Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.
1
Nr 199.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående ändrade bestämmelser
i fråga om den stärbhus efter präst tillförsäkrade
förmånen av tjänst- och nådår m. rn.; given Stockholms
slott den 19 februari 1926.
Under åberopande av bilagda, i statsrådet förda protokoll vill Kungl.
Maj:t härmed föreslå riksdagen att, under villkor att nytt reglemente för
prästerskapets änke- och pupillkassa varder i stadgad ordning antaget och
efter prövning finnes kunna av Kungl. Maj:t fastställas,
1) beträffande den stärbhus efter innehavare av prästerlig befattning
enligt prästerskapets privilegier tillkommande rätten till tjänst- och nådår
samt den därav härflytande rätten för änka och barn efter såsom emeritilöntagare
avliden f. d. innehavare av dylik befattning att under motsvarande
tid tillgodonjuta emeritilön, för sin del medgiva, dels att tjänstårsrätten må
omfatta en tid av 6 månader, räknat från och med månaden näst efter den,
under vilken tjänstinnehavare avlidit, dels att nådårsrätten må upphöra, dels
ock att ändringen må träda i kraft den 1 maj 1927, allt under villkor och
förbehåll, att därigenom lämnas oförkränkt den nådårsrätt, vilken tillkommer
efterlevande efter tjänstinnehavare, som avlidit före den 1 maj 1927,
eller som avlider vid tjänst, vilken han omedelbart före sagda dag innehade
eller ock erhållit eller tillträtt på grund av före samma dag gjord
ansökning, eller som före samma dag undfått emeritilön, eller som framdeles
erhåller emeritilön vid befattning, vid vilken tjänst- och nådårsrätten,
efter vad nu stadgats, kvarstått, därest emeritilön icke tilldelats tjänstinnehavaren,
samt att, för ombildning av prästerskapets änke- och pupillkassa i
huvudsaklig överensstämmelse med de i statsrådsprotokollet omförmälda
sakkunnigas förslag, nämnda kassa må uppbära ej mindre ett års behållen
inkomst av varje prästerlig befattning, ständig adjunktsbefattning inbegripen,
som finnes i riket den dag, ändringen träder i tillämpning, sådana
befattningar likväl undantagna, av vilka inkomsten, efter dödsfall, som inträffat
den 1 maj 1927 eller senare, uppbäres av nådårsberättigad stärbhusdelägare,
vilken kassan förbehållna inkomst, där ej Kungl. Maj:t i visst
fall annorlunda förordnar, skall utfalla vid första ledighet i vederbörande
tjänst, än även ett års emeritilön för varje fall, då innehavaren icke efterlämnar
änka eller barn, men, om sådana funnits, nådårsrätten i enlighet
med angivna grunder varit dem förbehållen;
Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 saml. 168 käft. (Nr 199.)
1
2
Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.
2) för sin del antaga härvid fogade förslag till:
a) lag om vissa lönetillägg åt präster i nyreglerade pastorat i anledning
av nådårsrättens upphörande m. in.,
b) lag om ändrad lydelse av 11 § 1 mom. lagen den 9 december 1910
(nr 141 s. 27) om reglering av prästerskapets avlöning;
3) för sin del medgiva, ej mindre att som avlösning av den biskoparna i
stiften tillkommande nådårsrätten må ur biskopslöneregleringsfonden till
biskoparna utgå ett lönetillägg, motsvarande 1,5 procent av den med befattningen
förenade kontanta lönen eller, där lönen icke är på sådant sätt bestämd,
det penningbelopp, som Kungl. Maj:t lagt till grund vid lönereglering,
med de tillägg och ändringar, som grunda sig på särskilda Kungl. Maj:ts
beslut, än även att, där befattning innehaves av biskop, som icke erlägger
avgifter till prästerskapets änke- och pupillkassa utöver vad i det för kassan
den 6 november 1874 fastställda reglementet med däri senare vidtagna ändringar
stadgas, kassan må äga uppbära omförmälda lönetillägg; samt
4) medgiva, att den provision, som från prästerskapets änke- och pupillkassa
hittills utbetalts såsom ersättning för bestyret med uppbörd och redovisning
av vissa kassan tillkommande medel, må upphöra att utgå beträffande
medel, som redovisas efter ikraftträdandet av nytt reglemente för kassan.
Under Hans Majestäts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro,
enligt Dess nådiga beslut:
GUSTAF ADOLF.
Olof Olsson.
3
Kung!. Maj-.ts proposition Nr 199.
FÖRSLAG
till
Lag om vissa lönetillägg åt präster i nyreglerade pastorat i anledning av
nådårsrättens upphörande m. m.
Härigenom förordnas som följer:
1 §■
A den kontanta lön, som genom lönereglering, fastställd enligt lagen den
9 december 1910 om reglering av prästerskapets avlöning, blivit bestämd
för kyrkoherde och komminister, och å det arvode, som enligt sådan lönereglering
stadgats för ständig adjunkt, skall i anledning av nådårsrättens
upphörande utgå lönetillägg, motsvarande 1,5 procent av den fastställda
lönen eller arvodet, ålderstillägg inheräknat, oavsett huruvida sådant blivit
intjänat.
2 §•
Lönetillägg, varom i 1 § förmäles, skall för varje pastorat, så vitt angår
dess prästerskap, bestridas medelst församlingsavgifter och, i den män sådant
erfordras, medelst övriga till prästerskapet anslagna avlöningstillgångar
på sätt och i den ordning, 11 § 1 mom. samt 19 och 20 §§ lagen om reglering
av prästerskapets avlöning stadga. Har för bestridande av nämnda
avlöning jämte lönetillägg såsom församlingsavgifter inom pastoratet utdebiterats
sammanlagt större belopp, än som motsvarar sex öre för varje
helt eller påbörjat tiotal kronor av pastoratets hela inkomstbelopp, beräknat
som i 19 § 1 mom. omförmälda lag sägs, skall ersättning av kyrkofondens
medel beredas pastoratet för det överskjutande beloppet i den ordning, 21
§ samma lag stadgar.
3 §.
Där prästerlig befattning innehaves av präst, som ej är delägare i prästerskapets
änke- och pupillkassa eller som är delägare däri och icke erlägger
avgifter till kassan utöver vad i det för kassan den 6 november 1874 fastställda
reglementet med däri senare vidtagna ändringar stadgas, äger nämnda
kassa uppbära vad enligt denna lag skall utgå som lönetillägg.
Denna lag träder i kraft den 1 maj 1927.
FÖRSLAG
till
Lag om ändrad lydelse av 11 § 1 mom. lagen den 9 december 1910 (nr 141
s. 27) om reglering av prästerskapets avlöning.
Härigenom förordnas, att 11 § 1 mom. lagen den 9 december 1910 om
reglering av prästerskapets avlöning skall erhålla följande ändrade lydelse:
4
Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.
11 §•
1. Lön till kyrkoherde och komminister skall medelst prästerskapet i pastoratet
anslagna avlöningstillgångar ävensom församlingsavgifter, på sätt i
19 § sägs, av pastoratet gäldas och av vederbörande kyrkoråd kvartalsvis
utbetalas efter avdrag av tjänstinnehavaren åliggande avgifter till prästerskapets
änke- och pupillkassa, vilka avgifter samtidigt skola av kyrkorådet
insändas till kassan.
Denna lag träder i kraft den 1 maj 1927.
5
Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.
Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 19
februari 1926.
Närvarande:
Statsministern
Olsson, Nothin, Svensson, Hansson, Linders, Schltter, Larsson, Wigforss,
Möller, Levinson.
Departementschefen, statsrådet Olsson anför vidare, efter gemensam
beredning med cheferna för justitie- och finansdepartementen:
Frågan om beredande av förbättrad familjepensionering för prästerskapet
har under en följd av år varit föremål för utredning, och flera
olika förslag till frågans lösning hava tid efter annan framlagts.
Detta ärende har numera kommit i det skick, att jag anser mig höra
anmäla detsamma för Kungl. Maj:t i syfte att de delar av ärendet, som
kräva medverkan av riksdagen och kyrkomötet eller av riksdagen ensamt,
mätte varda underställda riksdagen.
De förmåner av pensions eller därmed jämförlig beskaffenhet, som tillkomma
efterlevande efter avliden prästerlig befattningshavare, bestå i
allmänhet dels i rätten till tjänst- och nådår vid den avlidnes befattning
och dels i pension från prästerskapets änke- och pupillkassa.1)
Förmånen av tjänst- och nådår har sedan gammalt tillkommit avliden
prästmans efterlämnade änka och oförsörjda barn. Denna förmån, som
bekräftats i de för prästerskapet gällande privilegier av den 16 oktober
1723, innebär rätt att kvarsitta vid den tjänst, den avlidne innehade, och
mot avlönande av vikarie åtnjuta lönen vid tjänsten ej blott till slutet av
det ecklesiastikår, under vilket mannen avlidit (tjänståret), utan även
under det därpå följande ecklesiastikåret (privilegiinådåret). Då emellertid
sålunda erhållna inkomster ofta hefunnos otillräckliga för änkans
och de minderåriga barnens uppehälle för framtiden, blev det småningom
ganska vanligt, att Kungl. Maj:t efter därom gjord anhållan tillerkände
prästerligt stärbhus rätt till ytterligare ett, ibland till och med två nådår
(extra nådår). Detta sätt att bereda understöd åt de efterlevande innebar
emellertid icke en betryggande försörjning för framtiden och medförde därjämte
den olägenheten, att, då en präst avled, den av honom innehavda
'') Här kunna frånses understöden från de i åtskilliga stift inrättade stiftskassorna ävensom
från de i vissa stift ännu utgående tiondeanslagen. A pensionerna från kassan åtnjutas
av statsmedel dyrtidstillägg och eventuellt pensionstillägg.
Beredande av
förbättrad
familjepensionering
för
prästerskapet.
Nuvarande
förmåner
för prästs
efterlevande.
Tjänst- och
nådårsrätt.
6
Pensionsrätt
från prästerskapets
änke- och
pupillkassa.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 109.
befattningen kom att stå ledig under en ganska lång tid. Såväl insikten
om behovet av att bereda större trygghet åt prästernas efterlevande som
ock det allmännas intresse att få den långa vakanstiden vid prästerliga
befattningar förkortad ledde till strävanden att anordna en verklig pensionering
av änkor och barn efter präster. Efter långvariga förberedelser
ledde dessa strävanden slutligen år 1874 till upprättandet av prästerskapets
änke- och pupillkassa. (Reglemente av den 6 november 1874 med
ändringar av den 19 november 1880, den 1 oktober 1886, den 31 december
1890, den 24 januari 1896, den 7 december 1900, den 28 februari 1907, den
1 december 1911 och den 10 juni 1912.)
Bland de inkomster, som den nybildade kassan hade att påräkna för sin
verksamhet, må i främsta rummet nämnas bidrag från delägarna. Med
hänsyn till den svaga avlöning, som en mycket stor del av prästerskapet,
särskilt det lägre, vid tiden för kassans bildande åtnjöt, måste emellertid
anspråken på delägarna hållas inom ganska måttliga gränser. Sedan delägarnas
delaktighetsbelopp i kassan föreskrivits skola vara lika med
deras reglerade lön, bestämdes den alla åliggande årsavgiften till två
procent av delaktighetsbeloppet, varförutom delägare förpliktades att under
vissa förutsättningar erlägga retroaktiv- och åldersskillnadsavgifter.
De inkomster, som genom de sålunda bestämda delägaravgifterna beräknades
tillflyta kassan, befunnos icke ensamma förslå till pensioneringen,
utan härtill erfordrades ytterligare medel till betydande belopp. Till fyllande
av detta behov fanns i första hand att tillgå behållningen i det
forna prästeståndets arkivkassa samt Stockholms centonalkassa, vilken behållning,
uppgående till 26,600 kronor, av prästeståndet anslagits till en
blivande änke- och pupillkassa. De härutöver erforderliga medlen erhöllos
på det sätt, att 1874 års riksdag på framställning av Kungl. Maj:t medgav,
att till kassans bildande finge anslås ej mindre tre fjärdedelar av stiftens
emeritikassors behållning med skyldighet för änke- och pupillkassan att
ansvara för motsvarande del av de förbindelser, vari emeritikassorna då
häftade, än även ett års behållen inkomst av varje prästerlig beställning
i riket, vilken inkomst i allmänhet borde utfalla, då beställningen första
gången efter pensionsreglementets fastställande bleve ledig (vakansmedel),
samt all behållen inkomst vid prästsyssla, vilken i följd av tvist eller
annan omständighet komme att stå ledig utöver den lagliga tillträdestiden,
ävensom vederlag under extra nådår (s. k. kaduk- och vederlagsmedel).
Såsom villkor för att kassan skulle komma i åtnjutande av dessa
tillgångar och inkomster stadgades emellertid, att, så snart pensionerna
från kassan kunde utgå med fulla beräknade beloppet, extra nådår icke
vidare skulle beviljas.
Beträffande rätten till pension ur kassan föreskrevs ursprungligen, att
sådan rätt tillkomma delägares änka samt delägares efterlämnade barn,
Kungl. Maj:ts proposition Nr 199. 7
de senare dels då de icke fyllt 21 år, dels efter nämnda ålder, då de genom
kropps- eller sinnessjukdom vore urståndsätta att bidraga till sitt uppehälle,
dels ock döttrar efter uppnådda 55 år, såvida de icke vore eller
varit gifta (»55-åriga, ogifta döttrar»). Tillika stadgades, att pensionsrätten
förutom vid pensionärs död förlorades, då pensionär trädde i äktenskap
samt då barn fyllde 21 år. Med hänsyn till pensionens storlek voro
de särskilda slagen av pensionärer olika ställda. Den pension, som tillföll
eu änka utan pensionsberättigat barn, togs vid pensioneringen till enhet
och betecknades såsom en pensionslott. Efterlämnade delägare, förutom
änka, även barn under 21 års ålder, ökades änkans pension alltefter barnens
antal så, att änka med ett barn erhöll 1.3 pensionslott, änka med två
barn 1.5 pensionslott, änka med tre barn 1.6 pensionslott samt änka med
flera än tre barn ytterligare O.i pensionslott för varje följande barn. För
minderåriga barn, vilkas moder dött eller trätt i nytt gifte, bestämdes
pensionen så, att ett barn erhöll 0.5 pensionslott, två syskon tillsammans
1 pensionslott, tre syskon tillsammans 1.3 pensionslott, fyra syskon tillsammans
1.5 pensionslott samt flera än fyra syskon tillsammans sist angivna
pensionslott ökad med O.i pensionslott för varje syskon utöver fyra.
De pensioner, som tillf öllo sjukt barn efter fyllda 21 år samt 55-årig ogift
dotter, bestämdes var för sig till 0.5 pensionslott.
De samlade medel, som vid kassans bildande tillföllo densamma, och de
inkomster, som för framtiden skulle ingå till kassan, delades på två fonder,
den ena benämnd grundfonden och den andra tillskottsfonden. Till grundfonden
fördes dels andelen i emeritikassornas behållning, dels de medel,
som komma att tillfalla kassan på grund av rätten till ett års behållen inkomst
av varje prästerlig befattning i riket, dels ock de s. k. kaduk- och
vederlagsmedlen. Till tillskottsfonden åter fördes dels behållningen i det
forna prästeståndets arkivkassa och Stockholms centonalkassa, dels ock
alla inkomster i form av delägaravgifter.
Mellan de båda fonderna gjordes den skillnaden, att i grundfonden alla
delägare ägde lika rätt, varemot delägarnas andel i tillskottsfonden gjordes
beroende av vars och ens delaktighetsbelopp. Denna åtskillnad mellan
fonderna framträder vid pensionsutdelningen, varvid förfares på följande
sätt. Det för varje år utdelningsbara beloppet fastställes för vardera fonden
särskilt. Beträffande grundfonden tillgår detta så, att, sedan kassans
förvaltningskostnader, vilka i sin helhet bestridas av denna fond, blivit
guldna, en beräkning verkställes av det närvarande värdet av de vid räkenskapsårets
början icke influtna vakansmedlen, d. v. s. de medel, som framdeles
skola tillfalla kassan i form av ett års behållen inkomst av varje
prästerlig beställning. Till detta värde lägges grundfondens verkliga behållning.
Efter verkställd uträkning av medelräntefoten å kassans medel
under närmast föregående år beräknas med tillämpning av nämnda räntefot
ett års ränta på den förut funna summan. Det tal, som därvid erliål
-
8
Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.
les, anses såsom grundfondens årsinkomst. Denna årsinkomst får emellertid
icke i sin helhet utdelas till pensionärer, utan en del skall användas
till fondens förstärkning och lägges följaktligen till fondens kapital. Under
de båda första åren av kassans tillvaro fonderades hela årsinkomsten.
Då pensionsutdelning sedermera vidtog, var till en början såväl antalet
pensionärer som den till pensioner utgående delen av årsinkomsten ringa,
men det ordnades så, att allteftersom pensionärernas antal med åren tillväxte,
ökades denna del av årsinkomsten och i samma mån minskades den
till fondens förstärkning använda delen av årsinkomsten. Under de utredningsarbeten,
som föregingo kassans bildande, verkställdes beräkningar
över grundfondens sannolika framtida utveckling samt antalet pensionslotter;
och i enlighet med dessa beräkningar fastställdes i sammanhang
med utfärdandet av kassans reglemente en tabell, angivande för vart och
ett av kassans 38 första verksamhetsår den procent av grundfondens årsinkomst,
som finge till pensionärer utdelas. Den första pensionsutdelningen
ägde rum för tredje året av kassans verksamhet eller ecklesiastikåret
1877—1878, och var utdelningsprocenten det året bestämd till 3.348 procent
av grundfondens på nyss angivet sätt beräknade årsinkomst. Därefter
höjdes utdelningsprocenten, i början kraftigare än längre fram, och för
det 38: de året, eller ecklesiastikåret 1912—1913, uppgick utdelningsprocenten
till 74.741 procent av grundfondens årsinkomst. Genom en sedermera
fastställd fortsättning av nämnda tabell, avseende följande 18 år, höjdes
utdelningsprocenten för det följande ecklesiastikåret till 82 procent. Utdelningsprocenten
har även därefter oavbrutet stigit, så att den för innevarande
ecklesiastikår 1925—1926 utgör 88.7 procent, och skall även under
de följande i tabellen angivna åren fortsätta att stiga och uppnår med
ecklesiastikåret 1930—1931 sitt hittills högsta tal eller 90 procent.
