet »årsinkomst» synas vissa skäl tala för att härvidlag i
enlighet med lönenämndens förslag utgå från förhållandena under budgetåret
1925—1926. Detta torde också utan olägenhet låta sig göra, såvitt det gäller
riksförsäkringsanstaltens icke-ordinarie personal, vars avlöningsförhållanden
regleras av allmänna författningsbestämmelser. Beträffande personal hos ömsesidiga
bolag lärer — med hänsyn till tänkbarheten av avlöningsförhöjningar
i syfte att förbättra personalens ställning beträffande ersättningsrätt i händelse
av omorganisation av olycksfallsförsäkringen -— i anslutning till vad som skedde
vid tobaksmonopolets genomförande böra stadgas att hänsyn till avlöningsförhöjning
efter ingången av år 1926 må tagas endast när giltiga skäl för sådan
förhöjning prövas hava förelegat.
I enlighet med vad riksförsäkringsanstalten och lönenämnden föreslagit torde
28
Kungl. May.ts proposition nr 221.
vid uppskattning av årsinkomsten böra räknas med det belopp som skulle hava
utgått vid full tjänstgöring; dock att beträffande befattningshavare hos riksförsäkringsanstalten
avdrag bör göras för tid, varunder vederbörande åtnjutit
tjänstledighet för tjänstgöring hos enskild arbetsgivare.
Vad angår den form i vilken ersättning bör utgå har statskontoret under hänvisning
till vad som bestämdes i samband med tobaksmonopolets införande föreslagit
att ersättning matte, ökad med 10 procent, kunna utgå i form av livränta
till ersättningstagare som så önska. Jag finner mig böra biträda detta förslag.
Däremot anser jag icke skäl föreligga att, såsom statskontoret ifrågasatt, i något
fall göra livränteformen obligatorisk.
Beträffande sättet för utbetalning av ersättning har jag redan antytt att en
uppdelning av utbetalningen på vissa terminer synes lämplig. Jag förordar
att ersättningsbeloppen utbetalas under ett år, räknat från tidpunkten för anställningens
upphörande, med en fjärdedel vid utgången av varje kvartal.
Därest befattningshavare under nämnda år vinner ny anställning som enligt
förslaget utesluter från rätt till ersättning, förloras rätten till den del av ersättningsbeloppet,
som enligt nyssnämnda utbetalningsgrund belöper å tid, under
vilken ny anställning innehafts. Därest befattningshavaren inom tid som
förut angivits blir entledigad utan eget förvållande, bör han dock alltid bibehålla
den ersättningsrätt som skulle tillkomma honom enligt tidigare förordade
bestämmelser för dylika fall. Nyss angivna terminsuppdelning torde böra
som regel iakttagas. På sätt riksförsäkringsanstalten hemställt torde dock
möjlighet böra lämnas öppen att i enstaka fall, när särskilda skäl prövas vara
för handen, medgiva utbetalning av hela ersättningsbeloppet på en gång under
de villkor som i varje särskilt fall kunna varda fastställda. Om befattningshavare
som medgivits ersättning i form av livränta skulle före utgången
av det år, på vilket ersättningsbeloppets utbetalande uppdelats, erhålla anställning
vilken utesluter från ersättningsrätt, bör ersättningen omräknas till
engångsbelopp och med avseende å rätten till utbekommande av ersättningsbeloppet
sa anses som om ersättningen från början bestämts till engångsbelopp.
Föreskrifter angående utbetalning av ersättning samt de närmare bestämmelser,
som erfordras beträffande prövning av ersättningsrätten, ersättningsbeloppens
fastställande m. m., torde böra utfärdas av Kungl. Maj:t. Närmast har
jag tänkt mig att prövningen och beslutanderätten i dessa frågor skulle kunna
uppdragas åt statskontoret.
Jag vill i detta sammanhang omnämna att reservationsvis inom riksförsäkringsanstalten
yrkats att bland ersättningsbestämmelserna skulle införas ett
stadgande av innehåll att ifrågavarande ersättning inom viss tid ej finge utmätas.
Att stadga utmätningsfrihet beträffande ersättning som utgår i form
av engångsbelopp lärer icke kunna ifrågakomma. Däremot torde det få anses
skäligt att ersättning som utgår i form av livränta undantages från utmätning.
Därest förslaget om livränteformen vinner bifall torde Kungl. Maj:t
därför böra i de bestämmelser som komma att utfärdas rörande ersättningarna
stadga, att livränta av nu avsedd beskaffenhet ej må utmätas.
Kungl. Maj:ts proposition nr 221.
29
På sätt av den föregående redogörelsen framgår har riksförsäkringsanstalten
hemställt att skattefrihet måtte beredas för ersättning som beviljas till här
ifrågavarande personal, enligt de grunder som av 1916 års riksdag godkändes
beträffande skattefrihet för viss ersättning i samband med tobaksmonopolets
införande. Frågan härom torde emellertid böra göras till föremål för närmare
övervägande inom finansdepartementet.
Riksförsäkringsanstalten har vidare framhållit önskvärdheten av att befattningshavare
hos den nuvarande riksförsäkringsanstalten, som icke vinner anställning
hos den föreslagna nya anstalten, där så kan ske må erhålla företräde
vid tillsättande av ordinarie eller icke- ordinarie statstjänst framför sökande
som icke förut varit i statens tjänst. Det är uppenbart att vid tillsättande av
befattningar i statstjänst vederbörlig hänsyn bör tagas till en sökandes föregående
tjänstgöring hos riksförsäkringsanstalten. Något särskilt stadgande i
den av riksförsäkringsanstalten föreslagna riktningen lärer dock knappast kunna
ifrågakomma.
I syfte bland annat att för ifrågavarande befattningshavare hos riksförsäkringsanstalten
underlätta övergången till annan statstjänst även om sådan
icke omedelbart kan vinnas, hava riksförsäkringsanstalten och lönenämnden
ifrågasatt att befattningshavarna skulle beredas rätt att utan hänsyn till avbrott
i statsanställningen för placering i löneklass vid ny befattning tillgodoräkna
föregående tjänstgöring i riksförsäkringsanstalten, varvid emellertid
lönenämnden såsom villkor förutsatt att avbrottet icke må överstiga tre år.
Med avseende härå vill jag erinra att i samband med behandling av frågan om
vissa indragningar inom statsdepartementen varit under övervägande ett spörsmål
av delvis samma innebörd, nämligen frågan om åtgärder i syfte att för
sådan extra ordinarie tjänsteman inom statsdepartement som ginge förlustig
s. k. långtidsförordnande å ordinarie tjänst möjliggöra ett framtida tillgodoräknande
av den tidigare förordnandeperioden i och för löneklassplacering.
Något förslag i sistberörda ämne har emellertid icke framlagts för riksdagen.
