Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

1

tfr 205.

Kungl. Maj it s proposition till riksdagen angående anslag
för bredande av ökade förmåner åt personal, tjänstgörande
å undervattensbåt; given Stockholms slott
den 25 februari 1926.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

P. Albin Hansson.

Utdrag av protokollet över försvarsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 25 februari 1926.

Närvarande:

Statsministern Sandler, statsråden Olsson, Nothin, Svensson, Hansson,
Linders, Schlyter, Larsson, Wioforss, Möller, Levinson.

Departementschefen, statsrådet Hansson anför:

Jämlikt stadganden i de militära avlöningsreglementena må, bland annat
under sjökommendering, till personalen utgå särskilda förmåner enligt grunder,
som Kungl. Maj:t äger fastställa. I anslutning härtill hava i 15 kap. av kungörelsen
den 31 december 1921 (nr 831) med vissa tilläggsbestämmelser till
nyssnämnda avlöningsreglementen meddelats föreskrifter angående s. k. sjötillägg.

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 sand. 174 höft. (Nr 205.)

476 26

2

Kungl. Maj tis proposition nr 205.

Inspektörens
för undervatten
sbåtvapnet
framställning.

I 1 § av nämnda kap. angivas vissa grundbelopp för dag räknat, med vilka
sjötillägg i regel utgår till personal av olika grader under sjötjänstgöring vid
icke-stationär förläggning. Dessa belopp variera, för officerare i kaptens- och
subalterngraderna mellan 3 kronor och 1 krona 40 öre, för underofficerare av
olika grader mellan 1 krona 80 öre och 1 krona 20 öre samt för manskap av
olika kategorier mellan 80 öre och 20 öre.

För personal, som är inmönstrad å undervattensbåt eller ock, utan att vara
å undervattensbåt inmönstrad, enligt av vederbörande befälhavare utfärdad
order förrättar tjänst av minst tre timmars varaktighet, för dag räknat, å sådan
båt under gång, höjas, jämlikt föreskrift i 2 § av samma kap., förenämnda
grundbelopp:

vid icke-stationär förläggning i allmänhet med 125 %, men under månaderna
december, januari och februari i farvatten norr om 50° nordlig latitud
med 175 %, samt

vid stationär förläggning med 75 %.

Underofficer, maskinist, åtnjuter, oavsett sjötilläggets belopp enligt bestämmelserna
i 1 och 2 §§, dessutom särskilt tillägg, vid stationär förläggning med
50 % och vid icke-stationär förläggning med 100 % av det enligt 1 § utgående
sjötillägget. Till underofficer eller korpral, som under sjötjänstgöring omhänderhar
uppbörd, utgår särskild ersättning med 50 öre för dag.

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 28 januari 1926 har inspektören för undervattensbåtvapnet
anfört följande.

Allt sedan världskrigets slut hade det visat sig svårt att erhålla tillräckligt
antal underofficerare för undervattensbåtarnas bemanning. Vakanser hade
städse förefunnits, och ett flertal åtgärder hade under årens lopp vidtagits för
deras fyllande. Sålunda hade cheferna för underofficers- och sjömanskårerna
under åren 1918—1923, efter upprepade framställningar av inspektören för
undervattensbåtvapnet, berett personal från andra yrkesgrenar tillfälle till
övergång till undervattensbåttjänst. Ansträngningarna att på detta sätt få
vakanserna fyllda hade emellertid endast givit till resultat, att ett fåtal styrmän
eller maskinister anmält sig för övergång, varigenom behovet ej ens tillnärmelsevis
blivit fyllt.

Omkring årsskiftet 1923—1924 hade ett förhållandevis stort antal undervattensbåteldare
befordrats till underofficerare av 3. graden, varjämte 3 styrmän
övergått till undervattensbåttjänst. Vakanserna hade härvid blivit i det
närmaste fyllda. Det därigenom inträffade gynnsamma läget hade emellertid
blivit av kort varaktighet, enär ett flertal underofficerare under åren 1924—
1925 måst skiljas från undervattensbåtvapnet på grund av sjukdom, som de i
de flesta fall ådragit sig under den ansträngande undervattensbåttjänsten, varjämte
två avgått med döden.