Sedan på ovan angivna sätt det av grundfondens årsinkomst för ett visst
år utdelningsbara beloppet uträknats, verkställes en sammanräkning av
de för samma år anmälda pensionärernas pensionslotter. Varje hel pensionslott
berättigar till lika stor andel i den från grundfonden utdelningsbara
summan, oavsett storleken av det delaktighetsbelopp, efter vilket den
avlidne delägaren under sin livstid erlagt årsavgift, och genom att dividera
utdelningssumman med antalet pensionslotter erhålles den summa,
som för det ifrågavarande året på varje hel pensionslott utfaller ur grundfonden.
Vad härefter beträffar utdelningen ur tillskottsfonden, sker densamma
så, att av fondens under nästföregående år verkligen influtna årsinkomst,
bestående dels av delägaravgifter och dels av ränta på fondens kapital,
samma procent, som gäller för grundfonden, användes för pensionsutbetalning,
och resten lägges till fondens kapital. Utdelningssumman fördelas
mellan pensionärerna på det sätt, att varje hel pensionslott erhåller en
Kungl. Maj:ts proposition Nr 199. 9
för alla pensionärer lika stor procent av det delaktighetsbelopp, efter vilket
den avlidne delägaren senast ägt delaktighet i kassan.
Behovet av ökade pensioner från prästerskapets änke- och pupillkassa
har emellertid sedan länge varit känt och vitsordat av kassans delägare.
Sedan år 1913 frågan om förbättrade pensioner från kassan blivit väckt i
sammanhang med en då igångsatt revision av kassans reglemente, hava
åtskilliga förslag till förbättrande av pensionerna framlagts, men intet
förslag har dock hittills lett till något slutligt resultat. De utvägar, man
i berörda avseende sökt anlita, hava varit dels ökade bidrag av delägarna
och dels ett förnyande av den rätt till ett års behållen inkomst av varje
prästerlig beställning i riket, som vid kassans bildande tillföll densamma.
Beträffande ökade bidrag av delägarna hava åtgärderna i denna riktning
utmynnat däri, att 1916 och 1919 års bolagsstämmor med fullmäktige för
kassans delägare för sin del beslutat bildandet vid sidan av den nuvarande
kassan av en ny änke- och pupillkassa med uppgift att utdela fyllnadspensioner
åt vissa den gamla kassans pensionärer. Frågan om möjligheten
för kassan att erhålla rätt till ett nytt vakansår väcktes vid kassans bolagsstämma
år 1913, på vars uppdrag kassans direktion den 9 december 1914
hos Kungl. Maj:t gjorde framställning om rätt för kassan till ytterligare
ett års behållen inkomst av varje befattning, vars innehavare vore pliktig
att vara delägare i kassan, i den mån dessa befattningar första gången
efter det sådan rätt tillerkänts kassan bleve lediga, dock beträffande de
befattningar, för vilka lönereglering enligt lagen om reglering av prästerskapets
avlöning den 9 december 1910 stundade, först sedan ny lönereglering
blivit vid dem genomförd. I enlighet med därom väckt motion gjorde
1915 års kyrkomöte en liknande framställning till Kungl. Maj:t.
Kammarkollegiet, till vilket berörda framställningar remitterades, förklarade
i utlåtande av den 10 april 1916, att ämbetsverket ur vissa synpunkter
hade betänkligheter mot förslaget och anförde i sådant avseende
huvudsakligen, att församlingslivet genom de långvariga provisorierna
toge skada, att församlingarna måste äga rätt påfordra att de av dem
utgivna prästlönemedlen användes för sitt rätta ändamål, prästerskapets
avlöning, att vid beviljandet åt kassan förra gången av ett års behållen
inkomst av varje prästerlig beställning i riket denna förmån gjordes beroende
av att extra nådår icke skulle beviljas, så snart pensionerna från
kassan kunde utgå med fulla beräknade beloppet, samt att, då det allmänna
trädde emellan dels för stiftande av lärarnas vid elementarläroverken
änke- och pupillkassa, dels ock för beredande av ökade pensioner från
sistnämnda kassa, detta skedde i samband därmed att vid förra tillfället
nådårsrätten och vid senare tillfället tjänstårsrätten för lärares änkor
upphörde, men att såsom vederlag för den nu begärda förmånen icke ifrågasatts,
att prästerskapet skulle avstå från den förmån — rätten till nåd
-
Frdgor om
förbättrad
pensionering.
10
Kungl. Maj.is proposition Nr 199.
år, eventuellt tjänstår ocli nådår — som avsåge att i sin mån tjäna samma
syfte som pensioneringen. Genom beslut den 20 oktober 1916 fann Kungl.
Maj:t direktionens och kyrkomötets ovannämnda framställningar icke
föranleda någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd.
Sedermera beslöt 1917 års riksdag i anledning av väckta motioner för
sin del medgiva, att kassan tillerkändes ytterligare ett års behållen inkomst
av varje befattning, vars innehavare vore pliktig att vara delägare
i kassan, i den mån dessa befattningar första gången efter det sådan rätt
tillerkänts kassan bleve lediga, dock beträffande de befattningar, för vilka
lönereglering enligt lagen om reglering av prästerskapets avlöning den 9
december 1910 stundade, först sedan ny lönereglering blivit vid dem genomförd,
samt under villkor, att det prästerskapet tillförsäkrade tjänståret
bortfölle, och att änkors samt omyndiga och oförsörjda barns nådår alltså
räknades från tjänstinnehavarens frånfälle. Sedan denna riksdagens ståndpunkt
i vakansfrågan blivit känd, upptogs frågan ånyo av kassans bolagsstämma
år 1919, och sedan bolagsstämman efter verkställda utredningar
trott sig hava funnit, att den förbättring, som en prästänka genom vakansårsinkomsten
skulle vinna i pensionshänseende, icke uppvägde förlusten
för henne av tjänståret, hemställde bolagsstämman hos Kungl. Maj:t, att
riksdagens omförmälda skrivelse icke måtte föranleda någon Kungl. Maj:ts
vidare åtgärd. Kassans direktion åter, vars utlåtande över denna framställning
av Kung]. Maj:t inhämtades, var av annan mening och hemställde,
att bolagsstämmans framställning måtte lämnas utan avseende.
Under sådana förhållanden tillkallade chefen för ecklesiastikdepartementet,
enligt Kungl. Maj:ts den 4 november 1919 givna bemyndigande,
fem sakkunniga personer för att inom departementet biträda med utredning
av frågan om beredande av bättre pensionsförhållanden åt änkor och
barn efter delägare i prästerskapets änke- och pupillkassa.
I det betänkande i ämnet, som av de sålunda tillkallade sakkunniga
avgavs den 20 januari 1920, hava de sakkunniga i syfte att bereda bättre
pensionsförhållanden åt änkor och barn efter delägare i prästerskapets
änke- och pupillkassa föreslagit, att bredvid nämnda kassa skulle upprättas
en ny kassa, däri alla, som efter den nya kassans tillkomst bleve delägare
i den gamla kassan, skulle vara skyldiga att inträda. Den pensionsförbättring,
som genom den nya kassan skulle beredas dessa delägares
efterlevande, skulle bestridas genom delägarnas egna bidrag i form av
årsavgift motsvarande 1.2 procent av delaktiglietsbeloppet ävensom i vissa
fall retroaktiv- och befordringsavgift. För beredande av tillgång i syfte
dels att nuvarande delägare i den gamla kassan skulle för sina efterlevande
komma i åtnjutande av pensionsförbättringen utan att betungas av retroaktiva
avgifter eller befordringsavgifter, dels ock att kassans nuvarande
pensionärer skulle bekomma pensionsförbättring utan egen kostnad, hava
de sakkunniga vidare föreslagit, att den nya kassan måtte under villkor,
11
Kungl. Maj:ts proposition Nr 190.
att det prästerskapet tillförsäkrade tjänståret för framtiden upphörde med
utgången av det ecklesiastikhalvår, varunder tjänstinnehavarens dödsfall
inträffat, erhålla rätt till ett års behållen inkomst av varje befattning,
vars innehavare vore skyldig tillhöra kassan, samt att, då inkomsterna
av det sålunda föreslagna nya vakansåret först småningom inflöte.
men däremot medel till bestridande av pensionsförbättring åt nuvarande
pensionärer måste vara disponibla till vissa beräknade belopp för A''arje
år efter den nya kassans trädande i verksamhet, sålunda erforderliga medel
såväl till omedelbart utgående pensionsförbättringar som till gäldande
av berörda retroaktiv- och befordringsavgifter för nuvarande delägare
måtte förskjutas av statsmedel mot ersättning av de för det nya vakansåret
småningom inflytande medel.
I avgivet gemensamt utlåtande av den 12 mars 1920 över de sakkunnigas
förslag anförde kammarkollegiet och statskontoret följande.
Mot förslaget i vad det avser beredande av förbättrad pensionering för
änkor och barn efter blivande delägare i den nuvarande kassan synes i
och för sig intet vara att erinra, då denna pensionsförbättring skulle åstadkommas
utan att bidrag av statsmedel därför skulle erfordras och genom
ökade delägaravgifter, som ingalunda kunde anses bliva särdeles betungande.
Emellertid synes det ämbetsverken kunna ifrågasättas, huruvida över
huvud taget någon som helst mera genomgripande förändring beträffande
pensioneringen av änkor och barn efter präster bör företagas utan att i
sammanhang därmed en fullständig avveckling av rätten till tjänst- och
nådår åvägabringas och en omläggning efter mera tidsenliga grunder av
ifrågavarande pensionering jämväl i vissa andra avseenden vidtages.
Visserligen vill det synas, som om de sakkunnigas förslag skulle medföra,
att den för kassan synnerligen betungande pensioneringen av 55-åriga
ogifta döttrar och sjuka barn över 21 år efter delägare i kassan bleve i
någon män inskränkt, ävensom att pensionerna, som nu utgå med varierande
belopp år från år, komma att fixeras i visst förhållande till delägarens
avlöning vid dödsfallet; men enligt ämbetsverkens mening lider
förslaget beträffande pensioneringens omfattning av vissa brister, som
torde böra avlägsnas, och i fråga om rätten till tjänst- och nådår hava de
sakkunniga, frånsett förslag om tjänstårets avkortning till halvår, icke
gjort något försök till avveckling av denna pensionsform, som utom att
den är föråldrad och redan därför icke lämpligen bör bibehållas vid sidan
av en ordnad pensionering för änkor och barn, tillika allmänt erkännes
såsom en olägenhet för det allmänna, enär de prästerliga tjänsterna därigenom
allt fortfarande under avsevärd tid komma att vara utan ordinarie
innehavare.
I alla händelser synes det ämbetsverken, som om det allmänna endast
under den förutsättning bör på ena eller andra sättet medverka till beredande
av pensionsförbättring, att rätten till tjänst- och nådår småningom
avvecklas. Det är emellertid givet att ett avstående av denna rätt måste
på något sätt kompenseras, och i sådant hänseende skulle väl i första hand
böra tagas i övervägande att av allmänna medel, exempelvis av kyrkofonden
eller av församlingarna i likhet med prästlönemedel, bereda bidrag till
pensioneringens ordnande på bättre sätt än nu är fallet. Skulle emellertid
12
Kungl. Maj. ts proposition Nr 199.
denna utväg till kompensation visa sig icke vara lämplig, lärer de sakkunnigas
förslag om att till pensioneringens förbättrande skulle anvisas
inkomsten av ett vakansår vid varje prästerlig befattning böra upptagas
till övervägande. Väl kan anmärkas att även vakansåret medför en olägenhet
för det allmänna på samma gång det innebär en uppoffring av nuvarande
eller nästa generations delägare för pensionering av en gången
generations efterlevande, men dessa olägenheter äro såsom av övergående
beskaffenhet givetvis att föredraga, om man därigenom kan för framtiden
komma ifrån rätten till tjänst- och nådår.
På grund av vad sålunda anförts hemställde ämbetsverken, att det i
förenämnda betänkande framlagda förslag icke utan en genomgripande
omarbetning i ovan angivet syfte måtte läggas till grund för ett förbättrat
ordnande av pensioneringen av änkor och barn efter delägare i
prästerskapets änke- och pupillkassa.
I en vid ämbetsverkens utlåtande fogad reservation framhölls än skarpare
nödvändigheten av de gamla privilegiiförmånernas avveckling i sammanhang
med åtgärder för förbättring av familjepensioneringen för prästerskapet.
När sedermera den 29 juni 1921 chefen för finansdepartementet för
Kungl. Maj :t anmälde åtskilliga till pensionsväsendet hörande frågor, som
tarvade utredning, erinrades bland annat därom, att fråga förelåge om
förbättrade pensionsförhållanden för änkor och barn efter delägare i prästerskapets
änke- och pupillkassa och att det syntes vara av vikt, att ärendet
gjordes till föremål för den ytterligare utredning, som kunde befinnas
erforderlig för att denna fråga snart måtte vinna sin lösning; och i det
komplex av ärenden, som överlämnades till utredning av den vid nämnda
tillfälle tillsatta kommittén (1921 års pensionskommitté), ingick också nu
förevarande fråga om beredande av förbättrade pensionsförhållanden för
efterlevande efter delägare i prästerskapets änke- och pupillkassa.
Pensionskommittén avgav betänkande i ämnet den 18 februari 1923
(statens offentliga utredningar år 1923 nr 26). Därvid erinrade kommittén,
att det för det dåvarande förelåge dels av fullmäktige för delägarna
i prästerskapets änke- och pupillkassa godkända förslag ej mindre
till förnyat reglemente för kassan än även till reglemente för en ny kassa,
dels ock ett av förenämnda sakkunniga utarbetat förslag till reglemente
för en ny kassa. Att intet av dessa förslag, som underställts Kungl. Majrts
prövning, erhållit stadfästelse, finge efter kommitténs mening antagas
huvudsakligen hava berott på de erinringar, som av kammarkollegiet
och statskontoret framställts, under yrkande att pensionsförbättring måtte
beredas endast under förutsättning, att rätten till tjänst- och nådår småningom
avvecklades samt att en omläggning efter mera tidsenliga grunder
av ifrågavarande pensionering vidtoges. På grund härav hade kommittén
ansett sitt uppdrag i avseende å denna del av pensionsväsendet
innefatta, att kommittén skulle söka utreda huruvida och under vilka
13
Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.
villkor en avveckling av tjänst- och nådårsrätten måtte kunna äga rum
ävensom i vilka hänseenden nu gällande grunder för pensioneringen av
efterlevande efter delägare i prästerskapets änke- och pupillkassa funnes
vara föråldrade och lämpligen kunde ersättas med mera tidsenliga, samt
framlägga de förslag, vartill utredningen kunde föranleda.
Kommitténs förslag i förstnämnda hänseende avser, att tjänst- och nådårsrätten
såsom en förmån för de enskilda präststärbhusen skulle avvecklas
samt att denna förmån skulle tills vidare överflyttas till prästerskapets
änke- och pupillkassa, vilken med inkomsten av denna förmån skulle
åtaga sig att i form av förbättrad pension m. fl. förmåner åt efterlevande
efter avliden präst bereda kompensation för den avstådda tjänst- och
nådårsrätten. Tjänst- och nådårsrätt, som uppstått före ikraftträdandet
av beslutet om rättens upphävande, skulle enligt förslaget lämnas oförkränkt;
men det skulle stå nuvarande delägare fritt att under vissa förutsättningar
avsäga sig ifrågavarande rätt och vinna delaktighet i de nya
pensionsvillkoren.
I det senare hänseendet förmälde sig kommittén anse det otvivelaktigt
föreligga starka skäl för en omorganisation av prästerskapets änke- och
pupillkassa så att pensioneringen byggdes på försäkringstekniska grunder.
För en omedelbar och fullständig övergång till sådana pensioneringsgrunder
mötte emellertid till synes oövervinneliga hinder, beroende
på kassans egendomliga konstruktion. Å ena sidan hade nuvarande delägare
icke någon skyldighet att underkasta sig andra avgifter till kassan
än som nu funnes i reglementet bestämda; och å andra sidan hade
kassans pensionärer enligt reglementet rätt att få i pensioner utdelat allt
vad som under nästföregående året till kassans båda fonder influtit i avgifter
och andra inkomster efter avdrag endast av förvaltningskostnader
och vad som reglementsenligt skulle avsättas till fondernas förstärkande.
Då i reglementet icke funnes någon föreskrift om förpliktelse för delägare
att underkasta sig förändring av skyldigheter eller rättigheter, vilken vidtagits
efter det vederbörande blivit delägare i kassan, kunde nämligen,
såsom jämväl av prejudikat framginge, anses fastslaget att vidtagen
reglementsändring icke kunde utvidga de skyldigheter eller inskränka de
förmåner, som grundade sig på delägarskap i kassan före reglementsändringen.
På grund härav syntes det få anses uteslutet att genom reglementsändringar
tvångsvis genomföra mera rationella pensioneringsgrunder,
enär därigenom skulle vållas rubbning av stadgade skyldigheter och
rättigheter. Endast på frivillighetens väg torde alltså en omedelbar och
fullständig övergång till lämpligare pensioneringsgrunder kunna genomföras;
men om blott en enda pensionär eller förmyndare för pensionär
vägrade ingå på nya bestämmelser, måste de nuvarande grunderna bibehållas
till följd av kassans förut angivna, säregna konstruktion. Ehuru
det framstode såsom synnerligen önskvärt, att kassans nuvarande båda
14
Kungl. Maj:ts proposition Nr 1.99.
fonder kunde ombildas till en verklig försäkringsfond samt att det med
mycket besvär förenade sättet för pensionernas årliga uträknande skulle
kunna redan nu slopas, syntes alltså förhållandena icke medgiva en sådan
lösning av den föreliggande frågan. I likhet med förenämnda 1920
års sakkunniga hade därför kommittén funnit, att det nuvarande pensioneringssättet
måste tills vidare bibehållas. Liksom de sakkunniga hade
emellertid också kommittén funnit lämpligt, att snarast möjligt vissa
åtgärder vidtoges för att bredvid den nuvarande pensioneringen upprättades
en pensionering, grundad på rationellare principer, i syfte att
dessa med tiden, efter det att desamma blivit tillämpliga å alla delägarna
i kassan samt inga pensionärer med anspråk på pension uteslutande efter
nu gällande grunder längre funnes, skulle bliva de för pensioneringen
ensamt gällande. Först då kunde en verklig omorganisation av kassan
äga rum.
