Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

1

tfr 20.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till
lag om ändrad lydelse av 4, 7 och 11 §§ i lagen
den 28 mars 1919 om anställande av distriktsbarnmorskor
m. m.; given Stockholms slott den 31 december
1925.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden
för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag om ändrad lydelse av 4, 7 och 11 §§ i lagen
den 28 mars 1919 (nr 138) om anställande av distriktsbarnmorskor m. m.

GUSTAF.

Gustav Möller.

Bihang till riksdagens protokoll 1926. I samt. 15 haft. (Nr 20.)

2251 25 1

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 4, 7 och 11 §§ i lagen den 28 mars 1919 (nr 138>
om anställande av distriktsbarnmorskor in. in.

Härigenom förordnas, att 4, 7 och 11 §§ i lagen den 28 mars 1919 om
anställande av distriktsbarnmorskor in. m. skola i nedan angivna delar erhålla
följande ändrade lydelse:

4§-

Mom. 1. Distriktsbarnmorska skall i årlig lön åtnjuta minst niohundrafemtio
kronor jämte två ålderstillägg, vartdera å etthundra kronor, efter fem
och tio års väl vitsordad tjänstgöring ävensom därjämte antingen förses med
tjänlig bostad, bestående av minst ett rum och kök jämte uthus och, där
så lämpligen kan ske, planteringsland, samt nödigt bränsle eller ock erhålla
ersättning för dessa naturaförmåner efter ortens pris, dock med minst tvåhundrafemtio
kronor.

Distriktsbarnmorska skall — — — — — — — tillhandahållas telefon.

Därest hinder-----------------dagar årligen.

Mom. 2. Fråga angående — —----— — — — ej överklagas.

Det åligger länsstyrelsen tillse, att vederbörande kommun eller kommuner
ställa sig av barnmorskestyrelse sålunda meddelat beslut till efterrättelse.
För detta ändamål äger länsstyrelsen att, där sådant finnes vara av nöden,
förelägga lämpliga viten.

7 §•

Till distriktsbarnmorskas årliga avlöning bidrager staten med tvåhundrafemtio
kronor. Där distriktets kommun eller kommuner deltaga i landsting,,
bidrager detta med minst tvåhundrafemtio kronor för år räknat.

De till — — —--------------av statsmedel.

11 §•

Reservbarnmorska skall i årlig lön åtnjuta minst femhundra kronor. Till
reservbarnmorskas årliga avlöning bidrager staten med etthundra kronor och
vederbörande landsting eller stad med minst fyrahundra kronor.

Vid uppehållande —------erforderliga förbrukningsartiklar.

Utöver vad--— —----— tillförsäkrats distriktsbarnmorska

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1927.

Kungl. J\[aj:ts proposition nr 20.

3

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet ä Stockholms slott
den 31 december 1925.

N ärvaran de:

Statsministern Sandler, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Olsson, Nothin, Svensson, Hansson, Linders, Schlyter, Larsson, Wigforss,
Möller, Levinson.

Departementschefen, statsrådet Möller, anmäler frågan om ändring i vissa
delar av gällande lag om anställande av distriktsbarnmorskor m. m. samt
anför därvid följande:

I skrivelse den 18 oktober 1924 framlade medicinalstyrelsen ett förslag
om ändrad lydelse av vissa paragrafer i lagen den 28 mars 1919 (nr 138)
om anställande av distriktsbarnmorskor m. m. Detta förslag innebar i huvudsak
att den i nyssnämnda lag bestämda minimiavlöningen till distriktsbarnmorska
skulle höjas samt att i sammanhang härmed statens och landstingens
bidrag till distriktsbarnmorskas avlöning skulle fastställas till förhöjda belopp.

Då förslagets genomförande skulle för landstingen medföra en avsevärd
årlig merkostnad, fann jag det nödvändigt att lämna landstingen tillfälle att
yttra sig över förslaget innan detsamma upptogs till slutlig prövning. På
grund härav kunde förevarande fråga icke framläggas för 1925 års riksdag.

Sedan numera samtliga landsting avgivit yttranden över förslaget torde
ärendet böra företagas till avgörande. I sammanhang härmed ber jag att få
till behandling upptaga ett av medicinalstyrelsen senare väckt förslag om
ändring i ytterligare en paragraf av berörda lag. Sistnämnda förslag, som
av styrelsen framställdes i skrivelse den 5 augusti 1925, avser dels en förhöjning
av den minimiavlöning som enligt lagen i fråga skall utgå till reservbarnmorska,
dels ock införande av statsbidrag till reservbarnmorskas avlöning.

Jag anhåller att till en början få behandla det förslag som rör distriktsbarnmorskorna
och vill då först lämna en redogörelse för nu gällande bestämmelser
angående dessa barnmorskors avlöningsförmåner.

I. Distriktsbarnmorskorna.

Enligt stadgandena i lagen den 28 mars 1919 om anställande av distriktsbarnmorskor
m. m. skall distriktsbarnmorska i årlig lön åtnjuta minst åttahundra
kronor jämte två ålderstillägg, vartdera å etthundra kronor, efter
fem och tio års väl vitsordad tjänstgöring. Därjämte skall distriktsbarnmorska
antingen förses med tjänlig bostad, bestående av minst ett rum och

Allmänna
svenska barnmorskeförbundets
framställning
av

år 1922.

4 Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

kök jämte uthus och, där så lämpligen kan ske, planteringsland samt nödigt
bränsle, eller ock erhålla ersättning för dessa naturaförmåner efter ortens
pris, dock med minst tvåhundrafemtio kronor (4 § mom. 1 första stycket).

Härförutom skall distriktsbarnmorska åtnjuta gottgörelse för alla för förlossningsbiträde
erforderliga förbrukningsartiklar samt skall, där så lämpligen
kan ske, kostnadsfritt tillhandahållas telefon (4 § mom. 1 andra stycket).

Fråga angående utgörande och beskaffenhet av naturaförmåner ävensom
rörande ersättning för sådan förmån skall i händelse av tvist hänskjutas till
barnmorskestyrelsen, som härutinnan äger meddela beslut. Dylikt beslut
får icke överklagas (4 § mom. 2).

Utöver den fasta avlöningen äger distriktsbarnmorska att för varje förrättning
och rådfrågning undfå ersättning enligt taxa, som fastställes av barnmorskestyrelsen.
I taxan skall barnmorskan tillförsäkras fria resor till och
från förrättningsstället (5 § första stycket).

De till distriktsbarnmorska utgående avlöningsförmånerna bestridas av
den eller de till distriktet hörande kommunerna. Av dem tillliandaliålles
även gottgörelse för förbrukningsartiklar samt för telefon (6 § första stycket).

Till distriktsbarnmorskas årliga avlöning bidrager staten med tvåhundra
kronor. Där distriktets kommun eller kommuner deltaga i landsting, bidrager
landstinget med minst tvåhundra kronor för år. De till distriktsbarnmorska
utgående ålderstilläggen bestridas av statsmedel (7 §).

Förutom de i lagen omförmälda avlöningsförmånerna åtnjuta distriktsbarnmorskorna
för närvarande dyrtidshjälp av statsmedel. Sådan utgår med
det belopp varmed barnmorskans inkomst, dyrtidshjälp av statsmedel ej inberäknad,
under föregående år understigit 1,500 kronor, dock högst med 200
kronor. (Kungörelse den 8 maj 1925, nr 208.)

Vid allmänna svenska barnmorskeförbundets möte i Falun år 1922 voro
distriktsbarnmorskornas ekonomiska förhållanden föremål för behandling.
Mötet beslöt att till medicinalstyrelsen ingå med fyra framställningar i detta
ämne.

Den första av dessa framställningar avsåg att bereda distriktsbarnmorskorna
bättre bostäder. För vinnande av detta syfte föreslogs, att i 1919 års lag
skulle beträffande bostaden införas följande bestämmelser:

»Kommunen förser barnmorskan med en i gott stånd varande bostad, som
bör godkännas av barnmorskestyrelsen. Den bör bestå av minst två rum
och kök, vindskontor, källare och övriga nödiga uthus. I närheten av bostaden
bör finnas tillgång till gott och rikligt vatten. Behövliga reparationer
av bostaden, som skall av barnmorskan väl och omsorgsfullt vårdas, bekostas
av kommunen. Dessutom tillhandahåller kommunen barnmorskan vid bostaden
fritt bränsle i tillräcklig mängd och av god beskaffenhet.»

I den andra framställningen föreslogs, att de båda ålderstilläggen till
distriktsbarnmorskorna skulle höjas från 100 till 250 kronor.

I den tredje framställningen hemställdes, att ödebygdsbarnmorskorna i likhet
med vissa läkare skulle få räkna dubbla tjänstår, om de förbi!nde sig
att stanna visst antal år i vederbörande distrikt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20. O

Den fjärde framställningen berörde icke distriktsbarnmorskorna utan avsåg
endast de kommunalt anställda barnmorskorna och åsyftade att göra dessa barnmorskors
anställning fastare.

Över samtliga ifrågavarande framställningar inhämtade medicinalstyrelsen
utlåtanden från länsstyrelserna och barnmorskestyrelserna i riket, varjämte
ett stort antal tjänsteläkare till medicinalstyrelsen inkommo med yttranden
i frågan.

