Kungl. Maj:ts proposition Nr 204.

1

Nr 204.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anordnande av en
statsunderstödd, frivillig försäkring mot smittsamma husdjurssjukdomar
m. m.; given Stockholms slott den 25 februari 1926.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen bifalla
de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Sven Linders.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 25 februari 1926.

Närvarande:

Statsministern Sandlek, statsråden Olsson, Nothin, Svensson, Hansson,
Lindeks, Schlyter, Larsson, Wigforss, Möller, Levinson.

Departementschefen, statsrådet Linders anför:

Den senaste mul- och klövsjukeepizootien i Sverige, vilken utbröt i början
av november månad 1924 och därefter erhöll en synnerligen vidsträckt spridning
framför allt i Malmöhus län och vissa delar av Kristianstads län, har
föranlett att, såsom jag omförmälde under punkt 54 i statsverkspropositionens
till innevarande års riksdag nionde huvudtitel, till undersökning upptagits
dels frågan om de åtgärder, som för vårt lands vidkommande kunna vara de
lämpligaste för bekämpande av mul- och klövsjukan, dels ock frågan i vilken
utsträckning och på vad sätt staten bör ikläda sig av sjukdomen och dess beBihang
till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 173 höft. (Nr 20b.)

Inledning.

1

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 204.

Hittills tilllämpade
regler
rörande
ersättning av
statsmedel.

kämpande förorsakade kostnader. Sålunda hava av mig jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande
tillkallade sakkunniga dels för utredning rörande åtgärder för bekämpande
av mul- och klövsjukeepizootien inom landet (mul- och klövsjukesakkunniga)
och dels för utredning om och på vad sätt statens medverkan må kunna
lämnas för försäkringsverksamliet mot smittsamma husdjursjukdomar (husdjursförsäkringssakkunniga)
slutfört sina uppdrag och respektive den 30 november och
15 december 1925 avlämnat betänkanden i nämnda ämnen. Betänkandena hava
för yttranden varit remitterade till ett flertal myndigheter; och hava
dessa yttranden numera inkommit till Kungl. Maj:t. Beträffande förstnämnda
fråga angående de åtgärder, som för vårt lands vidkommande kunna
vara de lämpligaste för bekämpande av mul- och klövsjukan, har ytterligare
utredning ansetts erforderlig, varför förslag i detta avseende icke torde
kunna föreläggas innevarande års riksdag. Däremot synes mig möjligt att
redan nu taga ståndpunkt till förutnämnda andra spörsmål, nämligen i vilken
utsträckning och på vad sätt staten bör ikläda sig av mul- och klövsjukan
och dess bekämpande förorsakade kostnader. Jag går nu att framlägga
visst förslag i detta hänseende, samtidigt som jag anhåller att på nytt få
anmäla frågan om uppförande å riksstaten för budgetåret 1926—1927 av
anslag till förekommande och hämmande av smittsamma sjukdomar bland
husdjuren.

De grundläggande föreskrifter, som för närvarande gälla i fråga om åtgärder
mot mul- och klövsjukan, återfinnas i förordningen den 9 december 1898 (nr
126) angående vad iakttagas bör till förekommande och hämmande av smittsamma
sjukdomar bland husdjuren. I nämnda förordning föreskrives, att kostnader
för veterinär tjänsteförrättning skola gäldas av allmänna medel samt att
staten skall tillhandahålla för slutdesinfektionen erforderliga desinfektionsmedel
med undantag av kalk. I förordningen förutsättes ej, att mul- och klövsjukan
skall bekämpas genom nedslaktning av djurbesättningar, inom vilka
sjukdomen yppat sig. Nedslaktningsförfarandet, som t. o. m. våren 1924
med framgång tillämpats för sjukdomens bekämpande, grundar sig endast
på ett medicinalstyrelsen genom Kungl. Maj:ts brev den 4 november och 22
december 1892 givet bemyndigande att vidtaga alla de åtgärder, styrelsen
kan finna nödiga för sjukdomens hämmande och förebyggande av dess vidare
utbredning. Enligt Kungl. Maj:ts brev till medicinalstyrelsen den 14 oktober
1911 utgår ersättning av allmänna medel för nedslaktade djur efter föreskriven
värdering. Med stöd av nyssnämnda bemyndigande har medicinalstyrelsen
vidare ansett sig höra vid tillämpning av nedslaktningsmetoden bekosta alla
erforderliga desinfektionsåtgärder.

Även i de fall, då i Malmöhus län och vissa delar av Kristianstads bill
isoleringsmetoden kommit till användning under den senaste epizootien, hava
samtliga desinfektionskostnader jämlikt Kungl. Maj:ts brev den 6 mars 1925
bestritts av allmänna medel.

Här må slutligen erinras om kungörelsen den 6 juni 1925 angående

Kungl. Maj:ts proposition Nr 204.

3

understöd av statsmedel i vissa fall på grund av förluster, förorsakade
av mul- och klövsjukeepizootien inom landet. Enligt denna kungörelse kan
djurägare under vissa förutsättningar och efter i kungörelsen angivna grunder
på därom gjord ansökan komma i åtnjutande av statsunderstöd dels för
av mul- och klövsjuka förorsakad förlust i mjölkavkastning dels ock för nötkreatur,
som dött i mul- och klövsjuka. Dylikt understöd utgår allenast
för förlust, som inträffat efter den 14 januari 1925 och — jämlikt
kungörelse den 16 augusti 1925 — före den 16 september 1925. I vissa
särskilda fall kan dock understöd utgå även för förlust, som inträffat under
tiden 8 november 1924—14 januari 1925. Understöd kan vidare, därest särskilt
ömmande omständigheter äro för handen, utgå till enskild person, som
exempelvis genom cemering eller dylikt utsatts för intrång i näringsutövning
eller förorsakats minskning i arbetsförtjänst. Slutligen kan enligt författningen
statsbidrag utgå till ömsesidig försäkringsanstalt, som meddelat försäkring
för förlust av nötkreatur eller mjölk på grund av mul- och klövsjuka.

Med avseende på nu förevarande spörsmål eller frågan om ersättning av
statsmedel för kostnader och skador förorsakade av mul- och klövsjuka hava
mul- och klövsjukesakkunniga i sitt förutberörda betänkande föreslagit:

att, där jämlikt gällande föreskrifter djur dödats eller varor, redskap eller
andra föremål förstörts, ägaren skall vara berättigad till ersättning av statsmedel
med fulla värdet av vad han sålunda förlorat;

att, om förbud utfärdats mot bortförande av mjölk av idisslande djur,
tillhörande besättning å egendom, som ej förklarats smittad av mul- och
klövsjuka, eller egendom, där slutlig smittrening skett, den, som äger tillgodogöra
sig avkastningen av mjölken, skall vara berättigad til) ersättning
för den förlust i mjölkavkastningen, som genom förbudet tillskyndats honom;

att ersättning skall utgå för handräckning åt veterinär vid nedslaktning
av djur och vid smittrening;

att, om genom i vederbörlig ordning påbjudna åtgärder för bekämpande
av mul- och klövsjuka, såsom avspärrning av visst område eller dylikt, enskild
vållats väsentligt intrång i hans näring eller avsevärd minskning i
hans arbetsförtjänst, ersättning därför må kunna tillerkännas honom, där
särskilt ömmande omständigheter äro för handen;

samt att kostnader för veterinärförrättning samt för kalk och andra föreskrivna
smittreningsmedel skola bestridas av statsmedel.

Nämnda bestämmelser innefattas i §>§ 23—27 i det till de sakkunnigas
betänkande fogade förslaget till lag angående mul- ocli klövsjuka.

I det föregående har i största korthet berörts frågan om ersättning av
statsmedel direkt till vederbörande djurägare för av mul- och klövsjuka förorsakade
kostnader och skador. Det har emellertid även satts ifråga, att
staten skulle i annan ordning lämna bidrag till förevarande ändamål, näm -

MuL och klotsjukesakkunnigas
förslag
i ersättningsfrågan.

Förslag
rörande statsunderstöd
åt
försäkringsverksa
mhet.

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 204.

Motion vid
1921 års
riksdag.

Förslag år
1921 av
Skandinaviska
kreatursförsäkringsbolaget.

ligen genom att ekonomiskt stödja en försäkringsverksamhet, som avser att
bereda skydd mot förluster på grund av mul- och klövs jaka.

Vid 1921 års riksdag väcktes sålunda inom andra kammaren en motion,
nr 58, i vilken ifrågasattes att genom någon försäkringsform, vartill statsbidrag
lämnades, ålägga varje djurägare en viss årlig avgift per djur eller
i förhållande till besättningens värde, vilka medel skulle förvaltas av t. ex.
lantbruksstyrelsen och med tillhjälp av statsmedel användas till bekämpande
av smittsamma sjukdomar bland husdjuren.

Motionen blev av riksdagen avslagen.

I anledning av berörda motion ingav emellertid Skandinaviska kreatursförsäkringsbolaget
den 23 februari 1921 till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
en promemoria med förslag angående viss fördelning
mellan staten och djurägarna av kostnaderna för bekämpande genom nedslagning
av mul- och klövsjuka. Detta förslag gick ut på att staten skulle
ersätta endast J/3 av värdet av de djur, som nedslaktades, samt att djurägarna
beträffande återstående 2/a av djurens värde ävensom övrig med
sjukdomen förenad ekonomisk risk skulle hava att säkerställa sig genom försäkring
i enskild försäkringsanstalt.

Yttranden häröver infordrades dels från medicinalstyrelsen dels ock från
lantbruksstyrelsen och försäkringsinspektionen gemensamt samt sedermera
även från statskontoret.

Medicinalstyrelsen, som gav förslaget en betydligt vidare omfattning än
Skandinaviska kreatursförsäkringsbolaget, ansåg, att den ifrågasatta försäkringen
borde omfatta de mest härjande kreatursfarsoterna, nämligen boskapspest
hos nötkreatur, elakartad lungsjuka hos nötkreatur, mul- och klövsjuka
lios klövbärande djur samt mjältbrand hos nötkreatur. Styrelsen förordade
vidare, att genom den planerade försäkringen ersättning borde lämnas djurägarna
för de på grund av vederbörande myndighets förordnande dödade
djurens fulla värde i friskt tillstånd, för mjölkförlust under den tid, gården
varit smittad eller misstänkt för smitta, för det kreatursfoder samt den
gödsel, som vid desinfektionen måst förstöras, ävensom för förlust genom
avlysning av betesmark. Dessa ersättningar ävensom övriga utgifter i och
för bekämpande av de farsoter, försäkringen avsåge, såsom till exempel för
desinfektionsmedel, gravgrävning, desinfektions- och annat liandräckningsarbete,
bevakning m. m. skulle utgå från en fond, som bildats dels genom
premieintäkter och inträdesavgifter och dels genom statsbidrag. Kostnaderna
för veterinärernas tjänsteresor samt extra och andra veterinärers arvoden
syntes styrelsen böra bestridas av staten. Styrelsen ansåg det slutligen synnerligen
önskvärt, att en kreatursförsäkring i antytt syfte komme till stånd.

Lantbruksstyrelsen och försäkringsinspektionen ansågo, att Skandinaviska
kreatursförsäkringsbolagets förslag angående omläggning av sättet för bestridande
av kostnaderna för ersättning för vid mul- och klövsjukefarsoter
nedslaktade djur icke borde föranleda vidare åtgärd. Till stöd härför anfördes
bland annat, att en fördelning av dessa kostnader endast kunde ske
under villkor, att obligatorisk försäkring infördes för den del av ersättningen,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 204.

o

som ej skulle täckas av skattemedel. Ty vid frivillig försäkring komme det
alltid att finnas djurägare, som försummade att försäkra sin besättning och
som sålunda ej skulle få full ersättning. I dylika fall måste vederbörande
frestas att dröja med anmälan av misstänkta sjukdomsfall, varigenom farsoternas
effektiva bekämpande skulle försvåras. Det vore emellertid ej möjligt att låta
den obligatoriska försäkringen omfatta djurägare i de landsdelar, där farsoten
uppträtt mycket sällan eller icke alls. Och att införa en särbeskattning
av djurägare i övriga delar av landet, d. v. s. i Skåne, syntes icke
rättvist, då ju farsoternas bekämpande genom nedslaktning skedde för att
skydda även andra landsändar för smitta.

Sedan jämväl statskontoret i avgivet yttrande avstyrkt den av Skandinaviska
kreatursförsäkringsbolaget gjorda framställningen, beslöt Kungl. Maj:t
den 9 maj 1924, att framställningen icke skulle föranleda någon Kungl.
Maj:ts åtgärd.

Sedan nedslaktningsmetoden för bekämpande av mul- och klövsjuka den 15
januari 1925 upphört att tillämpas i vissa delar av landet, ingav chefen för
försäkringsinpektionen, överdirektör P. G. Laurin, den 11 februari 1925 till
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet ett förslag i syfte att avhjälpa
den »försäkringsnöd», som han ansåg hava uppstått i fråga om försäkring
mot mul- och klövsjuka. Enligt detta förslag skulle staten inträda
såsom garant för att försäkringspremierna ej skulle behöva överstiga vissa
maximibelopp, fastställda med hänsyn till risken på olika orter vid den tidpunkt,
då försäkring tecknades. För att sådan statsgaranti skulle kunna
beviljas, borde emellertid i stort sett alla de ifrågavarande försäkringarna
sammanslutas till ett enda försäkringsbestånd, som om de vore tecknade i
ett bolag, vilket skulle kunna ske genom obligatorisk återförsäkring av dessa
försäkringar i ömsesidiga kreatursförsäkringsbolaget Robur. Robur skulle
träffa avtal med de direkttecknande bolagen om återförsäkring av alla deras
försäkringar mot smittsamma sjukdomar till den del, som de avsåge att bereda
ersättning vid fall av mul- och klövsjuka dels för dödsfall bland
djuren, förorsakade av sjukdomen, dels för mjölkförlust. Skaderegleringarna
skulle verkställas av Robur. Om brist uppstode för året, sedan premier utdebiterats
intill de fastställda maximibeloppen, skulle denna brist täckas av
staten. Genom återförsäkringsavtalet och statsgarantin skulle bolagen sättas
i stånd att meddela djurägarna försäkring till en premie, som icke bleve betungande
för dem.

Förslag år
1925 av
chefen för
försäkringsinspektionen.

I anledning av det sålunda framlagda förslaget hemställde Skandinaviska
kreatursförsäkringsbolaget i en den 19 februari 1925 till statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet ingiven skrivelse, att förslaget måtte lämnas utan
avseende.

Bolaget ansåg nämligen, att någon försäkringsnöd icke vore för handen,
enär bolaget fortfarande beviljade försäkringar mot smittsamma sjukdomar
och mjölkförlust endast med den inskränkningen, att försäkring ej meddelades
på närmare avstånd från smittat eller spärrat område än cirka 5 kilo -

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 204.

Frågans behandling
vid
1925 års riksdag.

meter. Om vissa ifrågasatta lättnader beträffande mjölktransporter från
spärrade områden av myndigheterna medgåves, komme bolaget att taga i
övervägande att modifiera även denna »5-kilometersrestriktion». Vidare
framhölls, att ett bifall till förslaget skulle för framtiden skapa ett farligt
prejudikat icke blott i fråga om kreatursförsäkringar utan jämväl med avseende
på andra försäkringsformer såsom liv- och brandförsäkring. Dessutom
skulle en statsgaranterad högsta premie för de svaga eller efter mindre
sunda principer arbetande bolagen innebära försäkringsverksamhetens urartning
och lända försäkringstagarna till skada i stället för till gagn, varjämte
de i övrigt föreslagna anordningarna skulle medföra ett uppmuntrande av
de med mindre förutseende organiserade bolagen och detta på de mera förutseende
bolagens bekostnad. De föreslagna återförsäkringsavtalen måste
även ur såväl juridisk som administrativ synpunkt komma att medföra en
mängd komplikationer, som delvis vore av den art, att de icke ens i förväg
kunde överskådas.

överdirektör Laurins ovan berörda förslag remitterades till medicinalstyrelsen
och lantbruksstyrelsen för avgivande av gemensamt yttrande. Till
nämnda ämbetsverk överlämnades sedermera jämväl Skandinaviska kreatursförsäkringsbolagets
skrivelse att tagas i övervägande vid remissens besvarande.

I sitt den 10 mars 1925 avgivna yttrande ifrågasatte ämbetsverken till en
början, huruvida huvudmotivet för det framlagda förslaget, nämligen att en
viss försäkringsnöd skulle vara för handen, ägde full giltighet såsom skäl
till en så genomgripande förändring som den föreslagna. Vidkommande
den föreslagna anordningen med återförsäkring anförde ämbetsverken, att
en dylik anordning, även om den bleve förbunden med statsgaranti för premieutdebiteringar
över visst maximibelopp, skulle stöta på motstånd från
sådana bolags sida, som enligt egna beräkningar icke skulle skörda någon
vinst av återförsäkringen utan tvärtom måste räkna med högre utdebitering,
än som utan sådan återförsäkring skulle vara erforderlig. Under sådana
förhållanden skulle till den tilltänkta organisationen endast komma
att ansluta sig bolag, som på grund av redan kända förhållanden kunde beräkna,
att återförsäkringen för dem skulle medföra fördel. Men hela anordningen
bleve då tiimligen meningslös. Ämbetsverken ansåge sig därför
icke kunna tillstyrka det framlagda förslaget.

Ärendet remitterades därefter till mul- och klövsjukesakkunniga, vilka
med hänvisning till det av dem framställda förslag till ersättning för mjölkförlust
m. in. den 24 april 1925 återställde handlingarna till departementet.

I Kungl. Maj-.ts proposition, nr 231, till 1925 års riksdag angående understöd
av statsmedel i vissa fall på grund av förluster, förorsakade av muloch
klövsjukeepizootien inom landet, berördes även i viss mån frågan om
försäkring mot smittsamma husdjurssjukdomar. Det i propositionen framlagda
förslaget om understöd såväl åt enskilda djurägare som åt ömsesidiga
försäkringsanstalter utgick nämligen från den förutsättningen, att den omläggning
av försäkringsverksamheten på ifrågavarande område, som betingades
av att nedslaktningsmetoden för bekämpande av mul- och klövsjuka
delvis övergivits, skulle hinna genomföras under år 1925.

Den av Kungl. Maj:t föreslagna understödsverksamheten avstyrktes av

Kungl. May.ts ''proposition Nr 204. 7

jordbruksutskottet (uti. nr 72), som ansåg, att det ifrågasatta understödet
borde utgå efter i vissa avseenden andra principer än de i propositionen
förordade. I samband härmed anförde utskottet, att det kunde ifrågasättas,
huruvida icke statens åtgärder å ifrågavarande område mera borde inriktas
på att i någon form stödja vederbörande försäkringsbolag, varigenom bolagen
sattes i stånd att till rimliga premier bereda djurägarna en effektiv
försäkring. Bland annat föreslog därför utskottet, utan angivande av några
särskilda riktlinjer, framställning till Kungl. Maj:t om skyndsam och allsidig
utredning i detta syfte.

Samma förslag framfördes även i en till utskottsutlåtandet fogad reservation,
vari för ovigt tillstyrktes bifall till Kungl. Maj:ts förslag med vissa
ändringar. Denna reservation blev av riksdagen bifallen.

I skrivelse den 5 juni 1925, nr 337, anhöll därefter riksdagen bland annat,
att Kungl. Maj:t ville låta utreda, om och på vad sätt statens medverkan
för försäkringsverksamliet mot mul- och klövsjuka kunde lämnas.

Vid föredragning i statsrådet den 17 juli 1925 av riksdagens omförmälda
skrivelse anförde jag, efter att hava omnämnt tidigare förslag i ämnet:

»Ovanberörda förslag till statens medverkan för försäkringsverksamhet emot
mul- och klövsjuka hava båda gått ut ifrån att nyssnämnda medverkan
borde grundas på den enskilda försäkringsverksamheten, vilket jag i mitt
yttrande till statsrådsprotokollet vid beslut om avlåtande till årets riksdag
av proposition om understöd av statsmedel i vissa fall på grund av förluster,
förorsakade av mul- och klövsjukeepizootien inom landet, också framhöll
såsom för närvarande nödvändigt. Därtill torde det även få anses såsom
givet, att man fortfarande måste räkna med bibehållandet av försäkringens
karaktär av frivillig. Inom den begränsade ram, som betingas av dessa båda nu
angivna förutsättningar anser jag, att den utredning, som av riksdagen ifrågasatts,
bör komma till stånd, varvid dock utredningen av praktiska skäl torde
böra utvidgas att gälla smittsamma husdjurssjukdomar överhuvud taget.»

Jämlikt erhållet bemyndigande tillkallade jag därefter förutberörda husdjursförsäkringssakkunniga,
nämligen ledamoten av riksdagens första kammare,
godsägaren G. Sederholm, ledamoten av riksdagens andra kammare, lantbrukaren
J. Jönsson och t. f. byråchefen i riksförsäkringsanstalten E. Odelstierna

Nämnda sakkunnigas betänkande utmynnar i en hemställan, att åtgärder
måtte vidtagas för anordnande efter i betänkandet angivna grunder av en
statsunderstödd, frivillig försäkring mot smittsamma husdjurssjukdomar.

Dylik försäkring bör enligt de sakkunnigas mening av de olika bolagen
meddelas enligt fullt ensartade former. Bolag skall vara berättigat till
statsbidrag efter särskilda regler, därest den för visst år och län för skaderegleringen
erforderliga utdebiteringen per 100 kronors försäkringssumma överstiger
viss gräns. För rätt till statsbidrag vid dylik försäkring skall vidare
bland annat erfordras, att avsättning sker efter vissa bestämda regler till
en uteslutande för ifrågavarande försäkringsgren avsedd reservfond, som i
förekommande fall skall i fastställd utsträckning tagas i bruk för skade -

Husdjursför säkringssak* kunniga.

Infordrade

utlåtanden.

Nuvarande

forsäkrings verksamhet.

8 Kungl. Maj:ts proposition Nr 204.

regleringen. Jämväl i övrigt skall enligt förslaget uppställas vissa villkor
för rätt att bedriva statsunderstödd försäkringsverksamhet av ifrågavarande
slag. Jag återkommer emellertid senare till en mera detaljerad redogörelse
för det föreliggande förslaget.

Utlåtanden över husdjursförsäkringssakkunnigas betänkande hava infordrats
från statskontoret, medicinalstyrelsen, lantbruksstyrelsen, försäkringsinspektionen
och samtliga länsstyrelser i riket, vilka sistnämnda haft att i frågan
höra vederbörande hushållningssällskaps förvaltningsutskott. Vid utlåtandenas
avgivande skulle jämväl tagas i beaktande vad mul- och klövsjukesakkunniga
föreslagit i §§ 23—27 i det till nämnda sakkunnigas betänkande
fogade förslaget till lag angående mul- och klövsjuka. Sedan möjlighet
beretts jämväl vissa kreatursförsäkringsbolag att yttra sig i frågan, hava
yttranden i anledning av det föreliggande betänkandet inkommit från Skandinaviska
kreatursförsäkringsbolaget i Stockholm, Skånska lantmännens
ömsesidiga kreatursförsäkringsförening i Malmö samt Svenska ömsesidiga
kreatursförsäkringsbolaget i Lilleskog.

Innan jag härefter ingår på en närmare redogörelse för och granskning
av husdjursförsäkringssakkunnigas förevarande förslag, anser jag mig böra
något beröra hittills i vårt land bedriven försäkringsverksamhet av ifrågavarande
art. Därvid vill jag emellertid inskränka mig till de företag, som
närmast berörts av 1924—1925 års mul- och klövsjukeepizooti, nämligen
Skandinaviska kreatursförsäkringsbolaget, Skånska lantmännens ömsesidiga
kreatursförsäkringsförening och Skånes mindre jordbrukares ömsesidiga kreatursförsäkringsförening.
Nu nämnda företag meddela försäkring bl. a. enligt en
särskild försäkringsform för smittsamma nötkreaturssjukdomar och mjölkförlust.
Försäkringen skall omfatta hela ladugårdsbesättningen ävensom
värdet av hela mjölkavkastningen per år.

Enligt de vid dylik s. k. smittförsäkring i Skandinaviska kreatursförsäkringsbolaget
gällande villkor utgår ersättning:

1) för nötkreatur, som do till följd av någon av de sjukdomar, vilka omnämnas
i förordningen den 9 december 1898 angående vad iakttagas bör
till förekommande och hämmande av smittsamma sjukdomar bland husdjuren.
Då djur på myndigheternas förordnande nedslaktas såsom angripet
av någon av dessa sjukdomar och ersättning av allmänna medel utgår till
mindre belopp än djurens verkliga värde, ersätter bolaget skillnaden;

2) för mjölkförlust, då mjölkutförsel bliver av vederbörande myndighet förbjuden
till följd av sådan sjukdom, som ovan nämnts, eller på grund av
vid gården utbruten skarlakansfeber, difteri eller nervfeber. Ersättning
utgår med visst belopp per dag, beräknat efter värdet av gårdens mjölkavkastning
per år intill försäkringssumman med avdrag av värdet av den
mjölk, som kunnat tillvaratagas;

9

Kungl. Maj:ts proposition Nr 204.