Kommittén, som funnit, att en ny pensionering utan olägenhet läte sig
inordna inom ramen av den nu befintliga kassan, blott genom upprättande
av nya fonder inom kassan, föreslog, att änkor och barn efter delägare i
kassan måtte mot en årsavgift av 1.3 procent av delaktighetsbeloppet beredas
en pensionsförbättring, motsvarande 7 procent av det för delägaren gällande
delaktighetsbeloppet. Härigenom beräknades sammanlagda pensionsbeloppet
för blivande pensionärer komma att bliva 300 kronor med tillägg motsvarande
15 procent av delaktighetsbeloppet och sålunda stå i samma proportion
till den avlidne mannens lön som förhållandet vore med den pension,
som från statens anstalt för pensionering av folkskollärare m. fl. utginge
till folkskolläraränka. Bland berättigade till pensionsförhöjningen hade
kommittén icke upptagit 55-åriga ogifta döttrar, varjämte den inskränkt
sjuklighetspensioneringen till den omfattning, som tillämpades i vissa andra
kassor. Vidare innebär kommitténs förslag, att garanti lämnades för att
beloppet av pensionerna för nuvarande pensionärer icke komme att understiga
300 kronor med ett tillägg motsvarande 8 procent av delaktighetsbeloppet.
Kommittén, som låtit genom byråchefen E. Göransson verkställa erforderliga
undersökningar och beräkningar över den ekonomiska innebörden
av de förslag, kommittén framlade, har ansett förut omförmälda kompensation
för den avstådda tjänst- och nådårsrätten kunna beredas på sådant
sätt, att inkomsterna av tjänst- och nådåret användes till bestridande av
retroaktiv- och befordringsavgifter för de nuvarande delägarna beträffande
den föreslagna pensionsökningen, till avgifter till tillskottsfonden
under tid motsvarande tjänst- och nådår, till bestridande av kostnaden för
den tidigare pensionering, som föranledes av tjänst- och nådårsrättens bortfallande,
till begravningshjälp och till beredande av full kompensation åt
efterlevande efter nuvarande delägare, varförutom beräknats uppstå ett
icke obetydligt överskott.
Kungl. May.ts proposition Nr 199. 15
Tillika framlade kommittén ett av kommittén utarbetat förslag till förnyat
reglemente för prästerskapets änke- och pupillkassa.
Över kommitténs förslag hördes bland annat försäkringsinspektionen,
som i utlåtande den 15 september 1923 framställde vissa anmärkningar mot
förslaget, särskilt i vad angår garantien beträffande pensionerna ur grundoch
tillskottsfonderna och de förbindelser, som ålagts den föreslagna försäkringsfonden.
Vidare hördes över förslaget änke- och pupillkassans fullmäktige, vilka
yttrade sig i utlåtande den 21 november 1924 och därvid förklarade sig icke
kunna tillstyrka kommittéförslaget. De hade därför låtit utarbeta och
framlade nu ett nytt förslag till frågans lösning. Detta förslag åsyftade, i
huvudsaklig överensstämmelse med kommitténs förslag, tjänst- och nådårsrättens
upphörande som eu förmån för den särskilda prästen samt dess
överflyttande på kassan och avsåg vidare, att inkomsterna av den överflyttande
tjänst- och nådarsrätten skulle användas dels till förmån för nuvarande
delägare i kassan, vilka för sina efterlevande avstode från rätten
till tjänst- och nådår, till bestridande av dessa delägares överårighets- och
åldersskillnadsavgifter, för att pension till deras efterlevande skulle utgå
ur nya pensionsfonden med 7 procent å delaktighetsbeloppet; dels till förmån
för blivande delägare, för att dessa, utan erläggande av särskild årsavgift
härför, skulle ur nya pensionsfonden för sina efterlevande erhålla
pension, förhöjd med 5 procent utöver nyss angivna 7 procent å delaktighetsbeloppet;
dels ock till bestridande av kostnaderna för den tidigare
pensioneringen, som föranleddes av tjänst- och nådårsrättens avlösning,
samt ökade förvaltningskostnader m. m.
Enligt förslaget skulle pensionerna bliva för nuvarande delägare, vilka
för sina efterlevande avstode från rätten till tjänst- och nådår, 300 kronor
jämte ett tillägg, motsvarande omkring 15 procent av delaktighetsbeloppet
samt för blivande delägare 300 kronor jämte ett tillägg av omkring 20
procent av delaktighetsbeloppet. Fullmäktige hade tillika antagit ett på
nämnda och andra närmare angivna grunder upprättat förslag till förnyat
reglemente, vilket jämte motiv fanns bilagt fullmäktiges yttrande.
Slutligen avgav kammarkollegiet den 18 april 1925 underdånigt utlåtande
i ärendet, därvid tillika överlämnades infordrade yttranden av samtliga
domkapitel och Stockholms stads konsistorium ävensom länsstyrelserna
och överståthållarämbetet.
Då detta ärende den 18 juni 1925 anmäldes inför Kungl. Maj:t erhöll
jag bemyndigande att tillkalla högst tre sakkunniga för att inom departementet
biträda vid utredning av frågan angående beredande av förbättrad
pensionering från ovannämnda kassa och därmed sammanhängande frågor.
De av mig pa grund härav tillkallade personerna (1925 års ecklesiastika
pensionssakkunniga) avgåvo den 14 november 1925 betänkande (statens
offentliga utredningar år 1925 nr 36).
Behovet av
pensionsförbättring.
Tjänst- och
nådårsrättens
värde.
16 Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.
Över detta förslag hava yttranden avgivits dels av kassans fullmäktige
och direktion, de förra den 18 januari 1926, dels av domkapitlen samt länsstyrelserna
med undantag av länsstyrelserna i Kristianstads och Norrbottens
län, dels ock gemensamt av kammarkollegiet och statskontoret,
det sistnämnda dagtecknat den 25 januari 1926.
Även 1925 års sakkunniga hava förbundit frågan om beredande åt prästerskapets
efterlevande av förbättrade pensioner med frågan om tjänstoch
nådårsrättens avveckling, men deras förslag skiljer sig i väsentliga
avseenden från pensionskommitténs och fullmäktiges.
I anslutning till en av domkapitlet i Växjö framförd och av kammarkollegiet
i utlåtandet den 18 april 1925 upptagen tanke hava de sakkunniga
föreslagit tjänstårsrättens reformerande på sådant sätt, att tjänståret i
varje fall fixerades till 6 månader. Nådårsrätten åter skall enligt deras
förslag helt avvecklas och detta så snabbt som möjligt. Därför har nådårsrätten
bibehållits allenast för de nuvarande ordinarie prästerna beträffande
deras nu innehavande befattningar eller, om de avgå därifrån med
emeritilön, vid emeritilönen. Den som befordras förlorar rätten till nådår
för sina efterlevande. Nådårsrättens överflyttande på kassan hava de
sakkunniga motsatt sig. Däremot har kassan föreslagits skola erhålla ett
vakansår för det fall, att vid först inträffande ledighet nådårsrätten icke
tages i anspråk, vilket inträffar när en nuvarande ordinarie präst befordras
första gången eller får emeritilön eller utan nådårsherättigade efterlevande
avlider i sin nuvarande befattning.
Kompensationen för nådårsrättens avstående hava de sakkunniga tänkt
sig skola utgå i form av förhöjning i prästernas på lönereglering enligt
prästlöneregleringslagen den 9 december 1910 fastställda löner till belopp,
motsvarande de årsavgifter, kassans delägare skulle hava att erlägga för
den föreslagna pensionsförliöjningen.
Därjämte hava de sakkunniga utarbetat och i betänkandet framlagt förslag
till förnyat reglemente för kassan. Detta förslag, som i flera och ofta
väsentliga hänseenden skiljer sig från de föregående, avser, i likhet med
pensionskommitténs, att bereda prästernas efterlevande en förhöjning i
pensionen motsvarande 7 procent av delaktighetshelÖppet. Förslaget asyftar
vidare en betydande, till förenkling syftande förändring i kassans förvaltning.
Till belysande av frågan om otillräckligheten av de förmåner, som nu
tillkomma efterlevande efter avliden prästerlig tjänstinnehavare, och det
härav härflytande behovet av pensionsförbättring torde vara lämpligt att
redogöra för såväl tjänst- och nådårsrättens värde som även storleken
av de från kassan utgående pensionerna.
Vad då angår tjänst- och nådårsrättens värde, hava 1925 års pensionssakkunniga
— efter en erinran att förmånen av tjänstår tillkommer ej
17
Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.
blott änka och barn utan även andra stärbhusdelägare, under det att förmånen
av nådår ej får åtnjutas av andra stärbhusdelägare än änka samt
omyndiga och oförsörjda barn — vidare anfört bland annat följande:
Den behållna nådårsinkomsten, uttryckt i procent av den reglerade
lönen, vore olika i olika lönelägen, beroende på att kostnaden för vikarien
icke annat än till ringa del vore beroende av lönen. Om man, såsom kassans
fullmäktige, antoge att denna kostnad vore 2,500 kronor och om man
medräknade den tillfälliga löneförbättringen (men ej dyrtidstillägg), kunde
den behållna nådårsinkomsten vid eu reglerad lön av resp. 3,000, 6,000
och 8,000 kronor uppskattas till resp. 40, 70 och SO procent av den reglerade
lönen. Därtill komme bostadsförmån. Då pensionen åt prästs efterlevande
ej började utgå förr än efter nådårets slut, borde den ovan beräknade nådårsinkomsten
minskas med familjepensionen. Dennas storlek växlade med
familjens sammansättning. Om man antoge, att den avlidnes familjeförhållanden
vore de för gifta präster av hans ålder genomsnittliga, funne
man de i nedanstående tabell angivna värden på vad där kallades ”besparing
under nådåret”. Då det kunde vara svårt för en prästänka att, så
länge hon vore bosatt i mannens gamla verksamhetsområde, reducera sin
familjs levnadsstandard till vad den måste bliva efter nådårets slut,
komme, oaktat bostadsförmån åtnjötes, besparingen under nådåret att ofta
vara väsentligt lägre än den beräknade. Om man emellertid till grund
för uppskattningen lade den beräknade besparingen kunde nådårets pensionsvärde
antagas bliva den i tabellen angivna.
Delägarens ålder vid dödsfallet |
Reglerad lön Kr. |
Besparing under |
Nådårets pensions-värde i % av |
30 |
3,000 |
15 |
0,8 |
40 |
3,000 |
10 |
0,5 |
50 |
3,000 |
10 |
0,5 |
60 |
3,000 |
15 |
0,8 |
70 |
3,000 |
20 |
1,5 |
30 |
6,000 |
55 |
2,5 |
40 |
6,000 |
50 |
2,1 |
50 |
6,000 |
50 |
2,3 |
60 |
6,000 |
50 |
3,1 |
70 |
6,000 |
55 |
4,6 |
30 |
8,000 |
65 |
3,0 |
40 |
8,000 |
60 |
2,5 |
50 |
8,000 |
60 |
2,8 |
60 |
8,000 |
60 |
3,7 |
70 |
8,000 |
65 |
5,3 |
Härefter yttra de sakkunniga:
Det är av det anförda tydligt, att nådårsförmånen visserligen är av
stort värde men att den dock måste anses vara en mycket ofullkomlig
form för beredande av försörjning åt de efterlevande, eftersom dess värde
är så starkt varierande i de enskilda fallen. Det är t. ex. vida att före
Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 sand. 168 käft. (Nr 199.)
2
Pensionsutdelningen
från kassan.
18 * Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.
draga att såsom civil tjänsteman med 6,000 kronor reglerad lön veta, att
hustrun, när helst han dör, har att påräkna en änkepension av 1,000 kronor,
än att såsom präst med samma lön veta, att hustruns änkepension
under de närmaste åren blir ungefär 780 kronor men därefter sjunker ned
mot 700 kronor eller lägre belopp och att hon har rätt till nådår, på vilket
hon möjligen (men knappast sannolikt) kan göra en besparing, som under
vissa förutsättningar kan anses motsvara en pensionsförhöjning av ungefär
150 kronor, om han dör i medelåldern, och av ungefär 200—300 kronor,
om han dör först efter fyllda 60 år.
Därest tjänståret, i enlighet med vad som föreslagits, fixeras till 6 månader,
skulle tjänstårets pensionsvärde kunna uppskattas till hälften av
nådårets.
Vid de undersökningar, som föregingo kassans stiftande, gjordes, för utrönande
av det sannolika antalet blivande pensionärer och pensionslotter
i kassan, en beräkning av antalet vid kassans tillkomst levande prästänkor
och prästbarn, och befanns därvid, att den 1 november 1872 funnos
1,129 prästänkor, vilka tillsammans med minderåriga barn skulle taga i
anspråk 1,247.3 pensionslotter. Moderlösa barnkullar beräknades taga i anspråk
26.3 pensionslotter. Antalet ogifta prästdöttrar vid 55 år eller däröver
befanns uppgå till 346, vilka således skulle taga i anspråk 173 pensionslotter,
och antalet sådana prästbarn efter fyllda 21 år, som på grund
av sjukdom voro berättigade till pension, beräknades till 17 med sammanlagt
8.5 pensionslotter. Hela antalet pensionslotter beräknades således till
l,455.i; men då särskilt antalet 55-åriga ogifta döttrar antogs vara för lågt
upptaget, ansågs lämpligt höja antalet beräknade pensionslotter med 224.9.
Hela antalet pensionslotter beräknades sålunda skola komma att utgöra
1,680.
Beträffande storleken av de pensioner, som kassan skulle komma att utdela,
utvisa de beräkningar, som under förarbetena till kassans bildande
företogos, att pensionerna tänktes skola hava nått sitt fulla belopp, då en
pensionslott ur grundfonden uppgick till 200 kronor och en pensionslott
ur tillskottsfonden utgick med ett belopp, motsvarande 6.3 procent av delägarens
delaktighetsbelopp. Enligt beräkningarna skulle detta förhållande
inträffa omkring 23 år efter kassans tillkomst. Denna beräkning visade
sig även riktig; och i enlighet med det villkor, som stadgats vid beviljandet
åt kassan av inkomsten av ett vakansår, förklarades genom Kungl.
Maj:ts cirkulär den 28 mars 1896, att extra nådår efter präst, som varit
delägare i kassan men avlidit efter det då löpande ecklesiastikårets utgång,
icke kunde beviljas.
Utdelningssumman har även därefter i allmänhet år från år ökats, och
tillväxten har visat sig överträffa de beräkningar, som vid kassans bildande
uppgjordes. Samtidigt har antalet pensionslotter i verkligheten icke
19
Kungl. Maj:ts proposition Nr 109.
obetydligt understigit det vid kassans bildande beräknade antalet. Sistnämnda
förhållande är så mycket mera märkligt, som pensioneringen av
icke minderåriga barn kommit att nå en omfattning vida överstigande
vad ursprungligen beräknats.
Pensionsutdelningen för de två senaste åren (ecklesiastikåren 1923—1921
och 1924—1925) har visat en icke obetydlig minskning i pensionerna, och
en ytterligare nedgång har ansetts vara att förvänta andel- några år
framåt, på sätt strax här nedan kommer att närmare omförmälas.
I efterföljande tablå meddelas vissa siffror, som äro upplysande för
gången av pensionsutdelningen.
År |
Tillskottsfonden |
Grund- fonden. Hel pen- sions- lott kr. |
Hel pensionslott ur båda |
||||||
Antal pensio- närer st. |
Antal pen- sions- lotter st. |
Medeldel-aktighets-belopp för kr. |
Hel pen-sionslott ur |
Medel- ränte- fot % |
3,000 kronor kr. |
5,000 kronor kr. |
8,000 kronor kr. |
||
1910-11 |
1213 |
1054 |
3814 |
7,39 |
4,6 |
279: 72 |
502 |
649 |
871 |
11—12 |
1253 |
1087 |
3813 |
7,17 |
4,6 |
270: 81 |
486 |
629 |
845 |
12—13 |
1269 |
1097 |
3850 |
7,07 |
4,6 |
267: 77 |
480 |
622 |
834 |
13—14 |
1301 |
1119 |
3859 |
7,09 |
4,6 |
290: 72 |
522 |
675 |
906 |
14—15 |
1329 |
1127 |
3864 |
7,85 |
4,7 |
294: 89 |
530 |
687 |
923 |
15-16 |
1398 |
1176 |
3883 |
7,71 |
4,7 |
293: 91 |
525 |
680 |
911 |
16—17 |
1433 |
1192 |
3882 |
7,86 |
4,8 |
297: 47 |
533 |
690 |
926 |
17—18 |
1437 |
1201 |
3856 |
8,19 |
4,9 |
308: 97 |
555 |
719 |
964 |
18-19 |
1481 |
1233 |
3872 |
8,30 |
4,9 |
311:98 |
561 |
727 |
976 |
19—20 |
1502 |
1246 |
3837 |
8,60 |
5,0 |
314: 11 |
572 |
744 |
1002 |
20-21 |
1537 |
1275 |
3839 |
8,64 |
5,1 |
316: 64 |
575 |
748 |
1008 |
21—22 |
1574 |
1299 |
3897 |
8,95 |
5,3 |
321: 56 |
590 |
769 |
1037 |
22—23 |
1590 |
1307 |
3914 |
9,40 |
5,1 |
339: 11 |
621 |
809 |
1091 |
23-24 |
1647 |
1345 |
3955 |
8,93 |
4,9 |
320: 53 |
588 |
767 |
1035 |
24—25 |
1675 |
1373 |
4009 |
8,74 |
4,8 |
307: 73 |
570 |
745 |
1007 |
Som härav närmare framgår har änkepensionsbeloppet varit underkastat
stora variationer. På grund av de egenartade bestämmelser, som gälla
för pensionsberäkningen, är också eu variation oundgänglig. I pensioner
skola nämligen, såsom förut nämnts, utdelas en förutbestämd del av den
verkliga eller på visst sätt beräknade inkomsten för kassan. Pensionslotternas
storlek växlar således bland annat allt efter antalet för året utgående
pensionslotter, delaktighetsbeloppet för pensionärerna, den ränta, efter vilken
kassans fonder varit räntebärande, beloppet av de influtna avgifterna
och det procenttal, som är bestämt för utdelningen. Den kraftiga stegring
i pensionslotternas belopp, som förekommit ecklesiastikåret 1922—1923 och
vissa år dessförinnan, berodde huvudsakligen på den höga medelräntan
samt, beträffande tillskottsfonden, på den starka ökning av delägarnas av
-
20
Kungi. Maj:ts proposition Nr 199.
gifter, som började året 1913—1914 och som förorsakats av delaktighetsbeloppens
höjning genom den pågående löneregleringen enligt lagen den
9 december 1910 om reglering av prästerskapets avlöning. Därtill kommer
för året 1922—1923 att ökningen i pensionslotternas antal var osedvanligt
liten. Sänkningen under de båda senaste åren beror företrädesvis
dels på minskad medelränta, dels på en relativt stark ökning i antalet
pensionslotter, och dels på höjningen av medeldelaktighetsbeloppet fölpensionärerna,
vartill beträffande grundfonden kommer det betydande belopp,
vartill förvaltningskostnaden av särskilda skäl uppgått.