I de avgivna utlåtandena blevo de av barnmorskeförbundet föreslagna
bestämmelserna om distriktsbar amor skas bostad avstyrkta av flertalet länsstyrelser
och barnmorskestyrelser. Såsom skäl för avstyrkan anfördes i allmänhet
att det vore för tidigt att nu göra ändring i gällande bestämmelser
angående bostaden, då ju den genom 1919 års lag införda distriktsbarnmorskeorganisationen
ännu icke blivit genomförd på alla håll. I en del yttranden
framhölls att distriktsbarnmorska ofta icke hade behov av mer än
ett rum och kök och att i de fall, då distriktsbarnmorska fått två rum och
kök, det ena rummet stundom brukade stå oanvänt eller vara uthyrt. I
vissa utlåtanden anfördes att många distriktsbarnmorskor redan erhållit
två rum och kök. En del myndigheter uttryckte farhågor för att de ifrågasatta
bestämmelserna skulle föranleda ekonomiska svårigheter för de kommuner,
som måste anskaffa ny eller ändrad barnmorskebostad.

Barnmorskeförbundets förslag om höjning av ålderstilläggen tillstyrktes av
flertalet myndigheter. Sju länsstyrelser och fem barnmorskestyrelser avstyrkte
emellertid detsamma.

Förslaget om dubbel tjänstår sb er åkning för ödebggdsbarnmorskor vann icke
någon synnerlig anslutning; allmänt framhölls dock lämpligheten av att barnmorskorna
i ödebygderna erhölle några ekonomiska fördelar framför andra
distriktsbarnmorskor.

Förslaget om fastare anställning av de kommunalt anställda barnmorskorna
blev av de flesta myndigheterna och tjänsteläkarna avstyrkt. Såsom skäl
härför anfördes, att åtgärder med avseende på dessa barnmorskor vore obehövliga,
då den under genomförande varande barnmorskeorganisationen
byggde på distriktsbarnmorskor, vilka hade fast anställning av den art barnmorskeförbundet
förordat.

Med överlämnande av samtliga i frågan avgivna yttranden har medicinalstyrelsen
i sin förenämnda skrivelse den 18 oktober 1924 framställt förslag
i ämnet.

Medicinalstyrelsen har därvid till en början meddelat, att styrelsen för
åvägabringande av utredning rörande distriktsbarnmorskornas ekonomiska
förhållanden från barnmorskestyrelserna i riket infordrat uppgifter dels angående
antalet förlossningar, som under tiden från den 1 juli 1923 till den
1 juli 1924 förrättats av distriktsbarnmorskorna, dels ock beträffande beloppet
av de kommunala lönetillskott, som för närvarande tillkomme distriktsbarnmorskorna
utöver den i lag fastställda minimiavlöningen.

Resultatet av den sålunda verkställda utredningen har medicinalstyrelsen
sammanfattat i följande två tabeller:

Yttranden.

Medicinalstyrelsen
den
18 oktober

1924.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

Tabell I angående antalet förlossningar, utförda av distrlktsbarnmorskor
nnder tiden 1 juli 1923 ilo juni 1924.

Län

Antal barnmorskor med följande antal förlossningar

under

10

10—19

20—29

30-3940-49

1

50

och

däröver

Summa

distrikts-

barn-

morskor

därav

%

under

30 1

i.

Stockholms

län......

7

13

17

18

9

2

66

56 %

2.

Uppsala

») ......

2

9

15

10

5

4

45

58 %

3.

Södermanlands

»

—

4

20

14

11

11

60

40 % \

1 I * * 4-

Östergötlands

»

—

2

IG

26

12

17

73

25 %

5.

Jönköpings

» ......

1

8

14

14

8

18

*) 63

37 %

6.

Kronobergs

»

—

3

7

15

11

12

48

21 %

7.

Kalmar

»

3

12

17

13

20

65

23 %

8.

Gotlands

» ......

—

—

4

3

3

1

u

36 %

9.

Blekinge

»

1

2

O

15

10

15

46

13 %

10.

Kristianstads

»

—

3

5

14

6

7

35

23 %

11.

Malmöhus

))

4

20

23

19

8

3

77

61 %

12.

Hallands

»

6

8

18

4

14

50

28 %

13.

Göteborgs o. Bohus

»

—

8

19

24

14

15

80

34 %

14.

Ä lvsborgs

»

—

17

31

22

19

22

in

43 o/o

15.

Skaraborgs

» .

—

3

17

23

20

14

77

26 %

16.

Värmlands

))

—

13

24

22

14

25

98

38 %

17.

Örebro

.)

1

4

19

13

7

21

65

37 %

18.

Västmanlands

»

—

5

11

13

10

16

55

30 %

19.

Kopparbergs

»

3

11

17

23

17

29

100

31 %

20.

Gävleborgs

» ......

—

ti

it

12

11

29

67

22 %

21.

Västernorrlands

»

1

7

14

14

17

21

74

30 %

22.

Jämtlands

»

2

7

18

16

13

8

64

42 %

23.

Västerbottens

)»

3

29

26

19

15

21

113

51 %

24.

Norrbottens

)) ......

7

ti

13

12

11

25

74

35 *

Summa

32

189

362

396

CO

-AD

04

370 1

1,617

36 %

%

2

11.c

22.4

24.5

16. e

22.!>!

100

*) Från 6 barnmorskor ha uppgifter ej kunnat erhållas.

I anslutning till de i dessa två tabeller sammanfattade siffrorna liar medi cinalstyrelsen

vidare anfört i huvudsak följande:

Då den nuvarande barnmorskeorganisationen infördes hade man utgått

ifrån att en distriktsbarnmorska skulle hava att biträda vid i medeltal 40
till 50 förlossningar årligen. Av tabell I framginge emellertid, att 36 procent
av distriktsbarnmorskorna årligen förrättade ett mindre antal förlossningar
än 30, att 24.6 procent förrättade 31—39 förlossningar per år och att endast
39.6 procent utförde mer än det beräknade normala antalet förlossningar
om året. Dessa siffror ådagalade att barnmorskornas arbete på sina håll
icke toge deras tid tillfullo i anspråk. Det kunde ligga nära till hands att
söka vinna rättelse i detta förhållande genom att öka barnmorskedistriktens
areal. Den nuvarande barnmorskeorganisationen vore emellertid ännu icke
fullt genomförd. Omkring 500 kommunalt anställda barnmorskor kvarstode
alltjämt å sina tjänster med stöd av övergångsbestämmelserna till 1919 års
lag. Innan detta antal nedgått med minst 75 procent vore det svårt att
överblicka möjligheten av en minskning av barnmorskedistriktens antal.
För närvarande vore det i allt fall för tidigt att vidtaga några åtgärder i
ifrågavarande avseende.

Kungl. Maj. ts proposition nr 20.

Tabell II angående antal distriktsbarnmorskor, soin uppburit kommunala
lönebelopp utöver minimum, 400 kronor.

L ii n

Lönetillskott utöver 400 kronor

|

1

Antal

under

1 no

100

200

300

400

500

över |

500

Summa

distrikts-!

barn-

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

morskor

i länet |

7

6

6

20

4

17

G0

66

6

10

1

O

-

9

31

45

_

13

13

2

9

9

9

49

60

_

8

11

9

6

8

14

56

73

_

12

11

2

2

—

27

69

1

6

2

—

—

2

11

48

i

5

3

—

7

—

—

16

65

1

4

1

3

—

1

10

ii

_

8

10

1

1

—

1

21

46

__

4

2

1

6

—

5

18

35

_

10

9

2

13

3

12

49

77 !

4

2

_

1

—

5

12

50 j

3

4

4

_

—

—

11

80 i

14

2

_

—

3

5

24

in

i

6

5

2

1

—

i

16

77

19

12

8

17

1

12

69

98

_

10

15

4

17

2

1

49

65

_

3

10

1

14

i

2

31

55

_

15

19

4

27

—

8

73

100

_

8

5

1

1

—

3

18

67

6

2

i

—

1

—

—

10

74

3

8

18

2

1

—

—

32

64

15

22

1

9

8

50

113

—

5

18

—

14

_

9

46

74

11

187

218

54

175

25

119

; 789

1,623

0.7

11.8

13.4

3.3

10.8

1.5

7.4

48.6

100

1. Stockholms lita | —

2. Uppsala

3. Södermanlands

4. Östergötlands

5. Jönköpings

6. Kronobergs

7. Kalmar

8. Gotlands

9. Blekinge

10. Kristianstads

11. Malmöhus

12. Hallands

13. Göteborgs o. Bohus

14. Älvsborgs
1». Skaraborgs

16. Värmlands

17. Örebro

18. Västmanlands

19. Kopparbergs

20. Gävleborgs

21. Västernorrlands

22. Jäimtlands

23. Västerbottens

24. Norrbottens

Summa

Med hänsyn härtill länge man för ännu några år räkna med att distriktsbarnmorskornas
praktik i ett stort antal fall icke uppnådde den omfattning,
som från början beräknats. Orsaken till att praktiken icke uppnått ^beräknad
omfattning vore säkerligen i främsta rummet att söka däri att pa vissa
orter, där tillgång till barnbördsanstalt funnes, befolkningen hämtande sig
till sådan anstalt med förbigående av distriktsbarnmorskan i orten. Den
inträdda minskningen av praktiken utövade emellertid ett avsevärt inflytande
på barnmorskornas ekonomi. *

De årsinkomster, som för närvarande vore förenade med eu distnktsbarnm
or skeb ef ättling, kunde i genomsnitt beräknas till 1,500 kronor, fördelade

på följande sätt:

Kommunallön.............................................................................

