Kungl. Maj:ts proposition nr 210.
1
Nr 210.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
villkor i vissa fall för ägostyckning och jordavsöndring
m. m.; given Stockholms slott den 19 mars 1926.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till
1) Lag om villkor i vissa fall för ägostyckning och jordavsöndring; och
2) Lag om tillägg till 5 kapitlet av lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning
i stad.
Under Hans Maj:ts
Min allemådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF
Torsten Nothin.
Bihang till riksdagens protokoll 1926.
1 saml. 179 käft. (AV 210.)
1
2
Kungl. Maj ds proposition nr ålO.
Förslag
till
Lag
om villkor i vissa fall för ägostyckning och jordavsöndring.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Ägostyckning eller jordavsöndring för avskiljande i ett sammanhang av ett
flertal smärre lägenheter för bostadsändamål eller för beredande av plats för
industriella anläggningar eller i annat liknande syfte må äga rum eller fastställas
allenast i enlighet med av Konungens befallningshavande godkänd plan
för fastighetsbildningen inom det till avskiljande ifrågasatta området. Lag
samma vare, där eljest ägostyckning eller jordavsöndring ifrågakommer å ort,
där större byggnadsverksamhet råder eller till följd av den omfattning, vari
upplåtelser redan skett, eller av annan anledning är att förvänta.
Vid uppgörande av plan, varom nu sagts, skall iakttagas, att möjlighet beredes
till anordnande ej mindre av lämpliga trafikleder samt öppna platser inom
och utfartsvägar från det till avskiljande avsedda området än även, i den mån
så prövas erforderligt, av ledningar för belysning, för tillförsel av vatten och
för avlopp.
2 §.
Finner Konungens befallningshavande, att inom visst område större byggnadsverksamhet
råder eller är att förvänta, äger Konungens befallningshavande
förordna, att ägostyckning eller jordavsöndring ej må äga rum eller
fastställas annorledes än i enlighet med plan, som omförmäles i 1 §.
Därest lantmätare, som förordnats att verkställa ägostyckning eller som skall
å karta avfatta område, vilket skall avsöndras, finner, att förhållande, varom
nyss sagts, är för handen utan att vederbörlig plan blivit av Konungens befallningshavande
godkänd, göre han om förhållandet anmälan hos Konungens befallningshavande;
och vile förrättningen i avvaktan på ärendets avgörande.
3 §.
Över Konungens befallningshavandes beslut i ärende, varom nu sagts, må besvär
anföras i den ordning, som för överklagande av förvaltande myndigheters
och ämbetsverks beslut är bestämd.
Kungl. Maj:ts proposition nr 210.
3
Rätt att överklaga sådant beslut tillkommer ock byggnadsnämnd eller, där
sådan ej finnes, kommunalnämnd eller annan myndighet, som kan hava förordnats
att fullgöra vad byggnadsnämnd eljest åligger.
Myndighet, varom nu sagts, ävensom ägodelningsrättens ordförande skola
utan dröjsmål erhålla del av beslutet.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen, enligt därå meddelad uppgift,
från trycket utkommit i Svensk författningssamling. Lagen äger dock ej
tillämpning beträffande ägostyckning, vartill förordnande meddelats före den
5 februari 1926, eller i fråga om ägostyckning, som avses i 3 § i lagen den
27 juni 1896 (nr 41 s. 1) om hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring,
där avtalet om överlåtelsen skett före den 5 februari 1926, samt ej heller
beträffande jordavsöndring, som skett före sistnämnda dag.
4
Kungl. Maj ds proposition nr 210.
Förslag
till
Lag
om tillägg till 5 kapitlet av lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om
fastighetsbildning i stad.
Härigenom förordnas, att i 5 kapitlet av lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning
i stad skall efter 8 § införas en ny paragraf, 8 a §, med nedan angivna
lydelse:
8 a §.
Avstyckning i ett sammanhang av ett flertal smärre lägenheter för bostadsändamål
eller för beredande av plats för industriella anläggningar eller i annat
liknande syfte må inom område, för vilket stadsplan ej finnes fastställd,
äga rum eller fastställas allenast i enlighet med av magistraten godkänd plan
för fastighetsbildningen inom det till avskiljande ifrågasatta området. Lag
samma vare, där eljest avstyckning ifrågakommer inom område, där större
byggnadsverksamhet råder eller till följd av den omfattning, vari upplåtelser
redan skett, eller av annan anledning är att förvänta.
Vid uppgörande av plan, varom nu sagts, skall iakttagas, att möjlighet beredes
till anordnande ej mindre av lämpliga trafikleder samt öppna platser inom
och utfartsvägar från det till avskiljande avsedda området än även, i den mån
så prövas erforderligt, av ledningar för belysning, för tillförsel av vatten och
för avlopp.
Finner byggnadsnämnd, att beträffande visst område, för vilket stadsplan ej
finnes fastställd, förhållande, varom i första stycket sägs, är för handen,
utan att sådan plan, som där omförmäles, blivit av magistraten godkänd, göre
om förhållandet anmälan hos magistraten; och må i ty fall avstyckning inom
samma område ej företagas eller fortsättas, därest ej magistraten därtill lämnar
tillstånd. Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning, då förrättningsman
i avstyckningsärende, som till honom överlämnats, finner sådant fall
föreligga, varom i första punkten sägs.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen, enligt därå meddelad uppgift,
från trycket utkommit i Svensk författningssamling. Lagen äger dock ej
tillämpning beträffande avstyckning, som till förrättningsman överlämnats före
den 5 februari 1926, eller beträffande avstyckning, som avses i 10 § av ovannämnda
kapitel, där avtalet om överlåtelsen skett före sistnämnda dag.
Kungl. Maj:ts proposition nr 210.
5
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 5 februari 1926.
Närvarande:
Statsministern Sandlek, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Nothin, Svensson, Hansson, Linders, Schlyter, Larsson, Wigforss, Möller,
Le vinson.
Efter gemensam beredning med cheferna för kommunikations- och jordbruksdepartementen
anför chefen för justitiedepartementet, statsrådet Nothin:
»I en den 21 februari 1925 dagtecknad till mig ingiven skrift har länsarkitekten
i Stockholms län Edvin Stenfors anfört bland annat:
Den 1 juni 1924 trädde i kraft vissa lagändringar, åsyftande ett förebyggande
av olämplig jorddelning i sådana fall, där jorddelningen utgjorde ett led
i en begynnande eller fortgående samhällsbildning.
Lagändringarna bestå uti ändrad lydelse, dels av 1 kap. 42 § i lagen den 12
maj 1917 om fastighetsbildning i stad, dels av lagen den 12 maj 1917 om tillägg
till lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring,
dels ock av 21 § i sistnämnda lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyvning
m. m.
Den förstnämnda lagändringen är av huvudsakligen det innehållet, att om
inom område å landet, där 41 § icke äger tillämpning, större byggnadsverksamhet
är att förvänta samt stadsplan för området finnes tillsvidare icke böra
upprättas men behov prövas föreligga av särskilda föreskrifter med avseende
å byggnadsverksamhetens ordnande inom området, ankommer det på Konungen
att meddela sådana föreskrifter. Vilken innebörd dessa föreskrifter skulle äga
har icke generellt angivits. Dåvarande departementschefen antog emellertid,
att dylika föreskrifter till sin materiella innebörd skulle komma ganska nära
sådan byggnadsplan, som enligt föreliggande förslag till ny stadsplanelag,
skulle i vissa fall för område å landet upprättas.
Beträffande område, som nu nämnda lagändringar gälla, innehålla övriga
ovanberörda lagändringar huvudsakligen den föreskriften, att om Konungen
sålunda meddelat särskilda föreskrifter med avseende å byggnadsverksamhetens
ordnande, så får ägostyckning eller jordavsöndring ej så verkställas, att tilllämpningen
av dessa föreskrifter motverkas, ej heller i något fall markens ändamålsenliga
bebyggande försvåras.
De nya lagbestämmelserna hava mötts av stort intresse i de län, där .jorddelning
med samhällsbildande verkan förekommer. Också är det bekant, att
flerstädes överläggningar pågå i syfte att ernå meddelande av förenämnda
slags särskilda byggnadsföreskrifter.
Då emellertid ännu erfarenhet saknas i fråga om lämpliga innehållet i byggnadsföreskrifterna,
och för deras tillämpande med framgång en del förbere
-
6
Kung!,. Maj:ts proposition nr 210.
dande undersöknings- och organisationsarbeten krävas, torde ännu någon tid
förflyta, innan de mera allmänt bliva meddelade.
Yad Stockholms län beträffar, pågå förberedande arbeten för att bringa i
tillämpning dylika föreskrifter för stora områden, särskilt i Stockholmstrakten.
Det torde vara att förvänta, att redan under år 1925 för ett flertal områden
sådana föreskrifter meddelas.
Bristen på erforderliga organ för utövande av nödig tillsyn över föreskrifternas
tillämpning försvårar i viss mån åstadkommandet av föreskrifterna. Vederbörande
kommun å landet torde vara närmast att bidraga till skapandet av
sådana organ. Intresse finnes också mångenstädes härför.
Under alla förhållanden torde en rätt avsevärd tid i allmänhet komma att
förflyta från den tidpunkt, då, på grund av verkställd jorddelning och inträdd
tendens till större byggnadsverksamhet, behov uppstått av särskilda föreskrifter
för byggnadsverksamhetens ordnande och intill sådana kunnat meddelas.
Då kontrollen över jorddelningen icke inkopplas, förrän detta meddelande
skett, ha under tiden omfattande jordförsäljningar och jordavsöndringar kunnat
vidtagas. När sedan kontrollen träder i kraft möta oövervinneliga svårigheter
att göra erforderliga rättelser av vad som då befinnes vara olämplig och
osund jorddelning. Stora olägenheter förorsakas därav det allmänna såväl som
de enskilda tomtköparna. Även markförsäljarna lida obehag av dylik försenad
tillsyn.
Betecknande för markförsäljarnas intresse i detta avseende är det förhållandet,
att i Stockholms län kontroll över tilltänkt jorddelning frivilligt påkallats
av markexploatörer.
Sålunda ha många markägare, som önskat stycka sin jord i ett mera avsevärt
antal fastigheter för bostads- eller liknande ändamål, hos länsstyrelsens
sakkunnige, länsarkitekten, på förhand gjort sig underrättade, huruvida tilltänkt
jordstyckning enligt viss plan skulle antagas bliva föremål för erinringar
eller ej ur synpunkten av ett ändamålsenligt och sunt samhällsbyggande.
Tyvärr ha dock åtskilliga markägare icke använt sig av sådan möjlighet
till förhandsundersökning. Till länsstyrelsen har då för fastställelse ingivits
ett stort antal jordavsöndringar utan att någon som helst utredning vidtagits,
huruvida desamma vore ur samhällssynpunkt lämpliga.
På grund av ej minst humanitära skäl har länsstyrelsen nödgats fastställa
den olyckliga jordstyckningen, då de många köparna eljest skulle ha kommit
i ett prekärt läge.
Den mycket omfattande erfarenhet, som numera föreligger rörande styckningsföretag
å landet under samhällsbildande former, visar med beklämmande
tydlighet faran av oinskränkt rätt att genom styckningsföretag giva upphov
till samhällsbildning.
Men även den begränsning i den fria jordstyckningsrätten, som ovanberörda
lagändringar möjliggjort, kan anses ej säkerställa det allmännas intressen i
erforderlig grad.
Som nyss berörts, föranleder redan den tidsutdräkt, som inkopplandet av
myndigheternas kontrollrätt i fråga om förevarande slags jorddelning för med
sig, att i många fall ingripandet kommer för sent.
Men även om redan vid jordstyckningens början sagda kontrollrätt förelåge,
t. ex. vid nya styckningsföretag inom område, för vilket ovanberörda, särskilda
byggnadsföreskrifter vore gällande, vore därmed ej nog. Som ovan framhållits,
åstadkommer meddelandet av särskilda föreskrifter ej annan verkan
än att jorddelningen ej får ske så att byggnadsföreskrifternas tillämpande motverkas
eller markens ändamålsenliga bebyggande försvåras.
Detta stadgande torde dock ej kunna förhindra, att genom jorddelning ett
bebyggande i samhällsform förorsakas å mark, som härför ej är tjänlig, t. ex.
Kungl. Maj:ts proposition nr 210.
(
å mark, som är så lågt belägen, att avlopp ej kan utan särskilt höga kostnader
anordnas, eller mark, där vattentillförseln ställer sig synnerligen dyrbar, eller
dit kommunikationer av tillfredsställande art ej utan dryga kostnader för det
allmänna kunna åstadkommas.
Erfarenheten visar, att dessa förhållanden sällan bli föremål för någon som
helst undersökning av byggnadsfastigheternas köpare, beroende på okunnighet,
tanklöshet eller bristande förmåga att utforska situationen. Vad markexploatörerna
beträffa pläga de bättre rustade styckningsföretagen numera någorlunda
tillgodose berättigade krav i dessa nämnda hänseenden. Men de dåliga
bli farligare för det allmänna i den mån de, som vanligt är, lägga an på att
rädda sina ekonomiska intressen.
Som minimikrav å jorddelning, varom nu är fråga, måste sättas, att möjlighet
beredes till anordnande av erforderliga lämpliga trafikleder och öppna
platser inom området, som styckas, samt nödiga platser för de offentliga byggnader,
som bliva erforderliga på grund av den större bosättningen å orten,
såsom för skolbyggnad m. m. Beredandet av utfartsväg från område, som
styckas, torde ävenledes få anses som ett nödvändigt villkor för markens exploatering.
I de flesta fall är erforderligt, att möjlighet redan från början beredes^ till
anordnande av avlopp, i enklaste fallet blott genom att vägarna få en sådan
förläggning i terrängen, att naturlig avrinning genom öppna diken utefter desamma
kan ske. Samhällsbildning i en kitteldalsliknande terräng bör i det
längsta förhindras, enär endast genom dyrbar tunnelsprängning eller annat
kostsamt arbete nödigt utlopp för vattnet kan beredas. Allvarliga besvär i
hälsohänseende äro på sådan ort att med tiden befara.
Att tillförseln av tillräckligt med drickbart vatten är en vital fråga för det
uppspirande samhället, torde vara självklart. Men i detta avseende är det ingalunda
alltid väl beställt i våra pågående samhällsbildningar.
Särskilt är tillgången till allmänna vattenhämtningsställen bristfällig. I åtskilliga
samhällsbildningar torde, tidvis åtminstone, icke kunna förskaffas vatten
i tillräcklig mängd att med framgång bekämpa en utbruten eldsvåda^
Framdragandet av ledningar för elektrisk belysning har som bekant mångenstädes
försvårats eller åtminstone onödigt fördyrats genom markexploatörens
försummelse att i tid ordna härför.
Det är numera ett allmänt konstaterat faktum att en samhällsbildning genom
exploatering av en egendom å landet medför betydande följdverkan i fråga om
landskommunen. Är företaget väl skött lär väl kommunen kunna utan besvär
tåla massinflyttningen av ny befolkning. Visserligen alstras störa nya krav
i fråga om skolväsendet bland annat. Men dessa utgifter torde väl i allmänhet
så småningom kompenseras genom ökade skatteinkomster.
Ju sämre rustade styckningsföretagen äro, desto mindre ekonomiskt bärkraftig
publik bilda köparna, och desto mindre resurser finnas att avhjälpa bristerna.
Det torde då icke kunna i längden undgås, att kommunens tidigare
befolkning träder emellan, i synnerhet för hälsovårdens skull. Olämplig anordning
av vägnätet och bebyggelse av härför ej passande terräng kunna enbart
för sig vålla kommunen betydande kostnader.
Den fasta landsbefolkningen i en kommun kan sålunda bliva tvingad, utan
att mäkta hindra det, att genom en enskild markägares olämpliga åtgöranden
och bristande förmåga eller vilja att själv draga konsekvenserna härav, få oförvållat
bära synnerligen tunga ekonomiska pålagor för att hjälpa en nyinflyttad
befolkning.
Motsvarande förhållande uppstår, därest styck nin gsomr adel införlivas med ett
äldre samhälle. Klagomålen från i synnerhet de större städerna över missförhållanden
i sagda hänseenden göra sig allt oftare hörda.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 210.
Det vill alltså framgå, att verkligt behov föreligger av prövning i varje
särskilt fall, huruvida visst område, där jordstyckning för samhällsbildning
avses, är ur det allmännas synpunkt ägnat härför, samt huruvida det härför
lämpligen rustats. Sådan prövning torde icke kunna med säkerhet och i tillräckligt
god tid inkopplas med hjälp av ovanberörda redan vidtagna lagändringar.
Helst borde dylik prövning verkställas, innan någon som helst försäljning
komme till stånd. Under alla förhållanden bör myndigheternas ingripande
i fråga om dessa styckningsföretag inträda på ett tidigare stadium än vad lagändringarna
medgiva, samt omfatta vidare prövningsgrunder än de tillåtna.
Beträffande sättet för att i lagstiftningen införa de för syftemålet lämpligaste
bestämmelserna har jag övervägt åtskilliga alternativ. Skulle man inskränka
sig till utövande av kontroll enbart över jorddelningar, som otvetydigt utgjorde
led i begynnande eller fortgående samhällsbildning, synes konstaterandet av
sagda karaktär hos jorddelningen på ett eller annat sätt böra ske särskilt och
i någon lagskriven ordning. Apparaten härför bleve dock säkerligen tung och
besvärande för alla parter.
Det kunde ligga nära till buds, att myndigheternas kontrollrätt över jorddelningen
i meranämnda syfte skulle inkopplas i samband med de av Konungen,
enligt den år 1924 tillkomna, ovanberörda lagändringen meddelade byggnadsföreskrifterna.
Redan på grund av den tidsutdräkt, som jag ovan framhållit
i många fall bleve följden härav, vore målet avlägsnat. Dessutom torde
en begynnande jordstyckning kunna fortskrida ganska långt innan med någon
säkerhet kunde konstateras, att större byggnadsverksamhet vore att förvänta
inom området, och detta konstaterande är förutsättningen, för att byggnadsföreskrifterna
lagenligt kunna meddelas.
Fall förekomma, som bekant, då jorddelning i stor omfattning har skett med
för framtiden bindande indelning av marken, utan att under många år någon
nämndvärd byggnadsverksamhet blivit följden. På grund av nyinträdda förhållanden,
såsom en ny landsvägs byggande, uppblomstrar långt senare en livlig
byggnadsverksamhet på grundval av den alltjämt bestående jordindelningen.
Sker en begynnande samhällsbildning i smygande takt och särskilt där den
uppkommer genom jorddelning å flera intill varandra stötande egendomar, kan
redan avskiljandet av några få, för bostads- eller liknande ändamål avsedda
fastigheter från var egendom vara av utomordentlig betydelse för det blivande
samhällets framtida tillvaro.
På allra tidigaste stadium av en begynnande samhällsbildning är det många
gånger varken nödvändigt eller ens möjligt att därinom tillämpa byggnadsföreskrifter
av det slag som berörts, främst på grund av brist på kontrollorgan,
men jorddelningens ändamålsenlighet måste redan från början kontrolleras.
I detta senare hänseende kan kontrollorgan också relativt lätt åstadkommas.
Då med varje månad, som går, olyckliga resultat i fråga om nämnda jorddelning
uppkomma, vore det synnerligen önskvärt, att om möjligt förslag i ämnet
kunde underställas redan 1925 års riksdag.
Vid sin framställning har Stenfors fogat förslag till lagändringar. Dessa
förslag, som ansluta sig till och utgöra en påbyggnad å gällande lagstiftning
angående ägostyckning och jordavsöndring, åsyfta, att sedan Konungen på framställning
av Konungens befallningshavande funnit behov av kontroll å jorddelningen
i nu ifrågavarande avseende föreligga inom viss kommun, dylik kontroll
skulle utövas av Konungens befallningshavande.
Stenfors’ skrivelse och förslag hava den 3 mars 1925 för yttrande remitterats
till överståthållarämbetet och Konungens befallningshavande i länen även
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 210.
9
som lantmäteristyrelsen och byggnadsstyrelsen. T med anledning därav avgivet
yttrande har lantmäteristyrelsen, under erinran att så nyligen som år
1924 vissa lagändringar kommit till i syfte att förekomma olämplig fastighetsbildning
vid tätare bebyggande och att erfarenhet ännu icke vunnits om verkningarna
av dessa lagändringar samt med framhållande att de ytterligare
bestämmelser, som i samma syfte kunde erfordras, folie dels under skifteslagstiftningen
och dels under lagstiftningen rörande stadsbyggnadsväsendet, i
första hand uttalat sig för, att ifrågavarande lagstiftningsspörsmål måtte anstå
och upptagas i sammanhang med revision av stadsbyggnadslagstiftningen,
även om därvid vissa ändringar skulle visa sig behövliga i den nya jorddelningslagen.
Skulle det emellertid anses lämpligt, att redan i det föreliggande
förslaget till skifteslagstiftning ändringar vidtoges i det med Stenfors’
framställning avsedda syftet, hemställde styrelsen, att däri måtte införas bestämmelser
av innehåll, att där i någon ort avstyckning för bostadsändamål
eller för bildande av smärre lägenheter förekomme i större utsträckning eller
sådan uppdelning vore att förvänta, Konungen skulle äga att på framställning
av Konungens befallningshavande förordna, att inom den socken, varom fråga
vore, eller visst område därav avstyckning ej finge ske utan tillstånd av Konungens
befallningshavande, som före tillståndets beviljande kunde fordra, att
plan upprättades över det till uppdelning ifrågasatta området; att om lantmätare,
hos vilken ansökning gjorts om verkställande av avstyckning, funne
sådant förhållande vara för handen, att förordnande, som nyss nämnts, borde
meddelas, anmälan därom skulle av honom göras hos Konungens befallningshavande
och i sådant fall förrättningen vila i avvaktan på ärendets avgörande;
samt att där Konungens befallningshavande gjort framställning om dylikt förordnande,
avstyckning inom det med framställningen avsedda området ej finge
ske utan Konungens befallningshavandes tillstånd.
Av övriga myndigheter, som avfordrats yttranden över det av Stenfors
framlagda förslaget, tillstyrkte byggnadsstyrelsen lagstiftning i ämnet. Av
Konungens befallningshavande vitsordade åtskilliga, att behov av lagstiftning
yppat sig inom vederbörandes län och förordade lagstiftning i framställningens
syfte, under det att flertalet, då något behov av lagstiftning ej gjort sig gällande
inom deras län och då frågan borde lösas i samband med skiftes- och stadsplanelagstiftningen,
åtminstone för det dåvarande avstyrkte lagstiftning i
ämnet.
Sedan de sakkunniga, som jag, jämlikt nådigt bemyndigande, den 11 februari
1925 tillkallat att inom justitiedepartementet biträda vid fortsatt behandling
av frågan om revision av gällande lagstiftning rörande stadsplan och tomtindelning
jämte därmed sammanhängande författningar, erhållit bemyndigande
att överväga i vad mån inom området för de sakkunnigas uppdrag funnes lagstiftningsfrågor,
som kunde påkalla en lösning före slutförandet av de sakkunnigas
uppdrag i övrigt, överlämnade de sakkunniga med skrivelse den 24
oktober 1925 till mig förslag till lagstiftning i ämnet. Skrivelsen med därvid
fogade förslag äro, med uteslutande av en i skrivelsen intagen redogörelse
Kungl. Maj:ts proposition nr 210.
för vad tidigare i ärendet förekommit, av den lydelse bilaga A vid detta protokoll
utvisar.
