Kung!,. Maj:ts proposition nr 183.

Nr 183.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
upphävande av legostadgan för husbönder och tjänstehjon
den 23 november 1833 m. m.; given Stockholms slott den
26 februari 1926.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att
.antaga härvid fogade förslag till

1) Lag om upphävande av legostadgan för husbönder och tjänstehjon den
23 november 1833 m. m.;

2) Lag om ändrad lydelse av 22 kap. 13 § strafflagen; och

3) Lag om ändrad lydelse av 37 och 41 §§ utsökningslagen.

Under Hans Maj:ts,

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Torsten Nothin.

Bihang till riksdagens protokoll 1926.

1 samt.

153 käft. (Nr 183.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

Förslag

till

Lag

om upphävande av legostadgan för husbönder och tjänstehjon den 23
november 1833 (nr 43 s. 1) m. in.

Härigenom förordnas, att legostadgan för husbönder och tjänstehjon den
23 november 1833 samt lagen den 29 maj 1925 (nr 143) om meddelande av
underrättelse i visst fall före vräkning ur tjänst m. m. skola upphöra att
gälla från och med den 24 oktober 1926; dock att dessförinnan gällande lag
skall tillämpas dels beträffande tjänsteavtal, som enligt legostadgan ingåtts
före sistnämnda dag, under den tjänsteperiod, för vilken avtalet då är bindande,
dels ock med avseende å de särskilda rättigheter och skyldigheter, som
härflyta ur sådant avtal.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till stadgande,
som genom denna lag blivit upphävt, vare hänvisningen förfallen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 22 kap. 13 § strafflagen.

Härigenom förordnas, att 22 kap. 13 § strafflagen, sådant detta lagrum
lyder enligt lagen den 20 juni 1890 (nr 33), skall i nedan angiven del erhålla
följande ändrade lydelse:

13 §.

Fordrar---fängelse.

Lag samma vare, där man säljer eller annorledes emot vedergällning föryttrar
ont för gott, mängt för omängt eller det, varuti man vet fel vara,
utan att sådant uppenbara; eller säljer, städjer eller leger tvem ett.

Denna lag skall träda i kraft den 24 oktober 1926.

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 37 och 41 §§ utsökningslagen.

Härigenom förordnas, att 37 och 41 §§ utsökningslagen skola, 37 § i dess
lydelse enligt lagen den 28 juni 1918 (nr 528), i nedan angivna delar erhålla
följande ändrade lydelse:

37 §.

Utmätningsman äge, utan särskilt bemyndigande, verkställa domstols laga
kraft ägande dom i tvistemål:

1) då skyldighet att gälda penningar eller varor blivit den tappande ålagd;

2) då någon blivit förpliktad att viss lös egendom till annan utgiva;

3) då domstolen förordnat angående kvarstad eller skingringsförbud;

4) då någon blivit förpliktad att avträda fast egendom eller dömt är om
flyttning i eller ur bus; och

5) då domen eljest innehåller förpliktande för den tappande att något fullgöra,
vid äventyr att det, om han tredskas, må genom vederpartens föranstaltande
utföras.

Om---vattenlagen.

41 §.

Har---kvarstad.

Yad domstolen förordnat angående kvarstad och skingringsförbud må ock
utan binder av förd klagan av utmätningsmannen verkställas.

Denna lag skall träda i kraft den 24 oktober 1926.

Kungl. Majds proposition nr 183.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 18 december 1925.

N ärvarande:

Statsministern Sandlek, statsråden Olsson, Nothin, Svensson, Hansson,

Schlyter, Larsson, Wigforss, Möller, Levinson.

Efter gemensam beredning med chefen för socialdepartementet anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Nothin, riksdagens skrivelse den
9 april 1924 (nr 90), däri riksdagen anhållit, att Kungl. Maj:t snarast måtte,
efter förebragt utredning i vissa angivna hänseenden, för riksdagen framlägga
de förslag, syftande till upphävande av legostadgan, vartill utredningen
kunde giva anledning.

Därefter anför föredraganden:

»Legostadgan för husbönder och tjänstehjon den 23 november 1833 innehöll
i sin ursprungliga lydelse ett flertal föreskrifter av såväl privaträttslig som
offentligrättslig natur. Å ena sidan avsåg stadgan att reglera förhållandet
mellan husbönder och tjänare. A andra sidan innehöll densamma föreskrifter
åsyftande att bringa reda och ordning i tjänstehjonsväsendet samt att hindra
den lösa befolkningen från att falla samhället till last eller hota den allmänna
rättssäkerheten. Stadgan innebar sålunda i viss mån en lagstiftning
mot lösdriveri. I detta syfte föreskrevs skyldighet för envar, som icke på
visst annat, i stadgan närmare angivet sätt förvärvat laga försvar, att skaffa
sig tjänst, vid äventyr att eljest bliva behandlad såsom försvarslös. Tillika
angåvos de personer, som vore behöriga att taga annan i sin tjänst med
verkan att anställningen finge betraktas såsom laga försvai’, varjämte husbonde
förbjöds att hos sig skattskriva tjänstehjon, som ej begagnades av
honom. Huvuddelen av stadgans bestämmelser avsåg emellertid att reglera
tjänstehjonsförhållandets uppkomst och upphörande samt att närmare bestämma
husbönders och tjänstehjons inbördes rättigheter och skyldigheter.
I förstnämnda hänseende gåvos detaljerade föreskrifter rörande tjänstehjonsavtalets
ingående, avtalstidens längd, avtalets uppsägande och de skriftliga
handlingar, som borde förekomma mellan kontrahenterna. Tillika lämnades
föreskrifter om rätt för föräldrar att i vissa fall tillgodogöra sig hemmavarande
barns arbetskraft samt att med tredje man träffa avtal om barnets
första tjänst. Samma rätt skulle tillkomma den, som upptagit fattigt faderoch
moderlöst barn och droge behörig försorg om dess underhåll och uppfostran,
ävensom den, som genom skriftligt, i viss form upprättat avtal emottagit
barn av fattiga föräldrar till uppfostran och underhåll emot vissa års
tjänst. Bestämmelserna angående förhållandet mellan husbonde och tjänste -

Legostadgans
ursprungliga

innehåll.

Kungl. Maj ds proposition nr 183.

hjon utgingo från den uppfattningen, att tjänaren i vissa hänseenden skulle
anses såsom medlem av husbondens familj. Samtidigt avsågs emellertid att
skapa ett strängt subordinationsförhållande och att möjliggöra för husbonden
att genom fysiskt tvång utkräva avtalets fullgörande. Om tjänstehjon ej
inställde sig i tjänsten å behörig tid eller avvek därur före avtalstidens utgång,
ägde husbonden rätt att genom vederbörande polismyndighet låta hämta
och inställa tjänaren. Det ålåg denne att utföra det arbete och de sysslor,
husbonden skäligen föresatte. Föreskrifter meddelades, huru tjänaren skulle
förhålla sig såväl i tjänsten som i sitt enskilda liv, och särskilt inskärptes
hans lydnads- och trohetsplikt mot husbondefolket. Därest tjänstehjon felade
eller förde ett oordentligt levnadssätt, ägde husbonden i vissa fall att till
rättelses vinnande använda måttlig husaga. Under vissa omständigheter
kunde husbonde hos polismyndigheten begära tjänares vräkande ur tjänsten.
I händelse husbonde flyttade från orten till annat ställe inom riket, hade
tjänstehjon skyldighet att, om så påfordrades, åtfölja honom och kvarbliva
tjänstetiden ut. I fråga om husbondes förhållande till tjänare gav stadgan
vissa allmänna regler. Det ålåg husbonde att gälda den överenskomna lönen,
vilken tjänstehjonet dock icke ägde utbekomma innan avtalstiden gått till
ända. Dessutom skulle husbonde giva tjänare underhåll och husrum, bekosta
hans flyttning till tjänsten och ansvara för vissa utskylder. Om husbonde
eftersatte sina skyldigheter eller förgick sig mot tjänare, kunde denne i vissa
fall genom polismyndighets medverkan bliva entledigad från tjänsten. Husbonde
var skyldig att låta vårda tjänare, om denne insjuknade, samt att
under vissa omständigheter draga försorg om gammalt och orkeslöst tjänstehjon.
Avtalsbrott från någondera kontrahentens sida medförde i regel skadeståndsskyldighet
och i åtskilliga fall även bötesansvar. Vissa förseelser av
tjänare kunde för honom medföra förlust av lönen eller del därav. Även
åsidosättande av föreskrifterna rörande tjänsteavtalets ingående och de erforderliga
skriftliga handlingarna var i vissa fall belagt med bötesstraff.
Tillika innehöll stadgan hänvisningar till straffbestämmelser i allmän lag
samt föreskrev, att vissa brott skulle, därest de förövades mot husbonde,
straffas strängare än i andra fall.

Tidigare Redan under behandlingen vid 1828—30 års riksdag av det förslag, som
"lulina^igrund för 1833 års legostadga, framställdes vissa anmärkningar mot
^eqotiadgan detsamma, och sedermera hava vid flera tillfällen förslag om stadgans omeller
om dess arbetande eller upphävande, helt eller delvis, varit föremål för statsmakternas
qpiaian c prgvnjng_ Grenom lagstiftningsåtgärder, som tid efter annan företagits, hava
även avsevärda delar av stadgan satts ur kraft.

De framställda ändringsförslagen riktade sig i första hand mot den husbonde
tillerkända befogenheten att genom husaga söka rätta felande eller
sedeslöst tjänstehjon. Motioner om husagans avskaffande eller begränsande
framlades vid riksdagarna 1847—48, 1850—51 och 1853—54. Förslagen avstyrktes
av vederbörande utskott och avslogos av ständerna.

Vid 1856—58 års riksdag väcktes i ämnet två motioner, den ena inom

Kungl. Majds proposition nr 183.

ridderskapet och adeln och den andra inom bondeståndet, med yrkande, att
ständerna måtte för sin del besluta husagans avskaffande. I anslutning till
nämnda motioner anhöllo ständerna — som lämnade ett i den ena motionen
framställt yrkande om legostadgans omarbetande utan bifall — i skrivelse
till Kungl. Maj:t den 9 mars 1858 (nr 258) om sådan ändring av legostadgan
och vissa andra författningar, att rätten till husaga icke skulle avse manlig
tjänare, som fyllt 18 år, och kvinnlig tjänare, som uppnått 10 års ålder.
Till stöd för denna hemställan framhöllo ständerna, huruledes den patriarkaliska
ställning, husbonde i forna tider intagit till sitt tjänstefolk, till n de
upphört till följd av senare tiders åsikter, samt att dåmera förhållandet
mellan husbonde och tjänstehjon huvudsakligen betraktades ur synpunkten
av kontrakt. Om också berörda omständigheter lämnade stöd för eu ändring
av omförmälda lagstiftning, hade likväl därjämte befunnits, att husbondes
berörda rättighet icke lämpligen kunde helt och hållet upphöra med avseende
på tjänare av alla åldrar. Av vissa anförda skäl syntes viktigt att bibehålla
rättigheten för husbonde att aga minderårig tjänare.

Med föranledande av nämnda skrivelse utfärdades den 1 oktober 1858
kungörelse angående, bland annat, ändring i vissa delar av legostadgan
Sv. förf.saml. nr 84 s. 1). Genom densamma begränsades husbondes rätt att
utdela aga till tjänstehjon av mankön åder 18 år och av kvinnkön under
16 år. Tillika ändrades i någon mån bestämmelserna om rätt för husbonde
att avskeda felande tjänstehjon och ut Igades för visst fall husbondes skadeståndsplikt.

I två vid 1862—63 års riksdag inom ridderskapet och adeln väckta motioner
framhölls behovet av en ny legostadga. I sitt betänkande (nr 2) i anledning
av motionerna jämte väckta förslag om detaljändringar i stadgan anförde
sammansatta lag- samt allmänna besvärs- och ekonomiutskottet, bland annat,
att genom den förändring sikter rörande förhållandet mellan husbönder
och tjänstehjon, som en senare tid medfört, samt genom de tid efter annan
vidtagna förändringarna i stadgan densamma förlorat det inre sammanhang
och den självöverensstämmelse, en lag borde äga. Stadganden grundade på
helt olika principer hade däri plats bredvid varandra. Ett sådant förhållande
krävde otvivelaktigt rättelse, och behovet därav hade framkallat en mängd
motioner. Just emedan de principer, varpå stadgan vilade, vore snart sagt
motsatta då gällande åsikter i berörda hänseende, syntes emellertid partiella
förändringar i stadgan mindre lämpliga, enär de alltid kvarlämnade något
av det utdömda gamla. De framställda yrkandena om en fullständig omarbetning
av stadgan syntes därför utskottet fullt berättigade. På grund
därav hemställde utskottet, att ständerna måtte hos Kungl. Maj:t anhålla
om utarbetande av förslag till ny legostadga. Förslaget bifölls av ridderskapet
och adeln samt borgarståndet men avslogs av de övriga stånden, i
följd varav frågan förföll.

Genom förordningen den 16 februari 1864 om nya strafflagens införande
upphävdes de i legostadgan givna straffbestämmelserna för brott, för vilka
straff funnos utsatta i strafflagen.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 183.

Vid 1879 och 1883 års riksdagar väckta motioner om revision av legostadgan
föranledde icke någon riksdagens åtgärd.

Genom lagen den 12 juni 1885 angående lösdrivares behandling, vilken lag
ordnade samhällets skyddsåtgärder mot lösdriveri efter delvis nya principer,
avskaffades det förut bestående tjänstetvånget. De i legostadgan givna bestämmelserna
angående skyldighet att taga tjänst och de därmed sammanhängande
villkoren för rätten att anses såsom husbonde blevo därigenom
satta ur kraft, ehuru de icke uttryckligen upphävdes.

I en vid 1896 års riksdag inom andra kammaren väckt motion (nr 96)
hemställdes, att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t anhålla om utarbetande
och framläggande av förslag till förnyad legostadga, i syfte att friare avtal
mellan husbönder och tjänare måtte kunna äga rum. Motionen avstyrktes
av lagutskottet i avgivet utlåtande (nr 66) under uttalande av den farhågan,
att vid en revision av legostadgan i dess helhet genom ändrade lagbestämmelser
skulle bortfalla den ännu kvarlevande återstoden av det patriarkaliska
förhållande mellan husbonde och tjänstehjon, därå legostadgan vore grundad
och vilket förhållande utgjorde kärnpunkten i den svenska lagstiftningen om
tjänstehjonsavtal och hos oss höjde detta avtal över ett vanligt arbetsavtal.
En sådan synpunkt vore ock i stånd att — om man utginge från densamma
vid bedömande inom tjänstehjonsavtalets gränser av ömsesidig rätt och
skyldighet — i tillämpningen mildra mången av legostadgans onekligen
något föråldrade detaljbestämmelser och åstadkomma, att stadgan, ehuru
stiftad över sextio år tillbaka, dock kunde verka till gagn. — Utskottets
avstyrkande hemställan bifölls av båda kamrarna.

Erågan återkom vid 1898 års riksdag, då i en inom första kammaren väckt
motion (nr 7) hemställdes om utarbetande av förslag till ny legostadga. I
avgivet betänkande (nr 33) anförde lagutskottet, bland annat, att de rätt
många föråldrade och för nutida förhållanden olämpliga bestämmelser, som
funnes i den för mer än sextio år sedan tillkomna stadgan, medförde ej
obetydliga svårigheter samt vore jämväl i många fäll av den beskaffenhet,
att partiella ändringar därutinnan skulle föranleda rubbning av det inbördes
sammanhang, som borde finnas mellan en lags samtliga stadganden. Utskottet
ansåge emellertid, att vid en omarbetning av legostadgan huvudgrunderna
för densamma kunde och borde lämnas orubbade eller i allt fall
av en sådan varsamt beröras. I anslutning härtill hemställde utskottet, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utarbetande och
framläggande av förslag till ny legostadga. — Utskottets hemställan bifölls
av kamrarna, varefter skrivelse avläts den 11 maj 1898 (nr 102).

Med anledning av sistnämnda riksdagsskrivelse uppdrog Kungl. Maj:t den 27
oktober 1899 åt en kommitté att, bland annat, vidtaga en revision av gällande
legostadga. Kommittén avlämnade den 31 oktober 1900 förslag till lag om
tjänsteavtal mellan husbönder och tjänare, vilken lag var avsedd att träda i stället
för legostadgan. I förslaget hade kommittén sökt bevara det patriarkaliskt-etiska
förhållande, som enligt kommitténs mening borde råda mellan husbonde och
tjänare, men samtidigt velat tillerkänna kontrahenterna rätt att i vissa hän -

Kungl. Mai ds proposition nr 183.

seenden fritt bestämma sitt rättsförhållande. Detta förslag, som icke föranledde
någon proposition till riksdagen, upptogs i en inom andra kammaren väckt
motion (nr 135) vid 1908 års riksdag. I enlighet med lagutskottets hemställan
i utlåtande nr 7 blev emellertid motionen avslagen av båda kamrarna.

En av Kungl. Maj:t den 18 oktober 1907 tillsatt kommitté med uppdrag
att undersöka möjligheten av en lagstiftning rörande arbetsavtal och att i
samband därmed avgiva förslag till ändringar i legostadgan blev den 12
september 1909 upplöst, efter det kommittén utarbetat men icke slutgiltigt
behandlat åtskilliga lagförslag. Genom proposition (nr 96) framlades på
grundval av förarbeten, som utförts av kommittén, för 1910 års riksdag förslag
till, bland annat, lag om vissa arbetsavtal. Förslaget avsåg att reglera
även arbetsavtal mellan jordbruksidkare och deras arbetare, därest avtalen
icke folie under legostadgan. I samband med propositionens framläggande
upplyste dåvarande chefen för justitiedepartementet, att kommittéen i utkast
uppsatt ett förslag till lag angående tjänsteavtal mellan husbönder och tjänstehjon
utan att dock hava kommit till definitiva beslut rörande detsamma, samt
att det befunnits oundgängligt att tills vidare uppskjuta det slutliga utarbetandet
av lagförslag i detta ämne.

Sedan det i propositionen innefattade förslaget till avtalslagstiftning förfallit
på grund av kamrarnas stridiga beslut, framlades vid 1911 års riksdag
genom proposition (nr 43) ånyo väsentligen oförändrade förslag till
lagar i ämnet. I yttranden, som av Kungl. Maj:t inhämtats från organisationer
inom jordbruksnäringen samt hushållningssällskapen m. fl. myndigheter,
hade från åtskilliga håll uttalats, att legostadgan borde efter genomgången
revision fortfarande utgöra den allmänna grundvalen för arbetsavtalen
inom denna näring, och i ett eller annat yttrande hade denna uppfattning
sträckts så långt, att någon annan lag än en till större eller mindre
del omarbetad legostadga förklarats icke vara behövlig eller lämpligen böra
komma till stånd. I flera yttranden hade framhållits såsom önskvärt, att
förslag till ny legostadga och till lagstiftning om de mera tillfälliga arbetsavtalen
inom jordbruksnäringen samtidigt komme under prövning. Till följd
av kamrarnas skiljaktiga beslut i frågan föranledde ej heller denna proposition
någon lagstiftning i ämnet.

Frågan om legostadgans avskaffande upptogs vid 1918 års lagtima riksdag i
en inom andra kammaren väckt motion (nr 264), däri herr Sjölander m. fl. hemställde
om skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan om utredning avseende legostadgans
avskaffande och ersättande med en efter tidsförhållandena avpassad
avtalsform jämväl för lantarbetarna samt om framläggande av de förslag, vartill
utredningen kunde föranleda. Med anledning av motionen anhöll riksdagen i
skrivelse den 11 maj 1918 (nr 200), det Kungl. Maj:t täcktes verkställa utredning,
avseende legostadgans avskaffande och ersättande med en efter tidsörhållandena
avpassad avtalsform, samt för riksdagen framlägga de förslag,
vartill utredningen kunde föranleda. Till stöd för denna hemställan anfördes,
bland annat, att det icke syntes råda någon egentlig meningsskiljaktighet
därom, att legostadgan vore i många avseenden föråldrad och efter däri

Kungl. Maj ds proposition nr 183.

vidtagna partiella ändringar saknade inre sammanhang. Det vore visserligen
bekant, att stadgan åtminstone i stora delar av landet icke tillämpades
eller kunde tillämpas, men berörda omständighet gjorde dock icke dess avskaffande
onödigt, då dels det allmänna rättsmedvetandet krävde, att gällande
författningar tillämpades, dels ock kunde inträffa och säkerligen ej sällan
inträffade, att legostadgans för tjänare hårda och orimliga bestämmelser bragtes
i tillämpning. Riksdagen, som därför ansåge, att legostadgan borde avskaffas,
hölle emellertid före, att densamma borde ersättas med en efter tidsförhållandena
avpassad avtalsform. På jordbrukets område förefunnes nämligen
sådana särskilda förhållanden, att eu särskild avtalsform, som skänkte
behövlig'' stadga åt förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare, vore
ur båda parternas synpunkt påkallad. Jordbrukets arbetsgivare måste fordra,
att de arbetare, som anställdes, kvarstannade i tjänst den avtalade tiden. Ej
mindre viktigt vore dock, att den ifrågasatta avtalsformen tillförsäkrade arbetarna
behövligt skydd. Särskilt statkarlarna, som i regel bebodde av arbetsgivaren
upplåtna bostäder, behövde erhålla säkerhet för att få kvarstanna i
tjänsten och innehava bostaden, så länge de fullgjorde sina förpliktelser enligt
avtalet. Med hänsyn särskilt till jordbrukets behov av längre avtalstid
borde en eventuell ny avtal slagstiftning enligt riksdagens mening icke gälla
anställning under så kort tid som en månad eller därunder. — Beslutet om
avlåtande av skrivelsen hade i andra kammaren fattats efter votering med
102 röster mot 82, vilka avgivits för ett förslag, att skrivelsen skulle innefatta
anhållan om utredning åsyftande legostadgans upphävande.

Vid anmälan i^ statsråd den 28 februari 1919 av riksdagens sistnämnda
skrivelse framhöll dåvarande chefen för ustitiedepartementet, att legostadgan
vore i många avseenden föråldrad och innehölle talrika bestämmelser av
olämplig och för tjänarna kränkande beskaffenhet, varför dess avskaffande
vore väl motiverat. Därest legostadgan upphävdes, komme allmänna grundsatser,
hämtade från andra rättsområden, att tillämpas vid bedömandet av
det mellan kontrahenterna bestående rättsförhållandet. Det vore att föredraga
för båda kontrahenterna, att i stället särskilda lagbestämmelser, avpassade
för berörda område, utarbetades. Frågan om en moderniserad lagstiftning
såsom ersättning för legostadgan vore emellertid synnerligen omfattande
och invecklad. Stadgan gällde dåmera för huvudsakligen två sinsemellan
olikartade områden, nämligen dels arbete i jordbruket dels ock husligt
arbete i stad och på landet. Rådande förhållanden kunde ej motivera i
varje avseende gemensamma bestämmelser för berörda arbetsområden. Aven
inom jordbrukets område vore anställningsformerna olika för skilda grupper
av jordbruksarbetare och även i viss mån i olika delar av landet. Uppmärksammas
borde även, att på sina håll lantarbetarna vore organiserade och hade
börjat genom sina organisationer sluta kollektiva avtal. Över huvud syntes
jordbruksarbetarnas avtalsfråga icke kunna lösas annat än i sammanhang
med en kommande ny utredning av arbets- och avtalsförhållandena inom industrien.
Departementschefen hade emellertid kommit till den uppfattning,
att en provisorisk lagstiftning med ändamål att undanröja de mest iögonen -

Kungl. Mai ds proposition nr 18S.

fallande orättvisorna i legostadgans bestämmelser kunde och borde ske utan
avbidan på en utredning rörande de positiva lagstiftningsuppgifter, som erbjöde
sig vid legostadgans fullständiga upphävande. 1 sådant syfte föresloge
departementschefen upphävande av vissa bestämmelser i legostadgan,
som vore härda och orimliga för tjänarna. Givetvis avsåges därmed icke
annat än en tillfällighetsåtgärd. Med hänsyn till den avsevärda tid. som
kunde väntas förflyta, innan berörda lagstiftningsfråga vore mogen för en
definitiv lösning, hade departementschefen funnit sig böra på angivna sätt
tillmötesgå riksdagens önskan om en revision av legostadgan. I enlighet
med denna departementschefens mening framlades genom proposition (nr 319)
för 1919 års lagtima riksdag förslag till lag angående upphävande av vissa
bestämmelser i legostadgan.

Andra lagutskottet tillstyrkte i avgivet utlåtande (nr 31) bifall till propositionen,
men framhöll samtidigt, att i legostadgan innehölles jämväl andra
stadgande^ vilkas uteslutande syntes vara ur de av departementschefen anförda
synpunkterna lika påkallat som upphävande av de i propositionen a''\ -sedda bestämmelserna. Utskottet ansåge sig tillika böra uttala sin förvissning:
därom, att de partiella förbättringar, som lagförslaget innebure, icke
skulle verka fördröjande på arbetet pa den nya fullständiga lagstiftningen i
ämnet, Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.

Lag i ämnet utfärdades den 9 maj 1919 (Sv. förf. saml. nr 212). Genom
denna lag upphävdes legostadgans bestämmelser därom, att tjänstehjon genom
polismyndighets försorg kunde entledigas frän tjänsten eller hämtas och inställas
däri, samt föreskrifterna om särskilda bötesstraff eller förverkande av
lönen eller del därav.

Vid 1920 års riksdag väcktes inom andra kammaren tre motioner i ämnet,
en (nr 2) av herr Sjölander, en (nr 13) av herrar Werner och Hansson i
Rättvik samt en (nr 15) av herr Sköld, i vilka motioner föreslogs legostadgans
fullständiga avskaffande.

Andra lagutskottet anförde i sitt över motionerna avgivna utlåtande (nr 40),
bland annat, att enighet rådde därom, att legostadgans kvarstående bestämmelser
i många punkter vore föråldrade och icke uppfyllde de krav, vår tid
ställde på en lag, avsedd att reglera förhållandet mellan arbetsgivare och
arbetare på ifrågavarande område. Någon vidare motivering för legostadgans
upphävande vore därför icke erforderlig. Ehuru mot legostadgan i dess
reviderade form ej kunde göras de allvarliga anmärkningar, som tidigare
varit berättigade, ansåge sålunda utskottet, att densamma fortfarande i många
avseenden vore otillfredsställande och borde avskaffas. Samtidigt borde dock
en ny avtalslag antagas. Utskottet kunde visserligen i någon mån dela den
uttalade uppfattningen, att frågan om en moderniserad lagstiftning såsom
ersättning för legostadgan vore synnerligen omfattande och invecklad, men
utskottet kunde ej finna, att jordbruksarbetarnas avtalsfråga icke skulle
kunna lösas annorledes än i sammanhang med en kommande ny utredning
av arbets- och avtalsförhållandena inom industrien. Berörda svårlösta fråga
behövde enligt utskottets mening ingalunda verka hindrande på utredningen

Kungl. Majrts proposition nr 183.

angående legostadgans ersättande med bestämmelser, upptagande en efter
tidsförhållandena avpassad avtalsform. Det kollektiva avtalet på jordbruksområdet
syntes däremot icke kunna regleras annat än i sammanhang med
liknande avtal på andra arbetsområden. Under hänvisning till utskottets
uttalande vid 1919 års lagtima riksdag, att i legostadgan även efter tillkomsten
av 1919 års lag innehölles en del stadganden, som lämpligen borde
upphävas, föreslog ul skottet riksdagen att antaga en lag om upphävande av
ytterligare vissa kvarvarande bestämmelser i legostadgan. Härjämte hemställde
utskottet, att riksdagen ville i skrivelse anhålla, att Kungl. Maj:t
snarast måtte framlägga förslag om avskaffande av legostadgan samt till en
densamma ersättande, efter nutida förhållanden avpassad lagstiftning. Sju
ledamöter av utskottet anmälde reservation under yrkande, att riksdagen
måtte för sin del besluta legostadgans upphävande.

