Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

Nr 207.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om inskränkning
i rätten till inmutning inom vissa län; given
Stockholms slott den 12 mars 1926.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag om inskränkning i rätten till inmutning inom
vissa län.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Torsten Nothin.

Bihang till riksdagens protokoll 1926,

1 samt.

176 käft. (Nr 207.)

1

2

Kungl. Maj.is proposition nr 207.

Förslag

till

Lag

om inskränkning i rätten till inmutning inom vissa län.

Härigenom förordnas, att inom Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands
län inmutning för annans än kronans räkning ej utan Konungens för särskilt
fall givna tillstånd må ske å kronojord, som ej innehaves under ständig besittningsrätt
eller är anslagen till boställe.

Denna lag träder i kraft den 1 maj 1926 och skall upphöra att gälla den
1 januari 1928, så framt ej Konungen med riksdagen annorlunda förordnar.

Genom denna lag upphävas lagen den 31 maj 1918 (nr 288) innefattande särskilda
bestämmelser angående rätten till inmutning inom vissa län och lagen
den 13 februari 1925 (nr 26) om fortsatt tillämpning av sistnämnda lag, dock
att i fråga om inmutning, som skett med tillämpning av bestämmelserna i
lagen den 31 maj 1918, samma bestämmelser skola fortfarande gälla.

Kung!. Maj:ts proposition nr 207.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 5 februari 1926.

Närvarande:

Statsministern Sandler, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Nothin, Svensson, Hansson, Linders, Schlyter, Larsson, Wigforss, Möller,
Levinson.

Efter gemensam beredning med chefen för handelsdepartementet anför chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Nothin:

»I slutbestämmelserna till lagen den 31 maj 1918 (nr 288) innefattande särskilda
bestämmelser angående rätten till inmutning inom vissä län är stadgat,
att det i lagens 1 § omförmälda förbud mot inmutning av järnmalmsfyndighet
för annans än kronans räkning skulle upphöra att gälla den 1 oktober
1919 samt att lagens övriga bestämmelser icke skulle tillämpas med avseende
å inmutning, som söktes efter sistnämnda dag, allt så framt ej Kungl. Maj:t
med riksdagen annorlunda förordnade. Genom särskilda lagar, gällande för
ett år i sänder, har därefter 1918 års lag erhållit förlängd giltighetstid, senast
genom lag den 13 februari 1925 (nr 26) till den 1 januari 1927.

I skrivelse den 21 oktober 1925 har jag anmodat kommerskollegium'', länsstyrelserna
i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, chefen för Sveriges
geologiska undersökning samt bergmästaren i norra bergmästaredistriktet
att inkomma med yttrande, huruvida sådant förordnande om fortsatt till1
knipning av berörda lag, vilket omförmäldes i slutbestämmelserna till lagen,
borde meddelas för tiden efter den 31 december 1926, då lagens giltighetstid
utginge, ävensom vilken tid ett dylikt förordnande eventuellt borde avse. Sedan
dessa yttranden numera inkommit, anhåller jag få lämna redogörelse för
deras innehåll.

Bergmästaren i norra bergmästardistriktet C. I. Asplund har anfört följande: »Under

tiden efter denna lags ikraftträdande, den 15 juni 1918, till och med
den 14 december 1925 hava för enskilda utfärdats följande antal mutsedlar dels
å nyupptäckta, dels å sönade fyndigheter å sådan kronojord inom Norrbottens,
Västerbottens och Jämtlands län, som avses i lagen:

Bergmästaren
i norra
bergmästardistriktet.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

.L ä II

Fyndigheter

enligt

uppgift

Antal mutsedlar vart och

ett av

åren

Summa

mut-

sedlar

1918

1919

1920

1921

1922

1923

1924

1925

Norrbottens . .

nyupptäckta

316

153

170

30

3

27

0

2

701

sonade . . .

220

75

73

106

38

35

28

53

628

Summa

536

228

243

136

41

62

28

55

1,329

Västerbottens .

nyupptäckta

51

6

7

233

35

48

59

28

467

sonade. . .

115

0

22

31

6

0

10

3

187

Summa

166

6

29

264

41

48

69

31

654

Jämtlands . . .

nyupptäckta

7

8

0

0

0

0

0

0

15

sönade . . .

33

1

2

0

0

0

0

0

36

Summa

40

9

2

0

0

0

0

0

51

Totalsammor

nyupptäckta

374

167

177

263

38

75

59

30

2,048

sönade . . .

368

76

97

137

44

35

38

56

851

Summa summarum

742

243

274

400

82

no

97

SO

2,899

Av före den 1 januari detta år inmutade fyndigheter, som ännu icke blivit
belagda med utmål, åtnjuta fyra st. tillstånd till förlängd arbetstid, under det
att samtliga övriga icke utmålslagda förfallit. Tillsammans med under 1925
inmutade fyndigbeter, från vilka dock avräknas fyra st. nyupptäckta sådana,
som under året blivit belagda med utmål och därför redovisas bland utmålen,
upptagas dessa fyndigheter i nedanstående sammanställning över samtliga nu
gällande, icke utmålslagda fyndigheter å kronojord inom ifrågavarande län,
fördelade efter län och mineralanledningarnes art sålunda:

Mineralanledningarnes art

Norrbottens

län

Västerbottens

län

S u m

m a

nya

sönade

nya

sönade

nya

sönade

summarum

Bly- och silvermalm........

_

6

6

G

Bly-, zink- och silvermalm.....

—

12

—

—

—

12

12

Bly-, zink- och silvermalm samt svavel-och magnetkis........• .

_

7

_

_

_

7

7

Svavelkis.............

—

—

22

3

22

3

25

Svavel-, magnet- och kopparkis . . .

—

1

—

—

—

1

1

Kopparkis.............

—

3

2

—

2

3

5

Koppar- och molybdenmalm.....

—

1

—

—

1

1

Arsenikmalm ...........

—

4

—

—

4

4

Apatit..............

2

16

—

—

2

16

18

Magnesit.............

—

7

—

—

—

7

7

Summa

2

57

24

3

20

00

86

Av hittills på fyndigheter, inmutade enligt lagen den 31 maj 1918, lagda utmål,
inalles 69 st., äro följande enligt från innehavarna lämnade uppgifter
ännu gällande:

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

5-

Mineralanledningens art

Utmålen lagda

å r

Summa j

Län

1918

1919

1920

1921

1922

1924

1925

Norrbottens. . .