Över de av de sakkunniga avgivna förslagen hava yttranden inhämtats från
överståthållarämbetet och Konungens befallningshavande i länen, genom vilkas
försorg yttranden infordras från åtskilliga överlantmätare, länsarkitekter och
kommunala myndigheter, ävensom från byggnadsstyrelsen och lantmäteristyrelsen,
varjämte från Svenska kommunaltekniska föreningens styrelse inkommit
yttrande över förslagen. Ett sammandrag av inkomna yttranden är såsom
bilaga E fogat vid detta protokoll.
mentschefen 0Mot.de Remitterade förslagen har i princip huvudsakligen anmärkts dels
från vissa håll, att något behov av ytterligare lagstiftning på förevarande område
icke gjort sig kännbart dels att frågan icke borde utbrytas ur sitt sammanhang
med de större lagstiftningsarbeten, som för närvarande påginge, varvid
man särskilt erinrat om arbetena å en ny skifteslagstiftning.
Vad förstnämnda anmärkning angår ställa sig givetvis förhållandena olika
inom skilda delar av landet. Emellertid innebära förevarande lagförslag icke
några för hela landet utan vidare bindande föreskrifter utan avse allenast att bereda
möjlighet för ett ingripande, där sådant finnes vara av behovet påkallat; och
att ett sådant behov på sina håll föreligger torde vara ovedersägligt. Den möjlighet
till kontroll, som myndigheterna enligt nu gällande lagstiftning hava, består
beträffande landsbygden däri att det enligt det år 1924 gjorda tillägget till
1 kap. 42 § i lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad står Konungens
befallningshavande öppet att, då förhållandena därtill giva anledning, hos
Kungl. Maj :t hemställa om meddelande av särskilda föreskrifter med avseende
å byggnadsverksamhetens ordnande inom det område, där samhällsbildning
givit sig tillkänna; och må, sedan dylika byggnadsföreskrifter blivit av Kungl.
Maj :t meddelade, jorddelning ej så verkställas att tillämpningen av byggnadsföreskrifterna
motverkas eller markens ändamålsenliga bebyggande försvåras.
Emellertid kommer ofta en avsevärd tid att förflyta, innan byggnadsföreskrifter
bliva meddelade, vilket gör ett snabbt ingripande på denna väg omöjligt,
varjämte den inverkan, förordnande om byggnadsföreskrifter tillagts med avseende
å jorddelningen, är alltför obestämd för att myndigheterna skola kunna,
även sedan dylikt förordnande meddelats, på sådant sätt övervaka genomförandet
av jordindelningen att vid begynnande samhällsbildning en för ett tätare
bebyggande olämplig jordindelning ej kan komma till stånd. De beträffande
stads eller samhälles utomplansområde gällande stadgandena att avstyckning
ej ma sa verkställas att tillämpningen av jämlikt 46 § andra stycket av ovannämnda
kapitel eller motsvarande äldre bestämmelse meddelade byggnadsföreskrifter
motverkas eller markens ändamålsenliga bebyggande försvåras hava
av i huvudsak enahanda skäl ej visat sig ägnade att förekomma olämpliga
, avstyckningar. Att avhjälpa den brist, lagstiftningen sålunda företer, måste
anses vara av behovet påkallat. Att så är förhållandet bekräftas också av
åtskilliga av de yttranden, som avgivits över de sakkunnigas förslag.
Vad angår den andra av mig nyss berörda anmärkningen, nämligen att
Kungl. Maj:ts proposition nr 210.
11
frågan ej borde utbrytas ur sitt sammanhang med pågående större lagstiftningsarbeten,
så kunde denna givetvis hava sitt berättigande, därest man nu
föresloge stadganden, som vore avsedda att snart ersättas av föreskrifter med
annat innehåll, varemot någon anledning till erinran ej synes böra föreligga,
om man nu endast ur en blivande lagstiftning utbryter vad som enligt densamma
är avsett att senare träda i kraft för att därigenom möjliggöra ett av
behovet påkallat tidigare ikraftträdande av den utbrutna bestämmelsen.
X 2—5 §§ av de sakkunnigas förslag till lag om villkor i vissa fall för Förslag till
ägostyckning och jordavsöndring upptagas bestämmelser, avsedda att för myn- ^
digheterna bereda möjlighet att på ett tidigt stadium av en begynnande sam - fall för äg ohällsbildning
ingripa reglerande och ordnande på densamma. Enligt bestämmelserna
skulle Konungen på anmälan av Konungens befallningshavande söndring.
och med ledning av vissa i 2 § angivna omständigheter pröva, huruvida inom l §.
socken eller viss del därav behov för kontroll å jorddelningen förelåge och i
så fall förordna, att ägostyckning eller jordavsöndring ej där finge äga rum
eller fastställas med mindre det tillsåges, att möjlighet funnes att tillgodose
vissa i 2 § närmare angivna behov; och skulle, sedan .förordnande av Konungen
meddelats, det ankomma a Iionungens befallningshavande att utöi a
den avsedda kontrollen. Bestämmelser med enahanda syfte som ovannämnda
i de sakkunnigas förslag införda hava upptagits i det för innevarande år.-riksdag framlagda förslaget till lag om delning av jord å landet i förslagets
19 kap. 1 § andra och tredje styckena. Skifteslagsförslaget anger de förhållanden,
på grund av vilka kontroll å jorddelningen skall inträda, i princip
lika med de sakkunnigas förslag men lägger prövning av huruvida dylika
förhållanden inträtt icke, såsom de sakkunnigas förslag, a Konungen utan å
Iionungens befallningshavande. Genom att låta prövning av nu ifrågavarande
förhållanden ankomma å Ilonungens befallningshavande synas, såsom ock i
några yttranden över de sakkunnigas förslag framhållits, möjligheterna ökade
att i alla de fall, där behov föreligger, ingripande skall kunna utan onödig omgång
äga rum. Därigenom att, såsom i skifteslagsförslaget. samma myndighet
nämligen I^onungens befallningshavande har att pröva huruvida sådana förhållanden
inträtt, att kontroll å jorddelningen inom visst område erfordras,
samt att utöva denna kontroll, vinnes en avsevärd förenkling i själva förfarandet.
Skifteslagsförslaget torde äga företräde framför de sakkunnigas förslag
också därutinnan, att enligt skifteslagsförslaget kontroll jämväl skall
utövas å fastighetsbildningen inom det till avskiljande ifrågasatta området.
Utöver vad ovan framhållits skiljer sig skifteslagsförslaget i princip endast
därutinnan från de av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna att skifteslagsförslaget,
i motsats till de sakkunnigas förslag, icke upptager, att möjlighet
skall beredas till anordnande av platser för allmänna byggnader inom
det till uppdelning avsedda området. Att jämväl detta behov å ett så tidigt
stadium av samhällsutvecklingen, som det, varom här är fråga, tillgodoses,
torde emellertid ej vara i särskilt hög grad påkallat. I de sakkunnigas ^förslag
finnes upptaget stadgande angående hörande av vissa myndigheter. Kågon
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 210.
3 §■
Lagens
ikraft
trädande.
Förslag till
lag om tilllägg
till
lagen om
fastighetsbildning
i
stad.
motsvarighet härtill finnes icke i skifteslagsförslaget. Tillräcklig anledning
synes ej heller förefinnas att i förevarande lag införa ovillkorlig skyldighet
för den beslutande myndigheten att, innan ärende avgöres, infordra yttrande
från annan myndighet. Det måste antagas, att Konungens befallningshavande
jämväl utan uttryckligt stadgande om dylik skyldighet i varje ärende införskaffar
den utredning, som i det särskilda fallet kan vara erforderlig.
I ett inom departementet utarbetat förslag till lag om villkor i vissa fall
för ägostyckning och jordavsöndring har på de skäl, jag nu anfört, upptagits,
under 1 §, bestämmelser, som såvitt rörer ägostyckning och jordavsöndring
överensstämma med vad som i skifteslagsförslagets 19 kap. 1 § andra och tredje
styckena upptagits beträffande avstyckning.
Såsom 2 § hava upptagits stadganden motsvarande 6 § i de sakkunnigas förslag.
I enlighet med vad i några yttranden över de sakkunnigas förslag hemställts
har dock lantmätare ålagts anmälningsplikt jämväl beträffande jordavsöndring.
Därjämte har, i anledning av den ändring, som enligt vad nyss
nämnts vidtagits i de sakkunnigas förslag, inryckts en uttrycklig bestämmelse
om att Konungens befallningshavande äger pröva, huruvida förhållande,
varom i 1 § sägs, skall anses vara för handen.
3 § i det inom departementet utarbetade förslaget överensstämmer med 7 §
i de sakkunnigas förslag, dock att i enlighet med vad i några yttranden över
sistnämnda förslag hemställts, klagorätt, där byggnadsnämnd ej finnes, tilllagts
kommunalnämnd eller annan myndighet, som kan hava förordnats att
fullgöra vad byggnadsnämnd eljest åligger, varjämte stadgats, att ägodelningsrättens
ordförande jämväl skall erhålla del av Konungens befallningshavandes
beslut.
Bestämmelserna om lagens ikraftträdande överensstämma med de sakkunnigas
förslag. Såsom den avgörande tidpunkten med avseende å lagens återverkande
kraft synes dock böra införas dagen för lagförslagets remitterande
till lagrådet. Då den nya skifteslagen, därest densamma blir av riksdagen
antagen, trätt i kraft, blir den nu föreslagna lagen obehövlig. Emellertid har
denna avseende a ägostyckning och jordavsöndring, vilka jorddelningsförrättningar
ej skulle förekomma enligt nya skifteslagen. Det lärer därför ej vara
erforderligt att redan nu sätta den föreslagna lagens giltighet i beroende av
en ny skifteslags trädande i kraft.
Såsom framgar av vad jag förut anfört föreligger jämväl för städernas del
behov av en lagstiftning motsvarande den, för vilken jag förut redogjort.
-Tåg anser mig därför redan nu böra framlägga förslag till dylik lagstiftning
och har därför låtit inom departementet utarbeta ett förslag till lag om tilläggtill
5 kapitlet av lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad. Vid förslagets
utformande har jag följt de sakkunnigas förslag med avvikelser i huvudsak
motsvarande dem, för vilka jag förut redogjort beträffande förslå
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 210.
1 °
lo
get till lag om villkor i vissa fall för ägostyckning och jordavsöndring. Dessutom
har, i motsats till vad som skett i de sakkunnigas förslag, i lagförslaget
upptagits, att magistraten och ej Konungens befallningshavande skall hava att
godkänna plan, som i lagförslaget avses. Såsom i några av yttrandena över de
sakkunnigas förslag framhållits vinnes härmed att samma myndighet, som har
att för fastställelse pröva avstyckning, får godkänna däröver upprättad plan.
Med hänsyn härtill lärer icke vara erforderligt att i detta lagförslag upptaga
bestämmelser om särskild handläggning och prövning av frågan huruvida
sådant förhållande skall anses vara för handen, att godkänd plan skall
föreligga. Jämlikt stadgande i 5 kap. 21 § i lagen om fastighetsbildning i
stad kommer godkännande av planer att ankomma i Stockholm å överståthållarämbetet
samt i stad utan magistrat och i samhälle å landet å Konungens befallningshavande.
Därest de i samband med förslaget till lag om delning av jord å landet föreslagna
ändringarna i nu nämnda 5 kap. bliva av riksdagen antagna, bortfaller
stadgandet i 21 § enligt dess nuvarande lydelse, vadan till en senare
riksdag bör framläggas förslag till förtydligande härutinnan. Att sådant förslag
ej nu framlägges, har sin grund däri, att skifteslagsförslaget är avsett
att träda i kraft först framdeles å dag, som Konungen bestämmer.
I de sakkunnigas förslag finnas i förslaget till lag om villkor i vissa fall för
ägostyckning och jordavsöndring under 1 § och i förslaget om tillägg till 5 kap.
av lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad under 8 a § 1 mom.
upptagna bestämmelser, avsedda att göra enligt 7 och 42 §§ i 1 kap. av nämnda
lag gällande förbud mot nybyggnad mera effektiva. Av utredningen torde
väl framgå, att nu nämnda byggnadsförbud ofta överträdas. Emellertid lärer
genomförandet av de lagförslag, jag som förut nämnts anser böra nu framläggas,
väsentligen avhjälpa även de missförhållanden, som föranlett framläggandet
av de sakkunnigas förslag i denna del. Vid sådant förhållande synes
tillräcklig anledning ej förefinnas att framlägga förslag i ämnet före genomförandet
av stadsplanelagstiftningen i dess helhet. Vid det fortsatta arbetet
med avseende å stadsplanelagstiftningens revision synas i ett sammanhang
böra övervägas de olika utvägar, som erbjuda sig att göra nu ifrågavarande
byggnadsförbud mera effektiva.»
Departementschefen uppläser härefter Förslag till lag om villkor i vissa fall
för ägostyckning och jordavsöndring samt Förslag till lag om tillägg till
5 kapitlet av lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad av den hädelse,
bilagor till detta protokoll utvisa, samt hemställer, att för ändamål, 87 § regeringsformen
omförmäler, lagrådets utlåtande över förslagen måtte genom utdrag
av protokollet inhämtas.
Till denna av statsrådet övriga ledamöter biträdda hemställan
täckes Hans Maj:t Konungen lämna bifall.
Ur protokollet:
Arvid Torold.
14
Kungl. Maj:ts proposition nr SI 0.
Förslag
till
Lag
om villkor i vissa fall för ägostyckning och jordavsöndring.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Ägostyckning eller jordavsöndring för avskiljande i ett sammanhang av ett
flertal smärre lägenheter för bostadsändamål eller för beredande av plats för
industriella anläggningar eller i annat liknande syfte må inom område, för vilket
stadsplan ej finnes fastställd, äga rum eller fastställas allenast i enlighet
med av Konungens befallningshavande godkänd plan för fastighetsbildningen
inom det till avskiljande ifrågasatta området. Lag samma vare, där eljest ägostyckning
eller jordavsöndring ifrågakommer å ort, där större byggnadsverksamhet
råder eller till följd av den omfattning, vari upplåtelser redan skett,
eller av annan anledning är att förvänta.
Vid uppgörande av plan, varom nu sagts, skall iakttagas, att möjlighet beredes
till anordnande ej mindre av lämpliga trafikleder samt öppna platser inom
och utfartsvägar från det till avskiljande avsedda område!? än även, i den mån
så prövas erforderligt, av ledningar för belysning, för tillförsel av vatten och
för avlopp.
2 §•
Finner Konungens befallningshavande, att för visst område, för vilket stadsplan
ej finnes fastställd, förhållande, varom i 1 § första stycket sägs, är för
handen, äger Konungens befallningshavande förordna, att ägostyckning eller
jordavsöndring ej må äga rum eller fastställas annorledes än i enlighet med
plan, som omförmäles i samma stycke.
Därest lantmätare, som förordnats att verkställa ägostyckning eller som skall
å karta avfatta område, vilket skall avsöndras, finner, att förhållande, varom
nyss sagts, är för handen utan att vederbörlig plan blivit av Konungens
befallningshavande godkänd, göre han om förhållandet anmälan hos Konungens
befallningshavande; och vile förrättningen i avvaktan på ärendets avgörande,
därest ej Konungens befallningshavande lämnar tillstånd till förrättningens utförande.
3 §.
Över Konungens befallningshavandes beslut i ärende, varom nu sagts, må besvär
anföras i den ordning, som för överklagande av förvaltande myndigheters
och ämbetsverks beslut är bestämd.
Kungl. Maj:ts proposition nr 210.
15
Rätt att överklaga sådant beslut tillkommer ock byggnadsnämnd eller, där
sådan ej finnes, kommunalnämnd eller annan myndighet, som kan hava förordnats
att fullgöra vad byggnadsnämnd eljest åligger.
Myndighet, varom nu sagts, ävensom ägodelningsrättens ordförande skola
utan dröjsmål erhålla del av beslutet.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen, enligt därå meddelad uppgift,
från trycket utkommit i Svensk författningssamling. Lagen äger dock ej
tillämpning beträffande ägostyckning, vartill förordnande meddelats före den
5 februari 1926, eller i fråga om ägostyckning, som avses i 3 § i lagen den
27 juni 1896 om hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring, där avtalet
om överlåtelsen skett före den 5 februari 1926, samt ej heller beträffande
jordavsöndring, som skett före sistnämnda dag.
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 210.
Förslag
till
Lag
om tillägg till 5 kapitlet av lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning
i stad.
Härigenom förordnas, att i 5 kapitlet av lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning
i stad skall efter 8 § införas en ny paragraf, 8 a §, med nedan angivna
lydelse:
8 a §.
Avstyckning i ett sammanhang av ett flertal smärre lägenheter för bostadsändamål
eller för beredande av plats för industriella anläggningar eller i annat
liknande syfte må inom område, för vilket stadsplan ej finnes fastställd,
äga rum eller fastställas allenast i enlighet med av magistraten godkänd plan
för fastighetsbildningen inom det till avskiljande ifrågasatta området. Lag
samma vare, där eljest avstyckning ifrågakommer inom område, varom nyss
sagts, där större byggnadsverksamhet råder eller till följd av den omfattning,
vari upplåtelser redan skett, eller av annan anledning är att förvänta.
Vid uppgörande av plan, varom nu sagts, skall iakttagas, att möjlighet beredes
till anordnande ej mindre av lämpliga trafikleder samt öppna platser inom
och utfartsvägar från det till avskiljande avsedda området än även, i den mån
så prövas erforderligt, av ledningar för belysning, för tillförsel av vatten och
för avlopp.
Finner byggnadsnämnd, att beträffande visst område, för vilket stadsplan ej
finnes fastställd, förhållande, varom i första stycket sägs, är för handen,
utan att sådan plan, som där omförmäles, blivit av magistraten godkänd, göre
om förhållandet anmälan hos magistraten; och må i ty fall avstyckning inom
samma område ej företagas eller fortsättas, därest ej magistraten därtill lämnar
tillstånd. Vad nu sagts gälle ock förrättningsman i avstyckningsärende, som
till honom överlämnats.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen, enligt därå meddelad uppgift,
från trycket utkommit i Svensk författningssamling. Lagen äger dock ej
tillämpning beträffande avstyckning, som till förrättningsman överlämnats före
den 5 februari 1926, eller beträffande avstyckning, som avses i 10 § av ovannämnda
kapitel, där avtalet om överlåtelsen skett före sistnämnda dag.
Kungl. Maj:ts proposition nr 210.
17
Bil. A.
Till Herr statsrådet och chefen, för Kungl. justitiedepartementet.
Sedan, jämlikt nådigt bemyndigande, herr statsrådet dels den 11 februari
1925 tillkallat undertecknad Ehrenborg jämte fastighetsdirektören i Stockholm
kaptenen Nils Hasselqvist och magistratssekreteraren i Stockholm Wilhelm
Hilarion Wistrand att såsom sakkunniga inom justitiedepartementet biträda
vid fortsatt behandling av frågan om revision av gällande lagstiftning rörande
stadsplan och tomtindelning jämte därmed sammanhängande författningar samt
förordnat undertecknad att i egenskap av ordförande leda de sakkunnigas arbete,
dels ock den 15 juni 1925 anmodat byggnadsrådet Johan Fredrik Lilljekvist
och länsarkitekten i Stockholms län Edvin Stenfors att deltaga i sagda
behandling bland annat i vad den rörde frågan angående erforderliga åtgärder
för förekommande av olämpligt bebyggande vid begynnande samhällsbildning
samt de sakkunniga erhållit i bemyndigande att överväga i vad mån inom området
för de sakkunnigas uppdrag funnes lagstiftningsfrågor, som kunde påkalla
en lösning före slutförandet av de sakkunnigas uppdrag i övrigt, får jag å
de sakkunnigas vägnar vördsamt anföra följande.
En av de mest trängande uppgifterna för lagstiftningen om stadsplan och
därmed i samband stående frågor är att söka förhindra uppkommandet av
tätare bebyggda platser, beträffande vilka skäliga anspråk i fråga om sundhet,
ordning och utrymme ej blivit tillgodosedda. De vägar, som erbjuda sig
för lagstiftningen för att nå detta syftemål, bestå i huvudsak av ett reglerande
antingen av själva byggnadsverksamheten eller ock av den jorddelning, som
ligger till grund för bebyggandet. Särskilt vad angår bestämmelserna om jorddelningen
synes den nuvarande lagstiftningen förete vissa brister, vilka för att
olämpliga samhällsbildningar må kunna förhindras så snart som möjligt böra
avhjälpas.
I avvaktan på stadsplans fastställande gälla enligt 7 § i lagen om fastighetsbildning
i stad för städer och samhällen, där den för städerna gällande ordning
för bebyggande skall iakttagas, förbud mot nybyggnad dels då beslut
fattats om antagande av stadsplan för förut ej planlagt område, dels ock då
fråga väckts om stadsplans utsträckande över visst område, varvid dock är
att märka, att i sistnämnda fall förbud endast gäller efter förordnande av
Konungens befallningshavande under en tid av högst sex månader. Enligt
42 § i nämnda lag gäller i enahanda syfte förbud mot nybyggnad, då Konungen
beträffande visst område å landet förordnat, att stadsplan skall upprättas.
De sålunda gällande förbuden hava i orter, där en livligare samhällsbildning
försiggår och särskilt där denna har karaktären av förortsbildning,
i stor omfattning överträtts och har i dylika fall byggnadsföretagen, delvis på
grund av att erforderliga krafter ej stå till myndigheternas förfogande i och
för byggnadsverksamhetens övervakande, oftast först kommit till myndigheternas
kännedom, sedan de fortskridit så långt, att det i nämnda lag, i dess
44 §, såsom enda utväg anvisade medlet att beivra förbudets överträdande,
nämligen att söka handräckning för byggnadens borttagande, ej skäligen kunnat
tillgripas. I följd härav hava överträdelser av nu ifrågavarande byggnadsförbud
ofta blivit begångna utan att någon påföljd inträtt. Att överträdelser
av förbuden ägt rum i så stor omfattning som skett bär emellertid jämväl va
Bihang
till riksdagens protokoll 1925. 1 samt. 179 höft. {Nr 210.) 2
18
Kung!,. Maj:ts proposition nr 210.
rit beroende på, att i lagstifningen angående jorddelningen ej kunnat hämtas
tillräckligt stöd för att göra nybyggnadsförbuden effektiva. I de fall, då nu
nämnda förbud äga tillämpning, finnes i lagstiftningen intet hinder för att
jorddelning får fortgå och gäller för densamma ej annan inskränkning än att
den icke må ske på sådant sätt, att markens ändamålsenliga bebyggande försvåras.
