Kung!. May.ts proposition nr 184.
1
Nr 184.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående omklassificering
av postkontoren samt telegrafverkets och
statens järnvägars stationer'' in. in.; given Stockholms
slott den 20 februari 1926.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Viktor Larsson.
Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet
inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i
statsrådet å Stockholms slott den 20 februari 1926.
Närvarande:
Statsministern Sandler, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Olsson, Nothin, Svensson, Hansson, Schlyter, Larsson, Wigforss, Möller,
Levinson.
Departementschefen, statsrådet Larsson anför:
Hos Kungl. Maj:t föreligger förslag till omklassificering av postkontoren
samt telegrafverkets och statens järnvägars stationer. Vidare hava inkommit
åtskilliga framställningar om inrättande av nya befattningar eller ändrad
löneställning för redan befintliga befattningar vid nyssnämnda verk. Nu berörda
frågor synas lämpligen böra avgöras i ett sammanhang, och torde jag
till en början få till behandling upptaga frågan angående
Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 194 höft. (Nr 184.) 24; 2c 1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 181.
Inledning.
Omklassificering av postkontoren samt telegrafverkets och statens järnvägars
stationer.
Genom avlöningsreglementet den 19 juni 1919 (nr 343) för tjänstemän vid
postverket, telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk, vilket
reglemente trädde i kraft den 1 juli 1920, blevo föreståndarna för postkontoren
samt för telegrafverkets och statens järnvägars stationer i likhet med
övriga ordinarie tjänstemän vid ifrågavarande verk inordnade i den för de
olika verken gemensamma löneskalan. För statens järnvägar bibehölls därvid
den dåvarande klassindelningen av föreståndarbefattningarna, under det
beträffande post- och telegrafverken vissa förändringar i nämnda hänseende
genomfördes.
Vid lönefrågans behandling framhöllo såväl kommunikationsverkens lönekommitté
som ock vederbörande departementschef, att sammanförandet av
föreståndarbefattningarna på antytt sätt i en gemensam löneskala förutsatte
en omklassificering av trafikanstalterna vid berörda tre verk efter såvitt
möjligt enhetliga grunder, som dock borde lämna rum för beaktande av
varje verks säregna förhållanden. För post- och telegrafverkens del erfordrades
en omklassificering jämväl på grund av de organisatoriska förändringar,
som ägt rum i samband med löneregleringen, samt, beträffande telegrafverket,
även på gnind av uppbördsprovisionens borttagande. I avvaktan
på en dylik omklassificering, för vilken för det dåvarande tillräckligt utredningsmaterial
ej förelåg, bestämdes vid 1919 års riksdag, i enlighet med
departementschefens förslag, antalet föreståndarbefattningar, i den män detsamma
föll under riksdagens prövning, utan annan förändring i dåvarande
antal än som betingades av de beslutade förändringarna i klassindelningen
för post- och telegrafverkens del. Därvid förutsattes, att klassificeringsfrågan
för sistnämnda två verk skulle inom den närmaste tiden ånyo upptagas,
under det att beträffande statens järnvägar denna fråga i viss mån ställdes
på framtiden.
Genom brev den 19 juni 1919 anbefallde Kungl. Maj:t generalpoststyrelsen
och telegrafstyrelsen att avgiva förslag till de ändringar i fråga om klassificeringen
av postkontoren respektive telegrafstationerna, som kunde föranledas
av den nya löneregleringen. Över de av verksstyrelserna i anledning
härav avgivna förslagen jdtrade sig kommunikationsverkens lönenämnd den
28 januari 1920.
Lönenämnden framlade därvid ett förslag till omklassificering av postkontoren
och telegrafstationerna, vilket förslag nämnden på anförda skäl betecknade
såsom provisoriskt. Beträffande postverket förelåg nämligen enligt
lönenämndens mening ett synnerligen trängande önskemål, att frågan om
personalförhållandena vid verkets anstalter av olika slag upptoges till allsidig
och ingående utredning. Förr än resultatet av eu dylik utredning förelåge,
syntes någon verkligt tillförlitlig grund icke kunna erhållas för en mera
definitiv klassindelning av föreståndarbefattningarna vid detta verk. Vidkommande
telegrafstationerna var lönenämnden av den uppfattningen, att
Kungl. Maj:ts proposition nr 184.
3
vid eu eventuellt uppkommande fråga om omklassificering av stationerna
vid statens järnvägar kravet på åvägabringande på förevarande område av
största möjliga likställighet de olika verken emellan åter med kraft skulle
komma att göra sig gällande.
I en den 12 mars 1920 avlåten proposition, nr 243, underställde Kungl.
Maj:t berörda fråga riksdagens prövning. I enlighet med departementschefens
mening anslöt sig Kungl. Maj:t därvid till lönenämndens förslag i
fråga om genomförandet av eu provisorisk omklassificering vid telegrafverket,
under det postverkets klassificeringsfråga ansågs böra göras till föremål för
ytterligare utredning innan förslag i ämnet framlades för riksdagen. I detta
hänseende anförde departementschefen, bland annat, att det i samband med
en dylik förnyad utredning vore av vikt att vinna klarhet angående frågan,
huruvida över huvud överkvalificerad arbetskraft i någon större utsträckning
användes vid postverket, varför jämväl en utredning i sistnämnda ämne borde
verkställas. Kör att underlätta genomförandet av de förändringar i fråga
om postkontorens indelning, vartill en blivande utredning kunde giva anledning,
syntes lämpligt, att föreståndarbefattningar vid inträffande vakanser
tills vidare tillsattes allenast på förordnande.
I skrivelse den 11 juni 1920 (nr 350) anmälde riksdagen, bland annat, att
Kungl. Maj:ts förslag angående klassificeringen av telegrafverkets stationer
blivit av riksdagen bifallet. Tillika förklarade sig riksdagen dela den av
föredragande departementschefen uttalade uppfattningen, att klassificeringsfrågan
för postverkets del borde underkastas förnyad utredning, därvid ledigblivna
postmästarbefattningar borde tillsättas endast på förordnande.
Vid föredragning av riksdagens berörda skrivelse den 30 juni 1920 uppdrog
Kungl. Maj:t åt kommunikationsverkens lönenämnd att efter allsidig
förnyad utredning till Kungl. Maj:t inkomma med förslag rörande eu så vitt
möjligt enhetlig klassificering av postkontoren samt telegraf- och järnvägsstationerna.
Vidare förordnade Kungl. Maj:t, att postmästartjänster vid inträffande
vakanser tills vidare skulle tillsättas allenast på förordnande. Beträffande
avlöningen vid dylika förordnanden medgav Kungl. Maj:t genom brev den
10 september 1920, att tjänsteman, vilken i anledning av nyssnämnda beslut
förordnats att tills vidare uppehålla vakant postmästartjänst, finge undertiden
för förordnandet av generalpoststyrelsen tilldelas samma löneförmåner,
som skulle tillkommit honom, därest han varit konstituerad å tjänsten, dock
med avdrag av så stort belopp att det, jämte å av tjänstemannen innehavd
ordinarie befattning belöpande avgifter för egen samt änke- och pupillpensionering,
motsvarade beloppet av dylika avgifter för den av honom på förordnande
innehavda postmästartjänsten. Vad sålunda stadgats skulle, därest
styrelsen så prövade lämpligt, äga motsvarande tillämpning å tjänsteman,
som med anledning av förordnande av ovan angivet slag för ordinarie befattningshavare
i succession på förordnande uppehölle ordinarie tjänst. Samtidigt
förklarade Kungl. Maj:t, att sålunda förordnad tjänsteman skulle vara
skyldig underkasta sig de bestämmelser i fråga om tillgodoräknande av för
-
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 184.
ordnandet för placering i löneklass, som i samband med blivande ny klassificering
av postkontoren kunde komma att av Kungl. Maj:t framdeles meddelas.
I enlighet med de önskemål, som under klassificeringsfrågans behandling
och även tidigare framkommit, uppdrog Kungl. Maj:t genom beslut den 24
augusti 1920 åt en kommitté — vilken antog benämningen 1920 års postkommitté
och sedermera ersattes av 1923 års postkommitterade — att, i enlighet
med av chefen för kommunikationsdepartementet till statsrådsprotokollet
för samma dag angivna grunder, verkställa utredning och avgiva förslag
bland annat rörande förekomsten av överkvalificerad arbetskraft inom
postverkets olika förvaltningar samt i vad mån och på vad sätt denna arbetskraft
kunde ersättas med efter arbetets art lämpad arbetskraft.
Kommitterade avgåvo den 31 maj 1923 utlåtande och förslag angående
revision av vissa personalförhållanden vid postverket. Över detta förslag,
som berör åtskilliga spörsmål av betydelse för frågan om postanstalternas
klassificering, avgåvos yttranden av generalpoststyrelsen samt kommunikationsverkens
lönenämnd.
Med skrivelse den 26 september 1925 har lönenämnden till fullgörande
av sitt den 30 juni 1920 erhållna uppdrag överlämnat förslag till klassificering
av trafikanstalterna vid postverket, telegrafverket och statens järnvägar.
Lönenämnden anför därvid inledningsvis, att vid den tidpunkt, då nämnden
erhållit sitt ifrågavarande uppdrag, trafikrörelsen vid de olika kommunikationsverken,
särskilt vid statens järnvägar, ännu icke tillnärmelsevis uppnått
jämviktsläge efter kristidens omkastningar. Från järnvägsstyrelsens
sida hade ock framhållits, att frågan om järnvägsstationernas omklassificering
borde upptagas i full utsträckning först när till grund för beräkningarna
kunde läggas trafikfaktorerna för sådan tidsperiod, under vilken normala
förhållanden kunde anses hava varit rådande. Då vidare klassificeringsfrågan
i åtskilliga avseenden synts nämnden stå i samband med arbetsuppgifter,
som anförtrotts åt 1920 års postkommitté, hade nämnden ansett
sig böra före klassificeringsjiroblemets upptagande till definitiv behandling
avvakta dels inträdandet av mera stabila förhållanden särskilt i fråga om
järnvägstrafiken men även beträffande rörelsen vid post- och telegrafverken
och dels de förslag och utredningar, som kunde komma att framläggas av
postkommitterade. Sedan dessa kommitterade under år 1923 avgivit sitt
betänkande och efter det omständigheterna även i övrigt ansetts medgiva
åstadkommandet av ett tillfyllestgörande utredningsmaterial för klassificeringsfrågans
fullständiga behandling, hade nämnden ansett sig böra fullfölja
ifrågavarande ärende. Det av nämnden nu framlagda förslaget hade utarbetats
efter samråd med sakkunniga inom vederbörande verk och hade erhållit
sin slutliga utformning efter det representanter för åtskilliga därav berörda
personalorganisationer beretts tillfälle att med lönenämnden överlägga i
frågan. Till grund för lönenämndens beräkningar läge i huvudsak trafikrörelsen
under år 1923, men hade i vissa fall, där sådant varit möjligt, hänsyn
tagits jämväl till rörelsens storlek under år 1924.
o
Kungl. Maj:ts proposition nr 184.
I ärendets handläggning inom lönenämnden hava deltagit nämndens ordförande
Ekman samt ledamöterna Eriksson, Gärde, N. A. Nilsson, P. Nilsson
och Wallin samt suppleanten Petrelius. Den sistnämnde har avgivit särskilt
yttrande, vilket ledamoten Wallin till viss del biträtt.
Över lönenämndens förslag hava yttranden avgivits av styrelserna för
ifrågavarande tre verk, varjämte åtskilliga framställningar inkommit från
personalorganisationer m. 11.
Innan jag härefter närmare ingår på lönenämndens förslag och i anledning
därav avgivna yttranden, torde jag i korthet få redogöra för hittills
tillämpade klassificeringsgrunder vid ifrågavarande verk.
Beträffande postverket utarbetades av 1907 års postkommission vissa
klassificeringsgrunder, vilka i huvudsak överensstämde med redan tidigare antagna
principer och som tillämpades vid en år 1910 genomförd reglering.
Sedermera föreskrev Kungl. Maj:t genom brev den 23 oktober 1914, att
allmän omreglering av postkontorens klassindelning skulle äga rum vart
femte år från och med år 1910 räknat. Jämväl vid en i enlighet härmed år
1915 verkställd reglering kommo de av 1907 års postkommission föreslagna
grunderna till tillämpning, dock med vissa av poströrelsens utveckling föranledda
jämkningar. Sistnämnda reglering innehar emellertid allenast en mindre
rubbning av då bestående förhållanden.
Enligt ifrågavarande grunder ordnades postkontoren inbördes efter eu
poängberäkning, därvid hänsyn togs till vissa faktorer, som skulle uttrycka
rörelsens storlek vid de olika kontoren med särskilt avseende fästat vid föreståndarens
arbete och ansvar. För varje fullt tal av den storlek, som i
det följande angives för en var av där upptagna faktorer, tilldelades vederbörande
kontor eu poäng:
1) Antalet avgångna oassurerade brevpostförsändelser samt nummerexemplar
av abonnerade tidningar vid postkontoret............
2) Antalet avgångna oassurerade postsaksförsändelser och postanvisningar
vid postkontoret och underlydande postanstalter
3) Antalet avgångna rekommenderade försändelser och oassurerade
paket vid postkontoret .........................................................
4) Antalet avgångna assurerade försändelser vid postkontoret......
5) Avgångna assurerade försändelsers angivna värde vid postkontoret.
...........................................................................................
6) Antalet ankomna värdeförsändelser vid postkontoret ...............
7) Antalet utbetalade postanvisningar vid postkontoret och underlydande
postanstalter ..................................................................
8) Inbetalade postanvisniugs- och prenumerationsmedel vid postkontoret
och underlydande postanstalter ............................
9) Utbetalade postanvisnings- och tidningsmedel vid postkontoret
och underlydande postanstalter.....................................................
101 Bestridda omkostnader (såsom avlöningar, hyror etc.)...........
11) Postkontorets egen uppbörd av frankotecken och avgifter för
utgivarekorsband, 1 2 3 4 5 6 7 8 9 * 11 12/3 av underlydande postanstalters frankoteckensuppbörd,
l/2 av influtna befordrings- m. fl. avgifter för
tidningar .....................................................................................
12) Underlydande personal vid postkontoret och inom det underlydande
postområdet....................................................................
Enhetstal.
100,000
10,000
10,000
1,000
1,000.000
10,000
10,000
100,000
100,000
10,000
1,000
Hittills tmlämpade
klassificeringsgrunder.
Postverket.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 184.
I det klassificeringsförslag, som av generalpoststyrelsen framlades med
anledning av den 19 juni 1919 erhållet uppdrag, anförde styrelsen bland
annat, att den funnit gällande grunder mera invecklade än som krävdes för
åstadkommande av en rättvis jämförelse av postkontoren sinsemellan. Hos
styrelsen verkställda utredningar hade nämligen ådagalagt, att liera av de
förenämnda faktorerna stode i ett synnerligen jämnt förhållande till andra
vid samtliga postkontor eller, med andra ord, att deras medräknande visserligen
ökade poängsummorna men icke åstadkomme annat utslagsgivande resultat
än det, som skulle vunnits, även om dessa faktorer lämnats åsido.
I anslutning till denna uppfattning hade styrelsen uppgjort berörda klassificeringsförslag
på grundval av eu poängberäkning, omfattande allenast fem
faktorer.
De av generalpoststyrelsen sålunda föreslagna klassificeringsgrunderna
följdes jämväl i huvudsak av lönenämnden i dess klassificeringsförslag av
den 28 januari 1920. Dock hade nämnden därvid företagit en väsentlig förskjutning
av de utav styrelsen uppdragna gränserna mellan de olika klasserna
i sådan riktning, att nämndens förslag i jämförelse med vad då gällde
och vad av styrelsen ifrågasatts kom att innebära eu nedflyttniug i klass
av ett stort antal kontor.
Såsom förut nämnts genomfördes emellertid vid 1920 års riksdag ingen
förändring beträffande postkontorens klassificering. För dessa anstalter gäller
därför fortfarande i huvudsak 1915 års klassificering med de förändringar
däri, som beslutades år 1919 och som föranleddes därav, att i 1919 års avlöningsreglemente
upptogs eu ny klass, överpostmästare, samt att de förutvarande
klasserna 1 A och 1 B samt 2 A och 2 B sammanfördes till klass 1
respektive klass 2.
I samband härmed må erinras, att i 1919 års avlöningsreglemente infördes
en ny manlig befattning, stationsmästare, avsedd såsom föreståndare för ett
nytt slag av postanstalter av enklare typ än postkontoren, nämligen postexpeditioner.
Från och med den 1 juli 1922 inrättades vidare kvinnliga stationsmästarbefattningar
av klass 2 och 3. Samtidigt förändrades benämningen
för den manliga stationsmästarbefattningen till stationsmästare av klass 1.
Från och med den 1 juli 1925 äro samtliga ifrågavarande stationsmästarbefattningar
under oförändrad benämning inordnade i den nya för män och
kvinnor gemensamma löneskalan.
I fråga om postförsändelsers mottagande från och utlämnande till allmänheten
äro postexpeditioner likställda med postkontor, men äro de i vissa
andra avseenden underställda postkontor.
I detta sammanhang kan nämnas, att 1923 års postkommitterade i sitt
den 31 maj 1923 avgivna betänkande uppdragit vissa riktlinjer för postkontorens
klassificering och därvid ansett att hänsyn borde tagas huvudsakligen
till allenast tre faktorer.
Innebörden av den från och med den 1 juli 1920 genomförda regleringen,
såvitt den avser postmästarbefattningar, vilkas antal fastställes av Kungl.
Maj:t och riksdagen, framgår av följande sammanställning.
Enligt 1919 Ars stat.
Postmästare av klass
1 A
IB
2 A
2 B
in
231
151
28 j
Enligt stat, gällande från och med den
1 juli 1920.
Överpostmästare.............................. 3
Postmästare av klass 1 .................. 31
» 2 43
Kung!. Maj:ts proposition nr 181. 7
Den avgörande faktorn vid telegrafstationernas klassificering var från Telegrafverket,
början huvudsakligen den å vederbörande station inflytande uppbörden.
Betydelsen av denna faktor modifierades dock i en del särskilda fall av mera
lokala eller tekniska hänsyn. Någon principiell ändring härutinnan åstadkoms
icke vid den år 1907 vidtagna omorganisationen av telegrafverket, i
samband varmed ny klassindelning fastställdes på grundval av 1905 års
uppbördsförhållanden. Denna klassindelning var — med allenast mindre
förändringar, såsom i sammanhang med nyinrättande och indragning av stationer
— gällande intill den vid det nya lönesystemets införande år 1920
företagna klassificeringen. Att 1907 års klassindelning kunnat äga bestånd
under en så relativt lång tid torde hava sin förklaring i den speciella avlöningsform,
som tidigare gällde för telegrafverkets stationsföreståndare, i det att
uppbördsprovisionen, vilken för dessa tjänstemän ersatte tjänstgöringspenningarna,
automatiskt anslöt sig till uppbördens storlek och sålunda, oberoende
av stationens klass, gav föreståndaren ett direkt vederlag för den ökning
i arbete och ansvar, som medföljde stationens tillväxt.
Genom 1919 års avlöningsreglemente genomfördes, såsom förut nämnts,
viss omgruppering av föreståndarklasserna. De manliga föreståndarna utgjordes
dessförinnan av dels telefon- och telegrafdirektörer, de sistnämnda
av två grader, dels ock telegrafkommissarier av fyra lönegrader. Enligt 1919
års avlöningsreglemente blevo de två graderna telegrafdirektörer sammanslagna
till en grad samt den högsta kommissariegraden uppdelad i två grader.
Frånsett telefon- och telegrafdirektörerna kommo sålunda de övriga manliga
stationsföreståndarna att utgöra fem klasser, benämnda telegrafkommissarier
av klass 1 A respektive klass 1 B, klass 2, klass 3 och klass 4.
Av kvinnliga stationsföreståndarbefattningar funnos år 1919 tre grader,
under det i det nya avlöningsreglementet av samma år upptogos allenast
två dylika befattningar, telegrafkommissarier av klass 5 och klass G.
Samtliga ifrågavarande befattningar äro från och med den 1 juli 1925
under oförändrad benämning upptagna i den nya gemensamma löneplanen.
Vid uppgörandet av det förslag till ändrad klassificering av telegrafstationerna,
som föranleddes av 1919 års lönereglering, hade telegrafstyrelsen tagit
hänsyn — förutom till uppbörden — även till storleken av det totala arbete,
som vederbörande station hade att utföra, vidare till omfattningen och svårighetsgraden
av det lednings- och apparatunderhåll, som ombesörjdes av
den under stationsföreståndarens befäl och ledning stående reparatörpersonalen,
samt slutligen till landsnätens storlek och understationernas antal och
betydelse ur arbets- och förvaltningssynpunkt. Sedan den inbördes ordningen
mellan stationerna enligt dessa principer blivit fastställd, hade gränserna
mellan de olika klasserna uppdragits med ledning av den allmänna
kännedom, styrelsen ägde i fråga om stationernas absoluta storlek och de
krav, som ställdes på föreståndarnas duglighet och omdömesförmåga. Härvid
hade särskilt aktgivits på att kommissarietjänsterna skulle komma i ett rätt
avvägt förhållande till de övriga i avlöningsreglementets tjänsteförteckning
upptagna trafikbefattningar, med vilka de vore närmast att jämföra.
De av telegrafstyrelsen föreslagna huvudgrunderna lades jämväl till grund
för 1920. års klassificering (prop. 243/1920). Vissa jämkningar skedde emellertid
beträffande gränserna mellan de olika föreståndarklasserna för åvägabringande
av större likställighet med statens järnvägar.
Innebörden av den från och med den 1 juli 1920 genomförda regleringen,
såvitt den avser befattningar, vilkas antal fastställes av Kung! Maj:t och riksdagen,
framgår av följande sammanställning:
8
Kung!. Maj:ts proposition nr 184.
Statens
järnvägar.
Enligt 1919 års stat.
Enligt stat, gällande från och med den
1 juli 1920
Telefondirektör .............................. 2
Telegraf direktör av 1 :a lönegraden 11
» » 2:a » 3f
Telegrafkommissarie av l:a lönegraden
...................................... 16
Telegrafkommissarie av 2:a lönegraden
....................... 16
Telefondirektör ........................... 2
Telegraf direktör.......................... 4
(Telegrafkommissarie av klass 1 A 5
t » » » 1 B 17
Telegrafkommissarie av klass 2... 21
Det system, som för närvarade ligger till grund för klassificeringen av
statens järnvägars stationer, har tillämpats från och med år 1917, då eu
allmän omklassificering av nämnda stationer företogs. Denna klassificerings
ändamål var att med hänsyn till storleken och arten av det på stationsföreståndarna
vilande arbetet samt det därmed förenade ansvaret sammanföra
likartade stationer till gemensamma grupper och därigenom åstadkomma, att
arbete och ansvar av samma slag och till samma omfattning i avlöningshänseende
värdesattes på samma sätt.
Enligt ifrågavarande system sker klassificeringen med användande av de
trafiktal, som erhållas för följande faktorer, avseende de till stationstjänsten
hörande olika arbets- och ansvarsområdena:
1. Antal personal i medeltal per dag,
2. » tåg > » » » ,
3. » avvikande linjer,
4. >- utgångståg i medeltal per dag,
5. » till och avkopplade godsvagnar i medeltal per dag,
6. » biljetter per år,
7. » expeditioner per år,
8. » telegram per år (även transito),
9. » resgodskolli per år (även omlastade),
10. » omlastade styckegodsvagnar per år,
11. Totaluppbörd per år,
12. Efterkrav, såväl avsända som emottagna, per år.
För klassificeringens verkställande sammanföras dessa faktorer i fem olika
grupper, därvid de särskilda faktorernas masstal reduceras efter vissa grunder
för vinnande av jämförbara värden inom varje grupp. Sålunda äro exempelvis
faktorerna 7 och 8 sammanförda i en grupp, och reduceras för klassificieringen
antalet expeditioner till 10/iooo och antalet telegram till 4/inoo av
det ursprungliga värdet. De sålunda reducerade talen omvärderas därefter
i exponenttal enligt en för varje grupp gällande skala. Skalorna äro byggda
så, att exponenttalen ökas långsammare ju större masstalen äro.
Den sammanlagda exponentsumma (trafiktal), som med användning av de
olika skalorna erhållits för en viss station, har ansetts utgöra uttrycket för
det relativa arbete och ansvar, som påvilar vederbörande stationsföreståndare.
Vad själva klassindelningen beträffar, har det icke låtit sig göra att
med tillämpning allenast av de sålunda vunna klassificeringstalen uppdraga
några bestämda gränslinjer mellan de olika stationsklasserna, utan har valet
av dessa gränslinjer i stället verkställts med ledning av praktisk erfarenhet.
Såsom förut nämnts skedde i samband med 1919 års lönereglering ingen
förändring av grunderna för klassindelningen av statens järnvägars stationer.
9
Ktmgl .Voj t» proposition nr 18J.
För belysande av vissa av lönenämnden i föreliggande förslag använda
och i det följande omnämnda beräkningsgrunder, angives i nedanstående
tablå den löneställning, som enligt de från och med den 1 juli 1925 gällande
avlöningsbestämmelser intages av ifrågavarande föreståndargrupper.
För varje grupp återgives det i gällande stat upptagna antalet befattningar.
