Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
1
Nr 2.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändrad lydelse av 1, 13, 14 och 23 §§ i lagen den 30
maj 1919 om rätt till verk av bildande konst; given
Stockholms slott den 23 oktober 1925.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogat förslag till lag om ändrad lydelse av 1, 13, 14 och 23 §§ i
lagen den 30 maj 1919 om rätt till verk av bildande konst.
GUSTAF.
Toksten Nothin.
Bihang till riksdagens protokoll 1926.
1 samt. 2 käft. (Nr 2.)
1
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 1, 13, 14 och 23 §§ i lagen den 30 maj 1919 (nr
382) om rätt till verk av bildande konst.
Härigenom förordnas, att 1, 13, 14 och 23 §§ i lagen den 30 maj 1919 om rätt
till verk av bildande konst skola erhålla följande ändrade lydelse.
1 §•
Enligt de här nedan givna bestämmelser skyddas rätten till verk av bildande
konst, såsom teckning och annan grafisk konst, målarkonst, bildhuggarkonst
samt byggnadskonst.
Till verk av bildande konst hänföras jämväl alster av konsthantverk och
konstindustri; dock att beklädnadsartiklar och vävnader, avsedda för dylika
artiklar, icke äro föremål för skydd enligt denna lag.
13 §.
Konstnärs rätt enligt denna lag vare, där ej annat följer av vad i 14 § är
stadgat, gällande intill utgången av trettionde året efter det, under vilket
han avlidit.
För verk av konstnär utan uppgivet eller under diktat namn njutes, med
det undantag, varom i första stycket är sagt, skydd enligt denna lag intill
utgången av trettionde året efter det, under vilket verket först offentliggjordes.
14 §.
För sådant verk av bildande konst, som i 1 § andra stycket avses, njutes
skydd enligt denna lag intill utgången av femtonde året efter det, under vilket
verket först offentliggjordes.
Var dylikt verk vid konstnärens död icke offentliggjort, galle skyddet intill
utgången av femtonde året efter konstnärens dödsår.
23 §.
Denna lag tillämpas på konstverk av svensk medborgare, så ock på konstverk
av utländsk medborgare, vilket först utgivits här i riket.
Eungl. Maj:ts proposition nr 2.
3
Lagens bestämmelser kunna av Konungen förklaras delvis eller helt och
hållet gälla även konstverk av annat lands medborgare samt konstverk, som
först utgivits i samma land; dock att förklarande, att lagen skall gälla annat
konstverk än alster av konsthantverk och konstindustri, må meddelas allenast
under förutsättning av ömsesidighet.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1926, och skall med avseende på alster av
konsthantverk och konstindustri, som dessförinnan utförts, vad i 25 § i ovannämnda
lag den 30 maj 1919 är stadgat äga motsvarande tillämpning.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr Z.
Gällande betiäm
ruelser.
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 15 maj 1925.
N ärvarande:
Statsministern Sandler, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Olsson, Nothin, Svensson, Hansson, Linders, Schlyter, Larsson, Wigforss
Möller, Levinson.
Efter gemensam beredning med chefen för handelsdepartementet anför chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Nothin:
»I en den 6 november 1923 dagtecknad, till Kungl. Maj:t ställd skrivelse
har styrelsen för Svenska slöjdföreningen hemställt om sådan utvidgning av
lagen den 30 maj 1919 om rätt till verk av bildande konst, att lagen komme
att omfatta jämväl alster av konsthantverk och konstindustri.
Vidare har riksdagen i skrivelse den 3 maj 1924 (nr 131) anhallit, att Kungl.
Maj :t ville efter verkställd utredning taga i förnyat övervägande dels i vilken
utsträckning och under vilka villkor alster av konsthantverk och konstindustri
skulle kunna beredas skydd enligt lagen om rätt till verk av bildande konst,
dels ock huruvida lagstiftningen angående mönsterskydd skulle kunna utsträckas
till att omfatta industrien i allmänhet, samt för riksdagen framlägga de
förslag, vartill ett sådant övervägande kunde giva anledning.
Sedan utredning verkställts i anledning av berörda framställningar, anhåller
jag nu att få underställa ärendet Kungl. Maj :ts prövning.
Alster av konsthantverk och konstindustri — med gemensamt namn betecknade
konstslöjd — äro numera i så gott som alla kulturländer i större eller
mindre omfattning föremål för rättsskydd. Tva former av sadant rättsskydd
förekomma, nämligen auktorsskydd och mönsterskydd. Skillnaden mellan dessa
båda arter av skydd består huvudsakligen däri, att för mönsterskyddets inträdande
förutsättes iakttagande av vissa formaliteter samt att detsamma är
förenat med kostnader och vanligen är begränsat till en jämförelsevis kort tidrymd,
under det att auktorsskyddet inträder oberoende av formella åtgärder
samt är kostnadsfritt och i regel av längre varaktighet. De båda slagen av
rättsskydd äro även av olika omfattning. Mönsterskyddet, som bereder skydd
oberoende av alstrets estetiska värde, torde sålunda vara vidsträcktare. I flera
länder består den ena skyddsformen vid sidan av den andra.
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
5
I vårt land har ett mycket begränsat mönsterskydd anordnats genom lagen
den 10 juli 1899 (nr 59 s. 1) om skydd för vissa mönster och modeller. Genom
registrering enligt nämnda lag kan, därest mönster är nytt, dess upphovsman
eller hans rättsinnehavare vinna rätt att med andras uteslutande begagna mönstret
vid tillverkning till avsalu av alster tillhörande metallindustrien. Med
metallindustri avses såväl industri som hantverk inom metallbranschen. Lagen
gäller emellertid, såsom av förarbetena till densamma framgår, endast prydnadsmönster,
icke nyttighetsmönster. Under mönster innefattas jämväl modell,
som i avseende å ändamålet är jämförlig med mönster. Vid ansökan om registrering
erlägges viss avgift. Skyddet varar under fem år från dagen för
ansökningens ingivande.
Vad åter angår auktorsskydd, är sådant infört i vår rätt — förutom beträffande
litterära och musikaliska verk samt fotografiska bilder — i fråga om
verk av de fria konsterna. Enligt lagen den BO maj 1919 (nr 382) om rätt till
verk av bildande konst ätnjutes sålunda auktorsskydd beträffande verk av
teckning och annan grafisk konst, målarkonst, bildhuggarkonst och byggnadskonst.
Däremot äro alster av konsthantverk och konstindustri uttryckligen
uteslutna från skydd enligt denna lag.
Av betydelse för den svenska konstslöjdens rättsliga ställning är även, att
Sverige från och med den 1 januari 1920 biträtt den reviderade barnkonventionen
den 13 november 1908 för skydd av litterära och konstnärliga verk. Enligt
denna konvention äro de fördragsslutande länderna, vilka bilda den så kallade
bernunionen för skydd av författares och konstnärers rättigheter, skyldiga
att i särskilda, viktiga hänseenden bereda utländska, till unionen hörande
auktorer ett visst minimiskydd. Rörande konstslöjden innehåller konventionens
artikel 2 sista stycket, att verk av konst, tillämpad å industrien, skyddas i den
mån varje lands inre lagstiftning sådant tillåter. Denna bestämmelse innebär,
att ett till unionen anslutet land, vars lagstiftning icke skyddar egna konstslöjdsalster,
ej heller har skyldighet att bereda skydd för dylika alster från andra
unionsländer samt att ett land, vars lag meddelar skydd för inhemsk konstslöjd,
är pliktigt att skydda jämväl utländska konstslöjdsalster, oberoende av
om skydd finnes i dessas hemland. Skyddet gäller således utan reciprocitet.
Enligt konventionens artikel 27 andra stycket kunna de stater, som undertecknat
konventionen, vid ratifikationernas utväxling förklara, att de önska i fråga
om den ena eller andra punkten förbliva bundna av bestämmelserna i konventioner,
som av dem tidigare undertecknats.
I de flesta av de till bernunionen hörande staterna är konstslöjden i likhet
med de fria konsterna föremål för skydd. Auktorsskydd för konstslöjdens alster
finnes sålunda i större eller mindre omfattning i Belgien, Danmark. Danzig,
Frankrike, Luxemburg, Nederländerna, Portugal, Schweiz, Storbritannien,
Tyskland, Ungern och Österrike. Dylikt skydd torde även bestå i Italien samt
möjligen i Norge och Japan. Av nämnda länder har Frankrike vid konventionens
ratificerande, under åberopande av stadgandet i artikel 27 andra stycket,
förklarat sig vilja i fråga om alster av tillämpad konst kvarstå vid äldre kon
-
Mönster
lagen.
Konstverks
lagen.
Bernkon
ventionen.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
Tidigare
förslag.
Konsthantverkarnas
gille september
1911.
ventionsbestämmelser. Genom detta förbehåll, om vars innebörd viss tvekan
råder, torde för Frankrikes del reciprocitetsgrundsatsen hava blivit gällande.
Det skydd, som enligt republikens lagstiftning kommer de franska konstslöjdsalstren
till del, utsträckes sålunda till verk från ett annat unionsland endast
för det fall, att även detta land enligt sin lag anordnar skydd för konstslöjd.
Sverige har vid ratificerande av konventionen icke gjort något förbehåll rörande
dess bestämmelser om skydd för konstslöjdens alster. För Sveriges del
är således enligt konventionen ställningen denna. Den svenska konstslöjdens
alster åtnjuta skydd i de unionsländer, vilkas lagstiftning anordnar auktorsskydd
för konstslöjdsprodukter. Antagligen åtnjutes dock .sådant skydd icke
i Frankrike. Sverige har visserligen icke någon skyldighet att införa skydd
för konstslöjd, men därest dylikt skydd införes, är Sverige pliktigt att skydda
även utländska konstslöjdsalster, för så vitt de falla under konventionen, och
detta utan avseende därå, om svensk konstslöjd skyddas i deras hemland. Om
skydd å ifrågavarande område kommer till stånd i vårt land, skyddar givetvis
även Frankrike den svenska konstslöjden.
Att den svenska konstslöjden i rättsligt hänseende erhållit eu svag ställning,
har under senare tid gjorts gällande från flera håll, och förslag hava framställts
i syfte att bereda verksamt rättsskydd åt alster av konstslöjd. Därvid
har ifrågasatts dels införande av auktorsskydd dels ock utsträckande av mönsterskyddet
till att omfatta industrien i allmänhet.
Uti en under september 1911 till Kungl. Maj:t ingiven skrivelse hemställde
Konsthantverkarnas gille om åtgärder för ökat rättsskydd åt konstslöjdens
alster. Därvid anfördes, bland annat:
Om ock tidigare med något sken av sanning mot mönsterskyddet kunnat anföras,
att å ena sidan ingens eller blott ett fåtals berättigade intressen krävde
ett dylikt skydd samt att å andra sidan ett omfattande mönsterskydd, som
måste komma även utlänningar till godo, skulle skada de industrier, som
för sin existens vore nödsakade att använda utländska mönster, så hade dock
dessa skäl blivit ohållbara, då fordringarna på konstnärlig behandling av industriföremål
vore så stora, att många industrier för att motsvara de högt ställda
anspråken måste anlita de bästa konstnärliga krafter, som kunde uppletas,
och då undervisningen vid de konsttekniska läroverken utvecklats så, att de
utbildade eleverna vore i stånd att utföra arbeten av konstnärlig rang. För
ett utsträckt mönsterskydd talade bl. a. orättvisan uti att en hel stor klass
medborgare och medborgarinnor i sitt arbete stode helt och hållet rättslös, samt
det nuvarande mönsterskyddets otillräcklighet även för dem, som mönsterlagen
avsåge att skydda. Utomlands hade den uppfattningen allt mera gjort
sig gällande, att konstindustriens produkter borde jämställas med andra konstalster
och således även i skyddshänseende behandlas lika med dessa. Fn sådan
uppfattning måste ock anses överensstämmande med rättvisa och logik. I
mer än ett fall mötte störa, för att ej säga oöverstigliga svårigheter, då en
gräns skulle uppdragas mellan nämnda båda arbetsområden. Man hade invänt,
att för konstnärlig alstring fordrades en skapande kraft, en förmåga av iakttagelse
och initiativ, som höjde detta arbetsområde till ett högre plan än konstindustrien
och ställde detsammas målsmän högre i rang. Detta vore dock
oriktigt, ty även hos konstindustriens idkare måste förefinnas denna kraft och
förmåga för att produkterna skulle bliva av betydenhet och värde. Förutsätt
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
ningarna för den enes framgångar vore således i berörda hänseende desamma
som för den andres. Och även vad arbetsprodukterna vidkomme, funne man ofta
nog, att konstindustriens alster borde, lika väl som de fria konsternas, hänföras
till konstalster. Det vore förty rättvist och billigt, om även i vårt land konstindustrien
och konsthantverket jämställdes med de fria konsterna i skyddsrättsligt
hänseende. En sådan reformering av en del av mönsterskyddet skulle
ock medföra minsta omgång ty där behövdes ju ingen ny, vidlyftig lag utan
blott en bestämmelse, genom vilken verk av konsthantverk och konstindustri
förklarades skola utgöra föremål för den konstnärliga äganderätten. Därmed
skulle emellertid ingalunda behovet av en mönsterlag bortfalla. Alla till
den egentliga mönsterindustrien hörande alster kunde nämligen icke hänföras
till konstföremål i egentlig mening, och dessutom kunde icke patentlagen bereda
skydd åt alla s. k. nyttighetsmönster. Det krävdes därför en mönsterlag,
som icke vore inskränkt vare sig till något visst hantverks- eller industriområde
eller till prydnadsmönster utan lämnade skydd utan hänsyn till det med
mönstret möjligen avsedda syftemålet.
En framställning i samma syfte gjordes sedermera av Svenska slöjdföreningens
styrelse uti en den 8 februari 1912 dagtecknad, till Kungl. Maj:t ingiven {jens sty.
skrivelse. I denna framhöll styrelsen till en början de brister, som vidlådde
den för metallindustrien gällande mönsterlagen, samt yttrade vidare, bland
annat:
Vad anginge övriga industrigrenar, vore de skäl, som anförts för deras ställande
utanför mönsterskyddet, icke övertygande. Då det sagts, att mönsterskyddet
skulle för industriidkarna, särskilt de mindre, vilka icke ägde tillgångar
att förskaffa sig egna mönster och modeller, medföra kännbara olägenheter
genom att beröva dem möjligheten att tillgodogöra sig de förnämsta
industriländernas mönster och modeller, ville styrelsen framhålla, att erfarenheten
från utlandet visade, att i endast ringa omfattning mönster från en
stat skyddades i en annan, samt att i varje fall det alltid funnes tillgänglig en
rik fond av mönster, för vilka skyddstiden utlupit eller som eljest stode till
industriens fria förfogande. Styrelsen hölle för övrigt före, att den svenska
industrien, särskilt konstindustrien och hemslöjden, utvecklats därhän och
vuxit sig så stark och självständig, att den ingalunda behövde slaviskt efterbilda
och tillägna sig vad andra frambragt utan tvärtom kunde bära de kostnader,
som vore förknippade med ett hederligt anskaffande av egna mönster.
Konstindustriutställningen i Stockholm år 1909 hade övertygande ådagalagt,
att den svenska mönsterindustrien ej blott inom metallindustrien utan även
inom de oskyddade textil-, möbel-, glas- och porslinsindustrierna, kämpat sig
fram till såväl en beaktansvärd omfattning som en kvalitativt framstående ställning.
Eör att mönsterindustrien skulle kunna behålla sin höga ställning och ytterligare
förkovras, vore emellertid ett oundgängligt villkor, att skydd beredde? •
för dess mönster och modeller. Intresset för ett originellt arbete kunde icke i
längden bestå och driva till nya ansträngningar och uppfinningar, då man
funne frukterna av sitt arbete ryckas undan av konkurrenter, som icke droge
i betänkande att tillägna sig andras omtyckta mönster och modeller, ofta för en
massindustri av sämre kvalitet och till lägre pris. Givetvis vore det att befara,
att sagda konkurrens skulle tillväxa, ju mer de ifrågavarande alstren bleve
kända och uppskattade samt strävandena att hos allmänheten väcka och höja
intresset för en konstnärlig behandling av även det dagliga livets industriföremål
kröntes med framgång. Det saknades icke exempel på att svenska
mönsterföremål eftergjordes i utlandet och att sålunda eftergjorda varor hit
importerades. Det vore då förståeligt, att mönsterindustriens idkare vore så
föga benägna att utställa sina bästa alster, och det hade därför också före
-
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
Stockholms
handelskammare
september
1913.
