Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

1

Nr 193.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om ändring i vissa delar av förordningen den 28 oktober 1910
om inkomst- och förmögenhetsskatt; given Stockholms slott
den 25 februari 1926.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till förordning om ändring i vissa delar av
förordningen den 28 oktober 1910 (nr 115) om inkomst- och förmögenhetsskatt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Ernst W ig forss.

Bihang till riksdagens protokoll 1926.

1 saml.

162 höft. (Nr 193.)

1

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

Förslag

till

förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 28 oktober 1910
(nr 115) om inkomst- och förmögenhetsskatt.

Härigenom förordnas, att 19 § 2 och 3 mom. samt 20 § 2 mom. i förordningen
den 28 oktober 1910 (nr 115) om inkomst- och förmögenhetsskatt
skola upphöra att gälla samt att 20 § 1 mom. i samma förordning skall
hava följande ändrade lydelse:

20 § 1 mom.

Varje år bestämmes den för alla skattskyldiga enhetliga procent av de
i 19 § 1 mom. omförmälda grundbelopp, med vilken inkomst- och förmögenhetsskatt
skall det året utgå.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1927.

Jämväl efter nämnda dag äger inländskt aktiebolag eller solidariskt
bankbolag, som erlagt skatt jämlikt 19 § 2 mom. i förordningen om
inkomst- och förmögenhetsskatt, sådant detta lagrum lydde enligt förordningen
den 31 oktober 1919, (B-skatt), erhålla restitution av dylik skatt i
den ordning här nedan stadgas.

Restitution äger rum, i den mån genom B-skatt beskattade tillgångar i
vanlig ordning utdelas till delägarna, och utgår restitutionen med viss
procent av ett grundbelopp, vilket utgör två kronor för varje fullt hundratal
kronor av de till delägarna utdelade tillgångar. Vid restitutionen tilllämpas
å grundbeloppet det procenttal, som jämlikt 20 § 1 mom. i förordningen
om inkomst- och förmögenhetsskatt bestämts att gälla för det år,
under vilket utdelning, som föranlett restitution, ägt rum. Sammanlagda
beloppet av restituerade medel må icke uppgå till högre belopp än vad
bolaget sammanlagt erlagt i B-skatt. För utdelning, som skett efter utgången
av det räkenskapsår, som gått till ända närmast före den 1 mars
1925, får restitution ej heller ske för sammanlagt högre belopp än det,
som motsvarar skillnaden mellan bolagets behållna tillgångar enligt balansräkningen
för nämnda räkenskapsår samt summan av bolagets aktie- eller
lottkapital och reservfond enligt samma balansräkning. Restitution sker
i den ordning, som är stadgad i fråga om restitution av kronoutskylder.

Kungi. Maj:ts proposition Nr 193.

3

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott
den 25 februari 1926.

Närvarande:

Statsministern Sandler, statsråden Olsson, Nothin, Svensson, Hansson.

Linders, Schlyter, Larsson, Wigforss, Möller, Levinson.

Chefen för finansdepartementet statsrådet Wigforss anför:

1924 års riksdag har i skrivelse (nr 165) anhållit, att Kungl. Maj:t måtte
föranstalta om utredning angående upphävande av den så kallade B-skatten
för aktiebolag och solidariska hankbolag, och har riksdagen i denna skrivelse
förutsatt, att det kunde befinnas erforderligt att ersätta B-skatten
med någon annan skatteform.

Denna riksdagens skrivelse har remitterats till kammarrätten för avgivande
av utlåtande samt för avgivande av det förslag, vartill utlåtandet
kunde föranleda; och har kammarrättens utlåtande avgivits den 4 december
1924. I detta utlåtande har kammarrätten förklarat, att kammarrätten
ansåge B-skatten böra avskaffas utan att ersättas med annan skatteform,
samt att, om det emellertid skulle befinnas nödvändigt att sätta något i
B-skattens ställe, man enligt kammarrättens åsikt borde stanna vid eu beskattning
av bolags besparade vinstmedel vid bolags upplösning. Två
ledamöter av kammarrätten (presidenten och ett kammarrättsråd) voro
skiljaktiga och ansågo, att aktiebolag borde vara skyldiga att erlägga en
särskild skatt (fonderingsskatt), då ett bolags besparade vinstmedel överfördes
till aktiekapital eller reservfond eller vid bolags upplösning utbetalades
till delägarna.

Jag har därefter låtit inom finansdepartementet verkställa ytterligare
utredning rörande lämpligheten och möjligheten att vid upphävande av
B-skatten ersätta denna skatt med någon annan skatteform. I anledning
härav har inom departementet utarbetats dels förslag till förordning om
fonderings- och upplösningsskatt för aktiebolag och solidariska hankbolag
med tillhörande deklarationsformulär samt till förordning med särskilda
bestämmelser om B-skatt för aktiebolag och solidariska bankbolag, dels ock
en promemoria med motivering till förslagen jämte historik.

över dessa förslag har kammarrätten den 10 februari 1926 avgivit utlåtande,
vilket inkommit till finansdepartementet den 15 i samma månad.

Jt i ksdagssk rivelse
IV24 och
utredning i
anledning
därav.

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

Gällande
regler om
aktiebolags
beskattning
m. m.

Skäl för
upphävande
av B-skatten.

Det är detta ärende jag nu går att anmäla.

Kammarrättens båda utlåtanden jämte protokollsutdrag ävensom det till
kammarrätten remitterade förslaget jämte promemoria torde få såsom bilagor
åtfölja statsrådsprotokollet.

Beträffande nu gällande regler för beskattningen av aktiebolags och
solidariska bankbolags inkomst samt de förslag till beskattning av dylika
bolags besparade vinstmedel som tidigare framställts tillåter jag mig hänvisa
till den i förenämnda promemoria intagna historiken.

Den första frågan som det bär gäller att taga ställning till är den,
huruvida tillräckliga skäl förebragts för B-skattens upphävande. I detta
avseende vill jag till en början giva tillkänna, att jag ej anser den uppfattning
riktig, som vill göra gällande, att B-skatten i princip är orättvis.
B-skatten utgör ett led i den beskattning, om vars rättmätighet alla torde
vara ense, nämligen aktieägarnas beskattning av inkomst från aktiebolag,
ehuruväl man av praktiska skäl låtit bolaget betala denna skatt, Ett annat
spörsmål är däremot, huruvida B-skatten utgör en lämplig skatteform. I
detta avseende synes böra beaktas följande.

Vid införandet av B-skatten avsåg man att med en särskild skatt träffa
den del av ett aktiebolags vinstmedel, som icke utdelades till aktieägarna
utan besparades hos bolaget — under aktiebolag inbegripas här liksom i
det följande jämväl solidariska bankbolag, där annat icke framgår av sammanhanget.
Från denna utgångspunkt borde man följdriktigt beskattat
endast den bokförda vinsten till den del densamma icke utdelats till delägarna,
enär det varit endast denna bokförda vinst som kunnat disponeras
för utdelning. Emellertid förmenades såväl statens intresse som skattetekniska
synpunkter betinga, att B-skattens objekt alltid sammanfölle med
eller utgjorde en del av objektet för A-skatten. Man hade vidare klart för
sig, att det ingalunda alltid vore säkert, att de medel som fonderats och
för vilka B-skatt erlagts finge förbliva i behåll för att i sinom tid utdelas
eller i samband med bolagets likvidation utskiftas till delägarna. Om
bolagets rörelse skulle komma att gå med förlust, kunde det bliva erforderligt
att för dennas täckande taga i anspråk sådana medel och likaledes
kunde en del av medlen åtgå till betalande av skatter, som icke komme
till avdrag vid taxeringarna. Vid fastställande av skatteprocenten togs
hänsyn till bland annat detta förhållande (jämför proposition nr 259 år
1919 bil. 7 sid. 57, 58, 60 och 72).

Ehuru man sålunda redan vid B-skattens införande haft klart för sig, att
en viss inkongruens kunde komma att föreligga mellan vad som skulle
komma att träffas av den nya skatten och vad man egentligen önskade
träffa med densamma, torde det dock hava visat sig, att denna inkongruens

Kungl. Maj:ts proposition Nr 193. 5

.särskilt på grund av de häftigt växlande konjunkturerna blivit avsevärt
större än man tänkt sig. Jag tillåter mig att härutinnan hänvisa till vad
1924 års bevillningsutskott härom yttrat uti sitt i promemorian refererade
betänkande. Det torde jämväl, på sätt utskottet framhållit, visa sig omöjligt
att förhindra de anmärkta konsekvenserna genom en omläggning av B-skatten,
enär en dylik omläggning, om den överhuvud taget visade sig möjlig, skulle
nödvändiggöra i hög grad invecklade och svårtillämpliga bestämmelser. Dessutom
medföra, på sätt i kammarrättens tidigare utlåtande omnämnes, taxeringen
till B-skatt liksom framför allt högre myndighets ändringar ex officio
i redan åsatt taxering stora svårigheter för de beslutande myndigheterna.
Jämväl ansökningar om restitution av B-skatt hava ofta visat sig synnerligen
svåra att avgöra. Detta sammanhänger delvis med bristande kongruens
mellan vad som varit föremål för B-skatt och vad som enligt bolagets
böcker fonderats. Väl uppställde 1918 års sakkunniga för bolagsbeskattningen
(sid. 72, 73) den presumtionen, att en utdelning i första hand skett
med användande av B-beskattade medel, men denna presumtion torde icke
alltid vara tillräcklig för att åstadkomma ett tillfredsställande resultat. Så
t. ex. om samtliga B-beskattade medel eu gång gått förlorade och bolaget
därefter haft vinster som icke varit skattepliktiga. Ju längre B-beskattningen
fortfar desto större torde svårigheterna vid restitutionerna bliva.

Med hänsyn till de nu angivna, B-beskattningen åtföljande tekniska svårigheterna
men jämväl på den grund, att B-skatten måste anses i viss grad
motverka en önskvärd konsolidering hos bolagen, eniir den träffar besparingar
hos bolagen just när de göras, är enligt min åsikt ett upphävande av
B-skatten önskvärt.

Därest ett upphävande av B-skatten skall ske, måste undersökas, huruvida
nämnda skatt bör ersättas med annan skatteform. En utredning i dylikt
hänseende har såsom nämnts verkställts inom finansdepartementet och har
resulterat uti de till kammarrätten remitterade författningsförslagen. Enligt
nämnda utredning skulle den enda framkomliga vägen att skaffa en
ersättning för B-skatten vara att införa dels en skatt på vad som vid bolags
upplösning eller vid nedsättning av aktiekapital utskiftas till delägarna utöver
av dem tillskjutna belopp dels ock en skatt på aktiebolags besparade
vinstmedel, som överföras till aktiekapital eller reservfond. Beträffande de
närmare detaljerna i det remitterade förslaget samt skälen för de föreslagna
skatteformerna hänvisas till förslaget och den förenämnda inom departementet
utarbetade promemorian.

Kammarrätten har uti sitt utlåtande över det remitterade förslaget bibeliållit
sin tidigare intagna ståndpunkt, att B-skatten bör avskaffas utan att
något sättes i dess ställe. Kammarrätten har vidare ingått på en kritik av
det remitterade förslaget samt såsom sin åsikt uttalat, att de föreslagna nya
skatteformerna skulle vara irrationella och verka orättvist, varjämte kammar -

Möjliyheten
att ersätta
B-skatten
med en annan
skatteform.

Ka mmarr
ätt en.

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

Departements chefen.

rätten såsom ett allmänt omdöme om det remitterade förslaget uttalat, a,tt
dess regler tillsammans bildade ett synnerligen invecklat system, som förvisso
skulle komma att vålla såväl de skattskyldiga som taxeringsmyndigheterna
mycket bryderi och besvär.

Två ledamöter av kammarrätten hava varit skiljaktiga. Av dessa har den
ene ansett, att frågan borde lösas genom upphävande av aktieägares skattskyldighet
för utdelning jämte antingen eu skärpning av A-skatten eller ock
uttagande av en proportionell skatt å ett bolags hela vinst vid sidan av
A-skatten.

Den andre reservanten, kammarrättens president, har ansett, att en ersättningsskatt
för B-skatten borde införas, men att denna skatt lämpligast och
enklast borde erhålla den konstruktion, som av reservanten angivits uti
hans reservation till kammarrättens utlåtande den 4 december 1924.

Det torde på sätt i den förenämnda promemorian framhållits vara ofrånkomligt,
att om B-skatten nu upphäves utan någon ersättning, skattelagstiftningen
kommer att uppvisa en lucka, i det att aktieägare få möjlighet att
undgå beskattning av utdelning genom att först fondera vinstmedel och
därpå antingen upplösa bolaget eller ock utsläppa gratisaktier och därefter
nedsätta aktiekapitalet till vad det tidigare varit. Detta har ej heller kammarrätten
i sitt utlåtande förnekat. Väl är det såsom kammarrätten anmärkt
eu sällsynt händelse i det verkliga affärslivet, att ett bolag upplöses
utan förlorad solvens och med påföljd, att aktieägarna taga sina tillgångar
ur rörelsen, och likaledes torde det hittills hava varit jämförelsevis sällsynt,
att ett bolag utsläppt gratisaktier och därefter på nytt nedsatt aktiekapitalet.
Detta torde dock delvis bero därpå, att efter B-skattens införande ett
dylikt förfarande medfört mindre vinst i beskattningsavseende. Före B-skattens
införande förekommo exempel på sådana transaktioner; och därest nu
B-skatten upphäves utan någon ersättning, torde det med skäl kunna befaras,
att dylika manipulationer icke bliva allt för ovanliga. Likaledes kommer
såsom i promemorian uttalats att uppstå ojämnhet i beskattningen mellan
de fall, då ett aktiebolags kapital ökas genom inbetalning av medel, för
vilka aktieägarna vid förvärvet i vanlig ordning erlagt inkomstskatt, och
de fall, då bolagets kapital ökas genom överförande till aktiekapital eller
reservfond av besparade vinstmedel, för vilka aktieägarna icke erlagt inkomstskatt.

De luckor, som på detta sätt uppstå i skattesystemet, därest B-skatten
upphäves, äro enligt min åsikt av den art, att de om möjligt böra fyllas.
Svårigheten är emellertid att finna bestämmelser, vilka tillgodose de syften
man vill vinna men vilka samtidigt varken verka orättvist eller medföra
för stora svårigheter vid tillämpningen. Det till kammarrätten remitterade
förslaget får väl enligt min åsikt anses till sina grunder anvisa en framkomlig
väg för frågans lösning. Med hänsyn till vad kammarrätten anfört
därom, att förslaget skulle medföra betydande taxeringstekniska och andra

Kungl. Maj:ts proposition Nr 193. 7

svårigheter, liar jag dock ansett mig icke böra utan ytterligare undersökning
av andra möjligheter för frågans lösning tillstyrka, att nämnda förslag
framlägges för riksdagen. Kammarrättens majoritet har emellertid
icke avgivit något förslag till nya bestämmelser i förevarande avseende och.
de förslag som framställts av reservanterna i kammarrätten anser jag mig
icke kunna biträda. Den knappa tid, som stått till förfogande efter det
kammarrättens utlåtande inkommit till finansdepartementet, har ej heller
medgivit någon ytterligare utredning i ämnet. Härtill kommer att förevarande
fråga i viss mån sammanhänger med en del av de övriga skattefrågor,
som vänta på sin lösning och som kunna antagas i samband med
frågan om kommunalskattereformen nästa år komma under riksdagens prövning.
Det synes mig under sådana förhållanden lämpligt, att spörsmålet
om beskattning av aktiebolags besparade vinstmedel upptages till förnyad
undersökning jämsides med utredningen av övriga till skattelagstiftningen
hörande spörsmål, samt att de bestämmelser vilka vid en dylik undersökning
befinnas önskvärda inarbetas uti det förslag till förordning om statsskatt
som kan komma att föreläggas riksdagen.

Ehuru jag sålunda icke är beredd att nu framlägga förslag till
införande av ersättning för B-skatten, anser jag mig dock på grund
av de starka skäl som tala för nämnda skatts upphävande böra
tillstyrka, att skatten får upphöra redan från och med år 1927.
Därest någon ersättningsskatt införes vid nästa års riksdag, kan väl befaras,
att vissa olägenheter kunna uppstå på den grund, att B-skatt icke utgått
under år 1927. Går man fram efter ungefär de linjer som angivits uti det
remitterade förslaget torde man dock utan större svårigheter kunna anknyta
till förhållandena vid utgången av det sista räkenskapsår, för va rs inkomst
B-skatt utgått. Ett villkor är dock, att på sätt jag i annat sammanhang
förutsatt B-skatt uttages jämväl under år 1926, enär svårigheterna
kunna antagas bliva större, ju längre tid som förflutit från den tid för
vilken B-skatt utgått och till den tid då de nya beskattningsreglerna skola
vinna tillämpning. Även om beskattningen av besparade vinstmedel ordnas
på annat sätt än i det remitterade förslaget ifrågasatts, torde dock olägenheterna
av att B-skatt icke uttagits under år 1927 icke kunna antagas bliva så
störa, att de kunna motivera B-skattens bibehållande längre än under innevarande
år.

I enlighet med vad jag nu anfört har jag låtit inom finansdepartementet
utarbeta förslag till förordning om ändring i vissa delar av förordningen om
inkomst- och förmögenhetsskatt, innebärande upphävande av B-skatten från
och med år 1927 samt innefattande regler om restitution av B-skatt för
framtiden. Endast i vad rör restitutionen torde förslagets bestämmelser behöva
av mig närmare beröras.

Såsom jag redan förut antytt kan det vara mycket svårt att avgöra,
huruvida de hos ett bolag befintliga besparade vinstmedlen utgöras av Bbeskattade
medel eller ej, liksom ock att avgöra, huruvida för ett visst

8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

ändamål t. ex. för utdelning använts B-beskattade medel eller andra medel.
Dessa svårigheter komma att efter B-skattens upphävande bliva ännu mer
framträdande, enär alla vinster som därefter intjänas icke bliva underkastade
B-skatt. Alla de bolag som hava B-beskattade medel komma alltså att hava
medel av båda slagen. Det skulle givetvis vara av stort värde om man, såsom
1924 års bevillningsutskott ifrågasatt, kunde meddela några regler till
förekommande av restitution vid utdelning av medel, som intjänats efter Bskattens
upphävande. Det synes mig emellertid omöjligt att uppställa några
allmängiltiga regler på ifrågavarande område, utan det torde vara nödvändigt
att låta vederbörande myndigheter lösa spörsmålet från fall till fall. Utgången
torde härigenom i många fall bliva materiellt rättvisare än om
myndigheterna skulle vara bundna av några efter genomsnittsfallen uppställda
regler. Jag har fördenskull ansett mig icke böra i nu förevarande
syfte föreslå annan regel än den redan i det remitterade förslaget upptagna
bestämmelsen, att restitution ej får ske för sammanlagt högre belopp än
det, varmed bolagets behållna tillgångar enligt balansräkningen för det sista
räkenskapsår, för vilket B-skatt utgår, överstigit aktiekapital och reservfond.-Uti det remitterade förslaget upptogs en bestämmelse, att] rätten att för
framtiden erhålla restitution skulle inskränkas till viss tid. Någon dylik
bestämmelse har jag icke ansett böra intagas i det nu anmälda förslaget,
enär frågan om en dylik inskränkning enligt min åsikt icke bör upptagas
till behandling förrän i samband med det slutliga avgörandet om införande
av en ersättning för B-skatten.

Det kunde ifrågasättas att, om B-skatten nu upphäves, vidtaga därav
betingade omjusteringar i taxeringsförordningen och deklarationsformuläret.
Jag har dock ansett detta icke vara erforderligt utan att därmed kan anstå
till det blivande omarbetandet av taxeringsförordningen i dess helhet.

Föredragande departementschefen uppläser härefter inom finansdepartementet
utarbetat förslag till förordning om ändring i vissa delar av förordningen
den 28 oktober 1910 (nr 115) om inkomst- och förmögenhetsskatt
samt hemställer, att Kungl. Maj:t måtte i proposition föreslå riksdagen att
antaga nämnda förslag.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet
Kronprinsen-Regenten, att proposition av den lydelse
bil. litt. vid detta protokoll utvisar skall avlåtas till
riksdagen.

Ur protokollet:
Svante Ericsson.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

9

Bilaga 1.

Till Konungen.

Genom remiss den 6 juni 1924 har Kungl. Maj:t anbefallt kammarrätten
att avgiva utlåtande över riksdagens vid remissen fogade skrivelse den
16 maj 1924 om utredning angående upphävande av den i förordningen om
inkomst- och förmögenhetsskatt stadgade B-skatt för vissa bolag, och
skulle utlåtandet innefatta förslag till bestämmelser, vartill detsamma
kunde föranleda.

I riksdagens skrivelse har åberopats bevillningsutskottets av riksdagen
godkända betänkande nr 39, i anledning av väckt motion i förevarande
ämne, och har riksdagen i enlighet med utskottets hemställan anhållit,
att Kungl. Maj:t ville föranstalta om utredning angående B-skattens upphävande
och därvid, i den mån det befunnes erforderligt att ersätta denna
skatt, beakta, bland annat, vad i betänkandet anförts rörande särskilda
stämpelavgifter.

I enlighet med riksdagsbeslutets innehåll bär kammarrätten att uttala
sig dels rörande B-skattens upphävande, dels ock beträffande dess ersättande
med någon annan skatteform.

I det förra hänseendet synes riksdagen redan i viss mån hava fattat
principiell ståndpunkt. Det heter nämligen i utskottets betänkande, att
utskottet, med hänsyn till anförda förhållanden, funnit starka skäl tala
för att B-skatten bleve upphävd. Någon reformering av B-skatten har
tydligen icke ansetts kunna komma i fråga.

På ett omedelbart avskaffande har emellertid riksdagen icke velat ingå.
En utredning har synts höra komma till stånd, huruvida och på vad
sätt B-skatten kunde ersättas genom annan å bolagen utgående skatt.

Kravet på ersättning i form av annan skatt är dock icke ovillkorligt.
På sätt ovan återgivits, har riksdagen såsom villkor för införandet av ersättningsskatter
förutsatt, att det befunnes erforderligt att ersätta Bskatten
med något annat.

Av utskottsbetänkandet framgår, hurusom man härvid tänkt mera på
vad som kunde erfordras ur statsfinansiell synpunkt än på rationella beskattningskrav.
Det är nämligen »framför allt av statsfinansiella skäl»
utskottet funnit sig ej höra föreslå ett omedelbart avskaffande av B-skatten.

För B-skattens tillkomst och syftet med densamma har i utskottsbetänkandet
redogjorts, och kammarrätten torde få hänvisa till den sålunda
lämnade historiken.

På sätt utskottet jämväl erinrat, liar kammarrätten i annat sammanhang
redan uttalat vissa betänkligheter beträffande B-skatten. I yttrande
till finansdepartementet den 15 mars 1923, med anledning av
Kungl. Maj:ts befallning till samtliga ämbetsverk att avgiva yttrande och
förslag angående begränsningar av ämbetsverkens arbetsuppgifter med
mera, har kammarrätten sålunda anfört bland annat följande:

»B-skatten avser att träffa den del av ett bolags inkomst, som icke i vanlig
ordning utdelats till aktie- eller lottägarna. Den beräknas å nämnda

10

Kung!. Maj:ts proposition Nr 193.

del av den inkomst, som taxerats till A-skatt nästföregående år och således
av bolaget intjänats under andra året före taxeringsåret. Från det icke
utdelade inkomstbeloppet få vid taxeringen frånräknas de kronoutskylder,
som belöpt å hela den nästföregående år till A-skatt taxerade inkomsten,
samt, i fråga om försäkringsaktiebolag, även vinstutdelning till försäkringstagare
eller för samma ändamål reserverade medel. B-skatten bär införts
för att få dubbelbeskattningen av aktiebolags och solidariska bankbolags
inkomster konsekvent genomförd. Den kan emellertid sägas i viss män
endast liava karaktären av ett räntefritt tvångslån åt staten. Om den hos
bolaget besparade inkomsten senare utdelas till delägarna, äger bolaget
rätt till restitution av erlagd B-skatt för motsvarande belopp. För att restitution
skall erhållas fordras emellertid, att den verkställda utdelningen
skall hava skett i vanlig ordning. Således kan restitution ej äga rum,
därest utdelningen skett i samband med skifte av bolagets tillgångar i
anledning av bolagets upplösning. Därest efter anförda besvär kammarrätten
ändrar ett bolags taxering till A-skatt eller åsätter ett bolag dylik
taxering, skall jämlikt 59 § 3 mom. taxeringsförordningen kammarrätten
även vidtaga den jämkning i redan påförd taxering till B-skatt eller den
påföring av sådan taxering, som må därav föranledas. Om av tillgängliga
handlingar ej framgår, huruvida och till vilket belopp B-skattetaxeringen
ägt ram, åligger det kammarrätten att härom införskaffa erforderlig
uppgift. Av det förestående framgår således, att tillämpningen av
bestämmelserna om B-skatt kan förorsaka kammarrätten avsevärt arbete
vid handläggningen av mål rörande inländska aktiebolags och solidariska
bankbolags taxering till inkomst- och förmögenhetsskatt. Utan att kammarrätten
i detta sammanhang anser sig böra göra något uttalande rörande
lämpligheten av denna särskilda på bolags fonderade medel utgående
skatt, vill kammarrätten dock ifrågasätta, huruvida de skattebelopp,
som genom denna beskattningsform tillvinnas staten, äro av den betydelse
att skatten oaktat de högst betydande svårigheter, som äro förenade
med dess tillämpning, bör bibehållas.»

Något förslag om B-skattens avskaffande eller reformerande ansåg
kammarrätten sig alltså icke böra i dåvarande sammanhang framställa.
Eu ledamot var dock härutinnan skiljaktig och yttrade:

»I fråga om B-skatten anser jag att kammarrätten bort bestämt påyrka
borttagande av denna synnerligen otympliga och för beskattningsmyndigheterna
i högsta grad besvärliga skatteform, i synnerhet som den vinst
statsverket genom densamma bereder sig med all säkerhet blir sfi obetydlig,
att den icke uppväger de med skattens uttagande förenade kostnaderna
och olägenheterna. I den mån B-beskattade tillgångar i ''vanlig
ordning’ utdelas, återbetalas nämligen denna skatt till bolagen. Staten
får behålla skatten endast i följande fall:

a) då den erlagts å belopp, som avsatts till reservfond:

b) då bolag upplöses, utan att dess B-beskattade medel dessförinnan
’i vanlig ordning’ utdelats till delägarna;

c) , då bolag uttryckligen angiver att utdelning ägt rum utan anlitande
av B-beskattade medel; samt

d) i de ytterst sällsynta fall, då bolags tillgångar vid nedsättning av kapitalet
utdelas till aktieägare.

Sedan bolagen, som under krisåren i stor utsträckning varit urståndsätta
att verkställa utdelning, numera småningom kommit in i mera
normala förhållanden, har restitution av B-skatt i rätt stor utsträckning

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 193-

11

börjat äga rum. Det kan härvid lätteligen inträffa, att restitution av dylik
skatt lagligen måste beviljas bolag, vars taxering till A-skatt för ett
föregående år ännu är på kammarrättens eller regeringsrättens prövning
beroende. Om i anledning av besvär ett bolags till A-skatt taxerade inkomst
höjes, föranleder sådant, jämlikt 59 § 3 mom. taxeringsförordningen,
höjning av bolagets taxering till B-skatt. 1 sådant fall får bolaget till
statsverket inbetala B-skatt, som bolaget förut betalt men restitutionsvis
återbekommit, och det är icke otänkbart att samma skatt sedermera ännu
en gång kan varda till bolaget restituerad och så vidare in infinitum.

Ansökningar om restitution av B-skatt kräva undersökning av det sökande
bolagets räkenskaps- och skatteförhållanden under de år som förflutit
från och med år 1920, då bestämmelserna om skatten i fråga trädde
i kraft. Länsstyrelserna nödgas för dylika ansökningars bedömande uppgöra
liggare för varje särskilt i ml a g, med anteckningar om skatteförhållanden,
utdelning och restitution. Arbetet härmed blir besvärligare för
vart år som går. Kammarrättens arbete med taxeringsmålen ökas i följd1
av B-skatten ej blott därigenom, att, innan besvär rörande ett bolags taxering
till A-skatt kan avgöras, skriftväxling ofta måste äga rum för utrönande
av bolagets B-beskattning följande år, utan ii veu genom de synnerligen
besvärliga räkneoperationer, som måste föregå en ändring i Bskattetaxeringen;
och slutligen åligger det kammarrätten att pröva av
länsstyrelserna meddelade beslut om restitution av B-skatt, då det restituerade
beloppet överstiger 1,000 kronor, eu prövning, som icke sällan
kompliceras därigenom, att taxeringsmyndigheterna vid B-skattetaxering
taga hänsyn Filt verkställd utdelning av förut B-beskattade tillgångar.

Dessa och flera olägenheter, som ii ro förenade med B-skatten, uppväga
mer än väl den obetydliga fördel staten genom, denna beskattning bereder
sig. Teorien om dubbelbeskattningens konsekventa genomförande — eu
teori, vars berättigande både kammarrätten och andra myndigheter starkt
ifrågasatt — lärer icke utgöra tillräckligt skäl för bibehållande av denna
teoretiskt kanske riktiga, men praktiskt omöjliga skatt. Anses det att bolagen
kunna underkastas ännu hårdare beskattning än som genom mångahanda,
i vissa fall starkt progressiva skatter nu avpressas dem, lärer en sådan
skärpning kunna på långt enklare och effektivare sätt ske genom modifiering
av beräkningsgrunderna för den så kallade A-skatten.

På grund av vad sålunda anförts anser jag att kammarrätten bort i anledning
av nu förevarande remiss föreslå upphävande av mom. 2 och 3 i
19 § av inkomstskatteförordningen.»

I förevarande sammanhang finner kammarrätten sig böra åberopa ej
allenast isitt eget nyssberörda uttalande angående B-skattens betydelse för
ämbetsverkets arbetsbörda utan ock i huvudsak vad den skiljaktige ledamoten
anfört som skäl för skattens upphävande. De ytterligare motiv härför,
bevillningsutskottets betänkande upptager, kunna endast vara ägnade
att befästa kammarrättens uppfattning, att B-skatten såsom medel att tillvarataga
den verkliga eller förmenta särskilda skattekraften hos bolagen
med hänsyn till deras fondbildningar icke bör bibehållas.

Vad härefter angår spörsmålet om efter B-skattens borttagande något
annat bör sättas i stället, får kammarrätten erinra följande.