Utskottets hemställan bifölls av första kammaren med 68 röster mot 31 och
av andra kammaren med 65 röster mot 51. Minoriteten röstade för reservationen.
.Riksdagens beslut anmäldes i skrivelse den 11 juni 1920 (nr 363).

Den av riksdagen antagna lagen promulgerades den 18 juni 1920. (Sv.
förf. saml. nr 295). Genom denna lag avskaffades husbondes rätt att med
husaga tillrättavisa minderårig tjänare. Tillika upphävdes bestämmelserna,
huru tjänare skulle förhålla sig i sitt enskilda liv, samt modifierades föreskrifterna
om hans uppförande i tjänsten, varjämte ur stadgan borttogos
vissa hänvisningar till straffbestämmelser i allmän lag. Vidare inskränktes
i vissa fall den tjänare åliggande skadeståndsplikten och begränsades husbondes
rätt att skilja tjänare från tjänsten. Slutligen befriades tjänare från
skyldighet att åtfölja sin husbonde vid flyttning till annan ort.

Redan tidigare hade genom lagen den 11 juni 1920 om barn i äktenskap
upphävts de i legostadgan givna föreskrifterna om rätt för föräldrar och
fosterföräldrar att i viss utsträckning bestämma över barnens arbetskraft.

Vid 1921 års riksdag föreslogs ånyo i två likalydande motioner, den ena
(nr 135) i första kammaren av herr Bergström m. fl. och den andra (nr 23)
i andra kammaren av herr Johansson i Kullersta m. fl., att riksdagen ville
för sin del besluta legostadgans upphävande.

Andra lagutskottet hänvisade i avgivet utlåtande (nr 2) till utskottets
yttrande vid 1920 års riksdag samt förklarade sig vidhålla sin däri intagna
ståndpunkt, att legostadgan skyndsamt borde avskaffas samt att i samband
därmed borde antagas en efter nutida förhållanden avpassad lagstiftning på
dithörande område. Då emellertid riksdagen 1920 anhållit, att Kungl. Maj:t
snarast måtte för liksdagen framlägga förslag i ämnet, hemställde utskottet,
att motionerna icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd. Mot utlåtandet
anfördes av sju ledamöter liknande reservation som i ärendet avgivits
vid 1920 års riksdag.

Kamrarna biföllo utskottets hemställan, första kammaren utan ATotering
och andra kammaren med 100 röster mot 68, vilka tillföllo reservationen.

Frågan om lagstiftningsåtgärder inom det område, som beröres av legostadgan,
var även i annat sammanhang föremål för behandling vid 1921 års

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

riksdag. I åtskilliga inom båda kamrarna väckta motioner hemställdes om
utredning rörande åtgärder till arbetsfredens tryggande, bland annat inom
jordbruksnäringen, varvid vissa motionärer framhöllo behovet av en efter
jordbimkets krav avpassad lagstiftning angående arbetsavtalet och dess rättsverkningar.
I sitt över motionerna avgivna utlåtande (nr 34) framhöll andra
lagutskottet, bland annat, att frågan om arbetsfreden på jordbrukets område
borde beaktas i samband med behandlingen av riksdagens begäran om
en modern avtalslagstiftning till ersättande av den föråldrade tjänstehjonsstadgan,
samt erinrade, att i motiveringen till riksdagens år 1920 avlåtna
skrivelse i nämnda ämne framhållits, att en avtalslagstiftning på jordbrukets
område borde kunna åstadkommas utan sammankoppling med den ännu mera
svårlösta frågan om avtalslagstiftning inom industrien. I enlighet med
hemställan av utskottet anhöll riksdagen i skrivelse den 15 juni 1921 (nr
345), att Kungl. Maj:t måtte, med beaktande av vissa av riksdagen anförda
synpunkter, till prövning upptaga, huruvida åtgärder till arbetsfredens bevarande,
utöver vad redan vidtagits, ytterligare kunde företagas, samt för riksdagen
framlägga de förslag, som därav kunde föranledas.

I anledning av sistnämnda skrivelse ävensom riksdagens förut omförmälda
skrivelser den 11 maj 1918 och den 12 juni 1920 tillkallade chefen för socialdepartementet
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 7 juli 1921 en sakkunnig
att inom departementet biträda med utredning angående frågorna om
vidtagande, utöver vad redan skett, av åtgärder till arbetsfredens bevarande
samt om upphävande av legostadgan och dess ersättande med en efter nutida
förhållanden avpassad lagstiftning. Sedan Kungl. Maj:t genom beslut den 24
november 1922 förklarat, att berörda utredningsarbete skulle vila från och
med den 1 januari 1923 och därefter icke utan särskilt medgivande upptagas,
förordnade Kungl. Maj:t den 27 september 1924, att arbetet skulle återupptagas
och uppdrog åt socialstyrelsen att verkställa utredningen samt inkomma
med det förslag, vartill densamma kunde giva anledning. Socialstyrelsen har
ännu icke utlåtit sig i ärendet.

Såsom framgår av den gjorda återblicken kvarstå numera av legostadgans De kvarbestämmelser
endast föreskrifterna rörande tjänsteavtalets ingående och upphörande
samt vissa regler angående rättsförhållandet mellan kontrahenterna, serna i legoI
dessa hänseenden gäller i huvudsak följande. stadgan.

För att stadgan skall vara tillämplig å ett tjänsteavtal fordras, att sedan
överenskommelse träffats om tjänstevillkoren, husbonden såsom bekräftelse
därå giver tjänaren en städjepenning. Till bevis om det ingångna avtalet
äger tjänaren erhålla städjobevis. Person i annans tjänst skall vid städsel
avlämna orlovssedel från sin dåvarande husbonde för att styrka, att han
är ledig att antaga ny tjänst. Städjepennings emottagande betraktas
såsom det för tjänsteförplikternas inträdande avgörande momentet. Då
tjänstetiden utgått äger tjänaren att av husbonden utfå avskedsbetyg. Detaljerade
föreskrifter givas angående innehållet i orlovssedel, städjobevis och
avskedsbetyg samt om den rätt, som tillkommer tjänare, därest dylik hand -

14 Kungl. Mai ds proposition nr 183.

ling förvägras honom eller om han är missnöjd med innehållet i orlovssedel
eller avskedsbetyg.

Flyttningsdag är den 24 oktober samt i Stockholm även den 24 april.
Enligt praxis tillämpas emellertid stadgan även utom Stockholm å årsavtal
från den 24 april, varemot avtal utlöpande å annan tid än de nämnda flyttningsdagarna
ej anses falla under stadgan. Sker ej uppsägning från någondera
sidan under tiden från och med den 26 juli till och med den 24 augusti
eller för flyttning i april från och med den 24 januari till och med den 22
februari, fortfar avtalet med lika städja och lön till nästa flyttningsdag.

I saknad av annan överenskommelse skall tjänare inställa sig i tjänst å
landet sist å sjunde dagen och i stad senast å fjärde dagen efter flyttningsdag.
Han är pliktig att tjäna ut hela tjänstetiden, därunder utföra vad
skäligt arbete husbonden föresätter honom samt innan han avflyttar räkna
ifrån sig vad han haft om händer. Försummar tjänare utan laga förfall att
å behörig tid inställa sig i tjänsten, eller avviker han därur före tjänstetidens
utgång eller innan han gjort redo för sig, är han pliktig att ersätta
därav föranledd skada. Brister något av vad tjänare under sin tjänstetid
haft om hand, eller har tjänare av vårdslöshet förfarit något av husbondens
egendom, har husbonden rätt att kvarhålla tjänarens tillhörighet till dess
husbonden blivit förnöjd. Har husbonde på egen kostnad låtit lära tjänstehjon
hantverk, skriv- eller räknekonst eller dylikt, må ej tjänare skiljas
från husbonden förr än denne skäligen förnöjts, där han så fordrar. Om
husbonde sätter annan i sitt ställe, tillkommer denne från tjänares sida samma
hörsamhet, som husbonden själv äger fordra. I händelse husbonde dör, är
tjänare, om arvingarna det begära, pliktig att tjäna ut den bestämda avtalstiden
men berättigad, om han avskedas, till åtnjutande av lön och kostpenningar
till nästa flyttningsdag, om han ej dessförinnan skaffat sig annan
tjänst eller honom anvisats sådan tjänst, varmed han finner sig belåten.
Avstår husbonde fast egendom till borgenärers förnöjande eller skiljes han
eljest från sådan egendom och därför ej vidare behöver en tjänare, är denne,
i händelse den nye ägaren vill behålla honom i tjänsten, pliktig att kvarstanna
däri på de villkor, som överenskommits med den förre husbonden.

Husbonde är skyldig gälda den avtalade lönen, vilken dock icke behöver
erläggas förr än tjänstetiden utgått och tjänaren avgivit slutredovisning.
Tjänares flyttning skall husbonden ombesörja och bekosta. Likaså skall
husbonde ansvara för tjänares personella kronoutskylder, dock med rätt till
avdrag därför å lönen i den mån ej annat överenskommits. Husbonde
åligger vidare att förse tjänare med försvarligt underhåll och tjänligt husrum.
Sjuknar tjänare, bör husbonde låta vårda och sköta honom, med rätt
dock att å lönen avräkna vad som utgivits till läkare eller läkemedel. Husbonde
må ej förskjuta tjänare, som oavbrutet tjänat troget och väl hos
honom från sitt trettionde år till dess att på grund av hans ålder ingen
vidare kan vara belåten med hans tj änst, utan har att draga försorg om att
sådan tjänare till sin död har skälig utkomst och skötsel mot det arbete,
han förmår uträtta.

Kungl. May.ts proposition nr 183.

Därest tjänare är försumlig, gensträvig eller i sin levnad oordentlig och
ej låter sig rätta med godo eller är otrogen eller oskicklig till antagen tjänst,
äger husbonden skilja sådan tjänare ifrån sig. Kan ej överenskommelse
träffas, må husbonden i två gode mäns närvaro tillsäga tjänaren att träda ur
tjänsten. Vägrar tjänstehjon att efterkomma dylik tillsägelse, eller vill husbonden
ej tillkalla gode män, har husbonden att anmäla förhållandet hos
vederbörande polismyndighet, som äger att vräka tjänaren ur tjänsten, denne
dock obetaget att sedan utföra sin rätt vid domstol. Vräker husbonde tjänare
ur tjänst annorlunda än sålunda sagts, eller finnes tjänare vara skild
från tjänsten utan laga skäl, är husbonden pliktig att till tjänaren utgiva
vad denne äger att fordra i lön eller andra förmåner för legotiden så ock
nödigt underhåll för samma tid eller, där tjänaren därunder antager annan
tjänst, för den del av samma tid, varunder tjänaren saknat sådan tjänst.

Vid 11124 års riksdag väcktes inom andra kammaren cn motion (nr 11),
däri herr Sjölander påyrkade legostadgans upphävande.

Uti sitt över motionen avgivna utlåtande (nr 11) redogjorde andra lagutskottet,
bland annat, för tidigare väckta förslag om legostadgans avskaffande
samt yttrade vidare:

''Av den [ovan] lämnade redogörelsen framgår, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t såväl den 11 maj 1918 som den 12 juni 1920 uttalat sig för att
legostadgan, såsom i många avseenden otillfredsställande och ej tillämpbar,
måtte avskaffas. Skilda meningar hava emellertid yppats, huruvida i samband
med stadgans avskaffande borde sörjas för tillkomsten i dess ställe av
för nutida förhållanden — särskilt för arbete å jordbruksområdet — avpassade
avtalsbestämmelser eller avskaffandet av stadgan borde ske oberoende
därav. Medan i båda de förenämnda riksdagsskrivelserna uttalats anslutning
till den förra meningen, bygger åter den föreliggande motionen liksom de
vid 1921 års riksdag i ämnet väckta motionerna å den senare uppfattningen.

Till stöd för denna kan anföras, att, enligt vad av vunna upplysningar
synes framgå, legostadgan för stora delar av landet alltmera kommit ur tilllämpning.
Anledningen härtill är att söka dels däri, att kollektiva avtal, utan
illitande tillika av städselförfarande, numera inom jordbruksområdet kommit
till större användning än förut, samt att i län, där dylika avtal förekomma,
desamma till större eller mindre del tillämpas jämväl å avtal på förevarande
område emellan till respektive organisationer ej anslutna personer, och dels
däri, att anställningar överhuvud såväl inom jordbruket som ock i husligt
arbete i stad och på landet allt oftare tillkomma utan iakttagande av de
förmer legostadgan föreskriver. Även i fall, där nämnda former vid avtalets
ingående iakttagits, torde stadgans kvarvarande bestämmelser, såsom i många
avseenden föråldrade, endast till en del efterföljas.

Ehuru vägande skäl ur de av riksdagen förut angivna synpunkter alltjämt
synas tala för tillkomsten av nya i lag reglerade avtalsbestämmelser å ifrågavarande
område, torde dock tvivel kunna råda, huruvida tillräcklig grund
numera förefinnes för den av riksdagen tidigare intagna ståndpunkten att
göra legostadgans upphävande direkt beroende av genomförandet i dess
ställe av en dylik lagstiftning. Utsikterna att inom en beräknelig framtid
få till stånd en sådan lagstiftning, till vilken förarbeten ej påbegynts, synas
ej vara stora. Oförnekligt torde även vara, att vissa av de ännu kvarvarande
bestämmelserna i legostadgan, särskilt stadgandet om husbondes rätt

Kung!. Maj:ts proposition nr 183.

Social styrelsens utlåtande 1925.

att, om han så vill, till tjänstetidens slut få innehålla hela den överenskomna
lönen, präglas av en påtaglig obillighet emot vederbörande tjänare.
Kravet å stadgans snara upphävande torde ock uppbäras av en allt starkare
opinion bland arbetstagarna å området, särskilt från lantarbetarnas sida.

Innan ståndpunkt tages till dét genom förevarande motion ånyo framförda
kravet å stadgans omedelbara upphävande oberoende av tillkomsten
av nya, densamma ersättande bestämmelser, synes emellertid önskligt att
få närmare utrönt, dels i vilken utsträckning inom landet stadgan alltjämt
tillämpas och dels i vad mån, där så ej är fallet, olägenheter för respektive
kontrahenter mött genom att densamma, såsom ersatt av avtal i annan ordning,
bragts ur tillämpning.

Ett ytterligare skäl för att ej nu på grund av motionen omedelbart skrida till
upphävande av legostadgan ligger i det samband, som förefinnes emellan samma
stadga och andra lagbestämmelser. Sålunda föreskrives exempelvis i fattigvårdslagens
4 §, att, där på grund av särskild författning husbonde eller
annan arbetsgivare har att lämna underhåll och vård åt tjänare eller arbetare,
det åligger honom att gentemot det allmänna ansvara för att detta
fullgöres så, att tjänare och arbetare ej falla fattigvården till last. Ett upphävande
av legostadgan har således till följd, att husbonde befrias från den
honom i detta hänseende hittills påvilande skyldigheten.

Härtill kommer, att för upphävande av legostadgan synas vissa övergångsbestämmelser,
syftande till reglerande av de vid tiden för stadgans upphävande
löpande tjänsteavtal, vara erforderliga.

Med hänsyn till att frågan om legostadgans upphävande i de av riksdagen
förut i ämnet till Kung!. Maj:t avlåtna skrivelserna gjorts direkt beroende
av åvägabringande i dess ställe av nya lagbestämmelser å området,
synes utskottet i anslutning till vad ovan anförts, att giltiga skäl förefinnas
till avlåtande av en förnyad skrivelse i ämnet till Kungl. Maj:t, däri med hemställan
om utredning i ovan av utskottet angivna hänseenden påkallas framläggande
för riksdagen av de förslag, syftande till legostadgans upphävande,
vartill utredningen kan giva anledning.’

Med stöd av det anförda hemställde utskottet, att riksdagen ville i skrivelse
anhålla, att Kungl. Maj:t snarast måtte, efter förebragt utredning i
omförmälda av utskottet angivna hänseenden, för riksdagen framlägga de
förslag, syftande till upphävande av legostadgan, vartill utredningen kunde
giva anledning. Sju ledamöter av utskottet anmälde reservation under yrkande,
att riksdagen måtte för sin del antaga ett i reservationen framlagt
förslag till lag om legostadgans upphävande,

Utskottets hemställan bifölls av kamrarna, av första kammaren efter votering
med 73 röster mot 46, vilka avgåvos för reservationen. Riksdagens
beslut meddelades genom den av mig nu anmälda skrivelsen den 9 april
1924.

Genom beslut den 19 maj 1924 anbefalldes socialstyrelsen att avgiva utlåtande
över riksdagens nyssnämnda framställning. Till fullgörande härav
har styrelsen med skrivelse den 21 oktober 1925 avlämnat utlåtande i ärendet,
varefter styrelsen med skrivelse den 6 november 1925 överlämnat särskild
utredning rörande vräkningar i Sverige under åren 1923 och 1924. Av utlåtandet
framgår, att styrelsen vid ärendets behandling rådfört sig med sär -

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

skilda sakkunniga samt att i den slutliga behandlingen deltagit generaldirektören
Huss, byråcheferna Bergsten och Molin, tillförordnade byråcheferna
Nyström och Bergström samt socialfullmäktige von Sydow och
Lindqvist. Av dessa hava Bergsten och Bergström avgivit särskilda yttranden,
varjämte von Sydow uttalat den uppfattning, att legostadgan bör bibehållas
till dess ny avtalslag kan komma att avlösa densamma. Styrelsens
utlåtande jämte nämnda särskilda yttranden hava såsom bilagor fogats till
detta protokoll (bil. JD).

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, torde legostadgan i sitt nuvarande
ofullständiga skick knappast på något håll anses innefatta en tillfredsställande
reglering av arbetsavtalet, sådant det utvecklats i det moderna
samhället. Det på denna ålderdomliga lagstiftning grundade tjänstehjonsförhållandet
har efter hand undanträngts av det fria avtalet, och i den mån
utvecklingen alltmera bestämt gått i denna riktning, har med växande styrka
framträtt den uppfattning, att de i många hänseenden bristfälliga bestämmelser
i legostadgan, vilka ännu äga gällande kraft, snarast böra upphävas.
Visserligen saknas icke företrädare för en motsatt ståndpunkt. Denna torde
dock mindre hava sin grund i en avvikande mening i fråga om legostadgans
otidsenliga karaktär, utan snarare vila på den uppfattning, att stadgans avskaffande
kräver en för vissa verksamhetsområden, särskilt jordbruket, avpassad
och efter nutida förhållanden lämpad avtalslagstiftning.

Hå lagstiftningsuppgifter torde emellertid vara förbundna med större svårigheter
än den nyss nämnda, och erfarenheten från tidigare försök på detta
område har näppeligen givit stöd för antagande, att en lösning kan vara
att förvänta inom nära liggande tid. Att genom sammanställning med detta
omfattande lagstiftningsproblem till en oviss framtid hänvisa frågan om
upphävande av legostadgans återstående bestämmelser, om vilkas olämplighet
i och för sig någon meningsskiljaktighet knappast föreligger, måste
vara ägnat att väcka betänklighet. Nedan med hänsyn till den utveckling,
som länge fortgått på alla arbetsområden och som i stigande utsträckning
ställt legostadgan utanför praktisk tillämpning, lärer det synas tvivelaktigt,
om ett avskaffande av stadgan kan med nödvändighet förutsätta en ny
avtalslagstiftning. Såsom framgår av 1924 års riksdagsskrivelse, har ock
riksdagen, med frånträdande av tidigare vid flera tillfällen uttalad ståndpunkt,
ansett legostadgans upphävande icke böra göras direkt beroende av
genomförande i dess ställe av en sådan lagstiftning. Innan slutlig ståndpunkt
tages till detta spörsmål, bör dock prövas, huruvida ett upphävande
av stadgans amur kvarstående bestämmelser kan antagas i socialt eller samhällsekonomiskt
hänseende medföra någon beaktansvärd olägenhet. Endast
därest det med fog kan göras gällande, att stadgan såsom avtalslag fortfarande
har någon uppgift att fylla, synes dess bibehållande kunna förordas.

På grund av samhällslivets utveckling har legostadgan, som i äldre tider
varit normerande för flertalet tjänsteförhållanden, i senare tid kommit att
erhålla egentlig betydelse allenast i fråga om två delvis olikartade arbets Bihang

till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 153 höft. (Nr 183.) 2

Kungl. Maj ds proposition nr 183.

områden, jordbruket och det husliga arbetet. Vad angår sistnämnda arbetsfält
torde dock, såsom framgår av socialstyrelsens utredning, legostadgan
numera icke spela någon nämnvärd roll. Anställning enligt stadgan lärer
knappast förekomma för egentliga hembiträden utan vara inskränkt till sådana
tjänare, i vilkas uppgift ingår även utearbete. Ett avskaffande av legostadgan
kan därför i fråga om det husliga arbetet icke antagas medföra någon ogynnsam
verkan.

Av större vikt är tydligen frågan om legostadgans avskaffande inom jordbruket.
På sätt socialstyrelsens undersökning utvisar, har emellertid även
på detta arbetsområde stadgans tillämpning i hög grad begränsats. I vissa
landsdelar är stadgan så gott som okänd, och på andra håll tillämpas den
i endast ringa utsträckning. Även i de delar av landet, där anställning enligt
stadgan ännu allmänt är i bruk, synes sådan anställning komma i fråga
allenast beträffande vissa kategorier av jordbruksarbetare. Med hänsyn därtill,
att stadgan dock alltjämt i jämförelsevis stor omfattning tillämpas
inom jordbruket, bör till besvarande upptagas frågan, huruvida stadgans
föreskrifter inom detta område äro av sådan betydelse, att deras bibehållande
kan anses önskvärt.

Såsom skäl mot legostadgans avskaffande har framför allt anförts, att den
är ägnad att vidmakthålla det fasta arbetsförhållande, som allmänt anses
vara till gagn för såväl arbetsgivare som arbetstagare inom jordbruket.
Främst äro härvid att beakta stadgans bestämmelser om årsavtal. På sätt
socialstyrelsen anfört, torde emellertid med legostadgans avveckling knappast
komma att följa någon förändring i fråga om anställningsförhållandenas art
och stabilitet. Av den verkställda undersökningen framgår, att någon påvisbar
olikhet i dessa hänseenden icke består mellan de bygder, där stadgan
ännu tillämpas, och de i jordbruksavseende likartade trakter, där densamma
faktiskt satts ur kraft. Aortsett från utpräglade småbruksbygder, är alltjämt
den fasta årstjänsten den övervägande anställningsformen för jordbrukets
ordinära arbetarstam. Såsom styrelsen framhållit, torde den fästa arbetsanställning,
som avses i legostadgans bestämmelser, hava sin grund såväl
i jordbruksarbetets egen natur som i det hos oss vanligen tillämpade avlöningssystemet
för gifta jordbruksarbetare. Att den fasta arbetsanställningen
befunnits vara av sådan betydelse för både arbetsgivare och arbetstagare,
att densamma bibehålies även då avtalsförhållandet icke regleras av stadgan,
framgår därav, att bestämmelser om årsanställning erhållit en framträdande
plats i de inom jordbruket träffade kollektivavtalen. Härvid må
erinras, att det beror av kontrahenterna själva, huruvida avtalet kommer
att ingås i sådan form, att legostadgan blir tillämplig därå; det synes då
icke sannolikt, att endast den omständighet, att stadgan förutsätter årsavtal,
skulle förmå kontrahenterna att sluta avtal för längre tid än de eljest skulle
funnit önskvärt och lämpligt. I likhet med socialstyrelsen anser jag därför,
att legostadgans fullständiga upphävande icke kan antagas rubba anställningsförhållandenas
allmänna karaktär.

Ej heller synes ett upphävande av legostadgans bestämmelser om flytt -

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

ningstider kunna medföra någon väsentlig olägenhet. De av styrelsen meddelade
siffrorna angående fördelningen på olika månader av de arbetarplatser
inom jordbruket, vilka under tiden januari 1923—oktober 1924 tillsatts
vid de offentliga arbetsförmedlingsanstalterna, synas mig utvisa, att
i fråga om tiderna för tillsättande av platser ej kan slutas, att legostadgans
tillämpning i och för sig utövar något avgörande inflytande. Även i de
delar av landet, där stadgan i allmänhet icke tillämpas, tillsättes flertalet
platser under månaderna närmast omkring de angivna flyttningsdagarna, och
i de landsdelar, där stadgan tillämpas, förekomma platstillsättningar i viss
utsträckning även å tider, vilka icke synas stå i sammanhang med stadgans
bestämmelser. Den olikhet, som i detta avseende förefinnes mellan skilda
delar av landet, torde bero mindre på, huruvida legostadgan tillämpas eller
icke, än på de av klimat och andra omständigheter betingade olika förutsättningarna
för jordbruket. Då i träffade kollektivavtal upptagits legostadgans
bestämmelser om flyttningstider, spelar dock stadgan i detta avseende alltjämt
en viss roll. Emellertid bör märkas, att vid olika tillfällen och
senast under den nu verkställda utredningen från flera håll gjorts gällande,
att i fråga om vissa delar av landet de i stadgan givna föreskrifterna om
flyttningsdagar icke längre stå i överensstämmelse med lantbrukets behov.
Med hänsyn till de för skilda landsdelar så olikartade förhållandena för
jordbruket kan ock med fog ifrågasättas lämpligheten av flyttningsdagar,
gemensamma för hela landet. Om legostadgans upphävande kommer att medföra
någon inverkan i nu berörda hänseende, lärer den sannolikt bestå däri,
att i de skilda orterna utbildas olika, efter de lokala förhållandena bättre
anpassade sedvänjor med avseende å anställningstidens utgång.

Yad angår legostadgans föreskrifter rörande uppsägning, synes av de nyssnämnda
siffrorna kunna utläsas, att man alltjämt i betydande utsträckning
iakttager den i stadgan angivna uppsägningstiden. Tillämpandet av en relativt
lång uppsägningstid torde så nära sammanhänga med den för ett
stort antal jordbruksarbetare gängse avlöningsformen, att en ändring härutinnan
ej kan antagas komma att inträda, även om stadgan avskaffas.
Bestämmelser rörande ömsesidig uppsägningstid hava även intagits i de kollektiva
avtalen inom jordbruket.