Lagförslag
den 26 juli
1914.
kommit, att hedrande och eljest måhända fördelaktiga anbud att utställa i
utlandet icke blivit antagna. Styrelsen vore fördenskull övertygad om behovet
och nödvändigheten, ja att det för vår i glädjande utveckling stadda
mönsterindustri vore en verklig livsfråga, att kunna stödja sig på ett tidsenligt
mönsterskydd. Vidare framhöll styrelsen, att i flera länder konstindustrien
kommit i åtnjutande även av samma skydd, som tillerkändes den
rena bildande konsten. Den skillnad, som tidigare gjorts mellan den rena
konstens alster och den tillämpade konstens, mönsterindustriens, alster, hade
på senare tid börjat utplånas och försvinna. Denna väsentliga omkastning
av åsikter, varigenom den rena och tillämpade konstens enhetlighet erkändes
och såväl den enas som den andras skapelser ställdes under samma lags
skydd, syntes i främsta rummet bero på den höga ställning, konstindustrien
intoge. Man kunde icke förneka, att konsten fortfore att vara konst, fastän
den toge till sin uppgift att förädla det dagliga livets föremål och att låta
dem framträda i estetiskt verksamma former. Det gåves följaktligen icke
heller någon hållbar grund, varför den skulle behandlas olika, allt eftersom
den ställde sig i industriens eller slöjdens tjänst eller icke. Med hänsyn därtill
hemställde styrelsen, att vid en revision av lagen rörande den konstnärliga
äganderätten konstindustriens och konsthantverkets intressen måtte bliva
beaktade.
Vidare hemställde Stockholms handelskammare i en under september 1913
till Kungl. Maj:t ingiven skrivelse, att förslag till ny lag om skydd för mönster
och modeller, omfattande även andra industrigrenar än de av 1899 års lag berörda,
måtte skyndsammast utarbetas och framläggas för riksdagen.
De i skrivelserna från Konsthantverkarnas gille och Svenska slöjdföreningens
styrelse framförda önskemålen om införande av auktorsskydd för alster av
konstslöjd blevo föremål för omprövning av sakkunniga, som förordnats att inom
justitiedepartementet biträda vid behandling av frågan om ändrad lagstiftning
rörande den litterära och konstnärliga äganderätten samt vad därmed
ägde samband. De sakkunniga, vilka närmast haft att förbereda den revision
av vår lagstiftning, som nödvändiggjordes av Sveriges anslutning till den
reviderade bernkonventionen, framlade den 28 juli 1914 betänkande med förslag
till, bland annat, lag om rätt till verk av bildande konst. Enligt 1 § i
nämnda lagförslag skulle skyddet för konstverk utsträckas till att omfatta
jämväl alster av konsthantverk och konstindustri. Efter att hava omnämnt
nyssnämnda skrivelser anförde de sakkunniga till stöd för sitt förslag, bland
annat:
Strävandet att sprida konstens skapelser och de av dem förmedlade skönhetsvärden
till allt bredare lager av vårt folk hade funnit ett ökat antal nitiska
målsmän. Och det syfte, som därvid läge till grund — smakens förädlande
och skönhetssinnets höjande även inom de kretsar, som dittills stått
i det hela oberörda av konstens inflytelser — vore för visso ett kulturiutresse,
väl värt uppmuntran och stöd från statsmaktens sida. Men därutinnan
vore det icke nog, att de fria konsternas alster genom utställande samt
genom goda och prisbilliga reproduktioner gjordes tillgängliga för den stora
allmänheten. Av ännu större vikt syntes det vara, att åt de för det vardagliga
bruket avsedda möbler och andra bohagsting, nyttighetsföremål och
prydnadssaker förlänades en prägel av skönhet och stil. Det vore detta behov,
konstslöjden hade att tillgodose; och densammas sociala uppgift syntes
alltså vara icke mindre betydelsefull än de fria konsternas. Då det ansetts,
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
9
att den målande och tecknande konstens samt skulpturens utövare för att
värdigt kunna fylla den kulturuppgift, som dem tillkomma, hade behov av
en speciell lagstiftning till skydd för de ekonomiska och ideella intressen,
vilka med konstverken vore förenade, syntes detta hava giltighet även vad
konstslöjdens idkare anginge. Vid sådant förhållande samt på de skäl. som
därutinnan anförts i omförmälda yttranden av Konsthantverkarnas gille och
Svenska slöjdföreningens .styrelse, hade vårt lands högt utvecklade konsthantverk
och konstindustri ansetts böra i skyddshänseende likställas med övriga arter
av bildande konst. Vidare erinrade de sakkunniga, att därest den svenska lagstiftningen
om auktorsskydd för konstverk komme att omfatta även konstslöjdens
alster, Sverige jämlikt den reviderade bernkonventionen hade skyldighet
att skydda även utländska alster av konsthantverk och konstindustri för så
vitt de folie under konventionen utan hänsyn till om svensk konstslöjd åtnjöte
skydd i deras hemland. Då ett utsträckande av den svenska lagens
skydd utan villkor om reciprocitet icke syntes överensstämma med den hos
oss rådande rättsuppfattningen, hemställde de sakkunniga, att Sverige —
med begagnande av den unionsländerna i artikel 27 andra stycket av konventionen
tillförsäkrade rätten — måtte vid tillträdet till konventionen göra sådant
förbehåll, att ömsesidighetsgrundsatsen även i sagda punkt upprätthölles.
Rörande frågan, huruvida genom antagandet av de sakkunnigas förslag en
särskild lagstiftning om skydd för prydnadsmönster skulle bliva överflödig
yttrade de sakkunniga, att man från rent teoretisk synpunkt .skulle vara böjd
att besvara denna fråga jakande. Enligt sitt begrepp måste ju prydnadsmönstret,
liksom konstskapelsen, syfta till en estetisk verkan. Och då såsom
en ytterligare förutsättning för ett mönsters skyddande krävdes, att detsamma
skulle vara nytt, syntes berörda krav och konstverkslagens fordran, att ett
såsom konstverk skyddat alster måste framträda såsom original, d. v. s.
präglat av sin upphovsmans individualitet, regelmässigt sammanfalla —
även om, särskilt vad de allra enklaste mönstren anginge. det i något enstaka
undantagsfall skulle kunna inträffa, att ett visst mönster alldeles överensstämde
med ett äldre, utan att dock någon påverkan därifrån förelegat.
Det senare tillkomna mönstret vore då visserligen original och sålunda skyddat
enligt konstverkslagen, men eftersom det icke kunde karakteriseras såsom
nytt, vore det uteslutet från mönsterskyddet. I enlighet därmed syntes
alltså, för den händelse konstslöjdens alster hänfördes under konstverksskyddet,
något särskilt mönsterskydd icke vidare erfordras. Inom det praktiska
lagstiftningsarbetet hade emellertid en annan uppfattning gjort sig gällande.
De sakkunniga erinrade i detta sammanhang, att i vissa främmande länder
förekomme såväl auktorsskydd som mönsterskydd för konstslöjdens alster.
Över de sakkunnigas förslag avgavs yttrande av, bland andra, patent- och Patent-och
registreringsverket, som i utlåtande den 29 december 1914 framhöll, att järnställandet
av konsthantverkets och konstindustriens alster med verk av s. k. den 29 deren
konst vore ägnat att väcka tillfredsställelse, då därigenom den svenska cember 1
konstslöjdens berättigade krav på lagligt skydd mot efterbildning bleve i rikligt
mått tillgodosett. Vidare anfördes, bland annat:
I fråga om den föreslagna lagens förhållande till mönsterskyddet kunde ämbetsverket
icke dela den av de sakkunniga uttalade meningen, att för den
händelse konstslöjdens alster hänfördes under konstverksskyddet. något särskilt
mönsterskydd icke vidare erfordrades. Ett prydnadsmönster kunde nämligen
enligt ämbetsverkets åsikt mycket väl vara berättigat till skydd enligt
1899 års lag om skydd för vissa mönster och modeller utan att därför såsom
ett alster av konsthantverk eller konstindustri falla under den föreslagna la
-
10
Eungl. Maj:ts proposition nr 2.
gen. Visserligen borde orden konsthantverk och konstindustri i l § av förslaget
icke uppfattas i den mycket inskränkta betydelse, som i vardagligt
språkbruk mången gång gåves åt dessa begrepp^ men å andra sidan finge man
icke bortse från att lagen endast hade avseende å verk av bildande konst. Att
i praxis avgöra, huruvida ett verk skulle anses konstnärligt eller icke, måste
givetvis ofta ställa sig mycket svårt. Visserligen borde det, såsom de sakkunniga
även framhållit, icke spela någon roll, huruvida det konstnärliga värdet
vore större eller mindre, men ett verk, som saknade varje dylikt värde, borde
dock vara uteslutet från konstverksskyddet. Ett prydnadsmönster syftade,
enligt ämbetsverkets uppfattning, till att giva den vara, därå det användes,
ett för den köpande allmänheten tilldragande utseende. Att emellertid under
alla förhållanden likställa detta med de estetiska krav, ett konstverk vore avsett
att fylla, ansåge patent- och registreringsverket icke vara riktigt. Ett
rand- eller rutmönster för byxtyg, ett enkelt linjemönster för tapeter kunde
exempelvis enligt ämbetsverkets åsikt icke rubriceras såsom konstverk, såsom
alster av konstindustri. Ehuru ämbetsverket alltså vore övertygat om att en
del prydnadsmönster folie utom konstslöjdens område, vore det däremot mer
än vanskligt att uppdraga några bestämda gränser i nämnda hänseende. Jämväl
ur berörda synpunkt måste för industriens män framstå såsom önskvärt,
att särskilt i tvivelaktiga fall vid sidan av konstverkslagen hava tillgång till
ett speciellt mönsterskydd, vilket under de betingelser, mönsterlagen uppställde,
erbjöde vederbörande en otvivelaktig rätt att beivra eventuellt intrång.
Den gällande mönsterlagen avsåge endast mönster för prydnadsändamål. Det
syntes icke vara uteslutet, att en eventuell ny mönsterlag ansåges böra omfatta
även mönster för andra ändamål. Att en sålunda utsträckt mönsterlag
i än högre grad försvarade sin plats vid sidan av konstverkslagen, vore
uppenbart. Däremot delade patent- och registreringsverket de sakkunnigas
åsikt, att Sverige vid biträdandet av den reviderade bernkonventionen borde
göra ''erforderligt förbehåll för reciprocitetsgrundsatsens upprätthållande.
Kommers- Kommerskollegium, som den 16 november 1915 avgav utlåtande över de
denei6Uno- sakkunnigas förslag, lämnade till en början redogörelse för inkomna yttrande»!
&er 1915. den från ett stort antal föreningar, bolag och enskilda näringsidkare, representerande
olika verksamhetsgrenar, som komme att beröras av det föreslagna
skyddet. Därefter anförde kollegiet i huvudsak följande:
Av den utredning, kollegiet verkställt, framginge, att från det konstnärliga
hantverkets sida ett allmänt intresse för auktorsskydd förelåge. Vad anginge
industrien funnes inom möbeltillverkningen ett ganska allmänt intresse för
skydd. Beträffande metallindustrien förordade endast de inom guldsmedsbranschen
hörda sammanslutningarna förslaget. Textil-, tapet-, glas-, porslins- och
lervaruindustrierna ställde sig i det hela avvisande. Sveriges industriförbund
uttalade jämväl, att lagen ej borde beröra alster av konstindustri. För egen del
ansåge kollegiet, att hur tilltalande tanken på ett över hela konstslöjden utsträckt
konstverksskydd än vore, man dock måste framgå med varsamhet i
dessa frågor, däri saknades en inom landet vunnen erfarenhet. Man finge
icke utan vidare på svenska förhållanden tillämpa de rön, som gjorts i de
stora industriländerna. Skyddet borde därför ej utsträckas över de tillverkningar,
som av sina utövare ännu ej ansåges mogna därför. Kollegiet_ tillstyrkte
förslaget beträffande konsthantverket men avstyrkte detsamma ! avseende
å konstindustrien med undantag av möbel- och guldsmedsindustrierna.
Tillika erinrade kollegiet, att varje försök att vid frågans lösning skydda endast
den såsom hantverk bedrivna delen av en viss tillverkningsgren förutsatte
en tillförlitlig grund för avgörandet om ett föremål vore industri- eller
Kung!,. Mai ds proposition nr 2.
11
hantverksprodukt. Att en sådan grund ofta skulle komma att saknas, vore
tydligt. Den begränsning av skyddets omfattning, som sålunda föreslagits,
borde enligt kollegiets mening ej vara slutgiltig. I den mån inom en industri
uppstode ett övervägande intresse av skydd, borde industrien i fråga inordnas
under lagens tillämplighetsområde.
De sakkunnigas betänkande anmäldes i statsråd den 19 april 1918 av chefen
för justitiedepartementet, vilken därvid rörande förslaget att utsträcka skyddet
även till konstslöjdens alster anförde:
De skäl, som de sakkunniga till stöd för sin ståndpunkt anfört, funne departementschefen
vara synnerligen beaktansvärda. Men å andra sidan ansåge han,
lika med kommerskollegium, det icke böra ifrågakomma att införa konstverksskydd
för sådana arter av konstslöjd, vilkas utövare icke önskade sådant skydd.
Kollegiet hade med stöd av den i ämnet verkställda undersökning funnit konstverksskyddet
böra gälla dels i fråga om konsthantverket i dess helhet dels.
vad konstindustrien anginge, beträffande möbeltillverkningen och guldsmidet.
Kollegiet hade emellertid självt fäst uppmärksamheten på den svårighet, som
mötte, då det gällde att avgöra, huruvida ett föreliggande alster vore en produkt
av hantverk eller av industri. Med hänsyn till denna, i vissa fall säkerligen
alldeles olösliga svårighet och då en sådan uppdelning näppeligen läte
förena sig med de allmänna grundsatserna för auktorsrätten, funne departementschefen
sig icke kunna tillstyrka, att alster av konsthantverk och alster
av konstindustri behandlades på olika sätt i skyddshänseende. Vad de två industrigrenar
anginge, vilka enligt kollegiets mening borde ställas under konstverksskyddet,
så funnes för guldsmidet redan möjlighet till skydd enligt mönsterlagen,
som ju avsåge alster tillhörande metallindustrien. Och det vore departementschefens
avsikt att i annat sammanhang inför Kungl. Maj:t föreslå
sådan ändring i nyssnämnda lag, att densamma bleve tillämplig även vad
möhelfahrikatimen beträffade. Representanterna för konstindustriens övriga
grenar ställde sig avvisande till de föreslagna bestämmelserna. Vid sådant förhållande
funne departementschefen sig böra hemställa, att varken konstindustrien
eller konsthantverket för det dåvarande måtte göras till föremål för det
skydd, som förmedlades av konstverkslagen.
I 1 § av det förslag till lag om rätt till verk av bildande konst, som jämte
vissa andra lagförslag genom proposition (nr 3) förelädes 1919 års lagtima
riksdag, upptogs i enlighet med departementschefens hemställan en bestämmelse
av innehåll, att alster av konsthantverk och konstindustri icke skulle vara föremål
för skydd enligt lagen.
Med anledning av propositionen väcktes inom andra kammaren en motion (nr
265), däri herrar P. A. Hansson i Stockholm och Bernh. Eriksson i Grängesberg
hemställde, att den ifrågasatta lagen måtte utsträckas till att omfatta jämväl
konstslöjdsföremål. Till stöd för denna hemställan anförde motionärerna, bland
annat:
Den synpunkt, som varit avgörande för departementschefen, nämligen att det
skulle vålla svårigheter att låta skyddet gälla endast en begränsad del av konstslöjden,
kunde näppeligen få vara bestämmande vid en lagstiftning av ifrågavarande
slag. På grund av att en del av industriens företrädare ur krasst ekonomiska
synpunkter önskade frihet från lagbestämmelser i berörda avseende,
skulle alla vårt lands konsthantverkare ställas utanför det skydd, man ville
Proposition
nr 3 till 1919
års lagtima
riksdag.
