Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

1

Nr 170.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till
förordning om fördelning av automobilskattemedel;
given Stockholms slott den 20 februari 1926.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen
antaga härvid fogade förslag till förordning om fördelning av autobilskattemedel.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Viktor Larsson.

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 sand. U2 käft. (Nr 170) 3a so 1

2

Kung! Maj:ts proposition nr 110.

Förslag

till

Förordning''

om fördelning av automobilskattemedel.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Av de under visst år jämlikt förordningarna om automobilskatt, om
särskild skatt å automobilgummiringar och om särskild skatt å bensin
och motorsprit eller jämlikt de särskilda bestämmelser, Konungen enligt
18 § i förstnämnda förordning må hava meddelat, influtna skattemedel
(automobilslcattemedel) skola tjugu procent tillfalla rikets städer för att användas
för dessas gatu- och väghållning samt åttio procent landsbygden
för att användas företrädesvis till förbättring och underhåll av för den
allmänna samfärdseln särskilt betydelsefulla vägar och broar.

2 §■

Av den städerna tillkommande andel av skattemedlen skola åttio procent
fördelas mellan de särskilda städerna i förhållande till de belopp, som
från dem influtit i automobilskatt.

Angående fördelningen av återstående tjugu procent förordnar Konungen.

3 §•

1 mom. Av landsbygdens andel av skattemedlen fördelas åttiofem procent
på följande sätt:

a) Till väghållningsdistrikt, vars samtliga vägar övertagits till underhåll
medelst vägkassan, utgår bidrag med en tiondel av distriktets verkliga
kostnad under året näst före det, varunder automobilskattemedlen influtit,
för vägunderhåll och vinterväghållning, därvid i nämnda kostnad jämväl
inbegripes all förvaltningskostnad, som icke uppenbarligen avser byggande
av väg. Sådant bidrag utgår dock icke, med mindre vägunderhållet hela
det år, varunder automobilskattemedlen influtit, ålegat vägkassan; och
skall bidraget, där vägunderhållet ej jiimväl hela det därförut förflutna
året ålegat vägkassan, såvitt angår vägunderhållet beräknas å den jämlikt
46 § i lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande
på landet uppskattade kostnaden.

Till grund för beräknandet av ovan berörda verkliga kostnad skola
läggas på föreskrivet sätt förda och granskade räkenskaper. Försummar

Kunf/l. Maj:ts proposition nr 170.

3

väghållningsdistrikt att förebringa nöjaktig utredning om storleken av
samma kostnad, må, i den ordning Konungen bestämmer, väghållningsdistriktets
rätt till nu omförmält bidrag förklaras förverkad.

b) Vad av omförmälda åttiofem procent återstår skall tillgodokomma
de särskilda länen i förhållande till de belopp, som influtit i automobilskatt
från respektive läns landsbygd, därvid iakttages, att Kalmar läns
landstingsområden betraktas såsom särskilda län.

2 mom. Av återstående femton procent må ett belopp, motsvarande
högst en procent av landsbygdens andel av skattemedlen, enligt Konungens
förordnande användas till understödjande av sådana forsknings- och undersökningsarbeten,
som anses i synnerlig grad befrämja ett ändamålsenligt
användande av ifrågavarande skattemedel, och återstoden mellan länen fördelas
på sätt Konungen förordnar.

4 §•

Konungen äger att av skattemedel, som enligt 3 § 1 mom. b) och
2 mom. skola tillgodokomma visst län, årligen bevilja bidrag till förbättring
av för automobiltrafiken särskilt viktiga vägar och broar inom länet
samt till underhåll av sådana av vederbörande vägkassa underhållna vägar
och broar, vilkas underhåll på grund av automobiltrafik i synnerlig grad
försvåras, ävensom till sådan vinterväghållning, som är till särskilt gagn
för automobiltrafiken. Vad av länet tillkommande skattemedel ej åtgår
till beviljade bidrag skall besparas, intill dess sålunda uppkommet överskott
bliver i enahanda ordning utdelat eller om dess användning annorledes
förordnas.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1927, från och med
vilken dag förordningen den 20 juni 1924 (nr 258) om fördelning av automobilskattemedel
upphör att gälla.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet
inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i
statsrådet å Stockholms slott den 20 februari 1926.