Bestämmelser härom äro intagna beträffande avstyckning i 5 kap. 8 §
av lagen om fastighetsbildning i stad, beträffande ägostyckning i lagen
den 12 maj 1917 om tillägg till lagen om hemmansklyvning, ägostyckning
och jordavsöndring samt beträffande jordavsöndring i 21 §
av sistnämnda lag. Dessa bestämmelser hava icke visat sig kunna i
tillräcklig grad verka för att under den tid, stadsplan på sätt ovan
nämnts avvaktas, en olämplig jorddelning icke genomföres, utan har det
tvärtom under nämnda tid i stor utsträckning inträffat att jorddelningar genomförts,
som ur stadsplanesynpunkt visat sig i hög grad menliga. Yad särskilt
beträffar de områden på landet, beträffande vilka Konungen förordnat, att
stadsplan skall upprättas, har den relativt stora friheten för den enskilde
markexploatören att få jorddelningen genomförd så som han funnit för gott
samt möjligheten för köparna av de avsöndrade tomterna att antingen, sedan
jorddelning i alla fall skett, på grund av billighetsskäl erhålla dispens från
gällande byggnadsförbud eller och utan dylik dispens med trotsande av förbud
bebygga tomterna, verkat därhän, att någon orsak ej förelegat för markexploatören
att söka få stadsplan genomförd, då han likväl trots stadsplaneförordnandet
kunnat i stort sett såsom förut verkställa försäljning av tomtmark.
På dessa grunder anse de sakkunniga, att beträffande område, för vilket
nu nämnda förbud mot nybyggnad gälla, jämväl bör införas förbud mot jorddelning
under samma betingelser i övrigt, som för nybyggnadsförbuden äro
gällande.
Skall på ett verksamt sätt olämpliga samhällsbildningar kunna förhindras,
ligger uppenbarligen stor vikt på, att lagstiftningen ger myndigheterna medel
i händerna att kunna ingripa på ett tidigt stadium av utvecklingen, ty sker
icke detta utan har redan, innan ingripandet äger rum, jorddelningen eller
bebyggandet fått begynna på ett olämpligt sätt, uppresa sig störa och ofta
oöverstigliga svårigheter gentemot att häri åstadkomma någon rättelse. Särskilt
stor är uppenbarligen faran i detta avseende inom orter, där samhällsbildningen
sker i ett mera raskt tempo, något som särskilt är förhållandet i
de omkring de större städerna belägna områdena, inom vilka ofta en snabb
förortsbildning äger rum. Möjligheterna för myndigheterna att ingripa böra
inrikta sig på en reglering såväl av bebyggandet som av jorddelningen, då
denna senare i hög grad verkar normerande jämväl å bebyggandet. Möjlighet
för myndigheterna att ingripa med avseende å bebyggandet föreligger beträffande
landsbygden på grund av en under 1924 företagen lagändring, varigenom
till 42 § i lagen om fastighetsbildning i stad lades ett sista stycke av
innehåll, att Konungen må, om behov därtill föreligger, meddela särskilda föreskrifter
med avseende å byggnadsverksamhetens ordnande inom område å landet,
där större byggnadsverksamhet är att förvänta men för vilket stadsplan
finnes tillsvidare icke böra upprättas. På grund av 46 § sista stycket av
nämnda lag äger Konungen att för stad och samhälle å landet, där den för
städerna gällande ordning för bebyggande skall iakttagas, meddela dylika föreskrifter.
Myndigheterna böra emellertid, utöver vild de sakkunniga förut föreslagit
beträffande område, för vilket stadsplan skall upprättas, äga möjlighet
att vid uppkommande samhällsbildning verka reglerande ej blott på bebyggandet
utan också på jorddelningen. Lagstiftningen giver för närvarande
myndigheterna icke härtill något medel utöver stadganden därom, att jorddelning
inom utomplansområdc till stad och samhälle på landet, där den för
Kungl. May.ts proposition nr 210.
19
städerna gällande ordning för bebyggande skall iakttagas, ävensom inom område,
för vilket meddelats förordnande enligt 42 § första eller sista stycket
av förenämnda lag, ej må så verkställas, att markens ändamålsenliga bebyggande
försvåras samt stadganden därom, att jorddelning ej heller må så verkställas,
att tillämpningen av särskilt meddelade byggnadsföreskrifter motverkas.
Stadgandena innehållas beträffande avstyckning i 5 kap. 8 § av sistnämnda
lag, beträffande ägostyckning i lagen den 12 maj 1917 om tillägg till
lagen om hemmansklyvning m. m. samt beträffande jordavsöndring i 21 § av
sistberörda lag. Dessa bestämmelser hava emellertid ej gjort det möjligt för
myndigheterna att ingripa på ett så tidigt stadium och på ett så snabbt sätt
som erforderligt varit utan föreligger, därest ej lagstiftningen i detta avseende
så snart ske kan göres mera effektiv, stor fara att inom de delar av landet,
där en livligare samhällsbildning äger rum, i många fall till grund för denna
kommer att ligga en jorddelning, som tagit så litet hänsyn till, att erforderliga
och ändamålsenliga utrymmen åstadkommits i olika hänseenden, att det
bebyggande, som på grund av jorddelningen kommer att ske, ej tillgodoser
skäliga krav på sundhet, utrymme, reda och ändamålsenlighet.
I följd härav hava de sakkunniga utarbetat ett härvid fogat lagförslag, som
innehåller utom stadganden av förut angiven innebörd att, om i någon ort jorddelning
för bostadsändamål eller eljest för bildande av smärre fastigheter i
större omfattning förekommer, Konungen äger förordna, att inom socknen eller
visst område därav jorddelning ej må äga rum eller fastställas, sa framt, icke
möjlighet beredes till anordnande, i den mån så prövas erforderligt, ej mindre
av lämpliga trafikleder samt öppna platser och platser för allmänna byggnader
inom och utfartsvägar från det till uppdelning avsedda området, än även
av avlopp, vattentillförsel och ledningar för belysning. .Har dylikt förordnande
meddelats, skall, enligt förslaget, prövningen av att villkoren för jorddelning
uppfyllts ankomma på Konungens befallningshavande och skall sökande hava
att till styrkande av villkorens uppfyllande till Konungens befallningshavande
ingiva översiktskarta jämte de handlingar och intyg, sökanden kan akta nödigt
åberopa. I förslaget upptagas därjämte bestämmelser avsedda att möjliggöra
kontroll å lagens tillämpning och vid behov ett snabbt ingripande ävensom för
lagens tillämpning i övrigt erforderliga föreskrifter. Lagen är avsedd att
äga tillämpning å jorddelning, som ej. grundar sig på överlåtelse eller förordnande
att verkställa ägostyckning av tidigare datum än dagen för det eventuella
framläggandet av proposition i ämnet.
Då bestämmelser av nu angiven innebörd jämväl visat sig. erforderliga för
städers och samhällens utomplansområden. hava de sakkunniga utarbetat ett
härvid fogat lagförslag att gälla för avstyckning, vilket lagförslag innehåller
i huvudsak enahanda stadganden som de förut nämnda. Dessa bestämmelser
hava ansetts böra infogas i 5 kap. av lagen om fastighetsbildning i stad efter
kapitlets 8 §.
Till grund för utarbetandet av de av de sakkunniga uppgjorda förslagen
hava legat de av länsarkitekten Stenfot och lantmäteristyrelsen framlagda förslagen.
. o
Bland de sakkunniga har icke vid behandling av denna fråga yppats någon
skiljaktig mening.
Stockholm den 24 oktober 1925.
Michael E hr enbär g.
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 210.
Förslag
till
Lag
om villkor i vissa fall för ägostyckning och jordavsöndring.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
1 mom. Har inom samhälle, där den för städerna gällande ordning för
bebyggande skall iakttagas, fråga väckts om antagande av stadsplan för förut
ej planlagt område, äge Konungens befallningshavande att på framställning
av samhället förordna, att inom område, varom fråga är, ägostyckning eller
jordavsöndring ej må äga rum eller fastställas, till dess beslut i frågan blivit
fattat, dock i intet fall för längre tid än sex månader.
2 mom. Är beslut fattat om antagande av stadsplan för förut ej planlagt
område i samhälle varom i 1 mom. sägs, må inom området ägostyckning eller
jordavsöndring ej företagas eller fastställas, innan frågan om beslutets fastställande
blivit prövad.
3 mom. Har Konungen jämlikt 1 kap. 42 § första stycket av lagen om
fastighetsbildning i stad eller motsvarande äldre bestämmelser förordnat, att
stadsplan för visst område skall upprättas, må inom område, varom fråga är,
ägostyckning eller jordavsöndring ej äga rum eller fastställas, förrän stadsplan
blivit fastställd för området eller del därav.
4 mom. Från förbud mot ägostyckning och jordavsöndring, som på grund
av bestämmelse i denna § meddelats eller är gällande, äge Konungens befallningshavande
i särskilt fall medgiva undantag.
Innan ärendet prövas, har Konungens befallningshavande att över detsamma
höra länsarkitekt, därest sådan finnes, ävensom, där anledning därtill föreligger,
överlantmätare, kommunalnämnd eller byggnadsnämnd.
2 §■
Förekommer inom område, som ej avses i 1 § och för vilket stadsplan ej
finnes fastställd, i större omfattning ägostyckning eller jordavsöndring för
bostadsändamål eller eljest för bildande av smärre fastigheter eller är sådant
att förvänta, äger Konungen förordna, att inom socknen eller viss del därav
ägostyckning eller jordavsöndring ej må äga rum eller fastställas, så framt icke
möjlighet beredes till anordnande, i den mån så prövas erforderligt, ej mindre
av lämpliga trafikleder samt öppna platser och platser för allmänna byggnader
inom och utfartsvägar från det till uppdelning avsedda området, än även
av avlopp, vattentillförsel och ledningar för belysning.
Det ankommer på Konungens befallningshavande att, där omständigheterna
sådant förordnande påkalla, med anmälan därom till Konungen inkomma.
Kungl. Maj:ts proposition nr 210.
21
3 §.
Har förordnande, varom i 2 § sägs, meddelats, ankommer det å Konungens
befallningshavande att pröva, huruvida ägostyckning eller jordavsöndring
uppfyller de i samma § uppställda villkor, och har den, som vill erhålla ägostyckning,
att därtill söka tillstånd hos Konungéhs befallningshavande.
■4 §.
Vid ansökan om tillstånd till ägostyckning eller om fastställelse å jordavsöndring
inom område, beträffande vilket förordnande enligt 2 § meddelats,
har sökanden till styrkande av att ägostyckningen eller jordavsöndringen uppfyller
de i samma § angivna villkor att ingiva översiktskarta jämte de handlingar
och intyg, sökanden kan akta nödigt åberopa.
Beträffande ärende, som nu sagts, skall vad i 1 § 4 mom. andra stycket
stadgats äga motsvarande tillämpning.
5 §•
Har Konungens befallningshavande gjort anmälan, som i 2 § andra stycket
sägs, skall i avvaktan på Konungens beslut i ärendet vad ovan i 2—4 §§ stadgats
äga motsvarande tillämpning.
6 §.
Finner lantmätare, som förordnats att verkställa ägostyckning, att sådant
förhållande är för handen, som i 2 § sägs, utan att sådant förordnande, som
där omförmäles, meddelats eller påkallats, göre han om förhållandet anmälan
hos Konungens befallningshavande; och vile förrättningen i avvaktan på ärendets
avgörande, därest ej Konungens befallningshavande lämnar tillstånd till
ägostyekningens utförande.
7 §.
över Konungens befallningshavandes beslut i ärende, varom nu sagts, må
besvär anföras i den ordning, som för överklagande av förvaltande myndigheters
och ämbetsverks beslut är bestämd.
Rätt att överklaga sådant beslut tillkommer ock byggnadsnämnden, som
därav utan dröjsmål skall erhålla del.
Denna lag träder i kraft dagen efter den. då lagen, enligt därå meddelad
uppgift, från trycket utkommit i Svensk författningssamling. Lagen äger
dock ej tillämpning beträffande ägostyckning, vartill förordnande meddelats
före den . , eller i fråga om ägostyckning, som avses i 3 §
i lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring,
där avtalet om överlåtelsen skett före den , samt ej
heller beträffande jordavsöndring, som skett före sistnämnda dag.
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 210.
Förslag
till
Lag
om tillägg till 5 kapitlet av lagen den 12 maj 1017 om fastighetsbildning
i stad.
Härigenom förordnas, att i 5 kapitlet av lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning
i stad skall efter 8 § införas en ny paragraf, 8 a §, med nedan
angivna lydelse.
8 a §.
1 mom. Har fråga väckts om antagande av stadsplan för förut ej planlagt
område, äge Konungens befallningshavande att på framställning av staden
förordna, att inom område, varom fråga är, avstyckning ej må äga rum eller
fastställas, till dess beslut i frågan blivit fattat, dock i intet fall för längre tid
än sex månader.
Är beslut fattat om antagande av stadsplan för förut ej planlagt ^område,
må inom området avstyckning ej äga rum eller fastställas, innan frågan om
beslutets fastställande blivit prövad.
Från förbud mot avstyckning, som på grund av bestämmelse i detta mom.
meddelats eller är gällande, äge Konungens befallningshavande i särskilt fall
medgiva undantag. Innan ansökan därom prövas, har Konungens befallningshavande
att över densamma höra länsarkitekt, därest sådan finnes, ävensom,
där anledning därtill föreligger, byggnadsnämnd.
2 mom. Förekommer inom område, som ej avses i 1 mom. och för vilket
stadsplan ej finnes fastställd, i större omfattning avstyckning^ för bostadsändamål
eller eljest för bildande av smärre fastigheter eller är sådant att förvänta,
äger Konungen förordna, att inom område, som nyss sagts, avstyckning
ej må äga rum eller fastställas, så framt icke möjlighet beredes till anordnande,
i den mån så prövas erforderligt, ej mindre av lämpliga trafikleder
samt öppna platser och platser för allmänna byggnader inom och utfartsvägar
från det till uppdelning avsedda området, än även av avlopp, vattentillförsel
och ledningar för belysning.
Det ankommer på Konungens befallningshavande att, där omständigheterna
sådant förordnande påkalla, med anmälan därom till Konungen inkomma.
Har förordnande, varom i första stycket sägs, meddelats, ankomme det å
Konungens befallningshavande att pröva, huruvida avstyckning uppfyller de
i nämnda stycke angivna villkor. Fastighetens ägare bär att i och för denna
prövning förete översiktskarta jämte de handlingar och intyg, han kan akta
nödigt åberopa. Beträffande ärendet skall vad i 1 mom. sista stycket sista
punkten stadgats äga motsvarande tillämpning.
Har Konungens befallningshavande gjort anmälan, varom i andra stycket
sägs, skall i avvaktan på Konungens beslut i ärendet vad ovan i detta mom.
stadgats äga motsvarande tillämpning.
Kungl. Maj:ts proposition nr älO.
23
Finner byggnadsnämnd, att beträffande visst område, för vilket stadsplan
ej finnes fastställd, sådant förhållande är för handen, som i första stycket
sägs, utan att sådant förordnande, som där omförmäles, meddelats eller påkallats,
göre om förhållandet anmälan hos Konungens befallningshavande,
och må i ty fall avstyckning inom samma område ej företagas eller fortsättas,
därest ej Konungens befallningshavande därtill lämnar tillstånd. Vad nu sagts
galle ock förrättningsman i avstyckningsärende, som till honom överlämnats.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen, enligt därå meddelad
uppgift, från trycket utkommit i Svensk författningssamling. Lagen äger
dock ej tillämpning beträffande avstyckning, som till förrättningsman överlämnats
före den , eller beträffande avstyckning, som avses
i 10 § av ovannämnda kapitel, där avtalet om överlåtelsen skett före sistnämnda
dag.
*
V
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 210.
Behovet åt
lagstiftnin
gen och för
slagens all
manna
grunder.
Bil. B.
Sammandrag av yttranden över förslag dels till lag om villkor i vissa
fall för ägostyckning och jordavsöndring dels ock till lag om tillägg
till 5 kapitlet av lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad,
vilka förslag den 24 oktober 11)25 avgivits av sakkunniga för revision av
gällande lagstiftning rörande stadsplan och tomtindelning in. m.
öv er ståthållar ämbetet: Då enligt vad ämbetet bär sig bekant förslaget till
lag om delning av jord å landet för närvarande (den 19 december 1925) genomgår
granskning i lagrådet för att sedermera föreläggas 1926 års riksdag,
vågar ämbetet antaga att jämväl föreliggande fråga därvid kommer att upptagas
till behandling, så att de olika lagförslagen kunna bedömas i ett sammanhang
och därefter träda i kraft samtidigt. Mot förslagen har ämbetet icke
något att erinra, då ämbetet vågar antaga, att de myndigheter som kunna hava
att tillämpa föreskrifterna i fråga, skola iakttaga icke endast det allmännas
intresse, utan även jordägarens att icke behöva underkasta sig större inskränkningar
i förfoganderätten över sin egendom än som verkligen betingas av detta
allmänna intresse.
Stockholms stadsingenjör skontor: För Stockholms stads vidkommande torde
den nya lagen ej vara lika mycket av behovet påkallad.som beträffande stora
flertalet mindre städer och samhällen inom landet, men även i Stockholm kunna
flera fall av en olämplig fastighetsbildning påvisas. En skärpt lagstiftning rörande
fastighetsbildning, till ändamål att förhindra kåkstäders uppkomst, är
enligt kontorets förmenande av behovet påkallad, och torde lagförslaget hava
en verklig uppgift att fylla. Någon fara för en för sträng tillämpning av de
båda lagförslagen torde ej heller behöva föreligga, då Konungens befallningshavande
i samtliga fall, som i förslaget åsyftas, har befogenhet att på särskild
ansökan medgiva enstaka jordavsöndringar av ena eller andra slaget.
Kontoret har för sin del sålunda intet att erinra emot de båda lagförslagen.
Flistighet snämnden i Stockholm: Behovet av lagstiftningsåtgärder till förhindrande
av s. k. kåkstäders uppkomst och utveckling har för huvudstadens
del under de senare åren gjort sig alltmer gällande. Fastighetsbildningen för
tätare bebj^ggande såväl å områden angränsande till stadens jurisdiktionsgräns
som å icke planlagda områden inom staden har nämligen numera tagit en omfattning,
som för staden redan nu medför och ännu mer i framtiden kan komma
att medföra betydande olägenheter av flera slag, av vilka särskilt må framhållas
de nu oberäkneliga utgifterna för blivande stadsplaners genomförande.
Med nu gällande lagbestämmelser är det i stort sett omöjligt att komma tillrätta
med de missförhållanden, varom här är fråga, även om staden inom sin
jurisdiktion genom upprättandet av stadsplan för sålunda till bebyggande sönderstyckade,
i enskild ägo varande markområden kan hindra ett olämpligt bebyggande.
En sådan åtgärd för emellertid med sig ekonomiska konsekvenser
för kommunen av den art och omfattning, att staden knappast kan tillgripa
detta medel, så länge icke i lag finnes föreskriven rätt för vederbörande samhälle
att av markägaren i skälig omfattning uttaga gottgörelse för de omkostnader,
som av kommunen nedlagts för stadsplanens genomförande. Staden
har emellertid betydande intressen att bevaka även med avseende å staden angränsande
samhällens utnyttjande, bebyggande och stadsplaneläggande. Då
Kung!,. Maj:ts proposition nr 210.
25
det kan antagas, att sådana samhällen kunna komma att införlivas med huvudstaden,
är det nämligen för staden av synnerlig vikt, att dessa samhällens planläggande
sker efter grunder som överensstämma med moderna fordringar å en
stadsplans utformande och genom vilka såväl stadens som grannsamhällenas
berättigade intressen tillvaratagas. Det synes fastighetsnämnden att föreliggande
lagförslag kunna väntas komma att på ett i huvudsak tillfredsställande
sätt bidraga till att tillgodose det behov av reglering av begynnande samhällsbildning,
vilket, såsom inledningsvis framhållits, med den livliga utflyttning,
som numera pågår från ett flertal städer, gör sig alltmer kännbart. Nämnden
har med hänsyn till den korta tid, som stått till dess förfogande för avgivande
av yttrande i frågan, icke varit i tillfälle att taga ställning till lagförslagens
alla detaljer. Med framhållande av den synnerliga önskvärdheten av att en
verkligt effektiv lagstiftning beträffande här ifrågavarande angelägenheter
med det snaraste kommer till stånd tillstyrker nämnden förslagens antagande
under hemställan, att vid densammas definitiva utformande nedan återgivna
synpunkter måtte vinna beaktande.
Konungens be fållning skavande i Stockholms län: Då genom de föreliggande
förslagen skulle åstadkommas möjlighet för myndighet att på ett tidigt stadium
ingripa i kontrollerande och övervakande syfte för att förhindra en för en blivande
eller pågående samhällsbildning olämplig jorddelning samt icke något
från Konungens befallningshavandes sida är att erinra mot förslagens innehåll,
får Konungens befallningshavande med understrykande av behovet för länets
vidkommande av lagbestämmelser i nu avsedd riktning tillstyrka förslagens
upphöjande till lag.
Konungens befallninghav ande i TJppsala lån instämmer i huvudsak i överlantmätarens
yttrande.
Överlantmätaren i Uppsala län: Bestämmelserna beträffande ägostyckning
och jordavsöndring böra inarbetas i lagen om delning av jord på landet.
Konungens befallningshavande i Södermanlands län instämmer i huvudsak
med överlantmätaren.
Överlantmätaren i Södermanlands lån: I en hel del fall. där avses eller är
att förvänta tätare bebyggande, har olämplig jorddelning förekommit och förekommer
i vissa delar ännu. Sådan kan med nu gällande lagbestämmelser ej
helt undvikas, på grund av att jordägaren och jordexploatörerna hava allt för
fria händer att i dessa stycken ensamma fatta beslut, oberoende av förrättningsmans
eller annan sakkunnigs anvisningar och råd. Mot lagförslagen har jag
inga erinringar av större betydelse att framställa.
Konungens befallningshavande i Östergötlands län: Ehuru det torde vara
otvivelaktigt, att en lagstiftning av föreslagen innebörd i viss man kommer
att hämma egnahemsverksamheten, synes dock erfarenheten giva vid handen,
att byggnadsverksamheten å landsbygden ofta bedrives på sådant sätt att den
i hög grad menligt inverkar på en blivande samhällsbildning och torde vid
sådant förhållande övervägande skäl tala för en lagstiftning i ämnet. Mot
förslagen har Konungens befallningshavande ej annat än nedan återgivna anmärkningar
att framställa.
överlantmätaren i Östergötlands län: Faran för tillkomsten av en olämplig
jorddelning måste åtminstone i våra trakter anses ogrundad och med hänsyn
till att ingen erfarenhet ännu vunnits om huru långt man genom 1924 års lagstiftning
kan komma mot målet, torde det kunna ifrågasättas, huruvida några
jdferligare lagbestämmelser i föreliggande spörsmål för närvarande kunna anses
påkallade. Med upphöjande av förslagets 2—6 §§ torde i varje fall böra anstå,
tills riksdagen blivit i tillfälle behandla skifteslagförslaget. (Mot förslagen i
övrigt göres endast detaljanmärkningar.)
