Kungl. Maj:ts proposition Nr 182.
1
Nr 182.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om ändring
i vissa delar av lagen den 20 juni 1924 om viss panträtt
i spannmål; given Stockholms slott den 26 februari 1926.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den
20 juni 1924 om viss panträtt i spannmål.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Torsten Notliin.
Bihang till riksdagens protokoll 1926.
1 samt.
152 höft. (Nr 182)
1
2
Kungl. Maj:ts proposition Nr 182.
Förslag
till
Lag om ändring i vissa delar av lagen den 20 juni 1924 (nr 298) om viss
panträtt i spannmål.
Härigenom förordnas, att 1, 4, 5, 9, 12, 17 och 18 §§ i lagen den 20 juni
1924 (nr 298) om viss panträtt i spannmål skola, 1, 4, 5, 9 och 18 §§ i
nedan angivna delar, erhålla följande ändrade lydelse:
1 §•
I — — — räkning.
Med spannmål förstås i denna lag råg, vete, korn, havre, ärter, hönor
och vicker.
Panträtten kan upplåtas i tröskad eller otröskad spannmål.
4 §•
Panträtten---styrkt.
I upplåtelsen skall angivas:
1) storleken och slaget av det parti spannmål, panträtten skall avse, varvid*
om spannmålen är otröskad, detta skall anmärkas samt partiets storlek angivas
efter den myckenhet spannmål, detsamma beräknas innehålla;
2) vederbörlig benämning å den fastighet, varå spannmålspartiet förvaras;
3) förvaringsrum eller annan plats, där spannmålspartiet finnes upplagt
med angivande tillika, därest annan spannmål upplagts eller kan uppläggas
i samma förvaringsrum, av den plats i rummet, där det ifrågavarande
partiet finnes upplagt.
5
Med — — — underavdelning.
Angående besiktningen skall, med angivande av dagen för densamma, å
upplåtelsehandlingen tecknas intyg, vari vitsordas:
att ett spannmålsparti av det slag och minst den storlek, som i upplåtelsehandlingen
uppgivits, finnes upplagt på i handlingen angiven plats å
ifrågavarande fastighet och, därest sådant enligt 3 § erfordras, blivit på
sätt där stadgas avskilt, samt
att, såvitt besiktningsmännen kunnat utröna, vad i 2 § är stadgat blivit
iakttaget och spannmålspartiet icke är föremål för tidigare upplåten panträtt.
År spannmålen otröskad, skall detta angivas i det å upplåtelsehandlingen
tecknade intyget.
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 182.
3
9 §.
Då — — — verkställdes.
Om pantförskrivningen avsett otröskad spannmål, skall, så länge det pantförskrivna
partiet är otröskat, panträtten omfatta jämväl halmen; dock skall
denna omständighet, därest det pantförskrivna partiet utgöres av otröskad
stråsäd och denna skördats å en på arrende innehavd fastighet, icke föranleda,
att den otröskade stråsäden må, även om panthavaren kommit i besittning
därav, från fastigheten bortföras i andra fall än där sådant må ske
enligt 2 kap. 19 § i lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom.
Sedan tröskning verkställts, skall panträtten endast omfatta den vid
tröskningen utvunna spannmålen.
12 §.
Den pantförskrivna spannmålen må icke, förrän skulden betalts eller
panträtten eljest upphört, utan panthavarens medgivande bortföras eller utlämnas
från den i upplåtelsehandlingen angivna fastigheten eller inom
denna förflyttas från den upplagsplats, som i samma handling angivits.
Vad sålunda stadgas skall dock icke utgöra hinder för uttagande av prov
å spannmålen eller för tillräckligt rubbande av spannmålen i och för densammas
behöriga vård, ej heller för tröskning av spannmål, som pantförskrivits
i otröskat skick, under förutsättning att panthavaren i god tid före
tröskningens företagande bevisligen underrättats därom och tröskningen verkställes
å den i upplåtelsehandlingen angivna fastigheten.
Om innehavaren av spannmål, som pantförskrivits i otröskat skick, efter
verkställd tröskning upplägger spannmålen å fastigheten, åligger det honom
i samband därmed dels att, därest sådant enligt 3 § erfordras, tillse, att
spannmålen varder på sätt där stadgas avskild, dels ock att till såväl
registerföraren som panthavaren omedelbart lämna meddelande om uppläggningen,
innehållande uppgift om dagen därför, det upplagda partiets storlek
och upplagsplatsen. I fråga om förflyttning av spannmålen från upplagsplats,
varom nu sagts, skall vad i första stycket stadgas i tillämpliga delar
lända till efterrättelse.
Där panthavaren lämna]’ sådant medgivande, som ovan sagts, vare han
pliktig att å upplåtelsehandlingen därom gorå anteckning, vid äventyr att
underlåtenhet härutinnan medför skyldighet för honom att ansvara för den
skada, som därigenom kan uppkomma för den, som i god tro förvärvat den
på handlingen grundade rätt.
17 §.
Sedan panthavaren, enligt 15 § eller med stöd av ett utav överexekutor
enligt 16 § meddelat slutligt förordnande, av utmätningsmannen blivit försatt
i besittning av det pantförskrivna spannmålspartiet, äger panthavaren,
oberoende av överenskommen förfallotid, att i den ordning, som i lag stadgas
4
Kungl. Maj:ts proposition Nr 182.
eller mellan parterna med laga verkan avtalats, ur partiet förskaffa sig
betalning för sin fordran till kapital och ränta ävensom för samtliga med
besittningens erhållande och fordringens utfående förenade kostnader.
Är det spannmålsparti, som panthavaren erhållit i sin besittning, otröskat,
äger han föranstalta om tröskning av detsamma samt ur den därvid utvunna
spannmålen förskaffa sig betalning, såsom i första stycket sägs, såväl
för däri omförmälda fordran och kostnader som ock för de med tröskningen
förenade kostnaderna.
I övrigt skall, sedan panthavaren erhållit spannmålspartiet i sin besittning,
vad med avseende å handfången pant i allmänhet gäller äga tilllämpning.
18 §.
Den — — — upplåtits.
Om innehavaren av spannmål, som pantförskrivits i otröskat skick, efter
verkställd tröskning upplägger spannmålen å fastigheten utan att iakttaga
vad honom enligt 12 § andra stycket åligger eller lämnar medvetet oriktig
uppgift i sådant meddelande till registerföraren eller panthavaren, som där
sägs, straffes han med böter från och med fem till och med ettusen kronor.
Kungl. Maj.ts proposition Nr 182.
5
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 29
januari 1926.
Närvarande:
Statsministern Sandler, ministern för utrikes ärendena Under, statsråden
Nothin, Svensson, Hansson, Linders, Schlyter, Larsson, Wigforss,
Möller, Levinson.
Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet anför
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Nothin:
»Genom lagen den 20 juni 1924 (nr 298) om viss panträtt i spannmål,
vilken lag trädde i kraft den 15 augusti samma år, infördes en särskild
form för spannmålsbelåning, i det att enligt nämnda lag panträtt kan upplåtas
i spannmål, utan att densamma överlämnas till panthavaren eller
annan för dennes räkning. Panträtten kan emellertid enligt bestämmelse
i lagen endast upplåtas i spannmål som befinner sig i tröskat skick.
Då inom närmast intresserade kretsar den uppfattning gjorts gällande,
att för befordrande av lagens syfte det skulle vara av stor betydelse, om
panträtt kunde upplåtas även i otröskad spannmål, har jag ansett en utredning
böra komma till stånd rörande eventuell lagstiftningsåtgärd för
detta ändamål; och har Kungl. Maj:t den 9 januari 1925, på min hemställan,
förordnat revisionssekreteraren Gunnar Bendz att verkställa ifrågavarande
utredning.
I anledning härav har Bendz den 18 november 1925 avgivit en utredning
i ämnet, vilken utmynnar i ett förslag till ändringar i förenämnda
lag, varigenom panträtt enligt reglerna i lagen skulle kunna upplåtas jämväl
i otröskad spannmål. Utredningen jämte det därvid fogade lagförslaget
torde få i avskrift biläggas protokollet (bil. B.).
Över denna utredning med förslag hava yttranden avgivits av lantbruksstyrelsen,
efter hörande av förvaltningsutskotten i samtliga hushållningssällskap
med undantag av de fyra nordligaste länens, samt av Sveriges
allmänna lantbrukssällskap och styrelserna för svenska bankföreningen och
svenska sparbanksföreningen.
Samtliga i ärendet hörda hushållningssällskaps förvaltningsutskott hava
tillstyrkt den föreslagna utvidgningen av ifrågavarande lag. Därvid hava
flera, såsom de i Uppsala, Stockholms, Östergötlands, Kronobergs, Malmöhus’
och Skaraborgs län, framhållit, att den föreslagna lagändringen väsent
-
Revisionssekreterare
Bendz'' utredning.
Hushållnings
sällskapens
förvaltnings
utskott.
(i
Kungl. Maj:ts proposition Nr 182.
ligt skulle öka lagens praktiska användbarhet, enär därigenom större möjlighet
till kredit vid lämplig tidpunkt skulle beredas jordbrukarna. Andra
hushållningssällskaps förvaltningsutskott, såsom de i Jönköpings och Blekinge
län, hava, oaktat de tillstyrkt den föreslagna lagändringen, uttalat
tvivelsmål om att den skulle komma att medföra ökat utnyttjande av de
lånemöjligheter, lagen avser att bereda, varvid särskilt hänvisats till det
förhållandet att en pant, som fortfarande befinner sig i låntagarens besittning,
av långivaren måste betraktas som mindervärdig, och att belåningsproceduren
enligt sakens natur måste bliva omständlig och dyrbar.
Några förvaltningsutskott hava framhållit, att vissa svårigheter möta
mot att på tillförlitligt sätt kunna uppskatta storleken av ett parti otröskad
spannmål.