Bevillningsutskottet bär i detta hänseende förordat, i varje fall till undersökning,
tre särskilda skatter, avsedda att träffa var sitt slag av fondökning.
Dessa skatter utgöra således icke några alternativ utan komplettera
varandra såsom led i ett system. Utskottet tänker sig möjligheten att

12

Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

var för sig beskatta aktiekapitalets ökning genom emission av gratisaktier,
avsättningar till reservfonden utöver viss storlek av densamma
samt, vid bolags upplösning, fonderingar i övrigt, som då ingå i skifte och
ej blivit B-beskattade. I alla tre fallen skulle skatten, liksom B-skatten,
erläggas av bolaget.

Tidigare har det ofta gjorts gällande, att gratisaktier borde beskattas
hos aktieägarna såsom ett slags utdelning. Mot eu sådan beskattning har
emellertid riksdagen bestämt uttalat sig, särskilt 1913, såsom i det remitterade
utskottsbetänkande! påpekats. Nu har man, såsom nyss nämnts,
tänkt isig en stämpelavgift, som det skulle åligga bolaget att erlägga.

Då gratisaktier i avseende på stämpelskyldighet äro likställda med
andra aktier, innebär utskottets förslag, att vid gratisemissioner aktiebreven
skulle förses med dubbel eller eljest högre stämpel än vanliga
aktiebrev.

Utskottet åberopar till stöd för förslaget, att gratisemissioner i regel skulle
föranleda kursstegringar för vederbörande aktier, vadan den extra beskattningen
blott skulle reducera kursvinsten. Sådan effekt lärer dock kunna
komma i fråga blott beträffande börsnoterade eller eljest i handeln mera
allmänt förekommande aktier, medan i andra fall värdet av delägarens
aktieinnehav förblir beroende av den däremot svarande andelen i bolagets
tillgångar.

Till undvikande av obehörig beskattning finge ock tillses, huruvida och
i vad mån överföringen till aktiekapitalet omfattat redan B-beskattade
fondmedel, vilka icke rättvisligen borde tillika beläggas med den extra
stämpelavgiften.

Frånsett dessa och andra anmärkningsgrunder rörande själva skatteformen
förefaller tanken att bygga en beräkning av skatteintäkt på förekomsten
av gratisaktier hava föga motsvarighet i numera rådande ekonomiska
förhållanden, med hänsyn till vilka gratisemissioner under åtskilliga
år framåt få antagas bliva tämligen sällsynta.

Av lika liten praktisk betydelse bleve sannolikt en stämpelskatt på viss
avsättning till reservfonden. De bolag torde vara lätt räknade, som under
den närmare framtiden komma att binda kapital genom att öka reservfonden
över det i lag eller bolagsordning stadgade minimum, och det får
väl antagas, att den tilltänkta skatten icke avsetts skola utgå, förrän
nämnda gräns överskridits, eller ens innanför en ytterligare i bolagens
berättigade konsolideringsintresse fastställd marginal. Ej heller kunde väl
komma i fråga att gorå skatten retroaktiv. Även beträffande denna skatt
finge för övrigt iakttagas, att redan B-beskattade medel ej drabbades
därav.

Om den praktiska innebörden av den för övriga fondbildningar avsedda
tredje skattetypen är svårare att döma. Däremot synes redan i förväg
tydligt, att dess till bolagets upplösning uppskjutna tillämpning, ej minst
med hänsyn till de redan av utskottet angivna restriktionerna vid utsöndrandet
av skatteobj ektet, komme att bliva vansklig och besvärlig.

Över huvud taget kan om de ifrågasatta stämpelskatterna sägas, att de
icke lära kunna utformas så att, på sätt utskottet angivit såsom särskilt
angeläget, »tillämpningen blir enkel och icke medför större kostnader». Tilllämpningen
skulle bliva förknippad med ingående undersökningar angående
skattskyldighetens tillvaro och omfattning samt tarva en häremot
svarande besvärlig kontroll.

Kungl. Maj.ts proposition År 193.

13

För sin del får kammarrätten tillstyrka, att B-skatten må bliva avvecklad
utan anordnande av någon ersättning.

Krigskon junkturskatten sattes ur kraft i samma mån som några krigskonjunkturer
en vidare förelågo. B-skatten är, djupare sett, också en kristidsskatt,
betingad på sin tid av faktiska förhållanden, som numera icke
eller i mycket ringa omfattning äro förhanden. Lagstiftningen måste numera
taga sikte på normala förhållanden, i den mån den icke rent av kan
nödgas räkna med avvikelser i en riktning, motsatt den extraordinära högkonjunktur,
som hade skapat förutsättningar för B-skatten.

Kammarrätten har vid flera tillfällen framhållit, att dubbelbeskattningen
av den inkomst, som vinnes av verksamhet i aktiebolagets form, icke
under normala förhållanden har någon rationell grund. Kravet på dess
konsekventa genomförande, vilket var ett av motiven för B-skatten och nu
står bakom förslagen om nya skatter i dennas ställe, kan icke från rationell
synpunkt stödjas. Det synes ock föreligga en ej oväsentlig skillnad mellan
den drrbbelbeskattning, som fått uttryck i aktieutdelningens beskattande
hos aktieägaren, och den varom i detta ärende är fråga. I det förra
fallet finnas ju dock två skattesubjekt, på vilka var för sig det allmänna
kan hava anspråk i förhållande till deras skatteförmåga, aktieägarna och
bolaget. I föreliggande fall åsyftas en tvåfaldig beskattning av samma inkomst
hos ett och samma skattesubjekt, bolaget.

Till stöd för en särskild fondbeskattning har även åberopats, att bolagen
genom att öka aktiekapital och reservfond erhölle en lägre inkomstproceut
och såmedelst kunde bereda sig en förmånligare plats på progressionsskalan.
Detta faktum är obestridligt, men utgör ju en naturlig följd av själva
grundprincipen för bolagens skattskyldighet, enligt vilken storleken av
skattskyldigheten skall vara beroende av förhållandet mellan inkomst och
kapital. En särskild fondbeskattning går, rationellt sett, rakt emot lagstiftarens
syfte och innebär faktiskt ett återtagande med ena handen av vad
man givit med den andra.

Slutligen fåb kammarrätten, i likhet med bevillningsutskottet, erinra om
den ringa statsfinansiella betydelse B-skatten efterhand fått genom de
ändrade faktiska förhållandena. Såsom utskottet antecknat, är i innevarande
budgetårs stat inkomsten därav efter avdrag för restitutioner beräknad
till endast 2 miljoner kronor. Skulle man sa taga'' hänsyn till de kostnader
B-skatten drager med sig i arbete och besvär vid tillämpningen, bleve
den verkliga behållningen än mindre.

Det vill alltså synas, som om de principiella skälen, vilka kammarrätten,
såsom ovan framgått, funnit oförtydbart tala för B-skattens snara avlägsnande
ur skattesystemet utan efterföljd av andra till förutsättningar och
syfte besläktade skatteformer, icke skulle behöva skjutas åt sidan av statsfinansiella
hänsyn. Det synes, för att begagna riksdagsskrivelsens uttryckssätt,
icke vara erforderligt att vid B-skattens upphävande ersätta
den med någon ny skatteform.

Om emellertid, av statsfinansiella skäl eller för att mera konsekvent genomföra
dubbelbeskattningen på förevarande område, det skulle befinnas
nödvändigt att sätta något i B-skattens ställe, håller kammarrätten före.
att man i varje fall bör stanna vid den väg, som antytts i utskottets förslag
om fondbeskattning vid bolagets upplösning. Kammarrätten har härutinnan
tänkt sig möjligheten av en anordning, varigenom en extra skatt skulle
läggas på sådana i skiftet ingående medel, som icke motsvaras av delägarnas
tillskott, av B-beskattade medel, för vilka restitution ej erhållits, eller

14

Iiungl. Maj:ts proposition Nr 193.

av medel, som avsatts till fonder före den 1 januari 1919 eller så tidigt, att
fonderingarna icke varit underkastade B-skatt.

Av de angivna tre begränsningarna äro de båda förstnämnda tämligen
självfallna. Vad den tredje beträffar synes densamma betingad av samma
billighetsskäl, enligt vilka B-skatten icke gjordes retroaktiv. Bet bör ju
icke gärna komma i fråga att göra ersättningsskatten strängare än dess
föregångare.

Den sålunda ifrågasatta skatten skulle av praktiska skäl påföras bolaget
och således utgå av de oskiftade tillgångarna.

Bestyret med beskattningen torde kunna lämnas åt Konungens befallningshavande,
mot vars beslut talan finge föras i kammarrätten såsom i
debiteringsinål.

Något utförligare förslag har kammarrätten, i överensstämmelse med sin
ovan angivna ståndpunkt i ämnet, icke hatt anledning utforma.

Efter det B-skatten, med eller utan ersättning i annan form, tilläventyrs
blivit avskaffad, kommer rätten till restitution av B-skatt att kvarstå, så
länge något bolag finnes kvar, som innehar B-beskattade medel, utan att
mot dem svarande restitution erhållits. Bestämmelser för) detta restitutionsförfarande
måste därför tills vidare bibehållas. Författningstekniskt
torde detta bäst ordnas genom en särskild författning i ämnet, utfärdad
samtidigt med att nu gällande bestämmelser om B-skatten upphävas. Förslag
till sådan författning får kammarrätten här bifoga.

I övrigt torde förändringen lämpligast göras genom borttagande ur
skatteförfattningarna av vad i dem förekommer rörande B-skatten, något
som givetvis drager med sig formella konsekvenser i mindre omformuleringar
och ändrade hänvisningar. Några särskilda övergångsbestämmelser
torde icke vara påkallade.

I detta ärendes avgörande hava deltagit undertecknad president, kammarrättsråden
Lagerbring, Lybeck, Frid, föredragande, Afzelius och
Wahlund samt assessorn Geijer, av vilka emellertid kammarrättsrådet
Wahlund varit av sjukdom hindrad att närvara vid den slutliga justeringen
av detta utlåtande.

Utdrag av kammarrättens protokoll för denna dag, upptagande de särskilda
meningar, som i ärendet yttrats, bifogas, varjämte remissakten återställes.

Stockholm den 4 december 1924.

Underdånigst
AXEL ÖSTERGREN.

Knut Kinberg.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

15

Förslag

till

förordning angående restitution av inkomstskatt (B-skatt), erlagd jämlikt 19 $ 2 mom.
i förordningen den 28 oktober 1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt, sådan paragrafen
lydde enligt förordningen den 31 oktober 1919.

1 %.

I den män inländskt aktiebolag eller solidariskt bankbolag, som jämlikt
19 § 2 inom. i förordningen den 28 oktober 1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt,
sådan paragrafen lydde enligt förordningen den 31 oktober 1919,
taxerats till inkomstskatt (B-skatt), i vanlig ordning utdelar sålunda beskattade
tillgångar, äger bolaget åtnjuta restitution med viss procent av
ett grundbelopp, vilket utgör två kronor för varje fullt hundratal kronor
av de utdelade tillgångarna, skolande därvid iakttagas, att sammanlagda
beloppet av restituerade medel icke må uppgå till högre belopp än de av bolaget
enligt berörda 2 mom. erlagda skattemedel. Restitution sker i den
ordning, som är stadgad i fråga om restitution av kronoutskylder.

2 §.

Vid restitution av skatt enligt 1 § tillämpas å där omförmälda grundbelopp
det procenttal, som på sätt i 20 § i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt
är sagt, bestämts att gälla för det år, under vilket utdelning,
som föranlett restitution, ägt rum.

3 i

Denna förordning träder i kraft den---.

Utdrag av protokollet, hållet hos Kungl. Maj:ts och Rikets
kammarrätt den 4 december 1924.

Närvarande:

Presidenten ..........

Kammarrättsrådet

»

»

»

»

Assessorn .............. S.

S. D. Kammarrättsrådet Erici föredrog Kungl. Maj:ts remiss den 6 juni
1924 angående riksdagens skrivelse den 16 maj samma år om utredning angående
upphävande av den i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt
stadgade B-skatt för vissä bolag, och beslöts underdånigt utlåtande,
se registraturet.

Presidenten Östergren yttrade:

»Beträffande spörsmålet huruvida, efter B-skattens borttagande, annan
oidnmg bör införas för beskattning av sådan bolags inkomst, som icke ut -

östergren,

Lagerbring,

Lybeck,

Erici,

Afzelius,

Wahlund,

Geijer.

16

Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

delas i vanlig- ordning, synes mig avgörande betydelse böra tillmätas den
omständigheten att vinst, som ntdelas, beskattas hos såväl bolaget som delägarna,
och att ett upphävande av sålunda förekommande dubbelbeskattning
måste anses vara för närvarande uteslutet av statsfinansiella skäl. Ätt
jämväl fonderad vinst göres till föremål för särskild beskattning måste sägas
icke blott stå i god systematisk överensstämmelse med anordningen av
den utdelade vinstens beskattning utan även för vissa fall vara ett nödvändigt
komplement till sagda anordning, då nämligen eljest, enligt vad erfarenheten
från tiden före B-skattens införande givit vid handen, bolags
vinst kan helt undandragas beskattning hos delägarna.

Såsom ersättning för B-skatten har bevillningsutskottet ifrågasatt beskattning
av vinstmedel, som överföras till aktiekapitalet (grundfonden)
eller till reservfonden eller som vid bolags upplösning utdelas till delägarna
efter avdrag för av dem tillskjutna belopp. Mot en sådan beskattning synes
mig i huvudsak icke vara annat att erinra, än att utbetalning utom
vanlig ordning av hopsparade vinstmedel kan ske icke blott vid bolags
upplösning utan även vid nedskrivning av aktiekapital samt vid sådan
successiv, avveckling av bolag, som stundom förekommer, särskilt beträffande
så kallade familjebolag. I övrigt kan väl sägas att beskattningen av
vinstmedel, som skiftas först vid bolags upplösning, så till vida skiljer sig
från eu väl anordnad skatt som den dels ofta kan komma att påföras först
lång tid efter det vinsten intjänats dels ock lämnar faktiskt uppkommen
vinst fri från den särskilda skatten för sådana fall, då ett års vinst användes
till täckande av ett annat års förlust, men då en beskattning av fonderingar
lätt skulle kunna göras verkningslös, därest den icke träffade jämväl
vinstmedel, som fördelas först vid bolags upplösning, lärer man icke fa
fästa större vikt vid den bristfällighet, som i nämnda hänseenden onekligen
föreligger.

Såsom ett önskemål har bevillningsutskottet framhållit, att något restitutionsförfarande
i likhet med det med B-skatten förenade icke bleve erforderligt.
Att helt och hållet undgå ett restitutionsförfarande synes emellertid
icke vara möjligt; då beslut om fondering av medel och åtgärder vid
likvidation kunna upphävas efter klander, måste en utväg finnas att bereda
vederbörande rätt att återfå skattemedel, som efter upphävande av
fonderingsbeslutet eller likvidationsåtgärden finnas hava blivit obeliörigen
eller med för högt belopp uppburna. Restitutionen blir dock i dylika fall
vida enklare än restitution av B-skatt.

Bevillningsutskottet har närmast tänkt sig att skatten skulle utgå i form
av stämpelavgift. Den skulle väl under denna förutsättning komma att
debiteras, uppbäras och redovisas i den ordning, som gäller beträffande
exempelvis skatt å gåva. Huru än bestämmelserna i dessa delar utformas,
synes det emellertid för vissa fall kunna bliva nödigt att företaga utredning
om förhållanden, med vilka de myndigheter, som öva kontroll över
stämpelbeskattning, hittills icke haft att skaffa. Ett sådant förhållande
föreligger exempelvis, då det göres gällande att B-skatt förut utgått för de
medel, varom fråga är. Det har därför synts mig lämpligare att skatten
anordnas i närmare överensstämmelse med skatter i allmänhet. Förmodligen
skola kostnaderna därvid icke bliva större utan snarare mindre än
om den anordnades som en stämpelskatt.

På nu antydda grunder har jag uppsatt ett förslag till förordning angående
särskild skatt å sådan bolags vinst, som icke i vanlig ordning utdelas
till delägarna (fonderingsskatt). Förslaget, vilket med hänsyn till den tid,

17

Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

som för ändamålet stått till mitt förfogande, icke kan göra anspråk på att
anses såsom annat än ett förberedande utkast, åtföljer detta yttrande. De
särskilda paragraferna i förslaget torde icke erfordra någon närmare motivering.
Vad den föreslagna skatteprocenten angår vill jag dock framhålla,
att det överhuvud taget icke torde vara möjligt att med någon grad
av sannolikhet beräkna, huru mycket en skatt å bolags fonderade vinstmedel
kan inbringa.

Med uppgörande av förslag till bestämmelser om redovisning hos riksräkenskapsverket
för den ifrågasatta nya skatten och om riksräkenskapsverkets
behörighet att föra talan, där skatten uppburits med för lågt belopp,
med mera torde lämpligen kunna tillsvidare anstå.

I övriga delar är jag ense med pluraliteten.»

. i presidentens yttrande omförmälda författningsförslag var av följande
lydelse:

Förslag

till

förordning angående särskild skatt å sådan bolags vinst, som Icke i vanlig ordning
utdelas till delägarna (fonderingsskatt).

1 §.

Inländskt aktiebolag skall för den del av bolagets till inkomstskatt
taxerade inkomst, som icke i vanlig ordning utdelats eller utdelas till delagarna,
erlägga särskild skatt (fonderingsskatt) i de fall då bolaget till-,
höriga medel

a) tillföras aktiekapitalet eller reservfonden eller

b) vid bolagets upplösning eller eljest utbetalas till delägarna utöver av
dem tillskjutna belopp.

Visas att för medel, varom under a) eller b) sägs, erlagts skatt enligt
19 § 2 mom. i förordningen den 28 oktober 1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt,
sådan denna paragraf lyder enligt förordningen den 31 oktober
1919, (B-skatt) eller att för medel varom under b) är fråga, erlagts skatt
efter vad under a) sägs, da skall för sålunda beskattat belopp fonderingsskatt
icke utgå.

För medel, »om tillförts eller tillföras reservfonden, skall fonderingsskatt
icke heller utgå där denna fond icke uppgår till för bankaktiebolag
femtio procent samt för annat aktiebolag tio procent av aktiekapitalet.
Kommer genom reservfondens ökning på sätt ovan nämnts fonden att
överstiga sålunda angiven storlek, utgår fonderingsskatt allenast för den
del av de överförda medlen, varmed fonden ökats utöver sagda storlek. 2

2 $.

o Fonderingsskatt utgår med tre procent av de medel, för vilka enligt 1 §
sådan skatt skall utgöras.

Vid beräkning av skatt för medel, som tillförts aktiekapitalet, må avdrag
å skattebeloppet ske för vad bolaget utgivit till stämpel å aktiebrev,
som i anledning av överföringen utfärdats eller skola utfärdas.

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 saml. 162 höft. (Nr 193.) 2

18

Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

3 §.

Anmälan om överföring eller utbetalning av medel, som i 1 § avses,
göres hos länsstyrelsen i det län, där bolagets styrelse enligt bolagsordningen
har sitt säte, beträffande utbetalning av medel efter bolags upplösning
inom tre månader från den bolagsstämma, då likvidatorema framlade
redovisning för sin förvaltning, men eljest inom tre månader från
den bolagsstämma, då överföringen eller utbetalningen beslöts. Anmälningsskyldigheten
åligger styrelsen eller, vad angår utbetalning av medel
efter bolags upplösning, likvidatorema.

Anmälan, som nu sagts, skall ske skriftligen och åtföljas av handlingar,
som tjäna till upplysning om de förhållanden, på vilka skattskyldigheten
grundas. Saknas handling, som för detta ändamål erfordras, äger länsstyrelsen
att vid vite tillhålla vederbörande anmälning sskyldiga att fullgöra
vad dem i sådant hänseende åligger.

4 §.

Om beloppet av den skatt, som skall utgå, meddelar länsstyrelsen särskilt
beslut och låter detta delgivas dem, av vilka anmälningen gjorts.

Skatten erlägges till länsstyrelsen inom en månad från beslutets delgivande.
Försummas det, äger länsstyrelsen förordna om skattebeloppets
uttagande i den ordning, som för uttagande av oguldna kronoutskylder är
stadgad.

5 §.

Vad denna förordning innehåller om aktiebolag skall ock gälla i fråga
om solidariskt bankbolag, varvid de bestämmelser, som hava avseende ä
aktiekapital och aktiebrev, skola lämpas till grundfond och lottbrev samt
vad i 1 § sista stycket sägs om bankaktiebolags reservfond skall gälla
beträffande solidariskt bankbolags reservfond.

6 %.

Besvär rörande tillämpningen av vad här ovan i denna förordning är
stadgat anföras och fullföljas på sätt i uppbördsreglementet är föreskrivet
för klagan över obehörig eller oriktig debitering.

Besvär över beslut, som i 4 § sägs, befriar icke den skattskyldige från
att i behörig ordning inbetala påfört belopp.

7*.

Ändras eller upphäves beslut om överföring eller utbetalning av medel,
som- i 1 § avses, eller ock verkställd fördelning av bolags tillgångar
vid dess upplösning, och visar sig till följd därav att skatt,
som erlagts enligt denna förordning, icke bort utgå eller utgått med högre
belopp än som vederbort, må skatten, i den mån den icke bort utgå, på
ansökan kostnadsfritt återbekommas i den ordning, som i fråga om restitution
av kronoutskylder är föreskriven.

Å skattebelopp, som sålunda återbäres, äger vederbörande därjämte erhålla
ränta efter fem. för hundra om året från och med den dag, beloppet

19

Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

visas vara guldet, till den dag, detsamma återbekommes; dock må ränta ej
utgå för längre tid än till dess trettio dagar förflutit från det Kungl.
Maj:ts beslut om restitutionen meddelats eller underordnad mvndiehets
beslut därom tagits åt sig laga kraft.

8 §.

Försummar styrelseledamot eller likvidator att inom föreskriven tid
gorå anmälan, som i 3 § sägs, böte minst tjugufem högst femhundra kronor,
och äger domstol på yrkande av allmän åklagare att vid vite tillhålla
den försumlige att fullgöra sin skyldighet i sådant hänseende.

Lämnar styrelseledamot eller likvidator i anmälan eller handling, som
innefattar upplysning om förhållanden, på vilka skattskyldighet enligt
denna förordning grundas, mot bättre vetande oriktig uppgift av beskaffenhet
att inverka pa skattskyldighetens bestämmande, och är ej brottet belagt
med straff i allmän lag, dömes till böter från och med etthundra till
och med tvåtusen kronor eller till fängelse.

I fall, som ovan sägs, följe ock skyldighet att ersätta kronans förlust.

Där i fall, som i 1 § under b) sägs, bolagets skattskyldighet enligt denna
förordning icke fullgöres, vare delägarna skyldiga att återbära vad till
dem må hava utbetalts.

9 §.

Talan enligt 8 § anställes vid allmän underrätt i den ort, där bolagets
styrelse enligt bolagsordningen har sitt säte.

Åtal utföres av allmän åklagare.

10 §.

Böter, som ådömas enligt denna förordning, tillfalla kronan. Saknas
tillgång till deras fulla gäldande, skola de förvandlas efter allmänna strafflagen.

11 §.

Denna förordning träder i kraft den — — — — —. Förordningen
skall tillämpas även i avseende å inkomst, som förvärvats före nämnda
dag och därefter skolat, i fall 19 § 2 mom. i förordningen den 28 oktober
1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt, sådan paragrafen lyder enligt
förordningen den 31 oktober 1919, fortfarande varit gällande, tagas i beräkning
vid taxering till skatt jämlikt detta moment. Tiden för anmälan
om före förordningens _ ikraftträdande vidtagen åtgärd, som föranleder
att skattskyldighet enligt denna förordning inträder, skall dock räknas
från dagen för ikraftträdandet.

12 §.

De närmare bestämmelser, som må erfordras för tillämpningen av denna
förordning, meddelas av Konungen.

Kammarrättsrådet Lybeck anförde:

»För min del anser jag, att så länge dubbelbeskattning av aktiebolags inkomst
bibehållet i det statliga beskattningsväsendet konsekvensen fordrar,

20

Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

att jämväl den den del av bolagets till inkomstskatt taxerade inkomst, som
icke i vanlig ordning utdelas, blir föremål för särskild beskattning i den
mån den utskiftas till delägarna eller dessförinnan överföres till aktiekapitalet
eller reservfonden. Vid ärendets behandling inom kammarrätten har
presidenten Östergren framlagt ett av honom utarbetat förslag till förordning
om sådan särskild beskattning. Till detta förslag, som emellertid endast
torde hava karaktär av utkast, har jag velat i huvudsak ansluta mig.

I övrigt instämmer jag med föredraganden.»

Som ovan.

In fidem
Nils Möllerstedt.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

21

Bilaga.

P. M.

rörande upphävande av den nuvarande B-skatten för aktiebolag och

solidariska bankbolag samt rörande möjligheterna för dess ersättande
med eu annan skatteform.

1924 års riksdag har i skrivelse till Kungl. Maj:t anhållit, att Kungl.
Majd ville föranstalta om utredning angående B-skattens upphävande och
därvid, i mån det befunnes erforderligt att ersätta denna skatt, beakta,
bland annat, vad i nämnda hänseende anförts uti ett av bevillningsutskottet
avgivet betänkande, ävensom att Kungl. Maj:t ville för riksdagen
framlägga de förslag, som kunde av utredningen föranledas.

Då det äi avsikten, att i samband med kommunalskattefrågans lösning
skola, såvitt möjligt, till behandling upptagas alla frågor om den direkta
beskattningen, vilka nu vänta på sin lösning, och däribland jämväl de
spörsmål, som beröra beskattningen av juridiska personer, kunde det
ifrågasättas, att spörsmålet om B-skattens upphävande och dess ersättande
med skatt i annan form uppskötes för att tagas under omprövning i sitt
större sammanhang d. v. s., enligt vad man nu kan antaga, vid 1927 års
riksdag.

Vissa omständigheter föranleda emellertid, att frågan om B-skattens
upphävande ävensom om dess eventuella ersättande med en annan skatteiorm
synes böra upptagas till prövning redan vid 1926 års riksdag. Taxeringen
till B-skatt sker nämligen ett år senare än taxeringen till A-skatt
och detta medför, att, om särskilda åtgärder för ordnandet av övergången
från B-skatten till en eventuell ny skatteform icke träffas redan i år, man
kunde bliva nödsakad att av samtliga bolag uttaga B-skatt även år 1927.
Detta lärer, om möjligt, höra undvikas.

Historik.

De äldre beskattningsförordningarnas ståndpunkt i fråga om bolagsbeskattnmgen
var den, att dubbelbeskattning icke fick äga rum. Ett uttryck
för denna uppfattning utgjorde följande stadgande i 1897 års bevillningstorordmng:
»Enär vederbörande bolag eller inrättning skall erlägga bevillning
både för ränteinkomsten av hela det i bolaget eller inrättningen nedlagda
aktiekapitalet och för den vinst, som rörelsen därutöver lämnar, så
ora de enskilda delägarna icke taxeras för inkomst från samma bolag
eller inrättning.»

Inkomst- och
förmögenhet»-skatten.

. ^rs inkomstskatteförordning infördes i viss utsträckning 1902 års lagQubbelbeskattnmg
av aktiebolags1 inkomst. Enligt det till 1902 års riks- stiftning.

hslI±tKÖ,iiande.k0n;“er °rdet )>aktieb°lag» att användas såsom gemensam beteckning för
både aktiebolag och solidariska bankbolag, där annat icke framgår av sammanhanget. S

22 Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

dag framlagda förslaget till inkomstskatte förordning (proposition nr 16)
skulle aktieägare beskattas för sin utdelning från aktiebolaget samt bolaget
beskattas för sin vinst med avdrag för ett belopp av fyra procent
på inbetalt kapital; skatteskalan var densamma både för enskilda och
aktiebolag och beroende av inkomstens absoluta belopp. Vid anmälan inför
Kungl. Maj:t av detta förslag anförde föredragande departementschefen
i huvudsak: Att delägare i aktiebolag skulle beskattas för den utdelning,
de uppbure från bolaget, vore en given sak. Frågan om bolagets beskattning
vore däremot mera svårlöst. Svårigheten berodde därpå, att a
ena sidan den juridiska fiktion, enligt vilken ett aktiebolag i rättsligt avseende
betraktades såsom en person, uppenbarligen icke vore hållbar i
fråga om inkomstskatten, medan det å andra sidan icke läte sig göra att
lämna bolaget ur räkningen och beskatta dess vinst hos aktieägarna. Slutsatsen
härav bleve den, att de allmänna reglerna för inkomstbeskattningen
icke räckte till i fråga om aktiebolagen, utan att särskilda regler för dem
måste uppställas och dessa av den beskaffenhet, att skatten för aktiebolagen
icke läte sig organiskt inpassas i inkomstskattesystemet utan i
själva verket bleve en supplementärskatt, som upptoges i sammanhang
med inkomstskatten. Det vore dock icke nog med att man anordnade bolagens
inkomstbeskattning så, att ingen del av deras vinst bleve obeskattad.
Då man ville utsträcka användningen av den direkta beskattningen
läge det vikt uppå att den anordnades så, att det för densamma särskilt
kännetecknande företrädet eller dess egenskap att kunna anpassas efter
skatteförmågan i möjligaste starka grad framträdde. Detta skedde därigenom,
att skatten gjordes progressiv; det kunde även ske genom en högre
skatt på den fonderade inkomsten, vilket lämpligast torde ske genom en
förmögenhetsskatt. Men ett medel vore även, att man med särskild beskattning
uppsökte inkom st, som vare sig den vore att anse såsom fonderad
eller icke, kunde anses besitta eu särskild grad av skattekraft. Att man
velat finna en sådan hos aktiebolagen, vore icke ägnat att ingiva förvåning.
Svårt torde vara att förneka att, därest ett aktiebolags verksamhet
visade sig framgångsrik, de tillskjutna kapitalen i och genom sammanslutningen
under aktiebolagets genom lagstiftningen på flerahanda sätt —
såsom genom den begränsade ansvarigheten in. in. — särskilt gynnade
form erhållit en så att säga högre valör. Alldeles klart vore emellertid,
att denna ökade skattekraft icke uppstode enbart därigenom, att kapital
samman slötes under aktiebolagets form. Den dagliga erfarenheten utvisade
tvärtom, att många sådana bolag förde eu tynande tillvaro, och en gräns
måste således någonstädes dragas. Vidare vore det nödvändigt, att skattelagstiftningen
så anordnades, att icke bildandet av aktiebolag försvårades.
Dessa bolag vore nödvändiga för landets ekonomiska utveckling; de hade
dittills verkat och verkade fortfarande såsom mäktiga hävstänger i detta
avseende. Dessa båda syftemål vunnes därigenom, att den särskilda skattskyldigheten
för aktiebolag inträdde först då bolagets vinst, uttryckt i
visst procentförhållande till det inbetalta kapitalet, uppnådde en viss storlek
och endast träffade den vinst, som översköte detta procenttal, eller,
med andra ord, att vid bolagets taxering avdrag finge ske för ett belopp,
motsvarande viss procent, i förslaget fyra, av bolagets kapital.

Enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle alltså, om utdelning till delägarna
icke ägde rum, den del av bolagets vinst, som icke översteg fyra procent
av kapitalet, vara fri från skatt; skedde däremot utdelning, beskattades
hos bolaget den del av vinsten, som översteg fyra procent av kapitalet,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

23

samt hos aktieägarna hela utdelningen, vadan dubbelbeskattning förelåg
till den del utdelningen översteg fyra procent.

Biksdagen beslöt emellertid, att vid aktiebolags taxering avdrag skulle
få ske för ett belopp, motsvarande utdelningen, dock icke för mera än sex
procent å inbetalt aktiekapital. Dubbelbeskattning ägde alltså rum av den
del av utdelningen som översteg sex procent. Såsom inbetalt aktiekapital
ansågs blott verkligt, av aktieägarna gjort tillskott, dock att för bolag,
vilka tillkommit före den 1 juli 1897, såsom inbetalt även skulle räknas
det belopp, som intill nämnda dag hos vederbörande myndighet inregistrerats
eller anmälts såsom inbetalt.

1907 års förordning gjorde ingen ändring i hithörande avseenden.

Genom 1910 års förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt undergick
skattskyldigheten för aktiebolag en betydande omläggning.

Enligt Kungl. Maj:ts för 1910 års riksdag framlagda förslag (proposition
nr 88) skulle inkomstskatten för aktiebolag utgå dels med två kronor
50 öre för varje hundratal kronor av den taxerade inkomsten, dels ock
därutöver för det belopp av inkomsten, som översteg 5 procent men icke
10 procent av bolagets kapital, med en krona för varje hundratal kronor av
inkomstbeloppet, för det belopp av inkomsten, som översteg 10 procent
men icke 15 procent av kapitalet, med två kronor för varje hundratal kronor
samt för det belopp av inkomsten, som översteg 15 procent av kapitalet,
med tre kronor för varje hundratal kronor. Till kapital skulle i nu
berörda hänseende räknas allenast inbetalt aktie- eller lottkapital. Beträffande
inbetalt kapital skulle gälla i huvudsak samma regler som i
föregående inkomstskatteförfattningar. Avdrag för utdelning till aktieägarna
fick icke ske, men aktieägarna voro såsom förut skattskyldiga för
utdelningen.

Vid författningsförslagets anmälan inför Kungl. Maj:t anförde dåvarande
chefen för finansdepartementet, att, medan för bestämmandet av den
personliga skatteförmågan såsom det mest framträdande momentet framstode
inkomstens absoluta storlek, varpå alltså progressionsskalan för enskilda
personer byggdes, kunde en juridisk persons skatteförmåga åter, om
den byggdes på inkomst, näppeligen grundas på samma förhållande. Inkomstens
storlek i och för sig bleve ju synnerligen missvisande, om denna
inkomst bedömdes oberoende av det kapital, vars avkastning inkomsten
motsvarade. Först i den mån på grund av gynnsamma omständigheter
bolagets inkomst överstege den normala avkastningen av aktiekapitalet,
förefunnes enligt departementschefens mening en fullgiltig grund för tilllämpning
av en progressiv skatteskala,

Av praktiska skäl föreslog Kungl. Maj:t senare i särskild skrivelse (nr
192), att skatteskalan skulle erhålla den tekniska utformning, att för varje
Särskild inkomstprocent skulle angivas den skatteprocent, som vore tilllämplig
för hela inkomsten. Enligt denna skala var den lägsta skattesatsen
2.50 procent, vilken gällde, om inkomsten icke översteg 5 procent av
kapitalet, och den högsta 5.20 procent, som gällde, om inkomsten översteg
100 procent av kapitalet. Detta förslag godkändes av riksdagen.

Genom 1910 års inkomstskatteförordning infördes alltså dubelbeskattning
av hela den del av ett aktiebolags vinst, som utdelades till aktieägarna. I

I anledning av skrivelse från 1910 års riksdag med anhållan, att Kungl.
Maj:t måtte föranstalta om utredning på vad sätt vid beräkning av aktie 9 -

1907 års lagstiftning.

1910 års lagstiftning.

1911 års lagstiftning.

1913 års
riksdagsskrivelse.

1918 års
riksdag.

24 Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

bolags kapital hänsyn kunde tagas till reservfond, framlade Kungl. Maj:t
för 1911 års riksdag förslag till ändring i inkomstskatteförordningen (proposition
nr 109). Enligt detta förslag skulle vid beräkningen av förhållandet
mellan bolagets vinst och bolagets kapital såsom kapital räknas såväl
aktiekapitalet som reservfonden, oavsett huru nämnda kapital och fond
bildats, d. v. s. oavsett huruvida de bildats genom inbetalning från aktieägarna
eller genom överförande av vinstmedel. För att uppväga den minskning
i skattens avkastning, som kunde beräknas härigenom uppkomma,
skärptes skatteskalan så att progressionen började redan när inkomsten
översteg 4 procent av kapitalet samt högsta skatteprocenten, som gällde
när inkomsten översteg 100 procent av kapitalet, var 5.85 procent.

Av föredragande departementschefens anförande vid anmälan av förslaget
inför Kungl. Maj:t framgår, att man utgått från att, då bolagets inkomst
utgjorde avkastningen å allt det delägarna tillhöriga, i bolaget nedlagda
kapitalet, skatteprocenten principiellt borde bestämmas med hänsyn
till inkomstens förhållande till bolagets samlade förmögenhet, d. v. s.
till sammanlagda beloppet av bolagets samtliga fonder, men att man detta
oaktat begränsat bolagets kapital i skatteteknisk mening till att omfatta
blott aktiekapital och reservfond. Skälen härtill voro närmast, att det
icke syntes tillrådligt att utsträcka begreppet kapital till att omfatta även
dispositions- och därmed likartade fonder, då dessa kunde förväntas bliva
alltför rörliga för att lämpligen kunna läggas till grund för skatteberäkningen,
samt att det efter förslagets antagande i regel komme att ligga i
ett bolags egen hand, om detsamma genom dispositionsfondens överförande
till reservfonden skulle komma i samma skatteläge som ett vart annat bolag,
som vore likställt i fråga om kapitaltillgångar och avkastningsprocent.

Förslaget godkändes av riksdagen.

Vid 1913 års riksdag upptogs ånyo till behandling frågan om beskattningen
av aktiebolagsinkomst, nämligen genom en motion i andra kammaren
(II: 181), däri yrkades sådan ändring i inkomstskatteförordningen,
att såsom beskattningsbar utdelning från aktiebolag skulle anses all utdelning
av aktier i eget eller annat bolag ävensom varje annan utdelning
till aktieägare av penningar eller penningars värde, såvida utdelningen ej
vore att hänföra till återbetalning vid bolags upplösning av inbetalt aktiekapital.

I anledning av motionen beslöt riksdagen skrivelse (nr 140) till Kungl.
Maj:t, däri riksdagen — under förklaring att riksdagen icke delade den
i motionen uttalade uppfattningen, att s. k. gratisaktier borde beskattas
såsom utdelning — anhöll, att Kungl. Maj:t måtto föranstalta om utredning,
huruvida och i vad män, då ett aktiebolag upplöstes, bolagets uppsparade
tillgångar, vilka icke utdelades förrän i sammanhang med bolagets
upplösning, kunde göras till föremål för inkomstbeskattning hos
delägarna.

Vid 1918 års riksdag framlades av Kungl. Maj:t proposition (nr 395)
med förslag till viss ändring av reglerna för aktiebolags beskattning. Enligt
detta förslag fick, i och för beräkning av inkomstens förhållande
till kapitalet, till aktiekapitalet, i den mån detta icke blivit före den 1 januari
1915 hos vederbörande myndighet inregistrerat eller anmält såsom
inbetalt, ej räknas mera än som motsvarade verkligt, av delägarna gjort

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 193.

25

tillskott. Ej heller fick reservfonden upptagas till mera än femtio procent
av det belopp, vartill aktiekapitalet skulle beräknas; dock att i varje
fall reservfonden fick upptagas till det belopp, vartill densamma uppgått
den 1 januari 1915, ökat med vad sedermera blivit lagt till densamma av
vid aktieteckning influtna medel. Dessutom skulle såsom beskattningsbar
utdelning för delägare upptagas, förutom vanlig utdelning, vad som
vid bolags upplösning tillskiftats honom utöver den å honom belöpande
andel i de bolagets tillgångar, till vilka hänsyn skulle tagas vid bestämmande
av bolagets kapital.

I fråga om grunderna för beräknande av bolagets kapital innebar förslaget
alltså i viss mån en återgång till vad som gällt enligt 1910 års förordning
före den år 1911 vidtagna ändringen. Vid anmälan av förslaget
inför Kungl. Maj:t anförde föredragande departementschefen i denna del,
bland annat: Med gällande bestämmelser i ämnet hade icke åstadkommits
en konsekvent genomförd beskattning av aktiebolags inkomst. Den del av
vinsten, som utdelades, gjordes nämligen principiellt till föremål för en
dubbel beskattning, under det att återstoden av vinsten beskattades allenast
såsom en bolagets inkomst. Därest aktieägarna beslutade utdelning
av ett bolags hela vinst, bleve de alltså tyngre beskattade, än om vinsten
beskattades hos bolaget och där gjordes räntebärande. Det vore en inkonsekvens
att, medan i ett bolag, där vinsten helt eller delvis utdelades till
aktieägare, som eventuellt placerade sina vinstandelar i andra företag,
dessa aktieägare bleve underkastade beskattning, varemot i ett annat bolag,
där vinsten finge stå inne och göras räntebärande i bolaget, aktieägarna
undginge beskattning för vinsten. Vare sig all vinst utdelades
eller, genom, en fondering, bolagets tillgångar och i följd därav även aktiernas
värde ökades år från år, hade aktieägaren egentligen haft samma
förmögenhetstillskott och borde följaktligen även beskattas lika för båda
fallen. Då gällande bestämmelser varit föremål för prövning, syntes man
ej hava tillräckligt beaktat dessa synpunkter. Man hade framhållit såsom
oriktigt, att två bolag med lika stora tillgångar och lika stor avkastning
bleve olika beskattade blott på den grund, att bolagens kapital ursprungligen
uppkommit på olika sätt, det ena genom kontant tillskott från
aktieägarna och det andra genom fondering av vinstmedel, samt hade förmenat,
att bakom varje aktie i realiteten läge samma insats från aktieägarna,
vare sig aktieägaren gjort denna insats kontant eller genom underlåtenhet
att uttaga å honom belöpande vinstandel. Därvid syntes man
dock hava förbisett den stora olikhet, som läge däri, att kapitalbildningen
varit i det förra fallet beskattad på vanligt sätt och i det senare fallet
skattefri hos aktieägaren. Först i den händelse denna olikhet utjämnades,
bleve den tankegång, som läge till grund för 1911 års ändring, konsekvent
fullföljd.—-Bakom 1911 års beslut hade emellertid legat jämväl eu strävan
att underlätta bolagens konsolidering. Därvid torde man emellertid ingalunda
hava förutsett, att denna »konsolidering» skulle taga den omfattning,
som sedermera blivit fallet. En sak vore, att ett bolag för att säkerställa
sin ekonomi upplade fonder, motsvarande viss del av aktiekapitalet.
Helt annat blev däremot förhållandet, då ett bolag, såsom understundom
skedde, mångdubblade det ursprungligen inbetalta kapitalet. En dylik
fondering tjänade ej att trygga bolagets soliditet i egentlig mening utan
gjorde i själva verket bolaget till ett helt annat företag, än det från början
varit. Att i sådant fall åberopa nödvändigheten av bolagens konsolidering
för vinnande av särskilda förmåner i beskattningsavseende kunde

26

Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

ej vara riktigt. — Vad anginge ett av kammarrätten uti avgivet utlåtande
gjort påstående att förslaget skulle motverka lusten till kapitalbildning
hos bolagen, ville departementschefen erinra om, att, därest vinsten i sin
helhet utdelades, vederbörande aktieägare skulle hava att för densamma
erlägga en skatt, som med hänsyn därtill, att aktieägarna i allmänhet vore
till finnandes bland de mera burgna samhällsklasserna, val i allmänhet
torde belöpa sig till några procent av den utdelade vinsten. För att på den
föreslagna vägen motsvarande skatteeffekt skulle ernås, borde alltså av
den årliga avkastningen av de inom varje bolag fonderade vinstmedlen uttagas
samma skatteprocent, som skulle uttagit® av själva det fonderade
beloppet, därest detta i stället utdelats, men den i anledning av vinstfonderingen
orsakade skatteökningen bleve enligt förslaget mycket mindre.

Beträffande den föreslagna bestämmelsen, att såsom beskattningsbar utdelning
från aktiebolag skulle upptagas jämväl vad som vid bolagets upplösning
tillskiftats delägare utöver den å honom belöpande andel av de bolagets
tillgångar, till vilka hänsyn skulle tagas vid beräknande av taxerad
inkomsts förhållande till bolagets kapital, hade vid förslagets remitterande
till kammarrätten för utlåtande överlämnats en inom finansdepartementet
utarbetad promemoria, däri bland annat anförts: Eu återgång till de beskattningsprinciper,
som införts genom 20 § inkomstskatteförordningen enligt
dess ursprungliga lydelse, tarvade ändring i förordningen, avseende
att förhindra det skärpningen i beskattningsavseende gjordes verkningslös
därigenom, att bolag om bildades till nytt bolag med större aktiekapital.
Detta syntes kunna ske allenast genom föreskrift, att, därest vid bolags
upplösning å aktieägare belöpte mera, än vad som motsvarade honom tillkommande
andel i det kapital, vilket i beskattningshänseende skulle anses
lika med bolagets inbetalta aktiekapital, nämnda överskott beskattades såsom
vinstutdelning. Visserligen kunde med fog anmärkas, att den, som inköpt
en aktie för dennas verkliga värde och vid bolagets kort därefter inträffade
upplösning erhölle samma belopp, kunde bliva beskattad såsom fölvinstutdelning,
ehuru han ej haft ett öres vinst. Emellertid torde en sådan
farhåga ej hava så stor praktisk betydelse, som det vid första påståendet
kunde synas. De bolag, för vilka en upplösning vore nödtvungen, torde
nämligen ej heller lämna någon beskattningsbar behållning. De fall, där
frågan vore av praktisk betydelse, avsåge alltså frivilliga upplösningar.
Dessa betingades vanligen av någon för aktieägarna förmånlig affärssammanslutning.
Ofta torde det emellertid även förhålla sig så, att bolag bildats
för fullföljandet av en viss bestämd affär, t. ex. afstyckning av en
egendom i villatomter, samt att till undvikande av beskattning hos aktieägarna
vinsten ej utdelades utan fonderades, tills bolaget upplöstes. De
fall, där en beskattning av nu antydd art skulle framstå som, en obillighet
mot den enskilde aktieägaren, torde bliva synnerligen få samt komma, att
inskränka sig till en synnerligen kort övergångsperiod. Den, som sedermera
köpte aktier, måste taga med i beräkningen en eventuell skattskyldighet
i händelse av bolagets upplösning. Ehuru förslaget om en lagändring
i antydd riktning närmast föranletts av hänsyn till önskan att förhindra
det bestämmelser rörande hårdare beskattning av avkastning från fonderad
vinst än från inbetalt aktiekapital gjordes ineffektiva, vore nämnda
förslag även i annat hänseende av synnerlig betydelse. Visserligen kunde
ej därigenom frågan om jämväl den fonderade vinstens dubbelbeskattning
lösas. För de flesta bolagen med deras långvariga fortbestånd bleve
nämligen bestämmelsen utan verkan. Däremot förekommes, att aktie -

27

Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

ägarna till undvikande av dubbelbeskattning fonderade vinsten i avsikt
att sedermera utdela densamma i samband med bolagets upplösning.

I avgivet utlåtande yttrade kammarrätten bland annat: Det vore ingalunda
säkert, att vad delägare i aktiebolag, som upplöstes, tillskiftades ur
tillgångar, som icke utgjorde inbetalt kapital, ens till någon del utgjorde
vinst för honom. Ofta nog torde aktien eu eller flera gånger hava bytt
ägare genom köp, varvid köparen med all säkerhet fått betala en köpeskilling,
som svarat mot aktiens till följd av fonderingen hos bolaget ökade
värde. Den siste ägarens skattskyldighet för utdelning vid aktiebolags
upplösning kunde bliva i särskilt hög grad orättvis, om 20 § i inkomstskatteförordningen
erhölle den föreslagna lydelsen och aktieägaren efter
den 1 januari 1915 men före förslagets framläggande förvärvat aktier i
ett bolag, vars kapital i större utsträckning utgjordes av icke inbetalt kapital.
Vid bolagets upplösning finge då aktieägaren skatta såsom för utdelning
för vad som tillskiftats honom ur det icke inbetalta kapitalet, ehuru
det vid köpet av aktierna -varit honom omöjligt att nedbringa köpeskillingen
genom hänvisning till en sådan eventualitet.

Efter att hava redogjort för innehållet i den nyss omnämnda promemorian
och kammarrättens utlåtande anförde föredragande departementschefen
vidare: Enligt det framlagda förslaget skulle såsom beskattningsbar
utdelning från aktiebolag upptagas jämväl vad som vid bolagets, upplösning
tillskiftats delägare utöver den å honom belöpande andel i de bolagets
tillgångar, till vilka hänsyn skulle tagas vid beräknande av taxerad
inkomsts förhållande till bolagets kapital. Ett stadgande i denna riktning
syntes oundgängligt, därest icke den ifrågasatta skärpningen av bolags beskattning
skulle göras ineffektiv genom bolagens upplösning och ombildande
till nya bolag med större kapital. Såsom av kammarrättens utlåtande
framginge, torde i främsta rummet mot det föreslagna stadgandet
kunna anmärkas, att detsammas genomförande skiille särskilt tungt drabba
den aktieägare, vilken inköpt aktier för belopp, något så när motsvarande
aktiernas värde vid tiden för bolagets upplösning men mera avsevärt överstigande
aktiens nominella värde. Denna olägenhet torde dock, såsom
framhållits i den omnämnda promemorian, bliva av mindre praktisk betydelse
samt för övrigt komma att göra sig gällande allenast i händelse av
kort övergångstid.

Ifrågavarande proposition vann icke riksdagens bifall. I

I juni 1918 tillkallades därefter särskilda sakkunniga för att verkställa
utredning angående dels frågan om skärpt beskattning av aktiebolag med
hänsyn till den större skatteförmågan hos bolag med stora tillgångar i
fonderade medel dels och frågan om inkomstbeskattning av vad delägarna
utbekomma vid bolags upplösning.

De sakkunniga avgåvo betänkande den 20 mars 1919. Däri föreslogs,
att aktiebolag skulle utöver den vanliga inkomstskatten erlägga en proportionell
skatt för den del av bolagets nästföregående taxerade inkomst, som
icke utdelats eller utskiftats till delägarna, men att, i den mån på detta
sätt beskattade tillgångar utginge till delägarna, bolaget skulle äga återbekomma
erlagd skatt i den ordning, som vore stadgad i fråga om restitution
av kronoutskylder. Dessutom skulle enligt förslaget utan sådan tidsbegränsning,
som gällde i fråga om realisationsvinst, såsom skattepliktig
inkomst upptagas vinst för delägare i aktiebolag, uppkommen vid skifte
av bolagets tillgångar eller genom icke yrkesmässig avyttring av aktie -

191S års sakkunniga
för
bolagsbeskattningen.

28

Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

eller bankrott efter början av det kalenderår, under vilket bolaget trätt i
likvidation, eller i följd av aktiekapitalets nedsättning.

Sedan de sakkunniga redogjort för vad som tidigare åtgjorts i fråga om
aktiebolagens beskattning och därvid särskilt för 1918 års förslag, anförde
de bland annat: Den gällande lagstiftningen både väl icke upptagit
dubbelbeskattningen av aktieutdelning såsom en principiell regel, som
även rationellt sett borde vinna konsekvent tillämpning, utan snarare såsom
en av praktiska skäl betingad anordning. Emellertid liade denna
anordning givit anledning till vissa ojämnheter i beskattningen. Den hade
kunnat föranleda bolag, vilka eljest skulle årligen utdelat sina för rörelsen
ej behövliga vinster till delägarna, att i stället hos bolaget hophespara
samma vinster för att först genom skifte överföra dem till delägarna. Härigenom
hade staten gatt miste om den skatt för utdelning, som eljest ålegat?
delägarna. Såsom ett led i åtgärder för att avhjälpa detta missförhållande
syntes en viss beskattning av outdelade vinstmedel böra tagas under övervägande.
Då en ökad fondering jämväl från rationell beskattningssynpunkt
måste anses innebära en ökad skatteförmåga, torde berättigade invändningar
icke kunna göras mot att denna av staten toges i anspråk, vare sig
en sådan strävan sades åsyfta utsträckt dubbelbeskattning eller, riktigare,
betraktades allenast som ett rättvist avvägande av skattebördan efter
skattekraften. — Efter en ingående prövning av frågans olika sidor hade
de sakkunniga stadgats i den uppfattningen, att en lämplig lösning av frågan
icke stode att vimla i den riktning 1918 års proposition anvisat. Å andra
sidan torde, såsom jämväl i 1918 års proposition framhållits, det icke kunna
ifrågakomma att hos delägarna beskatta hela deras andel i bolagets årsvinst.
Om det vore klart, att bolagets besparade vinstmedel icke billigtvis
kunde indragas under aktieägarnas skattskyldighet, kunde tydligen
eu särskild beskattning av dessa medel ej ordnas på annat sätt än att bolaget
_ gjordes skattskyldig! härutinnan. Ifrågavarande särskilda skattskyldighet
kunde uppenbarligen icke göras gällande genom blott och bart
en höjning av den för bolaget eljest utgående inkomstskatten. Det torde
icke kunna undvikas att skapa en i viss mån fristående skatteform vid sidan
av den vanliga inkomstskatten. En dylik fristående skatteform vore
den av de sakkunniga föreslagna skatten, för korthetens skull benämnd
B-skatt i motsats till den vanliga skatten, benämnd A-skatt. Fonderade
vinstmedel kunde sedermera bliva tagna i anspråk för utdelning till delägarna
och i sådan ordning bliva föremål för förnyad beskattning. I den
man detta skedde, inträdde således från statens synpunkt i stort sett samma
situation i beskattningsavseende, som om ifrågavarande medel icke
besparats utan genast utdelats, och bortlolle förutsättningen för B-beskattningen.
Hade de utdelade medlen varit underkastade sådan beskattning,
uppstode i följd av utdelningen ett oomtvistligt anspråk mot staten på
återbäring av den tidigare erlagda B-skatten. Här framträdde B-beskattningens
nödvändiga karaktär av provisorium. Saken kunde uttryckas så,
att bolaget förskotterade skatten i eu särskild provisorisk form i avbidan
pa även den faktiska skattskyldighetens överflyttande på delägarna och
skattens uttagande i dess definitiva form. B-skattens sålunda angivna natur
ändrades icke av den omständigheten, att i många fall förutsättningen
för återbäring aldrig komme att inträffa, och att således B-skatten i sådana
fall komme att utgöra statens definitiva skatteintäkt i förevarande
avseende. Det beskattningsprovisorium, B-heskattningen bildade, borde enligt
sin natur komma till användning så länge förutsättningen därför

Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

29

kunde inträffa, d. v. s. så länge bolaget besparade medel av sin årsvinst,
och som följd härav borde anspråk på återbäring eller restitution kunna
väckas under bolagets hela bestånd och ända till dess upplösning. I sista
hand kunde restitutionsanspråk grundas därpå, att till skifte förelegat
il-beskattade tillgångar.

Sedan de sakkunniga framhållit, att den föreslagna B-skatten icke gärna
kunde göras annat än proportionell och lika för alla bolag, övergingo de
till behandling av den andra dem förelagda uppgiften eller undersökning
av möjligheterna för en mera rationell beskattning av de tillgångar, som i
följd av ett bolags upplösning överfördes till delägarna. De erinrade till en
början om att 1918 års proposition innehållit, att såsom utdelning skulle beskattas
jämväl vad som vid bolags upplösning tillskiftats delägare utöver
den å honom belöpande andel i de bolagets tillgångar, till vilka hänsyn
skulle tagas vid beräknande av taxerad inkomsts förhållande till bolags
kapital, samt att anledningen till att detta förslag ej vunnit riksdagens bifall
närmast torde hava varit de obilliga konsekvenser, detsamma kunde
föranleda i -sådana fall, då en aktie bytt ägare och den siste ägaren kunde
bliva skattskyldig såsom för utdelning, även om han kanske köpt aktien
till så högt pris, att hans skifteslott ej ens inneburit någon vinst. De sakkunniga
anförde därefter i huvudsak: Teoretiskt närmast till hands kunde
ligga, att såsom utdelning beskatta vad aktieägarna vid skiftet erhölle utöver
inbetalt kapital. Även om denna regel kunde i något avseende
modifieras, komma dock alltid att kunna här inträffa obilliga taxeringsfall
av nyss antydd art, nämligen så att en aktieägare skulle kunna få betala
skatt, även om han icke gjort någon vinst eller han till och med gjort
förlust. Frågans lösning måste tydligen sökas på annan väg. — Redan enligt
gällande bestämmelser kunde en aktieägare bliva beskattad med avseende
å vad han finge i utskiftning, nämligen i den mån förutsättningarna
för realisationsvinst vore för handen. Skifte hade härvid likställts med
avyttring. Bland nämnda förutsättningar inginge, att den avyttrade egendomen
icke skulle hava varit i säljarens ägo så lång tid som fem år. Om
nu för fall av ifrågavarande art berörda tidsbegränsning borttoges, syntes
möjlighet öppnas för tillvaratagande av statens berättigade skattein tresse
på förevarande område. De sakkunniga hade därför efter noggrann omprövning
av hithörande förhållanden funnit sig böra föreslå, att den vinst, en
aktieägares skifteslott kunde innebära, beskattades såsom tillfällig inkomst
utan avseende å den tid, den skattskyldige ägt aktien. Ej heller från den
sistnämndes sida syntes någon giltig invändning kunna göras mot en sådan
lösning. Förutsättning för skattskyldighet vore ju, att delägarens
skifteslott inneslutit en verklig vinst, d. v. s. ett överskott utöver vad han
haft att vidkännas i kostnader för aktiernas förvärvande och bibehållande,
såsom er-lagd köpesumma, stämpel och provision, förvaltningskostnader

o. s. v. Genom en på antytt sätt bestämd skattskyldighet bleve, enligt de
sakkunnigas mening, B-beskattningens slutliga avlösande genom en hos
aktieägarna uttagen skatt säkerställt. Vidare komme i denna ordning
äldre, icke B-beskattade fonder att bliva föremål för en skärpt beskattning.

De sakkunnigas förslag angående införande av B-skatt upptogs i det för- 1919 års lagslag,
som av Kungl. Maj:t framlades för 1919 års riksdag (proposition nr stiftning.
259) och som, med en ändring av skatteprocenten, i denna del godtogs av
riksdagen. Kungl. Maj:ts förslag innehöll dock, i olikhet med de sakkunnigas
förslag, bestämmelser om rätt att vid taxeringen till B-skatt åtnjuta

30

Kung!. Maj:ts proposition Nr 193.

]921 och 1922
års riksdagar.

1924 års
riksdag.

avdrag för kronoutskylder ävensom, i fråga om försäkringsaktiebolag, för
vinstutdelning till försäkringstagare eller av för samma ändamål reserverade
medel. Dessa utgifter fingo avdragas, enär de icke representerade
några fonderade medel, vilka kunde hava utdelats till aktieägarna.

Kungl. Maj:ts förslag upptog vidare, i motsats till de sakkunnigas, icke
någon särskild bestämmelse om beskattning av vinst vid bolags upplösning
och därför ej heller föreskrift om rätt till restitution av B-skatt, som
erlagts för till aktieägarna utskiftade medel. Börande anledning härtill
framhöll föredragande departementschefen vid förslagets anmälan inför
Kungl. Maj:t, bland annat, att mot de sakkunnigas förslag till bestämmelser
om beskattning vid bolagsupplösningar av sparade vinstmedel
starka erinringar gjorts gällande, att kammarrätten avstyrkt förslaget i
fråga och anvisat den utvägen att låta B-skatten bliva definitiv, då bolag
upplöstes, samt att departementschefen för egen del kommit till den uppfattningen,
att övervägande skäl talade för att icke utsträcka beskattningen
av realisationsvinst men däremot låta B-skatten bliva definitiv vid bolags
upplösning.

Aren 1921 och 1922 väcktes motioner om ändring i reglerna för beskattning
av aktiebolag, men dessa motioner blevo av riksdagen avslagna.

Vid 1924 års riksdag väcktes motion med hemställan om B-skattens
upphävande.