Löne- |
Begyn- |
Postverket |
Telegrafverket |
Statens järnvägar |
|||
grad |
å A-ort |
Bofattning |
Antal |
Befattning |
Antal |
Befattning |
Antal |
26 |
7,140 |
Överpo8tmä8tarc |
3 |
Tclegrafkommissa-rie av klass 1 A |
5 |
Överinspektör |
3 |
24 |
6,300 |
Postmästare av |
31 |
Telegrafkommissa-rie av klass 1 B |
17 |
Stationsinspektor |
13 |
22 |
5,520 |
Postmästare av |
43 |
Telegrafkommissa-rie av klass 2 |
21 |
Stationsinspektor |
33 |
20 |
4,860 |
Postmästare av |
85 |
Telegrafkommissa-rie av klass 3 |
14 |
Stationsi nspektor |
37 |
18 |
4,260 |
Postmästare av |
81 |
Telegrafkommissa-rie av klass 4 |
11 |
Stationsinspektor |
62 |
17 |
3,960 |
— |
— |
Tclegrafkommissa-rie av klass 5 |
42 |
— |
|
16 |
3,660 |
" |
~ |
Stationsinspektor |
5 114 |
||
15 |
3,450 |
_ |
_ |
Telegrafkommissa-rie av klass 6 |
32 |
— |
|
12 |
2,880 |
Stationsmästare av |
14 |
— |
— |
Stationsmästare av |
235 |
8 |
2,340 |
— |
— |
— |
Stationsmästare av |
14 |
|
7 |
2.220 |
Stationsmästare av |
22 |
- |
— |
— |
— |
5 |
1,980 |
Stationsmästare av |
17 | i |
— |
— |
— |
Det av lönenämnden nu framlagda klassificeringsförslaget karaktäriseras
av en strävan att finna ett sådant på rationella grunder uppbyggt system
för klassificering av ifrågavarande trafikanstalter, att detsamma i sina huvuddrag
kan tillämpas vid samtliga de tre verken, men därjämte lämnar rum
för beaktande av de olika verkens speciella organisations- och verksamhetsformer.
Vid den i berörda syfte verkställda utredningen har lönenämnden.
enligt vad densamma i sin föreliggande skrivelse framhållit, utgått från, att
de inom varje särskilt verk hittills tillämpade klassificeringsgrunderna, i vad
de avsåge hänsynstagande till vissa trafikfaktorer och deras inbördes värdesättning,
icke borde undergå annan förändring än som betingades av utvecklingen
inom verket självt. Nämnden har nämligen icke funnit möjligt att
Lönenämndens
förslag till
klasslficeringsgrunder
-
10
Kungl. Maj:ts preposition nr 181.
Statens
järnvägar.
åstadkomma någon på objektiva och reella grunder vilande värdesättning av
de avgörande trafikfaktorerna vid ett verk i förhållande till motsvarande faktorer
vid de andra verken. En dylik jämförande värdesättning av trafikfaktorerna
vid de olika verken har nämnden ej heller ansett såsom en nödvändig
förutsättning för en klassificering, där man, såsom nu är fallet, har
att utgå från den fastslagna grupperingen av befattningarna i gemensamma
lönegrader.
Den åsyftade enhetligheten i förenämnda avseende har lönenämnden ansett
sig kunna vinna genom att beträffande samtliga verken tillämpa vissa
gemensamma huvudgrunder, vilka kunna sammanfattas sålunda:
Inom varje verk ordnas trafikanstalterna i löpande följd med tillämpning
av poängskalor, olika för de olika verken, men med den gemensamma uppgiften
att för varje tillkommande enhet på skalan angiva en för samma skala
likformig stegring av stationsföreståndarens arbete och ansvar. Å dessa
skalor bestämmas gränserna mellan de olika klasserna med tillämpning av
eu för verken gemensam eller till ett enhetligt resultat ledande princip.
Vid den närmare utformningen av dessa huvudgrunder har nämnden
byggt på ett närmast för statens järnvägar utarbetat system, vilket i allt
väsentligt använts även vid postkontorens klassificering och därjämte i vissa
huvuddrag kunnat tillämpas för telegrafverkets del. Med hänsyn härtill torde
det vara lämpligt att i detta sammanhang först redogöra för systemets tilllämpning
beträffande statens järnvägar.
Mot det nuvarande klassificeringssystemet beträffande statens järnvägar
har lönenämnden huvudsakligen anmärkt, dels att detsamma icke toge hänsyn
till, att en allt efter stationens storlek mycket varierande del av
arbetet utfördes av de tjänstemän, som vore stationsföreståndarens hjälpare
vid stationsledningsarbetets utförande, varför det icke vore möjligt att med
anlitande enbart av de upprättade indexskalorna omvärdera ett visst masstal
för en trafikfaktor till ett tal, angivande vederbörande stationsföreståndares
arbete och ansvar, dels ock att gränserna mellan de olika klasserna icke nu
uppdroges efter vissa bestämda normer utan mer eller mindre godtyckligt,
allenast med ledning av praktisk erfarenhet.
Enligt det system, som lönenämnden lagt till grund för sitt förslag beträffande
statens järnvägar, lämnas de hittills använda beräkningsgrunderna
för fastställandet av eu stations sammanlagda trafiktal (exponentsumma) —
d. v. s. bestämmandet av vissa faktorer för de arbets- och ansvarsområden, som
i allmänhet falla in under stationstjänsten, och dessas avvägande i förhållande
till varandra — i huvudsak orubbade, men såsom en huvudsynpunkt
tillkommer strävandet att söka finna för varje station relativt riktiga siffermässiga
uttryck för, å ena sidan, det på stationen förekommande totala stationsledningsarbetet
och, å andra sidan, den därstädes för ändamålet tillgängliga
arbetskraften. Av förhållandet mellan dessa båda tal har ansetts
framgå den på stationsföreståndaren fallande delen av det arbete och det ansvar,
varom här är fråga.
Beträffande systemets närmare innebörd må nämnas följande:
För erhållande av ett enhetligt uttryck för det på en station förekommande
stationsledningsarbetet har man till en början att fastslå de olika
trafikfaktorernas värde med hänsyn till nämnda arbete Den inbördes värdesättning
av de olika faktorerna, som ägt rum enligt det nuvarande klassificerings
-
Kunyl. Maj:ts proposition nr bil
11
systemet, har icke ansetts för ändamålet tillfyllest Vid eu granskning av
det nuvarande systemet liar lönenämnden emellertid funnit, att de använda
faktorerna med tillämpning av vissa angivna reduktionstal för de olika faktorerna
kunna sammanföras till en gemensam skala. Beträffande det härvid
använda tillvägagångssättet torde få hänvisas till handlingarna.
Med tillämpning av ovannämnda reduktionstal för de olika faktorerna
erhålles för varje station ett trafiktal, som angiver den stationen påvilande
sammanlagda arbets- och ansvarsbördan och som jämväl ansetts kunna tjäna
som uttryck för det totala stationsledningsarbetet.
För utförandet av stationsledningsarbetet ä eu viss station stå till förfogande
dels stationsföreståndaren därstädes och dels å stationen placerade
tjänstemän med sådan tjänsteställning och utbildning, att de äro kvalificerade
att härvid lämna stationsföreståndaren biträde. Till dylika kvalificerade
tjänstemän har nämnden vid statens järnvägar hänfört tjänstemän i nuvarande
like och högre lönegrader. Betydelsen av dessa tjänstemän för stationsledningsarbetet
har emellertid ansetts olika allt efter vederbörandes
tjänsteställning och kvalifikationer. Ett uttryck för denna relativa betydelse
har lönenämnden ansett sig kunna vinna genom att taga hänsyn till skillnaden
i avlöning för vederbörande befattningshavare. Nämnden har därvid
utgått från skillnaden mellan lägsta löneklassen å A-ort för å ena sidan 8:e
lönegraden (befattning i 9:e lönegraden förekommer ej vid statens järnvägar)
och å andra sidan 24:e lönegraden (stationsinspektor av klass 1) samt den
procentuella andel av berörda skillnad, som motsvarar löneökningen, sedd
i förhållande till 8:e lönegraden, för en var av de i ledningsarbetet deltagande
tjänstemännen. Med denna utgångspunkt och med vissa av särskilda
förhållanden föranledda jämkningar angiver nämnden vederbörandes
betydelse för ledningsarbetet genom följande jämförelsetal:
bangårdsmästare, förste kontorsbiträde............................. O.06
stationsskrivare .................................................................. 0.14
förste stationsskrivare .................................................... 0.41
förste telegrafist................................................................. 0.41
underinspektör ..................................................................... 0.6 4
expeditionsföreståndare....................................................... 0.71
Därest vederbörande stationsföreståndares arbete betecknas med talet 1,
kan med anlitande av nyss återgivna jämförelsetal för varje station uträknas
ett »ledningstal», som angiver omfattningen av den arbetskraft, vilken å stationen
står till förfogande för stationsledningsarbetets utförande. Den kvot.
som erhålles vid division av trafiktalet med ledningstalet, angiver enligt
nämndens mening, huru mycket stationsledningsarbete, som kommer på varje
enhet av ledningstalet. Då enheten användes för att beteckna stationsföreståndaren,
skulle sålunda nämnda kvottal utgöra ett uttryck för det arbete
och ansvar, som ur stationsledningsarbetets synpunkt påvilar vederbörande
stationsföreståndare.
Förenämnda trafiktal för eu station har emellertid ansetts giva uttryck
endast för det stationsledningsarbete, som är direkt beroende av masstalen
för de olika faktorerna, och skulle sålunda icke angiva det särskilda ansvar
och arbete, som påvilar stationsföreståndaren såsom i främsta rummet ansvarig
för trafikarbetets jämna gång. Detta arbete betecknas av nämnden
som stationsföreståndarens allmänna inspeMionsarbete. För ernående av en
riktig uppfattning om den vederbörande stationsföreståndare påvilande ansvarsbördan
har man i enlighet härmed att till ovannämnda kvottal lägga
ett poängtal, angivande värdet av det allmänna inspektionsarbetet. Av
verkställd utredning har nämnden funnit, att det allmänna inspektionsarbetet
12
Kungl. Maj:ts proposition nr IH4.
står i direkt proportion till ledningstalet, beräknat utan hänsyn till stationsföreståndaren
själv, och att inspektionsarbetet för varje enliet av sålunda
beräknat ledningstal ungefärligen kan angivas genom poängtalet 14.
Vidare har nämnden ansett, att vid bestämmandet av stationsföreståndarens
arbete och ansvar även bör komma i betraktande, huruvida nattjänst
till mera avsevärd omfattning förekommer. Nämnden har emellertid icke
funnit anledning att genom en särskild poängberäkning värdesätta det
stationsledningsarbete, som utföres nattetid, utan ansett tillräckligt att i de
fall, då så prövats skäligt med hänsyn till nattjänstens omfattning, höja det
för stationsföreståndaren erhållna kvottalet med 5 % eller i vissa fall 10 %.
Med nattjänst har därvid förståtts endast sådant stationsarbete, som utföres
mellan kl. 11 e. m. och kl. 5 f. m.
Stationsföreståndarens arbete och ansvar skulle sålunda enligt föreliggande
förslag siffermässigt uttryckas genom summan av det på angivet sätt
uträknade kvottalet för stationsledningsarbetet, poängtalet för inspektionsarbetet
samt, i förekommande fall, poängtillägget för nattjänsten.
Å den poängskala, som härigenom erhålles, bestämmas enligt nämndens
förslag gränserna för de olika stationsklasserna med hänsyn till avlöningsskillnaden
mellan de olika stationsföreståndargraderna. Härvid har nämnden
tagit som utgångspunkt löneskillnaden, beräknad efter lägsta löneklassen
å A-ort i vederbörande grad, mellan å ena sidan 8:e lönegraden (stationsmiistare
av klass 7) och å andra sidan 24:e lönegraden (stationsinspektor av
klass 1).
Till grund för sättandet av gränserna mellan de olika stationsklasserna å
poängskalan skulle i enlighet härmed, efter vissa av särskilda förhållanden
föranledda jämkningar, komma att ligga följande procenttal:
stationsinspektor av |
klass |
1.......................... |
....................... 1.00, |
» » |
» |
2 ......................... |
.................... 0.80, |
» » |
» |
3......................... |
..................... 0.64, |
» » |
» |
4........................ |
...................... 0.48. |
stationsmästare |
» |
5......................... |
....................... 0.28, |
» » |
» |
6.......................... |
...................... 0.14, |
» » |
» |
7......................... |
...................... 0.00. |
Vid en tillämpning beträffande statens järnvägars stationer av nu angivna
grunder för klassificeringstalens bestämmande har nämnden funnit, att
poängtalen för de olika stationerna kunna ordnas med obetydliga mellanrum
i en löpande följd upp till omkring 300 poäng samt att ett fåtal enstaka
stationer äga högre poängtal, vilka genom betydande mellanrum skilja sig
från den övriga skalan. Dessa, de största stationerna, till vilka jag i annat
sammanhang återkommer, har nämnden ansett icke böra verka förskjutande
vid gränsbestämningen för de övriga stationerna. Om man bortser från de
exceptionellt höga poängtalen skulle med användande av de erhållna procentsiffrorna
de olika klasserna komma att omfatta följande latituder:
klass |
1 |
poäng fr. |
O. |
m. och |
över |
240 |
2 |
» |
» |
192 |
t. o. in. |
239 |
|
» |
3 |
» |
» |
144 |
» |
191 |
» |
4 |
» |
» |
84 |
» |
143 |
5 |
» |
» |
42 |
» |
83 |
|
» |
6 |
» |
» |
41 |
och därunder. |
Ä stationer av klass 7 (8:e lönegraden) samt trafikplatser förekommer i
regel icke något särskilt ledningsarbete av den art, som nämnden ansett
böra tagas i betraktande vid poängtalets beräknande.
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 184.
De klassificeringsgrunder, för vilka ovan redogjorts, hava emellertid, enligt
. vad nämnden framhåller, icke utan vidare kunnat tillämpas å andra
stationer än sådana, där de olika faktorerna hava sina normala värden i
förhållande till stationsledningen. Även beträffande stationer, där så icke
varit fallet — exempelvis vissa specialstationer, Yärtan, Tomteboda in. fl. —
har dock det nu utvecklade tillvägagångssättet ansetts vara av stor betydelse,
enär därigenom kunnat angivas den klass, stationen under normala
förhållanden bort tillhöra. Härigenom hade bedömandet av det inflytande,
som de speciella förhållandena i varje särskilt fall borde utöva, i väsentlig
mån underlättats.
Det ovan angivna klassificeringssystemet kännetecknas bland annat därav,
att befälsuppsättningen å stationerna erhåller en icke oväsentlig betydelse
för klassificeringen. I vissa fall kan sålunda en station genom befälsstyrkans
minskning med en eller annan tjänsteman komma att hänföras till eu
högre klass än eljest skulle hava blivit fallet. Då den nuvarande befälsuppsättningen
å stationerna icke beräknats med hänsyn till dessa förhållanden,
har lönenämnden utgått från, att en närmare undersökning borde
äga rum rörande möjligheten av en dylik personalminskning å vissa stationer.
I en del fall har lönenämnden funnit sig kunna förutsätta, att sådan
minskning av befälsstyrkan kommer till stånd, och därför i det föreliggande
förslaget hänfört stationen till den klass densamma efter indragningen rätteligen
bort tillhöra.
Det för statens järnvägar utarbetade klassificeringssystemet har löne- Postverket,
nämnden, såsom ovan nämnts, i huvudsak tillämpat även för postverkets
del. Därvid har nämnden utgått från den poängberäkning, som legat till
grund för de närmast förut genomförda klassificeringarna av postkontoren.
Därjämte har hänsyn tagits till vissa sedermera tillkomna rörelsegrenar,
nämligen stämpeluppbörd, kronoskatteuppbörd och folkpensionsutbetalningar
ävensom till postsparbanksgöromålen, för vilkas fullgörande tidigare särskild
ersättning utgick till postmästarna. Däremot har icke kunnat räknas med
postgirorörelsen, enär densamma vid tiden för förslagets avgivande ännu
icke pågått under ett helt år.
De nytillkomna faktorerna med dem åsätta värden äro följande.
Det sammanlagda trajiktal, som enligt denna beräkning erhållits för varje
särskilt postkontor, utvisar den kontoret påvilande totala arbets- och ansvarsbördan.
Då det härefter gällt att för varje kontor uträkna ett ledning stål, angivande
den å kontoret tillgängliga arbetskraften för ledningsarbetets utförande,
har nämnden såsom ledningspersonal räknat tjänstemän inom 8:e och hö°re
lönegrader. Anledningen till den avvikelse, som därvid gjorts från det vid
statens järnvägar tillämpade systemet (lägst 10:e lönegraden), ligger däri, att
vad postverket beträffar någon åtskillnad i förevarande hänseende icke an
-
Enhetstal.
1) Influtna stämpelmedel ............................
2) Antalet inbetalade skattepostanvisningar
3) Inbetalade skattepostanvisningsmedel ....
4) Antalet utbetalade skattepostanvisningar
5) Antalet folkpensionsutbetalningar ...........
6) Utbetalade folkpensionsmedel ...............
7) Postsparbanken, antalet omsättningar ... .
8) Postsparbanken, omsatta medel ..............
50.000
10.000
100,000
30.000
1,000
50.000
1,000
40.000
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 184.
setts kunna göras mellan överpostiljoner (10:e lönegraden) ock förste postiljoner
(8:e lönegraden), vilka fullgöra i allt väsentligt likartade göromål.
Vid beräknande av de biträdande ledningskrafternas värde har nämnden,
i överensstämmelse med förfaringssättet vid statens järnvägar, utgått från
den å varje befattningsgrupp fallande andelen i löneskillnaden mellan nuvarande
7:''e lönegraden (graden närmast under förste postiljonsgraden), å
ena, och 24:e lönegraden (postmästare av klass 1), å andra sidan. Efter vissa
jämkningar i det i enlighet härmed erhållna resultatet angiver nämnden
vederbörandes betydelse för ledningsarbetet med följande jämförelsetal:
förste postiljon .................................................................. O.os
överpostiljon.......................................................................... 0.09
postexpeditör) 0.15
postassistent f
förste postexpeditör) q 43
förste postassistent )
kontrollör .......................................................................... 0.65
Genom division för varje postkontor av trafiktalet med ledningstalet erhålles
en kvot — poängtal — som enligt det tillämpade systemet skulle
giva uttryck för det föreståndaren ur ledningsarbetets synpunkt påvilande
arbete och ansvar. För postverkets del har nämnden icke räknat med
särskild poäng för det allmänna inspektionsarbetet eller för nattjänst.
Vid postkontorens ordnande i löpande följd efter poängtalen har det visat
sig, att de flesta postkontor hava poängtal, som med endast några få poängs
mellanrum fortlöpa i en sammanhängande följd upp till omkring 250 poäng,
under det att ett fåtal kontor skilja sig från den övriga skalan genom ett
väsentligt högre poängtal än 250. I likhet med vad som förutsatts beträffande
vissa järnvägsstationer har nämnden ansett riktigt att även för postverket
tillämpa sådan beräkningsgrund, att de enstaka högre poängtalen
icke komma att inverka å klassindelningen av övriga postkontor. Till nyssnämnda
större postkontor återkommer jag i det följande. I fråga om gränsdragningen
beträffande övriga kontor har nämnden tillämpat samma metod
som i fråga om järnvägsstationerna. Följande procentsiffror för de olika
klasserna hava därvid kommit till användning:
postkontor av klass 1 ........................................................... 1-0
» » » 2 ........................................................... 0.so
» » » 3 .......................................................... 0.64
» it it 4 .......................................................... 0.4 8
av nämnden föreslagna anstalter av klass 5....................... 0.2 8 *)
» » » » » » 6...................... 0.14 '')
Med anlitande av dessa procenttal erhållas följande gränsbestämningar för
de särskilda postkontorsklasserna:
postanstalt
2
3
4
5
6
och över |
200 |
|
160 t. |
o. m. |
199 |
120 |
» |
159 |
70 |
» |
119, |
35 |
» |
69 |
och under |
34. |
>) Med beräkning av samma löneställning för föreståndarna, som den för stationsmästare
av klass 5 och 6 vid statens järnvägar gällande. Frågan om dessa anstalters inrättande
behandlas i annat sammanhang.
15
Kungl. Maj-.ts proposition nr 184.
De allmänna grunderna för postanstalternas klassificering liar nämnden
emellertid ansett sig kunna tillämpa utan avvikelser endast beträffande sådana
anstalter, där de olika faktorerna hava sina normala värden i förhållande
till stationsledningen. Till följd därav har särskilt bedömande skett
beträffande vissa trafikanstalter, vid vilka särskilda förhållanden äro rådande,
exempelvis postkontor, belägna vid viktigare järnvägsknutpunkter och dylikt.
I överensstämmelse med den beträffande järnvägsstationerna tillämpade
metoden har nämnden även i fråga om postanstalterna vid beräknande av
ledningstalet utgått från den personaluppsättning, som nämnden efter utredning
funnit böra å vederbörande anstalt förefinnas.
Vid klassificeringen av telegrafstationerna har lönenämnden följt de föreslagna
grunderna för de övriga båda verkens klassificering så tillvida, att
föreståndartjänsternas inbördes värde fastställts genom direkt poängsättning,
grundad på värdering av vissa trafikfaktorer, samt att gränserna mellan de
olika stationsklasserna i huvudsak bestämts med ledning av enahanda procentberäkning,
som använts vid de andra verken.
Till grund för poängberäkningen hava lagts följande trafikfaktorer, nämligen
:
1) underlydande personal,
2) telegraftrafiken,
31 riksbanken,
4) trafiken inom lokal- och landsnäten,
5) abonnemangsrörelsen,
6) understationerna,
71 antalet taxeområden inom redovisningsområdet,
81 uppbörds- och räkenskapsväsendet,
9) antalet utfärdade arbetsorder,
10) anläggnings- och underhållsarbetet,
11) nattjänst.
Dessa faktorer hava vid poängsättningen tillerkänts vissa i förslaget närmare
angivna grundvärden.
Det av lönenämnden beträffande de andra två verken använda tillvägagångssättet
att ur varje stations trafiktal söka härleda ett mått på stationsföreståndarens
andel i stationsledningsarbetet genom division av trafiktalet med
ett efter vissa regler uträknat ledningstal har däremot icke ansetts användbart,
då det gällt telegrafverkets stationer. De organisatoriska förhållandena
vid telegrafstationerna, speciellt i fråga om befälsuppsättningen, erbjuda nämligen
väsentliga olikheter i jämförelse med järnvägsstationerna. Vid telegrafverket
användes såsom biträdande befäl å stationerna, såväl för den omedelbara
trafikövervakningen som för det kamerala arbetet, nästan uteslutande
arbetskraft i relativt låga tjänstegrader. Endast å de största stationerna har
föreståndaren vid sin sida medhjälpare med högre kvalifikationer, d. v. s.
med samma bokliga och fackliga utbildning som han själv. Till följd av
detta förhållande samt befälets relativa fåtalighet skulle, vid en tillämpning
av den för de övriga verken föreslagna metoden, ledningstalen bliva jämförelsevis
små och kvottalen — särskilt för de större och medelstora stationerna
— ojämförbart stora.
Då det emellertid ansetts riktigt, att en viss trafikmängd å en med biträdande
befälspersonal utrustad station tillerkännes ett relativt mindre
poängvärde än å en station, där föreståndaren ensam leder och övervakar
arbetet, har nämnden sökt finna en efter telegrafverkets förhållanden lämpad
metod för reduktion av trafiktalen i mån av befälspersonalens tillväxt, sva
-
Telegrafverket.
Särskilt yttrande
inom
lönenäranden.
16 Kuncjl. Maj:ts proposition nr 184.
rande mot det resultat, som vid de övriga verken åstadkommits förmedelst
division med ledningstal.
En lösning av föreliggande problem bär lönenämnden ansett kunna vinnas
därigenom, att för varje trafikfaktor trafiktalet medräknats till sitt fulla värde
endast upp till den gräns, vid vilken, enligt vunnen praktisk erfarenhet,
stationsföreståndaren under normala förhållanden måste för tjänstens behöriga
skötande tilldelas kvalificerad medhjälpare inom det ifrågavarande
arbetsområdet. Ovanför denna gräns har trafiktalet ansetts böra ingå med
reducerat värde i förhållande till beskaffenheten av den hjälp, som normalt
erfordras. Metoden innebär alltså, att vid nytillsättning av biträdande befäl
inom visst arbetsområde poängstegringen inom den ifrågavarande trafikfaktorn
övergår till långsammare tempo eller, med andra ord, att en viss
»brytning» i poängtalets stigning inträder vid ifrågavarande punkt (»brytpunkt»),
Av praktiska skäl har nämnden låtit denna brytning för alla stationer
inträda vid visst poängtal inom varje trafikfaktor, d. v. s. vid viss
storlek å rörelsen inom respektive arbetsområde, oavsett huruvida i verkligheten
den normalt behövliga ökningen i stationens befäl då vidtagits
eller ej.
Beträffande de närmare grunderna för ifrågavarande brytning av de uträknade
poängtalen torde få hänvisas till den detaljerade redogörelse, som
innefattas i nämndens skrivelse.
Vid poängsättningen liar hänsyn tagits allenast till sådana trafikfaktorer,
som ansetts representera den normala stationstjänsten. Speciella funktioner
och arbetsuppgifter, vilka påvila viss enstaka station eller mindre grupp av
stationer, hava icke kommit till uttryck vid den allmänna värderingen. Dylika
specialuppgifter hava emellertid icke ansetts kunna lämnas ur räkningen,
då det gällt att fastställa omfattningen av stationsföreståndarnas arbete och
ansvar, så mycket mindre som de genom sin beskaffenhet i särskild grad
påvila föreståndaren rent personligen. Ett lämpligt sätt att låta ifrågavarande
specialförhållanden komma till sin rätt har nämnden funnit vara att
efter sakkunnig undersökning och uppskattning höja poängtalen för respektive
föreståndarbefattningar med så många procent, som i varje särskilt fall
ansetts motsvara den av stationens särskilda uppgifter förorsakade ökningen
i föreståndarens arbete och ansvar.