3) för förlust, som uppkommer genom att betesmark avlyses utom i de
fall, då avlysningen föranledes av nedgrävning av kadaver;

4) för stråfoder, som skadas genom desinfektionen eller som i samband
med desinfektionsåtgärder måste förstöras;

5) för desinfektionsmedel, som försäkringstagaren är skyldig att anskaffa.

Vid försäkring i de två övriga av de ovan nämnda företagen utgår ersättning
ej för förlust genom avlysning av betesmark eller för stråfoder,
som skadas eller måste förstöras, men i övrigt äro ersättningsvillkoren i
stort sett likartade inom alla tre företagen.

Beträffande omfattningen av verksamheten må nämnas, att antalet i här
berörda företag enligt ifrågavarande försäkringsform försäkrade nötkreatur
i Malmöhus län, det för mul- och klövsjuka mest utsatta länet, år 1925
utgjorde sammanlagt cirka 118,000 eller 64 procent av hela kreatursstocken
inom länet. Försäkringssumman för djur och mjölk uppgick till inalles
cirka 75,800,000 kronor.

Tariffpremien för smittförsäkring var under år 1924 i Skandinaviska
kreatursförsäkringsbolaget 18 öre per 100 kronors försäkringssumma samt i
Skånska lantmännens ömsesidiga kreatursförsäkringsförening och Skånes
mindre jordbrukares ömsesidiga kreatursförsäkringsförening 15 öre per 100
kronors försäkringssumma. Dessa premier hava sedermera måst höjas och
uppgå nu i Skandinaviska kreatursförsäkringsbolaget till för Skåne 50 öre,
för Halland 40 öre och för övriga Sverige 20 öre, i Skånska lantmännens
ömsesidiga kreatursförsäkringsförening till 25 öre samt i Skånes mindre
jordbrukares ömsesidiga kreatursförsäkringsförening till 50 öre.

Även dessa premiesatser voro emellertid otillräckliga för täckande av de
ersättningar, bolagen måste utbetala under år 1925, sedan nedslaktningsmetoden
den 15 januari nämnda år upphört att tillämpas för bekämpande
av mul- och klövsjukan i Malmöhus län samt i vissa delar av Kristianstads
län. Betydande belopp måste därför efteruttaxeras å delägarna. Det må
även erinras om, att sådant bolag, varom här är fråga, enligt ovannämnda
kungörelse den 6 juni 1925 under vissa förutsättningar kan erhålla understöd
av statsmedel för täckande av skadeersättningar, som hänföra sig till
mul- och klövsjukefall under tiden 15 januari—15 september 1925.

På grund av de svårigheter, vari bolagen sålunda råkat, funno de sig föranlåtna
att vidtaga större eller mindre inskränkningar i fråga om meddelandet
av nya försäkringar av ifrågavarande art. Skandinaviska kreatursförsäkringsbolaget
avvisade sålunda efter den 15 januari 1925 försäkring av
besättningar å gårdar, belägna på mindre än 5 kilometers avstånd från
smittat eller spärrat område. Denna gräns nedsattes den 20 maj till 1 kilometer,
men samtidigt infördes en karenstid av 10 dagar för nyförsäkringar
från områden, där epizootien härjat. Skånska lantmännens ömsesidiga kreatursförsäkringsförening
och Skånes mindre jordbrukares ömsesidiga kreatursförsäkringsförening
hava praktiskt taget upphört att meddela sådana för

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 204.

Skäl för
statsingripande.

Mul- och
klövsjukesakkunniga -

säkringar, varom här är fråga, den förra efter den 14 januari och den senare
efter den 11 april 1925.

Beträffande frågan om ansvaret för utgifter och förluster i anledning av
mul- och klövsjuka hava mul- och klövsjukesakkunniga i sitt förutnämnda
betänkande den 30 november 1925 anfört bl. a. följande:

»De särskilda åtgärder, som i olika länder föreskrivas för hindrande av
mul- och klövsjukans införande i riket och för bekämpande av inom riket
utbruten sådan sjukdom, hava givetvis sin grund i ett allmänt ekonomiskt
intresse att skydda jordbruksnäringen för de förluster, som sjukdomen tillskyndar
densamma. De vidtagas sålunda i första hand i jordbrukarbefolkningens
intresse, men uppenbart är, att skadans storlek är sådan, att sjukdomens
bekämpande måste te sig som en hela landets angelägenhet. Den
skada och förlust, som sjukdomen medför, drabbar i första hand de djurägare,
vilkas djur angripas av sjukdomen, under det den skada och förlust,
som föranledes av de åtgärder, som vidtagas för att skydda djurägarna för
sjukdomens ekonomiska följder, kommer att i första hand drabba icke blott
djurägare, vilkas djur insjuknat i sjukdomen, utan även andra djurägare,
även om de kanske undgå sjukdomen. Den drabbar ej heller enbart djurägare
eller den jordbruksidkande befolkningen utan även åtskilliga andra
medborgare i riket. Givetvis måste det under sådana förhållanden bliva en
synnerligen svårlöst fråga, vem rätteligen kostnaderna för förfarandet och
de förluster, detsamma tillskyndar enskilde, ytterst böra drabba.

Frågan, vem utgifter och förluster på grund av mul- och klövsjukan i
sista hand bör drabba, måste helt naturligt komma att besvaras olika allt
efter dessa utgifters och förlusters olika natur. Beträffande kostnaderna för
sådana åtgärder, som vidtagas av statens myndigheter på grund av deras
åligganden enligt författningarna, torde vara riktigt, att de gäldas av allmänna
medel. Dessa åtgärder äro nämligen så gott som samtliga vidtagna
icke i den enskilde djurägarens intresse utan i det ovannämnda allmänna
intresset att förekomma skador och förluster genom sjukdomens vidare utbredning.
Frånsett de fall, då en enskild djurägare avsiktligt eller genom
grovt vållande ådragit sina djur sjukdomen, kan han icke göras ansvarig
för de utgifter, det inträffande sjukdomsfallet genom de statliga åtgärdernas
vidtagande förorsakar. Till de kostnader, som sålunda torde böra bestridas
av statsmedel, böra hänföras såväl utgifterna för områdens avspärrning och
för vakthållning o. dyl. som för veterinärers tjänsteresor och för under deras
resor vidtagen desinfektion. Hit höra även utgifterna för verkställande av
nedslaktning och för slaktade djurs nedgrävning samt för utförande av slutlig
desinfektion å smittad egendom.

Beträffande den skada eller förlust, som tillskyndas enskilde djurägare
genom sjukdomen som sådan, synes de sakkunniga uppenbart, att djurägaren
själv bör vidkännas densamma. I vad mån staten bör träda hjälpande
emellan genom ordnande eller understödjande av försäkring mot sådana förluster
på grund av mul- och klövsjuka, torde vara en fråga, vars besvarande
ligger utanför ramen för denna utredning.»

Med utgångspunkt från ovan återgivna synpunkter hava mul- och klövsjukesakkunniga
sökt att verkställa en uppdelning av ifrågavarande kostnader
och förluster och såsom resultat därav framlagt tidigare omnämnda
förslag i ersättningsfrågan.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 204.

11

Husdjursförsäkringssakkunniga hava å sin sida närmast haft att besvara
frågan, huruvida skäl kunna anses föreligga för ett understödjande från
statsmakternas sida av försäkringsverksamhet mot smittsamma husdjurssjukdomar.
Nämnda sakkunniga hava härutinnan bl. a. anfört:

»Vad först angår den rent principiella sidan av saken synes med fog kunna
göras gällande, att staten har en viss moralisk skyldighet gentemot djurägarna
att på något sätt lämna ersättning för förluster, som åsamkas dem
genom åtgärder, vidtagna till fördel för i första hand andra djurägare än
dem, vilka närmast få på sin lott att bära tungan av dessa åtgärder. Denna
ersättning synes lämpligen kunna lämnas på det sätt, att staten giver sitt
stöd åt en försäkringsverksamhet, som avser att bereda skydd mot bl. a.
dylika förluster.

Härtill kommer, att beaktansvärda fördelar enligt de sakkunnigas mening
stå att vinna genom den ifrågasatta anordningen.

Erfarenheten under innevarande år har sålunda givit vid handen, att åtskilliga
brister vidlåda den försäkringsverksamhet, som hittills bedrivits pa
ifrågavarande område. Då mul- och klövsjukan i början av innevarande år
erhöll så stor spridning, att nedslaktningmetoden för sjukdomens bekämpande
måste övergivas inom Malmöhus och vissa delar av Kristianstads län,
visade det sig nämligen, att flertalet av de företag, som inom nämnda län
meddela försäkring mot smittsamma husdjurssjukdomar, stodo mindre väl
eller icke alls rustade att möta uppkomma skadeersättningsanspråk eller att
tillmötesgå inkommande framställningar om försäkring. Även om orsaken
till detta förhållande är att söka däri, att staten tidigare under åren 1910—
1924 konsekvent tillgripit nedslaktning av djurbesättningar, inom vilka muloch
klövsjuka visat sig, torde dock försäkringsföretagen få tillskrivas en
viss brist på förutseende, då de synas alltför mycket hava bortsett från
risken för att förhållandena på området skulle kunna utveckla sig på sätt,
som sedan skett. Om staten nu påtager sig att under vissa villkor lämna
bidrag till verksamheten i fråga, måste det anses fullt befogat, att den samtidigt
ingriper reglerande i fråga om de ekonomiska grunder, efter vilka
verksamheten bedrives och därvid framför allt beträffande bildandet av reservfonder.
De sakkunniga hysa den uppfattningen, att en efter angivna riktlinjer
anordnad försäkringsverksamhet skulle innebära en god garanti mot
att förhållandena åter skulle kunna taga samma vändning som under innevarande
år.

Samtidigt bleve det fastställt, i vilken utsträckning och på vad sätt staten
i förekommande fall skulle lämna ekonomiskt bistånd vid svårare utbrott
av de i försäkringen inneslutna husdjurssjukdomarna. Statsmakterna skulle
härigenom undgå att från fall till fall behöva till prövning upptaga frågan,
huruvida staten med hänsyn till föreliggande omständigheter borde lämna
djurägarna eller försäkringsföretagen ekonomiskt bistånd.»

I de utlåtanden, som avgivits i frågan, har beträffande statens skyldighet
att ikläda sig visst ekonomiskt ansvar för de kostnader och förluster, som
förorsakas av mul- och klövsjukan och de för dess bekämpande föreskrivna
åtgärder, endast en uppfattning kommit till uttryck, nämligen den att staten
bör på ett eller annat sätt påtaga sig dylikt ansvar. Om meningarna härutinnan
varit fullt samstämmiga, så hava däremot olika åsikter gjorts
gällande i fråga om det lämpligaste sättet för den föreliggande frågans lös -

H us djurs--försäkringssakkunniga.

Hörda

myndigheter
m. fl.

12

Departe mentschefen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 204.

ning. Flertalet av de hörda myndigheterna hava i princip uttalat sin anslutning
till eller lämnat utan erinran den av husdjursförsäkringssakkunniga
förordade anordningen med statsunderstöd under vissa förutsättningar och
villkor åt försäkringsverksamhet på ifrågavarande område. Utlåtanden i
dylik riktning hava sålunda avgivits av statskontoret, medicinalstyrelsen,
lantbruksstyr elsen och försäkring sinspektionen samt av samtliga länsstyrelser
med undantag av Jönköpings, Malmöhus, Hallands, Älvsborgs, Örebro,
Jämtlands och Västerbottens. Utlåtanden i samma riktning hava vidare
avgivits av hushållningssällskapens förvaltningsutskott i följande län,
nämligen Stockholms, Södermanlands, Östergötlands, Kronobergs, Kalmar
läns södra, Gotlands, Blekinge, Hallands, Ålvsborgs läns norra och södra,
Skaraborgs, Värmlands, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands
och Norrbottens. Vissa av ovannämnda i stort sett tillstyrkande utlåtanden
innebära samtidigt ett direkt avstyrkande av de av mul- och klövsjukesakkunniga
föreslagna ersättningsbestämmelserna, i den mån de båda förslagen
avse samma slag av ersättningar; i andra åter uttalas anslutning i princip
till båda de föreliggande förslagen, d. v. s. till ett samtidigt framgående på
båda de angivna vägarna. Även i de av Skandinaviska kreatursförsäkringsbolaget,
Skånska lantmännens ömsesidiga kreatursförsäkringsförening
och Svenska ömsesidiga kreatursförsäkringsbolaget avgivna yttrandena biträdes
i princip tanken på understöd från statens sida åt ifrågavarande
försäkringsverksamhet.

Under uttalande av anslutning i huvudsak till mul- och klövsjukesakkunnigas
förslag hava länsstyrelserna i Jönköpings, Malmöhus, Hallands, Älvsborgs,
Örebro, Jämtlands och Västerbottens län samt hushållning ssällskapens
förvaltningsutskott i Uppsala, Jönköpings, Kalmar norra, Kristianstads,
Malmöhus Göteborgs och Bohus, Örebro, Jämtlands och Västerbottens län
avstyrkt husdjursförsäkringssakkunnigas förslag angående statens medverkan
för försäkringsverksamhet mot smittsamma husdjurssjukdomar.

I mitt yttrande till statsrådsprotokollet vid anmälan för Kungl. Maj:t
av proposition till 1925 års riksdag angående understöd av statsmedel på
grund av förluster, förorsakade av mul- och klövsjukeepizootien inom landet,
framhöll jag, att enligt min mening några rättskrav på statligt understöd
för dylika, djurägarna i första hand drabbande förluster icke med fog syntes
kunna göras gällande. Djurägarna borde genom att i tid söka försäkring
hava garanterat sig mot förefintliga riskmoment. Allenast av billighetsskäl
förordade jag för det dåvarande ett tillfälligt understöd för att lätta
de förhandenvarande ekonomiska svårigheterna för djurägarna samt därtill
bereda på området förefintliga försäkringsinstitutioner rådrum att anpassa
sig efter de på grund av nedslaktningsmetodens upphörande inom vissa delar
av riket nyinträdda förhållandena.

Dessa synpunkter — att det av 1925 års riksdag beslutade understödet
skulle betraktas allenast såsom tillfälligt och att den normala formen för

Kungl. Maj:ts proposition Nr 204.

13

djurägarna att trygga sig mot förluster, förorsakade av mul- ock klövsjukan,
borde vara försäkring — anser jag alltjämt vara väl grundade. Att detta
betraktelsesätt ej heller torde hava varit främmande för riksdagen, synes mig
framgå därutav, att samtidigt som Kungl. Maj:ts förenämnda proposition i
huvudsak bifölls, skrivelse jämväl beslöts till Kungl. Maj:t med hemställan
om förut berörda utredning angående statens medverkan vid försäkring mot
förluster på grund av mul- och klövsjuka.

På grund av vad jag nu anfört, anser jag mig böra avstyrka mul- och
klövsjukesakkunnigas förslag i vad det avser ersättning för mjölkförlust.
Vidkommande övriga av nämnda sakkunniga berörda ersättningsfrågor, torde
desamma i annat sammanhang framdeles böra underställas Kungl. Maj:ts
prövning.

Av vad i det föregående anförts rörande den enskilda försäkringsverksamhet,
som hittills bedrivits mot smittsamma husdjurssjukdomar, framgår,
att de olika bolagen med anledning av den senaste mul- och klövsjukeepizootien
inom landet samt den i början av föregående år för vissa delar
av landet beslutade övergången till isoleringsmetoden för sjukdomens bekämpande
antingen vidtagit större eller mindre inskränkningar med avseende
på beviljandet av nya försäkringar av ifrågavarande slag eller ock helt
upphört därmed. Vid avlåtandet till 1925 års riksdag av förenämnda proposition
angående understöd av statsmedel i vissa fall på grund av förluster,
förorsakade av mul- och klövsjukeepizootien inom landet, förutsatte
jag, att den omläggning av lorsäkringsverksamheten, som betingades av att
nedslaktningsmetoden delvis övergivits, skulle hinna genomföras under år
1925. Någon dylik omläggning har emellertid veterligen ännu ej kommit
till stånd, utan försäkringsbolagen synas i stället hava ställt sig avvaktande
i väntan på de åtgärder, som på förevarande område kunde komma att av
statsmakterna beslutas. Möjligheterna för den jordbruksidkande befolkningen
att erhålla effektivt försäkringsskydd mot förluster på grund av i främsta
rummet mul- och klövsjuka synas därför fortfarande icke kunna anses tillfredsställande,
varför det måste framstå såsom en angelägenhet av allra
största vikt, att frågan om statens medverkan för ifrågavarande försäkringsverksamhet
ofördröjligen företages till avgörande.

Vad då först angår frågan, huruvida dylik medverkan från statsmakternas
sida bör lämnas, synas bärande skäl hava av husdjursförsäkringssakkunniga
anförts till stöd för de sakkunnigas hemställan, att åtgärder måtte
vidtagas i sådant syfte. Dessa skäl hava även biträtts eller än ytterligare
utförts i flertalet av de i ärendet avgivna utlåtandena. Och givet är, att
det skulle vara till fördel icke blott för den därav berörda jordbrukarbefolkningen
utan jämväl för det allmänna, därest genom ett rimligt bidrag
från statens sida en sådan ordning kunde, genom att staten samtidigt ingrepe
reglerande och ordnande, ernås, att möjlighet alltid skulle stå öppen
för djurägarna att utan att behöva vidkännas alltför betungande premier
och utdebiteringar för ändamålet erhålla effektivt försäkringsskydd mot eko -

14

Kungl. Maj:ts proposition Nr 204.

nomisk skada till följd av smittsam husdjurssjukdom. Särskilt torde därvid
böra framhållas den omständigheten, att det, såsom de sakkunniga framhållit,
bleve fastställt, i vilken utsträckning och på vad sätt staten i förekommande
fall skulle lämna ekonomiskt bistånd vid svårare utbrott av de
i försäkringen inneslutna husdjurssjukdomarna. Statsmakterna skulle härigenom
undgå att — såsom förhållandet exempelvis var under år 1925 —
från fall till fall behöva till prövning upptaga frågan, huruvida staten med
hänsyn till föreliggande omständigheter borde lämna djurägarna eller försäkringsföretagen
ekonomiskt stöd. Jag tvekar därför icke att förorda, att
statens medverkan lämnas för den här avsedda försäkringsverksamheten.

Jag förbiser härvid icke, att mot ett beslut just nu om en dylik statens
medverkan kan anföras, att frågan om grunderna för mul- och klövsjukans
bekämpande är under utredning och att beslut av statsmakterna i en snar
framtid kan förväntas därutinnan. Med den utformning förslaget av mig
givits torde emellertid den tilltänkta revisionen av grunderna för mul- och
klövsjukans bekämpande icke behöva påkalla någon ändring i vad här nu
föreslås. Med hänsyn härtill och då det, därest ett beslut i positiv riktning
nu icke kommer till stånd, är att befara, att försäkringsföretagen fortsätta med
sin avvaktande hållning med påföljd att rimliga försäkringsmöjliglieter för
djurägarna icke förefinnas och att en ny epizooti finner oss i detta avseende
lika illa förberedda, som vi voro 1924, synes likväl en dylik invändning icke
berättiga ett uppskov med frågans lösning.

Vad härefter angår frågan på vad sätt statens medverkan lämpligen bör
anordnas, anser jag i likhet med flertalet av de hörda myndigheterna, att
de grundläggande principerna för det av husdjursförsäkringssakkunniga
framlagda förslaget i ämnet äro lyckligt valda och väl anpassade efter de krav,
som kunna ställas på en understödsverksamhet av ifrågavarande slag, varför
nämnda förslag torde i huvudsak böra läggas till grund för berörda verksamhet.

Enhetliga Jag övergår nu till en närmare redogörelse för och granskning av ovanrörsäkrings-
.. , , , . .

villkor nämnda sakkunnigeiorslag.

Vid besvarandet av frågan på vad sätt den ifrågasatta medverkan från
statens sida lämpligast skulle kunna anordnas hava de sakkunniga till en
början anfört:

Sakkunniga. »Ett första och oeftergivligt krav, som därvid måste uppställas, är, att statens
medverkan lämnas under sådana former, att samma stöd därigenom
beredes försäkringstagarna, oberoende av i vilket försäkringsföretag vederbörande
tecknat försäkring. Vidare bör givetvis tillses, att statens bidrag ej
kommer andra ändamål inom vederbörande försäkringsföretag till godo, än
som avsetts.

Då, såsom framgår av den förut lämnade översikten över den försäkringsverksamhet,
som redan bedrives på området, formerna för försäkring mot
smittsamma husdjurssjukdomar kunna vara väsentligt olika inom skilda

Kungl. Maj:ts proposition Nr 204.

15

företag, torde nyssnämnda krav svårligen kunna tillgodoses, utan att de
olika försäkringsgivarna i större eller mindre utsträckning omlägga sin verksamhet.
Det förstnämnda kravet förutsätter nämligen uppenbarligen, att
den verksamhet, som skulle vara berättigad till statsbidrag, av de olika
bolagen bedrives efter fullt ensartade former. Jämväl med hänsyn till
att staten, om den skall lämna ekonomiskt stöd för här ifrågavarande ändamål,
skarpt bör avgränsa de risker, mot vilka den anser sig böra träda
emellan, synes det nödvändigt att fastställa vissa allmänna grunder för en
statsunderstödd försäkring mot smittsamma husdjurssjukdomar.»

Jag finner det sålunda uppställda kravet, att samtliga företag, som kunna
komma att bedriva statsunderstödd försäkring mot smittsamma husdjurssjukdomar,
skola meddela dylik försäkring enligt fullt ensartade former,
lämpligt och riktigt. Ingen anmärkning har heller riktats häremot i de i
ärendet avgivna utlåtandena.

De sakkunniga hava ansett, att uti eu statsunderstödd försäkring borde
medtagas följande sjukdomar, nämligen boskapspest, elakartad lungsjuka,
rots eller springorm, smittsam mul- och klövsjuka, mjältbrand och svinpest.
De hava härvid utgått dels från synpunkten att, då staten i syfte att förhindra
viss sjukdoms spridning till andra djurbesättningar än dem, som
redan angripits därav, det vore hårt och obilligt, att den av sjukdomen
drabbade besättningens ägare skulle bära, förutom de direkta förluster, han
därvid lede, även kostnaderna för att hindra smittans spridning till andra
besättningar eller orter, kostnader av vilka han hade ingen eller ringa fördel,
dels ock från att det från statlig synpunkt kunde synas skäligt och välbetänkt,
att statsunderstöd lämnades för bekämpande av sådana ^husdjurssjukdomar,
som såväl genom möjligheten av snabb och vidsträckt spridning
som genom omfattningen av de ekonomiska förluster, de kunde medföra,
för större grupper av djurägare kunde få en betydande räckvidd.

De sakkunniga anföra härefter:

»Vad först mul- och klövsjuka angår, torde det med hänsyn såväl till omfattningen
av de förluster, denna sjukdom åsamkar de djurägare, vilkas besättningar
drabbas därav, som till de synnerligen ingripande och samtidigt
för vederbörande djurägare förlustbringande åtgärder, som från det allmännas
sida föreskrivas för att hindra smittans spridning, vara uppenbart, att om
statsbidrag över huvud taget skall lämnas för sådan försäkring, varom kär
är fråga, denna obetingat bör omfatta nämnda sjukdom.

Huruvida även mjältbrand bör inneslutas i ifrågavarande försäkring kan
måhända synas mera tveksamt, då den normalt icke förekommer i större
utsträckning, än att djurägarna utan nämnvärda kostnader kunna genom
försäkring skydda sig mot av sjukdomen förorsakade förluster. Av den förut
lämnade redogörelsen för mjältbrandsepizootierna åren 1899 och 1905 framgår
emellertid, att sjukdomen, därest betingelserna för dess uppkomst och
spridning äro gynnsamma, kan få en betydande omfattning och medföra
mycket stora ekonomiska skador. Härtill kommer, att gällande föreskrifter
för hindrande av smittans spridning även vid enstaka fall kunna medföra

Departe mentschefen.

Sjukdomar.
som böra
ingå i försäkringen.

Sakkunniga.

16

Kungl. Maj:ts proposition Nr 204.

betydande svårigheter och förluster med avseende på mjölkens tillgodogörande.
De sakkunniga hava därför ansett, att även mjältbrand bör ingå i
en statsunderstödd försäkringsverksamhet.

