Kungl. Maj:ts proposition Nr 208.

1

Nr 208.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående upplåtelse av
kronan tillhörande jordägarandelar i gruvor; given Stockholms
slott den 12 mars 1926.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över handelsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

C. E. Svensson.

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott
den 12 mars 1926.

Närvarande:

Statsministern Sandler, statsråden Olsson, Nothin, Svensson, Hansson,
Linders, Schlyter, Larsson, Wigforss, Le vinson.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anför
chefen för handelsdepartementet, statsrådet Svensson, följande:

Under en följd av år har riksdagen, i regel för ett år i sänder, medgivit,
att Kungl. Maj:t skulle äga åt svenska medborgare, i den ordning Kungl.
Maj:t bestämde, under en tid för varje gång av högst tjugu år mot årlig
avgift och under villkor i övrigt, som det skulle tillkomma Kungl. Maj:t
att fastställa, upplåta begagnandet av kronan tillhörande jordägarandelar
i gruvor, med rätt därjämte för den, som erhållit upplåtelse, att vid upplåtelsetidens
utgång äga företräde till förnyad upplåtelse, därest sådan
ifrågakomme. Dylikt medgivande har av 1925 års riksdag enligt skrivelse
nr 76 lämnats för tiden intill den 1 januari 1927.

Då jag nu går att för Kungl. Maj:t anmäla frågan om förlängning av
ovannämnda bemyndigande, ber jag att till en början i korthet få erinra
Bihang till riksdagens protokoll 1926. I saml. 177 höft. (Nr 2080 1

2

(jruvlaystiftningssakkunnigas
betänkande
den 31
mara 1922.

Gruvlagstiftningssakkunnigas
skrivelse
den 13 mars
1922.

Yttranden
över gruvlagstiftnings
sakkunnigas
förslag.

Chefens för
handelsdepartementet

anförande till
statsrådsprotokollet

den 21 april
1922.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 208.

om de åtgärder, som under de senaste åren vidtagits eller ifrågasatts för
att — i avbidan på ny gruvlagstiftning och därmed sammanhängande definitiva
anordningar för förvaltningen av kronans gruvegendom — provisoriskt
åvägabringa största möjliga enhetlighet på ifrågavarande förvaltningsområde.
I dylikt hänseende tillåter jag mig anföra följande.

Den 31 mars 1922 inkommo de sakkunniga för utarbetande av förslag till
ny gruvlagstiftning, i anledning av erhållet uppdrag, till handelsdepartementet
med betänkande jämte förslag till förordning om förvaltning av
kronans jordägarandelar i gruvor, vilken förordning var avsedd att utfärdas
i administrativ väg med giltighet endast tills vidare i avbidan på
de förändrade bestämmelser om dispositionen av samma jordägarandelar,
som kunde komma att föranledas av den pågående revisionen av gällande
gruvlagstiftning. I sitt berörda betänkande föreslogo de sakkunniga, bland
annat, att förvaltningen av kronans jordägarandelar tills vidare skulle
uppdragas åt den under år 1917 tillsatta kommissionen för undersökning
och tillgodogörande av vissa mineralfyndigheter å kronojord, varjämte
enligt de sakkunnigas förslag vissa uppgifter med avseende å förvaltningen
skulle tillkomma vederbörande länsstyrelser och kommerskollegium.

I samband med avlämnandet av nyssnämnda betänkande ingåvo de sakkunniga
till dåvarande chefen för justitiedepartementet en den 13 mars 1922
dagtecknad skrivelse, däri de sakkunniga bland annat anförde, att de vid
behandlingen av frågan rörande förvaltningen av kronans jordägarandelar
kommit till det resultat, att lagen den 31 maj 1918 innefattande särskilda
bestämmelser angående rätten till inmutning inom vissa län borde ersättas
med en ny lag, gällande för fyndigheter å odisponerad kronojord inom hela
landet och innehållande ändrade bestämmelser även i flera andra avseenden.
Ett av de sakkunniga uppgjort lagförslag i ämnet fanns fogat vid den till
chefen för justitiedepartementet ingivna skrivelsen.

över förslagen infordrades utlåtanden från åtskilliga myndigheter och
institutioner, däribland kommerskollegium. Kollegium, som i huvudsak
anslöt sig till de sakkunnigas mening, föreslog emellertid beträffande förvaltningen
av kronans jordägarandelar, att densamma — i stället för att
anförtros åt 1917 års mineralfyndighetskommission — skulle uppdragas åt
kollegium, varigenom förenkling i arbetet och besparing i kostnader skulle
vinnas.