Motion vid
1919 års
lagtima
riksdag.
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
tillerkänna andra konstidkare. Att ett alster av konsthantverk vore fullt ut i
samma behov av skydd som andra konstverk, syntes emellertid otvivelaktigt.
Ja, ett alster av konsthantverk kunde till och med vara i större behov av skydd.
Ty medan det i praktiken relativt sällan förekomme, att t. ex. en målning vore
föremål för olaglig kopiering, vore det tyvärr ytterst vanligt, att alster av konsthantverk
på grund av den större lättheten att efterbilda dem illojalt kopierades.
Från Sveriges konsthantverkare hördes synnerligen ofta klagomål över
att produkterna av deras andliga verksamhet av fabriker kopierades för avsalu.
Motionärerna kunde heller icke finna varför icke en konsthantverkare skulle
hava samma auktorsrätt, som enligt lagförslaget tillkomme utövare av fri konst,
då det syntes vara allmänt erkänt, att deras alster konstnärligt sett kunde vara
av fullt ut lika högt värde och då för övrigt konsthantverk bedreves även av
framstående målare, bildhuggare och arkitekter. Vad industriens invändningar
mot skyddet beträffade, så syntes det oriktigt att taga den stora hänsyn
till dessa, som propositionen visade. Man måste komma ihåg, att konstverksrätten
vore en auktorsrätt, som borde skyddas mot industriens illojala tillgrepp.
Fn frihet, som tilläte industrien att opåtalt för egen vinning profitera av konsthantverkarnas
eller inom konstindustrien sysselsatta målares, skulptörers och
arkitekters andliga arbete, borde det icke ligga i en kultumations intresse att bibehålla.
Konstverksskydd för alster av konstindustri och konsthantverk funnes
även i de flesta Europas nationer.
Under framhållande av att det i många fall komme att möta svårigheter vid
bestämmande av gränsen för lagens tillämpning, föreslogo motionärerna, att mål
rörande vad som vore att hänföra till skyddade verk och alster skulle handläggas
av särskild domstol. Såsom lämplig domstol anvisade motionärerna
Stockholms rådhusrätt, som vid handläggning av dylika mål borde förstärkas
med tre sakkunniga ledamöter.
Första lag- Första lagutskottet yttrade uti avgivet utlåtande (nr 10) i huvudsak föl
''U/tSrCOt
ICZ
1919 (nr 10). jande:
Utskottet kunde icke dela departementschefens betänkligheter mot konstverksskyddets
utsträckande jämväl till konstslöjden. Gent emot kommerskollegii
av departementschefen biträdda uppfattning, att skyddet ej borde utsträckas
till sådana arter av konstslöjd, vilkas utövare icke önskade sådant
skydd, ansåge utskottet för sin del det principiellt riktiga vara att låta konstverksskyddet
omfatta varje art av bildande konst. Givetvis måste man därvid,
på sätt kollegiet anfört, framgå med varsamhet och nödig hänsyn tagas
till näringsidkarnas önskningar; helt avgörande borde de dock icke vara.
Utskottet anslöte sig i detta avseende till vad patentlagstiftningskommittén för
mönsterskyddets del anfört i sitt betänkande med förslag till lag om mönsterskydd,
på sätt utskottet närmare utvecklade i sitt utlåtande i anledning av
eu framlagd proposition (nr 5) om ändringar i och tillägg till mönsterlagen.
1 detta sammanhang borde allenast nämnas, att kommittén ansett, att endast
där det kunde påvisas, att någon industrigren genom mönsterskyddet komme att
lida verkligt men, borde en sådan industri hållas utanför området för en
mönsterlag. Vad kommittén sålunda anfört syntes i än högre gradera äga
tillämpning på konstverksskyddet, vilket direkt och således utan föregående särskild
registrering grundade sig å auktorsrätten. Och i fråga om det sistnämnda
kunde näppeligen enligt utskottets förmenande någon art av konstslöjden komma
att bliva lidande av att ett sådant skydd infördes. _ Vad konsthantverket beträffade,
förelåge ju tvärtom, enligt vad kollegiet vitsordat, från dettas
sida ett allmänt intresse för konstverksskydd. Vad åter den konstnärliga
industrien anginge, syntes den visserligen, enligt vad kollegiets utlåtande i
ämnet gåve vid handen, i allmänhet hava ställt sig avvisande. Vad i
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
13
sådant avseende anförts vore dock enligt utskottets förmenande icke tillräckligt
skäl för att ställa industrien utanför skyddet. Utskottet vore således ense
med de sakkunniga och motionärerna därutinnan, att konstverksskyddet borde
utsträckas även till konstslöjdens alster.
I likhet med de sakkunniga och på de av dem anförda skälen förutsatte utskottet,
att Sverige vid tillträdet till den reviderade barnkonventionen skulle
göra sådant förbehåll, varigenom ömsesidighetsgrundsatsen även i denna punkt
komme att upprätthållas.
På grund av det anförda hemställde utskottet om sådan ändring i 1 § av det
framlagda lagförslaget, att konstverksskyddet komme att omfatta jämväl konsthantverk
och konstindustri. — Reservation anmäldes av en ledamot, som hemställde,
att nyssnämnda lagrum måtte erhålla den lydelse, som av Kungl. Maj :t
föreslagits.
Vid ärendets behandling i riksdagen stannade kamrarna i olika beslut, i det
att första kammaren utan votering biföll utskottets hemställan, medan andra
kammaren med 62 röster mot 38 antog Kungl. Maj :ts förslag. Under debatten
i första kammaren yttrade t. f. departementschefen, bland annat, att beträffande
frågan om konstverksskyddets utsträckande till alster av konsthantverk
och konstindustri egentligen icke funnes någon principiell skiljaktighet mellan
den ståndpunkt, som intagits i propositionen, och den av utskottet uttalade meningen
samt att det från Kungl. Maj:ts sida icke mötte nämnvärda betänkligheter
att acceptera utskottets förslag.
I avgivet memorial (nr 13) ansåg första lagutskottet, att sammanjämkning
borde äga rum på det sätt, att första kammaren, med frånträdande av sitt förut
fattade beslut, biträdde andra kammarens beslut, samt att bägge kamrarna
beslöte, att riksdagen skulle i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj:t ville efter verkställd utredning taga i förnyat övervägande, i vad mån
och under vilka villkor alster av konsthantverk och konstindustri kunde beredas
skydd enligt lagen om rätt till verk av bildande konst, ävensom för riksdagen
framlägga de förslag, vartill övervägandet givit anledning.
Riksdagen biföll utskottets hemställan, varefter skrivelse i ämnet avläts den
1 april 1919 (nr 76).
I enlighet med det av riksdagen antagna förslaget utfärdades den 30 maj
1919 nu gällande lag om rätt till verk av bildande konst. Riksdagens i skrivelsen
gjorda hemställan föranledde icke någon Kungl. Maj:ts åtgärd.
Genom proposition (nr 5) framlade Kungl. Maj:t för samma riksdag förslag Proposition
till lag om ändringar i och tillägg till 1899 års lag om skydd för vissa mönster nr 5 till 1919
och modeller. Förslaget innebar i huvudsak, att mönsterskyddet skulle ut- riksdag.
sträckas att omfatta jämväl träindustrien samt att skyddstiden skulle förlängas
till tio år.
Sistnämnda förslag var närmast föranlett av en utredning, som verkställts av Patentlagpatentlagstiftningskommittén.
Nämnda kommitté hade den 24 mars 1916 avgi- stiftningsvit
betänkande med förslag till lag om mönsterskydd. Enligt detta förslag skulle
mönsterskyddet principiellt omfatta hela industrien. Därjämte innebar förslaget
vissa förändringar i skyddets tekniska anordnande samt en utsträckning
14 Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
av skyddstiden till högst femton år. I motiveringen till förslaget anförde kommittén,
bland annat:
Att mönsterskyddet vilade på en riktig och sund princip, syntes obestridligt.
Det kunde nämligen icke vara annat än billigt och rättvist, att även åt den
gren av andligt arbete, som bestode i komponerandet av mönster, gåves ett
skydd, som möjliggjorde för dess utövare att erhålla skälig ersättning för sitt
arbete’. Värdefullt sålunda i första hand för mönsterritaren vore mönsterskyddet
av ej mindre betydelse för industriidkaren och hantverkaren. Med allmänhetens
alltmer utvecklade smak och stegrade anspråk bleve förvisso en tilldragande
utstyrsel av varorna ett allt viktigare medel för ernående av ökad avsättning.
Att det vid sådant förhållande skulle för vederbörande vara av stort
värde att kunna lagligen hindra andra från att begagna sig av de mönster, vilka
han själv i berörda syfte önskade använda för sina varor, vore uppenbart. Det
vore dock ej blott av hänsyn till enskilda intressen, som mönsterskyddet vore
påkallat; i dess betydelse såsom en mäktig hävstång för höjande av konsthantverket
och konstindustrien, uppammande av en inhemsk, på nationell grund
arbetande mönsterritarkår, odlande av skönhetssinnet och den goda smaken,
främjande av lojala affärsmetoder och stärkande av respekten för andras andliga
arbete läge enligt kommitténs mening förvisso tillräcklig anledning att
anse ett dylikt skydd såsom ett beaktansvärt statsintresse. Givet vore, att
med den möjlighet att förvärva rättigheter, som mönsterskyddet medförde,_ även
följde förpliktelse att respektera andras mönsterrätter, men enligt kommitténs
åsikt kunde denna helt naturliga förpliktelse i allmänhet icke verka betungande.
De farhågor i berörda hänseende, som understundom kommit till synes, lordmången
gång hava berott på ett missförstånd angående mönsterskyddets^ innebörd.
Då motivet i ett mönster icke i och för sig kunde utgöra föremål för
skydd, stode det envar fritt att vid utarbetande av nya mönster använda samma
motiv, som de skyddade mönstren innehölle. Att märka vore vidare, att mönsterskydd
kunde förvärvas endast för nya mönster och blott för en begränsad,
jämförelsevis kort tid. Den industriidkare, som icke ville nedlägga kostnader
på nya mönster, hade därför alltid en rik tillgång på mönster, som han fritt
finge eftergöra på grund av att de antingen aldrig blivit skyddade eller ock
efter skyddstidens utlöpande blivit allmänhetens egendom. Naturligtvis kunde
vissa industriidkare finna det förmånligt att utan inskränkning fa eftergöra
för annans räkning utarbetade mönster, så snart de utsläppts i. marknaden,
men kommittén kunde icke finna, att beträffande någon industrigren dylika
intressen förtjänade att beaktas, så länge fråga endast vore om ett mönsterskydd
för svenskar. I fråga om ett mönsterskydd, som stode öppet även för
utlänningar, ställde sig förhållandena i någon mån annorlunda, enär utlandet
kunde äga vissa företräden beträffande komponerandet av mönster och den
inhemska industriens intressen naturligtvis måste i främsta rummet tillgodoses.
Då Sverige genom att ansluta sig till den genom pariskonventionen av år 1883
bildade internationella unionen för skyddande av den industriella äganderätten
förpliktat sig att i fråga om mönsterskydd giva unionsstaternas medborgare
och med dem enligt konventionsbestämmelserna likställda personer samma rättigheter
som landets egna undersåtar, måste mönsterlagen bereda dessa utlänningar
möjlighet att erhålla skydd för sina mönster i samma omfattning och
inom samma industriområden som svenskar. Detta hade varit ägnat att framkalla
stora betänkligheter mot mönsterskyddet hos en del svenska industriidkare,
som ansåge det för en värdefull rättighet att fritt få efterbilda utländska
mönster. Kommittén hölle emellertid före, att det slaviska efterhärmandet
av utlandet icke i och för sig kunde vara förtjänt av någon uppmuntran
från statens sida samt att det för industrien i allmänhet icke kunde före
-
Kung!,. Maj:ts proposition nr 2.
15
ligga något verkligt behov att från utlandet låna ej blott uppslag, idéer och
motiv utan även färdiga förebilder. Av vad sålunda anförts framginge, att
kommittén för sin del ansåge det principiellt riktiga vara att låta mönsterskyddet
utsträckas till industriens hela område. Den ofta uttalade satsen, att
mönsterskydd icke borde påtvingas en industri mot dess önskan, kunde kommittén
icke utan vidare godtaga. Naturligtvis borde stor hänsyn tagas till
en sådan önskan; av avgörande betydelse finge den dock enligt kommitténs
mening icke vara. Dels tjänade nämligen mönsterskyddet icke blott enskilda
utan även allmänna intressen, dels vore de enskilda intressena icke uteslutande
industriens utan även mönsterritarnas, och dels kunde en industrigrens
undantagande från lagens tillämpning medföra en viss inskränkning
i skyddet för andra industrigrenar, då ett skyddat mönster därigenom skulle
fritt få användas å föremål inom den undantagna industrigrenen. Kommittén
ansåge därför starka skäl fordras för att hindra det fulla införandet i vårt
land av ett skydd, som vilade på så rättvis grund som mönsterskyddet och som
vore gällande i de flesta kulturstater. Kunde det emellertid påvisas, att någon
industrigren genom ett dylikt skydd komme att lida verkligt men, borde, även
enligt kommitténs åsikt, en sådan industri hållas utanför området för en mönsterlag.
Ett dylikt men kunde tänkas uppkomma på grund av industriens
beroende av utländska förebilder men näppeligen av någon annan anledning.
Också hade de protester, som förekommit mot ett mösterskydd, egentligen
varit riktade mot skyddets utsträckande till även utländska mönster, under det
att så gott som undantagslöst någon farhåga för ett mönsterskydd, begränsat
till inhemska mönster, icke syntes hava försports inom någon gren av industrien.
Efter att hava närmare granskat de invändningar, som från olika håll inom
industrien framställts mot mönsterskyddet, uttalade kommittén, att allvarliga
olägenheter av ett dylikt skydd skulle uppstå endast för viss del av textilindustrien,
nämligen den, som tillverkade vävnader, avsedda för beklädnadsartiklar.
Sagda industrigren, som måste följa modets växlingar och i följd
därav vore nödsakad att hämta mönster från utlandet, skulle nämligen genom
ett mönsterskydd i stor utsträckning komma att berövas tillgången till nya,
utländska mönster. Kommittén föreslog därför upptagande i lagen av ett
undantag från mönsterskyddets verkningar, som skulle bereda nämnda industrigren
frihet att vid tillverkning använda utländska förebilder.
I fråga om förhållandet mellan mönsterskyddet och konstverksskyddet i den
omfattning, som föreslagits i det år 1914 framlagda lagförslaget, var kommittén
av annan åsikt än de sakkunniga. Kommittén anslöt sig i denna del
till den uppfattning, som uttalats av patent- och registreringsverket. Härutinnan
anförde kommittén: I likhet med patent- och registreringsverket ansåge
komittén, att många prydnadsmönster, vilket begrepp otvivelaktigt omfattade
även enkla mönster, måste komma att falla utanför den föreslagna konstverkslagens
tillämplighetsområde. En särskild mönsterlag finge då en stor betydelse,
enär det skydd, som densamma lämnade, kunde komma de eljest skyddsJösa
prydnadsmönstren till del och i varje fall i fråga om alla sådana mönster,
vilkas egenskap av konstverk kunde sättas i fråga, vore säkrare att anlita
än konstverkslagen, vars tillämplighet i ett visst fall alltid vore beroende på
vederbörande domstols uppfattning om vad som borde förstås med konst. Någon
definition å detta begrepp funnes icke i svensk rätt, och i den utländska
litteraturen ginge meningarna därom mycket i sär. Men även om alla prydnadsmönster
vore skyddade såsom konstverk, skulle dock av praktiska skäl
ett särskilt, på registrering byggt skydd för dessa mönster icke vara utan
betydelse, enär, såsom även de sakkunniga framhållit, registreringen underlättade
bevisningen om upphovsmannaskapM, något som särskilt vore av vikt
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
i fråga om konstslöjdens alster, vilka i regel framträdde såsom anonyma.