Närvarande:

Statsministern Sandler, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Olsson, Nothin, Svensson, Hansson, Schlyter, Larsson, Wigforss,

Möller, Levinson.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler
departementschefen, statsrådet Larsson, väckt fråga om ändring i förordningen
den 20 juni 1924 (nr 258) om fördelning av automobilskattemedel
samt anför:

Enligt förordningen den 20 juni 1924 (nr 258) om fördelning av automobilskattemedel
skola av automobilskatten, gummiringskatten samt bensin- och
motorspritskatten 20 procent tillfalla rikets städer för att användas för deras
gatu- och väghållning samt 80 procent landsbygden för att användas företrädesvis
till förbättring och underhåll av för den allmänna samfärdseln särskilt
betydelsefulla vägar och broar. Av städernas andel i skattemedlen fördelas
80 procent mellan de olika städerna i förhållande till de belopp, som
från dem influtit i automobilskatt, under det att återstående 20 procent fördelas
mellan städerna på sätt Kungl. Maj:t förordnar. Sistnämnda föreskrift
har föranletts därav, att den antagna delningsgrunden — beloppet av från
varje stad influten automobilskatt — icke ansetts i alla fall kunna bereda
fullt rättvis fördelning mellan de olika städerna, varför viss del av skattemedlen
ställts till Kungl. Maj:ts förfogande i utjämningssyfte.

Av landsbygdens andel nti ifrågavarande skattemedel skola 80 procent
tillkomma de särskilda länen i förhållande till den automobilskatt, som influtit
från vederbörande läns landsbygd, under det att av återstående 20
procent ett belopp, motsvarande högst 1 procent av landsbygdens andel av
skattemedlen, må användas till vissa för vägväsendet gagneliga forskningsoch
undersökningsarbeten samt återstoden fördelas mellan länen på sätt
Konungen förordnar. Sistnämnda föreskrift har, liksom motsvarande bestämmelse
beträffande städerna, tillkommit i utjämningssyfte. Av de skattemedel,
som sålunda tillkomma länen, beviljar Kungl. Maj:t bidrag till förbättring
av för automobiltrafiken särskilt viktiga vägar och broar samt till
underhåll av sådana av vederbörande vägkassa underhållna vägar och broar,
vilkas underhåll på grund av automobiltrafik i synnerlig grad försvåras,
ävensom till sådan vinterväghållning, som är till särskilt gagn för automobiltrafiken.

Automobilskattemedlen uppgå numera till högst betydande belopp; i årets
statsverksproposition har städernas andel därav för nästkommande budgetår
beräknats till 3,800,000 kronor och landsbygdens andel till 15,200,000 kronor

o

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

eller sammanlagt 19.000,000 kronor. Landsbygdens andel av automobilskattemedlen
har hittills huvudsakligen använts såsom bidrag till vägförbättringsarbeten
samt allenast i mindre utsträckning till vägunderhåll. Anledningen
härtill har givetvis varit den, att landets vägnät varit och alltjämt
är i trängande behov av förbättring för att kunna möta den stegrade motorfordonstrafiken.
Den nödvändigaste omsorgen måste vara att utföra grundförbättringar
å de vägar, som utan sådan förbättring skulle komma att draga
oproportionerligt höga underhållskostnader.

Emellertid har från de väghållningsskyldigas sida framhållits, att automobilskattemedlen
borde i större utsträckning användas för att direkt bringa lättnad
i den alltjämt växande vägunderhållstungan. I den skrivelse (nr 326).
varigenom 1924 års riksdag anmälde, att riksdagen antagit nu gällande förordning
om automobilskattemedel, anförde riksdagen att motionsvis framhållits,
hurusom vid fördelningen av de å de olika landstingen belöpande
anslagen automobiltrafikens intressen av vägförbättringar kommit att skjutas
i förgrunden på bekostnad av vederbörande väghållningsskyldigas krav på
bidrag till själva vägunderhållet. Enligt riksdagens mening kunde dessa
sålunda framförda synpunkter icke frånkännas berättigande. Visserligen borde
icke underskattas de stora och i mån av automobilväsendets utveckling alltmer
framträdande behoven av ombyggnads- och förbättringsarbeten å vägarna
i olika trakter av landet. Men såsom fullt jämbördiga med dem torde böra
betraktas de från de särskilda vägliållningsskyldiga föreliggande anspråken
på att genom bidrag från automobilskattemedel erhålla en välbehövlig lättnad
i den genom automobiltrafikens starka tillväxt betydligt utökade och
beträffande vissa vägsträckor synnerligen betungande väghållningsbördan.
I anslutning härtill beslöt riksdagen för sin del en redaktionsändring i 4 §
av det av Kungl. Maj:t framlagda författningsförslaget i ämnet för ernående
av en önskvärd större trygghet för att de väghållningsskyldigas intressen
skulle vid automobilskattemedlens fördelning vinna tillbörligt beaktande.