Boskapspest, elakartad lungsjuka, rots eller springorm samt svinpest hava
visserligen ej på länge förekommit i vårt land, men med den livliga samfärdsel
som numera råder olika länder emellan, torde dock fara alltjämt
föreligga, att dessa sjukdomar åter kunna på ett eller annat sätt hit införas.
Och vid större spridning av någon av dem, skulle vederbiirande försäkringsföretag
säkerligen ej vara rustade att möta uppkommande ersättningskrav.
Ty givet är, att företagen vid fastställandet av premierna för försäkring mot
smittsamma sjukdomar bland husdjuren och samlandet av reservfond för
dylik försäkring icke kunna fästa större avseende vid ovan nämnda sjukdomar
och sålunda ej heller stå rustade att möta ett större utbrott av exempelvis
boskapspest. Ej heller torde djurägarna, sådan som situationen i fråga
om dessa sjukdomar för närvarande ter sig, kunna förväntas hava något
större intresse av att söka försäkringsskydd för av nämnda sjukdomar förorsakade
förluster. Skulle så någon av sjukdomarna ånyo visa sig i vårt
land, torde det därför vara att vänta, att försäkringsföretagen skulle införa
stränga restriktioner i fråga om beviljandet av nya försäkringar mot denna
sjukdom, om de ej rent av funne sig föranlåtna att helt upphöra härmed.
Såväl de enskilda djurägarna som försäkringsföretagen, bundna som de skulle
vara av tidigare ingångna försäkringsavtal, skulle därvid kunna komma i
ett lika svårt eller svårare läge än vad fallet varit under innevarande år,
sedan förhållandena i fråga om mul- och klövsjuka utvecklat sig på helt
annat sätt, än vad både djurägarna och försäkringsföretagen förut ansett sig
kunna räkna med.

De nämnda sjukdomarna synas därför böra ingå i en statsunderstödd försäkring
mot smittsamma husdjurssjukdomar, dels på grund av att de i och
för sig äro av sådan natur, att de ovan anförda skälen för ett statsingripande
å dem äga tillämpning, dels ock med hänsyn till att nyss anförda
svårigheter vid ett större utbrott av någon av dem säkerligen skulle framkalla
långt gående krav på direkt understöd från statens sida, krav som i
väsentlig grad skulle bortfalla, om staten förbunde sig att på sätt och under
villkor, som längre fram angivas, lämna bidrag till försäkringsverksamheten.

Övriga sjukdomar, i fråga om vilka särskilda bestämmelser gälla i syfte
att förhindra deras spridning, nämligen koppor hos får, skabb hos får, elakartad
klövsjuka hos får och getter, mjältbrandsemfysem eller frasbrand,
vattuskräck, hönspest, hönskolera, svinsjuka, rödsjuka hos svin samt smittsam
kastning hos häst, synas de sakkunniga däremot icke böra medtagas i en
av staten understödd försäkringsrörelse. Ingen av dessa sjukdomar torde
nämligen kunna förorsaka förluster av så stor ekonomisk innebörd, att det
kan anses skäligt, att staten träder stödjande emellan. Ej heller äro för
deras bekämpande föreskrivna åtgärder av mera ingripande art.

Förutom de ovan nämnda förekomma åtskilliga andra smittsamma husdjurssjukdomar,
som kunna förorsaka djurägarna betydande förluster. Bland
dessa må särskilt nämnas tuberkulos och smittsam kastning hos nötkreatur.
För dessa sjudomars bekämpande äro dock ej från statens sida föreskrivna
i den enskildes hushållning ingripande åtgärder, jämförliga med dem som
gälla i fråga om de sjukdomar, som omnämnas i förut berörda förordn ingår
av den 9 december 1898 och 3 november 1906. Redan på denna grund anse
de sakkunniga, att de ej böra ingå i en statsunderstödd försäkring. Deras
långsamma förlopp och spridning tala i samma riktning. Skäl hava därför

Kungl. Maj:ts proposition Nr 204.

IT

ej ansetts föreligga att ifrågasätta statsunderstöd beträffande andra sjukdomar
än de ovan angivna.»

Mot de sakkunnigas förslag i förevarande avseende hava vissa anmärk- Hörda mynningar
framförts av en del av de hörda myndigheterna och försäkrings- djjf1®j''er
bolagen.

Länsstyrelserna i Kalmar, Malmöhus, Hallands och Örebro län samt
Kalmar läns södra och Örebro läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
hava ansett, att den ifrågasatta försäkringen ej borde omfatta annan
sjukdom än mul- och klövsjuka, enär behov av statsunderstöd vid försäkring
mot andra smittsamma sjukdomar bland husdjuren ej gjort sig gällande.

Länsstyrelsen i Malmöhus län, vilken såsom förut nämnts helt avstyrkt
den ifrågasatta bidragsverksamheten, anför sålunda, att de sakkunniga icke
syntes hava anfört något bärande skäl, varför det föreslagna statsunderstödet
borde omfatta även andra husdjurssjukdomar än mul- och klövsjuka.

Såvitt länsstyrelsen hade sig bekant, hade krav på statsunderstöd i fråga
om förluster eller utgifter i anledning av dessa andra husdjurssjukdomar
icke förut från något håll framkommit. Därest, såsom länsstyrelsen ansåge,
statens hjälp skulle grundas å billighetsskäl, måste en förutsättning för att
staten skulle träda emellan vara, att ett kännbart behov därav gjort sig
gällande.

Länsstyrelsen i Hallands län anför i samma fråga: »Förslaget innebär,
att staten skulle medverka till försäkring mot mul- och klövsjuka, mjältbrand,
boskapspest, elakartad lungsjuka, rots eller springorm samt svinpest.

De fyra sistnämnda sjukdomarna hava icke på länge förekommit i vårt land
och torde icke väsentligt influera på de enskilda försäkringsanstalternas
premietariffer. Ej ens de sakkunniga räkna med dem, enligt vad de uttryckligen
angiva å sid. 36. Dessa sjukdomars medtagande vid en statsunderstödd
försäkring är därför betydelselöst. Därest de skulle ånyo inkomma
i landet, torde åtgärder, vilkas närmare beskaffenhet nu näppeligen kan fullt
förutses men som säkerligen bliva mycket kraftiga, böra tillgripas, och försäkringen
bleve nog föga effektiv. Länsstyrelsen avstyrker därför, att dessa
sjukdomar nu medtagas. Mjältbrand förekommer ju årligen, men nästan
endast såsom sporadiska fall, spridda över hela landet. Medeltalet i denna
sjukdom döda djur har under de fjorton åren 1911—1924 varit endast 166
per år. Förlustsumman genom mjältbrand är ej särdeles stor. Då de enskilda
böra kunna utan statshjälp skydda sig genom försäkring mot denna
sjukdom samt det synes angeläget, att beträffande en statsunderstödd epizootiförsäkring
gå helt varsamt fram, avstyrker länsstyrelsen jämväl, att mjältbrand
upptages bland de sjukdomar, för vilka statens medverkan till försäkring
nu bör ifrågakomma.»

Länsstyrelsen i Blekinge län och Blekinge läns samt Älvsborgs läns
norra och södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott hava med hänsyn
till den sällsynta förekomsten av de i förslaget medtagna hästsjukdomarna
ansett, att försäkringen ej borde omfatta sjukdomen rots eller springorm.

Alvsborgs läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott hyser sålunda
den uppfattningen, att föreskriften, att försäkringen skulle omfatta
Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 173 höft. (Nr 207.) 2

18

Kungl. Maj:ts proposition Nr 204

Departe mentschefen.

även hästar, ehuru fara för smittsam sjukdom hos dessa torde vara synnerligen
ringa, skulle bidraga till att höja premierna, så att försäkringen icke
skulle komma att omfattas med större intresse.

Älvsborgs läns södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott anser,
att medtagandet av hästar komme att betunga det mindre jordbruket mera
än det större, emedan hästvärdet i förhållande till värdet av samtliga djur
vore större vid de mindre än vid de större jordbruken.

Kristianstads läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott anser, att de
sakkunniga i sitt förslag medtagit antingen för mycket eller för litet. Även
om en djurägare toge en försäkring som den ifrågasatta, måste han för att
vara skyddad mot andra förluster genom dödsfall eller skador å sin kreatursbesättning
taga ytterligare en försäkring för densamma. Detta komme att
kräva ytterligare omkostnader i form av premier och dessa sammanlagda
premier bleve alltför betungande. Utskottet funne, att antingen borde en
fullständig försäkring föreslagits med försäkring mot mul- och klövsjuka
såsom en tilläggsförsäkring, eller ock borde den ifrågasatta statsunderstödda
försäkringen avsett allenast mul- och klövsjuka för samtliga klövbärande
djur intill viss minimiålder ävensom mjölkförlust.

Skandinaviska kreatursförsäkringsbolaget har framhållit, att de skäl, som
anförts för statens ingripande, när det gällde smittsamma häst-, nötkreatursoch
svinsjukdomar, gällde i minst samma grad vid mjölkförluster i samband
med difteri, skarlakansfeber eller nervfeber, vilka förluster bolaget även inbegripit
i sin nuvarande smittförsäkringsform. Konsekvensen syntes bjuda,
att man medtoge dessa förluster i den smittförsäkringsform, som nu avsåges.

Skånska lantmännens ömsesidiga kreatursförsäkringsförening har ansett,
att försäkringen borde omfatta endast nötkreatur och att sålunda sjukdomarna
rots eller springorm och svinpest borde uteslutas.

Flertalet av de] framförda anmärkningarna gå ut på, att försäkringen
i förevarande avseende borde göras mindre omfattande, än vad de sakkunniga
föreslagit. Det är visserligen sant, att boskapspest, elakartad
lungsjuka, rots och svinpest icke förekommit i vårt land sedan långt tillbaka
i tiden samt att mjältbrand i regel uppträder endast med sporadiska fall,
varför något behov av en statsunderstödd försäkring mot förlust till följd
av dessa sjukdomar icke kan sägas för närvarande föreligga. Såsom de
sakkunniga framhållit, måste man dock alltid räkna med, att frågan om
försäkringsskydd även gentemot nämnda sjukdomar kan bliva överhängande,
och det skulle säkerligen komma att visa sig förenat med betydande svårigheter
att då omedelbart träffa anordningar, som kunde fylla situationens
krav. Härtill kommer ock den omständigheten, att ett uteslutande ur den
ifrågasatta försäkringen av nu berörda sjukdomar skulle borteliminera möjligheten
att vid ett eventuellt utbrott av någon av dessa sjukdomar draga
nytta av den fondbildning, som enligt de sakkunnigas förslag skulle äga
rum i syfte att vid svårare sjukdomsutbrott minska den ekonomiska risken
såväl för de enskilda djurägarna som för staten.

Vad angår de av Älvsborgs läns båda hushållningssällskaps förvaltningsutskott
framförda anmärkningarna, att medtagandet i försäkringen av bäst -

19

Kungl. Maj:ts -proposition Nr 204.

sjukdomar skulle komma att ogynnsamt påverka premiesättningen, torde
redan här få framhållas, att de sakkunnigas förslag icke innebär, att staten
skulle ingripa i fråga om de enskilda försäkringsföretagens premiesättning.
Olika premier skulle sålunda kunna fastställas för olika delar av det sammanlagda
försäkringsvärdet och man torde kunna utgå ifrån, att en synnerligen låg premie
kommer att uttagas för den del av försäkringsvärdet, som belöper på hästar.

Beträffande det av Skandinaviska kreatursförsäkringsbolaget uttalade önskemålet,
att i försäkringen borde inrymmas jämväl ersättning för mjölkförlust
vid avspärrning på grund av vissa smittsamma människosjukdomar,
anser jag mig böra framhålla, att en sådan anordning säkerligen skulle medföra
vittgående och ej avsedda konsekvenser. Jag vill endast erinra därom,
att andra näringsidkare ofta på grund av ingripanden från det allmännas
sida hindras i sin yrkesutövning vid fall av sådana sjukdomar, som här avses,
utan att någon ersättning lämnas för dylikt intrång. Den ifrågasatta
utvidgningen synes därför ej vara att förorda.

Jag ansluter mig sålunda i här förevarande avseende helt till de sakkunnigas
förslag.

De sakkunniga föreslå, att försäkringen skall omfatta försäkringstagarens
samtliga hästar samt nötkreatur och svin fr. o. m. en ålder av 2 månader.
Till stöd härför anföres:

»Om ifrågavarande försäkringsform, i enlighet med vad sålunda förutsatts,
skall åsyfta att lämna ersättning för skador, förorsakade av boskapspest,
elakartad lungsjuka, rots, smittsam mul- och klövsjuka, mjältbrand
eller svinpest, synes försäkringen böra omfatta hästar, nötkreatur och svin.
Även får och getter angripas visserligen av exempelvis mul- och klövsjuka,
men av samma skäl, som ansetts tala för att utesluta vissa andra dessa djur
angripande sjukdomar, synas nu nämnda djurslag helt böra uteslutas från
en statsunderstödd husdjursförsäkring. I överensstämmelse med vad redan
nu är fallet vid tecknande av s. k. smittförsäkring, torde försäkringsavtal,
som slutes enligt de här avsedda försäkringsvillkoren, böra avse samtliga
den försäkringssökandes hästar, nötkreatur och svin.

Undantag från denna regel torde dock böra göras i fråga om kalvar och
grisar under 2 månader. Dessa omfattas ej av den försäkringsverksamhet,
som för närvarande bedrives på området. Med hänsyn till att dödligheten
bland spädkalvar och spädgrisar under alla förhållanden är jämförelsevis
stor, torde det i fråga om dessa ofta vara svårt att avgöra, huruvida den
egentliga dödsorsaken är att söka i sådan sjukdom, som här ifrågavarande
försäkring skulle omfatta. Då det dessutom ur ekonomisk synpunkt är av
mindre vikt att i försäkringen innesluta nämnda djurgrupper, synes det
lämpligt att låta dem stå utom försäkringen.

Med hänsyn till att försäkringen torde böra bereda ersättning bland annat för
mjölkförlust, förorsakad av spärrningsåtgärder, som staten i förekommande fall
påbjuder, bör försäkringen avse jämväl den totala årliga mjölkproduktionen.»

I de över förslaget avgivna utlåtandena hava påyrkats dels vissa inskränkningar
i dels ock vissa utvidgningar av vad de sakkunniga sålunda före -

Värden, som
skola försäkras.

Sakkunniga.

Hörda myndigt
eter
m. fl.

Framställning
angående
fjäderfä.

Departe mentschefen.

20 Kungl. Maj:ts proposition Nr 204.

slagit. De förstnämnda yrkandena, vilka framförts av länsstyrelserna i
Blekinge och Örebro län jämte Blekinge läns, Älvsborgs läns norra och
södra samt Örebro läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott i anslutning
till nämnda myndigheters ovan angivna ståndpunkt i fråga om vilka
sjukdomar försäkringen bör omfatta, gå ut på att försäkringen ej bör avse
hästar. Skånska lantmännens ömsesidiga kreatursförsäkringsförening har,
såsom förut nämnts, ansett, att både hästar och svin borde uteslutas ur
försäkringen.

Å andra sidan hava lantbruksstyrelsen samt Älvsborgs läns södra hushållningssällskaps
förvaltningsutskott förordat, att försäkringen utsträckes
till att omfatta jämväl får. Kronobergs läns samt Älvsborgs läns norra
hushållningssällskaps förvaltningsutskott anse, att både får och getter borde
innefattas i försäkringen. Slutligen uttalar Skandinaviska kreatursförsäkringsbolaget,
att tillräckligt starka skäl ej anförts för ett uteslutande ur
försäkringen av får, getter och fjäderfä.

Här torde även böra omnämnas, att Kristianstads läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott anfört, att bland dem, som lede stora förluster
när mul- och klövsjuka uppträdde i en ort, märktes mejerierna. Detta syntes
icke hava uppmärksammats i något av de föreliggande förslagen. Då mejerihantering
och ladugårdsskötsel vore nära förbundna med varandra, syntes
det utskottet vara en gärd av rättvisa, att mejerihanteringen antingen tillerkändes
ersättning av statsmedel eller ock att densamma bereddes tillfälle
att med stöd av statsmedel försäkra mot förluster, som uppkomme därigenom
att mejeri, då mul- och klövsjuka uppträdde i orten, Ange under någon
tid nedlägga sin verksamhet.

Med anledning av husdjursförsäkringssakkunnigas föreliggande betänkande
hava herrar F. Paulsson och Olof Åkesson i Farmen, Täby, den 13 januari
1926 till medicinalstyrelsen ingivit en skrivelse, vari de bland annat anfört,
att det, för att den svenska fjäderfäaveln skulle kunna bliva vad den borde,
vore av högsta vikt, att den icke enbart dreves som en binäring utan även
av personer, som hade insatt hela sin förmåga, sitt intresse och kapital för
att verkligen skapa en hönsgård icke på ett par hundra utan på några tusen
djur. Ett företag av sådana dimensioner vore emellertid knappast tänkbart
på grund av omöjligheten att få djuren försäkrade.

I skrivelsen hemställes därför, att i den föreslagna försäkringen måtte inrymmas
jämväl försäkring mot hönsens och annat fjäderfäs smittsamma
sjukdomar.

Medicinalstyrelsen har med skrivelse till Kungl. Maj:t den 16 januari 1926
överlämnat ovannämnda framställning och samtidigt hemställt, att den icke
måtte föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Under hänvisning till vad jag ovan anfört i fråga om vilka sjukdomar,
som böra ingå i en statsunderstödd försäkringsverksamhet mot smittsamma

21

Kungl. Maj:ts proposition Nr 204.

husdjurssjukdomar, och med anslutning till den motivering, på vilken de
sakkunniga grundat sitt förslag rörande försäkringens omfattning, anser jag
skäl ej föreligga för ett frångående vare sig i ena eller andra riktningen
av nämnda förslag. Vad särskilt angår frågan om beredande av tillfälle
för utövare av mejerihantering att med stöd av statsmedel försäkra mot
förluster på grund av att verksamheten vid fall av mul- och klövsjuka
eventuellt måste för någon tid nedläggas, så synes denna fråga icke lämpligen
böra upptagas i nu förevarande sammanhang.

De sakkunniga hava vidare framhållit, att det bör fastställas, för vilka
skadefall vederbörande försäkringsgivare skall vara skyldig att utgiva ersättning,
samt erforderliga grunder för beräknandet av ersättningarnas
storlek.

I fråga om ersättning för skada å djur hava de sakkunniga tänkt sig
följande grunder:

Ersättning utgår för djur, som do eller bliva för framtiden så odugliga
till arbete eller produktion, att de måste dödas till följd av någon av de
sjukdomar, försäkringen omfattar.

Ersättning för djur utgår endast för skador, som föreligga inom loppet av
två månader, sedan besättningen blivit friskförklarad.

Ersättningen utgår med belopp, motsvarande djurets verkliga värde i friskt
tillstånd, dock högst med den på djuret belöpande försäkringssumman.

Då djur på förordnande av vederbörande myndighet nedslaktas såsom angripet
av eller misstänkt för att vara smittat av någon av här ovan angivna
sjukdomar och ersättning för djuret lämnas av allmänna medel, utgår
ersättning på grund av försäkringsavtalet endast med skillnaden mellan
djurets verkliga värde i friskt tillstånd, beräknat högst till den på djuret
belöpande försäkringssumman, och den av allmänna medel utgående ersättningen.

På ovan angivet sätt beräknat ersättningsbelopp minskas med värdet av
de delar av djuret, som må till nytta användas.

De sakkunniga anföra:

»Ersättning bör sålunda i första hand utgå för de djur (hästar, nötkreatur
och svin), som do i någon av de sjukdomar, försäkringen omfattar, eller
så hårt angripas av dylik sjukdom, att de måste dödas. Ersättningsskyldigheten
torde dock, framför allt med hänsyn till de i många fall allvarliga
sjukdomar, som uppträda såsom direkta sviter av mul- och klövsjuka,
ej böra inskränkas till enbart dödsfall bland djuren eller fall av nödslakt.
Försäkringsskyddet blir givetvis av mindre värde för djurägarna, om ersättning
ej lämnas för djur, som till följd av ifrågavarande sjukdom bliva
för framtiden så odugliga till arbete eller produktion, att deras bevarande
vid liv icke vore ekonomiskt försvarligt.

I syfte att förebygga tvister och underlätta en snabb slutreglering av
skadeersättningarna har det ansetts lämpligt att i försäkringsvillkoren in -

Principer
för skaderegleringen.

1. Ersättning
för djur.

Sakkunniga.

22

Kungl. Maj:ts proposition Nr 204.

Departe mentschefen.

2. Ersättning
för mjölkförlust.

Sakkunniga.

rycka en bestämmelse, att ersättning för djur utgår endast för skada, som
föreligger inom loppet av 2 månader, sedan smittad besättning blivit friskförklarad.

Ersättningsbeloppet för djur bör givetvis motsvara dess verkliga värde i
friskt tillstånd, dock högst dess försäkringsvärde. Därest kött eller andra
delar efter djuret må tillvaratagas, bör ersättningsbeloppet enligt gängse
praxis minskas med värdet av det tillvaratagna.

Beträffande ersättning för djur bör slutligen i försäkringsvillkoren hänsyn
tagas till det fall, att vederbörande myndighet för bekämpande av sådan
sjukdom, varom här är fråga, förordnar om nedslaktning av djur mot att
ersättning av allmänna medel lämnas djurägaren. Då dylik ersättning motsvarar
djurens verkliga värde, bör självfallet krav på ytterligare ersättning
ej kunna resas mot försäkringsgivaren. Om däremot den av allmänna medel
utgående ersättningen understiger det verkliga värdet — så är ju fallet
i fråga om av rots angripen häst — bör försäkringstagaren äga att utfå
skillnaden mellan det verkliga värdet intill försäkringsvärdet och den erhållna
ersättningen.»

De av de sakkunniga sålunda förordade principerna föranleda ej någon
erinran från min sida.

Beträffande ersättning för mjölkförlust föreslå de sakkunniga, att dylik
ersättning skall utgå, om utförsel eller leverans av mjölk bliver av vederbörande
myndighet förbjuden eller på annat sätt förhindrad till följd av
smittsam husdjurssjukdom.

För fastställandet av ersättningens storlek föreslås följande regler:

Ersättning för mjölkförlust utgår för tid, varunder mjölken av sådan anledning
ej fått fritt disponeras. Under denna tid är försäkringstagaren
skyldig att, i den mån gällande författningar ej lägga hinder i vägen därför,
på bästa sätt tillgodogöra sig den producerade mjölken.

Ersättning utgår med skillnaden mellan värdet, beräknat efter i orten
gängse pris, av den producerade mjölken och det värde, som kunnat eller
skäligen bort kunna ur den utvinnas.

Skulle svårigheter möta att nöjaktigt fastställa den verkliga mjölkproduktionen
under tid, för vilken ersättning skall utgå, må den per ko och
dag beräknas utgöra så stor del av mjölkavkastningen i medeltal per ko
och dag under de fem dagar, som närmast föregått nämnda tid, som med
hänsyn till förhandenvarande omständigheter må kunna anses skäligt.

Vid fastställandet av ersättningsbeloppet anses värdet per dag av den
producerade mjölken utgöra högst 1;„.5 av det belopp, för vilket den årliga
mjölkavkastningen är försäkrad.

Till stöd för vad sålunda föreslagits framhålles följande:

»Försäkringen bör vidare enligt de sakkunnigas mening avse att lämna
ersättning för den förlust, som drabbar en djurägare därigenom, att staten
vid fall av mul- och klövsjuka till förekommande av smittans spridning
vidtager spärrningsåtgärder, som hindra honom att fritt disponera den pro -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 204.

23

ducerade mjölken på det sätt, han kan finna ekonomiskt lämpligast. Det har
även ifrågasatts, att ersättning skulle utgå jämväl för förlust, som kan uppstå
genom av sjukdomen förorsakad minskning i mjölkproduktionen. Beträffande
sistnämnda förlust må dock framhållas, att den ej har något som
helst sammanhang med statens åtgärder till hindrande av smittans spridning
utan helt är att hänföra till dén yrkesrisk, som varje djurägare löper
därigenom, att hans djur kunna drabbas av sjukdomar, som nedsätta deras
produktionsmöjligheter. Härtill kommer, att den minskning i mjölkproduktionen,
sjukdomen medför, åtminstone i viss mån motväges av minskad
foderförbrukning under sjukdomstiden. Ersättning för den mjölkförlust,
som förorsakas av påbjudna avstängningsåtgärder, synes däremot utan tvekan
böra inbegripas i en statsunderstödd försäkringsverksamhet på området,
framför allt med hänsyn till den omständigheten, att de påbjudna åtgärderna,
såsom förut framhållits, huvudsakligen avse att skydda andra djurägares
besättningar från sjukdomen och ej kunna anses bereda den smittade
besättningens ägare några fördelar.