Landstingsbidrag........................................................................

Statsbidrag (utan avdrag för pensionsavgiften) .....................

Två ålderstillägg ä 100 kronor efter 5 och 10 år..................

Praktikinkomster för 30—40 förlossningar årligen ...............

Naturaförmåner eller ersättning härför samt eventuell dyrtidshjälp
................................................................................

400: —
200: —
200: —
200: -250: —

250: —

Kronor 1,500: —

8

Kungl. May.ts proposition nr 20.

Denna årsinkomst å omkring 1,500 kronor, d. v. s. 125 kronor i månaden,
linge val i de flesta fall anses alldeles otillräcklig för att giva barnmorskan
tillfälle att amortera sina studieskulder och föra ett liv utan alltför stora
försakelser. Andra med distriktsbarnmorskorna jämförliga befattningshavare,
såsom distriktssjuksköterskor och småskollärarinnor, hade i genomsnitt
något bättre lönevillkor än distriktsbarnmorskorna. Distriktssköterskornas
löneinkomster kunde, förutom fri bostad, vedbrand och lyse, beräknas till omkring
1,700 kronor för år, varvid inkomst enligt taxa beräknats till i medeltal
500 kronor årligen. Småskollärarinnornas årliga löneinkomst kunde beräknas
till 1,050 kronor järnte naturaförmåner (sv. förf.-saml. 1918, nr 760
och 792).

Av den i det föregående intagna tabell II framginge. att 51.4 procent av
rikets distriktsbarnmorskor icke erhölle något kommunalt tillskott utöver
minimilönen. Den nuvarande tvååriga barnmorskeutbildningen ådroge vederbörande
elev en kostnad av omkring 2,000 kronor. Då de flesta barnmorskorna
bestrede dessa utgifter med lånade medel, ginge de ut i sin verksamhet
tyngda av eu stor skuldbörda. Skulle skulden infrias inom rimlig
tid hade barnmorskan att i sin årliga budget beräkna en amorteringsavgift
å 200 till 300 kronor förutom ränta.

Den verkställda utredningen syntes medicinalstyrelsen tydligt visa, att
distriktsbarnmorskornas ekonomiska ställning icke vore tillfredsställande och
att medel borde utfinnas att avhjälpa föreliggande missförhållanden.

Medicinalstyrelsen har härefter yttrat sig angående de olika utvägar som
stode till buds för att förbättra distriktsbarnmorskornas ekonomi. Styrelsen
har därvid till eu början avvisat tanken att öka barnmorskornas praktikinkomster
genom höjning av taxan. En sådan höjning skulle, framhåller
styrelsen, i de flesta fall komma att träffa personer, som icke hade förmåga
att biira den härigenom förorsakade ökningen i utgifter, och styrelsen liölle
icke för troligt att barnmorskestyrelserna, som ägde att fastställa taxa för
vederbörande läns barnmorskor, skulle komma att nu höja taxorna i någon
avsevärd grad. Icke heller har medicinalstyrelsen funnit sig tilltalad av
förslaget att höja ålderstilläggen, vilka därigenom skulle komma att bliva
väl stora i förhållande till minimilönen. Mot det av ett par myndigheter
framställda förslaget att tillerkänna distriktsbarnmorskorna ett tredje ålder,stillägg
å 100 kronor syntes ur organisatorisk synpunkt icke så mycket vara
att erinra, men enligt medicinalstyrelsens mening vore tiden ännu icke inne
för en dylik ytterligare löneförbättring åt ifrågavarande befattningshavare,
utom det att statsutgifterna genom eu sådan anordning skulle bliva avsevärt
ökade.

För sin del har medicinalstyrelsen stannat vid att förorda en höjning av
distriktsbarnmorskornas lagstadgade minimilön. Ifrågavarande höjning borde
enligt styrelsens mening avse samtliga distriktsbarnmorskor och borde fördelas
på alla de tre parter, som nu bära bördan av minimilönen. Höjningen
syntes lämpligen böra upptagas till 150 kronor att till lika delar fördelas å
staten, landstinget och de till vederbörande distrikt hörande kommunerna.

Beträffande kostnaderna för en dylik löneförhöjning har medicinalstyrelsen
anfört följande:

Om hänsyn icke toges till uppgifterna i förenämnda tabell II och om man
räknade med att för närvarande funnes omkring 2,000 distriktsbarnmorske -

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

tjänster, av vilka 1,623 vore besatta, kunde den årliga kostnaden för den
av medicinalstyrelsen förordade löneförhöjningen beräknas uppgå till högst
följande belopp:

för kommunerna omkring 100,000 kronor;

för landstingen 100,000 » :

för staten » 100,000

Av den meromnämnda tabell II framginge, att 48.6 procent av distriktsbarnmorskorna
redan åtnjöte lönetillskott av kommun med över 50 kronor.
Under de närmaste åren kunde alltså kommunernas sammanlagda ökade
tillskott beräknas till allenast omkring 50 procent av nyssnämnda kostnadsbelopp.
Någon motsvarande minskning kunde emellertid ej uppkomma beträffande
landstingens och statens bidrag, enär ifrågavarande bidrag utginge
till samtliga distrikt och i distrikt där övergångsbestämmelser ännu tillämpades
fördelades mellan de kommunalt anställda barnmorskorna inom
distriktet.

Ett genomförande av det utav medicinalstyrelsen förordade förslaget
skulle nödvändiggöra en höjning av riksstatsanslaget till statsbidrag till avlöning
åt distriktsbarnmorskor med omkring 100,000 kronor. Härjämte borde
4 § mom. 1 och 7 § i 19L9 års lag om anställande av distriktsbarnmorskor m. m.
ändras i sådan riktning, att grundlönen angåves utgöra minst 950 kronor,
varav 250 kronor skulle utgå från staten och minst lika mycket från landstinget.
Likaså borde ändring ske i kungörelsen den 20 februari 1920 angående
statsbidrag till avlöning åt distriktsbarnmorskor samt i § 38 av gällande
barnmorskereglemente.

Medicinalstyrelsen har härefter yttrat sig angående andra i nu förevarande
sammanhang väckta förslag om förbättring av distriktsbarnmorskornas
ställning och har i sådant avseende anfört i huvudsak följande:

Barnmorskeförbundets förslag att ändra bestämmelserna rörande barnmorskornas
bostad hade mycket som talade för sig. De kvalifikationer på
en tjänlig bostad, som förbundsstyrelsen gjorde gällande, vore alla väl grundade.
Medicinalstyrelsen ville särskilt framhålla, att den ansåge eu tjänlig
barnmorskebostad böra hava en tillräcklig minimigolvyta, exempelvis 50
kvadratmeter. Styrelsen liölle dock före att nu gällande bestämmelser om
bostaden kunde i huvudsak bibehållas oförändrade. Uppstode tvist om
bostaden borde barnmorskestyrelsen enligt 4 § mom. 2 i 1919 års lag taga
ställning till frågan och efter granskning av ingivna uppgifter om bostaden,
eventuellt efter avsyning genom särskilt ombud, fatta beslut huruvida och
i vad män åtgärder borde vidtagas för att bostaden skulle kunna såsom
»tjänlig» godkännas till barnmorskebostad. Ett sådant beslut kunde sedan
.av barnmorskan åberopas gent emot de till distriktet hörande kommunerna.
Eu föreskrift om avsyning av alla barnmorskebostäder genom barnmorskestyrelsens
försorg kunde medicinalstyrelsen icke tillstyrka.

En oklarhet i gällande föreskrifter hade visat sig föreligga därutinnan
att barnmorskestyrelsens beslut angående naturaförmåner m. m., vilket beslut
icke finge överklagas, ansetts icke kunna bringas till verkställighet gent
emot tredskande kommuner annat än genom barnmorskas rättskrav vid domstol.
Barnmorskornas ställning gent emot kommunerna vore emellertid så
ömtålig, att de ej gärna anlitade domstolsvägen för att fä sin rätt. Barnmorskorna
vore för övrigt allt för svagt ställda i ekonomiskt hänseende för
att våga sig på en långvarig rättegång rörande jämförelsevis små ekonomiska
värden. Önskvärt vore därför att vederbörande barnmorskestyrelse kunde
äga att med uttryckligt stöd av gällande författning vända sig till läns -

10

Kungl. ifaj:ts proposition nr ''JO.

styrelsen i länet med begäran om dess medverkan till ifrågavarande besluts
verkställighet. Medicinalstyrelsen ville därför föreslå ändring av 4 § i 1919
års lag i sådan riktning.

Några i ärendet hörda myndigheter både framhållit att det lagstadgade
minimum för ersättning för naturaförmånerna, 250 kronor, vore för lågt. Då
det emellertid vore stadgat att nämnda ersättning skulle utgå »efter ortens
pris», syntes det ligga i barnmorskestyrelsens hand att vid tvist sätta ett
skäligt pris på naturaförmånerna så att ej barnmorskan tvingades att, oaktat
ortspriset vore högre, nöja sig med minimum. Någon ändring av lagens
stadgande i detta avseende syntes därför icke av behovet påkallad.