Vid 1925 års riksdag väcktes i båda kamrarna lika lydande motioner (I: 34
och II: 43), i syfte att av den andel av automobilskattemedlen, som tillkomme
landsbygden, erforderligt belopp skulle ställas till förfogande för att beträffande
de väghållningsdistrikt inom landet, där samtliga vägar övertagits
till underhåll medelst vägkassan, användas för tilldelning av ett ytterligare
väghållningsbidrag å 15 procent utöver det ordinarie bidrag av 30 procent,
som nu utginge enligt gällande väglag. Härtill skulle komma ett ytterligare
tilläggsbidrag att utgå efter vissa angivna grunder till sådana särskilt betungade
väghållningsdistrikt, vilkas samtliga vägar övertagits till underhåll
medelst vägkassan.

I skrivelse nr 6 A, punkt 12, anförde riksdagen i anledning av motionerna
bland annat:

»Att automobilskattemedlen böra komma till användning jämväl för att
bereda lättnader i själva vägunderhållet och för täckande av de merutgifter,
som automobiltrafiken otivelaktigt medfört för de underhållsskyldige, är
av riksdagen redan tidigare fastslaget. I detta avseende får riksdagen erinra
bland annat om eu vid senaste riksdag vidtagen förändring i gällande för -

6

Kungl. Maj-.ts proposition nr 170.

fattning, varigenom avsags att åt kraven på bidrag till själva vägunderhållet
bereda full likställighet med de föreliggande intressena av att från automobilskattemedlen
lämnades understöd till ombyggnads- och förbättringsarbeten.

Otvivelaktigt har vid den första och enda fördelning av automobilskattemedlen,
som hittills ägt rum, den största anparten av dessa gått till förbättrande
åtgärder. Från sakkunnigt håll har emellertid framhållits, hurusom
detta förklarades därav, att vägstyrelserna vid sina ansökningar om
bidrag satt i förgrunden behovet av att till eu början söka grundförbättra
vägarna, så att de över huvud taget kunde trafikeras av motorfordon
utan oskäligt höjande av underhållskostnaden. Genom en förbättrad avdikning
och en förstärkning av vägbanan bleve nämligen det framtida
underhållet billigare. På detta sätt komme alltså de till förbättringar
anslagna medlen indirekt vägunderhållet till godo i en icke ringa utsträckning.
Det vore således av den allra största betydelse, att automobilskatternedlen
särskilt under dessa första år till övervägande del komme förbättringsarbetena
till godo och därmed indirekt underhållsarbetena.

Gentemot motionärernas yrkande kan vidare framhållas, att genom den allmänna
fördelning över landets vägunderliållsdistrikt av viss del av automobilskattemedlen,
som i motionerna föreslagits, visserligen ett allmänt ökat
bidrag till vägunderhållet skulle erhållas, men knappast säkerhet vinnas för
att just de väghållningsdistrikt, som äro särskilt betungade av exempelvis
en stor genomlöpande automobiltrafik, erhölle den däremot svarande lättnad
i vägunderhållet, som får anses vara ett huvudsyfte med automobilskattemedlen.
Påvisats har också, hurusom eu tilldelning till vägdistrikten av
grundbidrag på det sätt, motionärerna tänkt sig, skulle medföra, att för vissa
län detta grundbidrag bleve större än länets hela andel av automobilskattemedlen.
Detta gäller åtminstone med de hitintills utdelade skattebeloppen och
skulle antagligen även bliva fallet för vissa län med de hädanefter tillkommande
skatteandelarne. Norrbottens läns andel utgjorde exempelvis år 1924
omkring 77,000 kronor, under det att den ytterligare andelen av 15 % av vägunderhållskostnaden,
som enligt i motionerna angiven norm skulle falla på
detta län, borde kunna approximativt angivas till 300,000 kronor.