Även vid telegrafverket förekomma en del enstaka stationer med så höga
poängtal enligt det använda beräkningssättet, att desamma enligt nämndens
mening icke böra inverka på klassificeringen av övriga stationer. De senare
hava ordnats efter en löpande poängskala, vars högsta gräns ligger ungefärligen
vid 425 poäng. Med tillämpning av samma regler, som ifrågasatts
beträffande järnvägsstationerna och postanstalterna, och med bortseende i
detta sammanhang från klass 1 A, vilken hänförts till samma lönegrad (den
26:e) som överpostmästare och överinspektörer, skulle de därefter följande
klasserna komma att omfatta följande poänglatituder nämligen:
klass 1 B poäng fr. o. m. 340 t. o. m. 425,
> 2 » 272 » 339,
» 3 » » 204 » 271.
Beträffande lägre klasser har lönenämnden av särskilda skäl i viss utsträckning
avvikit från ovan angivna regler för gränsbestämningen, och återkommer
jag härtill i det följande.
Beträffande de allmänna grunderna för lönenämndens klassificeringsförslag
har postmästaren Petrelius, med vilken transportmästaren Wallin i denna
de! instämt, anfört, att han icke kunnat förbehållslöst godkänna de delvis
17
Kungl. May.ts proposition nr 184.
nja principer, på vilka förslaget vore grundat. Reservanten förutsatte emellertid,
att desamma endast för denna gång försöksvis tillämpades, till dess
praktisk erfarenhet vunnes om deras lämplighet och att desamma sålunda
icke bleve för framtiden bindande, därest de skulle visa sig i praktiken leda
till organisatoriska eller andra olägenheter. Det syntes nämligen kunna
dragas i tvivelsmål, att den nya grund för beräknande av föreståndarnas
löneställning, som införts med det s. k. ledningstalet, i tillämpningen komme
att alltid verka riktigt. Framför allt borde verken tillerkännas frihet att
oberoende av klassindelningen vidtaga ändringar i ledningskrafternas antal
och sammansättning efter det faktiska behovet, särskilt i sådant fall, då
detta vore beroende av omständigheter, som icke komme till uttryck i poängberäkningen.
Mot de allmänna grunder, på vilka lönenämndens klassificeringsförslag
vilar, hava från verksstyrelsernas sida åtskilliga erinringar framställts. Då
emellertid styrelserna ansett sig kunna i stort sett godtaga det resultat,
vartill nämnden kommit, har ingen av styrelserna velat motsätta sig att en
klassificering nu genomföres i huvudsaklig överensstämmelse med lönenämndens
förslag.
Generalpoststyrelsen anför i denna del, bland annat, att det enligt styrelsens
mening knappast vore nödvändigt att, såsom nämnden gjort, använda
icke mindre än 20 olika faktorer för uppskattande av arbetets storlek vid
ett postkontor. Då det emellertid vore nödvändigt att åstadkomma en fullt
otvetydig och ovederlägglig jämförelse mellan poströrelsens omfattning å ena
sidan år 1910, då en verklig omklassificering, på sätt styrelsen närmare utvecklat,
av postkontoren senast verkställdes, och å andra sidan år 1923, vars
rörelsestatistik läge till grund för de nu verkställda beräkningarna, hade
även styrelsen ansett lämpligast, att de ursprungliga trafikfaktorerna utan
rubbning lades till grund för den nu förestående klassificeringen. Styrelsen
förutsatte dock, att systemet i denna del vid en följande klassificering kunde
på lämpligt sätt förenklas utan att dess tillförlitlighet äventyrades.
Vidare anför styrelsen, att införandet av det s. k. ledningstalet i beräkningsgrunderna
innebure en icke nödvändig kompilering av metoden för
klassificeringen. Det rent siffermässigt beräknade inflytande, som värdet av
de biträdande ledningskrafterna ansetts hora utöva å löneställningen för eu
trafikanstalts föreståndare, kunde åtminstone beträffande vissa postkontor
komma att innebära en undervärdering av föreståndarens arbete och ansvar.
Av sådana skäl måste det stå öppet för styrelsen att i undantagsfall, då
särskilda omständigheter därtill gåve anledning, vidtaga jämkning i den arbetsledande
personalens storlek och sammansättning, utan att därav behövde
följa ändring i klassindelningen.
Telegrafstyrelsen, som funnit mycket vägande erinringar kunna göras mot
grundtankarna i lönenämndens förslag, tillstyrker ändock att desamma för
denna gång godtagas och tillåtas tjäna såsom underlag för ett första försök
till enhetlig klassificering. Ett ytterligare uppskov med klassificeringsfrågans
Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 154 käft. (Nr 184.) 217 26 2
Yttranden o ver
förslaget.
Departements
chefen.
18 Kungl. Maj.ts proposition nr 184.
lösning skulle enligt styrelsens mening onödigt förlänga och ytterligare förvärra
det förordnandesystem å föreståndarbefattningarna, som till allvarligt
men för tjänsten redan fått en alltför stor utbredning inom verken, och måste
därför undvikas.
Järnvägsstyrelsen uttalar den uppfattningen, att en så genomgripande förändring
av stationernas klassindelning som den av nämnden föreslagna ingalunda
varit av behovet påkallad. Enligt styrelsens mening innebure förslaget
i själva verket för därav berörda befattningsgrupper en ny lönereglering,
som kunde medföra ej överblickbara konsekvenser beträffande andra personalgrupper
och som med hänsyn till den fallande trafiken för statens järnvägars
del icke vore påkallad av reella sakskäl. Komme förslaget att genomföras
beträffande post- och telegrafverken, ville styrelsen emellertid icke i
huvudsak motsätta sig de uppflyttningar, som nämnden föreslagit beträffande
vissa statens järnvägars stationer. Ett mycket vägande skäl härför vore, att
stationsföreståndarna vid statens järnvägar för närvarande faktiskt i lönehänseende
intoge en sämre ekonomisk ställning än motsvarande befattningshavare
vid de större enskilda järnvägarna.
Även om styrelsen sålunda ansett sig böra med vissa jämkningar biträda
lönenämndens förslag till omflyttning i klass av vissa järnvägsstationer, har
styrelsen däremot icke kunnat till alla delar godkänna de till grund för förslaget
liggande principer. Järnvägsstyrelsen riktar sig härvid huvudsakligen
mot en av förslagets grundtankar, nämligen att stationsföreståndarens andel
i stationsledningsarbetet skulle stå i omvänt förhållande till antalet honom
underställda befälspersoner. Enligt styrelsens mening förhölle det sig så,
att stationsföreståndaren å en station, där man ansett sig böra placera en
större uppsättning av befälspersonal, utförde ett mera kvalificerat arbete än
å en station, där befälsuppsättningen vore mindre. I det senare fallet måste
stationsföreståndaren själv övertaga en del arbete, som i och för sig skulle
kräva mindre kvalificerad arbetskraft, och vore förty icke värd den högre
lön, som borde utgå i det förra fallet.
I praktiken hade styrelsen emellertid funnit det av nämnden tillämpade
förfaringssättet icke alltför missvisande i förhållande till det nuvarande
klassificeringssystemet. Denna omständighet finge enligt styrelsens mening
sin förklaring därav, att lönenämndens tillvägagångssätt att dividera de oavkortade
trafiktalen med ledningstalet, d. v. s. antalet befälspersonal, för de
större stationernas vidkommande matematiskt sett ginge i samma riktning
som sättet i det nuvarande klassificeringssystemet att omsätta antalet enheter
efter en fallande skala. För de mindre stationerna medförde systemet däremot
en höjning i poängtal, i det trafiktalen endast komme att divideras
med 1 (stationsföreståndaren är det enda befälet), varigenom den fallande
skalan här ej alls finge göra sig gällande.
Såsom tidigare framhållits, förutsatte den år 1919 beslutade löneregleringen
för tjänstemän vid kommunikations verken en omklassificering av trafikanstalterna
vid ifrågavarande tre verk efter så vitt möjligt enhetliga grun
-
19
Kungl. Maj:ts proposition nr 184.
der. En dylik åtgärd påkallades med hänsyn till föreståndarbefattningarnas
omgruppering och sammanförande i den för verken gemensamma nya löneskalan
och skulle bland annat avse att åstadkomma största möjliga likställighet
i fråga om arbete och ansvar mellan till samma lönegrad hänförda
befattningar vid de olika verken. På grund av förhållanden, som förut omnämnts,
har emellertid denna fråga hittills icke vunnit sin lösning.
Genom det nu föreliggande förslaget har enhetlighet verken emellan vunnits
så till vida, att en för alla verken gemensam princip lagts till grund för
särskiljandet i klasser av de olika anstalterna, sedan dessa ordnats i löpande
följd med tillämpning av poängskalor med olika byggnad för olika verk,
men med den gemensamma uppgiften att för varje ökning i poängtalet
angiva en för samma skala likformig stegring av stationsföreståndarens
arbete och ansvar. Däremot har det av naturliga skäl icke funnits möjlighet
att sinsemellan enhetligt värdesätta de trafikfaktorer, som inom de särskilda
verken ansetts vara av betydelse för klassindelningen.
Den närmare tillämpningen vid de olika verken av berörda huvudgrunder
har, såsom av det föregående framgår, blivit föremål för åtskilliga anmärkningar,
vilka huvudsakligen rikta sig mot lönenämndens tillvägagångssätt
vid beräknandet av det poängtal, som skall angiva värdet av respektive föreståndares
arbete och ansvar. Nämnden har därvid använt sig av två olika
metoder, den ena för statens järnvägar och postverket samt den andra för
telegrafverket.
Enligt den förra metoden utgår nämnden från ett för varje station ur
masstalen med tillämpning av ett konstant reduktionstal beräknat trafiktal,
angivande den stationen påvilande sammanlagda arbets- och ansvarsbördan.
Poängvärdet av föreståndarens andel i berörda arbete och ansvar erhålles
därefter genom att trafiktalet divideras med ett ledningstal, motsvarande det
på visst sätt beräknade matematiska värdet av å stationen placerade, i arbetsledningen
deltagande arbetskrafter. Härtill kommer beträffande statens
järnvägar visst poängtillägg för allmän inspektion och nattjänst.
Beträffande telegrafverket åter bestämmes föreståndarens poängtal på det
sätt, att varje i poängberäkningen ingående faktor medräknas till sitt grundvärde
endast upp till den gräns, vid vilken stationsföreståndaren normalt
ansetts vara i behov av kvalificerad medhjälpare inom det ifrågavarande arbetsområdet.
Ovanför denna gräns ingår vederbörande faktor med reducerat
värde i förhållande till beskaffenheten av den hjälp, som ansetts böra stå
föreståndaren till buds.
Båda de nu angivna metoderna åsyfta emellertid att leda till en rättvis
värdesättning av den föreståndaren påvilande arbetsbördan, då vederbörlig
hänsyn tages till den honom biträdande personalen.
Beträffande nu berörda fråga är jag i likhet med lönenämnden av den
mening, att vid värdesättningen av stationsföreståndarens arbete och ansvar
den övriga befälsuppsättningen å en station bör tillmätas viss betydelse.
Tillkomsten av kvalificerad arbetskraft måste i regel anses innebära en lättnad
för stationsföreståndaren i ett eller annat avseende med möjlighet för
20
Kung1. Maj ds proposition nr 184.
honom i vissa fall att utan höjning i klass mottaga ökade arbetsuppgifter,
och bör detta även komma till synes i poängberäkningen. Samtidigt kan
man emellertid icke bortse från, att en dylik förstärkning av ledningskrafterna
måste förutsättas vara betingad av en motsvarande ökning av de sammanlagda
arbetsuppgifterna inom stationstjänsten. Huruvida de av lönenämnden
använda beräkningsmetoderna innebära den riktigaste värdesättningen i förevarande
avseende kan givetvis vara föremål för delade meningar. Särskilt
torde användningen av det enligt nämndens metod beräknade ledningstalet
under vissa förhållanden kunna bliva missvisande. I många fall har även
nämnden själv nödgats avvika från de allmänna reglerna för uppnående av
ett skäligt resultat. Under alla omständigheter hade det varit önskvärt,
såsom ock telegrafstyrelsen framhållit, om man kunnat finna en klassificeringsmetod,
som med större lätthanterlighet förenade möjlighet till smidigare
anpassning efter de olika verkens egenart. Oavsett huruvida sålunda nämndens
förslag i vissa delar kan giva anledning till erinran, innebär detsamma
dock enligt min mening ett beaktansvärt steg för uppnående av ett enhetligt
klassificeringssystem vid ifrågavarande verk. Det resultat, vartill nämnden
kommit i fråga om de särskilda trafikanstalternas inplacering i klasser, kar
jämväl i stort sett kunnat av verksstyrelserna godtagas.
Såsom jämväl från verkens sida framhållits, är det synnerligen angeläget,
att föreliggande fråga snarast möjligt vinner sin lösning. Det system med
förordnande å föreståndarbefattningarna, som införts i avvaktan på klassificeringens
genomförande, har redan erhållit stor omfattning och för verken
medfört åtskilliga olägenheter i organisatoriskt hänseende. I främsta rummet
hava dessa olägenheter drabbat postverket, och må till belysande av förordnandesystemets
omfattning vid detta verk nämnas, att antalet lediga postmästartjänster,
vilka icke kunnat tillsättas utan uppehållas på förordnande,
samt befattningar i succession, å vilka förordnanden meddelats, för närvarande
uppgå till sammanlagt 248.
Med hänsyn till det nu anförda och då jag för egen del icke funnit anledning
till annat än mindre avvikelser från klassificeringsförslagets resultat,
har jag ansett detta förslag kunna utan ytterligare utredning i huvudsak
läggas till grund för en ändrad klassindelning av ifrågavarande trafikanstalter.
Jag föruts.ätter därvid, att de till grund för förslaget liggande beräkningsgrunderna
icke fastslås såsom för framtiden bindande. När på grund av
ändrade trafikförhållanden eller eljest en omklassificering framdeles påkallas,
torde därför utredning böra ske, huruvida och i vad mån jämkning av berörda
grunder kan vara behövlig. I fråga om anstalter av sådan klass, att
föreståndarbefattningarnas antal icke underställes riksdagen, torde det därjämte
böra tillkomma Ivungl. Maj:t att i samband med prövningen av personalstaterna
vidtaga de mindre jämkningar i klassindelningen, som kunna
finnas påkallade.
Beträffande den av järnvägsstyrelsen framförda anmärkningen angående
verkningarna i avlöningsliänseende av föreliggande förslag må framhållas,
att den vid 1919 års lönereglering förutsatta omklassificeringen, som nu är
21
Kungl. Maj:ts proposition nr 184.
avsedd att komma till stånd, av naturliga skäl måste medföra vissa ändringar
i hittillsvarande klassindelning, enär sagda lönereglering medförde helt andra
proportioner mellan föreståndarnas lönegrader än förut. Vid en gränsdragning
mellan de olika klasserna efter den enhetliga princip, som av nämnden
föreslagits, komma sålunda exempelvis de nya avlöningsförhållandena att
för statens järnvägar medföra en förskjutning av stationer av klass 2 till
klass 1 samt av klass 4 till klass 5. Aven om andra grunder än de nu föreslagna
för trafiktalens beräknande och för gränsdragningen mellan stationerna
kunna tänkas, får dock uppenbarligen det föreliggande förslaget icke betraktas
såsom en lönereglering, vilken skulle kunna medföra konsekvenser
för andra personalgrupper.
I detta sammanhang må slutligen framhållas, att den omständigheten, att
man vid ifrågavarande klassificering utgår från en viss normal befälsuppsättning
å de olika trafikanstalterna, givetvis icke bör utgöra hinder för
vederbörande verksstyrelse att vidtaga de jämkningar i personalens storlek
och sammansättning, som kunna finnas behövliga och ändamålsenliga.
På sätt förut omnämnts, har lönenämnden ansett de upprättade poängskalorna
icke kunna utan vidare användas för klassificeringen av de största
trafikanstalterna vid ifrågavarande verk utan har nämnden särskilt behandlat
denna fråga. I samband därmed har nämnden föreslagit uppflyttning till
25:e lönegraden av vissa till 24:e lönegraden nu hänförda befattningar. Vidare
har nämnden föreslagit inrättandet av ett nytt slag av postexpeditioner.
Då jag nu övergår till detaljerna i lönenämndens förslag, torde jag först få
behandla dessa frågor.
Bortsett från telefon- och telegrafdirektörerna vid telegrafverket utgöras
de högsta föreståndarbefattningarna av vid postverket: överpostmästare, vid
telegrafverket: telegrafkommissarier av klass 1 A och vid statens järnvägar:
överinspektörer, samtliga placerade i 26:e lönegraden.
Beträffande till en början överpostmästarna må erinras, att generalpoststyrelsen
i en till Kungl. Maj:t den 17 januari 1925 ingiven framställning, i
samband med vissa andra organisatoriska spörsmål, till behandling upptagit
frågan om utvidgad befogenhet och ändrad löneställning för ifrågavarande
befattningshavare. Sedan lönenämnden den 16 mars 1925 avgivit infordrat
utlåtande, återremitterades ärendet till general poststyrelsen för vidare utredning.
Vid tiden för klassificeringsförslagets avgivande hade den förnyade
utredningen icke avslutats, varför lönenämnden icke då ansåg sig böra göra
något uttalande i fråga om den nuvarande överpostmästargraden. För de
tre postkontor, vilka förestås av överpostmästare, eller Stockholm 1, Göteborg
1 och Malmö 1, ifrågasatte lönenämnden på grund härav icke någon
ändring. Ej heller hade poängberäkning för dessa kontor verkställts.
Efter avslutad utredning har generalpoststyrelsen den 21 november 1925
avlåtit en förnyad framställning rörande de i skrivelsen den 17 januari 1925
behandlade spörsmålen. Denna framställning innefattar förslag dels om
Vissa större
trafik
anstalter.
0 Terpentin
ä st are,
telegrafkommissarie
av klass 1 A
och överinspektör.
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 184.
vissa ändringar i postdistriktsindelningen, avseende huvudsakligen en begränsning
av norra distriktet och i samband därmed en förflyttning av distriktsförvaltningen
från Sundsvall till Umeå ävensom en utvidgning av
Stockholms distrikt, dels ock om viss decentralisation av ärenden från distriktsförvaltningarna
till de lokala förvaltningarna. I sistnämnda hänseende
föreslår styrelsen, att överpostmästarna skulle beträffande hela vederbörande
stadsområde (Stockholm, Göteborg och Malmö) i vissa avseenden övertaga
uppgifter, som nu ankomma på postdirektörerna, samt att övriga postmästare
skulle i angiven utsträckning erhålla ökad befogenhet att självständigt avgöra
ärenden. Under förutsättning av bifall härtill har styrelsen, så vitt i
detta sammanhang är i fråga, hemställt, att befattningen överpostmästare
måtte hänföras till 27:e lönegraden. Styrelsen har därvid återupptagit ett
förslag, som redan tidigare framlagts av 1923 års postkommitterade.
Sedan lönenämnden anbefallts yttra sig angående i vad mån nämndens
förslag till klassificering av postkontoren borde röna inverkan av generalpoststyrelsens
förslag om utvidgad befogenhet för överpostmästare och postmästare,
har lönenämnden i utlåtande den 15 december 1925 framhållit, att
frågan om överpostmästarnas ställning å löneskalan icke utövade inverkan
på eller ägde direkt samband med lönenämndens klassificeringsförslag. Det
syntes dessutom nämnden riktigast att låta anstå med spörsmålet om överpostmästarnas
löneställning, intill dess föreliggande frågor om förändringar
i avseende å dessa tjänstemäns arbetsuppgifter och verksamhetsområden
vunnit sin definitiva lösning.
Vidare har nämnden beträffande generalpoststyrelsens förslag i övrigt anfört,
bland annat, att detsamma icke utövade någon egentlig inverkan på
den inbördes fördelningen av arbetsuppgifter och verksamhetsområden mellan
de olika postkontoren. Vad anginge arbetet inom de särskilda kontoren,
skulle visserligen dessas föreståndare enligt förslaget erhålla självständig
beslutanderätt i åtskilliga frågor, beträffande vilka avgörandet hittills tillkommit
högre myndighet. Särskilt i betraktande av att det egentliga utredningsarbetet
i dylika frågor även under nuvarande förhållanden huvudsakligen
torde åvila postkontorens föreståndare, funne lönenämnden dock den
verkliga arbetsbördan för dessa senare icke vid förslagets genomförande
komma att ökas i sådan omfattning, att till följd därav någon förändring
kunde anses påkallad i den av lönenämnden föreslagna klassificeringen. De
för denna grundläggande faktorerna berördes icke — åtminstone ej i nämnvärd
mån — av generalpoststyrelsens förslag.
Beträffande den till samma lönegrad som överpostmästare hänförda befattningen
telegraf kommissarie av klass 1 A har inom lönenämnden ifrågasatts,
huruvida icke en jämkning nedåt i löneställning borde vidtagas, men har
nämnden av anförda skäl icke velat framlägga förslag i sådan riktning.
Till klass 1 A vid telegrafverket har lönenämnden hänfört de nuvarande
föreståndarbefattningarna av denna klass nämligen i Hälsingborg, Norrköping,
Gävle, Örebro och Uppsala ävensom den nu i klass 1 B placerade föreståndarbefattningen
i Östersund. Vidare har lönenämnden i enlighet med de
uttalanden, som i detta hänseende gjordes vid 1920 års reglering, utgått från,
Kungl. Maj-.ts proposition nr 18-i. 23
att Sundsvalls telegrafdirektörsstation efter den nuvarande föreståndarens
avgång skall nedflyttas till klass 1 A.
I enlighet härmed upptages i lönenämndens förslag antalet telegrafkommissarier
av klass 1 A till 7.
Telegrafstyrelsen, som icke haft något att erinra mot det resultat, vartill
nämnden sålunda i denna del kommit, har emellertid bemött de skäl, som
anförts för en sänkning av löneställningen för ifrågavarande föreståndarebefattningar,
och torde i detta hänseende få hänvisas till handlingarna.
För de tre överinspektorsbefattningarna vid statens järnvägar, vilkas innehavare
förestå Stockholms centralstation samt statens järnvägars stationer i
Göteborg och Malmö, har någon förändring icke blivit ifrågasatt.
Beträffande överpostmästarna må framhållas, att frågan om utvidgad befogenhet
för dessa befattningshavare i enlighet med generalpoststyrelsens
förslag sammanhänger med spörsmålet om postdirektionernas arbetsuppgifter
och, såvitt avser Stockholm, jämväl är beroende av spörsmålet angående postdistriktens
omreglering. Generalpoststyrelsens förslag härom har emellertid
mött visst motstånd och synes kräva ytterligare utredning, innan ett definitivt
avgörande kan träffas. Vid sådant förhållande anser jag i likhet med
lönenämnden, att någon rubbning för närvarande icke bör ske i överpostmästarnas
placering å löneskalan.
Generalpoststyrelsens förslag i övrigt om utvidgad befogenhet för postmästarna
synes beaktansvärt såsom ägnat att underlätta och förenkla arbetet.
Denna fråga, vilken, på sätt lönenämnden framhållit, icke torde inverka på
klassificeringen, ämnar jag sedermera underställa Kungl. Maj:ts prövning.
Lönenämndens klassificeringsförslag berör de högsta föreståndarbefattningarna
vid telegrafverket — telefondirektörer och telegrafdirektörer — endast
såtillvida, att Sundsvalls station skulle efter den nuvarande föreståndarens
avgång nedflyttas till klass 1 A. Av de fyra telegrafdirektörsbefattningarna
är för närvarande en vakant (Göteborgs station). En förflyttning
dit av telegrafdirektören i Sundsvall lärer emellertid med hänsyn till föreliggande
förhållanden icke böra ifrågasättas. På grund härav torde den
föreslagna förändringen av Sundsvalls station icke böra utgöra hinder för
återbesättandet av den vakanta befattningen med ordinarie innehavare.
I enlighet med lönenämndens förslag torde antalet telegrafkommissariebefattningar
av klass 1 A upptagas till sju, av vilka en dock först framdeles
skulle besättas.
Beträffande antalet överinspektörer vid statens järnvägar har jag icke funnit
anledning till erinran.
Beträffande frågan om uppflyttning till 25:e lönegraden av vissa till 24:e
lönegraden nu hänförda befattningar anför lönenämnden bland annat följande:
Förutom nyss berörda trafikanstalter, vilkas föreståndare hänförts till 26:e
eller högre lönegrad, funnes även vissa postkontor och järnvägsstationer av
klass 1, vilka i fråga om högt poängtal eller eljest med hänsyn till deras
betydelse samt därstädes förekommande ansvarsfullt och svårskött föreståndarskap
intoge en särställning i jämförelse med övriga anstalter. Vissa av
Departements
chefen.
Inrättandet
av nya befattningar
av klass 1 A
vid postverket
och
statens
järnvägar.
Lönenämnden.
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 184.
dessa befattningar hade ock tidigare varit högre placerade i lönehänseende
än övriga anstalter av första klass. Sålunda hade före den 1 juli 1920
funnits postmästarbefattningar av klass 1 A och klass 1 B med högre
avlöning för de förra än för de senare. Det hade från olika håll och vid
skilda tillfällen bland annat från generalpoststyrelsen ifrågasatts, att dessa
särskilt betydande anstalters föreståndare borde tillerkännas en något högre
löneställning än vad för närvarande vore fallet. Yrkandena härutinnan funne
lönenämnden för sin del befogade. Med hänsyn därtill att från och med
den 1 juli 1925 tillkommit en lönegrad mellan de grader, till vilka överpostmästare
med flera samt postmästare av klass 1 med flera blivit hänförda,
ville lönenämnden för sin del föreslå, att vissa postmästarbefattningar
av klass 1 och stationsinspektorsbefattningar av klass 1 uppflyttades till
nämnda lönegrad (den 25:e) med klassbenämning 1 A. Däremot funne nämnden
någon motsvarande uppflyttning av telegrafkommissariebefattningar till
25:e lönegraden icke böra ifrågakomma. De befattningar, som inordnats i
24:e lönegraden, funne nämnden böra vid samtliga verken betecknas med
klassnumret 1 B.