För egen del anförde jag — vid anmälan för Kungl. Maj:t den 21 april
1922 av frågan om proposition till riksdagen angående förnyande av det för
tiden intill den 1 juli 1922 Kungl. Maj:t lämnade bemyndigandet att utarrendera
kronans jordägarandelar — att jag funne den av kommerskolle -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 208.

3

gium framförda tanken värd synnerligt beaktande, varför jag ansage densamma
böra, innan slutligt ståndpunktstagande ägde rum till det av de
sakkunniga framlagda förslaget till förordning om förvaltning av kronans
jordägarandel i gruva, tagas under närmare övervägande. Det syntes mig
därför till en början lämpligt, att kommerskollegium erhölle i uppdrag att
utarbeta förslag till de jämkningar i det av gruvlagstiftningssakkunniga
framlagda förslaget, som föranleddes av den ifrågasatta ändringen beträffande
förvaltningsorganet eller som eljest enligt kollega mening borde
genomföras. Vid fullgörandet av detta uppdrag syntes, för vinnande av
enhetlighet i förvaltningen av kronans gruvegendom, jämväl böra tagas
under övervägande, huruvida icke dels den verksamhet, som utövades av
1917 års mineralfyndighetskommission, kunde övertagas av kommerskollegium,
dels ock de förvaltningsuppgifter, som anginge annan kronans gruvegendom
än jordägarandelarna, närmast då de för kronans räkning å såväl
krono- som enskild jord verkställda inmutningarna, kunde sammanföras hos
kollegium.

Sedan Kungl. Maj:t därefter genom beslut den 9 juni 1922 uppdragit åt
kommerskollegium att, med beaktande av vad jag sålunda anfört, verkställa
den av mig ifrågasatta överarbetningen av de sakkunnigas förslag, avgav
kollegium den 14 oktober 1922 utlåtande i ämnet, i sammanhang varmed
kollegium, i enlighet med de kollegium givna direktiven och på grundval
av vissa av kollegium förordade principer, framlade, bland annat, förslag
till förordning om förvaltningen av kronans gruvegendom. Vid utlåtandet
voro fogade till kollegium inkomna yttranden från ett flertal myndigheter
och institutioner.

Vid föredragning inför Kungl. Maj:t den 9 februari 1923 av frågan om
proposition till riksdagen om förnyande av det utav föregående års riksdagar
Kungl. Maj:t lämnade bemyndigandet att utarrendera kronans jordägarandelar
i gruvor erinrade jag, hurusom den av kommerskollegium verkställda
överarbetningen i vissa hänseenden av det utav gruvlagstiftningssakkunniga
på sin tid avgivna förslaget till förordning angående förvaltning
av kronans jordägarandel i gruva bland annat syftade till åstadkommande
av en ur många synpunkter önskvärd centralisering av den för det dåvarande
på ett flertal olika myndigheter uppdelade förvaltningen av kronans
gruvägarintressen. Min avsikt hade varit att, för avhjälpande av den rådande
bristen på enhetlighet i förvaltningssystemet, ingå i prövning av de ingivna författningsförslagen
och de däröver avgivna yttrandena. Då emellertid Kungl.
Maj:t genom beslut den 24 november 1922 föreskrivit, att gruvlagstiftningssakkunnigas
arbete skulle vara slutfört senast den 31 maj 1923, vid vilket
förhållande det icke syntes komma att dröja alltför länge, innan frågan om
ny gruvlagstiftning komme under prövning, ansåg jag olämpligt att vid
nämnda tillfälle taga ställning till berörda förslag till förordning, som ju

Kommertskollegii
utlåtande
den 14
oktober 1922.

Chefens för
handelsdepartementet

anförande till
statsrådsprotokollet

den 9 februari
1923 och riksdagens
beslut
samma år.

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 208.

vore avsedd att gälla allenast för tiden intill dess ny gruvlagstiftning kunde
träda i kraft. Härtill komme, att en nyorganisation av förvaltningen av
kronans jordägarandelar i enlighet med författningsförslaget förutsatte vissa
ändringar i 1918 års lag och följaktligen icke kunde genomföras annorledes
än i samband med att dylika ändringar vidtoges. Chefen för justitiedepartementet
hade emellertid förut samma dag tillkännagivit, att han, med
hänsyn till det läge, vari spörsmålet om revision av gruvlagstiftningen befunne
sig, icke ansett lämpligt att för det dåvarande upptaga frågan om
ändringar i 1918 års lag. I enlighet härmed hade han allenast tillstyrkt
avlåtande av proposition till riksdagen om fortsatt tillämpning till den 1
oktober 1924 av sagda lag, vilken hemställan av Kungl. Maj:t bifallits.