Å andra sidan torde ett genomförande av det motionsvis framförda förslaget
innebära en större säkerhet för att vid fördelningen av automobilskattemedlen
själva vägunderhållet komme att erhålla sin vederbörliga anpart.
Ett beslut i av motionärerna angiven riktning torde också, enligt
vad från sakkunnigt håll vitsordats, bidraga till ökad trygghet för vägdistriktens
ekonomi samt ökat intresse för övergång till ett mera tidsenligt underhåll
genom vägkassorna och härigenom i stort sett till en besparing för
landet i sin helhet i avseende å vägutgifter. Härigenom skulle även underlättas
fördelningen av medlen samt övervakandet av deras rätta användning.
Då underhållsmedlen på detta sätt efter bestämda beräkningsgrunder
komme att tilldelas vägkassorna, bleve det nämligen icke längre nödvän
digt att som hittills övervaka att tilldelade belopp användes till vissa bestämda
vägars underhåll efter på förhand uppgjord plan, utan kunde kontrollen
inskränkas till att avse, huru vägstyrelsen i stort sett tekniskt skötte
distriktets vägunderhåll.

De ovan antydda betänkligheterna ur synpunkten av eu rättvis fördelning
å skilda landsdelar och inom skilda vägdistrikt, i olika hög grad betungade
av automobiltrafik, torde också kunna förminskas genom att i motionerna
angiven fördelningsprocent sänktes från 15 till exempelvis högst 10 procent,
varvid ytterligare utjämningsbidrag i av motionärerna föreslagen form ej
skulle utgå. I samband därmed torde den allmänna, nu till 20 procent bestämda
och till Eders Kungl. Maj:ts förfogande ställda utjämningsandelen

Kungl. Ma,j:ts proposition nr 170. ‘

kunna sänkas. Ett allmänt medgivande av rätt till visst bidrag till vägunderhållet
från automobilskattemedlen innebär nämligen, såsom ovan visats, i och
för sig en utjämning av dessa skattemedel till förmån för de hårdast betungade
landsdelarna, oberoende av vad från dessa landsdelar influtit i skatt. För
att icke till ett dylikt ökat allmänt underhållsbidrag alltför stor del av
automobilskattemedlen skulle komma att disponeras, torde vidare en maximigräns
böra sättas för vad som totalt i förhållande till influtna dylika medel
finge härför disponeras, så att exempelvis under inga förhållanden finge på
detta sätt till ökat vägunderhållsbidrag utbetalas mer än 30 procent av vad
som för ett visst år funnes sammanlagt i automobilskattemedel disponibelt
för landsbygden.»

På grund av vad sålunda anförts förklarade riksdagen sig finna vissa
billiglietsskäl tala för ifrågavarande motionsvis framförda förslag och jämväl
hysa den uppfattningen, att detsamma med vissa — på grundval av verkställda
nödiga utredningar — vidtagna modifikationer skulle kunna innebära
en godtagbar grund för åstadkommande av en bättre fördelning och
utjämning av automobilskattemedlen. Med hänsyn till vissa anförda omständigheter
ansåg dock riksdagen motionerna icke då böra påkalla någon
särskild åtgärd från riksdagens sida, men förklarade riksdagen sig vilja framhålla
angelägenheten av att vid skeende fördelningar av automobilskattemedel
tillbörligen beaktades de väghållningsskyldigas krav att erhålla en
rättvis lättnad i en genom automobiltrafikens tillväxt betydligt ökad väghållningsbörda.

Genom brev den 22 maj 1925 anbefallde Kungl. Maj-.t väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
att verkställa utredning beträffande frågan, i vad mån
kraven att medelst automobilskattemedel erhålla större lättnad i vägunderhållet
skulle kunna tillgodoses.