Då förnyade försök att på frivillighetens väg erhålla underofficerare för
undervattensbåtvapnet givit negativt resultat, och då det antal undervattensbåtmatroser
och eldare, som under närmaste tid kunde beräknas bliva befordrade,
varit ringa, hade andra utvägar måst sökas för vakansernas fyllande. Härvid
hade det synts möjligt att utnyttja den situation, som skulle inträda i samband
med indragningarna inom underofficerskåren. Det kunde nämligen förmoda^
att det skulle finnas underofficerare av andra yrkesgrenar, som, inför utsikterna
att bliva tvångsvis överförda, hellre skulle vilja övergå till undervattens -

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

3

båttjänst. De hade sålunda beretts tillfälle härtill genom generalorder nr
1022/1925, varvid även kompetenta korpraler ägt möjlighet att övergå till sådan
tjänst. Resultatet härav hade emellertid blivit, att endast 5 kompetenta eldarekorpraler
anmält sig, vilka omedelbart kommenderats att genomgå förberedande
utbildning för undervattensbåttjänst i Karlskrona. Två av dessa hade
icke kunnat uthärda undervattensbåttjänstens ansträngningar, utan blivit kasserade.
Resultatet av sistnämnda försök hade sålunda blivit en ökning av 3 man.
Då undervattensbåtmaterielen jämlikt 1925 års beslut angående försvarsväsendets
ordnande icke skulle minskas utan ersättningsbyggnad omedelbart igångsättas,
varigenom personalbehovet ökades, borde självfallet undervattensbåtstyrmän
och maskinister varken medgivas s. k. frivillig övergång eller bliva
föremål för tvångsvis överflyttning till övergångsstat, såvida icke en sådan åtgärd
kunde anses förenlig med det fulla tillgodoseendet av försvarets intressen.
Under senare delen av år 1925 hade emellertid ett flertal av undervattensbåtvapnets
underofficerare inlämnat ansökan om frivillig överflyttning till övergångsstat
samt, i avvaktan på Kungl. Maj:ts beslut rörande överflyttningen, hemställt
att komma i åtnjutande av tjänstledighet. Ehuru vederbörande stationsmyndigheter
med ett undantag avstyrkt dessa framställningar, hade sådan
tjänstledighet beviljats 7 undervattensbåtmaskinister. Genom dessa åtgärder
hade vakansernas antal ytterligare ökats.

Sedan inspektören för undervattensbåtvapnet i skrivelse till Kungl. Maj:t
den 9 november 1925 gjort förnyad framställning om åtgärders vidtagande för
vakansernas fyllande, hade, genom generalorder nr 1397/1925. tillfälle åter
beretts underofficerare och kompetenta korpraler att övergå till undervattensbåttjänst,
varvid föreskrivits, att vederbörande sökande efter viss tid skulle
kunna få återgå till förut innehavd yrkesgren. Denna utväg hade valts med
hänsyn till att obenägenheten för undervattensbåttjänst efter verkställd undersökning
kunde förmodas vara grundad därpå, att personalen ej ville för längre
tid binda sig vid det ansträngande och riskfyllda arbetet vid undervattensbåtvapnet.
Sedan meddelande nu ingått från vederbörande stationsbefälhavare, att
ingen enda sökande anmält sig för undervattensbåttjänst jämlikt sistnämnda
generalorder, syntes alla för närvarande möjliga utvägar vara prövade för att
på frivillighetens väg erhålla tillräckligt antal underofficerare för undervattensbåtarnas
bemanning under nu rådande förhållanden.