Grafit.........

15

2

_

_

_

_

_

17 !

Svavelkis med järnmalm .

—

8

1

7

1

—

—

17

Magnesit med järnmalm .

—

—

4

—

—

—

—

4

Silver- och blymalm . .

—

—

4

—

—

—

—

4

Arsenikmalm......

—

—

1

—

—

—

—

1

Molybdenglans.....

—

—

1

—

—

—

—

1

Summa, Norrbottens

15

10

11

7

1

0

0

44

Västerbottens . .

Svavelkis.......

—

1

—

—

—

—

—

1 i

Svavel-, koppar- och zink-malm ........

_

_

_

_

_

6

_

G

Svavel-, koppar- och arse-nikmalm .......

_

_

_

6

2

—

S

Svavel- och kopparkis . .

—

—

—

—

—

—

4

4

Summa, Västerbottens

0

1

0

0

6

8

4

19

Jämtlands . . .

Kromjärn.......

0

1

0

0

0

0

0

1

Summa utmål för hela distriktet

15

12

11

7

7

8

4

64 !

De under 1925 lagda utmålen tillhöra den del av det stora, inom Norsjö socken
av Västerbottens län belägna Mensträskfältet, som sträcker sig in på kronopark.
Under 1925 hava inga utmål, lagda enligt lagen den 31 maj 1918, anmälts
sönade.

Av inom Norrbottens län befintliga 59 gällande inmutningar, som ännu icke
blivit utmålslagda, angivas 18 innehålla apatit, av vilka 16 i år för sjätte gången
sedan 1919 äro föremål för ommutning, synbarligen i egentligt syfte att
gent emot andra eventuella inmutare bevara upptäckarerätten till fyndigheterna,
som huvudsakligen torde innehålla järnmalm, tills sådan malm å kronojord
åter får inmutas av enskilda. Av övriga ånyo inmutade fyndigheter hava 8 st.
förut varit belagda med utmål, som numera uppgivits förverkade, därav eu
molybdenfyndighet i Vähävaara, Gellivare socken, utmålslagd år 1919. och
sju järn- och magnesitfyndigheter i Tarrekaisse inom Kvikkjokks kapellförsamling,
utmålslagda åren 1902 och 1905; 4 st. å arsenikmalm som blivit vid
förrättning i juli innevarande år förvägrade utmål på grund av otillfredsställande!
malmblottning; 2 kopparkisfyndigheter förekomma tillsammans med
kvartsfyndigheter i närheten av Vassijaure järnvägsstation, å vilka koncession
sedermera beviljats; 25 fyndigheter hava slutligen inmutats i fältriktningen
eller i hängandet av Nasafjälls malmfält, vars huvuddel är sedan 1891 belagd
med ännu gällande utmål.

Medan av Norrbottens läns 59 ännu icke utmålslagda inmutningar endast 2
äro nyupptäckta, äro däremot av de 27 västerbottniska icke mindre än 24
nyupptäckta och endast 3 st. i Tjåterfältet, Tärna socken förut inmutade. Av
dessa 24 angivas 2 innehålla kopparmalm (i Granbergslidens malmfält, Norsjö
socken), de övriga svavelkis, varav 10 i Rackejaurfältet, Malå socken, samt
inom Norsjö socken 9 i Mensträskfältet, 2 i Mörttjärnsfältet (nära Granbergsliden)
och 1 i Åsens malmfält nära stambanan och Skellefte älv.

Inom Jämtlands län har inmutareverksamheten å kronojord alltid varit obetydlig
och ända sedan 1920 icke föranlett en enda inmutning.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

Om än för detta sistnämnda län och i viss mån även beträffande Norrbottens
län de senaste årens erfarenheter synas giva vid handen, att lagen om inmutning
å kronojord av den 31 maj 1918 icke längre medfört några upptäckter av
betydelse, så synes densamma dock för de inom Västerbottens län bedrivna intensiva
malmletningarna, som ännu pågå i stor utsträckning såväl på kronojord
som enskild jord, hava varit desto värdefullare och synes detta innebära
fullgiltig anledning till ytterligare förlängning av lagen, till dess densamma
kan avlösas av en ny definitiv gruvlag. Då det icke är uteslutet, att malmletning
i större skala vid förbättrade konjunkturer åter kan komma att med
framgång bedrivas även inom Norrbottens och Jämtlands län, synes lagen
böra få i fortsättningen gälla även för dessa län.

Då det icke torde kunna antagas att ny gruvlag kan komma att föreligga
före 1927 års utgång, får jag vördsamligen föreslå, att ifrågavarande lag av
den 31 maj 1918 förlänges till utgången av år 1927.»

Läns styr el- Länsstyrelsen i Jämtlands län har anfört: Sedan ingången av år 1920 hade

^lands Fäs- någon mutsedel å fyndighet å kronojord icke blivit till länsstyrelsen ingiven.
terbottens För länets vidkommande syntes därför grundad anledning icke föreligga att
bottenslän ytterligare utsträcka tiden för lagens giltighet. Skulle emellertid förhållandena
i de båda övriga län, som berördes av lagen, anses tala för en fortsatt
tillämpning av densamma, hade länsstyrelsen för sin del intet att erinra mot
att tiden för lagens giltighet utsträcktes under ytterligare ett år.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har uttalat, att förordnandet om lagens
giltighet syntes böra utsträckas under ytterligare ett år i avbidan på ny
gruvlagstiftning.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har, under åberopande av vad bergmästaren
Asplund i sitt yttrande anfört, instämt i dennes hemställen om lagens förlängning
under ytterliga,re ett år eller till den 1 januari 1928.

Kommerskollegium

och Sveriges
qiska

under sökning.