Över denna motion avgavs betänkande av bevillningsutskottet, som därvid
anförde: Det torde vara obestridligt, att B-skatten såväl ur principiell
som praktisk synpunkt vore behäftad med avsevärda brister. I regel
rådde icke överensstämmelse mellan vad som underkastades B-skatt och
vad som för bolaget vore möjligt att utdela till aktieägarna men som
fonderades hos bolaget. Stundom berodde detta förhållande därpå, att
de outdelade vinstmedlen icke fonderades utan utbetalades i annan ordning
än till aktieägarna i förhållande till dessas andelar i bolaget. Såsom
exempel på dylika utbetalningar, vilka icke i likhet med vinstutdelning
till försäkringstagare uttryckligen fritagits från B-skatt, kunde anföras
de vinstmedel, parti- och detaljhandelsbolagen för försäljning av rusdrycker
avstode till statsverket, de pristillägg och rabatter i förhållande till
gjorda köp och försäljningar, vissa bolag utbetalade av deras till A-skatt
taxerade inkomst, samt utbetalningar för välgörande ändamål och andra
gåvor. I det övervägande flertalet fall åter föranleddes denna bristande
överensstämmelse därav, att de outdelade vinstmedlen, oaktat bolaget ej
avhänt sig desamma, lagligen icke kunnat disponeras för utdelning utan
exempelvis måst användas att täcka en inbalanserad brist eller en under
året uppkommen förlust av sådan natur, att avdrag vid taxeringen för densamma
ej vore medgivet. Ä andra sidan inträffade icke sällan, att medel,
som fonderades men kunnat göras till föremål för utdelning, undginge
att drabbas av B-skatten. Särskilt gällde detta, då bolag genom kapitalförvärv
— exempelvis genom vinst å försäljning av fastighet i sådan ordning,
att vinsten icke utgjorde föremål för beskattning — erhållit medel, vilka
fonderades. Såsom en förutsättning för att skatt för bolagets vinstmedel
skulle påföras delägarna torde hava uppställts, att delägarna kommit att
omedelbart förfoga över medlen. Då B-skatten avsågo att utgöra ett förskott
å eller en ersättning för den skatt, som ansetts rätteligen böra drabba
delägarna, borde denna skatt förty icke träffa sådana vinstmedel, vilka up -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

31

penbarligen icke kunde tillföras aktieägarna vare sig under bolagets bestånd
eller vid dess upplösning. På samma skäl borde, i den mån dylika,
Il-skatt påförda belopp använts på sådant sätt, att de icke framdeles
kunde tillföras aktieägarna, det erlagda förskottet återbetalas. Följdriktigt
vore även att påföra bolaget B-skatt för till fonder avsatta belopp,
vilka förvärvats i sådan ordning, att de icke underkastats A-skatt. Genom
att B-skatten utformats utan hänsyn till nu nämnda synpunkter, hade
densamma kommit att medföra åtskilliga mindre tilltalande konsekvenser.
Sålunda hade skatten kommit att särskilt hårt drabba de svaga företagen,
vilka icke kunnat utdela någon del av sin vinst till aktieägarna utan måst
använda densamma att täcka förefintlig brist eller avsätta densamma för
att möta väntade förluster. I många fall torde sådana företag påförts
B-skatt till belopp överstigande den A-skatt, de haft att erlägga. På
grund av rådande ekonomiska förhållanden hade nu nämnda olägenheter
av B-skatten framträtt särskilt starkt. Såsom även 1922 års bevillningsutskott
framhållit, skulle en sådan omläggning av B-skatten, att berörda
konsekvenser förebyggdes, stöta på så stora tekniska svårigheter samt i så
hög grad inveckla tillämpningen av skattebestämmelserna, att en dylik utväg
icke kunde anses tillrådlig. Redan den nuvarande B-skatten torde
medföra ett i förhållande till dess finansiella betydelse avsevärt besvär.

Sedan utskottet därefter dels redogjort för de upplysningar kammarrätten
uti ett i annat sammanhang den 15 mars 1923 avgivet yttrande1 meddelat
rörande det arbete, som tillämpningen av bestämmelserna om B-skatt
medförde för kammarrätten, dels ock omnämnt de belopp, som dittills debiterats
i B-skatt, anförde utskottet vidare: Ehuru utskottet funnit starka
skäl tala för att B-skatten upphävdes, hade utskottet framför allt av statsfinansiella
skäl icke ansett sig böra föreslå ett omedelbart avskaffande av
skatten. En utredning syntes därför böra komma till stånd, huruvida
och på vad sätt B-skatten lämpligen borde ersättas genom en annan särskild
å bolagen utgående skatt. En sådan skatt torde böra avvägas så, att
densamma utnyttjade den högre skattekraft, som kunde antagas förefinnas
hos bolag med störa fonder. Därjämte borde skatten, så långt möjligt
vore, taga sikte på sådana medel, som genom att fonderas undginge den
dubbla beskattning, som påfördes utdelade belopp. Såsom särskilt angeläget
ville utskottet framhålla, att skatten utformades så, att tillämpningen
bleve enkel och icke medförde större kostnader. Skatten borde förty så anordnas,
att något restitutionsförfarande i likhet med det med B-skatten
förenade icke erfordrades. Inom utskottet hade övervägts olika möjligheter
att ersätta B-skatten. Det hade därvid synts utskottet, som om företrädesvis
två vägar lämpligen skulle kunna beträdas. Med utgångspunkt
från att dubbel beskattning av bolagets vinstmedel borde äga rum först
då det definitivt konstaterats, att medlen kunnat omedelbart disponeras av
delägarna, syntes skål tala för att i samband med utsläppande av gratisaktier
pålägga bolaget särskild skatt. I och för sig innebure emission av
gratisaktier visserligen icke någon inkomst för aktieägarna, men de nya
aktiebreven kunde sägas i sig förkroppsliga de fonderingar, som bolaget
verkställt och som givetvis ökat aktieägarnas tillgångar. Genom att medel
överfördes till aktiekapitalet och vid skatteberäkningen vinstprocenten således
minskades vunne bolagen förmåner i beskattningshänseende. Då enligt
vad erfarenheten givit vid handen utsläppandet av gratisaktier i regel
föranledde kursstegringar, i viss män beroende därpå, att emissioner av

1 Detta yttrande finnes återgivet uti kammarrättens yttrande den 4 december 1924: se
bilaga 1 till protokollet.

32

Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

gratisaktier vanligen uppfattades som löften om ökad utdelning för framtiden,
erliölle jämväl delägarna ekonomiska fördelar genom utsläppandet
av gratisaktierna, En beskattning vid emissioner av gratisaktier behövde
därför endast innebära, att de kursvinster delägarna gjorde komme att reduceras.
Av skäl, som anförts av 1913 års bevillningsutskott, borde emellertid
en skatt vid utsläppande av gratisaktier icke läggas å aktieägarna.
De fonderade belopp, vilka skulle komma att beskattas, hade i regel utgjort
förmögenhetstillskott icke allenast för dem, som vid tiden för gratisaktier -nas utsläppande varit delägare, utan jämväl för föregående aktieägare.
Genom skatten avsåges därför att träffa de förvärv, som tillgodokommit
en hel kedja av delägare. Lämpligast syntes således vara att pålägga bolagen
en proportionell skatt, vilken enklast kunde uttagas genom en stämpel,
utgående i samband med den vanliga aktiestämpeln. Då bolagen genom
avsättning till reservfonden i skattehänseende uppnådde samma fördelar
som genom ökning av aktiekapitalet, kunde det ifrågasättas, om icke
jämväl sådana avsättningar borde beskattas. Lämpligen borde till gynnande
av nödig konsolidering från beskattning undantagas till reservfonden
gjorda avsättningar, i den män de ej överstege viss procent i förhållande
till aktiekapitalets storlek. De fonderingar, som icke överfördes till
aktiekapitalet eller reservfonden, skulle med nu nämnda anordning icke
komma att träffas av någon särskild skatt. För åvägabringande av önskvärd
jämnhet syntes skäl tala för att införa en sådan skatt även å sistnämnda
fonderingar. Då först vid bolagets upplösning med visshet framginge,
att dessa medel kunnat ställas till delägarnas omedelbara disposition,
syntes det riktigt, att en dylik skatt uttogcs i samband med tillgångarnas
skiftande mellan delägarna. Då delägarnas verkliga vinst genom
tillgångarnas utskiftande vore beroende på det pris de erlagt för sina aktier,
kunde det icke anses förenligt med rättvisa att av aktieägarna uttaga
en inkomstskatt för de utdelade fonderingarna. Däremot torde föga vara
att invända mot att å bolagen lägga en proportionell skatt, vilken lämpligen
borde utgå som en stämpelavgift. Föremål för denna stämpelavgift
borde bliva de till delägarna vid skiftet utbetalade tillgångarna efter avdrag
för av delägarna tillskjutna belopp, B-beskattade medel samt vid utsläppande
av gratisaktier eller ökning aV reservfonden särskilt beskattade
medel. Slutligen vore det av vikt, att vid ett upphävande av B-skatten närmare
föreskrifter lämnades, i vilken ordning restitution av B-skatt framledes
borde lämnas. Särskilt i sådana fall, där B-beskattade medel av bolaget
förbrukats för att täcka förefintlig eller sedermera uppkommen
brist, syntes övergångsbestämmelser böra meddelas till förekommande av
att vid användande till utdelning av efter B-skattens upphävande hopsparade
medel restitutionsförfarande skulle komma till användning.

Utskottet hemställde slutligen, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville föranstalta om utredning angående
B-skattens upphävande och därvid, i den mån det befunnes erforderligt att
ersätta denna skatt, beakta, bland annat, vad i betänkandet anförts rörande
särskilda stämpelavgifter. Riksdagen beslöt i överensstämmelse
med denna utskottets hemställan.

Över denna riksdagens skrivelse har kammarrätten den 4 december 1924
avgivit utlåtande. I detta utlåtande har kammarrätten förklarat sig anse
B-skatten höra avskaffas utan att ersättas med annan skatteform. Om det
emellertid skulle befinnas nödvändigt att sätta något i B-skattens ställe,
hölle kammarrätten före, att man borde stanna vid en fondbeskattning vid
bolags upplösning. — Presidenten och ett kammarrättsråd vore skiljak -

33

Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

tiga och ansågo, att aktiebolag borde vara skyldiga att erlägga särskild
skatt (fonderingsskatt), då besparade vinstmedel överföras till aktiekapital
eller reservfond eller vid bolags upplösning utbetalas till aktieägarna.

I 1910 års bevillningsförordning, sådan denna från början lydde, bibehölls
den gamla principen, att någon dubbelbeskattning i fråga om aktiebolagen
ej skulle äga rum.

1919 års riksdag beslöt i anledning av en av Kungl. Maj:t framlagd proposition
(nr 108), den ändring i bevillningsförordningen, att för andra än
aktiebolag och solidariska bankbolag såsom inkomst av kapital skulle räknas
utdelning å aktier och banklotter. För solidariska bankbolag samt för
aktiebolag, som driva bankrörelse, annan penning- eller lånerörelse, försäkringsrörelse
eller handel med värdehandlingar, torde dylik utdelning
bliva inkomst av rörelse.

År 1920 infördes kommunal progressivskatt för aktiebolag.

Någon motsvarighet till B-skatten finnes däremot icke vid den kommunala
beskattningen. I sitt utlåtande över det av 1918 års sakkunniga för
bolagsbeskattningen avgivna förslaget anmärkte kammarrätten, att det
kunde ifrågasättas, huruvida icke konsekvensen bjöde, att bestämmelser,
motsvarande förslagets stadganden rörande B-beskattning, jämväl upptoges
i bevillningsförordningen. Vid anmälan av förslaget inför Kungl.
Maj:t framhöll föredragande departementschefen häremot, att det icke
förelåge någon anledning till införande av en kommunal B-skatt samt
att den för övrigt torde möta stora praktiska svårigheter. Jämväl vid anmälan
år 1920 av förslaget till kommunalskattelag anmärkte departementschefen,
att med hänsyn redan till det sätt, varpå B-skatten blivit utformad,
densamma icke syntes böra komma till användning för kommunala ändamål.

Slutligen bör anmärkas, att inkomstskattesakkunniga uti sitt år 1923 avgivna
förslag till förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt ansett sig
icke böra närmare ingå på frågan om dubbelbeskattning av aktiebolagsinkomst
utan bibehållit nuvarande bestämmelser oförändrade, att 1921 års
kommunalskattekommitté, som närmare övervägt frågan om dubbelbeskattning
av aktiebolagsinkomst vid den kommunala beskattningen, stannat
vid att låta nu gällande bestämmelser i detta avseende bliva orubbade
samt bibehållit dem i sitt förslag till kommunalskattelag, samt att presidenten
Albert Petersson i sitt förslag1 till förordning om statlig inkomstoch
förmögenhetsskatt ställt sig på samma ståndpunkt.

Uti de yttranden, som avgivits över1 nämnda tre förslag, hava ett flertal
myndigheter, bland annat de nio länsstyrelser, som närmare berört frågan
om B-beskattningen, framhållit önskvärdheten av att B-skatten måtte upphävas.
Myndigheterna hava däremot icke närmare berört frågan, huruvida
någon annan skatteform bör sättas i dess ställe.

Allmän motivering.

Ur teoretisk synpunkt synes principen för den nuvarande statliga beskattningen
av aktiebolag och dess aktieägare låta rätt väl försvara sig.
Hos delägarna beskattas erhållen utdelning och i stället för att hos delägarna
beskatta deras andelar i bolagets icke utdelade vinst, vilket vid en
inkomstskatt närmast vore det teoretiskt riktiga och vilket sker t. ex. i fråga

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 162 höft. (Nr 193.) 3

Den kommunala
beskattningen.

Föreliggande
kommittéförslag
m. m.
rörande
skattelagstiftningen.

34

Kungl. May.ts proposition Nr 193.

om handelsbolag, beskattas dessa andelar bos bolaget genom en proportionell
skatt B-skatten, vilken emellertid, då utdelning sker, restituera!-! och e -sättes med vanlig skatt lios delägarna på den utdelade vinsten. Dessa tva
skatter motsvara tillsammans den skatt, som traf far inkomst av annan ait.
För att träffa det överskott av skattekraft, som aktiebolagsinkomsten an;
° äga, uttag» därutöver hos botet on skatt, vilkens storlek ar beroende
av inkomstens förhållande til] kapitalet, d. v. s. ar beroende av den arad,
vari aktieägarna lyckats att genom sammanslutningen skaffa sig stolle
avkastning av sitt kapital än den eljest normala. ,,

Emellertid torde det icke kunna förnekas, att den nuvarande B-skatten ar
behäftad med avsevärda brister, och, även om dessa kunde i viss man avhjälpas,
torde dock alltid kvarstå det förhållandet, att pa grund av de invecklade
bestämmelser, som bliva nödvändiga, kostnaden för taxerings- oc
i all synnerhet restitutionsförfarandet, dan inbegripen kostnaden för det
arbete som nedlägges i kammarrätten och hos regeringsrätten, kommer
att stJ i eS ogynnsamt förhållande till den skatteintäkt som B-skatten under
normala förhållanden tillför staten. Mot skatten kan givetvis också
anmärkas, att den regelbundet uttages just nar besparingar göras, och att
den därför åtminstone skenbart motverkar kapitalbildningen. 1924 ars
riksdag synes ock hava avsett att uttala sig för ett upphävande av B-skatten
I följd härav kommer i det följande icke att undersökas möjligheten
att revidera B-skatten i dess nuvarande form, utan kommer undersökningen
att inskränka sig till frågan om lämpligheten och möjligheten av att
införa någon ny skatteform i den nuvarande B-skattens ställe.

Vid denna undersökning torde man böra utgå från att för närvarande
i övrigt gällande regler för beskattningen av aktiebolagsinkomst komma
att i stort sett bibehållas oförändrade vid (lön blivande skattereformen. Det
förutsättes alltså, att vid statsbeskattningen ett aktiebolag skall beskattas
för hela sin inkomst enligt nuvarande principer och därutöver aktieagarna
beskattas för utdelning, samt att vid kommunalbeskattningen ett aktiebolag
skall beskattas dels till en kommunal repartitionsskatt, i regel i roreisekommunen,
dels ock till kommunal progressivskatt i en eller annan form och
aktieägarna i sina bostadskommuner beskattas för utdelning tran bolaget.

Under de utredningar, som föregingo B-skattens införande, var det egentligen
ur två synpunkter, som en dylik beskattning ansågs motiverad. Den
ena synpunkten var, att aktieägarna genom en utsträckt fondenng av ett
aktiebolags inkomst — eventuellt efterföljd av bolagets upplösning
skulle kunna till stor del undandraga sig den dubbelbeskattning av aktiebolagsinkomster,
som skatten på aktieutdelning varit avsedd att medföra. Den
andra synpunkten åter var den, att med de gällande skattebestämmelserna
den större skatteförmåga, som ansågs förefinnas hos bolag med störa fonder
av besparade vinstmedel i jämförelse med bolag utan dylika fonder,

icke bleve till fullo utnyttjad. , , .

Vad den förra synpunkten angår, synes det vara otvivelaktigt, att det i
viss utsträckning ligger i aktieägarnas fria skön att undgå den dubbelbeskattning,
som 1910 års inkomstskatteförordning i dess ursprungliga lydelse
varit avsedd att medföra. I själva verket har man möjligen vid forordningens
avfattning med avsikt underlåtit att dubbelbeskatta fonderade
vinstmedel för att därigenom gynna en önskvärd konsolidering av bolagen.
Aktieägarna kunna emellertid, i avsikt att undgå skatten på utdelning, fondera
medel hos bolaget i större utsträckning än hänsynen till bolagets konsolidering
bjuder. Det mest typiska exemplet härpå torde vara, att aktie -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

35

ägarna under en följd av år fondera större delen av bolagets vinster och
därefter upplösa bolaget för att på detta sätt utdela de besparade vinsterna.
Därest aktieägarna önska fortsätta rörelsen, kunna de bilda ett nytt bolag
för detta ändamål. De fonderade vinster, som i samband med skifte av bolagets
tillgångar utdelas till delägarna, beskattas icke hos dem, enär utdelningen
icke skett »i vanlig ordning». Samma syfte kan vinnas genom att
först överföra beskattade vinstmedel till aktiekapitalet och därefter åter
nedsätta detta till sitt gamla belopp; vad som därvid utskiftas till delägarna
blir icke för dem beskattningsbar utdelning. Även om, såsom på
sina håll gjorts gällande, vad nu påpekats har mindre betydelse under normala
förhållanden iin vad det haft under krigsåren, kvarstår dock alltid i
lagstiftningen en lucka, vilkenj kan väntas föranleda försök att undgå den
beskattning av aktieägares inkomster, som varit avsedd. Särskilt uppenbar
blir betydelsen av denna lucka, när det gäller ett bolag, vilket från början
bildats med tanke på att det skulle fortleva endast en kortare tid såsom
t. ex. för exploaterande av ett patent eller för styckning av en fastighet i
villatomter. Det möter beträffande ett dylikt bolag i regel inga större svårigheter
att underlåta all utdelning under bolagets bestånd eller att verkställa
dylik blott i ringa utsträckning; aktiebolagets inkomst kommer härigenom
att helt och hållet eller till större delen undgå beskattning hos aktieägarna.
Det måste vara önskvärt, att den nu antydda luckan i lagstiftningen
ej lämnas öppen.

Beträffande den andra av de förut omnämnda synpunkterna eller önskvärdheten
av en skärpt beskattning med hänsyn till den större skatteförmågan
hos bolag med stora fonder av besparade medel torde böra påpekas
ett förhållande, som sammanhänger med sättet för bolagsskatteskalans utformande,
och vilket synes icke hava till fullo beaktats under de föregående
diskussionerna. Om en del av ett aktiebolags vinst icke utdelas utan
får kvarstå hos bolaget, får vinsten antagas under följande år bliva större
än den eljest skolat bliva och, om den fonderade vinsten icke överförts till
aktiekapital eller reservfond, kommer vinstprocenten och därmed jämväl
skatteprocenten för vinsten i dess helhet att bliva högre. Aktieägarna få
på denna väg för kommande inkomster betala högre statsskatt än de skulle
behövt göra, om vinsten i sin helhet utdelats och placerats på annat håll.
Först om den fonderade vinsten överföres till aktiekapital och reservfond,
så att inkomstprocenten blir densamma som förut, kommer det att uppstå
någon egentlig skattevinst för delägarna. Antag t. ex. ett bolag med ett
aktiekapital av 1 miljon kronor, vars aktieägare i genomsnitt hava ett beskattningsbart
belopp av mellan 20,000 och 40,000 kronor, så att, om de något
år tillfälligt förvärva en inkomst utöver den vanliga, denna extra inkomst
hos dem beskattas efter ett grundbelopp av 5 procent. Bolaget har i
vanliga fall en inkomst av 7 procent på kapitalet. Ftt år gör bolaget eu
extra, vinst av 500,000 kronor. Denna vinst utdelas till aktieägarna, vilka,
på sätt nyss sagts, la erlägga skatt, vilken, om grundbeloppet uttages, är
25,000 kronor. Återstående 475,000 kronor insättas på nytt såsom aktiekapital
antingen i samma bolag eller i ett annat bolag, och fortfarande erhålles
7 procent på kapitalet. Aktieägarnas inkomst blir då i framtiden 7 procent
på 1,475,000 kronor eller 103,250 kronor och statens skatt härpå efter ett
grundbelopp av 3 procent blir 3,097 kronor 50 öre. Härmed jämföres nu det
fall, att hela beloppet 500,000 kronor får kvarstå hos bolaget utan att användas
till ökning av aktiekapital eller reservfond. Bolagets inkomst efter
7 procent å 1,500,000 kronor blir 105,000 kronor, vilket motsvarar 10''A pro -

36 Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

cent på aktiekapitalet, och statens skatt blir efter ett grundbelopp av 4.r,o
procent 4,830 kronor om året. Staten har alltså i förra fallet utfått forsta
året 25,000 kronor och därefter årligen 3,007 kronor 50 öre, i senare fallet
första året ingenting men därefter 4,830 kronor om året. Om staten i föria
fallet kan påräkna 5 procents ränta om året på de första gången inbetalta
25,000 kronorna, blir dess årsinkomst därefter 1,250 + 3,097 kronor 50 öre
eller 4,347 kronor 50 öre, vilket är 482 kronor 50 öre mindre än i senare fallet.
Kan i det anförda exemplet aktiebolaget förränta nedlagt kapital
efter 10 procent, så blir enligt förra alternativet statens skatt första året
alltjämt 25,000 kronor och därefter efter 4.40 procent grundbelopp 6,490 kronor
årligen, vartill kommer ränta 1,250 kronor, och enligt senare alternativet
ingenting första året men därefter efter 6.20 procent grundbelopp
9,300 kronor om året. Statens inkomst enligt förra alternativet blir 1,560
kronor mindre än enligt det senare alternativet. Ju högre förräntningsprocenten
är, desto högi*e blir den framtida skatten till staten. Blir för -räntningsprocenten, lägre, minskas den framtida skatteökningen för att
vid en viss gräns helt försvinna.

I de anförda exemplen har frågan setts allenast ur statens och ej ur aktieägarnas
synpunkt. Någon hänsyn bar ej tagits till den differens, som
uppstår därigenom, att stämpelskatt till staten enligt förra alternativet
förekommer men ej enligt det senare. Kvar står även efter en dylik modifikation,
att, om vinstmedel få innestå bos ett bolag utan att överföras till
aktiekapital eller reservfond, staten i regel kommer att, därest förhållandena
fortvara tillräckligt lång tid, få ersättning för den skatteförlust, den
lidit genom att vinsten icke i samband med utdelning beskattats hos aktieägarna.
Frågan om det förevarande spörsmålets betydelse beträffande
kommunalbeskattningen har här helt lämnats ur räkningen.

Då det i det föregående sagts, att staten i regel får ersättning för den
skatteförlust den lidit genom att ett bolags besparade vinst icke i samband
med utdelning beskattats hos delägarna, har utgåtts från såsom regelmässigt,
att ett bolag kan förränta det i detsamma nedlagda kapitalet med något
mer än vanlig bankränta, samt att de besparade vinstmedlen icke åter
gå förlorade. Skulle bolagets förräntningsprocent vara mycket låg, synes
detta visa, att bolaget icke har någon större skatteförmåga; skulle de besparade
vinstmedlen gå förlorade, bortfalla helt och hållet förutsättningarna
för en skärpt beskattning. I intetdera fallet synes enbart den omständigheten,
att bolaget en gång gjort en vinst, som icke utdelats till aktieägarna,
utgöra tillräckligt skäl att för framtiden underkasta bolaget en
skärpt beskattning.

Vad nu sagts därom, att staten genom själva skatteskalans konstruktion
kommer att i regel få ersättning för den skatteförlust, staten lidit därigenom,
att ett aktiebolags vinst icke utdelats till delägarna och i samband därmed
hos dessa underkastats beskattning, gäller, såsom förut antytts, icke
för det fall, att de fonderade vinstmedlen överförts till aktiekapital eller
reservfond, och gäller ej heller, därest bolaget någon kortare tid efter
vinstens förvärvande upplöses och vinsten då utskiftas till delägarna. I
förra fallet får bolaget icke en högre skatteprocent än tidigare och i senare
fallet kommer den högre skatteprocenten att verka så kort tid, att staten
icke hinner få full ersättning för den lidna skatteförlusten.

Vill man söka få bort den förut omnämnda luckan i lagstiftningen, äro
olika vägar tänkbara. Vissa av dessa utvägar torde dock icke kunna

Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

37

komma i fråga. Så torde det av skäl, som upprepade gånger framhållits
under de tidigare diskussionerna i frågan, vara uteslutet att låta aktieägarna
såsom för inkomst skatta för den del av bolagets vinst, som icke utdelas.
Likaledes torde det vara uteslutet att låta bolaget årligen erlägga
en särskild skatt för den icke utdelade vinsten. Denna möjlighet är det,
som utan lyckosamt resultat prövats genom B-skatten.

Ytterligare en utväg vore att i fråga om aktieavyttringar utan de nuvavarande
inskränkningarna tillämpa realisationsvinstbegreppet, att sålunda
i allmänhet beskatta vinster på aktieförsäljningar som realisationsvinst
oavsett tiden för innehavet och sättet för förvärvet samt att likställa bolagsskifte
med avyttring. Detta överensstämmer med vad professor Davidson
föreslagit i sin reservation till inkomstskattesakkunnigas förslag,
dock att han föreslagit liknande bestämmelser rörande all egendom; och
det överensstämmer jämväl i viss utsträckning med vad 1918 års sakkunniga
för bolagsbeskattningen föreslagit. Väljer man denna väg, synas alla
de vinstmedel, vilka besparas och icke åter förloras, komma att bliva beskattade
hos aktieägare. Har en av de ursprungliga aktieägarna kvar sina
aktier vid bolagets upplösning, får han skatta för vad han vid skiftet uppburit
utöver vad harr insatt i bolaget. Hava aktier sålts, får varje säljare
skatta för vad han erhållit utöver vad han själv erlagt för aktien och, då
man kan antaga, att köpeskillingen bestämts med hänsyn till bolagets besparade
vinstmedel, får säljaren på detta sätt skatta för sin andel i dessa
vinstmedel. I sista hand får den siste köparen skatta för vad han vid bolagsskifte
uppbär utöver av honom erlagd köpeskilling. Genom en följd av
olika beskattningar skulle man alltså sammanlagt beskatta bolagets hela
fonderade vinst. Denna utväg erbjuder onekligen vissa fördelar, men torde
åtminstone för närvarande icke kunna komma'' i fråga. Den innebär nämligen
en högst avsevärd utvidgning av området för beskattning av realisationsvinst.
För att nå det önskade målet måste man söka att med beskattning
träffa uppkommen ökning i akties värde icke blott oberoende av det
fång, varigenom aktien förvärvats, alltså även om fånget varit benefikt,
utan till och med oberoende av det sätt, varpå aktien övergått till ny ägare,
alltså t. ex. beskatta ett stärbhus för den stegring i akties värde, som inträtt
under den tid, den avlidne varit ägare av aktien. Att nu i fråga om viss
egendom, aktier, införa en dylik anordning förefaller otänkbart.

Den enda framkomliga vägen att beskatta besparade vinstmedel synes
vara att i samband med ett bolags upplösning beskatta vad som till delägarna
utskiftas utöver vad som av dem tillskjutits. Vill man försöka
denna väg, torde man dock böra lägga skattskyldigheten på bolaget och
icke — såsom enligt 1918 års förslag — på aktieägarna. Lägges skattskyldigheten
på bolaget och införas därjämte garantier mot att skatten kommer
att verka retroaktivt, försvinna i huvudsak de invändningar, som på sin tid
framställdes mot 1918 års förslag i denna del.

Inom finansdepartementet har nu utarbetats förslag till bestämmelser
om beskattning av aktiebolags besparade vinstmedel. Till utgångspunkt
för detta förslag har tagits, att vid ett bolags upplösning bör bolaget erlägga
en skatt, kallad upplösningsskatt, för allt vad som vid skiftet av bolagets
tillgångar utskiftas till delägarna utöver av dem vid bolagets bildande
och sedermera under dess bestånd gjorda tillskott. Man kommer på
denna väg att beskatta de vinstmedel, som under årens lopp sparats hos
bolaget och som vid bolagsskifte tillfalla delägarna. Allenast de vinstme -

Upplösnings skatfen.

38 Kungl. May.ts proposition Nr 193.

del bliva beskattade, som verkligen komma i delägarnas händer, och icke
jämväl de en gång intjänade vinstmedel, som därefter gått förlorade.

Mot den år 1918 föreslagna bestämmelsen, att aktieägare skulle beskattas
för vad som vid bolags upplösning tillskiftats honom utöver av honom
gjort tillskott, invändes på sin tid huvudsakligen, att bestämmelsens genomförande
skulle medföra, att en aktieägare, som inköpt en aktie i ett bolag
med stora f onderingar till aktiens verkliga värde och vid bolagets kort
därefter inträffade upplösning återbekomme sin köpeskilling utan någon
som helst vinst, likväl skulle bliva beskattad för vinstutdelning, kanske till
betydande belopp. Denna invändning har onekligen en viss giltighet, även
om skatten, på sätt nu ifrågasatts, lägges på bolaget. Do bolaget erlägger
upplösningsskatt, minskar denna skatt de medel, som sta till förfogande
för utskiftning till delägarna, och dessa få alltså mindre än vad de skulle
fått, om skatten icke funnits. Denna minskning i utskiftade medel träffar
till synes direkt dem, som äro aktieägare vid skiftet. Emellertid torde det
vara''blott skenbart, som den slutlige aktieägaren träffas av hela upplösningsskatten,
Däi’est en upplösningsskatt införes, maste iöiefintligheten
av denna skatteform antagas öva inflytande på storleken av köpeskillingar
för aktier, som därefter försäljas. Liksom värdet av en aktie bestämmes,
bland annat, med hänsyn till storleken av bolagets besparade vinstmedel
och dess framtida vinstutsikter, kommer värdet också att bestämmas med
hänsyn till att bolaget vid en eventuell upplösning har att erlägga upplösningsskatt
för sina vinstmedel. Skattskyldigheten kommer såmedelst att
trycka ned aktiepriset och den, som säljer aktien, får även bära sin del av
upplösningsskatten. Även om säljaren icke skulle i det särskilda fallet
komma att bära hela upplösningsskatten för dittills verkställd fondering
utan en del av denna skatt skulle i realiteten falla på köparen, som är
ägare av aktien vid bolagsskiftet, kommer detta dock att för honom kännas
mindre orättvist, då upplösningsskatten erlägges av bolaget, än vad som
skulle varit fallet, om han i enlighet med 1918 års förslag skulle själv erlägga
skatten. Om en aktieägare vid ett bolags upplösning för sin aktie
erhåller mindre än den köpeskilling för aktien, som han någon tid dessförinnan
erlagt, är det nämligen omöjligt alt konstatera, vad som föranlett
felbedömningen av värdet; denna kan lika väl som på upplösningsskatten
hava berott på någon annan omständighet, t. ex. att bolagets tillgångar beräknats
till högre värde än det verkliga.