Konungens befallningshavande i Jönköpings län: Konungens befallningsha -
2t>
Kungl. Maj:ts proposition nr 210.
vande befarar, att genom de ganska betydande kostnader, som genom bestämmelserna
i förslagets 2—6 §§ skulle förorsakas — särskilt för upprättande av
översiktskartor —• en död hand skulle läggas på egnahemsverksamheten å
landsbygden. Bestämmelser i 42 § sista stycket FBL tillämpade på lämpligt
sätt, kunna säkerligen bliva rätt effektiva. Bär i länet hålla de nu på att tilllämpas
i ganska stor omfattning, och så fort överlantmätaren enligt sitt åtagande
kostnadsfritt upprättat kartskisser över de områden, som bestämmelserna
avse, komma framställningar om deras utfärdande att till Kungl. Maj:t
ingivas. Bliva dessa bestämmelser därefter fastställda, tillkommer det de
byggnadsnämnder, som å ifrågavarande platser skola tillsättas, att draga försorg
om att stadsplan — som borde kunna vara av enklare slag än vanliga
stadsplaner —• jämte tillhörande särskilda bestämmelser i avseende å sättet för
byggnadskvarterens användande så snart ske kan upprättas för de delar av
området, där utvecklingen det påkallar. Genom ett sådant förfarande torde
förhållandena i förevarande avseende inom detta län bliva ganska väl tillgodosedda.
Av vikt är, att byggnadsverksamheten i uppstående samhällen kan
skyndsamt ordnas utan avsevärda kostnader, ty medför sådant ordnande större
kostnader, sätta sig samhällena däremot och förlora intresse för nödiga åtgärders
vidtagande samt motverka på så sätt samhällenas ändamålsenliga ordnande.
Lämpligt synes vara, att någon tid avvakta verkan av 1924 års ändring
i 1 kapitlet 42 § fastighetsbildningslagen, innan ytterligare lagstiftning
i ämnet vidtages. (Mot förslagen i övrigt göres endast detaljanmärkningar.)
Öv erlantmätaren i Jönköpings län: Ehuru bestämmelserna i 1 § 1 och 2 mom.
synas väl stränga och måste, där utvecklingen ej skall hämmas, föranleda därtill,
att Konungens befallningshavande nödgas i stor utsträckning giva dispens
från jorddelningsförbudet, torde de dock få anses i viss mån verka i rätt riktning.
Bestämmelserna i 3 mom. synas vara ägnade att påskynda stadsplans
upprättande och verka hindrande för ej önskvärda jorddelningars genomförande.
Sjrftet med förslagets 2—6 §§ torde bättre vinnas genom sådana ändringar av
42 § sista stycket FBL att där föreskreves, att vid fastställande av byggnadsföreskrifter
skulle förordnas om upprättande av översiktskarta, vilken skulle
anpassas efter de enkla förhållanden, som rådde å de små platserna å landet,
samt anskaffas och bekostas av vederbörande markägare för att ingivas för
prövning och godkännande till Konungens befallningshavande. Skulle bestämmelserna
anses verkligt behövliga synas de höra inarbetas i 19 kap. skifteslagen
på sätt lantmäteristyrelsen föreslagit.
Byggnadsnämnden i Jönköping tillstyrker på det livligaste tillägget till
FBL.
Byggnadsnämnderi i Nässjö tillstyrker samma tillägg.
Byggnadsnämnden i Sävsjö har intet att erinra mot tillägget.
Konungens befallningshavande i Kronobergs län: Särskilt med avseende å
vad överlantmätaren i länet i avgivet yttrande framhållit, finner Konungens befallningshavande
alltjämt, att, för såvitt länet angår, i varje fall något mera
trängande behov cj kan antagas föreligga av ytterligare lagbestämmelser, som
syfta till att förhindra uppkomsten av tätare bebyggda platser, beträffande vilka
skäliga anspråk i fråga om sundhet, ordning och utrymme m. m. ej blivit
tillgodosedda. För områden med snabbt fortgående byggnadsverksamhet särskilt
i närheten av storstäderna kunna emellertid förhållandena antagas nödvändiggöra,
att myndigheterna snarast möjligt givas ytterligare medel för att på
ett tidigt stadium förhindra verkställande av jorddelning på ett ur framtida
byggnadssynpunkt olämpligt sätt. Därest för dylika fall med avhjälpande av
de påtalade olägenheterna ej anses kunna anstå i avvaktan på tillkomsten av
ny stadsplanelag, har Konungens befallningshavande icke något att erinra i
avseende å de bestämmelser, som innefattas i lagförslagen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 210.
27
Överlantmätaren i Kronobergs län: Inom detta län hava tidigare såväl ägostyckningar
som jordavsöndringar understundom gjorts ganska planlöst särskilt
då dessa förekommit i orter med mera sammanträngd befolkning. Därvid
hava ofta. alltför små fastigheter för lämpligt bebyggande samt fastigheter med
för bebyggande olämpliga gränser utlagts och någon större hänsyn till goda
trafikleder, öppna platser, avlopp och vattentillförsel m. m. icke tagits. Största
antalet sådana fastigheter har numera ingått i köpingar och municipalsamhällen,
varav i detta län finnes ett stort antal. Inom dessa samhällen, till vilka
i allmänhet intagits ännu ouppdelad mark utanför de till byggnadsplatser upplåtna
områdena, övervakas numera uppdelningen av vederbörande myndigheter.
Då ägostyckningar alltid och jordavsöndringar i detta län nästan undantagslöst
utföras av lantmätare och dessa, enligt vad jag funnit vid granskning
av ett flertal förrättningsakter, däri starkare uppdelning ägt rum, i samråd
med jordägarna i förväg uppgjort förslag till delning och därvid tagit hänsyn
till de ovannämnda behov, anser jag något verkligt och brådskande behov
av de föreslagna lagbestämmelserna, vad detta län beträffar, icke förefinnas.
Då 19 kap. i lag om delning av jord på landet m. m. synes med den ändring
av vissa §§ däruti, som lantmäteristyrelsen föreslagit, råda hot såvitt sådant
låter sig göra, på de missförhållanden, som man genom lagstiftning velat åtkomma,
och denna lag efter all sannolikhet inom de allra närmaste åren kommer
att träda i kraft, finner jag med hänsyn till vad jag här anfört de av de sakkunniga
föreslagna lagändringarna icke vara av så starkt behov påkallade, att
de nu böra genomföras.
Konungens befallning shav ande i Kalmar lån: Såvitt Konungens befallningshavande
har sig bekant, hava några sådana missförhållanden, som av de sakkunniga
omförmälas, och som huvudsakligen avser, att jorddelning såväl
ägostyckning som jordavsöndring —• verkställes på sådant sätt, att byggnadsföreskrifters
tillämpning motverkas eller markens ändamålsenliga bebyggande
försvåras inom område, som avses i 1 kap. 42 § fastighetsbildningslagen, ej åtminstone
inom detta län förekommit. Då därtill kommer, att inom den närmaste
framtiden en fullständig revision av jorddelningslagstiftningen och fastighetsbildningslagen
kan förväntas bliva slutförd, anser Konungens befallningshavande
några särskilda lagstiftningsåtgärder ej för närvarande böra vidtagas.
Därest emellertid Kungl. Maj:t skulle anse, att i avbidan på ovan omförmälda
revision, lagstiftningsåtgärder i angivna riktning nu böra genomföras,
får Konungens befallningshavande meddela, att Konungens befallningshavande
mot de av de sakkunniga utarbetade lagförslagens detaljer ej funnit an
-
ledning till erinran.
Konungens befallningshavande i Gotlands län: 1 § av förslaget skulle för
närvarande ej få någon tillämpning inom länet men synes dock fjolla en lucka i
lagstiftningen och vara väl motiverad. Mot förslagets innehåll i 2 6 §§ har
Konungens befallningshavande väl icke något att principiellt erinra, men vill
framhålla, att tillämpningen av en dylik lag måste ske med^stor varsamhet så
att vederbörande jordägare icke onödigtvis förhindras att på möjligast, fördelaktiga
sätt exploatera sin jord samt att därför den prövning, som enligt förslaget
skulle åligga Konungens befallningshavande erbjuder stor vansklighet
och förutsätter större tillgång till sakkunnigt biträde än som för närvarande
förefinnes. Då tillägget till FBL synes fylla en brist i lagstiftningen, har
Konungens befallningshavande däremot intet att erinra.
Konungens befallningshavande i Blekinge län har intet att erinra.
Konungens befallningshavande i Kristianstads län: Något större behov av de
föreslagna föreskrifterna föreligger icke inom länet, men äro desamma dock välbetänkta,
vadan lagstiftningen tillstyrkes.
Konungens befallningshavande i Malmöhus län: Ovedersägligen har hittills
28
Kungl. May.ts proposition nr 210.
icke varit möjligt att i önskvärd utsträckning förebygga uppkomsten av tätare
bebyggda platser, beträffande vilka skäliga anspråk i fråga om sundhet, ordning
och utrymme ej blivit tillgodosedda. Konungens befallningshavande
är emellertid tveksam, huruvida rättelse härutinnan bör sökas i lagstiftning
efter de linjer, som de sakkunniga föreslagit. Överhuvudtaget torde orsakerna
till de olägenheter, som de sakkunniga vilja avlägsna, icke väsentligen ligga i
bristfällig lagstiftning rörande bildande av nya samhällen utan i saknaden av
medel för ett snabbt och effektivt genomförande av gällande föreskrifter. Det
viktigaste medlet för att förebygga uppkomsten av en ur byggnadssynpunkt
olämplig samhällsbildning torde nu få anses vara den i 1 kap. 42 § i lagen om
fastighetsbildning i stad anvisade åtgärden att åvägabringa förordnande
av Kungl. Maj:t om upprättande av stadsplan för område, där livligare
byggnadsverksamhet väntas uppkomma, samt därmed förenat förbud mot
bebyggande, till dess stadsplan upprättats. Givetvis kan initiativ till en dylik
åtgärd någon gång giva sig till känna väl sent, men den största faran ligger
dock däri, att det lätt drager ut på tiden, innan stadsplan kommer till stånd
efter det förordnande därom meddelats, varigenom det hinder, man i reglerande
syfte velat lägga för byggnadsverksamhetens fortsättande, lätt brytes. Orsaken
till dröjsmål med stadsplans uppgörande är nästan undantagslöst av
ekonomisk natur. När förordnande om stadsplans upprättande för visst område
meddelats, är uppenbarligen den närmaste uppgiften den att åstadkomma
stadsplanen. Denna uppgift påvilar närmast dem, vilka äro mest intresserade
av byggnadsverksamhetens fortsättande. Men ofta är dessas antal ringa, så
att den utgift, som är förenad med upprättande av stadsplan, blir för dem alltför
betungande. Att förmå andra, vilka hava ett. svagare intresse av stadsplanen,
att deltaga i utgifterna är icke alltid lätt. Överhuvudtaget visar det sig
ofta, att stridigheter uppstå, vilka försvåra och icke sällan omöjliggöra frågans
bringande till ett lyckligt slut. Om exempelvis hänvändelse till vederbörande
kommun göres för erhållande av bidrag för ändamålet, inträffar merendels,
antingen att anslag ej beviljas eller ock att kommunalbeslut, varigenom
bidrag beviljas, överklagas, så att frågan ställes på en oviss framtid.
Därest erforderliga medel stå till förfogande för upprättande av stadsplan,
så snart förordnande därom meddelats, skulle den lagstiftning, som
nu finnes i ämnet, enligt Konungens befallningshavandes förmenande
vara tillfyllest. Av orsaker, som ovan anförts, är emellertid så icke i regel
förhållandet. När det nu gäller att åstadkomma en bättre ordning, synes
därför det riktiga vara att inrikta strävandet på en lösning av den ekonomiska
sidan. Det enda säkra medlet för lösande av sistnämnda spörsmål torde vara,
att staten i första hand ombesörjer upprättande av stadsplan. Detta kan ske
därigenom, att staten förskjuter kostnaden, i den mån medel icke från annat
håll ställas till förfogande. Givetvis bör kostnaden i sista hand påvila do enskilda
intressenterna, d. v. s. ägarna av det område, som stadsplanen skall omfatta.
Om kostnaden slås ut på ägarna i förhållande till vars och ens ägoarea],
kan det icke bli fråga om något stort belopp för varje blivande byggnadstomt.
Med hänsyn därtill skulle det icke kunna anses oegentligt, om i lag fastsloges,
att detta kostnadsbelopp pavilade varje tomt såsom en därav utgående avgift
med bättre rätt än inteckning. Tiden för gäldande av denna avgift borde inträffa,
da ^tomterna efter stadsplanens fastställande bildats. För att staten
skulle erhålla full täckning för sitt förskott, kunde stadgas skyldighet för
tomt.ägarna att erlägga ränta å belonpet. Förefintligheten av dylika bestämmelser,
varigenom fastsloges en ovillkorlig skyldighet för markägarna att bekosta
planläggningen, skulle helt visst ofta medföra, att de av frågans ordnande
intresserade själva skulle taga saken om hand och omedelbart anskaffa
behövliga medel. Ett antagande av här framställda förslag skulle enligt
Kungl. Maj:ts proposition nr 210.
29
Konungens befallningshavandes förmenande vara ägnat att i väsentlig mån
undanröja de olägenheter, om vilka här är fråga, och denna lösning torde även
ur andra synpunkter vara att föredraga framför det av de sakkunniga framställda
förslag. I avseende å detta förslag må anmärkas, att det lider av samma
brist som nu gällande föreskrifter, nämligen den att giva upphov till ett
fördröjande av regleringsfrågan. Vidare innebär det, vad uppspårande samhälle
angår, införande av en planläggning för byggnadsverksamhet, vilken
skulle i själva verket förutsätta, om icke uppgörande av en fullständig stadsplan
så dock en skiss, vilken till sin karaktär och innebörd skulle ligga nära
stadsplanen. Konungens befallningshavande kan icke finna annat, än att,
om behov verkligen föreligger för uppdragande för ett sådant område av
lämpliga trafikleder, öppna platser m. m., förutsättningarna för uppgörande
av en fullständig stadsplan i verkligheten äro för handen. På grund härav får
Konungens befallningshavande uttala, att Konungens befallningshavande icke
anser sig kunna förorda de sakkunnigas förslag, utan finner det böra tagas
under övervägande, huruvida icke ifrågavarande olägenheter kunde avhjälpas
genom att, enligt de linjer ovan angivits, statsmedel ställdes till förfogande
för upprättande av stadsplan för område, så snart Kungl. Maj:t meddelat förordnande
om sådan plans uppgörande.
Länsarkitekten i Malmöhus län: För att skaffa bättre efterlevnad för byggnadsförbud
borde i stället för vad som föreslagits stadgas böter vid byggnadsförbuds
överträdande, varjämte myndigheterna böra utrustas med tillräckliga
krafter att övervaka lagarnas efterlevnad. Det är svårt att upprätta distinktioner
mellan styckningsplan och stadsplan. Skillnaden bleve att söka i den legala
handläggningen, vars omständlighet beträffande stadsplanen försvårar dess användande.
Genom antagande av förslaget skulle stadsplaneförfarandet undanträngas
av den mindre kostsamma styckningsplanen, vars fullföljande myndigheterna
ej hade medel att övervaka. Lagen kan i denna del karakteriseras
som administrativt teoretiskt riktig, men anvisar inga nya utvägar att komma
till rätta med svårigheterna. En rikt nyanserad lagstiftning utan erforderliga
medel för dess handhavande är snarare till skada än gagn. Det är bättre att
utöka den befintliga lagens effektivitet och stärka möjligheterna för handhavandet.
Lagstiftningen bör differentieras. En generell stadsplanelagstiftning
måste bliva ett ganska grovt instrument, enär den skall lösa såväl Stockholms
som Baskemöllas samhällsbildning. För omgivningarna kring en större
stad bör på administrativ väg utfärdas förordnande om förbud mot planlös
jorddelning och dito bebyggande, varjämte samtidigt bemyndigande gives åt
en nämnd eller enskild tekniskt kunnig person a.tt avgiva förslag till ordnande
av samhällsbildningen. Om någon avsevärd förbättring i den begynnande samhällsbildningen
skall kunna förutses, synes det betänkligt att basera den på
länsstyrelserna med nuvarande organisation. Länsarkitekterna hade små möjligheter
att ingripa på effektivt sätt, då deras tid fylles av löpande göromål. Beträffande
stadsplanernas prövning borde införas ett förenklat förfarande. Det
borde exempelvis kunna läggas i Konungens befallningshavandes avgörande
om vissa stadsplanefrågor skola underställas ytterligare prövning. Omkring
Malmö, som står på gränsen att utvecklas till storstad, växer bebyggandet
planlöst. Staten endast förklarar, att där skall uppgöras stadsplan men statens
myndigheter se ej till hur dess åtgärder efterlevas, då förhållandena äro övermäktiga.
Såsom villkor för egnahemslån borde uppställas, att lånen användas
till byggnader, som skola uppföras under vissa villkor beträffande såväl konstruktion,
placering å tomt som tomternas inbördes läge. Tillämpligheten av
de sakkunnigas förslag torde helt vara beroende på den befintliga jorddelningen.
Sålunda kan exempelvis förfarandet i Stockholmstrakten och i Malmötrakten
ej ske efter samma principer. I förra orten torde det vara vanligt att
30
Kungl. May.ts proposition nr 210.
jordexploateringen sker genom yrkesspekulanter i större skala. Under sådana
förhållanden kunna st.yckningsplaner realiseras genom personlig påverkan.
Helt andra förhållanden möta i Malmö omgivningar. I Stockholmstrakten är
jordägaren inriktad på spekulation, enär jorden i många fall ej har odlingsvärde,
men motsatsen är gällande även ganska nära Malmö. Dess omgivningar
komma under långliga tider att bli en blandning av samhällsbildning och jordbruk,
vilket framkallar svårighet att framkomma med styckningsplaner i
större omfattning, särskilt med hänsyn till att jordlotterna äro små och fördelade
på många händer. Såsom sammanfattning kan anföras: 1 § vore en
värdefull kompletering av gällande bestämmelser. Förfarandet enligt 2 § kan
endast i undantagsfall med framgång tillämpas, men medförde ej i allmänhet
åsyftad verkan utan bidroge snarare att försvåra lämplig samhällsbildning,
om förfarandet skulle avse att inskränka användandet av stadsplan enligt
42 § FBL. Det förefaller därför riktigast att utbygga, stadgande^ om stadsplan
enligt 42 § samtidigt med införande av förslagets 2 §. Tillägget till 5
kap. FBL är en synnerligen lämplig komplettering till gällande föreskrifter.
Andre stadsingenjören i Malmö: Mot de föreslagna bestämmelserna om avbrott
i pågående jorddelningsverksamhet under den tid stadsplanefråga prövas
är intet att erinra. Sedan stadsplan blivit fastställd, borde för område å landet
ägostyckning förbjudas och avsöndring ersättas med utpräglat tomtindelningsförfarande.
Inom stadsplanelagda områden i stad lär väl knappast avstyckning
böra ifrågakomma i annat fall än för avstyckning från stadsäga av
i gata ingående mark. Skulle här skisserade förslag till tillägg icke befinnas
lämpligt, är mot lagförslagen i här behandlad del intet att i huvudsak invända.
Vad beträffar 2 § i förslaget är det måhända lyckligt att för en del mindre
omfattande planläggningar införa ett snabbare fastställelseförfarande. men
utan kännedom om de rättsverkningar, som tänkas förbundna, med ep. så tillkommen
stadsplan, är det svårt att härom bilda sig en mening. Visserligen
användes i detta sammanhang ej ordet stadsplan, men en översiktsplan, vari
hänsyn tages till trafikproblem m. m., är, om man bortser från särskilda byggriadsföreskrifter,
ingenting annat än en stadsplan och måste för att hava^ värde
kräva samma förarbeten och samma kompetens vid uppgörandet och sålunda
samma kostnader. Ändamålsenligt bebyggande vinnes visserligen i viss grad
genom lämplig plan för fastighetsuppdelningen, men fastmer genom goda
byggnadsbestämmelser t. ex. förbud mot bebyggande av viss del av kvarter.
Man står tvekande inför lämpligheten av en lagstiftning, som eventuellt innebär
dubbel fastställelseåtgärd, Konungens befallningshavande för planen och
sedan Kungl. Maj:t för byggnadsbestämmelserna. Frågan skulle ligga annorlunda
om avgörandet av bestämmelsefrågor även flyttades till Konungens befallningshavande
och i samband därmed stadgades, hur byggnadsförbud. gatumarksersättning,
gatas anläggning och dylikt kunde göras beroende av Konungens
befallningshavande-plan. Får ej Konungens befallningshavande-plan
gentemot dessa frågor samma giltighet som Kungl. Maj:t-plan måste väl den
förstnämnda i tidens fullbordan genomgå ny. fastställelseprocedur med^ åtföljande
kostnader och för markägaren svårbegriplig dubbelbehandling, måhända
förbunden med av överordnad myndighet föreskrivna ändringar. Det är av
ekonomisk vikt att gatumarksersättningsfrågor äro ordnade i samband med
första bebyggandet. Det förefaller som om skäl knappast funnes för ^antagande
av en enklare stadsplaneprövning, om ej densamma i tillämpning såtgärderna
erbjuder samma raka väg till slutgiltig lösning av för stad gällande
jordrättsliga frågor som hittills använt förfarande.
Konungens befallning skavande i Hallands län avstyrker under åberopande
av överlantmätarens yttrande.
Överlantmätaren i Hallands län: 1924 års lagändringar, vilka genom sam -
Kungl. Maj:ts proposition nr 210.
31
verkan just beredde möjlighet att förhindra uppkomst av olämplig fastighetsindelning,
borde såsom relativt nyligen promulgerade få komma i tillämpning
någon tid, innan krav på ytterligare ändringar framställdes. Men vidare och
framför allt må framhållas, att det föreliggande förslaget till nya jorddelningslagar
innehåller föreskrifter, som i full utsträckning tillgodoser behöriga
krav rörande jordparcelleringen även inom områden, där samhällsbildning är
under uppkomst, och då berörda förslag nu hunnit så långt, att detsamma slutligen
underställts lagrådets granskning, bör någon separat lagändring icke
vinna beaktande.
Vidkommande förslaget till lag om tillägg till FBL får jag framhålla, att
de till städerna inom Hallands län hörande stadsägor visserligen, förete anhopning
av byggnader.på vissa platser, men är att märka, att den till synes olämpliga
fastighetsindelning, som föranlett eller medgjivit ett dylikt byggnadssätt,
härrör från äldre tid. Efter fastighetsbildningslagens tillkomst har inom berörda
stadsägor någon ny olämplig anhopning av byggnader på någon plats
icke förmärkts. Det synes uppenbart, att nämnda lag skärpt intresset hos
vederbörande stadsmyndigheter att förhindra tillkomst av s. k. kåkstadsbildning.
Man torde kunna göra gällande, att även de upprättade fastighetsregistren
med tillhörande registerkartor verkat gynnsamt i detta hänseende.