Förlust av sistnämnda art kan uppstå dels därigenom, att mjölkutförsel
förbjudes från smittad eller misstänktförklarad gård, dels ock genom att
möjligheterna att leverera mjölk från en gård bliva försvårade eller helt
avskurna, utan att direkt förbud mot utförsel av mjölk från gården föreligger,
exempelvis genom att ett mejeri eller annan avsättningsplats avstänges.
I samtliga fall synes ersättning böra utgå.

Ersättningsbeloppet skulle enligt det ovanstående motsvara den värdeminskning,
som uppstår därigenom, att mjölken ej kan fritt disponeras, och
bör sålunda beräknas efter värdet av den mjölk, som produceras under tid,
då hinder därför föreligger. I många och kanske flertalet fall torde det
dock möta svårigheter att nöjaktigt fastställa produktionens storlek under
denna tid. De sakkunniga hava då tänkt sig, att produktionen skulle kunna
beräknas med ledning av den erfarenhet, som under innevarande år vunnits
eller framdeles kan komma att vinnas rörande den genomsnittliga produktionsminskning,
som förorsakas av mul- och klövsjuka, samt med utgångspunkt
från vederbörande gårds mjölkavkastning under de fem daga]-, som
närmast föregått spärrningens ikraftträdande. Värdet av den mjölkproduktion
per dag, som skall läggas till grund för fastställande av ersättningsbeloppet,
synes ej böra få överstiga 1/3(;5 av det värde, för vilket den totala
årliga mjölkavkastningen försäkrats.

Av försäkringstagaren bör givetvis krävas, att han under den tid, för vilken
han är berättigad till ersättning för mjölkförlust, på bästa sätt tillgodogör
sig den producerade mjölken. Ersättning bör utgå med skillnaden
mellan det värde, den under avstängningstiden producerade mjölken kunnat
betinga vid fri utförsel och leverans, och det värde, vartill den under avstängningen
kunnat realiseras eller förbrukas.

Vad ovan anförts rörande ersättning för mjölkförlust förorsakad av muloch
klövsjuka gäller ock i tillämpliga delar förlust, som kan uppstå genom
att staten vid andra smittsamma husdjurssjukdomar, exempelvis mjältbrand,
ingriper medelst åtgärder och föreskrifter, som förhindra den producerade
mjölkens fria tillgodogörande.

Anledning synes ej föreligga att i detta sammanhang förknippa ersättningsskyldigheten
med vissa sjukdomar, utan torde ersättning böra utgå i
samtliga de fall, då det allmänna för bekämpande av smittsam sjukdom
bland husdjuren tillgriper åtgärder av antydd art.»

Hörda myn
digheter
m. fl.

24 Kungl. Maj:ts proposition Nr 204.

Örebro läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, med vilket länsstyrelsen
i Örebro län förenat sig, har ansett, att ersättning jämväl borde
utgivas för förlust på grund av minskad mjölkproduktion, och har till stöd
härför anfört:

»Det är naturligtvis riktigt, att en av kreaturssjukdom förorsakad minskning
i mjölkproduktionen kan hänföras till djurägarens yrkesrisk, men med
anledning av särskilt den smittsamma mul- och klövsjukans karaktär av
farsot kan risken i detta fall icke rimligtvis inbegripas i den yrkesrisk,
som är normal för jordbruket, och på grund härav torde starka skäl tala
för, att staten i viss utsträckning bidrager att bära densamma. Enär vidare
den statsunderstödda försäkringsverksamheten avses skola omfatta djur, som
do uti ifrågavarande smittsamma sjukdomar eller till följd av desamma
måste nedslaktas, synes det, då med avseende på yrkesrisk icke torde förefinnas
någon principiell skillnad mellan dödsfall i en sjukdom och på grund
av densamma minskad produktion, vara en nödvändig konsekvens, att jämväl
den av nu ifrågavarande sjukdomar förorsakade minskningen i mjölkproduktionen
inbegripes i den statsunderstödda försäkringsverksamheten på
området.»

Samma myndigheter hava vidare framhållit, att det i åtskilliga fall torde
förekomma, att egendom till följd av försenad anmälan eller annan anledning
förklarades smittad av sjukdom först någon tid efter det att sjukdomen
vunnit insteg i djurbesättningen och redan förorsakat minskning i
mjölkavkastningen. Den normala produktionen borde därför beräknas utgöra
medeltalet för de 10 dagar, som komme närmast före dagen för snuttförklaring.

Alvsborgs läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott har ansett,
att ersättningen för mjölkförlust borde för att undvika tvister fixeras
till viss procent av värdet av den producerade mjölken. Vidare har utskottet
ogillat förslaget, att ersättning för mjölk per dag skulle utgå med högst
7365 av det belopp, för vilket den årliga produktionen försäkrats, enär mjölkavkastningen
inom en besättning kunde variera högst väsentligt och en
försäkringstagare trots sin försäkring på så sätt skulle kunna åsamkas synnerligen
avsevärd skada genom utebliven ersättning.

Skånska lantmännens ömsesidiga kreatursförsäkringsförening har framhållit,
att det kunde ifrågasättas, huruvida det icke vore lämpligare att vid bestämmande
av mjölkförlustens storlek till utgångspunkt välja medelvärdet av avyttrad
mjölk eller mejeriprodukter under en tid av 5 dagar närmast före smittans
konstaterande. Erfarenheten hade nämligen visat, att det stötte på hart när
oöverstigliga svårigheter att tillfredsställande konstatera och kontrollera
myckenheten producerad mjölk. Något skäl för ersättning för jämväl hemmaförbrukad
mjölk torde för övrigt icke föreligga, då hinder för förbrukning
i hemmet av mjölk från smittad besättning i allmänhet icke förelåge efter
vidtagande av erforderliga försiktighetsåtgärder.

25

Kungl. Maj:ts proposition Nr 204.

Anledning synes ej föreligga att i försäkringen inrymma ersättning för av
sjukdom förorsakad nedgång i mjölkproduktion. Såsom de sakkunniga
framhållit, torde det med hänsyn till den minskade utfodring, djuren kräva
under sjukdomstiden, knappast låta sig göra att tillfredsställande konstatera
storleken av den förlust av här avsedd art, som försäkringstagaren verkligen
lidit. Ett medtagande av ersättning för minskning i mjölkavkastning skulle
på grund härav mången gång kunna leda till, att ersättningen kunde komma
att överstiga den faktiska nettoförlusten, ett förhållande som möjligen skulle
i viss mån kunna minska intresset för djurägarna av att skydda sina djurbesättningar
för smitta. För att hålla detta intresse vid makt torde det
vara nödvändigt att låta försäkringstagarna stå en viss självrisk.

Vidare synes det behövligt att, på sätt de sakkunniga föreslagit, låta ersättningen
för mjölkförlust utgå högst med visst i förhållande till den årliga
produktionens försäkringsvärde fastställt belopp. Utan dylik maximering
av ersättningsbeloppet kunde det ligga nära till hands för djurägarna
att, i syfte att erhålla lägre premier, vid försäkringsavtals ingående uppgiva
värdet av mjölkproduktionen till lägre belopp än som motsvarar verkligheten.

Jämväl i övrigt synas mig de av de sakkunniga förordade reglerna för
fastställandet av ifrågavarande ersättningsbelopp, vilka regler för övrigt
nära ansluta sig till de enligt hittills gällande försäkringsvillkor vid s. k.
smittförsäkring i allmänhet tillämpade grunder, erbjuda den smidighet och
möjlighet till anpassning efter olikartade förhållanden, som torde böra
krävas vid en försäkring av den art, varom här är fråga. Någon ersättning
för hemmaförbrukad mjölk skulle givetvis ej, i motsats till vad Skånska
lantmännens ömsesidiga kreatursförsäkringsförening synes förutsätta, komma
att utgå enligt de föreslagna grunderna, då ju ersättningsbeloppet skall
fastställas med hänsyn tagen även till det värde, som genom hemmaförbrukning
eller på annat sätt kan utvinnas ur den under avspärrningstiden producerade
mjölken.

Jämväl ifråga om ersättning för mjölkförlust ansluter jag mig sålunda
i princip till de sakkunnigas förslag.

De sakkunniga föreslå vidare, att ersättning skall utgå för fodermedel,
som genom föreskrivna desinfektionsåtgärder skadas eller förstöras. Ersättningsbeloppet
skall enligt förslaget fastställas av en värderingsman, utsedd
gemensamt av försäkringsgivaren och försäkringstagaren. Kunna dessa ej
enas vid valet av värderingsman, skall värderingen verkställas av tre personer,
av vilka försäkringsgivaren och försäkringstagaren utse vardera en
samt domaren i orten den tredje.

Härutinnan anföra de sakkunniga:

»Beträffande vissa av de sjukdomar, vilka den ifrågavarande försäkringsverksamheten
skulle avse, föreskrives, att fodermedel i samband med slutdesinfektion
av smittat ställe skola i viss utsträckning uppbrännas eller nedgrävas.
Jämväl i övrigt torde fodermedel ofta bliva förstörda eller skadade vid

Departe mentschefen.

3. Ersättning
för fodermedel.

Sakkunniga.

Hörda myndigheter

m. fl.

Departe mentschefen.

4. Ersättning
för desinfektionskostnader.

Sakkunniga.

26 Kungl. Maj:ts proposition Nr 204.

desinfektionen. Av samma skäl, som ovan ansetts tala för att ersättning för
mjölkförlust bör inrymmas i en av staten understödd försäkringsrörelse, torde
jämväl ersättning för förlust av nu angivet slag böra medtagas. För fastställande
av ersättningsbeloppets storlek torde det vara nödvändigt att tillgripa
visst värderingsförfarande, vilket dock med hänsyn till de därmed förenade
kostnaderna bör göras så enkelt som möjligt. De sakkunniga hava tänkt
sig, att värderingen i regel skulle verkställas av endast en värderingsman,
som skulle utses av försäkringsgivaren och försäkringstagaren gemensamt.
Endast för den händelse, att dessa ej kunna enas vid valet av värderingsman,
skulle värderingen verkställas av flera personer, förslagsvis tre, av
vilka försäkringsgivaren och försäkringstagaren skulle utse vardera en samt
domaren i orten den tredje.»

Försäkringsinspektionen ifrågasätter, huruvida icke försäkringen borde
omfatta alla varor, redskap eller andra föremål, som skadas eller förstöras.

Älvsborgs läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott samt
Skånska lantmännens ömsesidiga kreatur stör säkring sförening anse, att
ersättning, varom här är fråga, ej bör inneslutas i försäkringen. Förvaltningsutskottet
förmenar, att dylik ersättning bör lämnas vederbörande djurägare
direkt av statsmedel, och försäkringsföreningen åberopar för sin del,
att det hade visat sig, att värdet av ifrågavarande försäkringsobjekt i regel
vore ytterst ringa, varjämte för övrigt stora svårigheter mötte för ett rätt
uppskattande av värdet.

Av beräkningar, som de sakkunniga i annat sammanhang verkställt i
syfte att belysa det föreslagna försäkringssystemets ekonomiska innebörd och
verkningar, framgår, att ersättningsbeloppen för skadade eller förstörda fodermedel
under de av de sakkunniga gjorda förutsättningar och antaganden
skulle komma att belöpa sig till mindre än 1 procent av de sammanlagda
ersättningsbeloppen. Med hänsyn härtill torde det vara tämligen betydelselöst
för försäkringstagarna, om ersättning för fodermedel inrymmes i
försäkringen eller icke. För det senare alternativet talar den omständigheten,
att ett värderingsförfarande, som givetvis icke kan undgås, då det
gäller att fastställa ersättning av här ifrågavarande art, alltid är förenat
med vissa olägenheter och kostnader. Vad de sistnämnda angår, hava de
sakkunniga visserligen föreslagit ett så enkelt förfaringssätt vid värderingen
som möjligt, då denna enligt förslaget i regel skulle verkställas av endast
en värderingsman. Det oaktat skulle dock värderingskostnaderna säkerligen
komma att uppgå till belopp, som icke skulle stå i rimlig proportion till
de obetydliga ersättningsbeloppen.

Jag anser därför, att den ifrågasatta försäkringen icke bör avse att lämna
ersättning för fodermedel, som skadas eller förstöras.

De sakkunniga liava slutligen föreslagit, att ersättning skall utgå för nödvändiga
desinfektionskostnader, i den mån de påvila försäkringstagarna,
med 3/i av kostnadsbeloppet. I samband härmed hava de uttalat sig för

Kungl. Maj:ts proposition Nr 204. 27

att staten ej vidare skall, såsom hittills varit fallet, bestrida kostnaderna
för desinfektionen.

I denna fråga anföra de sakkunniga:

»Enligt de försäkringsavtal, som för närvarande tillämpas vid försäkring
mot smittsamma husdjurssjukdomar, lämnas i regel ersättning för desinfektionsmedel,
som försäkringstagaren är skyldig att anskaffa. Enligt de i 1898
års förordning meddelade föreskrifter rörande bekämpandet av däri avsedda
sjukdomar stadgas emellertid, att samtliga kostnader för reningsåtgärders
vidtagande skola påvila vederbörande djurägare. Att staten trots detta
hittills vid mul- och klövsjuka — ej vid övriga smittsamma husdjurssjukdomar
— bestritt desinfektionskostnaderna, har berott på särskilda orsaker.
Medicinalstyrelsen har nämligen generellt bemyndigande att vidtaga alla
de åtgärder, styrelsen kan finna nödiga till sjukdomens hämmande och förekommande
av dess vidare utbredning, samt att disponera förslagsanslaget
till förekommande och hämmande av smittsamma sjukdomar bland husdjuren
för bestridande av alla de kostnader, som av dylika åtgärder föranledas.
Med stöd härav har styrelsen ansett sig böra vid tillämpning av nedslaktningsmetoden
bekosta alla erforderliga desinfektionsåtgärder. Detta har
skett i huvudsakligt syfte att säkerställa effektiviteten av dessa åtgärder.
Jämväl i de fall, då i Malmöhus län och vissa delar av Kristianstads län
isoleringsmetoden under den ännu pågående epizootien kommit till användning,
hava desinfektionskostnaderna i sin helhet bestritts av statsmedel, men
detta har skett på grund av särskilt medgivande av Kungl. Maj:t, ett medgivande
som äger avseende endast på denna epizooti. Någon ändring av
den i 1898 års förordning fastställda principen, att desinfektionskostnaderna
skola påvila vederbörande djurägare, har sålunda ej vidtagits. De sakkunniga
hava därför ansett sig böra räkna med, att denna princip åter kommer
att tillämpas jämväl i fråga om mul- och klövsjuka. Med hänsyn till de
betydande kostnader, desinfektionen då skulle medföra för djurägarna, bör
i en statsunderstödd försäkring mot smittsamma husdjurssjukdomar jämväl
ingå åtminstone huvuddelen av dessa kostnader.

De sakkunniga hysa den uppfattningen, att ifrågavarande kostnader, vilka
hittills varit högst avsevärda (jfr sid. 43), skulle kunna nedbringas, om det
ekonomiska ansvaret för desinfektionsåtgärderna i huvudsak komme att pavila
vederbörande eventuellt statsunderstödda försäkringsföretag. Ty antagligt
är, att samma intresse för att hålla ifrågavarande kostnader nere icke föreligger,
då de bestridas av statsmedel, som med den nu ifrågasatta anordningen.
Å andra sidan skulle det visserligen kunna befaras, att sparsamhetsnitet
i sistnämnda fall komme att drivas så långt, att desinfektionen
icke erhölle tillräcklig grad av effektivitet. Men härutinnan torde det ankomma
på statsmakterna att utöva erforderlig kontroll.

Såsom ytterligare skäl för att staten ej vidare skulle bestrida de kostnader,
varom här är fråga, må framhållas, att behovet för djurägarna av att
genom försäkring skydda sig mot förluster på grund av smittsamma husdjurssjukdomar
härigenom skulle bliva än mera framträdande, än vad hittills
varit fallet, varför man då torde kunna påräkna en allmännare anslutning
till försäkringen. I praktiken komme då antagligen frågan om verkställande
av föreskrivna desinfektionsåtgärder att lösas så, att vederbörande
försäkringsgivare komme att direkt tillse och eventuellt organisera desinfektionen.
De sakkunniga förmena, att härigenom icke oväsentlig kostnadsbe -

28

Kungl. Maj:ts proposition Nr 204.

sparing skulle kunna vinnas, utan att kravet på desinfektionsåtgärdernas
effektivitet därigenom behövde eftersättas.

Från de enskilda djurägarnas sida torde emellertid behovet av att iakttaga
sparsamhet på ifrågavarande område icke vara så mycket större, därest kostnaderna
bestridas av försäkringsgivaren, än om de påvila staten. Med hänsyn
härtill har det ansetts ändamålsenligt att inskränka ersättningsskyldigheten
till att avse endast s/i av kostnaderna. Djurägarna skulle då komma
att stå självrisk för \/t av ifrågavarande kostnader.»

Hörda myndigheter

m. fl.

Medicinalstyrelsen, lantbruksstyrelsen, länsstyrelserna i Södermanlands
och Kronobergs lön samt Södermanlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
hava uttalat sin anslutning till vad de sakkunniga i förevarande
avseende föreslagit. Flertalet av de hörda myndigheterna hava
emellertid icke tagit direkt ståndpunkt till principfrågan, huruvida desinfektionskostnaderna
i enlighet med mul- och klövsjukesakkunnigas förslag böra
helt påvila statsverket eller i överenstämmelse med husdjursförsäkringssakkunnigas
ståndpunkt i huvudsak vederbörande djurägare med möjlighet för
dessa att erhålla försäkring med statsbidrag för täckande av viss del av
ifrågavarande kostnader.

Förutom av de myndigheter, som ställt sig helt avvisande gentemot förslaget
om statsunderstödd försäkring mot smittsamma husdjurssjukdomar,
har den av sistnämnda sakkunniga förordade omläggningen avstyrkts av
länsstyrelsen i Västmanlands län, Hallands läns, Älvsborgs läns norra
och Västmanlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott samt Skandinaviska
kreatursförsäkringsbolaget och Skånska lantmännens ömsesidiga
kreatursförsäkringsförening.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har i denna fråga anfört:

»Enligt den på Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes föranstaltande
verkställda, i försäkringssakkunnigas betänkande åberopade utredning har
vid isoleringsgårdarna i Malmöhus län desinfektionskostnaden uppgått till i
medeltal 14 kronor per nötkreatur. För den händelse det skulle anses, att
djurantalet bör läggas till grund för premiernas bestämmande, må anmärkas,
att kostnaderna för desinfektionen, utlagda per nötkreatur, varierat högst
betydligt, på sätt även framgår av uppgifter i nämnda betänkande, där
kostnaden för besättning, bestående av 1—5 nötkreatur, upptagits till 37
kronor per sådant djur, och för besättning, bestående av över 200 nötkreatur,
till 8 kronor per sådant djur. Därtill kommer, att det egentligen är oriktigt
att lägga endast antalet nötkreatur till grund för premieberäkningen; de
lokala förhållandena å de olika gårdarna äro nämligen av väsentlig betydelse
för de kostnader, desinfektionen medför. Det skulle följaktligen bereda
försäkringsföretagen icke ringa svårighet att bestämma premierna för denna
försäkringsrisk. Men den huvudsakliga svårigheten, när det gäller desinfektionen
såsom försäkringsföremål, torde få anses vara det förhållandet, att
ovisst är, huru desinfektionen framdeles kommer att företagas. Denna fråga
har i stort sett lämnats öppen i det av de mul- och klövsjukesakkunniga
avgivna förslag, i det att däri förutsättes, att kungl. medicinalstyrelsen skall
lämna detaljföreskrifter rörande desinfektionens verkställande. Denna myndighet
torde därvid taga hänsyn till icke blott de erfarenheter, som gjorts

29

Kungl. Maj:ts proposition Nr 204.

under den senaste epizootien, utan ock till de rön, som gjorts i utlandet vid
företagna experiment angående smittovägar och smittämnets resistens under
olika yttre förhållanden. Även här i landet pågå, enligt vad Eders Kungl.
Maj:ts befallningsliavande har sig bekant, under mul- och klövsjukesakkunnigas
inseende vissa försök i nämnda hänseende. Det kan ej anses uteslutet,
att härvid vunna erfarenheter och rön kunna föranleda en omläggning av
desinfektionen i ändamål att göra den billigare.

Förslaget att lägga kostnaden för desinfektionen på den enskilde djurägaren
och endast bereda honom lättnad i denna utgift genom att införa
försäkring därför finner Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande vara ägnat
att väcka allvarliga betänkligheter. Även om det må medgivas, att det
principiellt borde ankomma på djurägaren att vidkännas denna kostnad, då
det ej kan anses orimligt att den enskilde vidtager åtgärder, som förekomma,
att smitta sprides från hans ställe till annat, tala praktiska skäl för att
staten påtager sig kostnaden. Så länge det icke blivit tillförlitligen visat,
att desinfektionen är obehövlig, för vilken uppfattning förespråkare finnas,
måste det anses angeläget, att desinfektionen utföres på ett sätt, som överensstämmer
med dess syfte. Skall kostnaden läggas på den enskilde eller
försäkringsbolag eller, såsom försäkringssakkunniga föreslagit, på båda, uppstår
fara för, att desinfektionen icke blir ordentligt utförd. Försäkringssakkunniga
hänvisa till, att staten får anordna vederbörlig kontroll däröver.
Den erfarenhet, som vunnits under den senaste epizootien, giver Eders Kungl.
Maj:ts befallningshavande anledning betvivla, att tillfyllestgörande kontroll
i detta avseende kan åstadkommas. Om blott enstaka fall av sjukdomen
uppträda, skulle det nog vara möjligt att utöva erforderlig kontroll, men
när fallens antal blir stort, skulle den med all säkerhet bliva ineffektiv.
Det finnes för visso ingen annan rationell lösning av denna fråga än den,
att staten själv genom sina organ utför desinfektionen och bekostar därför
nödiga desinfektionsmedel. De mul- och klövsjukesakkunniga hava föreslagit,
att så sker, och finner Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
detta förslag vara välgrundat.»

Hallands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott anför: »Utskottet
för sin del anser allmän säkerhet kräva, att alla med smittrening förenade
arbeten och kostnader böra verkställas och bestridas genom ansvariga,
statliga organ, och torde, sedan numera större erfarenhet vunnits på området,
genom normerande bestämmelser kunna förekommas onödiga och
överdrivna utgifter vid desinfektionsförfarandet.»

Skandinaviska kreatursförsäkringsbolaget anför, att desinfektionskostnaderna
borde bliva betydligt lägre, om staten handhade och bekostade
desinfektionen än om varje enskilt försäkringsbolag eller djurägare
skulle inrikta sig härpå. Staten kunde nämligen genom större inköp och
mera rationellt ordnande av arbetet, bland annat på grund av att ofta
flera gårdar i samma trakt desinficerades samtidigt, betydligt nedbringa
kostnaderna härför. Även disponerade staten nödiga organ för arbetenas utförande,
vilket ju bolagen saknade.

Skånska lantmännens ömsesidiga kreatursförsäkringsförening framhåller
att staten ensam hade att bestämma såväl omfattningen av desinfektionsåtgärderna
som sättet för desammas verkställande, och under dylika omständigheter
vore det näppeligen tänkbart, att någon försäkringsanstalt skulle
våga bära risken för dessa kostnader.

30

Kungl. Maj:ts proposition Nr 204.

Departe mentschefen.

Principer för
statsbidrag,
fondbildning
m. m.

Statsbidraget.

Sakkunniga.

Frågan huruvida och i vilken utsträckning desinfektionskostnaderna böra
bestridas av staten eller av vederbörande djurägare själva synes icke lämpligen
böra företagas till avgörande i nu föreliggande sammanhang. Jag
vill erinra, att inom medicinalstyrelsen pågår utredning om revision av
gällande bestämmelser till förekommande och hämmande av smittsamma
husdjurssjukdomar; och har jag anmodat medicinalstyrelsen att till Kungl.
Maj:t före den 1 oktober 1926 inkomma med förslag till dylik revision.

I samband med denna revision, som sålunda är att förvänta, torde även
böra prövas frågan om bestridandet av kostnader för smittrening.

I den mån ifrågavarande kostnader kunna komma att påvila djurägarna,
torde emellertid möjlighet böra beredas dem att erhålla försäkring jämväl för
dessa kostnader. En bestämmelse av den art, de sakkunniga föreslagit,
torde därför erfordras, därest statsmakterna besluta sig för att lämna medverkan
för försäkringsverksamhet mot smittsamma husdjurssjukdomar i
huvudsaklig överensstämmelse med av mig förordade riktlinjer.

Av de sakkunniga anförda skäl för att låta försäkringstagarna stå viss
självrisk för de kostnader, varom här är fråga, synas välgrundade.