En dylik upplösningsskatt på besparade vinstmedel, som finnas i behåll
vid bolagets upplösning, torde böra träffa alla besparingar och alltså icke
blott de besparingar, vilka härröra från bolagets till inkomstskatt taxerade
inkomst, vilket senare föreslagits av reservanterna i kammarrätten.
När utdelning i vanlig ordning sker, skall utdelningen beskattas utan hänsyn
till vilka bolagets tillgångar som använts till utdelning; d. v. s. de beskattas,
även om tillgångarna härflutit från vinst, som i bolagets hand
icke utgjort skattepliktig inkomst. Man synes då icke böra från den upplösningsskatt,
som skall supplera skatten på utdelning, undantaga lios bolaget
ej skattepliktig vinst. Härtill kommer, att det torde bliva omöjligt
att fastslå, huruvida kvarvarande vinstmedel härleda sig från vinst av det
ena eller andra slaget. För att kunna fastslå detta vore det nödvändigt att
avgöra, huruvida skattepliktig eller icke skattepliktig vinst använts till
tidigare gjorda avskrivningar, till täckande av något år liden förlust
o. s. v., vilket allt torde i praktiken bliva omöjligt. Sant är, att genom läggande
av upplösningsskatt på besparade vinstmedel, som icke utgjort

39

Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

skattepliktig inkomst, upplösningsskatten kommer att i visst avseende
bliva strängare än B-skatten, som den är avsedd att ersätta, men detta
torde bliva av mindre betydelse i jämförelse med de avsevärda lättnader,
som upplösningsskatten innebär i förhållande till B-skatten, och kan snarast
anses utgöra en rättelse av en oegentlighet, som av praktiska skäl fått
vidlåda B-skatten.

Om man inför en upplösningsskatt; på besparade vinstmedel, som vid bolagets
upplösning utskiftas till delägarna, torde det emellertid bliva nödvändigt
att meddela särskilda bestämmelser till förekommande av att beskattningen
blir retroaktiv och alltså kommer att drabba nn\ aiande delägare
för besparingar, vilka tidigare gjorts. I den mån de ursprungliga
delägarna fortfarande är o innehavare av aktierna, vore kanske mindre att
invända mot en beskattning, som verkade retroaktivt. Men om aktierna
övergått till nya ägare till pris, som bestämts med hänsyn till att bolaget
innehaft besparade vinstmedel, måste en dylik beskattning bliva orättvis,
enär de nya aktieägarna icke vid inköpet haft anledning taga i beräkning
möjligheten, att bolaget skulle komma att få erlägga skatt för dessa besparade
medel. Kammarrätten, som uti sitt förut omnämnda utlåtande ansett,
att, om det skulle befinnas nödvändigt att sätta något i B-skattens ställe,
man i värjo fall borde stanna vid den väg, som antytts i bevillningsutskottets
förslag om fondbeskattning vid bolags upplösning, har ock beaktat
detta förhållande och för den skull föreslagit, att skatt skulle läggas endast
på sådana i skiftet ingående medel, som icke motsvarades av delägarnas
tillskott, av B-beskattade medel, för vilka restitution ej erhållits, eller av
medel, som avsatts till fonder före den 1 januari 1919, d. v. s. sa tidigt att
fonderingarna icke varit underkastade B-skatt.

Då bolagens inkomster under åren från och med år 1918 varit underkastade
B-skatt, skulle man alltså, enligt vad kammarrätten ifrågasatt, till
utgångspunkt vid beräkning av vad ett äldre bolag skulle äga att vid taxering
till upplösningsskatt avdraga taga bolagets behållna tillgångar vid
1917 års slut, i den mån dessa tillgångar då varit fonderade eller blivit det
under år 1918. Utöver dessa tillgångar skulle bolaget äga att avdraga Bbeskattade
medel, för vilka restitution icke erhållits, samt självklart nya
tillskott, som gjorts efter år 1917. Det synes dock olämpligt att till utgångspunkt
för beräkningarna taga en tidpunkt, vilken ligger så långt tillbaka
som utgången av år 1917. Vissa bolag kunna efter denna tidpunkt hava
gjort störa vinster, vilka för dem icke utgjort skattepliktig inkomst och
alltså icke träffats av B-skatt, och dessa vinster skulle bliva beskattade genom
den nya upplösningsskatten. För andra bolag kunna de fonder, som
bolagen ägt år 1917, hava sedermera i stor utsträckning åtgått till täckande
av förluster, och dessa bolag skulle sålunda få vid upplösningsskattens beräknande
tillgodoräkna sig fonder, som gått förlorade långt innan denna
skatteforms införande. Slutligen skulle det möta stora svårigheter att avgöra,
huruvida vid upplösningen finnas kvar B-beskattade medel, för vilka
restitution icke erhållits. Praktiskt taget torde nämligen aldrig för ett bolag
kvarvarande B-beskattade medel vara lika med skillnaden mellan det
belopp, för vilket B-skatt erlagts, samt det belopp, för vilket restitution av
B-skatt erhållits.

Från nu angivna synpunkter vore det riktigast att vid beräkning av
upplösningsskatt för äldre bolag taga till utgångspunkt förhållandena vid
den tidpunkt, då den nya upplösningsskatten införes. Av flera skäl torde
det vara lämpligare att utgå från förhållandena den 31 december 1924 eller,

40

Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

för de bolag, vilkas räkenskapsår icke sammanfalla med kalenderår, från
förhållandena vid utgången av det räkenskapsår, som löper till ända närmast
före den 1'' mars 1925. Skall B-skatten upphävas, måste det anses
önskvärt att taxeringarna till B-skatt upphöra snarast möjligt. För att
icke någon del av de besparade vinster, som intjänats efter B-skattens införande
och taxerats till A-skatt, skola undgå både B-skatt och upplösningsskatt,
blir det emellertid nödvändigt, att B-skattetaxeringarna komma att
omfatta inkomsten under till och med det räkenskapsår, vars utgång blir
bestämmande vid beräkningen av upplösningsskatt. Skulle man vid beräkningen
av upplösningsskatten utgå från förhållandena vid 1926 års slut,
måste fördenskull taxering till B-skatt ske ännu år 1928, under det att, om
man utgår från förhållandena vid 1924 års slut, den sista taxeringen till
B-skatt kan äga rum år 1926,i dock att i visst fall, varför skall redogöras i
den speciella motiveringen, dylik taxering kan äga rum senare. Vidare
torde det bliva nödvändigt att vid beräknande av det belopp, som ett äldre
bolag får avdraga vid taxeringen till upplösningsskatt, utgå från bolagets
balansräkning vid den tidpunkt, som skall vara den avgörande, och det
torde bliva möjligt att endast i vissa bestämda avseenden, för vilka redogörelse
kommer att lämnas i den speciella motiveringen, frångå balansräkningens
siffror och de grunder för värdesättningen av bolagets tillgångar,
som tillämpats i balansräkningen. Skulle man utgå från en balansräkning,
som ännu icke är fastställd, när nu förevarande förslag blir känt
för allmänheten, kunde man fördenskull riskera, att bolagen genom uppskrivning
av sina tillgångar eller på annat sätt skulle i balansräkningen
redovisa större behållning än den verkliga och på detta sätt skaffa sig ett
för stort avdrag vid den blivande taxeringen till upplösningsskatt. Denna
risk föreligger icke, om man utgår från balansräkningen för det räkenskapsår,
som gått till ända närmast före den 1 mars 1925, enär denna balansräkning
redan är fastställd. Att åter förlägga den avgörande tiden
längre tillbaka för att på detta sätt undvika taxering till B-skatt år 1926,
torde ej vara befogat, ty ju mera avlägsen tidpunkt man väljer, desto större
aro utsikterna, att man icke kommer att med den nya skatten träffa just
vad man vill träffa. Väljes en mera avlägsen tidpunkt, komma jämväl
övergångsbestämmelserna att bliva mera komplicerade.

Införes skatt på besparade vinstmedel, som fördelas på delägarna vid
ett aktiebolags upplösning, lärer en dylik skatt böra införas även för det
fall, att besparade vinstmedel komma att till delägarna utdelas i samband
med nedsättning av aktiekapital. Ty eljest skulle skattskyldigheten lätt
kunna undgås genom att först gratisaktier utsläppas och därefter aktiekapitalet
nedsättes till vad det förut varit. Vid bestämmande av skattskyldighetens
omfattning vid aktiekapitalets nedsättning stå två möjligheter
öppna. Den ena är att låta skattskyldighet inträffa först när det utskiftade
överstiger av delägarna gjorda tillskott — eller vad som vid äldre bolag
likställas med tillskott — d. v. s. anse delägarna berättigade att utdela alla
gjorda tillskott, innan den besparade vinsten utdelas. Den andra vägen
är att beskatta utdelning i samband med nedsättning av aktiekapital, i den
mån vinstmedel finnas tillgängliga för denna utdelning, och fritaga från
beskattning blott den del av utdelningen, som icke kan bestridas av vinstmedel.
Till utdelningen anses då i första hand komma till användning besparade
vinstmedel, och först om det utbetalta beloppet är större än vinstmedlens
belopp, blir det överskjutande beloppet att betrakta såsom återbetalning
av tillskott. Det senare betraktelsesättet måste anses såsom det

Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

41

naturliga och förslaget har avfattats i överensstämmelse därmed. Skulle
den förra vägen användas, skulle delägarna genom utsläppande av gratisaktier
och därpå följande nedsättning av aktiekapitalet kunna utdela ett
belopp, som vore lika stort som summan av aktiekapitalet och övriga av
delägarna gjorda tillskott, utan att skatt därför erlades. Skattefrihet i dylik
utsträckning synes icke böra ifrågakomma, då den skulle högst väsentligt
motverka skatteformens syfte att fylla en lucka i lagstiftningen.

Genom en upplösningsskatt sådan som den, för vilken nu redogjorts,
skulle man vinna det avsedda målet att träffa de vinstmedel, vilka icke i
vanlig ordning utdelats men dock komma aktieägarna direkt till hända.
Däremot skulle man, i motsats till vad fallet är vid B-skatten, icke beskatta
de vinstmedel, som väl en gång fonderats men därefter gått förlorade. Mot
denna skatteforms rättvisa torde knappast några vägande invändningar
kunna resas. Däremot kan emot densamma med A''isst fog anmärkas, att
den kan i något fall försvåra) ekonomiskt lämpliga bolagsfusioner. Xågon
utväg att utan bestämmelser, som skulle av det hela skapa en ytterst trasslig
anordning, från upplösningsskatt fritaga bolag, som övergått i annat
bolag, vilket fortsätter dess rörelse, har emellertid ej kunnat utfinnas, utan
man har fått avstå från särbestämmelser i denna punkt. Det må emellertid
betonas, att beskattningen icke träffar de svaga bolag, som ofta inbegripas
i fusioner. Dessutom synes förhållandet böra beaktas vid bestämmandet av
skatteprocenten, så att denna hellre sättes för låg än för hög.

I fråga om ett bolag, vilket gjort stora vinster, som besparats utan att
överföras till aktiekapital eller reservfond och vilket därefter fortsätter sin
verksamhet en följd av år, kommer staten, på sätt förut framhållits, i regel
att i längden få full ersättning för den skatteförlust, staten lidit genom att
vinstmedlen icke utdelats och beskattats hos delägarna. Den ökade skatteförmåga,
som bolaget kan anses äga på grund av besparingarna, kommer
att fullt tagas i anspråk, och det förefinnes intet skäl att under bolagets
bestånd särskilt beskatta de fonderade vinstmedlen. Om däremot i ett bolag
de besparade vinstmedlen överföras till aktiekapital eller reservfond,
blir vinstprocenten och därmed skatteprocenten icke högre än förut och
staten kommer icke på den förut omnämnda vägen att få ersättning för
skatteförlusten. Om bolaget fortsätter sill verksamhet, kommer staten ej
heller att få någon upplösningsskatt.

Från rent fiskalisk synpunkt vore det åtminstone vid en ytlig betraktelse
förmånligast, om all vinst, utöver den som erfordras för stadgad avsättning
till reservfond, först utdelades till aktieägarna och därefter i form av
aktiekapital åter insattes i bolaget, i den mån medlen behövdes för bolagets
rörelse. För bolaget självt och för det ekonomiska livet i allmänhet torde
det åter i många fall vara en verklig fördel, att överföring av medel direkt
till aktiekapitalet får ske. Härigenom komma emellertid de överförda medlen
att hänföras till det bolagets kapital, som är avgörande för inkomstprocenten,
och medföra en sänkning av denna. Under sådana förhållanden kan
det ifrågasättas, huruvida icke de besparade vinstmedlen böra i någon form
ytterligare beskattas hos bolaget redan under dettas bestånd. Fn konsolidering
av aktiebolagen är visserligen utan tvivel önskvärd och skattelagstiftningen
bör icke bigga hinder i vägen för en sådan, utan tvärtom gynna
densamma. Men fråga är, huruvida icke överföringen till aktiekapital och
reservfond i vissa fall drives längre än som bör gynnas i skatteavseende
genom fullständig skattefrihet. Det reella skälet till överföringen kan vara

Fondering

skatten.

42

Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

just en önskan att undgå beskattning, och ur synpunkten av bolagets rationella
organisation kan överföringen vara rent av skadlig.

I förslaget har man i syfte att även efter B-skattens upphävande avhjälpa
nämnda olägenhet utan att lägga verkliga hinder i vägen för nyttiga
konsolideringar upptagit bestämmelse, att en särskild lindrig skatt,
fonderingsskatt, skall erläggas, när besparade vinstmedel överföras till
aktiekapital eller reservfond. Det måste dock anses önskvärt, att fundering
i viss utsträckning lämnas skattefri, och bör detta framförallt ske
med den i lag föreskrivna avsättningen till reservfond, 50 procent av aktiekapitalet
för bankaktiebolag och 10 procent av aktiekapitalet för övriga bolag.
För bankbolagen torde det icke vara nödigt att lämna mer än den lagstadgade
avsättningen fri, men i fråga om andra bolag synes det önskvärt,
att något mer än den lagstadgade avsättningen undantages från skatt, och
har i förslaget den fria funderingen bestämts till 20 procent av aktiekapitalet.
Härigenom vinnes även, att taxering på grund av överföring till reservfond
kommer att ifrågakomma blott i ett ringa antal fall; större avsättning
till reservfonden än 20 procent av aktiekapitalet torde vara jämförelsevis
sällsynt.

Kammarrätten har i sitt utlåtande anmärkt, att, då själva grundprincipen
för aktiebolagens skattskyldighet vore, att storleken av skattskyldigheten
skulle vara beroende av förhållandet mellan inkomst och kapital, en
särskild fondbeskattning, rationellt sett, gånge rakt emot lagstiftarens syfte
och faktiskt innebure ett återtagande med ena handen av vad man givit
med den andra. Även om den synpunkt, kammarrätten här anlagt, äger en
viss räckvidd, synes den dock i nu förevarande fall icke böra tillerkännas
allt för stor betydelse. Enligt förslaget får — i motsats till vad förhållandet
skulle varit enligt 1918 års förslag — ett bolag såsom kapital i skatteförordningens
mening räkna jämväl de överförda vinstmedlen, och bolaget
kommer alltså i åtnjutande av samma förmånliga skatteprocent, som det
skulle gjort, om de överförda medlen utgjort verkligt, av delägarna gjort
tillskott. Hade dylikt tillskott skett, skulle aktieägarna hava erlagt skatt
för förvärvet av dessa medel. Det synes då icke obilligt, att aktieägarna
för att komma i åtnjutande av den lägre skatteprocenten få vidkännas någon,
fastän lägre, skatt för de överförda medlen.

Fonderingsskatt torde böra utgå, även om de överförda medlen intjänats
före B-skattens införande. Skatten kan icke sägas härigenom bliva retroaktiv,
enär det icke är de besparade vinstmedlen såsom sådana, som bliva
skattens föremål, utan det är den av bolaget efter fonderingsskattens införande
vidtagna åtgärden att överföra medlen i avsikt att vinna en lägre
skatteprocent, som kommer att konstituera skattskyldighet. Däremot skulle
det icke vara rättvist att uttaga både B-skatt och fonderingsskatt för samma
belopp. Det kunde därför ifrågasättas att icke uttaga fonderingsskatt för
sådana medel, som förut varit underkastade B-skatt. Detta skulle emellertid
förutsätta, att taxeringsmyndigheterna måste pröva, huruvida överförda
medel varit B-beskattade eller icke, och beskattningsnämnderna
skulle få röra sig på ett område, där de icke hava någon tidigare erfarenhet.
Problemet har i förevarande förslag lösts på det sätt, att fonderingsskatt
skall utgå för alla överförda medel och att överföring berättigar till
restitution av B-skatt, i den mån de överförda medlen tidigare varit underkastade
dylik skatt.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

43

Vad angår den skatteprocent, som skall tillämpas, ntgår förslaget därifrån,
att skatteprocenten skall vara fix både vid upplösningsskatten och
vid fonderingsskatten. Då det bär rör sig om beskattning av medel, som
i regel intjänats under en följd av år, synes icke föreligga skäl att, liksom
vid B-skatten, göra skattens storlek beroende av det procenttal på grundbeloppet,
med vilken inkomst- och förmögenhetsskatten skall utgå för året.
Skatteprocenten vid upplösningsskatten synes böra vara lika med den
skatteprocent, som i genomsnitt skulle hava erlagts av aktieägarna, därest
de besparade vinstmedlen hade under bolagets bestånd utdelats i män som
de intjänats. Hur hög denna genomsnittsprocent kan vara, är svårt att avgöra,
men med hänsyn till att de flesta aktier torde tillhöra personer i mera
burgen ställning kan man möjligen antaga, att skattens grundbelopp i genomsnitt
skulle utgjort omkring fyra procent, Om man utgår från de senaste
årens utdebitering, skulle detta innebära, att skatteprocenten vid
upplösningsskatten borde sättas till omkring sju procent. Då en viss utsikt
synes förefinnas, att utdebiteringen på inkomst- och förmögenhetsskatten
skall komma att sjunka, och då upplösningsskatten ej minst med hänsyn
till vad förut anförts om bolagsfusioner, torde böra snarare understiga än
överstiga den genomsnittliga skatten på utdelningarna till aktieägarna, har i
förslaget upplösningsskatten satts till fem procent. Sattes fonderingsskatten
lika hög som upplösningsskatten, skulle detta i tekniskt avseende medföra
vissa fördelar vid systemets utformande. Då fonderingar emellertid synas
böra i viss mån gynnas och det framförallt, för att icke avskräcka från fonderingar,
är av vikt, att icke i något fall fonderingsskatten blir högre än den
skatt, som aktieägarna skulle haft att erlägga, om de fonderade medlen i
stället utdelats, har i förslaget fonderingsskatten bestämts till tre procent.
Fonderingsskatten blir emellertid icke definitiv utan får avdragas från den
upplösningsskatt, som kan komma att i en framtid åligga bolaget. Sker
nedsättning av aktiekapitalet, får bolaget avdraga den fonderingsskatt,
som belöper på ett belopp lika stort som det, vilket taxeras till upplösningsskatt,
naturligtvis under förutsättning att så stor fonderingsskatt tidigare
blivit erlagd. När bolaget upplöses, får bolaget vid taxeringen till upplösningsskatt
från skattens belopp njuta avdrag för erlagd fonderingsskatt,
som icke tidigare avdragits vid taxering till upplösningskatt i samband
med aktiekapitalets nedsättning. All fonderingsskatt får härvid avdragas,
även om dylik skatt erlagtsj för högre belopp än det, för vilket bolaget betalar
upplösningsskatt, ett förhållande som kan inträffa för det fall, att
fonderingsskatt erlagts för medel, vilka intjänats före 1924 års utgång och
för vilka vid överföringen restitution av B-skatt icke erhållits.

Av de båda skatteformerna, fonderings- och upplösningsskatt, är såsom
av det föregående torde framgå den senare såtillvida den huvudsakliga, att
den slutgiltigt träffar alla besparade vinstmedel och fyller den mycket omordade
lucka i skattelagstiftningen, som skulle kunna fresta till ett kringgående
av inkomst- och förmögenhetsbeskattningens syfte. Fonderingsskatten
är i visst avseende att anse som ett förskott på upplösningsskatten, i det
att den redan under deras bestånd träffar sådana bolag, vilka hava en
praktiskt taget obegränsad livslängd. Men fonderingsskatten har dessutom
ett särskilt syfte, nämligen att utgöra någon kompensation för den skattelindring,
som kommer bolag till del genom överföring av besparade medel
till aktiekapital och reservfond. Av sistnämnda syfte är det särskilda förhållande
betingat, att fonderingsskatten, i motsats till upplösningsskatten,

Skattepro center.

44

Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

T axer ing stekniska
svårigheter.

kan träffa även vinstmedel, som intjänats före år 1918. De båda skatteformernas
inbördes sammanhang är emellertid betonat därigenom, att även sådan
fonderingsskatt, som belöper på dylika tidigare intjänade medel, får
vid bolagets upplösning avdragas från upplösningsskatten, en avdragsrätt,
som ingalunda är betydelselös, då skatteprocenten är* lägre för fonderingsän
för- upplösningsskatten.

Av de båda skatteformerna erbjuder upplösningsskatten de ojämförligt
största tekniska svårigheterna. Av det följande torde komma att framgå,
att dessa i vissa avseenden äro betydande. Det må emellertid bemärkas,
dels att taxering till upplösningsskatt tvivelsutan kommer att
förekomma i ett mycket ringa antal fall, dels ock att av detta fåtal fall endast
en bråkdel kan väntas erbjuda verkliga svårigheter. Vid förslagets avfattning
har man ansett sig tyvärr få räkna med att luckor i detsamma ej
skulle komma att lämnas oanvända. Därför har i eu del hänseenden bestämmelser
införts, vilkas syfte är att förekomma de eventualiteter, som i
bestämmelserna avses. I författningstexten har därför måst meddelas
vissa komplicerade bestämmelser, vilka kunna antagas komma till användning
endast i rena undantagsfall.

Fonderingsskatten är lättare att komma till rätta med än upplösningsskatten,
vilket innebär eu påtaglig fördel, då dess tillämpning kan väntas
ifrågakomma i större utsträckning än när det gäller upplösningsskatten.
Det skall dock ej förbises, att i samband med fonderingsskatten vissa svårigheter
kunna väntas uppstå, nämligen när det gäller restitution av
B-skatt. Men dessa svårigheter bliva desamma som när det gäller restitution
vid utdelning i vanlig ordning och hade ej heller kunnat frånkommas,
om man hade nöjt sig med att blott avskaffa B-,skatten utan att sätta
något annat i dess ställe.

I bevillningsutskottets förenämnda betänkande har ifrågasatts, att den
beskattning, som kunde komma att införas i B-skattens ställe, erhölle karaktären
av en stämpelskatt. Reservanterna i kammarrätten hava ävenledes
tänkt sig ett förfarande efter mera summariska former. Av vad förut anförts
och än mer av det följande torde emellertid framgå, att vid taxeringen till
ifrågavarande skatteformer kunna ifrågakomma så många moment, som
tarva särskild uppskattning eller eljest erfordra ett nämndsbedömande, att
dessa utvägar vid närmare undersökning visa sig icke vara framkomliga.
Här må blott erinras om den värdesättning, som kan ifrågakomma,
när vederbörande bolags böcker måste i ett eller annat avseende frångås,
eller när aktieägarna vid skifte erhålla sin likvid i form av aktier i ett
annat bolag, samt om de skenmanövrer, som kunna förekomma i syfte att
vid bolags upplösning redovisa mindre utskiftade tillgångar än de verkliga.
På grund härav har man ansett sig böra — liksom vid B-skatten — söka
anslutning till inkomst- och förmögenhetsskattetaxeringen.

Härmed sammanhänger spörsmålet om författningstextens inordnande i
gällande lagstiftningskomplex. Huru härmed bör förfaras, är emellertid
beroende även av ordningen för övergång från B-skatt till fonderings- och
upplösningsskatt, vilken kan behandlas först i det följande. Nämnda
spörsmål skall därför beröras först i detta senare sammanhang.

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 193.

45

Specialmotirering.

Förslaget till förordning om fonderings- och upplösningsskatt.

1 i

Vid överföring till aktiekapital eller reservfond beskattas av skäl, för
vilka förut redogjorts, alla överförda vinstmedel till fonderingsskatt, oavsett
huruvida vinsten i bolagets band utgjort skattepliktig inkomst eller
ej. Däremot beskattas icke det belopp, som kan hava tillförts reservfond
vid förverkande av aktierätt eller i anledning därav, att för tecknad aktie
inbetalts mer än aktiens nominella belopp, liksom ej heller sådan överföring
från aktiekapital till reservfond, som kan ske i samband med nedsättning
av aktiekapital. Kommer genom vinstmedels överförande reservfonden
att överstiga tjugo (respektive femtio) procent av aktiekapitalet,
skall fonderingsskatt utgå för det överskjutande och tages härvid ingen
hänsyn till huruvida de belopp, som förut tillförts reservfonden, utgjorts
av vinstmedel eller ej. Därest reservfond, som en gång uppgått till eller
överstigit tjugo (respektive femtio) procent av aktiekapitalet, nedgått
under nämnda gräns, t. ex. därigenom att reservfonden måst tillgripas
för täckande av förlust eller på grund av att aktiekapitalet ökats genom
utsläppande av gratisaktier, blir ny avsättning till reservfond skattefri,
i den mån avsättningen åtgår till att på nytt bringa fonden upp till tjugo
(respektive femtio) procent av aktiekapitalet.

2 §.

Tankegången i fråga om upplösningsskatten är, såsom av det föregående
framgår, den, att från allt vad som under bolagets bestånd eller vid
dess upplösning utbetalts till delägarna utan att hos dem beskattas såsom
utdelning i vanlig ordning avdrages vad som av delägarna blivit inbetalt
vid bolagets bildande eller därefter, varefter återstoden belägges med upplösningsskatt.
Denna tankegång har i lagtexten fått den utformning, atf
från det belopp, som utskiftas just vid den ifrågavarande nedsättningen
eller vid upplösningen, avdrages ett annat belopp, vilket utgör saldot av
de ut- och inbetalningar av vederbörlig art, som förekommit under bolagets
hela föregående bestånd. Detta saldo benämnes i 2 § »av aktie- eller
lottägarna tillskjutet belopp», och dess innebörd utvecklas närmare i 3 §.
I deklarationsformuläret, som är fogat vid förslaget, har detta tillskott,
när det gäller upplösning av bolag, uppdelats i sina positiva och negativa
beståndsdelar såsom »tillkommande» och »avgående» poster. I fråga om
nedsättning av aktiekapitalet har det däremot i deklarationsformuläret
lämnats åt deklaranten att själv avgiva specificerade uppgifter, därest
han yrkar avdrag för tillskjutet belopp.

Någon bestämmelse om beskattning av solidariskt bankbolags besparade
vinstmedel vid nedsättning av lottkapital erfordras icke, enär enligt lagen
om bankrörelse dylik nedsättning icke får ske.

Såsom förut omnämnts, ställer förslaget sig på den ståndpunkten, att vid
nedsättning av aktiekapital de besparade vinstmedlen anses i första hand
komma till användning för utbetalningen till delägarna, och att först i
den mån vinstmedlen icke förslå härtill återbetalning av gjorda tillskott
äger rum. Från denna huvudregel synes undantag böra stadgas för det

46

Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

fall, att inlösen av aktier äger ruin efter i bolagsordningen bestämda grunder
på sätt i 49 § aktiebolagslagen förutsattes kunna ske. Dylik inlösen
torde oftast komma i fråga beträffande preferensaktier och synes då närmast
vara att likställa med återbetalande av upplånat kapital. Även där
inlösen enligt 49 § aktiebolagslagen icke direkt bar denna karaktär, rör
det sig dock icke om någon fördelning av vinst mellan bolagets samtliga
delägare, utan om en utlösen av vissa av dessa. De övriga delägarna
komma väl att för framtiden få större andel i bolagets besparade vinstmedel,
men de erhålla för ögonblicket ingen del av dessa vinstmedel till
sin fria disposition. Man synes fördenskull icke böra med upplösningsskatt
belägga den del av det vid inlösen utbetalta beloppet, som utgör
återbetalning av gjord insats. Inlöses däremot aktie med större belopp än
det för aktien gjorda tillskottet, torde upplösningsskatt böra utgå för överskottet,
ty detta är en verklig vinst, som utdelats, ehuru den blott kommit
viss delägare till godo. Skattskyldigheten för dylikt överskott torde
kunna läggas på bolaget, därest bestämmelser om inlösen intagits i bolagsordningen
efter det förevarande förslag blivit offentliggjort; delägarna
hava nämligen då haft tillfälle att vid antagandet av bolagsordningen
taga hänsyn till att skatten för dylik vinstutdelning kommer att drabba
bolaget. Har bolagsordningen åter antagits tidigare, torde skatt för vinst,
som utdelats vid inlösen av aktier, icke böra åläggas bolaget, enär bolaget
vid antagandet av bestämmelserna om inlösen icke haft anledning räkna
med skyldighet att utgöra en dylik skatt. Bestämmelserna i 2 § 2 mom.
hava erhållit sin utformning i anslutning till vad nu anförts.

3 §.

Vid upplösningsskatten skiljer förslaget av skäl, för vilka redogjorts i
den allmänna motiveringen, mellan nya och äldre bolag. Med äldre bolag
avses i förordningen bolag, vilka bildats så tidigt, att något räkenskapsår
gått till ända före den 1 mars 1925. Har ett bolag bildats före nämnda
dag men så sent, att dess första räkenskapsår går till ända först efter sagda
dag, behandlas bolaget såsom ett nytt bolag.

För att underlätta formuleringen på vissa punkter har i förslaget införts
begreppet »ingångsvärde» för att beteckna vid nytt bolag vad som
tillskjutits av delägarna vid bolagets bildande och vid äldre bolag bolagets
behållna tillgångar enligt utgående balansräkningen för det räkenskapsår,
som gått till ända närmast före den 1 mars 1925.