Kunde sålunda en särskild prydnadsmönsterlag väl försvara sin plats vid sidan
av en konstverkslag, som omfattade även konstslöjdens produkter, vore detta
naturligtvis i ännu högre grad fallet med en mönsterlag, vilken såsom den
av kommittén föreslagna skyddade mönster, oavsett om de hade ett estetiskt
syfte eller icke.
Chefen för
justitiedepartementet
den 30
augusti
1918.
Kommitténs betänkande anmäldes i statsråd den 30 augusti 1918, därvid departementschefen
redogjorde för innehållet av åtskilliga över förslaget avgivna
utlåtanden samt vidare anförde:
Vad sålunda i ärendet förekommit hade bibringat departementschefen den
övertygelsen, att det icke skulle vara tillrådligt att införa ett sa omfattande
mönsterskydd, som kommittén föreslagit. Kommittén syntes vid avvägandet
av mönsterskyddets gagneliga och mindre gynnsamma sidor hava i viss mån
överskattat de förra. Det borde särskilt framhållas, att hänsynen till mönsterritarnas
intressen, vilka kommittén tillmätt stor vikt, näppeligen motiverade
den föreslagna utsträckningen av mönsterskyddet. I sistnämnda avseende
vore nämligen att märka, att, om arbetsgivarna tillerkändes rätt med avseende
å anställda mönsterritares mönster i den omfattning, kommittén föreslagit,
de mönsterritare, som vore anställda i industriens tjänst och som utgjorde
det övervägande flertalet, knappast kunde hava något större intresse av om
skydd förefunnes eller icke. Även om farhagorna för mönster skyddets skadliga
inverkan på industrien i vissa fall kunde vara överdrivna, ansåge departementschefen
försiktigheten bjuda att ej införa ett mönsterskydd för de industrigrenar,
där det förefunnes en utbredd önskan att fa sta utanför skyddet.
Och om från mönsterskyddet, i enlighet med vad kommerskollegium hemställt,
skulle undantagas hela textil-, glas- och porslinsindustrierna, syntes nagon
särskild anledning icke finnas att upprätthålla kommitténs förslag att i
princip utvidga mönsterskyddet till alla industrier. Av de olika industrierna
vore det egentligen endast möbelindustrien, inom vilken en allmän önskan om
införande av mönsterskydd gjort sig gällande. Vid sådant förhållande syntes
mönsterskyddet för det dåvarande böra utvidgas endast därhän, att vid sidan
av metallindustrien upptoges ett visst annat område av industrien, sa avgränsat,
att möbelindustriens intressen bleve tillgodosedda. De betänkligheter, som
från tvenne handelskammare anförts jämväl i fråga om berörda industri, syntes
i jämförelse med de krav pa mönsterskydd, som från denna industrigrens
representanter framburits, icke vara tungt vägande. Det angivna ändamålet
syntes kunna lämpligast uppnås genom att med metallindustrien sido
-
ordna träindustrien. ,.
Icke heller beträffande den tekniska anordningen av mönsterskyddet ansag
departementschefen sig kunna förorda kommitténs förslag oförändrat. Drillande
mönsterlag anslöte sig nära till patentförordningen. Av de avvikelser
kommittéförslaget företedde från mönsterlagen, vore många av den art, att vad
som till stöd för dem kunde anföras även gällde för motsvarande förändringar
i patentlagstiftningen. I vissa hänseenden skulle ett antagande av kommitténs
förslag verka föregripande med avseende på revisionen av patentförordningen,
och detta vore så mycket mindre lämpligt, som förslaget icke ur dessa synpunkter
undergått någon granskning i patentintresserade kretsar Därest man
antoge en mönsterskyddslag för metall- och träindustrierna, vilken i tekniskt
avseende anslöte sig till kommitténs förslag, skulle på grund av den nya lagens
bristande överensstämmelse med den gällande patentförordningen oegentlig
heter och missförhållanden komma att bestå intill dess den nya patentlagen,
kanske först efter flera ar, komme. till stånd. , , ,..
På grund av det anförda hade departementschefen ansett det vara lampil -
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
17
gast^att endast vidtaga en partiell revision av gällande mönsterskyddslag. Vid
en sa,dan revision borde, samtidigt som skydd bereddes åt träindustrien, i anslutning
till kommitténs förslag vidtagas vissa ändringar, som utan att äga
något samband med patentlagstiftningen vore påkallade med hänsyn till metall-
och träindustriernas intressen. I enlighet därmed hade inom justitiedepartementet
utarbetats ett förslag till lag om ändringar i och tillägg till mönsterlagen.
Då enligt detta förslag lämnats oförändrade flera stadganden i mönsterlagen,
^vilkas avfattning företedde brister, som kommittén i sitt betänkande
framhållit och i sitt förslag sökt undanröja, hade departementschefen utgått
ifrån, att vid den stundande revisionen av patentförordningen frågan om mönsterlagens
omarbetning skulle på nytt upptagas till behandling och att därvid
överensstämmelse mellan de båda författningarna skulle komma till stånd
i de delar, där skiljaktigheter ej betingades av skyddsföremålens olika art.
Omförmälda lagförslag framlades genom proposition (nr 5) för lagtima riksdagen
1919.
Med anledning av propositionen väcktes inom riksdagen två motioner, den
ena (nr 108) inom första kammaren av herrar Oscar Olsson och Wijk, vilka
yrkade, att mönsterskyddet måtte utvidgas att omfatta, förutom trä- och metallindustrierna,
även glas-, porslins- och stenindustrierna, textilindustrien med
undantag av vävnader, avsedda för beklädnadsartiklar, samt pappers- och läderindustrierna,
och den andra (nr 264) inom andra kammaren av herrar Fast
och Hansson i Sölvesborg, vilka hemställde om avslag å propositionen.
Första lagutskottet erinrade i utlåtande (nr 11) över propositionen om den
ståndpunkt, utskottet intagit till spörsmålet om konstverksskyddets utvidgande
till konstslöjdens alster, samt förklarade, att enligt utskottets mening ett mönsterskydd
ingalunda skulle bliva utan betydelse genom införande av ett konstverksskydd
i den av utskottet föreslagna utsträckningen utan alltjämt fylla
en viktig uppgift. Vidare anförde utskottet:
Vad anginge frågan om mönsterskyddets utsträckning, ansåge utskottet —i
likhet med patentlagstiftningskommittén och i överensstämmelse med utskottets
åsikt i fråga om konstverksskyddets utsträckande till konstslöjden — det principiellt
riktiga vara att låta mönsterskyddet utvidgas att gälla hela industrien;
de skal, som patentlagstiftningskommittén därutinnan anfört till stöd för sin
ståndpunkt, funne utskottet övertygande. En annan fråga vore, huruvida inom
någon del av industrien möjligen skulle kunna föreligga särskilda omständigheter
och förhållanden, som påkallade något undantag i ett eller annat avseende
från mönsterskyddets verkningar. I fråga om det motstånd, som från
vissa industriers sida framträtt mot mönsterskyddet, torde detta delvis hava
sin grund i en missuppfattning angående mönsterskyddets rätta innebörd och
delvis vara att söka i betydligt överdrivna farhågor för mönsterskyddets skadliga
inverkan på industrien. På sätt patentlagstiftningskommittén anmärkt,
kunde ju, då motivet i ett mönster icke i och för sig vore föremål för skydd,
en var vid utarbetandet av nya mönster använda samma motiv, som de skyddade
mönstren innehölle. Vidare kunde mönsterskyddet förvärvas endast för
''nya mönster och blott för en begränsad, jämförelsevis kort tid; den industriidkare,
som icke ^ville nedlägga kostnad på nya mönster, hade därför alltid
en rik tillgång på.mönster, som han fritt finge eftergöra på grund av att de
antingen aldrig blivit skyddade eller ock efter skyddstidens utlöpande blivit
Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 2 käft. (Kr 2.) 2
Första lagutskottet
1919 (nr 11).
18
Kungl. May.ts proposition nr 2.
allmänhetens egendom. Vad särskilt anginge tillgången till utländska mönster,
vilken fråga givit anledning till de största farhågorna, skulle ett mönsterskydd
icke avskära denna tillgång, ty dels bleve endast de mönster, som här
registrerades, undandragna de svenska fabrikanternas fria begagnande, dels
kunde i talrika fall även rätt att använda dessa erhållas, ehuru mot ersättning.
Vidkommande slutligen tillika uttalade farhågor, att mönsterskyddet skulle
lända särskilt de mindre industriidkarna till skada, samt att varorna genom
ett dylikt skydd komme att fördyras för allmänheten, syntes dessa näppeligen
vara grundade. På sätt kommittén framhållit, syntes nämligen kostnaden för
mönster, även om skydd därför förvärvats, i regel icke vara. större än att även
en industriidkare med mera begränsade tillgångar utan svårighet skulle kunna
bära densamma, och vad beträffade den befarade prisökningen å varan, torde
en sådan icke behöva ifrågakomma eller i allt fall bliva ringa, då ersättningen
för mönstret kunde uttagas genom den större avkastning, skyddet beredde
industriidkaren. Med den ståndpunkt, utskottet sålunda intagit till den principiella
frågan om mönsterskyddets utsträckande, och då de betänkligheter däremot,
som från vissa industriers sida framträtt, icke enligt utskottets förmenande
vore av beskaffenhet att obetingat böra ställa dem utanför skyddet, hade
utskottet icke kunnat biträda Kungl. Maj:ts förslag att utsträcka mönsterskyddet
till allenast träindustrien. Man för stode lätt det motstånd, som mot
Kungl. Maj :ts förslag rests från vissa utövare av sistnämnda industri.. En
lag, som principiellt omfattade varje industri, vore för den enskilde näringsidkaren
vida lättare att underkasta sig än bestämmelser, som gällde allenast
hans och kanske även någon annans näringsgren. Att. på sätt departementschefen
tänkt sig, så småningom föra in under skyddet den ena industrien efter
den andra, allt eftersom önskningarna därom inom densamma syntes överväga
förefintligt motstånd, funne utskottet mindre lämpligt. Då det principiellt
riktiga syntes vara, att mönsterskydd infördes, borde denna princip omfattas
och endast de undantag göras, som av behovet funnes oundgängligen
betingade. Vid sådant förhållande och då den ytterligare utredning, som kunde
vara erforderlig för bedömande av frågan, huruvida och i vad mån för vissa
industrier eller industrigrenar särskilda omständigheter kunde anses påkalla
något undantag i ett eller annat avseende från mönsterskyddets verkningar,
borde ske genom Kungl. Maj:ts försorg, hade det synts utskottet lämpligast,
att frågan om mönsterskyddets utsträckande i. hela dess vidd gjordes till föremål
för förnyat övervägande från Kungl. Maj:ts sida.
På grund av det anförda hemställde utskottet, att riksdagen måtte dels
förklara, att propositionen ej kunnat bifallas, dels ock i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa, att Kungl. Maj:t ville efter förnyad utredning låta utarbeta
och för riksdagen framlägga förslag till ny lagstiftning om mönsterskydd,
byggd på den grundsatsen, att skyddet skulle utsträckas till att omfatta industrien
i allmänhet. Pyra ledamöter föreslogo i avgivna reservationer, att riksdagen
måtte bifalla propositionen ävensom i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,
att Kungl. Maj :t ville efter verkställd utredning taga i övervägande, huruvida
lagstiftningen angående mönsterskydd lämpligen kunde utsträckas att omfatta
industrien i allmänhet, samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill ett sådant
övervägande kunde föranleda.
Utskottets hemställan blev av riksdagen bifallen, varefter riksdagens beslut
anmäldes i skrivelse den 1 april 1919 (nr 77).
Kungl. May.ts proposition nr 2.
19
Med föranledande av riksdagens skrivelse förordnade Kungl. Maj:t den 7
september 1920 en sakkunnig att inom justitiedepartementet biträda vid behandling
av, jämte annat, den i skrivelsen gjorda framställningen. Genom beslut
den 24 november 1922 förordnade Kungl. Maj:t, att utredningsarbetet
skulle vila från och med den 1 januari 1923 och därefter icke upptagas utan
Kungl. Maj:ts särskilda medgivande.
Förslaget att utsträcka konstverksskyddet till att omfatta jämväl konsthant- Svenska
verk och konstindustri har nu upptagits av Svenska slöjdföreningens styrelse nfngfns^tyi
dess nämnda, den 6 november 1923 till Kungl. Maj:t ingivna skrivelse. I relse den 6
skrivelsen åberopas till en början de synpunkter, som framlagts i den vid 1919 nov'' 1923''
års lagtima riksdag av herrar Hansson och Eriksson väckta motionen, varefter
styrelsen för egen del anför, bland annat, följande:
Såsom skäl mot införande av auktorsskydd för konstslöjdsalster hade framhållits,
att ett litet industriland som vårt endast med största försiktighet finge
tillämpa de rättsregler, som i större länder visat sig nyttiga. I anledning därav
hade styrelsen sökt utröna den erfarenhet, man i ett ännu mindre industriland än
vårt kunnat draga av där tillämpad lagstiftning för konstslöjd, nämligen Danmark,
där auktorsrätt till alster av konsthantverk och konstindustri funnes
sedan år 1912. Styrelsen hade för berörda ändamål vänt sig till den juridiske
konsulenten för de flesta på det konstindustriella området arbetande föreningar
och industrifirmor i Danmark, Overretssagforer Aage Park i Köpenhamn,
vilken i ett föredrag meddelat de danska erfarenheterna av lagstiftningen.
Det framginge av sagda föredrag, att lagstiftningen i Danmark genomförts
mot den allmänna meningen inom industrien, som fruktade, att lagen helt enkelt
skulle omöjliggöra konstindustrien i Danmark, men att denna mening, sedan
lagen väl genomförts, helt förändrats, emedan det visat sig, att lagen på det
mest tydliga sätt befordrat de konstindustriella yrkena och bidragit till deras
uppsving. Ingen anständig firma i Danmark skulle enligt Parks uppgift vilja
undvara nämnda lag.
Det vore en inom intresserade kretsar såväl inom som utom landet allmänt hyst
åsikt, att Sverige hade betingelser för att i konsthantverkligt avseende bliva ett
av de ledande länderna i världen. Den svenska konstslöjden hade under de senaste
åren nått eu mycket hög nivå, men denna konstslöjd stode för närvarande fullkomligt
rättslös. Särskilt stor fara hotade därvidlag från den utländska konkurrensen.
De svenska Orreforsglasen började t. ex. vinna världsrykte, men en
mindre önskvärd följd därav vore, att enligt i dagspressen synliga uppgifter
de österrikiska glasbruken börjat tillverka »Schwedenglas», imitationer av
nämnda glas. Vad åter den inländska konkurrensen beträffade, utgjorde nuvarande
lagstiftning faktiskt en premiering av illojaliteten. Vilken mindre
samvetsgrann företagare som helst kunde nu tillgodogöra sig de ekonomiska
och konstnärliga ansträngningarna hos företag, vilka strävade att hos
sina varor åstadkomma den konstnärliga kvalitet, som ur landets synpunkt
vore i såväl socialt som kulturellt avsende önskvärd. Man kunde
då icke vänta, att industrien skulle allmänt lägga ned kostnader på ritningar
och modeller, som konkurrenten när som helst kunde efterapa.
Även om'' den stora massan av industriens målsmän skulle önska den
nuvarande rättslöshetens fortbestånd, ansåge styrelsen det vara statsmakterna
ovärdigt att premiera ett system, som lämnade det andliga arbetet oskyddat.
Emellertid vore det styrelsens uppfattning, grundad på under hand inhämtade
upplysningar, att den svenska industrien ändrat mening och numera
önskade auktorsskydd för konstindustriella alster. Särskilt inom glas- och
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
porslinsindustrierna, från vilka på sin tid det starkaste motståndet mot det
föreslagna skyddet rests, hade under de senaste åren ett intensivt arbete nedlagts
på att med tillhjälp av konstnärliga krafter höja tillverkningen i estetiskt
avseende.