Vid bedömandet av frågan, efter vilka principer statens medverkan lämpligen
bör lämnas till den ifrågasatta försäkringsverksamheten, hava de sakkunniga
tagit hänsyn så gott som uteslutande till mul- och klövsjuka, enär
de övriga husdjurssjukdomar, som ansetts böra omfattas av försäkringen,
icke förekommit i vårt land sedan så långt tillbaka i tiden eller beträffande
mjältbrand icke på senare år uppträtt i sådan omfattning, att man för närvarande
borde räkna med dessa sjukdomar. Under hänvisning till vissa i
betänkandet lämnade statistiska sammanställningar rörande mul- och klövsjukans
förekomst och omfattning under åren 1911—1925 i Sverige och
Danmark anföra de sakkunniga:

»Med hänsyn sålunda bl. a. till omöjligheten att med någorlunda säkerhet
kunna beräkna, vare sig hur ofta mul- och klövsjuka kan väntas uppträda
eller vilken omfattning den vid ett utbrott skall erhålla, torde understöd
från statens sida icke böra ifrågakomma vid andra tillfällen, än just då
sjukdomen verkligen förekommit. Då, såsom förut framhållits, ett statsingripande
huvudsakligen bör åsyfta att förhindra, att de erforderliga premierna
bliva alltför betungande för försäkringstagarna, torde rätten till
statsbidrag böra inträda, först då det visar sig, att för skaderegleringen
erfordras utdebitering utöver en viss gräns.

Utöver denna gräns synes försäkringsrisken böra på lämpligt sätt uppdelas
mellan staten och försäkringstagarna. För att i tillräcklig utsträckning
tillgodose nyssnämnda syfte borde då staten övertaga en större del av
denna risk i mån av högre utdebiteringsbehov. Försiktigheten torde emellertid
bjuda, att försäkringstagarna själva alltid få bära någon del av kostnaderna,
då det givetvis är av allra största vikt, att de städse hava ett
direkt ekonomiskt intresse av att i möjligaste mån söka hindra sjukdomens
spridning och nedbringa de ersättningsbelopp, som hänföra sig till av sjukdomen
förorsakade skador.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 204.

31

En understödsverksamhet av ifrågasatt art synes alltså böra så anordnas,
att ett företag, som bedriver sådan försäkring, varom här är fråga, erhåller
bidrag av statsmedel, endast därest det för visst år visar sig, att för reglering
av under året inträffade skador inom denna försäkringsgren skulle
hava erfordrats en utdebitering utöver visst belopp, till vars storlek de sakkunniga
senare återkomma. Utdebitering för andra ändamål än skaderegleringar
under året, såsom exempelvis förvaltningskostnader, synes däremot
icke böra medtagas för beräkning av statsbidrag.

För att den hjälp, som på detta sätt skulle beredas på området arbetande
försäkringsföretag, skall komma samtliga dylika tillgodo efter rättvisa grunder,
måste emellertid hänsyn tagas till att försäkringsrisken, såsom förut
påpekats, är högst väsentligt olika inom olika delar av landet, Om nu rätten
till statsbidrag skulle inträda vid en viss för skadereglering under året
erforderlig utdebitering i förhållande till försäkringssumman eller med andra
ord, när nettopremien uppginge till visst belopp, skulle exempelvis ett företag,
vars verksamhet omfattar såväl Skåne som andra delar av landet, i
fråga om möjligheten att komma i åtnjutande av statsbidrag komma i en
avsevärt mera ogynnsam ställning än ett annat företag, som bedriver sin
verksamhet, endast inom Skåne. Men om staten på ett rättvist sätt skall
stödja ifrågavarande försäkringsverksamhet, måste tillses, att den hjälp, som
lämnas försäkringstagarna, blir densamma, vare sig försäkring tecknats i
det ena eller andra företaget. För att detta krav skall kunna tillgodoses,
torde det sålunda på grund av mul- och klövsjukans olika frekvens inom
olika områden vara nödvändigt, att beräkningarna rörande statsbidraget för
de företag, vilkas rörelse sträcker sig över en större del av landet, utföras
var för sig för olika delar av verksamhetsområdet på samma sätt, som om
det vore fråga om flera företag med begränsade områden. Det har synts de
sakkunniga, att man i nu berörda hänseende lämpligen bör välja länen till
enheter. En sådan uppdelning vid beräkningen torde icke vålla försäkringsföretagen
några svårigheter.»

Mot de sålunda ifrågasatta principerna hava vissa anmärkningar riktats Hörda myni
de över förslaget avgivna utlåtandena.

Kristianstads läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott anför:

»De sakkunniga hava framhållit, att premien för försäkring mot smittsamma
sjukdomar borde utgå med olika belopp inom olika län. Utskottet
vill gärna medgiva, att vissa delar av landet, särskilt kusttrakterna av
Skåne och Halland, visat sig vara mest utsatta för angrepp av denna sjukdom,
men då inom de län, där sjukdomen uppträtt mera allmänt, finnas
områden, som varit fria från sjukdomen, och det är omöjligt att bestämt
avgöra, att icke sjukdomen kan komma att framdeles företrädesvis angripa
områden, som hittills varit skonade, synes det vara en gärd av rättvisa, att
för denna försäkring utginge en för hela landet eller i varje fall för Götaoch
Svealand lika hög försäkringspremie. Då de bygder, som tidigare drabbats
av sjukdomen, lidit oerhörda förluster på grund av med kampen mot
sjukdomen förenade åtgärder, synes det vara olämpligt att ytterligare betunga
dem genom en för ifrågavarande områden förhöjd försäkringspremie.»

Inom Malmöhus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, som. under
tillstyrkande av mul- och klövsjukesakkunnigas förslag i ersättningsfrågan,
avstyrkt statsbidrag för försäkringsverksamhet på området, har en
minoritet uttalat sig för statens medverkan vid försäkring mot andra för -

Departe mentschefen.

Statsbidragets
storlek
m. m.

Sakkunnigas

förslag.

32 Kungl. Maj:ts proposition Nr 204.

luster än sådana, för vilka enligt nämnda förslag direkt statsersättning
skulle utgå. Denna försäkring borde dock ordnas genom återförsäkring enligt
de riktlinjer, som framlagts i överdirektör Laurins förut omförmälda
förslag, dock med begränsning av maximiförsäkringspremien till 20 öre.

Skånska lantmännens ömsesidiga kreatursförsäkringsförening har ansett,
att landets olika delar böra i lika mån drabbas av de genom en uppstående
epizooti förorsakade kostnader, och har till stöd härför anfört:

»Redan i det föregående hava vi framhållit, att de restriktiva åtgärder,
som på statens initiativ företagas vid inträffande epizooti, först och främst,
ja, kanske uteslutande, motiveras av hänsyn till icke smittade besättningar.
Enahanda blir förhållandet ifråga om de olika landskapen inbördes. Inträffar
en epizooti exempelvis i Skåne och vidtagas i följd härav tack vare
statsmyndigheternas ingripande restriktiva åtgärder för förhindrande av
smittans spridning, vill man givetvis härmed vinna en begränsning av
sjukdomshärden till de redan smittade delarna av provinsen Skåne men
framför allt förhindra smittans spridning till övriga delar av Sverige. De
kostnader, som åsamkas vederbörande djurägare inom ett smittat område
på grund av statsmyndigheternas ingripande, drabba denna djurägare och
därmed det försäkringsföretag, som löper risken i hela landets intresse. Att
under sådana omständigheter låta varje särskild landsända bära tungan av
densamma direkt drabbade förluster är uppenbart obilligt. Vad nu anförts
giver otvivelaktigt stöd för den uppfattningen, att bestämmelserna måste
vara ensartade beträffande landets samtliga delar.»

Föreningen har vidare uttalat, att det ville synas, som om det av överdirektör
Laurin framlagda förslaget skulle medgiva ett riktigare avvägande
av förlusternas fördelning.

De gjorda erinringarna mot förslaget att basera försäkringsverksamheten
på en, med hänsyn till den inom olika delar av landet föreliggande risken
för skadefall, skedd uppdelning av landet i olika riskområden giva mig ej
anledning att härutinnan frångå nämnda förslag. Tvärtom torde en dylik
uppdelning vara icke blott principiellt riktig utan även nödvändig, då fråga
såsom här gäller en frivillig försäkringsverksamhet. Anslutningen till försäkringen
skulle i annat fall säkerligen bliva högst obetydlig inom områden,
som hittills varit skonade för mul- och klövsjuka, enär djurägarna inom
sådana områden givetvis räkna med att sjukrisken för deras besättningars
vidkommande är minimal. Den lämpligaste grunden för den ifrågasatta
uppdelningen torde vara att, såsom de sakkunniga föreslagit, välja länen
till enheter.

Jämväl i övrigt synas mig de principer, som kommit till uttryck i de
sakkunnigas ovan återgivna uttalande, vara lämpliga och ändamålsenliga.

De sakkunniga hava föreslagit följande grunder för statsbidraget samt
för bildande och användande av reservfonder:

Därest nettopremien för visst år understiger 30 öre, skall avsättning till
reservfonden ske med belopp, som minst motsvarar en utdebitering per 100
kronors försäkringssumma, som är lika med skillnaden mellan 30 öre och
nettopremien. Avsättningen behöver dock ej motsvara en högre utdebitering,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 204.

33

avrundad till närmast högre heltal öre, än 50 procent av den för de senaste
15 åren beräknade genomsnittliga nettopremien.

I den mån nettopremien överstiger 30 öre, skall i första hand reservfondens
ränteavkastning tillgripas för skaderegleringen, d. v. s. för att nedbringa
utdebiteringshehovet för detta ändamål intill nyssnämnda gräns.

Om utdebiteringshehovet för skadereglering därefter överstiger 30 öre,
tillämpas följande regler:

intill 30 öre bestrides utdebiteringsbehovet helt av försäkringstagarna;

den del av utdebiteringsbehovet, som faller mellan 30 och 60 öre bestrides
till hälften med fondmedel, dock högst med ''/± av hela fonden. Av återstoden
faller hälften på försäkringstagarna och hälften på staten;

den del av utdebiteringsbehovet, som överstiger 60 öre, bestrides till s/i med
fondmedel, dock högst med så stort belopp, att därefter hälften av fonden
kvarstår. Av återstoden falla */* på försäkringstagarna och 3/4 på staten.

Beträffande ett företag, vars verksamhet omfattar mer än ett län, hava
dessa regler ansetts böra tillämpas så, att nettopremie och säkerhetstillägg
uträknas för varje län för sig. Om nettopremien för ett län överstiger 30
öre, disponeras i första hand räntor å redan förefintlig fond jämte de till övriga
län hänförliga belopp, som eljest bort avsättas till fonden, för skaderegleringen
inom förstnämnda län. I den mån dessa medel ej förslå till täckande
av årets skador, beräknas statsbidrag efter de angivna reglerna.

För att erhålla material att lägga till grund för avvägandet av dels den sakkunnigas
gräns för nettopremien, då statsbidrag borde börja utgå, dels ock storleken beräkningar.
av nämnda bidrag hava de sakkunniga verkställt vissa beräkningar med
avseende å Malmöhus län, d. v. s. det län, där skadornas omfattning och
därigenom även den erforderliga nettopremien kan förväntas bliva störst.
Beräkningarna hava avsett att belysa bland annat storleken av de ersättningar
av olika slag, som under åren 1911—1925 skulle hava utgått enligt
de föreslagna försäkringsvillkoren, ävensom nettopremiens storlek under
nämnda år. Härvid har förutsatts, att samtliga hästar, nötkreatur och svin
inom länet varit sammanförda till ett försäkringsbestånd. Med hänsyn till
att försäkringsverksamheten bör inriktas på att isoleringsmetoden kan komma
att tillämpas för mul- och klövsjukans bekämpande, vilket för övrigt av
de sakkunniga ansetts utgöra en förutsättning för statens stödjande av
ifrågavarande verksamhet, hava de sakkunniga vidare i fråga om sjukdomens
frekvens ej ansett sig kunna bygga på de erfarenhetsrön, som under
tidigare år gjorts i vårt land. Till grund för beräkningarna har därför lagts
antagandet, att mul- och klövsjuka under åren 1911 —1924 skulle hava
förekommit inom Malmöhus län i ungefär samma utsträckning som på
Själland, där isoleringsmetoden kommit till användning, därest nedslaktningsmetoden
icke tillämpats inom förstnämnda område. För år 1925 hava
de under nämnda år vunna erfarenhetstalen för Malmöhus län lagts till
grund för beräkningarna.

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 sand. 173 höft- (Nr 2Oi.) 3

Sakkunniga.

34 Kungl. Maj:ts proposition Nr 204.

Resultatet av de sålunda utförda beräkningarna, för vilka närmare redogörelse
lämnats i betänkandet, återges i nedanstående tabell.

För Malmöhus lön beräknade ersättningar vid smittsamma husdjurssjukdomar

åren 1911-1925.

År

Ersättning lör
döda nötkreatur
kr.

Ersätt-ning för
döda
svin

kr.

Ersättning för
mjölkförlust
kr.

Ersätt-ning för
foder-medel

kr.

Ersätt-ning för
desinfek-tions-kostnader

kr.

Total

ersätt-

ning

kr.

Nettopremie
vid 195
milj. kronors
försäkrings-värde, ören
per 100 kr.
förs.-värde

vid mul-och klöv-sjuka

vid

mjält-

brand

vid

smittför-kl äring

vid miss-tänkt för-klaring

1911

15,900

58,700

1,300

8,200

3,900

400

17,000

105,400

5.4

1912

62,500

34,800

4,200

31,600

15,200

1,400

65,800

215,500

in

1913

—

36,200

—

—

—

40

1,700

37,940

2.o

1914

800

29,000

50

800

380

30

1,400

32,460

1.7

1915

244,150

29,700

5,800

174,300

83,700

8,200

392,400

938,250

48.1

1916

19,900

16,000

550

13,800

6,600

700

31,500

89,050

4.o

1917

1,100

5,800

—

600

300

30

1,500

9,330

0.5

1918

—

4,300

—

-

—

—

—

4,300

0.2

1919

—

8,700

—

—

—

—

—

8,700

0.4

1920

162,500

13,000

3,200

89,300

42,900

4,400

209,900

525,200

26.9

1921

111,400

20,300

3,000

68,100

32,700

3,300

159,600

398,400

20.4

1922

10,300

16,700

600

9,300

4,500

500

22,200

64,100

3.8

1923

600

10,900

—

300

140

10

700

12,650

0.7

1924

273,900

23,900

14,100

127,100

61,000

6,200

298,400

804,600

41.s

1925

793,000

20,000

83,000

379,000

181,900

20,000

990,000

2,466,900

126.5

De sakkunniga anföra härefter:

»De i tabell 15 meddelade uppgifterna åskådliggöra, hur här ifrågavarande
förhållanden skulle hava gestaltat sig i Malmöhus län för åren 1911—1925
under de förutsättningar, som legat till grund för beräkningarna, d. v. s. att
mul- och klövsjuka förekommit i länet i samma utsträckning som under åren
1911—1924 verkligen varit fallet på Själland och under år 1925 efter för Malmöhus
län vunnen erfarenhet, att nuvarande djur- ocli mjölkpriser hela tiden
varit gällande samt att samtliga hästar, nötkreatur och svin i länet varit
sammanförda till ett enda försäkringsbestånd beträffande de risker, varom
bär är fråga. De sakkunniga hava givitvis blicken öppen för, att den bild
av den förutsatta försäkringen, som sålunda givits, har karaktären av en ren
konstruktion, men få dock samtidigt framhålla, att de värden på nettopremien,
som sålunda erhållits, giva ett gott uttryck för den ekonomiska risken vid dylik
försäkring under en följd av år för ett i många avseenden med Malmöhus
län likartat område, inom vilket man vid fall av mul- och klövsjuka tillämpat
'' isoleringsmetoden. Och då det nu gäller att, med utgångspunkt från att denna
metod kommer att tillämpas, åtminstone i Malmöhus län, söka bedöma, i vad
mån staten bör stödja försäkringsverksamhet på området, torde man lämpligen
kunna lägga nämnda värden till grund vid denna frågas prövning. Det

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 204. 35

gjorda antagandet torde i varje fall innebära tillbörlig grad av försiktighet.

Av tabellen framgår, att försäkringskostnaderna, bortsett från förvaltningsutgifter,
under flertalet år icke skulle hava varit av sådan storlek, att det
kunnat anses alltför betungande för djurägarna. Endast för åren 1915 samt
1924 och 1925 skulle nettopremierna hava uppgått till mera avsevärda belopp.

I medeltal för åren 1911—1925 skulle nettopremien hava utgjort 19.5 öre
per 100 kronors försäkringssumma.

Den anordning de sakkunniga tänkt sig ifråga om statens bidrag till ifrågavarande
försäkringsverksamhet går, såsom förut nämnts, ut på att dylikt bidrag
skulle lämnas, därest den för visst år och län för reglering av under
året inträffade skador erforderliga utdebiteringen per 100 kronors försäkringsvärde
överstiger viss gräns. I den mån nettopremien överstiger denna gräns,
skulle statsbidrag utgå med belopp, motsvarande viss del av den överskjutande
premien. Den del av skaderegleringskostnaden, som på detta sätt skulle
övertagas av staten, synes, såsom förut framhållits, höra i viss mån graderas
med hänsyn till nettopremiens storlek, vilket skulle kunna ernås därigenom,
att statsbidraget räknat fr. o. m. en viss högre gräns för nettopremien utgår
med relativt högre belopp än för den del, som faller mellan de båda gränserna.
Fastställandet av dessa gränser måste givetvis i det stora hela bliva
skönsmässigt. Med hänsyn dels till att försäkringen förutsatts skola omfatta
jämväl desinfektionskostnaderna, vilka hittills i sin helhet bestritts av staten,
och dels till önskvärdheten av att genom låga premier stimulera anslutningen
till försäkringen, torde det emellertid vara motiverat, att den gräns, vid vilken
rätten till statsbidrag inträder, sättes så lågt, som kan anses förenligt med
det krav på fondbildning, till vilket de sakkunniga strax återkomma. Efter
övervägande av nu berörda omständigheter har det ansetts lämpligt, att sätta
den lägre gränsen till 30 öre. Det högre gränsbeloppet har satts dubbelt sä

högt, eller till 60 öre.»

•

Efter framläggandet av sitt omförmälda förslag om fördelningen mellan
försäkringstagarna och staten av skaderegleringskostnaderna anföra de sakkunniga
vidare:

»Härvid har emellertid förutsatts, att ingå fonderade medel finnas disponibla
för skaderegleringen. Givet är dock, att en efter sunda principer
bedriven försäkring för sådana risker som de här ifrågavarande med deras
mycket stora variationer från det ena året till det andra beträffande skadornas
omfattning måste inriktas på att under sådana år, då skaderegleringskostnaderna
äro mindre betydande, hopsamla fonder, som sedermera vid
svårare sjukdomsutbrott och särskilt vid katastrof ar ta de dylika, såsom under
år 1925, kunna tagas i bruk för skaderegleringen, så att utdebiteringsbehovet
då blir mindre än eljest skulle hava blivit fallet. Särskilt med hänsyn
till en anordning som den här ifrågasatta med statsbidrag, vars storlek
är direkt avhängig av utdebiteringsbehovet, synes det böra med nödvändighet
krävas, att varje företag, som vill i förekommande fall komma i
åtnjutande av dylikt bidrag, skall efter av staten fastställda regler verkställa
avsättningar till en speciellt för denna gren avsedd fond.

Fondens och därmed även fondavsättningens storlek bör givetvis stå i visst
förhållande till den risk, för vars utjämnande fondmedlen äro avsedda. Då
ju, såsom förut flera gånger framhållits, ifrågavarande risk är i hög grad
olika inom olika län, bör naturligen icke inom samtliga län krävas en i förhållande
till försäkringssumman lika stoj- fondavsättning. En lämplig regel

36 Kungl. Maj:ts proposition Nr 204.

i fråga om storleken av den minsta avsättning, som normalt bör för visst
län verkställas, synes vara att fastställa avsättningen i relation till det genomsnittliga
värdet av nettopremien inom länet för visst antal av de senast
förflutna åren. På detta sätt erhåller man en automatisk reglering av fondbildningen
med hänsyn till erfarenheten, i vad mån risken tenderar att öka
eller minska. De sakkunniga hava ansett, att man härutinnan lämpligen
bör räkna med en tidsperiod av 15 år samt att fondavsättningen bör motsvara
en utdebitering, avrundad till närmast högre heltal öre, av 50 procent
av nettopremien i genomsnitt under dessa år. Denna beräknade utdebitering
kallas i det följande säkerhetstillägg.»

Då erfarenhetstal att bygga på vid verksamhetens början saknas, anse de
sakkunniga, att man beträffande Malmöhus län bör kunna lägga de i betänkandet
beräknade värdena å nettopremierna för åren 1911—1925 till
grund för fastställandet av de fondavsättningar, som till en början skulle
erfordras för nämnda län. Säkerhetstillägget för Malmöhus län skulle då
uppgå till 10 öre pr 100 kronors försäkringssumma. Enligt en av de sakkunniga
verkställd överslagsberäkning skulle motsvarande belopp för
Kristianstads län bliva 3 öre. För samtliga övriga län skulle säkerhetstillägget
enligt de ifrågasatta principerna stanna vid 1 öre. De sakkunniga
anse dock, att det, i syfte att påskynda fondbildningen, bör föreskrivas, att
fondavsättningen för år, då sådan skall verkställas i full utsträckning,
skall motsvara en utdebitering av lägst 2 öre per 100 kronors försäkringssumma.

Vidare anföres:

»I mån av framtida erfarenhet inom länet skulle fondavsättningen eventuellt
komma att ökas eller minskas. Härvid är emellertid att märka, att
den ifrågasatta försäkringen ju skall vara inriktad på användandet vid
mul- och klövsjuka av isoleringsmetoden. För år, då nedslaktningsmetoden
tillämpas, synes man därför ej böra räkna med den direkt vunna erfarenheten,
utan torde det i dylika fall lämpligen böra ankomma på försäkringsinspektionen
att efter skälighetsprövning fastställa det riskmått, som för dylikt
år skall tillämpas vid beräknandet av den genomsnittliga nettopremien.»

Beträffande fondmedlens användning anföra de sakkunniga:

»Eu given följd av den förut gjorda förutsättningen att statsbidrag skall
utgå, då nettopremien för visst år överstiger 30 öre, torde emellertid vara,
att den på angivet sätt beräknade fondavsättningen minskas i samma mån
som nettopremie och säkerhetstillägg tillsammans överstiga 30 öre. För år,
då enbart nettopremien uppgår till eller överstiger denna gräns, bör ingen
fondavsättning ske. I sistnämnda fall böra i stället redan förefintliga fondmedel
i viss utsträckning komma till användning för att minska det för
skaderegleringen erforderliga utdebiteringsbehovet.

Beträffande fondmedlens användning kan det ifrågasättas, huruvida det
icke vore skäligt att i sådana fall, då nettopremien överstiger den gräns,
intill vilken skaderegleringskostnaderna ansetts böra bestridas enbart genom
utdebitering på försäkringstagarna, i första hand täcka viss del av det överskjutande
beloppet med fondmedel och först därefter tillgripa statsbidrag
för minskande av den ytterligare utdebitering, som erfordras. Det har
emellertid ansetts mera praktiskt att låta reglerna för fondmedlens användning
i stort sett ansluta sig till do, ovan i fråga om statsbidraget förordade

37

Kungl. May.ts proposition Nr 204.

grunderna. De sakkunniga hava sålunda tänkt sig, att hälften av den del
av nettopremien, som faller mellan 30 och 60 öre, samt 3/t av den del,
varmed samma premie överstiger 60 öre, skulle bestridas av fondmedel.

Särskilt under den första tiden efter den ifrågasatta försäkringens början
torde emellertid en dylik regel, tillämpad i full utsträckning, lätt kunna leda
till, att de under ett antal år hopsamlade medlen helt förbrukas under ett
enda ogynnsamt år. Och då det givetvis är av största intresse såväl för
staten som för de enskilda försäkringstagarna, att fonder verkligen finnas,
som kunna tjäna till att verka utjämnande i fråga om utdebiteringsbehovet
och därmed även på statsbidraget, synes fondförbrukningen böra i viss mån
begränsas. Den ovan ifrågasatta regeln för fondmedlens användning har
därför synts böra kompletteras med bestämmelsen, att högst 1/i av fonden
får användas för det fall, att nettopremien överstiger 30 men ej 60 öre samt
att högst Va av fonden får tillgripas, då nettopremien överstiger 60 öre.

Beträffande ränteavkastningen å fonden synes denna för år, då fondavsättning
äger rum, böra läggas till fonden, men i andra fall disponeras
för skaderegleringen, innan vare sig fond- eller statsmedel få användas för
detta ändamål.»