Vad beträffar pensionsutdelningen från grund- och tillskottsfonderna
under den närmaste framtiden — om de nuvarande pensionsbestämmel •
serna bibehållas — är det enligt de sakkunnigas beräkningar anledning att,
på sätt redan tidigare, bland annat av pensionskommittén, framhållits, motse
en successivt fortskridande minskning. Även under vissa för kassan
gynnsamma antaganden — bland annat att den ännu pågående ökningen av
pensionslotternas antal efter hand blir mindre stark än för närvarande och
att medelräntefoten förblir densamma, 4.8 procent, som varit gällande för
senaste ecklesiastikåret — har av de sakkunniga beräknats att pensionsutdelningen
för femtonde året härefter skulle hava nedgått till omkring 280
kronor från grundfonden och från tillskottsfonden till omkring 7 procent
av delaktiglietsbeloppet. När en stigning av pensionsbeloppen längre fram
åter började inträffa, vilket antoges komma att ske tidigare för grund
fonden än för tillskottsfonden, komme den att betingas dels av att fonden
alltjämt antoges växa med en del av sin inkomst och dels av att så småningom
antalet pensionslotter komme att bliva i huvudsak konstant. Om
pensionsrätten för 55-åriga döttrar och sjuka icke-minderåriga barn, på
sätt av de sakkunniga föresloges, dels begränsades och dels borttoges,
komme detta, låt vara först i en rätt avlägsen framtid, att påskynda pensionsprocentens
stigning.
Sitt omdöme i fråga om pensionernas otillräcklighet sammanfatta 1925
års sakkunniga i följande uttalande.
Änkepensioner, som uppgå till föga mer än 300 kronor + 8 procent av delaktighetsbeloppet,
men som, under förutsättning att huvudgrunderna för
pensioneringen kvarstå orubbade, oundvikligen måste komma att successivt
nedgå icke obetydligt därunder och först efter en längre tids förlopp
kimna förväntas åter ökas, äro — även med beräkning av därå utgående
dyrtidstillägg — uppenbarligen otillräckliga. Exempelvis kan änkan efter
en komminister, vars reglerade lön var 3,000 kronor, icke räkna med en
pension av mer än högst 570 kronor, efter hand fallande ner emot 500
kronor eller mindre, under det att änkan efter en folkskollärare, vilkens
författningsenliga lön även är 3,000 kronor, erhåller 750 kronor. Änkan
efter en kyrkoherde med en reglerad lön av 6,000 kronor kan påräkna
högst 830 kronor, så småningom sjunkande ner emot 700 kronor eller
mindre, under det att änkan efter en delägare i civilstatens änke- och
pupillkassa med samma lön får 1,000 kronor. I sistnämnda fall blir järn
-
21
Kungi. Maj.is proposition Nr 199.
förelsen än ogynnsammare, om man tar hänsyn till att i kyrkoherdens
löneförmåner även ingår fri hostad och att jämförelsen därför rätteligen
bort ske med en delägare i civilstatens änke- och pupillkassa, vilkens lön
varit ej obetydligt högre än 6,000 kronor.
Av den lämnade utredningen framgår att de pensions- och därmed jämförliga
förmåner, som enligt nu gällande bestämmelser tillkomma efterlevande
efter avliden prästerlig tjänstinnehavare, äro otillräckliga och
att det föreligger ett starkt behov att vidtaga åtgärder för beredande åt
prästerskapets efterlevande av förbättrade pensioner. Behovet av pensionsförbättring
har också allmänt erkänts, bland annat, såväl av den
kommitté och de sakkunniga, som haft i uppdrag att utreda frågan.
Härvid framställer sig frågan om det allmännas medverkan för vinnande
av nämnda av behovet påkallade pensionsför bättring. Det skulle
nämligen kunna anses ligga närmast att ifrågasätta, att pensionsförbättringen
vunnes uteslutande genom en motsvarande förhöjning av delägarnas
avgifter. Kunde detta ske, erfordrades ingen sådan medverkan i
vidare mån än genom påkallande av Kung!. Maj:ts fastställelse av fullmäktiges
beslut om sådan ändring i eller tillägg till reglementet, varigenom
den nya pensionsrätten med därav betingad förhöjd avgiftsplikt
ålades prästerskapet.
De avgifter, som nu erläggas av delägarna i prästerskapets änke- och
pupillkassa, äro jämförelsevis låga. Folkskollärare t. ex. erlägger en
familjepensionsavgift, som är 3 ‘A procent av hans författningsenliga kontanta
lön i högsta löneklassen. En civil befattningshavares familjepensionsavgift
är 2.8 procent av hans lön i högsta löneklassen (ortsgrupp A),
vartill komma retroaktivavgift (vid inträdet) och befordringsavgifter, som
kunna vara mycket betungande. En prästs familjepensionsavgift är däremot
nu endast 2 procent av den reglerade lönen jämte retroaktivavgift,
som är ganska obetydlig, samt viss åldersskillnadsavgift, om hustrun är
mer än 10 år yngre än mannen.
Härvid hör emellertid komma i beaktande ytterligare en omständighet,
varom 1925 års pensionssakkunniga yttrat följande:
När i en änkekassa vidtages höjning av pensionsrätten även till förmån
för kassans dåvarande delägare, måste dessa utöver de årsavgifter,
som även blivande delägare skola erlägga, vidkännas vissa retroaktivavgifter
för höjningen. Dessa retroaktivavgifter bliva desto mera betungande,
ju äldre delägarna äro vid reformens genomförande. Om kassan
hade något överskott, som kunde disponeras till de nuvarande delägarnas
förmån, skulle detsamma kunna användas till lindrande av dessa avgiften
Men kassan har intet sådant överskott. Bestämmelsen angående
grund- och tillskottsfonderna äro nu sådana, att den del av inkomsten, som
ej utdelas åt årets pensionärer, skall läggas till fonderna. Det vore mycket
svårt att få dessa bestämmelser ändrade. Och även om en ändring vore
Departe
mentschefen.
Frågan om
det allmännas
medverkan
vid pensionsförbättringen.
Departe
mentschefen.
Riktlinjer
för pensionsfrågans
lösning.
Departe
mentschefen.
22 Kungl. May.ts proposition Nr 199.
möjlig, skulle det likväl ej kunna beräknas att det funnes något överskott,
som kunde användas för angivna ändamål. Ty dessa fonder äro enligt
försäkringsteknisk beräkning (jfr E. Göranssons utredning av 1918) otillräckliga
för att tillsammans med efter nuvarande grund utgående avgifter
till tillskottsfonden tillförsäkra delägarnas efterlevande en pension av
300 kronor+ 8 procent av delaktighetsbeloppet. Bristen kan under vissa
förutsättningar, som bär kunna lämnas å sido, nu uppskattas till ungefär
5 millioner kronor.
Såsom av den ovan lämnade redogörelsen framgår, har under den tid,
varunder frågan om beredande av bättre pensioner varit aktuell, den uppfattningen
gjort sig gällande, att man för ändamålet icke kunde enbart
kräva, att prästerskapet genom ökade avgifter lämnade det ekonomiska
underlaget för pensionsförbättringen. Redan 1913 väcktes förslag om rätt
för kassan till ännu ett vakansår utöver vad som medgavs år 1874.
Sedan dess har också frågan om tjänst- och nådårsrättens avstående mot
vederlag av inkomst från prästerliga befattningar, vilka skulle hållas
vakanta i enlighet med vad i de olika förslagen närmare angivits, alltjämt
varit förknippad med spörsmålet om pensionsförbättringen.
Kammarkollegiet har i sitt ovan berörda utlåtande den 18 april 1925
framhållit bland annat, att prästerskapets enligt 1910 års löneregleringslag
fastställda löner icke beräknats med hänsyn till några ökade avgifter
för familjepensionering.
I överensstämmelse med den uppfattning, som gjort sig gällande under
utredningen av frågan om beredande av förbättrade pensioner åt prästerskapets
efterlevande, anser även jag, att samtidigt med denna fråga bör
lösas spörsmålet om tjänst- och nådårsrättens förändring. Under förutsättning
att detta spörsmål ordnas på ett tillfredsställande sätt, synes det
allmänna kunna medverka till att bereda kassan det ekonomiska underlag,
som fordras för den förbättrade pensioneringen.
Bland de olika förslag rörande förbättrad pensionering från prästerskapets
änke- och pupillkassa, som under den gångna tiden framkommit, torde
numera kunna bortses från andra än dem, som avgivits dels av pensionskommittén,
dels av fullmäktige år 1924 och dels av 1925 års ecklesiastika
pensionssakkunniga. Att ingå i någon närmare granskning av dessa tre
förslag för bedömande av deras inbördes värde torde icke nu vara påkallat,
detta beroende på den befogenhet, som fullmäktige för kassans delägare
hava i avseende å kassans reglemente. Enligt § 38 i kassans reglemente
den 6 november 1874 skall förslag till ändringar i eller tillägg till
reglementet antagas av kassans delägare genom sin representation (fullmäktige)
å två omedelbart på varandra följande stämmor, å den senare
med kvalificerad majoritet, varefter beslut om förslags antagande skall,
23
Kung!. Maj:ts proposition Nr 199.
för att vinna gällande kraft, underställas Kungl. Maj:ts prövning och
vinna nådig fastställelse. Då fullmäktige funnit sig icke kunna godtaga
kommitténs förslag samt det av dem i stället antagna förslaget, vilket
varit före på allenast en stämma, icke blivit på nästföljande stämma vidhållet,
utan fullmäktige — under uttalande av sin bestämda förhoppning
att de erinringar, fullmäktige i yttrandet den 18 januari 1926 gjort mot de
sakkunnigas förslag, beaktades — tillstyrkt att sistnämnda förslag lades
till grund för ett nytt reglemente för kassan, syneä de sakkunnigas ifrågavarande
förslag få anses vara det, som nu bör närmast komma under övervägande.
Vid min följande framtällning torde jag därför kunna som utgångspunkt
taga det av 1925 års pensionssakkunniga framlagda förslaget.
Huvudgrunderna i de förslag till åtgärder för förbättring av pensionerna
från prästerskapets änke- och pupillkassa, som ovannämnda sakkunniga
framlagt, kunna sammanfattas sålunda.
1. Den stärbhus efter innehavare av prästerlig befattning enligt prästerskapets
privilegier tillförsäkrade rätten till tjänst- och nådår jämte den
därav härflytande rätten för änka och barn efter såsom emeritilöntagare
avliden f. d. innehavare av befattning med tjänst- och nådårsrätt att uppbära
emeritilön under tid motsvarande tjänst- och nådår förändras på
det sätt att
a. tjänstårsrätten omfattar en tid av 6 månader, räknat från och med
månaden näst efter den då dödsfallet inträffar,
b. nådårsrätten upphör, dock den nådårsrätt oförkränkt, som tillkommer
efterlevande efter ordinarie präst, vilken avlider vid den tjänst han
innehar vid tiden för förändringens genomförande eller vid sådan tjänst
erhåller emeritilön, eller som undfått emeritilön före förändringens genomförande.
2. Prästerskapets änke- och pupillkassa tillerkännes ett års behållen inkomst
av varje ordinarie prästerlig befattning utom sådana, där vid först
inträffande ledighet inkomsten uppbäres av nådårsberättigat stärbhus,
ävensom av varje ständig adjunktsbefattning, så ock ett års emeritilön
efter emeritus, som bibehållit nådårsrätten men ej efterlämnar nådårsberättigade
stärbhusdelägare.
3. Församlingarna — vilka varda för framtiden helt befriade från nådårstungan,
sedan varje nu befintlig tjänst allenast en gång stått ledig,
endera för nådår eller för vakansår — ålägges att som avlösning av nådårstungan
utgöra till sådana präster, vilka uppbära lön jämlikt lönereglering,
fastställd enligt lagen den 9 december 1910, ett lönetillägg, motsvarande
1.5 procent av lönen, vilket lönetillägg är avsett att användas som avgifter
till änke- och pupillkassan för den nya pensionsförmån av 7 procent
av delaktighetsbeloppet, varom nedan sägs. Lönetillskottet gäldas medelst
församlingsavgifter och övriga till prästerskapets avlöning anslagna me
-
Huvudgrun
derna i 1925
års pensions
sakkunnigas
förslag.
24
Kungl. Maj.ts proposition Nr 199.
del inom den ram, som redan är anvisad för prästlönernas bestridande,
och sålunda med rätt för församlingarna att i vissa fall få ersättning ur
kyrkofonden. Det till adjunkt utgående arvodet höjes under viss förutsättning
med 60 kronor.
4. Delaktighetsbeloppet för extra ordinarie präst höjes för nytillkommande
delägare och för nuvarande delägare, som så önska, från 600 kronor
till 2,500 kronor.
5. Pensioneringen ur grund- och tillskottsfonderna bibehålies lika med
nu allenast med följande förändringar:
a. Pensionsunderlagen få i regel ej höjas utöver de delaktighetsbelopp,
som gälla vid tiden för förändringens genomförande.
b. Blivande delägare vinna ej pensionsrätt för icke-minderåriga barn.
c. Nuvarande delägare, som bereda sina efterlevande pensionsrätt ur
den nya försäkringsfonden, få rätten till pensioner ur grund- och tillskottsfonderna
för icke-minderåriga barn begränsad dels så att pension, efter
hel pensionslott räknat, ej får överstiga 250 kronor + 6 procent av delaktighetsbeloppet,
dels ock så att dylik pensionsrätt ej förvärvas för barn,
som födas efter förändringens genomförande.
6. Till beredande av förbättrade pensioner åt efterlevande efter blivande
delägare bildas en ny fond, försäkringsfonden, avsedd att åt änkor
och minderåriga barn lämna pension motsvarande 7 procent av delaktighetsbeloppet.
Under viss förutsättning kan pensionsförhöjning äga rum.
Avgifterna för denna pension bliva 1.3 procent av delaktighetsbeloppet
jämte befordringsavgift, som utgår efter försäkringstekniska grunder. Inberäknat
avgifterna till tillskottsfonden uppgå avgifterna till 3.5 procent
av delaktighetsbeloppet jämte befordringsavgift.
7. Nuvarande delägare få delaktighet i försäkringsfonden enligt följande
grunder:
a. Delägare, som efter förändringens genomförande söker och erhåller
befordran, vinner full delaktighet i försäkringsfonden.
b. Annan delägare äger, om han önskar, mot erläggande av en årlig avgift
av 1.5 procent av delaktighetsbeloppet (vilket i sådan händelse blir
fixerat) bereda änka och minderåriga barn pension, som efter försäkringstekniska
grunder svarar mot denna avgift och vilken, om delägaren vid
förändringens genomförande icke är mer än 35 år, utgör 5 procent av delaktighetsbeloppet
men eljest en i mån av högre ålder lägre procent. Minimum
60 kronor för hel pensionslott.
c. Delägare, som i b. avses, kan, under förutsättning av gott hälsotillstånd,
mot erläggande av högre årsavgift än 1.5 procent av delaktighetsbeloppet
jämte en särskild s. k. åldersskillnadsavgift bereda änka och minderåriga
barn pension av 7 procent av delaktighetsbeloppet eller, om delägaren
är mer än 50 år, efter önskan en lägre pension.
8. Nuvarande pensionärer (efterlevande efter delägare, som avlidit före
Katigt. May.ts proposition Nr 199. 25
förändringens genomförande) erhålla, om de äro änkor eller minderåriga
barn, ett årligt pensionstillägg av 60 kronor för hel pensionslott räknat.
9. Pensionerna ur samtliga fonder utbetalas kvartalsvis.
10. Beträffande kassans förvaltning föreslås åtskilliga förändringar,
som åsyfta att stärka förvaltningen och göra den billigare och på sådant
sätt till en början minska den nedgång i de från grundfonden utgående
pensionerna, som en tid framåt är att vänta, samt att framdeles påskynda
dessa pensioners höjning.
Som allmänt omdöme om den uppfattning, som enligt de i ärendet inkomna
yttrandena gjort sig gällande beträffande de sakkunnigas förslag,
kan angivas, att förslaget överallt vunnit understöd antingen i sin helhet
eller till sina mera väsentliga delar; dock har en länsstyrelse ifrågasatt
om den föreslagna förändringen beträffande tjänst- och nådårsrätten
borde genomföras utan ett samtidigt ordnande av prästerskapets avlöning
i allmänhet, varjämte en annan länsstyrelse ställt sig tveksam huruvida
det allmänna borde medverka till avlösning enbart av nådårsrätten och
ej tillika av tjänstårsrätten. I flera yttranden har framhållits det nu föreliggande
förslagets företräde framför de tidigare avgivna. Fullmäktiges
huvudsakliga ställning i frågan har nyss angivits. Till de erinringar
i fråga om vissa — stundom icke oväsentliga — detaljer, som framställts
i ärendet, återkommer jag i den följande redogörelsen, så vitt angår
de frågor, som höra underställas riksdagen och kyrkomötet. Tillika torde
böra förutskickas den upplysningen, att enligt de avgivna yttrandena
enighet råder därom, att pensionsförbättring är behövlig, att en sådan
ej kan åstadkommas genom prästerskapets egna åtaganden, att nådåret
bör avvecklas mot kompensation att utgöras av församlingarna, att pensionsförbättringen
bör ske i huvudsaklig överensstämmelse med de sakkunnigas
förslag och att en lämplig omorganisation av kassans förvaltning
bör genomföras.
