Kungl. Maj:ts proposition nr 189.
1
Nr 189.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag
till förordning om ändrad lydelse av 3 § i förordningen
den 11 juli 1924 angående postgirorörelse;
given Stockholms slott den 25 februari 1926.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till förordning om ändrad lydelse av 3 §
i förordningen den 11 juli 1924 angående postgirorörelse.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Viktor Larsson.
till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 159 käft. (Nr 189.) 49G »6 i
2
Kungl, proposition nr 189.
Förslag
till
Förordning
om ändrad lydelse av 3 § i förordningen den 11 juli 1924 (nr 378)
angående postgirorörelse.
Härigenom förordnas, att 3 § i förordningen den 11 juli 1924 angående
postgirorörelse skall erhålla följande ändrade lydelse:
3§.
I fråga om skyldighet för den, som önskar erhålla konto i postgirorörelsen
(postgirokonto), att inbetala visst grundbelopp gäller vad Konungen förordnar.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1926.
Kung1. Maj:ts proposition nr 189.
3
Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet
inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i
statsrådet å Stockholms slott den 25 februari 1926.
Närvarande:
Statsministern Sandlek, statsråden Olsson, Nothin, Svensson, Hansson,
Lindeks, Schlttek, Larsson, Wigforss, Möller, Levinson.
Efter gemensam beredning med cliefen för finansdepartementet anför departementschefen,
statsrådet Larsson:
I 3 § av förordningen den 11 juli 1924 (nr 378) angående postgirorörelse
stadgas, att den, som önskar erhålla konto i postgirorörelsen (postgirokonto),
har att inbetala visst grundbelopp, som ej må från kontot uttagas förr än
tre månader efter skedd uppsägning av kontot. Grundbeloppets storlek be.
stämmes av generalpoststyrelsen, dock må det ej utan Kungl. Maj:ts medgivande
sättas högre än 50 kronor.
I en den 20 februari 1926 inkommen skrivelse har generalpoststyrelsen
gjort framställning om sådan ändring av ovanberörda författningsrum, att
styrelsen i vissa fall skulle kunna medgiva befrielse från skyldigheten att
inbetala grundbelopp. Till stöd härför har styrelsen anfört följande:
Enligt vad under hand meddelats generalpoststyrelsen hade inom lotsstyrelsen
fråga väckts att utbetala befattningshavare vid lotsverket tillkommande
avlöningsmedel över postgirot. Detta uppslag torde hava framkallats
därav, att vederbörande inom förenämnda styrelse kommit till den uppfattningen,
att den ifrågasatta anordningen skulle för lotsverkets vidkommande
verka arbetsbesparande, varjämte man utgått ifrån att befattningshavarna
skulle komma att lata åtminstone någon del av avlöningen såsom sparmedel
innestå i postgirorörelsen. Ett annat icke oviktigt skäl vore, att många av
de i lotsverket anställda tjänstemännen ofta för långa lider åt gången befunne
sig på fyrskepp eller i annan sjötjänst, och "om dessa befattningshavare
icke vidtagit några dispositioner beträffande avlöningarna, bleve dem
tillkommande medel under tiden räntelösa.
Förutsättningen för att postgirot skulle av lotsverket på avsett sätt kunna
utnyttjas vore emellertid, att för envar vid verket anställd person öppnades
postgirokonto. För realiserandet härav uppstode emellertid eu viss svårighet
genom bestämmelsen att den, som önskade erhålla postgirokonto, både
att inbetala visst grundbelopp. Detta utgjorde för närvarande tjugu kronor.
Beträffande postgirokonto, som i tjänsteärende erfordrades för statsmyndighet
eller för under sådan myndighet lydande ämbets- eller tjänsteman, erlades
grundbeloppet av statskontoret utom vad anginge de affärsdrivande verken
och riksbanken, vilka själva erlade grundbelopp för sina och underlydande
tjänstemäns postgirokonton.
Även med utgång ifrån att det läge i statens intresse, att postgirokonton
öppnades för lotsverkets personal, torde sålunda öppnade konton icke kunna
anses såsom statskontor då vederbörande befattningshavare måste äga fri
Generalpost
styrelsen.
Departements
chefen.