Vid taxeringen till upplösningsskatt vid bolagsskifte gäller det först att
fastställa vad som skall anses hava tillskiftats delägarna. Med detta begrepp
avses, på sätt framgår av anvisningarna, det belopp, som vid skiftet
står till delägarnas disposition, och har i samband med upplösningen utbetalning
till delägarna skett i flera olika repriser, skola alltså alla dylika
utbetalningar medräknas. Vid beloppets fastställande får avdrag icke ske
för beräknad upplösningsskatt. Upplösningsskatt utgår icke för vad som i
samband med skiftet kan hava på grund av föreskrift i lag, såsom i fråga
om s. k. systembolag, eller bolagsordningens bestämmelser utbetalts till
annan än delägare.

Från det delägarna tillskiftade beloppet får i fråga om nytt bolag
avdragas alla av delägarna gjorda tillskott. Har nedsättning av aktiekapital
skett och något av det utbetalta beloppet därvid ansetts såsom återbetalning
av gjort tillskott, så att upplösningsskatt icke utgått, skall vid

47

Kungl. May.ts proposition Nr 193.

bolagets taxering till upplösningsskatt vid en följande nedsättning av aktiekapitalet
eller vid bolagets slutliga upplösning de gjorda tillskotten
minskas med det belopp, för vilket vid den tidigare nedsättningen icke utgått
upplösningsskatt. Detta gäller även i fråga om sådan återbetalning
av tillskott, som skett genom inlösen av aktier enligt 49 § aktiebolagslagen.

Det kan i vissa fall möta svårigheter att avgöra, huruvida till ett bolag
inbetalta belopp äro att anse såsom tillskott i den mening förordningen
avser eller ej. Första villkoret för att ett inbetalt belopp skall utgöra
tillskott är, att inbetalningen verkställts av delägare. Har för tecknad aktie
eu del av aktiebeloppet inbetalts, men aktierätten därefter förverkats, bör
det för aktien inbetalta beloppet icke få anses såsom tillskott, enär den, som
inbetalt beloppet, icke blir delägare, åtminstone icke för aktien i fråga.
Uttrycklig föreskrift att vad som inbetalts för aktie, för vilken aktierätt
förverkats, icke skall räknas såsom tillskjutet belopp, har intagits i anvisningarna.
Dylik föreskrift har lämnats jämväl i fråga om sådant tillskott,
som avses i 92 och 209 §§ i lagen om bankrörelse. Det synes nämligen
vara tydligt, att ett dylikt tillskott icke medför något delägarskap
i bolagets tillgångar utan medför en ren fordringsrätt. Däremot har det
icke varit möjligt att lämna detaljerade regler för övriga fall. da »tillskott»
kan ske utöver det, som skall inbetalas å aktie, såsom då, på sätt förutsattes
i 97 § aktiebolagslagen, i syfte att förhindra likvidation tillskott
göres för att fylla uppkommen brist i aktiekapitalet eller, på sätt i 4 §
lagen om försäkringsrörelse förutsattes kunna ske, delägare i försäkringsbolag
i enlighet med bolagsordningens bestämmelser gör tillskott utöver
tecknat aktiebelopp. I fråga om tillskott av sistnämnda art torde av bolagsordningen
framgå, huruvida tillskottet skapar en fordran för aktieägaren
eller är att likställa med av honom inbetalt aktiebelopp; i fråga om
tillskott av den förra arten få omständigheterna i det särskilda fallet vara
avgörande för huruvida ett dylikt tillskott, vilket icke återbetalats före
bolagets trädande i likvidation, skall i någon form tillgodoräknas bolaget
vid taxeringen till upplösningsskatt, men man torde kunna antaga, att
detta i regel bör få ske, enär tillskottet kommer att antingen bilda en skuld
för bolaget och alltså få avdragas från tillgångarna eller ock vara att jämställa
med inbetalt aktiebelopp.

I fråga om äldre bolag blir ingångsvärdet icke det belopp, som av delägarna
tillskjutits vid bolagets bildande, utan bolagets behållna tillgångar
vid slutet av det räkenskapsår, som gått till ända närmast före den 1 mars
1925. Utöver detta ingångsvärde får vid taxeringen avdragas tillskott,
som av delägarna gjorts efter utgången av sagda räkenskapsår. Vad som
sålunda får avdragas skall liksom i fråga, om nytt bolag minskas med belopp,
som vid nedsättning av aktiekapital utbetalts till delägarna utan att
träffas av upplösningsskatt. Sistnämnda villkor är dock i fråga om äldre
bolag icke undantagslöst. Pa sätt vid 2 § berörts har man icke velat med
upplösningsskatt träffa sådan vinstutdelning i äldre bolag, som skett på
det sätt, att vid inlösen av aktie enligt 49 § aktiebolagslagen aktieägaren
erhållit mer än som inbetalts för aktie. För att denna vinstutdelning ej
heller vid bolagets upplösning skall träffas av upplösningsskatt har det befunnits
nödvändigt införa en bestämmelse, att dylik vinstutdelning icke
skall jämställas med återbetalning av tillskjutet belopp utan behandlas
som om upplösningsskatt erlagts för densamma.

Vid fastställandet av ett äldre bolags ingångsvärde utgår man från den
fastställda balansräkningen, och dennas siffror måste i regel utan någon

48

Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

soin helst justering läggas till grund för beräkningen av bolagets egna
fonder. Principiellt borde beräkningen ske med hänsyn icke till det bokförda
utan till det verkliga värdet av bolagets tillgångar vid tidpunkten
i fråga, men det torde av praktiska skäl icke kunna sättas i fråga, att
man skulle ingå på en dylik omvärdering av bolagets samtliga tillgångar.
Vissa rent formella justeringar böra dock ofta göras. Så synes det vara
klart, att i nu förevarande sammanhang balanserad förlust ej är att betrakta
såsom tillgång liksom ej heller förbindelser å oguldet aktiebelopp,
garantiförbindelser i försäkringsaktiebolag o. d. Likaledes torde en förnyelsefond
böra avdragas såsom skuld endast för det fall, att den är att
betrakta såsom en sådan avskrivningsfond, som avses i 56 § 4) aktiebolagslagen.
Kan bolaget visa, att fonden i verkligheten varit en verklig
nybyggnadsfond, synes den icke böra behandlas såsom en skuld. Däremot
torde det blott i rena undantagsfall kunna ifrågakomma att tillåta
förnyelsefondens uppdelande i två delar, den ena motsvarande avskrivningar
och den andra avsättningar till verkliga nybyggnader.

Emellertid synes möjlighet böra slå öppen även till mera reella justeringar
i vissa avseenden, där ett avskärande av möjligheten till dylika
justeringar lätteligen skulle anses påtagligt orättvist. Därest ett bolag
under en följd av år före år 1925 innehaft en fastighet, kan man antaga,
att denna fastighet i 1924 års balansräkning upptagits till ett värde betydligt
understigande det verkliga, och detta så mycket hellre som bolaget
på grund av aktiebolagslagens bestämmelser varit förhindrat att
uppskriva värdet. Vid fastighetens försäljning i en framtid kommer bolagets
formella vinst på försäljningen att bliva mycket stor, men det synes
obilligt att beliigga denna vinst med upplösningsskatt, i den mån det
kan visas, att vinsten berott på en värdestegring, som inträffat före år
1925. En omjustering av balansräkningens värdesättning av fast egendom
får fördenskull ske; dock får värdet icke sättas högre än 1925 års
taxeringsvärden. Jämväl i fråga om balansräkningens värdesättning av
de lösa tillgångar, som äro avsedda till stadigvarande bruk för bolaget,
synes justering böra tillåtas. Hava på dylika tillgångar under åren 1918
—1924 avskrivits högre belopp, än som godkänts vid bolagets taxeringar
till A-skatt, har bolaget på detta sätt taxerats till A-skatt och i följd därav
jämväl till B-skatt. för högre vinst än bolagets böcker utvisat. Efter
år 1924 komma de tidigare gjorda avskrivningarna att medföra, att bolagets
vinst blir högre, än den skulle blivit, om i böckerna avskrivits blott
de belopp, vilka godkänts vid taxeringarna. Det skulle då vara orätt att
lägga upplösningsskatt på den del av vinsten, vilken på detta sätt, redan
innan den kommit till synes i bolagets böcker, tagits till beskattning, ty
för ett och samma vinstbelopp komme då att utgå både B-skatt och upplösningsskatt.
På grund härav har i förslaget upptagits bestämmelse
till förekommande av ett dylikt resultat. I båda de nu omnämnda fallen
sker justering till förmån för bolaget, och det blir bolagets sak att visa,
att en omjustering av balansräkningen bör äga rum.

Men därjämte synes en justering i visst fall böra ske till bolagets nackdel,
nämligen för den händelse att i balansräkningen icke redovisats en
skuld, vilken, enligt vad sedermera visar sig, förefunnits redan vid den
tidpunkt, balansräkningen avser. Det kan t. ex. vid domstol pågå eu rättegång
rörande skyldighet för bolaget att utgiva ett mycket stort belopp
i skadestånd för brytande av ett leveranskontrakt eller dylikt, och ett
sådant skadeståndsbelopp torde icke upptagas i bolagets böcker förrän

49

Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

rättegången blivit slutligen avgjord. Vidare torde det vara rätt vanligt,
att bolag underlåta att såsom skuld i sina böcker upptaga beräknade, ännu
icke debiterade skatter eller avsättning för dylika skatter. Genom bestämmelse
i förslaget hålles möjligheten öppen att i dylika fall företaga
en justering av balansräkningen. Man torde emellertid böra utgå från
att denna bestämmelse bör komma i tillämpning endast när det rör sig
om mera avsevärda belopp. Man kan ej fordra, att ett bolag skall visa'''',
att någon dylik icke bokförd skuld ej förefunnits.

^ 4 §.

Den omständigheten, att vid upplösningsskatten, sådan denna är tänkt i
förslaget, ett bolags hela livslängd betraktas såsom en enda taxeringsperiod,
innebär ju för bolagen en förman, som icke har sin motsvarighet
beträffande B-beskattningen. Frestelsen kan emellertid ligga nära att
utnyttja denna förmån utöver vad som är avsett. Ty möjlighet föreligger
att i stället för att bilda ett nytt bolag inköpa aktierna i ett gammalt bolag,
i vilket ett stort av delägarna tillskjutet belopp till större delen gått
förlorat, samt, eventuellt under nytt namn, reorganisera det gamla bolaget
för att upptaga den nya verksamheten. Följden skulle bli den, att, när
nedsättning av aktiekapital eller upplösning sedermera ifrågakommer.
Scisom tillskjutet belopp skulle få tillgodoräknas allt vad som tidigare
gått förlorat. Ett utnyttjande aA* denna möjlighet skulle ligga särskilt
nära till hands för de redan i det föregående berörda bolag, åt Anlita redan
från början är tillämnad en kort livslängd.

Man har nu i 4 § velat förekomma ett dylikt missbruk i form av jobberi
med äldre bolagsrättigheter genom ett stadgande, att, därest genom ombildningen
i verkligheten ett nytt bolag kommit till stånd, bolaget vid
taxering till upplösningsskat.t skall anses såsom ett vid ombilclningen nytillkommet
bolag, vars ingångsvärde utgjorts av bolagets tillgångar efter
ombildningen.

Denna paragraf är i alldeles påtaglig grad en sådan, som endast i mycket
sällsynta fall bör kunna få tillämpning, då dess syfte just är att förekomma
den eventualitet, som i paragrafen avses.

5, 6 och 7 §§.

torde i allmänhet ej erfordra särskild motivering. De innehålla föreskrifter
angående inträde av skattskyldighet samt angående taxering o. d.
Bestämmelserna äro knapphändiga, då det ansetts lämpligast att låta de
beträffande inkomst- och förmögenhetsskatten gällande regler komma i
tillämpning i så stor utsträckning som möjligt.

Följande förhållanden synas dock böra särskilt uppmärksammas.

Önskvärdheten att vid taxering till upplösningsskatt i möjligaste män
kunna hålla sig till de verkliga belopp, som faktiskt komma aktieägarna
i bolaget till hända, har föranlett, att Arid bolags upplösning taxering i
regel skall ske först när likvidationen är avslutad. Det kan emellertid
tänkas inträffa, att likvidationen uttänjes i många år, fastän den i verkligheten
är att anse såsom slutförd. Tänkbart är rent av, att allting utskiftas
utom skattebeloppet, och att likAÖdatorerna underlåta att lämna
slutredovisning endast för att kunna såsom likvidatorsarvode uppbära
räntan på skattemedlen. Har likvidation oskäligt fördröjts, bör därför
taxering få ske, innan slutredovisningen framlagts. En svaghet är i detta
fall tydligen, att vid taxeringen eu uppskattning i auss utsträckning kan
bli nödvändig, då måhända ej samtliga tillgångar blivit realiserade. Eu

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 saml. JO2 höft. (Nr likt.) 4

50

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 193.

tillämpning av bestämmelsen torde emellertid ytterst sällan böra ifrågakomma
i andra fall, än där en dylik uppskattning skall behöva avse endast
obetydliga tillgångar.

Förslaget utgår från att taxeringen i ifrågavarande fall blir definitiv.
Tänkbart vore det att, på sätt reservanterna i kammarrätten föreslagit.,
för vissa fall beträffande ifrågavarande slag av beskattning stadga om
eu efterföljande omjustering av taxeringen. Med de bestämmelser''
angående taxeringsår o. d., som upptagits i förslaget och som delvis
skilja sig från de av nämnda reservanter ifrågasatta, har emellertid
behovet i allmänhet av en om justering minskats så mycket, att en dylik
ej ansetts behöva ifrågakomma i andra fall, än där förutsättningarna för
en efterbeskattning äro tillstädes.

Förslaget till förordning med särskilda bestämmelser om B-skatt för
aktiebolag och solidariska bankbolag. Övergångsbestämmelser.

Vad beträffar frågan om den ordning, som synes böra iakttagas vid
övergången från B-skatten till de nya beskattningsformerna, har det synts
riktigast att ej göra den nya beskattningen retroaktiv i den mening, att
den får träffa dispositioner, vilka skett innan det föreliggande förslaget
offentliggöres, d. v. s. före den 1 februari 1926. Däremot har B-skattens
snara avveckling ansetts vara av den vikt, att man hellre än att belägga
1925 års bolagsvinster med B-skatt låter även dessa träffas av upplösningsskatt
i de fall, då beslut om upplösning skett tidigast den 1 februari 1926.
Fn fullständig B-skattetaxering under år 1926 kan ej härigenom undvikas,
ty denna taxering avser 1924 års inkomster. Däremot möjliggöres
genom att taga 1925 års vinster i förekommande fall till upplösningsskatt,
att någon fullständig B-skattetaxering år 1927 ej behöver ifrågakomma.
B-skattetaxering blir dock nödvändig även efter år 1926 i vissa fall, nämligen
för bolag, i vilka beslut om upplösning fattats före den 1 februari
1926; uttoges icke B-skatt av dessa bolag, skulle de undgå både B-skatt
och upplösningsskatt för vinster, intjänade efter år 1924. I vilken män
bolag, som fylla nämnda betingelser, förekomma, kan ej nu avgöras.
Några dylika bolag kunna tvivelsutan finnas, då det här gäller avslutning
av likvidationer, som pågått sedan flera år tillbaka. Men säkerligen
skola de förekommande fallen bliva ytterst få. Det har övervägts, huruvida
det ej skulle vara möjligt att undvika även denna i mycket inskränkt
omfattning under några år kvarstående B-skattetaxering, men
det har förefallit, som om varje annat sätt att fylla den lucka, som här
skulle uppstå och vars förekomst skulle vara en orättvisa mot andra bolag,
skulle te sig besvärligare än den valda metoden. Det bör ock märkas,
att denna kvarstående B-beskattning icke är behäftad med de fel,
som eljest anses vidlåda B-skatten. Den kommer nämligen ej att motverka
kapitalbildningen, ty bolagets upplösning är redan beslutad; och
den kommer väl ej heller att efterföljas av det i tekniskt avseende be-^
svårliga restitutionsförfarandet. Ty under likvidationen besparad vinst,
torde knappast komma att utdelas i annan ordning än genom utskiftning
av bolagets tillgångar, och B-skatten skulle sålunda i förekommande fall
bliva definitiv. Något realskäl för staten att avstå denna skatt, varmed;
man vid upplösningsbeslutet räknat, synes ej förefinnas.

51

Kungl. Maj :is proposition Nr 193.

Upplösningsskatt vid nedsättning av aktiekapital, som beslutats före
den 1 februari 1926, synes ej heller böra upptagas. För detta fall synes
ett stadgande om uttagande av B-skatt efter år 1926 knappast erforderligt,
då det torde komma att sakna varje praktisk betydelse.

Fonderingsskatt torde vidare ej böra uttagas vid överföring av besparade
vinstmedel till aktiekapital och reservfond, om överföringen beslutats
före den 1 februari_ 1926. Ej heller för detta fall erfordras något
stadgande om uttagande i stället av B-skatt. Ty sådana vinstmedel, varom
här kan vara fråga, torde så gott som undantagslöst hava intjänats
före den 1 mars 1925 och hava alltså i vederbörlig utsträckning redan
träffats av B-skatt,

En särskild fråga är den, i vilken utsträckning restitution av B-skatt
i framtiden skall kunna ifrågakomma. Ä ena sidan har det ansetts önskvärt,
att dessa restitutioner så snart som möjligt kunna bringas ur världen.
Å andra sidan har det måst erkännas, att ett plötsligt avskärande
av restitutionsrätten skulle innebära en orättvisa såtillvida, att denna rätt
utlovats av nu gällande lagstiftning. Man har därför inriktat sig på att
söka utan kränkande av restitutionsrätten tillgodose det förra önskemålet
och ansett detta kunna ske genom att visserligen stadga restitutionsrättens
upphörande, men först efter en så lång övergångstid, att bolagen kunna med
hänsyn därtill vidtaga sina dispositioner. Denna övergångstid har lämpligen
synts kunna utsträckas till utgången av år 1931. Givetvis står därvid
den utvägen öppen för bolagen att under övergångstiden genom utdelning
av besparade vinstmedel i vanlig ordning vinna rätt till restitution.
penna utväg bör kunna anlitas, när bolagen verkligen tänkt sig att inom
överskådlig tid utdela medlen. Men därjämte har restitutionsrätt stadgats
vid överföring till aktiekapital och reservfond, en utväg, som i vissa
fall torde kunna anlitas av bolagen. Denna utväg kan synas såtillvida
av mindre värde ur bolagens synpunkt, som dessa i stället få erlägga fonderingsskatt.
Men fonderingsskattens erläggande kompenseras ju genom
sänkningen i skatteprocent i fråga om A-skatten. Det skulle mot den
ifrågasätta anordningen kunna invändas, att bolagen frestas att före
1931 ars utgång utdela B-beskattade medel i större utsträckning, än som
eljest skulle skett, och därigenom motverka sin egen konsolidering. Invändningen
synes äga ett visst berättigande. Gentemot densamma kan
dock göras gällande, att det innebär en viss fördel för ett bolag att ej erhålla
restitution av B-skatt utan att i stället få vid bolagets upplösning i sitt
ingångsvärde medräkna de B-beskattade medlen, vilket medför, att bolaget
vid upplösningen undslippa- skatt med ett högre procenttal å samma medel.
än det, varéfter B-skatterestitutionen skulle beräknats. Nu nämnda
förhållande torde ävenledes kunna åberopas såsom stöd för den uppfattningen,
att genom den ifrågasatta tidsbegränsningen för B-skatterestitutioner
någon orättvisa ej begås.

Restitutionsbestämmelserna synas i detta sammanhang höra i viss utsträckning
modifieras. De nu gällande reglerna torde böra oförändrade
tillämpas blott i fråga om utdelningar, som beslutats före utgången av
år 1926. Beträffande tiden efter ingången av år 1927 bör — i anslutning
till det förut sagda — restitution av B-skatt ske, utom
vid utdelning i vanlig ordning, vid överföring av vinstmedel till
aktiekapital och reservfond. I 1924 års bevillningsutskotts förenämnda
betänkande har framhållits vikten av föreskrifter angående den ordning.

52 Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

i vilken restitution av B-skatt framdeles bör lämnas, och har det särskilt
ansetts önskvärt med bestämmelser till förhindrande av restitution för
medel, som intjänats efter B-skattens upphävande. Med hänsyn till svårigheten
att fastslå omfattningen av den rätt, som enligt gällande lag
måste anses redan tillkomma bolagen, och de praktiska svårigheter, som
skulle möta att hos ett bolag urskilja, huru stor del av dess vid B-skattens
upphävande befintliga tillgångar äro att räkna till B-beskattade medel
eller ej, har det synts lämpligast att nöja sig med ett stadgande, som snarast
torde innebära ett förtydligande i visst avseende av vad som nu gäller.
Detta stadgande innebär, att restitution ej får ske för sammanlagt
högre belopp än det, varmed bolagets behållna tillgångar enligt senaste
balansräkningen före den 1 mars 192a överstigit aktiekapital och reservfond,
därvid har beaktats, att i stället restitutionsrätten blivit till tiden
begränsad. Vidare har det synts lämpligt att fastställa en fix procentsiffra,
efter vilken restitution i framtiden skall äga rum. Då B-skatten
hittills utgått efter procenttal, som varierat mellan 3.io och 3.so procent
och det synes kunna påräknas, att något högre procenttal än 160 procent
av grundbeloppet för inkomst- och förmögenhetsskatten ej skall behöva
ifrågakomma, har en restitutionsprocent av 3 ansetts skälig och antagligen
utmätt till fördel för bolagen.

Av det anförda framgår, att såväl B-skattetaxering som restitution av Bskatt
enligt nu gällande regler skall kunna ifrågakomma efter den nya beskattningens
ikraftträdande den 1 januari 1927. Då nu fråga är om utfärdande
av en helt ny förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt
under nästa år, synes anledning finnas att ej nu göra ändring i denna,
lika litet som i gällande deklarationsblankett m. m., i all synnerhet som de
nya bestämmelserna om fonderings- och uppiösningsskatt på grund av
sin vidlyftighet omöjligen kunna inrymmas i denna förordning.

Det lämpligaste har därför synts vara följande. En särskild förordning
om fonderings- och uppiösningsskatt utfärdas, i vilken det göres
klart, att denna beskattning skall — liksom B-skatten — så anses, som om
den utgjort en form av inkomst- och förmögenhetsskatten. Förordningen
om inkomst- och förmögenhetsskatt får fortfarande gälla, men i en särskild
förordning stadgas, att dess tillämpningsområde skall på visst sätt
begränsas. X sistnämnda förordning införas tillika erforderliga nya bestämmelser
om restitution. Uppenbart är, att realinnehallet i sistnämnda
förordning måste i visst avseende korrespondera med bestämmelserna om
ikraftträdande i förordningen om fonderings- och uppiösningsskatt.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

53

Förslag

till

förordning om fonderings- och upplösningsskatt för aktiebolag och

solidariska bankbolag.

Härigenom förordnas som följer:

1 §.

När inländskt aktiebolags eller solidariskt bankbolags vinstmedel överföras
till aktie- eller lottkapital eller reservfond, skall bolaget erlägga
skatt till staten (fonderingsskatt) å det sålunda tillförda beloppet; dock
skola vid överföring av vinstmedel till reservfond dessa medel ej beskattas,
i den män. desamma erfordras för att uppbringa reservfonden till, beträffande
bankaktiebolag och solidariskt bankbolag, femtio procent, och, beträffande
annat bolag, tjugu procent av aktie- eller lottkapitalet.

Fonderingsskatten skall utgå med tre procent å det beskattningsbara
beloppet.

2 §.

1 mom. Vid upplösning av aktiebolag eller solidariskt bankbolag skall
bolaget erlägga skatt till staten (upplösningsskatt) å det belopp, som tillskiftas
delägarna, i den mån detta belopp överstiger av aktie- eller lottägarna
tillskjutet belopp, beräknat på sätt i 3 § sägs.

2 mom. Vid nedsättning av aktiekapital skall upplösningsskatt utgå å

det belopp, som i samband med nedsättningen tillskiftas aktieägarna, i den
mån bolagets egna fonder ej genom nedsättningen nedbringas under av
aktieägarna tillskjutet belopp. \

Vid nedsättning av aktiekapital genom inlösen av aktier i den ordning,
49 § i lagen den 12 augusti, 1910 om aktiebolag stadgar, skall skatteplikten
avse det belopp, som utgör skillnaden mellan vad som sålunda tillskiftas
aktieägarna och vad som tillskjutits för samma aktier. Därest i ett aktiebolag
inlösen, varom nu sagts, sker av aktier enligt grunder, som varit
fastställda i den för bolaget den 1 februari 1926 gällande bolagsordning,
skall upplösningsskatt ej utgå.

3 mom. Upplösningsskatten skall utgå med fem procent å det beskattningsbara
beloppet, med avdrag av vad bolaget visar sig hava förut erlagt i
fonderingsskatt; dock att vid beskattning i samband med nedsättning av
aktiekapital avdrag ma ske allenast med så stor fonderingsskatt, som belöper
på det beskattningsbara beloppet. 3

3 $.

Med. av aktie- eller lottägare tillskjutet belopp skall vid bolagets taxe+•11^1
^^.^PP^ösningsskatt förstas vad av aktie- eller lottägare sammanlagt
tillskjutits i penningar eller penningars värde vid bolagets bildande (ingångsvärde)
och sedermera under dess bestånd, med avdrag av vad som.
utan att träffas av upplösningsskatt, utskiftats i samband med nedsättning
av aktiekapital, beslutad efter utgången av januari månad 1926. Har vid

54

Kun yl- Maj:ts proposition Nr 193.

inlösen av aktier enligt 49 § i lagen om aktiebolag skattefrihet åtnjutits på
grund av stadgandet i 2 § 2 mom. 2 stycket andra punkten här ovan, skall
härvid så anses, som om upplösningsskatt enligt första punkten i samma
stycke hade erlagts.

Beträffande äldre bolag skall såsom ingångsvärde anses bolagets egna
fonder i deras helhet enligt fastställd balansräkning för det räkenskapsår,
som gått till ända närmast före den 1 mars 1925, med avdrag av de belopp,
vilka efter den tidpunkt, balansräkningen avser, utdelats till delägarna
eller överförts till aktiekapital eller reservfond och för vilka restitution
av B-skatt ägt rum. Härvid skall dock iakttagas följande:

a) kan bolaget visa, att dess fasta egendom i balansräkningen finnes upptagen
till lägre belopp än de verkliga värdena, må jämkning med hänsyn
härtill ske; dock må den fasta egendomen ej upptagas till högre belopp än
taxeringsvärdena för år 1925;

b) kan bolaget visa, att i dess böcker avskrivningar för värdeminskning
å lösa tillgångar till stadigvarande bruk skett med större belopp, än som
godkänts vid bolagets taxering till B-skatt, må bolaget såsom tillgång tillgodoräkna
sig skillnaden mellan de i verkligheten gjorda och de i beskattningsavseende
godkända avskrivningarna;

c) kan det visas, att skuld, som först senare kommit till synes i bolags
böcker, förefunnits redan vid den tidpunkt, förenämnda balansräkning avser,
skall skuldens belopp avdragas från de i balansräkningen redovisade
tillgångarna.

4 §.

Befinnes vid taxering till upplösningsskatt av bolag, som efter utgången
av januari månad 1926 ombildats, att genom ombildningen i verkligheten
ett nytt bolag kommit till stånd, så skall, därest skattskyldigheten därigenom
blir större än den skulle blivit vid tillämpning av här ovan givna regler,
vid taxeringen så anses, som om bolaget vore ett vid ombildningen nytillkommet
bolag, vars ingångsvärde utgjorts, förutom av vad som i samband
med ombildningen inbetalts, av bolagets egna fonder före ombildningen
enligt den värdesättning, som vid ombildningen tillämpats.

5 §.

] mom. Aktiebolag eller solidariskt bankbolag skall anses upplöst, då
likvidatorerna å bolagsstämma framlagt slutlig redovisning för sin förvaltning.
i

Nedsättning av aktiekapital anses hava skett, när de utskiftade medlen
blivit för aktieägarna tillgängliga för lyftning.

2 mom. Överföring av vinstmedel till aktie- eller lottkapital och reservfond
anses hava skett, när beslut därom vunnit laga kraft.

6 i

1 mom. Taxering till fonderings- och upplösningsskatt skall ske året efter
det, då överföring till aktiekapital eller reservfond eller nedsättning av
aktiekapital eller upplösning skett.

Har beslut om upplösning vunnit laga kraft och fördröjes likvidationen
oskäligt, må dock taxering till upplösningsskatt ske, innan slutredovisning
framlagts.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 193. 55

2 mom. Har någon i uppgift eller upplysning, som avgivits till ledning
vdd taxering till fonderings- eller upplösningsskatt, lämnat oriktigt meddelande
eller har uppgiftspliktig underlåtit avlämna uppgift eller infordrad
upplysning, och har därav föranletts, att taxering ej skett eller att taxering
skett till för lågt belopp, skall, efter det sådant kommit till vederbörandes
kännedom, efterbeskattning i erforderlig mån äga rum. Efterbeskattning
må ej. ske senare än fem år efter det taxeringen enligt 1 mom.
första stycket bort verkställas.

7 §.

Beträffande taxering till skatt, som i denna förordning avses, skola de
rörande taxering till inkomst- och förmögenhetsskatt gällande bestämmelser
hava motsvarande tillämpning, med iakttagande dock av följande:

uppgift till ledning för egen taxering till fonderingsskatt samt till upplösningsskatt
skall upprättas i enlighet med det vid denna förordning fogade
formulär;

uppgift för taxering till upplösningsskatt enligt 6 § 1 mom. 2 stycket
skall, efter anmaning av ordförande i taxeringsnämnd eller kronans ombud
hos prövningsnämnd, avgivas vid den tid och i den ordning, som i anmaningen
angives;

uppgift för taxering till upplösningsskatt i andra fall, än nyss sagts, ävensom
till fonderingsskatt skall vid den tid och i den ordning, som för bolags
deklaration till inkomst- och förmögenhetsskatt finnes stadgad, utan anmaning
avlämnas under det år, taxeringen skall äga rum.

Anvisningar.

Med bolags vinstmedel förstås i 1 § såväl besparade, tidigare intjänade
vinstmedel som årets vinst, oavsett huruvida vinstmedlen skola taxeras till
inkomst- och förmögenhetsskatt eller ej. Överflyttning av medel från aktiekapital
till reservfond träffas givetvis aldrig av fonderingsskatt, även
om dessa medel utgöra vinstmedel.

Med det belopp, som tillskiftas delägarna, förstås i 2 § 1 mom. det belopp,
som står till delägarnas disposition, utan att avdrag för skatt ägt rum.