Det uppgjorda lagförslaget innehåller för vissa paragrafer två olika
alternativ, av vilka alternativ I, i anslutning till lagens regler om panträttens
instiftande, innebär, att, om spannmålen efter verkställd tröskning
åter skall uppläggas å fastigheten, en ny besiktning — låt vara under
något enklare former — skall hållas, under det att alternativ II icke uppställer
fordran på en dylik andra besiktning. Enligt alternativ II hava
även alla i lagen upptagna bestämmelser om anslag till utmärkande av
pantsättningen uteslutits ur lagen.
Kalmar läns södra, Gotlands läns och Blekinge läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott hava uttalat sig för alternativ I under framhållande
av att detta, såsom innebärande större säkerhet för långivaren,
vore ägnat att göra honom mera benägen för ifrågavarande kreditform.
Samtliga övriga hörda förvaltningsutskott med undantag av två, som ej
uttalat sig i frågan, hava bestämt förordat alternativ II, varvid särskilt
framhållits önskvärdheten av att ej öka de erforderliga formaliteterna och
därigenom motverka lagändringens syfte, samt att de nu gällande bestämmelserna
om anslag visat sig hinderliga för lagens användning och därför
borde utgå. Kristianstads läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott,
som förordat alternativ II, har emellertid föreslagit, att, om långivaren befarade,
att låntagaren skulle handla oredligt till långivarens förfång, han
borde hava rätt att å förvaringsplatsen uppsätta intyg om pantförskrivningen.
Uppsala läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har, i syfte att
bereda ökad verksamhet åt bestämmelserna om belåning av otröskad spannmål,
föreslagit, att redan i panträttsupplåtelsen skulle angivas förvaringsrum
eller annan plats, där efter eventuell tröskning den uttröskade spannmålen
skulle uppläggas, samt att avvikelse härifrån, vid bötesansvar, icke
finge ske utan panthavarens samtycke.
Förvaltningsutskottet i Östergötlands läns hushållningssällskap har ifrågasatt,
huruvida icke, för det fall att gäldenären-ägaren vore arrendator
till den fastighet, varå spannmålen skördats, den föreslagna tilläggsbestämmelsen
till 9 § kunde tänkas pålägga honom skyldigheter, som näppeligen
kunde sägas bliva förenliga med de förbindelser, som han iklätt sig i fråga
om rättigheten att disponera å fastigheten skördat stråfoder. Utskottet har
därför ansett önskvärt, att ett förtydligande i detta hänseende genomfördes,
så att en brukare, som förbundit sig att icke från fastigheten bortföra stråfoder,
ej måtte i fråga om pantförskrivningen ställas inför villkor, som
strede mot förut ingångna åtaganden. Även i fråga om det till 17 §
Kungl. Maj:ts proposition Nr 182. 1
föreslagna tilläggsstadgandet syntes ett förtydligande i samma riktning
^förvaltningsutskottet i Kristianstads läns hushållningssällskap har föreslagit,
att, om efter verkställd tröskning den uttröskade spannmålen fortfarande
skulle stanna i pantgivarens vård, i första hand för långivaren
såsom pant borde uppläggas i pantförskrivningen angiven kvantitet spannmål
av i kvalitativt hänseende normal handelsvara med rätt för låntagaren
att frånskilja och fritt disponera vad som vid tröskningen eventuellt kunde
erhållas utöver denna kvantitet, men med skyldighet för honom å andra
sidan, att, om den vid tröskningen erhållna kvantiteten spannmål av normal
kvalitet bleve mindre än den vid pantförskrivningen angivna kvantiteten,
låta panträtten kvarstå jämväl i den spannmål, som kunde betecknas
som sekunda, och därutöver i den kvantitet halm, som erfordrades för att
utgöra pant för den erhållna krediten. .....
Jönköpings läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har föreslagit,
att minimigränsen för det i 18 § sista stycket alternativ II stadgade hötesansvaret
måtte avsevärt höjas. Även förvaltningsutskottet i Värmlands
läns hushållningssällskap har uttalat, att särskilt straffbestämmelserna för
oriktiga uppgifter och för i övrigt svikligt förfarande under den tid, spannmålen
vore pantsatt, borde betydligt skärpas.
Lantbruksstyrelsen har i sitt yttrande bland annat anfört: Det syntes
styrelsen, som om eu tillämpning i praktiken av lagen i den utvidgade
omfattning, som nu föresloges, i flera avseenden skulle medföra ytterligare
svårigheter, jämfört med vad fallet vore vid belåning av endast avtröskad
spannmål. De förväntningar, som ställdes på de föreslagna lagändringarna,
torde i följd härav ofta komma att svikas. Lantbruksstyrelsen syftade härvid
i första hand på de av såväl förslagsställaren som hushållningssällskapens
förvaltningsutskott framhållna svårigheterna vid beräkning axpantens
värde, en beräkning, som i första hand måste grunda sig på den
myckenhet spannmål, som det otröskade partiet innehölle. Det syntes lantbruksstyrelsen,
som om dessa svårigheter i allmänhet underskattats. Denna
beräkning måste nämligen grunda sig på mycket osäkra faktorer. En betydande
osäkerhet rådde vid uppskattningen av den totala mängden axupplagd
otröskad spannmål, då denna packade sig olika, alltefter som den
läge upplagd inomhus eller i stackar, och allt efter ladornas och stackarnas
storlek. I huvudsak bleve därför besiktningsmännen vid beräkningen axtotalmängden
otröskad spannmål hänvisade till av ägaren lämnade uppgifter
angående antalet upplagda lass, äx-en detta eu mycket osäker beräkningsgrund.
Ännu svårare torde det emellertid vara att beräkna, huru stor del
av den otröskade varan, som utgjordes av kärna, då detta ju berodde på
kärnsättning och halmutveckling. En beräkning blex-e därför äx-en i detta
hänseende i huvudsak beroende a\- de uppgifter, ägaren lämnade angående
kärnskördens bättre eller sämre utx-eckling. Enligt lantbruksstyrelsens mening
kunde man därför icke utan vidare påräkna, att penninginstitut eller
enskild skulle befinnas xullig att utan ytterligare säkerhet bex-ilja län till
högre belopp än eu bråkdel av det beräknade värdet i spannmålen. I fråga
om otröskad spannmål, förvarad i stack utomhus, tillkomme jämx-äl eu viss
osäkerhet med hänsyn till bevarandet axr pantens värde i kx-alitatix t hänseende.
— Eu annan fråga, som enligt lantbruksstyrelsens förmenande bolde
tillmätas stor vikt x-id bedömande ax- värdet utax- den föreslagna lagändringen,
vore osäkerheten hurux-ida och i vad mån arrendatorer, för vilka
Lantbruksstyrelsen.
8
Sveriges allmänna
lantkssällskap.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 182.
^ Ki;u;ld av deras i allmänhet svagare ekonomiska ställning lagen syntes
hora i forsta hand vara av behovet påkallad, kunde annat än iundantagstall
begagna sig av möjligheten att belåna otröskad spannmål. Enligt 19 &
i gällande arrendelag ägde arrendator icke utan jordägarens samtycke, innan
arrendet upphörde, från arrendegården bortföra stråfoder, varjämte vid avtradet
från arrendet bortförande av stråfoder finge äga rum, endast om
jordagaren icke vore villig lösa stråfodret till hälften av det i orten gångbara
priset. Detta förhållande syntes icke hava beaktats i förslaget. Förslagsstallaren
hade framhållit, att endast om panträtten finge omfatta den
otros kade grödan i dess helhet, intet hinder mötte att även pantförskriva
otroskad spannmål. De föreslagna lagbestämmelserna vore ock så avfattade,
att panträtten visserligen, sedan tröskning skett, endast avsåge den vid
tröskningen utvunna spannmålen men dessförinnan jämväl halmen, och att
panthavaren, där han enligt lagens bestämmelser på grund av pantförskrivnmg
kommit i besittning av partiet, ur detta ägde förskaffa sig betalning
jamval för de med tröskningen förenade kostnaderna. Detta skulle kanske
i praktiken icke spela någon större roll, om halmen utgjorde eu betydelselös
del av den otröskade varan. Så vore emellertid icke fallet. Med hänsyn
till osäkerheten i beräkningarna av mängden i den otröskade skörden ingående
kärna måste den säkerhet, som panträtten jämväl i halmen innebure,
spela en avsevärd roll för eventuella långivare. Då emellertid i fråga
om arrendatorer, vilka ej fritt disponerade sin halmskörd, denna säkerhet
bleve illusorisk, skulle möjligheten till ökad kredit genom pantsättning av
otroskad spannmål for denna betydande grupp av lantmän bliva av ringa
eller intet värde. Lantbruksstyrelsen hemställde därför, att lagens avfattning
måtte ändras därhän, att dess bestämmelser icke komme i strid med
gällande arrendelag, och ifrågasatte i sådant avseende, huruvida icke pantratten
skulle kunna upplåtas i endast kärnorna i otröskad säd respektive
otroskade baljväxter.. — Av de för vissa paragrafer i förslaget utformade
alternativen ansåge sig lantbruksstyrelsen böra förorda alternativ II, ehuru
styrelsen ansåge skäl föreligga att pröva, huruvida icke, i enlighet med det
f.v Kristianstads läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott framställda
förslaget, bestämmelser om rätt för långivare att i visst fall anbringa anslag
om pantförskrivningen kunde införas i förslaget. — Jämväl det av
samma förvaltningsutskott framförda förslaget om intagande i lagen av eu
bestämmelse därom att efter skedd tröskning endast sa stor del av den vid
tröskningen utvunna kärnskörden, som svarade mot i lånehandlingen angiven
kärnkvantitet, fortfarande skulle vare underkastad pantförskrivning
tunne lantbruksstyrelsen värt beaktande. — Ehuru lantbruksstyrelsen, såsom
av det anförda framginge, icke vågade ställa större förhoppningar på att
den föreslagna utvidgningen av ifrågavarande lag skulle få någon vidare
I?.6.,. e!se underlättande av en för lantbrukets utövare välbehövlig tilltaihg
lånemöjlighet, ansåge sig styrelsen dock, med hänsyn till det allmänna
tillstyrkande förslaget fått från hushållningssällskapens förvaltningsutskott,
hora i princip tillstyrka utfärdande av bestämmelser, som möjliggjorde pantors
xrivning av otröskad spannmål. Detta emellertid under förutsättning
att möjlighet förefunnes att bringa sådana bestämmelser i samklang med
gällande arrendebestämmelser.