Bestämmelsen om fri telefon för barnmorska hade visat sig bereda svårigheter
vid tolkningen. Då man ännu icke kunde göra stadgandet ovillkorligt,
syntes emellertid någon ändring icke nu kunna genomföras. Uttrycket
där så lämpligen kan ske» finge väl anses avse dels möjligheten
att utan orimlig kostnad inleda telefon till barnmorskans bostad, dels ock
användbarheten av sådan telefon genom telefonnätets förekomst i olika
delar av distriktet och i andra rummet abonnenternas antal därstädes. För
att bereda frågorna om telefon en objektiv behandling borde desamma emellertid
likställas med frågorna om naturaförmånernas utgörande och ersättande
och alltså överlämnas i händelse av tvist till barnmorskestyrelsen. 4 §
mom. 2 i lagen borde förtydligas i denna riktning. Vidare borde i 6 § uttrycket
om telefon i stycket 1, punkt 2 förtydligas, så att kommunernas
skyldighet att betala telefonkostnaderna bleve fullt klarlagd.

De förbättrade lönevillkor medicinalstyrelsen i det föregående förordat
skulle givetvis även komma barnmorskorna i ödemarksdistrikten tillgodo.
Ifrågavarande lönevillkor kunde dock icke väntas göra dessa distrikt begärliga,
utan ytterligare åtgärder vore i detta avseende erforderliga. Styrelsen
hade tänkt sig möjligheten att tilldela nämnda barnmorskor ett extra statsbidrag
å 100 kronor, 150 kronor eller 200 kronor, allt efter distriktets belägenhet
och beskaffenhet, och hade i särskild skrivelse den 18 oktober
1924 framställt förslag om proposition i detta ämne *). I samband härmed
hade styrelsen helt avstyrkt barnmorskeförbundets framställning om dubbel
tjänstårsberäkning för barnmorskorna i ödemarksdistrikten.

Barnmorskeförbundets framställning angående de kommunalt anställda
barnmorskornas anställningsvillkor både icke givit medicinalstyrelsen anledning
att framställa något som helst yrkande. Ifrågavarande barnmorskor,
vilkas antal för närvarande uppginge till omkring 500, grundade sitt kvarsittande
å kommunal tjänst å övergångsbestämmelserna till gällande lag.
Deras tjänster vore följaktligen stadda på avskrivning och skulle ersättas av
distriktsbarnmorsketjänster enligt den nya organisationen.

Under åberopande av vad medicinalstyrelsen sålunda i skilda hänseenden
anfört, har styrelsen hemställt att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att
godkänna följande ändrade lydelse av 4, 6 och 7 §§ i lagen den 28 mars
1919 om anställande av distriktsbarnmorskor in. m.:

I §■

Mom. 1. Distriktsbarnmorska skall i årlig lön åtnjuta minst niolmndrafemtio
kronor jämte två ålderstillägg, vartdera å etthundra kronor, efter fem
och tio års väl vitsordad tjänstgöring, ävensom därjämte antingen förses med

tf) Förslaget refererat i statsverkspropositionen till 1926 års riksdag, femte huvudtiteln,
punkt 95.

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

tjänlig bostad, bestående av minst ett rum och kök och med en golvyta,
förstuga inberäknad, av minst femtio kvadratmeter, jämte uthus och, där så
lämpligen kan ske, planteringsland samt nödigt bränsle eller ock erhålla
ersättning för dessa naturaförmåner efter ortens pris, dock med minst tvåhundrafemtio
kronor.

Distriktsbarmnorska skall — — — — —---- tillhandahållas telefon.

Därest hinder----------- — ---— dagar årligen.

Mom. 2. Fråga angående utgörande och beskaffenhet av naturaförmåner
ävensom rörande ersättning för sådan förmån samt fråga angående kostnadsfri
telefon för barnmorskan i hennes bostad skall, i händelse av tvist, hänskjutas
till barnmorskestyrelsen, som härutinnan äger meddela beslut. Dylikt
beslut, som ej må överklagas, må verkställas av vederbörande länsstyrelse.

6 §•

De till distriktsbarmnorska jämlikt 4 § mom. 1 första stycket utgående
avlöningsförmåner bestridas, med åtnjutande av bidrag, varom i 7 § sägs,
av den eller de till distriktet hörande kommunerna. Av dem tillhandahålles
jämväl i 4 § 1 mom. andra stycket omförmälda gottgörelse för förbrukningsartiklar
samt kostnaderna för fri telefon.

Medel, som erfordras för bestridande av samtliga i första stycket avsedda
kostnader, utgöras efter enahanda grund, som för kommunalutskylder i allmänhet
är eller kan varda föreskriven.

Höra till — -— —------------kommuns andel.

7 §•

Till distriktsbarnmorskas årliga avlöning bidrager staten med tvåhundrafemtio
kronor. Där distriktets kommun eller kommuner deltaga i landsting,
bidrager detta med minst tvåhundrafemtio kronor för år räknat.

De till — — — — — — — — — — — — — — — — av statsmedel.

Mot medicinalstyrelsens ifrågavarande förslag har styrelsen för allmänna
svenska barnmorskeförbundet i en till Kungl. Maj:t ställd skrivelse av den
26 mars 1925 framställt åtskilliga erinringar. Förbundsstyrelsen har därvid
anfört bland annat följande.

Den föreslagna löneförhöjningen å 150 kronor vore för lågt tilltagen
och skulle knappast medföra någon väsentlig löneförbättring. Distriktsbarnmorskorna
borde i lönehänseende likställas åtminstone med distriktssköterskorna
och erhålla en begynnelselön av minst 1,200 kronor jämte tre
ålderstillägg, vartdera å 100 kronor, efter respektive 5, 10 och 15 års oförvitlig
tjänstgöring. Det vore vidare önskvärt att bestämmelsen angående
bostad om ett rum och kök ändrades till två rum och kök med tillgång till
rent vatten. Därjämte borde stadgas dels att om patient icke kunde eller
ville betala i taxan bestämd avgift, barnmorskan skulle erhålla ersättning
av distriktet, dels att barnmorskan skulle få behålla den lön, utöver den
ordinarie, som hon en gång blivit tillerkänd inom sitt distrikt, dels och att

Styrelsen för
allmänna
svenska
barnmorakeförbundet

den 26 mars

1925.

Yttranden.

Departements chefen.

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

barnmorska efter tre års oförvitlig, väl vitsordad tjänstgöring, icke skulle
kunna uppsägas annat än för tjänstefel.

Över det av medicinalstyrelsen framställda förslaget och förbundsstyrelsens
nyssnämnda skrivelse hava utlåtanden infordrats och avgivits av samtliga
landsting ävensom av styrelserna för svenska landstingsförbundet och
svenska landskommunernas förbund. Därjämte hava de flesta barnmorskestyrelser
yttrat sig i saken.

Den av medicinalstyrelsen föreslagna höjningen av distriktsbarnmorskas
minimilön har tillstyrkts av alla landsting utom tre, av styrelserna för nyssnämnda
båda förbund samt av flertalet barnmorskestyrelser. Två landsting
och en barnmorskestyrelse hava föreslagit att minimilönen skulle höjas till

1,000 kronor och två landsting hava förordat införandet av ett tredje ålderstillägg
å 100 kronor.

I de avgivna yttrandena hava emellertid tre landsting (Södermanlands
läns, Malmöhus läns och Västerbottens läns) framhållit, att vissa barnmorskedistrikt
vore för små och icke lämnade vederbörande barnmorska full sysselsättning.
Styrelsen för svenska landstingsförbundet har anfört, att barnmorskekåren
redan från början varit för stort tilltagen och att i den mån förlossningsavdelningar
inrättats på landstingens sjukvårdsinrättningar barnmorskornas
övertalighet blivit allt större. Då en onödigt stor barnmorskekår innebure
ett slöseri med allmänna medel samt medförde en icke önskvärd reduktion
av barnmorskornas inkomster, borde enligt styrelsens mening frågan om eu
minskning av antalet barnmorskor genom förstoring av barnmorskedistrikten
göras till föremål för utredning.

Medicinalstyrelsens förslag angående bestämmelser om golvytan i barnmorskebostäderna
har avstyrkts av åtta landsting samt av åtskilliga barnmorskestyrelser.
Som skäl för avstyrkande har i allmänhet åberopats att lagbestämmelser
i den föreslagna riktningen skulle medföra ekonomiska svårigheter
för de kommuner) där ny bostad måste anskaffas. Tillika har framhållits
att bestämmelser av antydd art vore ägnade att föranleda tvistigheter
mellan barnmorskan och vederbörande kommun, vilket kunde hava till
följd att det kommunala lönetillskottet utöver minimilönen bleve indraget.

I den proposition, som låg till grund för nu gällande lag om anställande
av distriktsbarnmorskor (prop. nr 39 till 1919 års lagtima riksdag), förutsattes
det att distriktsbarnmorska utöver sin kontanta avlöning och sina naturaförmåner
skulle uppbära ersättning enligt taxa för i medeltal 40—50 förlossningar
om året. Den av medicinalstyrelsen nu verkställda utredningen
visar emellertid, att över 60 % av antalet distriktsbarnmorskor icke komma
upp till nämnda antal förrättningar. Detta förhållande har medfört att flertalet
distriktsbarnmorskors inkomster blivit lägre än vad man vid införandet
av den nuvarande organisationen avsåg.