Under behandlingen i riksdagen av förevarande fråga har framhållits, att
olägenheter kunde tänkas uppkomma genom avskaffande av legostadgans bestämmelser
om skyldighet för husbonde att taga vård om insjuknad eller
gammal och orkeslös tjänare. På grund av sambandet mellan dessa föreskrifter
och fattigvårdslagstiftningen äro de, såsom socialstyrelsen erinrat, av
direkt betydelse ej blott för kontrahenterna utan även för det allmänna.
Borttagandet av nämnda föreskrifter har på flera håll befarats kunna medföra
en väsentlig utvidgning av kommunernas vårdnadsplikt mot medellösa
sjuka och åldringar. Så synes dock icke bliva fallet. Underhåll och sjukvård
i sedvanlig omfattning torde lämnas frivilligt och oberoende av huruvida
legostadgan är tillämplig eller icke; det lärer ock kunna starkt ifrågasättas,
huruvida ett utkrävande hos försumlig husbonde av kostnader för

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

underhåll eller sjukvård förekommer i någon utsträckning av betydenhet.
Jämväl kan i fråga om betydelsen för kontrahenterna av denna husbondes
vårdnadsskyldighet anmärkas, att åtminstone jordbruksarbetarna sedan lång
tid tillbaka torde ansett denna förmån icke äga sådant värde, att av hänsyn
därtill legostadgan bör bibehållas. Såsom socialstyrelsen anfört, må även
framhållas, att klagomål från kommunernas sida icke försports med anledning
av den inskränkning, som genom 1918 års lag om fattigvården vidtagits
i husbondes vårdnadsplikt. Vid sådant förhållande vill det synas som om
överflyttande på kommunerna jämväl av den återstående delen av den legala
sjukvårdsplikten icke skulle kunna medföra några mera avsevärda olägenheter.
Även må erinras om det förändrade läge, vari ålderdomsförsörjningen
inträtt genom den allmänna pensionsförsäkringen.

Till förmån för tjänarna äro även de i legostadgan givna bestämmelserna
om skyldighet för husbonde att bekosta tjänares flyttning och om rätt för
tjänare att inställa sig i tjänsten, på landet å sjunde dagen och i stad å
fjärde dagen efter flyttningsdag. Någon större vikt torde emellertid numera
knappast tillmätas dessa föreskrifter. Frågan om flyttningskostnaderna lärer
i allmänhet ordnas efter delvis andra grunder än de i legostadgan angivna,
och den s. k. friveckan har ersatts av vissa på annat sätt bestämda fridagar.

De i legostadgan givna reglerna rörande tjänares vräkande ur tjänst torde
numera tillämpas jämförelsevis sällan. I allmänhet lärer ej heller rätten för
husbonde att innehålla lönen till tjänstetidens slut numera utövas. Något
som helst skäl för bibehållande av dessa för de anställda obilliga föreskrifter
synes icke kunna anföras.

Av övriga kvarstående bestämmelser i legostadgan torde vissa giva uttryck
endast åt allmänna rättsregler, vilka äga tillämpning oberoende av
stadgan, under det att andra sakna praktisk betydelse.

Till stöd för yrkandet om legostadgans bibehållande har slutligen anförts,
att den trots sina brister dock giver uttryck åt vissa ledande principer, som
allmänt erkännas. Stadgan skulle sålunda vara ägnad att i någon mån
skänka fasthet åt avtalsförhållandena, och dess borttagande har därför förmenats
kunna medföra ett försvagande av avtalshelgden. Ett dylikt antagande
synes knappast vila på hållbar grund. I de delar av landet, där
legostadgan numera är så gott som okänd, torde icke hava inträtt något
osäkerhetstillstånd med avseende å avtalsförhållandena eller någon ändring
i uppfattningen rörande betydelsen av åtagna förpliktelser. Med större
skäl kan därför antagas, att dessa principer, i den mån de uppbäras av
det allmänna rättsmedvetandet, komma att iakttagas oberoende av legostadgans
bibehållande. Beaktas bör även den inverkan, som i detta hänseende
utövas av det kollektiva avtalssystemet. Visserligen omfatta de
kollektiva avtalen endast en del av jordbrukets arbetsgivare och arbetstagare,
men avtalens betydelse torde, såsom under utredningen framhållits, icke vara
begränsad till deras rent formella räckvidd.

Av det anförda framgår, att enligt mitt förmenande legostadgans kvarstående
bestämmelser icke längre hava någon uppgift att fylla. Stadgan har

. Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

förlorat sin betydelse såsom avtalslag, och dess avskaffande synes icke kunna
medföra några verkliga olägenheter. Vid dylikt förhållande och under hänvisning
i övrigt till socialstyrelsens utlåtande anser jag mig i likhet med
styrelsen höra förorda, att legostadgan upphäves. Lämpligen synes densamma
kunna sättas ur kraft efter utgången av nu löpande tjänsteår eller sålunda
från och med den 24 oktober 1926.

I det förslag till lag om legostadgans upphävande, som i reservation till
andra lagutskottets utlåtande framlades vid 1924 års riksdag och enligt vilket
stadgan skulle upphöra att gälla den 24 oktober nämnda år, fanns upptagen
den bestämmelse, att stadgan fortfarande skulle äga tillämpning i
fråga om avtal, som enligt stadgan slutits före berörda dag. En dylik övergångsbestämmelse
synes mig emellertid knappast lämplig. Därigenom skulle
tjänsteavtal, som träffats före den angivna dagen, komma att gälla intill
dess uppsägning skett från någondera sidan. Det synes lämpligare, att
stadgan å den dag, då densamma träder ur kraft, upphör att gälla för kontrahenternas
mellanhavande oberoende av uppsägning. Därav följer uppenbarligen
icke, att ett legoavtal, som dessförinnan slutits, blir helt ogiltigt;
ett dylikt avtal blir att bedöma efter de rättsregler, som gälla i fråga om
avtal i allmänhet. Beträffande rättigheter och skyldigheter, som uppkommit
före den dag, då legostadgan skall träda ur kraft, bör stadgan tydligen
äga tillämpning även efter samma dag. Det kan måhända ifrågasättas,
huruvida till en bestämmelse av detta innehåll borde, för vinnande av full
tydlighet, fogas föreskrift, att underlåtenhet från ena kontrahentens sida att
verkställa uppsägning i enlighet med stadgan icke skall medföra rätt för
medkontrahenten att kräva avtalets fortsättande efter tjänstetidens utgång.
Då emellertid en dylik föreskrift, vilken knappast torde vara erforderlig för
att uttrycka lagens ståndpunkt i detta avseende, tilläventyrs skulle kunna
giva anledning till missförstånd vid övergången från avtal enligt legostadgan
till fritt avtal, har jag trott det vara lämpligast att icke i förslaget
upptaga någon bestämmelse av denna innebörd.

Såsom socialstyrelsen erinrat, innehålla vissa lagar och författningar bestämmelser,
'' vilka stå i mer eller mindre direkt samband med legostadgan.
I 37 § 4) och 41 § andra stycket utsökningslagen givas regler om verkställighet
av dom angående tjänstehjons flyttning i eller ur tjänst, och i lagen den
29 maj 1925 om meddelande av underrättelse i visst fall före vräkning ur tjänst
m. m. föreskrives, att vad i 193 § utsökningslagen stadgas angående meddelande
av underrättelse om verkställighet av förordnande rörande vräkning
av arrendator eller hyresgäst ävensom angående anstånd med vräkning skall
äga motsvarande tillämpning i fråga om vräkning ur tjänst enligt legostadgan.
I 22 kap. 13 § andra stycket strafflagen stadgas straff bland annat för
den, som tager städja såsom tjänstehjon hos två husbönder för samma tid. Enligt
17 § i förordningen den 18 juni 1864 angående utvidgad näringsfrihet,
däri givas vissa regler rörande förhållandet mellan näringsidkare och tjänstebiträde
eller arbetare, skall i avseende å nämnda förhållande i övrigt gälla
allmän lag och, där icke träffad överenskommelse annorlunda bestämmer,

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.*

vad legostadgan i tillämpliga delar innehåller. I vissa andra författningar
talas om lagstadda tjänare eller givas bestämmelser, vilka hava avseende å
person, som tagit städja. Bland dylika lagrum är att märka stadgandet i
17 kap. 4 § handelsbalken, enligt vilket viss förmånsrätt för innestående avlöning
tillkommer ''betjänter och tjänstehjon’.

Om legostadgan upphäves, torde i den lag, som utfärdas härom, böra intagas
en bestämmelse av innehåll, att i lag eller särskild författning förekommande
hänvisning till legostadgan eller någon dess föreskrift skall vara
förfallen. Därigenom lärer bliva överflödigt att vidtaga ändring i de olika
författningar, som här avses. Emellertid torde i några fall det förändrade
innehållet böra särskilt angivas. Då omförmälda lag den 29 maj 1925 om meddelande
av underrättelse i visst fall före vräkning ur tjänst m. m. har avseende
endast å vräkning enligt legostadgan och lagen således efter stadgans upphävande
kommer att i sin helhet bliva utan betydelse, synes denna lag böra
uttryckligen sättas ur kraft. Från nyssnämnda lagrum i strafflagen och utsökningslagen
torde böra uteslutas de bestämmelser, vilka hänföra sig till
legostadgan. Någon ändring synes däremot icke böra vidtagas i 17 kap. 4 §
handelsbalken. Den däri gjorda sammanställningen av grupperna ''betjänter''
och ''tjänstehjon'' avser vissa arbetare och andra personer med en mera stadigvarande
anställning och bland dem otvivelaktigt de såsom ''tjänstehjon''
betecknade lagstadda tjänarna. Då det emellertid kan anses i någon mån
tveksamt, huruvida en bestämd åtskillnad gjorts mellan de båda grupperna,
torde den nuvarande avfattningen böra bibehållas.

I enlighet med de av mig nu angivna grunder har jag låtit inom justitiedepartementet
upprätta förslag till

1) lag om upphävande av legostadgan för husbönder och tjänstehjon den 23
november 1833 m. m.

2) lag om ändrad lydelse av 22 kap. 13 § strafflagen; och

3) lag om ändrad lydelse av 37 och 41 §§ utsölcningslagen.»

Föredraganden uppläser härefter berörda förslag, av den lydelse bilagor
(Bil. A—C)1 till detta protokoll utvisa, samt hemställer, att lagrådets utlåtande
över förslagen må för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål
inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Arvid Torold.

1 Bilagorna B och C, vilka äro lika lydande med de vid propositionen fogade förslagen till lag
om ändrad lydelse av 22 kap. 13 § strafflagen och till lag om ändrad lydelse av 37 och 41 §§
utsökningslagen, hava här uteslutits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

Bilaga A.

Förslag

till

Lag

om upphävande av legostadgan för husbönder och tjänstehjon den 23
november 1833 (nr 43 s. 1) in. in.

I fråga om rättigheter och skyldigheter, som uppkommit före sistnämnda
dag, skall legostadgan äga tillämpning jämväl efter samma dag.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till stadgande,
som genom denna lag blivit upphävt, vare hänvisningen förfallen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

Bil. D.

Socialstyrelsens utredning rörande legostadgan.

Historik.

Nu gällande legostadga är utfärdad år 1833. Den bottnar i rätts- och samhällsåskådningar,
som i mycket avvika från dem, som råda i vår tid. För att kunna förstå
stadgans innebörd och utgångspunkter är därför en kortfattad historik av nöden.1

Legoavtalet betecknas som ett avtal, varigenom en person, under iakttagande av
vissa legala formaliteter, lämnar en annan mot ersättning (minst kost och logi eller
motsvarande värde) rätt att under viss lagbestämd tid använda hans krafter till varje
skäligt arbete. Under äldre tiders odifferentierade samhällsförhållanden hade dylika
generella arbetsavtal stor omfattning och betydelse, men i mån av arbetsfördelningens
och arbetsspecialiseringens fortgång ha de i huvudsak inskränkts till tvenne områden,
jordbruker och det husliga arbetet.

Redan i de svenska landskaps-, lands- och stadslagarna regleras förhållandet mellan
husbonde och tjänare, ehuru blott ur privaträttslig synpunkt. Med tjänstehjonsförhållandet
har emellertid även varit förbundet vissa, ehuru efter tidernas uppfattning
till art och grad växlande statliga intressen, särskilt det allmännas uppgift att tillse,
att varje medborgare hade sin försörjning genom lämpligt och nyttigt arbete, ävensom
statens plikt att sörja för rättssäkerheten genom att beivra lösdriveri o. d. Dessa
syften tillgodosågos genom den första egentliga legostadgan, som utfärdades den 30 augusti
1664 och som efter hand avlöstes genom förnyade stadgor den 23 november 1686,
6 augusti 1723, 21 augusti 1739, 5 maj 1805 och 23 november 1833.

Rätten att sluta legoavtal är liksom beträffande andra avtal principiellt fri. Ända
till utfärdandet av 1885 års lag om lösdrivares behandling gällde emellertid åtminstone
formellt sett tjänstetvång, i det att vissa personer kunde åläggas att skaffa sig
plats som legohjon. För dem var avtalsfriheten bibehållen allenast så till vida, att
de ägde välja mellan dem, som voro villiga att bliva deras husbönder. Först ett
halvsekel efter utfärdandet av 1833 års legostadga blev tjänstehjonsavtalet alltså ett
fullt fritt arbetsavtal. Nämnda stadga bär dock alltjämt vissa spår av den tidigare
uppfattningen.

Frågan om omarbetande eller upphävande helt eller delvis av 1833 års legostadga
har upprepade gånger varit föremål för riksdagens prövning. Redan vid 1862—63
års riksdag anförde det sammansatta lag- samt allmänna besvärs- och ekonomiutskottet,
att legostadgan genom förändringar i den allmänna åskådningen rörande förhållandet

1 Härvid följes i huvudsak dels^A. O. Winroth: Om tjänstehjonsförhållandet enligt svensk
rätt, Uppsala universitets årsskrift 1879, dels vissa utredningar i riksdagstrycket, särskilt andra
lagutskottets utlåtande n:r 11 vid 1924 års riksdag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

mellan husbönder och tjänstehjon samt genom tid efter annan vidtagna förändringar i
stadgan hade förlorat det inre sammanhang och den självöverensstämmelse en lag
borde äga. Stadganden, grundade på helt olika principer, funnos däri inrymda bredvid
varandra. Ett sådant förhållande krävde rättelse, och därom framställdes också
under årens lopp förslag i en mängd motioner, bl. a. vid 1879, 1883, 1896 och 1898
års riksdagar. Vid riksdagsbehandlingen framgick det emellertid, att särskilt jordbrukarrepresentanterna
fruktade, att vid revision av legostadgan skulle bortfalla den ännu
kvarlevande återstoden av det patriarkaliska förhållandet mellan husbonde och tjänare,
vilket utgjorde kärnpunkten i lagstiftningen om legoavtal och höjde detta avtal över
ett vanligt arbetsavtal. När 1898 års riksdag avlät en skrivelse med begäran om utarbetande
av ny legostadga, gjordes samtidigt det uttalandet, att vid en omarbetning
av legostadgan huvudgrunderna för densamma borde lämnas orubbade. Så skedde
också i det förslag till ny legostadga, som den 31 oktober 1900 framlades av en i
anledning av nämnda riksdagsskrivelse tillsatt kungl. kommitté.

Berörda förslag blev emellertid aldrig från Kungl. Maj:ts sida framlagt för riksdagen.
Särskilda skäl, bl. a. det förhållandet att fr. o. m. åren 1906—1907 arbetsförhållandena
inom jordbruket börjat liksom inom industrien regleras genom mellan
arbetsgivarnas och arbetarnas organisationer träffade kollektivavtal, ansågos påkalla en
vidare syn även på legoavtalet. År 1907 uppdrog Kungl. Haj:t åt en särskild kommitté
att undersöka möjligheten av en lagstiftning angående arbetsavtal och att i
samband därmed avgiva förslag även till ändringar i gällande legostadga. På grundval
av kommitténs utredningar utarbetades proposition med förslag till bl. a. lag om
vissa arbetsavtal, inbegripande även sådana avtal mellan jordbrukare och deras arbetare,
som ej folio under legostadgan. Yad revisionen av den sistnämnda beträffar, befanns
det lämpligt att tills vidare uppskjuta densamma. Den allmänna avtalslagstiftningens
fall vid 1910 och 1911 års riksdagar medförde, att detta uppskov blev ganska långt.

Vid 1918 års lagtima riksdag väcktes motion om utredning avseende legostadgans
avskaffande och ersättande med en efter tidsförhållandena avpassad avtalsform, vilken
motion blev av riksdagen bifallen. I motiveringen till riksdagens skrivelse framhölls
bl. a., att legostadgan, såsom i många avseenden föråldrad och i saknad av inre sammanhang
samt i sin helhet icke tillämpad eller tillämpbar, borde avskaffas. Å jordbrukets
område förefunnes emellertid enligt riksdagens mening sådana förhållanden,
att ur såväl arbetsgivarnas som arbetstagarnas synpunkt krävdes en särskild avtalsform,
som skänkte behövlig stadga åt förhållandet dem emellan. Å ena sidan fordrades
nämligen garanti för att arbetarna kvarstannade i tjänst den avtalade tiden, å den
andra vore det av ej mindre vikt, att den ifrågasatta avtalsformen tillförsäkrade behövligt
skydd åt arbetarna, särskilt statkarlarna, som bebodde av arbetsgivarna upplåtna
bostäder. Vid beslutets fattande i andra kammaren hade en stark minoritet
röstat för en reservation, vari påyrkats, att utredningen borde syfta allenast till legostadgans
avskaffande.

Med anledning av berörda riksdagsskrivelse framlade Kungl. Maj:t till 1919 års lagtima
riksdag en proposition med förslag till lag om upphävande av vissa bestämmelser
i legostadgan, förnämligast avseende dels tjänstehjons hämtning och inställande samt
entledigande ur tjänst genom polismyndighets försorg, dels angående böter samt förverkande
av lön eller del därav i vissa fall. Vid propositionens framläggande uttalade
föredragande departementschefen såsom sin mening, att jordbruksarbetarnas avtalsfråga
icke kunde lösas annat än i sammanhang med en kommande utredning av arbets- och
avtalsförhållandena inom industrien. Propositionen blev av riksdagen bifallen.

Vid 1920 års riksdag väcktes ånyo motioner om legostadgans avskaffande. Dessa
ledde till att riksdagen, på förslag av andra lagutskottet, för sin del antog en lag om
upphävande av ytterligare ett antal detaljbestämmelser i legostadgan, företrädesvis avseende
vissa sidor av husbonderätten. Vidare avlät riksdagen skrivelse till Kungl.
Maj:t med anhållan om förslag till avskaffande av legostadgan och dess ersättande
med en efter nutida förhållanden avpassad lagstiftning. I motioner inom riksdagens

Kungl. Maj:ts proposition nr ISS.

båda kamrar framställdes vid 1921 års riksdag ånyo yrkanden om legostadgans omedelbara
upphävande. Andra lagutskottet vidhöll sin år 1920 intagna ståndpunkt, vilken
godkändes av båda kamrarna. Vid samma riksdag väcktes ett flertal motioner om
åtgärder till arbetsfredens bevarande, därvid även påyrkades en efter jordbrukets behöv
avpassad lagstiftning, som reglerade arbetsavtalet och dess rättsverkningar. Andra
lagutskottet anförde i denna del bl. a., att frågan om arbetsfreden på jordbrukets område
borde beaktas i samband med behandlingen av riksdagens på utskottets hemställan
(1920) gjorda begäran om modern avtalslagstiftning till ersättande av den
föråldrade legostadgan. Riksdagen beslöt skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan om
utredning angående frågan om vidtagande av åtgärder, utöver vad som redan skett,
till arbetsfredens bevarande. På grund av nämnda riksdagsskrivelse tillkallades den
7 juli 1921 en sakkunnig person att inom socialdepartementet biträda med utredning
angående i skrivelsen angivna frågor, ävensom — med föranledande av 1920 års
riksdagsskrivelse ■— beträffande frågan om upphävande av legostadgan och dess ersättande
med en efter nutida förhållanden avpassad lagstiftning. Berörda utredningsarbete
blev enligt beslut den 24 november 1922 vilande från 1 januari 1923,
men har detsamma sedermera genom Kungl. Maj:ts beslut den 27 september 1924
överlämnats till socialstyrelsen.

Vid 1924 års riksdag väcktes ånyo motion om legostadgans avskaffande i dess helhet.
Andra lagutskottet ansåg emellertid, att innan ståndpunkt toges till det genom
motionen ånyo framförda kravet på stadgans omedelbara upphävande, det borde närmare
utrönas, dels i vilken utsträckning stadgan alltjämt tillämpades och dels i vad
mån, där så ej vore fallet, olägenheter för respektive kontrahenter mött genom att
densamma, såsom ersatt av avtal i annan ordning, bragts ur tillämpning. Riksdagen
antog utskottets förslag och avlät skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan om utredning
i ämnet. En minoritet anslöt sig dock till en inom utskottet framställd reservation,
åsyftande legostadgans omedelbara upphävande. Genom Kungl. Maj:ts beslut
den 19 maj 1924 anbefalldes socialstyrelsen att verkställa utredning i berörda hänseenden.

Plan för utredningen.

Med anledning av förenämnda uppdrag hava inom socialstyrelsen verkställts vissa utredningar
dels rörande legostadgans nuvarande betydelse för anställningsförhållandena
inom olika landsdelar och arbetargrupper, dels rörande redan inträdda eller förutsedda
olägenheter av att stadgan bringas ur tillämpning.

Det första ledet i utredningsarbetet var, att styrelsen, såsom bilaga till frågeformuläret
för den fortlöpande lantarbetarstatistiken, i slutet av oktober 1924 till kommunalstämmornas
ordförande i landskommunerna utsände ett särskilt frågeformulär.
Å detta begärdes upplysningar, huruvida inom det större och det mindre jordbruket
i de särskilda socknarna de fasta lantarbetarnas anställning övervägande reglerades
genom legostadgan, kollektivavtal, skriftliga personliga kontrakt eller dessa avtalsformer
i förening. Vidare efterfrågades, vilka utav legostadgans ännu gällande bestämmelser
kunde anses hava praktisk betydelse, och slutligen, huruvida i de fall,
där legostadgan ej tillämpades, detta förhållande medfört olägenheter för husbönder
och tjänare, och i så fall vilka. •— Såsom ett komplement till denna sockenutredning
anmodades samtliga länsanstalter och fristående kommunala anstalter inom Sveriges
offentliga arbetsförmedling att med ledning av samma formulär meddela sina erfarenheter
av legostadgan och dess tillämpning beträffande dels egentligt jordbruksarbete,
dels husligt arbete i städerna och på landsbygden. — Svar på styrelsens hemställan
inkommo från samtliga 36 arbetsförmedlingsanstalter, medan sockenuppgifter lämnades
av 1 708 av 2 345 tillskrivna.

På grundval av erfarenheter från denna allmänt orienterande utredning utarbetades
ett mera utförligt frågeformulär, avseende att klargöra förekomsten av olika avtals -

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

former inom jordbruket och husligt arbete samt vidare tillämpningen och betydelsen
av legostadgans särskilda bestämmelser, eventuella anordningar, som kunna ha trätt
i stället för sistnämnda bestämmelser, och slutligen de olägenheter, som kunnat påvisas,
där stadgan ej längre tillämpas, eller som kunna förväntas av dess fullständiga
upphävande. Formuläret tillställdes och besvarades av i nedanstående tablå nämnda
institutioner och föreningar.

Hushållningssällskap . .
Rättshjälpsanstalter . . .

Lantarbetsgivarföreningar

Lantarbetarföreningar . .

Husmodersföreningar . .
Hembiträdesföreningar . .

Tillskrivna Svar från

.......... 26 21

.......... 5 4

centrala...... 1 1

lokala....... 10 4

centrala...... 2 2

lokala....... 273 178

. . c:a 80 14

. ... 2 2

Summa 399 226

Framhållas må, att av hushållningssällskapen 7 avgivit sammanfattande yttranden
genom sina förvaltningsutskott, medan 14 åtnöjt sig med att översända frågeformulär,
besvarade av vederbörande underavdelningar och sålunda avseende förhållandena i de
särskilda bygderna.

Legostadgan såsom reglerande anställningsformen i olika bygder.

De former, som numera komma i fråga vid anställning av mera fasta lantarbetare
(närmast tjänare och statare), synas i huvudsak vara följande:

1. Legostadgan

a. enbart;

b. i förening med skriftliga personliga kontrakt (ofta i form av s. k. städjebevis); c.

i förening med kollektivavtal.

2. Kollektivavtal

a. enbart (muntligt personligt avtal);

b. i förening med skriftliga personliga kontrakt.

3. Enbart skriftliga personliga kontrakt.

4. Muntliga avtal för längre eller kortare tid, eller tills vidare (utan hänvisning till
legostadgan eller kollektivavtal).

Det för anställning enligt legostadgan konstituerande anses vara, att husbonde,
efter det att uppgörelse om tjänstevillkoren skett, giver tjänaren en städjepenning
såsom bekräftelse därå. Vidare skall enligt stadgan person i annans tjänst vid städsel
avlämna orlovssedel från sin dåvarande husbonde såsom bevis för att han blivit ledig
att antaga tjänst.

För orientering över spörsmålet, i vilken utsträckning anställning enligt legostadgan
förekommer i olika delar av landet, må till en början meddelas vissa uppgifter,
intagna i tablån å nästa sida. På grundval av uppgifter från kommunalstämmornas
ordförande angivas här länsvis den ungefärliga procentuella fördelningen av
kommunerna efter svaren (ja eller nej) på frågan, huruvida inom den för socknen karakteristiska
jordbrukstypen (större, resp. mindre brukningsdelar) anställning i övervägande
mån sker enligt legostadgan samt huruvida de för sådant avtal karakteristiska formaliteterna,
nämligen erläggande av städjepenning och utfärdande av orlovssedel, ännu
äro av praktisk betydelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

		Legostadgan tillämpas	Städjepenning förekommer	Orlovssedel förekommer
		ja	nej	ja	nej	ja	nej
Antal kommuner (%)	%	%	%	%	%	%
Stockholms	län......	33	67	47	53	70	30
Uppsala	» ......	32	68	42	58	85	15
Södermanlands	» ......	59	41	54	46	83	17
Östergötlands	» ......	87	13	92	8	85	15
Jönköpings	» ......	78	22	90	10	70	30
Kronobergs	» ......	78	22	92	8	72	28
Kalmar	> ......	73	27	85	15	65	35
Gotlands	D ......	80	20	90	10	65	35
Blekinge	» ......	80	20	100	—	80	20
Kristianstads	» ......	80	20	88	12	72	28
Malmöhus	» ......	90	10	80	20	87	13
Hallands	> ......	85	15	93	7	95	5
Göteborgs och Bohus	» ......	18	82	30	70	30	70
Älvsborgs	> ......	40	60	43	57	43	57
Skaraborgs	} ......	96	4	97	3	98	2
Värmlands	» ......	—	100	14	86	17	83
Örebro	» ......	69	31	67	33	65	35
Västmanlands	> ......	69	31	70	30	70	30
Kopparbergs	» ......	—	100	—	100	—	100
Gävleborgs	» ......	—	100	—	100	—	100
Västernorrlands	> ......	35	65	35	65	15	85
Jämtlands	> ......	9	91	9	91	7	93
Västerbottens	* ......	75	25	80	20	—	—
Norrbottens	» ......	50	50	60	40	—	—
Då städjepennings utbetalande	anses	konstituera	t j änstef örhålland e	enligt	legO''

stadgan, skulle i tablån de två första grupperna av procenttal sammanfalla, vilket
emellertid icke är händelsen. Orsaken härtill synes förnämligast vara, att legostadgans
faktiska tillämpning är nästan omöjlig att siffermässigt fixera, vilket sammanhänger därmed,
att detta hundraåriga paragrafkomplex numera knappast längre är en lag, utan
fastmer skuggan av en lag, vars betydelse mindre faller på det juridiska än på det
moraliska området, såsom stöd för vissa formaliteter, traditioner, föresatser och förhoppningar.
Som tabellen utvisar, förete emellertid ifrågavarande sifferserier icke
särdeles stora avvikelser från varandra, och sammantagna torde de giva en i huvuddragen
riktig bild av den större eller mindre betydelse legostadgan tillmätes inom
olika landsdelar, närmast bland jordbrukarbefolkningen.