Sveriges allmänna lantbrukssällskap liar i sitt yttrande bland annat antort:
Genom det framlagda förslaget till ändring i 1924 års lag om panträtt
i spannmål hade ett av jordbrukare vid flera tillfällen framfört önske
-
9
Kungl. Maj:ts proposition Nr 182.
mål om belåning av otröskad spannmål tillmötesgåtts. Det sätt, varpå förslagsställaren
sökt lösa frågan om formerna för otröskad spannmåls panttorskrivning,
syntes vara. lyckligt funnet, och mot dess praktiska tillämpning
kunde ingen väsentlig anmärkning göras. Då det anslag om pantförskrivningen,
som enligt föreskrift i lagen skulle anbringas invid det pantsatta
spannmålspartiet, för de flesta jordbrukare vore motbjudande och enligt
deras mening innebure ett onödigt offentliggörande av lånetransaktionen,
vilket kunde medföra en oriktig uppfattning om vederbörandes ekonomiska
ställning, borde, om lagen skulle komma till avsedd användning, något
anslag överhuvudtaget icke anslås rörande spannmålens belåning. Beträffande
otröskad spannmål, som mången gång förvarades utomhus, mötte det i regel
sa, stora svårigheter att i närheten därav anbringa ett anslag, att denna
metod ej kunde ifrågakomma. Sällskapet ville härutinnan och jämväl i
övrigt avstyrka alternativ I och förorda alternativ II.
Vid uppskattning av den mängd kärna, som kunde innehållas i ett visst
parti otröskad spannmål, måste stor försiktighet iakttagas, och besiktningsmännen
borde därför vid sin uppskattning hålla sig i underkanten, varav
följden ej sällan torde bliva, att det uppskattade partiet efter tröskning
skulle visa sig innehålla större mängd spannmål, än i lånehandlingen upp''ds.
I regel torde nog pantförskriven otröskad spannmål komma att försäljas
omedelbart efter tröskningen, men i de fall, då låntagaren ville upplägga
den tröskade spannmålen a egendomen och det befunnes, att partiet
mnehölle större mängd spannmål, än i upplåtelsehandlingen angivits, borde
lian, även med den lydelse lagförslaget innehölle, vara berättigad att, om
han så önskade, erhålla uppskattning av det tröskade spannmålspartiet med
därav följande möjlighet till ökad belåning. Ett särskilt tillägg till 12 § i
detta syfte skulle dock måhända kunna anses erforderligt. — Lantbrukssällskapet
bär slutligen — i likhet med förslagsställaren — framhållit, att
även om de föreslagna lagändringarna bleve godkända, lagen likväl enligt
sällskapets mening icke komine till stor användning, salänge den enskilde
jordbrukaren skulle ombesörja belåningen och om bankerna icke åtnöjde sig
ined den säkerhet, som det pantförskrivna spannmålspartiet erbjöde, utan
därutöver fordrade extra säkerhet, men att förhållandet skulle ställa sig helt
annorlunda, därest en sammanslutning av jordbrukare kunde komma att
övertaga garantiansvar, i vilket fall lagen borde kunna komma till stor
användning.
Svenska bankföreningens styrelse har i sitt yttrande anfört: Mot förslaget
i vad det innebure eu utvidgning av 1924 års lag till att jämväl
avse spannmål i otröskat skick samt uteslutande ur lagen av alla bestämmelser
om anbringande av särskilt anslag vid förvaringsplatsen för pantförskriven
spannmål syntes någon erinran knappast kunna göras. Under
den tid lagen varit i kraft hade nämligen densamma ej fått någon större
användning. Orsakerna till detta sakförhållande framhölles i utredningen,
och det torde icke kunna förnekas, att, om det med lagen avsedda ändamålet
skulle kunna vinnas, starka skäl talade för såväl att lagen utvidgades
till att jämväl avse spannmål i otröskat skick som ock att bestämmelserna
om anslag borttoges ur lagen. Dessa förändringar vore givetvis ägnade att
försvaga själva panten. Emellertid torde redan nu vid den praktiska tilllämpningen
av ifrågavarande rättsinstitut kredit lämnas mot , pant i spanninål
endast i förening antingen med garantiförsäkring eller med borgen,
därvid spannmålen sekundärt konnne att tjäna såsom säkerhet för försök
-
Svenska bank*,
föreningens
styrelse.
10
Kungl. Maj:ts proposition Nr 182.
Svenska
sparbanks
föreningens
styrelse.
Departements
chefen.
ringsgivaren respektive löftesmännen. Då såväl försäkringsgivare genom
platsombud som ock löftesmän vanligtvis vore i tillfälle att närmare följa
själva pantens öden, än vad ett kreditinstitut kunde göra, ville det synas,
som om lagens bestämmelser även i dess nu föreslagna skick skulle vara
ti llf yllestgörande.
Svenska sparbanksföreningens styrelse har i sitt yttrande bland annat
anfört: Sparbankerna torde i regel icke kunna anse med sin uppgift att på
betryggande sätt placera sparmedel förenligt att utlämna lån emot den i
ifrågavarande lag angivna panträtt, i synnerhet som ifrågavarande kreditbehov
till sin natur — såsom ock av lagens § 14 framginge — vore av
mera tillfällig eller säsongartad beskaffenhet, medan sparbankerna torde
hava att sörja för en något fastare placering av sparmedeln. En del mindre
sparbanker, särskilt de å landsbygden, torde emellertid på grund av sin
intimare kännedom om ortens förhållanden och låntagarnes personer ävensom
på grund av möjligheten att vid dylik belåning bevaka sparbankens
rätt, kunna tillhandagå jordbrukarna med driftkredit av ifrågavarande slag.
Någon större betydelse för frågans lösning torde dock sist nämnda omständighet
icke äga. På grund av den allmänna uppfattning styrelsen sålunda
intoge i fråga om förevarande belåningsform hade styrelsen knappast anledning
att ingå i någon närmare granskning av det nu föreliggande förslaget
till ändring i berörda lag. Av vad i det remitterade utlåtandet framliölles
syntes framgå, att ändring i lagen, i det syfte förslaget angåve, vore av
de faktiska förhållandena påkallad, och det ville synas styrelsen, som om
de föreslagna ändringarna icke borde vara av beskaffenhet att avhålla de
kreditanstalter, vilka redan nu ansåge sig kunna belåna spannmål emot
panträtt enligt ifrågavarande lag, för att jämväl göra det efter lagens ändring
på föreslaget sätt. Styrelsen hade sålunda för sin del icke något att
erinra mot det framförda förslaget.
Av de yttranden, som avgivits av hushållningssällskapens förvaltningsutskott,
framgår, att ifrågavarande lag hittills kommit till rätt ringa användning
och att densamma således, åtminstone ännu, knappast kan anses hava
motsvarat de förväntningar, som å jordbrukarhåll torde hava ställts på densamma.
Detta torde, såsom även i den bifogade utredningen framhålles, i
främsta rummet bero på omständigheter, som sammanhänga med själva
rättsinstitutets karaktär. En panträtt i lös egendom, som pantgivaren fortfarande
har kvar i sin besittning, blir, hur densamma än konstrueras, aldrig
av kreditgivaren fullt jämställd med en vanlig handpanträtt. Kreditgivaren
har icke den faktiska rådigheten över panten och han kan ej på samma
sätt som vid vanlig handpant kontrollera, att panten väl vårdas. Härtill
kommer, att för panträttens instiftande vissa formaliteter måste krävas
såsom ersättning för de garantier för rättssäkerhet, som ligga i besittningsöverflyttningen.
Nu anförda omständigheter göra, att ett begagnande av
den lånemöjlighet, som ett dylikt rättsinstitut erbjuder, måste stöta på vissa
svårigheter från kreditgivarens sida och icke kan ställa sig så enkelt och
billigt, som önskvärt vore. I detta avseende kunna emellertid förhållandena
ändra sig. Särskilt torde, såsom även framhållits i utredningen och i en
del avgivna yttranden, belåningsfrågan kunna gestalta sig väsentligt annor
-
Kung1. Maj:ts proposition Nr 182.
11
lunda, framförallt beträffande de ekonomiska villkoren, därest densamma
omhändertages av en sammanslutning av producenter, vilken övertager
garantiansvar för erhållna lån och även kan omhänderhava erforderlig
kontroll å den pantförskrivna spannmålens skötsel och vård. Enligt vad
jag erfarit, äro planer å bane för åvägabringande av en eller flera sådana
sammanslutningar. Såväl med hänsyn härtill som för behörigt tillgodoseende
av enskilda producenters kreditbehov torde det vara av vikt att
tillse, att den lag, som finnes till förfogande såsom grundval för kreditens
ordnande, är så ändamålsenlig, som omständigheterna medgiva.
Mot den nu gällande lagen har emellertid särskilt den erinran framkommit,
att dess praktiska användbarhet väsentligt minskas, därigenom att
den endast medger pantsättning av tröskad spannmål; och hava därför
önskemål framställts om lagens utvidgning, så att även otröskad spannmål
kan pantsättas enligt reglerna i lagen. Skälen för en dylik utvidgning av
lagen hava närmare utvecklats i bifogade utredning, och i flera av de däröver
avgivna yttrandena har riktigheten av dessa skäl vitsordats, varvid
uttalats, att den ifrågasatta utvidgningen skulle väsentligt öka lagens praktiska
användbarhet.
Lantbruksstyrelsen har i sitt yttrande framhållit, att stora svårigheter
måste möta vid beräkning av myckenheten och värdet av otröskad spannmål,
vilket åter skulle föranleda, att lån därå antagligen kunde erhållas
endast till en bråkdel av spannmålens värde.