Anledningen härtill är, enligt vad chefen för finansdepartementet meddelat,
närmast att det ansetts lämpligt att innan frågan upptages till avgörande avvakta
någon erfarenhet av de ifrågasatta indragningarnas verkningar i antytt
hänseende beträffande de befattningshavare som bliva berörda därav. Av i huvudsak
samma skäl har jag — även om syftet med det nu väckta förslaget beträffande
riksförsäkringsanstaltens personal synes mig behjärtansvärt — ansett
detta förslag icke böra för närvarande bliva föremål ,för närmare prövning.
Vad slutligen angår den av riksförsäkringsanstalten berörda frågan om ersättning
till anstaltens överläkare professorn J. H. Åkerman, därest denne icke
skulle komma att övergå till den nya anstalten, kan denna fråga uppenbarligen
icke bedömas på samma sätt som de övriga ersättningsfrågor, vilka här varit
under behandling. Professor Åkerman är född år 1861 och uppnår sålunda under
år 1926 pensionsåldern såsom professor. Frågan om ersättning till honom,
därest han icke vinner anställning hos den nya anstalten, är sålunda närmast att
behandla såsom ett spörsmål, huruvida Åkerman på grund av sin tjänstgöring
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 521.
hos riksförsäkringsanstalten må höra beredas någon tilläggspension utöver sin
pension såsom professor. Denna fråga synes emellertid icke böra upptagas
till prövning i nu förevarande sammanhang.
in. Överlämnande till den föreslagna riksförsäkringsanstalten av vissa
av den nuvarande riksförsäkringsanstalten förvaltade fonder in. ni.
Enligt 34 § i den föreslagna lagen om försäkring för olycksfall i arbete skall
den nya riksförsäkringsanstalten från och med den 1 januari 1927 övertaga
hela den verksamhet, som jämlikt lagen den 5 juli 1901 (nr 39) angående ersättning
för skada till följd av olycksfall i arbete samt gällande olycksfallsförsäkringslag
den 17 juni 1916 utövas av den nuvarande anstalten.
Beträffande de skäl, som ligga till grund för nämnda bestämmelse, torde
en hänvisning till vad jag vid lagförslagets framläggande i hithörande delar
anfört vara till fyllest (proposition nr 109 sid. 94 ff., 200, 203).
I nämnda proposition (sid. 96 ff.) har jag jämväl redogjort för frågan om
omfattningen av de fondmedel, vilka i anledning av den nya anstaltens övertagande
av den äldre anstaltens verksamhet enligt 1901 och 1916 års lagar
böra överlämnas till den nya anstalten i och för täckande av de prestationskostnader,
som i följd av övertagandet komma att åvila den nya anstalten.
I detta hänseende anförde jag till statsrådsprotokollet för den 31 december
1925 bland annat följande.
De prestationskostnader, som komme att åvila den nya anstalten på grund
av dess övertagande av den nuvarande riksförsäkringsanstaltens verksamhet,
syntes böra täckas genom överförande till den nya anstalten av de hos nuvarande
anstalt befintliga fondmedlen.
Enligt 19 § i 1916 års lag skulle de till anstalten jämlikt lagen inflytande
försäkringsavgifterna ingå till en fond, som förvaltas enligt grunder, vilka
bestämmas av Konung och riksdag. 1917 års riksdag hade, med bifall till
vad Kungl. Maj:t därutinnan föreslagit, godkänt vissa grunder för förvaltningen
av denna fond, vilka funnes intagna i ett av Kungl. Maj:t den 29 juni
1917 utfärdat reglemente. Fonden hade vid 1924 års utgång uppgått till
38,153,631 kronor, varav livräntereserven, d. v. s. sammanlagda kapitalvärdet
av före sistnämnda tidpunkt beviljade livräntor, utgjort 30,651,223 kronor, ersättningsreserven,
d. v. s. det beräknade kapitalvärdet av övriga ersättningar
i anledning av olycksfall, som inträffat före samma tidpunkt, till 4,900,000
kronor samt den s. k. premieutjämnings- och säkerhetsfonden till 2,602,408
kronor. Den fond, som bildats i och för anstaltens verksamhet enligt 1901 års
lag, hade enligt ett av Kungl. Maj:t den 31 december 1921 meddelat beslut
intill 1924 års utgång av anstalten förvaltats särskilt, därvid bestämmelserna
i förutnämnda reglemente den 29 juni 1917 i tillämpliga delar länt till efterrättelse.
Denna fond hade vid 1924 års utgång uppgått till 8,219,591 kronor,
därav livräntereserven utgjort 5,952,077 kronor och säkerhetsfonden ej mindre
än 2,267,514 kronor. Emellertid hade 1924 års riksdag, med bifall till en av
Kungl. Maj:ts proposition nr Z21.
31
Kungl. Maj:t därutinnan avlåten proposition (nr 172), som föranletts av framställning
från riksförsäkringsanstalten, medgivit, att fonden enligt 1901 års
lag finge från och med den 1 januari 1925 sammanläggas med fonden enligt
1916 års lag samt att därefter från den sålunda sammanlagda fonden skulle
utgivas jämväl de ersättningar som det alage riksförsäkringsanstalten att utbetala
enligt 1901 års lag. Den sålunda medgivna sammanslagningen hade
också ägt rum från och med 1925 års ingång. Dock läte det sig utan svårighet
beräkna, huru stor del av den sammanlagda fonden, som belöpte å anstaltens
verksamhet enligt 1916, respektive 1901 ars lagar. En genom inom socialdepartementet
tillkallade sakkunnigas försorg verkställd preliminär uppskattning
av läget, sådant det komme att te sig vid 1926 års utgång, gåve vid handen,
att i fonden enligt 1916 års lag ingående livränte- och ersättningsreserver
då komme att uppgå till omkring 44 miljoner kronor och den däri ingående
premieutjämnings- och säkerhetsfonden till lägst 1.5 miljoner kronor. Fonden
enligt 1901 års lag hade vid samma tidpunkt beräknats komma att uppgå
till omkring 8 miljoner kronor, därav livräntereserven ansetts uppgå till omkring
5.5 miljoner kronor och säkerhetsfonden till omkring 2.5 miljoner
kronor.
Prestationskostnaderna för den nya anstalten i anledning av övergången avsåge
dels sjukersättningar och begravningshjälp enligt 1916 års lag, dels livräntor
enligt 1916 och 1901 års lagar. Vad då till en början anginge livräntorna,
vore det uppenbart, att den nya anstalten för övertagande av skyldigheten
att utgiva desamma borde erhålla ett belopp, motsvarande livräntornas
kapitalvärde. Till det kapitalbelopp som sålunda skulle utgivas till den nya
anstalten borde läggas erforderligt belopp såsom ersättning för kostnaden för
utgivande av livräntor. Detta förvaltningstillägg syntes skäligen böra bestämmas
till en och en halv procent av kapitalvärdet av de livräntor, som
utginge på grund av försäkringar enligt 1916 års lag. I fråga om livräntor
enligt 1901 års lag syntes, enär någon reaktiveringsverksamhet beträffande
dessa icke förekomme, förvaltningstillägget kunna begränsas till en
procent.