Till placering i 25:e lönegraden föreslår lönenämnden föreståndarna för
postkontoren i Örebro (306 poäng), Hälsingborg (289 poäng), Norrköping (288
poäng), Östersund (286 poäng), Uppsala (285 poäng) och Gävle (283 poäng).
Samtliga dessa hava tidigare (före den 1 juli 1920) föreståtts av postmästare
av klass 1 A.
I detta sammanhang framhåller lönenämnden, att även vissa andra postkontor
i nuvarande klass 1 med hänsyn till rörelsens omfattning intoge en
viss särställning, och anför nämnden härom följande:
Med hänsyn till poängställningen (292) skulle även postkontoret i Borås
kunna ifrågakomma till uppflyttning i 25:e lönegraden. Detta kontors höga
poängsiffra hade emellertid till väsentlig del uppnåtts på grund av en stor
och relativt ensartad poströrelse (postpaket), och ansåge nämnden kontoret
även i övrigt mindre svårskött än postkontoren i förenämnda sex städer.
Lönenämnden hade därför funnit, att föreståndaren för postkontoret i Borås
fortfarande borde hänföras till 24:e lönegraden.
Aven vissa postkontor i Stockholm, nämligen kontoren nr 16, 2, 7 och 3,
företedde särskilt höga poängsiffffror, respektive 412, 342, 289 och 289 poäng.
Då dessa kontor emellertid skiljde sig från landsortskontoren bland annat
därutinnan, att de icke hade något förvaltningsområde utom själva kontoret
(underställda poststationer), och då vissa av dem icke heller hade brevbärareoch
värdebrevbärareexpeditioner, kunde de enligt lönenämndens mening
knappast anses jämställda med de till inordnande i klass 1 A föreslagna
kontoren Närmast de sistnämnda i betydelse stode otvivelaktigt postkontoret
Stockholm 2, som hade egna brevbärare- och värdebrevbärareexpeditioner
och därjämte utvisade stor rörelse i fråga om tjänsteförsändelser,
vilken rörelse vid poängberäkningen kommit till uttryck allenast i vad avsåge
antalet försändelser men icke i fråga om frankoteckensförsäljning. Med
hänsyn till Stockholmskontorens speciella karaktär ansåge sig lönenämnden
dock icke böra föreslå uppflyttning i klass av postkontoret Stockholm 2
eller något av övriga här omhandlade Stockholmskontor.
Kungl. Maj:ts proposition nr 184.
25
I denna del bär postmästaren Petrelius varit av skiljaktig mening och
ansett, att de av nämndens flertal i klass 1 B upptagna postkontoren Stockholm
2 och 16 samt postkontoret i Borås borde hänföras till klass 1 A.
Bland järnvägsstationerna av nuvarande klass 1 föreslår lönenämnden till
uppflyttning i klass 1 A stationerna i Hallsberg, Nässjö, Örebro och Norrköping.
Samtliga dessa hava höga poängtal — respektive 346, 333, 310 och
290 — på grund av en omfattande och mångsidig rörelse. Föreståndarskapen
å nämnda stationer, som utgöra viktiga knutpunkter i järnvägsnätet,
hava ansetts särdeles maktpåliggande och ansvarsfulla.
I sitt utlåtande har generalpoststyrelsen — under framhållande av den Generalrelativa
försämring i lönehänseende, som sammanslagningen från och med poststyrelsen,
den 1 juli 1920 av de förutvarande postmästarbefattningarna av klass 1 A
och 1 B medfört för innehavarna av förstnämnda befattning — livligt tillstyrkt
förslaget om denna befattnings återinförande. På anförda skäl och
i enlighet med ett förslag i sådan riktning av 1923 års postkommitterade
har generalpoststyrelsen emellertid hemställt, att postmästare av klass 1 A
måtte hänföras till samma lönegrad som telegrafkommissarie av klass 1 A
eller den 26:e, därvid styrelsen, såsom av det föregående framgår, förutsatt
en uppflyttning av överpostmästarbefattningen till 27:e lönegraden.
Till inplacering i den nya klassen 1 A föreslår styrelsen, förutom de av
lönenämnden dit hänförda postkontoren, även de av reservanten Petrelius
ifrågasatta, nämligen Stockholm 2 och 16 samt Borås. Styrelsen anför till
motivering av sin ståndpunkt bland annat följande:
Postkontoret Stockholm 16 (Gustaf Adolfs torg) hade upptagit större delen
av trafiken från förutvarande postkontoren Stockholm 16 (Rödbodtorget) och
Stockholm 15 (Arsenalsgatan), vilka föreståtts av postmästare i klass 1 A
respektive klass 2. Att märka vore, att postkontorets poängsiffra 412 icke
betecknade hela verkliga värdet enligt de allmänna beräkningsgrunderna.
Detta motsvarades nämligen av poängtalet 612, vilket emellertid reducerats
med omkring en tredjedel enligt en särregel, som tillämpats för de postkontor i
Stockholm, Göteborg och Malmö, som saknade brevbärare- och värdebrevbärareexpeditioner.
Även efter denna betydande reduktion läge poängsiffran för
postkontoret Stockholm 16 väsentligt över den för det största postkontor, som
av lönenämnden hänförts till klass 1 A. Under sådana förhållanden funne
generalpoststyrelsen postmästartjänstens vid postkontoret Stockholm 16
kvarhållande i den lägre klassen utgöra ett sakligt icke tillräckligt motiverat
avsteg från de uppställda regleringsprinciperna, så mycket mera oberättigat,
som befattningen före den I juli 1920 tillhörde klass 1 A. Huvudsakligen
samma skäl funne styrelsen tala för åter upp flyttning till klass 1 A av postmästarbefattningen
vid postkontoret Stockholm 2 med poängsiffran 342. Ett
särskilt skäl för denna uppflyttning vore, att postkontoret Stockholm 2 förmedlade
den synnerligen omfattande tjänstekorrespondensen från och till
Kungl. Maj:ts kansli och en mängd centrala ämbetsverk och andra statsinstitutioner,
utan att denna rörelsefaktor utövade inverkan å postkontorets
uppbördspoäng. Vad postkontoret i Borås anginge, vore visserligen riktigt,
att dess ställning å poängskalan (292) bestämts av dess stora postpaketrörelse,
men detta vore dock endast i viss mån fallet, i det postkontoret
hade ett betydande förvaltningsområde, varjämte kontorets rörelse redan vid
1915 års klassificering givit det placering högt upp i klass 1 B.
26
Järnvägs
styrelsen.
Departements
chefen.
Inrättandet
av postexpeditioner
av klass 5.
Lönenämnden.
Kungl. Majits proposition nr 184.
Vidare föreslår generalpoststyrelsen, att i klass 1 A måtte uppföras ytterligare
en postmästartjänst, avsedd för innehavaren av det bangårdspostkontor
i Stockholm, som beräknats komma att träda i verksamhet på våren 1926.
I till Kungl. Maj:t ingivna skrifter hava postmästarna C. A. Ekelund och
J. Zorn, placerade den förre å postkontoret Stockholm 6 (Odenplan, poäng
238) och den senare å postkontoret Stockholm 16, på anförda skäl hemställt,
att respektive postkontor måtte uppflyttas till klass 1 A.
Från järnvägsstyrelsens sida har erinran mot lönenämndens förslag i
denna del ej framställts.
Den av lönenämnden föreslagna uppdelningen av föreståndarbefattningarna
av klass 1 vid postverket och statens järnvägar är avsedd att vid dessa verk
skapa en ny föreståndarklass, benämnd 1 A, liggande mellan nuvarande klass
1 och överpostmästare respektive överinsjtektor. Till den njm klassen skulle
uppflyttas vissa trafikanstalter av klass 1, vilka i fråga om arten och omfattningen
av föreståndarnas arbete mera väsentligt skilja sig från övriga anstalter
av denna klass. För postverkets del innebär detta en återgång till förhållandena
före den 1 juli 1920. Då den föreslagna uppdelningen synes tillfredsställande
motiverad genom den förebragta utredningen, har jag ansett
mig kunna tillstyrka densamma; och torde de nya befattningarna i enlighet
med lönenämndens förslag böra hänföras till 25:e lönegraden. En högre
placering av postmästare av klass 1 A kan så mycket mindre ifrågasättas,
som frågan om överpostmästarnas placering icke blivit definitivt avgjord.
Beträffande lönenämndens förslag att i den nya klassen uppflytta vissa
angivna trafikanstalter har jag ingen erinran att framställa. Emellertid anser
jag mig kunna tillstyrka, att till denna klass uppflyttas jämväl det tidigare
till klass 1 A hänförda postkontoret Stockholm 2, som i fråga om poängtal
höjer sig över samtliga de av lönenämnden i denna klass upptagna postkontor
och jämväl beträffande arbetsuppgifter synes likställt med dessa. Däremot
har jag ej funnit tillräckliga skäl föreligga att beträffande Borås, Stockholm
16 eller Stockholm 6 frångå nämndens förslag. Vad särskilt Stockholm 16
beträffar, så är att märka, att detta kontor saknar brevbärarexpedition och
att detsamma, så vitt jag kunnat bedöma, ej heller i övrigt, oaktat sitt höga
poängtal, kan anses jämställt med de till klass 1 A hänförda kontoren.
Angående det blivande bangårdskontoret i Stockholm må framhållas, att
frågan om den befogenhet och de arbetsuppgifter, som skola tilldelas detta
kontor och dess föreståndare, fortfarande är under utredning, och torde vid
sådant förhållande kontorets klassificering böra tillsvidare anstå. Intill dess
ett avgörande härutinnan träffats, synes föreståndarbefattningen böra uppehållas
på förordnande på sätt Kungl. Maj-.t efter förslag av generalpoststyrelsen
bestämmer.
I den nu gällande för män och kvinnor gemensamma tjänsteförteckningen
äro postmästarbefattningarna av klasserna 3 och 4 inordnade i 20:e respektive
18:e lönegraderna. De olika stationsmästarklasserna vid postverket äro
hänförda till respektive 12:e, 7:e och 5:e lönegraderna. För stationsmästarna,
Kungl. Maj:ts proposition nr 184.
27
vilka förestå postexpeditioner, äro fordringarna på utbildning lägre än för
postmästarna.
Beträffande frågan om inrättandet av postexpeditioner av ny klass anför
lönenämnden, att vissa postexpeditioner av klass 1 numera nått en sådan
utveckling, att deras föreståndare skäligen borde tillhöra en högre lönegrad
än den 12:e. Då därtill komme, att vissa postkontor av klass 4 hade så
låga poängtal, att de icke längre borde tillhöra nämnda klass utan nedflyttas
i en lägre sådan, hade lönenämnden tagit under övervägande, huruvida icke
en ny klass av postanstalter borde inrättas mellan postkontoren av klass 4
och postexpeditionerna av klass 1, en fråga, varåt även generalpoststyrelsen
och 1923 års postkommitterade ägnat uppmärksamhet.
Med stöd av den verkställda utredningen föreslår lönenämnden, att i 16:e
lönegraden vid postverket inrättas en ny befattningsgrupp med benämning
stationsmästare av klass 5 (stationsmästare av klass 5 vid statens järnvägar
äro placerade i samma lönegrad). Dessa befattningar skulle, enligt lönenämndens
mening, kunna sökas och innehavas även av personal med lägre
formell utbildning än postmästarnas. Enligt de allmänna grunderna hänföras
till den nya klassen anstalter med poängtal inom latituden 35—69.
För de nuvarande befattningsgrupperna, stationsmästare av klass 1, 2
och 3, föreslår lönenämnden nummerbeteckningarna klass 6, 7 och 8.
Lönenämndens förslag om inrättande av en ny stationsmästarklass samt Gener&iom
förändrad nummerbeteckning för nuvarande stationsmästarklasser till- poststyrelsen,
styrkes av generalpoststyrelsen, som därvid emellertid framhåller, att vid
prövning av frågor om postkontors utbytande mot annan postanstalt avseende
måste fästas vid postkontorens stora betydelse såsom kassacentraler,
kontrollanstalter och administrativa centra för kringliggande mindre postanstalter
med tillhörande landsvägspostlinjer. Att blott på grund av den
ringa lokala rörelsen och utan hänsyn till berörda omständigheter indraga
ett postkontor kunde leda till kännbara olägenheter för allmänheten inom
ett större område och tillika i organisatoriskt avseende vara i hög grad
olämpligt. Ett utbyte av postkontor mot postexpedition förutsatte därför i
varje särskilt fall en sorgfällig undersökning till förekommande särskilt av
att allmänhetens berättigade anspråk på snabbhet i postutväxlingen och
penningförmedlingen skulle bliva lidande.
Föreliggande förslag, som utgör ett led i strävandena att genom utbyte Departementsav
postkontor mot anstalter av enklare slag förbilliga verkets drift, torde chefen■
ej giva anledning till erinran.
Jag övergår härefter till lönenämndens förslag i fråga om de särskilda Antalet tra -
trafikanstalternas fördelning å de olika klasserna, i den mån denna fråga ej
i det föregående behandlats. Beträffande de avvikelser, som nämnden därvid
gjort från de allmänna klassificeringsgrunderna, samt i övrigt de närmare
detaljerna torde i huvudsak få hänvisas till handlingarna. Allenast i de fall,
då förslaget givit anledning till erinringar, kommer jag att i det följande
närmare redogöra för detsamma.
fikanstalter
av högst
klass 1 B.
28
Postverket.
Kungl. Maj:ts proposition nr 184.
Enligt lönenämndens förslag skulle vid postverket antalet anstalter i nedan -
nämnda klasser bliva följande:
Klass Antal
Postmästare av klass 1 B .................................... 34
» » » 2 45
» » » 3 74
» » » 4 70
Stationsmästare av klass 5 .................................... 14
» » » 6 ................................... 5
Frågan om antalet och klassificeringen av postexpeditioner av klass 6, 7
och 8 har icke av lönenämnden upptagits till närmare behandling i samband
med klassificeringen i övrigt, utan har nämnden ansett att denna fråga borde
göras till föremål för särskild prövning. Nämnden har emellertid i förslaget
i klass 6 upptagit de nuvarande postexpeditioner av klass 1, vilka icke ansetts
böra uppflyttas till klass 5.
Förslaget innebär, bland annat, att postkontoren i Alingsås, Sundbyberg
och Munkedal, vilka för närvarande tillhöra klass 3, skulle kvarbliva i denna
klass, ehuru deras poängtal (163, 160, 160) något överstiga den normala
maximigränsen för klass 3. Anledningen härtill har varit, att nämnden ansett
föreståndarskapen för dessa kontor icke fullt så krävande som postmästartjänsterna
vid kontor av klass 2 och att nämnden velat framgå med
försiktighet vid uppflyttning av anstalter, som endast obetydligt höja sig
över den normala latituden för den klass de tidigare tillhört. Förslaget
innebär vidare, att i enlighet med de nya beräkningsgrunderna 13 postkontor,
som nu tillhöra klass 3, skulle nedflyttas till klass 4.
Såsom förut nämnts har generalpoststyrelsen föreslagit uppflyttning till
klass 1 A av tre av nämnden till klass 1 B hänförda stationer. I övrigt har
styrelsen mot förslaget, så vitt nu är i fråga, anmärkt följande.
Enligt förslaget hade till klass 2 hänförts postkontoret i Gällivare (poäng
180) samt till klass 3 postkontoret i Kiruna (poäng 149). Till grund för
denna placering hade lagts beräkningar för år 1923. Sedan emellertid den
1 november 1923 ett antal tidigare under förstnämnda kontor förlagda poststationer
med tillhörande landsvägspostlinjer och lantbrevbäringar underställts
postkontoret i Kiruna, hade en omräkning av kontorens poängtal
skett med ledning av 1924 års trafik, därvid j>oängtalen uppgått för kontoret
i Gällivare till 166 och för kontoret i Kiruna till 179. På grund härav påyrkar
generalpoststyrelsen, att jämväl det senare postkontoret uppflyttas i
klass 2.
Vidare hemställer styrelsen på anförda skäl att postkontoren i Alingsås,
Sundbyberg och Munkedal måtte uppflyttas till den klass, vartill de på grund
av poängtalen rätteligen borde höra, eller klass 2. Däremot föreslår styrelsen,
att postkontoret i Tierp, som av nämnden hänförts till klass 3, måtte
på grund av vissa från 1925 års ingång genomförda organisatoriska förändringar
nedflyttas till klass 4.
29
Kungl. Maj:ts proposition nr 184.
Av de enligt lönenämndens förslag från klass 3 till klass 4 nedflyttade
tretton postkontoren anser generalpoststyrelsen tio böra bibehållas i sin nuvarande
klass. Såsom skäl härför åberopas, att flertalet utvisade mer än
dubbelt så stor trafik år 1923 som år 1910 samt att i förslaget beträffande statens
järnvägar i klass 3 bibehållits elva stationer, vilka med hänsyn till
poängtalet bort nedflyttas. Styrelsen hemställer, att i varje fall de tre största
av ifrågavarande postkontor, nämligen Norrköping 2, Gnesta och Stockholm
17 (poäng 116—111) måtte få kvarstå i klass 3. I klass 4 böra slutligen enligt
generalpoststyrelsens mening upptagas 3 nya postmästarbefattningar för
vissa nyinrättade postkontor.
I en till Kungl. Maj:t ställd skrift har postmästaren vid postkontoret i
Sundbyberg hemställt om uppflyttning av sagda postkontor i enlighet med
generalpoststyrelsens förslag.
Beträffande frågan om uppflyttning till klass 1 A av vissa av lönenämnden Departementstill
klass 1 B hänförda stationer har jag uttalat mig i annat sammanhang. chefen
Vad
generalpoststyrelsens yrkanden i övrigt angår, har jag med hänsyn till
vad styrelsen anfört, funnit mig böra tillstyrka en placering i klass 2 av postkontoren
i Kiruna, Alingsås, Sundbyberg och Munkedal. I enlighet med styrelsens
förslag torde vidare postkontoret i Tierp böra nedflyttas till klass 4
samt i denna klass upptagas tre nyinrättade postkontor. Däremot synes mera
tveksamt, huruvida beträffande de enligt lönenämndens förslag från klass 3 till
klass 4 nedflyttade tretton postkontoren en avvikelse från förslaget kan vara
motiverad. Med hänsyn till den kraftiga trafikökning, som ägt rum vid vissa
av dessa postkontor, torde emellertid på sätt styrelsen hemställt de tre
största av dem, nämligen Norrköping 2, Gnesta och Stockholm IT, böra få
kvarbliva i nuvarande klass. Härför torde även i viss mån tala den ståndpunkt,
som lönenämnden, på sätt av det följande framgår, intagit i fråga om
bibehållandet i klass 3 av vissa järnvägsstationer.
Såsom förut angivits innebär lönenämndens förslag ett utbyte av vissa
postkontor av klass 4 mot postexpeditioner av den nya klassen 5. Med anledning
härav hava från åtskilliga av förslaget i denna del berörda orter
framställningar inkommit om postkontorens bibehållande. Dessa framställningar
synas dikterade av farhågor för att det föreslagna utbytet skulle medföra
inskränkning i vederbörande postanstalts befogenheter i fråga om själva
postutväxlingen samt försämring i ledningen av ortens och den kringliggande
bygdens postväsen på grund av föreståndarens lägre kompetens. Det är
emellertid avsett, att en postexpedition av klass 5 skall gent emot allmänheten
i allt fungera på samma sätt som ett postkontor vad angår postbehandling
och postutväxling. Vidare har generalpoststyrelsen i sitt utlåtande
över lönenämndens förslag förklarat, att styrelsen hade för avsikt att,,
där föreståndarskapet för en postexpedition av klass 5 kunde anses kräva
större formell kompetens samt administrativ erfarenhet och förmåga, överlåta
detsamma åt en tjänsteman med högre utbildning. Vid sådant förhållande
har jag icke ansett berörda framställningar böra föranleda ändring i
förslaget.
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 184.
Telegrafverket.
Statens järnvägar.
Beträffande frågan om klassificeringen och antalet av postexpeditioner av
klasserna 6, 7 och 8, torde jag få återkomma i samband med personalstaten
för tiden efter den 1 juli 1926.
Vid telegrafverket skulle enligt föreliggande förslag antalet stationer i
nedannämnda klasser bliva följande:
Klass Antal
Telegraf kommissarie av klass 1 B........................... 20
» » » 2 .......................... 22
» » » 3 16
» » » 4 22
» » » 5 25
» » » 6 29
Beträffande förslagets närmare innebörd må här allenast nämnas följande:
Före den 1 juli 1925 voro telegrafkommissarietjänsterna av klasserna 5
och 6 förbehållna kvinnliga befattningshavare. Dessa föreståndartjänster
hava numera gjorts tillgängliga för personer av båda könen och inordnats i
den för män och kvinnor gemensamma löneskalan. Till följd härav har ock
bortfallit det tidigare föreliggande hindret att, vid ökning av rörelsen, uppflytta
en station med kvinnlig föreståndare till högre klass än den 5:e på
annat sätt än genom utbytande av den kvinnliga föreståndaren mot eu manlig
sådan, ett utbyte som endast i undantagsfall kunnat göras eller ansetts
lämpligt att vidtaga. Med hänsyn till nu angivna förhållande hava icke
mindre än 14 telegrafstationer av hittillsvarande klass 5 och med poängtal
från 204 till 146 ansetts böra uppflyttas till klass 4, varjämte ansetts skäligt,
att en telegrafstation med 145 poäng, varest rörelsen hastigt nått en stor
utveckling och som nu har många understationer och linjer, spridda över
ett särdeles stort område, uppflyttas från klass 6 till klass 4.
Därjämte må framhållas, att lönenämnden ansett den teoretiska gränsbestämningen
enligt det i övrigt tillämpade systemet icke kunna iakttagas beträffande
gränserna mellan telegrafstationer av 4:e och 5:e klass samt mellan
dylika stationer av 5:e och 6:e klass, enär en dylik gränsdragning enligt lönenämndens
mening skulle medföra en icke tillräckligt motiverad ställning i
klass för ett antal telegrafstationer.
Lönenämndens ifrågavarande förslag har av telegrafstyrelsen tillstyrkts,
och jag har ej heller för egen del funnit anledning till avvikelse från detsamma.
Enligt lönenämndens förslag skulle antalet anstalter vid statens järnvägar
i nedannämnda klasser bliva följande:
Klass Antal
Stationsinspektor av klass 1 B ............................ 21
» » » 2 ................................. 23
» » » 3 ................................. 39
» » » 4 A ...... 54
Stationsmästare » » 5 (4 B).......................... 154
» » » 6 ................................ 204
» » » 7 eller trafikplatser ... 79
31
Kungl. Maj:ts proposition nr 184.
Beträffande gränsdragningen mellan stationer av klass 6 ocli stationer av
lägre klass samt antalet anstalter i dessa klasser bär lönenämnden, på sätt
förut omnämnts, icke uppställt några allmänna principer, utan bär lönenämnden
ansett sig i detta hänseende böra utgå från de nu rådande faktiska
förhållandena.
I övrigt må bär framhållas, att vissa av lönenämnden till klass 2 hänförda
stationer utvisa poängtal, vilka överstiga den normala övergränsen för denna
klass, 239 poäng. Bland dessa stationer äro de största Luleå, Gällivare och
Kiruna, samtliga nu tillhörande klass 2 (362, 317 respektive 313 poäng).
Beträffande Luleå anför nämnden bland annat, att denna stations höga poängtal
huvudsakligen hänförde sig till malmtrafiken och därför icke ansetts böra
föranleda stationens uppflyttning till klass 1. Ej heller i fråga om övriga
nu nämnda stationer har nämnden ansett tillräcklig anledning föreligga att
föreslå en uppflyttning till högre klass än den de för närvarande tillhöra.
Vidare må nämnas, att elva stationer, vilka för närvarande tillhöra klass 3, av
nämnden ansetts böra bibehållas i denna klass, oaktat deras poängtal, högst
143 och lägst 97, icke uppginge till den normala undergränsen för klass 3.
Mot förslaget i denna del har järnvägsstyrelsen anmärkt huvudsakligen
följande:
Enligt järnvägsstyrelsens mening böra till klass 1 B uppflyttas ovannämnda
tre järnvägsstationer i Luleå, Gällivare och Kiruna. Såsom skäl framhålles
bland annat, att stationerna i fråga utgöra de organ, vilka i första hand
ordna och avveckla den betydande malmtrafiken och att i anledning härav
stora krav måste ställas på föreståndarnas duglighet och erfarenhet särskilt
med hänsyn till det viktiga samarbetet med vederbörande myndigheter vid
malmbolagen. Vidare föreslår styrelsen, att stationerna i Hudiksvall (172
poäng) och Haparanda (85 poäng), som av lönenämnden hänförts till klass 3
respektive klass 4 A, måtte uppflyttas till klass 2 respektive bibehållas i
klass 3. Därvid åberopas i fråga om den förra stationen den betydelse densamma
komme att erhålla och delvis redan fått genom Ostkustbanans framdragande
och i fråga om den senare stationen föreståndarens uppgifter med
hänsyn till samtrafiken med Finland.
Beträffande av lönenämnden i enlighet med deras poängtal till klass 5
hänförda stationer hemställer styrelsen på anförda skäl, dels att stationerna
Svalöv, Sömmen, Piteå och Hoting måtte uppflyttas till klass 4 A, dels ock
att 9 stationer (Nyhyttan, Uppåkra, Stångby, Skåre, Ytterby, Uppsala norra,
Vase, Grimstorp och Halmstad norra), vilka nu tillhöra klass 6, måtte få
kvarstå i denna klass. Slutligen hemställer styrelsen, att Stenungsunds
station, som på grund av sitt poängtal av nämnden nedflyttats från klass 5
till klass 6, måtte med hänsyn till öppnandet av statens järnvägars automobillinje
över Orust få kvarstå i den förra klassen.
Utöver de av lönenämnden upptagna stationer tillkommer därjämte en
nyöppnad station i klass 6.
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 184.
Departements
chefen.
Innebörden
av klassificerlngsförslaget.