Det är uppenbart, att dylika svårigheter förefinnas, men deras inverkan
på möjligheten att överhuvudtaget erhålla lån å otröskad spannmål torde
hava överskattats. För beräkningen av såväl den totala myckenheten av
det pantförskrivna otröskade partiet som den kärnmängd, detta innehåller,
äro besiktningsmännen givetvis i första rummet hänvisade till de uppgifter
de erhålla om antalet lass och dessas storlek, men riktigheten av dessa uppgifter
och av beräknat utbyte i kärna äro de ju i tillfälle kontrollera såväl
genom inhämtande av erforderliga upplysningar i saken från andra som
genom den kännedom om ortsförhållandena, som väl i allmänhet är tillfinnandes.
Särskilt torde storleken och beskaffenheten av den åkerjord,
varest grödan skördats, för den på området praktiskt förfarne lämna en god
vägledning. Att beräkningen icke på något sätt kan bliva exakt ligger i
sakens natur och kan även på lämpligt sätt av besiktningsmännen anmärkas
vid avgivande av deras intyg. I vad mån den förefintliga osäkerheten i
fråga om myckenheten kärna kan inverka på storleken av krediten är svårt
att på förhand säga. Antagligen komma väl kreditanstalterna på grund
av denna osäkerhet att, åtminstone till en början, beräkna lånemarginalen
något vidare vid belåning av otröskad spannmål. Det förefaller emellertid
icke osannolikt, att förhållandena i detta avseende kunna ändra sig. Då
besiktningsmännen för att vara på den säkra sidan antagligen göra sin
uppskattning i underkant, skall det troligen i den praktiska tillämpningen
av denna belåningsform visa sig, att densamma i allmänhet icke är så
12
Kungl. Maj:ts proposition Nr 182.
riskfylld, som man från början antagit. Jag finner således de av lantbruksstyrelsen
i nu berörda hänseende framförda betänkligheter icke böra
utgöra något binder för den föreslagna lagändringen.
Lantbrukstyrelsen har uttalat tvivelsmål, huruvida med hänsyn till lagförslagets
avfattning arrendator, vilken enligt arrendelagen icke äger fritt
förfoga över stråfoder, kunde begagna sig av möjligheten att belåna otröskad
spannmål. I anledning härav har jag låtit åt 9 § av förslaget giva en
ändrad avfattning.
I samband härmed har jag även låtit det föreslagna tilllägget till 17
undergå en omredigering. Det däri förekommande stadgandet om rätt
för panthavaren att efter företagen tröskning »ur partiet» förskaffa sig betalning
jämväl för tröslcningskostnaderna har uttryckligen angivets avse
blott den uttröskade spannmålen.
Förvaltningsutskottet i Kristianstads läns hushållningssällskap har, såsom
förut nämnts, föreslagit, att om det pantförskrivna spannmålspartiet efter
företagen tröskning skulle visa sig innehålla större myckenhet kärna, än
vid pantförskrivningen beräknats, pantgivaren skulle äga fritt förfoga över
överskottet, under det att han å andra sidan skulle vara förpliktad att med
den erhållna halmen fylla ut ett eventuellt underskott. I samma riktning
uttalar sig även Sveriges allmänna lantbrukssällskap, ehuru sällskapet, som
endast berör frågan om rätten till ett eventuellt överskott, utgår från att
med lagförslagets avfattning pantgivaren skulle äga fritt förfoga över detta.
Det synes mig vanskligt att i lagen giva generella regler i nu berörda
hänseenden, i synnerhet som en rättvis lösning av dessa frågor
nära sammanhänger med den belåningskurs, som vederbörande kreditinstitut
tillämpat. Mera praktiskt synes mig vara att överlämna åt de avtalande
parterna att på lämpligaste sätt ordna denna fråga, vilket givetvis bäst sker
redan i samband med pantförskrivningen men ju även kan äga rum, sedan
tröskning verkställts. Jag har således icke funnit anledning att i lagen
upptaga några allmänna regler av nyss berört innehåll. Vid sådant förhållande
blir det ytterst innehållet i pantförskrivningsavtalet, som blir avgörande.
Om det pantförskrivna partiet efter verkställd tröskning skulle
visa sig innehålla mera spannmål, än som beräknats, kommer således, om
ej annat blivit avtalat, panträtten att omfatta hela den utvunna myckenheten.
En eventuell brist kan däremot ej täckas av värdet på halmen, enär
denna genom tröskningen löses från panträtten.
Av de i förslaget för vissa paragrafer upptagna alternativa bestämmelserna
hava de under alternativ II upptagna vunnit allmännast anslutning.
Även jag finner detta alternativ vara att föredraga.
Såsom förut nämnts, har enligt alternativ II ur lagen uteslutits de däri
nu upptagna bestämmelserna om ett särskilt anslag invid det pantförskrivna
spannmålspartiet. I anledning härav har förvaltningsutskottet i Kristianstads
läns hushållningssällskap, såsom förut omförmälts, föreslagit, att långivaren,
om han befarade, att låntagaren skulle handla oredligt, skulle äga
å förvaringsplatsen anbringa ett anslag om pantförskrivningen.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 182.
13
En bestämmelse av dylikt innehåll anser jag mindre lämplig. Om dess
anbringande helt skulle vara beroende av långivarens egen prövning,
vore fältet öppet för godtycke, varjämte det icke synes osannolikt, att
långivarna för att iakttaga all försiktighet skulle i ganska stor omfattning
anbringa dylikt anslag. I sådan händelse synas de nuvararande bestämmelserna
vara att föredraga. Om åter anslagets anbringande endast
skulle få ske efter prövning av myndighet, så torde ett anlitande av det
rättsmedel, som 16 § erbjuder, vara mera tilltalande och även för långivaren
mera verksamt.
Det förslag, som framställts av förvaltningsutskottet i Uppsala läns hushållningssällskap
och som går ut på att blivande upplagsplats för den uttröskade
spannmålen skulle angivas redan i pantförskrivningshandlingen,
synes icke lämpa sig för alla fall. Många lantbrukare hava icke lämpliga
magasin för den uttröskade spannmålen och, även där så är fallet,
torde spannmålen dock ofta bliva försåld omedelbart efter tröskningen. I
nu nämnda fall bleve en uppgift om blivande upplagsplats antingen omöjlig
att lämna eller ock utan betydelse. Även där så icke är fallet, är det
ej säkert, att upplagsplatsen är bestämd redan vid pantförskrivningen.
Skulle det av anledning, som icke blivit förutsedd vid pantförskrivningen,
visa sig lämpligast att upplägga spannmålen på annan upplagsplats än den,
som eventuellt angivits i pantförskrivningshandlingen, skulle, om förslaget
bifölles, medgivande härtill inhämtas från panthavaren, vilket skulle föranleda
besvär och, om medgivandet dröjde, kanske även skada. På grund
härav och då panthavarens intressen synas vara tillräckligt tillgodosedda
genom den i 12 § upptagna föreskriften om skyldighet för innehavaren av
spannmålen att till såväl registerföraren som panthavaren omedelbart lämna
meddelande om upplagsplatsen samt i 18 § stadgats straff för underlätet
eller oriktigt meddelande, har till förslaget icke gjorts något tillägg av nu
angivet innehåll.
Vad slutligen angår de framkomna yrkandena om skärpning av straffbestämmelserna,
så må, i vad dessa yrkanden avse det föreslagna andra stycket
i 18 §, erinras därom att de handlingar, som däri straffbelagts, till sin
brottsart närmast torde vara att jämställa med det förfarande, som enligt
18 § andra stycket i dess nuvarande lydelse belagts med straff. Straffsatsen
torde därför böra bibehållas oförändrad.»
Föredraganden uppläser härefter förslag till lag om ändring i vissa delar
av lagen den 20 juni 1924 (nr 298) om viss panträtt i spannmål av den
lydelse, bilaga A till detta protokoll utvisar, samt hemställer, att lagrådets
yttrande över förslaget måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda
ändamål inhämtas genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.
Ur protokollet:
Oskar Adelsohn.
14
Kungl. Maj:ts proposition Nr 182.
Bilaga A.
F « r s 1 a g
till
Lag om ändring i vissa delar av lagen den 20 juni 1924 (nr 298) om viss
panträtt i spannmål.
Härigenom förordnas, att 1, 4, 5, 9, 12, 17 och 18 §§ i lagen den 20 juni
1924 (nr 298) om viss panträtt i spannmål skola i nedan angivna delar
erhålla följande ändrade lydelse:
1 §•
I — — — räkning.
Med spannmål förstås i denna lag råg, vete, korn, havre, ärter, bönor
och vicker
Panträtten kan upplåtas i tröskad eller otröskad spannmål.
4 §.
Panträtten — — — styrkt.
I upplåtelsen skall angivas:
1) storleken och slaget av det parti spannmål, panträtten skall avse, varvid,
om spannmålen är otröskad, detta skall anmärkas samt partiets storlek
angivas efter den myckenhet spannmål, detsamma beräknas innehålla;
2) vederbörlig benämning å den fastighet, varå spannmålspartiet förvaras;
3) förvaringsrum eller annan plats, där spannmålspartiet tinnes upplagt,
med angivande tillika, därest annan spannmål upplagts eller kan uppläggas
i samma förvaringsrum, av den plats i rummet, där det ifrågavarande
partiet finnes upplagt.
5 §.
Med — — — underavdelning.
Angående besiktningen skall, med angivande av dagen för densamma, å
upplåtelsehandlingen tecknas intyg, vari vitsordas:
att ett spannmålsparti av det slag och minst den storlek, som i upplåtelsehandlingen
uppgivits, finnes upplagt på i handlingen angiven plats å
ifrågavarande fastighet och, därest sådant enligt 3 § erfordras, blivit på sätt
där stadgas avskilt;
att, såvitt besiktningsmännen kunnat utröna, vad i 2 § är stadgat blivit
iakttaget och spannmålspartiet icke är föremål för tidigare upplåten panträtt.