Vidare borde den nya anstalten tydligen erhålla ett belopp, som svarade mot
ersättningsreserven för verksamheten enligt 1916 års lag.
Förutom värdehandlingar eller penningbelopp, motsvarande livräntereserverna
vid 1926 års utgång enligt 1916 och 1901 års lagar jämte förut angivna
förvaltningskostnadstillägg ävensom ersättningsreserven vid samma tidpunkt
enligt 1916 års lag, syntes — efter verkställande av erforderliga noggrannare
beräkningar angående huru stor del av den sammanslagna fonden, som belöpte
å verksamheten enligt respektive lagar — skäligen böra till den nj a riksförsäkringsanstalten
överlämnas såsom säkerhetsfond dels ett belopp, mots\ arande
fem procent av livräntereserven enligt 1901 års lag, dels ock, i den mån
medel funnes för ändamålet tillgängliga hos den nuvarande riksförsäkringsanstalten,
likaledes intill fem procent av livräntereserven enligt 1916 års lag
ävensom av den del av ersättningsreserven, som svarade mot kapitalvärdet av
livräntor.
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 221.
Promemo
rian.
Statskonto
ret.
JRiksförsäkringsanstalt
en.
Som framginge av de anförda siffrorna komme efter det att sålunda ifrågasatt
överlämnande av fondtillgångar till den nya anstalten ägt rum, de medel
som härflöte från verksamheten enligt 1901 års lag att visa ett överskott av
över 2 miljoner kronor. Avsikten vore att av detta överskott skulle tagas erforderliga
medel för bestridande av tillämnade ersättningar åt sådan ickeordinarie
personal hos den förutvarande riksförsäkringsanstalten och personal
hos de ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolagen, som till följd av omorganisationen
förlorade sin anställning. Återstoden av samma överskott syntes tills
vidare böra reserveras för kommande användning för något olycksfallsförsäkringen
närstående ändamål. Å verksamheten enligt 1916 års lag kunde enligt
vad siffrorna utvisade överskott av motsvarande natur icke förväntas uppstå.
_ I förenämnda promemoria anföres i nu förevarande avseenden efter hänvisning
till mitt nyss refererade, i propositionen nr 109 intagna yttrande följande:
Till
vad där anförts angående skäligheten av att den nya anstalten bör erhålla
vissa belopp såsom säkerhetsfond kan möjligen tilläggas en erinran, att
enligt 218 § i lagen den 25 maj 1917 om försäkringsrörelse livförsäkringsbolag
skall göra avsättning till säkerhetsfond bland annat på så sätt, att, där säkerhetsfonden
och den s. k. premieåterbäringsreserven sammanlagda ej uppgå till
ett belopp, motsvarande en tjugondei av försäkringsfonden för livförsäkringar,
årligen skall till försäkringsfond avsättas minst hälften av bolagets behållna
årsvinst.
De närmare reglerna angående sättet för överförande av fondmedlen synas
lämpligen böra fastställas av Kungl. Maj :t efter vederbörandes hörande.
Den del av fonden enligt 1901 års lag, som återstår sedan den nya riksförs.
ringsanstalten enligt de i propositionen nr 109 angivna grunder erhållit
tillgångar motsvarande livränte- och ersättningsreserverna jämte förvaltningskostnadstillägg
och säkerhetsfond och av överskottet bestritts ersättningar till
personal, som avses under II här ovan, synes böra överlämnas till statskontoret
att förvaltas^ till dess att statsmakterna framdeles besluta angående användningen
av ifrågavarande medel.
I och med övertagandet av de verksamhetsgrenar, som jämlikt 35 § tredje
stycket av gällande olycksfallsförsäkringslag omhänderhavas av den nuvarande
riksförsäkringsanstalten (proposition nr 109 sid. 200), nämligen uppgifter,
avseende olycksfallsförsäkring för fiskare, livräntor till barn utom äktenskap
och livförsäkring i samband med egnahemslån, bör den nya anstalten givetvis
övertaga förvaltningen av de fonder, vilka (proposition nr 109 sid. 217) i och
för dessa verksamhetsgrenar upplagts av den äldre anstalten.
Beträffande förslaget att för de ifrågasatta ersättningarna till icke-ordinarie
personal hos riksförsäkringsanstalten samt personal hos ömsesidiga bolag taga
i anspråk överskott från olycksfallsförsäkringsverksamheten enligt 1901 års lag
har statskontoret — som förklarat sig icke vara i tillfälle att göra något uttalande
angående storleken av sådant överskott — anfört att efter medgivande av
riksdagen detta överskott syntes kunna användas för ändamålet.
Med avseende a fragan om de medel, vilka horde tagas i anspråk för beredande
av nyssnämnda ersättningar, har riksförsäkringsanstalten anfört huvudsakligen
följande.
Kungl. Mai:ts proposition nr 221.
33
Sedan enligt Kungl. Maj :ts och riksdagens beslut från och med den 1 januari
1925 den på grund av riksförsäkringsanstaltens försäkringsverksamhet enligt
1901 års lag bildade fond sammanlagts med den i 19 § av 1916 års lag omförmälda
fond, skulle, såsom också i nämnda beslut uttryckligen angivits, från den
sålunda sammanlagda fonden utgivas jämväl de ersättningar, som det ålåge
riksförsäkringsanstalten att utbetala enligt förenämnda 1901 års lag. I fråga om
den förutvarande fonden enligt sistnämnda lag funnes alltså icke vidare några
till densamma hänförliga särskilda rättigheter och förpliktelser, utan dessa
vore anknutna till den sammanlagda fonden.
Om den nuvarande riksförsäkringsanstaltens verksamhet skulle upphöra och
till den nybildade anstalten överföras ifrågavarande fondmedel eller viss del
av dem, syntes det därför vid beräknande av överskott eller brist icke riktigt
att göra någon åtskillnad mellan medel, som hänförde sig till anstaltens försäkringsverksamhet
enligt 1901 och enligt 1916 års lagstiftning.
Såsom närmare utvecklats i riksförsäkringsanstaltens utlåtande den 15 april
1924 i anledning av vissa yrkanden rörande anstaltens fondförvaltning, skulle
fondmedlen i fråga enligt gällande lagstiftning användas för ett visst ändamål.
Så länge försäkringsverksamheten hedreves i och för samma ändamål hade
vederbörande rättsägare, de försäkrade arbetarna och deras arbetsgivare, av
statsmakterna garanterats att försäkringsavgifter, som erlagts jämlikt samma
lagstiftning, skulle användas för samma ändamål, d. v. s. såvitt nu vore i fråga
icke blott för täckande av utgifterna på grund av försäkringen under ett visst
år, utan även för utjämning av de efter försäkringstekniska grunder beräknade
försäkringsavgifterna för varje år. Så länge riksförsäkringsanstalten dreve
försäkringsverksamhet enligt nämnda lagar, syntes statsmakterna alltså icke
kunna besluta om användning av överskottsmedel från olycksfallsförsäkringsfonden
för ändamål, som vore för försäkringsverksamheten uppenbarligen
främmande (jämför proposition nr 172, sid. 9 till 1924 års riksdag).