Att tillgripa tvångskommendering till undervattensbåttjänst kunde icke
anses lämpligt ur tjänstesynpunkt, enär självfallet undervattensbåttjänsten då
komme att betraktas som tvångsarbete, till förfång för materielens skötsel och
vård samt övningarnas bedrivande. Att tvångskommendera personal till en så
farofylld tjänst som undervattensbåttjänsten kunde ej heller ur rent mänsklig
synpunkt anses tilltalande, då vederbörande väl torde hava klart för sig
riskerna. Följande siffror kunde i detta sammanhang förtjäna att anföras:

antalet kända förluster av människoliv vid samtliga länders undervattensbåtvapen
hade under tiden före världskrigets utbrott utgjort omkring 200;

antalet sådana förluster under världskriget bland i detsamma deltagande
flottor överstege vida, procentuellt räknat, förlusterna inom andra maritima
vapenslag;

antalet sådana förluster efter världskrigets slut till och med föregående år
uppginge, såvitt nu vore känt, till minst 300;

antalet sådana förluster inom svenska flottan utgjorde 2, oräknat de dödsfall,
som kunde hänföras till sjukdom, ådragen genom undervattensbåttjänst;

antalet olyckstillbud inom svenska flottan av så allvarlig art, att hela besättningens
förolyckande ej varit uteslutet, utgjorde 16, berörande omkring
270 man.

Att vår flotta varit förskonad från undervattensbåtolyckor av större omfatt -

4

Kung!.. Maj:ts proposition nr 205.

ning syntes kunna tillskrivas dels skicklighet och kunnighet hos personalen,
dels god och välkonstruerad materiel, dels i vissa fall god tur. Materielens
goda beskaffenhet hade givetvis sin betydande anpart, men hur stor denna än
kunde vara, så saknade''den varje som helst värde, om undervattensbåtarna
handhades av mindre skicklig personal eller av personal, som till följd av
tvångskommendering saknade intresse för sin tjänst.

På grund av vad sålunda anförts kunde tvångskommendering av personal
till undervattensbåttjänst varken anses rättvis eller bliva vapnet till fromma.

Orsakerna till att så många underofficerare vid undervattensbåtvapnet toge
avsked från flottan vore mångahanda. Nämnda personalgrupp bestode i allmänhet
av synnerligen välutbildat, kunnigt och särskilt utvalt folk, som, bland
annat, hade ingående kunskaper om fartygsmotorer och elektriska anläggningar
och därför lätt kunde erhålla mycket förmånliga anställningar å handelsflottans
motorfartyg, vilkas antal vore i stark ökning, samt å elektricitetsverk.
Det borde därför ej förvåna, att ifrågavarande beställningshavare sökte sig en
bättre utkomst, samtidigt som de därvid finge mindre arbete och större frihet,
utsattes för mindre risker o. s. v.

Anledningarna till svårigheten att rekrytera undervattensbåtvapnets underofficerskår
vore fyrfaldiga. Vid å båda stationerna företagen undersökning
bland representanter för vapnets olika underofficerskategorier hade framkommit
en samstämmig uppfattning beträffande dessa svårigheters ursprung. Man
hade framhållit, att, samtidigt med att undervattensbåtvapnet under de senare
åren såväl i materiellt avseende som beträffande sättet för dess utnyttjande
uudergått en avsevärd utveckling, tjänsten ombord blivit långt mera såväl
psykiskt som fysiskt påfrestande än förr. Därjämte hade de större riskmoment,
som vore förenade med undervattensbåttjänsten, snarare ökats än minskats.
Förr hade orsaken härtill mera legat i materielens ofullkomlighet och personalens
mindre erfarenhet; numera vore det materielens krigsmässiga utnyttjande,
sorn tvingade undervattensbåtchefen att taga betydande risker, för att det med
övningarna avsedda ändamålet skulle vinnas. Man hade också framhållit tjänstens
ganska jäktande och ensartade karaktär. Under helger och uppehåll i
hamnar maste ofta omfattande arbeten pågå, för att materielen skulle kunna
hållas i fullgott och sjövärdigt skick och för att de koncentrerade övningarna
skulle kunna fortgå enligt uppgjorda planer. Äldre och yngre underofficerare
hade härvid ungefär likartad tjänstgöring, under det att inom andra yrkesgrenar
tjänsten för de äldre underofficerarna vore vida mindre fysiskt ansträngande
än för de yngre, om än mera ansvarsfull. Bostadsförhållandena å
undervattensbåtar vore i regel mindre goda och betydligt sämre än å andra
fartyg, och de äldre underofficerarna saknade den bekvämlighet, som med dem
jämförliga kamrater annorstädes åtnjöte. Tillfälle till verklig vila å en under
gång varande undervattensbåt gåves knappast. För de yngre underofficerarna
bleve. slutmålet, befattningen såsom uppbördsman å undervattensbåt, icke tillräckligt
lockande. Skillnaden mellan de äldres och de yngres tjänstgöringsförhållanden
vore obetydlig. Det förhållandet, att överflyttning till annan yrkesgren,
på grund av nu rådande vakanser, förvägrats dem, som så önskat, såvida
icke nödvändigheten härav styrkts med läkarintyg, hade även gjort, att man
tvekade att gå in vid ett vapen, där man för all framtid bundes.