År spannmålen otröskad, skall detta angivas i det å upplåtelsehandlingen
tecknade intyget.
9 %.
Då--— verkställdes.
Om pantförskrivningen avsett otröskad spannmål, skall panträtten gälla
hela det pantförskrivna partiet (spannmål och halm), så länge partiet är
otröskat; dock skall denna omständighet, därest det pantförskrivna partiet
utgöres av otröskad stråsäd och denna skördats å en på arrende innehavd
15
Kungl. Maj:ts proposition Nr 1S2.
fastighet, icke föranleda, att den otröskade stråsäden må, även om panthavaren
kommit i besittning därav, från fastigheten bortföras i andra fall
än där sådant är medgivet enligt 2 kap. 19 § i lagen den 14 juni 1907 om
nyttjanderätt till fast egendom. Sedan tröskning verkställts, skall panträtten
endast omfatta den vid tröskningen utvunna spannmålen.
12 §.
Den pantförskrivna spannmålen må icke utan panthavarens medgivande
bortföras eller utlämnas från den i upplåtelsehandlingen angivna platsen,
förrän skulden betalts eller panträtten eljest upphört. Vad sålunda stadgas
skall dock icke utgöra hinder för uttagande av prov å spannmålen eller för
tillfälligt rubbande av spannmålen i och för densammas behöriga vård, ej
heller för tröskning av spannmål, som pantförskrivits i otröskat skick, under
förutsättning att panthavaren i god tid före tröskningens företagande bevisligen
underrättas därom och tröskningen verkställes å den i upplåtelsehandlingen
angivna fastigheten.
Där panthavaren — — — rätt.
Om innehavaren av spannmål, som pantförskrivits i otröskat skick, efter
verkställd tröskning vill upplägga spannmålen å fastigheten, åligger det
honom i samband därmed dels att, därest sådant enligt 3 § erfordras, tillse,
att spannmålen blir på sätt där stadgas avskild, dels ock att till såväl
registerföraren som panthavaren omedelbart lämna meddelande om uppläggningen,
innehållande uppgift om dagen därför, det upplagda partiets storlek
och upplagsplatsen.
17 §.
Sedan panthavaren, enligt 15 § eller med .stöd av ett utav överexekutor
enligt 16 § meddelat slutligt förordnande, av utmätningsmannen blivit försatt
i besittning av det pantförskrivna spannmålspartiet, äger panthavaren,
oberoende av överenskommen förfallotid, att i den ordning, som i lag stadgas
eller mellan parterna med laga verkan avtalats, ur partiet förskaffa sig betalning
för sin fordran till kapital och ränta ävensom för samtliga med
besittningens erhållande och fordringens utfående förenade kostnader.
År det spannmålsparti, som panthavaren erhållit i sin besittning, otröskat,
äge han föranstalta om tröskning av detsamma samt ur den därvid utvunna
spannmålen förskaffa sig betalning, såsom i första stycket sägs, såväl
för däri omförmälda fordran och kostnader som ock för de med tröskningen
förenade kostnaderna.
I övrigt skall, sedan panthavaren erhållit spannmålspartiet i sin besittning,
vad med avseende å handfången pant i allmänhet gäller äga tillämpning.
18 §.
Den — — — upplåtits.
Om innehavaren av spannmål, som pantförskrivits i otröskat skick, efter
verkställd tröskning upplägger spannmålen å fastigheten utan att iakttaga
vad honom enligt 12 § åligger eller lämnar oriktig uppgift i sådant meddelande
till registerföraren eller panthavaren, som där sägs, straffes han
med böter från och med fem till och med ettusen kronor.
16
Kung1. Maj:ts proposition Nr 182.
Bilaga B.
Utredning: rörande ifrågasatt ändring av lagen den 20 juni 1924 (nr 298)
om viss panträtt i spannmål i syfte att möjliggöra upplåtelse
av panträtt i otröskad spannmål.
Enligt lagen den 20 juni 1924 (nr 298) om viss panträtt i spannmål kan,
i den ordning och på de villkor, som närmare angivas1 i lagen, panträtt
upplåtas i spannmål, utan att denna överlämnas till pantkavaren eller annan
för dennes räkning. Panträtten! kan emellertid endast upplåtas i
spannmål, som befinner sig i tröskat skick. Redan under förarbetena till
lagen framhölls från jordbrukares sida såsom ett önskemål, att panträtt
skulle kunna upplåtas även i otröskad spannmål, d. v. s. i kärnorna i sädesaxen,
respektive baljväxterna; men chefen för justitiedepartementet, på
vars föredragning lagfrågan anmäldes i statsrådet den 25 april 1924, uttalade
därvid, att en dylik anordning skullel medföra så stora juridiska
vanskligbeter, att han — åtminstone innan någon erfarenhet vunnits om
det nya rättsinstitutet — icke ansåg sig kunna förorda en så vittgående
åtgärd.
Från jordbrukarhåll göres alltjämt med styrka gällande, att för att lagen
skall kunna bliva till gagn för de jordbrukare, som kunna vilja använda
sig av densamma, panträtt bör kunna upplåtas jämväl i otröskad spannmål.
Såsom skäl för denna förändring i lagen framhålles särskilt, att flertalet
jordbrukare icke hava magasin, som lämpa sig för; förvaring av
tröskad säd, samt att spannmålen blir bättre bevarad, om den får ligga
otröskad än om den skall magasineras i tröskat skick. Slutligen har också
anförts, att, särskilt på grund av andra till jordbruket hörande göromål,
som måste utföras omedelbart efter skörden, det kan vara omöjligt! förmänga
lantbrukare att genast tröska spannmålen; för dessa blir därför,
om panträtt ej kan upplåtas i otröskad spannmål, den i ifrågavarande lag
anvisade lånevägen utesluten vid den tidpunkt, då kredit kanske bäst behöves.
Om man således torde kunna utgå från, att en utvidgning av ifrågavarande
lag till att jämväl avse spannmål i otröskat skick skulle öka lagens
praktiska användbarhet och således befordra lagens syfte, gäller det att
undersöka, huruvida och på vad sätt den sålunda ifrågasatta förändringen
i lagen möjligen kan genomföras.
För denna undersökning torde det vara nödvändigt att något beröra de
huvudgrundsatser, på vilka ifrågavarande lag vilar.
Såsom redan blivit antytt, innebär lagen en avvikelse från den eljest i
svensk rätt gällande grundsatsen, att för uppkomst av panträtt i lös) egendom
erfordras överflyttning av besittningen till den pantsatta egendomen.
Det bar därför varit nödvändigt att i lagen upptaga bestämmelser, som äro
ägnade att tillgodose de intressen, som eljest med besittningsöverflyttningen
tillgodoses.
Kungi. Maj:ts proposition Nr 182.
IT
En överflyttning av besittningen till den pantsatta saken avskär ju ägaren
av denna från möjligheten att utan hänsyn till panträtten förfoga över
saken och möjliggör å andra sidan för panthavaren att utöva de rättigheter,
som tillkomma honom. Vidare är besittningsöverflyttningen ägnad
att bringa transaktionen till tredje mans kännedom, d. v. s. giva den, som
i något avseende vill inlåta sig med ägaren, tillfälle se, att denne ej förfogar
över den pantsätta saken. Därför är den allmänna lagens fordran
på besittningsöverflyttning såsom villkor för uppkomst av panträtt i lös
egendom eu fordran, som uppställts såväl i panthavarens som i den öppna
och redbara samfärdselns intresse.
Nu anförda synpunkter i fråga om det ändamål, som besittningsöverflyttningen
tjänar, hava, såsom framgår av motiveringen till 1924 års lag.
varit vägledande, då det gällt att i nämnda lag reglera formerna för panträttens
uppkomst. Besittningsöverflyttningen har således i nämnda lag
ersatts med en del andra anordningar, som ansetts vara ägnade att i viss
mån tillgodose samma intressen.
I detta hänseende må till en början erinras om, att för pantsättningen
skriftlig form gjorts obligatorisk. Pantsättningen måste ske till säkerhet
för fordran enligt skuldebrev och göras i skuldebrevet eller tecknas å detta.
Detta skuldebrev, vilket jämte därå tecknade bevis — se nedan — skall
innehålla närmare uppgifter om den pantförskrivna spannmålen, överlämnas
till panthavaren och kommer således i viss mån att ersätta denna.
Då det emellertid är spannmålen, som utgör panträttens objekt, hava
även med avseende å denna vissa föreskrifter ansetts erforderliga. För att
innehavaren av panträtten skall få tillfälle att, liksom en vanlig handpanthavare,
utöva sina rättigheter i fråga om panten och för att pantsättarenägaren
skall hava eu känsla av att spanmålen, oaktat densamma fortfarande
av honom innehaves, dock blivit till annan pantsatt, har det ansetts
nödvändigt föreskriva, att spannmålen skall förefinnas såsom ett individuellt
bestämt, särskilt för sig upplagt parti. Närmast i avsikt att skapa
garanti för att den pantförskrivna spannmålen verkligen finnes å den angivna
platsen såsom ett dylikt avskilt parti har vidare i lagen meddelats
föreskrift om besiktning av partiet. Besiktningsmännen skola, sedan de
förvissat sig om, att ett spannmålsparti av det slag och av minst den storlek,
som pantförskrivits, finnes å den angivna platsen och att lagens
fordringar med avseende å partiets avskiljande blivit uppfyllda, teckna
bevis härom å skuldebrevet samt anbringa ett anslag invid partiet. Föreskriften
om anslaget har meddelats för att partiet, därest detsamma i anledning
av utebliven likvid behöver tagas i anspråk, lätt skall kunna
identifieras och ställas till borgenärens förfogande, och för att pantförskrivningen
skall bliva beaktad vid eventuella exekutiva åtgärder hos upplåtaren
eller framtida panträttsupplåtelser.
För att tillgodose publicitetskravet, d. v. s. för att bringa transaktionen
till kännedom för den, som därav kan vilja få kunskap, har vidare uti
ifrågavarande lag stadgats, att upplåtelsehandlingen skall ingivas till vederbörande
domhavande (respektive i stad någon befattningshavare vid
rådhusrätten) för anteckning i ett särskilt register, spannmålspantregistret.