För egen del anser jag de sakkunnigas förslag böra läggas till grund
för de åtgärder, som påkallas för beredande av den som erforderlig ansedda
pensionsförbättringen. Därvid vill jag framhålla två viktiga delar
av den föreliggande frågan, beträffande vilka de sakkunnigas felslag
synes mig hava ett avgjort företräde framför de båda andra. De sakkunniga,
som icke från föregående förslag upptagit bestämmelse om rätt
för nuvarande delägare att, mot överlåtande å kassan av honom tillkommande
nådårsrätt, förskaffa sig delaktighet i den nya pensionsförmånen,
hava i följd därav icke behövt ikläda kassan de för kassan till synes
kostsamma risker, som äro förenade med en sådan valfrihet. De hava icke
heller bibehållit den för såväl församlingarna som prästerskapet kännbara
olägenheten med upplåtelse till kassan under en obestämd men tvivelsutan
avsevärt lång framtid av vakansår vid de prästerliga befattningarna
Departe
mentschefen.
Frågor, som
skola underställas
riksdagen.
Tjänstårets
fixering.
26 Kung!. May.ts proposition Nr 199.
utan hava, som nyss berörts, föreslagit, att för nådårsrättens upphörande
skulle vid varje nuvarande tjänst krävas att tjänsten liölles vakant allenast
en gång.
De ifrågasatta förändringarna äro endast delvis av beskaffenhet att
böra göras till föremål för beslut av riksdagen. I den mån frågorna enbart
åsyfta ändring i det för kassan gällande reglementet, tillkommer det,
såsom förut nämnts, fullmäktige att därom fatta beslut, som skall underställas
Kungl. Maj:ts fastställelse. Riksdagens medverkan fordras däremot
beträffande dels frågan om ändringar i avseende å tjänst- och nådårsrätten,
dels frågan om att ålägga församlingarna skyldighet att i en
eller annan form utgöra vederlag för det borttagna nådåret, varjämte
erfordras riksdagens medverkan i vissa hänseenden, som ej berörts
i de nyss angivna huvudgrunderna men som äga sammanhang med de
däri berörda ändringarna, nämligen dels frågan om kyrkorådens förpliktande
att förmedla inbetalningen till kassan av denna tillkommande avgifter,
dels anlitande av biskopslöneregleringsfonden för beredande åt
biskoparna av ett mot de nya avgifterna svarande lönetillägg m. m., dels
frågan om eftergivande av den provision, som för närvarande utgår till
statsverket för bestyret med uppbörd och redovisning av vissa kassan tillkommande
medel. Därtill kommer slutligen ett av kammarkollegiet och
statskontoret framfört förslag om rätt för prästerligt stärbhus att under
närmare angiven förutsättning kvarbo i prästgården även efter det föreslagna
fixerade tjänstårets utgång.
I anslutning till gjorda uttalanden av domkapitlet i Växjö och kammarkollegiet
hava de sakkunniga ansett tjänståret lämpligen kunna kvarstå,,
fixerat till 6 månader, vilken tid vore den minsta, som åtginge för återbesättande
av ledigbliven tjänst. Så fixerat innebure tjänståret icke något ingrepp
på församlingarnas intresse av att varje ledig ordinarie prästerlig befattning
snarast möjligt tillsattes med ordinarie innehavare. Men för stärbhusen
vore det av stor betydelse att hava rätt till detta tjänstår, bland annat
av den anledning att det mången gång skulle vara svårt för dem att,
när nådåret indragits, omedelbart efter dödsfallet lämna sin gamla bostad
och avflytta till annan ort. Fixeringen av tjänstårsrätten till sex månader
syntes lämpligen kunna genomföras omedelbart. Förändringen kunde icke
vara annat än till fördel även för de nuvarande ordinarie prästerna, vilka
därigenom undginge risken för sina efterlevande att se förmånen av tjänståret
inskränkt till en helt kort tid, i vissa fall alldeles värdelös.
Frånsett nyss omförmälda, av två länsstyrelser gjorda anmärkningar,
har mot förslaget att i nu angiven form bibehålla tjänstårsrätten annan
erinran ej framställts än att en länsstyrelse ansett lämpligare att denna rätt
blivit avvecklad i samband med nådårsrätten under förbehåll för stärbhuset
att kvarsitta i den avlidnes tjänstebostad under viss tid efter dödsfallet, något
27
Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.
som jämväl ifrågasatts av två reservanter från statskontoret, vilka tillagt, att
stärbhuset därvid borde i stället för tjänstår tillförsäkras begravningshjälp.
Tanken på begravningshjälp har även framhållits av två länsstyrelser.
I vissa över betänkandet avgivna yttranden har ifrågasatts att avliden
prästs stärbhusdelägare borde hava rätt att, jämte åtnjutande av tjänstår i
enlighet med förslaget, kvarbo i prästgården till den fardag, som inträffar
näst efter 6 månader efter dödsfallet. Nämnda förslag hava kammarkollegiet
och statskontoret biträtt på det sätt, att stärbhusdelägarna finge tillgodonjuta
den fardag, som inträffade näst efter tre månader från tjänstinnehavarens
död, dock det föreslagna, till viss tid fixerade tjänståret oförkränkt.
Mot förslaget om tjänstårets bibehållande, fixerat till 6 månader, räknat
från och med månaden näst efter den, då dödsfallet inträffar, torde icke
vara något att erinra. Visserligen har riksdagen genom ovan omförmälda
beslut av år 1917 — på förslag av enskilda motionärer — godkänt tjänstårets
upphörande; men frågan förelåg då i ett helt annat sammanhang än nu,
i det att nådårsrätten då, i motsats mot nu, förutsattes skola bibehållas,
varför riksdagens nyssnämnda beslut ej torde kunna anses hava haft den
innebörd att riksdagen under alla förhållanden skulle kräva tjänstårets borttagande.
Billighetsskäl synas mig tala för att avliden prästmans stärbhusdelägare
berättigas att under viss förutsättning kvarbo även efter det nya tjänstårets
utgång. I motsatt fall skulle nämligen, därest fardag inträffar kort tid efter
dödsfallet, stärbhusdelägarna kunna komma i svårighet för beredande åt sig
av bostad. Det synes därför finnas fog för att förbehålla stärbhusdelägarna
kvarboenderätt under så lång tid, att skälig uppsägningstid under alla förhållanden
får tillgodonjutas. Av de båda föreliggande förslagen härutinnan
anser jag mig böra giva företräde åt det av kammarkollegiet och statskon,
toret framställda, vilket synes tillfredsställa skäliga anspråk och överensstämmer
närmare med vad som gäller för vissa andra grupper innehavare
av tjänstebostad.
För beredande av nämnda kvarboenderätt kräves ändring i 18 § ecklesiastik
boställsordning den 9 december 1910. Ämbetsverken hava även framlagt
förslag till lag om sådan ändring. Då boställsordningen tillkommit efter
lagrådets hörande, torde även nu ifrågavarande ändringsförslag böra remitteras
till lagrådet. Med hänsyn till lagrådets nuvarande arbetsbörda lärer
dess yttrande över förslaget icke kunna, även om det omedelbart remitteras
dit, införväntas så snart, att proposition hinner föreläggas riksdagen. Då
omförmälda lagförslag, på sätt ämbetsverken framhållit, icke äger det sammanhang
med övriga förslag, att hinder bör möta för att först ett kommande
år förelägga det riksdagen till antagande, ber jag att framdeles få återkomma
till denna fråga.
Jag anser mig emellertid böra härvid tillägga att, i händelse 18 §boställs -
Departe
mentschefen.
Nådårets
upphörande
och avveckling.
28 Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.
ordningen, vilken avser allenast prästgårdar för prästerskapet i nyreglerade
pastorat, ändras i enlighet med vad nyss nämnts, särskilda bestämmelser böra,
såsom ämbetsverken även påpekat, meddelas för beredande av motsvarande
förmån åt stärbhusdelägare efter biskop och efter ordinarie prästerlig befattningshavare
i icke nyreglerat pastorat.
Det av pensionskommittén framlagda förslaget beträffande borttagandet
av nådåret (jämte tjänståret) motiverades av kommittén bland annat på följande
sätt. Det vore tydligt, att denna förmån tillkommit för beredande av
understöd åt efterlevande efter avliden präst, för vilkas underhåll det på
den tiden icke varit på annat sätt sörjt. Då det numera förefunnes en ordnad
pensionering för dessa efterlevande, både nådårsförmånen förlorat mycket
av sin betydelse. På samma gång som denna förmån måste såsom pensioneringsform
anses föråldrad, medförde den för det allmänna en olägenhet,
i den mån därigenom prästerlig befattning komme att vara utan ordinarie
innehavare under längre tid efter vakansens inträdande än som behövdes
för befattningens återbesättande. För prästerskapet såsom helhet betraktat
innebure rätten till nådår icke någon ekonomisk fördel, enär ju därigenom
en efterträdare tvingades att bidraga till försörjningen av företrädarens
familj. Om också för det enskilda präststärbhuset denna rätt givetvis
i regel innebure en god hjälp, borde dock ej dess värde överskattas. På
grund härav och då de syftemål, som med nådårsförmånen eftersträvats,
dels redan blivit genom en ordnad pensionering på ett lämpligare sätt tillgodosedda,
dels ock i övrigt syntes kunna vinnas i annan ordning, ville
det synas, som om goda skäl skulle föreligga för att avveckla nådårsrätten
såsom en förmån för de enskilda präststärbhusen.
1925 års pensionssakkunniga — vilkas förslag rörande nådårets avveckling,
på sätt framgår av det förut sagda, i väsentliga delar skiljer sig från
de av pensionskommittén och kassans fullmäktige framlagda förslagen —-hava, med framhållande att avvecklingen syntes böra genomföras i sammanhang
med första ledighet, som efter de föreslagna nya bestämmelsernas
ikraftträdande uppstode å varje särskild nuvarande ordinarie prästerlig tjänst,
ansett avvecklingen icke utan kassans obehöriga betungande kunna ske
annorledes än med bibehållande av de nuvarande delägarnas nådårsrätt utan
befogenhet för dem att få denna rätt avlöst av kassan. De hava förty
förordat, att avvecklingen skulle ske på följande sätt.
1) De nuvarande (= de vid tiden för reglementets ikraftträdande varande)
ordinarie prästerna bibehållas vid rätten för sina efterlevande att åtnjuta
nådår vid sina nu innehavande befattningar eller, om de avgå därifrån med
emeritilön, vid emeritilönen. Om de befordras, förlora de rätten till nådår
för sina efterlevande.
2) När en nuvarande ordinarie präst befordras första gången eller får
emeritilön eller avlider i sin nuvarande befattning utan nådårsberättigade
efterlevande, erhåller kassan ett vakansår.
29
Kungl. May.ts proposition Nr 199.
Som synes komma församlingarna enligt detta förslag att för framtiden
befrias från nådårstungan, sedan varje nuvarande tjänst stått ledig under
ett år allenast en gång, endera för nådår eller för vakansår till förmån för
kassan. De tjänster, vid vilka kassan får åtnjuta ett vakansår, äro alltså
de, vid vilka nådår icke kommer att, då befattningen första gången blir
ledig, åtnjutas av efterlevande efter nuvarande ordinarie innehavaren.
Do olika förslagen om nådårsrättens upphörande hava alla förbundits med
den förutsättningen, att avståendet av omförmälda rätt, som räknas till prästerskapets
privilegier, på något sätt kompenseras genom beredande av förmåner
till ungefär motsvarande värde.
I fråga om berörda kompensation hava de sakkunniga avgivit följande
yttrande och förslag:
Beviljandet åt kassan av den ifrågasatta vakansförmånen innebär icke
någon ekonomisk uppoffring från församlingarnas sida, eftersom deras kostnader
för prästerskapets avlöning icke ökas därigenom. Ej heller ett utsträckande
av vakansårsrätten till ett års inkomst av varje tjänst, såsom 1917
års riksdagsbeslut avsåg, skulle innebära någon särskild utgift för församlingarna.
Det synes emellertid skäligt, att församlingarna få vidkännas ett
vederlag till skäligt belopp, därest de, såsom förslaget innebär, komme att
vara för all framtid befriade från nådårsinstitutionen sedan varje nuvarande
tjänst stått ledig under ett år allenast en gång, endera för nådår eller för
kassans vakansår. Ty nådåret är tydligen ur församlingarnas synpunkt eu
olägenhet, som det är ett församlingsintresse att undslippa. Vederlaget härför
bör, synes det, lämpligen lämnas i form av församlingsbidrag till prästernas
familjepensionering. Såsom stöd för kravet på vederlag torde kunna
hänvisas på det åtagande statsverket i motsvarande fall gjort i fråga om
elementarlärarna och är i färd att göra beträffande universitetslärarna.
Kammarkollegiet och statskontoret hava ock, på sätt förut anförts, uttalat
sig för att församlingarna måtte tagas i anspråk för ändamålet. I anslutning
till kammarkollegiets i utlåtandet den 18 april 1925 med angivande av
annan motivering framlagda förslag finna de sakkunniga församlingarnas
omförmälda bidragsskyldighet kunna erhålla den formen, att prästerna tillerkännas
en förhöjning i deras på lönereglering enligt 1910 års lag fastställda
löner till belopp motsvarande de årsavgifter, kassans delägare skulle
enligt efterföljande förslag hava att till kassan erlägga för den av de sakkunniga
föreslagna förhöjningen i pensionen för änkor och minderåriga barn.
Denna löneförhöjning bör gäldas av pastoratet med samma medel, som äro
anvisade till prästerskapets avlöning, d. v. s. med församlingsavgifter, arrenden,
skogsförsäljningsmedel m. in., med rätt för pastoratet, att, därest
utdebiteringen av församlingsavgifter för prästerskapets avlönande skulle
överstiga 6 öre för 10-tal kronor av pastoratets hela inkomstbelopp, för överskottet
erhålla ersättning från kyrkofonden. Då berörda nya pensionsavgift,
såsom av det följande närmare inhämtas, föreslås till 1,5 procent av delaktighetsbeloppet
— vilket senare i regel är identiskt med den reglerade
lönen — skulle alltså löneförhöjningen utgå med ett belopp motsvarande
1,5 procent av den reglerade lönen. Denna förhöjning motsvarar för lägsta
normala komministerslön (2,500 kronor) 37 kronor 50 öre och för högsta
normala kyrkoherdelön (8,000 kronor) 120 kronor. För hela rikets präster
-
Församlin
garnas
vederlag.
30
Kungl. May.ts proposition Nr 199.
skap bleve sammanlagda beloppet omkring 165,000 kronor. Den av ifrågavarande
höjning i avlöningen föranledda ökade utgiften kan ej anses betungande
för de särskilda pastoraten. Då största delen av pastoraten och
framför allt de i ekonomiskt hänseende svagare pastoraten redan uppnått
den gräns av 6 öres utdebitering på varje 10-tal inkomstkronor, som berättigar
dem att för återstoden erhålla ersättning från kyrkofonden, är det endast
ett mindretal pastorat, och dessa de bärkraftigare, som få vidkännas
ökningen. Av en beräkning, som de sakkunniga låtit verkställa, och som
grundar sig på förhållandena ecklesiastikåret 1924—1925, framgår att, om
till nuvarande löner jämte tillfällig löneförbättring och dyrtidstillägg kommer
den ifrågasatta löneförhöjningen, av det därför erforderliga beloppet
165.000 kronor omkring 50,000 kronor skulle stanna på pastoraten och
115.000 kronor gäldas av kyrkofonden. Denna skulle komma att bära avgifterna
från omkring 77,5 procent av hela antalet pastorat. Någon tvekan
om möjligheten för kyrkofonden att förmå bestrida det jämförelsevis obetydliga
belopp, varom här är fråga, torde ej föreligga. Skulle det nuvarande
prästerliga lönesystemet ersättas med annat, torde få förutsättas att
hänsyn i detta tages till prästernas förhöjda familjepensioneringsplikt.
Den föreslagna förhöjningen i avlöningen av 1,5 procent av lönen torde
böra träda i tillämpning omedelbart, oavsett huruvida tjänstinnehavaren
kommer att åtaga sig motsvarande ökning i avgifterna till kassan eller ej.
Församlingarnas skyldighet att vidkännas sagda förhöjning i prästlönen —
vilken förhöjning som nämnt är avsedd att innebära en avlösning av nådårsrätten
— bör uppenbarligen icke vara beroende av den omständigheten,
huruvida tjänstinnehavaren begagnar sig av den nya pensionsformen eller
icke. Det synes därför lämpligen böra ordnas så, att ifrågavarande 1,5
procents löneförhöjning för präst, som ej erlägger till kassan de nya avgifterna,
skall tillgodonjutas av prästerskapets änke- och pupillkassa, som
även bör uppbära lönetillägget för 75-åringar, vilkas avgifter enligt förslaget
upphört.
I de över de sakkunnigas förslag avgivna yttrandena har någon invändning
mot nådårsrättens upphörande mot därav betingad kompensation ej
framställts, dock att, på sätt förut berörts, två länsstyrelser av olika skäl
ställt sig tveksamma huruvida upphörandet borde genomföras i det sammanhang,
som nu ifrågasatts. Däremot hava gjorts vissa, här nedan närmare
berörda erinringar mot några av de bestämmelser, som de sakkunniga
föreslagit beträffande sättet för den ifrågasatta avvecklingens genomförande.
a) Nådårsrättens
förlust
vid befordran.
Enligt de sakkunnigas förslag skola, såsom nyss nämnts, nuvarande ordinarie
innehavare väl bibehålla rätten för sina efterlevande att njuta nådår
vid sina nu innehavande befattningar eller, om de avgå därifrån med emeritilön,
vid emeritilönen, men skola, om de befordras, förlora denna rätt.
Denna förlust kan dock förminskas eller eventuellt utebliva på grund av
den i reglementsförslaget tillika intagna bestämmelsen, att sådan tjänstinnehavare
finge inom ramen för sina på befordringen grundade befordringsavgifter
tillgodoräkna sig det på visst sätt uppskattade värdet av den nådårsrätt,
som kunde vara för honom förenad med den frånträdda tjänsten.
31
Kungl. May.ts proposition Nr 199.
Kassans fullmäktige hava ansett det tvivelaktigt, huruvida en dylik inskränkning
i rättigheterna för dem, som blivit delägare i kassan före de
nya bestämmelsernas ikraftträdande, kunde vara laglig, därvid fullmäktige
tillika fäst sig vid att befordran även skulle obligatoriskt medföra en begränsning
i pensionsrätten för icke-minderåriga barn.
Kammarkollegiet och statskontoret hava till en början erinrat, att nådårsrätten
ingalunda vore beroende på reglementet eller ens garanterad genom
detta, varför en ändring i nådårsrätten kunde vidtagas utan att träda för
nära någon rätt, som prästen hade i egenskap av delägare i kassan. Då
ämbetsverken ej heller ur annan synpunkt haft något att erinra mot förslaget
i denna del — vilket lämnats utan anmärkning av övriga i ärendet
hörda än fullmäktige — ansåge ämbetsverken fullmäktiges nu gjorda erinran
böra lämnas utan avseende.