Ovan andragna förhållanden samverkade, och kommendering å undervattensbåt
betraktades numera som så krävande, att sjötillägget under inga förhållanden
ansages såsom tillräcklig kompensation för den såväl psykiskt som fysiskt
synnerligen påfrestande tjänsten.

Personal av manskaps grad, som erhållit utbildning för undervattensbåttjänst,
tilltalades synbarligen icke heller tillräckligt starkt av de förmåner, som
komme att erbjudas dem såsom underofficerare, utan avginge till civil anställ -

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

ning, där bättre avlöningsförhållanden erbjödes. Enbart vid Stockholms station
hade sålunda under hösten 1925 avgått 12 man, därav 9 korpraler, alltså
ett ganska betydande antal jämförelsevis väl kvalificerad personal, som redan
nått viss grad av utbildning.

Yad beträffade officerare, erforderliga för undervattensbåtvapnets bemanning,
hade det, särskilt under åren efter kriget, varit förenat med svårigheter
att få dugliga och för undervattensbåttjänsten lämpliga dylika att frivilligt
ägna sig åt denna tjänst.

I detta sammanhang kunde jämväl framhållas, att det ej vore blott i Sverige,
som svårigheter förelåge för att erhålla god och fulltalig personal för undervattensbåtarnas
bemanning. Som exempel kunde här anföras England. Amiralitetets
ansträngningar att erhålla personal på motsvarande sätt som hos oss
hittills hade ej givit resultat. Man hade blivit tvungen ej blott att höja avlöningen
avsevärt, utan dessutom att tillgripa tvångsrekrytering.

Vakansernas storlek bland undervattensbåtvapnets underofficerare framginge
av en skrivelsen bifogad tablå. Uppgifterna å denna tablå vore beräknade
för olika fall beträffande behov och brist samt såväl med som utan 10 %
ersättningspersonal. Det torde emellertid böra framhållas, att i Kungl. Maj:ts
proposition nr 50/1925 angiven grund för ersättningspersonalens beräknande
måste, vad undervattensbåtvapnet beträffade, anses synnerligen låg, enär dess
personals sjukprocent, särskilt i krigstid, borde räknas avsevärt högre än å
övervattensfartyg. Även i fördelaktigaste fall — d. v. s. därest inga underofficerare
beviljades frivillig övergång till övergångsstat — belöpte sig vakanserna
för närvarande till ej mindre än 35—36 %. Beviljades åter nyssnämnd övergång,
stege siffran till 39 % för undervattensbåtstyrmän och ej mindre än 50
% för undervattensbåtmaskinister.

Dessa vakanser hade sålunda nu bringat det därhän, att det med stora omkostnader
och arbeten anskaffade, i sin helhet första linjen tillhörande undervattensbåtvapnet
ej längre kunde helt utnyttjas till landets försvar. Detta vapen
utgjorde dock otvivelaktigt en högst betydande del av rikets försvarskrafter,
och att icke fullt utnyttja detsamma på grund av vakanser i dess bemanning
vore icke förenligt med sund ekonomi och torde icke heller kunna anses varken
försvarligt eller med rikets säkerhet förenligt.