Utom nyss angivna syfte att möjliggöra för en utomstående att få
kännedom om pantsättningen fyller registreringen även det ändamålet,
att den innebär en garanti för att lagens fordringar med avseende å fordringshandlingens
innehåll och besiktningen blivit iakttagna.
Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 sand. 162 höft. (Nr 1S2.) 2
18
Kungl. Maj:ts proposition Nr 182.
Det må, i anslutning till vad redan förut nämnts, framhållas, att de sålunda
i lagen föreskrivna formaliteterna för panträttens uppkomst stå i
nära samband med lagens bestämmelser i övrigt, särskilt dess bestämmelser
om panträttens innehåll, om sättet för borgenären att skaffa sig betalning
ur panten, onr panträttens upphörande m. m. Såsom i motiven till
lagen framhålles, kännetecknas lagens bestämmelse — frånsett reglerna för
panträttens uppkomst — av en strävan att så mycket som möjligt bygga på
gällande rätts bestämmelser om panträtt. Enligt huvudstadgandet i lagen
i fråga om panträttens innehåll — 9 § — skall, sedan den i lagen föreskrivna
proceduren för panträttens uppkomst iakttagits, borgenären iiga
panträtt i det pantförskrivna spannmålspartiet samt vad som gäller om lös
pant, den någon fått i händer, äga tillämpning å panträtten, där ej i förevarande
lag anorlunda stadgas. I fråga om räckvidden av denna bestämmelse
må i detta sammanhang särskilt framhållas, att panthavaren får
njuta förmånsrätt i spannmålen, som om han innehaft den såsom vanlig
handpant, samt att, om ägaren-gäldenären skulle bliva försatt i konkurs
eller om hos honom skulle verkställas utmätning för annans fordran, den,
som enligt ifrågavarande lag fått panträtt till spannmålen, kommer att intaga
samma förmånliga ställning, som om han innehade spannmålen såsom
handpant.
Att panträtten på detta siitt i största möjliga utsträckning, jämställes
med vanlig handpanträtt, torde vara nödvändigt, om ifrågavarande rättsinstitut
skall få någon användning såsom säkerhet för kredit. Ett dylikt
jämställande har emellertid endast kunnat ske, därigenom att besittningsöverflyttningen
ersatts med andra anordningar, som ansetts ägnade att
tillgodose samma intressen som besittningsöverflyttningen.
Efter denna redogörelse för de allmänna grunder, på vilka lagen om
panträtt i spannmål vilar, och för de skäl, som föranlett särskilt de i lagen
givna reglerna för panträttens uppkomst —■ vilken redogörelse jag ansett
nödvändig för ett rätt bedömande av den nu ifrågasatta lagändringen —
skall jag övergå till de spörsmål, som närmast sammanhänga med denna.
Då, såsom ovan anförts, det ansågs vara förenat med juridiska vanskligheter
att medgiva pantsättning enligt 3924 års lag även av otröskad spannmål,
torde detta delvis hava berott därpå, att förslaget, sådant det då från
jordbrukarhåll framfördes, avsåg, att panträtt skulle kunna upplåtas uti
enbart själva spannmålen, d. v. s. kärnorna i otröskad säd respektive
otröskade baljväxter. Att detta ur juridisk synpunkt icke ansågs tillrådligt
torde vara fullt naturligt. Innan tröskning skett, utgöra ju kärnorna
integrerande delar av den otröskade varan. Det torde därför knappast
vara möjligt att låta dem bli objekt för en självständig rätt. I varje fall
skulle, om man tillåtit en panträtt avseende endast kärnorna i ax och baljor,
det varit otänkbart att i den utsträckning, som i 1924 års lag skett, låta
allmänna lagbestämmelser om handfången pant bliva tillämpliga på en
panträtt med dylikt objekt; och därmed skulle man hava förlorat den fasta
grundval för ifrågavarande lagstiftning, som en anknytning till nyssnämnda
allmänna lagbestämmelser måste anses innebära.
Helt annorlunda ställer sig saken i nu förevarande hänseende, om panträtten
får omfatta den otröskade grödan i dess helhet (halm och kärnor).
Under denna förutsättning torde intet hinder möta mot att enligt reglerna
i förevarande lag pantförskriva även otröskad spannmål.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 182.
19
Om lagen1 utvidgas i denna riktning, möter till en början spörsmålet,
huruvida och i vad män panträtten bör bestå efter tröskningen.
Då den genom tröskningen utvunna spannmålen endast genom mekanisk
bearbetning utskilts ur den otröskade grödan, är den icke att anse såsom
eu ny vara i förhållande till denna, ocli möter följaktligen ur denna synpunkt
icke något hinder för att panträtten utan ny pantförskrivning fortbestår
i den tröskade spannmålen. Emellertid kan det icke bestridas, att
tröskningen innebär en väsentlig förändring av den pantsatta varan, samt
att denna därvid även måste rubbas från den i upplåtelsehandlingen och
spannmålsregistret angivna upplagsplatsen och under procedurens utförande
kommer under gäldenären-ägarens förfogande. Med hänsyn härtill
kunde det ifrågasättas, om man ej borde låta panträtt, upplåten i otröskad
spannmål, upphöra i och med tröskningen. Eu dylik anordning skulle givetvis
även betydligt förenkla den ifrågasatta lagändringen; och finge
man, om saken ansåges kunna ordnas på detta sätt, utgå från, att den person,
som vore i behov av panträtt även efter tröskningen, finge upplåta ny
sådan i den tröskade spannmålen och därvid upprepa den i lagen stadgade
proceduren.
Med hänsyn till de dubbla kostnader och besvär, som i dylikt fall skulle
uppkomma, och då svårigheter av juridisk art även skulle yppa sig för ett
ordnande på tillfredsställande sätt av övergången från den ena panträtten
till den andra, synes mig ett stadgande om panträttens upphörande vid
tröskningen kunna ifrågakomma endast under förutsättning, att något behov
av panträttens fortvara efter nämnda tidpunkt aldrig förekommer. Så
torde emellertid icke vara förhållandet. Då penningar till kreditens avveckling
och därmed panträttens upphörande i regel icke erhållas förrän
genom varans försäljning, och denna, enligt vad jag inhämtat, ingalunda
alltid äger rum omedelbart i samband med tröskningen — även om så ofta
lär ske —, bör man räkna med att behov a a- panträttens fortvara efter
tröskningen förefinnes. Således måste den nu ifrågasatta lagändringen
göras på det sätt, att panträtten icke av sig själv upphör med tröskningen
utan tvärtom lever kvar oberoende av denna.
Emellertid bör denna grundsats ej få vidsträcktare tillämpning, än förhållandena
kräva. Med tröskningen löses sambandet mellan spannmål och
halm och den förra framstår såsom en självständig produkt. Då därtill
kommer, att pantens värde även före tröskningen uteslutande torde bedömas
efter värdet på själva spannmålen, föreligger icke någon anledning
att, sedan denna genom tröskningen blivit eu självständig produkt, låta
panträtten efter tröskningen omfatta mera än den utvunna spannmålen.
Till en dylik reglering av förhållandena finnes så mycket större skäl, som
givetvis producenten har det största intresse av att kunna omedelbart efter
tröskningen utan några som helsti formaliteter förfoga över den vid tröskningen
erhållna halmen.
I anslutning till det nu anförda upptagas i bifogade förslag till erforderliga
ändringar i 1924 års lag dels i 1 § ett stadgande, att panträtt kan upplåtas
i tröskad eller otröskad spannmål, dels ock ett tillägg till 9 § av innehåll,
att, om pantförskrivningen avsett otröskad spannmål, panträtten skall
gälla hela partiet (spannmål och halm), så länge partiet är otröskat, men,
sedan tröskning verkställts, endast den vid tröskningen utvunna spannmålen.
20
Kungl. Maj:ts proposition Nr 182.
Vidare uppstår frågan, under vilka villkor tröskning av spannmålen ocli
en eventuell uppläggning å fastigheten av den tröskade varan må äga rum.
Såsom redan nämnts, innebär tröskningen eu högst väsentlig förändring
av panten. Då härtill kommer, att spannmålen för tröskningens verkställande
måste rubbas och kommer under gäldenären-ägarens förfogande,
kunde det naturligtvis ifrågasättas, huruvida icke lagen borde fordra en
särskild kontroll över att vid tröskningen allt går riktigt tillväga. Då det
emellertid närmast är panthavarens intressen, som det gäller att skydda,
har det synts mig tillräckligt att stadga skyldighet för spannmålens innehavare
att i god tid före tröskningen därom underrätta panthavaren. Denne
blir därigenom i tillfälle att vidtaga de åtgärder, som lian finner erforderliga
för bevakande av sina intressen.
Om den tröskade spannmålen icke säljes och levereras omedelbart efter
tröskningen utan tillsvidare upplägges å fastigheten, gäller att avgöra, vad
spannmålens ägare i så fall bör iakttaga. Bestämmelser härom upptagas i
en ny paragraf, 12 a §. Vad innehållet i denna angår, så må till en början
nämnas, att då panthavaren uppenbarligen bör erhålla upplysning om
uppläggningen och meddelande därom givetvis också, bör lämnas till vederbörande
registerförare för anteckningar i spån nmålspan tregist rot, stadganden
härom upptagits i nämnda paragraf.