Beträffande förekomsten av olika slag av anställningsformer inom de särskilda
länen ger en sammanställning av hela det tillgängliga uppgiftsmaterialet i huvudsak
följande bild, närmast avseende oktober 1924.

Stockholms och Uppsala län uppvisa med avseende på de vid jordbruket rådande
avtalsförhållandena stora likheter. Anställningen uppgives i övervägande grad
regleras enligt legostadgan i ungefär en tredjedel av kommunerna. Denna siffra
torde dock närmast hänföra sig till de större gårdarna, medan vid det mindre jordbruket
stadgan torde hava en vidare tillämpning. Vid storbruket äro därjämte skriftliga
kontrakt vanliga. Legostadgans relativt begränsade tillämpning sammanhänger
med att kollektivavtalet här funnit vidsträckt användning, stundom i förening med
skriftliga personliga kontrakt. Dessa utgöras mera sällan av städjebevis, åberopande
legostadgan, vilket till god del torde bero på en utpräglad motvilja däremot från de
organiserade lantarbetarnas sida. Städjan har i stor utsträckning bortfallit inom området,
varemot orlovssedel uppges allmänt förekomma. Ofta torde dock härmed icke

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

avses orlovssedel i egentlig mening utan vanligt arbetsbetyg, vilket ock stundom uttryckligen
framhålles i enquétesvaren.

I samband med inhämtande av uppgifter rörande den under sommaren 1925 inträffade
lantarbetarstrejken i Stockholms och Uppsala län hava erhållits vissa upplysningar
om avtalsförhållandena vid jordbruket i förevarande län. Anmärkas må att
berörda uppgifter huvudsakligen avse det större jordbruket och gårdar, där arbetsgivare
och arbetare äro anslutna till resp. organisationer, samt vidare att under arbetsåret
24 oktober 1924—24 oktober 1925 kollektivavtal icke funnits upprättade inom
området.

Beträffande de 105 gårdar inom Stockholms län, från vilka uppgifter inkommit,
har angivits att anställning under året 1924/25 skett med skriftligt personligt avtal
(städjebevis, personligt kontrakt) vid 39 gårdar, medan vid återstående 66 gårdar anställningen
reglerats genom muntligt avtal eller, såsom ofta angivits, utan något som
helst avtal. Motsvarande siffror beträffande de 85 gårdar inom Uppsala län, från
vilka uppgifter erhållits, äro resp. 29 och 55. Vid de skriftliga avtalen ha i 6 fall
använts arbetsförmedlingens formulär till »städjebevis för lagstadd arbetare med stat»,
därvid emellertid i 3 fall bestämmelsen om städjepenning överstrukits. I ett par fall
föreligger »städjebevis och statlista» med uppgift om erlagd städjepenning. Vidare
hava från två gårdar insänts »tjänsteavtal» (tryckt formulär), upptagande städjepenning
men i övrigt anslutande sig till jordbrukets, i kollektivavtal fastställda allmänna bestämmelser.
Enligt nu nämnda typer av kontrakt har, med undantag för »städjebevis
och statlista», arbetare vid anställningen avlämnat sin förre husbondes orlovssedel.
Av övriga förekommande skriftliga avtal hava flertalet varit upprättade enligt
ett inom arbetsgivarorganisationen brukligt standardformulär för personligt avtal med
hänvisning till kollektivavtal. Slutligen finnas åtskilliga personliga avtal, som varken
åberopa kollektivavtal eller genom någon bestämmelse ansluta sig till legostadgan.
Beträffande de gårdar, där skriftligt avtal ej förelegat, har i intet fall uppgivits, att
arbetarna varit lagstadda eller att städjepenning förekommit.

I Södermanlands län synes legostadgan hava något vidsträcktare tillämpning än
i de två förenämnda länen, med vilka området annars företer stora likheter i förevarande
hänseende. Kollektivavtal omnämnas i över hälften av kommunerna, men
det förefaller, som om denna avtalsform här skulle förenas med städsling i större utsträckning
än i Uppland. Beträffande det mindre jordbruket omnämnas stundom enbart
muntliga avtal. Orlovssedelns betydelse framhäves ofta.

Östergötlands län. Här sker anställning av lantarbetare enligt legostadgan i
mycket stor utsträckning. Kollektivavtalen hava mindre utbredning än i de förut behandlade
länen och förekomma huvudsakligen i norrköpingstrakten. I några få kommuner
med smärre jordbruk uppgives endast mera formlöst ingångna månadsavtal
förekomma.

Jönköpings, Kronobergs och Kalmar län. Inom de tre smålandslänen äro
avtalsförhållandena tämligen likartade. Legostadgan finner här vidsträckt tillämpning.
»Smålänningens kända konservatism och genom sekler nedärvda lydnad och respekt
för åtminstone gamla lagar gör, att en mellan arbetsgivare och arbetare med eller
utan vittnen träffad muntlig överenskommelse betraktas såsom fullt bindande», skriver
Jönköpings läns arbetsförmedling. Kollektivavtal saknas så när som på ett par av
industriföretag drivna jordbruk. Vid de i denna landsdel talrika mindre jordbruken
är månads- eller halvårstjänst den vanligaste anställningsformen. Jämväl vid dylika
under legostadgan ej fallande avtal synes städja stundom förekomma. Uppfattningen
att städjepenning hör till avtal om jordbrukstjänst är sålunda rotfäst i denna landsdel.
Däremot spelar orlovssedeln eller »betyget» här ej samma roll som i de förut
behandlade länen.

I Gotlands län äro avtal om årstjänst enligt legostadgan vanliga. Månadsavtal
äro dock ävenledes allmänt förekommande. Städja synes vara av jämförelsevis stor,
orlovssedel däremot av mindre betydelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

I Blekinge län tillämpas i allmänhet legostadgan enbart. Stundom förekommer
månadsanställning med enbart muntligt avtal.

Kristianstads och Malmöhus län. I Skåne tillmätes legostadgan alltjämt relativt
stor betydelse vid avslutande av arbetsavtal inom jordbruket. Även kollektivavtalet
spelar en betydande roll i denna provins. I de kommuner, varifrån uppgifter
om avtalsförhållandena föreligga, uppgives kollektivavtal vara gällande i cirka 20 % i
Kristianstads och i inemot hälften i Malmöhus län. I ungefär halva antalet av dessa
kommuner tillämpas kollektivavtalet i förening med städsling, tydligen ett försök att
genom kombination av det gamla och det nya anställningssvstemet i görligaste mån
säkerställa behovet av arbetskraft, varemot dock åtminstone vissa lantarbetarfackföreningar
opponerat sig. I somliga socknar uppgives kollektivavtal gälla vid de större
gårdarna men legostadgan enbart vid de mindre. Städjepenning gives ofta vid avtalens
ingående, och i dessa bygder tillmätes orlovssedeln liksom i mälarprovinserna
större betydelse än i Småland.

I Hallands län tillämpas legostadgan i allmänhet på årsavtal. Kollektivavtal omnämnas
icke, ehuru sådana tidigare förekommit. Halvårs- och månadsavtal äro rätt
vanliga å vissa orter. Städja och orlovssedel brukas allmänt.

I Göteborgs och Bohus län möter ett större område, där legostadgan är av
underordnad betydelse. Brukningsdelarna äro ofta små, varför arbetarna anställas endast
per månad, och även vid de större jordbruken synas månadsavlönade, icke lagstadda
arbetare i stor utsträckning förekomma. Härvid omnämnas stundom skriftliga
kontrakt utan hänvisning till legostadgan. Städja gives någon gång, även om icke
laga städsling sker. Orlovssedeln har i stor utsträckning borttagits.

I Älvsborgs län har legostadgan mist en god del av sin forna betydelse, men
finner alltjämt en rätt omfattande tillämpning, som det synes mest på herrgårdarna.
Jordbruken äro dock merendels små, och de för dessa lämpliga formlösa halvårs- och
månadsavtalen tränga här som i andra småbruksbygder årsavtalen åt sidan. Till legostadgans
undanskjutande synes också hava bidragit den däremot riktade arbetaropinionen,
vilken påverkats från de talrika industriorterna (Göteborg med förstäder, Borås
med omgivningar, Trollhättan). En uppgiftslämnare härifrån gör följande uttalande:
»Arbetsgivarna försöka i de flesta fall att få arbetsavtalet uppgjort enligt legostadgan
samt lämna städja och mottaga orlovssedel, men arbetarna vilja helst ha uppgörelse
för månad.»

Skaraborgs län synes i motsats till det andra västgötalänet vara ett av de områden,
där legostadgan fortlever kraftigast, i det att densamma uppgives allmänt ligga
till grund för avtalen i nästan alla av de talrika uppgiftslämnande kommunerna. Vid
orlovssedeln fästes i allmänhet stor vikt.

I Värmlands län uppgives legostadgan vara utan väsentlig betydelse. Den tilllämpas
här och var i länets sydligare delar, huvudsakligen vid det mindre jordbruket.
Städjepenningen bibehåller sig dessutom på sina ställen som förskott å lönen. I
detta län liksom i hela Bergslagen är det de vid industrien och inom skogsbruket
gällande avtalsformerna, som satt sin prägel jämväl på avtalsväsendet inom jordbruket.
Kollektivavtal förekomma sålunda, och där sådana ej finnas, torde stundom skriftliga
kontrakt brukas, åtminstone för gifta arbetare, vilka av arbetsgivaren erhålla fri bostad.
Anställningen räknas vanligen för månad.

Örebro län representerar en blandad typ, i det att i länets norra del de för
Värmland karakteristiska avtalsförhållandena förhärska, medan i de egentliga jordbruksbygderna
söderut legostadgan rätt avsevärt tillämpas. Kollektivavtal förekomma även,
och skriftliga kontrakt användas ofta med eller utan kombination med andra avtalsformer.
Städjan har vidsträcktare användning än själva legostadgan men är ofta endast
ett förskott, som sedermera avdrages å lönen.

Västmanlands län företer stora likheter med sitt västra grannlän. I jordbrukstrakterna
tillämpas legostadgan rätt allmänt, i Bergslagen med närliggande områden
däremot endast i ringa mån. Inom båda områdena spela kollektivavtalen en icke ringa roll.

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

I Kopparbergs och Gävleborgs län är legostadgan numera i stort sett okänd.
Arbetarna taga oftast månadstjänst, och varken städja eller orlovssedel (arbetsbetyg)
efterfrågas. Kollektivavtal finnas å vissa bruksegendomar.

I Västernorrlands län är anställning enligt legostadgan icke sällsynt, om också
de muntliga arbetsavtalen för kortare tider överväga. Kollektivavtal förekommer vid
en del jordbruk, bedrivna av industriföretag. I Jämtland anses legostadgan sakna
nästan all betydelse, såsom framgår av följande uttalande: »I intet fall synes legostadgan
återverka på några sedvänjor i fråga om arbetsanställningen. Praktiskt taget
existerar stadgan icke annat än som en kuriositet från gången tid och torde helt och
hållet sakna betydelse.» Men den tillmätes större vikt i Västerbottens och Norr-''
bottens län, i vilkas kusttrakter stadgan synes ha ett särskilt norrländskt tillämpningsområde.
Vid de små norrländska hemmansbruken, där man endast för kortare
tid av året har behov av lejd arbetskraft, äro dock muntliga avtal om månads- eller
säsongtjänst vanligast.

I legostadgan kvarstående bestämmelser och deras praktiska betydelse.

Städja, orlovssedel och avskedsbctyg. I legostadgan återfinnas detaljerade föreskrifter
angående städsel samt innehållet i städjebevis, orlovssedel och avskedsbevis ävensom
den rätt, som tillkommer tjänare, därest dylika bevis förvägras honom eller om han
är missnöjd med innehållet i orlovssedel eller avskedsbetyg.

Såsom förut angivits, är det städjepennings mottagande, som allmänt betraktas såsom
det för anställning enligt legostadgan avgörande momentet. Enligt vad av tablån å
s. 26 framgår, förekommer städsel i stor utsträckning särskilt inom de egentliga
jordbruksprovinserna. Även där man eljest icke synes följa legostadgans bestämmelser
om anställning, har man hållit fast vid städjepenningen. Belysande för stadgans psykologiska
betydelse och faktiska inflytande i detta avseende är, att städjepenning uppgives
stundom förekomma vid avtal av sådan längd (t. ex. halvår, månad) eller med
sådan förläggning (t. ex. från 1 oktober), att de i verkligheten ej falla under stadgan.
Till städselinstitutets bibehållande torde i någon mån ha bidragit, att Sveriges offentliga
arbetsförmedling tillhandahåller vissa standardformulär för städjebevis, låt vara att
vid dessas användning i praktiken punkten om städja i många fall plägar överstrykas,
varigenom handlingen i fråga anses bliva omvandlad till ett personligt kontrakt utan
samband med legostadgan. På sina håll hava de i legostadgan föreskrivna formerna
jämkats och avpassats efter ändrade förhållanden. Städjan har sålunda blivit ett löneförskott,
som sedermera avräknats å årslönen, men som ändock haft städjepenningens
funktion, nämligen att utgöra bevis för tjänsteförhållandets inträde.

I gällande kollektivavtal (riksavtal rörande allmänna bestämmelser) vid jordbruket,
slutet för tiden 24 oktober 1925—24 oktober 1928 mellan svenska lantarbetsgivames
centralförening, å ena sidan, samt svenska lantarbetareförbundet, resp. Upplands lantarbetareförbund,
å andra sidan, stadgas:

»Om anställning äga arbetsgivare och arbetare att fritt överenskomma. Träffas dylik
överenskommelse —■ personligt avtal — skall densamma, om endera parten så önskar,
avfattas skriftligen med användande av formulär, fastställt av de avtalsslutande organisationerna
gemensamt.»

Berörda formulär ansluter sig till kollektivavtalets föreskrifter och upptar icke bestämmelse
om städjepenning.

När inom jordbruket viss uppsägningstid infördes (enligt 1833 års stadga i regel
26 juli—24 augusti), nödvändiggjorde detta särskiljande mellan orlovssedel och avskedsbetyg,
det senare avseende betyg om förhållandet i tjänsten från den tid orlovssedeln
utgavs och till flyttningsdagen. Orlovssedeln användes, som förut framhållits, alltjämt i
stor omfattning, ehuru stundom med ändrad beteckning, arbetsbetyg e. d. I nyss nämnda
formulär till personligt avtal är intagen en punkt om avlämnande av »arbetsbetyg
från föregående anställning».

32 Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

Översikt över den månatliga fördelningen av genom Sveriges offentliga arbetsför.

	Arbetargrupper och landsdelar 1	Antal till- satta platser år 1923		Därav platser, i	%, till-
	jan.	febr.	mars	april	maj	juni	juli	aug.
1	A. Manliga arbetare. a. Tjänare på stat.......	6 019	1-8	3-3	7-3	9-0	2''0	1-8	1-3	20-7
2	därav Östra Sverige ....	3 685	1-1	2-1	7-0	9-6	2-0	0-7	1-1	17-8
3	Småland och öarna . .	281	0-7	3-2	5-0	50	0-7	9''6	2-5	33-1
4	Södra Sverige ....	509	1-6	2-9	7-1	5-3	l-o	0''8	2''4	23-2
5	Västra Sverige ....	1512	2-0	6-3	8-5	9-2	2-6	1-2	1-1	24-8
6	Norra Sverige ....	32	3-1	—	9-4	15-6	6-3	3-1	—	125
7	b. Tjänare i husbondes kost . . .	17 793	3*5	4-6	8-1	12-0	6-8	6-0	7-4	7-7
8	därav Östra Sverige ....	8 236	3-1	3-9	6-8	12-3	7-0	6-2	7-3	7-2
9	Småland och öarna . .	851	5''8	5-6	9-4	11-6	7-3	4-4	4-9	7-9
10	Södra Sverige ....	4 043	3-8	4-7	10-0	10-5	5-0	5-4	7-2	90
11	Västra Sverige ....	4 291	3o	5-8	8-9	12-8	7-5	6-2	7-4	7-5
12	Norra Sverige ....	372	2''4	3-2	5-6	12-9	11-6	9-7	15-1	8-3
13	c. Tillfälliga jordbruksarbetare	15 244	1''4	1-2	2-0	5*4	10-3	6-7	7-6	8-6
14	därav Östra Sverige ....	6 310	1-4	1-6	2-4	7-1	7-0	8-0	10-4	10''8
15	Småland och öarna . .	512	2''0	2-0	1-6	9-4	23-4	1-4	4-7	2-7
16	Södra Sverige ....	6 948	l-o	0-8	1-6	3-2	12-2	6-2	4-1	6-0
17	Västra Sverige ....	1165	3-2	1''6	2-4	8-3	9-5	4-5	10-1	13-5
18	Norra Sverige ....	309	1-3	0''6	1-3	2-6	15-2	7-5	24-6	12-6
19	B. Kvinnliga arbetare. a. Tjänare på stat.......	411	2''4	2-0	6-1	7-5	6-1	3-7	4''4	15-8
20	b. Tjänare i husbondes kost . . .	5 697	5-9	6''5	8''4	10-0	6-0	4-0	4-0	6''5
21	c. Tillfälliga jordbruksarbetare	902	—	0-2	3-3	14-1	32-6	13-0	5‘4	4-3

Tjänsteår och llyttningstider. Flyttningsdag är enligt legostadgan den 24 oktober,
med undantag för Stockholms stad, där tvenne flyttningsdagar årligen förekomma, nämligen
den 24 april och den 24 oktober. Enligt praxis tillämpas emellertid stadgan
även annorstädes än i Stockholm å årsavtal från den 24 april, varemot avtal utlöpande
å annan än de nu nämnda tiderna icke anses falla under stadgan.

Under äldre tider tävlade halvårstjänsten i betydelse med årstjänsten, och obligatorisk
blev denna sistnämnda först i 1723 års stadga. Av ännu senare ursprung är
den nuvarande flyttningsdagen, som först 1819 ersatte den gamla Mickelsmässan (29
sept.). Såsom motiv för denna ändring anfördes dels önskvärdheten att skilja tjänstehjonsflyttningen
från laga fardag i stad (1 okt.), dels vissa jordbrukstekniska skäl,
förnämligast sammanhängande med den då under utveckling varande rotfruktsodlingen.

Legostadgans nuvarande bestämmelser om vissa flyttningsdagar hava i hög grad ingått
i det allmänna medvetandet. Det framgår av enquétesvaren, att den sålunda
stadgade tjänsteterminen iakttages så gott som över hela landet. Den har också upptagits
i jordbrukets kollektivavtal. Riksavtalet liksom samtliga provinsavtal löpa per
den 24 oktober. Det förefaller dock som om i trakter, där de på legostadgan grundade
traditionella anställningsformerna hålla på att försvinna, jämväl det gamla tjänsteåret
ej längre respekteras. Åtskilliga svar från Dalarna och Norrland giva sålunda vid

1 Härvid sammanföras Stockholms, Uppsala, Västmanlands, Södermanlands och Östergötlands län
till Östra Sverige, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar och Gotlands län till Småland och öarna,
Blekinge, Kristianstads och Malmöhus län till Södra Sverige, Hallands, Göteborgs och Bohus,
Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands och Örebro län till Västra Sverige samt Kopparbergs, Gävleborgs,
Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län till Norra Sverige.

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

medling tillsatta jordbruksarbetarplatser under tiden januari 1923—oktober 1924.

satt	a under		Antal till-satta platser j an.-okt. 1924	D ä	ray	platser	, i tillsatta	und	e r
sept.	okt.	nov.	dec.	jan.	febr.	mars	april	maj	juni	juli	aag.	sept.	Okt. ;
317	19-0	2-9	0''8	7 050	l-o	3-8	10-4	11-5	3-0	08	0-9	227	28-4	17-5 ; l
34''7	20-7	2-5	0-7	4 515	1-0	2-9	10-5	12-2	28	0-8	07	19-9	30-0	19-2 2
28-4	9''3	1-8	0-7	276	0-4	4-0	9-8	Öl	1-8	1-1	1-8	36-6	27-5	10-9 ! 3
26-1	25-3	3-3	l-o	564	1-8	2-8	8''9	10-3	2-1	0-9	2-5	16-1	32-4	22''2 4
24-5	14-9	37	1-2	1662	10	6*4	10-8	10-5	3‘9	0''8	07	30 7	22-9	12-3 5
28-1	12-5	9-4	—	33	—	3*0	12-1	24''2	12-1	—	3-1	6-1	21-2	18 2 6
9-9	20-9	9-4	3-7	17 259	4''8	5-4	9-3	137	10-4	7-1	9-1	8-0	10-6	21-6 ! 7
9-9	24-9	8-6	2-8	8 463	4-1	4-8	82	12-9	10-9	7-3	9-2	6-6	11-2	24-8 8
12-5	16''6	9-5	4-5	715	5-5	7-5	12-9	17-8	8-9	4*6	8-9	4-8	10-9	18-2 1 9
8-9	18''9	11-9	47	3 543	5-2	6-4	10-4	15-0	8-2	60	8''9	97	8*0	217 \|10
10-3	16-9	8-7	4-4	4169	5-4	5-3	10-G	13-9	11-8	77	8-2	97	11-3	16-6 ill
10-2	11-0	6''2	3-8	369	6‘5	3-5	4''(>	10-0	13-0	13-3	17-1	117	103	10-0 12
16-9	26-5	9-9	3*7	12 495	1-9	2-5	3-0	47	14-6	14l	127	8-4	167	21-4 13
16-3	25-5	6-8	2-7	5 429	2-4	3-8	51	5-4	14-4	12-4	16-8	87	14-5	16''5 14
9-7	27-5	12-7	2''9	389	2-1	0-5	1-3	2G	255	24-4	8-2	3-8	12-1	19*5 15
18-2	28-9	12-7	Öl	5 346	1-0	1-2	0-9	3-8	14 2	15-9	7-4	It	20-6	267 16
15-6	19''7	9-4	2-2	1051	0-8	3‘5	2-9	6-3	14-3	11-5	14-9	10-4	11-4	24-0 17
13-g	14-9	5-5	0-3	280	1-1	1-4	2-5	3-2	13-6	11-4	32-9	13*9	10 7	9-3 18
23-6	18-0	6-8	3-6	422	4-8	6-9	97	97	4-7	2-4	3-3	12-8	24-2	22''0 19
11-8	20-6	10-9	5-4	5 276	6 6	7-8	10-4	11-9	7-0	4 7	47	9-3	13-2	24-4 20''
6‘5	17-0	3-0	0-6	799	0-2	05	1-4	5‘0	32-9	23-3	8-3	4-0	8-6	15-8 21

handen, att flyttning äger och kan äga rum när som helst. I dessa trakter påträffar
man också kollektivavtal, avseende enstaka gårdar, med utlöpningstid den 1 februari,
1 april eller 1 maj. Enligt ifrågavarande avtal förekommer icke årslön med stat, utan
endast löneformen timpenning, stundom kombinerad med förmån av fri bostad och
bränsle, ev. potatisland. Ett åtminstone från historisk synpunkt intressant undantag
från regeln, att årstjänst börjar den 24 oktober (1 november), finner man i Norrland,
där uti icke sa fa socknar, särskilt i Västerbottens och Norrbottens län, den före
1819 lagstadgade flyttningen vid Hickelsmässa synes alltjämt bibehålla sig, i det
tjänstebyten allmänt äga rum i slutet av september eller början av oktober.

Såsom förut antytts, kan årstjänst enligt legostadgan börjas jämväl den 24 april,
vilket också uppgives förekomma. Detta datum har emellertid större betydelse såsom
den vanliga begynnelseperioden för halvårstjänst, som alltså slutar den 24 oktober.
Stundom taga dock »sommardrängama» plats från den 1 maj eller den 14 mars, då
arrenden och fastigheter tillträdas. I de trakter av Norrland, där Mikael iflyttningen
tillämpas, infaller sommartjänsten enligt uppgifter från olika orter under tiden 18
11:1 aj 30 september. Jämväl särskild tjänst för vinterhalvåret omnämnes i enstaka fall.

För belysning av i vad mån de lagfästa flyttningsdagarna ännu hava betydelse för
jordbruket, meddelas i ovanstående tabell, huru de vid de offentliga arbetsform edlingsanstalterna
under tiden januari 1923—oktober 1924 tillsatta platserna för fasta och
tillfälliga jordbruksarbetare procentuellt fördela sig på olika månader.

Man finner härav, att under tjänsteårets tre sista månader (augusti—oktober) tillsatts
omkring " ts av platserna för statare och cirka 2/ö av dem för tjänare i husbondens
kost, medan av de tillfälliga manliga jordbruksarbetarna över hälften faller
Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 153 käft. (Nr 183.) 3

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

på denna tidsperiod (övervägande folk för upptagning av betor och andra rotfrukter).
Av daglönarna engageras dock V4 av männen, men nära 3/ö av kvinnorna under månaderna
april—juni, d. v. s. vid tiden för den egentliga jordbrukssäsongens början.
Tabellens detaljsiffror giva ytterligare upplysningar rörande betydelsen för olika landsdelar
och arbetargrupper av nu antydda växelverkan mellan hävdvunna flyttningstider
och årstidernas faktiska arbetsbehov. Karakteristiskt är, att för de ogifta drängarna
(tjänare i husbondens kost) de relativt flesta platserna förmedlas i oktober, under det
att de vanligtvis gifta statarna i större utsträckning söka försäkra sig om plats för det
nya tjänsteåret redan under augusti och september månader, således ungefärligen den
i legostadgan förutsatta tidsperioden för tjänsteombyten och nyanställningar. Enligt
några uppgiftslämnare visa många arbetare och särskilt de ogifta numera benägenhet
att uppskjuta anskaffande av ny plats ända till »friveckan» (24/io—31/''io) för att tillgodogöra
sig till äventyrs förbättrade konjunkturer på arbetsmarknaden.