Av ovannämnda skäl ville jag inskränka mig till att tillstyrka, att
äskande gjordes hos riksdagen om ytterligare ett års förlängning av bemyndigandet
för Kungl. Maj:t att utarrendera kronans jordägarandelar i
gruvor. Enligt min mening hindrade detta emellertid icke, att man, i avbidan
på den nya gruvlagstiftningen och därmed sammanhängande definitiva
anordningar för förvaltningen av kronans gruvegendom, borde kunna
vidtaga vissa — låt vara mera begränsade — åtgärder för avhjälpande av
den rådande bristen på enhetlighet i förvaltningssystemet.

Efter att hava erinrat om de dåvarande anordningarna på ifrågavarande
område anförde jag vidare följande:

»Vad som i centraliseringshänseende närmast synes mig nu kunna åtgöras
är, att, i anslutning till vad jag under fjolåret ifrågasatt och kominerskollegium
härutinnan föreslagit, en generell föreskrift meddelas om,
att förvaltningen av kronans gruvegendom skall för den tid, varom nu
är fråga, ankomma på kommerskollegium, dock att av praktiska skäl från
kollega förvaltning alltjämt torde böra undantagas dels den gruvegendom,
som för närvarande förvaltas av Mertainens gruvaktiebolag och domänstyrelsen,
dels intill utmålsläggningen de inmutningar, som av Sveriges
geologiska undersökning för kronans räkning verkställts eller komma att
verkställas, dels ock slutligen jordägarandelarna i nyinmutade fyndigheter
å kronojord inom de sydligare länen, beträffande vilka jordägarandelar 1899
års kungörelse fortfarande torde böra gälla.

Åt kommerskollegii förvaltning skulle sålunda i första hand anförtros
dels de jordägarandelar, som utarrenderats enligt 1899 års kungörelse, men
för vilka arrendetiden utgått eller utgår, dels de nu under 1917 års mineralfyndighetskommissions
förvaltning stående jordägarandelarna i de enligt
1918 års lag nyinmutade fyndigheterna, till följd varav nyssberörda kommission
skulle upphöra, dels ock efter vederbörlig utmålsläggning de inmutningar,
som av Sveriges geologiska undersökning verkställts eller verkställas
för kronans räkning. I övrigt skulle under kommerskollegii inseende
falla all kronans gruvegendom, som icke enligt vad ovan sagts särskilt
undantagits.

Några allmänna regler — utöver dem, som innehållas i 1899 års kungörelse
— rörande dispositionen av jordägarandelarna och övriga förvaltningsobjekt
torde icke under provisorietiden kunna meddelas, utan lära
erforderliga beslut få fattas från fall till fall. Härvid bör givetvis gälla,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 208. 5

att, där fråga är, huruvida under kommerskollegii förvaltning stående gruvegendom
skall nyttiggöras genom utarrendering eller på annat sätt, kollegium
skall hava att med eget förslag underställa ärendet Kungl. Maj:ts
prövning.»

I anslutning till ovan återgivna anförande och sedan jag tillkännagivit
min avsikt att vid ett senare tillfälle, i överensstämmelse med de av mig
angivna riktlinjer, påkalla Kungl. Maj:ts beslut i förvaltningsfrågan, äskades
hos riksdagen allenast förlängning av merberörda bemyndigande. Såsom jag
redan nämnt, blev detta äskande — liksom ock den på föredragning av
chefen för justitiedepartementet beslutade framställningen om förlängning
av 1918 års lag — av riksdagen bifallet.

Sedermera utfärdade Kungl. Maj:t genom beslut den IT maj 1923, i en- Kungl. Maj:u
lighet med de riktlinjer, som äro angivna i ovannämnda statsrådsprotokoll sma- ]933
över handelsärenden för den 9 februari 1923, föreskrifter rörande förvaltningen
av kronans gruvegendom att gälla tillsvidare från och med den 1
juli 1923, i sammanhang varmed Kungl. Maj:t förordnade, att 1917 års
mineralfyndighetskommissions verksamhet skulle upphöra med utgången av
juni månad 1923.