I en till Kungl. Maj:t ställd skrift liava statens järnvägars befälsförbund
samt stationsinspektorsföreningen vid Sveriges statsbanor hemställt om godkännande
av den av lönenämnden föreslagna klassindelningen av järnvägsstationerna
med de ändringar beträffande stationer av 4:e och högre klass,
som av järnvägsstyrelsen påyrkats.
Vidare hava Sveriges statsbanors stationsmästareförening och kontorstjänstemannaförbund
gjort framställning i syfte att åvägabringa en ökning
av antalet stationer i klass 5, varjämte hemställts om uppflyttning i klass
av vissa stationer eller trafikplatser.
Av den av lönenämnden lämnade redogörelsen framgår, att lönenämnden
icke till närmare prövning upptagit frågan om klassificeringen av trafikanstalterna
i de lägsta klasserna vid statens järnvägar. Denna fråga torde
därför, på sätt lönenämnden jämväl föreslagit, böra göras till föremål för
vidare utredning inom järnvägsstyrelsen, och synes densamma lämpligen
kunna prövas i samband med personalstaterna.
De av järnvägsstyrelsen föreslagna jämkningarna i lönenämndens förslag
har jag ansett mig kunna tillstyrka, dock med den inskränkningen, att Sömmens
järnvägsstation torde, på sätt lönenämnden föreslagit, böra hänföras
till klass 5. Den av styrelsen åberopade omständigheten, att stationen
under seglationstiden tillföres en avsevärd mängd trävaror och annat gods,
torde nämligen enligt min mening icke i och för sig motivera stationens
placering i högre klass.
I övrigt har jag icke funnit anledning till erinran mot lönenämndens förslag
i denna del.
Enligt lönenämndens förslag med de av mig ifrågasatta jämkningarna
skulle antalet anstalter inom de olika klasserna — bortsett från de nuvarande
stationsmästarklasserna vid postverket —■ bliva följande:
Klass |
Postverket |
Telegrafverket |
Statens järn-vägar |
Överpostmästare, Telegrafkommissarier av klass 1 A, Överinspektörer .................................... |
3 |
7 |
3 |
1 A................................................................. |
7 |
— |
4 |
1 B.................................................................. |
33 |
20 |
24 |
2............................................................... |
49 |
22 |
21 |
3..................................................................... |
72 |
16 |
39 |
4..................................................................... |
71 |
22 |
56 |
5..................................................................... |
14 |
25 |
143 |
6.................................................................... |
— |
29 |
213 |
7 eller trafikplatser .......................................... |
— |
— |
79 |
Antalet uppflyttningar och nedflyttningar i klass vid de olika verken enligt
det av mig förordade förslaget — bortsett från nyinrättade trafikanstalter
— framgår av nedanstående tablåer. Motsvarande siffror enligt
nämndens förslag angivas inom parentes.
Kungl. Maj:ts proposition nr ISd. 33
Postverket.
Uppflyttningar |
Nedfly ttningar |
||||
från klass |
till klass |
antal post-kontor |
från klass |
till klass |
antal post- j |
i |
1 A |
7 (6) |
2 |
3 |
3 |
2 |
1 B |
10 |
3 |
4 |
10 (13, |
3 |
2 |
19 (15) |
4 |
5 |
9 |
4 |
3 |
14 (15) |
|||
P 1 |
5 |
5 |
|||
Summa, 55 (51) |
Summa 21 (24) |
Telegrafverket.
Uppfl y ttnin gar |
Ned flyttningar |
|||
från klass |
till klass |
antal telegraf-stationer |
från klass |
till klass ant®1 litograf-stationer |
1 B |
1 A |
i |
Tel. dir. |
1 1 A 1 |
2 |
1 B |
4 |
2 |
3 1 |
3 |
2 |
6 |
5 |
6 2 |
4 |
3 |
4 |
||
5 |
3 |
3 |
||
5 |
4 |
14 |
||
« |
4 |
1 |
||
6 |
5 |
2 |
||
Summa 35 |
Summa 4 |
Statens järnvägar.
Uppflyttningar |
Nedflyttn |
. ingar |
|||
från klass |
till klass |
antal järnvägs-stationer |
från klass |
till klass |
antal järnvägs-! |
i |
1 A |
4 |
2 |
3 |
2 |
2 |
IB |
15 (12) |
3 |
4 |
3 (4) |
8 |
2 |
4 (3) |
4 a |
5 |
7 (9) |
4 a |
2 |
1 |
5 (4 b) |
6 |
12 (13) |
4 a |
3 |
7 |
|||
5 |
4 |
6 |
1 |
||
6 |
4 |
1 (0) |
|||
6 |
5 |
34 (44) |
|||
Summa 72 (77) |
Summa 24 (28) | |
Enligt inom vederbörande verk utförd beräkning skulle kostnadsökningen
för uppflyttningar, avrundad till jämna hundratal kronor, utgöra
vid postverket ........................
» telegrafverket ..................
............... kr. |
39,000: — |
19,400: — |
|
80,900: — |
|
tillhopa kr. |
139,300: — |
Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt 154 käft. (Nr 184.) in sb 3
Övergängsanordnlngar
vid omklassl■ceringens
genomförande.
34 Kungl. Maj:ts proposition nr 184.
samt kostnadsminskningen för nedflottning ar:
vid postverket....................... |
........................ kr. 11,300: — |
» telegrafverket................. |
........................ » 4,000: — |
» statens järnvägar.......... |
........................ » 34,300: — tillhopa kr. 49,600: — |
Den verkliga kostnadsökningen skulle sålunda bliva omkring 89,700 kronor.
Motsvarande siffra utgör enligt lönenämndens förslag 88,500 kronor.
Till grund för beräkningarna har i varje särskilt fall lagts den lön, som i
näst högsta löneklassen inom den lönegrad, befattningen tillhör respektive
föreslagits att tillhöra, utgår inom den ortsgrupp, varest vederbörande anstaltsföreståndare
är placerad. Den beräknade kostnadsminskningen för nedflyttningar
kan självfallet icke omedelbart inträda i hela sin utsträckning
med hänsyn till vissa av de nuvarande ordinarie tjänstinnehavarnas placering
i lönegrad.
Den av mig nu förordade klassindelningen av trafikanstalterna är avsedd
att tillämpas från och med den 1 juli 1926. I vad mån de ifrågasatta förändringarna
vid denna tidpunkt kunna i full utsträckning genomföras är
emellertid beroende av, huruvida vederbörande föreståndares ställning icke
lägger hinder i vägen för eu omedelbar nedflyttning i klass av de trafikanstalter,
som äro avsedda till dylik sänkning. Innehar föreståndaren för
sådan anstalt ordinarie befattning inom anstaltens nuvarande klass, kan eu
nedflyttning ske — förutom i mån av vederbörandes avgång ur tjänst —
allenast i samband med föreståndarens förflyttning antingen efter befordran
eller till annan anstalt inom samma klass, som den förutvarande. Enär antalet
uppflyttningar vid samtliga verk överstiger antalet nedflyttningar och
med hänsyn till det stora antalet vakanta föreståndarbefattningar torde hinder
mot en dylik förflyttning i regel ej möta, och synes förslaget sålunda i
stort sett kunna genomföras vid den avsedda tidpunkten. I vissa fall, då
en till nedflyttning föreslagen anstalt förestås av ordinarie befattningshavare
av anstaltens nuvarande klass, lärer emellertid en förflyttning av föreståndaren
på grund av ålder eller andra särskilda förhållanden, såsom dryga flyttningskostnader,
icke kunna ifrågasättas. På grund av stadgandet i 14 § 1 mom.
tredje stycket av gällande avlöningsreglemente skola i nu angivna fall föreståndarna
bibehållas i nuvarande lönegrad. Därvid torde de tills vidare
eller intill dess en förflyttning lämpligen kan ske böra uppföras å övergångsstat,
under det ett motsvarande antal befattningar i vederbörande lägre grad
hållas vakanta. Då antalet av de tjänstemän, som böra ifrågakomma till
uppförande å övergångsstat, för närvarande ej kan bestämt angivas, synes
det böra ankomma på Kungl. Maj:t att jämväl i fråga om befattningar, vilkas
antal fastställes av Kungl. Maj:t och riksdagen gemensamt, efter förslag av
vederbörande verksstyrelse årligen tills vidare bestämma övergångsstaternas
omfattning.
I detta sammanhang må jämväl till behandling upptagas frågan om placering
av en å övergångsstat nu uppförd kvinnlig postmästarbefattning.
35
Kungl. Majits proposition nr 184.
Vid föredragning inför Kungl. Maj:t den 31 december 1924 av frågan om
ordnandet av kvinnliga befattningshavares löneförhållanden framhöll chefen
för finansdepartementet bland annat, att det med hänsyn till pågående utredning
rörande postkontorens klassificering icke syntes lämpligt att då
verkställa någon inplacering av de kvinnliga postmästarbefattningarna å den
för män och kvinnor avsedda gemensamma löneplanen. I avvaktan på resultatet
av berörda utredning syntes den dåvarande enda ordinarie kvinnliga
postmästaren — postmästaren av klass 4 Hedda Helena Rosengren — böra
sättas på övergångsstat. Förslag härom framlades i propositionen nr 2
till 1925 ars riksdag, som i enlighet med Kungl. Maj ds förslag beslöt, att
Rosengren skulle från och med den 1 juli 1925 uppföras å övergångsstat
med åtnjutande av de dittills å ordinarie stat för henne bestämda löneförmåner.
Rosengren, som den 12 oktober 1916 befordrats till förenämnda befattning
och allt sedan samma tid förestått postkontoret i Båstad, har nu hos
Kungl. Maj:t gjort framställning om rätt att, med retroaktiv tillämpning
från och med den 1 juli 1925, ingå på den från samma tidpunkt giillande
nya lönestaten.
I häröver avgivet utlåtande har generalpoststyrelsen erinrat, att postkontoret
i Båstad i lönenämndens klassificeringsförslag hänförts till samma
klass som detsamma tidigare tillhört, eller klass 4, varjämte styrelsen under
åberopande härav anfört, att Rosengren, därest förslaget bleve genomfört,
borde från och med den 1 juli 1926 överföras på ny stat såsom postmästare
av klass 4 samt att, då Rosengren vid den nya lönestatens ikraftträdande
den 1 juli 1925 innehade tjänst, som prövats böra i denna stat tillhöra
klass 4, hon borde redan från sistnämnda tidpunkt komma i åtnjutande av
de med ifrågavarande tjänst i ny stat förenade förmåner, med rätt att för
placering i löneklass få tillgodoräkna sig den tid, hon därförut innehaft
samma tjänst.
Beträffande denna fråga har lönenämnden framhållit bland annat, att
Rosengren uppförts å övergångsstat i avvaktan på klassificeringsfrågans lösning
och att med hänsyn härtill — därest förändrad tjänsteställning för
henne skulle ifrågakomma — hennes avlöning först från och med tidpunkten
för klassificeringens genomförande borde utgå enligt de nya grunderna.
För egen del anser jag i likhet med generalpoststyrelsen, att därest det
av mig förordade förslaget om placering av Båstads postkontor i klass 4
vinner bifall, hinder ej bör möta mot att Rosengren från och med den 1
juli 1926 avföres från övergångsstat och uppföres å gällande stat såsom
postmästare av nämnda klass, därvid hon synes böra för uppflyttning i löneklass
tillgodoräknas den tid hon dessförinnan varit ordinarie föreståndare
för samma postkontor. Häremot kan jag av skäl, som lönenämnden åberopat,
icke tillstyrka en retroaktiv utbetalning av löneförmåner enligt de
nya bestämmelserna för tiden före den 1 juli 1926.
Utöver ovan antydda övergångsanordningar beträffande vissa ordinarie
föreståndarbefattningar torde jämväl särskilda anordningar vara påkallade
med hänsyn till det vid postverket rådande förordnandesystemet. Vid sist
-
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 184.
nämnda verk har, såsom förut framhållits, på grund av Kungl. Maj:ts brev
den 30 juni 1920 ett stort antal vakanta postmästartjänster och tjänster i
succession tillsatts allenast på förordnande. I flertalet fall hava förordnandena
av vederbörande erhållits efter tävlan, därvid iakttagits samma förfaringssätt
som föreskrivits för befattnings tillsättande med ordinarie innehavare,
under det vissa förordnanden meddelats utan dylik tävlan. I förstnämnda
fall har avlöningen under förordnandet utgått jämlikt de i det föregående
återgivna bestämmelserna i Kungl. Maj:ts brev den 10 september
1920, i de senare fallen har vederbörande allenast åtn jutit vanlig vikariatsersättning.
I skrivelse till Kungl. Maj:t har nu postmästareföreningen gjort framställning
i fråga om sättet för avvecklingen av det nuvarande provisoriska tillståndet
vid postverket, särskilt beträffande det definitiva tillsättandet i samband
med omklassificeringen av postmästartjänster, vilka hittills uppehållits på förordnande.
Föreningen hemställer, att därvid måtte förfaras på det sätt, att
tillförordnad postmästare vid övergången betraktas såsom i vanlig ordning
konstituerad postmästare av den klass hans postkontor nu tillhör, att därest
hans postkontor uppflyttas i klass, han utan vidare ansökan konstitueras till
postmästare av den klass, till vilken hans postkontor uppflyttats, att dylik
tillförordnad postmästare, vilkens postkontor bibehålies i nuvarande klass,
utan vidare ansökan konstitueras till postmästare av sådan klass, samt att
tillförordnad postmästare, vars kontor sänkes i klass, konstitueras till postmästare
av den klass, hans postkontor nu tillhör.
Med anledning av berörda framställning hava utlåtanden avgivits av lönenämnden
och generalpoststyrelsen.
Lönenämnden har i sitt utlåtande framhållit bland annat, att ett godkännande
av klassificeringsförslaget borde föranleda upphävande av nu gällande
bestämmelser i fråga om vakanta postmästartjänsters tillsättande allenast på
förordnande samt återbesättande med ordinarie innehavare av dessa befattningar.
Därvid borde det emellertid i första hand ankomma på generalpoststyrelsen
att gå i författning om tjänsternas tillsättande, och erfordrades det
enligt lönenämndens mening, utöver gällande författningsföreskrifter, ej särskilda
regler eller direktiv från Kungl. Maj:ts sida beträffande rätt för
vederbörande befattningshavare att konstitueras till innehavare av vissa
tjänster.
Ej heller generalpoststyrelsen har ansett postmästareföreningens framställning
böra föranleda särskild åtgärd. Styrelsen har emellertid närmare utvecklat
de grunder, som enligt styrelsens förmenande i regel borde tillämpas
vid det definitiva tillsättandet av ifrågavarande tjänster.
Vidare må här nämnas, att postmästareföreningen och posttjänstemännens
förening hos Kungl. Maj:t gjort framställning i syfte att de belopp, svarande
mot avgifter till civilstatens änke- och pupillkassa, vilka på grund av bestämmelserna
i brevet den 10 september 1920 avdragits från därav berörda tjänstemäns
löner och innehållits av postverket, måtte i viss omfattning få användas
såsom bidrag till befordringsavgift till kassan för tjänsteman, som i
37
Kungl. Maj:ts proposition nr 184.
sammanhang med postkontorens klassificering konstituerades till ordinarie
innehavare av tjänst, å vilken han vid sagda tidpunkt innehade förordnande
på grund av brevet den 30 juni 1920. Dessa bidrag vore avsedda att täcka
den höjning av befordringsavgiften för ifrågavarande tjänstemän, som föranletts
av deras i avvaktan på klassificeringens genomförande uppskjutna befordran.
I sistnämnda ärende hava utlåtanden avgivits av statskontoret, generalpoststyrelsen
samt styrelsen över civilstatens iinke- och pupillkassa. Samtliga
de hörda myndigheterna hava därvid av billighetsskäl tillstyrkt föreningarnas
framställning. Generalpoststyrelsen har för sin del anfört bland annat
följande:
För postverket komme en behållning att uppstå, även om de förhöjda
befordringsavgifterna gäldades genom återbetalning av viss del utav de
innehållna avgifterna. För varje månad, som tjänst av ifrågavarande slag
uppehållits på förordnande, hade nämligen innehållits ett belopp av 1.4 %
av delaktighetsbeloppet respektive det förhöjda delaktighetsbeloppet för den
tillförordnade, under det befordringsavgiften för vederbörande stigit allenast
med i regel — och högst — 1 procent. Av det innehållna beloppet komme
vid bifall till föreningarnas hemställan minst 28.5 % att tillfalla postverket.
Under förutsättning av engångsbetalning av ifrågavarande avgifter skulle högst
66 % behöva tagas i anspråk.
Gjord överslagsberäkning hade givit vid handen, att de förhöjda befordringsavgifterna
för de manliga tjänstemän, som förordnats att uppehålla postmästarbefattning
eller befattning i succession enligt Kungl. Maj:ts brev den 30 juni
1920, skulle, därest dessa tjänstemän konstituerades på ordinarie tjänst den
1 juli 1926, uppgå till omkring 7,000 kronor. Emellertid vore i sista hand
å ett antal av de vakanta postmästartjänsterna förordnade kvinnliga tjänstemän.
Från och med den 1 juli 1925 voro dessa skyldiga att vid befordran
erlägga familjepensionsavgifter till samma belopp som de manliga tjänstemännens
avgifter till civilstatens änke- och pupillkassa. Det syntes generalpoststyrelsen
billigt, att vad som komme att stadgas beträffande de manliga
tjänstemännens befordringsavgifter till civilstatens änke- och pupillkassa finge
gälla jämväl beträffande avgifterna för de kvinnliga tjänstemännens familjepensionering.
Antalet kvinnliga befattningshavare, vilka uppehölle tjänster av här
ifrågavarande slag, uppginge för närvarande till tjugu och de förhöjda befordringsavgifterna
för familjepensioneringen för dessa tjänstemän, därest de
konstituerades på ordinarie tjänst vid ovan angiven tidpunkt, hade beräknats
till omkring 1,600 kronor.
Beträffande nu berörda frågor vill jag för egen del framhålla följande.
Därest det föreliggande klassificeringsförslaget för postverkets del godkännes,
lärer anledning att uppehålla det generella förbudet mot vakanta
postmästartjänsters återbesättande icke längre förefinnas, och skulle alltså
hinder ej möta att med ordinarie innehavare tillsätta de postmästartjänster,
som hittills på grund av brevet den 30 juni 1920 uppehållits på förordnande.
Likaledes skulle ett återbesättande kunna ske av de tjänster, å vilka förordnanden
i succession meddelats och som på grund av ordinarie innehavarens
befordran bliva lediga, detta dock under förutsättning att vederbörande befattning
icke bör hållas vakant med hänsyn till pågående utredningar rörande
vissa organisatoriska förhållanden vid postverket.
38
Kungl. MajUs proposition nr 184.
Körande sättet för nu berörda tjänsters återbesättande bär jag icke kunnat
tillstyrka postmästareföreningens framställning, som närmast skulle innebära
likställighet i förevarande avseende mellan tillförordnade och ordinarie postmästare.
Emellertid måste beaktas, att med hänsyn till det stora antal
tjänster, varom här är fråga, ett ledigförklaraude av samtliga dessa tjänster
skulle kunna medföra stora praktiska svårigheter. Då de tjänstemän, som
nu innehava förordnanden å tjänsterna, i regel erhållit sina förordnanden
efter öppen tävlan, torde jämväl i flertalet fall, då kontoret icke sänkts i
klass, den förordnade utan ny tävlan kunna befordras till den tjänst, han
uppehållit. I vissa fall, exempelvis då vederbörande kontor uppflyttats i
klass, kan dock en ny tävlan tänkas vara lämplig. Att på förhand uppdraga
allmänna regler i förevarande avseenden lärer knappast vara möjligt, utan
torde avgörandet i varje fall böra överlämnas åt verksstyrelsen. Detta kan
lämpligen ske på det sätt, att generalpoststyrelsen bemyndigas att, i den mån
styrelsen så prövar lämpligt, vid tillsättandet av befattningar, som nu uppehållas
på förordnande, erhållet efter öppen tävlan, utfärda konstitutorial utan
iakttagande av bestämmelserna i styrelsens instruktion rörande befattnings
kungörande till ansökning.
Man har jämväl att i detta sammanhang taga ståndpunkt till frågan, i vad
mån ett tillgodoräknande av ifrågavarande förordnanden bör ske för vederbörandes
placering i löneklass. I detta hänseende torde särskilda föreskrifter
erfordras allenast beträffande förordnanden, varå bestämmelserna i brevet
den 10 september 1920 tillämpats.
Till en början torde det böra fastslås, att förordnanden av ifrågavarande
slag å postmästartjänster skola, oavsett vilken klass vederbörande postkontor
efter omregleringen kan komma att tillhöra, tillgodoräknas såsom innehavda
i den klass kontoret därförut tillhört. Skulle emellertid de allmänna
grunderna för tillgodoräknandet av förordnanden (12 § 1 mom. avlöningsreglementet)
utan vidare tillämpas även på dylika postmästarförordnanden,
komme i många fall eu tillförordnad postmästare, som befordras till ordinarie,
att lida löneminskning. Detta har sin förklaring däri, att enligt nyssnämnda
grunder förordnandetiden får tillgodoräknas allenast i den mån densamma
överstiger tre år, under det de tillförordnade postmästarna i föreliggande
fall redan från förordnandets början i stort sett uppburit de med
den uppehållna tjänsten förenade förmånerna, avlöningsförliöjningar däri inbegripna.
På grund härav och med hänsyn till de olägenheter, som uppskovet
med klassificeringens genomförande i inånga avseenden medfört för
posttjänstemännen, anser jag billigheten kräva eu sådan avvikelse från de
allmänna reglerna, att ifrågavarande tjänstemän för placering i löneklass tillgodoräknas
hela förordnandetiden. Yad nu är sagt gäller jämväl i fråga om
tjänstemän, som efter öppen tävlan erhållit förordnande i succession efter
tillförordnad postmästare.
Beträffande slutligen frågan om bidrag till de ökade befordringsavgifter
till civilstatens änke- och pupillkassa, som föranledas av de ifrågavarande
tjänstemännens försenade utnämning, kunna visserligen billighetsskäl åbe
-
39
Kungl. Maj:ts proposition nr 184.
Topas för ett bifall till de i denna fråga gjorda framställningarna. A andra
sidan kan man dock icke bortse från, att den tjänstemannagrupp, varom
nu är fråga, i avlöningskänseende intagit en i viss mån bättre ställning
an tjänstemän inom andra verk, vilka i avvaktan på omorganisation eller
på grund av. andra liknande omständigheter, över vilka tjänstemännen
äckel kunnat råda, fått vänta på ordinarie befordran. Därest mitt förslag
rörande förordnandetidens tillgodoräknande vinner bifall, torde ytterligare
förmåner icke böra ifrågasättas. Att märka är, att de föreslagna bidragen
för tjänstemännen själva äro av relativt liten betydelse, under det att desamma
för statsverkets del skulle kunna leda till konsekvenser, som ej
kunna fullt överblickas.
Då vissa av de erforderliga övergångsanordningarna kräva riksdagens medgivande,
torde bemyndigande böra utverkas för Kungl. Maj:t att i lmvndsaklig
överensstämmelse med ovan angivna grunder utfärda de bestämmelser,
som kunna erfordras för genomförande av den föreslagna omklassifice -ringen.
Frågor om förbättrad löneställning för vissa befattningshavare samt
om inrättande av nya befattningar vid kommunikationsverken.
Genom statsmakternas beslut nästlidet år angående de kvinnliga befattningshavarnas
avlöningsförhållanden sammanfördes de dåvarande manliga
och kvinnliga befattningarna i eu gemensam löneplan, vilken uppgjordes
så, att de dåvarande kvinnliga befattningarna inplacerades i den manliga
löneplanen och denna utbyggdes nedåt med erforderligt antal lönegrader för
att möjliggöra ett inpassande i densamma av de lägsta kvinnliga befattningarna.
Beträffande sättet för inplaceringen hade i eu inom finansdepartementet utarbetad
promemoria olika alternativ upptagits. Enligt statsmakternas beslut
kom inplaceringen att ske enligt alternativ I eller den s. k. kvantitativa
metoden, d. v. s. de dåvarande kvinnliga befattningshavarna inplacerades så,
att deras nya löner i möjligaste mån sammanföllo med deras dåvarande.
Till behandling föreligga nu åtskilliga framställningar, avseende eu högre
placering i löneskalan av vissa av ovannämnda beslut berörda befattningar.
Främst är därvid att märka vissa framställningar rörande postexpeditörer
och télegrafexpeditörer samt förste postexpeditörer och förste telegrafexpeditörer,
vilka befattningar placerats i ll:e respektive 12:e lönegraden, medan de förutvarande
manliga befattningarna, postassistenter och telegrafassistenter respektive
förste postassistenter och förste telegraf assistenter, äro upptagna i 15:e respektive
17:e lönegraden.
I förevarande avseende har posttjänstemännens förening hemställt, att åtgärder
måtte vidtagas för nuvarande kvinnliga postexpeditörers och förste
postexpeditörers uppflyttning i 15:e respektive 17:e lönegraden.
Föreningen erinrar, att general po ststyrelsen i sitt utlåtande över nyssnämnda
promemoria beträffande de kvinnliga befattningarnas inordnande i
de n gemensamma löneplanen uttalat sig för det i promemorian upptagna
Framställningar
angående
förutvarande
kvinnliga
■befattningar
i ll:e oeb
12:e lönegraderna.