Över huvud taget torde den verkställda utredningen ådagalägga att distriktsbarnmorskornas
ekonomiska ställning är mycket svag och att den icke motsvarar
vare sig de betydelsefulla uppgifter, som åligga ifrågavarande kår,
eller den rätt så krävande utbildning, som numera erfordras för tillträde till

13

Kungi. Maj:ts proposition nr 20.

bammorskeyrket. Att distriktsbarnmorskornas avlöningsförhållanden måste
förbättras bär också framhållits i de allra flesta av de i ärendet avgivna
yttrandena, och den brokiga mångfald av förslag, som i detta hänseende
blivit framställda och av vilka jag i det föregående refererat endast de viktigaste,
torde i sin mån utgöra ett vittnesbörd om att den nuvarande avlöningen
allmänt erkännes vara allt för knapp.

Yid övervägande av de olika utvägar som stå till buds för att förbättra
distriktsbarnmorskornas ekonomiska ställning har jag för min del funnit
mig böra ansluta mig till det av medicinalstyrelsen framställda förslaget om
höjning av den lagstadgade minimilönen. Ett genomförande av detta förslag
skulle medföra en omedelbar inkomstförbättring för alla de distriktsbarnmorskor,
som nu icke åtnjuta något kommunalt lönetillskott utöver
minimilönen. Ifrågavarande barnmorskor, som för närvarande utgöra omkring
halva antalet av samtliga distriktsbarnmorskorna, torde i allmänhet
vara mest i behov av förbättrade villkor, och att det av medicinalstyrelsen
framlagda lagförslaget särskilt tillgodoser deras intresse synes mig utgöra
en förtjänst hos förslaget. Jag anser mig således böra förorda att 4 och
7 §§ i lagen om anställande av distriktsbarnmorskor ändras därhän, att
distriktsbarnmorskas årliga lön fastställes till minst niohundrafemtio kronor
samt att statens bidrag till nämnda lön bestämmes till tvålmndrafemtio
kronor och landstingets bidrag till minst tvåhundrafemtio kronor.

Medicinalstyrelsen har i sitt yttrande i ärendet vidrört det förhållandet
att en del barnmorskedistrikt äro för små för att giva vederbörande barnmorska
tillräckliga praktikinkomster. Styrelsen har emellertid ansett tiden
ännu icke vara inne för en reglering av barnmorskedistrikten i syfte att öka
deras arealer. Jag är icke fullt övertygad om bärkraften av de skäl medicinalstyrelsen
anfört till stöd för sin mening i detta avseende. Det synes mig
antagligt att man redan nu skulle kunna, åtminstone i vissa län, genomföra
en minskning av barnmorskedistriktens antal med ty åtföljande ökning av
de kvarvarande distriktens ytvidd. Eu utredning härom synes mig påkallad,
och sedan riksdagen fattat beslut i anledning av det utav mig i det föregående
förordade lagändringsförslaget, torde jag komma att underställa
Kungl. Maj:t förslag om anordnande av en sådan utredning. Jag vill emellertid
betona att den föreslagna höjningen av distriktsbarnmorskornas minimilön
synes mig behövlig under alla förhållanden och att jag därför anser det
icke böra komma i fråga att uppskjuta denna löneförhöjning i avbidan på
resultatet av en utredning angående ändrad distriktsindelning.

Det av medicinalstyrelsen framställda förslaget innefattar vidare ändring
av lagbestämmelserna angående distriktsbarnmorskas bostad i syfte att för
dylik bostad fastställa viss miniinigolvyta. Med hänsyn till det motstånd
förslaget på denna punkt väckt bland de myndigheter och korporationer,
som yttrat sig över detsamma, finner jag mig icke kunna förorda vad medicinalstyrelsen
härutinnan föreslagit.

Medicinalstyrelsen har ytterligare hemställt att till stadgandena i 4 §
mom. 2 av förevarande lag måtte fogas ett tillägg av innebörd att barnmorske -

u

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

styrelses beslut angående distriktsbarnmorskas naturaförmåner skall kunna
verkställas av vederbörande länsstyrelse. Som motiv för detta förslag har
medicinalstyrelsen anfört, att ifrågavarande beslut för närvarande icke kunde
bringas till verkställighet gent emot tredskande kommuner på annat sätt än
genom barnmorskas rättskrav vid domstol, en utväg som barnmorskorna på
grund av sin ömtåliga ställning till kommunerna icke gärna anlitade. Med
hänsyn härtill vore det enligt medicinalstyrelsens mening önskvärt att vederbörande
barnmorskestyrelse finge rätt att vända sig till länsstyrelsen i länet
med begäran om dess medverkan till beslutens verkställighet.

Den av medicinalstyrelsen i detta avseende föreslagna lagbestämmelsen
är emellertid av processrättslig natur och det lärer på grund härav vara
uteslutet att införa densamma i eu lag av sådan art som den nu förevarande.
Över huvud taget synes det mig icke motiverat att giva barnmorskestyrelses
beslut den rättsliga karaktär medicinalstyrelsen föreslagit. För vinnande
av det utav medicinalstyrelsen avsedda syftet vill jag i stället förorda att
till stadgandena i lagens 4 § mom. 2 fogas en bestämmelse av innehåll, att
det åligger länsstyrelsen tillse att vederbörande kommun eller kommuner
ställa sig av barnmorskestyrelse meddelat beslut angående distriktsbarnmorskas
naturaförmåner till efterrättelse, för vilket ändamål länsstyrelsen
skall äga att där sådant finnes vara av nöden förelägga lämpliga viten. En
dylik bestämmelse, till vilken motstycken finnas bland annat i 26 § 2 mom.
av gällande epidemilag och i 55 § 2 mom. av gällande hälso värdsstadga,
torde bliva lika effektiv som det av medicinalstyrelsen föreslagna stadgandet
utan att lämna rum för de principiella betänkligheter som kunna göras
gällande mot detta.

Slutligen har medicinalstyrelsen hemställt om visst förtydligande av bestämmelserna
i lagens 4 § mom. 2 och 6 § första stycket angående distriktsbarnmorskas
rätt till kostnadsfri telefon. Något dylikt förtydligande torde
emellertid icke vara erforderligt, helst som Kungl. Maj:t i regeringsrätten
den 11 september 1924 meddelat ett utslag, som synes vara tillräckligt vägledande
i det av medicinalstyrelsen åsyftade hänseendet. I berörda utslag
har nämligen Kungl. Maj:t, under åberopande av stadgandet i 4 § 2 mom.
lagen om anställande av distriktsbarnmorskor m. m., förklarat att en kommuns
beslut att icke bifalla en av vederbörande distriktsbarnmorska gjord anhållan
att telefon måtte tillhandahållas henne i hennes bostad icke utgjorde hinder
för barnmorskan att hos barnmorskestyrelsen i länet göra framställning om
tillhandahållande av ifrågavarande förmån.

Yad till sist angår det av medicinalstyrelsen berörda spörsmålet om särskilt
statsbidrag till distriktsbarnmorskor i ödemarksdistrikt kommer jag att
upptaga detta spörsmål i statsverkspropositionen till instundande riksdag i
samband med behandlingen av frågan om anslag till åtgärder för åstadkommande
av förbättrad sjukvård inom rikets ödemarksområden (femte
huvudtiteln, punkt 95).

De i det föregående berörda yrkandena angående distriktsbarnmorskorna,
vilka icke blivit av medicinalstyrelsen framförda, föranleda icke något förslag
från min sida.

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

Jag övergår nu till det av medicinalstyrelsen framställda förslaget om
avlöningsförliöfning åt reservbarnmorskorna, för att därefter redogöra för den
ekonomiska innebörden av såväl förslaget angående clistriktsbarnmorskorna
som förslaget angående reservbarnmorskorna.

II. Reservbarnmorskorna.

Jämlikt bestämmelserna i lagen den 28 mars 1919 om anställande av
distriktsbarnmorskor m. in. skall för fullgörande av distriktsbarnmorskornas
åligganden under semester eller vid annat förfall inom varje landstingsområde
finnas erforderligt antal fast anställda reservbarnmorskor (9 §)•
Reservbarnmorska skall av vederbörande landsting åtnjuta lön med minst
tvåhundra kronor om året (11 § första stycket). Vid uppehållande av distriktsbarnmorskas
tjänst äger reservbarnmorska tillika att av landstinget uppbära
dagavlöning med minst tre kronor samt reseersättning, varjämte hon å tjänstgöringsorten
skall förses med möblerat rum med värme och lyse (11 § andra
stycket). Under tjänstgöring såsom distriktsbarnmorska åtnjuter reservbarnmorska
gottgörelse av distriktets kommun eller kommuner för alla för
förlossningsbiträde erforderliga förbrukningsartiklar samt erhåller för sina
förrättningar ersättning enligt den för distriktsbarnmorskan i distriktet gällande
taxan (11 § andra och tredje styckena).

Något statsbidrag till reservbarnmorskas avlöning utgår icke och icke
heller åtnjuter reservbarnmorska någon dyrtidshjälp av statsmedel.

Medicinalstyrelsen har nu, såsom jag nämnt i början av mitt anförande,
i skrivelse den 5 augusti 1925 gjort framställning om höjning av den för
reservbarnmorska stadgade minimilönen samt om införande av statsbidrag
till reservbarnmorskornas avlöning.