Mot bakgrunden av dessa uppgifter rörande de faktiska tidpunkterna för lantarbetarnas
platsbyten förtjänar anföras vissa vid utredningen framkomna önskemål rörande
förändringar i fråga om flyttningstiden. Det må först erinras om att den nuvarande
flyttningstiden på sin tid tillkommit ur en kompromiss, varvid särskilda orters
och arbetargruppers önskemål fått vika för fördelen att hava en gemensam flyttningsdag
för hela landet.

De föreliggande svaren giva vid handen, att den 24 oktober av jordbrukaren i allmänhet
anses vara lämplig flyttningsdag vid årstjänst och därför bör bibehållas. Fullt
enig härom är man dock icke. Särskilt i Skåne anses den legala flyttningsdagen vara
mindre lämplig i betdistrikten, där tjänsteflyttningen kan inträffa mitt under betupptagningen.
Åtskilliga önskemål om ändrad flyttningsdag hava också framkommit från
södra Sverige. Man har föreslagit den 24 november, 1 december, 1 januari, 1 och
15 februari, 14 mars m. m. En skånsk meddelare finner det dock ogörligt för arbetaren
att flytta mitt under vintern och föreslår därför, att frivecka och flyttningsdag
förläggas till veckan efter midsommar. Denna åsikt delas av Östergötlands läns
arbetsförmedlingsanstalt, som på grund av »de hälsovådliga och i flera avseenden
upprörande höstflyttningarna» anser det önskvärt, att allmänna flyttningsdagen fastställes
till den 25 juni med inställelse den 2 juli.

Vad beträffar lantarbetarnas ståndpunkt till frågan om flyttningsdagens förläggning,
så råder bland dem en rätt enstämmig mening om, att tjänstebytet bör äga rum på
våren. Svenska lantarbetareförbundet anför som skäl härför, utom den från arbetarsynpunkt
lämpligare årstiden, även den omständigheten, att om en arbetare vill bliva
fri från anställning vid jordbruket, vare sig för att taga plats inom andra näringsgrenar
eller för att övertaga eget jordbruk, så är för honom hösten en särdeles olämplig
tidpunkt för upplösande av det tidigare tjänsteförhållandet.

Uppsägning. Under äldre tider understeg legostämman (tjänsteåret) det vanliga
året med en vecka, vilken ursprungligen representerade den s. k. städjestämman, den
tidrymd varunder nya tjänsteavtal kunde ingås. Efter hand befanns emellertid denna
»frivecka» för kort för sitt ursprungliga ändamål. Den kvarstod som ett slags semester,
medan »städjestämman» förlängdes och flyttades in i »legostämman», vilket
nödvändiggjorde viss uppsägningstid. Enligt 1833 års legostadga skall uppsägning av
tjänsteavtal äga rum under tiden från och med den 26 juli till och med den 24
augusti och i Stockholms stad, för flyttning i april månad, från och med den 24
januari till och med den 22 februari. Sker ej uppsägning i laga tid, fortfar avtalet
mot lika städja och lön till nästa flyttningsdag.

Berörda bestämmelse åsyftar givetvis att bereda jordbrukarna möjlighet att i god
tid tillförsäkra sig nödig arbetskraft för det kommande året samt att lämna uppsagd
arbetare erforderlig tid att se sig om efter lämplig ny plats. Att man alltjämt i
betydande utsträckning iakttager den i legostadgan föreskrivna uppsägningstiden framgår
av förut meddelade tabell över de offentliga arbetsförmedlingsanstalternas med -

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

verkan vid tillsättande av platser inom jordbruket. Särskilt synes detta vara fallet
beträffande de statavlönade arbetarna. Behovet av en relativt lång uppsägningstid
vid jordbruket bestyrkes även därav, att legostadgans bestämmelser i förevarande avseende,
ehuru i förändrad form, gå igen i kollektivavtalen. Enligt riksavtalet skall
vid träffande av personligt avtal bl. a. iakttagas:

■natt i avtalet, vare sig detta avser anställning tills vidare eller på viss tid, skall,
om endera parten så påfordrar, inrymmas bestämmelse om viss ömsesidig uppsägningstid,
högst tre månader;

att avtalet icke får innehålla bestämmelse om lönevillkor för tid utöver gällande
lokalavtals giltighetstid och att uppgörelse om lönevillkor därför automatiskt skall
upphöra vid lokalavtalets utlöpningstid, samt

att vid hel- och hal vårsanställning, där viss uppsägningstid icke är avtalad, besked
om anställningens fortsättande likväl må kunna påkallas senast två månader före dess
utlöpande.»

Bestämmelsens mellersta led är en naturlig konsekvens av den kollektiva avtalsprincipen.
De avtalsslutande organisationernas medlemmar äro förpliktade att följa
den kollektiva löneuppgörelsen och kunna sålunda icke i detta avseende binda sig för
tid utöver dennas giltighetstid. För arbetarparten torde stadgandet särskilt anses
värdefullt såsom innebärande hinder för avtals träffande i enlighet med legostadgan,
innan nytt kollektivt löneavtal kommit till stånd. Emellertid har det vid upprepade
tillfällen visat sig, att överenskommelse om nytt kollektivavtal kunnat ske först inemot
den 24 oktober eller t. o. m. efter denna tidpunkt. För att parterna vid sådant förhållande
icke skola behöva långt fram på hösten vara i ovisshet beträffande den
fortsatta anställningen har man i paragrafens sista del förklarat, att vid hel- och
halvårsanställning besked om anställningens fortsättande under alla omständigheter
kan påkallas senast två månader före dess utlöpande. Genom dylika (preliminära)
avtal om anställning har tillgodosetts det för såväl arbetsgivare som arbetare inom
jordbruksnäringen uppenbarligen viktiga behovet att i god tid på eftersommaren vinna
klarhet beträffande tjänsteförhållandet under det följande avtalsåret.

Arbetsgivares vårdnadsplikt. »Sjuknar tjänstehjon, bör husbonde låta det sköta och
vårda; have dock rätt, om han vill, att å lönen avräkna, vad han till läkare eller läkemedel
utgivit.» Denna bestämmelse om arbetsgivares vårdnadsplikt vid sjukdom torde
ur flera synpunkter få anses vara en av legostadgans viktigaste.

För arbetsgivaren kan den medföra avsevärda kostnader. I enquétesvar har framhållits,
att den stundom kan bliva alltför betungande, i det att arbetsgivaren kan vara
nödsakad att bereda arbetare vård nästan ett helt år utan att få någon nytta av honom.
Den lagstadde arbetaren är genom bestämmelsen garanterad nödtorvtigt underhåll av
arbetsgivaren vid sjukdom, en förmån, som industriens arbetare i regel icke åtnjuta.

Legostadgan är i nu berörda avseende av stor betydelse ej minst för det allmänna
(kommuner och landsting). Enligt 1 § i lag om fattigvården skall den, som i följd
av ålderdom, sjukdom, lyte eller eljest bristande kropps- eller själskrafter är oförmögen
att genom arbete försörja sig och som befinnes sakna medel till sitt livsuppehälle,
erhålla vård på sätt i lagen sägs, där hans behov icke annorledes avhjälpes. I
lagens 4 § stadgas vidare: »Där på grund av särskilda författningar (legostadgan,

olycksfallsförsäkringslagen) husbonde eller annan arbetsgivare har att lämna underhåll
och vård åt tjänare eller arbetare, åligger det honom att gentemot det allmänna ansvara
för att detta fullgöres, så att tjänare och arbetare ej falla fattigvården till last.» Det
vill synas, att kommunernas och landstingens redan nu betydande vårdnadsplikt gentemot
medellösa sjuka kunde i väsentlig mån utökas, om legostadgans åläggande för
arbetsgivarna i detta hänseende bortfölle. I sina svar å socialstyrelsens frågor hava
åtskilliga uppgiftslämnare också betonat, att tack vare legostadgan fattigvården i kommunerna
ej behöver ingripa så ofta som annars bleve nödigt. Jämväl där stadgan
(eller kollektivavtal) ej tillämpas, synas arbetsgivarna taga vård om sjuk arbetare, åt -

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

minstone för kortare tid, »icke av plikt utan av humanitetsskäl», såsom ett ortsombud
för ett hushållningssällskap skriver. Å andra sidan omtalas, att somliga husbönder undandraga
sig vårdnadsplikten, så att fattigvården får ingripa omedelbart efter sjukdomsfall.

I kollektivavtalen hava arbetsgivarens skyldigheter vid sjukdom preciserats på sådant
sätt, att varje arbetare med minst en månads anställning erhåller fri läkarvård. För
årsanställd arbetare, i vilkens löneförmåner ingår bostad, tillkommer under anställningstiden
dels för arbetarens egen del av läkare föreskriven sjukhusvård, kostnadsfri intill
en tid av 3 månader, dels för hustru (hushållerska) och hemmavarande minderåriga
barn, som icke hava annan arbetsanställning, fri läkarvård.

Efter vad upplysts tillämpas berörda avtalsbestämmelse på så sätt, att arbetare erhåller
fulla avlöningsförmåner under sjukdomstiden. Arbetare inom kollektivavtalens
rayon åtnjuta sålunda bättre förmåner vid sjukdom än vad som enligt legostadgan
garanteras de lagstadda; beträffande de sistnämnda har nämligen arbetsgivaren rätt att
av lönen göra sig betäckt för vad han utgivit för sjukvård.

Legostadgans åläggande för husbonde att draga försorg om trotjänares ålderdom
hade säkerligen fordom större betydelse än nu, då tjänarna numera icke ofta torde
stanna på samma plats »sedan sitt trettionde år intill dess att på grund av hans ålder
ingen vidare kan vara belåten med hans tjänst». Å åtskilliga herrgårdar dragés det
dock, som enquéten utvisar, alltjämt försorg om ålderstigna tjänare, åtminstone på sa
sätt, att tjänaren erhåller s. k. gratial, bestående av bostad, bränsle och vissa andra
naturaförmåner. Kontanta inkomster ernås i någon mån genom deltagande i lättare
göromål, för så vitt krafterna det medgiva. Visserligen torde detta underhåll — såsom
svenska lantarbetareförbundet framhåller i sitt yttrande — ofta bereda den ålderstigne
arbetaren endast en mycket knapp utkomst och i åtskilliga fall medföra ett partiellt
övervältrande av underhållsplikten på barn och andra anförvanter. Men det torde ligga
en viss psykologisk sanning i vad eu rättshjälpsanstalt i frågan anför, nämligen att
en åldring hellre tager emot pension från sin gamle husbonde än understöd från fattigvården.
Ehuru gällande lag om fattigvården (§ 4) inskärper husbondes skyldigheter
enligt legostadgan att lämna vård och underhåll, är det dock ett känt förhållande, att
orkeslösa lantarbetare i betydande utsträckning måste omhändertagas av fattigvården.
På grund av den humanisering denna undergått genom den senaste tidens lagstiftning
och lagtillämpning, ter sig måhända denna form av försörjning numera icke så skrämmande
som tillförne. Ett hushållningsgille framhåller också, att betydelsen av arbetsgivarens
vårdnadsplikt gentemot orkeslösa tjänare minskats, sedan ålderdomshemmen
förbättrats.

I här berörda avseende torde även lagen om allmän pensionsförsäkring den 30 juni
1913 få anses ha trätt i stället i viss utsträckning. Vid bestämmande av tilläggspension
lärer dock enligt praxis hänsyn tagas till, om åldrig tjänare av husbonde beredes
hjälp i en eller annan form.

Innehållande av lön till tjänstetidens slut in. in. Enligt legostadgan är tjänare
pliktig att tjäna ut hela tjänstetiden samt därunder utföra vad skäligt arbete husbonden
honom föresätter, utan rätt att till någon del utfå lönen förr än vid tjänstetidens slut
och sedan han gjort reda för sig. Brister något av vad tjänare under sin tjänstetid
haft om händer eller har tjänare av vårdslöshet förfarit något av husbondens egendom,
har husbonde rätt att kvarhålla tjänares tillhörighet, till dess husbonden blivit förnöjd.
Har husbonde på egen kostnad låtit tjänstehjon lära hantverk, skriv- eller räknekonst
e. d., må ej tjänare skiljas vid husbonde, förr än denne skäligen förnöjts, där han så
fordrar. Försummar tjänare utan laga förfall att inställa sig i tjänsten eller avviker
han ur densamma före tjänstetidens utgång eller innan han gjort reda för sig, är han
pliktig att ersätta därav föranledd skada. Om husbonde sätter annan i sitt ställe, tillkommer
denne från tjänarens sida samma hörsamhet, som husbonden själv äger fordra.
I händelse husbonde dör, är tjänare, om arvingarna det fordra, pliktig att tjäna ut
den bestämda tjänstetiden, men äger rätt, därest han avskedas, till åtnjutande av lön

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

och kostpenningar till nästa flyttningsdag, för så vitt han ej förskaffat sig annan tjänst
dessförinnan eller honom anvisats sådan tjänst, varmed han finner sig belåten. Avstår
husbonde fast egendom till borgenärers förnöjande eller skiljes han eljest från sådan
egendom och därför ej vidare behöver tjänare, är denne, i händelse den nye ägaren
vill behålla honom i tjänsten, pliktig att kvarstanna däri på villkor, som överenskommits
med den förre husbonden.

Här anförda bestämmelse om husbondes rätt att till tjänsteårets slut innehålla hela
den kontanta lönen betecknas av uppgiftslämnare ur skilda läger som otidsenlig. I
all sin stränghet kan väl bestämmelsen numera ej tillämpas. Svenska lantarbetareförbundet
gör gällande, att den kan giva anledning till trakasserier. En rättshjälpsanstalt
framhåller, att bestämmelsen ger upphov till tvister mellan parterna om huru
stor del av lönen som utbetalts. Det sistnämnda synes ådagalägga behovet av närmare
föreskrifter om i vilken ordning lön skall utbetalas, något som även framgår
av att man i kollektivavtalen infört detaljerade regler härom. I gällande riksavtal
föreskrives, att lönen för årsanställd arbetare skall betalas månadsvis med lika belopp,
dock så att 45 % av hela årslönen utfalla under de sex vintermånaderna och 55 %
under de sex sommarmånaderna. (Enligt det i Uppland gällande avtalet äger dock
kreatursskötare att per månad utfå ett belopp, motsvarande 1/i2 av den kontanta årslönen.
) Genom dessa regler komma lönebeloppen att i viss mån lämpas efter den
med årstiderna växlande arbetstiden och arbetsbehovet vid jordbruket. Arbetsgivaren
beredes därjämte en viss ekonomisk garanti gentemot den särskilt i fråga om yngre
ogifta arbetare ofta beklagade tendensen att, då sommaren kommer med stegrad efterfrågan
på arbetskraft, lämna tjänsten för att komma i åtnjutande av högre lön på
annat håll. De i staten ingående livsförnödenheterna skola utlämnas månads- eller
kvartalsvis i förskott. Den genom kollektivavtalen ordnade formen för löneutbetalningen
torde numera tillämpas i mycket vida kretsar. Ovanligt är emellertid ej, att
kontantlönen utbetalas med lika belopp alla månader, stundom dock med innehållande
av ett visst mindre belopp till tjänsteårets slut (s. k. decomptesystem). Vid enstaka
gårdar uppgives man med arbetarna föra kontrabok, i vilken ock vissa uppgifter införas,
som sedermera skola ligga till grund för de olika »betygen» (orlovssedel, avskedsbetyg).

Vräkning ur tjänsten. Genom 1919 års lagändring upphävdes legostadgans bestämmelser
om att tjänstehjon på grund av försumlighet eller vid avvikande ur tjänsten
kunde genom polismyndighets försorg entledigas från tjänsten eller hämtas och däri
inställas. Däremot kvarstå stadganden om vräkning under vissa förhållanden ur tjänsten.
Om tjänare är försumlig, gensträvig eller i sin levnad oordentlig utan att låta sig
med godo rättas eller ock otrogen eller till åtagen tjänst oskicklig, äger husbonde
skilja sådan tjänare ifrån sig. Kan ej överenskommelse träffas, må husbonde i tvenne
gode mäns närvaro tillsäga tjänaren att träda ur tjänsten. Vägrar tjänaren att efterkomma
dylik tillsägelse eller vill ej husbonde tillkalla gode män, har husbonde att
anmäla förhållandet hos vederbörande polismyndighet, som äger att vräka tjänaren ur
tjänsten, denne dock obetaget att sedan föra talan om sin rätt vid domstol. Vräker
husbonde tjänare ur tjänst annorlunda än sålunda sagts eller finnes tjänare vara
från tjänsten skild utan laga skäl, är husbonde pliktig att till tjänaren utgiva vad
denne i lön eller andra förmåner äger att fordra för legotiden så ock nödigt underhåll
för samma tid eller, där tjänaren därunder antager annan tjänst, för den del av samma
tid, varunder tjänaren saknat sådan tjänst.

Enquétesvaren från lantarbetarfackföreningarna uppehålla sig mycket vid vräkningsbestämmelserna
och anföra, att de på sina håll kommit till användning i konflikttider,
såsom under lantarbetarstrejken hösten 1924. Det uppgives, att särskilt i Skåne
och Östergötland lagstadda lantarbetare, som varit indragna i berörda strejk, blivit
avhysta under åberopande av legostadgan. Svenska lantarbetsgivarnes centralförening
framhåller emellertid, att legostadgans anvisningar om vräkning numera ej hava någon

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

praktisk betydelse, enär avhysning kan ske beträffande vare sig lagstadda eller icke
lagstadda arbetare jämlikt andra lagrum (utsökningslagen §§ 191 och 192).

Sistnämnda uppfattning bestyrkes av en av socialstyrelsen verkställd undersökning
angående vräkningar under åren 1923 och 1924. Förevarande undersökning avser
bl. a. vräkningar på grund av arbets- eller tjänsteavtals upphörande. Antalet
på sådan grund gjorda ansökningar om vräkning jämlikt utsökningslagen uppgick
åren 1923 och 1924 på landsbygden till 170 och 377, antalet beviljade vräkningar
till 136 och 231 samt antalet verkställda vräkningar till 33 och 60. (Motsvarande
antal voro i stadssamhällen 20 och 36, 18 och 15 samt 2 och 11.) Uppgifter
hava vidare inhämtats från länsstyrelserna om antalet fall av vräkning, verkställd
enligt 5 § i legostadgan. Berörda uppgifter utvisa, att antalet dylika fall
varit i hela riket blott 2 år 1923 och 6 år 1924, samtliga å landsbygden. De enligt
legostadgan verkställda vräkningarna utgjorde sålunda endast 1*5 och 2-6 % av de
enligt utsökningslagen beviljade samt 5''3 och 9''1 % av samtliga å landsbygden verkställda
vräkningar (på grund av arbets- eller tjänsteavtals upphörande) under dessa
år, vilket torde få anses utvisa, att legostadgan numera saknar betydelse i detta avseende.
— Vad särskilt angår vräkningsinstitutets användning vid arbetskonflikter inom
jordbruket, må anföras följande resultat av ifrågavarande undersökning. Antalet vräkningsansökningar
på grund av arbets- eller tjänsteavtals upphörande utgjorde i Malmöhus
län år 1924 tillhopa 244, varav 237 under tiden oktober—-december (konflikt
utbröt den 24 oktober). Av dessa 237 fall beviljades 143 och verkställdes genom
myndighets försorg 48. Samtliga nu nämnda fall utgjorde tillämpning av utsökningslagen.
Legostadgans bestämmelser om vräkning tillämpades under år 1924 i Malmöhus
län endast i 3 fall. Någon uppgift om att dessa fall stodo i samband med arbetskonflikt
föreligger icke.

Legostadgans övriga bestämmelser. Det åligger enligt legostadgan tjänare att i
saknad av annan överenskommelse inställa sig i tjänst å landet sist å 7:e dagen
(efter den s. k. »friveckan»), i stad sist å 4:e dagen efter flyttningsdag. Husbonde
har skyldighet att ombesörja och bekosta tjänares flyttning. Likaså skall husbonde
ansvara för tjänares personella kronoutskylder, dock med rätt till avdrag därför å lönen,
i den mån ej annat överenskommits. Husbonde åligger vidare att förse tjänare med
försvarligt underhåll och tjänligt husrum.

Föreskrifterna i legostadgan om flyttning återfinnas i förändrad och mera utförlig form
i kollektivavtalen. Det heter däri, att årsanställd arbetare skall vid inflyttning erhålla
fria resor för sig och sin familj jämte fri transport av sina tillhörigheter. Vid senaste
avtalsuppgörelsen (1925) tillädes, att där arbetsgivarens kontanta utlägg för sådan
flyttning beräknas överstiga 75 kronor — däri ej inräknat kostnaderna för flyttningen
med användande av arbetsgivarens egna fordon —- må, innan flyttningen verkställes,
överenskommelse träffas mellan vederbörande arbetsgivare och arbetare, huruvida
och i vad mån arbetaren skall bidraga till täckande av den del av flyttningskostnaderna,
som överstiger 75 kronor. Arbetare med årslön äger att utan avdrag å
lön och fridagar åtnjuta ledighet under två dagar, en för in- och en för uppackning
förutom den för själva flyttningen nödvändiga tiden.

Legostadgans »frivecka» går i moderniserad form, s. k. fridagar, igen i kollektivavtalen.
Varje årsanställd arbetare (med årslön, ävensom kreatursskötare med månadslön)
äger rätt att — förutom 1 maj, vissa helgdagsaftnar efter kl. 12 på dagen
samt för deltagande i allmänna val — utan lönavdrag erhålla ledighet från arbetet
under sammanlagt sju helgfria dagar per år. Dessa skola efter överenskommelse mellan
arbetsgivaren och arbetaren fördelas på minst två perioder och få icke uttagas under
pågående sådd eller skörd. Kreatursskötare erhåller dessutom var tredje sön- och
helgdag fri. Timavlönad arbetare, som varit hos samma arbetsgivare anställd minst
6 månader, erhåller ledighet från arbetet utan avdrag å lönen under tre, om så önskas
sammanhängande, helgfria dagar om året, vilka dock icke få uttagas under pågående

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

sådd eller skörd. Slutligen skall årsanställd arbetare, som av arbetsgivaren vägras
förnyad anställning, för sökande av ny plats åtnjuta två extra fridagar utöver de
eljest i avtalet bestämda.

Förutnämnda bestämmelse om husbondes åliggande att förse tjänare med försvarligt
underhåll och tjänligt husrum motsvaras, vad beträffar det senare, av utförliga föreskrifter
i kollektivavtalen om åt arbetare upplåtna bostäder (angående bostads golvyta,
m. m., källare, matbod, vedbod, svin- och hönshus). Tjänare i husbondes kost är
berättigad till egen säng med sängkläder i varmt och snyggt möblerat rum. Till
stadgandet om »försvarligt underhåll» finner man en, om ock ej direkt motsvarighet
i de synnerligen ingående kollektivavtalsbestämmelserna om naturaprestationernas
beskaffenhet.

Betydelsen av ett eventuellt fullständigt upphävande av legostadgan.

Vad först angår det husliga arbetet, må erinras om de förändringar med avseende
å detta arbetes natur, som de sista årtiondenas industriella utveckling medfört och
som även synes haft betydelse för legostadgans tillämpning. Berörda utveckling har
inneburit, att fyllandet av en mängd behov, vilka tidigare tillgodosågos genom arbeten
inom den egna hushållningens ram (t. ex. spinning och vävning), numera övertagits av
industrien. Härigenom har det husliga arbetet blivit ofantligt mycket mindre beroende
av lejd arbetskraft än i äldre tider. Man torde här ha att söka den ekonomiska
förklaringsgrunden till det av styrelsens utredning ådagalagda faktum, att legostadgan
såsom anställningsform icke längre spelar någon nämnvärd roll för det husliga arbetet.
Med bortseende från sådana enstaka fall, där tydligen tillfälliga eller personliga förhållanden
inverkat, synes anställning enligt legostadgan numera knappast förekomma
för egentliga hembiträden, utan vara inskränkt till s. k. kombinerade platser, d. v. s.
mjölk- eller landsjungfrur och dylika tjänarinnor med även utearbete. Enligt samstämmiga
vittnesbörd från uppgiftslämnare, däribland såväl husmoders- som hembiträdesföreningar,
anses legostadgans betydelse för det husliga arbetet vara så gott som
ingen, om man bortser från vissa gränsområden mellan detta arbete och jordbruksarbetet.

Anmärkas må emellertid, att ehuru legostadgans anställningsformer i regel icke
iakttagas inom det husliga arhetet, vissa av dess bestämmelser måste anses vara av
vikt även på detta område. Vad förut anförts om arbetsgivares vårdnadsplikt vid
sjukdom och på ålderdomen samt eventuella verkningar av ett upphävande av legostadgans
föreskrifter härom torde äga tillämpning jämväl på det husliga arbetet. Med
hänsyn till det personliga förhållande i tjänsten, som följer med kost- och logisystemet,
lärer det ej heller få anses vara utan betydelse att vissa allmänt reglerande bestämmelser
av gammalt funnits att tillgå.

Beträffande legostadgans betydelse för det egentliga jordbruksarbetet må till en början
anföras de synpunkter, som från olika håll framkommit i de till styrelsen avgivna
enquétesvaren.

Jordbrukarnas synpunkter sammanfattas i det utlåtande, som avgivits av svenska
lantarbetsgivarnes centralförening. Det framhålles häri, hurusom föreningen
alltsedan år 1919 inriktat sitt arbete på att genom kollektivavtal så tillrättalägga de
allmänna anställnings- och arbetsförhållandena vid jordbruket, att anställning enligt
legostadgan icke vore erforderlig. Enär emellertid denna stadga reglerat arbetsförhållandena
under mycket lång tid, hade dess principer gått parterna så i blodet, att
då en ny tid kom och krävde nya former för reglerandet av deras mellanhavanden,
dessa nya former kommit att i stort sett bliva uttryck för åtskilliga av de ännu
tillämpliga och för parternas inbördes ställning och jordbruksnäringens behov värdefulla
av legostadgans allmänna rättsregler. »I kollektivavtalen», skriver föreningen,
»gå sålunda igen årsanställningen, flyttningstiden (avtalstidens utlöpande), arbetsgiva -

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

rens i motsats till vid industrien utsträckta mellankomst vid arbetares sjukdom, rätten
för arbetaren att i god tid före arbetsavtalets utlöpande erhålla besked om anställningen
skall fortsättas eller ej, betonandet av det personliga arbetsavtalets betydelse,
bestämmelsen om arbetsgivarens och arbetarens ömsesidiga uppträdande mot varandra
m. fl. av legostadgans synpunkter. Det är f. ö. naturligt, att så måste vara. De
här uppräknade och kanske andra av legostadgans principer motsvara nämligen alltfort
den allmänna åskådningen hos ifrågavarande parter vid jordbruket. Det är vid dessa
förhållanden tydligt, att legostadgan fyllt ett påtagligt behov, ett behov som alltjämt
kvarstår, då genom kollektivavtalen ännu blott en mindre del av de personliga arbetsavtalen
vid jordbruket varit reglerad. Det moderna kollektivavtalet har nämligen
ännu ej fått någon allmännare, åtminstone formell räckvidd vid jordbruket, enär de
organisationer, som å ömse sidor uppbära detsamma, endast omfatta en mindre del av
jordbrukets arbetsgivare och arbetare. I verkligheten hava dock dessa avtal erhållit
betydelse utöver gränserna för deras formella räckvidd, vilket beror därpå, att enskilda
parter, fastän oorganiserade eller organiserade endast vad den ena sidan beträffar,
lägga desamma till grund för de personliga uppgörelserna. Den numeriskt sett största
delen av arbetsgivarna och arbetarna vid jordbruket torde emellertid ännu lägga legostadgan
till grund för sina mellanhavanden. Denna stadga har därför otvivelaktigt
sin stora betydelse. Dess upphävande, varom förslag flera gånger väckts inom riksdagen,
skulle därför vid saknad av annan tillämplig lag med all säkerhet bliva till
men för de närmast intresserade parterna och därmed även för jordbruket. Vid eventuellt
förnekande härav räcker det ej att åberopa läget vid industrien, där ingen avtalslag
funnits, men där man ändå rett sig; jordbrukets förhållanden äro nämligen dels
artskilda från industriens, dels skulle ett upphävande utan vidare av jordbrukets avtalslag
(legostadgan) lämna ett tomrum, för vilket vid industrien ingen motsvarighet är att
åberopa. Olägenheterna av ett eventuellt slopande utan vidare av legostadgan framhäves
ytterligare därav, att behov tydligen föreligger av en allmän avtalslagstiftning
— sålunda gällande särskilt industrien; flera förslag och utredningar om sådan lagstiftning
hava nämligen under senare årtiondet framkommit.»