Med hänsyn till vissa i ärendet föreliggande omständigheter hava kommerskollegium
och Sveriges geologiska undersökning ansett sig böra gemensamt avgiva
yttrande i anledning av remissen. Ämbetsverken hava anfört:

»Sveriges geologiska undersöknings sedan år 1918 bedrivna praktiskt geologiska
utredning rörande Västerbottens län, vilken till väsentlig grad inriktats
på uppdragandet av sådana mineralråämnen, varpå brist råder inom landet,
medförde först upptäckten av de sedermera vid 1921 års riksdag såsom statsgruvefält
avsatta Stekenjokks och Remdalens svavelkis- och kopparmalmfyndigheter
inom västra delarna av Vilhelmina socken. Liksom den av enskilda
inmutade förekomsten Tjåter samt ett antal smärre fyndigheter inom Tärna
socken, vilka samtliga under dessa utredningar blivit undersökta, äro dessa
malmförekomster, redan på grund av sin belägenhet, att betrakta endast såsom
reserver för framtiden.

Då detaljerade undersökningar år 1920 upptogos inom det s. k. Skelleftefältet
i nedre delen av Västerbottens län, upptäcktes ett flertal koppar- och svavelkisfyndigheter
av aktuell betydelse, vilka blivit för kronans räkning inmutade.

För ytterligare undersökningar samt försvarsarbeten anslog 1921 års riksdag
på tilläggsstat för sistnämnda år ett belopp av 40,000 kronor.

1922 års riksdag anslog för samma ändamål 75,000 kronor å detta års tillläggsstat.

För budgetåret 1923—24 anslogs ett belopp av 140,000 kronor för ändamålen
i fråga, och för budgetåret 1924-—25 anvisades dels för verkställande

Kungl. Maj:ts proposition nr ''207.

av undersöknings- och försvarsarbeten å områden, som genom Sveriges geologiska
undersöknings försorg voro eller kunde varda för kronans räkning inmutade,
ett anslag av 55,000 kronor dels ock för tillvaratagande i övrigt av kronans
gruvegendom ett anslag av 15,000 kronor.

För innevarande budgetår har för förstnämnda ändamål anvisats ett anslag
av 50,000 kronor.

Utom staten har särskilt Centralgruppens emissionsaktiebolag bekostat dyrbara
arbeten för att inom länet eftersöka malmfyndigheter.

De stora kostnader, som sålunda nedlagts, hava betingats av härvarande
malmers belägenhet under ett mäktigt jordtäcke, i en del fall även under sjö
eller myr. För uppsökande av dessa malmer voro de äldre metoderna för malmletning
icke användbara, utan det var först i och med utvecklingen av de
elektriska malmletningsmetodema som uppsökandet av inom Skelleftefältet förmodade
malmförekomster kunde upptagas med utsikt till framgång. Malmletningen
omfattar såväl noggranna geologiska detaljundersökningar som med ledning
därav utförda omfattande elektriska mätfiingar. Sedan resultaten härav
bearbetats, måste antingen diamantborrning eller omfattande jordschaktningsoch
sprängningsarbeten tillgripas för att undersöka, huruvida de elektriska
indikationerna representera malm ävensom huru eventuellt förekommande malm
är beskaffad. Anlitande av väl utbildade arbetskrafter är en nödvändig förutsättning
för denna vetenskapligt bedrivna malmletning.

De betydande tillgångar av i vårt land förut endast sparsamt företrädda
eller t. o. m. okända malmer, som genom de ifrågavarande undersökningarna
blivit upptäcka och vilka säkerligen komma att föranleda både gruvdrift och
förädlingsindustri, måste emellertid utan tvekan sägas fullt rättfärdiga de nedlagda
kostnaderna.

Den situation, som inträtt med de vunna resultaten, synes vara ägnad att
bringa under övervägande frågan, huruvida den under krigsåren tillkomna och
hittills årligen förlängda lagen av den 31 maj 1918 innefattande särskilda
bestämmelser angående rätten till inmutning inom vissa län, bör oförändrad vidmakthållas,
eller om en modifikation av densamma, eventuellt återgång till före
denna lag rådande förhållanden, bör ske.

Det är mycket troligt, att den numera allmänt spridda kännedomen om den
framgång, varmed nyssnämnda mahnletningar bedrivits, särskilt vid förbättrade
konjunkturer för koppar eller andra här förefintliga metaller, kan föranleda.
att personer, som icke gjort några som helst uppoffringar för dessa
fyndigheters upptäckande, genom att verkställa inmutningar å eller intill undersökta
områden skulle kunna på ett ur allmän synpunkt skadligt sätt störa den
pågående malmletningen. Denna fara ökas givetvis i och med undersökningarnas
utsträckande över flera och större fält. Man torde icke sakna anledning
befara, att sådana missförhållanden i avseende å inmutningsverksamheten, som
på 1890-talet gjorde sig så starkt gällande i Norrbottens län, nu även kunna
komma att uppstå i Västerbottens län. Länsstyrelsen i Norrbottens län anförde
i ett sirande den 27 mars 1902 till kommerskollegium härom bland annat
följande.

''På sätt bergmästaren meddelat, har i Norrbottens län inrotat sig ett stort
oskick vid inmutningarna, vilket står i strid med grunderna för inmutningsrätten
och gruvlagstiftningen i övrigt, nämligen att en och samma person i stället
för att fullgöra föreskriven arbetsskyldighet, år efter år inmutar samma malmfyndighet.
Kostnaderna för en ny mutsedel ställa sig betydligt billigare än
att fullgöra arbetsskyldigheten. Dylika inmutare torde icke^ hava någon avsikt
att bearbeta sina fyndigheter utan endast behålla dem så länge, till dess
det lyckats dem att med vinst överlåta dem till andra. Här synes otvivelaktigt
föreligga en osund spekulation. Något verkligt inmutareintresse, vilket behö -

Kungl. Maj:ts proposition nr £07.

ver skyddas, torde ej kunna sägas här föreligga. Dylika ommutningar, som
förekomma i stort antal, kunna ej anses bidraga till att nya malmfyndiglieter
upptäckas.

En annan stor del av inmutningarna hava sin orsak i ett annat förhållande,
som ock hänvisar på osund spekulation. En mängd personer uttaga nämligen
mutsedlar å förut inmutade fyndigheter, dels i tanke att den verkliga inmutaren
icke skulle hava uppfyllt alla de skyldigheter, som ålegat honom för att icke
hans rätt skall kunna klandras i något avseende, dels ock för att genom hot
om process, vilken alltid verkar störande på ett nytt företag, kunna tilltvinga
sig penningersättning, vilken ock ofta betalas.