Riksförsäkringsanstalten ville i detta sammanhang erinra om att enligt föreliggande
förslag till lag om riksförsäkringsanstalten anstaltens tillgångar, härflytande
från dess försäkringsverksamhet för olycksfall i arbete, icke finge
användas för ändamål, som uppenbarligen vore för denna verksamhet främmande
(22 §).
Enligt föreliggande förslag skulle riksförsäkringsanstalten emellertid upphöra
med utgången av år 1926 och dess verksamhet övertagas av en i andra
former arbetande anstalt. Man hade härvid utgått från att den nya anstalten
av olycksfallsförsäkringsfondens medel icke borde erhålla, förutom förvaltningstillägg,
mer än vad som beräknades åtgå för täckande av de på grund av
den nuvarande riksförsäkringsanstaltens försäkringsverksamhet uppkomna förpliktelser.
Då det kunde anses sannolikt, att överskott å försäkringsverksamheten
komme att uppstå, syntes hinder icke möta att redan nu besluta om fastställande
av grunderna för överskottsmedlens användande. Det syntes riksförsäkringsanstalten
riktigast, att ifrågavarande överskottsmedel i första hand komme till
användning för något olycksfallsförsäkringen närstående ändamål. Riksförsäkringsanstalten
funne sålunda lämpligast, att blivande överskottsmedel icke
toges i anspråk på det sätt i föreliggande promemoria föreslagits, och ansåge
detta kunna ifrågakomma endast under den förutsättning, att statsfinansiella
skäl lade hinder i vägen för att särskilda medel anvisades å riksstaten för ifrågavarande
ändamål.
Beträffande förslaget att överlämna de slutliga överskottsmedlen till statskontoret
att tillsvidare förvaltas har riksförsäkringsanstalten med avseende å ut
Bihang
till riksdagens protokoll 1926. 1 sand. 189 käft. (AV 221-)
o
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 221.
Avvikande
meningar.
Försäk
ringsinspek
tionen.
talandet, att viss del av fonden enligt 1901 års lag syntes böra överlämnas till
statskontoret allenast, under hänvisning till sitt nyss återgivna yttrande, uttalat
att anstalten icke ansåge det enligt nu gällande bestämmelser riktigt att
åtgärder vidtoges, som grundade sig på den uppfattningen, att olika överskott
förefunnes för fonden enligt 1901 års lag och fonden enligt 1916 års lag.
I särskilt yttrande har byråchefen Östrand framhållit att det utan svårighet
läte sig beräkna, huru stor del av den sammanlagda fonden, som belöpte
å riksförsäkringsanstaltens verksamhet enligt 1916, respektive 1901 års lagar.
Förslaget att överlämna eventuellt överskjutande medel till statskontoret att
förvaltas till dess att statsmakterna framdeles beslutade angående användningen
av ifrågavarande medel har av Östrand avstyrkts under motivering att det
icke syntes föreligga några skäl varför icke jämväl eventuellt överskjutande
medel skulle överlämnas till den nya anstalten. Härigenom skulle den nya anstalten
erhålla ett ytterligare intresse av att i så stor utsträckning som möjligt
rekrytera sin personal bland riksförsäkringsanstaltens och de ömsesidiga bolagens
nuvarande befattningshavare, och frågan huruvida tillgångarna vid överlämnandet
borde upptagas till det bokförda värdet eller till annat värde skulle
komma att sakna betydelse.
Ledamoten Sidvall har framhållit att då staten enligt bestämmelsen i 23 §
i det framlagda förslaget till lag om riksförsäkringsanstalten på visst sätt
ginge i ansvar för den nya anstaltens förbindelser, staten även borde skaffa
sig säkerhet för denna ansvarsförbindelse. På grund härav har Sidvall, med vilken
byråchefen Eisen och ledamoten Källström på denna punkt förklarat sig
instämma, ansett att eventuellt överskott borde överlämnas till statskontoret att
tillsvidare förvaltas för att framdeles, därest förlust uppstode för statsverket
i anledning av förenämnda förbindelse, användas till täckning av sådan förlust.
Beträffande frågan om värderingen av anstaltens fonder framhålla herrar Sidvall
och Eisen, att fonderna icke borde beräknas till sitt bokförda utan till sitt
verkliga värde och anföra därvid bland annat, att enligt en av riksförsäkringsanstalten
verkställd beräkning kursvärdet den 15 oktober 1925 överstigit det bokförda
värdet med över 3 miljoner kronor.
Slutligen har byråchefen von Schulzenheim med instämmande av chefen för
riksförsäkringsanstalten principiellt uttalat sig mot att på sätt som föreslagits
ur blivande överskottsmedel bestrida ersättningarna till icke-ordinarie personal
hos riksförsäkringsanstalten och till personal hos de ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolagen.
Försäkringsinspektionen har icke ansett sig kunna biträda förslaget att bestrida
förevarande ersättningar till viss personal ur överskottet från olycksfallsförsäkringsverksamheten
enligt 1901 års lag och anför i anslutning
härtill:
Enligt försäkringsinspektionens uppfattning syntes ett dylikt förfogande stå
i strid med de rättsgrundsatser, som kommit till uttryck i exempelvis Kungl.
Maj:ts propositioner nr 171 och 172 till 1924 års riksdag. Ifrågavarande överskottsmedel
måste anses vara avsedda för särskilt ändamål och syntes icke kunna
användas till befrämjande av syften, som läge utom ramen för den sociala
Kungl. Maj:ts proposition nr 221.
35
olycksfallsförsäkringsverksamheten. Ett ytterligare hinder för dessa medels
användande till det ifrågasatta ändamålet syntes ligga däri att, då avsikten
vore att den nya riksförsäkringsanstalten skulle övertaga den nuvarande riksförsäkringsanstaltens
hela verksamhet enligt 1901 och 1916 års lagar och fråga
således icke vore om den senare anstaltens avveckling i form av någon slags
likvidation, denna anstalts alla tillgångar och skulder rätteligen måste överföras
till den nya anstalten.
I samband med behandling av frågan om överförandet av fonderna till den nya
anstalten har försäkringsinspektionen dessutom anfört bland annat, att om ej
såsom försäkringsinspektionen yrkat alla den nuvarande anstaltens tillgångar
överfördes till den nya, enligt försäkringsinspektionens mening åtminstone så
mycket borde överföras, som motsvarade försäkringsfonderna, ökade med 5 °/°,
så att anstalten vid början av sin verksamhet hade den säkerhetsfond, som enligt
försäkringslagen vore stadgad för bolag, som driver livförsäkringsrörelse.
Erågan huruvida statsmakterna kunna anses hava rätt att besluta om användningen
av överskott, som uppkommit på riksförsäkringsanstaltens försäkringsverksamhet,
har även tidigare varit föremål för uppmärksamhet. Jag anser
mig här böra erinra om vissa därvid gjorda uttalanden.