Vad därutöver bör iakttagas, kan vara föremål för tvekan. Sedan besiktningen
av det otröskade partiet hållits, hava onekligen förändringar inträffat
i de förhållanden, som berörts vid nämnda besiktning samt i anslag
och intyg angående det otröskade partiet. Så till exempel torde väl så gott
som alltid upplagsplatsen bliva eu annan än för det otröskade partiet. Därför
borde ett konsekvent tillämpande av de grundsatser, som 1924 års lag
innehåller i fråga om ordningen för panträttens uppkomst, leda till att
dessa förändringar måste konstateras vid besiktning och att anslaget i
samband därmed flyttas till den nya upplagsplatsen. På dessa grunder
bygger 12 a §, sådan denna lyder enligt alternativ I i förslaget, ty däri
föreskrives skyldighet för spannmålens innehavare att, om han efter tröskningen
vill upplägga spannmålen å fastigheten, föranstalta om en särskild
besiktning ä det upplagda partiet. Då, därest eu dylik andra besiktning
anses nödvändig, formaliteterna torde kunna göras något enklare, har i
förslaget medgivits, att besiktningen må verkställas av endast en besiktningsman,
därest därtill anlitas någon, som deltagit i den föregående besiktningen
av det otröskade partiet, vilket givetvis är lämpligast.
Såsom förut nämnts, skola enligt nu gällande bestämmelser besiktningsmännen
teckna ett intyg av i lagen angivet innehåll å upplåtelsehandlingen.
Då man emellertid torde kunna utgå från, att panthavaren, därest
spannmålen pantförskrivits i otröskat skick och, sedan den tröskats, åter
upplägges å fastigheten, i regel skulle låta sig nöjal med den kontroll, som
skulle ligga i den nya besiktningen, därest sådan anses erforderlig, och således
icke komme att vara representerad vid denna, torde det icke kunna
ifrågakomma att föreskriva, att intyget om den nya besiktningen skall
tecknas å upplåtelsehandlingen, utan torde under förutsättning att bestämmelsen
om ett särskilt anslag invid partiet bibehålies — en fråga, till vilken
jag senare skall återkomma — det i varje fall vara tillräckligt, att sistnämnda
intyg tecknas å anslaget.
Om saken ordnas på nu angivet sätt, är det givetvis lämpligast, att panthavaren
och registerföraren få underrättelse om uppläggningen genom en
avskrift av det å anslaget tecknade intyget jämte uppgift å den nya upplagsplatsen.
Stadgande härom återfinnes'' i 12 a § tredje stycket.
Kung!. Maj.ts proposition Nr 182.
21
Emellertid kan det ju icke nekas, att om man genom den nu ifrågasätta
lagändringen vill göra 1924 års lag mera praktiskt användbar, detta syfte
i viss mån komme att motverkas, om en ny besiktning efter tröskningens
verkställande skulle behöva anordnas. Jag har därför undersökt, huruvida
en sådan ny besiktning kan undvikas, och därvid, ehuru med eu viss tvekan,
kommit till det resultatet, att så torde* kunna ske. På denna uppfattning
bygger alternativ II, vari således några bestämmelser om ny besiktning
ej upptagits. I stället stadgas där skyldighet för spannmålens innehavare
att vid uppläggningen tillse, att spannmålen, därest sådant enligt
3 § erfordras, blir på sätt där stadgas avskild, varjämte givetvis — fastän
i något annan form — upptagits bestämmelse om skyldighet för spannmålens
innehavare att omedelbart lämna upplysningar om uppläggningen till
såväl registerföraren som panthavaren. Försummelse att iakttaga vad sålunda
stadgas har straffbelagts i 18 §. Med hänsyn härtill och då lagens
krav på besiktning närmast torde böra betraktas såsom eu fordran för uppkomst
av panträtt överhuvudtaget, främst till förebyggande av rent fiktiva
upplåtelser, torde, även om de vid besiktningen av den otröskade
spannmålen konstaterade förhållandena genom tröskningen undergått förändring,
ny besiktning icke kunna anses oundgängligen nödvändig.
Alternativ II skiljer sig från alternativ I även i ett annat avseende, nämligen
därutinnan att alla bestämmelser om särskilt anslag blivit uteslutna
ur lagen. xAnledningen härtill är närmast att söka i två omständigheter,
som äga samband med den nu ifrågasatta lagändringen. Till en början ludet
uppenbart, att, om det otröskade spannmålsparti, vari panträtt skall
upplåtas, är upplagt utomhus, man ej gärna kan till allmänt beskådande
uppsätta ett anslag invid partiet. Om man således i dylikt fall nödgas medgiva
anslagets anbringande annorstädes, mister ju anslaget mycket av sin
betydelse, och det framstår såsom naturligast, att detsamma ej alls uppsattes.
Men går detta för sig beträffande utomhus upplagd otröskad gröda,
bör det väl även kunna medgivas för annan spannmål, som, tröskad eller
otröskad, pantförskrives.
Den andra omständigheten, som jag åsyftar, sammanhänger med förfarandet
vid uppläggning av i otröskat skick pantförskriven men sedermera
tröskad spannmål. Om, såsom alternativ II innebär, dylik uppläggning
skall kunna ske utan ny besiktning, kan tydligen anteckning å anslaget
eller flyttning av detta ej äga rum, enär dessa åtgärder icke gärna kunna
överlåtas åt gärdenären-ägaren att själv vidtaga. Anslaget, som således
komme att stå kvar på den plats, där det otröskade partiet förvarats, förlorade
därmed all betydelse och komme snarare att verka vilseledande.
Därest således ny besiktning ej skall ske, är det bäst, att i lagen upptagna
bestämmelser om anslag helt borttagas ur lagen.
Om så sker, kommer härigenom ett från liera håll framställt önskemål
om ändring i lagen att bliva uppfyllt. Enligt vad jag erfarit, finnes nämligen
på jordbrukarhåll en viss ovilja mot anslaget, vilket betraktas såsom
ett onödigt offentliggörande av lånetransaktionen, tilläventyrs medförande
en oriktig uppfattning om vederbörandes ekonomiska ställning. Detta betraktelsesätt
torde vara svårt att helt förändra.
Givetvis kan man icke bortse från de betänkligheter, som borttagandet
av bestämmelserna om anslaget kan ingiva, men ä andra sidan kunna de
övriga bestämmelser, som upptagits i lagen till skyddande av panthavarens
och tredje mans intressen, (bestämmelserna om avskiljande av pantförskriven
spannmål, besiktning av densamma och registrering av npplåtc-lsen
22
Kungl. Maj:ts proposition Nr 182.
samt stadgandena om straff för olovligt förfogande m. m.) nog vara tillfyllest
i detta hänseende. Särskilt torde i spannmålspantregistret gjorda
anteckningar vid behov kunna vara vägledande.
Vad angår straffbestämmelserna, i den mån de ej redan berörts, må nämnas
dels att 12 § så avfattats, att trösknings företagande, utan att panthavaren
därom på förband underrättats, faller under straffbestämmelsen i
18 § första stycket, dels ock att skiljaktigheterna mellan tilläggen till 18 §
enligt de olika alternativen hänföra sig — förutom till den omständigheten,
att bestämmelser om anslag uteslutits i alternativ II — även därtill, att
bestämmelsen i 12 a § enligt alternativ I att de till registerförare och pantliavare
lämnade uppgifterna skola vara till riktigheten vitsordade av besiktningsmannen,
i alternativ II blivit ersatt med straffansvar för oriktig
uppgift.
Övriga i lagen föreslagna ändringar torde icke kräva några särskilda
kommentarer.
Till vad jag här anfört vill jag endast tillägga, att, även om genom nu
föreslagna ändringar i 1924 års lag dess praktiska användbarhet ökas, man
knappast torde böra räkna med att spanmålsbelåningsfrågan därmed kan
anses slutgiltigt löst. Detta sammanhänger delvis med hela ifrågavarande
rättsinstituts art. En panträtt i lös egendom, som pantägaren fortfarande
har i sin besittning, blir, hur densamma än konstrueras, aldrig av kreditgivaren
fullt jämställd med en vanlig handpanträtt, vartill kommer, att
många av de vanliga kreditanstalterna ställa sig främmande för varubelåning
överhuvudtaget. Om på solid bas grundade sammanslutningar av
producenter på något sätt inträdde såsom mellanhand, skulle emellertid belåningen
givetvis underlättas.
Vidare är det klart, att i den mån tillfälle kan beredas producenter eller
sammanslutningar av dem att på billiga villkor inlägga spannmålen i särskilda
magasin, anordnade i anslutning till kvarnar eller fristående från
dessa, i vilka magasin spannmålen även kan bliva föremål för rationell
vård, det skall ställa sig lätt att ordna själva belåningen. Spannmålen
kommer ju då i tredje mans besittning och det av denne utfärdade lagerbeviset
blir, under förutsättning att detsamma får karaktär av att representera
själva varan, en naturlig och mera bankmässig belåningsurkund.
Såväl på grund härav som med hänsyn till den sakkunniga vård, som i ett
särskilt magasin kan ägnas spannmålen, behövde vid en dylik belåning det
ej bliva fråga om någon särskild garantiförsäkring, vilket bankerna i allmänhet
lära hava fordrat vid belåning på grundval av panträtt enligt
1924 års lag.
Att närmare ingå på dessa frågor kan ej i detta sammanhang ifrågakomma
utan har jag endast velat göra ovanstående påpekanden.
Stockholm den 16 november 1925.
Gunnar Bendz.
Kungl, Maj:ts proposition Nr 182.
23
Förslag
till
Lag om ändring i vissa delar av lagen den 20 juni 1924 (nr 298) om viss
panträtt i .spannmål.
Vi Gustaf etc. göra veter ligt, att Vi, med riksdagen, funnit gott förordna
att 1, 4, 5, 9, 12, 17 och 18 §§ i lagen den 20 juni 1924 (nr 298) om viss panträtt
i spannmål skola hava nedan angivna ändrade lydelse samt att i lagen
skall införas en ny paragraf, 12 a §, av den lydelse nedan sägs:
1 $.
I----räkning.
Med spannmål förstås i denna lag råg, vete, korn, havre, ärter, bönor och
vicker.
Panträtten kan upplåtas i tröskad eller otröskad spannmål.
4 §.
Panträtten----styrkt.