Den osunda spekulationen har också av en annan anledning med förkärlek
omfattat inmutningsrätten. Mutsedlar hava kommit att betraktas såsom verkliga
värdehandlingar, med vilka handel med fördel kan drivas. De stora rikedomar,
som antagits skola vinnas ur de mera kända norrbottniska malmfälten,
samt de höga pris, vilka betalas för en del mutsedlar, hava bibringat en stor
del av allmänheten den tro, att nästan varje malmfyndighet utan hänsyn till
dess belägenhet och kostnaden för dess tillgodogörande äger ett mycket högt
värde. Till följd härav hava inmutningarna ock omfattat fyndigheter, som under
en lång framtid hava ringa eller intet värde.

Det anförda visar, att en osund spekulation rått vid en stor del måhända
den största delen av de inmutningar, som under senaste åren företagits i Norrbotten.
’

Av de olägenheter, som beröras i nyss citerade uttalande, torde särskilt en
förtjäna att ytterligare understrykas, alldenstund den är ägnad att göra sig
gällande med särskild styrka under de förhållanden, varunder efterforskandet
av sådana malmfyndigheter som de västerbottniska måste bedrivas, därest de
skola hava utsikt att krönas med framgång.

De viktigaste ledspår eller primära indikationer till dylika fyndigheter äro
lösa block av malm eller malmhaltig bergart, som av inlandsis, rinnande vatten
och andra krafter förts, ofta långa vägar, från de ställen, där de lösbrutits
ur fasta berget I regeln måste sökandet efter den fyndighet, som man hoppas
finna med ledning av en sådan indikation, bedrivas över ett så stort område,
att det ej är praktiskt möjligt att vid undersökningsarbetets början belägga
detsamma i sin helhet med inmutningar, vilka hållas försvarade så lång tid,
som malmletningen behöver pågå.. Underlätelse att inmuta och försvara tillräckligt
stort område kan emellertid å andra sidan hava till följd, att en konkurrent
genom att taga inmutningar omkring dem, som i första hand äro föremål
för upptäckarens arbete, hindrar denne från att utsträcka sina forskningar
in på områden, vilka på ett senare stadium framstå såsom undersökningsvärda.
_ Då två eller flera konkurrenter sålunda kunna hindra varandra
från att rationellt arbeta på en fyndighets upptäckande, är det tydligt, att
inmutningsförfarandet enligt nuvarande bestämmelser i vissa fall kan komma
att lägga^ hinder i vägen för uppdagandet av nya malmtillgångar, i stället
för att, såsom avsett varit, gynna detta mål. Att angivna olägenhet hos nu
gällande lagbestämmelser icke framträtt skarpare än som skett under de senare
årens undersökningar i Västerbottens län, är att tillskriva några omständigheter
av tillfällig natur, som icke kunna förväntas bliva gällande framdeles.

Då med hänsyn till förevarande fyndigheters förekomstsätt föga utsikt finnes
för att ett med tekniskt mindre fulländade metoder bedrivet malmletningsarbete
skulle kunna leda till avsevärda upptäckter, synes intresset av att förhindra
omförmälda olägenheter i det nu pågående effektiva malmletningsarbetet
böra väga tyngre än de däri icke deltagandes intresse av att få verkställa
inmutningar, till och med om detta senare grundar sig på ett i och för
sig fullt självständigt malmletningsarbete efter gammaldags metoder.

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

9

Flera omständigheter torde för övrigt tala för att staten inom de nordligaste
länen bör följa en något annan politik beträffande inventeringen av malmtillgångarna
och därmed samhörande frågor än i sydligare trakter av vårt
land.

Inom de mellan- och sydsvenska bergslagerna finnes av ålder en betydande
enskild gruvhantering på basis av dåvarande, merendels sedan gammalt kända
malmförekomster. De nya fyndigheter, som där torde återstå att upptäcka
med hjälp av nya vetenskapliga malmletningsmetoder, kunna i regeln förväntas
förekomma i mer eller mindre nära anslutning till redan befintliga gruvföretag,
vilka för övrigt oftast torde ligga närmast till att exploatera jämväl de nya
fynden. Kronan är också inom dessa områden endast i relativt liten utsträckning
direkt intresserad såsom jordägare.

Inom de nordligaste länen äges däremot jorden till alldeles övervägande del
av kronan. Något från äldre tider bevarat bergsbruk finnes icke, och i större
delen av de under de senare decennierna upptagna gruvorna är staten direkt
medintressent. På ett väsentligen intimare sätt än inom de mellan- och sydsvenska
bergslagerna bör staten därför vara intresserad av att själv inventera
malmtillgångarna i de nordligaste länen samt reglerande följa utvecklingen av
bergsbruket inom desamma.

Att det av statens organ, här Sveriges geologiska undersökning, utförda arbetet
på malmfältsundersökning varit grundläggande för upptäckterna inom
Skelleftefältet torde vara odisputabelt. Med hänsyn dessutom till de betydande
belopp statsmedel, som kommit till användning för undersökningsarbetets utförande,
torde även statens intressen av att erhålla andel i de malmtillgångar,
vilka av allt att döma ännu stå att upptäcka inom området, böra tillgodoses på
ett effektivare sätt än nu gällande gruvstadga medgiver.

För att Sveriges geologiska undersökning skall kunna, utan störande inverkan
av nytillkommande inmutare, fullborda de geologiska undersökningarna
och fullfölja de uppslag, som därunder framkomma eller som redan föreligga,
torde ett åtminstone provisoriskt förbud för enskilda att verkställa inmutning
inom vissa malmförande områden vara att tillråda.

Det malmförande distrikt, vars undersökande närmast avses att på detta sätt
skydda, ligger till största delen inom Västerbottens län, men sträcker sig även
in i Norrbottens län. .

Man skulle kunna ifrågasätta att låta ett provisoriskt inmutningsförbud
gälla för endast vissa socknar av do båda länen, då det med förbudet avsedda
målet därigenom skulle uppnås. Vid ett sådant förfaringssätt skulle emellertid
helt visst en betydande risk föreligga för att enskilda, mindre lagkunniga
gruvägare icke skulle kunna hålla reda på de provisoriska särbestämmelser,
som kunde komma att gälla för särskilda, inom olika socknar tilläventyrs
belägna gruvutmål. Även för de statsmyndigheter, som hava att laga
befattning med gruvspörsmål, torde en dylik åtgärd förorsaka betydande svårigheter,
isynnerhet sedan några år förflutit fram gruvrättigheternas förvärv.
Det synes därför önskvärt, att ett provisoriskt inmutningsförbud utfärdas att
gälla för ett län i dess helhet.