Vid behandling av denna fråga hava tvenne mot varandra stridande uppfattningar
gjort sig gällande. Sålunda har av representanter för de ömsesidiga
olycksfallsförsäkring sbolag en uttalats att vinsten å riksförsäkringsanstaltens
verksamhet borde överlåtas till staten för återgäldande av de kostnader anstalten
dragit ur statskassan, då dessa medel rätteligen tillhörde staten, icke anstalten.
Liknande synpunkter hava även framförts genom skattebetalarnas förening.
I ett av försäkringsinspektionen i januari 1924 avgivet utlåtande i anledning
av riksförsäkringsanstaltens förslag bland annat att låta vissa omkostnader
för anstaltens fondförvaltning bestridas av fondens medel, hemställde
inspektionen om utredning rörande vilken fondbildning som kunde erfordras
utöver försäkringsfonden, så att Kungl. Maj:t och riksdagen måtte kunna besluta
över användningen av det för denna fondbildning icke erforderliga överskottet.
Vid behandlingen inom försäkringsinspektionen av förevarande fråga
uttalade chefen för inspektionen överdirektören Laurin bland annat att om det
ATid 1920 års slut befintliga överskottet å anstaltens verksamhet befunnes tillräckligt
såsom säkerhetsfond, staten skulle kunnat fritt disponera hela det
överskott, som uppkommit under åren 1921 och 1922.
Förevarande uttalanden ansluta sig sålunda helt till den uppfattningen, att
statsmakterna äga besluta rörande användningen av nämnda överskottsmedel.
En motsatt uppfattning har gjorts gällande av riksförsäkringsanstalten. I
yttrande den 15 april 1924 över försäkringsinspektionens nyssnämnda hemställan
framhöll anstalten att för den meningen, att staten skulle äga att tillgodogöra
sig uppkommande överskott å riksförsäkringsanstaltens verksamhet såsom
vinst, stöd näppeligen kunde hämtas vare sig i förarbetena till oly eks fallslagarna
eller i lagarnas innehåll. Bortsett från de medel som tillförts olycksfallsförsäkringsfonden
från staten på grund av bestämmelserna i 19 och 37 §§
i olycksfallsförsäkringslagen samt vissa bötes- och skadeståndsmedel vore,
Tidigare uttalanden
rörande
riksförsäkringsanstaltens
överskottsmedel.
36
Kungl. Maj :ts proposition nr 221.
framhöll anstalten, fonden helt och hållet bildad ur medel, som tillskjutits av
arbetsgivare. Fondens medel, vilka —- liksom pensionsförsäkringsfondens —
vore avsatta för ett särskilt ändamål och finge användas endast på sätt som
angåves i § 2 av fondreglementet, kunde alltså icke anses som statsmedel. Riksförsäkringsanstalten
åberopade såsom stöd för sin uppfattning ett av föredragande
departementschefen i propositionen 171 till 1924 års riksdag gjort uttalande,
enligt vilket fondens medel ej kunde anses som statsmedel, samt anförde
härefter:
Ett genomförande av överdirektör Laurins förslag skulle även i andra avseenden
leda till egendomliga konsekvenser. De med riksförsäkringsanstalten konkurrerande
ömsesidiga bolagen hade ju icke tillåtelse att använda uppkommande
vinst och besparade fonder på annat sätt än till försäkringstagarnas och de försäkrades
bästa. Skulle däremot det överskott, som uppstode för statens anstalt,
ej få användas till försäkringstagarnas bästa — samt till någon mindre del till
så kallade förebyggande åtgärder enligt § 7 i fondreglementet — utan tagas i
anspråk för andra statsändamål, vore det uppenbart att en sådan orimlig anordning
skulle leda till, att anstaltens ställning i konkurrensen med de ömsesidiga
bolagen efter hand skulle bliva ohållbar. Bolagen skulle givetvis ej hava
någon svårighet att övertyga arbetsgivarna om fördelarna att tillhöra privata
anstalter, som kunde tillförsäkra sina delägare att komma i åtnjutande av all
vinst å företaget, framför att tillhöra statens försäkringsanstalt, där vinsten
finge avstås till statsverket.
Riksförsäkringsanstalten framhöll i nämnda yttrande slutligen »att det för
den allmänna meningen måste framstå såsom stötande, ja orimligt, att då staten
ålagt arbetsgivarna att inbetala försäkringsavgifter, som äro avsedda att
jämnt täcka kostnaderna för olycksfallsförsäkringen, staten skulle lägga beslag
på en del av dessa avgifter till följd därav att de bestämts till högre belopp än
lagen åsyftar».
Departe- Den föregående redogörelsen avser dels frågan, huruvida staten kan anses
mentschefen. aga befogenhet att besluta över användningen av det överskott, som uppstått
på riksförsäkringsanstaltens verksamhet i första rummet enligt 1901 års lag,
dels frågan i vilken omfattning riksförsäkringsanstaltens nuvarande tillgångar
böra överlämnas till den nya riksförsäkringsanstalten till bestridande av förpliktelser,
som denna anstalt förutsättes skola övertaga från den nuvarande, dels
slutligen frågan huruvida vid behandlingen av förevarande spörsmål riksförsäkringsanstaltens
verksamhet enligt 1901 och 1916 års lagar och de mot dessa
olika verksamhetsgrenar svarande fonder lämpligen böra hållas i sär eller betraktas
såsom en enhetlig verksamhet med gemensam fond.
Till närmare belysning av nu nämnda frågor vill jag till en början erinra om
följande tidigare omnämnda förhållanden. Riksförsäkringsanstaltens verksamhet
enligt 1901 års lag är i så måtto avslutad att nämnda verksamhet numera
inskränker sig så gott som uteslutande till utbetalande av livräntor på
grund av bestämmelserna i nämnda lag. På grund härav och med hänsyn till
den förenkling i bokföringsarbetet som skulle kunna vinnas genom en sammanslagning
av fonderna enligt 1901 och 1916 års lagar föreslog riksförsäkringsanstalten
i skrivelse den 31 oktober 1923 att omförmälda fonder måtte sam
-
Kungl. Mai ds proposition nr %%1.
37
manslås. Proposition i ärendet avläts till 1924 års riksdag (proposition nr 171),
som beslöt i överensstämmelse härmed (skrivelse nr 159).
En verkställd preliminär kalkyl (se propositionen nr 109/1926, sid. 96) har
givit vid handen att fondens tillgångar vid utgången av år 1926 kunna väntas
uppgå till ungefär följande belopp:
Livränte- och ersättningsreserv
Säkerhetsfond.......
Fond motsvarande verksamheten
enligt
1901 ärs 1916 års
lag lag
milj. kr. milj. kr.
. . . 5.5 44.0
. . . 2.5 1.5
Summa
milj. kr.
49.5
4.0
Summa 8.0 45.5 53.5
Såsom framgår av dessa siffror skulle, därest sammanslagning av fonderna
icke skett, säkerhetsfonden utgöra icke mindre än omkring 45 % av livräntereserven
enligt 1901 års lag men endast omkring 3.4 % enligt 1916 års lag.