Genom dessa register och kartor har lämnats möjlighet för stadsmyndigheterna
att kunna överblicka resp. städers fastighetsindelning på ett mera ingående
sätt än förut, vilket också tagit sig uttryck i ett snabbt övervakande, huruvida
behov av utsträckning av stadsplan förelegat eller icke. I avseende på
nödvändigheten av ändring i lagstiftningen, på sätt ifrågavarande förslag utmärker,
bör noga ihågkommas, att förhållandena inom de till Stockholms stad
hörande områden, som nu utgöra föremål för stadsbildning, icke må likställas
med motsvarande förhållanden inom landsorten. Att en mera effektiv kontroll
rörande fastighetsindelningen kan synas önskvärd inom de större städernas
områden, bör icke ovillkorligen påkalla ändring i en lagstiftning, vilken
på det hela taget är tillräcklig för övriga städer och samhällen i landet. Rätteligen
torde de krav på större omsorg rörande fastighetsindelningen, som må
vara berättigade beträffande de större städerna, tillgodoses genom en sträng
tillämpning av nu gällande bestämmelser. Jag kan icke finna annat än att,
därest dessa bestämmelser med vaksamhet tillämpas i hela dess vidd, ett gynnsamt
resultat skall kunna ernås. I allt fall anser jag, att man hellre med
de medel, som redan stå till buds, bör tillse, att nu gällande stadganden ovillkorligen
efterlevas än tillskapa nya bestämmelser, som måhända även de komma
att åsidosättas eller kringgås i det praktiska förfarandet. Jag finner således,
att ej heller detta lagförslag bör föranleda vidare åtgärd.
Konungens be fållning skavande i Göteborgs och Bohus län: Beträffande två
i närheten av Göteborg belägna områden har Kungl. Maj :t förordnat, att stadsplan
skall upprättas och upprätthålles här byggnadsförbudet. Vidare har byggnadsföreskrifter
av Kungl. Maj :t utfärdats för Partille intill Göteborg belägna
kommun, och inom den närmaste tiden kommer Konungens befallningshavande
att underställa Kungl. Maj:t förslag till liknande föreskrifter för Backa till
staden Göteborg gränsande kommun. Då fråga uppkommer att fastställa jordavsöndring
inom område, för vilket Kungl. Maj:t meddelat förordnande om upprättande
av stadsplan eller fastställt särskilda byggnadsföreskrifter, plägar
Konungens befallningshavande städse inhämta yttrande från byggnadskommitté
eller byggnadsnämnd ävensom sakkunnig stadsplaneingenjör huruvida avsöndringen
kan tänkas försvåra markens ändamålsenliga bebyggande, och, beroende
på innehållet i dessa yttranden, meddelar Konungens befallningshavande sitt
beslut. Genom de åtgärder, som sålunda vidtagits och särskilt genom tillkomsten
av 1924 års lagstiftning, synas de missförhållanden som å landsbygden
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 210.
förekommit på ifrågavarande område hava i väsentligt mått stävjats. Lämpligt
synes därför vara att avvakta någon tids erfarenhet, innan nya lagstiftningsåtgärder
vidtagas i angiven riktning. Det synes föreligga så mycket större
skäl att icke nu åstadkomma en ny särlagstiftning på området, som, enligt vad
uppgivits, förslag till lag om delning av jord på landet kommer att föreläggas
192 G års riksdag, och nu föreliggande spörsmål lärer vara av beskaffenhet
att organiskt höra samman med denna större lagstiftningsfråga. Vidkommande
de sakkunnigas förslag rörande avstyckningsinstitutet tillåter sig Konungens
befallningshavande erinra, att för närvarande föreligger till prövning ett förslag
till lag om gatuhållningsskyldighet i stad. Blir detta förslag i huvudsak antaget
och använda sig vederbörande samhällen av de möjligheter, som därmed givas
dem att för framtiden inom planlagt område få en stor del av kostnaderna för
stadsutvecklingen täckta genom bidrag av markägarna, bliver följden med all
sannolikhet den, att samhällena antaga stadsplaner över betydligt större områden
än nu är fallet. De områden, där avstyckning pa grundval av avstyckningsplaner
äger rum, komma då att bli av mycket ringa omfattning. I så fall
skulle de nu ifrågasatta bestämmelserna icke bliva av någon nämnvärd betydelse.
Konungens befallningshavande anser sig därför icke kunna för närvarande
förorda de av de sakkunniga nu ifrågasätta särskilda lagstiftningsåt^jirdGrnä
Konungens
befallningshavande i Älvsborgs län avstyrker under åberopande
av överlantmätarens yttrande.
Överlantmätaren i Älvsborg län: Det kan visserligen icke förnekas, att missförhållanden
hava ratt och fortfarande råda beträffande jorddelning för samhällsbildning,
men det är tillika klart, att fullständig trygghet mot missförhållanden
på ifrågavarande område icke står att vinna enbart på lagstiftningens
väg. De lagändringar, som trädde i kraft den 1 juni 1924, äro förvisso ett
steg i rätt riktning och ägnade att befordra en sund samhällsbildning, men
under den korta tid, som därefter förflutit, har tillräcklig erfarenhet om verkan
av desamma icke vunnits. Även om förhållandena i Stockholms län redan nu
kunna påfordra en än ytterligare gående lagstiftning^ föreligger för riket i övrigt
knappast ett sådant behov, utan därmed kan anstå tillsvidare. Lantmätenstyrelsen
har i sitt yttrande av den 30 april 1925 hemställt om inryckande
i den väntade lagen om delning av jord på landet av bestämmelser, som
i allt väsentligt överensstämma med de sakkunnigas nu föreliggande förslag
till lag om villkor i vissa fall för ägostyckning och jordavsöndring. Da^jag
är övertygad om fördelen av att.den nu föreliggande frågan löses i samband
med lagstiftningen om delning av jord pa landet pa sätt lantmäteristyrelsen
föreslagit, finner jag mig icke kunna tillstyrka de. föreliggande separata lagförslagen,
’även om frågan om jorddelningslagstiftningen icke, något som man
dock har anledning förvänta, skulle komma att vinna sm lösning vid 1926
års riksdag. ^ ... . ,
Konungens befallningshavande i Skaraborgs län: Det förehgger behov av en
lagstiftning, som sätter myndigheterna i stånd att reglerande ingripa vid redan
begynnande samhällsbildning, vadan Konungens befallningshavande tillstyrker
att förslagen läggas till grund för lagstiftning i ämnet. ,
Överlantmätaren i Skaraborgs län: I yttrande över länsarkitekten btentors
lagförslag har jag under uttalande av min anslutning i stort sett till de av
Stenfors framförda synpunkterna framhållit, att den blivande nya jorddelningslagstiftningen
kunde förväntas innehålla föreskrifter i det hänseende, som nu
avses, samt att det därför kunde anses opåkallat att nu införa särskilda iagstadganden.
Då det emellertid för det dåvarande icke kunde förutses, när sådan
ny skifteslagstiftning kunde bliva verklighet, uttalade jag mm anslutning
Kungl. Maj:ts proposition nr 210.
till förslaget att, utan att avvakta den nya skifteslagstiftningen, jorddelningen
vid begynnande samhällsbildning reglerades genom särskilda lagbestämmelser.
Lantmäteristyrelsen, som i ett den 30 april 1925 avgivet yttrande över
Stenfors’ förslag ansett frågan böra lösas i samband med lagstiftningen om
delning av jord å landet, har vid sitt yttrande fogat förslag till lagtext i och
för en dylik lösning. Jag kan med frånträdande av min sålunda uttalade uppfattning
desto hellre ansluta mig till lantmäteristyrelsens ståndpunkt, som förslag
till lag om delning av jord på landet lärer komma att framläggas för
1926 års riksdag. Mot tillägget till FBL har jag ingen erinran att framställa.
Konungens befallning skavande i Värmlands län åberopar överlantmätarens
yttrande.
Överlantmätaren i Värmlands län: Då det synes som om genom de av lantmäteristyrelsen
föreslagna ändringar skulle i huvudsak vinnas samma mål, som
åsyftas med de sakkunnigas förslag till lag om villkor i vissa fall för ägostyckning
och jordavsöndring, och då det väl måste anses önskvärt, att alla
bestämmelser om delning av jord på landet om möjligt bliva sammanförda i
den lag därom, som snart bör vara att motse, så synes knappast lämpligt att
nu antaga en särskild lag, som för övrigt sannolikt bleve av kort varaktighet
i sin nu föreslagna lydelse.
Konungens befallning skavande i Örebro län: I yttrande över länsarkitekten
Stenfors’ framställning hemställde Konungens befallningshavande, efter framhållande
att framställningen otvivelaktigt berörde ett ämne, sent vore förtjänt
av den största uppmärksamhet från såväl de statliga som de kommunala myndigheternas
sida, att sistnämnda förslag måtte läggas till grund för vidare
utredning samt att därvid vissa av Konungens befallningshavande angivna
synpunkter måtte vinna beaktande. Efter granskning av de båda nu föreliggande
förslagen finner Konungens befallningshavande sig kunna i huvudsak
förorda desamma såsom grund för en lagstiftning i ämnet. Med avseende
å förslaget till lag om villkor i vissa fall för ägostyckning och jordavsöndring
synes emellertid kunna ifrågasättas, huruvida icke hithörande bestämmelser
lämpligen borde inarbetas i det nu färdiga förslaget till lagstiftning angående
delning av jord å landet, helst om detta förslag, såsom uppgivits, kommer att
framläggas redan för 1926 års riksdag.
Överlantmätaren i Örebro län: Förslaget om villkor i vissa fall för ägostyckning
och jordavsöndring bör inarbetas i skifteslagstörslaget. Mot iörslaget
om tillägg till FBL bär jag intet att erinra.
Stadsingenjören i Örebro med instämmande av magistraten, byggnadsnämnden
ock drätselkammaren: De uti ifrågavarande avseenden nu gällande bestämmelserna,
att jorddelningen ej får ske på sådant sätt, att markens ändamålsenliga
bebyggande försvåras eller att tillämpningen av särskilt meddelade
föreskrifter för byggnadsverksamhetens ordnande motverkas, äro utan tvivel
synnerligen vaga och inrymma icke något positivt uttalande om det sätt, varå
jorddelningen lämpligast må ske. Bestämmelsernas tolkning år direkt beroende
av den subjektiva uppfattningen hos förrättningsmannen och hos fastställande
myndighet. För frågans bedömande finnes icke något reellt underlag. Det torde
vara känt, att en jorddelning, som vid en första undersökning kan finnas
acceptabel, vid en mera ingående prövning, då till granskning hven upptagas
jorddelningens inflytande på angränsande områden, långt ifrån kan sägas vara
tillfredsställande. Förhållandena å landet, där den för städerna gällande ordningen
för bebyggande ej skall tillämpas, ha onekligen urartat och^ äventyra,
därest de få fortgå, möjligheterna att i framtiden tillgodose de sålunda bebyggda
områdenas behov av ledningar för vatten, avlopp och belysning samt av
Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 179 höft. (År 210.) o
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 210.
öppna platser och för allmänt behov avsedda områden. I städers och stadsliknande
samhällens utomplansområden torde åter den pågående jorddelningen
icke vara av så svårartad beskaffenhet, att den påkallar alltför restriktiva åtgärder.
De inom samhällena verkande byggnadsnämnderna lära med stor uppmärksamhet
följa utvecklingen och föreslå sådana ändringar i utomplansbestämmelserna
— huvudsakligen mera skärpta bestämmelser om byggnadstomts
storlek och bcbyggbar yta — som kunna finnas nödiga för ett säkrande av
att sanitära olägenheter icke må uppstå till följd av ett för sammanträngt bebyggande.
Det torde likväl vara lämpligt att giva myndigheterna ännu större
möjligheter att motverka ett okontrollerat bebyggande och en okontrollerad
jorddelning, som dock i avsevärd grad inverkar på den kommande bebyggelsen.
Stadgandet att, såsom förhållandet är med avseende å nybyggnad, förbud skall
kunna meddelas mot jorddelning under pågående stadsplanearbete liksom ock
stadgandet att enahanda förbud mot jorddelning skall råda under tiden efter
stadsplans antagande, till dess beslut om fastställelse blivit prövad, är enbart
ägnat att främja en god och sund utveckling. De avgivna förslagen leda sålunda
enligt mitt förmenande fram till bättre förhållanden och kunna säkerligen
i framtiden skapa större garanti för att en i mer eller mindre grad okontrollerad
bebyggelse ej kommer att ske.
Magistraten, byggnadsnämnden och drätselkammaren i Örebro tillägga, att
även för stadssamhällen föreligger ett synnerligt behov av en effektiv garanti
mot jorddelningar, som motverka en god samhällsbildning.
Konungens befallning skavande i Västmanlands län tillstyrker lagförslagen.
Länsarkitekten i Kopparbergs, Västmanlands och Gävleborgs län: Erfarenheten
har bekräftat, att fastighetsbildningen på landet, där icke 1 kap. 42 §
av fastighetsbildningslagen gäller, vanligen sker helt schematiskt utan hänsyn
till terräng, trafikförhållanden, bebyggelse eller platsbildning och dylikt.
Jag behöver till bevis härför endast hänvisa till de för fastställelse framlagda
avsöndringsplanerna vid Tillberga i Hubbo socken, vid Heby i Väster
Lövsta socken med flera. De skilda tomterna äro vanligen redan utstakade,
ja stundom försålda och bebyggda, när förslaget underställes Konungens befallningshavandes
prövning. I saknad av bestämda direktiv för avsöndringsplanens
utformning, kan en ändring, om en sådan skulle anses önsklig och
nödig endast med svårighet genomföras och i varje fall icke utan ökad kostnad
för markägaren, eller ock torde svårighet möta att i planen redovisa och säkerställa
för ändamålet ett område, lämpat exempelvis till allmän park eller som
tomt för allmän byggnad. Det är därför av största vikt att Konungens befallningshavande
beredes makt att ingripa på ett tidigare stadium och i varje
fall innan utstakningen skett. Det är knappast att vänta, att mätningsmannen
skall kunna ägna planens utformning det studium den såsom plan för ett blivande
samhälle obetingat kräver. De i lagförslagen angivna kortfattade direktiven
torde därför komma att leda till bättre planbildning. Häri ligger förslagens
största betydelse. Också i fråga om fastighetsbildning inom område på landet,
där byggnadsförbud råder på grund av förordnande att stadsplan skall upprättas,
men sådan ännu ej fastställts, äro de föreslagna lagarna erforderliga
och torde komma att påskynda stadsplanens upprättande. Även för en städs
utomplansområde torde den föreslagna lagen erfordras för att säkerställa en
mera helgjuten plan för bebyggelsen än enbart med tillämpning av fastighetsbildningslagen
1 kap. 46 § är möjligt. Lagen torde komma att tvinga staden
till att åt denna fråga ägna större uppmärksamhet och intresse. Vad Västmanlands
län särskilt beträffar har behovet av föreslagen lagstiftning nogsamt
givit sig tillkänna i fråga om de större stationssamhällena, såsom Västanfors
och Tärnsjö. I det förra har alltför länge pågått en fastighetsbildning.
Kungl. Maj :ts proposition nr 210.
35
som ur bebyggelsesynpunkt lämnar åtskilligt övrigt att önska och i det senare
har mark för bebyggande upplåtits på arrende från prästerskapets lönejord ulan
att någon plan för tomtbildningen funnits. Detta tyder på, att även i ett dylikt
fall--smygande samhällsbildning genom upplåtelse av mark stycke för
stycke på arrende, utan att ens jordavsöndring skett, men ändock fastighet
bildats — lag borde stiftas för vinnande av större planmässighet.
Konungens befallningshavande i Kopparbergs län åberopar yttrande av överlantmätaren.
Överlantmätaren i Kopparbergs län: Inom detta län kan icke utanför sådana
samhällen och områden, för vilka förordnanden enligt 41 och 42 §§ FBL
redan utfärdats eller, ehuru fråga därom ännu ej väckts, äro påkallade, bildandet
av bostadslägenheter genom ägostyckning och jordavsöndring såsom
allmän företeelse anses ske i sådan större omfattning och på sådant sätt, att införandet
av lagbestämmelser med möjlighet till kontroll ännu är påkallat.
Detta uttalande innebär icke ett underskattande av den såväl nationalekonomiska
som sociala betydelsen därav, att bildandet av bostadslägenheter sker
på ett riktigt sätt. Tvärtom är jag övertygad, att mångenstädes i landet de
föreslagna bestämmelserna äro absolut nödvändiga och att där fara kan ligga
i dröjsmål. För detta län synes det mig emellertid, när man skall taga hänsyn
endast till behovet, att man för den rena landsbygden ännu en tid bör lita
till upplysning och övertalning samt vaknande förståelse och i denna del bör
avvakta den blivande jorddelningslagstiftningen. Skulle det visa sig, att det
intresse och den förståelse, som nu faktiskt väckts för faran av olämplig anordning
av bostadslägenheter, ej skulle medföra önskad förbättring, vill jag
vara den förste att föreslå restriktioner på området, även med klar uppfattning
att desamma, såsom i förut avgivet yttrande framhållits, kunna bli tveeggade
och genom kostnader och besvär understundom hindra en eljest lovlig
egnahemsbosättning. I fråga om ovanberörda samhällen och områden samt städerna
måste jag instämma med de sakkunniga. De nu, där stadsplan ej fastställts,
för jordavsöndring, ägostyckning och avstyckning gällande enda inskränkningarna
eller att sagda fastighetsbildningar icke må ske på sådant sätt,
att markens ändamålsenliga bebyggande försvåras eller att tillämpningen av
särskilt meddelade byggnadsf öreskrifter motverkas, äro enligt min erfarenhet
för svaga. Desamma giva ej alltid myndigheterna, byggnadsnämnderna, Konungens
befallningshavande och ägodelningsrättema, tillräcklig överblick eller
möjlighet att motverka olämplig fastighetsbildning. På grund av vad sålunda
anförts håller jag före, att den föreslagna lagstiftningen, vad angår detta län,
bör tillstyrkas i den del densamma avser städer, samhällen och områden, för
vilka särskilda förordnanden enligt FBL gälla, men att med dylik lagstiftning
i fråga om den rena landsbygden tillsvidare bör bero. Därest emellertid en lagstiftning
som den föreslagna får för vissa delar av landet anses så brådskande,
att den nya jorddelningslagen ej kan avvaktas, och det ej anses lämpligt med
särlagstiftning för dylika delar av landet, må framhållas, att de föreslagna
inskränkningarna i den fria jorddelningen å den rena landsbygden, enligt förslaget,
i varje fall ej skola verka utan efter särskild av Konungens befallningshavande
gjord anmälan. Det torde alltså i varje fall komma att nogsamt prövas,
innan ett ingripande sker.
Konungens befallningshavande i Gävleborgs län: Tendensen till ny samhällsbildning
—■ utöver den som av städer eller andra kommuner eller industriföretag
på ett betryggande sätt ledes eller kontrolleras — är icke av större omfattning
än att Konungens befallningshavande med redan till buds stående
medel vågar påräkna en tillfredsställande utveckling under den närmaste tiden.
Genom Kommgens befallningshavandes egen kännedom om förhållandena
36
Kungl. May.ts proposition nr 210.
på de platser, där mera betydande nybildningar överhuvud taget kunna ifrågakomma
samt genom medverkan av länsarkitekten, vederbörande lantmätare och
hushållningssällskapets egnahemsnämnd m. fl. bör det vara möjligt att i tid
ingripa samt att vid behov, med stöd av redan gällande lagstiftning, försäkra
sig om en nöjaktig planläggning av mera omfattande jordstyckning. Då lagstiftningen
om delning av jord på landet torde bliva föremål för behandling av
1926 års riksdag, finner Konungens befallningshavande, att föreliggande fråga
lämpligen bör lösas i samband med berörda lagstiftning, och förutsätter Konungens
befallningshavande, som ej funnit något väsentligt att erinra mot
föreliggande förslag till villkor för ägostyckning m. m. i och för sig. att de
däri framförda synpunkterna skola därvid tillgodoses. Då bestämmelser om
tillägg till FBL torde vara erforderliga för att under tiden till dess ny stadsplanelag
hunnit genomföras, säkerställa en systematisk och i övrigt ändamålsenlig
plan för bebyggelsen, får Konungens befallningshavande tillstyrka förslagets
lagfästande.
Överlantmätaren i Gävleborgs län: Vad Gävleborgs län beträffar föreligga
icke sådana omständigheter, att ett omedelbart ingripande är nödigt, vadan
frågan om villkor för ägostyckning och jordavsöndring utan större våda kan
anstå till i samband med lagstiftningen om delning av jord å landet. Vad
åter beträffar förslag till lag om tillägg till FBL har erfarenheten visat, att
lagbestämmelser av föreslagen innebörd äro önskvärda för att förrättningsmannen
eller förrättningsmännen skola med tillbörlig effekt kunna tillgodose
det åliggande, som de jämlikt tredje stycket av 8 § i nämnda kapitel hava
beträffande avstyckningars ändamålsenliga verkställande ur byggnadsplanesynpunkt,
varför ett omedelbart antagande av detta förslag förordas.
Konungens befallning skavande i V ästernorrlands län: Då det vore av största
vikt att söka förhindra uppkomsten av olämpliga samhällsbildningar, har
Konungens befallningshavande ej något i huvudsak att erinra mot förslagen.
Länsarkitekten i Västernorrlands och Västerbottens län: Av vad de sakkunniga
i ärendet anföra framgår, att det mången gång visat sig att för motverkande
av olämpliga samhällsbildningar ett enbart reglerande av byggnadsverksamheten
icke är tillfyllest, såvida icke samtidigt den jorddelning, som
ligger till grund för bebyggandet, jämväl underkastas strängare bestämmelser.
Ett förhållande, som även jag i min egenskap av länsarkitekt mången gång
haft tillfälle erfara. Ett typiskt exempel härpå kan framdragas från ett samhälle
i Västerbottens län där i trots av förordnande om stadsplans upprättande
enligt 1 kap. 42 § fastighetsbildningslagen någon åtgärd ännu efter nära ett
och ett halvt års förlopp icke vidtagits men detta oaktat jorddelning pågått och
tomter försålts och bebyggts utan ringaste tanke på huruvida denna jorddelning
sedermera kan anpassas till en blivande stadsplan eller ej. I detta fall
torde säkerligen frågan varit i ett annat läge, därest jorddelningen samtidigt
varit underkastad strängare bestämmelser, då markägarna säkerligen insett
nödvändigheten av att enas om stadsplanefrågans lösning för att icke motverka
tomtförsäljningen. Även den synpunkten att de i samband med ett stadsplaneförslag
antagna och fastställda särskilda byggnadsbestämmelserna mången
gång äro av den beskaffenhet att framtvinga en viss bestämd jorddelning
visar nödvändigheten av dennas sammankopplande med den direkta byggnadsverksamheten.
På grund härav får jag tillstyrka lagförslagen.
Konungens befallningshavande i Jämtlands lön: Föreskrifter, vilka i lik
het
med det nu framlagda lagförslaget endast äga tillämpning för samhälle,
där den för städerna gällande ordning för bebyggande skall iakttagas, eller å
annat område efter särskilt av Konungen meddelat eller hos Konungen begärt
förordnande, komma icke att träffa alla de fall, där en för bebyggande olämp
-
Kung!. Maj:ts proposition nr 210.
37
lig jorddelning bör förhindras. Lagförslagets tillämpningsområde blir inskränkt
till större samhällsbildningar, men behov av granskning föreligger även
vid mindre för bostadsbyggande avsedda styckningskomplex. För sådana fall
lämpar det sig icke att begära förordnande hos Konungen. I stället skulle en
administrativ prövning, som uppdrages åt Konungens befallningshavande i
dylika fall kunna omedelbart inträda.
Konungens befallningshavande i Västerbottens län: Konungens befallnings
havande,
som finner det synnerligen angeläget att föreskrifter utfärdas, som
möjliggöra kontroll redan då uppdelning och försäljning av jord sker på sådant
sätt att anledning finnes att antaga, att en mera omfattande bebyggelse är
att vänta, får anmäla, att Konungens befallningshavande icke har något att
erinra mot innehållet i lagförslagen.