Ämbetsverken anse sig böra ifrågasätta inmutningsförbud endast i den omfattning,
som måste anses oundgängligen nödvändig för tillvaratagandet av
statens intressen, och föreslå därför, att förbudet nu begränsas till Västerbottens

län.

Det må därvid framhållas, att samtliga kända, större fyndigheter inom det
såsom Skelleftefältet betecknade området falla inom detta län. De utom Skelleftefältet
i grannskapet av kommunikationsleder belägna delarna av länet
förmodas på geologiska grunder sakna malmfyndigheter och för länets fjälltrakter,
varest flera fyndigheter äro kända, kan ett provisoriskt inmutnings -

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.g

förbud icke. heller beräknas vara till skada, då dervarande fyndigheter för
närvarande i alla fall icke kunna exploateras i brist på erforderliga kommunikationer.

Så intimt hopflätade med varandra som kronans och enskildas mark förekomma
inom nu närmast ifrågavarande delar av Västerbottens län, synes det
även nödvändigt att inskränkningen oinfattar såväl krono- som enskild jord.
Det förhåller sig nämligen sä., att en malmindikation i form av malmblock,
som hittas på enskild mark, kan visa sig komma från en fyndighet belägen
pa kronojord, medan omvänt en förekomst, till vilken indikationen funnits på
kronojord och länge där förgäves eftersökts i fast klyft, slutligen kan visa
sig höra efterforskas pa enskild mark. Då det sålunda är en nödvändig förutsättning
för en framgångsrik malmletning, att denna får i lika grad utsträckas
över krono- och enskild mark, och då efterforskande! av eu på kronomark först
påträffad malmindikation kan förhindras genom i instängningssyfte tagna inmutningar
på viss angränsande enskild mark, kan syftet med den föreslagna
inskränkningen i inmutningsrätten nås, endast om inskränkningen får omfatta
såväl statens som enskild mark. På grund av vad som förut anförts, torde för
den systematiskt bedrivna malmletning, som har utsikt att krönas med framgång,
inskränkningens utsträckande till enskild mark i realiteten icke innebära
så mycket större intrång, än vad inmutningsförbud på enbart kronojord, d. v. s.
en återgång till före ikraftträdandet av 1918 års lag rådande förhållanden,
skulle utgöra, att det behöver inge några betänkligheter ur det allmännas synpunkt.
Att nedläggande av arbete och kostnader på ett utsiktslöst letande av
icke sakkunniga i .någon mån hämmas, torde varken från nationalekonomisk
eller privat-ekonomisk synpunkt vara att beklaga.

. Av intresse för föreliggande frågas behandling är även ett uttalande av
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t den 15 maj 1889 i anledning av en vid
1889 års riksdag.i första kammaren väckt motion angående ändrad lydelse av
vissa paragrafer i gruvestadgan. Riksdagen anförde:

''Med avseende å de stora rikedomar, vårt land äger uti malmfyndigheter,
särskilt i de nordligaste delarna av Norrland, synes det, för att dessa rikedomar
skola komma landet och dess inbyggare till gagn, vara av yttersta vikt, att
dessa malmfyndigheters bearbetande och tillgodogörande verkställes med största
omsorg och följdriktighet samt på ett sådant sätt, att kommande generationer
därav utan onödiga uppoffringar få nytta ävensom att statens intressen
i övrigt i vidsträcktaste mån — så vitt möjligt och lämpligt är — tillgodoses.
Staten bör därför ock vara i tillfälle att med uppmärksamhet och framgång
verka i denna riktning.’

Detta uttalande avsåg, närmast järnmalmstillgångarna i Norrbottens län men
är numera fullt tillämpligt även på fyndigheterna inom Skelleftefältet. Jämväl
ur dessa mera allmänna synpunkter synes ett inmutningsförbud vara att tillråda.

Då emellertid fullt vetenskapliga undersökningar bedrivas förutom av staten
även av vissa enskilda, synes det vara obilligt att beröva dessa möjligheten att
åtminstone fullfölja redan påbörjade arbeten. Det torde icke heller vara uteslutet,
att det ur det. allmännas synpunkt, för ernående av vidgad kännedom
om traktens mineraltillgångar, kan vara önskvärt, att enskilda även i vissa
andra.fall och inom vissa begränsade områden verkställa undersökningsarbeten.
Särskilt blir detta fallet, om staten icke! skulle önska att genom sina egna
organ^ i erforderlig utsträckning bedriva sådana undersökningsarbeten. Rätt
för Kungl. Maj :t att medgiva enskilda tillstånd att under viss tid och inom
visst begränsat område verkställa inmutningar av mineralfyndigheter synes
därför vara påkallad i samband med ett inmutningsförbud.

För ernående av största möjliga enkelhet och tydlighet i lagbestämmelserna

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

11

torde det vara lämpligt, att inmutningsförbudet för Västerbottens län samt
den mildring däri, som skulle ligga i Kungl, Maj :ts rätt att medgiva undantag
därifrån, göres till föremål för en särskild provisorisk författning, under det
att 1918 års lag fortfarande synes böra bliva gällande för Jämtlands och Norrbottens
län, åtminstone ännu ett år. „

Kragan om inmutningsrätt till järnmalm bär icke berörts i det föregående, da
de undersökningar, som däri avses, röra andra fyndigheter än järnmalmsfyndigheter.
Anledning torde emellertid icke föreligga att i Västerbottens län
giva järnmalmen en särställning, utan synas samma bestämmelser böra gälla
för samtliga inmutningsbara fyndigheter därstädes. Härvidlag torde^ böra
framhållas, dels att järnmalmer spela en mycket underordnad roll i Västerbotten,
dels att järnmalm stundom i små kvantiteter förekommer tillsammans
med sulfidmalmer, varigenom man i händelse av olika regler för de olika malmsorterna
skulle kunna befara försök till missbruk, vartill ansatser icke saknats i
Norrbottens län med stöd av där å kronojord gällande olika bestämmelser för
järnmalm och annan malm, samt dels fördelarna av enhetliga lagbestämmelser.