De sakkunnigas förslag innebär vidare, att ett vakansår skall tillgodo,
komma kassan allenast i de fall, då, vid först inträffande ledighet, inkomsten
av befattningen icke uppbäres av nådårsberättigat stärbhus. Enligt tidigare
förslag däremot har avsetts att ett års behållen inkomst av varje prästerlig befattning
i riket skulle tillfalla kassan. Pensionskommitténs förslag av 1923
och fullmäktiges förslag av 1924 åter åsyftade, att kassan skulle övertaga
de särskilda prästernas nådårsrätt, vilken i denna form skulle kvarstå tills
vidare och så länge inkomsten därav vore behövlig för att kassan skulle
kunna fullgöra sina förbindelser.
Fullmäktige hava, med anmärkande att ingen säkerhet förefunnes i vilken
utsträckning kassan kunde komma i åtnjutande av inkomst av det av
de sakkunniga föreslagna nådåret, vidare framhållit rättvisan i att vakans år
utginge å varje tjänst. Denna mening har omfattats även av kassans direk
tion, vissa domkapitel och eu länsstyrelse. Å andra sidan har en länssty"
relse ansett den föreslagna vakansårsrätten icke vara tilltalande utan för]
menat att kassan i händelse av behov borde stärkas genom anslag av statsmedel.
En länsstyrelse har ställt sig tveksam om vakansåret men förmält
sig ej vilja motsätta sig förslaget därom.
Kammarkollegiet och statskontoret hava framhållit hurusom de sakkun.
niga icke beräknat vakansåret som kompensation för det avstådda nådåret,
men att denna kompensation vore avsedd att utgå på det sätt att tjänstinnehavaren
genom förhöjning av lönen erhölle ett belopp motsvarande vad
som erfordrades i grundavgift för den nya pensionen, vilken i regel och
ofta i betydlig mån överstege nådårets pensionsvärde. Tydligen hade vakansårets
uttagande ansetts vara motiverat därav, att församlingarnas befriande
från nådårsinstitutet, sedan efter den nya ordningens genomförande
ett nådår presterats, förutsatte, att prestationen utkrävdes likformigt och ej
finge vara beroende av den tillfälliga omständigheten huruvida i det särskilda
fallet nådårsberättigade stärbhusdelägare fuunes eller ej, eller med
b) Vakansårsrättens
omfattning.
32
Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.
andra ord att varje pastorat skulle såsom slutprestation i fråga om nådårstungan
vidkännas, att pastoratet stode ledigt ett år, därvid inkomsten uppbures
av de nådårsberättigade stärbhusdelägarna och, där sådana ej funnes,
av kassan. Vakansårsinkomsten vore enligt de sakkunnigas förslag icke
behövlig för den nya försäkringsfondens finansiering i vidare mån än för att
sätta kassan i stånd att göra i det följande omförmält åtagande i avseende å
60-kronors tilläggspension för nuvarande pensionärer och vissa efterlevande
efter nuvarande delägare. Ämbetsverken förmälde sig icke kunna dela fullmäktiges
mening att vakansår borde få åtnjutas vid varje tjänst. Genom
en sådan ordning bleve nämligen pastoraten olika betungade, i det att somliga
finge vidkännas olägenheten av att tjänsten stode ledig två år, nämligen
en gång för nådår och en gång för kassans vakansår, under det andra pastorat
undsluppe med allenast ett sådant ledighetsår.
Invändning har även gjorts mot att vakansårsrätt skulle enligt de sakkunnigas
förslag få av kassan åtnjutas från ständiga adjunktsbefattningar.
Då befattningarna som ständig adjunkt vore av icke ordinarie natur, skulle,
efter vad kammarkollegiet och statskontoret yttrat, ämbetsverken väl ställa
sig tveksamma i frågan om ett vakansår bör få av kassan åtnjutas från
dessa befattningar; men med hänsyn till grunderna för ett av Kungl. Maj:t
den 29 augusti 1923 meddelat utslag angående vikariearvode vid ständiga
adjunktsbefattningen i Västra Torsås pastorat, enligt vilket genom löneregleringsresolution
anordnad adjunktsbefattning ansetts som en särskild prästerlig
tjänst, har det synts ämbetsverken icke vara något att erinra mot
att kassan uttryckligen tillerkännes ett års behållen inkomst även från sådan
befattning.
Ämbetsverken hava på grund av det anförda anslutit sig till de sakkunnigas
förslag beträffande kassans rätt till vakansårsinkomst.
c) Disposi
tionen av va
kansårsinkomsten.
I avseende å dispositionen av kassans inkomst av vakansåret innebär
de sakkunnigas förslag, att denna inkomst, vars nuvärde med försiktig beräkning
uppskattats till omkring 1,100,000 kronor, skulle användas till att
bereda nuvarande änkor och minderåriga barn ävensom änkor och minderåriga
barn efter nuvarande delägare, vilka på grund av uppnådd ålder av
75 år icke finge inträda i den föreslagna nya försäkringsfonden, en tilläggspension
av 60 kronor för hel pensionslott räknat samt till att åt änkor och
minderåriga barn efter nuvarande delägare, vilka bleve delaktiga i den nya
försäkringsfonden, utgiva vad som erfordrades för att pensionen ur denna
fond ej skulle understiga 60 kronor. Den del av vakansårsinkomsten, som
skulle anlitas för nämnda ändamål, har uppskattats till ett nuvärde av omkring
800,000 kronor. Överskjutande vakansårsinkomsten skulle tillföras
försäkringsfonden. Rörande försäkringsfonden föreslås i reglementets § 27
att, om verkställd utredning visar att fonden därtill lämnar tillgång, kunde
beslutas viss förhöjning av de ur fonden utgående pensionerna. I den mån
33
Kungl. May.ts proposition Nr 199.
vakansårsinkomsten icke tages i anspråk för omförmälda tilläggspensioner,
är den sålunda avsedd att medverka till annan pensionsförhöjning.
Fullmäktige hava förmält sig visserligen inse behovet av förbättrade pen.
sioner åt de nuvarande pensionärerna, men likväl icke kunna finna den av
de sakkunniga föreslagna lösningen genom beredande åt dem av en tilläggs*
pension av 60 kronor vara ur alla synpunkter lycklig, enär förslaget inne.
bure, att den nuvarande generationen finge till samma pensionärers förmån
göra ännu större offer än den redan fått vidkännas. Ett domkapitel och
en länsstyrelse hava uttalat sig i huvudsaklig överensstämmelse härmed.
Kammarkollegiet och statskontoret hava ansett starka humanitetsskäl tala
för det föreslagna pensionstillägget, därvid de tillika framhållit, att det av
de sakkunniga föreslagna vakansåret icke, såsom fullmäktige uttalat, innebure
något offer av den nuvarande generationen ordinarie präster. Två reservanter
från statskontoret hava emellertid förmält sig i denna fråga icke kunna
helt instämma med de sakkunniga med hänsyn till de förmåner dessa pensionstagare
åtnjöte i form av pensionstillägg och dyrtidstillägg.
Som församlingarnas vederlag för att prästerskapet för all framtid avstode
från nådårsrätten hava de sakkunniga, såsom förut berörts, föreslagit,
att församlingarna ålades att till prästerna utgiva en förhöjning i dessas
på lönereglering enligt 1910 års lag fastställda löner till belopp motsvarande
de årsavgifter, uppgående till 1,5 procent av lönen (delaktighetsbeloppet),
vilka kassans delägare skulle hava att erlägga för den föreslagna pensionsförhöjningen,
och att denna löneförhöjning skulle gäldas av pastoratet med
anlitande av samma medel, som äro anvisade till prästerskapets avlöning,
således med rätt för pastoratet att erhålla bidrag från kyrkofonden, i den
mån det för avlöningsändamål erfordrades utdebitering för gäldande av
högre belopp än som motsvarar 6 öre för varje tiotal kronor av inkomstbeloppet
inom pastoratet. Enligt de sakkunnigas förslag skulle vidare ifrågavarande
1,5 procents löneförhöjning för präst, som ej vill bliva delaktig av
den föreslagna nya pensionsrätten, i allt fall få tillgodonjutas av kassan,
vilken även borde uppbära lönetillägget för 75-åringar, vilkas avgifter enligt
förslaget upphört. De sakkunniga hava förutsatt, att, därest det nuvarande
prästerliga lönesystemet skulle ersättas med annat, hänsyn i detta
tages till prästernas förhöjda familjepensionsavgift.
Några domkapitel och två länsstyrelser hava uttalat som sin mening, att
ifrågavarande bidrag av 1,5 procent av lönen borde, såsom utgörande en
avlösning av en församlingarna påvilande tunga, av församlingarna gäldas
av egna medel, således utan rätt att få något därav åter av kyrkofonden.
Från vissa domkapitels sida har jämväl gjorts gällande, att bidraget borde
utgå för all framtid samt inbetalas direkt till kassan.
I huvudsak samma ställning intages av fullmäktige, som framhållit, att
församlingarnas vederlag borde givas i form av församlingsbidrag till änke
Bihang
till riksdagens protokoll 1926. 1 saml. 168 käft. (Nr 199.)
d Församlingarnas
vederlag.
3
34
Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.
och pupillpensioneringen från kassan. Det hade ej tagits tillräcklig hänsyn
till att här vore fråga om ett avstående från en förmån av privilegienatur,
som, då den avvecklades, borde ersättas med en därmed jämngod förmån.
Den nu föreslagna ersättningen fyllde ej måttet. Fullmäktige hava vidare
förklarat sig anse, att säkra garantier borde givas för att vederbörlig hänsyn
toges till den omständigheten, att ifrågavarande bidrag av 1,5 procent
av lönen utgjorde ersättning för församlingarnas befrielse för all framtid
från nådårstungan.
Även kassans direktion har uttalat sig mot att kyrkofonden toges i anspråk
för nu ifrågavarande bidrag.
I denna del av ärendet hava kammarkollegiet och statskontoret yttrat
följande:
Det synes ämbetsverken, som skulle det icke kunna med fog göras gällande,
att prästerna skulle genom de av de sakkunniga föreslagna förändringarna
komma att bliva sämre ställda än förut. Fastmera måste förhållandet
vara det motsatta. De nuvarande delägare, som äro innehavare av
ordinarie tjänst eller erhållit emeritilön på sådan tjänst, bibehålla nådårsrätten
och få, om de vilja och under förutsättning att de ej äro mer än 75
år, utan någon egen uppoffring sina efterlevande tillförsäkrade ur försäkringsfonden
en pension, som, beroende på delägarens ålder vid förändringens
genomförande, kan uppgå till 5 procent av delaktighetsbeloppet. Den
generation präster (den andra generationen), som närmast efterträder den
nuvarande, och som ej kommer i åtnjutande av nådår, tillförsäkras ur försäkringsfonden
en familjepension, som överstiger nådårets pensionsvärde,
och den får de härför erfoderliga grundavgifterna betäckta genom omförmälda
lönetillskott, som föreslagits skola för den särskilde prästen utgå så
länge lönereglering enligt 1910 års lag — ej, såsom fullmäktige synas hava
förstått det, så länge nuvarande löneregleringsresolution — är gällande för
honom, och förutsättes av de sakkunniga även för framtiden, i händelse
av 1910 års lags ersättande med eu annan, komma att få sig beredd en
motsvarande förmån. Den generation slutligen, som kommer att efterträda
den nu nämnda (andra) generationen, liksom de senare följande hava att
påräkna samma förmåner som den andra generationen och därtill den, att
de ej behöva se sin befordran fördröjd genom att ett års inkomst av
den ledigblivna befattningen ingår till nådårsberättigat stärbhus. Enbart i
denna förmån av ett års tidigare tillträde till tjänsten än som är beräknelig!
så länge nådårsrätten kvarstår kan, så vitt angår den tredje och efterföljande
generationer av präster, sägas ligga full kompensation för det avstådda
nådåret.
Ämbetsverken anse fördenskull invändningen om att prästerskapet icke
genom de föreslagna anordningarna skulle erhålla full kompensation icke
kunna tillmätas någon betydelse.
Beträffande frågan huruvida församlingarnas vederlag för nådårets avveckling
bör utgå, såsom förslaget innebär, i form av löneförhöjning till
prästerskapet eller, såsom av fullmäktige och vissa andra vederbörande ansetts
lämpligare, genom utgörande av ett särskilt avlösningsbelopp, synes
det ämbetsverken otvivelaktigt, att goda skäl kunna åberopas för såväl det
ena som det andra sättet för lösningen av denna fråga. Vid övervägande
av de olika skälen hava ämbetsverken funnit sig böra förorda den av de
35
Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.
sakkunniga föreslagna lösningen av frågan. Lika med de sakkunniga förutsätta
ämbetsverken givetvis härvid, att, därest 1910 års löneregleringslag,
med vilken det nu föreslagna lönetillägget förbundits, prövas vara otillfredsställande
och därför eller av annat skäl ändras eller ersättes med andra
lönebestämmelser, erforderlig hänsyn tages till prästerskapets behov av höjda
löner på grund av ökade avgifter för familj epensionen.
Beträffande frågan huruvida åtgärder böra vidtagas för avveckling av den
prästerskapet tillkommande nådårsrätten torde jag kunna inskränka mig till
att allenast hänvisa till vad därutinnan tidigare anförts till förmån för
ifrågavarande rätts upphörande.
Av vad jag i annat sammanhang yttrat torde framgå som min mening,
att förevarande spörsmål lämpligen bör lösas på det av de sakkunniga föreslagna
sättet genom att låta de nuvarande ordinarie tjänstinnehavarna bibehålla
den nådårsrätt, som tillkommer dem i avseende å nu innehavande
befattning eller, om de avgå därifrån med emeritilön, vid emeritilönen.
Likaledes biträder jag uppfattningen därom, att den som befordras förlorar
nådårsrätten för sina efterlevande. Lagligheten av eu sådan bestämmelse
har, efter vad förut anförts, ifrågasatts av kassans fullmäktige. Deras
gensaga synes grunda sig på en uppfattning om att nådårsrätten skulle vara
kassans delägare tillförsäkrad genom kassans reglemente såsom en dem tillkommande
förmån i deras egenskap av delägare. På sätt kammarkollegiet
och statskontoret erinrat är detta dock ej förhållandet. Över nådårsrätten
förfoga ej kassans delägare i denna egenskap, men väl öga prästerskapets
representanter å kyrkomötet att deltaga i beslut angående dess bibehållande
eller avskaffande. Nådårsrätten hör samman med tjänsten, ej med personen.
Ej heller i övrigt synes mig kunna åberopas något skäl, på grund
\ arav laga hinder skulle möta att i händelse av nådårsrättens upphävande
bestämma, att präst, som är bibehållen vid rätten i fråga, emellertid förlorar
den, om han efter förändringens genomförande söker och erhåller befordran.
Det torde vara en erkänt riktig grundsats, att eu tjänsteman, som på grund
av erhållen fullmakt ej är skyldig underkasta sig vissa efter fullmaktens
utfärdande meddelade ändrade villkor beträffande sina rättigheter på grund
av tjänsten, likväl blir skyldig därtill om han söker och erhåller ny tjänst.
Så mycket mindre lärer i nu förevarande fall betänkligheter böra möta, som
befordrad präst skulle enligt reglementsförslaget bliva berättigad att vid befordringsavgiftens
bestämmande få värdet av den med den avträdda tjänsten
förenade nådårsrätten sig tillgodoräknat så långt som möjligt.
Vad därefter angår frågan huruvida kassan bör tillerkännas inkomst av
prästerliga tjänster i den av de sakkunniga föreslagna mera begränsade omfattningen
eller om berörda förmån bör utsträckas till att, på sätt fullmäktige
och vissa myndigheter förordat, avse ett års inkomst av varje prästerlig
tjänst i riket, är denna fråga en detalj av en fråga av större räckvidd, nämligen
den, huruvida kompensationen för det avstådda nådåret bör uttagas
Departe
mentschefen.
36
Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.
genom att till kassans förmån låta prästerliga tjänster stå vakanta i erforderlig
omfattning, såsom kommittén och fullmäktige föreslagit, eller genom
att, i enlighet med de sakkunnigas förslag, ålägga församlingarna att genom
ökade bidrag tillhandahålla vad som erfordras i avgifter för den nya
pensionsförmånen.
Vad de sakkunniga anfört till stöd för sitt förslag att icke uttaga kompensationen
i form av inkomst av prästerliga tjänster under upprepade
vakansår synes mig i stort sett vara riktigt. Vakansårssystemet bereder
visserligen församlingarna olägenheter genom den skada, som tillfogas
församlingslivet till följd av de långvariga provisorierna, och berör dem
även därigenom, att de av församlingarna utgivna prästlönemedlen ej användas
för sitt egentliga ändamål; men det innebär icke för församlingarna
någon ekonomisk uppoffring och kan således ej betraktas som gottgörelse
för den ifrågasatta befrielsen från nådårstungan. I ekonomiskt hänseende
däremot verkar vakansåret som en olägenhet för de yngre prästgenerationerna,
vilka till följd av detsamma ofta få sin befordran fördröjd. Jag
anser mig fördenskull böra bestämt uttala mig mot att kompensationen
sökes i form av upprepade vakansår. I stället bör den beredas genom att
ålägga församlingarna någon särskild prestation, som innebär en avlösning
av nådårstungan.
De sakkunniga hava, såsom förut anförts, härutinnan föreslagit att församlingarna
skulle åläggas att till prästerna utgiva en förhöjning i dessas
på 1910 års prästlöneregleringslag fastställda löner till belopp motsvarande
de årsavgifter (grundavgifter) uppgående till 1,5 procent av lönen, kassans
delägare skulle hava att erlägga för den föreslagna pensionsförhöjningen,
och att denna löneförhöjning skulle gäldas med anlitande av de vanliga
prästlönemedlen.
Givetvis finnes det fog för att, i likhet med vissa i ärendet hörda vederbörande,
mot detta förslag invända, att församlingarna i själva verket i stor
utsträckning icke drabbas av detta vederlag, nämligen i den mån församlingarna
få utgiften gottgjord genom den från kyrkofonden till dem jämlikt
21 § löneregleringslagen utgående ersättningen. Och det ligger nära
att, såsom jämväl skett, yrka, att församlingarna böra själva genom utdebiterade
medel gälda bidraget i fråga och att detta skall ingå direkt till kassan
såsom ett prästerskapet tillkommande avlösningsbelopp.