På föredragning den 7 februari 1924 av dåvarande chefen för justitiede- alångt. Maj:u
partementet avlät Kungl. Maj:t till riksdagen proposition (nr 33) avseende
bland annat fortsatt tillämpning för tiden intill den 1 januari 1926 av 1918 riksdag anka
lag. Till statsrådsprotokollet över justitiedepartementsärenden för den
25 januari 1924, därav utdrag fogats vid nyssberörda proposition, hade iois Ars lag.
chefen för justitiedepartementet anmält, att de här förut omförmälda sakkunniga
dåmera avgivit betänkande med förslag till ny gruvlagstiftning,
vilket betänkande jämte därvid fogade reservationer vore under tryckning,
samt vidare, såsom skäl för den ifrågasatta förlängningen, anfört bland annat
följande.

Med hänsyn till det läge, i vilket frågan om ny gruvlagstiftning befunne
sig, syntes honom tvekan icke råda därom, att den provisoriskt gällande
ordningen på det område, som reglerades av 1918 års lag, borde tillsvidare
upprätthållas. Någon anledning att upptaga den vid ärendets behandling
under de båda senaste åren berörda frågan om att — i avbidan ä eu definitiv
lagstiftning — ersätta 1918 års lag med en ny, likaledes provisorisk
lag, gällande för fyndigheter å kronojord inom hela landet och innehållande
ändrade bestämmelser även i flera andra hänseenden, syntes honom för det
dåvarande icke föreligga. Med dylika mera vittgående förändringar borde
lämpligen anstå, till dess ståndpunkt kunde tagas till det av gruvlagstiftningssakkunniga
avgivna förslaget. Huruvida den slutliga prövningen av
detta förslag kunde ske inom sådan tid, att frågan kunde föreläggas 1925
års riksdag vore med hänsyn till ämnets vikt och omfattning tvivelaktigt.

Då emellertid möjligheten härav icke vore utesluten, syntes en utsträckning
av den provisoriska lagens giltighet böra avse den tid, som under förutsätt -

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 208.

ning av frågans avgörande vid 1925 års riksdag kunde antagas förflyta,
innan en ny lag kunde träda i kraft, d. v. s. tiden intill den 1 januari
1926.

Chefens för Vid föredragning inför Kungl. Maj:t nämnda den 7 februari 1924 av
departementet fra£an om proposition till riksdagen om förnyande av det Kungl. Maj:t
anförande till lämnade bemyndigandet att utarrendera kronans jordägarandelar i grutoUll<''tlen~7
vor åhörde dåvarande chefen för handelsdepartementet bland annat fölfebruari
1924 jande.

beslutSsamma Då’ enligt vad chefeu för justitiedepartementet meddelat, förslag till ny

ar. gruvlagstiftning icke komme att föreläggas 1924 års riksdag och frågan
om 1918 års lags utsträckande till att gälla fyndigheter å kronojord över
hela landet icke ansetts böra till prövning upptagas annorledes än i samband
med nyssberörda spörsmål, syntes icke heller i avseende å förvaltningen
av kronans jordägarandelar definitiva anordningar för det dåvarande
kunna träffas. Genom de under år 1923 i ifrågavarande hänseende vidtagna
åtgärderna, varigenom förvaltningsuppgifterna i huvudsak sammanförts hos
kommerskollegium, hade emellertid, efter vad de dittills vunna erfarenheterna
syntes giva vid handen, åstadkommits en förhållandevis tillfredsställande
provisorisk ordning, vilken — i avbidan på ett slutligt ordnande av ifrågavarande
lagstiftnings- och därmed sammanhängande förvaltningsfrågor —
lämpligen borde allt fortfarande upprätthållas. Framställning borde därför
göras hos riksdagen om förlängning av det Kungl. Maj:t givna bemyndigandet
att utarrendera kronans jordägarandelar i gruvor. Förlängningen
syntes departementschefen böra avse tiden till den 1 januari 1926
eller samma dag, intill vilken åt 1918 års lag skulle givas fortsatt tillämpning.

Av Kungl. Maj:t i enlighet härmed hos riksdagen gjort äskande blev —
liksom även ovannämnda framställning om förlängning av 1918 års lag —
av riksdagen bifallet.

Kungl. Maj:ts Jämte anmälan att övei’ det av omförmälda sakkunniga avgivna betänP™P?sii''TT*
kandet med förslag till ny gruvlagstiftning utlåtanden avgivits av vissa
till 1925 års ambetsmyndigheter men att förslaget då ännu icke kunnat bliva föremål för
riksdag. någon provning från hans sida, tillstyrkte sedermera chefen för justitiedepartementet
den 19 december 1924, att åtgärd vidtoges för att den provisoriska
lagen erhölle fortsatt giltighet under ytterligare ett år eller till den
1 januari 1927.