På grund av vad sålunda anförts få ämbetsverken hemställa om åtgärders
vidtagande för åvägabringande av ifrågavarande författningsändringar.»

Vid utlåtandet äro fogade förslag dels till lag om fortsatt tillämpning av
1918 års lag med avseende å Norrbottens och Jämtlands län, dels ock till lag
angående inskränkning i rätten till inmutning för annans än kronans räkning
inom Västerbottens län. Det sistnämnda förslaget har följande avfattning:

Härigenom förordnas, att från den 1926 till den 1 januari

1928 inmutning av mineralfyndighet inom Västerbottens län icke må sökas för
annans än kronans räkning, där ej Konungen, på för varje fall stadgade villkor,
upplåter rätt därtill för visst område och under viss tid.

Alltsedan år 1902 hava i fråga om rätten till gruvdrift inom de nordligaste Dcpnrt- ^
delarna av landet provisoriska lagbestämmelser varit gällande. Dessa bestäm-1
meker hava avsett s. k. odisponerad kronojord eller sålunda kronojord, som
ej innehaves under ständig besittningsrätt eller är anslagen till boställe. Den
6 juni 1902 utfärdades lag, gällande för ett år, med föreskrift, att inom Norrbottens
län inmutning å dylik kronojord finge ske endast för kronans räkning.
Lagen förnyades sedermera och utsträcktes år 1907 att avse även
Västerbottens och Jämtlands län. Genom särskilda lagar fastställdes denna
inskränkning i inmutningsrätten att gälla för ett år i sänder, intill dess genom
lagen den 31 maj 1918 (nr 288) innefattande särskilda bestämmelser angående
rätten till inmutning inom vissa län en omläggning i vissa avseenden av den
provisoriska gruvlagstiftningen kom till stånd.

1918 års lag, vilken trädde i kraft den 15 juni samma år och erhöll giltighet
för de tre nordligaste länen, innefattar förbud mot inmutning å odisponerad
kronojord av järnmalmsfyndigheter för annans än kronans räkning. Lagen betecknade
alltså i förhållande till då gällande lagstiftning en eftergift av de
inskränkningar i inmutningsrätten, vilka förut funnits påkallade ej blott för
tillvaratagande av kronans omedelbara ekonomiska intresse utan även för att
över huvud betrygga ett rationellt utnyttjande av mineraltillgångarna i de
nordligaste landsdelarna. Endast i fråga om järnmalmsfyndigheter ansågs behov
fortfarande föreligga av ett inmutningsförbud; i övrigt fanns tiden vara inne

12

Kung!. Maj:ts proposition nr 207.

att genom inmutningsrättens frigivande befordra en verksamhet från enskildas
sida för upptäckande och bearbetande av mineralfyndigheter. Under världskrigets
år hade nämligen genom importens så gott som fullständiga avstannande
stor brist uppstått pa vissa metaller, som för olika ändamål voro oundgängligen
nödvändiga, bland dem särskilt kopparmalm, nickelmalm och svavelkis. Då
de direkta åtgärder, som jämväl vidtagits för att för kronans räkning tillgodogöra
dylika mineralfyndigheter, icke antogos kunna vara tillräckliga för
ifrågavarande syfte, befanns det -—- såsom av vederbörande departementschef
uttalades —- med hänsyn till det dåvarande nödläget vara en bjudande nödvändighet
att genom lagstiftningsåtgärder söka omedelbart åstadkomma bearbetning
av sådana mineralfyndigheter, som vore upptäckta men av upptäckarna
hemlighölles i avvaktan på ny lagstiftning, ävensom såvitt möjligt uppmuntra
till upptäckande av nya fyndigheter. Med hänsyn till förestående allmän revision
av gruvlagstiftningen och svårigheten att utan samband med denna revision
upptaga principfrågor av större räckvidd ansågs den provisoriska lagen
höra i huvudsak anslutas till 1884 års gruvstadga. Lagen har därför bibehållit
inmutningsrätten -—med undantag för järnmalmsfyndigheter — men upptager
i övrigt vissa bestämmelser, vilka innefatta avvikelse från gruvstadgans föreskrifter
med avseende å verkan av inmutning och det inbördes förhållandet mellan
inmutare och jordägare.

Redan vid tillkomsten av 1918 års lag hade förarbeten till ny gruvlagstiftning
tagit sin början. Betänkande och förslag i detta ämne avlämnades den
27 juni 1923 av särskilda sakkunniga inom justitiedepartementet. Sedan yttranden
över förslaget avgivits av vissa ämbetsmyndigheter och enskilda sammanslutningar,
har Kungl. Maj:t den 13 mars 1925 bestämt, att betänkandet
och däröver avgivna yttranden skulle överlämnas till socialiseringsnämnden för
avgivande av yttrande. Sådant yttrande har ännu ej inkommit. Såväl med hänsyn
härtill som på grund av detta lagstiftningsärendes vidlyftiga beskaffenhet
är det uteslutet, att förslag i ämnet kan föreläggas nästa års riksdag. I den
man den särskilda lagstiftningen för de tre nordligaste länen erhållit provisorisk
karaktär i avbidan å en definitiv lösning av gruvlagstiftningsfrågan.
kvarstår följaktligen skälet för en fortsatt prolongation av 1918 års lag.

Såsom framgår av det utlåtande, som gemensamt avgivits av kommerskollegium
och Sveriges geologiska undersökning, föreligger denna gång fråga om
införande för Västerbottens län av ett vidsträcktare inmutningsförbud än det,
som innefattas i 1918 års lag. Under det att denna lag endast avser förbud
för enskilda mot inmutning av järnmalmsfyndigheter å odisponerad kronojord,
hava nämnda ämbetsverk nu föreslagit, att inom Västerbottens län inmutning
utan Kungl. Maj:ts för särskilt fall meddelade tillstånd skall tillsvidare
förbjudas beträffande alla slag av mineralfyndigheter å såväl kronojord som
enskild jord. En lagstiftningsåtgärd i enlighet med ämbetsverkens hemställan
skulle således erhålla större räckvidd än jämväl det inmutningsförbud, som
före tillkomsten av 1918 års lag sedan åtskillig tid varit provisoriskt gällande
i de nordligaste länen, i det att detta förbud endast avsåg mineralfyndigheter å
odisponerad kronojord.