Under dessa förhållanden syntes det uppenbart, att åtgärder omedelbart
måste vidtagas för vakansernas fyllande snarast möjligt och så snabbt, att ytterligare
avskedstagande förhindrades. Därest tvångskommendering ansåges
utesluten, torde det bliva nödvändigt att säkerställa den frivilliga rekryteringen
genom förbättrade avlöningsförmåner. I betraktande av att den personal,
som erfordrades för undervattensbåtvapnets bemanning, vore relativt fåtalig,
komme en rimlig löneförhöjning icke att uppgå till avsevärt belopp, i
varje fall motsvarades kostnaden väl av den för landet stora fördelen av ett
fullt brukbart undervattensbåtvapen.

Enär den större arbetsbörda, som påvilade undervattensbåtpersonalen, förefunnes
ej blott under sjökommendering utan även å undervattensbåtdepåerna,
dit praktiskt taget all iland varande undervattensbåtpersonal under längre eller
kortare tider vore kommenderad, syntes det lämpligast att införa ett särskilt
yrkestillägg, utgående med viss procent av den fasta lönen, nämligen:

för officerare 10 %;

för underofficerare och flaggkorpraler 25 %; samt

för korpraler 10 %.

Den ökning, som härigenom skulle drabba avlöningsanslaget. torde uppgå
till omkring 90,000 kronor.

Vare sig nu föreslagen eller annan form för tillägg i avlöningen funne Kungl.
Maj:ts gillande, hemställde inspektören, att medel för ändamålet måtte äskas

6

Kurgl. Maj:ts proposition nr 205.

av 1926 års riksdag, samt att medel för den högre avlöningens utbetalande
måtte ställas till förfogande redan under innevarande budgetår och i varje fall
från och med den 1 juli 1926. Tillika hemställde inspektören, att frivillig övergång
till övergångsstat icke måtte beviljas undervattensbåtvapnets underofficerare,
såvida icke det fulla tillgodoseendet av försvarets intressen därmed
kunde anses förenligt.

Yttrande av
marinförvaltningen
och
chefen för
marin stab en.

I ärendet hava marinförvaltningen och chefen för marinstaben den 15 februari
1926 avgivit gemensamt utlåtande och därvid anfört följande.

Den av inspektören för undervattensbåtvapnet framlagda utredningen ställde
det utom allt tvivel, att snara åtgärder vore erforderliga för avhjälpande av
personalbristen vid undervattensbåtvapnet. Inspektören hade jämväl påvisat
åtskilliga vid undervattensbåttjänsten förekommande olägenheter. Om också
vissa av dessa förhållanden, i detta sammanhang av mindre betydelse, kunde
väntas bliva avhjälpta genom ändrade organisatoriska åtgärder eller dylikt,
funnes för fyllande av personalbristen — enär tvångskommendering av personal
till detta vapen endast i nödfall borde tillgripas — helt visst icke någon
annan utväg än den av inspektören ifrågasatta, eller förbättrade avlöningsförmåner
för personalen.

Förslaget att införa ett särskilt yrkestillägg att utgå från avlöningsanslaget
syntes emellertid icke vara den i alla avseenden lämpligaste lösningen av föreliggande
fråga. Det föreslagna lönetillägget torde nämligen böra utgå allenast
under den tid, då tjänstgöring ombord å undervattensbåt i verklig mening fullgjordes.
Enär det till undervattensbåtpersonalen under sjötjänstgöring för närvarande
utgående sjötillägget just vore avsett att utgöra ersättning för den krävande
och ansvarsfulla beskaffenheten av denna tjänstgöring, förefölle det vara
riktigast att vidtaga en höjning av sagda tillägg. Därigenom komme införandet
av ytterligare en avlöningsform att undvikas.

Med utgångspunkt från nu gällande bestämmelser i 15 kap. av tilläggsbestämmelserna
till de militära avlöningsreglementena hade marinförvaltningen
och chefen för marinstaben verkställt en beräkning av den erforderliga kostnadsökningen
under förutsättning, att förhöjningarna i sjötillägget enligt 2 § b)
för personal, som vore inmönstrad å undervattensbåt eller ock, utan att vara å
undervattensbåt inmönstrad, enligt av vederbörande befälhavare utfärdad order
förrättade tjänst av minst tre timmars varaktighet, för dag räknat, å sådan båt
under gång, bestämdes till följande procentsatser:

vid icke-stationär förläggning i allmänhet med, för officerare, korpraler och
l:a klass sjömän 200 procent, för underofficerare och flaggkorpraler 300 procent
och för 2:a och 3:e klass sjömän 125 procent samt under månaderna december,
januari och februari i farvatten norr om 50° nordlig latitud för samtliga
ovan nämnda med ytterligare 50 procent, samt

vid stationär förläggning med, för officerare, korpraler och l:a klass sjömän
125 procent, för underofficerare och flaggkorpraler 200 procent samt för 2:a
och 3:e klass sjömän 75 procent.