Sedan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, med hänsyn till önskvärdheten
för styrelsen att för ärendets allsidiga behandling kunna samråda med inom
det praktiska vägväsendet erfarna personer, hemställt om tillkallande av
några på området sakkunniga med uppdrag att gemensamt med styrelsen
avgiva det infordrade förslaget, uppdrog jag, efter erhållet bemyndigande,
åt ledamöterna av riksdagens första kammare Anders Olof Frändén, Carl
Petrus Yaldemar Nilsson i Gränebo och landshövdingen Axel Wilhelm
Teodor von Sneidern samt ledamöterna av riksdagens andra kammare Anders
Andersson i Råstock och Gustaf Henning Andersson i Rasjön att i
egenskap av sakkunniga biträda väg- och vattenbyggnadsstyrelsen vid verkställande
av utredning av frågan om revision av gällande bestämmelser rörande
automobilskattemedlens fördelning.

Den 14 november 1925 hava väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och de
sakkunniga avgivit betänkande med förslag till förordning om fördelning av
automobilskattemedel samt till kungörelse med närmare bestämmelser angående
fördelningen av automobilskattemedel.

Över betänkandet hava yttranden avgivits av länsstyrelserna i samtliga
län, statskontoret, riksräkenskapsverket, svenska vägföreningen, kungl. automobilklubben
och svenska landskommunernas förbund.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

Jag övergår nu till en redogörelse för det huvudsakliga innehållet av
betänkandet.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och de sakkunniga hava ansett sig höra
föreslå endast sådana jämkningar av nu gällande grunder för automobilskattemedlens
fördelning, som kunna vara ägnade att tills vidare och i avvaktan på
ytterligare erfarenhet i frågan tillmötesgå i skälig utsträckning de önskemål,
som hittills framkommit. Till stöd för denna uppfattning hava styrelsen och
de sakkunniga anfört:

De skäl, som av 1925 års riksdag anfördes för uppskov med fastställandet
av nya grunder för en bättre fördelning och utjämning av automobilskattemedlen,
hänförde sig i huvudsak till angelägenheten av att i fråga om
nu gällande grunder ernå större erfarenhet än vad hittills vunnits samt att
i vissa hänseenden, vilka berörde det nuvarande vägväsendet, verkställa utredningar
och undersökningar. Ytterligare erfarenhet i här föreliggande avseenden
hade endast i ringa grad kunnat vinnas under den korta tid, som
förflutit, sedan frågan behandlades av riksdagen. För att härutinnan vinna
en sådan kännedom, att därpå kunde grundas ett slutligt omdöme i frågan,
krävdes utan tvivel några års erfarenheter angående såväl den verkliga
skattefördelningen som de förefintliga anslagsbehoven. Frånsett frågan om
de föreslagna utredningarnas betydelse för ändamålet måste likaledes dessa
kräva en tid, som ingalunda stått till styrelsens och de sakkunnigas förfogande
vid avgivande av det nu begärda utlåtandet. Någon verklig utredning
om automobiltrafikens omfattning i de olika länen och å rikets olika
vägar, denna trafiks _ faktiska åverkan å vägarna samt det föreliggande behovet
av vägförbättringar och vägunderhåll kunde givetvis ännu ej anses
föreligga. De härför oundgängliga trafikräkningarna vore ännu endast i vissa
län igångsatta, det enhetliga bearbetandet av desamma återstode i regel,
och den ur jämförelsesynpunkt erforderliga sammanställningen för hela riket
kunde således ännu ej på rätt avsevärd tid emotses. Yad särskilt underhållskostnaderna
anginge, så syntes, såsom av riksdagen i dess skrivelse
även erinrades, ett enhetligt bedömande härav förutsätta genomförandet av
den likartade bokföring för samtliga vägdistrikt, varom utredning påginge,
men vilken ej syntes kunna genomföras förr än tidigast från och med räkenskapsåret
1927. Och vad slutligen anginge de underhålls- och förbättringsplaner
för viss tid framåt — s. k. flerårsplaner, om vilkas behov riksdagen
erinrat, så skulle dessa icke endast av vägstyrelserna uppgöras och
av länsstyrelserna granskas, utan även för hela riket sammanställas och bearbetas
till åtminstone huvudsaklig ekonomisk och trafikteknisk jämförbarhet.