Med bolags egna fonder förstås i denna förordning skillnaden mellan
bolagets tillgångar och skulder enligt balansräkningen. Såsom tillgång
anses härvid givetvis icke balanserad förlust, förbindelser å oguldet aktiebelopp,
garantiförbindelser o. d. S. k. förnyelsefond är att anse som skuld,
i den mån fonden uppfyller villkoren i 56 § 4) aktiebolagslagen, varemot en
nybyggnadsfond, som avsetts för verkliga nybyggnader, ej skall avdragas
från tillgångarna.

Såsom av delägare tillskjutet belopp räknas i allmänhet tillskott av delägarna,
vare sig det tillföres aktie- eller lottkapitalet eller ej. Belopp, som
inbetalts å aktie, för vilken aktierätt sedermera förverkats, ävensom tillskott
enligt 92 och 209 §§ i lagen den 22 juni 1911 om bankrörelse räknas ej
såsom tillskjutet belopp.

Vid tillämpning av bestämmelsen i 2 § 3 mom. måste tillses, att, därest
bolag vid nedsättning av aktiekapital förut erlagt upplösningsskatt och
därvid fått åtnjuta avdrag för fonderingsskatt, avdrag för samma skattebelopp
ej ånyo får ske.

56 Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

Vid tillämpning av 6 § 1 mom. 2 stycket måste givetvis eu uppskattning
ske av de bolagets tillgångar, vilka ännu icke blivit realiserade.

I och för förordningens tillämpning må meddelas följande.

Exempel.

1. Ett aktiebolag bildas år 1930 med ett aktiekapital av 200,000 kronor.
Sedan bolaget av aktiekapitalet förlorat 75,000 kronor, så att bolagets sammanlagda
behållna tillgångar uppgå till 125,000 kronor, rekonstrueras bolaget
år 1935 så, att aktiekapitalet nedsättes till 100,000 kronor och återstående
25,000 kronor redovisas på reservfonden. Samtidigt tillföres bolaget

125.000 kronor nytt kapital genom utsläppande av 1,000 nya aktier å nominellt
100 kronor efter en kurs av 125 kronor, därav 25 kronor skola föras
till reservfonden. Vid bolagets upplösning år 1950 utgör det delägarna
tillskiftade beloppet 500,000 kronor. Av delägarna hava tillskjutits ursprungligen
200,000 kronor (ingångsvärdet) och sedermera 125,000 kronor
eller sammanlagt 325,000 kronor, och skall alltså upplösningsskatt utgå för

175.000 kronor med 8,750 kronor. Till delägarna utbetalas sålunda 491,250
kronor.

2. Ett äldre bolags egna fonder utgjorde enligt balansräkning för den
31 december 1924 sammanlagt 500,000 kronor (ingångsvärde), varav aktiekapital
300,000 kronor och övriga fonder 200,000 kronor. År 1930 ökas genom
utsläppande av gratisaktier aktiekapitalet med 300,000 kronor, varför
fonderingsskatt erlägges med 9,000 kronor. Enligt balansräkningen för den
31 december 1939 utgöra bolagets egna fonder sammanlagt 700,000 kronor.
På bolagsstämma år 1940 beslutas, att aktiekapitalet skall nedsättas med

300.000 kronor, vilket belopp utskiftas till aktieägarna. Enär bolagets egna
fonder efter nedsättningen komma att uppgå till endast 400,000 kronor
d. v. s. 100,000 kronor mindre än ingångsvärdet, blir nämnda belopp ä

100.000 kronor fritt från upplösningsskatt och skall dylik skatt utgöras för
allenast 200,000 kronor med 10,000 kronor. Från upplösningsskattens belopp
skall avräknas tidigare erlagd fonderingsskatt för motsvarande belopp,
200,000 kronor, med 6,000 kronor, vadan det belopp, bolaget har att erlägga
i upplösningsskatt, kommer att utgöra 4,000 kronor. Bolaget upplöses
därefter år 1945 och det belopp, som tillskiftas delägarna utgör 700,000
kronor. Bolaget skall då år 1946 taxeras till upplösningsskatt för 300,000
kronor d. v. s. skillnaden mellan det utskiftade beloppet 700,000 kronor samt
ingångsvärdet 500,000 kronor, sistnämnda belopp minskat med det belopp
av 100,000 kronor, som år 1940 utskiftats till delägarna utan att upplösningsskatt
därför erlagts. Skatten härför uppgår till 15,000 kronor, men därifrån
skall dragas den erlagda fonderingsskatt, som icke fått avdragas redan
vid taxeringen år 1941, d. v. s. 3,000 kronor, vadan det skattebelopp,
som bolaget skall erlägga, kommer att utgöra 12,000 kronor.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1927.

Förordningen avser ej bolag, beträffande vilka beslut om upplösning fattats
före den 1 februari 1926, och skall ej tillämpas i fråga om nedsättning
av aktiekapital eller överföring av vinstmedel till aktiekapital eller reservfond,
som beslutats före nämnda dag.

Tillhandahålles deklarationsskyldigt bolag kostnadsfritt.

Skyldighet att avgiva deklaration för taxering till fonderings- och upp- |
lösningsskatt för inländska aktiebolag och solidariska bankbolag åligger
utan anmaning:

a) inländskt aktiebolag och solidariskt bankbolag, då sådant bolag
jämlikt beslut å bolagsstämma, vilket vunnit laga kraft under det sistförflutna
kalenderåret, överfört vinstmedel till aktie- eller lottkapitalet
eller till reservfonden, dock beträffande överföring till reservfonden allenast
om denna fond efter överföringen överstigit för bankaktiebolag och solidariskt
bankbolag femtio procent och för annat aktiebolag tjugo procent
av bolagets aktie- eller lottkapital vid tiden för överföringen;

b) inländskt aktiebolag, då sådant bolag i samband med nedsättning
av bolagets aktiekapital till delägarna utskiftat medel, som blivit tillgängliga
för lyftning under det sistförflutna kalenderåret; samt

c) inländskt aktiebolag och solidariskt bankbolag i likvidation, då likvidatorerna
under det sistförflutna kalenderåret avgivit slutlig redovisning
för sin förvaltning.

Har inländskt aktiebolag eller solidariskt bankbolag genom beslut, som
vunnit laga kraft, trätt i likvidation, vare sådant bolag efter anmaning
skyldigt att avgiva deklaration, även om slutlig redovisning icke framlagts.

Vad ovan sagts gäller ej bolag, beträffande vilka beslut om upplösning
fattats före den 1 februari 1926, och skall ej heller tillämpas i fråga om
nedsättning av aktiekapital eller överföring av vinstmedel till aktiekapital
eller reservfond, som beslutats före nyssnämnda dag.

Deklaration, som ovan nämnts, skall för varje deklarationsskyldigt bolag
i enlighet med detta formulär upptaga de uppgifter, som för bedömande
av bolagets skattskyldighet erfordras.

Deklaration, som skall avgivas utan anmaning, skall vara avlämnad före
den 1 mars. Därest den deklarationsskyldige enligt vad därom är stadgat
äger avgiva deklaration om inkomst m. m. senare än nämnda dag, må
enahanda anstånd åtnjutas med avgivande av deklaration enligt detta
formulär.

Deklaration, som skall avgivas utan anmaning, aolämnas eller insändes
på den uppgiftspliktiges eget äventyr i betalt brev med allmänna posten

antingen till ordföranden i taxeringsnämnden eller ock i Stockholm till
överståthållarämbetet och i övriga orter till Kung], Maj:ts befallningshavande
i det län, magistraten i den stad eller landsfiskalen i det landsfiskalsdistrikt,
där bolagets styrelse har sitt säte.

Deklaration, som på grund av anmaning skall avgivas, avlämnas inom
den tid och i den ordning, som i anmaningen angives.

Vid deklaration skall fogas bestyrkt avskrift av vederbörande bolagsstämmoprotokoll
i de delar, som angå i deklarationen lämnade uppgifter
om till aktie- eller lottkapital eller till reservfond överförda vinstmedel
eller om till aktie- eller lottägare utskiftade medel. Då uppgift lämnas
om medel, som vid bolags upplösning utskiftas till aktie- eller lottägare,
skall bifogas bestyrkt avskrift av likvidatorernas slutliga redovisning,
därest sådan avgivits.

Avlämnas ej deklaration inom behörig tid, vare den skattskyldige förlustig
rätten att överklaga taxering, för vilken deklarationen skolat ligga
till grund.

Har någon i deklaration eller upplysning, som av honom avgivits till
ledning vid taxering, mot bättre vetande lämnat oriktigt meddelande, som
är ägnat att leda till frihet från taxering eller till för låg taxering, böte.
om det oriktiga meddelandet föranlett, att skattskyldig icke blivit taxerad
eller blivit för lågt taxerad, högst fem gånger det skattebelopp, som genom
det oriktiga förfarandet undandragits, och i annat fall högst fem gånger
det skattebelopp, som skulle hava undandragits, därest det oriktiga
meddelandet blivit vid taxeringen följt. Har det oriktiga meddelandet icke
lämnats mot bättre vetande, men har den, som lämnat meddelandet, vid
dess avgivande gjort sig skyldig till grov vårdslöshet, vare straffet böter,
högst två gånger det skattebelopp, som undandragits eller skulle hava
undandragits genom det oriktiga meddelandet. Straff för här omnämnd
förseelse inträder icke, därest den skyldige, innan taxeringsnämnden avslutat
sitt arbete för året, av egen drift beriktigat det oriktiga meddelandet.

En var, som önskar upplysning rörande beskaffenheten av honom åliggande
uppgiftssk3''ldighet eller sättet för dess fullgörande, äger att för sådant
ändamål frånvända sig till ordföranden i vederbörande taxeringsnämnd.

Deklaration för taxering till fonderings- och upplösningsskatt
för inländska aktiebolag och solidariska bankbolag,
att avlämnas år 19 av

Bolagets namn:

Ort, där bolagets styrelse bär sitt säte:

Län:

Socken, köping:

By, gård, hemman och n:r:

Stad: Rote:

Kvarter: n:r

med adressn:r vid

|

i

De hänvisningar till nummer (1, 2, 3 o. s. v.), som förekomma i denna blankett, hänföra sig
till de å blankettens fjärde sida upptagna “Anvisningar för blankettens ifyllande".

A. Till aktie- (lott-) kapital eller reservfond överförda vinstmedel.

Jämlikt beslut å bolagsstämma den .......................... 19......., vilket beslut vunnit laga

kraft under sistlidet år, hava, på sätt framgår av bilagda utdrag av det vid stämman förda
protokollet, vinstmedel (se 1) hos bolaget överförts

a) till aktie-(lott-)kapitalet med....................................................................................................

b) till reservfonden med ............................................................................................................

Anm. Därest skattefrihet för hela beloppet eller för viss del av de till reservfonden överförda
medlen påyrkas av den orsaken, att överföringen erfordrats för att uppbringa
reservfonden till, beträffande bankaktiebolag och solidariskt bankbolag, femtio procent
och, beträffande annat bolag, tjugo procent av aktie- eller lottkapitalet, ifylles i stället
för punkt b) följande schema:

Till reservfonden överfört belopp........................................................ kr.

20 % (50 %) av aktie-(lott-)kapitalet, som vid överföringen uppgått

till kr. ........................., utgör............................ kr. ...................................

Reservfondens belopp före överföringen utgör „ ..........................

Skillnadsbeloppet avdrages med ........................................................ kr. ....................................

Till beskattning uppgives återstoden ...................................................................................

Att taxera till fonde gsskatt

Bolagets

anteckningar

Taxeringsnämndens

anteckningar

Kronor öre

Kronor j öre

1

|

.....

:.......................

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 162 höft. (Nr 193.)

B. Till aktie- (lott-) ägare utskiftade medel.

I. Vid nedsättning av bolags aktiekapital.

Jämlikt beslut å bolagsstämma den .............................. 19 hava. på sätt framgår av

bilagda utdrag av det hos stämman förda protokollet, i samband med nedsättning av I
bolagets aktiekapital till delägarna utskiftats medel, som blivit tillgängliga för lyftning,

under sistlidet år, till belopp av kr. ................................. Härav anses vara till upplösnings skatt

beskattningsbart...................................................................................................................j

Anm. Därest det utskiftade beloppet jämlikt stadgandena i 2 § 2 inom. och 3 § i förord- i
ningen om fonderings- och upplösningsskatt för aktiebolag och solidariska bankbolag!
antingen alls icke eller endast till viss del skall bliva föremål för upplösningsskatt, införes j
här nedan eller å särskild bilaga tydlig utredning till ådagaläggande av detta förhållande. I

Att taxera till upplösningsskatt

II. Vid bolags upplösning.

Beslut om bolagets upplösning har fattats den 19

Likvidatorerna hava avgivit slutlig redovisning den 19

Till aktie- (lott-) ägarna hava sammanlagt följande belopp utskiftats, nämligen (se 2):
den 19 kr.

Tillkommer:

1. Medel, som i samband med nedsättning av aktiekapital, beslutad efter utgången av januari

månad 1926, utskiftats till aktieägare utan att träffas av upplösningsskatt (se 3)...........

2. I fråga om bolag, som verkställt räkenskapsavslutning före den 1 mars 1925:

a) Medel, som inräknats i bolagets egna fonder (se 4) enligt utgående balansräkningen

för det sista räkenskapsåret före den 1 mars 1925 och som efter samma räkenskapsårs
utgång utdelats till aktie-(lott-)ägarna eller överförts till aktiekapitalet eller reservfonden
och för vilka restitution av B-skatt ägt rum................................................

b) Skulder, som förefunnits vid utgången av det i punkt 2 a) omförmälda räkenskapsåret,

utan att dock hava upptagits i utgående balansräkningen för samma år, och som senare
kommit till synes i bolagets böcker ....................................................................................

Summa utskiftade medel och tillkommande poster

Avgår:

1. I fråga om bolag, som icke verkställt räkenskapsavslutningen före den 1 mars 1925:

Medel, som aktie-(lott-)ägare vid bolagets bildande eller under dess fortbestånd tillskjutit
i penningar eller penningars värde (se 5) ........................................................

2. I fråga om bolag, som verkställt räkenskapsavslutning före den 1 mars 1925:

a) Bolagets egna fonder i deras helhet (se 4) enligt utgående balansräkningen
för det sista räkenskapsåret före den 1 mars 1925 .... kr.

b) Medel, som aktie-(lott-)ägare efter utgången av nyssnämnda räkenskapsår
tillskjutit i penningar eller penningars värde (se 5)........ „

c) Belopp, varmed i utgående balansräkningen för nyssnämnda räkenskapsår
för lågt upptagna värden böra höjas,

för fast egendom (inberäknat fasta maskiner) (se 6)....................... „

för lösa tillgångar till stadigvarande bruk (sé 6)............................ „ ________

Att taxera till upplösningsskatt

Bolagets

anteckningar

Kronor

öre

Taxeringsnämndens

anteckningar

Kronor

öre

Särskilda upplysningar och yrkanden (se 7):

här nedan gjorda

Med stöd av bilagda utredning yrkas, att vid uträkning av upplösningsskatt för medel, som enligt förestående uppgift

utskiftats till aktie-(lott-)ägare, avdrag sker för tidigare erlagd fonderingsskatt med kr.

(se 8).

Att de av härovan lämnade uppgifterna äro riktiga samt att, veterligen, icke någon uppgift, som bort lämnas,
uteslutits, försäkras på heder och samvete.

Bolagets firma:

Bolagets adress:

den

namn:

19

tionen taxerat bolaget:

1. Till fonderingsskatt...

2. Till upplösningsskatt

Taxeringsnär

i enlighet med ...
med frångående av 6 ara

nndens beslul

t.

Beskattningsbar!

belopp

, Medgivet avdrag

för tidigare erlagd
fonderingsskatt

Påförd skatt

........................................|

i j

Skäl för avvikelse från deklarationen:

Anvisningar för blankettens ifyllande.

1. Med bolags vinstmedel förstås här såväl besparade, tidigare
intjänade vinstmedel som årets vinst, oavsett huruvida vinstmedlen
föidattningsenligt skola taxeras till inkomst- och förmögenhetsskatt
eller ej. Medel, som överförts från aktiekapital
till reservfond, skola icke här medräknas, även om de utgöra
vinstmedel.

2. Med till aktie- (lott-) ägarna utskiftat belopp förstås här det
belopp, som står till delägarnas disposition, utan att avdrag
för skatt ägt rum.

3. Oaktat belopp, som vid nedsättning av aktiekapital genom
inlösen av aktier jämlikt 49 § i lagen den 12 augusti 1910
om aktiebolag i överensstämmelse med grunder, fastställda i
den för bolaget den 1 februari 1926 gällande bolagsordning,
utskiftats utöver vad som anses vara för aktierna tillskjutet,
jämlikt 2 § 2 mom. 2 stycket andra punkten i förordningen
om fonderings- och upplösningsskatt för aktiebolag och solidariska
bankbolag icke träffas av upplösningsskatt, skall samma
överskott icke här uppföras.

4. Med bolags egna fonder förstås skillnaden mellan bolagets
tillgångar och skulder enligt balansräkningen. Såsom tillgång
anses härvid givetvis icke balanserad förlust, förbindelser å
oguldet aktiebelopp, garantiförbindelser o. d. S. k. förnyelsefond
är att anse som skuld, i den mån fonden uppfyller villkoren
i 56 § 4) aktiebolagslagen, varemot en nybyggnadsfond,
som avsetts för verkliga nybyggnader, ej skall avdragas från
tillgångarna.

5. Såsom av aktie-(lott-)ägare tillskjutet belopp räknas i allmänhet
tillskott av aktie-(lott-)ägarna, vare sig det tillföres
aktie-(lott-)kapitalet eller ej.

Skulle det å blanketten anvisade utrymmet för vissa uppgifter
särskild bilaga.

Belopp, som inbetalts å aktie, för vilken aktierätt sedermera
förverkats, ävensom tillskott enligt 92 och 209 §§ i lagen
den 22 juni 1911 om bankrörelse räknas ej som tillskjutet
belopp.

6. För att få tillgodonjuta ifrågavarande avdrag skall bolaget
tillförlitligen utreda, beträffande den fasta egendomen, att
densamma i balansräkningen finnes upptagen till lägre belopp
än dess verkliga värde, och, beträffande lösa tillgångar till
stadigvarande bruk, att i bolagets böcker avskrivningar för
värdeminskning å de lösa tillgångarna skett med större belopp,
än som godkänts vid bolagets taxering till B-skatt. Avdrag
må icke göras med större belopp än, för fast egendom, skillnaden
mellan, å ena sidan, dess för år 1925 gällande taxeringsvärde
eller, om det verkliga värdet är lägre, detta sistnämnda värde
samt, å andra sidan, det i balansräkningen upptagna värdet
och, för lösa tillgångar, skillnaden mellan de i verkligheten
gjorda och de i beskattningsavseende godkända avskrivningarna.

7. Då anledning att tillämpa 4 § i förordningen om fonderingsoch
upplösningsskatt för aktiebolag och solidariska bankbolag
förefinnes, bör bolaget sådant upplysa.

8. För att kunna erhålla avdrag för tidigare erlagd fonderingsskatt
skall bolaget visa vad bolaget i sådant avseende utgivit.
Vid beskattning i samband med nedsättning av aktiekapital
må avdrag ske allenast med så stor fonderingsskatt, som belöper
på det beskattningsbara beloppet. Har bolag vid nedsättning
av aktiekapital förut erlagt upplösningsskatt och
därvid fått åtnjuta avdrag för fonderingsskatt, får avdrag för
samma skattebelopp ej ånyo ske.

r upplysningar befinnas vara otillräckligt, md sådana meddelas ä

284. Sthlm 1926, Isaac Marcus'' Boktr.-A.-B.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

57

Förslag

till

förordning med särskilda bestämmelser om li-skatt för aktiebolag och

solidariska bankbolag.

Härigenom förordnas som följer:

1 i

Taxering till skatt, som avses i 19 § 2 mom. i förordningen den 28 oktober
1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt (B-skatt), skall efter den 1 januari
1927 äga rum allenast i fråga om bolag, beträffande vilka beslut om upplösning
fattats före den 1 februari 1926.

2 i

Restitution av B-skatt i den ordning, som i 19 § 3 mom. och 20 § 2 mom. i
förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt finnes stadgad, skall ske
allenast 2 den mån beslut om utdelning fattats före den 1 januari 1927.

I övrigt skall restitution av B-skatt ske enligt följande grunder:

Restitution sker, i den mån medel, för vilka B-skatt erlagts, i vanlig ordning
utdelas, ävensom, därest dylika medel överförts till aktiekapital
eller reservfond, i den mån fonderingsskatt för samma medel blivit erlagd,
dock endast ifall beslut om utdelning eller om överföring fattats före utgången
av år 1931. Restitution får ej ske för sammanlagt högre belopp än
det, varmed holagets hehållna tillgångar enligt balansräkningen för det
räkenskapsår, som gått till ända närmast före den 1 mars 1925, överstigit
aktiekapital och reservfond. Restitution sker med 3 K procent å de medel,
för vilka restitution skall äga rum, skolande därvid iakttagas, att sammanlagda
beloppet av restituerade medel icke må uppgå till högre belopp än
vad bolaget sammanlagt erlagt i B-skatt.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1927.

58

Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

Bilaga 3.

Till Konungen.

Genom remiss den 1 februari 1926 har Kungl. Maj:t anbefallt kammarrätten
att avgiva utlåtande över ett inom finansdepartementet utarbetat
förslag angående upphävande av B-skatten för aktiebolag och solidariska
bankbolag samt införande i dess ställe av fonderings- och upplösningsskatt,

Med remissen liava följt dels två författningsförslag, nämligen förslag
till förordning om fonderings- och upplösningsskatt för aktiebolag och
solidariska bankbolag jämte deklarationsformulär samt förslag till förordning
med särskilda bestämmelser om B-skatt för aktiebolag och solidariska
bankbolag, dels ock en promemoria i förevarande ämne, upptagande, utom
historik, allmän och speciell motivering.

På sätt i den omförmälda historiken omnämnts, hegärde 1924 års riksdag,
i anledning av förekommen motion, att Kungl. Maj:t ville föranstalta
om utredning angående B-skattens upphävande och därvid, i den mån det
befunnes erforderligt att ersätta denna skatt, beakta, bland annat, vad i
bevillningsutskottets betänkande anförts rörande särskilda stämpelskatter.

Riksdagens skrivelse i frågan remitterades till kammarrätten, som avgav
anbefallt utlåtande den 4 december 1924. Däri tillstyrkte kammarrätten,
att B-skatten måtte bliva avvecklad utan anordnande av någon ersättning.
Skulle det befinnas nödvändigt, av statsfinansiella skäl eller för konsekvent
genomförande av dubbelbeskattningen, att sätta något i B-skattens
ställe, förordade kammarrätten, att man i varje fall skulle stanna vid en
fondbeskattning vid bolags upplösning. Kammarrätten hade därutinnan
tänkt sig möjligheten av en anordning, varigenom en extra skatt skulle
läggas på sådana i skiftet ingående medel, som icke motsvarades av delägarnas
tillskott eller av B-beskattade medel, för vilka restitution ej erhållits,
eller av medel, »om avsatts till fonder före den 1 januari 1919, d. v. s.
så tidigt, att fonderingarna icke kunnat vara underkastade B-skatt.

Då kammarrättens motivering för dess berörda ståndpunkt icke refererats
i den remitterade promemorian, torde vissa stycken därav böra här
återgivas.

Efter erinran att kammarrätten redan 1923 i annat ärende uttalat sina
betänklig heter beträffande B-skatten och därvid ifrågasatt, huruvida de
skattebelopp, som genom B-skatten tillvunnes staten, vore av den betydelse,
att skatten oaktat de högst betydande svårigheter, som vore förenade med
dess tillämpning, borde bibehållas, återgav kammarrätten en av en dess
ledamot vid berörda tillfälle uttalad skiljaktig mening, vari olägenheterna
med B-skatten klart framhöllos och som utmynnade i ett direkt yrkande
om B-skattens upphävande.

Berörda skiljaktiga yttrande var av följande lydelse:

»I fråga om B-skatten anser jag, att kammarrätten bort bestämt påyrka
borttagande av denna synnerligen otympliga och för beskattningsmyndighetema
i högsta grad besvärliga skatteform, i synnerhet som den vinst,
statsverket genom densamma bereder sig, med all säkerhet blir så obetydlig,
att den icke uppväger de med skattens uttagande förenade kostnaderna

59

Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

och olägenheterna. I den mån B-beskattade tillgångar i ''vanlig ordning’
utdelas, återbetalas nämligen denna skatt till bolagen. Staten får behålla
skatten endast i följande fall:

a) då den erlagts å belopp, som avsatts till reservfond;

b) då bolag upplöses, utan att dess B-beskattade medel dessförinnan ’i
vanlig ordning’ utdelats till delägarna;

c) då bolag uttryckligen angiver, att utdelning ägt rum utan anlitande
av B-beskattade medel; samt

d) i de ytterst sällsynta fall, då bolags tillgångar vid nedsättning av kapitalet
utdelas till aktieägare.

Sedan bolagen, som under krisåren i stor utsträckning varit urståndsätta
att verkställa utdelning, numera småningom kommit in i mera normala
förhållanden, har restitution av B-skatt i rätt stor utsträckning börjat
äga rum. Det kan härvid lätteligen inträffa, att restitution av dylik
skatt lagligen måste beviljas bolag, vars taxering till A-skatt för ett föregående
år ännu är på kammarrättens eller regeringsrättens prövning beroende.
Om i anledning av besvär ett bolags till A-skatt taxerade inkomst
höjes, föranleder sådant, jämlikt 59 § 3 mom. taxeringsförordningen, höjning
av bolagets taxering till B-skatt. I sådant fall får bolaget till statsverket
inbetala B-skatt, som bolaget förut betalt, men restitutionsvis återbekommit,
och det är icke otänkbart, att samma skatt sedermera ännu en
gång kan varda till bolaget restituerad och så vidare in infinitum.

Ansökningar om restitution av B-skatt kräva undersökning av det sökande
bolagets räkenskaps- och skaf teförhållanden under de år, som förflutit
från och med år 1920, då bestämmelserna om skatten i fråga trädde i
kraft. Länsstyrelserna nödgas för dylika ansökningars bedömande uppgöra
liggare för varje särskilt bolag med anteckningar om skatteförhållanden,
utdelning och restitution. Arbetet härmed blir besvärligare för vart år
som går. Kammarrättens arbete med taxeringsmålen ökas i följd av B-skatten
ej blott därigenom att, innan besvär rörande ett bolags taxering till Askatt
kan avgöras, skriftväxling ofta måste äga rum för utrönande av bolagets
B-beskattning följande år, utan även genom de synnerligen besvärliga
räkneoperationer, som måste föregå eu ändring i B-skattetaxeringen;
och slutligen åligger det kammarrätten att pröva av länsstyrelserna meddelade
beslut om restitution av B-skatt, då det restituerade beloppet överstiger
1,000 kronor, en prövning, som icke .sällan kompliceras därigenom,
att taxeringsmyndigheterna vid B-skattetaxering taga hänsyn till verkställd
utdelning av förut B-beskattade tillgångar.

Dessa och flera olägenheter, som äro förenade med B-skatten, uppväga
mer än väl den obetydliga fördel staten genom denna beskattning bereder
sig. Teorien om dubbelbeskattningens konsekventa genomförande —
ep teori, vars berättigande både kammarrätten och andra myndigheter
starkt ifrågasatt — lärer icke utgöra tillräckligt skäl för bibehållande av
denna teoretiskt kanske riktiga, men praktiskt omöjliga skatt. Anses det,
att bolagen kunna underkastas ännu hårdare beskattning än som genom
mångahanda, i vissa fall starkt progressiva skatter nu avpressas dem, lärer
eu sådan skärpning kunna på långt enklare och effektivare sätt ske genom
modifiering av beräkningsgrunderna för den så kallade A-skatten.

På grund av vad sålunda anförts anser jag, att kammarrätten bort i anledning
av nu förevarande remiss föreslå upphävande av mom. 2 och 3 i
19 § av inkomstskatteförordningen.»

60

Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

Kammarrätten fann sig böra åberopa såväl sitt eget tidigare uttalande
som ock i huvudsak vad den skiljaktige ledamoten anfört som skäl för fiskarens
upphävande, varjämte kammarrätten med avseende å spörsmålet
om efter B-skattens borttagande något annat borde sättas i stället, kritiserade
de tre särskilda stämpelskatter å olika slag av fondökning, vilka
bevillningsutskottet i sådant syfte anbefallt till undersökning.

Slutligen framhöll kammarrätten följande: »Krigskonjunkturskatten sattes
ur kraft i samma män som några krigskonjunkturer ej vidare förelågo.
B-skatten är, djupare sett, också en kristidsskatt, betingad på sin tid av
faktiska förhållanden, som numera icke eller i mycket ringa omfattning
äro förhanden. Lagstiftningen måste numera taga sikte på normala förhållanden,
i den män den icke rent av kan nödgas räkna med avvikelser
i en riktning, motsatt den extraordinära högkonjunktur, som hade skapat
förutsättningar för B-skatten.

Kammarrätten har vid flera tillfällen framhållit, att dubbelbeskattningen
av den inkomst, som vinnes av verksamhet i aktiebolagets form, icke under
normala förhållanden har någon rationell grund. Kravet på dess konsekventa
genomförande, vilket var ett av motiven för B-skatten och nu står
bakom, förslagen om nya skatter i dennas ställe, kan icke från rationell
synpunkt stödjas. Det synes ock föreligga en ej oväsentlig skillnad mellan
den dubbelbeskattning, som fått uttryck i aktieutdelningens beskattande
hos aktieägaren, och den, varom i detta ärende är fråga. I det förra fallet
finnas ju dock två skattesubjekt, på vilka var för sig det allmänna kan
hava anspråk i förhållande till deras skatteförmåga, aktieägarna och bolaget.
I föreliggande fall åsyftas en tvåfaldig beskattning av samma inkomst
hos ett och samma skattesubjekt, bolaget.

Till stöd för en särskild fondbeskattning har även åberopats, att bolagen
genom att öka aktiekapital och reservfond erhölle en lägre inkomstprocent
och såmedelst kunde bereda sig en förmånligare plats på progressionsskalan.
Detta faktum är obestridligt, men utgör ju en naturlig följd av
själva grundprincipen för bolagens skattskyldighet, enligt vilken storleken
av skattskyldigheten skall vara beroende av förhållandet mellan inkomst
och kapital. En särskild fondbeskattning går, rationellt sett, rakt emot lagstiftarens
syfte och innebär faktiskt ett återtagande med ena handen av
vad man givit med den andra.»