40
Kungl. Maj:ts proposition nr IS4.
alternativ II eller den s. k. kvalitativa metoden, d. v. s. inplacering efter
kvalifikationskrav och göromålens art, samt att styrelsen i anslutning därtill
förordat postexpeditörernas och förste postexpeditörernas uppflyttning till
nuvarande 15:e respektive 16:e lönegraden. Föreningen erinrar vidare, att
i anledning av Kungl. Maj ds förslag föregående år rörande ordnandet av
kvinnliga befattningshavares avlöningsförhållanden i eu motion (I: 147) hemställts
om utfärdande av sådan övergångsbestämmelse, att i postverket då
anställda kvinnliga postexpeditörer och förste postexpeditörer måtte, så länge
de innehade någon av ifrågavarande tjänster, äga åtnjuta avlöning enligt nuvarande
like respektive 15:e lönegraden. Statsutskottet (utlåtande nr 33)
hade funnit vissa skäl tala för beredande åt berörda befattningshavare av
en något bättre löneställning än som skulle komma dem till del enligt Kungl.
Majds förslag men hade icke ansett sig böra på en enskild motionärs hemställan
i denna del frångå Kungl. Majds förslag, vilket jämväl av riksdagen bifölls.
Föreningen framhåller i anslutning härtill, att genom berörda beslut ävensom
genom riksdagens beslut att undantaga kvinnlig befattningshavare från rätt att
åtnjuta lön enligt högsta löneklassen inom vederbörande lönegrad de nuvarande
kvinnliga postexpeditörerna icke blott kommit att stå fyra lönegrader lägre
än sina i alla andra avseenden likställda manliga kolleger, postassistenterna,
utan även åtnjöte lägre avlöning än de manliga tjänstemännen i deras egen
lönegrad, vilka både lägre teoretisk kompetens och i förhållande till vilka
de hittills i organisatoriskt avseende intagit befälsställning, samt att de nuvarande
kvinnliga förste postexpeditörerna, vilka enligt postverkets instruktioner
faktiskt intoge förmansställning gentemot obefordrade manliga tjänstemän
med samma kompetens som de själva, i lönehänseende stode långt under
dem, för vilka de vore satta till förmän. Till stöd för den lösning, lönefrågan
erhållit, hade anförts, att eu differentiering av nuvarande manliga postassistenters
och kvinnliga postexpeditörers göromål kunde och borde genomföras,
och hade nästlidet år uttalats, att efter den nu genomförda löneregleringen
fördenskull en allmän eftersyn torde böra företagas i syfte att successivt
utbyta den dyrare manliga arbetskraften mot kvinnlig. Föreningen ville understryka
ett av generalpoststyrelsen gjort uttalande om det praktiskt outförbara
i en dylik arbetsdifferentiering beträffande den nuvarande tjänstemannakåren.
Det vore väl även en i högsta grad anmärkningsvärd åtgärd att — samtidigt
som. med all makt ropades på avskaffande av överkvalificerad arbetskraft —
en tjänstemannagrupp, som med uppoffringar både för individen och staten
förskaffat sig allmän och facklig kompetens för och under långa tider full
gjort göromål av mera krävande art, tilldelades göromål av enklare beskaffenhet
och detta endast för att tvinga ned gruppen på ett arbetsplan, som motsvarade
dess allt för låga lönenivå. Enda möjligheten att komma ur dessa
missförhållanden vore att meddela skäliga övergångsbestämmelser för den
nuvarande kvinnliga personalen av postexpeditörs och förste postexpeditörs
grad, så att därigenom kunde tillfredsställas billiga anspråk på den lika
behörighet med mannen, som kvinnan formellt tilldelats inom statstjänsten.
Generalpoststyrelsen har i ett med anledning av berörda framställning avgivet
utlåtande anfört i huvudsak följande:
Styrelsen hade tillförene uttalat, att då de förutvarande manliga och
kvinnliga postexpeditörerna ägde samma fackliga kompetens och användes
inom i huvudsak samma verksamhetsområde för fullt likartade göromål, eu
konsekvens av behörighetslagens genomförande syntes böra bliva, att ifrågavarande
kvinnliga befattningshavare erhölle samma löneställning som de
manliga tjänstemännen i motsvarande ställning, och hade styrelsen förordat
den s. k. kvalitativa inplaceringen av de kvinnliga befattningshavarna på
41
Kung!. .1 Iaj:ts proposition nr IS i.
den blivande gemensamma löneskalan. Den lösning avlöningsfrågan sedermera
erhållit torde icke förringa hållbarheten av de skäl, som styrelsen anfört
för sin ställning i frågan. Snarare syntes den ändring av Knngl. Maj:ts
ursprungliga förslag, som riksdagsbeslutet innefattade och som bland annat
innebar en beskärning av de kvinnliga befattningshavarnas lön i jämförelse
med eljest likställda manliga befattningshavare, giva ytterligare stöd för
ett yrkande på ändrad löneställning för de kvinnliga tjänstemän, varom nu
vore fråga. Den nyss antydda beskärningen, d. v. s. bestämmelsen om att
kvinnlig befattningshavare icke komme i åtnjutande av den högsta löneldassen
inom de särskilda lönegraderna, syntes, såsom av riksdagshandlingarna
(statsutskottets utlåtande nr 17 sid. 31) framginge, vara motiverad
jämväl genom ett antagande om en något lägre arbetsprestation av de kvinnliga
tjänstemännen vid jämförelse med de manliga eller i allt fall om mindre
arbetsutbyte mot lönen på grund av kvinnornas genomsnittligt större sjuklighet
m. m. Vidkommande de kvinnliga postexpeditörerna torde, enligt
styrelsens uppfattning, ifrågavarande lönereduktion kunna anses uppväga
jämväl den begränsning i användningen av ifrågavarande tjänstemän, som
läge däruti, att do icke i fullt samma utsträckning som de med dem eljest
likställda manliga tjänstemännen kunde användas vare sig för sådant arbete,
som krävde större fysisk kraftutveckling, eller för vikariat ä högre befattningar,
med vilka vore förenade befälsföring över större antal manliga tjänstemän.
Styrelsen vidhölle fördenskull den ståndpunkt, som styrelsen tillförene
intagit i denna fråga, och hölle före, att rättvisa och billighet talade
för ett bifall till posttjänstemännens förenings framställning om de nuvarande
kvinnliga postexpeditörernas hänförande till 15:e lönegraden.
Vad beträffade de kvinnliga förste postexpeditörerna, kunde styrelsen däremot
icke biträda posttjänstemännens förenings förslag om dessa kvinnliga befattningshavares
inordnande i den 17:o lönegraden, varuti förste postassistenterna
vore placerade. De kvinnliga förste postexpeditörernas verksamhetsområde
sammanfölle nämligen icke med förste postassistenternas på samma
sätt som postexpeditörernas och postassistenternas hitintills gjort och under
en övergångstid måste göra. De kvinnliga förste postexpeditörerna användes
icke för befälsföring i sådan utsträckning som förste postassistenterna.
Förste postexpeditörernas plats borde fördenskull vara mellan postassistenterna
och förste postassistenterna. Med vidhållande av sin tidigare intagna
ståndpunkt härutinnan ville styrelsen alltså förorda, att de nu anställda
kvinnliga förste postexpeditörerna berättigades erhålla lön i 16:e lönegraden.
En följd av ett eventuellt genomförande av den ifrågasatta övergångsanordningen
syntes böra bliva, att de vid verket nu anställda kvinnliga extra
ordinarie postexpeditörerna och postexpeditörsaspiranterna, vilka hade samma
teoretiska kompetens och fackliga utbildning som de ordinarie postexpeditörerna
och postassistenterna, skulle, då de vunne ordinarie anställning, erhålla
lön i 15:e lönegraden.
Vidare syntes i postverket nu anställda kvinnliga postexpeditörer, extra
ordinarie postexpeditörer och postexpeditörsaspiraiber vid eventuell framtida
befordran till förste postexpeditör böra berättigas åtnjuta lön i like lönegraden.
Därest, i enlighet med förestående förslag, de nuvarande postexpeditörerna
och förste postexpeditörerna skulle få komma i åtnjutande av lön i respektive
15:e och 16:e lönegraderna, skidle detta innebära en kostnadsökning —
frånsett dyrtidstillägg — av omkring 340,000 kronor per år. Storleken av
detta belopp, vilket framdeles skulle komma att minskas genom avgången
bland den till den förhöjda löneställningen berättigade personalen, ansåge
styrelsen icke böra hindra ett tillmötesgående av den enligt styrelsens åsikt fullt
42
Kungl. Maj ds proposition nr 1S4.
berättigade framställningen. Styrelsen ansåge sig härvidlag böra understryka,
att, såsom styrelsen förut framhållit, förhållandena uti ifrågavarande hänseende
vore egenartade för postverket, vadan ett bifall icke behövde medföra
•några konsekvenser för andra grenar av statsförvaltningen.
Vidare har kvinnliga telegraf personalens förening hemställt, att telegrafexpeditörerna
måtte uppflyttas till åtminstone 12/e och förste telegrafexpeditörerna
till 15:e lönegraden. Föreningen har till stöd härför anfört i huvudsak
följande:
Vid placeringen av telegrafexpeditör i 11 :e lönegraden, d. v. s. en lönegrad
lägre än radiotelegrafist, hade vederbörlig hänsyn icke tagits till befattningarnas
inbördes värde och därför erforderliga kvalifikationer. Av telegrafexpeditör
krävdes icke blott högre skolkompetens utan även omkring tre
gånger längre fackutbildning än vad som fordrades av eu radiotelegrafist.
Telegrafexpeditörens arbete, vilket först och främst bestode i att handhava
mottagning, vidarebefordring och avlämning av telegram, ställde stora krav
på tjänstemännen ifråga om språkkunnighet, uppfattning och omdöme.
Vidare hade telegrafexpeditörerna numera till viss del övertagit det arbete
med de direkta internationella trådförbindelserna, som tidigare helt och
hållet bestritts av telegrafassistenterna, något som förutsatte insikt i snabbskriftsystemens
egenartade och delvis rätt invecklade arbetsmetoder. Vid
många stationer biträdde telegrafexpeditören stationsföreståndaren med stationens
ekonomiska förvaltning och dagliga skötsel. Avfattningen av tjänstetelegram
till in- och utländska stationer, services taxés m. m., vilket telegrafexpeditören
självständigt ombesörjde, krävde jämte god språkbehandling en
ingående kännedom om ej blott inländska utan ock internationella författningar
rörande trafiken. Radiotelegrafist åter hade att av trafiken i regel
blott ombesörja repetition av telegram mellan kuststationer, fartyg och
centralstationer, medan hela den stora internationella radiokorrespondensen
ombesörjdes av telegrafexpeditörer och telegrafassistenter å de stora telegrafstationerna.
Radiotelegrafistens övriga uppgifter vore närmast att hänföra
till ett slags vakttjänst samt mera maskinellt arbete. För en förbättrad
löneställning för förste telegrafexpeditör talade dessutom befattningens egen
skap att hädanefter utgöra en slutpost för telegrafexpeditörerna.
I utlåtande över berörda framställning erinrar telegrafstyrelsen, att styrel
ten tidigare uttalat sig för att vid inplacering enligt den kvalitativa metoden
telegrafexpeditörer och förste telegrafexpeditörer borde inpassas i 13:e
respektive 15:e lönegraden. I anslutning härtill ansåge sig styrelsen böra
tillstyrka de ifrågasatta uppflyttningarna. Vid bifall härtill beräknades den
årliga kostnadsökningen för telegrafverket — frånsett dyrtidstillägg — till
omkring 215,000 kronor, däri inberäknat en av uppflyttningen föranledd ökning
av avlöningen till icke-ordinarie personal.
Med anledning av generalpoststyrelsens ovanberörda förslag i fråga om
nuvarande kvinnliga postexpeditörer och förste postexpeditörer erinrar telegrafstyrelsen,
att styrelsen tidigare på det bestämdaste avrått från upphävande
av den likställighet i lönehänseende mellan telegrafexpeditörer och
kvinnliga postexpeditörer, som efter förutgången noggrann prövning av statsmakterna
fastställts så sent som år 1919 vid den då beslutade gemensamma
löneregleringen för kommunikationsverken.
Kommunilcationsverlcens lönenämnd yttrar i anledning av dessa framställningar
följande:
Kungl. Maj:ts proposition nr 184.
43
»Aven enligt lönenämndens uppfattning hava de befattningar vid postverket
och telegrafverket, om vilka nu är fråga, blivit väl lågt placerade vid
deras inordnande i den från och med den 1 juli 1925 gällande, för män och
kvinnor gemensamma löneplanen. Lönenämnden anser sig dock icke böra
förorda den av poststyrelsen ifrågasatta anordningen, enligt vilken de kvinnliga
postexpeditörer och förste postexpeditörer, vilka övergått till den från
och med nyssnämnda dag tillämpade lönestaten, övergångsvis skulle äga att
uppbära lön inom de av poststyrelsen föreslagna lönegraderna. Enligt
nämnda förslag skulle de befattningshavare, som komrne att beröras därav,
beredas en löneförbättring i jämförelse med vad som tillkommit dem före
den 1 juli 1925, vilken — frånsett djTtidstillägg — skulle utgöra:
å |
A-ort |
a G-ort |
|
i lägsta |
i högsta |
I i lägsta i högsta |
|
lönoklassen |
| löncklassen |
löncklassen löncklassen 1 |
|
kr. |
kr. |
kr. kr. |
|
för postexpeditörer ........................ |
750 |
1 1.050 |
1,146 1,476 |
för förste postexpeditörer............... |
810 |
1,170 |
1,206 1.620 |
En så avsevärd löneökning som den nu angivna, vilken väsentligen överstiger
den, som i något annat fall kommit kvinnliga befattningshavare till
-del i samband med de senast vidtagna förändringarna i avlöningsreglementet,
är enligt lönenämndens mening icke tillräckligt motiverad av vad från poststyrelsens
eller personalorganisationens sida anförts till stöd för de ifrågasatta
uppflyttningarna. Efter genomförandet av den nya fördelning av arbetsuppgifterna
mellan olika befattningsgrupper, som förutsatts skola äga
rum i anledning av den från och med den 1 juli 1925 tillämpade löneplanen,
kan det ej heller ur administrativ synpunkt anses lämpligt, att ett antal befattningshavare
inom vissa tjänstegrupper skulle — utan att detta nödvändiggjordes
av vederbörandes rätt att vara tryggad mot löneminskning vid övergång
till den nya lönestaten — komma att till följd av en övergångsanordning
intaga en annan och förmånligare löneställning än den, som i avlöningsreglementet
blivit för vederbörande tjänstekategorier bestämd.
Den avlöningsförbättring, som kan anses skälig för de tjänstemannagrupper,
om vilka i föreliggande framställningar är fråga, torde i stället böra
Åstadkommas genom uppflyttning i lönegrad av de i den nuvarande tjänsteförteckningen
förekommande befattningarna postexpeditör, förste postexpeditör,
telegrafexpeditör och förste telegrafexpeditör. Vid genomförandet av
eu dylik uppflyttning bör enligt lönenämndens förmenande den likställighet
i avlöningshänseende, som vid den år 1919 beslutade löneregleringen åvägabragtes
mellan kvinnliga postexpeditörer och telegrafexpeditörer, allt fort
farande upprätthållas. Vad i vissa framställningar anförts såsom motiv för
en rubbning av denna likställighet synes nämligen icke utgöra anledning att
nu frångå den inbördes värdesättning av ifrågavarande befattningar, som
efter noggranna undersökningar ägde rum vid det nya avlöningsreglementets
antagande.
Lönenämnden vill för sin del föreslå, att såväl de i nuvarande 11 :e lönegraden
placerade befattningarna postexpeditör och telegrafexpeditör som ock
de till 12:e lönegraden hänförda befattningarna förste postexpeditör och
förste telegrafexpeditör måtte uppflyttas till den lönegrad, som är närmast
högre än den, respektive befattningar för närvarande tillhöra, varigenom de
båda förstnämnda befattningarna skulle komma att placeras i 12:e lönegraden
och de båda senare i 13:e lönegraden.
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 184.
Den sålunda ifrågasatta uppflyttningen av dessa tjänster bör enligt lönenämndens
mening icke medföra några konsekvenser i form av höjning i lönegrad
av andra befattningar vare sig inom eller utom de verk, om vilka nu
är fråga.. Särskilt må betonas, att uppfiyttningen av telegrafexpeditörsbefattningen
icke bör kunna åberopas såsom stöd för en höjning jämväl av de
med densamma nu likställda befattningarna kansliskrivare, kopist och vaktföreståndare,
av vilkas innehavare icke kräves motsvarande utbildning.
Uppfiyttningen av befattningen postexpeditör till like lönegraden bör icke
undantagslöst komma samtliga de tjänstemän till godo, som för närvarande
innehava tjänsteställning och åtnjuta lön såsom postexpeditörer. Härutinnan
må till eu början erinras, hurusom i punkt A 9 av de utav Kungl. Maj:t
den 24 november 1922 fastställda bestämmelserna i fråga om tjänstemännens
i postsparbanken övergång den 1 januari 1923 på postverkets ordinarie stat
eller placering å särskild övergångsstat för sistnämnda verk föreskrivits, att
de för vissa kontorsskrivare hos postsparbanken utfärdade konstitutorial
skola gälla som konstitutorial å kvinnlig postexpeditörsbefattning. Intill dessnu
avsedd tjänsteman placerats å fast postexpeditörsbefattning skall hon,
enligt samtidigt meddelad föreskrift, vara placerad å övergångsstat. Dessa
befattningshavare, vilka icke besitta samma kompetens i fråga om de postala
göromålen som de vid postverket utbildade postexpeditörerna, torde, så länge
de kvarstå å nämnda övergångsstat, icke böra åtnjuta lön enligt högre lönegrad
än den, i vilken de för närvarande äro placerade.
Vidare bör hänsyn tagas till vissa förhållanden, som stå i samband därmed,
att den vid de övriga kommunikationsverken förekommande, i 11 :e
lönegraden inordnade befattningen kansliskrivare icke finnes upptagen i
tjänsteförteckningen under postverket. På grund härav hava i åtskilliga fall
såväl inom poststyrelsen som vid postverkets distriktsförvaltningar anlitats
befattningshavare inom postexpeditörsgruppen för utförande av kontors- och
expeditionsgöromål motsvarande dem, som vid de övriga verken handhavas
av kansliskrivare. Det föreligger givetvis icke någon anledning att tilldela
dessa befattningshavare en högre löneställning än nyssnämnda, med dem
jämförliga tjänstemän vid de andra verken. Lämpligast synes lönenämnden
vara att även för postverkets del inrätta befattningen kansliskrivare i 11 :e
lönegraden samt att de befattningshavare inom postexpeditörsgraden, vilka
uteslutande och stadigvarande sysselsättas med göromål av den art, som i
allmänhet anses böra ankomma på kansliskrivare, överflyttas till sistnämnda
befattning. Ovannämnda å övergångsstat uppförda postexpeditörer, vilka
tidigare tjänstgjort inom postsparbanken, torde efter kansliskrivarbefattningensinrättande
böra upptagas såsom kansliskrivare. Denna anordning skulle
dock givetvis icke beröra dem bland ifrågavarande befattningshavare, vilka
tilläventyrs icke övergått på den från och med den 1 juli 1925 gällande lönestaten.
Vad beträffar det närmare tillvägagångssättet vid uppflyttning i lönegrad
av övriga postexpeditörer ävensom av förste postexpeditörer, telegrafexpeditörer
och förste telegrafexpeditörer, böra enligt lönenämndens mening tilllämpas
enahanda övergångsbestämmelser, som kommit till användning i fråga
om de kvinnliga befattningshavarnas inordnande i den från och med den
1 juli 1925 gällande gemensamma löneplanen.
Vid bifall till lönenämndens förslag rörande placering i lönegrad av nu
omhandlade ordinarie befattningar erfordras självfallet icke några särskilda
föreskrifter beträffande löneförmånerna för extra ordinarie postexpeditör och
postexpeditörsaspirant vid anstiillning såsom ordinarie postexpeditör eller
för tjänsteman, som framdeles vinner anställning såsom förste postexpeditör.
Kungl. Maj:ts proposition nr 184. 45
Vacl poststyrelsen i sådant avseende föreslagit torde sålunda icke böra till
någon Kungl. Maj:ts åtgärd föranleda.»
Slutligen meddelar lönenämnden, att de av lönenämnden föreslagna uppflyttningarna,
enligt vad från vederbörande verk inhämtats, skulle medföra
en årlig kostnadsökning för post- och telegrafverken av omkring 70,200 respektive
omkring 201,OCX) kronor.
Lönenämnden hemställer alltså, att befattningarna postexpeditör och telegrafexpeditör
måtte uppflyttas till 12:e samt befattningarna förste postexpe-ditör
och förste telegrafexpeditör till 13:e lönegraden ävensom att beträffande
postverket måtte inrättas befattningen kansliskrivare med placering i
ll:e lönegraden.
Två ledamöter av lönenämnden hava avstyrkt lönenämndens förslag.
I likhet med lönenämnden har kvinnliga postföreningen hemställt om inrättande
av kansliskrivarbefattningar vid postverket. Till stöd härför liar
föreningen anfört, att inom postverket vore åt kanslibiträden i stor utsträckning
anförtrott ett så kvalificerat arbete, att detsamma rättvisligen borde
utföras av tjänstemän i kansliskrivares grad.
Generalpoststyrelsen har i avgivet utlåtande tillstyrkt föreningens framställning.
Med anledning av ovanberörda framställningar om uppflyttning i lönegrad
av post- och telegrafexpeditörer m. fl. kvinnliga tjänstemän hava styrelserna
för de kvinnliga telefontjänstemannaföreningarnas centralförening och för telegrafverkets
kvinnliga kontorspersonals förening hemställt, att övriga, av kvinnor
nu innehavda befattningar vid telegrafverket i ll:e och 12:e lönegraderna,
nämligen vaktföreståndare, kansliskrivare och kopist respektive förste
vaktföreståndare och förste kassör, måtte fortfarande placeras i samma lönegrader
som telegrafexpeditör respektive förste telegrafexpeditör. Enahanda
framställning har gjorts av statsbanornas kvinnliga tjänstemannaförening beträffande
de i nyssnämnda lönegrader placerade befattningarna kansliskrivare
respektive förste kansliskrivare vid statens järnvägar. Till stöd för samtliga
dessa framställningar har huvudsakligen anförts, att skäl icke förelåge att
upphäva den likställighet i lönehänseende mellan ifrågavarande befattningar
i respektive lönegrader, som varit rådande sedan 1919 års lönereglering och
som framgått såsom resultat av en upprepad, allsidig jmövning av det inbördes
förhållandet mellan de kvinnliga befattningarna vid kommunikationsverken.
Framställningarna hava, i vad de avse personal vid telegrafverket, tillstyrkts
av telegrafstyrelsen men beträffande tjänstemän vid statens järnvägar
avstyrkts av järnvägsstyrelsen.
Lönenämnden har för sin del avstyrkt samtliga sist berörda framställningar
och därvid betonat, att den av nämnden av särskilda skäl föreslagna
uppflyttningen av post- och telegrafexpeditörsbefattningarna icke skäligen
Torde såsom konsekvens medföra en höjning jämväl av de i förevarande
framställningar avsedda befattningar, varjämte nämnden framhållit, att ett
Departements
chefen.
46 Kungl. Maj ds proposition nr 184.
bifall till dessa framställningar skalle med största sannolikhet i sin ordning
framkalla nya krav på höjning i löneliänseende jämväl av andra befattningsgrupper
än de nu nämnda.
Det torde vara uppenbart, att rubbningar i den föregående år beslutade
inplaceringen av de kvinnliga befattningarna å den nya gemensamma löneskalan
icke efter så kort tid böra vidtagas utan synnerligen starka skäl och
utan fullt tillfredsställande utredning rörande därav följande konsekvenser.
Vad i denna fråga förekommit giver emellertid vid handen, att post- och
telegrafexpeditörer samt förste post- och telegrafexpeditörer i fråga om kompetensfordringar
och arten av dem påvilande göromål intaga eu särställning
i förhållande till övriga till samma lönegrader hänförda kvinnliga befattningar.
En förändrad placering av de förra befattningarna skulle därför i och för
sig icke behöva medföra eu motsvarande åtgärd beträffande övriga ifrågavarande
befattningar, mot vilkas placering, så vitt jag kunnat finna, vägande
anmärkningar icke framkommit. Vissa skäl tala emellertid för att man även
beträffande den förra kategorien för närvarande undviker rubbningar och
avvaktar resultatet av pågående omläggningar inom respektive verk av organisatorisk
art och avseende berörda tjänstemannagruppers utbildnings- och
arbetsförhållanden. Vad nu är sagt gäller i främsta rummet postverket, och
må i detta avseende erinras följande.
Med fullföljande av syftet i vissa av 1923 års postkommitterade framlagda
förslag har generalpoststyrelsen i skrivelser den 5 maj och den 21
november 1925 angivit vissa riktlinjer för utbildningen av aspiranter till postexpeditörs-
och postassistentbefattning ävensom de kompetensfordringar för
sagda personal, som styrelsen ansett böra hädanefter gälla. Generalpoststyrelsen
har därvid utgått från att för kassaexpeditionstjänsten i allmänhet
böra användas tjänstemän i den nya postexpeditörsgraden och att de nuvarande
postassistenternas antal bör nedbringas till vad som ungefärligen
erfordras för rekryteringen av det högre befälsbeståndet i verket. Styrelsens
förslag innebär, att för anställning som postexpeditör, förste postexpeditör
och stationsmästare av nuvarande klass 1 skulle fordras att hava
genomgått en för dessa tjänsters behöriga skötande erforderlig utbildningskurs
samt att för anställning såsom postassistent eller i högre befattning
skulle fordras — förutom nyssnämnda utbildning — genomgående av ytterligare
en kurs, avseende att bibringa högre fackkunskap ävensom administrativ
utbildning, varjämte övergången till postexpeditörs- och stationsmästaregraderna
för de i verket nu anställda tjänstemännen i de lägre lönegraderna
skulle på olika sätt underlättas.