Konungens befallning skavande i Norrbottens lön: Förhållandena i länet
synas icke påkalla någon provisorisk lagstiftning på området, då enligt vad
Konungens befallningshavande har anledning förmoda, frågan i varje fall snart
nog skall bliva slutgiltigt löst genom den bebådade nya skifteslagstiftningen.
Det synes Konungens befallningshavande mest lämpligt, att de bestämmelser,
som för landsbygden äro erforderliga för att förebygga ur samhällssynpunkt
olämplig jorddelning få sin plats i den nya lagen om jorddelning på landet, vartill
förslag ju kommer att föreläggas 1926 års riksdag. Mot tillägget till 5 kap.
FBL har Konungens befallningshavande ingenting att erinra.
Byggnadsstyrelsen: Den i allt större utsträckning skeende samhällsbildningen
å landsbygden liksom motsvarande företeelser inom städernas och de stadsliknande
samhällenas icke stadsplanelagda områden lämnar ofta mycket övrigt
att önska i fråga om sundhet, utrymme, reda samt yttre gestaltning i allmänhet.
Gällande lagstiftning har visat sig icke vara till fyllest för att förhindra
dessa missförhållanden. Sålunda har förbudet mot uppförande av byggnad i
de fall, då beslut fattats om antagande av stadsplan för icke planlagt område
eller då fråga väckts om stadsplans utsträckande över visst område eller då
Kungl. Maj:t beträffande visst område å landet förordnat, att stadsplan skall
upprättas, ofta befunnits vara illusoriskt. Anledningen härtill torde otvivelaktigt
vara att finna i den omständigheten, att hinder för närvarande icke
möter att i berörda fall verkställa jordstyckning för bebyggande. Har tomtplats
bildats genom legal jordbildning, har det nämligen visat sig möta stora
svårigheter att upprätthålla nödig respekt för förbudet att bebygga tomtplatsen.
Om däremot förbud införes mot jordens styckning till tomtplatser i här
avsedda fall, skulle möjlighet att överträda byggnadsförbudet icke uppstå.
Det är också denna tanke, som varit ledande vid utarbetandet av de föreliggande
lagförslagen, vilka innefatta föreskrifter om förbud mot ägostyckning
och jorddelning i ovan angivna fall. då byggnadsförbud gäller, ävensom vissa
föreskrifter rörande delning av jord på landet. Vad som sålunda föreslagits
överensstämmer med vad byggnadsstyrelsen redan tidigare i förevarande fråga
uttalat, och biträdes alltså till alla delar av styrelsen. Motortrafikens snabba
utveckling möjliggör ett utnyttjande av mark för bostadsändamål i en tidigare
oanad utsträckning. Detta förhållande gör behovet av lagstiftning i nu förevarande
ämne synnerligen trängande, och bör densamma därför icke få anstå
i avvaktan på en revision av stadsplane- och byggnadslagstiftningen i dess
helhet. Mycken skada för det allmänna kan komma att vållas, om icke snarast
möjligt effektiva medel erhållas till ett förhindrande av planlöst och olämpligt
bebyggande för bostadsändamål redan på det tidiga stadium, då genom jorddelning
första grunden lägges till ett samhälles utformning. I anslutning till
vad byggnadsstyrelsen sålunda anfört får styrelsen på det livligaste tillstyrka,
att föreliggande två lagförslag måtte läggas till grund för lagstiftning i ämnet.
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 210.
Lantmäteristyrelsen: Trenne gånger under de senare åren liar lantmäteri
styrelsen
avgivit infordrade utlåtanden över förslag, som beröra samma ämne
som nu föreliggande. Vid alla dessa tillfällen har styrelsen förklarat sig
i sak vilja understödja de strävanden, för vilka förslagen varit uttryck, men
styrelsen har icke velat vara med om företagande omedelbart av lagstiftningsåtgärder
företrädesvis därför, att styrelsen ansett att tillräckliga skäl
icke förelegat att utbryta de väckta spörsmålen från de på dagordningen stående
frågorna om revision av jorddelningslagstiftningen samt lagstiftningen
om stadsplaneväsendet. Styrelsen har så mycket mindre anledning att nu
ändra ståndpunkt, som man med visshet torde kunna utgå ifrån att förslag
till ny lagstiftning angående jorddelningsväsendet på landet kommer att föreläggas
1926 års riksdag. Enligt styrelsens mening kan väl ifrågasättas, huruvida
hela förslaget i vad detsamma avser ändring av EBL är av behovet påkallat.
Det förefaller styrelsen som om bestämmelserna i 5 kap. 8 § böra vara
tillfyllest för att förhindra en olämplig jorddelning. Lantmäteristyrelsen är
ense med de sakkunniga därutinnan, att en trängande uppgift för lagstiftningen
är att söka förhindra tillkomsten av tätare bebyggda platser, beträffande vilka
skäliga anspråk i fråga om sundhet, ordning och utrymme ej blivit tillgodosedda,
och lantmäteristyrelsen har länge varit övertygad om, att den huvudsakliga
anledningen till missförhållandena på ifrågavarande område ligger
däri, att stadgandena inom byggnadsväsendet saknat tillfredsställande motsvarighet
i bestämmelser på jorddelningens område. Men denna lantmäteristyrelsens
uppfattning gäller företrädesvis samhällsliknande områden på landsbygden;
densamma gäller i jämförelsevis ringa utsträckning köpingar och municipalsamhällen,
där den för städerna gällande ordning för bebyggande skall
iakttagas, och den gäller i ytterst ringa grad våra städer. Det förslag, som
innefattades i lantmäteristyrelsens utlåtande den 30 april 1925, liksom det
.förslag, som innehålles i 2—G §§ i nu föreliggande förslag till lag om villkor
i vissa fall för ägostyckning och jordavsöndring, är givetvis tillämpligt icke
blott på den rena landsbygden utan även inom de samhällen därstädes, där
jorddelningslagstiftningen för landsbygden gäller. Efter antagande av detta
förslag finnas fyra möjligheter att ingripa mot uppkomsten av kåkstäder
eller a) förslaget i fråga, b) utverkande jämlikt 42 § sista stycket av särskilda
föreskrifter med avseende å byggnadsverksamhetens ordnande, c) beslut
om upprättande av stadsplan samt dj bildande av samhälle. Enligt lantmäteristyrelsens
mening äro dessa möjligheter tillräckliga för syftet eller att
förhindra uppkomsten av tätare bebyggda platser, beträffande vilka skäliga
anspråk i fråga om sundhet, ordning och utrymme ej blivit tillgodosedda. Vad
angår städer och samhällen, där fastighetsbildningslagen gäller, vill det se
ut som om de sakkunniga alltför mycket fäst sig vid missförhållanden, som
tillskapats på en tid, då lagstiftning på ifrågavarande område saknades. Utan
att utredning åstadkommes som visar motsatsen, är lantmäteristyrelsen icke
övertygad om att rikets städer på det hela taget hava behov av en lagstiftning
enligt de sakkunnigas förslag. Det torde icke kunna förnekas, att uppfattningen
om och intresset för en riktig lösning av byggnadsväsendet och den till
grund därför liggande jorddelningen eller rättare sagt jordindelningen stå på
ett helt annat plan för närvarande än blott för ett tiotal år sedan. Och att
genomföra en lagstiftning utan att ett verkligt och mera allmänt behov av densamma
kan påvisas, är givetvis mera till skada än gagn, i all synnerhet när det
gäller en lagstiftning av den beskaffenhet, varom här är fråga. På grund av
vad sålunda anförts finner sig lantmäteristyrelsen icke kunna tillstyrka förslaget
till lag om tillägg till FBL eller 1 § i förslaget till lag om villkor i
vissa fall för ägostyckning och jordavsöndring.
Svenska kommunaltekniska föreningens styrelse: Markexploatörerna hava
Kungl. Maj:ts proposition nr 210.
39
hittills haft möjlighet, att genom den i stort sett okontrollerade jorddelningen
igångsätta en försäljning av byggnadstomter utan att det allmännas och tillika
de enskilda tomtägarnas intressen dessförinnan blivit tillgodosedda. Följden
härav har blivit, att när det allmänna därefter skall söka reglera byggnadsverksamheten
och för detta ändamål upprätta en stadsplan över området, är
denna redan i väsentliga delar bunden genom den befintliga styckningsplanen och
genom att byggnadsverksamhet mångenstädes kunnat fortgå trots byggnadsförbud.
Det är för styrelsen uppenbart, att enda möjligheten att på ett fullt effektivt
sätt råda bot på dessa oefterrättliga förhållanden, är en lagstiftning, som förbjuder
varje tätare bebyggande utan fastställd stadsplan. Det förslag till ny
stadsplanelag, som 1916 års stadsplanelagskommitté framlagt går även i denna
riktning. Nya lagbestämmelser av en sådan genomgripande innebörd torde
dock i alltför hög grad sammanhänga med stadsplanelagstiftningen i övrigt
för att kunna medgiva en separat utbrytning. Under sådant förhållande kan
från städernas sida en provisorisk lagstiftning som den nu föreslagna endast
hälsas med tillfredsställelse såsom ett steg i antydd riktning.
Överlantmätaren i TJppsala län: Då förslaget till lag om villkor i vissa fall Förslage t
för ägostyckning och jordavsöndring avser dels förbud i vissa fall för sagda
jorddelning dels villkor därför inom vissa områden, synes det mig som om jau j-(h. f-,g0.
den föreslagna rubriken icke vore fullt adekvat. styckning
m. m.
Fastighetsnämnden i Stockholm: Tidsbegränsningen bör utsträckas till 1 år. Rubriken.
Särskilt i de fall då fråga om stadsplans antagande väckes genom framställ- i $ i m0m.
ning från enskild markägare, kan tänkas, att sådan oklarhet rörande de allmänna
dispositionerna, speciellt avseende huvudleder och kommunikationer,
kunna vara för handen, att stadsplan ej på flera år kan slutligt utarbetas. Att
för så lång tid påfordra förbuds upprätthållande torde vara att träda den enskildes
rätt för när. Å andra sidan kan frånvaron av förbud omöjliggöra eller
avsevärt försvåra genomförandet av lämpliga sträckningar för kommunikations-
och huvudleder inom området. Nämnden har därför slutligen funnit
sig böra föreslå, att sådana bestämmelser tilläggas ifrågavarande moment, att,
därest stadsplan ej hinner godkännas före utgången av den tid. förbud längst
kan upprätthållas, Konungens befallningshavande äger förordna, att endast
sådan villkorlig avstyckning må äga rum, som stadgas i 2 §.
Kommunaltekniska föreningens styrelse: Skulle av lagtekniska skäl en förlängning
av den angivna fristen till förslagsvis högst 1 år icke lämpligen
kunna intagas i den nya lagen, får styrelsen föréslå en tilläggsbestämmelse
av innehåll, att Konungen på framställning av samhälle, då särskilda skäl därtill
föranleda, må kunna medgiva en förlängning av förbudet intill en tid av
sammanlagt högst 1 år. Ett sådant stadgande synes styrelsen vara synnerligen
angeläget för att lagen skall kunna få åsyftad verkan.
Konungens befallningshavande och överlantmätaren i Kopparbergs lön: För
att förordnande verkligen skall bliva meddelat i alla fall det erfordras, torde,
enligt vad erfarenheten visar, man icke böra lita endast till anmälan från samhället.
Det är icke alltid samhällena vilja underkasta sig en dylik kontroll,
ehuru densamma är nödig. Samhällena torde i stället böra åläggas att i varje
fall hos Konungens befallningshavande anmäla, när stadsplanearbetet hunnit
så långt som i mom. förutsattes, varefter det inskränkande förordnandet kan
bliva beroende av Konungens befallningshavandes eget initiativ.
Överlantmätaren i Södermanlands län: Uttrycket »antagande av stadsplan»
hör utbytas mot »upprättande av stadsplan».
Konungens befallningshavande i Östergötlands lön: Slutet av mom. bör
givas ungefär följande lydelse: »ej må äga ram eller fastställas, förrän beslut
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 210.
1 § 3 mom.
1 § 4 mom.
i frågan blivit fattat, dock att detta Konungens befallningshavandes förordnande
i intet fall får gälla längre tid än sex månader».
Konungens befallning skavande i Jämtlands län: I slutet av mom. torde
redaktionen böra undergå viss jämkning.
Överlantmätaren i Södermanlands län: Erfarenheten bär visat, att den tidrymd,
som vanligen förflyter mellan beslut om stadsplans upprättande till dess
slutliga fastställelse, är avsevärd, oftast flera år. Detta beror ej mindre därpå,
att en del förberedande frågor såsom t. ex. angående kostnaderna för ifrågavarande
arbete m. fl. först måste ordnas, innan själva arbetet kan företagas,
än även att över det upprättade förslaget yttranden sedermera skola inhämtas
från olika myndigheter och nämnder, vilkas utlåtande i de flesta fall hava till
följd större eller mindre omarbetningar av det tfrsprungliga förslaget. Momentet
kan därför komma att verka onödigt hindrande även på den mest lojala
jorddelning.
Konungens befallningshavande i Uppsala län: Förordnande enligt 1 kap.
42 § första eller sista stycket FBL bör automatiskt erhålla viss verkan även
med avseende å ägostyckning eller jordavsöndring inom område, som i förordnandet
avses, detta både så att vissa materiella villkor beträffande förrättningens
beskaffenhet bliva gällande, och på det sätt, att Konungens befallningshavandes
lov erfordras. Skulle en allmän lösning av lagstiftningsfrågan komma
att fördröjas torde genom en sådan bestämmelse det mest kännbara behovet
avhjälpas. Motsvarande föreskrift synes vara påkallad även för sådana fall,
då för byggnad inom viss del av stads område förutsättes tillåtelse av Konungens
befallningshavande.
Länsarkitekten i Malmöhus län: 1924 års lag skulle förlänas kraftigare
verkan, om styckningsförbudet automatiskt inträdde; nu verka dess bestämmelser
vaga och obegripliga — stadsplan skall tillsvidare ej upprättas, men en
allmän plan skall upprättas, men av vem och huru? Ett styckningsförbud
däremot skulle öppna ögonen för nödvändigheten att vidtaga åtgärder.
Länsarkitekten i Kopparbergs m. fl. län: Det kan ifrågasättas om ej i lagförslaget
borde inryckas likartade bestämmelser även ifråga om område på
landet, där jämlikt 1 kap. 42 § FBL endast särskilda föreskrifter med avseende
å byggnadsverksamhetens ordnande skola upprättas, men ännu ej fastställts.
Länsarkitekten i Västernorrland^ län: Orden »eller del därav» böra utgå för
att ej giva anledning till den missuppfattningen, att stadsplans upprättande
kan begränsas till endast en del av det område, som förordnandet avser.
Ijantmäteristyrelsen: Erfarenheten visar, att det icke är lämpligt att i en
lag införa ovillkorlig skyldighet för en beslutande myndighet att, innan ärende
avgöres, infordra yttrande från annan myndighet, viss tjänsteman eller viss
person. Förhållandena kunna i det konkreta fallet vara sådana, att tillgång till
varje yttrande är överflödigt, och den stadgade skyldigheten medför i sådant
fall arbete och tidsutdräkt utan motsvarande nytta.
Överlantmätaren i Uppsala län: Anledning föreligger i minst lika hög grad
att över ärendet, som berör en jorddelningsfråga, höra överla-ntmätaren som
tilläventyrs befintlig länsarkitekt.
Överlantmätaren i Södermanlands län: överlantmätaren bör i främsta rummet
höras.
Överlantmätaren i Östergötlands län: Med hänsyn till överlantmätarens i
de flesta fall ingående kännedom om förhållandena inom länets landssamhällen
torde han alltid böra höras.
Kungl. Maj:ts proposition nr 210.
41
Konungens befallningshavande i Jönköpings län: Överlantmätaren bör, då
länsarkitekt ej finnes, alltid höras.
Överlantmätaren i Jönköpings län: Överlantmätaren bör alltid höras.
Överlantmätarna i Skaraborgs och Kopparbergs län göra samma anmärkning.
Länsarkitekten i Malmöhus län: Byggnadsnämnden bör alltid höras i ären
det.
Konungens befallningshavande i Örebro län: Det synes Konungens befall
ningshavande
tydligt, att byggnadsnämnd, där sådan finnes, ovillkorligen bör
höras.
Magistraten i Örebro: Byggnadsnämnden bör alltid höras.
Kommunaltekniska föreningens styrelse: Byggnadsnämnd eller kommunal
nämnd
bör alltid höras. Det ankommer nämligen i regel på bj-ggnadsnämnd
eller kommunalnämnd att vid behov låta upprätta stadsplan och det blir ytterst
kommunen, som får sitta mellan därest en olämplig jorddelning kommer att
försvåra stadsplans genomförande.
Överlantmätaren i Uppsala län: För tillämpning av bestämmelserna är det
nödvändigt med föreskrift jämväl därom att vid anmälan till Konungen skall
fogas en genom Konungens befallningshavandes försorg upprättad karta över
området, upptagande generalplan över lämpliga trafikleder, öppna platser och
lägena för blivande huvudledningar för avlopp, vattentillförsel och belysning
samt belägenheten av de för bebyggande otjänliga trakter ävensom höjdlägen
i erforderlig utsträckning. Bestämmelser angående gäldandet av kostnaderna
härför böra även utfärdas. Om föreskrift om en dylik generalplan ej införes,
kommer prövningen av huruvida vid företagna förrättningar bestämmelserna
i denna § riktigt tillämpats, att bliva hart när omöjlig. Härtill kommer att
föreskriften i 4 § om översiktskarta säkerligen kommer att medföra krångel,
tidsutdräkt och stora kostnader för sakägarna beroende på vilka fordringar på
omfattningen av objektet för och utförligheten av kartan de granskande och beslutande
myndigheterna uppställa. Om förslaget beträffande generalplan följes,
behöver tillstånd till ägostyckning, vars sökande medför tidsutdräkt, ej
ifrågasättas utan kunde ägostyckningen prövas av ägodelningsrätten eller dess
ordförande, som ju också kunna höra sakkunniga. Bestämmelserna i 2 §
kunna kringgås genom användande av hemmansklyvnings- eller, i enstaka fall,
skiftesförfarande. Häremot kan visserligen invändas, att dylika försök att
sätta den nu gällande lagen om inskränkning i rätten att erhålla ägostyckning
ur funktion varit sällsynta. Mig synes emellertid anledning förefinnas att befara,
att risken är större i förevarande fall. Men även en fullt lojalt utförd
hemmansklyvning eller skiftesförrättning kan komma att motverka syftemålet
med förslaget. Det torde därför kunna ifrågasättas, om icke bestämmelser
motsvarande dem i 6 kap. 8 § FBL jämväl här borde införas.
Konungens befallningshavande i Östergötlands län: Lagen kan kringgås därigenom
att ägostyckning icke alltid behöver begäras samtidigt för hela det komplex
av fastigheter, som markägaren tilläventyrs har för avsikt att upplåta för
bebyggande. Härigenom kan den åsyftade kontrollen komma att inträda först
på ett alltför sent stadium.
överlantmätaren i Kopparbergs län: Då 2 § givetvis måste avse såväl sådana
områden inom samhällen, för vilka områden stadsplan finnes ej böra upprättas,
som socknar i övrigt torde måhända paragrafen i denna del böra förtydligas.
Konungens befallningshavande i Jämtlands län: Styckningsplanens lämp
lighet
att bilda tomter och kvarter bör även prövas. Exempel saknas ej på brister
härutinnan utan att man för den skull bort gå till upprättande av stadsplan
eller meddelande av byggnadsf öreskrifter.
42
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 210.
Ov erlantmätaren i Kopparbergs län: Det kan ifrågasättas huruvida icke
liksom i lagen den 25 juni 1909 här bör utsättas, att förordnande för lantmätare
att verkställa ägostyckning icke må meddelas, innan, därtill tillstånd
erhållits.
Överi an thi åt ar en i Uppsala län: Inga föreskrifter äro lämnade och kunna
svårligen, med den avfattning 2 § erhållit, lämnas rörande omfattningen av det
område, över vilket kartan skulle upprättas. Översiktskartan måste i vissa
fall även upptaga annans eller andras områden. Och en dylik karta torde endast
kunna komma till stånd genom samarbete och samförstånd mellan samtliga
ägare till den å kartan upptagna marken. Ett sådant samförstånd torde
emellertid av olika skäl ofta nog bliva svårt för att icke säga omöjligt att
åvägabringa. Om förslaget upphöje.s till lag, skulle stora svårigheter komma
att möta såväl sakägare och förrättningsmän som myndigheter på grund av
den vaga bestämmelsen om översiktskartan.
Konungens befallning skavande i Gotlands län: Närmare bestämmelser synas
erforderliga rörande beskaffenheten av översiktskartan.
Konungens befallning skav ande i Örebro län: Det räcker ej med utredning
med avseende å den särskilda fastighet, om vars delning är fråga, utan det
fordras en generell plan för användningen av ett större markkomplex och helst
hela det område, för vilket delningsförbudet är gällande. Sedan Kungl. Maj:t
meddelat förordnande beträffande visst område, bör därför omedelbart upprättas
en dispositionsplan, med ledning av vilken Konungens befallningshavande sedan
kan träffa erforderliga avgöranden.
Överlantmätaren i Örebro län: Det torde för många fall icke bliva Konungens
befallningshavande möjligt att avgöra, huruvida tillstånd till föreslagen
jorddelning bör beviljas eller icke utan tillgång till en plankarta angivande
terrängförhållanden med nivåkurvor, befintliga vägar och gator och
föreslagna nya sådana samt i den mån så kan anses erforderligt, redan befintlig
kvartersindelning eller fastighetsbildning eljest för bostadsändamål.
Efter omständigheterna må avgöras, huruvida denna karta bör omfatta hela
det område, där samhällsbildning väntas komma till stånd, eller kan inskränkas
till viss del därav men i varje fall bör kartan lämna tillfälle till kontroll,
huruvida de föreslagna gatorna äro lämpligt lagda såväl med hänsyn till trafikens
krav som ock med hänsyn till framdragande av ledningar för vatten,
avlopp, belysning m. m. Emellertid är det ej givet, att trafiklederna kunna
givas lämplig sträckning utan att dragas över annans mark, men mot dennes
bestridande kan man ej bereda genomfart. I övrigt måste alltid planens upprättande
medföra kostnad och fråga uppstår då, vem som skall betala densamma.
Det kan tänkas, att en eller ett fåtal köpare få betala kostnad, som rätteligen
borde drabba markexploatören.
Lantmäteristyrelsen: översiktskarta tillkommer i regel genom sammanställning
av andra kartor i reducerad skala. Till följd härav ställas mindre anspråk
i fråga om noggrannhet å översiktskartor. Benägenheten att till grund
för stadsplaner använda dåligt kartmaterial vunne stöd av uttrycket. Lantmäteristyrelsen
har i sitt förslag använt ordet plan och hemställt, att denna
skulle fastställas dock med möjlighet till mindre jämkningar vid planens tilllämpning.
Denna ordning anser lantmäteristyrelsen ändamålsenligare och även
för den enskilde mindre kostsam än att för varje särskild förrättning förete översiktskarta.