Slutligen anföra de sakkunniga för det fall, att ett försäkringsföretags
verksamhet omfattar mera än ett län, följande:

»De ovan ifrågasatta reglerna angående statsbidrag in. m. torde emellertid
icke utan vidare böra tillämpas i fråga om försäkringsföretag, vilkas verksamhet
omfattar mer än ett län. Visserligen skulle man kunna tänka sig
en fullt genomförd uppdelning länsvis av ett dylikt företags verksamhet,
så att även fonden fördelades på de olika länen. Men härigenom skulle man
helt borteliminera de fördelar, som obestridligen äro förenade med eu större
omfattning i geografiskt hänseende av sådan försäkringsverksambet, varom
här är fråga. Att de sakkunniga ej velat i större utsträckning utnyttja de
möjligheter till riskutjämning olika län emellan, som erbjudas inom de s. k.
riksbolagen, beror därpå, att ett dylikt utnyttjande dels skulle innebära, att
dessa bolag med avseende på det av staten lämnade stödet då bleve missgynnade
i jämförelse med andra företag, dels ock lätt skulle kunna leda till
en minskad anslutning till riksbolagen inom län, där skaderisken ej är särskilt
hög, en utveckling som knappast synes önskvärd. Så långt torde man dock
utan olägenhet kunna sträcka sig, att de inom olika län föreskrivna fondavsättningarna
skola ske till en för verksamheten i dess helhet gemensam
fond.»

Huru de av de sakkunniga föreslagna principerna skulle verka, illustreras
av följande, i betänkandet meddelade sammanställning, som avser ett hela
kreatursstocken i Malmöhus län omfattande försäkringsbestånd under förutsättning,
att verksamheten tagit sin början år 1911.

Exempel å
verksamhet
enligt de
föreslagna
grunderna.

Exempel på förs Skri lifsverksamhet mot smittsamma husdjurssjukdomar enligt de ifrågasatta grunderna.

(omfattande hela kreatursstocken i Malmöhus län).

Å r

För-

säkrings-

summa

kr.

Ersätt-

nings-

belopp

kr.

Netto-

premie

<p)

öre

Säker-

hets-

tillägg

(S)

öre

p + s

öre

På försäkrings-tagarna

Av fondmedel

Av statsmedel

Fondav-

sättning

kr.

Fond-

förbruk-

ning

kr.

Kantor

å

fonden
(5 %)
kr.

Fond
vid årets
slut

kr.

Premie

öre

Belopp

kr.

Premie

öre

Belopp

kr.

Premie

öre

Belopp

kr.

j

1911 .........

195,000,000

105,400

5.4

10

15.4

15.4

300,400

—

—

—

_

195,000

_

_

195,000

; 1912 .........

195,000,000

215,500

n.i

10

21.1

21.1

410,500

—

—

—

—

195,000

—

9,700

399,700

1913 .........

195,000.000

37,940

2.0

10

12.0

12.0

232,940

—

—

—

_

195,000

—

20,000

614,700

1914 .........

195,000,000

32,460

1.7

10

11.7

11.7

227,460

—

—

—

—

195,000

—

30,700

840,400

1915 .........

195,000,000

938,250

48.1

—

48.1

34.0

662,850

8.0

155,600

4.0

77,800

—

155,600

1 (42,000)

684,800

1916 .........

195,000,000

89,050

4.6

10

14.6

14.6

284,050

—

—

—

—

195,000

34,200

914,000

i 1917 .........

195,000,000

9,330

0.5

10

10.5

10.5

204,330

—

—

—

—

195,000

45,700

1,154,700

1918 .........

195,000,000

4,300

0.2

10

10.2

10.2

199,300

-

—

—

195,000

—

57,700

1,407,400

i 1919 .........

195,000,000

8,700

0.4

10

10.4

10.4

203,700

—

-

—

-

195,000

—

70,400

1,672,800

1920 .........

195,000,000

525,200

26.9

3.1

30. o

30. o

585,000

—

—

—

—

59,800

_

83,600

1,816,200

1921 .........

195,000,000

398,400

20.4

9.c

30. o

30. o

585,000

-

—

—

—

186,600

—

90,800

2,093,600

1922 .........

195,000,000

04,100

3.3

10

13.3

13.3

259,100

—

—

—

—

195,000

—

104,700

2,893,300

1923 ........

195,000,000

12,650

0.7

10

10.7

10.7

207,650

—

-

—

—

195,000

—

119,700

2,708,000

1924 .........

195,000,000

804,600

41.3

—

41.3

31.1

606,000

2.2

42,100

i.i

21,100

—

42,100

2 (135,400)

2,665,900

1925 .........

195,000,000

2,466,900

126.5

-

126.5

41.2

804,000

59.8

1,165,100

18.7

364,500

—

1,165,100;

3 (133,300)

1,500,800

1 Motsvarande en utdebitering; av 2.1 öre.

2 » » » »6.9»

3 » » » » G.8 f

Kungl. Maj:ts proposition Nr 204.

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 204.

39

Om den i tabellen exemplifierade försäkringen hade börjat år 1924 och
alltså inga fonder då ännu hunnit samlas, skulle skaderegleringskostnaderna
för åren 1924 och 1925 hava fördelats mellan försäkringstagarna och staten
på följande sätt.

Försäkringstagarnas

andel

Statsbidrag

Summa

Premie

öre

Belopp

kr.

Premie Belopp

öre kr.

Premie Belopp

öre kr.

1924.......................................

35.o

694.800

5.7 109,800

41.8 804,600

1925.......................................

61. G

1,201,800

64.9 j 1,265,100

126.5 2.466.900

Lantbruksstyrelsen har i fråga om statsbidraget uttalat följande: »Med

avseende härå vill lantbruksstyrelsen med eftertryck framhålla, att till denna
försäkringsrörelse utgående statsunderstöd tillmätes så, att djurägare åliggande
premier hållas vid ett läge, som gör det för djurägarna både möjligt och
begärligt att allmänt ansluta sig till försäkringen. En sådan allmän anslutning
är ej minst ur statlig synpunkt synnerligen önskvärd. Huruvida de
premier, varmed de sakkunniga räkna, försäkringstekniskt sett äro betryggande,
undandrager sig lantbruksstyrelsens bedömande. Ur försäkringstagarsynpunkt
förefalla de rimliga och böra inom distrikt, där epizootier av
ifrågavarande slag ej allmännare förekommit, bliva jämförelsevis föga kännbara.
»

Försäkringsinspektionen har framhållit, att för det fall att ett försäkringsföretags
verksamhet omfattar mer än ett län och nettopremien inom flera
län överstiger 30 öre, regler erfordras rörande fördelningen mellan dessa
län av säkerhetstilläggen för övriga län.

Länsstyrelsen i Kalmar län har ansett, att statens ekonomiska medverkan
borde väsentligen utökas, för att verksamheten skulle medföra avsett gagn.

Kalmar läns norra hushållning sällskaps förvaltningsutskott anser, att det
sätt och den omfattning, som de sakkunniga föreslagit för statens medverkan
vore av sådan art, att man med skäl kunde påstå, att det allmännas
medverkan bleve nära nog illusorisk.

Hallands läns hushållning sällskaps förvaltningsutskott framhåller nödvändigheten
av en stark fondbildning. »Eljest torde», anför utskottet, »premieutbetalningarna
för de enskilda försäkringstagarna bliva allt för betungande
under år, då landet i större utsträckning hemsökes av de husdjurssjukdomar,
som i betänkandet avses. Vid en husdjursepizooti av sådan
större omfattning skulle på grund av alltför ringa fondbildning statsutgifterna
för försäkringsrörelsens understödjande därtill kunna bliva alltför
höga. Vidare synes det utskottet som om statens medverkan redan på ett
tidigare stadium, än vad i betänkandet anföres, borde inträda för betalande
av viss del av det årliga nettopremiebeloppet, därest de enskilda djurägarna
i större utsträckning skola tänkas komma att ansluta sig till den statsunderstödda
försäkringsverksamheten och därigenom det avsedda målet vinnas.»

Älvsborgs läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott anför, att
de föreslagna bestämmelserna för tillgripande av fondmedel vid reglering
av försäkringar icke vore tillfredsställande, utan att större försiktighet härvidlag
vore tillrådlig.

Älvsborgs läns södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott föreslår.

Hörda myndigheter

m. fl.

40 Kungl. Maj:ts proposition Nr 204.

att den gräns för nettopremien, vid vilken statsbidrag skulla börja att
utgå, skulle sättas till 20 i stället för 30 öre per 100 kronors försäkringssumma.

Örebro läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, till vars uttalande
länsstyrelsen i Örebro län anslutit sig, föreslår följande regler för
täckande av kostnaderna:

kostnad, motsvarande ett nettopremiebelopp intill 10 öre per 100 kronors
försäkringsvärde, bestrides helt av försäkringstagarna;

kostnad, motsvarande den del av nettopremien, som faller mellan 10 och
30 öre, bestrides till hälften av försäkringstagarna och till hälften av staten;
kostnad, motsvarande den del av nettopremien, som faller mellan 30 och
60 öre, bestrides till hälften med fondmedel, dock högst ''/r av hela fonden;
av återstoden faller 1/i på försäkringstagarna och 3/4 på staten;

kostnad, motsvarande den del av nettopremien, som överstiger 60 öre,
bestrides till 3/i av fondmedel, dock högst med så stort belopp, att därefter
hälften av fonden kvarstår; av återstoden faller 7S Pa försäkringstagarna
och 7/s På staten.

Säkerhetstillägg till premier för fondavsättning anses icke böra utgå med
högre belopp än skillnaden mellan nettopremien och 10 öre, d. v. s. att
ingen avsättning skulle ske, när nettopremien uppginge till 10 öre per 100
kronors försäkringsvärde.

Gävleborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott anmärker, att
principerna för användning av fondmedlen inom ett försäkringsföretag, vars
verksamhet omfattade större delar av landet, till täckande av försäkringsförluster,
som inträffade inom ett begränsat område, måste leda till, att anslutningen
till företaget bleve mindre begärlig från trakter, där kreatursägarna
av erfarenhet och av sannolikhetsskäl räknade med mycket liten
risk att träffas av förluster på grund av kreatursfarsoter. Förvaltningsutskottet
ville därför förorda, att inom de större försäkringsföretagen deltagarna
uppdelades i olika intresseområden med avseende på fondmedlens disponerande.

Skandinaviska kreatur sförsäkring sbolaget anför: »Såvitt nu kan bedömas,
synes den föreslagna fondavsättningen i Malmöhus län, 10 öre, vara tillräcklig.
För Kristianstads län ifrågasatt 3 öres avsättning synes oss däremot
alldeles för liten, ävenså den ifrågasatta minsta fondavsättningen av
2 öre per 100 kronors försäkringssumma i övriga län. Försiktigheten synes
bjuda, att man i Kristianstads län tilltager fondavsättningen lika stor som
i Malmöhus län, d. v. s. 10 öre, och att den i övriga län ej får understiga
5 öre per 100 kronors försäkringssumma.

Enligt reglerna för reservfondens användning skulle på ett enda år hälften
av fonden kunna förbrukas. Om två på varandra följande år häftiga
epizootier skulle uppträda inom ett län, torde alltså vid andra årets slut
endast en fjärdedel av reservfonden återstå. Detta anse vi oförsiktigt, då
det för vissa bolag kan bliva besvärligt nog att hopsamla tillräckligt stor
reservfond. Vi föreslå därför, att högst en femtedel av befintlig reservfond
må kunna förbrukas under ett år».

Skånska lantmännens ömsesidiga kreatur sförsäkring sförening anser, att
statens medverkan i stället för på det sätt, som föreslagits av de sakkunniga,
borde lämnas i huvudsaklig överensstämmelse med det av överdirektör
Laurin framlagda förslaget, dock med maximipremien begränsad till 15
eller högst 20 öre per 100 kronors försäkringssumma, samt att genom uppstående
epizootier uppkommande årsförlust borde täckas genom anlitande av
viss del, förslagsvis varje gång högst !/r. av reservfonden, varefter återstoden
borde täckas med statsmedel.

41

Kungl. Maj:ts proposition Nr 204.

I de ovan å sid. 38 och 39 lämnade sammanställningarna har räknats med
att ersättning skulle utgå för skadade och förstörda fodermedel samt med
3/4 av desinfektionskostnaderna. I det föregående har emellertid ansetts,
att förstnämnda slag av ersättning ej borde utgå enligt försäkringsavtalen
samt att frågan angående desinfektionskostnadernas bestridande borde för
närvarande lämnas öppen. Om det i tabellen å sid. 38 lämnade exemplet
omräknas med hänsyn tagen endast till ersättningar för djur samt för mjölkförlust,
erhålles följande resultat:

tsS

Exempel på försäkringsverksamhet mot smittsamma husdjurssjukdomar enligt de ifrågasatta grunderna (med uteslutande nr för säkringen

av kostnader för fodermedel och desinfektion).

År

Försäkrings-

summa

kr.

Ersätt-

nings-

belopp

kr.

Netto-

premie

(?)

öre

Säker-

hets-

tillägg

(S)

öre

P-f S
öre

På försäkrings-tagarna

Av fondmedel

Av statsmedel

Fond-

avsätt-

ning

kr.

Fond-

förbruk-

ning

kr.

Kanta å
fonden

(5 %)

kr.

Fond vid
årets slut
kr.

Premie

öro

Belopp

kr.

Premie

öre

Belopp

kr.

Premie

öre

Belopp

kr.

1911

195,000,000

88,000

4.5

10

14.6

14.3

283,000

—

_

_

195,000

_

_

195,000

1912

195,000,000

148,300

7.6

10

17.6

17.6

343,300

—

—

—

195,000

__

9,700

399,700

1913

195,000,000

36,200

1.9

10

11.9

11.9

231,200

—

—

—

195,000

_

20,000

614,700

| 1914

195,000,000

31,030

1.6

10

11.0

11.6

226,030

—

—

—

195,000

—

30,700

840,400

1915

195,000,000

537,650

27.6

2.4

30. o

30. o

585,000

—

—

—

-

47,350

—

42,000

929,750

1916

195,000,000

56,850

2.9

10

12.9

12.9

251,850

—

—

—

195,000

—

46,500

1,171,250

1917

195,000,000

7,800

0.4

10

10.4

10.4

202,800

—

—

—

195,000

—

58,550

1,424,800

1918

195,000,000

4,300

0.2

10

10.2

10.2

199,300

—

—

—

—

195,000

—

71,200

1,691,000

1919

195,000,000

8,700

0.4

10

10.4

10.4

203,700

—

_

—

—

195,000

—

84,500

1,970,500

1920

195,000,000

310,900

15.9

10

25.9

25,9

505,900

—

—

—

—

195,000

—

98,500

2,264,000

1921

195,000,000

235,500

12.1

10

22.1

22.1

430,500

'' —

—

—

—

195,000

—

113,200

2,572,200

1922

195,000,000

41,400

2.1

10

12.1

12.1

236,400

—

—

—

195,000

—

128,600

2,895,800

1923

195,000,000

11,940

0.6

10

10.6

10.6

206,940

—

-

—

—

195,000

_

144,800

3,235,600

1924

195,000,000

500,000

25.6

4.4

30. o

30.0

585,000

—

—

—

—

85,000

161,800

3,482,400

1925

195,000,000

1,456,900

74.7

—

74.7

37.9

738,300

19.8

377,100

8.6

167,400

—

377,100

‘(174,100)

3,105,300

1 Motsvarande en utdebitering av 8.9 öre.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 204.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 204.

43

Därest ingen fondbildning ägt rum, skulle av 1925 års skaderegleringskostnader
949,300 kronor, motsvarande en utdebitering av 48.7 öre, hava
fallit på försäkringstagarna och 507,600 kronor eller 26 öre per 100 kronors
försäkringssumma på staten.

Vad först angår storleken av statens bidrag till ifrågavarande ändamål
har från en del håll gjorts gällande, att nämnda bidrag borde tillmätas
rikligare, än vad de sakkunniga föreslagit. Jag vill emellertid härutinnan
betona, att huvudsyftet med understöd från det allmännas sida till den här
avsedda försäkringsverksamheten ju är att bereda djurägarna möjlighet att
utan alltför betungande premier och utdebiteringar erhålla försäkringsskydd
mot av vissa husdjursfarsoter förorsakade förluster. Och i likhet med lantbruksstyrelsen
anser jag, att de utdebiteringar, som enligt de sakkunnigas
beräkningar skulle falla på försäkringstagarna, ur dessas synpunkt icke
kunna anses alltför höga, då frågan såsom i det lämnade exemplet gäller
det län, där risken för skadefall måste sägas vara anmärkningsvärt stor.
För flertalet övriga län komma säkerligen de erfoderliga premierna att
uppgå till jämförelsevis obetydliga belopp. Att utsträcka statens ekonomiska
stöd utöver vad de sakkunniga föreslagit anser jag därför icke böra
ifrågasättas.

De av de sakkunniga föreslagna reglerna beträffande avsättningar till
reservfond synas väl avvägda, då genom dessa regler avsättningarnas storlek
automatiskt kommer att anpassas efter erfarenheten, i vad män risken
ökas eller minskas.

Med avseende på storleken av de reservfondsavsättningar, som till eu
början böra krävas, torde det vara lämpligast att överlåta åt försäkringsinspektionen
att fastställa de nettopremievärden, som härvid skola läggas
till grund för beräknandet. Under den första tiden efter verksamhetens
början torde något större fondavsättningar, än de sakkunniga tänkt sig,
vara motiverade med hänsyn till önskvärdheten av att fonder, så snart ske
kan, bildas av sådan storlek, att de kunna i nödig utsträckning tjäna
det avsedda syftet att verka utjämnande på såväl försäkringstagarnas som
statens kostnader för ifrågavarande ändamål. Det finns emellertid all anledning
antaga, att försäkringsinspektionen vid bestämmandet av dessa fondavsättningar
tager hänsyn till ett dylikt behov.

Försäkringsinspektionens anmärkning angående behovet av viss fördelningsregel,
då inom ett företag, vars verksamhet omfattar flera län, nettopremien
i mera än ett län överstiger 30 öre, synes böra iakttagas.

I övrigt hava de i de avgivna utlåtandena framförda anmärkningarna icke
givit mig anledning att frångå de sakkunnigas förslag i nu förevarande
avseenden.

Departe mentschefea.

44

Kungd. Maj:ts proposition Nr 204.

Villkor för
rätt till statsbidrag.

Sakkunniga.

De sakkunniga hava slutligen framhållit att, om staten påtoge sig att på
angivet sätt stödja försäkringsverksamhet mot smittsamma husdjurssjukdomar,
borde å andra sidan de företag, som skulle komma i åtnjutande av
dylikt stöd, ikläda sig vissa skyldigheter.

Beträffande denna fråga anföra de sakkunniga:

»Såsom ett villkor för rätt till statsbidrag bör uppenbarligen av skäl, som
förut anförts, fordras, att försäkringsgivare, som önskar komma i åtnjutande
därav, skall meddela försäkring i noggrann överensstämmelse med de grunder,
som av statsmakterna fastställas. Det bör emellertid stå varje försäkringsgivare
fritt att vid sidan av den här avsedda försäkringen meddela försäkring
mot risker, vilka icke täckas av den statsunderstödda verksamheten.

Vidare må framhållas, att syftet med det ifrågasatta understödet från
statens sida är att trygga djurägarnas behov av försäkringsskydd mot vissa
risker, utan att de därvid behöva befara att drabbas av alltför betungande
utdebiteringar för ändamålet. Det bör då ej få bero på försäkringsgivarens
eget gottfinnande, huruvida en försäkringsansökan skall beviljas eller avslås,
enär ju i sådant fall berörda syfte lätt skulle kunna förfelas. Rätten till
statsbidrag synes sålunda böra förknippas med skyldighet för försäkringsgivaren
att utan andra restriktioner än vissa nedan angivna meddela försäkring
enligt de fastställda grunderna, dock endast inom gränserna för det
för vederbörande företag fastställda verksamhetsområdet.

Samtidigt med att nyssnämnda krav ställes på försäkringsgivaren, synes
emellertid viss garanti böra lämnas denne att ej behöva utbetala ersättning
för det fall, att djurbesättning, som han sålunda tvingas att mottaga till
försäkring, redan vid försäkringsavtalets ingående är smittad av sådan sjukdom,
som försäkringen omfattar, och skadefall sålunda praktiskt taget redan
föreligger. Detta torde enklast kunna vinnas genom att i fråga om försäkringens
ikraftträdande föreskriva viss karenstid. Denna har ansetts lämpligen
kunna sättas till 20 dagar.

En betydande olägenhet för den försäkringsverksamhet, som hittills bedrivits
på ifrågavarande område, har varit de stora fluktuationer, som, åtminstone
inom en del företag, förekommit med avseende på försäkringsbeståndet.
Omedelbart sedan mul- och klövsjuka yppat sig på en ort, hava
sålunda i regel försäkringsansökningar i stort antal inströmmat till de olika
försäkringsgivarna. Men sedan faran för tillfället varit förbi, hava försäkringarna
ofta fått förfalla. Givet är, att möjligheterna till fondbildning i
önskvärd utsträckning i hög grad förminskas under dylika förhållanden.

En karenstid av 20 dagar torde väl i någon mån kunna medföra en förbättring
i nu berörda hänseende, men helt avhjälpa den påtalade olägenheten
kan den givetvis ej. Emellertid är det påtagligen av största vikt
jämväl för staten, om denna skall lämna understöd åt verksamheten i fråga,
att anslutningen till försäkringen är så jämn och så stor som möjligt. Det
torde därför vara lämpligt att föreskriva, att avtal om försäkring med rätt
till statsbidrag ej må slutas för kortare tid än 4 år. En dylik föreskrift
skulle uppenbarligen för verksamheten medföra den fördelen, att alla de
djurägare, som först vid en svårare epizooti ingå i försäkringen, därefter
vore bundna vid denna under ett antal år, varigenom en utjämning av
försäkringsgivarens på dem belöpande risk skulle komma till stånd. Det
ifrågasatta stadgandet torde dock böra kompletteras med en bestämmelse av
innebörd, att avtal må uppsägas, därest försäkringstagaren genom avyttring
eller på annat sätt avhänder sig den försäkrade egendomen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 204.

45

Såsom förut framhållits, bör vidare fordras, att ifrågavarande försäkringsgren
hålles strängt åtskild från försäkringsgivarens övriga verksamhet samt
att avsättning sker enligt fastställda grunder till en speciellt för denna gren
avsedd reservfond, som ej får sammanblandas med företagets övriga tillgångar
eller fonder.

Med hänsyn till att fonden i förekommande fall hör i rätt stor utsträckning
kunna tagas i bruk för skadereglering, torde det vara nödvändigt, att
fondens tillgångar äro placerade i lätt realiserbara värden, naturligtvis med
samtidigt tillgodoseende av kravet på tillfredsställande säkerhet. De sakkunniga
hava emellertid icke ansett sig höra närmare ingå på frågan om
fondmedlens placering, utan synes det lämpligen kunna hänskjuta^; till försäkringsinspektionen
att härutinnan lämna försäkringsföretagen erforderliga
direktiv och utöva nödig kontroll.

Beträffande användandet av fondmedel för reglering av inträffade skador
torde det böra åläggas försäkringsgivarna att för dylikt ändamål verkligen
taga fondtillgångarna i anspråk i så stor utsträckning, som förutsatts. Det
torde nämligen ligga i öppen dag att, om staten lämnar bidrag i syfte att
vid mera omfattande sjukdomsutbrott minska det belopp, som skulle behöva
uttaxeras på försäkringstagarna, försäkringsgivaren ej samtidigt bör äga
möjlighet att skona fonden på försäkringstagarnas bekostnad. Med de begränsningar
i fråga om fondmedlens användning, som tidigare ifrågasatts,
torde intresset av, att fonderna ej skola kunna helt eller till större delen
förbrukas under ett enda ogynnsamt år, hava vunnit vederbörligt beaktande.

De ifrågasatta reglerna skulle endast äga avseende på sättet för fastställandet
av storleken av statens bidrag och alltså ej på något sätt ingripa i
fråga om de principer, vilka de olika försäkringsföretagen komme att tilllämpa
vid premiesättningen. I detta sammanhang vilja de sakkunniga dock
uttala en förväntan, att riksbolagen icke komma att begagna sig härav för
att genom en premiesättning, som icke motsvarar den inom de olika länen
föreliggande risken, låta försäkringstagarna i de mera utsatta länen betala
lägre premier på bekostnad av de övriga försäkringstagarna. För att försäkringen
skall kunna vinna en större anslutning inom de mera riskfria
länen, vilket givetvis måste framstå såsom synnerligen önskvärt, torde det
nämligen vara nödvändigt, att premien inom dylika län så nära som möjligt
anpassas efter risken. Den av de sakkunniga verkställda utredningen
torde härutinnan kunna tjäna bolagen till en viss ledning.

Statsbidraget bör självfallet av försäkringsgivarna så disponeras, att det
i form av minskad utdebitering kommer försäkringstagarna inom det eller de
län till godo, för vilka det avsetts. Det synes böra tillkomma försäkringsinspektionen
att övervaka, att så sker.