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

13

Ämbetsverkens utlåtande ger vid handen, att inom Västerbottens län under
de senare åren fortgått ett med energi och framgång bedrivet malmletningsarbete,
i främsta rummet för tillgodogörande av där upptäckta koppartillgångar.
Emellertid hava ämbetsverken gjort gällande, att i det skede, vari malmletningsarbetet
numera inträtt, ett gynnsamt resultat av denna verksamhet kan
komma att äventyras. Då ämbetsverken med hänsyn härtill föreslagit införande
av ett provisoriskt inmutningsförbud av generell innebörd i förening med
bemyndigande för Kungl. Maj:t att i särskilda fall meddela dispens, torde väsentligen
hava åsyftats att förebygga dels att inmutningar verkställas i spekulationssyfte
utan sakliga förutsättningar till skada för en fortsatt rationell undersökning
av området efter vetenskapliga metoder, och dels att på grund av konkurrens
inmutningar komma att sökas enbart i ändamål att förhindra tillgodogörandet
av områden, som redan inmutats av annan, eller sålunda, populärt
uttryckt, i instängningssyfte.

Med avseende å befarade olägenheter av inmutningar, som företagas i rent
spekulationssyfte, torde näppeligen föreligga tillräckliga skäl att nu tillita
särskilda lagstiftningsåtgärder. Tendenser till en dylik inmutningsverksamliet,
vilken utan tvekan måste betecknas såsom ur olika synpunkter osund och
skadlig, hava ännu icke framträtt. Ej heller synes det sannolikt, att förhållandena
komma att utveckla sig i sådan riktning, i varje fall icke på det
sätt, som enligt vad i ämbetsverkens utlåtande erinrats på sin tid skedde inom
Norrbottens län. De undersökningar, om vilka här är fråga, kunna nämligen
verkställas, praktiskt taget, endast efter nyare vetenskapliga metoder, vilkas
begagnande förutsätter särskilda tekniska insikter och en dyrbar apparatutrustning,
den sistnämnda för övrigt till betydande del föremål för patentskydd.

Vad åter angår de uttalade farhågorna för inmutningar, som företagas i vad
nyss betecknats såsom instängningssyfte, torde det icke kunna bortses från att
fara för dylika åtgärder tydligen ansetts föreligga. Sålunda har vid ett tillfälle
av det privata företag, som jämte kronan huvudsakligen uppehållit malmletningsverksamheten
inom Västerbottens län, sökts inmutning å ett tämligen
betydande område, varvid — till följd därav, att varje inmutning avser endast
en jämförelsevis obetydlig areal — ansökningen omfattade ej mindre än
omkring 20,000 mutsedlar. Att dylikt kunnat förekomma torde emellertid
vara att tillskriva den omständighet, att ansökningarna om inmutning icke
behövt fullföljas. I annat fall torde den lösen- och stämpelavgift, som skall
erläggas för mutsedlarna — 22 kronor 50 öre för varje mutsedel eller i nämnda
fall sammanlagt omkring 450,000 kronor -— hava verkat återhållande. Närmast
synes vad sålunda förekommit böra leda till ett övervägande, huruvida
ifrågavarande avgifter skola uttagas redan i anledning av ingiven ansökning om
erhållande av mutsedel.

Även om alltså enligt min uppfattning icke för närvarande föreligger mera
bestämd anledning till omedelbara farhågor för missförhållanden av den art.
som framhållits i ämbetsverkens utlåtande, utesluter detta tydligen icke ett
övervägande, huruvida nuvarande bestämmelser kunna anses ägnade att på

14

Kungl. Mai:ts proposition nr S07.

bästa sätt tillgodose kronans intresse, särskilt med hänsyn till de kostnader,
vilka blivit nedlagda för uppdagande av mineraltillgångar i Västerbottens
län. Emot ämbetsverkens förslag att fastställa ett inmutningsförbud beträffande
afl jord, publik såväl som enskild, synes mig emellertid kunna anmärkas,
att en så vittgående förändring i den nuvarande lagstiftningen icke utan tvingande
skäl bör vidtagas i nu förevarande sammanhang. De inskränkningar i
inmutningsrätten beträffande malmer, vilka hittills under olika tidsperioder
varit gällande, hava icke avsett annan jord än den odisponerade kronojorden.
Vid prövning av det föreliggande förslaget till ny gruvlagstiftning kommer
tydligen spörsmålet om inmutningsrättens bibehållande eller om övergång till ett
koncessionssystem att erhålla en avgörande betydelse för hela den blivande utformningen
av denna lagstiftning. Därvid kunna konsekvenserna av den ena
eller andra ståndpunktens godkännande säkrare bedömas och särskilt erbjudes
möjlighet till ett närmare övervägande av vissa grunder för koncessionsrättens
utövande. Då jag, i enlighet med vad nyss anförts, icke kunnat anse nödvändigheten
nu kräva ett dylikt ingripande i form av en provisorisk lagstiftning,
har jag icke kunnat biträda ämbetsverkens hemställan i denna del. Däremot
synes hinder icke böra möta att så till vida säkerställa kronans intresse, att man
återgår till den före 1918 års lag gällande ordningen, eller sålunda att kronan
förbehålles rätten till mineralfyndigheter å odisponerad kronojord. Närmast är,
med hänsyn till vad ämbetsverken anfört, en dylik åtgärd påkallad i fråga om
Västerbottens län. Någon anledning torde emellertid ej föreligga att i detta avseende
fastställa skiljaktiga bestämmelser för de tre nordligaste länen. Såsom
jag förut erinrat, tillkom 1918 års lag för att under då rådande krisförhållanden
befordra upptäckandet av andra mineralier än järnmalm. Förutsättningarna
för eftergivande av det tidigare förbudet äro ej längre för handen;
och på sätt de i bergmästare Asplunds utlåtande meddelade uppgifterna utvisa,
hava icke inom Norrbottens och Jämtlands län upptäckts några mera
betydande fyndigheter av dylikt slag, varför ett inmutningsförbud icke skulle
verka rubbande på någon nu pågående malmletningsverksamhet inom dessa
län.