Överlantmätaren i Kopparbergs län: Översiktskartan torde, särskilt av kostnadsskäl,
i många fall ej böra vara annat än en enkel skiss å kalkerpapper.
Vid sådant förhållande ligger i sakens natur, att man vid avsöndringarnas
och styckningarnas utstakning å marken kan finna jämkningar påkallade av
omständigheter, som vid skissens utarbetande ej kunnat beaktas. Det torde
Kungl. Maj:ts proposition nr 210.
43
därför böra stadgas, att, om så skulle visa sig nödigt, vederbörande vid förrättningens
utförande äga att företaga sådana mindre jämkningar, vilka icke
innebära något stridande mot de i 2 § stadgade förutsättningar.
Lantmäteristyrelsen: Skall viss tjänsteman höras, synes detta i första hand ^ § a*dra
böra gälla överlantmätaren, då han får antagas hava en allsidigare kännedom s !l'' e ''
om trakten än länsarkitekten.
Konungens befallningshavande och överlantmätaren i Skaraborgs län: Ena- 6 §•
banda skyldighet bör åligga lantmätare beträffande jordavsöndring.
Överlantmätaren i Kopparbergs län gör samma anmärkning.
Konungens befallningshavande i Östergötlands län: Klagorätt bör möjligen 7 §.
tillerkännas kommunalnämnd beträffande kommunen eller områden, för vilka
särskild byggnadsnämnd ej finnes.
Länsarkitekten i Västernorrlands län: Det kan ifrågasättas huruvida icke
bör utsägas, att i byggnadsnämnd inbegripes jämväl sådan byggnadsnämnd
eller byggnadsinspektör, som avses i det förslag till särskilda byggnadsföreskrifter
enligt 42 § sista stycket FBL, vilket byggnadsstyrelsen uppgjort.
Konungens befallningshavande i Kronobergs och Blekinge län framhålla behovet
för Konungens befallningshavande av sakkunnigt biträde, särskilt för
handläggning av ärenden enligt lagförslaget.
Överlantmätarna i Uppsala, Södermanlands och Östergötlands län: Överlantmätaren
bör höras åtminstone där han är registerförare eller tillgång till annan
sakkunnig person ej finnes.
Fastighetsnäminden i Stockholm: Byggnadsnämnden bör alltid höras. Då
jorddelningsfrågor torde vara av en utomordentlig betydelse för en stad särskilt
med hänsyn till det sätt, på vilket de kunna verka bindande vid uppgörandet
och genomförandet av den allmänna planen för stadens bebyggande,
bör avgörande i dylika frågor fattas först efter stadsfullmäktiges hörande.
Hörande av byggnadsnämnd och stadens vederbörande förvaltningsmyndighet
bör i varje fall vara obligatoriskt.
Konungens befallningshavande i Jönköpings län: Byggnadsnämnden, som
handhar den förberedande handläggningen av frågor om stadsplan och tomtindelning
och bör äga god kännedom om fastighetsförhållandena jämväl utom
stadsplanen, bör alltid höras.
Överlantmätaren i Jönköpings län gör samma anmärkning.
Byggnadsnämnderna i Jönköping och Nässjö göra enahanda anmärkning.
Länsarkitekten i Malmöhus län gör även samma anmärkning.
Magistraten och byggnadsnämnden i Örebro: Byggnadsnämnden bör alltid
höras och bör, där anledning därtill föreligger, stadsfullmäktige eller motsvarande
kommunala myndighet lämnas tillfälle att avgiva yttrande, varjämte
magistraten anmärker, att det ej förefaller lämpligt att påkalla länsarkitektens
hörande.
Förslaget
till lag om
tillägg till
FBL.
1 mom.
Konungens befallningshavande i Örebro län: Prövning huruvida avstyckning ~ mom.
uppfyller villkoren bör i stad med magistrat ankomma å denna.
Magistraten i Örebro gör samma anmärkning.
Lantmäteristyrelsen: Skulle anses erforderligt, att bestämmelser av den art
förslaget innehåller, införas i lagen, torde byggnadsnämnden ensam böra vara
initiativtagare till utverkande av förbud för avstyckning, innan plan upprättats
för markens exploatering med hänsynstagande till erforderliga trafikleder, avlopp
m. m. Prövning av denna plan bör ankomma på magistraten — respek
-
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 210.
tive överståthållarämbetet och Konungens befallningshavande — varjämte möjlighet
bör beredas att vid planens tillämpning göra mindre jämkningar. Härigenom
skulle liksom hittills byggnadsnämnden förbliva den myndighet, som
utövar närmaste tillsynen över jorddelningen, och prövning av avstyckningsförrättning
genom skilda myndigheter undvikas.
K ommun altelzn is k a föreningens styrelse: Initiativet till utverkande av förordnande
bör tillkomma staden och prövningen magistrat, där sådan finnes.
Kungl. Maj:ts proposition nr 210.
45
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 11 mars
1926.
N ärvarande:
justitierådet Svedelius,
regeringsrådet Palmgren,
justitierådet Christiansson,
justitierådet Högstedt.
Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 5 februari
1926, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87
regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättade förslag till
lag om villkor i visso fall för ägostyckning och jordavsöndring samt till lag
om tillägg till 5 kapitlet av lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad.
Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av revisionssekreteraren Michael Ehrenborg.
I anledning av förslagen avgåvos följande yttranden.
Justitierådet Svedelius:
Den i statsrådsprotokollet åberopade skrivelsen från länsarkitekten Edvin
Stenfors har med däröver avgivna yttranden varit överlämnad till lagrådet för
att tagas i övervägande vid avgivande av utlåtande över det den 21 augusti
1924 till lagrådet remitterade förslaget till lag om delning av jord å landet
m. fl. därmed sammanhängande lagförslag. I sitt utlåtande över dessa förslag,
förordade lagrådet i det syfte, som med den av Stenfors gjorda framställningen
avses, upptagande i förstnämnda förslag av en bestämmelse med i
huvudsak enahanda innehåll, som innefattas i 19 kap. 1 § andra stycket första
punkten i det genom proposition till nu pågående riksdag framlagda förslaget
till ny jorddelningslag. Lagrådet, som därjämte eventuellt hemställde om
upptagande såsom ett tredje stycke i den angivna paragrafen av det stadgande,
som i det till lagrådet remitterade förslaget hade sin plats i 12 § fjärde stycket
— en hemställan som likaledes vunnit beaktande i propositionen •— yttrade i
detta sammanhang slutligen, att lagrådet icke ansåge sig böra förorda, att till
kontroll av begynnande eller fortgående samhällsbildning andra bestämmelser
än de ovan angivna för närvarande intoges i förslaget till ny jorddelningslag.
I det för riksdagen framlagda förslaget har genom en tillagd andra punkt i
19 kap. 1 § andra stycket den där givna regeln utvidgats att gälla icke blott,
såsom lagrådet hemställt, vid avstyckning i ett sammanhang av ett flertal
46
Kungl. Maj:is proposition nr 210.
smärre lägenheter för bostadsändamål eller dylikt utan även eljest då avstyckning
ifrågakommer å ort, där större byggnadsverksamhet råder eller är att
förvänta. Detta tillägg har motiverats därmed, att förhållandena å en viss
ort kunna tänkas vara sådana, att ehuru det endast är fråga om en eller annan
avstyckning, sådan förrättning icke bör få ske, med mindre avs t y ckni ngs p lan
som i första punkten avses, föreligger.
De sålunda föreslagna bestämmelserna skola gälla inom jorddelningslagstiftningens
tillämplighetsområde d. v. s. å rikets landsbygd utom såvitt angår
samhälle, för vilket skall föras fastighetsregister enligt de för stad meddelade
bestämmelser. I fråga om avstyckning inom dylikt samhälle liksom i stad har
i det samtidigt med förslaget till ny jorddelningslag för riksdagen framlagda
förslaget till ändring i vissa delar av fastighetsbildningslagen icke upptagits
något stadgande innefattande motsvarighet till ovannämnda bestämmelser i
jorddelningslagen; i sådant samhälle och i stad skulle således enligt berörda förslag
korrektivet mot olämplig fastighetsbildning såsom hittills vara att söka i
de föreskrifter, som meddelas i 5 kap. 8 § fastighetsbildningslagen.
Mot de av de sakkunniga upprättade förslagen till lag om villkor i vissa fall
för ägostyckning och jordavsöndring samt lag om tillägg till 5 kap. fastighetsbildningslagen
har huvudsakligen erinrats, att tillräckliga skäl icke förelåge att
sålunda utbryta frågan om skärpt lagstiftning mot en ur samhällssynpunkt
olämplig fastighetsbildning från de på dagordningen stående frågorna om revision
av jorddelningslagstiftningen samt lagstiftningen om stadsplaneväsendet.
Departementschefen har härtill genmält, att denna anmärkning givetvis hade
sitt berättigande, därest man nu föresloge stadganden, som vore avsedda att
snart ersättas av föreskrifter med annat innehåll, varemot någon anledning
till erinran ej syntes böra föreligga, om man nu endast ur en blivande lagstiftning
utbröte vad som enligt densamma vore avsett att senare träda i kraft
för att därigenom möjliggöra ett av behovet påkallat tidigare ikraftträdande av
den utbrutna bestämmelsen.
Vad av departementschefen sålunda anförts hänför sig tydligen närmast till
förslaget om villkor i vissa fall för ägostyckning och jordavsöndring. Efter
den omarbetning nämnda förslag undergått i justitiedepartementet överensstämmer
1 § däri, vilken innehåller det materiella huvudstadgandet, i sak med 19''
kap. 1 § andra och tredje styckena i den föreslagna nya jorddelningslagen. Avvikelserna
äro huvudsakligen endast sådana som betingas därav, att man i nu
ifrågavarande lagförslag fortfarande måste röra sig med termerna ägostyckning
och jordavsöndring i stället för avstyckning. Ett antagande av detta
förslag skulle således, såvitt angår de sakliga förutsättningarna för tillämpning
av den ifrågasatta kontrollen, endast innebära ett tidigare ikraftträdande av
de regler härutinnan, som innehållas i det åberopade lagrummet i jorddelningslagen,
än eljest skulle bliva fallet.
Beträffande åter förslaget om tillägg till fastighetsbildningslagen är förhållandet
ett annat. Här föreligger icke något därmed överensstämmande ytterligare
förslag, som är avsett att i sinom tid träda i stället för det nu föreliggande.
Detta innefattar således ett utbrytande av en speciell fråga ur det åt de
Kungl. Maj:ts proposition nr 210.
47
sakkunniga anförtrodda arbetet på en ny stadsplanelagstiftning, en åtgärd, som
naturligtvis i och för sig är ägnad att väcka betänkligheter. Med hänsyn
till det nära sambandet mellan denna lagstiftning och jorddelningslagstiftningen
lärer man dock möjligen kunna utgå ifrån, att även en blivande
ny stadsplanelag skulle komma att innehålla ett i likhet med den nu föreslagna
8 a § med ovanberörda lagrum i jorddelningslagen huvudsakligen överensstämmande
stadgande, ehuruväl ett dylikt stadgande i en definitiv lagstiftning
näppeligen torde komma att erhålla den i förhållande till de likartade stadgandena
i 8 § fristående ställning, som för stadgandet i fråga nu föreslås.
Den synpunkt, som vid bedömande av de nu föreliggande förslagen i främsta
rummet påkallar uppmärksamhet, är emellertid frågan om lagstiftningens
behövlighet. Och denna fråga är tydligen med hänsyn till det ovan anförda att
närmare bestämma sålunda: Är det behov av skärpt lagstiftning i omförmälda
syfte, som åtminstone på vissa håll konstaterats, av den styrka och omfattning,
att en provisorisk lagstiftning sådan som nu föreslås bör ofördröjligen genomföras?
De i ärendet avgivna yttrandena synas knappast bekräfta, att ett djdikt
trängande behov föreligger. Flertalet av de myndigheter, som uttalat sig i tillstyrkande
riktning, synes hava gjort detta utan avseende å möjligheten att
det då ännu under lagrådets behandling varande förslaget till jorddelningslag
skulle komma att innehålla bestämmelser i det önskade syftet. Det vill synas,
som om behovet huvudsakligen gör sig gällande beträffande landsbygd i närheten
av vissa städer och stadsliknande samhällen. Här skulle emellertid bestämmelserna
i lagen om delning av jord å landet bliva tillämpliga, och det
uppehåll, som, under förutsättning att förslaget härutinnan av riksdagen antages,
skulle vållas genom avvaktan å denna lagstiftnings trädande i kraft,
torde väl näppeligen komma att överstiga en tid av ungefär ett och ett halvt
år. Med hänsyn härtill synes man därför hava starka skäl att ställa sig synnerligen
tveksam i fråga om lämpligheten att nu genomföra en dylik provisorisk
lagstiftning. Och dessa betänkligheter ökas, såvitt angår förslaget till
lag om villkor i vissa fall för ägostyclming och jordavsöndring, då man beaktar,
att formerna för iakttagande av den föreslagna kontrollen enligt berörda
förslag skulle bliva och, åtminstone i fråga om jordavsöndring. otvivelaktigt
måste bliva delvis andra under den antagligen ganska korta tidsperiod, som
skulle förflyta till dess jorddelningslagen trädde i kraft, än sedermera i fråga
om avstyckning enligt sistnämnda lag. Denna olikhet må särskilt betonas med
hänsyn till de, såvitt det vill synas, häremot i viss mån stridande uttalanden,
som förekomma i departementschefens anförande till statsrådsprotokollet.
På grund härav och då det föreslagna tillägget till fastighetsbildningslagen i
varje fall icke torde böra ensamt för sig genomföras, finner jag mig icke kunna,
tillstyrka de remitterade förslagens upphöjande till lag.
Skulle emellertid trots ovan anförda betänkligheter den föreslagna lagstiftningen
anses böra ofördröjligen genomföras, föranleda förslagen med avseende
å deras utformning följande erinringar.
1 § i lagen om villkor i vissa fall för ägostyckning och jordavsöndring är,
såsom redan i det föregående framhållits, med vissa av omständigheterna be
-
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 210.
tingade avvikelser lika lydande med 19 kap. 1 § andra och tredje styckena i
.jorddelningslagen. Det ligger vid sådant förhållande otvivelaktigt närmast
att antaga, att liksom det enligt jorddelningslagen i första hand ankommer å
förrättningsmännen att avgöra, huruvida i ett visst fall förhallandena äro sådana,
att för tillstånd till sökt avstyckning bör krävas av Konungens befallningshavande
godkänd styckningsplan, det jämväl enligt förevarande förslag,
såvitt ägostyckning angår, skulle vara avsett, att avgöranderätten i omförmälda
hänseende skulle tillkomma skiftesmyndigheterna. Avfattningen av
2 § första stycket synes icke ovillkorligen motsäga en dylik tolkning; berörda
stadgande skulle i så fall innebära allenast, att Konungens befallningshavande
skulle äga befogenhet att genom en generell, för viss ort gällande föreskrift
göra varje undersökning av förrättningsmännen rörande 1 §:s tillämplighet ä
en sedermera inom denna ort sökt styckning obehövlig. Såsom särskilt av
2 § andra stycket torde framgå, lärer emellertid, i motsats mot vad som skulle
gälla enligt jorddelningslagen, meningen vara, att Konungens befallningshavande
skulle icke allenast hava att granska och godkänna upprättad styckningsplan
utan även att pröva, huruvida förhållandena äro sådana, att godkännande
av styckningsplan skall utgöra villkor för bifall till sökt styckning.
För att denna mening skall otvetydigt framstå, synes första stycket av
2 § böra omredigeras i sådan riktning, att avgöranderätten, i fråga om tillämpligheten
av 1 § uttryckligen tillerkännes Konungens befallningshavande. I
sammanhang härmed torde andra stycket i samma paragraf böra fullständigas
med en föreskrift om skyldighet för ägodelningsrätt eller dess ordförande
att, då vid prövning av ägostyckning, som av förrättningsmännen verkställts
utan godkänd plan, det befinnes, att sådan plan bort föreligga, om förhållandet
göra anmälan hos Konungens befallningshavande med påföljd att
målet under tiden vilar.
I övrigt synes i avseende å 1 § vara att anmärka följande. Till åstadkommande
av önskvärd överensstämmelse med 19 kap. 1 § jorddelningslagen torde
orden »inom område, för vilket stadsplan ej finnes fastställd» i första stycket
böra uteslutas. Uteslutandet skulle naturligtvis icke innebära någon saklig
ändring i vad som här åsyftas. Även om samma uttryck får kvarstå i den
föreslagna 8 a § i fastighetsbildningslagen, där uttrycket är mera behövligt,
torde något missförstånd härav icke behöva uppstå. Innehållet i andra punkten
av samma stycke lärer böra förtydligas genom inskjutande efter »ägostyckning
eller jordavsöndring» av »för avskiljande av smärre lägenheter i ovan
angivet syfte» eller något dylikt. Eljest synes det missförstånd kunna uppstå,
att å ort, som i nämnda punkt avses, ägostyckning eller jordavsöndring, som
avser skapande av självständiga mindre jordbruk, även skulle falla under ifrågavarande
bestämmelse. Vidkommande denna punkt må i övrigt framhållas, att,
för att den där givna regeln skulle bliva tillämplig med avseende å en enstaka
ägostyckning eller jordavsöndring, det efter ordalagen synes böra förutsättas,
att det till avskiljande ifrågasatta området är avsett att i sin ordning uppdelas.
Eljest vore ju en styckningsplan för området i fråga meningslös. Skulle,
såsom antagligt synes, avsikten med stadgandet därjämte vara att under här
Kungl. Maj:ts proposition nr 210.
40
angivna förutsättningar förbjuda avskiljande genom ägostyckning eller avsöndring
jämväl av en enstaka mindre lägenhet, såframt ej en för fastighetsbildningen
inom orten godkänd plan föreligger, synes eu omredigering nödvändig.
T samband med den omredigering av 2 § första stycket, som ovan förordats,
torde uttrycket »förhållande, varom i 1 § första stycket sägs» böra förtydligas,
så att någon tvekan icke må kunna råda, att därmed åsyftas första stycket i
dess helhet och ej blott andra punkten däri. Sker ovanberörda uteslutning i
1 § första stycket, synes motsvarande åtgärd böra vidtagas även här. Jämväl
slutbestämmelsen i andra stycket lärer kräva ett förtydligande. Och då den
åt Konungens befallningshavande här inrymda befogenheten att lämna tillstånd
till utförandet av en sökt förrättning synes innebära rätt att meddela
dispens från huvudregeln i 1 §, torde en erinran härom böra göras i nämnda
paragraf.
Förslaget till lag om tillägg till 5 kap. fastighetsbildiiingslagen föranleder
i nu ifrågavarande avseende ej andra erinringar än att dels andra punkten i
första stycket av den föreslagna 8 a § bör på enahanda sätt förtydligas, som
ovan föreslagits i fråga om motsvarande bestämmelse i förslaget till lag om
villkor i vissa fall för ägostyckning och jordavsöndring, dels ock stadgandet
i sista punkten i tredje stycket för att få den innebörd, som därmed tydligen
åsyftats, torde böra i viss mån omredigeras.
Justitierådet Christiansson:
Den föreslagna lagen om villkor i vissa fall för ägostyckning och jordavsöndring
är avsedd att bliva gällande allenast för en viss kortare tid eller intill
dess den nu till riksdagens prövning överlämnade nym lagen om delning av
jord å landet kan komma att träda i kraft, vilket torde beräknats kunna ske
åtminstone år 1928. Nu förevarande lags giltighetstid skulle alltså vara inskränkt
till omkring ett och ett halvt år. Med förslaget åsyftas att utan att
avbida ikraftträdandet av en mera omfattande lag därur utbryta en viss detalj
för att göra denna i förväg omedelbart tillämplig. En sådan säkerligen högst
ovanlig lagstiftningsåtgärd symes böra vidtagas allenast under förutsättning
dels att ett trängande behov föreligger av ett snabbt ingripande genom lagstiftning
å området i fråga, dels oek att det verkligen låter sig göra att utan
större olägenheter ur det system, som är avsett att genom den mera omfattande
lagen regleras, utbryta och för sig tillämpa de särskilda stadgande!!, varom
fråga är.
Vad beträffar den först angivna förutsättningen eller behovet av en omedelbar
lagändring å förevarande område, hava vitt skilda meningar uttalats av de
myndigheter, vilka yttrat sig över de sakkunnigas förslag. För stora trakter
av landet förklaras sålunda något behov av nyTa lagbestämmelser härutinnan
icke hava framträtt utan redan befintliga kunna väntas vara tillfyllest åtminstone
för en tid framåt. I andra orter åter sägas svåra olägenheter vara
för handen, vilka anses påkalla ett ingripande genom lagstiftningen snarast
möjligt. I detta hänseende framhåller departementschefen i remissprotokollet,
Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 179 höft. (Nr 210).
4
50
Kungl. Maj:ts proposition nr 210.
att de sakkunnigas lagförslag icke innebar några för kela landet utan vidare
bindande föreskrifter utan allenast avsåg att bereda möjlighet för ett ingripande,
där sådant funnes vara av behovet påkallat. I det remitterade förslaget är
emellertid denna anordning icke bibehållen, utan de föreslagna inskränkande
bestämmelserna skola enligt sin lydelse komma till omedelbar tillämpning
inom landet i dess helhet.
Vidkommande den andra av de här ovan uppställda förutsättningarna för
godtagande av ett lagförslag som förevarande kan det vid första påseendet
förefalla, som om förslaget skulle fullständigt överensstämma med motsvarande
bestämmelser i förslaget till lag om delning av jord å landet, i det 1 § i remitterade
förslaget till största delen är ordagrant lika med andra och tredje
styckena av 19 kap. 1 § i förslaget till jorddelningslag. De förhållanden, som
skulle utgöra hinder mot jorddelningen, äro sålunda i båda förslagen desamma.
Men då det gäller tillämpningen, har överensstämmelsen icke längre kunnat
vidmakthållas, och det vill synas, som om skiljaktigheterna i själva verket
äro större och mera betydande än vad att döma av uttalanden i remissprotokollet
far anses vara avsett. Redan den omständigheten att den jorddelningsform,
avstyckning, som upptagits i förslaget till jorddelningslag, är en annan än de
som avses i förevarande förslag, eller ägostyckning och jordavsöndring, och
att dessa sinsemellan äro föremål för olika behandling och handläggning av
skilda myndigheter lärer göra det svårt att å alla tre formerna tillämpa enhetliga
regler. Enligt förslaget till jorddelningslag är det sålunda skiftesmyndigheterna,
som hava att utöva kontrollen över avstyckningar och därvid
pröva, bland annat, om förhållande föreligger, som enligt omförmälda bestämmelser
lägger hinder i vägen för förrättningens företagande och fastställande.
Å Konungens befallningshavande ankommer, såvitt i samma lagförslag angives,
endast att granska och godkänna den plan, som under angivna förutsättningar
skall läggas till grund för avstyckningen. Med nuvarande jorddelningsformer
åter ställer sig saken annorlunda. Då fråga är om jordavsöndring, där
Konungens befallningshavande även har att meddela fastställelse!!, torde förhållandet
lättare låta sig ordnas; en föreskrift att avsöndring medgives endast
i enlighet med godkänd plan kan här givas såväl generellt för visst område
som beträffande en särskild avsöndring i fastställelseärendet, och någon konflikt
mellan skilda myndigheters avgörande behöver därvidlag icke befaras.