En var av dessa båda vägar synes mig vara under skiljaktiga förutsättningar
framkomlig. I likhet med kammarkollegiet och statskontoret anser
jag dock övervägande skäl tala för den förra vägen. Två skäl hava därvid
varit för mig avgörande. Dels synes det vara principiellt riktigt, att avgifterna
för familjepensionering bäras av tjänstinnehavarens avlöning och att
i följd därav den avlösningssumma, varom här är fråga, skall formellt behandlas
som lönetillägg och utbetalas så som är stadgat om prästerskapets
37
Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.
avlöning i allmänhet. Dels synes det mig mindre tilltalande att formligen
ålägga församlingarna en skatteplikt, som har formen av betalningsskyldighet
till prästerskapets änke- och pupillkassa.
Beträffande den i ärendet framställda invändningen därom, att det av de
sakkunniga föreslagna vederlaget för nådårsrättens avstående icke skulle
innebära full kompensation, torde jag kunna allenast hänvisa till vad kammarkollegiet
och statskontoret härutinnan yttrat, vilket jag finner vara i
huvudsak riktigt.
På grund av det anförda biträder jag de sakkunnigas förslag beträffande
åläggande för församlingarna att till prästerskapet utgiva lönetillägg med
ett belopp, motsvarande 1,5 procent av lönen.
Jag delar även de sakkunnigas mening därom, att ifrågavarande löneförhöjning
bör komma kassan till godo i de fall, att tjänstinnehavaren icke
begagnar sig av den nya pensionsförmånen eller att han efter uppnådd
ålder av 75 år erhåller frihet från avgifters erläggande till kassan.
I detta sammanhang torde få erinras om att de sakkunniga ansett församlingsbidrag
icke lämpligen kunna, så länge äldre lönereglering gäller,
föreslås beträffande prästerna i de jämförelsevis fåtaliga pastorat, där lönereglering
enligt 1910 års lag ej gäller. Där någon i sådant pastorat tjänstgörande
ordinarie präst, som erlägger de nya pensionsavgifterna, på grund
av svag avlöning är i behov av bidrag därtill, lärer detta kunna ordnas
genom sedvanligt lönetillskott.
Att, när de år 1910 antagna bestämmelserna om prästerskapets avlöning
ersättas med andra, lönerna böra bestämmas med hänsyn jämväl till de
ökade avgifter prästerna hava att erlägga för familjepensioneringen synes
mig rättvist och billigt.
Vad här ovan anförts och föreslagits beträffande sättet för nådårets avlösning
har ej tillämpning på biskoparna, ty deras löner äro ej reglerade
enligt omförmälda lag den 9 december 1910 om reglering av prästerskapets
avlöning. Biskopslönerna, vilka utgå enligt särskilda, i enlighet med bestämmelserna
i Kungl. Maj:ts brev till kammarkollegiet och statskontoret
den 15 juni 1861 utfärdade resolutioner, utgöras företrädesvis av ersättning
för indragna tiondeanslag och av inkomst av utarrenderad boställsjord.
I viss utsträckning åtnjutes fyllnadsanslag ur biskopslöneregleringsfonden,
vilken bildats av åtskilliga biskopslönerna frånskilda inkomster.
Då beträffande det biskoparna tillkommande nådåret avlösningen torde
böra äga rum efter samma grunder som i fråga om prästerskapet i församlingarna,
synes även för biskoparna böra betingas ett lönetillägg motsvarande
1,5 procent av lönen. Detta lönetillägg torde böra utgå ur biskopslöneregleringsfonden
och få uppbäras av biskopen eller kassan under enahanda förutsättningar
som angivits för lönetillägget åt prästerskapet i församlingarna.
38
Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.
Lönetillägget ur biskopslöneregleringsfonden torde kunna beräknas till 2,340
kronor. Fonden, som under de senast förflutna 10 V2 åren tillväxt med i
medeltal mer än 40,000 kronor årligen, lärer kunna lämna tillgång till detta
avlösningsbelopp.
Jag torde nu få återgå till frågan om den utsträckning, vari vakansårsrätt
bör beviljas kassan. Även i detta hänseende torde jag kunna inskränka mig
till att åberopa vad kammarkollegiet och statskontoret yttrat. Jag biträder
alltså de sakkunnigas förslag, att kassan bör åtnjuta vakansår allenast vid
de tjänster, där vid först uppkommande ledighet inkomsten ej skall uppbäras
av nådårsberättigat stärbhus.
Beträffande frågan huru inkomsterna av det vakansår, varom här är
fråga, lämpligen bör disponeras kunde måhända göras gällande, att vid
vakansårsinkomstens beviljande även borde bestämmas det närmare ändamål,
vartill inkomsten skulle användas. För egen del anser jag det emellertid
vara tillräckligt, att inkomsten i fråga varder, såsom i de sakkunnigas
hemställan angives, anvisad till kassan för dess ombildning i huvudsaklig
överensstämmelse med de sakkunnigas förslag. Då jag, i likhet med kammarkollegiet
och statskontoret, anser starka humanitetsskäl tala för det av
de sakkunniga föreslagna pensionstillägget synes mig eu av förutsättningarna
för fastställelse av ett nytt reglemente för kassan vara, att däri finnes intagen
bestämmelse om berörda pensionstillägg.
För vinnande av de nu ifrågasatta förändringarna beträffande tjänst- och
nådårsrätten och vad därmed sammanhänger torde nu böra utverkas riksdagens
och senare jämväl kyrkomötets medgivande dels till att den stärbhus
efter innehavare av prästerlig befattning tillkommande rätten till tjänstår
må omfatta eu tid av sex månader, räknat från och med månaden näst
efter den, under vilken tjänstinnehavaren avlidit, samt att nådåret må upphöra,
den nådårsrätt likväl oförkränkt, som tillkommer efterlevande efter
nuvarande delägare i dennes nuvarande befattning, dels oclc till att prästerskapets
änke- och pupillkassa må uppbära ej mindre ett års behållen inkomst
av varje prästerlig beställning i riket, med undantag för sådana, där vid
först inträffande ledighet nådårsrätt föreligger, än även ett års emeritilön
efter en var emeritus, som bibehållits vid nådårsrätten, men som emellertid
ej efterlämnat nådårsberättigad stärbhusdelägare.
Vidare bör inhämtas riksdagens och kyrkomötets bifall till de ifrågasatta
bestämmelserna om rätt dels för präster i nyreglerade pastorat att bekomma
lönetillägg till ovan omförmälda belopp av 1,5 procent av lönen och dels för
kassan att uppbära detta lönetillägg i de fall, då avgiften ej skall ingå till
försäkringsfonden. Bestämmelserna i dessa sistnämnda hänseenden synas
böra erhålla formen av lag; och framlägges i sådant avseende här nedan
förslag till lag angående vissa lönetillägg åt präster i nyreglerade pastorat i
anledning av nådårsrättens upphörande m. m.
39
Kung!.. Maj:ts proposition Nr 199.
Slutligen bör begäras riksdagens och kyrkomötets medgivande till att som
avlösning av den biskoparna tillkommande nådårsrätten må ur biskopslöneregleringsfonden
till biskoparna utgå ett lönetillägg, motsvarande 1,5 procent
av den med befattningen förenade lönen samt till att, där befattning innehaves
av biskop, som icke erlägger avgifter till prästerskapets änke- och
pupillkassa för de föreslagna nya pensionsförmånerna, kassan må äga uppbära
lönetillägg, varom ovan sägs.
Det av de sakkunniga föreslagna nya reglementet för prästerskapets änkeoch
pupillkassa innehåller i förhållande till det nuvarande åtskilliga förändringar
även beträffande kassans förvaltning m. m. Genomförandet av en av
dessa ändringar, vilken avser sättet för inbetalningen av delägarnas avgifter,
påkallar medverkan från riksdagens och kyrkomötets sida.
Delägarnas avgifter inbetalas för närvarande genom kontraktsprostarna
(§ 26). Pensionskommittén hade tagit under övervägande om ej uppbörden
av delägarnas avgifter (varvid kommittén tydligen tänkt enbart på avgifterna
av det territoriella ordinarie prästerskapet och de ständiga adjunkterna) kunde
så ordnas, att avgifterna innehölles av kyrkoråden och insändes direkt till
kassan, men funnit tanken på en sådan omläggning av avgiftsuppbörden
böra för det dåvarande förfalla.
Efter vad de sakkunniga förmäla sig hava inhämtat fungerar det nuvarande
uppbördssättet ej fullt tillfredsställande; och detsamma syntes bliva
fallet i än högre grad, om man enligt de sakkunnigas förslag överginge till
avgiftsinbetalning fyra gånger om året i stället för en. De sakkunniga hava
ansett sig hava skäl upptaga den av pensionskommittén berörda omläggningen
av avgiftsuppbörden och alltså föreslå, att kyrkoråden måtte få sig ålagt att
vid det kvartalsvisa utbetalandet av församlingsprästernas lön innehålla
pensionsavgifterna och översända dem till kassan. Motsvarande åliggande
borde i allmänhet tillkomma andra vederbörande, som omhänderhade utbetalningen
av avlöningen till prästerliga tjänstinnehavare. Sålunda borde inbetalningen
till kassan av avgifterna för de i församlingarna tjänstgörande
extra ordinarie prästerna verkställas genom länsstyrelserna och i vissa fall
statskontoret. Beträffande delägare, som ej vore hänförliga till det territoriella
prästerskapet, torde deras huvudmän böra fullgöra inbetalningen.
Någon invändning i sak mot förevarande förslag har icke framställts av
någon av de i ärendet hörda vederbörande.
Jag biträder förslaget i nu berörda hänseende.
Åläggandet för kyrkoråden av ifrågavarande förpliktelse lärer böra ske
genom ändring i 11 § 1 mom. lagen om reglering av prästerskapets avlöning.
Förslag till sådan lag framlägges av mig i det följande.
Beträffande det i församlingarna tjänstgörande extraordinarie prästerskapet
bör saken ordnas genom ändring i den s. k. adjunktsavlöningsförordningen
Sättet för inbetalning
av
delägarnas
avgifter.
Departe
mentschefen.
Upphörande
av den till
statsverket
utgående provisionen.
40 Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.
den 18 april 1914 och i övrigt genom en särskild kungörelse. Meddelandet
av sådana bestämmelser ankommer på Kungl. Maj:ts åtgärd, varför jag,
i händelse de förslag, som nu må komma att föreläggas riksdagen, leda till
de avsedda förändringarnas genomförande, är sinnad att framdeles framlägga
för Kungl. Maj:t förslag till föreskrifter i övriga omförmälda hänseenden.
Slutligen ber jag att få beröra ytterligare en fråga, som synes mig böra
underställas riksdagens prövning, nämligen spörsmålet huruvida den provision,
som prästerskapets änke- och pupillkassa hittills fått erlägga för de
medel, som genom konsistorierna inlevereras till kassan, fortfarande bör utgå
eller om den icke skäligen bör upphöra. I § 25 av nu gällande reglemente
för kassan stadgas, att de behållna inkomster av ecklesiastiksysslor,
som skola tillfalla kassan (vakansmedel och kadukmedel), uppbäras av konsistorierna
för att till kassans direktion överlämnas och redovisas »mot hittills
vanlig provision». Alltsedan kassans tillkomst har denna provision
jämlikt cirkuläret den 9 februari 1844 om konsistorienotariernas uppbördsprovision
utgått med sex procent av den behållna inkomsten av den för
kassans räkning lediga tjänsten; och denna provision tillföll ursprungligen
konsistorienotarierna såsom tillägg till deras ordinarie avlöning. Provisionen,
som uppgått till ganska betydande belopp särskilt under de första årtiondena
av kassans tillvaro, då vid varje tjänst, som blev ledig genom innehavarens
frånfälle, ett års behållen inkomst skulle tillfalla kassan, men på
senare tiden sjunkit ned till att utgöra omkring 4,000 kronor i medeltal för
år, blev emellertid genom den lönereglering för konsistorienotarierna, som
beslöts år 1902, förändrad från att vara ett tillägg utöver den ordinarie
lönen för konsistorienotarierna till att därefter utgöra en inkomst för statsverket
för att jämte andra medel användas till bestridande av konsistorienotariernas
ordinarie avlöning. Konsistorienotariernas befattning med uppbörden
och redovisningen av kassans inkomster av lediga prästsysslor ansågs
nämligen vara ett bestyr, som ingår i deras tjänståligganden och därför icke
bör betalas särskilt. Sedan provisionen från att vara en konsistorienotarierna
utöver lönen tillfallande extra inkomst sålunda övergått till en statsinkomst,
avsedd att användas till täckande av statens behov, hava vid upprepade tillfällen
(åren 1905, 1913 och 1920) framställningar gjorts i syfte att kassans
skyldighet att betala denna provision måtte upphävas eller regleras. Såväl
den första av dessa framställningar, vilken stödde sig på den timade ändringen
i provisionens karaktär och det förment principvidriga däri, att i den
fastställda staten för konsistorienotarierna skulle ingå bidrag från en särskild
korporations kassa, som ock den andra framställningen, vilken motiverades
särskilt därmed, att kassan genom provisionens indragning skulle erhålla
medel till avlönande av erforderliga ombud för kassan i de särskilda stiften,
lämnades av Kungl. Maj:t utan bifall. Till stöd för den år 1920 gjorda
41
Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.
framställningen, som avsåg nedsättning i provisionens beräkning till förslagsvis
tre procent, anfördes, att i följd av den förändrade lagstiftning, som dåmera
införts rörande prästboställenas utarrendering och uppbörden av pastoralierna,
konsistoriernas besvär med uppbörden och redovisningen av kassan
tillfallande inkomster av lediga prästerliga befattningar så väsentligt minskats,
att den nuvarande provisionen måste anses alltför hög. Till följd av remiss
å sist berörda framställning inhämtade statskontoret från samtliga domkapitlen
yttranden i frågan, huruvida bestyret kunde anses numera medföra
avsevärt mindre besvär än förut. Enligt vad av dessa yttranden framgick
rådde väl en i viss mån skiljaktig uppfattning om den nya lagstiftningens
inverkan på göromålens omfattning å domkapitlens expeditioner; men även
om de nya författningarna rörande prästerskapets lönereglering m. in. icke
verkat till minskning av domkapitlens arbetsbörda på det hela taget, syntes
dock utredningen i övervägande grad giva stöd åt den uppfattningen, att
den större enkelhet och reda, som i avseende å prästerskapets avlöningsförhållanden
införts med de nya författningarna, måste med hänsyn till bestyret
med uppbörd och redovisning av kassan tillfallande medel anses hava
åstadkommit en väsentlig lättnad. På grund härav och då alltså det arbete,
som av domkapitlen utfördes för kassans räkning, numera syntes hava
undergått en avsevärd minskning, framhöll statskontoret i utlåtande den 3
juni 1921, att skäl icke syntes föreligga att motsätta sig den begärda nedsättningen
i den för detta bestyr utgående provisionen och hemställde, att
framställning i sådant syfte måtte göras hos riksdagen.
1921 års pensionskommitté, som fått handlingarna i sistnämnda ärende
till sig överlämnade, yttrade i sitt betänkande den 28 februari 1923 härutinnan
bland annat följande. Efter den år 1902 beslutade löneregleringen
för domkapitlens expeditioner hade ifrågavarande provision blivit en inkomst
för statsverket. Den hade dock icke varit av sådan betydenhet, att den
upptagits bland inkomsterna i riksstaten under rubriken »uppbörd i statens
verksamhet», utan hade redovisats såsom särskilda uppbördsmedel under
utgiftsanslaget »domkapitlens expeditioner». Denna provision, som till
huvudsaklig del utgått å till kassan inlevererade vakansmedel, hade småningom,
allteftersom dessa medel redan redovisats, minskats och skulle snart
nog, då vakansår åtnjutits av kassan vid alla tjänster, hava inskränkts att
utgå endast å de jämförelsevis obetydliga s. k. kadukmedlen. Enär kommittén
funnit sig nödsakad att bibehålla domkapitlen vid deras nuvarande
ställning av mellanhand för uppbörd och redovisning av medel mellan
kyrkoråden och kassan, kunde man icke förbigå spörsmålet om provisionens
bibehållande eller upphävande. Härvid borde erinras hurusom, där kassor,
som bildats för pensionering av efterlevande efter befattningshavare i statens
tjänst, ägde åtnjuta vissa indirekta förmåner, sådana medel i vissa fall
uppbures och redovisades av vederbörande verk utan att den mottagande
kassan drabbades av någon kostnad därför. Vidare borde uppmärksamheten
Departe
mentschefen.
Dyrtidstillägg
under
vakansår.
42 Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.
jämväl få fästas därå, att civilstatens änke- och pupillkassa, som före dess
omorganisation med 1908 års ingång avlönade särskilt ombud vid varje till
kassan anslutet verk för ombesörjande av uppbörd och redovisning av delägares
avgifter, därefter fått dessa avgifter kostnadsfritt uppburna och redovisade
av vederbörande verk. Ehuru det vore uppenbart, att dessa förhållanden
icke hade sin fulla motsvarighet och alltså icke kunde direkt åberopas
såsom precedensfall, när det gällde prästerskapets änke- och pupillkassa
och således pensionering av efterlevande efter befattningshavare, som icke
vore att hänföra till statstjänare i egentlig mening, ville det dock synas
kommittén, som om vad sålunda förekommit på likartade områden skulle
utgöra ett gott stöd för kommitténs uppfattning, att nu ifrågavarande provision
icke längre borde uttagas. Följden härav skulle bliva, att ytterligare
tillgång bereddes för kassan att användas till pensioneringens förbättrande.
Då några statsmedel icke i annan form skulle anlitas för genomförande av
förslagen om beredande av pensionsförbättring, hade kommittén å andra sidan
funnit lämpligt, att staten icke undandroge sig den indirekta hjälp åt kassan,
som sålunda skulle följa av ett avstående av provisionen för framtiden.
För upphävande av kassans skyldighet i detta avseende torde erfordras särskilt
medgivande av riksdagen.
1925 års pensionssakkunniga hava ansett de av pensionskommittén anförda
skälen gälla även för det fall att frågan om förbättring av prästerskapets
änkepensioner löstes enligt de av de sakkunniga angivna linjerna
och hava därför för sin del upptagit kommitténs förslag.
Någon erinran mot förslaget i fråga har ej framställts vare sig av statskontoret
eller av någon annan av de myndigheter, som yttrat sig i ärendet.