»Legostadgans ännu fortlevande betydelse», skriver föreningen vidare, »dokumenteras
slutligen av det förhållandet, att vid tjänsteöverenskommelser, som åberopa kollektivavtalen,
man därutöver genom lämnandet och emottagandet av städjepenning ofta gör
dessa överenskommelser avhängiga även av legostadgan. Detta förekommer i största
utsträckning i landets sydligaste provinser samt ganska allmänt även i Mellansveriges
egentliga jordbruksprovinser. Vid dessa förhållanden och då som sagt för den numerärt
sett största delen arbetsgivare och arbetare vid jordbruket legostadgan ej allenast principiellt
utan även formellt är normerande, torde ett upphävande av legostadgan förvisso
ej vara att rekommendera. Om kollektivavtalen icke förty skulle anses som
lämpliga ersättare för legostadgan, må i detta sammanhang erinras, att man knappast
kan räkna med att kollektivavtal vid jordbruket alltid skola finnas. Även om kollektivavtalet
möjligen kan komma att slå igenom vid jordbruket, så kunna nämligen lätt
förhållanden uppstå, som för något år eller någon följd av år omöjliggöra överenskommelse
om dylikt avtal. Tillslutningen till organisationerna både på arbetsgivaroch
arbetarsidan är vidare ännu ej av den omfattning, att kollektivavtalen kunna
anses säkrade.»

Sistnämnda påpekande synes förtjäna beaktande, ty medan kollektivavtal i viss
utsträckning varit gällande inom jordbruket under tjänsteåren 1919/20, 1920/21,
1922/23 och 1923/24, var tidsperioden 1921/22 avtalslös och efter löneavtalens utgång
den 24 oktober 1924 kunde nya överenskommelser vinnas först på nyåret 1925
eller, såsom beträffande Stockholms och Uppsala län, uppgörelse ske först i augusti
1925. Att denna kollektivavtalsrörelsens i viss mån dynamiska karaktär utövat en
avsevärd inverkan på de faktiska anställningsförhållandena framgår även av enquéten.
Sålunda synes hösten 1924 en viss återgång hava skett till legostadgans bestämmelser
till följd av de till synes resultatlösa förhandlingarna om kollektivavtal. Såsom exem -

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

pel på denna utveckling kan sålunda nämnas, att under det att samtliga vid Stockholms
läns arbetsförmedling under våren 1924 tillsatta platser för gifta statdrängar
(699 st.) förmedlades endast med hänvisning till då gällande kollektivavtal, utan iakttagande
av legostadgans bestämmelser om städja o. s. v., ha cirka 25 % av de på hösten
s. å. förmedlade platserna för samma yrkesgrupp, tillsammans 1 204 platser, besatts
enligt legostadgan, alltså med givande och tagande av städjepenning.

De synpunkter, som göra sig gällande bland legostadgans avgjorda motståndare,
komma särskilt fram i ett yttrande av svenska lantarbetareförbundet. Förbundet
framhåller, att legostadgans bestämmelser i allmänhet tillämpas inom de områden av
landet, där lantarbetarorganisationerna icke äga större inflytande, men besvarar, »med stöd
av en lång och bitter erfarenhet», frågan om legostadgans upphävande med ett obetingat ja.

»Att legostadgan från lantarbetarhåll betraktats och alltjämt betraktas med allt annat
än blida ögon», heter det i förbundets yttrande, »torde icke vara en nyhet för den,
som något sysslat med hithörande frågor. Den bristande jämställigheten mellan de
enligt stadgan avtalsslutande parterna, husbonde och ''tjänstehjon’, som stadgan tydligen
ådagalägger, de i huvudsak till husbondens fördel i stadgan intagna föreskrifterna
om förfaringssättet vid hävande av tjänsteavtalet under tjänstetiden samt i övrigt den
såväl till form som innehåll föråldrade karaktär, legostadgan företer, har hos de under
stadgan lydande lantarbetarna framskapat en stark och välmotiverad ovilja mot denna
kvarleva av en gången tids rättsuppfattning om förhållandet emellan arbetsgivare och
arbetare.»

»Måhända», skriver vidare förbundet, »har denna stadga en gång i tiden till sitt
innehåll motsvarat den gällande rättsuppfattningen i fråga om nyssnämnda förhållande
mellan husbonde och ''tjänstehjon''. Men om således år 1833 stadgan möjligen kunde
äga berättigande, så äro dock förhållandena nu helt annorlunda. Under tiden sedan
1833 ha sålunda alla de kvarlevor av skråförordningar, som på sin tid omgärdade
hantverksgesällens liv, helt upphört att gälla; fabriksarbetarnas och den inom handel
och byggnadsverksamhet sysselsatte arbetarens självbestämningsrätt, i vad det gäller
att sluta avtal om försäljningen av sin arbetskraft, klavbindes icke längre av förordningar
och bestämmelser; ja, till och med de i husligt arbete i våra städer anställda
hava praktiskt taget helt befriat sig från legostadgans tvång. Endast lantarbetaren är
ännu bunden av legostadgans föråldrade bestämmelser.»

Förbundet framhåller därefter, att industriarbetarna genom sin organisationsrörelse
efter hand bragt sig upp till jämställd part med arbetsgivarna och fortsätter: »Även
lantarbetarna hava under de sistförflutna decennierna sökt att i ekonomiskt avseende
frigöra sig från det beroende, i vilket de alltjämt kvarstått i förhållande till sina
arbetsgivare. Lantarbetarfackföreningarna hava uppstått såsom det naturliga kamporganet
i denna lantarbetarnas befrielsekamp. I denna sin strid emot ett nesligt beroende
ha arbetarna utom arbetsgivarna haft ännu en fiende — legostadgan! Inga
bärande skäl kunna anföras, varför just lantarbetaren skulle undantagas från den frihet
till självbestämningsrätt, som övriga löntagare tillkämpat sig.»

»Synnerligen betecknande för legostadgan är», heter det i förbundets yttrande, »att
enligt bestämmelserna i 5 § husbonde äger, utan att rättslig eller ens någon prövning
av husbondens påstående behöver ifrågakomma, att från tjänsten skilja ''tjänstehjon'',
som enligt husbondens subjektiva uppfattning är ''försumligt, gensträvigt eller
i sin levnad oordentligt’. Någon motsvarande möjlighet att på samma enkla och i
kostnadshänseende förmånliga sätt få under avtalad tjänstetid frånträda tjänsten äger
tjänstehjonet icke. Vill nu ett på sådant sätt från tjänsten skilt ''tjänstehjon'' besvära
sig över den mot honom vidtagna åtgärden, så hänvisas han att utföra sin talan inför
domstol.» Förbundet framhåller därefter, vilka stora svårigheter detta måste medföra
för den i ekonomiskt avseende föga solvente lantarbetaren. Förbundet omnämner
vissa bestämmelser i legostadgan, av vilka enligt förbundets mening smed all önskvärd
tydlighet framgår den nesligt ofria roll ett ''tjänstehjon'' innehar. Under det att en
husbonde fritt äger att avgöra, huruvida han med en ny gård jämväl vill övertaga

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

därstädes anställd personal, äger ''hjonet’ alls ingen rätt att bestämma, om han vill
tjäna under den nye husbonden eller ej. När gården säljes eller överlåtes, kan
därvid ''tjänstehjonet'' medfölja såsom varje annan lösegendom och i legostadgan förutsättes
alls icke, att denna art av ''lösegendom'' äger människovärde och en egen vilja.»

»Denna legostadgans anda av medvetet eller omedvetet förakt för ''tjänstehjonet''
och dess människovärde har också», säger förbundet, »satt de frukter, man kan vänta
av en dylik sådd. Lantarbetarna hava sedan sekler tillbaka fått vänja sig vid att
åsidosättas och lida, men detta lidande har icke begränsats endast till mannen, utan
även hustrun och barnen hava härutav bekommit sin beskärda lott. Det band, som
legostadgan ålägger den i de flesta fall avtalsslutande parten, mannen, binder också
hustrun. Statarhustrurna tvingas ofta att deltaga i mjölkningen, alldeles oavsett om
deras fysik står ut därmed eller om hemmets skötsel enligt vanliga begrepp borde
lägga oöverstigliga hinder i vägen härför.»

»Såsom vi förut tillåtit oss framhålla», skriver slutligen förbundet, »existerar numera
legoavtal allenast vid jordbruket, under det att övriga arbetares löne- och arbetsförhållanden
regleras genom kollektivavtal eller andra friare avtalsformer. Inträffar
nu inom övriga näringsgrenar en omfattande arbetslöshet, kan dock jordbruket icke
under nuvarande förhållanden tillgodogöra sig denna lediga arbetskraft. Industriens
arbetare äro vanda vid friare avtalsformer och varken kunna eller vilja binda sig med
årskontrakt vid jordbruket och legostadgan, enär de därigenom bliva förhindrade att
återgå till sina förutvarande, mera inkomstbringande sysselsättningar, när arbete därstädes
åter gives. Intill dess att lantarbetarnas levnadsställning avsevärt förbättrats
och legostadgan avskaffats, komma industriarbetarna att föredraga att vid arbetslöshet
taga understöd av stat och kommun samt egna föreningskassor hellre än att klavbindas
vid jordbruket genom legostadgan. Sett ur denna synpunkt förorsakar årsanställningen
även samhället och arbetsgivarna förluster och skada.»

En förmedlande ställning mellan de båda skarpt motsatta ståndpunkter, vilka sålunda
representeras av å ena sidan lantarbetsgivarnas och å den andra lantarbetarnas organisationer,
intaga åtskilliga av de svar på socialstyrelsens frågeformulär, som härröra
från hushållningssällskap, arbetsförmedlings- och rättshjälpsanstalter samt kommunalnämndsordförande.
Dessa bekräfta i första rummet vad förut framhållits, nämligen
att legostadgans bestämmelser numera knappast hava någon betydelse ur juridisk synpunkt.
Dess tvångs- och straffparagrafer äro, i den mån de icke upphävts genom
1919 och 1920 års lagändringar, av den art, att de ersättas eller kunna ersättas genom
andra lagrum (t. ex. vräkning ur tjänst). Vidare synes det av föreliggande
uppgifter att döma tvivelaktigt, huruvida det gamla, ospecificerade tjänsteavtal legostadgan
förutsätter .— vilket, som inledningsvis omnämnts, karakteriseras genom husbondens
rätt att använda tjänstehjonet till varje skäligt arbete — numera någonstädes
existerar. Icke blott inom kollektivavtalens giltighetsområden utan, såsom bl. a. socialstyrelsens
lantarbetarstatistik utvisar, inom så gott som hela vårt jordbruk, har detta
tjänsteavtal allt mer förvandlats till ett vanligt arbetsavtal, med bestämda åligganden
för arbetaren, fastställd arbetstid o. s. v.

Vad som numera kvarstår av hela det komplex av bestämmelser och sedvänjor, som
anknutits till legostadgan, är egentligen stadgans betydelse såsom stöd för vissa sociala
traditioner inom det svenska jordbruket, i första hand att arbetsgivaren åtager sig att
giva arbetaren lön och underhåll hela året igenom under förutsättning, att han ovillkorligen
kan påräkna dennes arbetskraft vid vårbruk och skörd och andra för jordbruksnäringens
lyckosamma bedrivande kritiska och avgörande tidpunkter. Vad man
befarar är, att ett plötsligt upphävande utan vidare av legostadgan skall, särskilt med
hänsyn till den relativt begränsade användning kollektivavtalen fått och på grund av
det svenska jordbrukets sociala struktur sannolikt länge skola få, framkalla en åsiktsförändring
bland jordbrukets arbetsgivare och arbetstagare, vilken kan befaras skola
lända till skada. Man fruktar, att arbetsgivarna icke längre skola känna samma ansvar
för sina arbetare som förut, utan, såsom i många andra länder plägar ske, i stor

Kungl. Maj:ts proposition nr 18S.

utsträckning avskeda dem på hösten vid den döda säsongens inträde. Omvänt befaras
lantarbetarna uteslutande komma att se på ögonblickets ekonomiska fördel,
varigenom arbetsgivaren kan komma att stå strandsatt just i jordbruksdriftens mest
krävande och känsliga moment.

»Ehuru föråldrad, innehåller legostadgan dock vissa bestämmelser och riktlinjer, som
ännu hållas i ömsesidig helgd och verka stadgande på arbetsmarknaden», säger en
uppgiftslämnare. En annan meddelare skriver, att »mottagen städja anses nog alltjämt
mera bindande än av förtroendemän undertecknade avtal». Från ett hushållningsgille
skrives, att »så länge legostadgan finnes kvar, så är principen om rättighet
och skyldighet ännu levande hos båda parterna, och det finnes något att bygga omkring».
Ett annat hushållningsgille framhåller en synpunkt rörande legostadgans förhållande
till det mindre jordbruket, som kan förtjäna anföras, särskilt med hänsyn
till denna driftsforms dominerande betydelse inom Sveriges jordbruk: »Ett upphävande
av legostadgan skulle medföra en synnerligen stor osäkerhet, särskilt vid mindre jordbruk,
där skriftliga avtal ej lätt kunna införas.»

Till ytterligare belysning av opinionen inom olika kretsar av den jordbruksidkande
befolkningen må slutligen anföras några siffersammanställningar av svaren på de
frågor angående legostadgans eventuella upphävande och konsekvenserna därav, vilka
framställts i det till hushållningssällskap samt arbetsgivar- och arbetarorganisationer
m. fl. utsända utförligare formuläret.

En frågepunkt avsåg, huruvida, närmast å de områden, där så redan skett, legostadgans
bringande ur tillämpning medfört olägenheter för arbetsgivare eller arbetare.
Svaren hava sammanställts här nedan:

			Olägenheter hava inträtt för
			arbetsgivare		arbetare
			obe-			obe-
		ja	nej svarat	ja	nej	svarat
	i yttranden av sällskap eller för-
Hushållningssällskap . . >	1 valtningsutskott..... 1 yttranden av majoriteten av	2	1 4	1	1	5
	[ underavdelningar.....	3	4 7	2	3	9
Rättshjälpsanstalter . . .		—	— 4	3	—	1
Lantarbetsgivarföreningar \|	i centrala.......... { lokala...........	1 2	— 2	_	2	1 2
Lantarbetarförcningar . . i	f centrala ..........	—	2 —	—	2	—
lokala...........	—	129 49	—	130	48

Ett annat spörsmål gällde områden, där legostadgan alltjämt åtminstone formellt
tillämpas, och avsåg att utröna, i vad mån ett upphävande av legostadgan kunde
antagas komma att påverka anställningsförhållandenas stabilitet, flyttningsdagens
förläggning samt andra sedvänjor och traditioner, vilka ytterst grundade sig på
nämnda stadga och dess föregångare. Denna fråga ha emellertid uppgiftslämnarna
tydligen allmänt ansett vansklig att besvara annat än med allmänna talesätt, vilka,
i den mån de varit karakteristiska för olika meningsriktningar, återgivits i det föregående.

Mindre delade hava meningarna varit i frågan, huruvida det för det svenska jordbruket
utmärkande fasta arbetsförhållandet (avtal för år eller annan längre tidsperiod)
bör anses såsom värdefullt och därför bör bibehållas. Svaren hava sammanställts
i efterföljande tablå:

Kungl. Maj:ts proposition nr 1S3.

			Fast	arbetsförhållande	anses
				lämpligt för
			arbetsgivare		arbetare
				obe-			obe-
			nej	svarat	ja	nej	svarat
	( yttranden av sällskap eller för-
Hushållningssällskap . . J 1	1 valtningsutskott..... i yttranden av majoriteten av	7	—	—	7	—	—
	[ underavdelningar.....	14	—	—	1	1	12
Rättshjälpsanstalter . . .		4	—	—	4	—	—
Lantarbetsgivarföreningar j	[ centrala ..........	1	—	—	—	—	1
[ lokala...........	2	—	2	1	—	3
Lantarbetarföreningar . . / ce 4 \ lokala...........	i 109	4	1 65	1 no	12	i 56

I detta avseende råder tydligen en ganska allmän opinion inom hela den jordbruksidkande
befolkningen. Emellertid bör det framhållas, att från lantarbetarorganisationernas
sida ett fast arbetsförhållande i regel anses förmånligt för arbetarna endast
under förutsättning av bibehållandet av nuvarande naturaavlöningssystem. »När i ersättningen
för det utförda arbetet», skriver svenska lantarbetareförbundet, »inräknas en
sådan förmån som upplåtande av potatisland, kan icke förnekas, att en kort avtalstid,
utlöpande medan grödan ännu står obärgad, medför en nackdel för löntagaren.»

Enligt förbundets mening bör emellertid systemet med naturaförmåner avskaffas
snarast möjligt och lantarbetarna kräva kontant ersättning för sitt arbete och naturalönernas
fullständiga avskaffande. Huru förbundet tänkt sig den sålunda ifrågasatta
omläggningen av jordbrukets nuvarande avlöningssystem, framgår av vissa upplysningar
i dess yttrande.

»Där arbetaren», heter det, »på grund av arbetsplatsens isolerade läge eller andra
orsaker ovillkorligen är hänvisad till arbetsgivarens kost, bör särskild överenskommelse
träffas mellan parterna om ersättningen för densamma. Liknande kommer väl
även förfaringssättet att bliva i de fall, då arbetaren är hänvisad att använda naturaalster,
bekomna av eller genom arbetsgivaren. Där bostaden ingår såsom en del av
arbetarens lön, kommer detta förhållande att upphöra. Arbetarna komma att kräva
att få hyra bostaden på viss tid och för densamma få erlägga kontant hyra, avpassad
efter bostadens verkliga värde. Under nu rådande system värderas i stort sett alla
bostäder till samma hyresvärde, och den arbetsgivare, som håller sina arbetare med
ytterst dåliga bostäder, vilka han alls icke underhåller, tillgodogör sig genom arbetarnas
arbetskraft samma inkomst för dessa usla bostäder som den arbetsgivare, vilken håller
sina arbetare med goda och rymliga bostäder och underhåller dessa väl. I regel
komma väl kollektivavtal, gällande ett eller flera år, att träffas emellan parternas
respektive organisationer, och komma i dessa avtal säkerligen en viss personlig uppsägningstid
för de personliga avtalen att fastställas. Denna tid bör enligt vårt förmenande
för fast anställd arbetare vara 30 dagar, och som följd härav bör den förutvarande
gemensamma flyttningsdagen försvinna.»

Det bör emellertid framhållas, att det från lantarbetarhåll sålunda framförda förslaget
om fullständig omläggning av det svenska jordbrukets hävdvunna avlöningsformer
måste anses som mera vittutseende och till sina ekonomiska och sociala konsekvenser
mera svåröverskådligt än hela spörsmålet om legostadgans bibehållande eller
upphävande. Under den gamla naturahushållningens tid var ju lantarbetarlönernas
utmätande i livsförnödenheter självfallet, och jämväl efter jordbrukets övergång till
mer eller mindre genomförd penninghushållning har det befunnits vara förenat med
onödig omgång och kostnader, att arbetsgivaren först skulle sälja sina produkter i parti
och arbetaren sedan tillhandla sig samma varor i detalj. Naturaavlöningen inbesparar
sålunda mellanhandsvinster, och på samma gång gör den lantarbetarna till god del
oberoende av de prisfluktuationer på livsmedel och bostäder, vilka mången gång hårt

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

drabba deras kontantavlönade yrkesbröder. Stationen möjliggör jämväl för lantarbetaren
att genom hållande av svin och andra smådjur på ett vinstgivande sätt »förädla»
foderspannmål, skummjölk och hushållsavfall. Förnekas kan ju icke, att naturaavlöningen
samtidigt medför åtskilliga i lantarbetarförbundets yttrande delvis berörda
olägenheter. Hela frågan är emellertid mycket invecklad och torde för sin lösning
kräva vidlyftiga förhandlingar och utredningar, varvid naturaavlöningens fördelar och
nackdelar i jordb.ruksekonomiskt och socialt avseende bliva föremål för ingående
dryftning.

Vad till sist beträffar själva huvudfrågan vid förevarande utredning, nämligen om
legostadgan bör helt avskaffas, utan att densamma ersättes med någon annan, efter
nutida förhållanden avpassad lagstiftning, ger en summering av de olika uppgiftslämnarkategoriernas
svar vid handen följande:

Hushållningssällskap

avskaffas

utan

vidare

Legostadgan anses böra
ersättas
med annan
lagstiftning -

bibehållas
något modifierad -

t yttranden av sällskap eller för j

valtningsntskolt..... — 6 1

(yttranden av majoriteten av

underavdelningar..... — 14 —

Rättshjälpsanstalter . .
Lantarbetsgivarföreningar

j centrala
j lokala .

Lantarbctarföreningar . . f centrala.......... 2

1 lokala...........135 19

Frågan

obesva rad -

Dessa siffror belysa klart de förut närmare angivna meningsskiljaktigheter, vilka
råda inom olika kretsar av den jordbruksidkande befolkningen i frågan rörande legostadgans
upphävande. Anmärkningsvärt är, att den i viss mån förmedlande ståndpunkt,
som intagits av hushållningssällskapen, nämligen att legostadgan såsom föråldrad
och svårtillgänglig bör ersättas med annan lagstiftning, jämväl vunnit anslutning av
vissa lokala lantarbetsgivar- och lantarbe''tarföreningar. Berörda lantarbetsgivarföreningar
vilja göra stadgans upphävande direkt beroende av genomförandet av en avtalslagstiftning,
som bibehåller åtminstone vissa av stadgans grundtankar. Lantarbetarfackföreningarna
påyrka visserligen bestämt legostadgans avskaffande, men synas i
stället tänka sig antingen endast »lagstiftning om obligatorisk bostadsinspektion» för
lantarbetarbostäder eller ock en »lag om hemdrängar», vilken senare förmodligen skulle
åsyfta något liknande som den danska lagen av den 6 maj 1921 om »Retsforholdet
mellem Husbond og Medhjselper», vilken i första hand gäller tjänare, som vid tjänsteavtalets
ingående äro under 18 år, och för äldre sådana förutsätter rättsförhållandets
reglering genom parternas avtal.

Summariska uppgifter om jordbrukets nuvarande arbetsförhållanden.

Då legostadgan, enligt vad förestående undersökning givit vid handen, numera
endast har någon betydelse inom jordbruket, torde böra anföras några summariska
uppgifter angående de nuvarande arbets- och anställningsförhållandena inom denna
näring och vissa därmed sammanhängande spörsmål.

Sedan 1830-talet, då nu gällande legostadga utfärdades, har vårt näringsliv undergått
genomgripande förändringar, vilka bl. a. återspegla sig i starka förskjutningar i
befolkningens yrkesfördelning. Omfattningen av dessa förskjutningar framgår av
nedanstående, på folkräkningarnas uppgifter grundade översikt. (Uppgifterna för år

Eungl. Maj:ts proposition nr 183.

1920 äro approximativa, enär fullständiga resultat av denna folkräkning ännu icke
föreligga.)

I * av folkmängden tillhörde gruppen

År	Hela folk- mängden	Jordbruk, fiske och skogsbruk	Industri och bergs-bruk	Handel och sam-färdsel	Allmän tjänst och fria yrken
1840 .......	. . . 3138 887	809	8''5	2-2	8-4
1870 .......	. . . 4168 525	72-1	14 5	5-1	8-3
1880 .......	. . . 4 565 668	67-7	17-4	7''2	7-7
1890 .......	. . . 4 784 981	615	22-1	8-9	7''5
1900 .......	. . . 5136 441	54-4	28-2	10 6	6''8
1910.......	. . . 5 522 403	48-4	32-3	13-5	5-8
1920 (approx.) . .	. . . 5 904 500	437	36-0	14-9	5-4

Jordbruksgruppens andel av befolkningen, som på 1830-talet utgjorde cirka fyra
femtedelar, hade år 1920 sjunkit till cirka tre sjundedelar. Anmärkningsvärt är, att
den fortgående starka relativa och sedan 1880-talet även absoluta nedgången av jordbruksbefolkningen
icke åtföljts av produktionsminskning. Såväl åkerarealen som kreatursstocken
har tvärtom väsentligt ökats. Att dessa båda företeelser — jordbruksbefolkningens
tillbakagång och jordbrukets framsteg — kunnat förena sig med varandra,
torde förnämligast bero dels på ökad användning av arbetsbesparande maskiner
och driftsmetoder och dels på att industrien successivt övertagit åtskilliga produktionsgrenar,
som förut utgjorde binäringar till jordbruket.

Sist berörda förhållande torde ha medfört icke oväsentliga förändringar i jordbruksgruppens
sammansättning. Det låter sig dock knappast göra att med ledning av de
tidigare folkräkningarna siffermässigt belysa, huru nedgången av jordbruksbefolkningen
fördelat sig på olika grupper inom densamma. Vid 1920 års folkräkning har emellertid
verkställts en grundlig omläggning i fråga om yrkesredovisningen. De mera specificerade
uppgifter, som enligt denna stå till buds, medgiva ett bedömande av den
yrkesutövande befolkningens socialfördelning. För jordbrukets yrkesutövare (sålunda
oberäknat icke blott hustrur, barn, invalide? m. fl. utan även yrkesutövare inom de i
ovanstående tabell inbegripna undergrupperna fiske och skogsbruk) åskådliggöres fördelningen
på särskilda sociala grupper i nedanstående uppställning. Denna grundar
sig dels på statistisk årsbok för år 1925 (tab. 22), dels på vissa från statistiska centralbyrån
lämnade kompletterande uppgifter.