Frågans be- Vid 1924 års riksdag hemställdes i en inom andra kammaren av herr P. A.
iMiiglmqvul g ans son i Stockholm väckt motion (nr 191), att riksdagen måtte hos Kungl.
riksdag. Maj :t begära utredning till 1925 års riksdag angående rättsskydd för alster
av konsthantverk och konstindustri. Till stöd för denna hemställan anförde
motionären, bland annat, att under de senaste åren den svenska konstslöjden
erhållit ett synnerligen stort uppsving tack vare det arbete, som av enskilda
näringsidkare och konsthantverkare nedlagts på att framställa estetiskt tilltalande
varor. Uppsvinget hänförde sig icke blott till lyxföremål utan jämväl
till enklare varor. Emellertid hade berörda uppsving medfört, att mindre
lojala tillverkare, i ännu högre grad än förut varit fallet, kopierat de varor,
som för egen eller förlagsmäns räkning framställts av konsthantverkare, vilket
medfört ekonomiska förluster och osäkerhet på det konstindustriella området.
Motionären erinrade om den av Svenska slöjdföreningens styrelse under år
1923 gjorda framställningen samt framhöll, att näringslivets organisationer
numera ställde sig mera förstående till denna fråga än då, de på sin tid yttrade
sig över 1914 års förslag. Emellertid hade uttalats en önskan om att denna
fråga måtte lösas i samband med frågan om ett utsträckt mönsterskydd, då
det syntes råda motvilja mot att hänföra all nyttighetskonst under konstskyddet.
Det tycktes sålunda finnas en allmän mening, att dessa båda lagstiftningsfrågor
borde bliva lösta i sammanhang med varandra och sålunda frågan
om rättsskydd överhuvud för konstindustrien bliva utredd.
Första lagutskottet
1924.
Första lagutskottet erinrade i utlåtande (nr 27), att utskottet vid ifrågavarande
spörsmåls behandling år 1919 uttalat såsom sin åsikt, att konstslöjdens
alster borde beredas rättsskydd såväl genom införande av konstverksskydd
på ifrågavarande område som genom mönsterskyddets utsträckande till att
omfatta industrien i allmänhet, samt att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhållit
om förnyade utredningar i dessa båda hänseenden. Enligt vad utskottet
inhämtat, vore emellertid något lagförslag med föranledande av riksdagens
berörda framställningar icke inom den närmaste tiden att förvänta. Utskottet
ansåge emellertid, att frågan om beredande av ökat rättsskydd åt konstslöjdens
alster vore av den betydelse, att en förnyad anhållan från riksdagen om fortsatt
utredning av densamma vore väl motiverad. Beträffande skälen för den
ståndpunkt, utskottet intoge, hänvisade utskottet till de yttranden, som av utskottet
avgivits vid behandlingen av de år 1919 framlagda propositionerna.
De skäl, som då talat för införande av en vidsträcktare skyddslagstiftning på
ifrågavarande område, syntes sedan dess hava vuxit i styrka. Till stöd för
detta omdöme hänvisade utskottet till den utredning, som av kommerskollegium
verkställts med anledning av styrelsens för Svenska slöjdföreningen nyssnämnda
skrivelse. Liksom vid frågans föregående behandling ansåge utskottet
allt fortfarande, att de betänkligheter, som från vissa industriers sida fram
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
21
ställts mot utsträckande av mönsterskyddet och konstverksskyddet, icke vore
av beskaffenhet att motivera industriens ställande utanför ett sådant skydd.
Utskottet vidhölle sålunda sin uppfattning, att lagskyddet principiellt borde
gälla all konstslöjd, vilket givetvis icke uteslöte, att vid en på sådan grund
utformad lagstiftning särskilda omständigheter kunde påkalla undantag från
lagskyddets verkningar i olika avseenden beträffande vissa industrier.
Utskottet gjorde därefter hemställan av det innehåll, riksdagens omförmälda
skrivelse den 3 maj 1924 utvisar. Reservationer anmäldes av tre ledamöter.
Utskottets hemställan blev av kamrarna utan votering bifallen.
över 1924 års riksdagsskrivelse har yttrande den 7 november 1924 avgivits
av patent- och registreringsverket, som därvid uttalat, att ett effektivt rättsskydd
å ifrågavarande område vore av behovet bestämt påkallat, att ett på registrering
grundat mönsterskydd vore det för ändamålet lämpligaste, att konstverksskydd
för alster av konsthantverk och konstindustri vore önskvärt samt
att, även om konstverksskydd infördes, för att det åsyftade skyddet skulle fylla
sitt ändamål och bliva fullt effektivt, det vore bestämt erforderligt, att jämte
konstverksskyddet ett på registrering grundat mönsterskydd funnes. Vidare
har ämbetsverket framhållit, bland annat, att om den uppfattning i själva saken,
varåt ämbetsverket givit uttryck, vore allmän, något bestämt hinder att behandla
vardera skyddsformen för sig icke syntes föreligga. Ansåge man nämligen, att
båda slagen av skydd borde komma till tillämpning, kunde givetvis införandet
av det ena skyddet beslutas, även om frågan angående det andra skyddet först
senare komme till avgörande. Den omständigheten, att under en kortare mellantid
endast det ena skyddet varit gällande, syntes vara av mindre bets^delse.
Kommerskollegium, vars utlåtande infordrats över såväl den av Svenska
slöjdföreningens styrelse gjorda framställningen som 1924 års riksdagsskrivelse,
har med skrivelse den 26 januari 1925 överlämnat utlåtande i ärendet
jämte lagförslag. I skrivelsen meddelas, att kollegiet under ärendets behandling
samrått med representanter för industrien, akademien för de fria konsterna och
Svenska slöjdföreningen. Därjämte hava yttranden inhämtats från Bureau
international de 1’union pour la protection des oeuvres littéraires et artistiques i
Bern, patent- och registreringsverket, akademien för de fria konsterna, Sveriges
industriförbund, Stockholms, Östergötlands och Södermanlands, Smålands och
Blekinge, Skånes samt Västergötlands och norra Hallands handelska mrar, handelskamrarna
i Göteborg, Karlstad och Gävle, Sveriges hantverksorganisation,
Föreningen för svensk hemslöjd, föreningen Handarbetets vänner, Konsthantverkarnas
gille, föreningen Verkstaden, Slöjdföreningen i Göteborg, Sydsvenska
föreningen för konsthantverk, Svenska föreningen för industriellt rättsskydd,
överingenjören vid Aktiebolaget Gustafsbergs porslinsfabrik A. S. W. Odelberg
samt ordföranden i Sveriges juvelerare- och guldsmedsförbund, direktören
K. Anderson.
I utlåtandet har kollegiet redogjort för innehållet av den reviderade barnkonventionen,
såvitt angår frågan om rättsskydd för alster av konstslöjd, och
har därefter anfört i huvudsak följande:
Patent- och
registreringsverket
den 7 november
1924.
Kom merskollegium
de7i 26 januari
1925.
22
Kung!,. Maj:ts proposition nr 2,
I de inkomna yttrandena kade icke någon organisation bestritt behovet av
rättsskydd för konstslöjden. Fastmer hade, med ett par undantag, erkänts
det principiellt berättigade i att konstslöjdsalster, åtminstone i viss utsträckning,
bleve föremål för lagskydd. Emellertid hade därjämte framhållits, att det
vore nödvändigt att taga hänsyn till jämväl vissa rent praktiska och ekonomiska
synpunkter.
Inom konstslöjden hade det svenska konsthantverket genom målmedvetna
och energiska ansträngningar arbetat sig fram till en synnerligen hög konstnärlig
nivå och många av dess ledande personer åtnjöte internationellt anseende.
Så hade även varit förhållandet vid tiden för avgivandet av kollegiets föregående
utlåtande i ämnet — år 1915 —- och redan långt dessförinnan. Det hade
därför varit helt naturligt, att vid den utredning, kollegiet då verkställt, det
största intresset för lagskydd av ifrågavarande slag förefunnits inom konsthantverket.
Även i de vid den senaste utredningen inkomna yttrandena hade
från konsthantverkarna icke gjorts några invändningar mot införande av skydd
utan tvärtom påyrkats skydd.
Från vissa industrier restes däremot fortfarande betänkligheter. Detta gällde
naturligen särskilt dem, som av en eller annan anledning ansåge sig vara i
behov av eller rent av nödsakade att efterbilda utländska mönster och modeller.
Vad anginge de särskilda industrigrenarna, syntes porslins- och lervaruindustrien,
kristall-, konst-, och belysningsglasindustrierna, guldsmedsinclustrien,
tapetindustrien och i stort sett möbelindustrien önska införande av
skydd. Inom hushållsglasindustrien och textilindustrien, särskilt ylle- och
bomullsindustrierna restes starkt motstånd mot varje slag av skydd,
framför allt ur synpunkten att en skyddslagstiftning befarades lägga hinder
i vägen för fabrikanterna att begagna säsongens moder och mönster.
Den egentliga metallindustrien åberopade, att dess alster redan vore föremål
för mönsterskydd. För dess vidkommande önskades därför i allmänhet intet
ytterligare skydd. Möjligen kunde dock mönsterlagen reformeras och skyddstiden
förlängas. I vissa yttranden hade ifrågasatts, att de industrigrenar,
från vilka rests motstånd mot skydd, skulle undantagas från ett eventuellt
skydds tillämpningsområde. Ä andra sidan hade framhållits, att det icke vore
värdigt ett kulturland som vårt att tillåta näringsidkare att utan vidare utnyttja
andras prestationer. Ur nationalekonomisk synpunkt vore frågan felbedömd
av målsmännen för industrien, enär grundbegreppet för all ekonomi borde
vara näringsidkarnas skyldighet att bära de fulla kostnaderna för produktionen
under sådana förhållanden, att fri prisbildning kunde äga rum. För skydds
införande talade även, att de flesta europeiska länder, även ett så litet industriland
som Danmark, med bästa resultat redan infört skydd.
Under den tid, som gått, sedan kollegiet verkställt sin förutberörda utredning,
hade icke blott konsthantverket gjort sådana nya landvinningar, att Sverige
nu kunde anses äga möjligheter att på, detta område bliva ett av de ledande
länderna. Det inom industrien förr relativt ringa intresset för konstslöjd,
vilket huvudsakligen gjort sig gällande inom möbel- och guldsmedsindustrierna,
hade vuxit snabbt och betydligt, ,så att numera de industrier, som
år 1915 ställt sig bestämt avvisande mot det då föreslagna auktorsskyddet —-nämligens porslins- och lervaruindustrien, kristall-, konst- och belysningsglasindustrien
samt tapetindustrien — numera vore de, som livligast påyrkade
rättsskydd. Även inom vissa grenar av textilindustrien — tillverkningen av
möbeltyg, gardintyg, draperier o. d. — funnes förespråkare för skydd.
De allt mer framträdande anspråken på konstnärlig formgivning ej blott åt
prydnadssaker och dyrbara bohagsting utan även i lika hög grad åt enklare
bruksföremål — ''vackrare vardagsvaror’ — hade föranlett konsthantverket och
nämnda industrier att för ändamålet anställa egna framstående konstnärer.
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
23
Obestridligt vore, att därigenom skapats en produktion av stort estetiskt värde,
som också blivit m5’cket uppskattad och i flertalet fall syntes hava visat sig
vinstgivande. Ett belysande exempel i nämnda avseende utgjorde de konstnärligt
arbetade glasen, som på endast några få år vunnit världsrykte och en
mycket betydande omsättning. Om den höga nivå, svensk konstslöjd uppnått,
och det anseende, den åtnjöte, vittnade dess avdelningar å jubileumsutställningen
i Göteborg 1923 samt vid åtskilliga på senare tid i utlandet hållna utställningar
och mässor.
Den ställning i skyddsavseende, som konstslöjden i Sverige — till skillnad
mot flertalet europeiska länder — intoge, hade givetvis ej kunnat undgå att få
menliga följder. Exempel därpå hade anförts i fråga om de nämnda konstnärligt
utformade glasen. Därest den tolkning av den reviderade bernkonventionen,
som av kollegiet lämnats, vore riktig, skulle emellertid dessa glas, i den
mån de vore att betrakta såsom alster av bildande konst, d. v. s. uppfyllde konstslöjdsskyddets
principiella fordran på estetisk verkan och originalitet, redan
vara skyddade mot efterbildning i alla de stater, mellan vilka denna konvention
vore i gällande kraft och vilkas egen lagstiftning anordnat konstverksskydd för
konstslöjdens produkter, dock icke i Frankrike. Framhållas borde dock, att
denna Frankrikes undantagsställning med avseende å skyldighet att bereda
skydd för svensk konstslöjd spelade en tämligen stor roll. Enligt vad från det
textila konsthantverket uppgivits, hade nämligen benägenhet visats för efterbildning
i Frankrike av svensk textilkonstslöjd. Vidare komme under år 1925
att i Paris avhållas en internationell konstindustriutställning, där Sverige komme
att deltaga och vid vilken alltså rika tillfällen till efterbildning av svensk
konstslöjd komme att erbjudas.
Den praktiskt taget sltyddslösa ställningen inom landet hade dock givetvis
föranlett de väsentligaste menliga, följderna. Att döma av inkomna yttranden
och av vad kollegiet eljes hade sig bekant vore plagiat av konstslöjdsalster
ingalunda något sällsynt. Fastmer hade från vederhäftigt håll uppgivits, att
på senare tid uppvuxit små fabriker, drivna av icke yrkeskunnigt folk och utan
smakkultur, vilka tillägnat sig ledande industriföretags, möbelhantverkares och
textilkonstnärers arbeten. Det hade även vitsordats, att det alltjämt — liksom
vid tiden för avgivandet av kollegiets föregående utlåtande i ämnet — förekomma,
att firmor skickade konkurrenters kataloger till sina kunder med egna
— givetvis väsentligt lägre — offerter.
Den frihet, som rådde, att efterbilda andras — särskilt inländska — mönster
och modeller och de illojala affärsmetoder, som därvid kommit till uttryck, innebure
en allvarlig fara icke allenast för konstslöjdens vidare utveckling inom
landet utan även för dess bibehållande a nuvarande höga konstnärliga plan.
Bristen på rättsskydd gåve nämligen anledning till farhågor för att hantverkets
och industriens män i längden icke komme att finna med sitt intresse förenligt
att nedlägga kostnader på anlitande av konstnärliga krafter för utarbetande
av sina mönster, när mönstren opåtalt kunde utnyttjas av konkurrenterna.
Man syntes hava så mycket större anledning förmoda något sådant, som
plagiering av andras konstnärliga alster och försäljning av dem till reducerat
pris icke blott vållade alstrens upphovsman ekonomiskt avbräck utan ofta även
verkade neddragande på hans konstnärliga anseende, ja på den allmänna smakkulturen.
Vid efterbildning ginge nämligen alstrens konstnärliga värde ofta
förlorat, i varje fall underginge alstret vanligen en kvalitetsförsämring, förorsakad
jämväl av nödtvånget för efterbildaren att nedpressa priset väsentligt
under originalverkets. Såsom exempel därpå kunde tjäna de klumpiga efterbildningar
av låg kvalitet, som förekomme i stor mängd inom möbeltillverkningen
och vilka på grund av sin prisbillighet visat sig mycket konkurrenskraftiga.
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
I likhet med patent- och registreringsverket vore kollegiet därför av den bestämda
uppfattning, att ett lagskydd för den svenska konstslöjden vore såväl
ur rättvisans som den praktiska nyttans synpunkt otvivelaktigt påkallat. Kollegiet
delade jämväl riksdagens vid flera tillfällen uttalade åsikt, att skyddet
principiellt borde omfatta all konstslöjd. Genomförandet av ett allmänt förbud
mot utnyttjande av ändras konstnärliga mönster och modeller torde sannolikt
medföra ökat anlitande av konstnärliga krafter i produktionens tjänst. Ett dylikt
förbud syntes därför kunna förmodas indirekt medföra en höjning av den
allmänna smakkulturen och produktionens kvalitet. En allmännare produktion
inom Sverige av god konstslöjd borde sålunda kunna bidraga ej blott till spridande
av vackra bruksföremål till allt bredare lager av vårt folk utan även till
att stärka utlandets intresse för svensk kvalitetspreduktion och öka densammas
avsättning.
Såvitt kollegiet kunnat finna, hade de hörda organisationerna ej kunnat påvisa,
att någon annan industri än beklädnadsindustrien skulle genom införande
av lagskydd tillfogas beaktansvärt men. Med beaktansvärt men avsåge kollegiet
närmast den skada, som skulle kunna tillfogas vederbörande industrigren
genom avskärande av möjligheten att efterbilda utländska mönster och modeller,
varav tillverkningen måste anses vara beroende. Dylik skada skulle tillfogas
den del av textilindustrien, som tillverkade vävnader för beklädnadsartiklar.