Därjämte hade myndigheterna förutsatt, att personal, som tjänstgjorde å
undervattensbåtdepå. komme att. för höjande av effektiviteten i fartygets beredskap
å depåerna, i något större utsträckning än hittills tagas i anspråk för
sjötjänstgöring, däri inbegripet jämväl fartygens rustning för provturer, och
att vid sådan tjänstgöring skulle i enlighet med nu gällande föreskrifter för
provtursdagarna utgå sjötillägg såsom vid icke-stationär förläggning.

Beräkningen slutade å en merkostnad för år räknat av 71,000 kronor. Om
åtgärderna skulle hava den avsedda effekten, torde man knappast kunna räkna
med att kostnaden för beredande av ökade förmåner för undervattensbåtpersonalen
skulle kunna sättas till lägre belopp än det av myndigheterna sålunda
beräknade.

Kungl. Maj:ts proposition nr 205. 7

För åvägabringande av de nyss angivna åtgärderna skulle erfordras vissa
ändringar i nu gällande bestämmelser, meddelade dels i 15 kap. uti tilläggsbestämmelserna
till de militära avlöningsreglementena, dels ock i kungl. brev
den 19 januari 1924, angående kostnaderna för provturer med till flottans varv
förlagda undervattensbåtar. Emellertid ville marinförvaltningen och chefen för
marinstaben i detta sammanhang erinra, att myndigheterna genom ämbetsskrivelse
den 9 oktober 1925 erhållit uppdrag att gemensamt, efter samråd med
högste befälhavaren över kustflottan, avgiva förslag till de ändringar i bestämmelserna
om personalens särskilda förmåner under sjökommendering, som kunde
befinnas erforderliga för att åstadkomma den i propositionen nr 50 till 1925 års
riksdag under anslaget till flottans krigsberedskap och övningar beräknade
minskningen (155,000 kronor) av de av sagda förmåner betingade utgifterna.
Denna fråga vore ännu icke slutbehandlad. Nyssnämnda minskning i utgifterna
borde emellertid givetvis drabba undervattensbåtpersonalen i samma utsträckning
som den övriga personalen. Denna omständighet gjorde det så mycket
angelägnare, att den nu föreslagna utökningen av undervattensbåtpersonalens
avlöning ombord komme till stånd.

Såsom förut nämnts, betingade förslaget en kostnad av 71,000 kronor, vilken
kostnad icke varit förutsedd vid uppgörande av anslagsberäkningarna för nästa
budgetår. De sålunda erforderliga medlen sjmtes böra äskas av riksdagen såsom
ett särskilt extra anslag. Att redan för innevarande budgetår ställa medel till
förfogande för ändamålet torde, ehuru önskvärt, icke vara möjligt att genomföra.

Med stöd av vad sålunda anförts, hemställde marinförvaltningen och chefen
för marinstaben, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att för beredande av
ökade förmåner under sjökommendering åt personal, tjänstgörande å undervattensbåt,
för budgetåret 1926—1927 anvisa ett extra reservationsanslag av
71,000 kronor.

Slutligen finge myndigheterna tillstyrka inspektörens för undervattensbåtvapnet
hemställan, att frivillig övergång till övergångsstat i regel icke måtte
beviljas underofficerare vid undervattensbåtvapnet.

Försvarsväsendets lönenämnd har den 22 februari 1926 avgivit utlåtande i
ärendet och därvid anfört följande.