Är det däremot fråga om ägostyckning, torde svårigheter i sådant hänseende
lätt kunna uppstå, i det prövningsrätten icke uteslutande ligger hos Konungens
befallningshavande, utan i det särskilda fallet då det gäller fastställelse tillhör
ägodelningsrätten eller dess ordförande. Därest Konungens befallningshavande
jämlikt 2 §:s första stycke i förslaget redan meddelat förordnande, att inom
visst område ägostyckning må äga rum endast i enlighet med godkänd plan.
och om detta förordnande underrättat ägodelningsrättens ordförande, beredes
väl härigenom säkerhet mot stridiga avgöranden. Likaså förebygges möjligheten
därav, om lantmätaren enligt 2 §:s andra stycke finner hinder i förevarande
hänseende mot begärd ägostyckningsförrättning kunna möta ochdärom
gör anmälan hos Konungens befallningshavande. Men om så ej sker
Kungl. Mai:ts proposition nr 210.
51
utan ägostyckningen fortgår och för fastställelse överlämnas till ägodelningsrättens
ordförande, blir det otvivelaktigt dennes eller eventuellt rättens sak att
pröva, huruvida förhållande föreligger, som avses i 1 § första stycket av förslaget.
Härmed synes icke stå väl tillsammans vad i remissprotokollet yttras
därom, att prövningen av nu ifrågavarande förhållanden ankommer å Konungens
befallningshavande, som sålunda skulle hava såväl att pröva, huruvida
sådana förhållanden inträtt, att kontroll å jorddelningen inom visst område erfordras,
som att utöva denna kontroll. Att detta, såsom yttrandet tillika angiver,
skulle gälla även enligt skifteslagsförslaget, lärer icke vara förhållandet,
åtminstone innehåller förut åberopade paragraf i nämnda förslag intet
sådant stadgande.
Då jag icke funnit det av den verkställda utredningen otvetydigt framgå,
att ett omedelbart genomförande av de med föreliggande förslag åsyftade inskränkningarna
i rätten till ägostyckning och jordavsöndring är ovillkorligen
påkallat, samt med hänsyn till den bristande överensstämmelsen mellan detta
förslag och skifteslagsförslaget, vilken synes svårligen kunna helt förekommas
genom ändringar i förstnämnda förslag, i allt fall anser detta icke vara av beskaffenhet
att böra upphöjas till lag, finner jag mig hindrad tillstyrka förslaget.
Beträffande förslaget till lag om tillägg till 5 kapitlet av lagen den 12 maj
1917 om fastighetsbildning i stad föreligga visserligen icke i lika mån de betänkligheter
jag ansett förefinnas mot föregående förslags upphöjande till lag,
i det dels något förslag till helt n37 fastighetsbiidningslag ännu icke framlagts
och giltighetstiden för nu föreslagna bestämmelser således ej från början är
avsedd att vara begränsad till blott något år, dels ock skiljaktig prövning av
enahanda förhållanden icke är att befara i stad, där en och samma myndighet
skulle få att avgöra samtliga hithörande frågor. Att detta sistnämnda efter
ett godkännande av de i samband med jorddelningsförslaget ställda ändringarna
i fastighetsbildningslagen icke vidare skulle bliva fallet, må dock framhållas.
Å andra sidan torde för erforderlig kontroll över avstyckningen inom
städernas områden den föreslagna lagstiftningen få anses i ringare grad påkallad
än å landet, i vilket avseende särskilt må erinras om lantmäteristyrelsens
57ttrande över förslaget i denna del. Då väl en dylik lagstiftning ensamt
för stad icke torde böra åvägabringas, föranlåtes jag för det närvarande avstyrka
jämväl förevarande lagförslag.
Regeringsrådet Palmgren och justitierådet Högstedt:
Såsom departementschefen vid remissen av förevarande lagförslag framhållit,
hava i det för innevarande års riksdag framlagda förslaget till lag om
delning av jord å landet intagits bestämmelser med sj7fte att till förekommande
av en olämplig samhällsbildning skapa kontroll å avstyckning, som kan
antagas utgöra inledning till eller ett led i bildningen av ett samhälle. Meningen
med det remitterade förslaget till lag om villkor i vissa fall för ägostyckning
och jordavsöndring synes också huvudsakligen vara att, enär jorddelningslagen,
därest den varder antagen, kan förväntas träda i kraft först någon
52
Kungl. Maj:ts proposition nr 210.
gång under loppet av nästa år eller tilläventyrs något senare, möjliggöra ett tidigare
ikraftträdande av nämnda bestämmelser med tillämpning av dessa å de
nuvarande jorddelningsformer, som motsvara jorddelningslagens avstyckning.
Den ifrågasatta lagen skulle således få allenast en provisorisk karaktär. Huruvida
behovet av lagstiftning i det omförmälda syftet är till den grad trängande,
att eu provisorisk sådan nu bör komma till stånd, är icke lätt att bedöma, men
då det med eftertryck gjorts gällande, att på sina håll ett sådant behov verkligen
förefinnes, synes det nämnda förslaget icke böra helt avstyrkas.
I det skick samma förslag nu föreligger synes det emellertid icke böra godkännas.
Mot dess huvudstadgande eller förbudet att under vissa angivna förutsättningar
verkställa ägostyckning eller avsöndra jord annorledes än i enlighet
med av Konungens befallningshavande godkänd plan torde visserligen
någon saklig erinran icke vara att göra. Bestämmelserna i 2 § synas däremot
varken till form eller till det innehåll, som enligt motiven bestämmelserna få
anses hava, vara sådana, att de kunna godtagas. Då i paragrafens första
stycke föreskrives, att om Konungens befallningshavande finner, att »för
visst område» sådant förhållande, som i 1 § första stycket omförmäles, är för
handen, Konungens befallningshavande äger förordna, att ägostyckning eller
jordavsöndring ej må äga rum eller fastställas, så framt ej plan för fastighetsbildningen
inom det till avskiljande it råga sätta området blivit av Konungens
befallningshavande godkänd och jämväl följes, ligger det närmast till hand?,
att här syftas allenast a sådant förhållande, som omtalas i andra punkten av
nämnda stycke i 1 §, d. v. s. att det är fråga om ort. där större byggnadsverksamhet
råder eller är att förvänta; har förrättning eller åtgärd påkallats för
avskiljande i ett sammanhang av ett flertal smärre lägenheter för bostadsändamål
etc., synes det oegentligt att tala om ett på grund härav för området
iöreliggande förhållande. Meningen lärer emellertid vara, att i både ena och
andra fallet avgörandet tillkommer Konungens befallningshavande. Enligt
bestämmelsen i 2 § :s andra stycke skall lantmätare, soin vid verkställande av
ägostyckning eller vid upprättande av karta över område, vilket skall avsöndras,
finner förhållande, varom i 1 § första stycket sägs, vara för handen utan
att vederbörlig plan blivit av Konungens befallningshavande godkänd, om
förhållandet göra anmälan hos Konungens befallningshavande. I förbigående
må erinras, att då enligt lagen om hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring
ett till avsöndring ifrågasatt områdes avfattande å karta kan
verkställas av annan i ägomätning kunnig person än lantmätare, det förefaller
egendomligt, att endast i det fall att kartans upprättande är anförtrott åt
lantmätare anmälan om förhållandet skall göras hos Konungens befallningshavande.
I slutet av nämnda stycke i 2 § föreskrives, att när omförmälda
anmälan göres, förrättningen skall vila i avvaktan på ärendets avgörande,
därest ej Konungens befallningshavande lämnar tillstånd till förrättningens
utförande. Innebörden av sistnämnda föreskrift är icke tydlig. Med ärendet
maste uppenbarligen förstas den fråga, som genom den gjorda anmälan bragts
under Konungens befallningshavandes prövning, eller således frågan, huruvida
sådant förhållande, som ovan nämnts, skall anses vara för handen. Besvaras
KungI. Maj:ts proposition nr 210.
denna fråga nekande, innebär detta så till vida ett tillstånd till utförande av
den vilande förrättningen, att hinder mot ägostyckningen eller jordavsöndringen
icke möter på grund av stadgandet i 1 § första stycket. Enligt slutorden
1 2 § skulle emellertid förrättningen kunna tillåtas, utan att samtidigt den underställda
frågan avgöres. Antingen är meningen härmed, att Konungens befallningshavan.
de
syftas allenast på det fall, att ett direkt avgörande av frågan icke erfordras,
därest, efter det anmälan inkommit men innan beslut i anledning av densamma
meddelats, ansökan göres om godkännande av plan för den tilltänkta fastighetsbildningen
och sådant godkännande lämnas. Departementschefens anförande
i remissprotokollet lämnar ingen ledning för bedömande, vilken innebörden
av berörda föreskrift skall anses vara. En jämförelse av stadgandet i
2 §:s andra stycke med den av de sakkunniga föreslagna 6 §, vilken enligt
nyssnämnda anförande motsvaras av berörda stadgande i förslaget, synes emellertid
göra det antagligt, att man vid stadgandets avfattning huvudsakligen
tänkt på det fall, att Konungens befallningshavande i anledning av inkommen
anmälan om sådant förhållande, som avses i andra punkten av 1 §:s första
stycke, finner sig böra taga under omprövning, huruvida på grund av rådande
eller förväntad större byggnadsverksamhet inom visst område ägostyckning
och jordavsöndring bör överhuvud taget förbjudas inom området, utan att plan
därtill godkänts av Konungens befallningshavande, men i allt fall med hänsyn
till särskilda omständigheter finner utgången av denna prövning icke utgöra
hinder för vidtagande av den särskilda styckning eller avsöndring, som
föranlett anmälan. Huru härmed än förhåller sig. torde på grund av det anförda
vara uppenbart, att avfattningen av ifrågavarande paragraf är sådan,
att man måste stanna i tvekan, huru densamma rätteligen bör tolkas.
Därest nu, såsom meningen uppgivits vara, 2 § skall tolkas så, att frågan
huruvida sådant förhållande föreligger, som avses i 1 § första stycket — första
eller andra punkten — skall avgöras av Konungens befallningshavande, uppställer
sig till besvarande spörsmålet, om en dylik anordning kan anses tillfredsställande.
Att så kan vara förhållandet, då fråga är om jordavsöndring,
vilken det ju tillkommer Konungens befallningshavande att fastställa, skall
icke bestridas. Men annorlunda ställer sig saken beträffande ägostyckning.
Enligt ägostyckningslagen tillkommer det den lantmätare, som förordnats att
verkställa ägostyckning, att ensam eller, där han vid förrättningen biträdes
Av gode män, tillsammans med dessa avgöra, huruvida hinder mot ägostyckningen
föreligger eller icke. Mot vad förrättningsmännen i sådant avseende
besluta fullföljes talan hos ägodelningsrätten. Hava förrättningsmännen icke
funnit hinder möta mot ägostyckningens verkställande, tillhör det. även om
besvär mot förrättningen icke anföras, ägodelningsrätten eller i första hand
dess ordförande att vid fastställelseprövningen ex officio beakta denna fråga.
Enligt det föreliggande lagförslaget skulle, såvitt angår sådant hinder mot
ägostyckning, som här avses, en annan ordning införas. Förrättningsmännen.
skulle visserligen hava att taga under övervägande, huruvida i 1 §:s första
stycke avsett förhållande vore för handen, ty endast om de funne så vara fallet,
Kung!. Maj:ts proposition nr 210.
«r>4
skulle anmälan därom göras hos Konungens befallningshavande. Ansåge förrättningsmännen
någon av förutsättningarna för fordran på en av Konungens
befallningshavande godkänd plan för ägostyckningen föreligga, tillkomma
dock det definitiva avgörandet av denna fråga icke dem utan Konungens befallningshavande.
Sistnämnda myndighet skulle således i viss mening bliva
att betrakta såsom en överordnad instans i förhållande till förrättningsmännen.
Men även i förhållande till ägodelningsrätten komme Konungens befallningshavande
att intaga denna ställning. Konsekvensen av förslagets ståndpunkt
torde nämligen, även om den ej genom uttryckligt stadgande uttalats,
vara att, för den händelse ägodelningsrätten i avseende å ägostyckning, mot
vilken förrättningsmännen funnit hinder ej möta, ansåge 1 § tillämplig, frågan
icke finge av ägodelningsrätten avgöras utan skulle av densamma överlämnas
till Konungens befallningshavandes prövning. Detta synes icke tillfredsställande.
Anledningen till den i förslaget valda anordningen med prövningsrätten
förlagd hos Konungens befallningshavande torde vara att söka
däri, att nämnda myndighet ansetts bäst kunna bedöma, huruvida sådana förhållanden
föreligga beträffande visst, på ena eller andra sättet begränsat område,
att ur här ifrågavarande synpunkt kontroll å jorddelningen inom detsamma
erfordras. Om ock en dylik åsikt kan anses hava fog för sig, då det gäller
att bedöma, huruvida en större byggnadsverksamhet är att förvänta å en ort,
och detsamma i viss mån även kan sägas beträffande avgörandet, om sådan
verksamhet är rådande, lärer det dock ej kunna antagas, att Konungens befallningshavande
skulle kunna på ett riktigare sätt än förrättningsmännen vid
ägostyckningar och ägodelningsrätterna pröva, huruvida det i visst fall bifråga
om avskiljande i ett sammanhang av ett flertal smärre lägenheter för
bostadsändamål eller för beredande av plats för industriella anläggningar eller
i annat liknande syfte. Härmed må emellertid vara huru som helst. Då enligt
den föreslagna jorddelningslagen tillämpningen av de i 19 kap. 1 § andra
stycket intagna stadgandena angående förbud mot avstyckning i vissa fall,
utan att plan därtill blivit av Konungens befallningshavande godkänd, skulle
tillhöra skiftesmyndigheterna, måste det under alla förhållanden anses olämpligt
att för den jämförelsevis korta tid. som skulle förflyta, intill dess nämnda
lag komme att träda i kraft, införa en annan ordning beträffande prövningen
av förevarande frågor. Det må slutligen framhållas, att därest meningen med
förslaget till lag om villkor i vissa fall för ägostyckning och jordavsöndring
skulle vara, att Konungens befallningshavande skall äga att, oaktat något av
de i 1 § första stycket angivna fallen föreligger, förklara på förhand godkänd
plan icke vara erforderlig, enär någon begynnande samhällsbildning i det förevarande
fallet icke kan misstänkas, det måste betecknas såsom mindre riktigt
att giva stadgandet i 1 § första stycket den kategoriska avfattning, som föreslagits.
Väl synes det icke vara något att erinra mot att åt Konungens befallningshavande
inrymmes befogenhet att lägga visst område, där större byggnadsverksamhet
redan råder eller kan förväntas, under förbud mot ägostyckning
och jordavsöndring annorledes än enligt en av Konungens befallningshavande
Kungl. Maj:ts proposition nr 210.
55
godkänd plan, ett förbud som givetvis skulle bliva bindande för vederbörandeförrättningsmän
och ägodelningsrätt, och att, i syfte att Konungens befallningshavande
må i god tid erhålla kännedom om behovet av ett dylikt generellt
förbud, skyldighet föreskrives för lantmätare att, när anledning därtill förekommer,
göra anmälan om förhållandet hos Konungens befallningshavande.
Men där sådant förbud icke av Konungens befallningshavande meddelats, bör,
såvitt angår ägostyckning, avgörandet i det särskilda fallet, huruvida förutsättning
för tillämpning av 1 § första stycket föreligger, lika väl som prövningen,
om eljest hinder möter mot ägostyckningen, tillkomma förrättningsmännen
och domstolarna. Bibehållandet av den här ovan angivna rätten för
Konungens befallningshavande att i eller utan sammanhag med pågående förrättning
förbjuda ägostyckning och jordavsöndring inom visst område torde
emellertid förutsätta, att genom ändring i den föreslagna jorddelningslagen
sörjes för att samma rätt med avseende å avstyckning tillerkännes Konungens
befallningshavande även efter nämnda lags ikraftträdande.
I fråga om önskvärdheten av viss omredigering av dels 1 § i förslaget till
lag om villkor i vissa fall för ägostyckning och jordavsöndring och dels förslaget
till lag om tillägg till 5 kap. fastighetsbildningslagen biträda vi den av
justitierådet Svedelius uttalade meningen.
Ur protokollet:
A. U. iStenkula.
56
Kungl. Maj:ts proposition nr 210.
Utdrag av protokollet över justitiedepartement särenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet K ronprinsen-Reg enten i statsrådet
å Stockholms slott den 19 mars 1926.
N ärva rande:
Statsministern Sandlek, statsråden Olsson, Nothin, Svensson, Hansson, Linders,
Schlyter, Larsson, Wigforss, Huller, Levinson.
Efter gemensam beredning med cheferna för kommunikations- och jordbruksdepartementen
anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Nothin,
lagrådets den 11 mars 1926 avgivna utlåtande över de den 5 februari
1926 till lagrådet remitterade förslagen till lag om villkor i vissa fall för ägostyckning
och jordavsöndring samt till lag om tillägg till 5 kapitlet av lagen
den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad.
Efter att hava redogjort för innehållet i lagrådets utlåtande anför föredraganden
:
»Såsom jag framhållit vid remissen till lagrådet, måste omedelbara lagstiftningsåtgärder
till förhindrande av olämplig jorddelning vid begynnande samhällsbildning
anses påkallade av ett verkligt behov. Gent emot de starka skäl,
vilka alltså enligt min uppfattning kunna åberopas för utfärdande av särskilda
lagbestämmelser i detta syfte, synas mig de betänkligheter, vilka uttalats inom
lagrådet och föranlett två av dess ledamöter att helt avstyrka de föreliggande
förslagen, icke kunna tillmätas avgörande vikt. Obestridligen kunna vissa
svårigheter vara förbundna med genomförande av en dylik lagstiftning för en
övergångstid, men näppeligen torde dessa vara av beskaffenhet att böra utesluta
ett ingripande mot de erkända missförhållanden, om vilka här är fråga.
Att behovet icke gjort sig likartat gällande över hela landet, kan enligt min mening
icke utgöra tillräcklig anledning att nu intaga en rent avvaktande hållning;
de ifrågasatta bestämmelserna torde icke hava den innebörd, att deras tillämpande
kan antagas medföra olägenheter för de håll, där missförhållanden av
nyss antydd art ännu icke framträtt, medan det däremot synes befogat att av
den föreslagna ordningen förvänta en gynnsam verkan i de fall, där behovet av
denna lagstiftning gjort sig kännbart. Jag har därför funnit mig böra tillstyrka,
att förslagen, med vissa av granskningen i lagrådet föranledda jämkningar,
föreläggas riksdagen.
Med anledning av vad inom lagrådet anförts hava i 1 § i förslaget till lag
om villkor i vissa fall för ägostyckning och jordavsöndring orden ''inom område,
för vilket stadsplan ej finnes fastställd’ uteslutits. Härmed åsyftas dock,
på sätt jämväl inom lagrådet anmärkts, icke någon ändring i sak.
Beträffande 1 § första stycket andra punkten i samma lagförslag hava tre ledamöter
av lagrådet hemställt om viss omredigering i förtydligande syfte. Med
Kungl. Maj:ts proposition nr 210.
57
deri avfattning, detta stadgande erhållit i det remitterade förslaget, synes det
emellertid vara klart, att stadgandet icke äger avseende å ägostyckning eller
jordavsöndring, som sker för att befordra uppkomsten av självständiga mindre
jordbruk. Då härtill kommer, att i praktiken någon tvekan om stadgandets
innebörd sällan torde kunna uppstå redan av den anledning, att stadgandet endast
gäller i fråga om ort, där större byggnadsverksamhet råder eller är att förvänta
och där följaktligen förutsättning saknas för en försäljning för bildande
av nya jordbruk, har jag icke funnit anledning att i denna del frånträda det
remitterade förslaget.
Med nu omförmälda stadgande i 1 § har avsetts att under angivna förutsättningar
förbjuda avskiljande genom ägostyckning eller jordavsöndring jämväl
av en enstaka mindre lägenhet, så framt ej en godkänd plan för fastighetsbildningen
inom orten föreligger. Då detta syfte lärer framgå av punktens lydelse
i det remitterade förslaget och något missförstånd icke synes mig vara
a/tt befara, torde det icke vara behövligt att på sätt inom lagrådet hemställts
företaga en omredigering av punkten för att i detta avseende förtydliga densamma.
Enligt den formulering 2 § erhållit i det remitterade förslaget har Konungens
befallningshavande tillagts befogenhet att med för vederbörande förrättningsmän
och ägodelningsrätt bindande verkan lägga visst område, där större
byggnadsverksamhet råder eller kan förväntas, under förbud mot ägostyckning
och jordavsöndring annorledes än enligt en av Konungens befallningshavande
godkänd plan. För att Konungens befallningshavande må i god tid erhålla
kännedom om behovet av ett dylikt generellt förbud har lantmätare, som
förordnats att verkställa ägostyckning eller skall å karta avfatta område, vilket
skall avsöndras, ålagts att göra anmälan om dylikt förhållande hos Konungens
befallningshavande, i vilket fall förrättningen skall vila i avvaktan
på ärendets avgörande. Då två av lagrådets ledamöter — utan att dock derutinnan
hemställa om ändring i det remitterade förslaget — ansett anmärkningsvärt,
att skyldighet till dylik anmälan icke ansetts böra åligga annan avsöndlingsförrättare
än lantmätare, må framhållas, att lantmätare på grund av sin
ställning som tjänsteman otvivelaktigt kan åläggas dylik anmälningsskyldighet,
under det att det knappast synts lämpligt att utsträcka densamma till de
enskilda personer, som i mer eller mindre enstaka fall eljest syssla med avsöndringsförrättningar.
Med anledning av vad inom lagrådet anmärkts har
stadgande om befogenhet för Konungens befallningshavande att lämna särskilt
tillstånd till förrättningens utförande ej bibehållits. Där sådant förbud, som
nu nämnts, icke av Konungens befallningshavande meddelats, skall, såvitt angår
ägostyckning, avgörandet i det särskilda fallet, huruvida förutsättning för
tillämpning av 1 § första stycket föreligger, lika väl som prövningen, om eljest
hinder möter mot ägostyckningen, tillkomma förrättningsmännen och vederbörande
domstol.
Med anledning av vad inom lagrådet anmärkts mot avfattningen av sista
punkten i tredje stycket av 8 a § i förslaget till lag om tillägg till 5 kap. fa
Bihang
till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 119 käft. (AV 210.) 5
58
Kungl. Maj:ts proposition nr 210.
stighetsbildningslagen har punkten blivit omredigerad. I lagförslaget har därjämte
vidtagits en redaktionell jämkning.»
Föredraganden uppläser härefter förslag till lag om villkor i vissa fall för
ägostyckning och fördavsöndring samt lag om tillägg till 5 kapitlet av lagen
den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad, vilka förslag blivit i enlighet
med vad sålunda anförts omarbetade, och hemställer, att förslagen måtte, jämligt
§ 87 regeringsformen, genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi.
trädda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprin
sen-Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av
den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Arvid Torold.
Stockholm l9Si(). Kung!. Boktryckeriet, K Å. Norstedt k Söaer.
260353