Sedan kammarrätten förra gången uttalade sig i detta ämne, har någon
ändring icke inträtt i de förhållanden, som motiverade kammarrättens
ståndpunkt i principfrågan, om B-skatten bör få någon efterträdare eller
icke. Något sådant är ej heller påstått i den remitterade promemorian.
Kammarrätten finner sig alltså böra ånyo såsom sin mening uttala, att Bskatten
snarast möjligt bör avskaffas, och att såväl rationella som praktiska
skäl saknas för åvägabringande av annan beskattning i samma syfte.

Emellertid kan kammarrätten icke underlåta att särskilt bemöta de
skäl, som i den remitterade promemorian angivits såsom rationella
grunder för en fortsatt fonderingsbeskattning, med andra ord, för en dylik
beskattning såsom ett led i ett för normala förhållanden inrättat skatte
system.

De åberopade skälen äro egentligen två, båda av fiskalisk natur.
Det framhålles sålunda, att om ett bolags fonderingar lämnades utan särskild
beskattning, skulle aktieägarna genom att låta fondera i stället för
att utdela vinst kunna undandraga sig dubbelbeskattningen på hithörande

61

Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

-område. Vidare skulle i frånvaro av fonder]ngsskatt den större skatteförmågan
hos bolag med störa fonder i jämförelse med mindre väl lottade bolag
icke bliva till fullo utnyttjad.

I fråga om det förstnämnda skälet medges redan i promemorian,
att det samma har mindre betydelse under normala förhållanden än
det både under krigsåren. Betydelsen av den lucka, det bär gällde
att täppa till, bleve dock uppenbar i fråga om bolag, som »från början
bildats med tanke på att det skulle fortleva endast en kortare
tid, såsom t. ex. för exploaterande av ett patent eller för utstyckning av en
fastighet i villatomter». Såsom jämväl i promemorian medges, lärer
dock förekomsten av dylika fall av kortvariga bolag vara mycket ringa.
•Överhuvudtaget ligger det i sakens natur, att bolagsupplösning iitan förlorad
solvens såsom orsak och med påföljd, att aktieägarna taga sina
tillgångar ur rörelsen, är en sällsynt händelse i det verkliga affärslivet.

Annat är ju förhållandet med sådan upplösning, som innebär rekonstruktion
av bolaget eller dess fusion med annat bolag, varvid delägarna låta
kapitalet vara kvar i rörelsen. Sådana fall äro vanliga och normala
företeelser under såväl dåliga som goda konjunkturer. På sätt i promemorian
också erkännes, saknas rationell grund för beskattning i dessa
fall. Likväl har i remitterade förslaget icke gjorts någon skillnad mellan
dem och de rena upplösningsfallen och detta av uppgiven anledning, att
taxeringstekniska svårigheter skulle hindra en eljest befogad åtskillnad.
Med andra ord, man har för att åtkomma de få fallen av verklig upplösning,
där en beskattning av ifrågavarande slag vore riktig, med öppen blick
för det rationellt oegentliga, låtit de talrikare fallen av upplösning genom
rekonstruktion eller fusion eller sådana i promemorian ej omnämnda, menlikartade
fall, då ett större bolag uppdelas i flera smärre, följa med
under samma beskattning. För att ernå ett teoretiskt slutet system har
man riskerat praktiska fall av orättvisa.

Vad så beträffar det andra skälet, önskan att till fullo utnyttja
den i fonderna liggande större skatteförmågan, har i promemorian
medgivits, att detta skäl hade betydelse blott i avseende å sådan fondering,
som innebure överföring till aktiekapitalet eller reservfonden.
Detta resonemang är riktigt så tillrida, att andra avsättningar dels
i och för sig äro utan inverkan på inkomst- och skatteprocentema,
dels ock vid sund affärsskötsel få förutsättas föra med sig ökad avkastning
av rörelsen och dymedelst större skatteintäkt för staten. Men.
av skäl, som kammarrätten här ovan återgivit ur sitt förra utlåtande i detta
ämne, bör den omständigheten att, i full överensstämmelse med lagstiftarens
avsikt, en avsättning till aktiekapitalet eller reservfonden leder till
lägre skatteprocent, icke kunna tagas till skäl för en extra beskattning.

Av promemorian framgår ock, hurusom beskattningen i fall av sistbehandlade
art är att betrakta mera som ett förskott å den skatt, som avses
skola utgå vid bolagets eventuella upplösning. Först då skulle den definitiva
beskattningen äga rum. Skattskyldigheten vid bolags upplösning är
tydligtvis det centrala i förslaget, den under bolagets bestånd utgående fonderingsskatten
ett komplement med syfte att säkerställa staten för sådana
fall, att ett bolags vinstfonderingar gå förlorade och ej skulle finnas kvar
vid en upplösning.

Med upplösningsfallen hava i förslaget i princip likställts fall av
utskiftning till aktieägarna i samband med nedsättning av aktiekapitalet,
en anordning, varemot i och för sig icke något synes vara att

62

Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

invända, men med avseende varå bör erinras, att även dessa fall tordevara
i verkligheten relativt få.

Såsom i viss mån ett ytterligare skäl för skatt vid fondering har anförts,
att det vore i vederbörande bolags eget intresse, att man genom beskattning
försvårade fondering, som »ur synpunkten av bolagets rationella
organisation» kunde vara »rent av skadlig». Denna tankegång har icke
utförts närmare och förefaller tämligen dunkel.

Sammanfattas det sagda, kvarstår såsom efter kammarrättens uppfattning
klart, att skatt å vinstavsättning till aktiekapitalet (gratisaktier)
eller reservfonden strider mot grundprincipen för bolagsbeskattningen,
att fallen av verklig upplösning av solventa bolag eller nedsättning
av aktiekapitalet i förening med utskiftning till delägarna äro alltför
få för att skattefrågan, begränsad till dem, skulle äga någon fiskalisk
betydelse, samt att beskattningens utsträckning till rekonstruktioner, fusioner
och uppdelningar av bolag är irrationell och orättvis.

Efter ovanstående uttalanden om befogenheten i allmänhet av en fonderingsbeskattning
i förevarande bemärkelse har kammarrätten att övergå
till granskning av det remitterade förslaget till dylik beskattning, i den
mån dess grunder icke härovan avhandlats.

Redan de namn, som givits åt de båda leden i den föreslagna beskattningen,
inbjuda till kritik. Eu skatt brukar ju i regel benämnas antingen
efter sitt ändamål eller efter objektet för densamma. Från ingendera
synpunkten kan benämningen »upplösningsskatt», som givits åt den huvudsakliga
av de båda skatterna, motiveras. Detta namn är för övrigt missvisande
i så måtto, att enligt förslaget »upplösningsskatt» kan utgå
även under bolagets bestånd, nämligen vid nedsättning av aktiekapitalet.
Mot beteckningen »fonderingsskatt» synes väl intet vara att i och för sig
invända. Emellertid anser kammarrätten, att det skulle vara ömkligt,
om ifrågavarande två skatter, som dock hava samma föremål, hos ett bolag
fonderade medel, kunde erhålla ett gemensamt namn och därmed fram
stå såsom en skatt, vilket de i verkligheten äro. För sin del vill kammarrätten
förorda benämningen »fondskatt» och därvid redan i förväg
framhålla, att någon förväxling med den stämpelavgift, som utgår vid
köp och byte av fondpapper och stundom populärt kallas »fondstämpel»,
icke gärna kan vara att befara.

I fråga om de föreslagna beskattningsreglerna har kammarrätten funnit
anledning till anmärkningar såväl i sak som. i form.

Upplösningsskatten skulle bliva orättvis även däri, att en aktieägare,
som köpt aktier i ett bolag med stora fonder till aktiernas aktuella marknadsvärde,
vid bolagets kort därpå skeende upplösning tack vare upplösningsskatten
för bolaget skulle kunna få mindre i skifte än han betalat.
Detta förhållande har berörts i promemorian, där man uttalat förmodan,
att redan förefintligheten av upplösningsskatten skulle trycka ned priset
och således låta även säljaren få bära sin del av skatten. Denna förmodan
torde dock föga motsvaras av verkliga förhållandena.

Enligt förslaget skulle vid bolags upplösning skatt utgå för skillnaden
mellan det belopp, som tillskiftas delägarna, och det belopp, som av dem
tillskjutits dels vid bolagets bildande, i förslaget benämnt »ingångsvärde»,
och dels sedermera under bolagets bestånd, berörda tillskott dock minskat
med vad som utskiftats i samband med föregående nedsättning av aktie -

63

Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

kapitalet utan att hava träffats av upplösningsskatt, såvida beslutet om
nedsättning fattats före den 1 februari 1926 (2 § 1 inom., 3 §).

Sistnämnda tidsbegränsning sammanhänger med förslagsförfattarens
fullt riktiga uppfattning, att ifrågavarande beskattning icke borde bliva
retroaktiv. Detta syfte framträder än mera markerat genom bestämmelsen,
att äldre bolag skulle såsom ingångsvärde få räkna bolagets egna fou o1

i deras helhet enligt fastställd balansräkning för det räkenskapsår, som
gått tillända närmast före den 1 mars 1925, med avdrag av de belopp, vilka
efter den tid, balansräkningen avser, »utdelas till delägarna eller överförts
till aktiekapital eller reservfond och för vilka restitution av B-skatt ägt
rum». Därjämte skulle det vara medgivet för bolaget att få höja
balansräkningens värden å fast egendom och å lösa tillgångar för
stadigvarande bruk, om det kunde visas, att fast egendom upptagits
lägre än verkliga värdet, eller att i bolagets böcker avskrivningar
för värdeminskning å inventarierna skett med större belopp, än som godkänts
vid bolagets taxering till inkomst- och förmögenhetsskatt. A andra
sidan kunde förekomma avdrag för skuld, som först senare kommit till synes
i böckerna, men förefunnits redan vid den tid nyssnämnda balansräkning
uppgjorts (3 § a)—c).

I syfte att ett i realiteten nytt bolag icke skulle kunna i ett äldre bolags
skepelse komma i åtnjutande av nyssberörda, sådant bolag förbehållna förmåner,
har i 4 § stadgats, att i dylikt fall skall anses, som om bolaget
vore ett vid ombildningen nytillkommet bolag, vars ingångsvärde utgjorts,
utom av tillskott vid ombildningen, av bolagets egna fonder före ombildningen
enligt da tillämpad värdesättning. Detta stadgande är knappast
fullt klart till sin innebörd, och det torde kunna befaras, att detsamma
skulle komma att åberopas i oträngt mål. Elljes har ju i promemorian medgivits,
att denna paragraf endast i mycket sällsynta fall kunde få någon
tillämpning. Stadgandet synes därför kunna utan nämnvärd skada undvaras.

Taxering till upplösningsskatt enligt förslaget skulle för sin riktighet förutsätta
en undersökning av förhallanden, hänförliga till vilken som helst
tidpunkt under ett bolags hela livstid, och särskilt besvärlig bleve undersökningen
beträffande äldre bolag med hänsyn till föreskrifterna för beräkningen
av sådant bolags ingångsvärde. Man kan i själva verket
fråga sig, om det skulle visa sig möjligt att exakt utföra ett så omfattande
och invecklat taxenngsarbete som det, vartill upplösningsskatten i regel
skulle giva anledning. Att beskattningsnämnderna skulle gå i land därmed,
synes mer än tvivelaktigt. I bevisnings- och kontrollsyfte bleve
det oftast nödvändigt att äga tillgång till såväl bolagets handelsböcker för
alla år som deklarationerna för hela tiden tillbaka. Stadgande^ om tid
för förvaring av handelsböcker (10 § i 1855 års förordning) och av deklarationer
( 5 år) finge följaktligen ändras.

Det är vidare att befara, att tillvaron av upplösningsskatt skulle komma
att fördröja bolagets likvidation. Om likvidatorerna hade anledning
förvänta taxering till upplösningsskatt, skulle de vara skyldiga att avsätta
medel för skattens gäldande. Sedermera skulle kunna visa sig, att de därvid
räknat för lagt, med påföljd att krav maste riktas mot aktieägarna om
återbäring. På en eventuell, flerårig taxeringsprocess skulle kunna följa
komplex av civila kravmål om dylik återbäring med slutligt resultat
kanske, att till följd av bristande tillgång ingenting kunde fås ut.

64 Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

Med avseende å upplösningsskatten vid nedsättning av bolags aktiekapital,
erinras, att sådant fall, som avses i 2 § 2 mom. andra stycket, kan
inträffa även enligt banklagen, nämligen då vid övergång till ny oktroj
lottägare i solidariskt bankbolag föredrager att utträda och få sin lott i
tillgångarna utbruten (207 §).

Även förslagets »fonderingsskatt» torde komma att bliva besvärlig i sin
tillämpning, säkerligen i ej mindre grad än B-skatten. Såsom ovan antytts,
skulle fonderingsskatten ej bliva definitiv utan avdragas från eventuell
upplösningsskatt. På det förskott staten sålunda skulle kunna komma
att innehava i många år, skulle vid dess återbäring icke beräknas någon
ränta. Detta synes innebära en förmån för staten, om vars berättigande
man kan hysa tvivel. En jämförelse med B-skatten, vid vars restituerande
ränta icke utgår, är här icke på sin plats. B-skatten förutsättes
komma att återbetalas inom relativt körd tid, vars längd i viss mån tillmätas
av bolaget självt, men för att få igen fonderingsskatt måste bolaget
upplösa sig eller dela ut av sitt aktiekapital.

Såsom ett allmänt omdöme må om det remitterade förslaget uttalas, att
dess regler tillsammans bilda ett synnerligen invecklat system, som förvisso
skulle komma att vålla såväl de skattskyldiga som taxeringsmyndigheterna
mycket bryderi och besvär. Riksdagens 1924 angivna krav på
B-skattens eventuella efterträdare, att den nya skatten skulle vara enkel
och billig i tillämpningen, synes i förslaget hava föga beaktats. Att systemet
är krångligt har också medgivits i promemorian.

Valet av skatteprocenten, respektive 3 och 5 procent, synes vila på
ganska lösliga grunder.

Några ytterligare erinringar, till det mesta av teknisk eller formell natur,
göras här nedan under vederbörande paragrafer i författningsförsJaget.

Rubriken till författningen torde, i enlighet med vad ovan anmärkts,
lämpligen kunna lyda »Förordning om skatt å aktiebolags och solidariska
bankbolags fonder (fondskatt)». 1 2

1 i

Här liksom i andra paragrafer påkallas redaktionsändringar såsom följd
av kammarrättens förslag om nytt och gemensamt namn på förevarande
beskattning. Fråga lärer ock vara, om ej av samma grund 1 och 2 §§ borde
sammanarbetas till en paragraf, upptagande de tre olika fallen av »fondskatt».

Uttrycket »tillförda» torde böra utbytas mot »överförda».

2 §.

Här hänvisas till det under 1 § sagda.

3§.

Uttrycket »penningars värde» lärer böra, till vinnande av överensstämmelse
med terminologin i aktiebolags- och banklagarna, ersättas med »eller
annat».

Andra styckets avfattning kan föranleda missuppfattningen att överföring
till aktiekapital eller reservfond kan medföra restitution av B-skatt.

I andra stycket b) torde föreligga en misskrivning, då där talas om taxe -

65

Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

ring till »B-skatt» i stället för »A-skatt». Vid den förra taxeringen förekommer
nämligen icke någon prövning av frågor om värdeminskning.

Ordet »så» å fjärde raden är språkligt mindre lämpligt här än »då».

5 §.

Momentindelningen synes vara överflödig.

Från redaktionell synpunkt hör första stycket omformuleras till: »När
aktiebolag — — — upplöst, därom är i allmän lag stadgat». Och andra
stycket bör börja: »I denna förordning avsedd nedsättning--—».

I tredje stycket bör skrivas »beslutet» i stället för »beslut».

6 §.

Då allmän lag (aktiebolagslagen m. fl.) icke känner något beslut om bolags
»upplösning», lärer sistnämnda, i 1 mom. andra stycket förekommande
ord böra utbytas mot »likvidation».

Beträffande 2 mom. hänvisas till vad nedan erinras under 7 §.

7 §.

Förekomsten i 6 § 2 mom. av uttrycklig föreskrift om efterbeskattning,
avfattad efter mönstret av 22 § förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt,
tyder på, att i första stycket av 7 § åsyftas hänvisning till allenast
taxeringsförordningen och ej tillika skatteförordningen. År det sista riktigt,
är emellertid icke uttömmande stadgat i fråga om taxeringsproceduren,
då det gäller förevarande beskattning. Sålunda saknas t. ex. regler
om beskattningsorten, varom beträffande den vanliga beskattningen stadgas
i skattelagarna och ej taxeringsförfattningen.

Emellertid torde vara riktigast att bär icke nöja sig med eu så allmänt
hållen hänvisning som den i denna paragraf lämnade. En detaljering torde
vara erforderlig antingen med egna föreskrifter eller ock med detaljerade
hänvisningar till vederbörande paragrafer i den eller de författningar, vartill
förordningen vill vara knuten. Till ledning kan härvid tjäna avfattningen
av förordningen om krigskonjunkturskatt.

Anvisningar.

I andra stycket bör förtydligas, att »skatt» avser blott beräknad upplösning
sskatt.

Vad i tredje stycket sägs om »nybyggnadsfond» synes missvisande. Avsikten
är väl att framhålla, att en fond, den må kallas förnyelsefond eller
nybyggnadsfond, som motsvaras av verkliga tillgångar, icke skall undantagas.
Detta ligger dock redan i hänvisningen till 56 § 4) aktiebolagslagen.

I fjärde stycket bör ordet »tillföres» utbytas mot »tillförts» och i femte
stycket ordet »förut» få plats omedelbart efter »bolag».

Emot de i anvisningarna upptagna exemplen på olika tillämpningsfall
kan anmärkas, att de äro alltför enkla för att giva någon talande bild av
de ytterst komplicerade fall, som verkligheten skulle komma att erbjuda.

Förslaget till deklarationsformulär har icke i och för sig påkallat någon
erinran.

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 saml. 162 höft. (Nr 193.)

5

66

Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

Av skäl, som i promemorian framhållits, måste taxering till Bnskatt äga
ram under en kortare övergångstid. Även därefter kan enligt sakens natur
förekomma restitution av B-skatt. Bestämmelser i dessa avseenden äro
innefattade i det remitterade förslaget till »förordning med särskilda bestämmelser
om B-skatt för aktiebolag och solidariska bankbolag».

Detta förslag upptager ett synnerligen betänkligt stadgande, nämligen om
upphörande med utgången av år 1931 av rätten till restitution av B-skatt.
Enligt vad nu gäller, är denna rätt till tiden obegränsad eller i varje
fall endast underkastad den allmänna fordringspreskriptionen, räknat
från det de faktiska förutsättningarna för restitution inträtt. Enligt förslaget
skulle ett bolag bliva nödsakat att antingen avstå från sin rätt till
framtida restitution eller ock senast under 1931 dela ut sina B-beskattade
fonderingar, kanske till avsevärt förfång för rörelsen.

Efter kammarrättens uppfattning vilar restitutionen av B-skatt på en
förbindelse, som staten åtagit sig i gengäld för en skatt, som enligt lagstiftarens
motiv eljest icke skulle hava pålagts. Denna förbindelse synes
icke kunna ensidigt av staten brytas.

I överensstämmelse med vad ovan under 6 § i huvudförfattningen påpekats,
bör ordet »upplösning» i 1 § utbytas mot »likvidation».

Helt visst skulle åtskilligt mera varit att säga i ärendet. Den alltför
knappt tillmätta tiden har emellertid icke medgivit den uttömmande tekniska
granskning, som bör ägnas en lagstiftning, ställd på så lång sikt
som denna och av den natur, att dess regler från början måste utformas
med tanke på så vitt möjligt oförändrad giltighet. I

I detta ärende hava deltagit undertecknad president, kammar rättsrådei i
Wåhlin och Erici, föredragande, extra kammarrättsrådet Ljungberg, assessorn
Wahlberg samt e. o. assessorerna Wikström och Engblom.

Bilagda utdrag av kammarrättens protokoll utvisar de särskilda yttranden,
som därvid avgivits.

Remissakten återställes.

Stockholm den 10 februari 1926.

Underdånigst
AXEL ÖSTERGREN.

Erik Steril.

67

Kung!. Maj:ts proposition Nr 193.

Utdrag av protokollet, hållet hos Kungl. Maj ds och Rikets Kammarrätt
den 10 februari 1926.

Närvarande:

Presidenten

Kammarrättsrådet

»

Extra kammarrättsrådet
Assessorn

Extra ordinarie assessorn

» » »

östergren.

Wåhlin.

Erici.

Ljungberg.

Wahlberg.

Wikström.

Engblom.

S. D. Kammarrättsrådet Erici fortsatte och avslutade föredragningen
av Kungl. Maj:ts remiss rörande inom finansdepartementet utarbetat förslag
angående upphävande av den nuvarande B-skatten för aktiebolag och
solidariska bankbolag samt införande i dess ställe av fonderings- och upplösningsskatt;
och beslöts underdånigt utlåtande: se registraturet.

Härvid avgåvos nedanstående särskilda yttranden:

1) Extra ordinarie assessorn Wikström anförde:

»Om man utgår ifrån att dubbelbeskattning av aktiebolags och solidariska
hankbolags vinst bön äga rum och tillika bibehåller den nu gällande
bestämmelsen om skyldighet för delägare i sådana bolag att erlägga skatt
för utdelning, torde man av skäl, som i promemorian närmare utvecklats,
icke kunna undgå att, i samband med B-skattens upphävande, i dennas
ställe införa en ny* skatteform. Mot den i detta hänseende föreslagna fonderings-
och upplösningsskatten synes mig i princip icke vara något att invända.
De svårigheter i tillämpningen, som en sådan skatt säkerligen
skulle komma, att medföra, peka emellertid på önskvärdheten av att söka
nå det asyftade resultatet på en annan väg. Enklast synes härvidlag vara
att antingen skärpa bolagens A-skatt eller och vid sidan av A-skatten skapa
en särskild skatt å bolagens hela vinst, sålunda en utvidgad och definitiv
B-skatt. Det senare alternativet bör måhända äga företräde, därest man
— på sätt föreslagits1 i fråga om upplösningsskatten och i viss mån jämväl
fonderingsskatten — önskar å vinsten tillämpa den skatteprocent, som i
genomsnitt skulle hava erlagts av delägarna, om dessa skolat skatta för
vinsten. Självfallet finge i så fall bestämmelsen om delägares skattskyldighet
för utdelning upphävas. Det kan visserligen invändas, att med den
sålunda föreslagna anordningen skatten, i vad densamma avser medel, som
komma delägarna till godo, icke kommer att exakt rättas efter delägarnas
skattekraft, men oavsett att denna anmärkning gäller även upplösningsskatten,
synes mig densamma vara av relativt underordnad betydelse i
jämförelse med de praktiska fördelar, som en överflyttning å bolagen av
delägarnas skattskyldighet skulle medföra.»

2) Presidenten yttrade:

»Då kammarrätten den 4 december 1924 avgav infordrat underdånigt utlåtande
i anledning av riksdagens skrivelse den 16 maj 1924 om utredning
angående upphävande av den i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt
stadgade B-skatt för vissa bolag, anförde jag i avgivet särskilt
yttrande, att för spörsmålet, huruvida efter B-skattens borttagande annan
ordning borde införas för beskattning av sådan bolags inkomst, som icke
utdelas i vanlig ordning, avgörande betydelse syntes mig böra tillmätas

6S Klingl, Maj:ts proposition Nr tull.

deri omständigheten att vinst, som utdelades, bleve beskattad hos såväl bolaget
som delägarna och att ett upphävande av sålunda förekommande
dubbelbeskattning måste anses för närvarande uteslutet av statsfinansiella
skäl. Min uppfattning härutinnan har jag icke funnit anledning frångå,
och jag kan således icke biträda den meningen, att B-skatten bör upphävas
utan att ersättas av annan skatteform.

I det utkast till förordning angående fonderingsskatt, som var fogat
till min nämnda reservation, utgick jag ifrån att man vid prövning
av detta spörsmål kunde bortse från sådana icke utdelade vinstmedel,
som överfördes till dispositionsfond eller till så kallad vinst- och
förlusträkning eller eljest finge kvarstå i rörelsen utan att tillföras
aktiekapitalet (grundfonden) eller reservfonden, samt att frågan borde
begränsas till att avse medel, som överfördes till aktiekapitalet (grundfonden)
eller reservfonden eller som vid bolags upplösning eller eljest
utbetalades till delägarna utöver av dem tillskjutna belopp. Riktigheten
av denna uppfattning, som överensstämmer med iunehållet i riksdagens
omförmälda skrivelse, bekräftas av nu föreliggande utredning.

Begränsas frågan på angivna sätt, blir givetvis dess betydelse för statens
finanser i motsvarande män’ begränsad. Det torde — icke minst med hänsyn
härtill — vara angeläget att den skatt, som kan varda införd såsom
ersättning för B-skatten, utformas så, att tillämpningen blir enkel och
icke medför större kostnader. Detta i riksdagsskrivelsen framhållna önskemål
tillgodoses icke i någon mån av det föreliggande förslaget. De materiella
regler, som det innehåller, och den procedur, som det föreskrivit,
gorå den nya skatteformen mera svårtillämplig än B-skatten.

Mot den summariska procedur, som utkastet rörde sig med, anmärkes i
motiven till det remitterade förslaget, att vid taxeringen till förevarande
skatteformer — fonderings- och upplösningsskatt enligt förslagets terminologi
— kunna ifrågakomma så många moment, som tarva särskild uppskattning
eller eljest erfordra ett nämndsbedömande, att den i utkastet
föreslagna utvägen icke vore framkomlig. Utan att vilja söka i allo jäva
vad motiven innehålla i denna del tillåter jag mig emellertid framhålla,
att föreskrifterna om proceduren äro betingade av de materiella reglerna
och att eu förenkling av dessa senare icke synes utesluten.

Att jag i detta avseende icke kan biträda det remitterade förslaget bottnar
i eu skiljaktig uppfattning beträffande de ifrågavarande skattefornierua.
För förslå get synes den så kallade upplösningsskatten vara det
huvudsakliga, fonderingsskatten närmast ett förskott på denna. För mig
åter ter sig saken så, att överföring av vinstmedel till aktiekapital (grundfond)
eller reservfond är en normal företeelse i ett bärkraftigt företags
liv och att, så länge här ovan omnämnda dubbelbeskattning förekommer,
en beskattning av dylik överföring är att likställa med beskattning av
vinstutdelning, under det att upplösningsskatten närmast har till uppgift
att genom sin blotta tillvaro motverka illojala manipulationer och att endast
i sällsynta undantagsfall materiella förutsättningar för uttagande av
upplösningsskatt skola komma att föreligga. Med denna utgångspunkt
förefaller det mig rimligt att proceduren i främsta rummet ordnas med
tanke på vad förslaget kallar fonderingsskatt, och att man nöjer sig med
vissa supplerande anordningar för taxeringen till upplösningsskatt, om
vilken taxering ju också i motiven till förslaget säges, att den tvifvelsutan
kommer att förekomma i ett mycket ringa antal fall.

69

Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.

För den skatteform, som i förslaget kallas fonderingsskatt, synes den i
motiven underkända summariska proceduren vara fullt tillfredsställande.
Vad i motiven anföres om behovet av ett nämndförfarande torde uteslutande
hänföra sig till upplösningsskatten. Motiven angiva tre fall, då ett
nämndförfarande skulle tarvas. Ehui-u dessa fall endast hava karaktär av
exempel, är jag av nära till hands liggande orsaker nödgad att vid den undersökning,
som jag funnit mig böra ägna detta ämne, begränsa mig till
de angivna fallen. Beträffande då först det fall, då aktieägarna vid skifte
erhålla sin likvid i form av aktier i ett annat bolag — och detta fall torde
få anses vara jämförelsevis praktiskt — kan väl ifrågasättas, om en så stor
apparat som ett nämndförfarande är oundgängligen nödig för värderingen
av de aktier, vilka lämnas som likvid. Värdering av aktier — även i bolag
som äro nybildade eller vilkas aktier av annan anledning icke äro börsnoterade—
förekommer även för uttagande av arvsskatt, och något behov
av uppskattning genom nämnd i dessa fall, som äro långt talrikare och för
statens finanser av långt större betydelse än de, då upplösningsskatt kan
tänkas komma i fråga, har veterligen icke yppats. Vad angår de skenmanövrer,
som kunna förekomma i syfte att vid bolags upplösning redovisa
mindre utskiftade tillgångar än de verkliga, är varken en beskattningsnämnd
eller en administrativ myndighet lämpligt forum. Men vill
man ej tynga författningen med bestämmelser om domstolsbehandling av
sådana fall, lär man nog kunna tveka i valet mellan nämnd och administrativ
myndighet, då ju bär icke är fråga om uppskattning i vanlig mening
utan om en undersökning, varom en myndighet lika väl kan föranstalta i
egen ämbetsförvaltning som efter framställning av en nämnd. Av allvarligare
innebörd är det exemplet, att ett bolags böcker i ett eller annat avseende
måste frångås. Om uppskattning därvid måste ske, skulle en nämnd
vara lämpligare än en myndighet. Svårigheterna att komma till ett riktigt
resultat, särskilt när det gäller värden vid en tidpunkt längre tillbaka
i tiden, synas emellertid så stora, att man med skäl kan tveka, om ens en
nämnd kan gå i land med dem. Med hänsyn till hela skatteformens underordnade
betydelse kan måhända vara nog att i författningen lämna ett po
sitivt stadgande för det fall, där ett nämndförfarande skulle kunnat få sin
största betydelse, nämligen det, som avses i 3 § under a). I detta hänseende
kan ifrågasättas en bestämmelse att bolag skulle vara berättigat att upptaga
värdet å fast egendom till taxeringsvärdet för år 1925. Vad angår de
i nämnda paragraf under b) och c) upptagna fall torde prövningen av den
bevisning, som enligt förslaget skall krävas, kunna utan tvekan överlämnas
åt administrativ myndighet.

Befinnes det. möjligt att ordna fonderings- och upplösningsskatten enligt
de av mig i det föregående angivna linjer, skulle man, utom procedurens
enkelhet, även vinna den fördelen att skatten i regel komme att inflyta tidigare
och att vid bolags upplösning likvidationens definitiva avslutande
kunde äga rum förr än enligt det remitterade förslaget bleve möjligt.

T övrigt är jag ense med pluraliteten.»

Som ovan.

In fidem.
John TI mi son.

Hilmnq till riksdagens protokoll 192<i. 1 somt. 1(>2 höft. t Sr 193.)

H