Samma myndighet torde jämväl i övrigt böra utöva en mera ingående tillsyn
över den ifrågasatta försäkringsverksamheten. För att möjliggöra detta
bör det åligga de försäkringsföretag, som skulle komma att bedriva sådan
verksamhet, varom här är fråga, att årligen till försäkringsinspektionen insända
alla redovisningshandlingar, som denna kan finna erforderliga för verksamhetens
övervakande. Sålunda bör hl. a. kontrolleras, att avsättning till
reservfonden sker med föreskrivet belopp eller i förekommande fall att fondmedlen
tagas i bruk för skadereglering i avsedd utsträckning. Härför
erfordras, förutom fortlöpande redovisning beträffande reservfonden, uppgifter
angående försäkringssumma, skaderegleringskostnad, premieinkomst samt förvaltningsutgifter.
Dessa uppgifter höra i fråga om företag, som bedriva

46

Kung!. Maj:ts proposition Nr 204.

verksamheten inom mer än ett län, lämnas särskilt för varje län utom i fråga
om förvaltningskostnaderna. Med ledning av dessa uppgifter kan inspektionen
samtidigt fastställa storleken av eventuellt statsbidrag.

Vidare må framhållas, att det enligt de sakkunnigas mening skulle vara
olämpligt, om mindre, exempelvis till en socken eller ett härad begränsade
kreatursförsäkringsföretag, skulle äga att bedriva sådan statsunderstödd verksamhet,
varom här är fråga. På grund av att dessa företags verksamhet i
regel dels sträcker sig över ett mycket litet område dels ock är av mindre
omfattning med avseende på försäkringsbeståndet, saknas inom dylika företag
den möjlighet till utjämning av ifrågavarande risker, som torde böra
krävas, för att staten skall understödja verksamheten. Ett inom ett mindre
område sammanfört försäkringsbestånd skulle sålunda vid utbrott av exempelvis
mul- och klövsjuka eller boskapspest kunna i sin helhet eller till större
delen drabbas av sjukdomen i fråga. I sådant fall skulle den för skaderegleringen
erforderliga nettopremien springa våldsamt i höjden och ett statsbidrag
till verksamheten, beräknat efter de ifrågasatta grunderna, i samma
mån ökas. Och givet är, att statens kostnader för ifrågavarande ändamål
skulle bliva högre, allt efter som verksamheten uppdelades på mindre områden
och försäkringsföretag, samtidigt som även de enskilda djurägarnas utgifter
för försäkringen skulle bliva ojämnare och ofta högre inom de för skadefall
mera utsatta områdena. Därför bör enligt de sakkunnigas mening för rätt
till statsbidrag för ifrågavarande iindamål fordras, att verksamheten sträcker
sig över minst ett län.

Jämväl med avseende på verksamhetens omfattning i övrigt ävensom i
fråga om vederbörande företags möjligheter i organisatoriskt hänseende att
uppbära försäkringen torde böra fordras vissa kvalifikationer. De sakkunniga
hava därför tänkt sig, att tillstånd att bedriva sådan verksamhet skulle sökas
hos Kungl. Maj:t. Över framställningar om dylikt tillstånd skulle försäkringsinspektionen
hava att avgiva yttrande. Framställning skulle ej beviljas,
därest vederbörande företag ej uppfyllde ovannämnda krav i fråga om verksamhetens
omfattning m. m.

Samtidigt med beviljandet av tillstånd borde tillses, att sådana
ändringar bleve vidtagna i företagets bolagsordning eller reglemente, som
erfordrades för verksamhetens bedrivande i enlighet med de fastställda
grunderna.

På en försäkringsverksamhet av här angiven art måste slutligen enligt de
sakkunnigas mening ställas ganska höga krav i fråga om verksamhetens stabilitet.
En försäkringsgivare, som sökt och erhållit tillstånd, som ovan nämnts,
bör sålunda icke äga att när som helst upphöra med verksamheten, enär fara
då skulle föreligga, att djurägarna kunde komma att sakna möjlighet att
erhålla försäkring vid ett större utbrott av någon av de i försäkringen ingående
sjukdomarna, alltså just vid ett tillfälle, då behovet av försäkringsskydd
vore som störst. Det huvudsakliga syftet med statens stödjande av
verksamheten, nämligen att tillskapa en sådan ordning, att djurägarna alltid
skulle med visshet kunna påräkna dylikt skydd mot sjukdomarna i fråga,
skulle härigenom kunna helt förfelas. För att vinna garanti häremot torde
det vara nödvändigt, att ett företag, som erhåller tillstånd att med rätt till
statsbidrag bedriva försäkring mot smittsamma husdjurssjukdomar, samtidigt
ikläder sig förpliktelse att meddela sådan försäkring under viss tidsperiod,
förslagsvis 10 år.»

47

Kungl. May.ts proposition Nr 204.

Beträffande de ifrågasatta villkoren för rätt till statsbidrag anför lånt- Hörda mynbruksstyr
elsen: »Emellertid framgår av betänkandet, att de sakkunniga för- di"heterm. •
utsätta, att rätt för försäkringsanstalt, vars verksamhet omfattar hithörande
slag av försäkring, att erhålla statsbidrag för denna under vissa förutsättningar
skall vara allmän. Lantbruksstyrelsen kan ej underlåta att ifrågasätta,
huruvida detta kan vara lämpligt. Ett försäkringsföretag, som bedriver
en alltför lokal verksamhet, kan, därest en allvarlig epizooti inträffar inom
dess verksamhetsområde, mycket snart bliva försatt i sådan ekonomisk situation,
att statens bidrag i enlighet med de föreslagna grunderna härför
kommer att uppgå till betydande belopp och icke förty försäkringstagarna
åliggande premier måste höjas. Visserligen är det sant, att jämväl ifråga
om de inom större områden verksamma försäkringsföretagen statsbidraget
skulle komma att beräknas och utgå för varje län särskilt, men skulle emellertid
i dylikt fall den för företagets totala försäkringsstock avsedda försäkringsfonden
komma att medföra en viss utjämnande verkan. Enligt lantbruksstyrelsens
förmenande kommer ock den utjämning, som med denna
fond avses, att bliva av största betydelse såväl för de enskilda djurägarna
och deras premier som även för statens utgifter för ändamålet. Det förefaller
lantbruksstyrelsen uppenbart, att väsentliga fördelar skulle vinnas,
därest ifrågavarande slag av försäkring bedreves endast av sådan försäkringsanstalt,
vars verksamhet omfattade hela landet eller i varje fall större
del av detta än en enstaka provins.»

Försäkring sinspektionen har framfört vissa erinringar i anledning av vad
de sakkunniga anfört angående villkoren för rätt till statsbidrag. Med avseende
på kravet, att ifrågavarande försäkringsgren skall hållas strängt åtskild
från försäkringsgivarens övriga verksamhet samt att den för denna
gren avsedda reservfonden ej får sammanblandas med företagets övriga tillgångar
eller fonder, framhåller sålunda inspektionen, att detta villkor, strängt
tolkat, bolagsrättsligt sett hade vittgående konsekvenser. »Villkoret måste»,
anför inspektionen, »anses innebära icke blott att ifrågavarande försäkringsgren
och företagets övriga verksamhet bokföringsmässigt skola behandlas såsom
särskilda avdelningar i företaget utan även att särskilda förvaltningsberättelser,
vinst- och förlusträkningar samt balansräkningar skola upprättas såsom om avdelningarna
vore särskilda företag; vidare att användning av reservfonder
samt eventuellt behövlig uttaxering för täckande av brist skola ske såsom om
avdelningarna vore företag av nyssnämnda beskaffenhet. För att åstadkomma
detta och därav erforderliga föreskrifter i övrigt torde icke bestämmelser i
de ifrågakomna företagens reglementen vara tillräckliga, då lagen om försäkringsrörelse
icke känner särskilda räkenskapshandlingar av ovan antydda
art för olika försäkringsgrenar inom ett och samma företag samt nämnda lag föreskriver,
att, om företagets samtliga tillgångar enligt fastställd balansräkning
icke motsvara dess skulder, det belopp, vartill bristen uppgår, skall uttaxeras
å alla dem, som varit delägare i företaget under hela eller någon del av den
tid balansräkningen avser. Särskilda föreskrifter i lag torde således bliva
erforderliga, därest man skall uppnå syftet med den av de sakkunniga uppställda
fordran på sträng åtskildhet mellan ifrågavarande försäkringsgren å
ena sidan och företagets övriga verksamhetsgrenar å andra sidan. Under
annan förutsättning torde en rättslig åtskildhet icke kunna uppnås.

Enligt försäkringsinspektionens mening lär man emellertid icke behöva
uppställa ett så strängt villkor, utan torde man kunna nöja sig med en bin -

48

Kung!. Maj:ts proposition Nr 204.

dande föreskrift av innehåll, att den reservfond, varom nu är fråga, icke
må användas för annat ändamål än det, vartill den är avsedd.»

Beträffande förslaget om skyldighet för företag, som erhållit tillstånd att
driva ifrågavarande försök ringsverksamhet, att meddela sådan försäkring
under viss tid, förslagsvis 10 år, anför inspektionen: »Ifrågavarande villkor
torde emellertid vara omöjligt att genomföra i full utsträckning. Ett företag
kan enligt sin bolagsordning eller annorledes bliva skyldigt att upphöra med
sin verksamhet, ja det ligger i den offentliga, av försäkringsinspektionen
utövade tillsynens natur att ett företag under vissa omständigheter kan behöva
tvingas att upphöra med sin verksamhet. Det är tydligt, att, så länge
ifrågavarande försäkringsgren icke är ett från företagets övriga verksamhetsgrenar
i allo rättsligt sett skilt företag, den i försäkringsgrenen i fråga bedrivna
verksamheten måste upphöra i och med det att företaget upphör med
sin verksamhet i övrigt. Det låter visserligen tänka sig att anordna ifrågavarande
försäkringsgren såsom ett rättsligt sett avskilt företag, exempelvis
såsom dotterbolag, vilket kunde bestå, även om moderbolaget upphörde, men
detta förfaringssätt lärer förorsaka ännu mera ingående lagbestämmelser än
ovan förutsatts, i det att i detta fall även vissa stadgande!! om stiftande av
sådant bolag torde erfordras.

Enligt försäkringsinspektionens förmenande torde den fara, som sakkunniga
velat undanröja, kunna undvikas därigenom, att föreskrifter lämnas därom,
att den reservfond, som skall finnas vid verksamhetens upphörande, icke må
av företaget disponeras. Enligt försäkringsinspektionens mening bör reservfonden
i dylikt fall jämlikt Kungl. Maj:ts föreskrift användas till förstärkande
av reservfonden i det eller de företag, till vilka flertalet av försäkringstagarna
från det upphörda företaget övergått med sina försäkringar,
eller till bestridande av stadgat statsbidrag till annat företag, som erhållit
tillstånd att driva den ifrågasatta försäkringsverksamheten. Det är uppenbart,
att eu sådan föreskrift som den av försäkringsinspektionen nu föreslagna
har vidsträcktare verkan än den av de sakkunniga ifrågasatta.»

Yad angår villkoret, att avtal om försäkring med rätt till statsbidrag ej
skulle få slutas för kortare tid än 4 år, uttalar inspektionen: »Denna anordning
torde vara lämplig endast under förutsättning, att den ej anses innebära
ovillkorlig skyldighet för företagen att indriva premier av försumliga
försäkringstagare. Det vill synas som om statens nu berörda intresse lämpligen
kunde tillgodoses även genom bestämmelse, som ålade de djurägare,
vilka försäkra sig först vid ett större utbrott av någon av de rf rågakomna
sjukdomarna, större bidragsplikt än de övriga. Om t, ex. en djurägare ej
försäkrar sig, förrän en epizooti visat sig i hans grannskap, är det försäkringstekniskt
riktigt, att hans premie beräknas efter ett »ansvarighetsbelopp»,
som är väsentligt högre än hans försäkringssumma. Det synes lämpligt, att
dessa högre premier tagas i beräkning vid bestämmande av statens bidrag,
och att staten fordrar, att sådan differentiering göres. Sker detta, är det sitt
förvänta, att djurägarna ej skola alltför mycket spekulera i att uppskjuta
sitt inträde i försäkringen, eftersom sådant uppskov medför, att försäkringen
blir betydligt dyrare för honom.»

Vidare anför försäkringsinspektionen: »Vad försäkringssakkunnigas förslag
till egentliga försäkringsvillkor angår vill dock försäkringsinspektionen
icke underlåta att påpeka det önskvärda i att tillämpligheten av
vissa allmänt antagna försäkringsrättsliga grundsatser åtminstone icke uttryckligen
uteslutes i försäkringsvillkoren. Vad härvid åsyftas är t. ex.

49

Kungl. Maj:ts proposition Nr 204.

betydelsen av försäkringstagares upplysningsplikt, sambandet mellan försäkringsavgiftens
behöriga erläggande och ersättningens utgående samt
regeln att försäkringstagare, som uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet
framkallar försäkringsfallet, förlorar rätt till ersättning. Likaledes
synes det i detta sammanhang böra tagas i övervägande, huruvida icke de
regler om kreatursförsäkring, som kommit till uttryck i nyligen framlagt
förslag till lag om försäkringsavtal, borde vinna tillämpning vid nu avsedda
försäkringsrörelse och således göras till beståndsdel av de försäkringsvillkor,
som försäkringssakkunniga upptagit i sitt betänkande.»

Skandinaviska kreatursförsäkringsbolaget har i nu förevarande avseenden
anfört:

»De sakkunniga föreslå, att rätt till statsbidrag bör förknippas med skyldighet
för försäkringsgivaren att utan andra restriktioner än vissa i förslaget
angivna meddela försäkring efter fastställda grunder inom resp. verksamhetsområde.
Härtill vilja vi framhålla, att fall dock kunna finnas, då en
djurägare formellt kan fylla alla villkor för att bliva antagen till föisäkringstagare
enligt dessa grunder men likväl icke kan anses önskvärd som
sådan. Man kan exempelvis hava fått kännedom om hans vårdslösa behandling
av djuren, hans ständiga försök till uraktlåtenhet att ställa sig påbjudna
försiktighetsåtgärder till efterrättelse, hans obenägenhet att på nyttigt sätt
tillvarataga mjölken under spärrningstider o. s. v. En sådan icke önskvärd
försäkringstagare måste resp. försäkringsbolag hava rätt att uppsäga, även
då bolaget åtnjuter statsbidrag.

Den föreslagna minsta försäkringstiden av 4 år anse vi vara för kort och
föreslå densamma utökad till 5 år, vilket för närvarande av oss tillämpas.
För djurägarna själva blir det för övrigt i längden ekonomiskt fördelaktigare,
ju längre medelförsäkringstid ett försäkringsbolag kan åstadkomma,
ty därigenom nedbringas ju anskaffningskostnaderna per försäkrat djur, vilka
kostnader för närvarande uppgå till betydande procent av premierna.

De sakkunniga hava tänkt sig, att tillstånd att bedriva av dem skisserade
försäkringsverksamhet skulle beviljas av Kungl. Maj:t efter av försäkringsinspektionen
inhämtat yttrande och förslag till detaljerade koneessions\ illkor.
Arten av dessa villkor är i hög grad avgörande för hela den åsyftade försäkringsverksamheten,
varför vi ifrågasätta, om icke dessa höra angivas i
samband med att statsmakterna ev. besluta sig för de sakkunnigas förslag.
Särskilt gäller det härvidlag försäkringsbeståndets omfattning och geografiska
fördelning. Med hänsyn till denna riskfyllda försäkring anse vi, att koncession
icke borde lämnas ett bolag, som ej äger ett försäkringsbestånd, uppgående
till minst 25 miljoner kronors försäkringssumma å försäkringsformen
ifråga.»

Svenska ömsesidiga kreatursförsäkringsbolaget har ansett, att avtal om
försäkring, varom här är fråga, ej borde få slutas för kortare tid än 5 år
samt att karenstiden borde sättas till 10 i stället för av de sakkunniga föreslagna
20 dagar.

Såsom de sakkunniga framhållit, är det givetvis nödvändigt, att bolag,
som kommer i åtnjutande av rätt att bedriva försäkring med statsunderstöd
mot smittsamma husdjurssjukdomar, uppfyller vissa fordringar såväl i fråga
om verksamhetens omfattning som i övrigt. Vad särskilt angår verksamhetens
omfattning i geografiskt hänseende, tala bland annat de skäl, som
Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 173 höft. CSr 204.) ^

Departe mentschefe -

50 Kungl. Maj:ts proposition Nr 204.

lantbruksstyrelsen anfört i sitt ovan återgivna uttalande, för en något längre
gående inskränkning med avseende på nämnda rätt, än de sakkunniga föreslagit.
Att gå så långt som att kräva, att verksamheten skall omfatta hela
landet, torde dock ej vara av behovet påkallat. Om tillstånd att bedriva
ifrågavarande försäkringsform meddelas endast åt bolag, vars bolagsordning
blivit av Konungen fastställd, d. v. s. företag, som driver försäkringsrörelse
inom mera än ett län, torde tillbörlig hänsyn hava tagits till kravet på
viss ej alltför ringa omfattning av verksamheten i nu berörda avseende.
För en dylik anordning talar jämväl den omständigheten, att bolagsordning
för ett företag, som meddelar försäkring endast inom visst län, fastställes
av vederbörande länsstyrelse. Frågan om fastställandet av de ändringar i
de olika företagens bolagsordningar, som erfordras vid övergång till försäkringsverksainhet
av här föreslagen art, torde lämpligen böra prövas av
Konungen i samband med frågan om tillstånd att bedriva dylik verksamhet.

Att, på sätt Skandinaviska kreatursförsäkringsbolaget föreslagit, fastställa,
att endast företag med viss minimiförsäkringssumma skulle kunna erhålla
sådan rätt, varom här är fråga, synes mindre lämpligt. Det torde böra
ankomma på Kungl. Maj:t att pröva, huruvida vederbörande företag med
hänsyn tagen såväl till försäkringsbeståndets storlek som till övriga förhållanden
kan anses äga möjligheter att på ändamålsenligt sätt uppbära verksamheten
ifråga.

Frågan huruvida den minsta tid, för vilken avtal skall få slutas om försäkring,
som här avses, bör vara 4 eller 5 år torde vara av mindre vikt,
varför jag ansett mig böra bibehålla den av de sakkunniga föreslagna tiden
4 år. Såsom försäkringinspektionen framhållit, torde ett stadgande om viss
minsta försäkringstid icke böra anses innebära ovillkorlig skyldighet för
försäkringsgivarna att indriva premier av försumliga försäkringstagare. Det
alternativa förslag, inspektionen angivit för tillgodoseende av här ifrågavarande
syfte, synes mig ej vara att föredraga framför de sakkunnigas, då
det förstnämnda innebär, att försäkringsföretagen skulle åläggas ett visst
tvång i fråga om premiesättningen. En stor fördel med de anordningar,
som de sakkunniga föreslagit beträffande statens medverkan för försäkringsverksamheten
ifråga, torde nämligen vara, att staten ej skulle behöva ingripa
i de olika företagens premiesättning.

De i övrigt av försäkringsinspektionen gjorda erinringar synas välgrundade
och böra iakttagas.

I överensstämmelse med de synpunkter, jag i det föregående framfört, har
inom jordbruksdepartementet upprättats förslag till allmänna grunder angående
försäkring med statsbidrag mot förluster på grund av smittsamma
husdjurssjukdomar, vilket förslag torde få såsom bilaga A fogas till detta
protokoll.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 204.

51

Jag övergår nu till detaljredogörelse för nämnda förslag till allmänna grunder.

1

På sätt de sakkunniga föreslagit bör ömsesidigt kreatursförsäkringsbolag,
som önskar förvärva rätt att meddela försäkring med statsbidrag mot förlust
på grund av smittsamma husdjurssjukdomar, därtill förvärva särskilt tillstånd
av Kungl. Maj:t. Nämnda tillstånd torde lämpligen böra givas form av
antagande till försäkringsgivare med ändamål, som nyss nämnts.

För att bliva antagen till sådan försäkringsgivare har i förevarande paragraf
föreslagits två villkor, nämligen dels att bolaget skall hava av Kungl.
Maj:t fastställd bolagsordning, d. v. s. att bolagets verksamhetsområde skall
omfatta mer än ett län, dels ock att bolaget kan antagas komma att till
gagn för det allmänna handhava försäkringsverksamheten ifråga.

Beträffande skälen för införandet av det förstnämnda villkoret hänvisas
till det föregående. Det andra villkoret innebär, att antagandet till försäkringsgivare
skall föregås av en prövning, huruvida den verksamhet på
området, vederbörande företag kan förväntas komma att utöva, kan anses
uppfylla de fordringar, som ur förut angivna synpunkter böra uppställas.
Rätt att bedriva ifrågavarande försäkringsverksamhet torde sålunda böra
förvägras exempelvis bolag, vars försäkringsbestånd är alltför litet, eller
bolag, vars ekonomiska ställning icke är tillfredsställande. Det är tydligt,
att det icke kan ligga i statens intresse att anförtro ifrågavarande försäkringsverksamhet
åt bolag, beträffande vilket man kan befara, att detsamma
till följd av svag ekonomi kan komma att när som helst likvidera.

De sakkunniga hava såsom villkor för rätt till statsbidrag föreslagit, att
bolag, som erhållit tillstånd att driva ifrågavarande försäkringsverksamhet,
skall ikläda sig förpliktelse att meddela sådan försäkring under viss tid, förslagsvis
tio år. På sätt försäkringsinspektionen anfört i sitt förenämnda
utlåtande torde ifrågavarande villkor vara omöjligt att genomföra i full utsträckning.
Måhända hava de sakkunniga allenast avsett, att verksamheten
icke finge nedläggas inom närmaste tio år, därest bolaget icke dessförinnan
blivit tvunget att träda i likvidation eller konkurs. Men icke heller ett
dylikt villkor torde böra uppställas. I andra stycket av förevarande paragrafs
första moment har därför föreslagits, att bolag, som antagits till försäkringsgivare
med ändamål, varom fråga är, skall vara skyldigt att meddela
försäkring med statsbidrag, såvitt bolaget driver kreatursförsäkringsrörelse,
d. v. s. såvitt bolaget icke, frivilligt eller på grund av tvång, trätt i
likvidation eller kommit i konkurstillstånd. I detta sammanhang må påpekas,
att skyldigheten icke skall upphöra allenast av den anledningen, att
bolaget faktiskt upphört att meddela nya försäkringar.

Även om bolag icke upphört att driva kreatursförsäkringsrörelse, synes
emellertid möjlighet för bolaget att vinna befrielse från antagandet till
försäkringsgivare ej böra vara helt utesluten. I förevarande paragraf har
därför föreslagits en bestämmelse, att antagandet må av Kungl. Maj:t på

Förslag till
allmänna
grunder.

52 Kungl. Maj:ts proposition Nr 204.

därom gjord framställning återkallas, därest bolaget visar skälig anledning
till framställningen. Givet är, att dylikt återkallande icke bör ifrågakomma
annat än i undantagsfall, då särskilt bärande skäl förebringas.

I förslaget hava upptagits vissa bestämmelser, vilka bolag har att iakttaga
för att få förbliva antaget såsom försäkringsgivare. Utfärdande
av ytterligare föreskrifter, upptagna antingen i särskild följdförfattning, i
vederbörande bolags ordning eller i den angående antagandet av Kungl. Maj:t
meddelade resolutionen, torde säkerligen komma att erfordras. Skulle bolaget
åsidosätta någon på ovan angivet sätt meddelad föreskrift för försäkringsverksamhetens
behöriga bedrivande, bör antagandet kunna av Kungl. Maj:t
återkallas. Detsamma bör gälla, därest bolaget handhar försäkringsverksamheten
på sådant sätt, att syftet med densamma motverkas, vilket kan tänkas
ske exempelvis därigenom, att bolaget bestämmer premien till så högt belopp,
att densamma blir prohibitiv. Förutsättning för återkallelsen bör
emellertid vara, att tillsynsmyndigheten förelagt bolaget att inom skälig tid
vidtaga rättelse och att bolaget icke ställt sig sådant föreläggande till efterrättelse.
Antagandet torde av hänsyn till försäkringstagarna icke böra upphöra
vid själva beslutet om återkallelsen utan först vid löpande försäkringsårs
utgång. För den händelse bolaget träder i likvidation eller kommer i
konkurstillstånd har föreslagits, att antagandet utan vidare skall upphöra
vid löpande räkenskapsårs utgång. Härom hava bestämmelser upptagits i
förevarande paragrafs andra moment.

Med hänsyn till att antagandet till försäkringsgivare kan komma att återkallas
att upphöra vid löpande räkenskapsårs utgång och således statsbidrag
skall upphöra att utgå vid samma tidpunkt, har i 8 § föreslagits, bland
annat, skyldighet för försäkringsgivare att i försäkringsvillkoren intaga bestämmelse
om att försäkringsavtal, som avses i förslaget, i dylikt fall skall
upphöra att gälla vid tidpunkten för antagandets upphörande, ändå att
avtalet är slutet för längre tid.