Frågan huruvida staten kan anses äga befogenhet att förfoga över icke erforderligt
överskott å riksförsäkringsanstaltens verksamhet torde med hänsyn
till storleken av förefintliga överskott kunna begränsas till att avse överskottet
å verksamheten enligt 1901 års lag. Då kapitalvärdet av riksförsäkringsanstaltens
förpliktelser gentemot de personer, som från anstalten uppbära livränta enligt
bestämmelserna i nämnda lag, beräknas utgöra omkring 5.5 miljoner kronor
vid utgången av år 1926 och den förefintliga säkerhetsfonden beräknas komma
att uppgå till omkring 2.5 miljoner kronor vid samma tidpunkt, föreligger
sålunda det förhållandet, att deri nuvarande riksförsäkringsanstaltens tillgångar
enligt 1901 års lag väsentligt överstiga förpliktelserna enligt samma lag.
Därest fonderna enligt 1901 och 1916 års lag icke sammanslagits, skulle sålunda,
då samtliga de förpliktelser som åvila 1901 års fond en gång i framtiden
fyllts, uppenbarligen ett slutligt överskott komma att förefinnas, över vars
användning statsmakterna utan tvivel skulle anses äga rätt att bestämma. Ur
denna synpunkt synes det mig självklart att statsmakterna redan nu kunna anses
äga befogenhet att bestämma i varje fall över överskottet å 1901 års fond,
i den mån detta överskott icke är erforderligt för fyllande av de förpliktelser,
som åvila fonden.
Riksförsäkringsanstaltens uppfattning att det vid beräknande av överskott
eller brist icke skulle synas riktigt att göra någon åtskillnad mellan medel,
som hänföra sig till riksförsäkringsanstaltens försäkringsverksamhet enligt
1901 och 1916 års lagstiftning, kan jag för min del icke biträda. Sammanslagningen
av de båda fonderna motiverades närmast med att förenkling i bokföringsavseende
härigenom skulle vinnas. Av det av byråchefen Östrand avgivna
särskilda yttrandet framgår också, att det utan svårighet låter sig
beräkna huru stor del av den sammanlagda fonden, som belöper å riksförsäkringsanstaltens
verksamhet enligt 1916 respektive 1901 års lagar. Något hinder
att under sådana förhållanden i nu förevarande avseende skilja mellan den
del av den sammanslagna fonden som belöper på verksamhet enligt 1901 års
lag och enligt 1916 års lag föreligger enligt min uppfattning icke.
38
Kungl. Maj :ts proposition nr 221.
Förevarande spörsmål torde för övrigt vara att anse mera som en lämplighetsfråga
än som en rättsfråga, vilket även synes mig bekräftas av den omständigheten
att, såsom framgår av den lämnade redogörelsen, såväl riksförsäkringsanstaltens
som försäkringsinspektionens uppfattning härom helt förändrats.
Medan sålunda försäkringsinspektionen i sitt tidigare omförmälda yttrande i
januari 1924 ansåg att stats,maktema kunde förfoga över icke erforderligt överskott
å riksförsäkringsanstaltens verksamhet uttalade riksförsäkringsanstalten
samma år en häremot stridande uppfattning. I sitt nu avgivna yttrande framhåller
inspektionen bland annat att enligt dess uppfattning ett dylikt förfogande
torde stå i strid med de rättsgrundsatser, som kommit till uttryck i exempelvis
Kungl. Maj :ts propositioner nr 171 och 172 till 1924 års riksdag. Riksförsäkringsanstalten
framhåller åter i sitt yttrande att den nya anstalten av
fondens medel icke bör erhålla, förutom förvaltningstillägg, mer än vad som beräknas
åtgå för täckande av de på grund av den nuvarande riksförsäkringsanstaltens
försäkringsverksamhet uppkomna förpliktelser, och att hinder icke
synes möta att redan nu besluta qm fastställande av grunderna för överskottsmedlens
användande.
Vad beträffar de av försäkringsinspektionen åberopade propositionerna nr
171 och 172 till 1924 års riksdag avsågo dessa närmast sammanslagningen av
fonderna för försäkringsverksamheten enligt 1901 och 1916 års lagar och viss
därav betingad ändring av 16 § i lagen om försäkring för olycksfall i arbete.
I samband med sammanslagningen av nämnda fonder föreslogs nämligen på
framställning av riksförsäkringsanstalten sådan ändring i gällande bestämmelser
att kostnaderna för fondförvaltningen skulle bestridas av fondens egna medel
och icke såsom tidigare varit fallet av statsmedel. Vid behandlingen av
berörda fråga yttrade föredragande departementschefen (prop. nr 171 sid. 10,
prop. nr 172 sid. 9) bland annat följande: »Vad denna senare fråga beträffar
gäller enligt sista stycket i 16 § olycksfallsförsäkringslagen, att de omkostnader
för riksförsäkringsanstaltens verksamhet, som ej utgöras av i paragrafens
första och andra stycken omförmälda tilläggsavgifter och bidrag, skola bestridas
av statsmedel. Då emellertid fondens medel ej kunna anses såsom statsmedel,
torde till bestämmelserna i 16 § olycksfallsförsäkringslagen böra fogas
ett tillägg av innebörd, att i fråga om kostnaderna för förvaltningen av den
i 19 § av lagen omförmälda fond gäller vad därom särskilt är stadgat.»
Det torde närmast vara ifrågavarande yttrande, som avses i inspektionens
uttalande om de rättsgrundsatser, som kommit till uttryck i förberörda propositioner
nr 171 och 172 till 1924 års riksdag.
Det sammanhang, vari uttalandet att fondens medel ej kunna anses såsom
statsmedel återfinnes, giver emellertid vid handen att uttalandet i fråga icke
äger den innebörd, som framgår av försäkringsinspektionens nyss återgivna
uttalande.
Riksförsäkringsanstalten har uttalat att det syntes riktigast att ifrågavarande
överskottsmedel i första hand användes för något olycksfallsförsäkringen
närstående ändamål. Med anledning härav vill jag erinra om att den
ifrågasatta användningen av en del utav nämnda överskottsmedel direkt för
-
Kungl. Mai ds proposition • ir 221.
39
anledes av den föreslagna omorganisationen av olycksfallsförsäkringen. Försäkringens
organisation torde vara av den betydelse för själva försäkringen att
en utgift, som direkt föranledes av en nyorganisations genomförande, torde
kunna betraktas såsom avseende ett försäkringen närstående ändamål.
Med hänsyn till vad nu anförts finner jag, såsom redan nämnts, icke anledning
frångå den av mig i propositionen nr 109 hävdade uppfattningen att
förberörda ersättningar till viss personal böra utgå av överskott å olycksfallsförsäkringsverksamheten
enligt 1901 års lag.