De skäl, som av pensionskommittén anförts till stöd för den ifrågasatta
förändringen och som ej från någon sida motsagts, synas mig vara fullt
giltiga.
De ifrågavarande medlen äro, såsom av det nyss sagda framgår, för närvarande
mycket obetydliga. Emellertid skulle en icke oväsentlig ökning under
ett eller annat årtionde framåt bliva följden, om det av mig förordade
förslaget om viss begränsad rätt för kassan till inkomst av prästerliga
tjänster skulle vinna bifall. Provisionen å den ifrågasatta nya vakansårsinkomsten
skulle dock icke belöpa sig till ett högre totalbelopp än omkring
66,000 kronor. För statsverket är ifrågavarande inkomst av ringa vikt.
För kassan åter saknar den ej betydelse, i det att räntan å det besparade
provisionsbeloppet ökar den för pensionsutdelningen tillgängliga summan.
Jag anser mig på sålunda anförda skäl böra understödja förslaget om
provisionens upphörande för framtiden.
De sakkunniga hava hemställt, att Kungl. Maj:t måtte vid framläggande
för riksdagen av grunder för dyrtidstillägg åt kyrkoherdar och komministrar
43
Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.
i nyreglerade pastorat samt åt emeriti under tid, som infaller sedan det
ifrågasatta nya reglementet för prästerskapets änke- och pupillkassa trätt i
tillämpning, föreslå sådan ändring däri, att dyrtidstillägg finge uppbäras
jämväl av kassan under det nya vakansår, varom framställning nu blivit
gjord.
I händelse mina förslag i förut angivna delar vinna bifall och författningar
av angivet innehåll varda utfärdade, torde nu berörda fråga få anmälas
för Kungl. Maj:t i samband med spörsmålet om prästerskapets dyrtidstillägg
för ecklesiastikåret 1927—1928.
För de huvudsakligaste pensionsbestämmelserna i det av de sakkunniga av
givna förslaget till förnyat reglemente för prästerskapets änke- och pupillkassa
har i det föregående (s. 23) lämnats en kortfattad redogörelse. Det torde ej
krävas att för bedömande av de frågor, beträffande vilka riksdagens och
kyrkomötets beslut skola inhämtas, lämna någon närmare framställning rörande
dessa bestämmelser eller, utöver vad redan skett, redogöra för de erinringar,
som mot dem gjorts av de i ärendet hörda vederbörande, och för
den ställning, kassans fullmäktige därutinnan intagit.
Jag torde ej heller behöva, utöver vad av det förut anförda framgår, redogöra
för min egen ståndpunkt i avseende på pensionsbestämmelserna. Allenast
så mycket torde jag böra nämna, att jag anser borttagandet, så vitt blivande
delägare angår, av de 55-åriga ogifta döttrarnas pensionsrätt vara ett
oeftergivligt villkor för medverkan från det allmännas sida till pensionsvillkorens
förbättrande, liksom jag finner det välbetänkt att såsom villkor för
att nuvarande delägare må vinna delaktighet i den nya försäkringsfonden
uppställa, att den dem tillkommande rätten i berörda hänseende begränsas.
Efter vad i det föregående omförmälts innefattar de sakkunnigas förslag
även vissa ändringar i nu gällande reglementsbestämmelser rörande änkeoch
pupillkassans förvaltning.
För genomförandet av ändringar i kassans förvaltning kräves icke hänvändelse
till riksdagen och kyrkomötet. Det ankommer på kassans delägare
att genom sina fullmäktige besluta ändringar i eller tillägg till reglementet,
varefter beslutet härom skall, för att vinna gällande kraft, underställas
Kungl. Maj:ts prövning och vinna fastställelse.
De sakkunnigas förslag till nytt reglemente, jämväl i vad angår förändringar
i förvaltningen, har emellertid av dem givits det samband med de
frågor, vilkas genomförande fordra riksdagens och kyrkomötets medgivande,
att fullmäktiges antagande av nytt reglemente i huvudsaklig överensstämmelse
med sakkunnigförslaget angivits som förutsättning för vidtagandet av
de förändringar, som avse tjänst- och nådåret liksom för församlingsbidraget.
Departe
mentschefen.
Pensionsbestämtnelserna
i det
nya reglementet.
Departe
mentschefen.
Ifrågasatta
ändringar
beträffande
kassans förvaltning.
44
Departe
mentschefen.
Kungl. Maj.ts proposition Nr 199.
Deras uppfattning härom har av dem motiverats på följande sätt:
De sakkunniga hava ansett sig vid fullgörande av det dem lämnade uppdraget
icke kunna med sin granskning förbigå spörsmålet om förvaltningens
ordnande. Spörsmålets betydelse för pensioneringen ligger i öppen dag och
faller så mycket lättare i ögonen, då fråga är om en kassa, där, i likhet
med den nu förevarande, bland pensionärerna fördelas en viss förutbestämd
del av inkomsten. Förvaltningskostnaden bestrides visserligen av grundfondens
kapital, som å andra sidan får sig tillförda vissa inkomster, såsom
inkomster under vakansår och under tid då befattning befinner sig under
tillsättning ävensom viss del av fondens ränteinkomster under året; men
varje ökning i förvaltningskostnaden verkar som minskning av fondens kapital
och gör sig märkbar i pensionslotternas belopp därigenom, att det konsumerade
kapitalet betyder eu motsvarande minskning ej blott för året utan
för all framtid i den till utdelning disponibla ränteinkomsten.
De sakkunniga hava därför utarbetat ett förslag till ändrad lydelse av de
båda kapitel i fullmäktiges förslag (kap. 8 och 9), som behandla frågorna
om kassans förvaltning och delägarnas inseende över kassan (kap. 7 och 8
i de sakkunnigas förslag). De sakkunniga hava härvid haft en stark känsla
av att den medverkan, som för pensionsfrågans ordnande begäres från det
allmännas sida, icke lämpligen bör beviljas utan att samtidigt förvaltningen
reformeras i huvudsaklig överensstämmelse med det förslag, de sakkunniga
därutinnan framlägga.
Beträffande särskilt vad av dem föreslagits i fråga om avlöningen av
kassans befattningshavare hava de sakkunniga vidare anfört följande:
Mot vad de sakkunniga nu anfört kan möjligen väntas den invändningen
att det vore en kassans och dess delägares ensak, hur kassan avlönar sina
befattningshavare och hur delägarna i övrigt ordna förvaltningen av sin
kassa. Då emellertid kassans förvaltning kan sägas vara bekostad genom
allmänna medel, som anvisats kassan till hjälp för möjliggörande av dess
tillkomst, och nu är ifrågasatt ytterligare medverkan från det allmännas
sida, lärer det vara befogat att från det allmännas sida begäres att få vara
medbestämmande i fråga om förvaltningens organiserande. Oavsett detta
förhållande måste det från synpunkten av delägarnas eget intresse framträda
som en angelägenhet av synnerlig vikt, att förvaltningen icke måtte
draga större kostnader än som med iakttagande av -klok omtanke är nödvändigt,
Varje obehövlig utgift går ut över pensionärerna.
Som jämväl omförmälts hava kassans fullmäktige icke, vare sig med eller
utan ändringar, antagit det av de sakkunniga framlagda reglementsförslaget,
ej heller avvisat detsamma. Jämte det fullmäktige framställt åtskilliga anmärkningar
mot de sakkunnigas förslag i vad det avser såväl de här ovan
berörda delarna, vilka böra underställas riksdagen och kyrkomötet, som ock
övriga delar och därvid särskilt frågan om förvaltningens ordnande, hava
fullmäktige vidare, under uttalande av sin bestämda förhoppning, att de
mot förslaget gjorda erinringarna beaktas, tillstyrkt att det av de sakkunniga
framlagda förslaget lägges till grund för ett nytt reglemente för kassan.
Vid sådant förhållande framställer sig till besvarande deu frågan, huruvida
riksdagens och kyrkomötets medgivande i de dem underställda frå
-
45
Kung!. Maj:ts proposition Nr 199.
gorna bör göras beroende av att kassans fullmäktige antaga det av de sakkunniga
avgivna förslaget till nytt reglemente oförändrat eller till huvudsakliga
delar, eller om det, emot vad de sakkunniga ansett lämpligt och
även kammarkollegiet och statskontoret tillstyrkt, finnes kunna överlämnas åt
fullmäktige att bestämma över innehållet i det nya reglementet och därvid förutsättas
att fastställelse av reglementet bör vägras allenast för den händelse,
att reglementets bestämmelser om den nya pensionsförmånen icke fullt ansluta
sig till de beslut därom, som Kungl. Maj:t efter riksdagens och kyrkomötets
medgivande må komma att utfärda.
Det synes mig vara ett icke obefogat krav från det allmännas sida att, då,
såsom här är förhållandet, fråga väckts om det allmännas medverkan till
upplåtelse av vissa förmåner åt prästerskapet till nytta för dess änke- och
pupillkassa, det allmänna bör vara i tillfälle att vid frågans avgörande överväga,
huruvida förutsättningarna föreligga för att förmånerna komma det
avsedda ändamålet till godo, och alltså bedöma icke blott huruvida de nya
pensionsvillkoren äro tillfredsställande utan även huruvida kassans förvaltning
är ordnad på ett sådant sätt, att det allmänna finner sig manat att
lämna den medverkan, som blivit ifrågasatt.
Enär i det avgivna sakkunnigförslaget framhållits behov av vissa ändringar,
åsyftande att vinna en mera effektiv och billigare förvaltning, och
tillika till fullmäktiges prövning och eventuella antagande framlagts ett utarbetat
förslag till nytt reglemente innefattande bestämmelser rörande såväl
den nya pensionsförmånen som ock en reformerad förvaltning, både det onekligen
bidragit till klarläggande av situationen, om fullmäktige åtminstone genom
det första av de stadgade två besluten antagit nytt reglemente av viss
lydelse och därigenom skapat eu grund för frågans allsidiga bedömande från
det allmännas sida. Den omständigheten att så ej skett bör emellertid —
med hänsyn till att den angelägna och svårlösta frågan om förbättrad pensionering
från prästerskapets änke- och pupillkassa synes hava kommit till
den punkt, att den nu kräver sin lösning — ej föranleda att frågan för en
sannolikt lång tid framåt skjutes åt sidan, men den torde med nödvändighet
föra med sig, att riksdagen uppställer vissa villkor för att de beslut i
föreliggande fråga, som av riksdagen fattas, må gå i verkställighet.
I den rätt som, efter vad förut berörts, är Kungl. Maj:t förbehållen att
pröva och fastställa ändringar i kassans reglemente, för att dessa må erhålla
gällande kraft, ligger en möjlighet från det allmännas sida att utöva den
här ovan berörda bedömningen och avgöra huruvida den medverkan från
det allmännas sida, som är begärd, också bör lämnas. Eller, med andra ord,
då prövningen icke kan ske förhandsvis i riksdagen och kyrkomötet, synes
den kunna förbehållas Kungl. Maj:t att företagas i efterhand. Såsom villkor
för ett eventuellt bifall till det förslag i ämnet, som Kungl. Maj:t framlägger
för riksdagen och kyrkomötet, synes alltså böra uppställas, att nytt reglemente
för kassan varder i stadgad ordning antaget och efter prövning fin
-
Speciell
motivering.
Departe
mentschefen.
46 Kungl. Maj:ts -proposition Nr 199.
nes kunna av Kungl. Maj:t fastställas. Självfallet är att Kungl. Maj:ts fastställelse
ej kan förväntas under annan förutsättning än att bestämmelserna
om den nya pensionsförmånen fullt ansluta sig till de därom av Kungl.
Maj.t, riksdagen och kyrkomötet fattade besluten, och jag förutsätter vidare
att för fastställelse kommer att fordras, att kassans förvaltning blir genom
det nya reglementet ordnad på ett fullt tillfredsställande sätt.
Jag torde på grund härav ej nu behöva ingå på någon närmare redogörelse
för hur efter min tanke förvaltningen bör ordnas för att anses tillfredsställande.
Emellertid erinras att omorganisationsförslaget i stor utsträckning
lämnats utan huvudsaklig erinran av ortsmyndigheterna, av vilka
vissa däribland ett domkapitel — uttryckligen förordat detsamma, samt
att kammarkollegiet och statskontoret i sitt över sakkunnigförslaget avgivna
utlåtande förmält sig anse de sakkunnigas förslag i avseende å förvaltningens
organisation vara i sina väsentliga delar välgrundat. För egen del kan
jag i detta sammanhang nöja mig med att som min åsikt framhålla, att
en reformering av förvaltningen synes mig vara även ur pensionärernas synpunkt
ofrånkomlig samt att denna synes böra gå ut bland annat på att öka
direktionens styrka genom vissa åtgärder såsom inrättande därinom av ett
verkligt chefsskap, att göra revisionen effektiv och att begränsa fullmäktiges
befogenheter.
Sedan riksdagen meddelat sitt beslut med anledning av det förslag, varom jag
nu ärnar göra hemställan, torde jag eventuellt få återkomma till frågan om åtgärder
för inhämtande av fullmäktiges beslut om nytt reglemente för kassan.
Efter vad förut omförmälts hava de sakkunniga framlagt förslag till lagar
dels angående vissa lönetillägg åt präster i nyreglerade pastorat i anledning
av nådårsrättens upphörande m. m., dels ock angående ändrad lydelse av
11 § lagen om reglering av prästerskapets avlöning den 9 december 1910
(nr 141 s. 27).
Mot innehållet i och avfattningen av omförmälda lagförslag har — utöver
de principiella invändningar, som efter vad förut anförts framställts
mot att församlingarnas här ifrågasatta bidrag av 1,5 procent av avlöningen
utginge i form av lönetillägg — icke förekommit annan erinran än att det
gjorts gällande dels att avgifterna borde av kyrkoråden insändas till kontraktsprostarna,
vilka i sin ordning skulle inbetala dem till kassan, och dels
att inbetalningen borde ske i förskott en gång årligen.
För egen del har jag ej funnit anledning till annan erinran mot ifrågavarande
lagförslag än dels att tiden för lagarnas ikraftträdande torde böra
bestämmas till den 1 maj 1927, från och med vilken dag jämväl det nya
reglementet tänkts skola bliva gällande, dels ock att i rubriken till det senare
lagförslaget viss jämkning av ordalagen bör ske.
Departementschefen uppläser härefter omförmälda två lagförslag samt hem -
47
Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.
ställer, att Kungl. Maj:t ville föreslå riksdagen att, under villkor att nytt
reglemente för prästerskapets änke- och pupillkassa varder i stadgad ordning
antaget och efter prövning finnes kunna av Kungl. Maj:t fastställas,
1) beträffande den stärbhus efter innehavare av prästerlig
befattning enligt prästerskapets privilegier tillkommande rätten
till tjänst- och nådår samt den därav härflytande rätten
för änka och barn efter såsom emeritilöntagare avliden f. d.
innehavare av dylik befattning att under motsvarande tid
tillgodonjuta emeritilön, för sin del medgiva, dels att tjänstårsrätten
må omfatta en tid av 6 månader, räknat från och
med månaden näst efter den, under vilken tjänstinnehavare
avlidit, dels att nådårsrätten må upphöra, dels ock att ändringen
må träda i kraft den 1 maj 1927, under villkor och
förbehåll, att därigenom lämnas oförkränkt den nådårsrätt,
vilken tillkommer efterlevande efter tjänstinnehavare, som
avlidit före den 1 maj 1927, eller som avlider vid tjänst,
vilken han omedelbart före sagda dag innehade eller ock
erhållit eller tillträtt på grund av före samma dag gjord
ansökning, eller som före samma dag undfått emeritilön,
eller som framdeles erhåller emeritilön vid befattning, vid
vilken tjänst- och nådårsrätten, efter vad nu stadgats, kvarstått,
därest emeritilön icke tilldelats tjänstinnehavaren, samt
att, för ombildning av prästerskapets änke- och pupillkassa
i huvudsaklig överensstämmelse med de sakkunnigas förslag,
nämnda kassa må uppbära ej mindre ett års behållen inkomst
av varje prästerlig befattning, ständig adjunktsbefattning
inbegripen, som finnes i riket den dag, ändringen träder
i tillämpning, sådana befattningar likväl undantagna,
av vilka inkomsten, efter dödsfall, som inträffat den 1 maj
1927 eller senare, uppbäres av nådårsberättigad stärbhusdelägare,
vilken kassan förbehållna inkomst, där ej Kungl.
Maj:t i visst fall annorlunda förordnar, skall utfalla vid
första ledighet i vederbörande tjänst, än även ett års emeritilön
för varje fall, då innehavaren icke efterlämnar änka
eller barn, men, om sådana funnits, nådårsrätten i enlighet
med angivna grunder varit dem förbehållen;
2) för sin del antaga förslag till
a) lag om vissa lönetillägg åt präster i nyreglerade pastorat
i anledning av nådårsrättens upphörande m. m. av
den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar;
b) lag om ändrad lydelse av 11 § 1 mom. lagen den 9
december 1910 (nr 141 s. 27) om reglering av prästerskapets
avlöning av den, lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar;
48
Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.
3) för sin del medgiva, ej mindre att som avlösning av
den biskoparna i stiften tillkommande nådårsrätten må ur
biskopslöneregleringsfonden till biskoparna utgå ett lönetillägg,
motsvarande 1,5 procent av den med befattningen
förenade kontanta lönen eller, där lönen icke är på sådant
sätt bestämd, det penningbelopp, som Kung! Maj:t lagt
till grund vid lönereglering, med de tillägg och ändringar,
som grunda sig på särskilda Kungl. Maj:ts beslut, än även
att, där befattning innehaves av biskop, som icke erlägger
avgifter till prästerskapets änke- och pupillkassa utöver vad
i det för kassan den 6 november 1874 fastställda reglementet
med däri senare vidtagna ändringar stadgas, kassan må
äga uppbära omförmälda lönetillägg; samt
4) medgiva, att den provision, som från prästerskapets
änke- och pupillkassa hittills utbetalts såsom ersättning för
bestyret med uppbörd och redovisning av vissa kassan tillkommande
medel, må upphöra att utgå beträffande medel,
som redovisas efter ikraftträdandet av nytt reglemente för
kassan.
Vad föredragande departementschefen sålunda anfört och
hemställt, däri statsrådets övriga ledamöter instämma, behagar
Hans Maj:t Konungen gilla och godkänna, samt förordnar,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den
lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
E. Meurling.
Stockholm 1926, Ivar Hseggströms Boktryckeri A. B.
260441