Jordbrukets socialfördelning enligt 1920 års folkräkning:

	Män	Kvinnor	Summa
Företagare..................	. . . 275413	33 983	309 396
därav
gods- och hemmansägare . . . •.......	. . . 205 347	23 064	228 411
övriga jordägare, trädgårdsägare.......	. . . 44 539	9 944	54 483
brukare och jordtorpare (''/s av gruppen) . . .	. . . 25 527	975	26 502
Hemmavarande anhöriga till jordbrukare . . .	. . . 161367	179225	340 592
Förvaltningspersonal.............	. . . 8154	422	8576
Arbetare...................	. . . 248188	22686	270 874
därav
brukare och jordtorpare (s/s av gruppen) . . .	. . . 51055	1951	53 006
jordbrnksarbetare..............	. . . 195 990	20 527	216 517
nomadlappar etc...............	. . . 1143	208	1351
Summa yrkesutövare 698 122	236 310	929 43S

Kungl. Maj:ts proposition nr 188. 47

Gruppen jordbruksarbetare har i sin tur här nedan uppdelats på olika yrkesspecialiteter: -

	Män	Kvinnor	Summa	%
Befallningsman, rättare.............	6.773	—	6 773	31
Trädgårdsarbetare................	7 239	929	8168	3 8
I.adngårdsdrängar o. d. biträden.........	10 331	3 620	13 951	6''4
Mejeriarbetare o. d., mejerskor..........	1129	2 273	3 402	1-6
Smeder o. d., maskinister............	1727	—	1727	0''8
Snickare o. d., slöjdare.............	1188	—	1188	0’5
Kuskar o. d., chaufförer.............	2152	—	2152	ro
Statare o. d., gifta drängar...........	26 787	—	26 787	12-4
Tjänstefolk för jordbruket i husbondens kost . . .	44 989	3 126	48115	22-2
Övriga jordbruksarbetare (daglönare m. fl.) ....	93 675	10 579	104 254	48-2
Summa	195990	20 527	216 517	10Ö0

Folkräkningens yrkesspecialiteter äro, såsom av tabellen framgår, uppgjorda mera
med hänsyn till arbetarnas faktiska sysselsättning än till formerna för deras anställning.
De ge emellertid, sammanställda med uppgifter från socialstyrelsens lantarbetarstatistik,
viss ledning för beräkning av antalet årsanställda jordbruksarbetare. En
approximativ kalkyl på denna grund ger vid handen, att lantbrukets gifta statare och
drängar samt tjänare i husbondens kost tillsammans torde utgöra inemot 100 000 personer,
av vilka det övervägande flertalet synes vara anställda för helt år. Ehuru
i samband med industriens förenämnda övertagande av åtskilliga av jordbrukets binäringar
en i viss mån säsongutjämnande faktor inom jordbruksnäringen bortfallit,
synes sålunda den fasta årsanställningen allt fortfarande vara allmän inom stora delar
av jordbruket.

Belysande för läget på jordbrukets arbetsmarknad är den i Sociala Meddelanden
månatligen publicerade statistiken över antalet ansökningar om arbete på 100
lediga platser vid de offentliga arbetsförmedlingsanstalterna, avseende dels
gruppen jord- och skogsbruk, dels övriga näringsgrenar. I denna statistik redovisas
visserligen jordbruk och skogsbruk gemensamt, men jordbrukets andel i siffermaterialet
är ojämförligt större än skogsbrukets. Statistiken utvisar, att jordbruket icke i samma
grad som övriga näringsgrenar påverkats av rfredskrisens» följder på arbetsmarknaden
samt att det hastigare än näringslivet i övrigt kunnat återtaga sin normala prägel.
Sifferserierna ådagalägga vidare mindre säsongfluktuationer inom jordbruket än inom
det övriga näringslivet. Stabiliteten på ifrågavarande arbetsmarknad understrykes av
arbetslöshetssakkunniga, som i denna del anföra:1 »I stora drag bibehåller jordbruket
i Sverige ännu i våra dagar samma allmänna struktur ur arbetsmarknadssynpunkt,
även om säsongkaraktären kommit att framträda något mera, dels på grund av viss
industrialisering av själva driften och dels på grund därav, att viktiga säsongutjämnande
binäringar fallit bort; arbetskraftens allmänt ökade rörlighet har i övrigt blivit
större även på detta område. I allt fall har jordbruket i vårt land aldrig blivit det
säsongyrke, som det är i vissa transoceana länder, och det beröres föga av arbetslöshetsproblemen.
»

En för jordbrukets arbetsförhållanden viktig faktor har under det senaste årtiondet
framträtt i organisations- och kollektivavtalsrörelsen. Ansatser i sådan riktning
förekommo under åren 1906—09 men fingo ingen större betydelse. Sedan år
1919 har emellertid organisationsväsendet fått större betydelse för jordbrukets, åtminstone
storbrukets, arbetsförhållanden. För närvarande omfattar svenska lantarbetsgivarnes
centralförening 10 länsföreningar jämte ett antal enskilda medlemmar, till -

1 Betänkande med förslag till motverkande av arbetslöshet genom anordnande av allmänna arbeten,
avgivet den 24 juli 1925 av särskilda inom K. Socialdepartementet tillkallade sakkunniga.
Statens offentliga utredningar 1925: 29.

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

sammans representerande omkring 140 000 har åkerareal eller mellan 15 och 20 % av
den totala åkerarealen av brukningsdelar om 50 har och däröver. De organiserade
lantarbetarnas antal har, när det varit som störst (år 1920), uppgått till omkring
20 000 och utgör för närvarande 10—12 000, fördelade med inemot 7 000 på svenska
lantarbetareförbundet och cirka 4 000 på Upplands lantarbetareförbund, varjämte ett
mindre antal äro anslutna till svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet samt till
svenska sågverksindustriarbetareförbundet och ett par andra industriarbetarorganisationer.
Organisationsrörelsen inom jordbruket är sålunda allt fortfarande föga utbredd och på
intet sätt jämförlig med dess motsvarighet inom industrien. De mellan organisationerna
slutna kollektivavtalen gälla endast för en mindre del av jordbrukets arbetsgivare och
arbetare. Direkt berörda av avtalen äro blott 10—12 % av storbrukens cirka 100 000
arbetare. Men därjämte torde ett antal utom arbetsgivarorganisationerna stående jordbrukare
ha godkänt ifrågavarande överenskommelser. Vidare må framhållas, att kollektivavtalen
synas öva vidsträckt normerande inflytande på arbetsvillkoren även för det icke
direkt berörda jordbruket. Bidragande härtill har varit den form, som givits åt upprättade
kollektivavtal, nämligen riksavtal (angående allmänna tjänstevillkor) samt lokal(läns-)avtal
(angående lönerna).

Den i det föregående lämnade redogörelsen torde utvisa, att årsanställning jämte en
därmed förknippad bestämd uppsägningstid och flyttningsdag äro av stor betydelse för
vårt lands jordbruk ur arbetsmarknadssynpunkt. En förutsättning för och på samma
gång en stark garanti för fortvaron av ifrågavarande anställningsform är den inom
jordbruket i stor utsträckning tillämpade naturaavlöningen. Socialstyrelsens specialutredningar
rörande jordbrukets arbets- och löneförhållanden utvisa, vilken betydande
utbredning naturaavlöningen äger på detta område. Alldeles särskilt synes bostadsförmånen,
i vilken i regel även ingår något jord (potatisland och trädgårdstäppa), spela
stor roll för den fasta anställningen. Även daglönarna, som anställas i mera lösa
former, åtnjuta i stor utsträckning fria bostäder i arbetsgivarnas hus och kunna därigenom
till god del betraktas såsom »fasta» arbetare enligt jordbrukets hävdvunna uppfattning.
Bostadsförhållandenas på landsbygden intima samband med jordbrukets avlöningssystem
belyses av nedanstående tablå, hämtad ur 1912—14 års allmänna bostadsräkningar
och upptagande bostäderna i ett 100-tal stadssamhällen och lika manga
landskommuner, fördelade efter upplåtelseformer:

Antal bostäder
(i %) som äro

uthyrda.........

av ägaren begagnade . . .

fritt upplåtna......

outhyrda ........

Landskommuner:
rena landsbygden .

. . 25-3
. . . 53''3
. . . 21-4

Tätt bebyggda
orter på landsbygden 62-0 16-2 20-3 1-5 -

Stadssamhällen
(utom Stockholm
o. Göteborg)

75-3

16-3

5-8

2-4

Härav framgår, att på den rena landsbygden de till lantarbetare o. d. såsom del av
arbetslönen eller i understöd fritt upplåtna bostäderna numeriskt sett spela ungefär
samma roll som hyreslägenheterna.

Socialstyrelsens utlåtande.

Arbetsavtal enligt legostadgan, legoavtal, synes under äldre tider länge varit den helt
dominerande avtalsformen för tjänsteförhållandet. Med industrialiseringens framträdande
och utveckling förlorade detsamma sin betydelse inom det rent industriella arbetet,
efter hand också vid hantverket, varemot detsamma dröjt kvar vid jordbruket samt
i fråga om personlig tjänst. Under de senaste decennierna har emellertid även på
dessa områden en successiv avveckling av legoavtalet ägt rum. Den nu verkställda

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

utredningen har sålunda givit vid handen, att detsamma nästan helt förlorat sin betydelse
för det husliga arbetet och numera har allmännare tillämpning endast inom
jordbruksarbetet i vissa landsdelar, inom dessa dock icke allestädes eller gällande för
alla arbetarkategorier. Det synes förnämligast vara i fråga om lantbrukets gifta drängar
(statare) och tjänare i husbondens kost, som legostadgan ännu äger aktualitet. Antalet
ifrågakommande arbetstagare är svårt att närmare fixera; en ungefärlig uppskattning
till 60 000 (av tillhopa cirka 220 000 lantarbetare eller, om torpare av lönarbetartyp
medräknas, cirka 275 000) torde giva en någorlunda riktig vägledning för bedömandet
av det antal personer, vilkas avtalsförhållanden nu regleras i enlighet med legostadgans
traditionella former.

Svårigheterna att närmare undersöka stadgans faktiska tillämpningsområde sammanhänga
med att densamma måste betecknas mindre som en lag än såsom skuggan av
en sådan. Endast ett ringa fåtal av dem, som tillämpa densamma, torde hava någon
klarare uppfattning av att så är fallet eller av det därigenom konstituerade tjänsteförhållandets
innebörd. I själva verket torde man i allmänhet vara omedveten om
att de formaliteter, som växlas, härröra från legostadgan; den vanliga uppfattningen
torde vara, att man gör upp ett personligt avtal enligt ortens sedvänja. Vare
sig då de formella betingelserna för legoavtalet bliva fyllda eller ej, lärer överenskommelsen
av parterna betraktas såsom bindande; i båda fallen torde den av domstol
tillkännas rättslig giltighet.

Avvecklingen av legostadgans tillämpning har i vissa trakter skett under inflytande
från ortens industriella arbetsställen och där använda fria avtal. En motsvarande avlösningsprocess
har emellertid på sina håll försiggått även i rena jordbruksbygder. Så vitt
dömas kan, har därmed icke varit förbunden någon förändring i avseende å arbetsförhållandets
grundkaraktär; framgent liksom hittills är sålunda — om man bortser från
utpräglade småbrukstrakter, där det ringa behovet av lejd arbetskraft fylles av »sommardrängar»
o. d. — den fasta årstjänsten den dominerande anställningsformen för jordbrukets
ordinarie arbetarstam. Någon förändring härutinnan synes icke ha inträtt
med legoavtalets avvecklande, och några särskilda olägenheter i övrigt hava ej heller
påvisats såsom följd därav.

Orsakerna härtill äro uppenbarligen att söka i vårt jordbruksarbetes natur och de
nedärvda traditioner, som alltjämt prägla förhållandet mellan dess arbetsgivare och
arbetare. Jordbruket i egentlig mening är visserligen i vårt land liksom annorstädes
till sin natur att betrakta såsom ett säsongyrke, men hos oss är det mera än i flertalet
andra länder förknippat med binäringar — boskapsskötsel, skogsbruk o. s. v. —
vilka göra dess arbetskraftsbehov mera konstant och giva dess arbetsmarknad en fastare
karaktär. Vikten av att vid de brådaste tiderna, sådd och skörd, kunna påräkna
nödig arbetskraft har varit den drivande kraft, som i våra folkfattiga landsändar förmått
lantbrukaren att söka behålla sin arbetarstam hela året, även om densamma under
vinterhalvåret icke helt behövts för jordbrukets och binäringarnas skötsel. Denna
strävan har mötts av arbetstagarens intresse av att under vinterhalvåret, som med
våra klimatförhållanden alltid måste medföra en viss arbetslöshetsrisk, hava anställning
och utkomst. En förutsättning härför har emellertid varit, att arbetstagaren velat genom
avtal binda sig ej blott för vintern, utan ock för den för lantbruket viktigare sommartiden.

I direkt samband med årsanställningen står det vanligen tillämpade avlöningssystemet
för gifta arbetare, statavlöningen och bostadsförmånen. Med de fritt upplåtna
bostäderna följa i regel potatisland och trädgårdstäppa; utnyttjandet av sistnämnda
naturaförmåner förutsätter tydligen avtalets fortvara under sommaren, till
långt fram på hösten. De i statavlöningen ingående naturaprodukterna jämte delar
av potatislandets och täppans avkastning kunna vid årsanställning förädlas och göras
mera värdefulla genom husdjursskötsel, särskilt där arbetsförhållandet år efter år förnyas.
Och bostadsförhållandena på den egentliga landsbygden, där.enligt 1912—14
års allmänna bostadsräkning endast en fjärdedel av alla bostäder uthyras, göra i och

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 sand. 153 käft. (Nr 183.) 4

50 Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

för sig bostadsupplåtelse såsom del av löneförmånerna till en naturlig sak för flertalet
jord bruksarbetare.

Hur starkt de faktiska förhållandena inom jordbruket tala för den fasta arbetsanställningens
bibehållande såsom förhärskande grundval för arbetsförhållandet illustreras
kanske tydligast av att densamma infogats i det mellan organisationerna på
området överenskomna kollektiva avtalssystemet, låt vara att förefintligheten på jordbrukets
område, i motsats till på industriens, av en visserligen föråldrad avtalslag härvid
spelat en viss roll. Riksavtalet angående de allmänna tjänstevillkoren har till reglering
upptagit ett flertal av de i legostadgan berörda förhållandena. De särskilda
bestämmelserna ha därvid erhållit förändrad utformning och anpassats efter
nutida förhållanden. Hen huvudprinciperna för jordbrukets hävdvunna anställningsformer
ha bibehållits. Årsanställningen, den gemensamma flyttningsdagen samt naturaförmånerna
— den fria bostaden däri inbegripen — ha fått en framträdande plats i den
mellan parterna överenskomna rättsordningen.

Det fasta arbetsförhållande, som legostadgan åsyftat att konstituera, är sålunda i
vårt land starkt förankrat i jordbruksarbetets egen natur och motsvarar i stort sett
behovet hos både arbetsgivare och arbetstagare. Härom vittnar ock den verkställda
enquéten, i det att det övervägande antalet tillfrågade, även på arbetarsidan, vitsordar,
att det fasta arbetsförhållandet måste anses även i fortsättningen lämpligt för både
arbetsgivare och arbetare. Jämför man trakter av samma ekonomiskt-sociala struktur,
synes det jämväl framgå av undersökningen, att legostadgans faktiska upphävande
inom betydande områden, jämväl innefattande rena jordbruksbygder, icke i och för
sig medfört några påvisbara förändringar i fråga om anställningsförhållandenas art och
stabilitet inom jordbruket. Man torde därför vara berättigad antaga, att ett fullständigt
upphävande av legostadgan icke skulle komma att, åtminstone inom närmare
tid, medföra förändrade förhållanden i förevarande avseende. Det huvudsyfte, man
velat vinna med legostadgan, skulle alltså, för så vitt man nu kan döma, åtminstone
för en tid framåt bliva tillgodosett, även om stadgan skulle sättas ur kraft.

Beträffande legostadgans ännu kvarstående särskilda stadganden må till en början
erinras, att enligt den verkställda utredningen bestämmelserna om vräkning ur tjänsten
numera nästan aldrig tillämpas. Denna bestämmelse torde sålunda saklöst kunna
bortfalla.

I fråga om den arbetsgivare enligt legostadgan åvilande vårdnadsplikten vid sjukdom
bör uppmärksammas, att utvecklingen under de senare åren gått i riktning mot en
avskrivning av den enskilde arbetsgivarens skyldigheter i sådant hänseende qch det
allmännas övertagande av dylik omvårdnad. Vårdnadsplikt vid sjukdom påvilade enligt
1871 års fattigvårdslag husbonde icke blott gentemot lagstadd tjänare, utan även gentemot
dennes hustru och hemmavarande minderåriga barn. Husbondes skyldighet i
sistnämnda avseende upphävdes genom 1918 års lag om fattigvård. Den ekonomiska
konsekvensen för kommunerna av ett övertagande av den ännu i legostadgan kvarstående
vårdnadsplikten bör givetvis icke underskattas. Å andra sidan må framhållas,
att nyss berörda betydelsefulla inskränkning i husbondes vårdnadsplikt icke synes ha
givit anledning till klagomål från kommunernas sida. Vid sådant förhållande vill det
synas, som om överflyttandet på kommunerna jämväl av den återstående delen av
sjukvårdsplikten icke borde medföra några avsevärdare olägenheter för kommunerna.

Vad nu sagts torde även få anses gälla med avseende å husbondes skyldighet enligt
legostadgan att draga försorg om trotjänares ålderdom.

Legostadgans bestämmelser om påföljd för misshandel av tjänstehjon, om rätt att
innehålla lön till tjänsteårets slut m. fl dylika bestämmelser torde numera faktiskt
vara satta ur kraft. Det oaktat torde de hava starkt bidragit till den rådande oviljan
mot legostadgan, i det att deras blotta tillvaro inneburit möjligheten av en för
nutida uppfattning främmande och i vissa fall obillig användning.

Genom bestämmelser av antydd art och kanske i främsta rummet på grund av att
legostadgan stått kvar från en tid, då lagstiftningen icke utgick från jämställighet

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

mellan parterna i arbetsavtalet, har bland arbetarna framskapats en ganska allmän
uppfattning om legoavtalet såsom ett för deras rättsuppfattning stötande och för
deras intressen skadligt institut, som med all makt måste bekämpas. Legostadgan
har sålunda kommit att te sig som ett skolexempel på hur en lag icke bör vara; den
har säkerligen mer än något annat givit näring åt den föreställningen, att lagstiftning
angående arbetsavtal över huvud måste vara ensidigt fördelaktig för arbetsgivaren och
följaktligen skadlig för arbetarparten.

Även om denna stämning mot legostadgan icke äger starkare stöd i dess nu kvarstående
innehåll och sålunda i väsentlig mån är överdriven, måste den dock anses
förklarlig med hänsyn till stadgans tidigare gestaltning och det ännu kvarlevande
minnet av då förekommande tillämpning. Da alltså stadgans fortsatta giltighet icke
synes vara betingad av några mera betydande praktiska intressen, men väl ägnad att
alstra och vidmakthålla en felaktig uppfattning rörande en modern avtalslagstiftnings
ändamål och innebörd, vill det synas socialstyrelsen, som om legostadgan lämpligen
kunde omedelbart avskaffas.

Om så sker och statsmakterna därmed undanröja även skenet av att vilja vidhålla
en otidsenlig och för stora folklager stötande lag, lära bättre utgångspunkter givas för en
önskvärd, mera lidelsefri behandling av frågan om en för de aktuella förhållandena
anpassad avtalslagstiftning och det icke blott för jordbruket, utan måhända för näringslivet
i allmänhet.

Det bör med avseende härå erinras, att fackorganisationerna och kollektivavtalen hava
sin största betydelse däruti, att de fixera normer och innebära ett skydd för resp.
arbetsgivare och arbetare vid deras individuella avtalsuppgörelser med varandra. Ehuru
de sålunda i viss mån ersätta avtalslagstiftningen, kan behovet av eu sådan, väl avvägd
och efter både arbetsgivarnas och arbetarnas intressen anpassad lagstiftning ej
därigenom helt överflödiggöras ens för dem, som tillhöra resp. organisationer. Ty
onekligen innebär avsaknaden av densamma en ökad risk i avtalsförhållandet, särskilt
för den rättrådige och lojale gentemot en ihindre nogräknad motpart. Uppmärksammas
bör också, att risken givetvis är större för arbetarparten, som under normala
förhållanden i regel måste, där han ej stödes av sin organisation, anses hava en
svagare ställning än arbetsgivaren såväl vid avtals träffande som ock i fråga om hävdande
av sin rätt i avseende å arbetsvillkoren. Vad detta betyder i realiteten belyses
i någon mån därav, att av vårt lands till cirka 1‘2 miljon uppgående arbetstagare
inom jordbruk, industri, handel och samfärdsel samt husligt arbete hittills endast
ungefär en tredjedel kunnat fackligt organiseras.

I de flesta andra kulturländer har också under de senare åren arbetsavtalet legalt
reglerats, dels genom allmänna avtalslagar, dels genom speciella lagar, bl. a. för jordbruket.
En översikt över äldre och nyare lagar å sistberörda område i vissa länder
meddelas i vidfogad bilaga1.

Vissa lagar och författningar innehålla bestämmelser, vilka stå i mer eller mindre
direkt samband med legostadgan. Såsom exempel härå må nämnas utsökningslagen
37 § 4) och 41 § andra stycket, strafflagen 22 kap. 13 § ävensom lagen den 16
oktober 1914 om förbud i vissa fall mot värnpliktigs skiljande från tjänst eller arbete.
Ett upphävande av legostadgan torde påkalla prövning, i vad mån ändring av dylika
bestämmelser bör vidtagas. Vidare synes genom legostadgan konstituerad underhållsskyldighet
böra bevaras genom särskilda övergångsbestämmelser.

} Denna bilaga har här uteslutits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

Särskilt yttrande av byråchefen Bergsten.

Det råder uppenbarligen på alla håll enighet om att legostadgan i dess nuvarande
form bör avskaffas. Man torde även tämligen allmänt hysa den uppfattningen, att någon
annan, efter tidsförhållandena avpassad avtalslag bör komma istället. Meningsskiljaktighet
föreligger däremot med avseende å huruvida legostadgan bör omedelbart upphävas
eller ej.

Riksdagen har i allmänhet vid de olika tillfällen frågan om legostadgans avskaffande
varit å bane uttalat sig för att detta borde ske först i samband med antagandet av
annan avtalslag. Sista gången eller år 1924 föreföll riksdagen emellertid mera odeciderad,
men beslöt att innan något avgörande träffades det borde närmare utrönas, dels
i vilken utsträckning legostadgan ännu tillämpades och dels i vad mån, där så ej vore
fallet, olägenheter yppat sig därav för resp. kontrahenter.

Den sålunda av riksdagen begärda och av socialstyrelsen nu verkställda utredningen
giver först och främst tydligt vid handen, att legostadgan fortfarande i mycket stor
utsträckning tillämpas inom det svenska jordbruket. Uppskattningsvis skulle närmare
två tredjedelar av de fasta lantarbetarna hava sina anställningsvillkor reglerade enligt
legostadgan. Härvid är emellertid att märka, att den stora roll legostadgan sålunda
alltjämt spelar endast gäller beträffande de i stort sett oomtvistade delarna av stadgan,
varemot de mera otidsenliga bestämmelserna, enligt vad utredningen givit vid handen,
numera sakna all praktisk betydelse. Legostadgan kan även, såsom erfarenheten utvisat,
under kollektivavtalslösa perioder erhålla ett ytterligare vidgat tillämpningsområde.

Undersökningens andra del, som avsåg utrönandet av inträffade olägenheter i de fall,
där legostadgan upphört att tillämpas, har varit mindre givande. De framställda frågorna
ha ofta lämnats helt obesvarade och ha för övrigt ej kunnat med någon större
grad av säkerhet besvaras i alla sådana fall, representerande det stora flertalet, där
anställning enligt legostadgan ännu är den sedvanliga avtalsformen eller ersatts av anställning
enligt kollektivavtal. En svaghet i utredningen är även, att den stora massan
av oorganiserade arbetare, vilka närmast beröras av frågan, ej kunnat, av lätt insedda
skäl, beredas tillfälle att göra sin mening hörd. För såvitt fackföreningarna och deras
under kollektivavtal arbetande medlemmar få anses representera arbetarparten i dess
helhet, har emellertid svaret i regel blivit nej på frågan om några olägenheter inträtt
i följd av legostadgans urkraftträdande. Anmärkningsvärt är dock, åt,t omkring 27 %
av fackföreningarna lämnat frågan obesvarad. Å andra sidan gå i regel svaren från
arbetsgivarsidan ävensom från hushållningssällskap, arbetsförmedlings- ech rättshjälpsanstalter
samt kommunalordförande i jakande riktning.

Det kan vidare genom undersökningen få anses konstaterat, att ej blott arbetsgivare,
hushållningssällskap, rättshjälpsanstalter och komunalordförande i regel hysa den uppfattningen,
att legostadgan ej bör helt avskaffas förr än i samband med erhållandet
av annan avtalslag, utan att även fackföreningarna ej stå alldeles främmande för en
liknande synpunkt — som för övrigt ännu vid 1918 års riksdag förfäktades av vissa,
i ämnet sakkunniga arbetarrepresentanter — i det att omkring 11 % av föreningarna
uttalat sig i sådan riktning, varjämte omkring 13 % uraktlåtit att besvara hithörande
fråga.

Slutligen har genom undersökningen fastslagits, att det fasta arbetsförhållandet, som
legostadgan särskilt avser att trygga, tämligen allmänt, bland såväl arbetsgivare som
arbetare, anses fortfarande representera ett för jordbruket och dess utövare betydelsefullt
värde.

Det torde sålunda av socialstyrelsens undersökning framgå, att de skäl, som vid
1924 års riksdag anfördes för möjligheten att omedelbart kunna upphäva legostadgan,

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

nämligen att den sannolikt numera ej spelade någon roll och att inga olägenheter
försports, där den redan kommit ur bruk, icke kunna anses hålla streck. Problemställningen
blir då alltjämt: bör legostadgan i sin helhet omedelbart slopas eller inbegriper
densamma någonting av värde, vars bibehållande i avvaktan på ny lagstiftning
i ämnet kunde tänkas vara till nytta i socialt och ekonomiskt avseende?