I förberörda promemoria har föreslagits, att den del av fonden enligt 1901
års lag, som återstår sedan den nya riksförsäkiingsanstalten enligt de i propositionen
109 angivna grunderna erhållit tillgångar motsvarande livränte- och
ersättningsreserverna jämte förvaltningskostnadstillägg och säkerhetsfond samt
av överskottet bestritts tidigare omförmälda ersättningar till viss personal,
skulle överlämnas till statskontoret att förvaltas till dess att statsmakterna
framdeles beslutat angående användningen av ifrågavarande medel. Med hänsyn
dels till vad försäkringsinspektionen anfört beträffande tillgångarnas överförande
till den nya riksförsäkringsanstalten och dels till de av byråchefen
Östrand framförda synpunkter, för vilka tidigare redogjorts, har jag ansett
att sådan ändring i det i nyssnämnda promemoria framlagda förslaget bör
vidtagas att de medel, som återstå sedan även personalersättningarna bestritts,
överlämnas till den nya anstalten i stället för till statskontoret. Härigenom
skulle vad som brister i den säkerhetsfond som avser verksamheten enligt
1916 års lag åtminstone delvis kunna fyllas samtidigt som den nya anstalten
även erhåller ett ytterligare intresse av att i så stor utsträckning som
möjligt rekrytera sin personal från riksförsäkringsanstalten och de ömsesidiga
bolagen. En dylik anordning skulle därjämte medföra att den i byråchefen
Eisens och ledamoten Sidvalls reservation till riksförsäkringsanstaltens utlåtande
upptagna frågan om tillgångarnas värdering vid överlämnandet komme
att sakna betydelse.
Under sådana förhållanden synes det icke heller erforderligt att såsom tidigare
skett göra någon åtskillnad mellan de delar av tillgångarna, som skola
anses motsvara livränte- och ersättningsreserv respektive förvaltningstillägg
och säkerhetsfond. Enligt mitt förslag skulle nämligen allt vad som återstår
av den nuvarande riksförsäkringsanstaltens tillgångar, sedan tidigare omförmälda
ersättningar åt viss personal bestritts, överlämnas till den nya riksförsäkringsanstalten.
Förslaget om överförande till den föreslagna riksförsäkringsanstalten av de
fonder som avse fiskarförsäkringen, livräntor till barn utom äktenskap och livförsäkring
i samband med egnahemslån har icke föranlett någon erinran i de
avgivna yttrandena.
De frågor som jag i det föregående behandlat synas vara av den beskaffenhet
att de jämlikt § 54 riksdagsordningen kunna underställas årets riksdag
utan hinder därav att den för propositioners avlämnande till riksdagen i allmänhet
stadgade tiden gått till ända.
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 221.
Hemställan.
På grund av vad jag anfört får jag hemställa,
att Kungl. Maj:t måtte
dels återkalla den i punkten 11 under elfte huvudtiteln av
statsverkspropositionen till innevarande års riksdag gjorda
framställningen angående anslag till allmänna indragningsstaten;
dels
ock giva riksdagen tillkänna, att Kungl. Maj:t icke
kommer att till nu pågående riksdag avlåta proposition i det
under punkten 4 i femte huvudtiteln av statsverkspropositionen
omförmälda ärendet angående anslag till övergångsstat
för riksförsäkringsanstalten, i följd varav medel för berörda
ändamål ej vidare behöva beräknas å riksstaten för budgetåret
1926—1927.
Vidare får jag hemställa
att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen att -— under förutsättning
att Kungl. Maj:ts i proposition till riksdagen den 25
februari 1926, nr 109, framställda förslag, såvitt de avse den
sociala olycksfallsförsäkringens organisation, vinna riksdagens
bifall —
dels besluta, att samtliga ordinarie befattningshavare hos
riksförsäkringsanstalten skola från och med den 1 januari
1927 överföras å indragningsstat med tjänstgöringsskyldighet;
dels i fråga om rätt för å indragningsstat uppförd befattningshavare
hos riksförsäkringsanstalten att under anställning
i viss annan tjänst delvis åtnjuta honom å indragningsstaten
tillkommande förmåner godkänna av mig härutinnan
i det föregående framställt förslag;
dels medgiva, att å indragningsstat uppförd befattningshavare
hos riksförsäkringsanstalten må utan hinder av däremot
stridande bestämmelser i avlöningsreglementet den 22
juni 1921 (nr 451, jfr 1925 nr 270) såsom tjänstetid för uppflyttning
till högre löneklass tillgodoräkna tid, varunder han
tillhört indragningsstat;
dels medgiva, att befattningshavare, som nyss sagts, må
utan hinder av vad i kungörelsen den 29 juni 1921 (nr 456)
med bestämmelser för vissa tjänstemän vid statsdepartement
och andra till den civila statsförvaltningen hörande verk i
fråga om rätt till pension stadgas beträffande beräkning av
tjänstår för pension, såsom tjänstår i nämnda avseende tillgodoräkna
tid varunder han varit uppförd å indragningsstat;
dels bemyndiga Kungl. Maj:t att utfärda de bestämmelser
i övrigt beträffande anställnings- och avlöningsförhållanden
m. m., vilka kunna erfordras med anledning av den nuvarande
riksförsäkringsanstaltens upphörande och överförande
till indragningsstat av ordinarie befattningshavare hos nämnda
anstalt;
Kungl. Maj:t,s proposition nr 221.
41
dels under elfte huvudtiteln höja det ordinarie förslagsanslaget
till allmänna indragningsstaten, nu 1,800,001 kronor,
med 300,207 kronor till 2,100,208 kronor;
dels godkänna följande grunder i fråga om ersättning till
icke-ordinarie personal hos riksförsäkringsanstalten ävensom
personal hos de i 4 § av lagen om försäkring för olycksfall i
arbete den 17 juni 1916 omförmälda ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolagen:
-
A. Ersättning sb er ätti g fide:
1) icke-ordinarie befattningshavare hos riksförsäkringsanstalten;
samt
2) befattningshavare hos de ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolagen,
vilka befattningshavare i följd av den sociala
olycksfallsförsäkringens omorganisation förlora sin anställning.
B. Förutsättningar för rätt till ersättning:
1) att vederbörande befattningshavare vunnit anställning
hos riksförsäkringsanstalten eller ömsesidigt bolag före den
1 januari 1926 och att hans inkomst av arbete under de närmaste
fyra åren före anställningens upphörande eller, om
anställningen varat kortare tid än fyra år, under hela anställningstiden
uteslutande eller till huvudsaklig del härflutit från
ifrågavarande anställning;
2) att befattningshavaren icke erhållit och ej heller kunnat
erhålla någorlunda motsvarande anställning vare sig i statstjänst
eller hos den föreslagna riksförsäkringsanstalten, dock
att den som erhåller dylik anställning men före den 1 januari
1931 utan eget förvållande skiljes från den nya anställningen
skall erhålla ersättning, om anställningen upphör före den
1 januari 1929 med belopp som i sådant hänseende skulle hava,
därest ny anställning ej vunnits, tillkommit honom vid upphörandet
av anställningen hos den nuvarande riksförsäkringsanstalten
eller ömsesidigt bolag, och om den nya anställningen
upphör efter den 31 december 1928 men före den 1 januari 1931
med hälften av belopp som nyss sagts; samt
3) att befattningshavaren icke vid tiden för upphörandet av
anställningen hos den nuvarande riksförsäkringsanstalten eller
ömsesidigt bolag är berättigad att uppbära pension från staten
eller kommun.