Med anledning härav förordade den 6 februari 1925 dåvarande chefen för
handelsdepartementet framställning till riksdagen om förlängning under
samma tid av det Kungl. Maj:t meddelade bemyndigandet att utarrendera
kronans jordägarandelar i gruvor.

Kungl. Maj:ts i enlighet härmed avlåtna propositioner nr 6 respektive nr
52 blevo av riksdagen bifallna.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 208.

På föredragning förut i dag av chefen för justitiedepartementet har Kungl. Kungl. iiaj.ts
Maj:t beslutat avlåta proposition till riksdagen med förslag till lag om in- p''°Poq~^‘,
skränkning i rätten till inmutning inom vissa län. Till statsrådsprotokollet innevarande
över justitiedepartementsärenden för den 5 februari 1926, därav utdrag fogats nTS r,ksdaf>-vid nyssberörda proposition, har chefen för justitiedepartementet anfört bland
annat följande.

Sedan yttranden över förenämnda sakkunnigas betänkande med förslag
till ny gruvlagstiftning avgivits av vissa ämbetsmyndigheter och enskilda
sammanslutningar, hade Kungl. Maj:t den 13 mars 1925 bestämt, att betänkandet
och däröver avgivna yttranden skulle överlämnas till socialiseringsnämnden
för avgivande av yttrande. Sådant yttrande hade ännu
icke inkommit. Såväl med hänsyn därtill som på grund av detta lagstiftningsärendes
synnerligen vidlyftiga beskaffenhet vore det uteslutet,
att förslag i ämnet kunde föreläggas nästa års riksdag. I den mån den
särskilda lagstiftningen för de tre nordligaste länen erhållit provisorisk
karaktär i avbidan å en definitiv lösning av gruvlagstiftningsfrågan, kvarstode
följaktligen skälet för en fortsatt prolongation av 1918 års lag. Emellertid
hade departementschefen nu på grund av vissa omständigheter funnit
sig, i avbidan på en dylik lösning av gruvlagstiftningsfrågan, för tillgodoseende
av kronans intresse böra tillstyrka införande för ifrågavarande län
av ett vidsträcktare inmutningsförbud än det, som innefattades i 1918 års
lag. Under det att denna lag endast avsåge förbud för enskilda mot inmutning
av järnmalmsfyndigheter å odisponerad kronojord, finge han nu
föreslå en återgång till den före 1918 års lag gällande ordningen eller sålunda,
att kronan förbehölles rätten till alla mineralfyndigheter å sådan
kronojord.

Med hänsyn till det läge, vari frågan angående ny gruvlagstiftning för Departement»-närvarande befinner sig, lära icke heller i år definitiva anordningar för ''''hrfenförvaltningen
av kronans jordägarandelar i gruvor kunna träffas. Den år
1923 på ifrågavarande förvaltningsområde genomförda provisoriska ordningen
torde vid sådant förhållande böra tillsvidare bibehållas. För dylikt
ändamål torde framställning böra göras hos riksdagen om ytterligare förlängning
under viss tid av det Kungl. Maj:t meddelade bemyndigandet
att utarrendera ifrågavarande jordägarandelar. Förlängningen synes mig
skäligen böra avse tiden till den 1 januari 1928 eller samma dag, intill
vilken, enligt vad Kungl. Maj:t föreslagit, den nya lagen om inskränkning
i inmutningsrätten skulle gälla.

På grund av vad jag sålunda anfört, hemställer jag, att Kungl. Maj:t
måtte i proposition föreslå riksdagen

att för tiden intill den 1 januari 1928 medgiva, att Kungl. Maj:t må äga
åt svenska medborgare, i den ordning Kungl. Maj:t bestämmer, mot årlig
avgift och under de villkor i övrigt, Kungl. Maj:t fastställer, under en

8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 208.

tid för varje gång av högst tjugu år upplåta begagnandet av kronan tillhörande
jordägarandelar i gruvor, med rätt därjämte för den, som erhållit
upplåtelse, att vid upplåtelsetidens utgång äga företräde till förnyad upplåtelse,
därest sådan ifrågakommer.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
lämna bifall och förordnar, att proposition i
ämnet av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar,
skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Olof Edström.

Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1926.