2 *.

De sakkunnigas förslag till enhetliga grunder för utgivande av ersättningar
i försäkringsverksamheten i fråga för förlust av djur, mjölk och desinfektionskostnader
hava i omarbetat skick upptagits i förevarande paragraf.
Omarbetningen har skett i enlighet med vad försäkringsinspektionen i sitt
ovan omnämnda utlåtande anfört beträffande de av de sakkunniga föreslagna
ersättningsgrunderna, varvid jämväl, på sätt försäkringsinspektionen ifrågasatt,
hänsyn tagits till de regler angående kreatursförsäkring, som kommit
till uttryck i 89 och 90 §§ i nyligen framlagt förslag till lag om försäkringsavtal.

Då statsbidrag föreslagits skola utgå för täckande av tre fjärdedelar av
utdebiteringsbehov utöver 60 öre, kan det, särskilt om vederbörande bolag
icke hunnit uppsamla för ifrågavarande försäkringsgren avsedd, i 3 § omförmäld
reservfond, vara av synnerlig vikt för staten, att ersättningarna

Kungl. Maj:ts proposition Nr 204.

53

icke oskäligt drivas i höjden. Med anledning härav har i sjätte momentet
av förevarande paragraf föreslagits en bestämmelse, varigenom staten beredes
möjlighet att övervaka regleringarna.

3 $.

Här föreslagna bestämmelser rörande avsättning till reservfond ansluta
sig helt till vad härutinnan anförts i det föregående.

Då det, särskilt beträffande bolag, som driver ifrågavarande försäkringsverksamhet
inom för mul- och klövsjuka mindre utsatta län, kan tänkas,
att reservfonden uppnår belopp, som med hänsyn till fondens ändamål kan
anses tillräckligt för bolaget, bör Kungl. Maj:t äga att förordna, att ytterligare
avsättning till fonden icke skall erfordras. Dylikt förordnande bör givetvis
gälla allenast tills vidare.

4

4 § i förslaget innehåller regler rörande användningen av medel ur reservfonden
i överensstämmelse med vad tidigare härom anförts.

Med anledning av förut omnämnt påpekande av försäkringsinspektionen
hava även föreslagits regler för fördelning dels av ränteavkastning och
säkerhetstillägg, för den händelse nettopremierna var för sig för två eller
flera län skulle överstiga 30 öre, dels ock av disponibla reservfondsmedel,
för den händelse dessa icke skulle räcka till att täcka utdebiteringsbehoven
i avsedd utsträckning.

Då reservfonden bildas särskilt för ifrågavarande försäkringsverksamhet
för att verka utjämnande i fråga om utdebiteringsbehov och därmed även på
statsbidraget, har i förevarande paragrafs femte moment införts uttrycklig
bestämmelse därom, att, så länge bolag är antaget till försäkringsgivare,
reservfonden allenast må användas för det ändamål, som i förevarande
paragraf föreslagits. Frågan, hur med reservfonden skall förfaras för den
händelse, att bolaget upphör att vara antaget till försäkringsgivare, behandlas
i 9 §.

5 $.

På åtskilliga ställen i förslaget förekomma uttrycken nettopremie och
utdebiteringsbehov. För att undvika återupprepningar har i 5 § införts
en förklaring att härmed åsyftas nettopremie och utdebiteringsbehov räknade
per 100 kronor av summan av försäkringsbeloppen av de vid årets utgång
för länet gällande försäkringar, för vilka bolaget är ansvarigt.

6 §.

Här föreslagna regler för beräknande av statsbidrag sammanfalla med de
sakkunnigas förslag i frågan, för vilket tidigare redogjorts.

Härjämte har föreslagits, att utgående statsbidrag skall fastställas av försäkringsinspektionen
och utanordnas av statskontoret.

54

Kungl. Maj:ts proposition Nr 204.

7 $.

I överensstämmelse med de sakkunnigas förslag har i denna paragraf upptagits
föreskrift därom, att statsbidrag skall disponeras så, att det i form
av minskad utdebitering kommer försäkringstagarna inom det eller de län
till godo, för vilka det avsetts, och att detsamma skall gälla beträffande
belopp (reservfonds ränteavkastning, säkerhetstillägg och reservfondsmedel),
varmed utdebiteringsbehov för ett eller flera län nedbringats.

8 §.

I 1 § hava upptagits föreskrifter därom, att antagande till försäkringsgivare
i vissa fall må återkallas. I dylika fall torde försäkringstagare böra
äga rätt att häva försäkringsavtalet. Med hänsyn till att, såsom framgår
av 1 §, statsbidrag vid sådan återkallelse icke skulle utgå för längre tid
än intill löpande räkenskapsårs utgång torde emellertid, för den händelse
försäkringsavtal ej sålunda häves, försäkringsavtalet böra upphöra att gälla
vid tidpunkten för antagandets upphörande, ändå att avtalet är slutet för
längre tid. Genom att på dylikt sätt lösgöra försäkringstagaren från det bolag,
vars antagande återkallats, blir han i tillfälle att taga. försäkring, varom
fråga är, i bolag, som fortfarande är antaget till försäkringsgivare. I förevarande
paragrafs 1 mom. föreskrives nu, bland annat, att försäkringsgivaren
är skyldig att i sina försäkringsvillkor upptaga bestämmelser i angivna avseenden.

I 2 mom. stadgas till en början skyldighet för försäkringsgivare att i sina
försäkringsvillkor upptaga vissa delvis från de sakkunnigas förslag hämtade
bestämmelser rörande tid, för vilken försäkring må avslutas, försäkringsår
och karenstid.

I den ifrågasatta försäkringsverksamheten synes det, särskilt med hänsyn
till redovisningen av reservfonden, vara av synnerlig vikt, att premier
inflyta till vederbörande bolag snarast möjligt under räkenskapsåret.
Vidare synes det vara angeläget att bereda bolaget möjlighet att, därest
premien icke erlägges på av bolaget föreskriven tid, frigöra sig från ansvarighet
för försäkringen. Denna ansvarsfrihet torde lämpligen böra inträda,
då en vecka förflutit efter det bolaget genom rekommenderat brev erinrat
försäkringstagaren om premiens förfallodag. Att, i händelse premien sedermera
skulle inflyta, bolagets ansvarighet ånyo begynner, torde utan föreskrift
vara uppenbart. Även i dessa avseenden skola enligt förevarande
mom. bestämmelser intagas i försäkringsvillkoren.

9 $.

I det allmännas intresse är det tydligen av vikt att tillse att, för den händelse
antagande till försäkringsgivare återkallas eller bolaget upphör att driva
kreatursförsäkringsrörelse, den reservfond, som bildats just för ifrågavarande
försäkringsverksamhet, icke fördelas mellan vederbörande försök -

55

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 204.

ringstagare eller på annat sätt disponeras av bolaget. För den skull har i
förevarande paragraf föreslagits förbud för bolaget att i dylika fall disponera
reservfonden och i stället upptagits den föreskriften, att kronan skall
vid antagandets upphörande av bolaget äga utbekomma medel till belopp,
motsvarande reservfonden. Dessa medel skola av bolaget överlämnas till
statskontoret för att jämlikt av Kungl. Maj:t lämnad föreskrift användas
till förstärkande av dylik reservfond i bolag, till vilket försäkringstagarna
från den upphörda verksamheten övergått med sina försäkringar, eller till
bestridande av stadgat statsbidrag till annat bolag, som finnes antaget till
försäkringsgivare.

Försäkringsinspektionen har föreslagit att låta anordningarna med statsbidraget
gälla retroaktivt från början av år 1925. Då försäkringsverksamheten
i fråga icke kunnat under året bedrivas i enlighet med de föreslagna
grunderna, anser jag emellertid nämnda förslag mindre lämpligt. Komplicerade
övergångsstadganden torde nämligen i så fall bliva erforderliga, vilket
jag anser så vitt möjligt böra undvikas. Det torde ej heller vara förenat
med nämnvärda olägenheter att verksamhetens bedrivande efter här förutsatta
riktlinjer kan påbörjas först ett kommande år.

Beträffande sättet för bestridandet av statens kostnader för ifrågavarande
ändamål har statskontoret anfört:

»De sakkunniga hava icke gjort någon beräkning av statsverkets kostnader
för understödjande av en försäkringsverksamhet av ifrågasatt beskaffenhet;
och någon mera tillförlitlig beräkning av dessa kostnader torde
ej heller kunna ske. Därest en dylik försäkringsverksamhet kommer till
stånd, lära de utgifter, som härav föranledas, kunna, åtminstone tills vidare,
bestridas från det under nionde huvudtiteln uppförda förslagsanslaget till
förekommande och hämmande av smittsamma sjukdomar bland husdjuren.
Då emellertid dessa utgifter i väsentliga avseenden skilja sig från de utgifter,
för vilka anslaget ursprungligen avsetts, torde detsamma lämpligen
böra uppdelas i två delar, den ena, förslagsvis 10,000 kronor, för utgifter
för statsunderstöd vid försäkring mot smittsamma husdjurssjukdomar och
den andra för övriga utgifter till förekommande och hämmande av sådana
sjukdomar. Någon höjning av det i 1926 års statsverksproposition för
budgetåret 1926—1927 till 50,000 kronor beräknade anslaget lärer icke av
berörda anledning behöva ske.»

Statens kostnader för understöd åt försäkringsverksamhet mot smittsamma
husdjurssjukdomar torde böra bestridas på sätt statskontoret sålunda
ifrågasatt. Jag tillstyrker alltså, att det nuvarande förslagsanslaget å
50,000 kronor uppdelas i två anslag, förslagsvis upptagna till 10,000
respektive 40,000 kronor, det förstnämnda avsett till utgifter för statsbidrag
vid försäkring mot smittsamma husdjurssjukdomar och det sist -

Ikraft trädande.

Bestridandet
av statens
kostnader.

Departe mentschefen.

Hemställan.

V

56 Kungl. Maj:ts proposition Nr 204.

nämnda för övriga utgifter till förekommande och hämmande av dylika
sjukdomar.

Under åberopande av vad av mig i det föregående anförts hemställer
jag, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

att i riksstaten under nionde huvudtiteln, avdelningen veterinärväsendet,

— med uteslutande av det däri upptagna ordinarie förslagsanslaget till
förekommande och hämmande av smittsamma sjukdomar bland husdjuren

— under underavdelning förekommande och hämmande av smittsamma
sjukdomar bland husdjuren uppföra

dels till utgifter för statsbidrag vid försäkring mot smittsamma husdjurssjukdomar
i huvudsaklig överensstämmelse med av mig här förut
angivna och i bilaga A till detta protokoll närmare utförda allmänna
grunder ett ordinarie förslagsanslag av kronor 10,000,

dels ock till övriga utgifter till förekommande och hämmande
av smittsamma sjukdomar bland husdjuren ett
ordinarie förslagsanslag av ................................................ » 40,000.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Kungl. Höghet KronprinsenEegenten
lämna bifall samt förordnar, att proposition
av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall
avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Rune Thygesen.

Kung!.. Maj:ts proposition Nr 204.

57

Bilaga A.

JF ö r s 1 a g

till

allmänna grunder angående försäkring med statsbidrag mot förluster på
grund av smittsamma husdjurssjukdomar.

1 *.

1. Till försäkringsgivare med ändamål att meddela försäkring med statsbidrag
mot förluster på grund av smittsamma husdjurssjukdomar må Kungl.
Maj:t antaga ömsesidigt kreatursförsäkringsbolag, vars bolagsordning blivit
av Kungl. Maj:t fastställd och som kan antagas komma att till gagn för
det allmänna handhava sådan försäkringsverksamhet.

Har bolag antagits till sådan försäkringsgivare, vare bolaget skyldigt att,
så länge bolaget driver kreatursförsäkringsrörelse, meddela försäkring, som
här avses.

2. Åsidosätter bolaget någon i dessa grunder given eller av Kungl. Maj:t
eller tillsynsmyndigheten i enlighet med desamma för försök rings verksamhetens
behöriga bedrivande meddelad föreskrift eller handhar bolaget försäkringsverksamheten
på sådant sätt, att syftet med densamma motverkas,
skall tillsynsmyndigheten äga förelägga bolaget att inom skälig tid vidtaga
rättelse. Ställer bolaget sig icke sådant föreläggande till efterrättelse, må
antagandet av Kungl. Maj:t återkallas att upphöra vid löpande räkenskapsårs
utgång.

Antagandet må jämväl av Kungl. Maj:t återkallas att upphöra vid löpande
räkenskapsårs utgång, därest bolaget begär sådan återkallelse och därtill
visar skälig anledning.

Träder bolaget i likvidation eller kommer i konkurstillstånd, upphör
antagandet vid löpande räkenskapsårs utgång.

2 $.

1. Försäkring, varom här är fråga, skall avse att täcka förlust av djur
till följd av följande sjukdomar, nämligen smittsam mul- och klövsjuka,
boskapspest, elakartad lungsjuka, rots eller springorm, mjältbrand samt svinpest
ävensom följdsjukdom av mul- och klövsjuka, och omfatta försäkringstagarens
samtliga till en och samma djurbesättning hörande hästar samt
nötkreatur och svin från och med en ålder av två månader.

Försäkringen skall jämväl avse att täcka förlust, som tillskyndats förBihanq
till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 173 höft. (Nr 20b.) 5

58

Kungl. Maj:ts proposition Nr 204.

säkringstagaren därigenom, att till följd av s ''ttsam husdjurssjukdom utförsel
eller leverans av mjölk blivit av myndi het förbjuden eller på annat
sätt förhindrad, och omfatta den försäkrade rbesättningens totala årliga
mjölkproduktion.

Försäkringen skall ytterligare avse kostna för föreskrivna eller eljest
nödvändiga desinfektionsåtgärder vid de i fö ta stycket här ovan angivna
sjukdomar.

2. Ersättning skall utgivas för djur, so dött eller enligt veterinärs
föreskrift eller myndighets påbud enligt gälla de bestämmelser nedslaktats
till följd av ovan nämnd sjukdom eller till öljd av någon av mul- och
klövsjuka uppkommen följdsjukdom eller som av sådan sjukdom eller följdsjukdom
för framtiden blivit så odugligt ti 1 arbete eller produktion, att
det enligt veterinärs intygande måst dödas. rsättning för förlust till följd
av följdsjukdom utgår likväl endast, försåvitt öljdsjukdomen inträffat inom
loppet av två månader, sedan djurbesättninge blivit friskförklarad.

Har inom en månad efter försäkringstidens utgång djur dött eller måst
dödas till följd av sjukdom eller följdsjukdom, som ovan sagts och som
inträffat under försäkringstiden, svare bolaget likasom under försäkringstiden.

Ersättning för djur, som till följd av ovan nämnd sjukdom eller följdsjukdom
dött eller måst dödas, skall beräknas efter det värde, djuret då
skulle hava ägt, om sjukdomen icke inträffat, dock högst med den på djuret
belöpande försäkringssumman.

På nu angivet sätt beräknat ersättningsbelopp skall minskas med värdet
av de delar av djuret, som enligt veterinärs föreskrift kunna till nytta
användas.

3. Ersättning skall utgå för sådan mjölkförlust, som i 1 mom. andra
stycket av denna paragraf sägs.

Ersättning för mjölkförlust utgår för tid, varunder mjölken ej fått fritt
disponeras. Under denna tid är försäkringstagaren skyldig att, i den mån
gällande författningar ej lägga hinder i vägen därför, på bästa sätt tillgodogöra
sig den producerade mjölken.

Ersättning utgår med skillnaden mellan värdet, beräknat efter i orten
gängse pris, av den producerade mjölken och det värde, som kunnat eller
skäligen bort kunna ur den utvinnas.

Skulle svårighet möta att nöjaktigt fastställa den verkliga mjölkproduktionen
under tid, för vilken ersättning skall utgå, må den för ko och dag
beräknas utgöra så stor del av mjölkavkastningen i medeltal för ko och
dag under de fem dagar, som närmast föregått nämnda tid, som med hänsyn
till förhandenvarande omständigheter må anses skäligt.

Vid fastställandet av ersättningsbeloppet anses värdet för dag av den
producerade mjölken utgöra högst Vses av det belopp, för vilket den årliga
mjölkavkastningen är försäkrad.

59

Kungl. Maj:ts proposition Nr 204.

4. Lämnas i annan ordning än i dessa grunder stadgas ersättning av
allmänna medel för täckande av här avsedd förlust av djur eller mjölk,
skall ersättning på grund av försäkringen minskas med den sålunda till
försäkringstagaren av allmänna medel utgående ersättningen.

5. Ersättning skall utgå för försäkringstagaren åvilande kostnad för sådana
desinfektionsåtgärder, som i 1 mom., tredje stycket, omförmälas.

Ersättning för dylik kostnad utgår med tre fjärdedelar av kostnadsbeloppet.

6. Kungl. Maj:t äger förordna ombud med uppgift att hos bolag, som
antagits till försäkringsgivare, övervaka bolagets skaderegleringar jämlikt
denna paragraf.

Ombudet uppbär av bolaget arvode till belopp, som av Kungl. Maj:t
bestämmes.

3 §.

Bolag, som meddelat försäkring, varom ovan sagts, skall verkställa avsättning
till en särskild för denna försäkringsverksamhet avsedd reservfond.

Uppgår nettopremien för visst år och län icke till mer än 30 öre, skall
avsättning till reservfonden ske med belopp, som minst motsvarar en utdebitering,
avrundad till närmast högre heltal öre, för 100 kronors försäkringssumma
av 50 procent av det för bolaget beräknade genomsnittliga
beloppet av de årliga nettopremierna för länet för de senaste femton åren
(säkerhetstillägg), dock att, om säkerhetstillägget överstiger skillnaden mellan
30 öre och nettopremien för året, avsättning icke erfordras med högre belopp
än som motsvarar en utdebitering, som är lika med skillnaden mellan
30 öre och nettopremien. Här föreskriven fondavsättning skall beräknas å
summan av försäkringsbeloppen av de vid årets utgång för länet gällande
försäkringar, för vilka bolaget är ansvarigt. För år, då inom visst län
nedslaktningsmetoden huvudsakligen tillämpats för bekämpande av muloch
klövsjuka, skall försäkringsinspektionen efter skälighetsprövning bestämma
den nettopremie, vartill hänsyn skall tagas vid beräknandet av
den genomsnittliga nettopremien för länet. För de fjorton år, som förflutit
närmast före det år, under vilket bolaget begynt driva försäkringsverksamheten
ifråga, skall försäkringsinspektionen bestämma de årliga
nettopremier, vilka av bolaget skola tillämpas vid beräknandet av den
genomsnittliga nettopremien för det eller de län, som må ifrågakomma.

Ränta å reservfonden skall, med undantag för fall, som i 4 § omförmäles,
föras till reservfonden.

Reservfonden skall i bolagets räkenskapshandlingar uppföras särskilt
för sig.

Sedan reservfonden uppgått till belopp, som med hänsyn till fondens
ändamål kan anses tillräckligt, äger Kungl. Maj:t förordna, att ytterligare
avsättning till fonden tills vidare icke erfordras.

60

Kungl. Maj:ts proposition Nr 204.

4 §•

1. I den mån nettopremien för visst år och län överstiger 30 öre, skola
i första hand reservfondens ränteavkastning för året och de till övriga län
hänförliga säkerhetstillägg användas, så långt ske kan, för nedbringande
av utdebiteringsbehovet för förstnämnda län intill 30 öre.

överstiga nettopremierna var för sig för två eller flera län 30 öre, skola
nämnda ränteavkastning och säkerhetstillägg fördelas mellan länen så, att
utdebiteringsbehoven för länen minskas i förhållande till de belopp, varmed
nettopremierna överstiga 30 öre.

2. Om utdebiteringsbehoven för ett eller flera län därefter överstiga 30
öre, skola de delar av utdebiteringsbehoven, som falla mellan 30 och 60 öre,
intill hälften täckas genom nedsättning med högst en fjärdedel av den vid
årets början befintliga reservfonden.

3. överstiga utdebiteringsbehoven för ett eller flera län 60 öre, skola de
överskjutande beloppen intill tre fjärdedelar täckas genom nedsättning av
nämnda reservfond, dock högst med så stort belopp att därefter hälften av
reservfonden återstår.

4. Därest de belopp, varmed nedsättning av reservfonden högst får ske
enligt 2 och 3 mom., icke förslå till täckande i avsedd utsträckning av
utdebiteringsbehoven för två eller flera län, skola nämnda belopp användas
till täckande av ovan angivna delar av utdebiteringsbehoven till den mindre,
för samtliga dessa län lika del, vartill beloppen förslå.

5. Reservfonden må, så länge bolag är antaget till försäkringsgivare,
användas allenast för det ändamål, som i denna paragraf sägs.

Om reservfondens användning, sedan bolaget upphört att vara antaget
till sådan försäkringsgivare, stadgas i 9 §.

5 $.

Med nettopremie och utdebiteringsbehov för visst år och län avses i dessa
grunder nettopremie och utdebiteringsbehov för 100 kronor av summan
av försäkringsbeloppen av de vid årets utgång för länet gällande försäkringar,
för vilka bolaget är ansvarigt.

6 §.

Bidrag av statsmedel utgår:

dels med belopp, motsvarande hälften av den del av utdebiteringsbehov
mellan 30 och 60 öre som återstår, sedan ränteavkastning, säkerhetstillägg
och reservfond disponerats på sätt i 4 § 1 och 2 mom. sägs,

dels med belopp, motsvarande tre fjärdedelar av den del av utdebiteringsbehov
utöver 60 öre som återstår, sedan ränteavkastning, säkerhetstillägg
och reservfond disponerats på sätt i 4 § 1 och 3 mom. sägs.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 204.

61

Storleken av utgående statsbidrag fastställes av försäkringsinspektionen.
Statsbidraget utanordnas av statskontoret.

7 §.

Bolag vare skyldigt att disponera statsbidrag så, att det i form av minskad
utdebitering kommer försäkringstagarna inom det eller de län till godo,
för vilka det avsetts. Detsamma skall gälla i fråga om belopp, varmed
jämlikt 4 § utdebiteringsbehov för ett eller flera län nedbringats.

8 %.

1. Bolag vare skyldigt att i sina villkor för här avsedd försäkring intaga
bestämmelser om att försäkringstagare skall äga rätt att, där bolagets antagande
till försäkringsgivare återkallas, häva försäkringsavtalet samt att,
därest denna rätt ej begagnats, avtalet skall upphöra att gälla vid tidpunkten
för antagandets upphörande, ändå att avtalet är slutet för längre tid.

2. Bolag vare vidare skyldigt att i sina villkor för här avsedd försäkring
intaga bestämmelser därom,

att försäkring ej må avslutas för kortare tid än 4 år,
att försäkringsår skall sammanfalla med räkenskapsår,
att för försäkring skall gälla en karenstid av 20 dagar, räknade från och med
dagen för försäkringens meddelande, dock att för försäkring, som avslutes
att träda i kraft omedelbart efter försäkring, vilken skall upphöra att gälla
på bestämd tid, icke skall räknas eljest föreskriven karenstid,

att premie för varje försäkringsår skall upptagas i förskott inom viss av
bolaget bestämd kort tid, räknat ifråga om premien för första försäkringsåret
från försäkringens meddelande och beträffande premien för följande
försäkringsår från försäkringsårets början, samt

att, därest premien ej erlägges på av bolaget föreskriven tid och en vecka
förflutit efter det bolaget genom rekommenderat brev givit försäkringstagaren
meddelande med erinran om premiens förfallodag, bolaget ej längre
ikläder sig ansvarighet för försäkringen.

9 §.

Återkallas antagande till sådan försäkringsgivare, som i 1 § sägs, eller
upphör bolaget att driva kreatursförsäkringsrörelse, må den i 3 § avsedda
reservfond, som skall finnas vid antagandets upphörande, icke av bolaget
disponeras. Medel till belopp, motsvarande denna reservfond, skall kronan
vid antagandets upphörande äga utbekomma av bolaget.

Nämnda medel skola överlämnas till statskontoret för att jämlikt av
Kungl. Maj:t lämnad föreskrift användas till förstärkande av dylik reservfond
i det eller de bolag, hos vilka försäkringstagarna från den upphörda
verksamheten erhållit försäkringar, varom här är fråga, eller till bestridande
Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 173 höft. (Nr 20b.) 6

62

Kungl. Maj:ts -proposition Nr 204.

av stadgat statsbidrag till annat bolag, som antagits till sådan försäkringsgivare,
som i 1 § avses.

10 §.

De ytterligare bestämmelser, som må erfordras för anordnande och handhavande
av ifrågavarande försäkringsverksamhet, meddelas av Kungl. Maj:t.

Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1926.