C. Ersättningsbelopp m. m.
1) För ersättningsbeloppens bestämmande indelas de ersättningsberättigade
personerna i två grupper, nämligen:
Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 189 Käft. (Nr 221.)
4
42
Kungl. Mai ds proposition nr 221.
grupp I: befattningshavare med akademisk, högre teknisk
eller merkantil eller motsvarande utbildning ävensom befattningshavare,
vilka fullgöra uppgifter som vanligen ombesörjas
av sålunda utbildad personal. Till denna grupp hänföras beträffande
riksförsäkringsanstalten befattningshavare i 15 :e
lönegraden och högre lönegrader och beträffande de ömsesidiga
bolagen befattningshavare som väsentligen fullgöra uppgifter
vilka inom riksförsäkringsanstalten utföras av personal i löneställning
som nyss nämnts; dock att beträffande riksförsäkringsanstalten
må, när särskilda skäl därtill äro, till grupp I
hänföras jämväl befattningshavare i 14:e lönegraden; samt
grupp II: övriga befattningshavare.
Gruppindelningen verkställes med hänsyn till den placering
i lönegrad, som gällde vid utgången av år 1925.
2) Ersättning utgår:
a) till befattningshavare tillhörande grupp I med belopp,
motsvarande en årsinkomst av den förlorade anställningen, för
den verksamhetstid som omfattar de fyra kalenderåren närmast
före anställningens upphörande hos den nuvarande riksförsäkringsanstalten
eller ömsesidigt olycksfallsförsäkringsbolag, i
följd varav ersättningstagare vars anställning omfattat kortare
tid erhåller, om anställningen varat ett år en fjärdedel, om den
varat två år hälften, och om den varat tre år tre fjärdedelar
av årsinkomsten. För varje tidigare helt verksamhetsår ökas
ersättningen med två femtedelar av nämnda årsinkomst, dock
endast i den mån varje sådant verksamhetsår motsvaras av två
ersättningstagarens levnadsår vid anställningens upphörande
utöver fyllda tjuguett år. Ersättning må dock icke utgå med
högre belopp än två gånger årsinkomsten. .Vid årsinkomstens
beräknande skall hänsyn ej tagas till belopp, varmed densamma
må hava överstigit tiotusen kronor;
b) till befattningshavare tillhörande grupp II med belopp
motsvarande två månaders inkomst av den förlorade anställningen,
beräknad för månad till en tolftedel av årsinkomsten
av anställningen, för varje påbörjat verksamhetsår, dock lägst
med sex gånger nyssnämnda månadsinkomst.
3) Vid beräkning av verksamhetstid som avses i punkt 2)
skall beträffande sådan befattningshavare, som från annan
statstjänst eller tjänst hos ömsesidigt bolag övergått till anställning
hos den nuvarande riksförsäkringsanstalten eller som
från statstjänst övergått till anställning hos ömsesidigt bolag,
hänsyn tagas även till verksamhetstid i tidigare innehavd
statstjänst eller tjänst hos dylikt bolag.
4) Med årsinkomst som omförmäles i punkt 2) förstås befattningshavarens
inkomst av den förutvarande anställningen
Kung!,. Maj:ts proposition nr 221.
43
under tiden den 1 juli 1925—den 30 juni 1926 eller, om anställningen
omfattat endast en del av nämnda tid, ett års inkomst
av anställningen, beräknad till tolv gånger den genomsnittliga
månadslönen under den del av berörda tid, som anställningen
omfattat. Beträffande befattningshavare bos ömsesidigt bolag
må dock hänsyn ej tagas till sådan förbättring av avlöningsvillkoren,
som inträtt efter den 1 januari 1926, för så vitt ej
giltiga skäl för dylik förbättring prövas hava förelegat. I
fråga om befattningshavare som under tiden den 1 juli 1925—
den 30 juni 1926 åtnjutit tjänstledighet på grund av sjukdom
eller av annan anledning som medfört löneavdrag skall vid beräkning
av årsinkomsten så anses som om befattningshavaren
under sagda tid varit i full tjänstgöring; dock att beträffande
befattningshavare hos riksförsäkringsanstalten avdrag skall
göras för tid, varunder vederbörande åtnjutit tjänstledighet för
tjänstgöring hos enskild arbetsgivare.
5) Erån ersättning som enligt förut nämnda grunder skall
utgå till befattningshavare hos ömsesidigt försäkringsbolag
skall avdragas ersättningsbelopp, vartill ersättningstagaren
på grund av anställningens upphörande enligt avtal med bolaget
må vara berättigad.
6) Om ersättningsberättigad så önskar må ersättning,
efter avdrag i förekommande fall av belopp som avses i punkt 5,
ökad med tio procent tillgodokomma honom i form av livränta.
7) Närmare bestämmelser angående ersättningsbeloppens
bestämmande m. m. ävensom erforderliga föreskrifter rörande
ersättnings utbetalande meddelas av Kungl. Maj:t;
dels medgiva, att förevarande ersättningar må bestridas ur
det överskott, som uppstått på riksförsäkringsanstaltens verksamhet
enligt lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för
skada till följd av olycksfall i arbete;
dels besluta att vad som efter bestridande av berörda ersättningar
återstår av den nuvarande riksförsäkringsanstaltens
tillgångar vid 1926 års utgång, avseende verksamheten enligt
förenämnda lag den 5 juli 1901 samt lagen den 17 juni
1916 om försäkring för olycksfall i arbete, skall i överensstämmelse
med de föreskrifter som må av Kungl. Maj:t meddelas
överlämnas till den föreslagna riksförsäkringsanstalten;
dels ock besluta, att följande av riksförsäkringsanstalten
förvaltade fonder, nämligen den på grund av kungörelsen den
2 oktober 1908 (nr 100) angående en särskild för fiskare avsedd
försäkring mot skada till följd av olycksfall och förordningen
den 11 juni 1918 (nr 375) i samma ämne bildade fond,
fonden för livräntor, inköpta för barn utom äktenskap jämlikt
lagen om sådana barn den 14 juni 1917, samt den jämlikt 15 §
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 221.
av kungörelsen den 30 juni 1920 (nr 509) angående särskilda
villkor och bestämmelser för livförsäkring å personer, som
erhålla lån ur statens egnahemslånefond, bildade fond, skola
den 1 januari 1927 överlämnas till den föreslagna riksförsäkringsanstalten.
Till vad föredragande departementschefen sålunda
hemställt, däri statsrådets övriga ledamöter instämma,
behagar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
lämna bifall samt förordnar, att proposition
i ämnet av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Åke Karlholm.
Stockholm 1926. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.
260920