Jag finner mig alltså böra tillstyrka, att på sätt tidigare varit stadgat, senast
genom lag den 27 mars 1917 (nr 118), inom de tre nordligaste länen inmutning
av mineralfyndighet å odisponerad kronojord icke må ske för annans
än kronans räkning. En lag av detta innehåll torde kunna träda i kraft den
1 maj detta år, från och med vilken dag 1918 års lag snille upphöra att gälla,
tydligen dock med det förbehåll, att rättsförhållanden, vilka uppkommit på
grund av inmutning enligt 1918 års lag, skola bedömas efter samma lag.

Då inmutningsrätten tidigare undergått inskränkningar genom lokala förbud,
har särskild bestämmelse icke meddelats om befogenhet för Kungl. Maj:t
att medgiva undantag från förbudets tillämpning. Med avseende å den nu
ifrågasatta lagen torde en bestämmelse av dylikt innehåll, på sätt ämbetsverken
framhållit, vara erforderlig för att möjliggöra dispens särskilt i sådana fall,
där en eftergift av förbudet utgör en förutsättning för tillgodogörande av en
redan under förut gällande lag förvärvad rätt. Uppenbarligen kunna ock före -

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

15

komma andra fall, i vilka hinder icke bör möta för beviljande av dispens. Då det
nu icke är möjligt att i lagen närmare utforma vissa regler för dispensrättens
handhavande, torde Kungl. Maj:ts befogenhet i detta avseende kunna angivas
på samma sätt som för där avsedda fall skett i 1 § i lagen den 30 maj 1916
om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller
aktier i vissa bolag.

Den nya lagens giltighetstid torde för närvarande böra bestämmas till den 1
januari 1928. I lagen synes lämpligen kunna införas en övergångsbestämmelse,
avfattad i överensstämmelse med slutstadgandet i 1918 års lag, på det
att, därest fråga framdeles uppkommer om prolongation av lagens giltighetstid,
sådan åtgärd må kunna beslutas utan iakttagande av den i § 87 regeringsformen
föreskrivna ordningen.

I enlighet med de av mig nu angivna grunder har jag låtit inom justitiedepartementet
upprätta förslag till lag om inskränkning i rätten till inmutning
inom vissa län.»

Föredraganden uppläser härefter berörda förslag av den lydelse, bilaga till
detta protokoll utvisar, samt hemställer, att lagrådets yttrande över förslaget
måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas genom utdrag
av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:
Arvid Torold

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

Bilaga.

Förslag

till

Lag

om inskränkning i rätten till inmutning inom vissa län.

Härigenom förordnas, att inom Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands
län inmutning för annans än kronans räkning ej utan Konungens för särskilt
fall givna tillstånd må ske å kronojord, som ej innehaves under ständig besittningsrätt
eller är anslagen till boställe.

Denna lag träder i kraft den 1 nja.j 1926 och skall upphöra att gälla den
1 januari 1928, så framt ej Konungen med riksdagen annorlunda förordnar.

Genom denna lag upphäves lagen den 31 maj 1918 (nr 288) innefattande särskilda
bestämmelser angående rätten till inmutning inom vissa län, dock att
i fråga om inmutning, som skett i enlighet med bestämmelserna i sistnämnda
lag, samma bestämmelser skola fortfarande tillämpas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

17

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 9 mars
1926.

N ärvarande:

justitierådet Svedelius,
regeringsrådet Palmgren,
justitierådet Christiansson,
justitierådet Högstedt.

Enligt lagrådet tillliandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 5 februari
1926, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande skulle för det i § 87
regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättat förslag till lag
om inskränkning i rätten till inmutning inom vissa län.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av kommerserådet Karl Johan Ferdinand Sidenvall.

Förslaget föranledde allenast följande yttrande av lagrådet:

Då enligt lagen den 13 februari 1925 om fortsatt tillämpning av lagen den
31 maj 1918 innefattande särskilda bestämmelser angående rätten till inmutning
inom vissa län bestämmelserna i 2 och följande paragrafer i sistnämnda
lag skola äga tillämpning med avseende å inmutning, som sökes före den 1 januari
1927, synes jämväl 1925 års lag böra uttryckligen upphävas. Härav
skulle föranledas viss jämkning i övrigt av ordalagen i den föreslagna övergångsbestämmelsen.

Ur protokollet:

A. V. Stenkula.

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 176 höft. (Nr 207.)

2

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 12 mars 1926.

N ärvarande:

Statsministern Sandler, statsråden Olsson, Nothin, Svensson, Hansson,

Linders, Schlyter, Larsson, Wigforss, Levinson.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Nothin anmäler lagrådets den 9
mars 1926 avgivna utlåtande över det den 5 februari 1926 till lagrådet remitterade
förslag till lag om inskränkning i rätten till inmutning inom vissa län.

Efter att hava redogjort för lagrådets yttrande anför föredraganden:

»Förevarande lagförslag har icke givit lagrådet anledning till annat uttalande
än den erinran med avseende å förslagets formella avfattning, att jämväl
lagen den 13 februari 1925, varigenom lagen den 31 maj 1918 förklarats skola
äga fortsatt tillämpning till den 1 januari 1927, synts böra uttryckligen upphävas.

Med anledning av vad sålunda anmärkts får jag erinra, att 1925 års lag, i
likhet med de föregående alltsedan år 1919 årligen utfärdade lagarna om upprätthållande
av det genom 1918 års lag införda provisoriet, intet annat innehåller
än ett förklarande om fortsatt giltighet under viss tid av 1918 års lag.
Ehuru det vid detta förhållande synts mig klart, att genom upphävande av 1918
års lag jämväl 1925 års lag sättes ur kraft — vilket skulle ytterligare framhävas
genom den i föreliggande lagförslag upptagna särskilda bestämmelsen
om fortsatt giltighet i visst hänseende av 1918 års lag —, har jag, till förebyggande
av den i lagrådets utlåtande tydligen förutsatta missuppfattningen att
sistnämnda lag skulle i annat hänseende än det sålunda angivna kunna äga giltighet
efter den ifrågasatta nya lagens ikraftträdande, låtit vidtaga den jämkning,
varom lagrådet hemställt.»

Föredraganden uppläser härefter det i enlighet med vad nu anförts jämkade
förslaget till lag om inskränkning i rätten till inmutning inom vissa län
samt hemställer, att förslaget måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom proposition
föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse,
bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

II. Stefenson.

Stockholm 1926. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

200452