I upplåtelsen skall angivas:
_1) storleken och slaget av det parti spannmål, panträtten skall avse, varvid,
om spannmålen är otröskad, detta skall anmärkas samt partiets storlek
angivas efter den myckenhet spannmål, detsamma beräknas innehålla;
2) vederbörlig benämning å den fastighet, varå spannmålspartiet förvaras;
3)
förvaringsrum eller annan plats, där spannmålspartiet finnes upplagt,
med angivande tillika, därest annan spannmål upplagts eller kan
uppläggas i samma förvaringsrum, av den plats i rummet, där det ifrågavarande
partiet finnes upplagt.
Alternativ I.
Med----— underavdelning.
Invid spannmålspartiet eller, om detta är upplagt utomhus, å annat
lämpligt ställe skola besiktningsmännen låta anbringa ett anslag om pantförskrivningen,
vari partiets storlek och dagen för besiktningen angivas.
Angående — ----vitordas:
att--— — avskilt;
att----panträtt; samt
att anslag, som ovan sagts, blivit anbragt, varvid om anslaget anbragts
annorstädes än invid partiet, i intyget skall angivas, var anslaget finnes.
Är spannmålen otröskad, skall detta nämnas såväl i anslaget som i det å
upplåtelsehandlingen tecknade intyget.
24
Alternativ II.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 182.
Med-----underavdelning.
Angående----vitsordas:
att ett-----avskilt; samt
att, såvitt----panträtt.
År spannmålen otröskad, skall detta nämnas i det å upplåtelsehandlingen
tecknade intyget.
9 §.
Då----verkställdes.
Om pantförskrivningen avsett otröskad spannmål, skall panträtten gälla
hela partiet (spannmål och halm), så längd partiet är otröskat, men, sedan
tröskning verkställts, endast den vid tröskningen utvunna spannmålen.
12 §.
Den pantförskrivna spannmålen må icke utan panthavarens medgivande
bortföras eller utlämnas från den i upplåtelsehandlingen angivna platsen,
förrän skulden betalts eller panträtten eljest upphört. Vad sålunda stadgas
skall dock icke utgöra hinder för uttagande av prov å spannmålen eller för
tillfälligt rubbande av spannmålen i och för densammas behöriga vård, ej
heller för tröskning av i otröskat skick pantförskriven spannmål, under
förutsättning att panthavaren i god tid före tröskningens företagande bevisligen
underrättas därom och tröskningen verkställes dt den i upplåtelsehandlingen
angivna fastigheten.
Där panthavaren--— — rätt.
12 a i
Alternativ I.
Om, innehavaren av i otröskat skick pantförskriven spannmål efter verkställd
tröskning vill upplägga spannmålen å fastigheten, åligger det honom
att i samband därmed föranstalta] om besiktning å det upplagda partiet,
vilken besiktning skall förrättas antingen av en av dem, som besiktigat
det otröskade partiet, eller ock av två ojäviga personer, av vilka en
skall innehava sådan befattning, som i 5 § sägs.
Den eller de, som\ förrätta besiktningen, skola d els å det enligt 5 § anbragta
anslaget teckna ett intyg, vari angives dagen för uppläggningen
och det upplagda partiets storlek samt vitsordas, att detta parti, därest sådant
enligt 3 § erfordras, blivit på sätt där stadgas avskilt, dels ock, om
den tröskade spannmålen upplagts å annan plats å fastigheten än, där anslaget
anbragts, flytta anslaget till nämnda upplagsplats. .
Det åligger innehavaren av spannmålen att till såväl registerföraren som
panthavaren omedelbart sända avskrift av det å anslaget tecknade intyget
jämte uppgift å nyssnämnda upplagsplats. Avskrift och uppgift, som nu
sagts, skola vara till riktigheten vitsordade av den eller dem, som förrättat
besiktningen.
Alternativ II.
Om innehavaren av i otröskat skick pantförskriven spannmål efter verkställd
tröskning vill upplägga spannmålen å fastigheten, åligger det honom,
i samband därmed dels att, därest söderut enligt 3 § erfordras, tillse, att
25
Kungl. Maj:ts proposition Nr 182.
spannmålen blir på sätt där stadgas avskild, dels ock att till såväl registerföraren
som panthavaren omedelbart lämna meddelande om uppläggningen,
innehållande uppgift om dagen därför, det upplagda partiets
storlek och upplagsplatsen.
17 §.
Sedan----tillämpning.
År spannmålspartiet otröskat, äge panthavaren, sedan han kommit i besittning
av partiet, föranstalta om tröskning därav samt ur partiet förskaffa
sig betalning jämväl för de med tröskningen förenade kostnaderna.
18 §.
Alternativ I.
Den----- upplåtits.
Den som, medan pantförskrivningen är gällande, rubbar enligt 5 § anbragt
anslag, straffes med böter från och med fem till och med ettusen kronor.
Till enahanda straff vare innehavaren av i otröskat skick pantförskriven
spannmål förfallen, därest han efter verkställd tröskning upplägger
spannmålen å fastigheten utan att iakttaga vad honom enligt 12 a §
åligger.
Alternativ II.
Den----upplåtits.
Om innehavaren av i otröskat skick pantförskriven spannmål efter verkställd
tröskning upplägger spannmålen å fastigheten utan att iakttaga vad
honom enligt 12 a § åligger eller lämnar oriktig uppgift i sådant meddelande
till registerföraren eller panthavaren, som där sägs, straffes han med
böter från och med fem till och med ettusen kronor.
Bihang till riksdagens protokoll 1926.
1 samt.
152 höft. (Sr 1S2.)
3
26
Kungl, Maj:ts proposition Nr 182.
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj ds lagråd den 25 februari
1926.
Närvarande:
justitierådet Svedeligs,
regeringsrådet Palmgren,
justitierådet Christiansson.
justitierådet Högstedt.
Enligt lagrådet tillliandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 29
januari 1926, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande skulle för
det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättat
förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 20 juni 1924 (nr 298)
om viss panträtt i spannmål.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av revisionssekreteraren Gunnar Bendz.
I anledning av förslaget avgåvos följande yttranden av lagrådet:
12 §.
Sedan spannmål, som pantförskrivits i otröskat skick, blivit tröskad, vilket
enligt det till första stycket gjorda tillägget städse skall ske å den i
upplåtelsehandlingen angivna fastigheten, bör uppenbarligen den vid tröskningen
utvunna spannmålen icke få bortföras från fastigheten utan panthavarens
medgivande. Detta synes emellertid icke med erforderlig tydlighet
framgå av paragrafen. Det här givna förbudet mot pantförskriven spannmåls
förflyttning avser nämligen dess bortförande eller utlämnande från
den upplagsplats, som i upplåtelsehandlingen angivits. Från denna plats
lärer emellertid en flyttning av den otröskade spannmålen vara oundviklig,
då tröskningen skall ske, och en dylik flyttning har därför också genom det
ovannämnda tilläggsstadgandet medgivits. Även om den tröskade spannmålen
skulle återföras till samma plats, där den i otröskat tillstånd varit
upplagd, något som emellertid i regel icke torde ske, kommer under alla
förhållanden ett visst tidsmoment att förflyta, då den tröskade spannmålen
icke förvaras å den ursprungliga upplagsplatsen. Emot spannmålens bortförande
från tröskningsplatsen finnes strängt taget icke något förbud. Det
synes därför nödvändigt att åt förhudsstadgandet i första stycket giva sådan
förändrad avfattning, att bortförande av spannmålen från den plats, där
tröskningen verkställts, till plats utom fastigheten utan medgivande av pant
-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 182. 27
havaren förhindras. Detta torde lämpligast kunna ske genom att omredigera
berörda stadgande så, att förbud gives mot den av panträtten omfattade
spannmålens bortförande eller utlämnande från den i upplåtelsehandlingen
angivna fastigheten samt mot spannmålens förflyttning inom denna från
den upplagsplats, som i samma handling angivits.
Till det föreslagna nya tredje stycket — vilket lämpligen synes böra införas
före det nuvarande andra stycket — torde vidare med hänsyn till
innehållet i 16 och 18 §§ erfordras ett tillägg, varigenom, då spannmålen
efter tröskningen upplägges å fastigheten, dess förflyttning inom denna från
den nya upplagsplatsen uttryckligen förbjudes.
18 %.
Straffpåföljden för lämnande av oriktig uppgift i sådant meddelande till
registerföraren eller panthavaren, som enligt 12 § skall göras angående uppläggning
av spannmål, som pantförskrivits i otröskat skick och därefter
tröskats, synes böra inträda endast i det fall, då uppgiften är medvetet
oxaktig.
Ur protokollet:
A. V. Stenkula.
28
Kungl. Maj:ts proposition Nr 182.
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Hegenten i statsrådet å
Stockholms slott den 26 februari 1925.
Närvarande:
Statsministern Sandler, statsråden Olsson, Nothin, Svensson, Hansson,
Linders, Schlyter, Larsson, Wigforss, Möller, Le vinson.
Chefen för justitiedepartementet statsrådet Nothin anmäler lagrådets den
25 februari 1926 avgivna utlåtande över det den 29 januari 1926 till lagrådet
remitterade förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den
20 juni 1924 (nr 298) om viss panträtt i spannmål.
Efter att hava redogjort för lagrådets yttrande anför föredragande departementschefen:
»Lagrådet
har icke framställt någon erinran mot den föreslagna utvidgningen
av 1924 års lag om viss panträtt i spannmål i syfte att möjliggöra
upplåtelse av panträtt även i otröskad spannmål. De erinringar, som av
lagrådet gjorts i fråga om 12 och 18 §§, har jag funnit böra beaktas, och
har det remitterade förslaget i övrigt underkastats vissa mindre redaktionella
jämkningar.»
Departementschefen uppläser därefter det i angivna hänseenden omarbetade
förslaget till lag om ändring i vissa delar av lagen den 20 juni 1924 (nr
298) om viss panträtt i spannmål och hemställer, att nämnda förslag måtte
jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till
antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet
Kronprinsen-Eegenten, att till riksdagen skall avlåtas
proposition av den lydelse, bilaga vid detta protokoll
utvisar.
Ur protokollet:
Oskar Adelsohn.
Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1926.