I sin berörda skrivelse har medicinalstyrelsen meddelat att det kommit
till styrelsens kännedom att svårigheter uppstått att besätta reservbarnmorskebefattningarna.
Med anledning härav hade styrelsen funnit sig föranlåten att
verkställa en utredning angående ifrågavarande barnmorskors verksamhet
under åren 1923 och 1924. Resultatet av denna utredning har styrelsen
sammanfattat i följande sju tabeller:

Tabell I. Antal reservbarnuiorskebcfattniugar i riket den 1 januari 1925.

Stockholms län...............

Uppsala län.....................

Södermanlands län .........

Östergötlands län............

Jönköpings län ...............

Kronobergs län...............

Kalmar län.....................

Gotlands län ..................

Blekinge län .................

Kristianstads län ..........

Malmöhus län ...............

Hallands län ..................

Göteborgs och Bohus län

(Inom parentes landstingsbidraget.)

____ 4. (300) Älvsborgs län ............................ 6. (800)

____ 2. (200) Skaraborgs län .......................... 4. i 600''

.... 2. (600) Värmlands län .......................... 2. ,800^

____ 3. (600) Örebro län ................................. 2. ;500)

.... 3. (500) Västmanlands län....................... 1- i200(

____ 3. (600) Kopparbergs län ........................ 3. (500''

4. (800) Gävleborgs län ........................... 4. (500)

.... 2. (600) (1 vakant)

.... 2. (400) Västernorrlands län..................... 4. (480)

(1 vakant) Jämtlands län ............................ 3. ,600)

.... 2.(1,050) Västerbottens län........................ 6. (400)

. . 4. (800) (3 vakanta''

____ 3. (200) Norrbottens län........................... — ,200

____ 2. (400) Norrköpings stad ........................ — —

Summa 71, därav 5 vakanta

Medicinal styrelsen.

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

Tabell II. Landstingsbidragets storlek den 1 januari 1925.

Kronor...............

200

300

400

500 600

700

800

1.050

Summa

;

Antal barnmorskor .........

6

4

14

1

12 17

_

16

2

71

Tabell III. Utnäimiingsår för nuvarande reservbarinuorskor.

År..............

1919

1920

1921

1922 1923

!

1924

i

Summa [

.

Antal barnmorskor ...................

1

7

9

1

13 j 23

13

66 j

Tabell IV. Reservbarnmorskorua, grupperade efter ålder.

Ålder.....................

22—29 år

30-39 Är

40—49 är

50 år

Summa

eller mera

Antal barnmorskor .....................

21

26

9

»0

66

Tabell V. Reservbarnmorskorna, grupperade efter antalet förlossningar under året.

Antal förlossningar

Summa

barn-

morskor

Medeltal
förlossningar
per barn-morska

lr

Antal barnmorskor med

0

1—10

11—20

21—30

31—40

41—50

50

1923

Förlossningar på sta-tion ...................

11

28

5

i

1

46

6.6

Förlossningar på för-ordnanden ............

3

11

19

9

3

1

46

15. s I

Samtliga förlossnin-gar under året . .

5

20

13

5

1

2

46

22

1924

Förlossningar på sta-tion .....................

17

32

10

i

1

1

62

6.9

Förlossningar på för-ordnanden ............

1

14

OO I

CM |

13

7

—

1

62

18.0 j

Samtliga förlossnin-gar under året......

5

22

19

14

2

62

25

Tabell VI. Reservbarninorskorna, grupperade efter sammanlagd tid för förordnanden

per år såsom distriktsbarnmorska.

År

0

Under

1 mån.

1—

2-

3—

4

5-

6-

7— 1 8—

1

9—

10-

11—

12—

Summa

1923.........

2

3

5

7

9

9

5

3

1

5 !

4

2

1

3

46

62

1924..........

—

2

4

8

5

ii

5 !

3

4

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 20. IT

Tabell VII. Reservbarnmorskorna, grupperade efter deras fasta inkomster per år.

1

År

300

400 500 600 700|800 900

1 '' .

1,000

1,100 1,200

1,300 1,400 1,500

1-G0°; Summa

Medeltal
per barn-morska

1923

1

— 2 1 3 3 7 7

3

4 7

3

2

46

1,000-1.100

1924

—

— 4 ; 4 ■ 4 4 dl i

7

4 7

4 5

6

62

1,055—1.150

I anslutning till de sålunda återgivna tabellerna bär medicinalstyrelsen
meddelat, att styrelsen i berörda tabeller icke upptagit de reservbarnmorskor,
som innehaft sin anställning under allenast tre månader eller kortare tid.

Medicinalstyrelsen bär vidare anfört i huvudsak följande:

Av tabell IV framginge, att reservbarnmorskornas medelålder uppginge
till innemot 35 år. Detta vore en högre ålder än man från början förutsatt.
Man hade nämligen föreställt sig att de nyexaminerade barnmorskorna
skulle eftersträva reservbarnmorskeplatserna för att därifrån lättare komma
in på distriktsbarnmorskebanan.

Av tabellerna V och VI syntes, att reservbarnmorskorna i allmänhet icke
hade full sysselsättning under hela året. Detta förhållande hade övat inflytande
på deras inkomster, vilket även framginge av tabell VII. Det ungefärliga
medeltalet för reservbarnmorskas årliga fasta inkomster (lön av
landsting och dagarvoden under förordnanden) bulle sig vid 1,100 kronor.
Då en distriktsbarnmorskas fasta inkomster efter intjänade ålderstillägg uppginge
till minst 1,250 kronors värde och av medicinalstyrelsen föreslagits
böra höjas med 150 kronor och då en reservbarnmorskas dagarvode till en
del åtginge för hennes uppehälle under den mera tillfälliga vistelsen å tjänstgöringsorten,
vore det tydligt att reservbarnmorskornas ekonomiska ställning
vore svag och för en stor del av dem kunde betecknas såsom otrygg.

Reservbarnmorskorna fyllde en viktig uppgift i barnmorskeorganisationen.
Funnes en duglig och tillräckligt talrik reservkår kunde alla vikariat och
vakanser å distriktsbarnmorskebefattningar besättas och barnmorskedistriktens
befolkning behövde aldrig vara i avsaknad av pålitlig barnmorska. Skulle
reservbarnmorskekåren kunna rekryteras väl måste den emellertid erbjudas
goda ekonomiska villkor. Landstingen hade i de flesta län beaktat detta
och rätt avsevärt höjt reservbarnmorskornas lön (jfr tabell II). Det syntes
dock styrelsen hårt att hela bördan av reservbarnmorskornas avlönande
skulle falla å landstingen. Då staten bidroge till distriktsbarnmorskas avlöning
hade det synts styrelsen rimligt att staten även bidroge till reservbarnmorskornas
minimilön. Denna vere emellertid nu så låg (200 kronor)
att styrelsen ansåge att den borde höjas till 500 kronor och att statsbidrag
borde utgå med 100 kronor per år, d. v. s. med 20 % av minimilönen. I
1919 års proposition (nr 39) hade reservbarnmorskornas antal beräknats till
omkring 100 i hela riket. Med hänsyn härtill skulle det för statsbidrag erforderliga
anslagsbeloppet icke behöva överstiga 10,000 kronor.

Yad styrelsen sålunda anfört angående landsting gällde även stad som
icke deltager i landsting men ingår i barnmorskedistriktsindelningen.

För genomförande av vad medicinalstyrelsen sålunda förordat borde lagen
om anställande av distriktsbarnmorskor m. m. ändras. Vid utfärdandet av ny
kungörelse angående statsbidrag till avlöning åt distriktsbarnmorskor m. m.
borde hänsyn tagas till de nu av styrelsen föreslagna statsbidragen. Beträffande
statsbidragen till reservbarnmorskor borde liknande bestämmelser kunna
tillämpas som de för statsbidrag till distriktsbarnmorskor gällande.

Bihang till riksdagens protokoll W26. 1 sand. 15 käft. (Nr 20.) 2251 25 2

18

Yttranden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

Under åberopande av vad sålunda anförts har medicinalstyrelsen hemställt
att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att godkänna följande ändrade
lydelse av 11 § första stycket i lagen den 28 mars 1919 om anställande
av distriktsbarnmorskor m. m.:

11 §■

Reservbarnmorska skall åtnjuta lön med minst femhundra kronor om året.
Till reservbarnmorskas årliga avlöning bidrager staten med etthundra kronor
och vederbörande landsting eller stad med minst fyrahundra kronor.

Över medicinalstyrelsens ifrågavarande förslag hava yttranden infordrats
från länsstyrelserna, barnmorskestyrelserna, landstingens förvaltningsutskott
samt styrelsen för svenska landstingsförbundet och styrelsen för svenska
landskommunernas förbund.

I samtliga avgivna yttranden har det av medicinalstyrelsen avgivna förslaget
blivit tillstyrkt. Myndigheterna i två län hava emellertid tillstyrkt
förslaget allenast under förutsättning att statsbidraget sattes till högre belopp
än det av medicinalstyrelsen föreslagna.

Styrelsen för svenska landstingsförbundet har i ärendet avgivit ett utförligt
utlåtande och däri anfört i huvudsak följande.