Denna industrigren, som vore beroende av modets växlingar å utlandets
stora modecentra, hade ett stort ekonomiskt intresse av att icke bliva avskuren
från möjligheten att begagna sig av säsongens moder och mönster. Utsikter
att genom införande av skydd framtvinga och uppamma svenska, självständiga
mönster på detta område syntes näppeligen förefinnas. Vävnader för beklädnadsartiklar
borde därför undantagas från tillämpningsområdet för den ifrågasatta
skyddslagstiftningen. Det sagda syntes i huvudsak gälla beklädnadsartiklar
i allmänhet.
Beträffande åter metallindustrien funne kollegiet i likhet med, bland andra,
Skånes handelskammare betänkligheterna mot införande av auktorsskydd för
denna industrigren överdrivna. Vad anginge standardiserade varor, exempelvis
dörrhandtag, borde dessa, enligt kollegiets åsikt — även om de fyllde
fordringarna för auktorsskydd med avseende å estetisk effekt — ej beredas
skydd genom en auktorslag. I själva begreppet standard måste anses ligga
en allmängiltighet, ett utlämnande till fri efterbildning, som utan föreskrift
i en auktorslag på grund av de allmänna förutsättningarna för auktorsrätt
borde utesluta från skydd. Vad anginge icke standardiserade massartiklar
inom metallindustrien, syntes dessa i sin nuvarande utformning väl mera sällan
göra anspråk på att anses såsom konstslöjd. I den mån dock så vore fallet,
syntes knappast kunna anses principiellt riktigt att undantaga ett alster av
metallindustri huvudsakligen därför, att alstret kunde genom den förefintliga
mönsterlagen beredas visst skydd mot efterbildning. Från metallindustrien
anförda betänkligheter syntes alltså ej vara av beskaffenhet att motivera ett
avsteg från den princip, som enligt kollegiets mening borde gälla för genomförande
av ifrågavarande skyddslagstiftning, nämligen att den borde omfatta
alla industrier, som ej vore för sitt fortbestånd och sin utveckling beroende av
utländska mönster och modeller.
På grund av det anförda syntes frågan enligt kollegiets mening icke längre
gälla, huruvida konstslöjden borde skyddas, utan på vad sätt detta lämpligen
borde ske. Därom vore meningarna i de inhämtade yttrandena delade.
Akademien för de fria konsterna, föreningen Handarbetets vänner, Föreningen
för svensk hemslöjd, Konsthantverkarnas gille. Slöjdföreningen i Göteborg,
Sydsvenska föreningen för konsthantverk och Sveriges hantveTksorganisation
hade tillstjTrkt, att konstverksskyddet, på sätt i Svenska slöjdföreningens
Kung!,. Maj:ts proposition nr 2. 25
framställning föreslagits, utan vidare skulle utsträckas till att omfatta även
konstslöjdens alster.
Stockholms handelskammare. Skånes handelskammare, handelskammaren i
Göteborg, handelskammaren i Karlstad, föreningen Verkstaden och överingenjören
Odelberg hade i princip anslutit sig till förslaget om införande av konstverksslcydd
för ifrågavarande alster.
Östergötlands och Södermanlands handelskammare samt Västergötlands och
Norra Hallands handelskammare hade intagit en något svävande hållning, men
ville det synas, som särskilt den sistnämnda handelskammaren i princip ej
skulle hava något att erinra mot införande av auktorsskydd för konstslöjden.
Svenska föreningen för industriellt rättsskydd och handelskammaren i Gävle
hade förklarat sig finna auktorsskyddets utsträckande till konstslöjdens område
olämpligt, åtminstone för närvarande.
Sveriges industriförbund hade yrkat avslag på framställningen om konstverkslagens
utvidgning till att omfatta även konsthantverk och konstindustri,
men samtidigt framhållit önskvärdheten av att utredning verkställdes angående
konstslöjdens skyddande genom en särskild lagstiftning, byggd på ungefär
samma princip, som gällde för mönsterskyddet, men med beaktande av kraven
på konstnärlighet och behovet av registreringsprocedurens förbilligande.
Patent- och registreringsverkets yttrande syntes få tolkas så, att mönsterskydd
helst borde vara det primära och väsentliga, auktorsskyddet det sekundära
och kompletterande skyddet, som därför borde införas tidigast i samband
med ett utvidgat mönsterskydd. A andra sidan syntes ämbetsverket medgiva,
att förhållandena kunde vara sådana, att införande av auktorsskydd utan avvaktande
av mönsterskyddsfrågans lösning kunde befinnas berättigat.
Den uppfattningen, att auktorsskydd icke borde genomföras annat än i samband
med eu allmän mönsterlag, uttalades endast av Smålands och Blekinge
handelskammare, men syntes jämväl överensstämma med ett par andra handelskammares
allmänna uppfattning.
Även bland de institutioner, som syntes vara av den uppfattningen, att det
huvudsakliga skyddet för konstslöjden borde åstadkommas genom en auktorslag,
funnes flera, som ansåge, att ett lagskydd, för att bliva fullt effektivt,
borde stödjas av en modern mönsterlag. Äkademien för de fria konsterna hade
dock understrukit, att en eventuell ny mönsterlag icke finge göra inskränkningar
i auktorsskyddets tillämpning på konstslöjdens område.
Kollegiet hade i den föregående utredningen påvisat, att ett lagskydd för
konstslöjden vore bestämt påkallat såväl ur rättvisans som ur nationalekonomisk
och social synpunkt, samt att Sverige vore tämligen ensamt bland kulturländer
därutinnan, att det praktiskt taget saknade lagstiftning till skydd för
sin konstslöjd. Rörande formen för detta skydd hade konsthantverkets utövare
enhälligt förordat auktorsskydd, under det att inom industrien en lagstiftning,
byggd på mönsterskyddets principer, syntes vara den mest omfattade. Av
den lämnade utredningen syntes jämväl framgå, att den ena skyddsformen ej
uteslöte den andra, utan att fastmer en fullt effektiv skyddslagstiftning på
förevarande område borde innesluta båda skyddsformerna såsom i en del länder
nu ägde rum.
Även om man hyllade denna princip, syntes man dock vid genomförande av
lagstiftningen ej vara bunden av att införa båda formerna samtidigt utan kunna
börja med endera. Den omständigheten, att under kortare mellantid endast
det ena skyddet varit gällande, torde vara av mindre betydelse. A andra sidan
syntes jämväl vara ådagalagt, att den svenska konstslöjden vore i stort behov
av ett snabbt genomförande av skyddsbestämmelser av något slag, ej blott för
sin utveckling utan för sitt bestånd. Anlitande av den sålunda föreslagna
utvägen vore givetvis den enklaste för genomförande av skydd, då en utvidg
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
26
ning av konstverkslagen till att, på sätt ursprungligen föreslagits, omfatta
jämväl konstslöjd ur formell synpunkt vore lätt genomförbar, emedan den ej
erfordrade några lagtekniska förarbeten. Sagda utväg vore väl även den närmast
liggande. Särskilt den högre konstslöjden stode de fria konsterna mycket
nära, och ett konstföremål upphörde icke att vara konst därigenom, att det
jämväl erhölle praktisk användbarhet. En av de främsta drivfjädrarna till
ett konstslöjdsskydd här i landet måste anses vara att stimulera och höja denna
slöjd, och det syntes ej kunna bestridas, att en auktorslag vore bättre ägnad
därtill än en mönsterlag. Erfarenheterna från Danmark visade ock i denna
riktning. En lag av förstnämnda slag åsyftade nämligen skydd för det konstnärliga
nyttoalstret, såsom helhet betraktat, ej detaljer å detsamma, som ej
kunde anses inverka på totalintrycket.
Av anförda skäl och då den av 1919 års lagtima riksdag begärda förnyade
utredningen rörande allmänt mönsterskydd av Kungl. Maj:t avbrutits samt
fråga blivit väckt om skandinaviskt samarbete på det industriella rättsskyddets
område och det alltså syntes uteslutet, att en mönsterskyddslagstiftning kunde
snabbt genomföras, hade kollegiet ansett sig för närvarande böra inrikta sig
på att åstadkomma förslag till bestämmelser av auktorsrättslig natur.
De såsom väsentligast ansedda anmärkningarna mot konstverksskydd för
konstslöjden vore, att man ej kunde uppställa en bestämt avgränsad definition
å själva begreppet konstslöjd, vilket skulle kunna medföra ett osäkerhetstillstånd
och verka hämmande på lojal konkurrens, att då skyddet inträdde automatiskt
och utan registrering, det vore svårt att veta, huruvida icke samma utformning
av viss vara redan förut använts av någon annan, samt att det komme
att medföra vissa svårigheter att påvisa upphovsmannaskapet.
Vad först beträffade frågan om vad som på förevarande område skulle anses
såsom konst, skulle denna, i avsaknad av definition å begreppet, väl i sista
hand bliva beroende av domstolarnas åsikt, huruvida auktorsskyddets fordran
på estetisk verkan och originalitet kunde anses uppfylld eller ej. Sin huvudsakliga
praktiska betydelse hade berörda anmärkning beträffande den lägre
konstslöjden, med andra ord för konstslöjdens avgränsning nedåt.
Då kollegiet inhämtat, att man i Danmark brukade anlita dess konstakademi
för erhållande av auktoritativa uttalanden i förenämnda ämne, hade kollegiet
tillskrivit akademien för de fria konsterna med förfrågan, huruvida akademien
skulle vara villig att, i händelse av svensk auktorslagstiftning för konstslöjd,
till part eller domstol lämna utlåtande dels huruvida ett i fråga varande alster
skulle anses såsom konstslöjd eller ej, dels ock i den närstående frågan, huruvida
en sådan överensstämmelse mellan två alster vore för handen, att efterbildning
borde anses hava ägt rum. Samtidigt hade kollegiet framställt förfrågan,
huruvida akademien vore villig att, oberoende av rättegång och till
förekommande av tvist, avgiva sådant utlåtande. Akademien hade i sitt svar
därå meddelat, att den vore villig att, i händelse av tvist, avgiva ifrågasatt utlåtande.
Akademien hade alltså ej ansett sig kunna utföra någon förprövning.
För erhållande av dylik värdefull prövning för den, som så önskade, samt för
avhjälpande av andra olägenheter med en auktorslag, föresloge kollegiet —
som i frågan rådgjort med representant för akademien för de fria konsterna
samt representanter för industrien och Svenska slöjdföreningen — inrättande
av en särskild nämnd, konstslöjdsnämnden, bestående av på skilda områden
sakkunniga personer. Nämnden skulle förslagsvis bestå av 5 ledamöter jämte
suppleanter, samtliga utsedda av Kungl. Maj:t, 4 ledamöter och suppleanter
för dem, efter det envar av akademien för de fria konsterna, patent- och registreringsverket,
rikssammanslutning inom industrien (Sveriges industriförbund)
samt rikssammanslutning eller liknande organ för konstslöjdare (Svenska slöjd
-
Kungl. May.ts proposition nr 2.
27
föreningen) avgivit förslag till en ledamot jämte suppleant. Nämnden skulle
äga tillkalla specialsakkunniga i händelse av förefallande behov. De, som önskade
en sakkunnig förprövning av sina alster, skulle ingiva dem till nämnden
för erhållande av registrering. Auktorsskyddet för konstslöjden skulle alltså
vara förenat med en fakultativ registrering av alstren. Genom påkallande av
registrering skulle sökanden icke blott erhålla visshet om, huruvida hans alster
vore konstslöjd eller icke, utan även indirekt ett auktoritativt uttalande, huruvida
sökandens alster vore originalverk eller ej. Den påtalade svårigheten att
med en auktorslag påvisa upphovsmannaskapet skulle även genom en fakultativ
registrering i viss mån avhjälpas. Nämndens uppgifter skulle ej inskränkas
till blott förprövning i såmband med registreringsbehandling utan även
omfatta avgivande av utlåtande på anmodan av domstol i fråga om icke registrerade
alster.
Registrering borde givetvis vara förenad med en avgift, vilken borde sättas
så stor, att den täckte kostnaderna för nämnden. Berörda kostnader vore emellertid
ej möjliga att på förhand ens tillnärmelsevis beräkna. Kollegiet hade
därför tänkt sig, att till dess erfarenhet vunnits om den arbetsbörda, som
kunde komma att åvila nämnden, .ersättning till nämndens ledamöter och av
dem tillkallade specialsakkunniga skulle kunna utgå från anslag under vederbörande
huvudtitel till kommittéer och utredningar genom sakkunniga. Därjämte
erfordrades medel till avlönande av en sekreterare, till ett val kvalificerat,
språkkunnigt skrivbiträde, hyra för sammanträdesrum och arkiv samt kostnader
för expenser och skrivmaterialier m. m. Med tillämpning av de för befattningshavare
vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den civila
statsförvaltningen gällande avlöningsbestämmelser beräknade kollegiet de
årliga kostnaderna för nämndens kansli till omkring 11,500 kronor.
Vad beträffade den andra mot auktorsskyddet framställda anmärkningen,
nämligen att det, med hänsyn till frånvaron av registrering, vore svårt att veta,
huruvida icke samma utformning av viss vara redan förut använts av någon
annan, hade anförts, att det vore ytterst osannolikt, att två konstnärer, fullt oberoende
av varandra, utförde samma mönster. Skulle detta emellertid inträffa,
så spelade det ingen roll, enär båda, i händelse av auktorsskydd, åtnjöte skydd
för sitt verk och varken utarbetandet eller efterbildandet av det ena kunde göra
intrång i den rätt, som bestode i avseende å det andra. Så snart ett verk vore
präglat av sin upphovsmans individualitet, vore det nämligen skyddat, även om
det visade överensstämmelse med ett äldre.
I övrigt hade mot auktorsskyddet framställts den anmärkningen, att en konstnär,
som trädde i produktionens tjänst, genom sagda skydd komme att åtnjuta
bättre skydd för sitt andliga arbete än vad övriga där verksamma komme i åtnjutande
av för sitt andliga arbete, då ju auktorsskydd inträdde automatiskt.
Kollegiet kunde emellertid ej finna att lättheten att erhålla skydd kunde anses
såsom en nackdel, utan borde väl detta snarare räknas såsom en fördel. Ej
heller kunde kollegiet dela den uppfattningen, att det i och för sig kunde vara
någon nackdel för industrien, att auktorsskydd kunde erhållas utan betalande
av någon avgift. I allt fall syntes detta av konsthantverkarna, som oftast utförde
sina alster i enstaka eller ett fåtal exemplar, komma att hälsas med stor
tillfredsställelse. I fråga om anmärkningarna rörande sksMdstidens längd och
sättet för dess beräknande förordade kollegiet bestämmelser, som i huvudsak
syntes reglera förenämnda frågor mera tillfredsställande för industrien.
I enlighet med de riktlinjer, kollegiet angivit, och med anslutning till 1919
års konstverkslag hade kollegiet utarbetat ett förslag till lag om rätt till
konstslöjdsalster. De särskilda föreskrifter och de modifikationer i övrigt med
avseende å konstverkslagens bestämmelser, som kollegiet ansett lämpligt föreslå,
hade nödvändiggjort upprättandet av ett fristående författningsförslag.
Kung1. Maj:ts proposition nr 2.
Departe
mentschefen.
28
Ett dylikt förfarande överensstämde med Sveriges industriförbunds och Stockholms
handelskammares förslag och syntes jämväl vara ur praktisk synpunkt
lämpligt.
Enligt det i utlåtandet omförmälda förslaget till lag om rätt till konstslöjdsalster
skyddas rätten till nya, egenartade alster av konsthantverk och konstindustri,
dock att beklädnadsartiklar och vävnader, avsedda för dylika artiklar,
icke äro föremål för skydd. Till såväl innehåll som uppställning ansluter sig
förslaget i huvudsak till den gällande lagen om rätt till verk av bildande konst.