Att legostadgan jämväl i sitt nuvarande skick verkar stötande icke blott för lantarbetarna
utan överhuvud för den allmänna rättskänslan, torde få anses obestridligt.
De förändringar, som tid efter annan vidtagits i densamma, hava visserligen varit
lika manga förbättringar, men utgöra dock endast halvmesyrer, som snarare bidragit
till att ytterligare stärka uppfattningen, att legostadgan icke kan reformeras utan endast
helt avskaffas. Vad som alltfort i arbetarnas ögon med rätta gör legostadgan så förhatligt
är emellertid icke blott vissa ännu kvarvarande, om ock numera i praktiken
betydelselösa bestämmelser, utan lika mycket och kanske mera de för nutida begrepp
olämpliga och föråldrade uttryck, som där förekomma och så att säga förkroppsliga
legostadgans ursprungliga anda samt varpå beteckningarna »tjänstehjon» och »husbönder»,
ja själva stadgans namn lämna exempel. Det vill emellertid synas, som om det ej
borde vara förenat med några större svårigheter att ur stadgan få bort ifrågavarande
bestämmelser och uttryck samt härigenom göra den möjlig att ännu någon tid fungera
som avtalslag, därest detta, med hänsyn till stadgans innehåll i övrigt och betydelsen
av den rättsliga avtalsprincipens bevarande på förevarande område, skulle befinnas
ändamålsenligt.

De bestämmelser i legostadgan, som i främsta rummet synas vara värda att bibehålla,
avse den fasta årsanställningen och därmed sammanhängande stadganden om
uppsägnings- och flyttningstider m. m. Årsanställningens betydelse är ju, såsom redan
förut papekats, allmänt vitsordad av såväl arbetsgivare som arbetare. Det framhålles
emellertid från deras sida, som anse legostadgan kunna omedelbart upphävas,
att detta fasta arbetsförhållandena är så starkt förankrat i jordbruksarbetets egen
natur, att för dess tryggande någon särskild avtalsbestämmelse, utöver parternas egen
överenskommelse, icke synes erforderlig. Man kan då till en början fråga sig. varför
ändock en sådan bestämmelse ansetts böra införas och erhålla en framträdande plats
ej blott i legostadgan utan även i det kollektiva avtalssystemet. Det är tydligt, att
det för bada parterna visat sig vara av vikt att hava ifrågavarande förhållande på ett
betryggande sätt avtalsmässigt garanterat. Det saknas ej heller vittnesbörd om att
där legostadgan bragts ur tillämpning (utan att ersättas av kollektivavtal) överenskommelse
om arsanställning brytes av endera parten på för den andra olämplig tid.
Sådana vittnesbörd hava i ej ringa antal avgivits vid socialstyrelsens undersökning
ej blott av lantarbetsgivare och hushållningssällskap utan även av arbetsförmedlingsanstalter.
Med hänsyn till nu anförda förhållanden vill det synas föga troligt, att om
legostadgan fullständigt avskaffades och därmed större delen av Sveriges jordbrukare
och lantarbetare förlorade den fasta grund för avtal om årsanställning, som nämnda
stadga dock utgör, detta skulle ga förbi utan att medföra några olägenheter i berörda
avseende. Det är möjligt, ehuru ingalunda säkert, att sådana olägenheter ej skulle
visa sig i någon nämvärd omfattning inom den närmaste tiden, men helt visst skulle
småningom ett osäkerhetstillstånd uppstå, till nackdel för båda parterna. Den fasta anställningen
torde vara en alltför viktig sak för jordbruket och dess utövare för att icke
alltjämt behöva omgärdas av det skydd, som mera effektiva avtalsbestämmelser innebära.

Såsom uppenbara fördelar för båda parterna torde även legostadgans bestämmelser
om uppsägnings- och flyttningstid erna få betraktas, liksom bestämmelsen om frivecka
(ett slags semester) väl är att räkna som en förmån för arbetarparten. Att bestämmelserna
om vissa anställningsformer (städja, orlovssedel och avskedsbetyg) skulle få
kvarsta interimistiskt torde i allt fall ej innebära någonting för arbetarparten sårande
eller för någondera parten skadligt utan snarare få anses vara av visst värde ur praktisk
synpunkt. Mot dessa bestämmelser hava ej heller vid undersökningen riktats
några väsentliga anmärkningar från något håll.

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

Bestämmelserna enligt §§ 6 och 7 i legostadgan angående arbetsgivares vårdnadsplikt
(sjukvård och försorg om trotjänares ålderdom) äro helt naturligt till arbetarpartens
fördel. Vårdnadsplikten vid sjukdom synes att döma av socialstyrelsens undersökning
alltjämt vara av stor betydelse säväl för arbetarna som för det allmänna
(kommuner och landsting). Det må jämväl särskilt framhållas — och detta gäller
såväl om sjukvården som ålderdomsförsörjningen — att även om hithörande förpliktelser,
såsom man tänkt sig, överflyttades på fattigvården, detta för flertalet arbetare
säkerligen skulle te sig mindre tilltalande än den nuvarande, med anställningsvillkoren
sammanhängande vårdnadsformen.

Det må vidare erinras, att den lagstadde arbetaren genom bestämmelsen i § 43 av
legostadgan är garanterad ersättning för flyttningskostnader.

Slutligen torde några bärande erinringar ej vara att gorå —- och hava i varje fall
ej framställts — mot de i art. V. av legostadgan förekommande bestämmelserna om lön,
med undantag för § 33.

Legostadgans omedelbara upphävande skulle sålunda innebära slopandet av garantierna
för vissa för båda parterna och ej minst för arbetarparten betydelsefulla bestäm
meker samt över huvud taget medföra ett allmänt osäkerhetstillstånd på förevarande
område och måhända också ett försvagande av den nuvarande starka avtalshelgden. Det må
med avseende härå erinras, att den organiserade arbetsgivare- och arbetarrörelsen ännu
endast omfattar en mindre del av jordbrukets utövare. Den stora massan är alltjämt
oorganiserad, stående utanför kollektivavtalet. Det må jämväl framhållas, att legostadgan
såsom bindande avtalslag är djupt förankrad i det allmänna folkmedvetandet,
något varom socialstyrelsens undersökning bär flera vittnesbörd. I regel torde avtal
om arbetsanställning mellan arbetsgivare och arbetare inom det svenska jordbruket
träffas muntligen. Att emellertid så viktiga avtal kunna träffas så formlöst och ändock
visa sig effektivt bindande lärer nog ytterst bero på tillvaron av legostadgan.
Folie denna bort, synes det sannolikt, att den traditionella avtalstroheten skulle sättas
på starkare prov och att man i varje fall, för att skydda sig, alltmera komme att
övergå till skriftliga avtal. Härvid skulle det säkerligen i allmänhet ställa sig svårare
för arbetaren att bevaka sina intressen än för arbetsgivaren. Därest tryckta formulär
komme till användning, vilket väl så småningom av praktiska skäl bleve regel, kunde
dessa, såsom erfarenheten från hyresavtal givit vid handen, upprättas enligt en lydelse,
som ensidigt toge sikte på den ena partens fördelar. Jämväl ur denna synpunkt
torde det för de utanför kollektivavtalet stående parterna få anses innebära en viss
trygghet att för reglerandet av sina mellanhavanden äga tillgång till en avtalslag.

Det torde väl för närvarande få anses vara ett önskemål inom olika läger att komma
fram till en allmän, rättsligt reglerad avtalslagstiftning. Att då, utan tvingande skäl, börja
med ett fullständigt raserande av vad man sedan långliga tider tillbaka äger i avtalsväg
och detta på ett område, som mer än något annat är i behov av sådan lagstiftning,
måste onekligen te sig underligt och som ett större våld än nöden kräver. Man
kan förstå och fullständigt gilla arbetarnas hårda dom över legostadgan med hänsyn
till vissa, åtminstone för nutida begrepp olämpliga bestämmelser och uttryckssätt i densamma.
Att utan dröjsmål stryka ett fullständigt streck häröver är givetvis i hög
grad berättigat. Men att samtidigt slopa själva den urgamla avtalsprincipen på detta
område och de hithörande bestämmelser, som ännu alltjämt äga livskraft och kunna
bereda vederbörande viss trygghet och vissa förmåner samt bidraga till bevarande av avtalshävd
och avtalstrohet, synes näppeligen vara ur social synpunkt lämpligt eller riktigt.

Till sist må framhållas, att det visserligen i och för sig kunde anses vara av mindre
betydelse, huruvida legostadgan avskaffas eller ej, med hänsyn till att parterna ju äga
full frihet att träffa avtal enligt legostadgan eller att träffa avtal av annan natur.
Då emellertid legostadgan det oaktat och oaktat den starka opinion, som gjort sig gällande
för dess avskaffande, fortfarande tillämpas i den betydande omfattning, som
visat sig vara fallet, synes detta förhållande giva vid handen, att en avtalslag på förevarande
område alltjämt har en uppgift att fylla.

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

Vad ovan anförts torde i korthet kunna sammanfattas sålunda.

Resultatet av socialstyrelsens utredning visar, att legostadgan, med undantag för dess
otidsenliga bestämmelser, alltjämt tillämpas i en mycket betydande omfattning samt
att, där stadgan bragts ur bruk utan att ersättas av kollektivavtal, vissa olägenheter
enligt uppgifter från en del hushållningssällskap och arbetsförmedlingsanstalter yppat
sig därav. Ifrågavarande utredning synes sålunda ej kunna åberopas som något stöd för
uppfattningen att legostadgan bör kunna avskaffas omedelbart, utan att ersättas av annan
lagstiftning i ämnet.

För legostadgans omedelbara avskaffande talar den omständigheten, att lantarbetarna
på grund av vissa, ännu förekommande otidsenliga bestämmelser och uttryck med rätta
finna den för sin klass olämplig och nedsättande. Mot dess omedelbara avskaffande
talar åter dels att ännu den ojämförligt största delen av Sveriges lantarbetare äro
oorganiserade och sålunda ej fått sina anställningsvillkor reglerade genom kollektivavtal
samt att det för dessa arbetare kan vara en fördel att i avvaktan på annan avtalslag
få åtnjuta det skydd för tryggad årsanställning samt de övriga förmåner i form
av fastställd uppsägningstid, frivecka, sjukvård och — under förutsättning av långvarig
tjänst — viss ålderdomsförsörjning ävensom flyttningshjälp, vilka legostadgan erbjuder,
dels att arbetsgivarna anse legostadgan innebära en viss garanti för erhållande
av erforderlig fast arbetskraft året runt, dels slutligen att man härigenom bevarar själva
principen om avtalslag på hithörande område.

Med hänsynstagande till ovan anförda skäl för och emot torde följande utväg böra
ifrågasättas:

att legostadgan omedelbart ånyo revideras med utmönstrande ur densamma av alla
ännu kvarvarande otidsenliga bestämmelser, såsom §§ 5, 8 (som för övrigt mistat sitt
existensberättigande genom upphävandet av § 10), 9, 33, 47, 48 och 53 (obs. § 14,
vartill sistnämnda § hänvisar, är upphävd) i deras helhet ävensom § 52, sista stycket,
och § 54 med undantag av vad som stadgas rörande avskedsbetyg, samt med utbytande
av vissa föråldrade uttryck, särskilt orden »husbönder» och »tjänstehjon» samt stadgans
namn, mot andra benämningar;

att stadgan i övrigt med de bestämmelser, vilka ej gjorts till föremål för några
bärande anmärkningar från något håll utan tvärtom torde få anses vara av visst värde
för vederbörande parter och i varje fall, enligt vad socialstyrelsens undersökning givit
vid handen, alltjämt i en synnerligen betydande omfattning tillämpas inom Sveriges
jordbruk, måtte bibehållas tillsvidare och intill dess ny lagstiftning i ämnet hunnit utarbetas;
samt

att utredning omedelbart igångsättes för åstadkommandet av sådan lagstiftning.
Stockholm den 21 oktober 1925.

Nils Bergsten.

Kungl. May.ts proposition nr 183.

Särskilt yttande av t. f. byråchefen Bergström.

Undertecknad biträder uppfattningen, att legostadgan till hela sin lydelse och i åtskilliga
hänseenden till sitt materiella innehåll är i hög grad otidsenlig och stötande,
samt betraktar det sålunda som ett allmänt önskemål, att den snarast möjligt sättes ur
kraft.

Däremot är jag tveksam, huruvida stadgan, såsom majoriteten förmenar, bör upphävas
omedelbart såsom hinderlig för tillkomsten av en modern avtals!agstiftning, eller om
den, såsom byråchefen Bergsten i särskilt yttrande på anförda skäl yrkar, i avvaktan
på en sådan lagstiftning bör bibehållas tills vidare, ehuru moderniserad till sin lydelse
och till sitt innehåll.

Särskilt synes det ägnat ingiva betänkligheter, att arbetsavtal inom jordbruket skulle
kunna träffas utan att till sin räckvidd begränsas av några allmänna regler av tvingande
natur. På ett annat avtalsområde, nämligen hyresrättens, hava regler av sådan
art befunnits påkallade, avsedda att utgöra ett skydd för den såsom svagare ansedda
kontrahenten. I sådant hänseende må erinras om bestämmelserna i 3 kap. 25 § i
nyttjanderättslagen och i 11 § i 1923 års lag med vissa bestämmelser rörande hyra.
Därest hävdvunnen avtalspraxis i märkbar mån komme att brytas genom legostadgans
upphävande, skulle frånvaron av dylika bestämmelser kunna föranleda och i allt fall
medgiva träffandet av mindre önskvärda arbetsavtal.

Om den uppfattningen är riktig, dels att legostadgans tillvaro utgör ett verkligt hinder
för tillskapandet av en ny, modern avtalslagstiftning, och dels att gängse åskådningar
bland kontrahenterna äro starka nog att i praktiken förekomma träffandet av
dylika mindre önskvärda avtal, synas betänkligheter av ovan angivet slag böra vika.
I motsatt fall erbjuder den av byråchefen Bergsten förordade vägen större trygghet.

Frågan om valet mellan dessa båda vägar synes i eminent grad böra bedömas ur
synpunkter, som knappast kunna anses falla inom ramen för en objektiv utredning.
Särskilt gäller detta frågan om legostadgans hinderlighet för en ny avtalslagstiftning.
Jag anser därför, att styrelsen i förevarande fall bort begränsa sig till att i sitt utlåtande
framlägga det material, som kunnat förebringas för frågans allsidiga bedömande.
Stockholm den 21 oktober 1925. v

Kurt Bergström.

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 25 februari
1926.

N ärvarande:
justitierådet Svedelics,
regeringsrådet Palmgren,
justitierådet Christiansson,
justitierådet Högstedt.

Enligt lagrådet tillhandakoinmet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 18 december
1925, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i
§ 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättade förslag
till lag om upphävande av legostadgan för husbönder och tjänstehjon den 23
november 1833 (nr 43 s. 1) m. m., lag om ändrad lydelse av 22 kap. 13 §
strafflagen och lag om ändrad lydelse av 37 och 41 §§ utsökning slag en.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn Per Santesson.

I anledning av förslagen avgåvos följande yttranden.

Förslaget till lag om upphävande av legostadgan för husbönder och
tjänstehjon den 23 november 1833 (nr 43 s. 1) in. in.

Justitieråden Svedelius, Christiansson och Högstedt:

Genom den av socialstyrelsen verkställda utredning har ådagalagts, att
legostadgan, i den omfattning den ännu består, i vissa landsdelar i stor utsträckning
fortfarande tillämpas inom jordbruksnäringen. Särskilt gäller
detta de bestämmelser, som röra formen för anställande i tjänst, tjänstetidens
längd samt uppsägning och flyttningstiden. Men även föreskrifterna om
husbondes vårdnadsplikt mot tjänare vid sjukdom och andra till de anställdas
förmån givna bestämmelser lära i de delar av landet, där stadgan tillämpas,
ännu äga icke ringa betydelse. Å andra sidan har visat sig, att de föreskrifter,
mot vilka efter de å senare tid vidtagna ändringarna kritiken av legostadgan
företrädesvis riktats, numera sällan eller aldrig tillämpas. Vräkning ur tjänst
enligt stadgan har under de senare åren ytterligt sällan förekommit, och den
obestridligen mest otidsenliga av ifrågavarande bestämmelser eller stadgandet
om rätt för arbetsgivaren att innehålla hela lönen till avtalstidens slut torde
förvisso kunna antagas faktiskt redan vara försatt ur tillämpning.

Också är det ju icke så mycket den synpunkten, att legostadgan i sitt
nuvarande skick och i de delar, vari den för närvarande tillämpas, skulle

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

för jordbruksarbetarna medföra olägenheter av reell natur, som fastmera hänsynen
till stadgans allmänna, mot nutida samhällsåskådning stridande karaktär
och den härav hos arbetarna alstrade oviljan mot densamma, som åberopats
såsom grund för att stadgan bör upphävas. Betydelsen av denna
senare synpunkt må ingalunda underskattas, men skall man för att tillmötesgå
denna opinion upphäva legostadgan utan att samtidigt ersätta densamma
med en ny, efter rådande förhållanden bättre avpassad lagstiftning å
området, synes detta böra ske endast under förutsättning att någon skada
eller olägenhet i andra avseenden därav icke må vara att befara. Det göres
nu gällande, att de härutinnan från skilda håll uttalade farhågorna icke
böra anses välgrundade; vad legostadgan rörande själva arbetsavtalet och i
övrigt innehölle av bestående värde skulle, såsom grundat i jordbruksnäringens,
egen natur och till stor del av intresse för kontrahenterna å ömse sidor,
otvivelaktigt komma att upptagas i de arbetsavtal, som skulle träda i stället
för avtal enligt legostadgan. Möjligheten härav kan visserligen icke bestridas.
Men härifrån och till en sådan förvissning om en dylik utgång,
att man nu bör utan vidare'' stryka ett streck över denna visserligen ålderdomliga
men, såsom utredningen visat, till vissa sina grundtankar ännu livskraftiga
lagstiftning, är steget långt. Med hänsyn särskilt till den jämförelsevis
ringa utsträckning, kollektivavtalet erhållit inom jordbruket, synes
det ingalunda uteslutet, att frånvaron av den fasta hållpunkt, som stödet av
en positiv lagstiftning å detta område, där anställning ofta grundas å muntligt
avtal, i allt fall erbjuder, förr eller senare komme att visa sig medföra
icke önskvärda verkningar icke blott för arbetsgivarna utan även för arbetarna.

På grund härav kan det remitterade förslaget, varigenom legostadgan skulle
upphävas utan att samtidigt ersättas med en ny, för jordbruksnäringen gällande
arbetsavtalslagstiftning, icke tillstyrkas.

Lagrådet:

Såsom övergångsbestämmelse innehåller förslaget, att legostadgan jämväl
efter den dag, den 24 oktober 1926, då densamma enligt förslaget upphör
att gälla, skall äga tillämpning i fråga om rättigheter och skyldigheter, som
uppkommit före nämnda dag. Härmed åsyftas ingalunda, såsom det måhända
av ordalagen kunde antagas, att legostadgan fortfarande skall äga tillämpning
beträffande avtal, som enligt densamma slutits före den 24 oktober 1926.
Tvärtom yttrar departementschefen i sitt anförande till remissprotokollet, att
en dylik bestämmelse knappast syntes honom lämplig, utan att lämpligare
vore, att även beträffande ett tjänsteavtal, som träffats före nämnda dag,
legostadgan oberoende av uppsägning samma dag upphörde att gälla. Detta
skulle bland annat innebära att, därest ett enligt legostadgan ingånget avtal
avseende tiden intill den 24 oktober 1926, icke blivit i överensstämmelse med
stadgans föreskrifter uppsagt och således enligt denna skolat fortfarande
bliva gällande för ännu en tjänsteperiod, sådant icke skulle medföra rätt för
någondera kontrahenten att kräva tjänsteförhållandets fortsättande efter nämnda

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

dag. Den föreslagna övergångsbestämmelsen lärer — då det givetvis ej
kräves särskilt stadgande för att bevara eventuell rätt till innestående lön
eller annan gottgörelse avseende redan tilländalupen tid — icke kava annat
ändamål än att betrygga fortvaron av den rätt till underhåll, som enligt 7 §
legostadgan tillkommer gammalt tjänstehjon av dess förre husbonde.

Det synes emellertid med skäl kunna ifrågasättas, om den sålunda föreslagna
anordningen kan anses tillfredställande. Visserligen skulle enligt departementschefens
i motiven uttalade åsikt därav icke följa, att ett legoavtal,
som slutits före legostadgans upphörande, bleve helt ogiltigt, utan skulle ett
dylikt avtal bliva att bedöma efter de rättsregler, som gälla i fråga om avtal
i allmänhet. Härmed torde åsyftas, att avtalet bör anses äga det innehåll,
kontrahenterna må antagas hava velat inlägga i detsamma. Frånsett svårigheten
att avgöra vad de härutinnan verkligen avsett och att vid stridiga
meningar därom skilja dem emellan, synes det vara att befara, att legostadgans
upphävande utan uttrycklig bestämmelse rörande äldre avtals bestånd
skulle av den stora allmänheten, som i detta fäll har att själv omedelbart tilllämpa
den gällande rätten, uppfattas såsom medförande ett hävande av alla
bestående tjänsteavtal, vilka tillkommit enligt legostadgan. Härav skulle uppenbarligen
vållas osäkerhet och konflikter, utan att för någon part någon
vinning vore att förvänta.

På sätt departementschefen erinrar, upptogs i det förslag till lag om legostadgans
upphävande, som reservationsvis framlades vid 1924 års riksdag,
den bestämmelsen att stadgan fortfarande skulle äga tillämpning i fråga om
avtal, som enligt stadgan slutits före den 24 oktober samma år, då denna
enligt förslaget skulle upphöra att gälla. En motsvarande övergångsbestämmelse
förefanns ock i det den 31 oktober 1900 avgivna kommittéförslaget till
lag om tjänsteavtal mellan husbönder och tjänare, vilket var avsett att ersätta
legostadgan. Mot lämpligheten av eu dylik bestämmelse anmärker
departementschefen, att därigenom ett tjänsteavtal, som träffats under legostadgans
giltighetstid, skulle komma att gälla intill dess uppsägning från
någondera sidan skett. Det synes dock icke behöva befaras, att även med
en dylik bestämmelse legostadgans tillämpning skulle fortfara någon längre
tid framåt, i det redan under första året efter dess upphävande bestående
äldre avtal säkerligen komme att uppsägas utom i de undantagsfall, där
båda kontrahenterna av någon särskild anledning möjligen kunde önska bibehålla
sitt förutvarande förhållande orubbat. Skulle emellertid även möjligheten
till en sådan förlängning anses böra förebyggas, torde detta kunna
ske genom ett tillägg till övergångsbestämmelsen, varigenom legostadgans
tillämpning å äldre avtal begränsades till den tjänsteperiod, för vilken avtalet
redan vid legostadgans upphörande vore bindande.

Under förutsättning att legostadgan i enlighet med förslaget upphäves, hemställes
fördenskull, att övergångsbestämmelsen måtte ändras till likhet med
motsvarande bestämmelse i de ovannämnda tidigare förslagen eller, alternativt,
erhålla ungefär den avfättningen, att nu gällande lag skall tillämpas
dels å tjänsteavtal, som enligt legostadgan ingåtts före den 24 oktober 1926,

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

under den tjänsteperiod, för vilken avtalet då är bindande, dels ock med
avseende å de särskilda rättigheter och skyldigheter, som ur sådant avtal
härflyta.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 22 kap. 13 § strafflagen samt
förslaget till lag om ändrad lydelse av 37 och 41 §§ utsökningslagen.

Lagrådet:

Under förutsättning att förslaget till lag om upphävande av legostadgan
antages, har lagrådet mot nu ifrågavarande båda förslag intet att erinra.

Ur protokollet:

A. V. Stålkula.

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Hegenten i statsrådet
å Stockholms slott den 26 februari 1926.

N ärvarande:

Statsministern Sandler, statsråden Olsson, Xothin, Svensson, Hansson, Linders,
Schlyter, Larsson, Wigforss, Möller, Levinson.

Efter gemensam beredning med ebefen för socialdepartementet anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Nothin, lagrådets den 25 i denna
månad avgivna utlåtande över de den 18 december 1925 till lagrådet remitterade
förslag till

1) lag om upphävande av legostadgan för husbönder och tjänstehjon den
23 november 1833 (nr 43 s. 1) m. m.;

2) lag om ändrad lydelse av 22 kap. 13 § strafflagen; och

o) lag om ändrad lydelse av 37 och 41 §§ utsökning slag en.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:

»Lagrådets flesta ledamöter hava funnit sig icke kunna tillstyrka det föreliggande
förslaget om legostadgans upphävande. De skäl, vilka åberopats
till stöd för denna uppfattning, kunna dock icke för mig innefatta anledning
att frånträda den ståndpunkt, jag angivit vid remissen till lagrådet. Jag
kan härutinnan inskränka mig till att hänvisa till mitt föregående yttrande
och till socialstyrelsens utredning. Blott må ytterligare framhållas, att erfarenheten
alltmera bestämt talar emot det nu även inom lagrådet framförda
antagandet, att legostadgans upphävande skall visa sig medföra olägenheter
i olika avseenden. I de landsdelar, där sedan längre tid legostadgan
i praktiken satts ur tillämpning, hava mig veterligen icke försports några
olägenheter härav; det kan därför knappast anses sannolikt, alt stadgans
upphävande skall i de trakter, där den ännu äger tillämpning, åstadkomma de
ogynnsamma verkningar, man på sina håll varit benägen att förbinda med
denna åtgärd. På grund härav och med hänsyn till de positiva skäl, vilka
kunnat anföras för förslaget och vilka ej heller i det nu berörda yttrandet inom
lagrådet frånkänts betydelse, tvekar jag icke att tillstyrka frågans framläggande
för riksdagen.

Beträffande de i förslaget till lag om legostadgans upphävande intagna
övergångsbestämmelserna har lagrådet hemställt om viss ändring. Såsom
jag antytt i mitt anförande vid remissen, torde någon tvekan kunna råda
om den lämpligaste avfattningen av dessa bestämmelser. Med hänsyn till

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

vad lagrådet härutinnan yttrat finner jag mig icke höra vidhålla förslaget
i denna del, utan har jag ansett den av lagrådet såsom ett andra alternativ
angivna formuleringen böra godkännas. Närmare än den i reservation till
andra lagutskottets utlåtande vid 1924 års riksdag föreslagna bestämmelsen
ansluter sig ett dylikt stadgande till den uppfattning, jag vid remissen uttalat
i fråga om övergångsbestämmelsernas innehåll. Ej heller torde med
denna avfattning kvarstå någon oklarhet angående nämnda bestämmelsers
rätta innebörd. I enlighet härmed har jag låtit omarbeta förslaget i nu
angiven del.

Jag anser mig i detta sammanhang böra nämna, att efter det förevarande
förslag remitterats till lagrådet Kungl. Maj:t på föredragning av chefen för
socialdepartementet bestämt, att den i mitt anförande vid remissen omförmälda
riksdagsskrivelsen den 11 maj 1918 icke skall till någon Kungl. Maj:ts
vidare åtgärd föranleda, vilket beslut därefter delgivits socialstyrelsen.»

Föredraganden uppläser härefter det sålunda omarbetade förslaget till lag
om upphävande av legostadgan ävensom förslagen till ändringar i strafflagen
och utsökningslagen, vilka senare förslag av lagrådet lämnats utan anmärkning,
samt hemställer, att förslagen måtte, jämlikt § 87 regeringsformen,
genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den
lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Oskar Adelsohn.

Stockholm 1926. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

253754