4 Kungl* Maj:ts proposition nr 189.
disposition över å respektive konto innestående medel. Om det icke trots
detta kunde ordnas så, att statskontoret finge deponera medel för grundbeloppen
även för dessa konton, skulle sålunda tjänstemännen själva få insätta
ifrågavarande belopp. Man torde emellertid knappast kunna utgå ifrån
att de i regel skulle vara hågade till en dylik deposition, som i alla händelser
kändes såsom en utgift. Och av eu de! skulle måhända icke utan
viss svårighet depositionen kunna verkställas.
Ville man genomföra anordningen, måste säkerligen någon annan utväg
utfinnas. För sin del liölle generalpoststyrelsen före, att den enklaste lösningen
vore, att styrelsen bemyndigades att frikalla enskild person, som begärde
postgirokonto, från skyldigheten att inbetala grundbelopp, när det
ansåges ligga i det allmännas intresse eller vara av social betydelse, att han
skaffade sig sådant konto.
I detta sammanhang ville generalpoststyrelsen omnämna, att några skolstyrelser
övervägt att insätta lärarnas avlöningar å för dem öppnade postgirokonton,
men att frågan hitintills icke kunnat realiseras på grund av bestämmelsen
om grundbelopp.
Statstjänstemän i högre ställning hade ock uttryckt sin sympati för tanken
att göra försök med avlöningsmedlens utbetalande över postgirot.
Inom generalpoststyrelsens femte byrå, dit postsparbanks- och postgiroärenden
hörde, vore man visserligen nu sysselsatt med en undersökning, huruvida
icke sådana anordningar skulle kunna vidtagas, att postsparbanken
med större fördel än postgirot skulle kunna användas för ovan angivna
ändamål. Ville man anlägga även sådan syn på frågan, att man skulle söka
väcka tjänstemännens intresse för att använda kontona jämväl för uppsamling
av sparmedel, hade postsparbanken helt naturligt sitt givna företräde.
Emellertid vore det för närvarande omöjligt förutsäga, huruvida problemet
med postsparbanken kunde lösas på ett för alla parter tillfredsställande sätt.
Och under alla förhållanden syntes den av generalpoststyrelsen ifrågasatta
ändringen i förordningen angående postgirorörelse önskvärd.
I detta sammanhang ansåge sig generalpoststyrelsen böra omnämna, att
grundbeloppet redan helt och hållet avskaffats i Danmark, där postgirorörelse
infördes år 1920. Så långt ansåge sig ej generalpoststyrelsen för närvarande
böra gå i sitt förslag.
Med bestämmelsen om inbetalning av visst grundbelopp avsågs huvudsakligen
att bereda en viss garanti för att den, som begärde att få postgirokonto
öppnat åt sig, verkligen ämnade begagna sig av detsamma. I de fall,
som av generalpoststyrelsen nu åsyftas, föreligger uppenbarligen icke behov
av en dylik särskild säkerhetsåtgärd. Då härtill kommer att ett fortsatt
undantagslöst uppehållande av ifrågavarande villkor för anslutning till postgirorörelsen
torde kunna motverka en önskvärd utveckling av rörelsen, synas
åtgärder i det syfte, generalpoststyrelsens föreliggande framställning avser,
böra vidtagas.
I detta sammanhang bör emellertid icke förbises, att den även för statsmyndigheterna
gällande skyldigheten att inbetala grundbelopp visat sig för
dem medföra onödig omgång. Efter verkställd utredning synes därför böra
tagas i övervägande, huruvida icke sagda skyldighet bör upphävas, såvitt
angår statsmyndigheter och med dem i förevarande hänseende likställda.
För vinnande av erforderlig möjlighet till snabb anpassning i förevarande
Kung!. Maj:ts proposition nr 189. 5
avseende efter postgirorörelsens utveckling torde det böra överlåtas åt Kungl.
Maj:t att meddela nödiga föreskrifter i ämnet.
Den ändring, som vid bifall härtill erfordras i 3 § i förordningen om
postgirorörelse, synes lämpligen kunna träda i kraft den 1 juli 1926.
Departementschefen uppläser härefter ett inom kommunikationsdepartementet
upprättat förslag till förordning om ändrad lydelse av 3 § i förordningen
den 11 juli 1924 angående postgirorörelse samt hemställer, att förslaget
måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Till denna, av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
behagar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
lämna bifall samt förordnar, att proposition i ämnet av den
lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Fredric Hawerman.
Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 saml. 159 haft. (Nr 189.)
496 *6
2