Förutom de olikheter, som betingas av rättens föremål och de förut berörda bestämmelserna
om konstslöjdsnämnd och fakultativ registrering, företer förslaget
följande mera väsentliga avvikelser från konstverkslagen. Skyddstiden har
bestämts till femton år från och med året efter det, då ansökan om registrering
inkom, eller där registrering ej sökts eller sökts senare än under det år,
då alstret först utgavs, från och med året efter utgivningsåret. Den i 5 §
konstverkslagen medgivna rätten för en var att utan konstnärens tillstånd till
enskilt bruk efterbilda eller låta efterbilda konstverk, saknar motsvarighet i
förslaget. Eventuellt har föreslagits, att därest verkställd utredning gåve vid
handen, att reciprocitetsgrundsatsen beträffande lagens tillämpning å konstslöjdalster
från annat till bernunionen anslutet land icke kunde genomföras,
emedan Sverige redan tillträtt den reviderade barnkonventionen utan förbehåll
rörande blivande lagstiftning om skydd för dylika alster, det i 23 § konstverkslagen
uppställda kravet på ömsesidighet måtte frånträdas.
Den svenska konstslöjden har, särskilt under senare år, i hög grad utvecklats.
De alltmera stegrade kraven på konstnärlig utformning av även enkla
bruksföremål hava föranlett näringsidkare inom såväl hantverk som industri
att anlita konstnärlig arbetskraft. Tack vare denna samverkan mellan
konstnärer och företagare har skapats en produktion, som fyller en viktig
kulturell uppgift och även är av stor ekonomisk betydelse. Bristen på lagligt
skydd för denna produktion har visat sig medföra avsevärda olägenheter.
Visserligen åtnjuter svensk konstslöjd på grund av bernkonventionens bestämmelser
rättsskydd inom de flesta till bernunionen hörande länderna, men att
inom landet verk av tillämpad konst kunna obehindrat efterbildas innebär en
allvarlig fara för konstslöjdens vidare utveckling. Plagiering av konstslöjdsalster
förekommer i stor omfattning, och särskilt inom vissa områden, såsom
glasindustrien och möbeltillverkningen, har den illojala efterbildningen ägt rum
under stötande former. Hos konstnärer och näringsidkare måste benägenheten
att offra arbete och kostnader på skapandet av konstnärliga alster förminskas,
när deras mönster och modeller kunna fritt utnyttjas av konkurrenter. Den
obegränsade rätten till efterbildning av dylika alster torde ock, på sätt kommerskollegium
framhållit, vara ägnad att medföra en försämring av konstslöjdens
halt och framkalla en sänkning av den allmänna smaknivån.
För införande av rättsskydd å ifrågavarande område har, såsom framgår
av den föregående redogörelsen, riksdagen uttalat sig såväl 1919 som 1924.
Att bestämmelser i detta hänseende icke blivit upptagna i 1919 års konst
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
29
verkslag har berott på motstånd inom vissa näringsgrenar, som hade kommit
att beröras av en dylik lagstiftningsåtgärd. Härutinnan torde emellertid läget
numera vara ett annat. Inom det konstnärliga hantverket fanns redan vid tiden
för förarbetena till nämnda lag en allmän önskan om rättsskydd, och denna
ståndpunkt har, i den man konsthantverket utvecklats, otvivelaktigt blivit ytterligare
befäst. Yad angår industrien, vars utövare tidigare i allmänhet ställde sig
avvisande till införande av rättsskydd, synes ett omslag i uppfattningen hava
ägt rum. Inom flera industrigrenar, där man förut hyst betänkligheter mot varje
begränsning av rätten till fri efterbildning, har intresset för konstslöjd ökats
och behovet av skydd med styrka framhållits. Anmärkningsvärt är sålunda,
att, på sätt kommerskollegium inhämtat, representanter för -— utom möbeloch
guldsmedsindustrierna — porslins- och lervaruindustrierna, kristall-, konstoch
belysningsglasindustrierna samt tapetindustrien och vissa grenar av textilindustrien
numera bestämt påyrka införande av skydd. De invändningar, som
från vissa andra industriers sida fortfarande framföras mot åtgärder i denna
riktning, synas mig icke heller övertygande. Något berättigat intresse att
utan medgivande efterbilda nu ifrågavarande mönster och modeller lärer näppeligen
kunna påvisas. Härvid må erinras, att en näringsidkares rätt att ensam
framställa en viss konstnärligt utförd vara icke medför hinder för andra att tillverka
varor av samma slag, blott de icke därigenom kunna anses efterbilda den
skyddade varan. De från en del håll uttalade farhågorna, att ett rättsskydd
skulle leda till monopol för vissa företagare, måste därför anses ogrundade.
I likhet med kommerskollegium finner jag alltså ådagalagt, att ökat rättsskydd
för konstslöjdens alster snarast bör införas. Beträffande den lämpligaste
formen för detta skydd hava yppats olika meningar. Under det att
hantverkets målsmän förorda auktorsskydd, torde inom industrien förefinnas
ett övervägande intresse för mönsterskydd. Anledning synes emellertid ej
föreligga att i detta sammanhang upptaga frågan om företräde för den ena
eller andra skyddsformen. Ett närmare ingående på spörsmålet om mönsterskyddets
utsträckande torde nämligen för närvarande vara uteslutet. Redan
för några år sedan uppkom fråga om ett samarbete mellan de nordiska länderna
för åvägabringande av gemensam mönsterskyddslagstiftning. I avbidan på
resultatet av förhandlingar, som förts om inledande av ett dylikt samarbete, hava
vidare åtgärder för reformering av den svenska lagstiftningen på detta område
fått anstå. Härtill kommer, att frågan om en utsträckning av mönsterskyddet
står i nära samband med patentlagstiftningen. Av dessa skäl lärer
ett mera väsentligt utsträckande av mönsterskyddet icke för närvarande kunna
ifrågakomma.
Till besvarande framställer sig då frågan, huruvida auktorsskydd för konstslöjden
bör anordnas oberoende av mönsterskydd, eller om tanken på införande
av förstnämnda skyddsform hör undanskjutas i avbidan på en blivande
utredning rörande mönsterskydd. Vissa skäl kunna onekligen anföras för den
uppfattningen, att dessa lagstiftningsfrågor böra lösas i ett sammanhang.
Det lärer emellertid icke kunna göras gällande, att de stå i nödvändigt och
direkt samband med varandra. Likasom skyddsformerna kunna bestå var för
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
sig, kan den ena införas oberoende av den andra. Såsom kommerskollegium
framhållit, synes konstslöjden ej blott för sin utveckling utan även för sitt bestånd
vara i behov av att auktorsskydd kommer till stånd inom den närmaste
tiden. Ett sådant skydd för konstslöjdens alster kan även jämförelsevis,
lätt infogas i vår lagstiftning och kräver ej för sin tillämpning medverkan
av något förvaltningsorgan. Att under dylika förhållanden låta frågan om
auktorsskyddet vila under en kanske avsevärd tid synes icke vara att förorda.
Jag har fördenskull, i anslutning till riksdagens senast under fjolåret uttalade
uppfattning, ansett mig böra föreslå införande av auktorsskydd för konstslöjdens
alster.
Rörande räckvidden av de ifrågasatta! skyddsbestämmelserna föreslogo de
sakkunniga i det år 1914 avgivna betänkandet, att skyddet skulle omfatta
konstslöjden i dess helhet. Däremot intog kommerskollegium år 1915 den
ståndpunkten, att skyddet skulle gälla konsthantverket samt av konstindustrien
möbeltillverkningen och guldsmidet. Eörsta lagutskottet uttalade 1919, att
skyddet principiellt borde omfatta hela konstslöjden. I fjolårets riksdagsskrivelse
har tillkännagivits anslutning till den åsikten, att lagskyddet
bör gälla all konstslöjd, vilket dock icke ansetts utesluta, att
vid en på sådan grund utformad lagstiftning särskilda omständigheter
kunna påkalla undantag från skyddets verkningar beträffande vissa
industrier. Under den nu verkställda utredningen har från en del håll gjorts
gällande, att vissa industrigrenar borde ställas utanför en dylik lagstiftning.
Sålunda har Östergötlands och Södermanlands handelskammare påyrkat, att
undantag måtte göras för metall- och textilindustrierna. Denna mening torde
delas även av Stockholms handelskammare. Sveriges industriförbund har framhållit
såsom önskvärt, att undantag från skyddet måtte göras för textilindustriens
produkter eller åtminstone för vävnader, avsedda för beklädnadsartiklar.
Skånes handelskammare och handelskammaren i Göteborg hava ifrågasatt, huruvida
icke de industrigrenar, vilkas utövare ej önska skydd, skulle kunna undantagas
från lagens tillämjdighetsområde, varjämte Västergötlands och norra
Hallands handelskammare framhållit behovet av bestämmelser, som förhindra,
att säsongvaror och enklare nyttighetsartiklar komma att hänföras till konstindustrien.
Enligt vad den nu verkställda utredningen giver vid handen förefinnes
inom textil-, metall- och hushållsglasindustrierna en önskan, att dessa
industrier icke måtte bliva föremål för rättsskydd. Kommerskollegium har i
sitt senaste utlåtande ansett rättsskyddet böra omfatta konstslöjden i allmänhet
men funnit undantag böra stadgas för beklädnadsartiklar och vävnader,
avsedda för dylika artiklar.
För min del ansluter jag mig till den uppfattningen, att, därest auktorsskydd
införes för konstslöjdsalster, detta skydd principiellt bör utsträckas till
att gälla konstslöjdens hela område. I detta hänseende böra icke tillämpas
olika regler för konsthantverk och konstindustri. Såsom under frågans
föregående behandling framhållits, måste det ofta möta olösliga svårigheter
att avgöra, huruvida ett föreliggande alster är en produkt av hantverk eller
industri. Enligt min uppfattning bör alltså endast där det kan påvisas, att
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
31
för någon viss näringsgren påtagliga olägenheter skulle uppstå genom införande
av skydd, denna ''näringsgren ställas utanför skyddet. Detta torde vara
förhållandet endast i fråga om de näringsgrenar, vilka för sill tillverkning äro
beroende av utländska förebilder och genom införande av skydd skulle berövas
tillgång till dessa. Något berättigat intresse att obehindrat kunna eftergöra
inländska mönster och modeller lärer icke föreligga.
Den verkställda utredningen torde hava givit vid handen, att det svenska
konsthantverket icke längre har behov av utländska förebilder. Beträffande
åter konstindustrien synes det vara obestridligt, att ett dylikt behov förefinnes
inom beklädnadsindustrien. Ej blott den del av textilindustrien, som tillverkar
vävnader för beklädnadsändamål, utan även vissa andra grenar av
beklädnadsindustrien torde vara hänvisade till att följa modets växlingar i
de på detta område ledande länderna. Någon utsikt att inom landet frammana
nya mönster och modeller för beklädnadsindustrien lärer, såsom kommerskollegium
framhållit, näppeligen förefinnas. I likhet med kommerskollegium
anser jag därför lämpligt, att beklädnadsartiklar och vävnader, avsedda
för dylika artiklar, lämnas utom skyddets tillämplighetsområde. Härvid synes
uttrycket beklädnadsartiklar böra givas en jämförelsevis vidsträckt tolkning.
Parasoller, näsdukar, spetsar o. d. torde sålunda böra hänföras till sådana
artiklar. Därest en vävnad väl lämpar sig till såväl beklädnadsartiklar
som andra ändamål, bör den tydligen vara undantagen från skydd. Däremot
bör den omständigheten, att en vävnad kan tänkas erhålla användning för
dylika artiklar, icke medföra denna verkan, om vävnadens naturliga och ojämförligt
viktigaste användning är en annan. Vad åter angår den del av textilindustrien,
som icke tillverkar vävnader för beklädnadsartiklar, synes anledning
icke föreligga att göra undantag från skyddet.
De skäl, som alltså föranleda beklädnadsindustriens ställande utanför det
tilltänkta skyddet, synas icke föreligga beträffande någon annan industri.
För Övriga industrier torde icke kunna aberopas något lojalt behov att efterbilda
utlandets konstslöjd. Vidkommande metallindustrien finner jag i likhet
med kommerskollegium de anförda betänkligheterna mot införande av
skydd i viss mån överdrivna. I regel torde de mönster och modeller, som
inom denna industrigren komma till användning vid produktion i större omfattning,
icke falla inom ramen för ett konstslöjdsskydd. Någon möjlighet
för en näringsidkare att förskaffa sig monopol på standardartiklar lärer icke
föreligga. Ej heller synes den omständigheten, att för vissa inom metallindustrien
använda mönster skydd kan beredas enligt 1899 års lag, böra medföra
nämnda industris uteslutande från auktorsskydd. Det torde för övrigt
ytterst sällan komma att inträffa, att ett alster, vilket åtnjuter skydd såsom
konstverk, tillika skyddas på grund av registrering enligt mönsterlagen.
Märkas bör även, att dylikt dubbelt skydd kan tänkas uppkomma även med nu
gällande lagstiftning.
Då auktorsskyddet sålunda enligt min mening med nu angivna undantag
bör gälla för konstslöjden i dess helhet, uppkommer frågan, när ett alster av
hantverk eller industri blir att betrakta såsom konstslöjdsalster och alltså bör
32
Kungl. Haj:ts proposition nr 2.
åtnjuta skydd. Tydligen kan ett uttömmande svar på denna fråga icke givas
i lag. En legal definition på alster av konstslöjd lärer icke kunna uppställas.
Det måste i varje enskilt fall överlämnas åt domstol att avgöra, huruvida
ett omtvistat alster kan betraktas som en konstslöjdsprodukt. Till
ledning härvid torde tjäna, att ett konstslöjdsalster i mer eller mindre övervägande
grad bör avse ett praktiskt ändamål. Tillika måste emellertid uppställas
den fordran, att alstret kan anses såsom ett verk av bildande konst,
d. v. s. att detsamma genom individuell formgivning syftar till eu estetisk
verkan. Ett föremål, som framställts utan varje konstnärlig originalitet, kan
alltså icke betecknas som ett konstslöjdsalster. Allenast i den mån en hantverks-
eller industriprodukt genom upphovsmannens skapande verksamhet gestaltats
i en konstnärlig form, kan auktorsrätt uppkomma. Då skyddet
emellertid omfattar endast den ur konstnärens individuella åskådning framgångna
utformningen, följer därav, att varken det framställda alstrets
rent tekniska element eller det använda motivet utgör föremål för skydd. Endast
då ett alster såsom helhet betraktat framstår såsom efterbildning av ett
annat verk, föreligger intrång i auktorsrätten. Däremot är det uppenbarligen
tillåtet för envar att i fri anslutning till ett konstslöjdsalster framställa ett
Bytt, i det väsentliga självständigt sådant. I likhet med övriga verk av bildande
konst bör ett konstslöjdsalster skyddas under alla stadier av sin tillblivelse.
Även ritningar och modeller till dylika alster böra därför inbegripas
under det konstnärliga skyddet.
Såsom en allvarlig olägenhet med ett auktorsskydd för konstslöjdens alster
har stundom framhållits svårigheten att vid rättstillämpningen bestämma skyddets
räckvidd. Från olika håll har anförts, att det ofta vore omöjligt att avgöra,
huruvida ett hantverks- eller industrialster vore att anse som ett verk av
bildande konst, samt att ovissheten därom måste skapa osäkerhet inom näringslivet
och verka hämmande på produktionen. I syfte att förebygga dylika
svårigheter har kommerskollegium föreslagit inrättande av en särskild institution,
en s. k. konstslöjdsnämnd, vilken skulle erhålla till uppgift att dels i
samband med en fakultativ registrering av konstslöjdsalster undersöka, huruvida
ett visst föremål vore att anse som dylikt alster, dels ock efter anmodan
av domstol avgiva utlåtande rörande icke registrerade alster.