Reservbarnmorskekåren hade icke blivit så talrik som lagstiftarna förutsatt.
Detta berodde till stor del på att distriktsbarnmorskorna icke hade
full sysselsättning inom sina respektive distrikt. Flera landsting hade i
stället för att anställa ett större antal reservbarnmorskor, beredda att inträda
i tjänst vid vakans å distriktsbarnmorsketjänster, avhjälpt vakanserna
genom att låta barnmorskan i närliggande distrikt sköta den vakanta tjänsten
jämte egen befattning. Härigenom hade betydande besparingar kunnat åstadkommas.
Ifrågavarande förfaringssätt hade i de flesta fall kunnat tillämpas
utan svårighet, enär arbetet i eget distrikt ej fullt upptagit barnmorskans
tid. På detta sätt hade man i rätt stor omfattning gått till väga exempelvis
i Stockholms län, där barnmorska, som jämte eget distrikt under vakans
skött ett närliggande distrikt, erhållit ett extra dagarvode av 2 kronor 50
öre. Och åtminstone i detta län, men säkerligen också i andra, hade man
för avsikt att, så snart vakans uppstode bland reservbarnmorskorna, minska
antalet dylika tjänster, varigenom inkomstförhållandena för de återstående
tjänsterna skulle automatiskt förbättras.

Enligt medicinalstyrelsen varierade reservbarnmorskornas fasta inkomster
år 1924 mellan 500 och 1,600 kronor. Det av medicinalstyrelsen i dess skrivelse
meddelade siffermaterialet gåve emellertid ingen kunskap om, huru
dessa inkomster ställde sig i olika län, vadan man icke av detta material
kunde utläsa, huru det av ämbetsverket framlagda förslaget skulle verka i
praktiken, och i vilken mån man med den föreslagna höjningen av minimilönen
skulle vinna syftet att förbättra reservbarnmorskornas inkomstförhållanden.
För komplettering av utredningen i detta syfte hade förbundsstyrelsen
låtit genomgå det av medicinalstyrelsen införskaffade primärmaterialet.
Resultatet åskådliggjordes i nedanstående tablå angående reservbarnmorskornas
fasta inkomster år 1924 och sådana dessa inkomster skulle tett sig,
om den av medicinalstyrelsen föreslagna minimilönen tillämpats.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

1''.»

Antal

reservbarnmorskor med eu fast

årsinkomsi

av kronor

Medel-!

Summa inkomst
barn- per

mors- barn-kor ''morska
. Kronor,

41)9

och

där-

un-

der

500—

500

1 |

600-j 700—[800—
099 799 890

1 1

900—

999

1,000 1,100

1,099 1,190

1,200

-

1,209

1,300

1,399

1,600

1.400, 1,500 öeh
| där-

1,499 1,599 över

Faktiskt. .........

4

| i

4 4 i 4

n

8 ! 3

7

9

4 5 6

62 1.114

Vid tillämpning

av medicinal-

|

styrelsens för-

i s

slag .............

1

o | o i 4

10

11 4

i

-

2 5 8

62 j 1,156

Av denna tablå funne man, bland annat, att den av medicinalstyrelsen
föreslagna löneförhöjningen i och för sig, såsom naturligt vore, eftersom det
stora flertalet landsting redan nu lämnade eu kontant årslön om minst 500
kronor, icke skulle vara av så stor betydelse för förbättrandet av reservbammorskornas
inkomstförhållanden. Den genomsnittliga fasta inkomsten
per barnmorska och år skulle ökas från 1,114 kronor till 1,156 kronor, d. v. s.
med allenast 42 kronor. Vidare framginge av tablån, att antalet barnmorskor
med en fast inkomst understigande 800 kronor skulle minskas med 3, men
att allt fortfarande 9 barnmorskor skulle befinna sig i denna låga inkomstgrupp,
att antalet barnmorskor med en fast lön, understigande 1,200 kronor,
vilket år 1924 utgjorde 38, genom den föreslagna reformen skulle minskas
med allenast 3, samt att antalet barnmorskor i den högsta lönegruppen
skulle ökas från 6 till 8.

Även om sålunda de direkta verkningarna av den utav medicinalstyrelsen
föreslagna höjningen av reservbarnmorskas minimilön icke torde bliva så
synnerligen stora, och även om en minskning av antalet reservbarnmorskor
vore ägnad att i viss utsträckning förbättra dessa barnmorskors inkomstförhållanden,
så följde ej därav, att'' man borde ställa sig avvisande till det avmedicinalstyrelsen
framlagda förslaget. En reservbarnmorskekår måste nämligen
alltid finnas, och reduktionen av densamma torde, åtminstone i landsändar
med till ytinnehållet stora barnmorskedistrikt, icke kunna bliva så
avsevärd. Men skulle reservbarnmorskekåren rekryteras väl, så måste densamma
kunna erbjudas goda ekonomiska villkor. En åtgärd, ägnad att om
ock endast i ringa mån förbättra inkomstförhållandena torde för den skull
icke höra tillbakavisas. Vad som emellertid varit utslagsgivande för förbundsstyrelsen
vid förevarande frågas bedömande hade varit dels dess uppfattning
om det principiellt riktiga i, att staten bidroge jämväl till reservbarnmorskornas
avlönande, liksom den redan bidroge till distriktsbarnmorskornas,
dels dess övertygelse därom, att ett dylikt statsbidrag och föreskriften
om högre minimilön vore ägnade att uppmuntra landstingen till att
i högre grad än nu vore fallet sörja för att de ekonomiskt sämst ställda
bland reservbarnmorskorna bereddes drägliga inkomstförhållanden.

Det av medicinalstyrelsen framlagda förslaget innebär att reservbarnmorskas
lagstadgade årliga minimilön skulle höjas från nuvarande 200 kronor
till 500 kronor samt att staten till reservbarnmorskas avlöning skulle lämna ett
bidrag av 100 kronor för år. Medicinalstyrelsens förslag har huvudsakligen
föranletts av svårigheten att få reservbarnmorsketjänsterna på ett tillfredsställande
sätt besatta. Att svårigheter härutinnan föreligga har vitsordats i
åtskilliga av de över medicinalstyrelsens förslag avgivna yttrandena.

I det föregående har jag uttalat mig för eu utredning angående möjlig -

Departements chefen.

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

heten att minska barnmorskedistriktens antal och i sammanhang därmed
öka de kvarvarande distriktens ytvidd. Därest en dylik revision av distriktsindelningen
kan genomföras skulle därigenom det erforderliga antalet reservbarnmorskor
kunna i någon mån nedbringas. Såsom styrelsen för svenska
landstingsförbundet anfört måste emellertid en reservbarnmorskekår alltid
finnas, och det är givetvis av vikt att densamma rekryteras med fullgoda
krafter. Härför lärer emellertid vara erforderligt att kårens nuvarande svaga
ekonomiska villkor förbättras. Medicinalstyrelsens i detta syfte framställda
förslag om höjning av den lagstadgade minimilönen och om införande av
statsbidrag till nämnda lön skulle visserligen med hänsyn till beloppet av
de för närvarande till flertalet reservbarnmorskor faktiskt utgående lönerna
icke medföra så särdeles stor direkt verkan. På sätt landstingsförbundets
styrelse framhållit torde emellertid införandet av ett statsbidrag och utfärdandet
av föreskrift om högre minimilön komma att uppmuntra landstingen
till att i högre grad än för närvarande sörja för att de ekonomiskt sämst
ställda bland reservbarnmorskorna beredas drägliga avlöningsförhållanden.
På grund härav och då de av medicinalstyrelsen föreslagna beloppen av
minimilön och statsbidrag synas mig lämpligt avvägda, vill jag för min del
ansluta mig till det av styrelsen framställda förslaget. Jag får således förorda
att bestämmelserna i 11 § första stycket av lagen om anställande av
distriktsbarnmorskor m. m. ändras på sätt medicinalstyrelsen föreslagit. Vid
bifall härtill torde stadganden angående utbetalandet av statsbidrag till reservbarnmorskor
böra utfärdas av i huvudsak enahanda innehåll som nu gällande
föreskrifter angående utbetalandet av statsbidrag till distriktsbarnmorskor.

I sammanhang härmed vill jag nämna att jag i statsverkspropositionen
till instundande riksdag vid behandling av frågan om anslag till åtgärder
för åstadkommande av förbättrad sjukvård inom rikets ödemarksområden
kommer att framställa förslag om särskilda statsbidrag till avlöning av reservbarnmorskor
inom Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län. Ifrågavarande
särskilda statsbidrag äro avsedda att utgå utöver de statsbidrag
jag i det föregående förordat.

Såväl den av mig nu föreslagna höjningen av lönen till reservbarnmorskorna
som ock den förut föreslagna höjningen av avlöningen till distriktsbarnmorskorna
kräver förhöjning av landstingens anslag till förevarande
ändamål. Då landstingen icke kunna fatta beslut härom förrän vid sina
sammanträden under hösten 1926 och landstingens budgetår sammanfaller
med kalenderåret, torde tidpunkten för ikraftträdandet av de utav mig föreslagna
lagändringarna icke böra sättas tidigare än till den 1 januari 1927.

Då gällande lag om anställande av distriktsbarnmorskor m. in. tillkommit
i den för kommunallag stadgade ordning, böra givetvis de av mig föreslagna
lagändringarna genomföras på enahanda sätt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

21

III. Förslagets ekonomiska innebörd.

Jag vill nu till sist något uppehålla mig vid det framställda förslagets
ekonomiska innebörd och de verkningar detsammas genomförande kan beräknas
få på riksstatsanslagen för nästkommande budgetår.