Därest förslag om förbättrade avlöningsförmåner för undervattensbåtpersonalen
med hänsyn till rekryteringens behöriga upprätthållande ansåges böra
föreläggas 1926 års riksdag, syntes det lönenämnden — som icke varit i tillfälle
att företaga sådan utredning av frågan, som torde böra föregå ett slutligt
reglerande av densamma — att det av marinförvaltningen och chefen för marinstaben
föreslagna systemet, enligt vilket avlöningsförbättringen skulle beredas
genom förhöjning av sjötillägget, vore att föredraga framför den av inspektören
för undervattensbåtvapnet förordade lösningen med ökning av den fasta
lönen. Det av marinförvaltningen och chefen för marinstaben framlagda förslaget
skulle för olika befattningshavare innebära följande förhöjningar för
dag av det nu utgående sjötillägget:

Förhöjning
under stationär

Förhöjning
under rörlig för-

förläggning.

läggning (mars-november män.''.

Kronor.

Kronor.

Kapten................................................

.................... 1:50

2: 25

Löjtnant..............................................

.................... 1: —

1:50

Underofficer av 2. graden .................

1:75

2: 45

Flaggkorpral .....................................

.................... 1:50

2: 10

Korpral (eldare).................................

..................... —: 40

—: 60

» (ej eldare) ............................

................... —: 30

—: 45

Yttrande
ar forsTarsräsendets

lönenämnd.

8

Departements chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

Vid avvägandet av förhöjningarna för de skilda tjänstegraderna hade myndigheterna
tagit hänsyn till den erfarenhet, som vunnits rörande föreliggande
rekryteringssvårigheter. Lönenämnden hade visserligen ej haft möjlighet att
bilda sig en bestämd uppfattning, huruvida beloppen i fråga vore lämpligt
avvägda, men hade lönenämnden likväl icke funnit skäl framställa erinran mot
att desamma försöksvis komme till tillämpning.

Vad inspektören för undervattensbåtvapnet anfört rörande vakanserna inom
nämnda vapens personal synes mig innebära ett så allvarligt förhållande, att
åtgärder i syfte att stimulera rekryteringen av berörda personal ofördröjligen
torde böra vidtagas. Detta så mycket mera som det på grund av särskilda omständigheter
icke kan undvikas att i enstaka fall medgiva även underofficerare
vid undervattensbåtvapnet överföring till övergångsstat. För fyllande av vakanserna
torde tvångskommendering i varje fall icke böra anlitas, förrän andra
åtgärder visat sig icke leda till önskat resultat. Den utväg, som närmast bör
prövas, är den av myndigheterna förordade, nämligen att bereda ifrågavarande
personal en mera gynnad ställning i avlöningshänseende. Den av inspektören
för undervattensbåtvapnet föreslagna höjningen av den fasta lönen representerar
måhända rent psykologiskt det bästa greppet på frågan, men, då även en
ökning av sjötillägget torde kunna leda till avsett resultat, anser jag i likhet
med de i ärendet hörda myndigheterna sistnämnda utväg böra i första hand
försöksvis anlitas. I samband med den utredning angående begränsning av
kostnaderna för sjöavlöningsförmånerna, som för närvarande pågår och vilken
är avsedd att läggas till grund för ändrade bestämmelser i ämnet från och med
ingången av nästa budgetår, torde alltså i ovan angivna syfte en reglering av
undervattensbåtpersonalens sjötillägg böra övervägas. Medel för bestridande
av härav föranledda kostnader, vilka med stöd av marinmyndigheternas beräkningar
torde böra upptagas till 71,000 kronor, hava visserligen icke kunnat
beräknas i årets statsverksproposition, men beloppet i fråga torde likväl kunna
beredas plats å budgeten samt i frågans nuvarande läge lämpligen böra beviljas
i form av särskilt extra anslag.

Under åberopande av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen

att för beredande av ökade förmåner under sjökommendering åt personal,
tjänstgörande å undervattensbåt, för budgetåret 1926—1927 anvisa ett extra
reservationsanslag av 71,000 kronor.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
lämna bifall samt förordnar, att proposition av
den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar, skall avlåtas
till riksdagen.

Stockholm, K. L. ''Beckmans Boktr., 1926.

Ur protokollet:
Fritz Dahlbom.