Frågan om uppdelning av arbetet mellan assistent- och postexpeditörsgraderna
har närmare utvecklats av generalpoststyrelsen i skrivelse den 31
oktober 1925 med förslag i fråga om antalet ordinarie befattningar vid postverket
av högst 20:e lönegraden under år 1926. Styrelsen har därvid anfört,
att ett uppdelande av arbetsuppgifterna för postassistenter och postexpeditörer
icke läte sig genomföras på grundval av arbetets art utan tinge svårig
-
47
Kungl. Maj:ts proposition nr 184.
hetsgraden, d. v. s. de förhållanden, under vilka arbetet utfördes, därvid
bliva avgörande. Antalet assistenter borde bestämmas allenast med hänsyn
till vad som erfordrades för rekrytering av den högre befälskåren, då det
antal assistenter, som med sådan utgångspunkt visade sig erforderligt, antoges
bliva tillfyllest för bestridande av sådana befattningar, med vilka vore
förenade de mest maktpåliggande göromålen inom de förutvarande postexpeditörernas
verksamhetsområde, samt för vikariatstjänstgöring å högre
tjänster. Under förutsättning, att behovet av postassistenter tills vidare finge
bestämmas med hänsyn till förhållandena vid varje postkontor, borde det
antal postassistenter, som för närvarande kunde beräknas vara erforderligt,
utgöra omkring 400 eller bortåt hälften av det nu befintliga antalet.
Beträffande sättet för avvecklingen av det övertaliga antalet postassistenter
har generalpoststyrelsen föreslagit, att det nuvarande antalet assistentbefattningar
skulle bibehållas intill dess samtliga extra ordinarie assistenter
och assistentaspiranter befordrats till assistenter, dock skulle en successiv
minskning ske på det sätt, att ledig assistentbefattning utbyttes mot postexpeditörsbefattning,
därest den närmast i tur till ordinarie anställning stående
extra ordinarie postexpeditören vore i tjänsten äldre än den äldst©
extra ordinarie postassistenten. Skulle emellertid styrelsens förslag om uppflyttning
övergångsvis av de nuvarande postexpeditörerna och förste postexpeditörerna
i 15:e respektive 16:e lönegraderna icke bifallas, måste man,
enligt styrelsens mening, även avvakta, att de postexpeditörer och förste
postexpeditörer samt extra ordinarie postexpeditörer och postexpeditörsaspiranter,
som gjort sig förtjänta av befordran till assistenter eller visat sig
äga förutsättningar att bestrida även högre befälsposter, uppnådde befordran
till assistenter. Först därefter borde det efter ovan omförmälda utbyten
kvarstående antalet assistentbefattningar minskas allt efter avgången av
assistenter, sedan dock genom årlig nyrekrytering i begränsad omfattning:
sörjts för att det alltjämt kvarstående behovet av rekryteringsmaterial för
den högre befälskåren fyllts.
Genom beslut den 18 december 1925 har Kungl. Maj:t utfärdat kungörelse
angående ändrad lydelse av § 33 i instruktionen för generalpoststyrelsen,
varigenom bestämmelserna angående kompetensfordringarna för ifrågavarande
befattningar ändrats i huvudsaklig anslutning till styrelsens ovan angivna
riktlinjer. Vidare har Kungl. Maj:t samma dag för första halvåret 1926 fastställt
antalet postassistentbefattningar till samma siffra som motsvarar antalet
nämnda dag tillsatta dylika befattningar eller 821 ävensom förordnat,
att vid uppkommande ledighet å postassistentbefattning deu lediga befattningen
skulle, i avbidan på ytterligare utredning angående ordningen för
nedbringande av dessa tjänsters antal och i samband därmed stående frågor,
tills vidare under första halvåret 1926 hållas vakant.
Den av Kungl. Maj:t genom berörda beslut godkända omläggningen innebär
alltså i princip, att huvuddelen av de göromål vid postverket, vilka för
närvarande utföras av befattningshavare med den för assistent och postexpeditör
hittills gemensamma utbildningen, hädanefter skulle anförtros åt en
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 181.
grupp tjänstemän med mindre omfattande fackutbildning. Denna grupp skulle
utgöras av postexpeditörer och förste postexpeditörer, utbildade efter de nya
kompetensbestämmelserna. Åt assistenterna skulle förbehållas de mera kvalificerade
uppgifterna och skulle denna grupp därjämte bilda underlag för
rekryteringen av de högre befattningarna. Genomförandet av denna anordning
kräver emellertid en viss övergångsperiod, beroende på såväl det nuvarande
antalet tjänstemän inom de olika graderna som ock den hittillsvarande
likställdheten i kompetens mellan assistenter och postexpeditörer.
Yad telegrafverket beträffar har den i detta verk sedan länge i enahanda
riktning pågående omläggningen av arbets- och utbildningsförhållandena för
telegrafexpeditörs- och telegrafassistentbefattningarna ännu icke helt vunnit
sin avslutning.
Med hänsyn till det nu anförda och innan berörda omläggningar hunnit
genomföras och verkningarna därav kunnat överblickas kan jag icke, på sätt
lönenämnden ifrågasatt, förorda eu allmän uppflyttning av de befattningar,
varom här är fråga.
Därest postexpeditörsbefattningen bibeliålles i sin nuvarande lönegrad,
lärer det av lönenämnden anförda skälet till inrättande av eu ny befattning
i samma lönegrad, kansliskrivare, icke föreligga; och torde i övrigt frågan
om behovet av denna nya befattning böra ytterligare utredas.
Vid bedömande av frågan angående de nuvarande postexpeditörernas
och förste postexpeditörernas ställning i avlöningshänseende bör beaktas,
att dessa befattningshavare, vilka i fråga om utbildning äga samma kompetens
som assistenterna, jämväl hittills i stort sett utfört lika kvalificerat arbete
som dessa. En uppdelning av arbetsuppgifterna i antydd riktning
mellan assistenter och befattningshavare i lägre grad lärer ej heller kunna
fullt genomföras förr än assistentkåren nedbringats till ett antal, som motsvarar
de mera kvalificerade uppgifter, som skulle ankomma på denna befattningsgrupp.
Ur denna synpunkt torde ordningen för genomförandet av
den erforderliga minskningen av assistentkåren även i detta sammanhang
vara av intresse.
I sistnämnda fråga har jag icke kunnat biträda generalpoststyrelsens
mening. Visserligen är det tydligt, att befordringarna till postassistents
grad icke kunna helt inställas. Ett sådant förfaringssätt skulle uppenbar
ligen medföra betänkliga följder, framförallt i fråga om den högre personalens
rekrytering. Med vederbörligt hänsynstagande härtill bör emellertid
— utan avseende å antalet av nuvarande icke ordinarie personal — en successiv
minskning av postassistentkåren i mån av avgång omedelbart igångsättas,
så att, därest vid inträffad ledighet tjänsten icke anses böra ur rekryteringssynpunkt
återbesättas, densamma skulle ersättas med lägre befattningshavare
.
Även med den nu ifrågasatta ordningen torde övergången till det nya
systemet komma att kräva avsevärd tid, och det övervägande antalet av de
högre utbildade postexpeditörerna komma säkerligen att för lång tid framåt
49
Kungl. Maj:ts proposition nr 184.
få utföra arbete av samma svårighetsgrad som ett stort antal postassistenter.
Med hänsyn härtill synes mig billigheten kräva, att de personligen
erhålla en något bättre löneställning än de postexpeditörer, som icke äga
denna högre utbildning och därför icke kunna utnyttjas på samma sätt.
Jämväl statsutskottet har föregående år funnit vissa skäl tala för beredande
av en något bättre löneställning för ifrågavarande befattningshavare. Efter
övervägande av denna fråga har jag funnit mig böra föreslå, att postexpeditörer
med den för assistenter och postexpeditörer hittills gemensamma
postala utbildningen må personligen tilldelas avlöning enligt de för 12:e
lönegraden stadgade grunder. I enlighet härmed torde förste postexpeditörer
med nyss angiven utbildning böra personligen tilldelas avlöning enligt 13:e
lönegraden. Däremot torde de av lönenämnden omförmälda, för närvarande
å övergångsstat placerade kvinnliga postexpeditörer, vilka tidigare varit kontorsskrivare
i postsparbanken, ävensom vissa andra postexpeditörer. vilka
sakna postal utbildning, icke böra berättigas till högre löneställning än
de för närvarande innehava.
De ovan anförda skälen för eu förbättring av vissa postexpeditörers
löneställning torde icke i samma mån kunna åberopas till stöd för en liknande
förmån för de nuvarande telegrafexpeditörerna. Sålunda har, såsom ovan
antytts, vid telegrafverket en uppdelning av arbetsuppgifter mellan telegrafassistenter
och telegrafexpeditörer sedan flera år tillbaka ägt rum, därvid de
mera kvalificerade uppgifterna förbehållits assistenterna, och hava i enlighet
härmed assistentbefattningar successivt utbytts mot telegrafexpeditörsbefattningar.
Ej heller i fråga om kompetensfordringarna äro befattningarna likställda,
i det den fackliga utbildningen för assistenterna varit mera omfattande
än motsvarande utbildning för de hittillsvarande kvinnliga befattningarna.
Därest, på sätt jag föreslagit, en nedskrivning av postassistenternas antal
omedelbart igångsättes, kommer emellertid en stor del av de nuvarande
extra ordinarie postassistenterna, vilka erhållit den för ifrågavarande befattning
erforderliga utbildningen, icke att inom rimlig tid kunna vinna befordran
till ordinarie assistent. Med hänsyn särskilt till de otillfredsställande
pensionsförhållanden, som skulle bliva en följd av allt för lång extra
ordinarie anställning, synes möjlighet böra beredas dessa befattningshavare
att inom icke alltför lång tid vinna ordinarie anställning utan att de därigenom
bliva i lönehänseende allt för ogynnsamt ställda. Detta torde lämpligen
kunna ordnas genom ett medgivande, att nu anställd extra ordinarie
postassistent må, i den män lediga postexpeditörsbefattningar finnas och
vederbörande därtill anses böra ifrågakomma, kunna konstitueras till postexpeditör
med rätt att, i likhet med de kvinnliga postexpeditörerna med
samma utbildning, personligen placeras i 12:e lönegraden samt att inom
denna ram bibehållas vid av honom vid ordinarieblivandet i den extra
ordinarie anställningen innehavd lön.
De av mig nu förordade övergångsanordningarna beträffande avlöningen
till vissa postexpeditörer och förste postexpeditörer, vilka torde få tillämpas
Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 sand. 194 höft. (Nr 184.) 247 20 4
Kassör vid
telegrafverket.
50 Kungl. Maj:ts proposition nr 184.
från och med den 1 juli 1920, kräva riksdagens medgivande, och torde därför
bemyndigande böra utverkas för Kungl. Maj:t att utfärda bestämmelser
i ämnet i huvudsaklig överensstämmelse med av mig angivna grunder.
I skrivelse den 26 augusti 1925 har telegrafstyrelsen hemställt, dels att
kassör vid telegrafverket måtte uppflyttas från 7:e till 8:e lönegraden och
dels att vid telegrafverket måtte inrättas en ny kassörsbefattning med placering
i 10:e lönegraden. Till stöd härför yttrar styrelsen:
»I den från och med den 1 juli 1925 gällande löneplanen har kassör vid
telegrafverket blivit inplacerad i 7:e lönegraden och förste kassör i 12:e lönegraden.
Enligt telegrafstyrelsens åsikt borde emellertid kassörerna hava
beretts en bättre löneställning än som sålunda kommit dem till del. I utlåtande
(nr 33) den 20 mars 1925, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående vissa ändringar i avlöningsreglementet den 19 juni 1919 för tjänstemän
vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk
m. m. jämte i ämnet väckta motioner, har statsutskottet även framhållit
(sid. 17), att det syntes utskottet icke kunna förnekas, att kassörsbefattningen
vid telegrafverket i den nya löneplanen kommit i en mindre gynnsam löneställning.
Vid telegrafverkets stationer anställes kassör i regel först då uppbörden
vid stationen under normala förhållanden uppgår till 250,000 ä 300,000 kronor
per år. Förste kassör anställes, då den årliga uppbörden överskrider
1,000,000 kronor.
Även om uppbördens storlek kan tagas såsom en mätare av kassörens
arbetsmängd, är det dock icke inkassering och utbetalning av penningar,
som utgör huvudparten av eu stationskassörs arbete. Stationskassören har
nämligen att förutom uppbörd och kassabokföring ombesörja stationens medelsredovisning
samt att närmast under stationsföreståndaren svara för arbetet
å stationens räkenskapsavdelning, varvid det åligger kassören att utöva
befälskap för den å nämnda avdelning placerade personalen, i regel bestående
av telefonister i olika grader men även av kontorsbiträden och kanslibiträden.
Då kassör och kanslibiträde i löneplanen blivit inplacerade i samma
lönegrad, inträffar det därför att befäl och biträdande personal innehava
samma tjänstegrad. Vad här sagts gäller även i stort sett de å linjedistrikten
placerade kassörerna. Eu uppflyttning i lönegrad av kassörsbefattningen
vid telegrafverket måste därför anses påkallad och får styrelsen föreslå, att
befattningen ifråga inplaceras i 8:e lönegraden.
Såsom redan nämnts hava kassörer vid stationer med en årlig uppbörd
mellan 250,000 och 1,000,000 kronor hittills varit placerade i samma lönegrad.
Det kan emellertid icke förnekas, att kassörsarbetet vid de större av de
stationer, varom här är fråga, är både betydligt mycket ansvarsfullare och
mera omfattande än vid de mindre. Det synes styrelsen därför rättvist, att
för dessa större stationer, med en uppbörd mellan 600,000 och 1,000,000
kronor, en ny kassörsbefattning inrättas vid telegrafverket, och får styrelsen
därför föreslå inrättandet av eu dylik befattning med placering i 10:e lönegraden.
Förste kassör bör allt fortfarande bibehållas i samma lönegrad som
nu och med samma benämning.»
Lönenämnden meddelar till en början, att två kassörer vid telegrafverket
hos lönenämnden hemställt, att lönenämnden måtte föreslå kassörsbefattningens
vid nämnda verk uppflyttning till ll:e lönegraden. Härefter anför
lönenämnden i denna fråga följande:
51
Kungl. MajUs proposition nr 184.
»Aven enligt lönenämndens uppfattning Lava kassörerna vid telegrafverket
blivit väl lågt placerade i lönehänseende vid deras inordnande i 7:e lönegraden
enligt den från och med den 1 juli 1925 gällande löneplanen. Eu något
högre löneställning för ifrågavarande befattningshavare synes befogad med hänsyn
till arten och omfattningen av det uppbörds- och redovisningsarbete, som
åligger dem, samt deras befälsställning i förhållande till den å stationernas
räkenskapsavdelningar placerade personalen. Den från befattningshavarnas
sida påyrkade uppflyttningen till ll:e lönegraden kan dock enligt lönenämndens
uppfattning på intet sätt anses motiverad. Lönenämnden vill i stället
ansluta sig till telegrafstyrelsens förslag därom att kassörsbefattningen uppflyttas
från 7:e till 8:e lönegraden ävensom att eu ny kassörsbefattning inrättas
inom like lönegraden.
Beträffande de särskilda tjänsternas fördelning på de olika lönegraderna
— den 8:e, den 10:e och den 12:e, i vilken sistnämnda grad befattningen
förste kassör fortfarande skulle vara inordnad — vill det synas lönenämnden,
som om den av telegrafstyrelsen angivna beräkningsgrunden borde underkastas
sådan jämkning, att de högre befattningarna ifrågakomme till inrättande
först därest årsuppbörden uppgår till ett något högre minimibelopp
än som av telegrafstyrelsen för olika fall angivits. Enligt telegrafstyrelsens förslag
skulle den lägre kassörsbefattningen avses för stationer med'' arsuppbörd
mellan 250,000 och 600,000 kronor och den högre för stationer med uppbörd
mellan 600,000 och 1,000,000 kronor, under det förste kassör av styrelsen
ansetts böra anställas å stationer med uppbörd överskridande 1,000,000 kronor.
Lönenämnden vill i stället föreslå, att ifrågavarande gränser bestämmas med
användandet av jämna latituder om 500,000 kronor och med anlitande av
den utav telegrafstyrelsen tillämpade utgångssiffran 250,000 kronor. I enlighet
härmed skulle kassörer inom 8:e lönegraden i allmänhet förekomma å
stationer _ med normal arsuppbörd mellan 250,000 och 750,000 kronor samt
kassörer i 10:e lönegraden å stationer med dylik uppbörd mellan 750.000 och
1,250,000 kronor. Därest årsuppbörden överstiger sistnämnda belopp, torde
i regel förste kassör böra anställas.
Vid tillämpning av dessa principer bör givetvis icke eu tillfällig stegring
av årsuppbörden å en station medföra förändrad löneställning för kassören
därstädes, utan bör uppflyttning ifrågakomma först sedan rörelsen vid stationen
nått sådan utveckling, att enligt ovanstående regler samt med hänsyn
till arbetets omfattning i övrigt en höjning av befattningen kan anses
befogad. Erinras må ock, att de angivna uppbördssiffrorna hänföra sig till
nuvarande trafikförhållanden och penningvärde, varför eu förändring i dessa
avseenden kan komma att inverka även beträffande den gränsbestämning,
varom här är fråga.
Av det ovanstående framgår, att kassörsbefattningarna å telegrafverkets
linjeexpeditioner icke beröras av de här ifrågasatta förändringarna beträffande
stationskassörernas löneställning.»
Den löneställning, kassörerna vid telegrafverket vid inplaceringen å den Departement.<-gemensamma löneskalan från och med den 1 juli 1925 erhållit, synes, enligt ^efen.
vad utredningen giver vid handen, icke sta i skäligt förhållande till beskaffenheten
av deras arbetsuppgifter och till deras ställning gentemot dem
underlydande personal. Jämväl statsutskottet vid 1925 års riksdag har funnit
dessa befattningars placering i löneskalan mindre gynnsam. Jag anser alltså
skäl föreligga att bereda dessa befattningshavare en förbättrad löneställning
och vill i sådant hänseende förorda telegrafstyrelsens av lönenämnden till
-
52
Kungl. Maj:ts proposition nr 184.
styrkta förslag, att kassörsbefattningen uppflyttas till 8:e lönegraden samt att
för större stationer inrättas eu ny kassörsbefattning i 10:e lönegraden. Förste
kassörsbefattningen torde alltjämt böra bibehållas i 12:e lönegraden. I fråga
om dessa befattningars fördelning på de tre lönegraderna synas i huvudsak
kunna tillämpas de av lönenämnden föreslagna grunder.
Riks- Vidare har styrelsen för kvinnliga telefontjänstemannaföreningarnas central
teiefonist.
förening gjort framställning om uppflyttning av rikstelefonist från 6:e till
7:e lönegraden.
Styrelsen erinrar, att denna befattning, som vid 1919 års lönereglering
placerades i samma lönegrad som kanslibiträde, vid den nästlidet år verkställda
inplaceringen i den gemensamma löneplanen inordnades i 6:e lönegraden,
medan kanslibiträde placerades i 7:e lönegraden. Emellertid vore
rikstelefonistens arbete långt mera krävande än kanslibiträdets samt utfördes
under en oavlåtlig speciell kontroll. Flera rikstelefonister hade tidigare på
grund av minskad hörsel, allmän klenhet och dylikt icke kunnat kvarstå i
trafiktjänsten utan förflyttats till kanslibiträdesbefattningar, och genom dessa
befattningars placering i högre lönegrad än rikstelefonist hade dessa förflyttningar
blivit en befordran.
Telegrafstyrelsen tillstyrker framställningen under framhållande av olägenheterna
av och orättvisan i den nuvarande anordningen. Därjämte meddelar
styrelsen, att ett bifall till framställningen skulle medföra en årlig kostnadsökning
av — frånsett dyrtidstillägg — omkring 225,000 kronor, varvid
dock bortfölle nu utgående personliga lönefyllnader av omkring 22,000
kronor.
Lönenämnden avstyrker framställningen samt anför i huvudsak följande.
Den nuvarande placeringen å löneskalan av rikstelefonistbefattningen kunde
icke anses innebära, att denna befattning i och för sig blivit för lågt ställd
i lönehänseende, utan syntes — även med iakttagande av den numera gällande
bestämmelsen att kvinnlig befattningshavare icke ägde rätt att åtnjuta
lön enligt högsta löneklassen inom A7ederbörande lönegrad — bäst motsvara
såväl befattningens löneställning före den 1 juli 1925 som de med densamma
förenade arbetsuppgifterna. Då placeringen i olika lönegrader av rikstelefonister
och kanslibiträden innebure en betydande olägenhet, syntes måhända
i stället kunna tagas under omprövning, huruvida icke kanslibiträdesbefattningen
från och med den 1 juli 1925 blivit något för högt placerad och därför
skäligen borde nedflyttas till samma lönegrad som den, i vilken rikstelefonistbefattningen
samtidigt inordnats. Lönenämnden ansåge sig dock
icke böra för närvarande framställa något yrkande i sådant hänseende, men
funne en övergång till den tidigare likställigheten mellan dessa befattningar
utgöra ett önskemål, som borde beaktas vid en kommande, allmän lönereglering.
Departements- Den nästlidet år skedda inplaceringen av kanslibiträdena i 7:e lönegraden
chefen. motiverades huvudsakligen med deras större kvalifikationer i jämförelse med
lägre kvinnliga kontorstjänster och med att de vid föregående lönereglering
blivit mindre gynnade i jämförelse med övriga kvinnliga befattningshavare.
Liknande skäl torde emellertid icke kunna åberopas för inordnande av rikstelefonist
i högre lönegrad än den ö:e. Ehuru jag inser de anmärkta svång
-
53
Kungl. Afaj:ts proposition nr 184.
heterna med kanslibiträdes och rikstelefonists placering i olika lönegrader,
finner jag alltså tillräcklig anledning icke föreligga att bereda eu högre löneställning
åt rikstelefonisterna.
Den av lönenämnden antydda möjligheten att nedflytta kanslibiträdena
i 6:e lönegraden torde åtminstone för närvarande icke böra anlitas.
Jag övergår härefter till de övriga frågor, som torde böra i detta sammanhang
behandlas.
I proposition nr 152 till 1922 års riksdag angående omorganisation av
postsparbanken och införande av postgirorörelse in. in. föreslogs, bland
annat, att generaldirektörens och chefens för postverket arvode skulle höjas
från 18,000 till 22,000 kronor, att arvode till ifrågasatta tre postfullmäktige
skulle fastställas till ett årligt belopp av 4,000 kronor för den fullmäktige,
som icke tillika vore fullmäktig i riksbanken eller i riksgäldskontoret, och
1,800 kronor för en var av de övriga två fullmäktige, att såsom närmaste
man till och ställföreträdare för byråchefen å den byrå, till vilken postsparbanks-
och postgiroärendena skulle höra, skulle anställas eu förste kamrer
med avlöning i dåvarande 17:e för manliga tjänstemän avsedda lönegraden
samt att för tjänstgöring inom förenämnda byrå skulle inrättas två kamrerstjänster
med avlöning enligt dåvarande 15:e lönegraden. Kamrerarna skulle
placeras, den ena å byråns postsparbanksavdelning och den andra å dess
postgiroavdelning.
Riksdagen godkände i huvudsak propositionen, i vad densamma avsåg
omorganisation av postsparbanken, men avslog förslaget om införande i
Sverige med 1923 års ingång av postgirorörelse. Enär postgirorörelse sålunda
icke kom till stånd, beslöt riksdagen, bland annat, att arvodet till generaldirektören
och chefen för postverket skulle utgå med 20,000 kronor, att
arvodena till de tre postfullmäktige, vilka benämndes postsparbanksfullmäktige,
skulle bliva 3,000 respektive 1,200 kronor, att i stället för den föreslagna
förste kamrerstjänsten skulle inrättas eu notariebefattning samt att
den såsom föreståndare å postgiroavdelningen föreslagna kamrersbefattningen
skulle utgå och å byrån sålunda finnas allenast eu kamrer, vilken skulle
fylla uppgiften såsom byråchefens närmaste man och ställföreträdare.
Frågan om postgirorörelses införande i Sverige blev åter aktuell vid 1924
ars riksdag. Kungl. Maj:t föreläde då riksdagen proposition (nr 209) med
förslag till förordning angående postgirorörelse, och riksdagen biföll i väsentliga
delar förslaget, varefter den nya rörelsen började drivas med ingången
av år 1925.
I skrivelse den 12 september 1925 har generalpoststyrelsen gjort framställning
om tilläggsarvode till vissa personer i anledning av postgirorörelsens
införande. Styrelsen anför till stöd härför följande:
Det syntes styrelsen ostridigt, att införandet av postgirorörelse i svenska
postverket komme att öka såväl generaldirektörens som postsparbanksfullmäktiges
arbete. Enligt av Kungl. Maj.t utfärdade bestämmelser skulle
nämligen de senare deltaga i handläggningen av postgiroärenden i styrelsen
Förbättrade
avlöningsform
äner
åt vissa
befattningshavare
i
postverket.
54
Kung!,. Maj:ts proposition nr 184.
i samma omfattning som i fråga om ärenden berörande postsparbanken. Vid
sådant förhållande syntes det vara i sin ordning, att till dem utgående arvoden
i någon mån förhöjdes. Styrelsen föresloge därför en höjning av
generaldirektörens arvode med 2,000 kronor till 22,000 kronor samt av postsparbanksfullmäktiges
arvoden med 500 respektive 800 kronor eller till 3,500
respektive 2,000 kronor. Ehuru grundad anledning funnes, att postgirorörelsen,
som under den gångna delen av år 1925 vunnit allt större anslutning,
skulle slå igenom och bliva bestående, ansåge styrelsen försiktigheten
bjuda, att de föreslagna arvodesökningarna gåves provisorisk karaktär.