Visserligen kan det icke förnekas, att i åtskilliga fall svårigheter kunna
uppstå vid avgörande av frågan, huruvida ett visst föreliggande alster skall
betraktas såsom en produkt av konstslöjd. Denna fråga torde dock icke erbjuda
större vanskligheter än åtskilliga andra spörsmål, som komma under domstolarnas
prövning. I rättspraxis saknas icke exempel på att likartade frågor
kunna uppstå även beträffande andra arter av auktorsskydd. Att för ifrågavarande
jämförelsevis begränsade område anordna ea särskild statlig sakkunniginstitution
har därför icke synts mig vara nödvändigt. Den föreslagna konst -slöjdsnämnden, vilken åtminstone under de första åren torde få antagas komma
att medföra ej oväsentliga kostnader för statsverket, synes mig icke fylla
något verkligt behov. Säkerligen komma parter i mål rörande auktorsrätt
till konstslöjdsalster att genom inkallande av vittnen och förebringande av
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
33
utredning genom sakkunniga förse domstolarna med erforderligt material för
tvistefrågans bedömande. I sitt till kommerskollegium avgivna yttrande har
akademien för de fria konsterna förklarat sig villig att vid uppkomna tvister
avgiva utlåtande i dylika frågor. Av utredningen framgår även, att genom
samverkan mellan porslinsindustrien och Svenska slöjdföreningen skapats en
jury för sakkunnig granskning av keramiska produkter. En likartad institution
finnes jämväl för bedömande av tapetindustriens alster. Det torde kunna
förväntas, att dylika på enskilt initiativ tillkomna organisationer likasom även
Svenska slöjdföreningen och likartade sammanslutningar komma att beredvilligt
biträda med utredning i mål av ifrågavarande art.
Såsom i det föregående berörts, förordades i den vid 1919 års lagtima riksdag
väckta motionen i detta ämne, att för erhållande av sakkunnig prövning
samtliga mål angående tillämpning av ifrågavarande bestämmelser skulle
behandlas vid ett speciellt forum, i vilket hänseende föreslogs, att målens upptagande
skulle tillhöra Stockholms rådhusrätt. Denna mening kan jag icke
biträda. Ett dylikt stadgande skulle icke äga motsvarighet i nuvarande patentoch
varumärkeslagstiftning, och någon anledning att i förevarande hänseende
göra undantag från de allmänna reglerna om forum synes icke föreligga. Därtill
kommer, att ett dylikt undantag otvivelaktigt kunde komma att medföra
svårigheter särskilt för mindre bemedlade hantverkare, vilka driva sin näring
i olika delar av landet.
I fråga om skyddstidens längd innehåller den reviderade bernkonventionen
i artikel 7 första stycket, att det genom konventionen bestämda skyddet varar
under auktors livstid och femtio år efter hans död. Detta är emellertid att betrakta
endast såsom ett principuttalande. Den faktiskt gällande regeln utsäges
i artikelns andra stycke, som föreskriver, att för det fall — vilket fortfarande
är för handen — att nämnda skyddstid icke blir likformigt antagen
av alla unionsländerna, skyddstiden skall bestämmas enligt lagen i det land,
där skydd påkallas, utan att tiden dock kan överskrida den i verkets hemland
fastställda skyddstiden, samt att följaktligen de fördragsslutande länderna
icke äro förpliktade, att tillämpa bestämmelsen i artikelns första stycke i
större utsträckning än som är förenligt med - deras inre lagstiftning. Varje
stat äger alltså att oberoende av konventionen träffa bestämmelser angående
skyddstidens längd. I vårt land gäller skyddet för verk av bildande konst
enligt 13 § i konstverkslagen intill utgången av trettionde året efter det, under
vilket konstnären avlidit. För verk av konstnär utan uppgivet eller under
diktat namn njutes enligt 14 § skydd intill utgången av trettionde året efter
det, under vilket verket först offentliggjordes. Enligt vad till kommerskollegium
inkomna yttranden utvisa, har från flera håll gjorts gällande, att berörda
bestämmelser icke böra tillämpas i fråga om alster av konstslöjd. Det har
sålunda framhållits, dels att skyddstiden vore för lång, dels ock att utgångspunkten
för dess beräknande vore sådan, att utomstående endast med svårighet
kunde beräkna tiden för skyddets upphörande. Dessa anmärkningar finner
jag beaktansvärda. Även om införandet av rättsskydd för konstslöjden
icke — såsom under utredningen anförts — torde kunna medföra monopolise
Bihang
till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 2 käft. (Nr 2.) 3
34
Kungl. Mai ds proposition nr S.
ring av vissa konstslöjdsalster, lärer det ur samhällets synpunkt vara olämpligt,
att upphovsmannen till ett dylikt alster och hans rättsinnehavare under
så lång tid, som angives i konstverkslagen, skola äga uteslutande rätt till alstrets
mångfaldigande. Någon olägenhet synes ej heller i fråga om konstslöjden vara
förbunden med skyddstidens förkortande. Behovet av skydd mot illojal efterbildning
föreligger i regel blott under en jämförelsevis begränsad tid. Märkas
bör även, att skyddstiden för patent är inskränkt till femton år. Det synes
vara riktigt, att konstslöjdens alster, som i främsta rummet avse att fylla
praktiska ändamål, med avseende å skyddstidens längd jämställas med alster
av skapande verksamhet inom det tekniska området. Vad angår sättet för
skyddstidens beräknande torde det vara mindre lämpligt, att tiden ställes
i beroende av upphovsmannens livstid. Utgångspunkten för tidens beräknande
bör väljas på sådant sätt, att utomstående lätt kunna utröna, huruvida
skyddet upphört. Jag har därför ansett, att skyddet för konstslöjdsalster bör
gälla intill utgången av femtonde året efter det, under vilket alstret först
offentliggjordes, eller där verket vid konstnärens död ej var offentliggjort,
intill utgången av femtonde året efter auktors dödsår. Härvid förstås med
alstrets offentliggörande ej blott dess utgivande, d. v. s. dess utlämnande i ett
antal exemplar till salu eller till spridande på annat sätt, utan jämväl dess
offentliggörande i annan form, t. ex. genom utställande.
Enligt 5 § i konstverkslagen äger envar till sitt enskilda bruk efterbilda
konstverk. Vill någon låta ett konstverk till dylikt bruk efterbildas genom
annan, är dock konstnärens tillstånd erforderligt, där efterbildandet skall
ske genom konstnärligt förfarande. Kommerskollegium har nu i sitt utlåtande
föreslagit, att rätt till fri efterbildning för eget bruk icke måtte medgivas
i fråga om konstslöjdens alster. Enligt vad i utlåtandet uppgivits, har
särskilt från det textila konsthantverkets sida med styrka framhållits, att
en dylik frihet skulle göra skj^ddet för konstslöjden tämligen illusoriskt och
saknade berättigande. Till stöd för sin mening har kommerskollegium anfört,
att det vore väsentligt lättare att efterbilda konstslöjdsföremål, särskilt enklare
sådana, än egentliga konstverk. Sålunda syntes ej förutsättas någon större
yrkesskicklighet för att eftergöra ett sömnadsföremål, i allt fall erfordrades
ej något konstnärligt förfarande. Sådant förfarande vore ej heller behövligt
för att efter en katalog eftergöra exempelvis åtskilliga möbler. Att alstrets
upphovsman därigenom komme att lida intrång kunde svårligen förnekas,
då han kunde gå miste om åtskilliga beställningar.
T det år 1914 framlagda sakkunnigbetänkandet anfördes såsom skäl för
ifrågavarande bestämmelsers upptagande i konstverkslagen, bland annat:
Visserligen hade från konstnärshåll hemställts om en sådan avfattning av berörda
stadganden, att även det efterbildande, som skedde till enskilt bruk,
.skulle vara beroende av konstnärens samtycke. De sakkunniga hade emellertid
ansett sig även här böra fasthålla vid den uppfattningen av auktorsrätten,
att densamma icke kunde innebära annat eller mera än befogenheten
för en författare eller konstnär att bestämma i fråga om sina verks offentliggörande.
På sagda uppfattning byggde så väl de utländska auktorsrättsliga syste
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
35
men som de förut gällande svenska lagarna. Den grundsats, som sålunda
tagit sig uttryck i vår lagstiftning, syntes ock stå i full överensstämmelse
med hos oss på området härskande rättsåskådning.
Det torde kunna ifrågasättas, huruvida, såsom de sakkunniga uttalat, rätten
till fri efterbildning för enskilt bruk har sin grund i auktorsrättens natur.
Oavsett huru därmed förhåller sig, synes emellertid en dylik rätt, vilken
såsom de sakkunniga anmärkt, återfinnes i de utländska auktorsrättsliga systemen,
vara väl grundad. Rätt till fri efterbildning för enskilt bruk torde
nämligen icke nämnvärt skada de intressen, man med ett auktorsskydd vill
skydda, men ett förbud mot dylik efterbildning skulle mången gång kunna
giva anledning till rättegångar, vilka för den allmänna rättskänslan skulle
te sig obefogade. Berörda inskränkning synes mig böra tillämpas jämväl i
fråga om konstslöjdens alster. Tillräckliga skäl torde icke föreligga att på
denna punkt göra avvikelse från den eljest gällande regeln.
Kommerskollegium har i sitt utlåtande framhållit önskvärdheten av att den
i konstverkslagen — liksom i de övriga lagarna på det auktorsrättsliga området
— fastslagna ömsesidighetsgrundsatsen måtte tillämpas jämväl beträffande
det föreslagna konstslöjdsskyddet. Såsom redan omnämnts, har emellertid
Sverige utan förbehåll om reciprocitet i denna del biträtt den reviderade
Hernkonventionen och därigenom förbundit sig att, därest skydd beredes den
inhemska konstslöjden, skydda jämväl konstslöjdsalster från annat till bernunionen
hörande land, oberoende av om svensk konstslöjd åtnjuter skydd i
alstrets hemland. Vid sådant förhållande är det icke möjligt att beträffande
konstslöjdsskyddet vidhålla kravet på reciprocitet. Det torde ej heller vara
förenat med någon olägenhet att för detta begränsade område uppgiva ömsesidighetsgrundsatsen,
då de flesta länder, vilkas konstslöjd kan tänkas erhålla
någon betydelse för vårt land, redan infört konstslöjdsskydd. Märkas
bör även, att — med undantag av Frankrike •— alla de till bernunionen hörande
länder, vilka anordnat skydd för konstslöjd, på grund av konventionens
bestämmelser åtagit sig skyldighet att skydda i annat unionsland hemmahörande
konstslöjdsalster oberoende av ömsesidighet.
Den gällande konstverkslagen har, liksom de övriga auktorsrättsliga lagarna,
tillagt sig återverkande kraft. Lagen ägeT sålunda tillämpning jämväl
å konstverk, som utförts före lagens ikraftträdande. Någon anledning att
tillämpa en annan regel i fråga om den nu föreslagna lagstiftningen synes
ej föreligga. Den omständigheten, att alster av konstslöjd tidigare saknat
skydd, bör ej hindra att redan utförda alster komma i åtnjutande av det föreslagna
skyddet. I likhet med vad som stadgats i konstverkslagen torde dock
böra göras undantag från nämnda grundsats så till vida, att därest konstverk
före lagens ikraftträdande lovligen efterbildats, redan utförda efteTbildningar
må fritt spridas samt att för efterbildning avsedda formar och andra materialier,
som förfärdigats före angivna tid, fortfarande må användas och de
därmed utförda efterbildningarna fritt utgivas. Det torde vara med billighet
överensstämmande, att därest någon nedlagt möda och kostnader på en verk
-
36
Kung!,. Maj:ts proposition nr 2.
samhet, som enligt gällande lagstiftning varit tillåten, han icke genom en
lagändring förhindras att fritt tillgodogöra sig utbytet av verksamheten.
Av vad sålunda anförts framgar, att jag icke anser den gällande konstverkslagen
böra i oförändrat skick utsträckas till att gälla även konstslöjdens
alster. I vissa avseenden äro med hänsyn till konstslöjden ändringar i lagen
påkallade. De flesta av lagens föreskrifter synas emellertid i tillämpliga
delar böra erhålla giltighet även i fråga om alster av konstslöjd. Vid sådant
förhållande lärer det icke vara nödigt eller lämpligt att i en särskild lag meddela
bestämmelser om skydd för dylika alster. En sådan fristående lag
skulle komma att, såsom ock det av kommerskollegium framlagda förslaget
utvisar, erhålla i huvudsak samma innehåll som konstverkslagen. Jag anser
mig således böra föreslå, att erforderliga bestämmelser meddelas genom vidtagande
av ändringar i konstverkslagen.
I enlighet med de av mig nu angivna grunder har jag låtit inom justitiedepartementet
upprätta förslag till lag om ändrad lydelse av 1, 13, 14 och
23 §§ i lagen den 30 maj 1919 (nr 382) om rätt till verk av bildande konst.»
Föredraganden uppläser härefter berörda förslag, av den lydelse, bilaga
till detta protokoll utvisar, samt hemställer, att lagrådets utlåtande över förslaget
måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.
Ur protokollet:
Arvid Torold.
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
37
Bilaga.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 1, 13, 14 och 23 §§ i lagen den 30 mai 1919 (nr 382)
om rätt till verk av bildande konst.
Härigenom förordnas, att 1, 13, 14 och 23 §§ i lagen den 30 maj 1919 om
rätt till verk av bildande konst skola erhålla följande ändrade lydelse:
1 §.
Enligt de här nedan givna bestämmelser skyddas rätten till verk av bildande
konst, såsom; teckning och annan grafisk konst, målarkonst, bildhuggarkonst
samt byggnadskonst.
Till verk av bildande konst hänföras jämväl alster av konsthantverk och
konstindustri; dock att heklädnadsartiklar och vävnader, avsedda för dylika
artiklar, icke äro föremål för skydd enligt denna lag.
13 §.
Konstnärs rätt enligt denna lag vare, där ej annat följer av vad i 14 § är
stadgat, gällande intill utgången av trettionde året efter det, under vilket
han avlidit.
För verk av konstnär utan uppgivet eller under diktat namn njutes, med
det undantag, varom i första stycket är sagt, skydd enligt denna lag intill
utgången av trettionde året efter det, under vilket verket först offentliggjordes.
14 §.
För verk, varom i 1 § andra stycket sägs, njutes skydd enligt denna lag
intill utgången av femtonde året efter det, under vilket verket först offentliggjordes.
Var dylikt verk vid konstnärens död icke offentliggjort, galle skyddet intill
utgången av femtonde året efter konstnärens dödsår.
23 §.
Denna lag tillämpas på konstverk av svensk medborgare, så ock på konstverk
av utländsk medborgare, vilket först utgivits här i riket.
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
Lagens bestämmelser kunna av Konungen förklaras delvis eller helt och
hållet gälla även konstverk av annat lands medborgare samt konstverk, som
först utgivits i samma land; dock att förklarande, att lagen skall gälla annat
konstverk än alster av konsthantverk och konstindustri, må meddelas allenast
under förutsättning av ömsesidighet.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1926, och skall med avseende på alster av
konsthantverk och konstindustri, som dessförinnan utförts, vad i 25 § i ovannämnda
lag den 30 maj 1919 är stadgat äga motsvarande tillämpning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
39
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 12 oktober
1925.
N ärvarande:
justitierådet Svedelius,
regeringsrådet Palmgren,
justitierådet Christiansson,
justitierådet Högstedt.
Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 15 maj 1925,
hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87
regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättat förslag till lag
om ändrad lydelse av 1, 13, U och 23 §§ i lagen den 30 maj 1919 (nr 382)
om rätt till verk av bildande konst.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn Per Santesson.
Lagrådet lämnade förslaget utan anmärkning.
Ur protokollet:
A. V. Stenkula.
40
Kungl. Maj:ts proposition nr $}.
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 23 oktober 1925.
N ärvarande:
Statsministern Sandler, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Olsson, Nothin, Svensson, Hansson, Linders, Sciilyter, Larsson, Wigforss,
Möller, Levinson.
Efter gemensam beredning med chefen för handelsdepartementet anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Nothin, lagrådets den 12 i denna
månad avgivna utlåtande över det den 15 maj 1925 till lagrådet remitterade
förslaget till lag om ändrad lydelse av 1, 13, 14 och 23 §§ i lagen den 30 maj
1919 (nr 382) om rätt till verk av bildande konst; därvid föredraganden hemställer,
att förslaget, som av lagrådet lämnats utan anmärkning, måtte, efter
en mindre redaktionell jämkning i 14 §, jämlikt § 87 regeringsformen genom
proposition föreläggas 1926 års riksdag till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till nästkommande
års riksdag skall avlåtas proposition av den lydelse,
bilaga vid detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Arvid Torold.
Stockholm 1925. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt k Söner.
151509