Yad då först angår distriktsbarnmorskorna skulle enligt förslaget dessa
barnmorskors minimilön höjas med 150 kronor för år. Distriktsbarnmorskornas
antal uppgår, enligt av medicinalstyrelsen lämnad uppgift, för närvarande
till omkring 1,650. Totalkostnaden för den för ifrågavarande barnmorskor
föreslagna lönehöjningen skulle således för helt år utgöra omkring 247,500
kronor. Denna kostnad skulle enligt förslaget delas lika mellan kommunerna,
staten och landstingen. På var och eu av nämnda parter skulle således
komma ett årsbelopp av omkring 82,500 kronor. Då emellertid kommunerna
redan nu avlöna omkring halva antalet distriktsbarnmorskor med
belopp, som med minst 50 kronor överstiga minimilönen, torde kommunernas
årliga merkostnad under den närmaste tiden icke komma att uppgå till mer
än omkring 41,000 kronor.

För statens vidkommande innebär löneförhöjningen att utgifterna till
bidrag till avlöning åt distriktsbarnmorskorna ökas med omkring 82,500
kronor för helt år.

Yad beträffar reservbarnmorskorna skulle enligt förslaget deras minimilön
höjas med 300 kronor för år, därav 200 kronor skulle komma på landstinget
och 100 kronor på staten. För flertalet landsting skulle emellertid, såsom
jag i det föregående antytt, den föreslagna höjningen av nu ifrågavarande
barnmorskors minimilön icke föranleda någon kostnadsökning. För statens
del innebär förslaget ett årsbidrag av 100 kronor för var och en av de omkring
75 reservbarnmorskorna i riket. Statens kostnad för förslagets genomförande
med avseende på reservbarnmorskorna kan alltså beräknas till omkring
7,500 kronor för helt år.

De föreslagna statsbidragen till distriktsbarnmorskor och reservbarnmorskor
skulle således för statsverket medföra en kostnadsökning av sammanlagt
omkring (82,500 -f 7,500) 90,000 kronor för år. Som emellertid de av mig förordade
lagändringarna icke skulle träda i kraft förr än den 1 januari 1927,
torde kostnadsökningen för budgetåret 1926—1927 komma att begränsas till
hälften av sistnämnda belopp eller till omkring 45,000 kronor.

I riksstaten för innevarande budgetår är uppfört ett extra förslagsanslag
till bidrag till avlöning åt distriktsbarnmorskor å 560,000 kronor.

Medicinalstyrelsen har i skrivelse den 5 augusti 1925 anmält att belastningssiffran
å motsvarande anslag för budgetåret 1924—1925 uppginge till
omkring 586,500 kronor. Med hänsyn härtill har styrelsen ansett att därest
ifrågavarande anslag fortfarande komme att utgå efter nu gällande grunder
anslagsbeloppet för nästa budgetår borde beräknas till 590,000 kronor.
Skulle däremot det av styrelsen framställda förslaget till löneförhöjning åt
distrikts- och reservbarnmorskor komma att genomföras vid 1926 års riks -

[Anslag till
bidrag till
avlöning åt
distriktsbarnmorskor

och reservbarnmorskor.

Medicinalstyrelsen.

22

Departements*

chefen.

Anslag till
dyriidshjälp
åt distriktsbarnmorskor

in. fl.

Medicinal styrelsen.

Kungl. Maj:t$ ''proposition nr 20.

(lag, borde enligt styrelsens mening anslaget ökas för bidragsförliöjningen
till distriktsbarnmorskor med omkring 100,000 kronor och för bidragen till
reservbarnmorskor med omkring 10,000 kronor.

Såsom jag i det föregående angivit torde den för nämnda löneförhöjningar
erforderliga anslagsökningen för nästkommande budgetår stanna vid omkring

45.000 kronor. Med hänsyn härtill synes i riksstaten för budgetåret 1926—
1927 böra för nu ifrågavarande ändamål uppföras ett extra förslagsanslag å
(590,000 + 45,000) 635,000 kronor. Anslaget torde lämpligen böra rubriceras
bidrag till avlöning åt distriktsbarnmorskor och reservbarnmorskor.

Angående anvisande av nämnda anslag kommer jag att göra hemställan i
statsverkspropositionen till instundande riksdag (femte huvudtiteln, punkt 89).

Ett bifall till de av mig här i olika hänseenden framställda förslagen påkallar
vissa ändringar i kungörelsen den 20 februari 1920 (nr 140) angående
statsbidrag till avlöning åt distriktsbarnmorskor m. m. samt i reglementet
för barnmorskor den 21 november 1919 (nr 798). Förslag till dessa författningsändringar
torde jag, sedan riksdagen fattat beslut i ärendet, få underställa
Kungl. Maj:t.

I riksstaten för innevarande budgetår är uppfört ett extra förslagsanslag
å 250,000 kronor till beredande av dyrtidshjälp åt distriktsbarnmorskor och
vissa av kommun fast anställda barnmorskor. De för utbetalningar från detta
anslag gällande föreskrifterna äro meddelade i kungörelse den 8 maj 1925
(nr 208). Enligt berörda föreskrifter utgår dyrtidshjälp av statsmedel med
det belopp, varmed den inkomst •— dyrtidshjälp av statsmedel ej inräknad
— som barnmorska åtnjutit under år 1924 understiger 1,500 kronor, dock
i intet fall med högre belopp än 200 kronor. Härav torde framgå att jämväl
nu ifrågavarande anslag kommer att röna inflytande av den löneförhöjning
för distriktsbarnmorskorna jag i det föregående föreslagit.

I skrivelse den 5 augusti 1925 har medicinalstyrelsen i förevarande hänseende
anfört i huvudsak följande.

Belastningssiffran å anslaget till dyrtidshjälp åt distriktsbarnmorskor in. fl.
hade för budgetåret 1924—4925 uppgått till omkring 215,000 kronor. Genom
de av medicinalstyrelsen föreslagna löneförhöjningarna för distriktsbarnmorskorna
konime ett färre antal distriktsbarnmorskor än förut att bliva berättigade
till dyrtidshjälp. I regel torde en distriktsbarnmorska, som uppbure
båda ålderstilläggen och vars naturaförmåner, respektive ersättning för
naturaförmåner, uppginge till 250 kronor, icke kunna, sedan minimilönen
höjts till 950 kronor, bliva berättigad att erhålla dyrtidshjälp. Distriktsbarnmorskorna
vore för närvarande till antalet omkring l,6o0 och de kommunalt
anställda barnmorskorna omkring 450. Räknade man med att omkring
en tredjedel av distriktsbarnmorskorna (eller 550) samt alla de kommunalt
anställda bleve berättigade till högsta dyrtidshjälp, skulle ett anslag
å högst 200.000 kronor bliva för ändamålet erforderligt. Med hänsyn till
den senaste belastningssiffran syntes man dock kunna begränsa anslaget till

150.000 kronor.

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

Under åberopande av vad sålunda anförts bär medicinalstyrelsen, under
förutsättning att styrelsens förslag om minimilönens höjande vunne bifall,
hemställt att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att för beredande av dyrtidshjälp
åt distriktsbarnmorskor och vissa av kommun fast anställda barnmorskor
för budgetåret 1926—1927 anvisa ett extra förslagsanslag av 150,000
kronor att utgå enligt gällande grunder.

Det av medicinalstyrelsen sålunda angivna beloppet torde vara väl högt Departement
beräknat. Med hänsyn till den å anslaget för nästlidet budgetår föreliggande rl''efe"''
underbelastningen torde anslaget efter genomförandet av den föreslagna löneförhöjningen
till distriktsbarnmorskorna icke behöva beräknas till högre belopp
än omkring 100,000 kronor för helt år. Som emellertid enligt vad jag i det
föregående föreslagit de förhöjda lönerna för distriktsbarnmorskorna skulle
börja utgå först från och med den 1 januari 1927, torde för tiden 1 juli—

31 december 1926 böra beräknas ett belopp, motsvarande hälften av belastningen
under budgetåret 1924—1925 eller 107,500 kronor, och för tiden 1
januari—30 juni 1927 ett belopp, utgörande hälften av det nyssnämnda årsbeloppet
å 100,000 kronor, d. v. s. 50,000 kronor. I enlighet härmed skulle
för budgetåret 1926—1927 erfordras ett belopp av (107,500 + 50,000) 157,500
kronor, vilket för vinnande av någon marginal torde böra avrundas uppåt
till 160,000 kronor.

Angående anvisande av ett anslag å sistnämnda belopp kommer jag att
göra hemställan i statsverkspropositionen till instundande riksdag (femte
huvudtiteln, punkt 90).

Bestämmelserna angående dyrtidshjälpens utbetalning synas böra erhålla
enahanda innehåll som för närvarande men torde lämpligen böra formuleras
så, att de äga giltighet tillsvidare så länge anslag för ändamålet anvisas.

Föredragande departementschefen uppläser härefter ett i enlighet med de
av honom förordade grunderna avfattat förslag till lag om ändrad lydelse av
4, 7 och 11 §§ i lagen den 28 mars 1919 om anställande av distriktsharnmorskor
m. m., vilket förslag är av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar, samt hemställer att detsamma måtte genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga vid detta protokoll
utvisar.

Ur protokollet:

Ake Karlholm.