Postgirorörelsen hade organiserats enklare än vad ursprungligen förutsatts
och till och med betydligt mindre kostsamt än som föreslogs i
förenämnda proposition nr 152 till 1922 riksdag. Sålunda hade endast
ett postgirokontor inrättats, vilket förlagts till styrelsens femte byrå, vilken
alltså handhade all kontobokföring rörande postgirorörelsen. På grund härav
och då vid rörelsens införande inga överordnade befattningar inrättades å
nyssnämnda byrå, hade arbetsbördan för de högre tjänstemännen å denna
byrå, nämligen — förutom byråchefen — kamrern och notarien, i högst
väsentlig grad ökats. Kamrern vore numera i första hand ansvarig för
postsparbankens och postgirorörelsens räkenskaper, och då hans tid sålunda
vore fullt utnyttjad av kamerala göromål, måste notarien i stor utsträckning
anlitas för utredningar och vissa andra uppgifter, som i 1922 års förslag
ansetts böra tillkomma den då ifrågasatte förste kamrern. Därtill komme,
att åtminstone under de närmaste åren, då postgirorörelsen vore ny och
jämförelsevis föga känd. av de ledande krafterna å femte byrån erfordrades
ett målmedvetet och energiskt arbete för postgirorörelsens utveckling. Med
hänsyn härtill ansåge styrelsen dessa tjänstemän böra tillerkännas avlöningstillägg
att utgå tillsvidare så länge postgiroärendena handlades av femte
byrån och de av postgirorörelsens införande framkallade förhållandena icke
definitivt ordnats; och föresloge styrelsen tilläggens belopp till skillnaden
mellan nu utgående avlöningar och den avlöning, vederbörande skulle hava
uppburit, därest kamrerstjänsten tillhört 27:e ocli notarietjänsten 24:e lönegraden,
eller för kamrern 960 kronor och notarien 912 kronor.
Lönenämnden har i utlåtande den 16 oktober 1925 ansett den av postgirorörelsen
föranledda utvidgningen av vederbörandes arbetsuppgifter skäligen
böra medföra någon förhöjning av arvodena till generaldirektören och postsparbanksfullmäktige.
Med hänsyn till att postgirorörelsen åtminstone tills
vidare icke nått en utveckling eller omfattning, som kunde anses jämförlig
med postsparbanksrörelsen, finner lönenämnden det av generalpoststyrelsen
ifrågasatta arvodestillägget åt generaldirektören skäligen böra bestämmas till
hälften av det arvode, som före postsparbankens omorganisation med 2,000
kronor utgick till generaldirektören i egenskap av ordförande i styrelsen för
postsparbanken, varigenom generaldirektörens arvode skulle bliva 21,000 kronor.
Mot det föreslagna avlöningstillägget, 500 kronor, till den postsparbanksfullmäktige,
som icke tillika är fullmäktig i riksbanken eller riksgäldskontoret,
har lönenämnden icke haft något att erinra, varemot avlöningstillägget
till var och en av de övriga postsparbanksfullmäktige synts lönenämnden
böra begränsas till 600 kronor, varigenom deras arvode skulle komma att
uppgå till det i 1922 års proposition nr 152 föreslagna beloppet, 1,800 kronor.
Lönenämnden har däremot, huvudsakligen av principiella skäl, avstyrkt
generalpoststyrelsens förslag om provisoriska avlöningstillägg till kamrern
Kungl. Maj:ts proposition nr 184. 55
och notarien. Skulle befattningarna på grund av postgirorörelsens införande
anses hava för framtiden blivit av mera krävande art än förr och på grund
härav vara förtjänta av en högre löneställning än som motsvarar den lönegrad,
till vilken respektive befattning för närvarande är hänförd, anser
nämnden det böra tagas under övervägande, huruvida ifrågavarande tjänster,
vilka nu tillhöra 24:e, respektive 21 :a lönegraden, böra utbytas mot ordinarie
befattningar inom högre lönegrader än de angivna.
Med anledning härav har g ener alpo ststyrelse) / i skrivelse den 20 november
1925 anfört, att styrelsen icke ville motsätta sig eu mera definitiv lösning
av frågan om kamrerns och notariens lönetillägg, därest Kungl. Maj:t skulle
finna en sådan lösning vara att föredraga.
Styrelsen förklarar sig alltjämt vara av den bestämda uppfattningen, att
dessa två befattningshavare icke för närvarande iDtoge den tjänsteställning,
vartill arten av dem påvilande arbete borde berättiga dem. samt lämnar härefter
en redogörelse för arbetsuppgifterna å femte byrån, varunder det för
postgirorörelsen inrättade postgirokontoret direkt förlagts, ävensom för kamrerns
och notariens åligganden. Beträffande denna redogörelse torde få hänvisas
till handlingarna.
Med stöd av den verkställda utredningen hemställer styrelsen, att, därest
styrelsens ovanberörda framställning om vissa avlöningstillägg åt kamrern
och notarien icke vunne bifall, åtgärder måtte vidtagas för uppflyttning av
kamrersbefattningen till 27:e lönegraden och utbyte av notariebefattningen
mot en sekreterarebefattning i 24:e lönegraden.
Lönenämnden har i förnyat utlåtande den 9 december 1925 tillstyrkt sistberörda
förslag om uppflyttning av ifrågavarande tjänster, dock. vad angår
kamrern, endast till 26:e lönegraden. Lönenämnden anför, att vid intet av
de övriga kommunikationsverken befattningen såsom kamrer eller därmed
likställd tjänst hänförts till sa hög lönegrad som den 27;e och att enligt
lönenämndens mening kamrersbefattning vid postverket skäligen borde inordnas
i samma lönegrad som befattningarna kameralintendent vid telegrafverket
och kamrer vid statens järnvägar eller sålunda i 2G:e lönegraden.
I fråga om placeringen i löneklass av de nuvarande innehavarna av här
omhandlade befattningar efter tjänsternas uppflyttning i lönegrad anser lönenämnden
böra tillämpas enahanda övergångsbestämmelser, som enligt punkt
A 2 i kungörelsen den 6 juni 1925 (nr 214) meddelats beträffande innehavare
av befattning, vilken från och med den 1 juli 1925 uppflyttats från förutvarande
15:e lönegraden till 2H:e lönegraden å den nya löneplanen.
Enligt vad jag inhämtat, uppgår antalet innehavare av postgirokonto för när- Departement
varande till omkring 5,600 och ökas detta antal med 20 ä 30 för varje arbetsdag. chet''en
Antalet omsättningsposter belöpa sig i medeltal till omkring 19.000 per
arbetsdag. Därjämte må erinras, att Kungl. Maj:t den 15 januari 1926 bemyndigat
generalpoststyrelsen att tillsvidare i anslutning till postgirorörelsen
förmedla betalning av skatt samt genom kungörelse samma dag (nr 7) förordnat,
att redogörare hos statsmyndighet skall vara skyldig att tillsvidare
56
Kungl. Maj:ts proposition nr 1H4.
till postverket redovisa belopp, som tjänsteman önskar genom avdrag å sin
avlöning avsätta till skatt medelst inbetalning å postgirokonto. Vidare bär
Kungl. Maj:t den 29 januari 1925 förordnat, att utmätningsmän, förrättningsmän,
som avses i 3 § utsökningslagen, tjänstemän, som under magistrats
inseende och ansvar handhava uppbörd, indrivning och redovisning
av kronoutskylder eller böter, domsverkställare samt exekutionsbiträden
skola för medel, som de i kraft av sitt uppdrag uppbära, öppna postgirokonto.
Genom dessa åtgärder lärer en ytterligare stegring av postgirorörelsen
komma att inträda. Man torde alltså kunna säga, att postgirorörelsen
numera genomgått försöksstadiet och att rörelsen så inträngt i det
allmänna medvetandet, att dess tillvaro för framtiden kan betraktas såsom
tryggad. Vid sådant förhållande synes det skäligt, att, såsom ursprungligen
avsetts, någon ersättning beredes generaldirektören och postsparbanksfullmäktige
för det ökade arbete och ansvar, som genom postgirorörelsens införande
kommit att åvila dem och som med rörelsens fortgående utveckling
kommer att ytterligare växa. Jag anser mig alltså böra tillstyrka, att av sådan
anledning arvodena till dessa personer från och med den 1 juli 1926 höjas,
och torde denna höjning lämpligen böra ske med de belopp, som förordats
av lönenämnden och som i intet fall överstiga vad år 1922 föreslogs. I
enlighet härmed skulle alltså arvodena bestämmas för generaldirektören till
21,000 kronor, för den postsparbanksfullmäktige, som icke tillika är fullmäktig
i riksbanken eller i riksgäldskontoret, till 3,500 kronor och för en var av de
övriga två postsparbanksfullmäktige till 1,800 kronor.
Vid postgirorörelsens införande förutsattes av statsmakterna, att detta icke
skulle medföra någon utökning av postverkets ordinarie personal. Till följd
härav hava kamreraren och notarien å generalpoststyrelsens femte byrå, vilka
under byråchefen utöva den mera direkta ledningen av postgiroärendena och
vilkas arbetsbörda givetvis ökats och alltjämt ökas redan på grund av postsparbanksrörelsens
fortgående stegring, fått sina arbetsuppgifter ytterligare
avsevärt utvidgade till såväl art som omfattning. Då det åtminstone icke för
närvarande torde böra ifrågasättas att avlasta dessa befattningshavares arbetsbörda
genom att utbygga organisationen av postgirorörelsen med nya ordinarie
befattningar av högre grad, synes det lämpligt och skäligt att bereda
dem en löneställning, som bättre än den nuvarande svarar mot det med befattningarna
numera förenade arbete och ansvar. Med hänsyn till vad ovan
anförts rörande postgirorörelsens bestånd och framtida utveckling lärer eu
sådan avlöningsförbättring böra givas en mera stadigvarande karaktär, och
vill jag därför i sådant hänseende förorda, att kamrersbefattningen placeras
i 26:e lönegraden och notarietjänsten förändras till en sekreterarbefattning
i 24:e lönegraden. Vid bifall till vad sålunda föreslagits, vilket torde böra
tillämpas från och med den 1 juli 1926, skulle antalet sekreterare i 24:e
lönegraden i postverket ökas från 3 till 4 samt antalet notarier minskas från
9 till 8.
Mot vad lönenämnden föreslagit i fråga om övergång till de uppflyttade
befattningarna har jag intet att erinra.
57
Kung!. Maj:ts proposition nr 184.
I skrivelse den 26 augusti 1925 har telegrafstyrelsen gjort framställning
om beredande av särskilt arvode åt de befattningshavare vid telegrafverket,
som förrätta göromål som inkasserare å telefonstationerna i Stockholm.
Härom anför styrelsen:
Som inkasserare å Stockholms telefonstationer vore för närvarande anställda
7 stationsförmän, 10 förste stationsbiträden och 16 stationsbiträden.
Inkasserarna hade med stöd av kungörelsen den 30 juni 1920 (nr 529) angående
vissa tilläggsbestämmelser till avlöningsreglementet den 19 juni 1919
tillerkänts felräkningspenningar med högsta utgående belopp eller högst 500
kronor. Styrelsen ansåge, att inkasserarna genom berörda anordning kommit
i åtnjutande av en efter arbetets värde väl avpassad sammanlagd avlöning.
Det förhållande att så relativt stor del av inkomsten utgjordes av felräkningspenningar,
vilka finge uppbäras endast under verklig tjänstutövning,
medförde emellertid, att inkasserarna vid semester och sjukledigheter finge
vidkännas större avdrag än som kunde anses skäligt. För att råda bot för
detta missförhållande funne styrelsen önskligt, att en uppdelning gjordes av
det belopp, som nu utgjordes av felräkningspenningar, i dels ett fast arvode,
vilket finge behållas vid semester och i viss omfattning även vid tjänstledighet
för sjukdom, dels felräkningspenningar till ett mindre belopp.
Ifrågavarande särskilda arvode syntes styrelsen lämpligen böra fastställas
till 3(X) kronor för år, varå dyrtidstillägg skulle utgå, samt det årliga beloppet
av felräkningspenningar till högst 240 kronor.
Telegraf verkets inkasserar förening har hemställt, att för inkasserarna i
Stockholm måtte inrättas två särskilda befattningar, nämligen förste inkasserare
och andre inkasserare med placering i 9:e respektive 8:e lönegraden
eller att, därest detta icke vunne bifall, de nuvarande inkasserarna måtte
uppflyttas, så att de erhölle lön enligt 8:e och 9:e lönegraderna, och skulle
enligt båda alternativen felräkningspenningarna minskas till 300 kronor.
Som stöd härför anför föreningen huvudsakligen, att inkasserarnas löneställning
genom sammanslagningen av de båda telefonnäten i Stockholm
och det tidigare tillämpade provisionssystemets avskaffande väsentligen försämrats
samt att de genom den nuvarande lönegradsplaceringen icke blivit
i lönehänseende fullt tillgodosedda.
Lönenämnden har i denna fråga anfört:
Ifrågavarande personal vore för närvarande fördelad på tre olika lönegrader,
nämligen den 8;e (stationsförmän), den 6:e (förste stationsbiträden) och den
5:e (stationsbiträden). Till envar av dessa tjänstemän utginge felräkningspenningar
med 480 kronor för år räknat. För inkasserare tillhörande en
högre lönegrad uppginge, enligt vad lönenämnden inhämtat, den årliga uppbörden
i regel till större belopp än för motsvarande befattningshavare inom
en lägre grad. Härvidlag kunde dock vissa omständigheter inverka förskjutande,
såsom inkasseraredistriktets läge och omfattning, antalet av sådana
abonnenter, som inbetalade sina avgifter till rikstelefonbvrån m. m. Vissa
av inkasserarna hade ock tilldelats uppdrag av mera speciell natur.
I likhet med telegrafstyrelsen ansåge lönenämnden, att de nu till ifrågavarande
inkasserare utgående felräkningspenningarna utgjorde en allt för
stor del av vederbörande befattningshavares sammanlagda inkomst i tjänsten.
Enligt nämndens mening måste det dock anses mindre lämpligt att verkställa
den härvidlag önskvärda omläggningen på sådant sätt. att tjänstemannen
vid sidan av den enligt löneplanen utgående lönen tilldelades ett
Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 154 höft. (Xr 164.)
Inrättande
av inkasserartjänster
vid telegrafverket.
247 L>-6
58 Kungl. Maj.ts proposition nr 184.
särskilt, fast arvode. De inkasseringsgöromål, varom fråga vore, utgjorde
tjänstemannens normala sysselsättning och vore sålunda icke att hänföra till
sådant utom vederbörandes vanliga tjänsteutövning fallande uppdrag eller
arbete, för vilket enligt 40 § i avlöningsreglementet särskild gottgörelse ansetts
kunna ifrågakomma. I stället syntes inkasserarna å Stockholms telefonstationer
böra tilldelas en placering å löneskalan, som i stort sett motsvarade
den av telegrafstyrelsen ifrågasatta omläggningen, varvid samtidigt
beloppet av de till dem utgående felräkningspenningarna borde minskas. I
sådant avseende ville lönenämnden — som icke ansåge sig kunna biträda
inkasserarföreniugens yrkande om befattningshavarnas uppflyttning till 8:e,
respektive 9:e lönegraden — föreslå, att ifrågavarande inkassera^ i regel
hänfördes till 7:e lönegraden, samt att de för dem avsedda felräkningspenningarna
fastställdes att utgå med högst 300 kronor för år räknat. De nu
i 8:e lönegraden placerade inkasserarna borde givetvis fortfarande bibeliallas
i nämnda lönegrad och bordo därjämte, för att icke lida minskning i sina
hittillsvarande inkomster av tjänsten, så länge de förrättade här omhandlade
inkasseringsgöromål åtnjuta felräkningspenningar med till dem för närvarande
utgående belopp. 1 mån av avgång syntes emellertid även sistnämnda
tjänstemän böra ersättas med befattningshavare inom 7:e lönegraden
och med felräkningspenningar enligt sålunda föreslagna grunder.
Yad nu föreslagits borde dock icke utgöra hinder för telegrafstyrelsen att
även framdeles, om skäl därtill förelåge, tilldela det färre antal inkassera^
— för närvarande två — som fått sig anförtrodda särskilda uppgiftei av
mera kvalificerad art, löneställning såsom stationsförmän inom 8.e lönegraden.
.
Lönenämndens förslag beträffande inkasserarna innebure i utgiftsavseende
för telegrafverket omedelbart endast en obetydlig ökning av tillhopa nagla
kronor i månaden, under det att för dem av bemälda befattningshavare, som
komme att placeras i 7:e lönegraden, förslagets genomförande skulle medföra
möjlighet till framtida uppflyttning i högre löneklass än som kunde ifrågakomma
i deras nuvarande ställning och därjämte förbättrade pensionsförmåner.
Även enligt min mening föreligga omständigheter, som tala för att en
förändring vidtages i fråga om avlöningsberäkningen för de befattningshavare
vid telegrafverket, vilka handhava inkasseringen å telefonstationerna i Stockholm.
Av skäl, lönenämnden anfört, torde det lämpligaste sättet för en
dylik omläggning vara att med minskning av felräkningspenningarna uppflytta
ifrågavarande befattningshavare i sådan lönegrad, att deras sammanlagda
inkomst i stort sett motsvarar deras nuvarande. På grund härav
anser jag mig böra tillstyrka lönenämndens förslag, att för ifrågavarande befattningshavare
vid telegrafverket inrättas eu särskild befattning, benämnd
inkasserare, med placering i 7:e lönegraden och med felräkningspenningar
om högst 300 kronor för år. Vad lönenämnden föreslagit i fråga om bibehållande
och anställande inom 8:e lönegraden av vissa befattningshavare
med mera kvalificerat inkasseringsarbete har ej givit mig anledning till erinran
.
Övriga Slutligen må i detta sammanhang omnämnas, att framställningar inkom
framstäii-
mit dejs f,yul trafiktjänstemännens riksförbund om beredande av avlöningsförbättrad
förbättring för vissa i 15:e lönegraden placerade tjänstemän, dels från tele
lönestaiining
^rufYerkets personalförbund om uppflyttning av befattningen reparatör vid
m. m. ”
Departe
mentschefen.
59
Iutngl. Maj:ts proposition nr 184.
telegrafverket från 7:e till 8:e lönegraden, dels oelc från telegrafstyrelsen om
inrättandet av en ny ordinarie notariebefattning å styrelsens linjebyrå.
Vad förstnämnda framställning angår, har trafiktjänstemännens riksförbund,
under åberopande av det av föregående års riksdag fattade beslutet
om rätt för lokomotiveldare vid statens järnvägar att under viss»
förutsättningar efter uppnådda 40 år komma i åtnjutande av visst personligt
lönetillägg, hemställt, att liknande förmåner måtte beredas postassistenter
vid postverket, telegrafassistenter vid telegrafverket samt stationsskrivare
och kontorsskrivare vid statens järnvägar. Denna framställning har avstyrkts
av såväl vederbörande verksstyrelser som lönenämnden och finner jag ej
heller för egen del anledning att nu framlägga förslag i denna fråga. Senast
vid föregående års riksdag var en liknande framställning föremål för prövning,
men föranledde då ej åtgärd; och hava sedan dess nya omständigheter
icke tillkommit till stöd för den ifrågasatta åtgärden.
Ej heller finner jag tillräckliga skäl föreligga att nu företaga någon rubbning
av den ställning å avlöningsskalan, som tilldelats reparatörer vid telegrafverket.
Mot en dylik rubbning, som säkerligen skulle komma att få
konsekvenser för vissa andra reparatörsgrupper, hava jämväl telegrafstyrelsen
och lönenämnden ställt sig avvisande.
Yad slutligen beträffar frågan om inrättandet av en ny ordinarie notariebefattning
i telegrafstyrelsen, så torde härmed tills vidare kunna anstå.
De av mig ovan förordade förslagen skulle medföra åtskilliga ändringar
i den vid gällande avlöningsreglemente för kommunikationsverken fogade
tjänsteförteckningen. Det synes emellertid av praktiska skäl lämpligt, att
särskilt förslag om ändring i tjänsteförteckningen icke behöver underställas
riksdagen för varje gång sådan jämkning sker beträffande befattning vid
dessa verk, att tjänsteförteckningen därav beröres. Ett förslag i sådan riktning
har jämväl, så vitt civilförvaltningen angår, framlagts i innevarande års
statsverksproposition, avdelningen »Utgifter, för flera huvudtitlar gemensamma
frågor», under punkten »Personalindragningar i statsdepartementen»
(sid. 30 och 31). I överensstämmelse härmed torde även beträffande kommunikationsverkens
avlöningsreglemente bemyndigande höra utverkas för
Kungl. Maj:t att för varje ar verkställa de ändringar i tjänsteförteckningen,
som föranledas av riksdagens beslut beträffande befattningar vid kommunikationsverken.
I anslutning härtill synes Kungl. Maj:t jämväl böra bemyndigas att vidtaga
de redaktionella ändringar i o ^ 1 mom. och 42 av avlöningsreglementet,
som må föranledas av riksdagens beslut beträffande i dessa författningsrum
uppräknade befattningshavare.
Slutligen må erinras, att i 12 § 2 mom. b) av avlöningsreglementet, sådant
detta författningsrum lyder enligt kungörelse den 21 juni 1922, stadgas, att
lokomotivförare, som vid befordran till lokomotivmästare åtnjöt lön enligt 10:e
löneklassen, äger i fråga om begynnelselön i den nya tjänsten samt för vidare
uppflyttning till högre löneklass tillgodonjuta den i 1 mom., andra stycket.
60
Kungl. Maj:ts proposition nr 184.
av nämnda paragraf medgivna förmån. Efter den ändring av lönegradernas
och. löneklassernas beteckning, som nästlidet år genomfördes, motsvaras
nyssnämnda 10:e löneklass numera av 14:e löneklassen. Emellertid blev
därav betingad ändring i förevarande författningsrum icke vidtagen. Denna
ändring torde emellertid nu böra ske, och förutsätter jag, att därest Kungl.
Maj:t på sätt jag föreslagit erhåller bemyndiganden att vidtaga ändring i vissa
delar av avlöningsreglementet ävensom i tjänsteförteckningen, Kungl. Maj:t
skall vara oförhindrad att i samband därmed företaga ifrågavarande redaktionella
ändring.
Departementschefens hemställan.
Under åberopande av vad jag sålunda i skilda avseenden anfört hemställer
jag, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att
l:o) dels godkänna de av mig förordade grunderna för omklassificering
av postkontoren samt telegrafverkets och statens
järnvägars stationer, dels ock bemyndiga Kungl. Maj:t att i huvudsaklig
överensstämmelse med av mig framlagt förslag utfärda
•de övergångsbestämmelser, som vid omklassificeringens genomförande
erfordras;
2:o) besluta, att arvodena till nedannämnda befattningshavare
vid postverket skola från och med den 1 juli 1926 utgå med
följande belopp för år räknat:
generaldirektören och chefen................................ kronor 21,000,
postsparbanksfullmäktig, som icke tillika är fullmäktig
i riksbanken eller i riksgäldskon
toret.
.................................................................... * 3,500,
postsparbanksfullmäktig, som tillika är fullmäktig
i riksbanken eller i riksgäldskontoret,...... » 1,800;
3:o) besluta, med tillämpning från och med den 1 juli 1926,
att i den vid avlöningsreglementet den 19 juni 1919 för
tjänstemän vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar och
statens vattenfallsverk fogade tjänsteförteckningen skola upptagas
följande nya befattningar, nämligen
vid postverket:
i 26:e lönegraden: kamrer,
» 25:e » : postmästare av klass 1 A,
» 16:e » : stationsmästare av klass 5;
vid telegrafverket:
i 10:e lönegraden: kassör,
» 8:e » : kassör,
» 7:e » : inkassera!^;
61
Kungl. Maj:ts proposition nr 184.
vid statens järnvägar:
i 25:e lönegraden: stationsinspektor av klass 1 A;
att följande i nyssnämnda tjänsteförteckning upptagna befattningar
skola erhålla nedan angivna ändrade benämningar,
nämligen
vid postverket:
postmästare av klass 1 benämningen postmästare av klass 1 B,
stationsmästare av klass 1, 2 och 3 benämningarna stationsmästare
av klass 6, 7 respektive 8;
vid statens järnvägar:
stationsinspektor av klass 1 benämningen stationsinspektor
av klass 1 B;
att ur tjänsteförteckningen skola utgå följande befattningar,
nämligen:
vid postverket:
ur 24:e lönegraden: kamrer;
vid telegrafverket:
ur 7:e lönegraden: kassör;
4:o) besluta, att antalet av följande befattningar skall från
och med den 1 juli 1926 utgöra:
vid postverket:
kamrer ................................................................. |
...................... 1 |
postmästare av klass 1 A................................... |
...................... 7 |
sekreterare i 24:e lönegraden............................ |
..................... 4 |
postmästare av klass 1 B.................................... |
...................... 33 |
» » » 2....................................... |
...................... 49 |
notarie ................................................................. |
.................... 8; |
vid telegrafverket: |
|
telegrafkommissarie av klass 1 A ..................... |
..................... 7 |
» » » 1 B ..................... |
...................... 20 |
» » » 2.......................... |
...................... 22; |
vid statens järnvägar: |
|
stationsinspektor av klass 1 A........................... |
..................... 4 |
X X » 1 B ......................... |
...................... 24 |
» » » 2 .............................. |
..................... 21; |
5:o) medgiva, att vissa postexpeditörer och förste postexpeditörer
må personligen tilldelas avlöning i huvudsaklig överensstämmelse
med av mig föreslagna grunder; samt
6:o) bemyndiga Kungl. Maj:t att i 5 § 1 mom. och 42 § av avlöningsreglementet
ävensom i den vid reglementet fogade tjänsteBihang
till''riksdagens protokoll 1926. 1 sand. 154 käft. (Nr 184.) *47 26 6
62
Kungl. Maj:ts proposition nr 184.
förteckningen vidtaga de ändringar, som föranledas av riksdagens
beslut beträffande befattningar vid kommunikationsverken.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
lämna bifall samt förordnar, att proposition
av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall
avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
A. C. F. v. Krusenstierna.
Stockholm, K. Ti. Beckmans Boktryckeri, 1926.