Aven ur andra synpunkter syntes ett uppskov med denna fråga vara befogat.
Frågan ^ om ändrade skattegrunder för hela väghållningsbesväret på
landsbygden läge för närvarande under utredning i samband med kommunalskattefrågan,
''» och det syntes icke opåkallat att i någon mån avvakta utvecklingen
av dessa viktiga spörsmål, innan grunderna för de till sin storlek
avsevärda automobilskattemedlens användning bleve definitivt ändrade.

Styrelsen och de sakkunniga hava erinrat, att det för erhållande av bidrag
av automobilskattemedel enligt nu gällande bestämmelser (1924:470)
vore nödvändigt att upprätta plan och kostnadsberäkning beträffande företaget.
Grunderna för arbetets utförande och bidragets utbetalning skulle
fastställas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som även hade att utbetala
medlen samt kontrollera och godkänna arbetet. Tillika vore föreskrivet, att
bidrag ej finge utgå till arbete, som påbörjats, innan grunderna för arbetets

Kungl. Mdj-.ts proposition nr 170. 9

utförande blivit fastställda. Angående upprättandet av arbetsplanen och
kostnadsberäkningen skulle styrelsen meddela erforderliga anvisningar. Dessa
bestämmelser både visserligen möjliggjort en effektiv kontroll över att automobilskattemedlen
komme till god och avsedd användning men hade varit förenade
med viss olägenhet, när det gällt bidrag till det löpande underhållet. Att
därvid fixera bidraget till någon viss arbetssträcka, att för dennas ordinarie
underhåll uppgöra särskild arbetsplan samt att för företaget fastställa viss
kostnadsberäkning, som sedermera skulle genom utdrag ur de allmänna underhållsräkenskaperna
verifieras, vore visserligen formellt möjligt, men innebure
dock en praktisk olägenhet, som mångenstädes ansetts betungande
och onödig. Krav hade därför framkommit, att det formella behandlingssättet
av bidrag direkt till vägunderhållet skulle förenklas. Detta krav, vilket ju
bland annat även tagit sig uttryck vid den nu förevarande frågans behandling
i riksdagen, hade styrelsen och de sakkunniga av praktiska skäl funnit
önskvärt att tillmötesgå.

Styrelsen och de sakkunniga framhålla vidare, att krav framställts, att
bidrag skulle lämnas ej blott utan föregående upprättande av plan och kostnadsberäkning
utan även utan föregående ansökan, vilket krav även vunnit
understöd hos 1925 års riksdag. Styrelsen och de sakkunniga hava funnit
eu sådan anordning lämplig och hava i sådant avseende anfört:

Principen om bidrag av automobilskattemedel till vägunderhållsarbeten hade
redan funnit ett klart och otvetydigt uttryck i nu gällande författningar, och
en del vägdistrikt hade även begagnat sig av denna möjlighet. Visserligen
hade detta icke skett i någon större omfattning, men tillgängliga statistiska
siffror i detta avseende kunde ej betraktas såsom uttömmande, då gränsen
mellan verkliga underhållsarbeten och vägförbättringar ofta vore vansklig att
uppdraga. Den relativa återhållsamheten med avseende på direkta underhållsbidrag
syntes dock knappast kunna beräknas fortfara; i den mån automobilskattemedlen
ökades och deras användande enligt nu gällande bestämmelser
komme att ställa allt högre krav på vägclistriktens egna ekonomiska
uppoffringar, så torde vägstyrelserna ej underlåta att ernå största möjliga
lättnad i sin skattebörda genom att i regel begära så stort bidrag till det
direkta vägunderhållet, som förhållandena medgåve. Styrelsen och de sakkunniga
ansåge visserligen, att det ur vissa synpunkter varit lämpligt, om
dessa ansökningar alltjämt kunnat prövas från fall till fall. Med den utveckling,
. som enligt det ovanstående kunde emotses, skulle emellertid såväl
för vägdistrikten som för de prövande och granskande myndigheterna beredas
stor lättnad och förenkling i arbetet, om vad som för normala fall kunde anses
skäligt^ att tilldela vägdistrikten i rent underhållsbidrag, tilldelades dem
utan föregående ansökan, upprättad arbetsplan och kostnadsberäkning. Yägoch
vattenbyggnadsstyrelsen och de sakkunniga ville därför föreslå, att sådana
bidrag skulle utgå.

\ id övervägande av de grunder, som härvid borde tillämpas, framstode det
givetvis som ett önskemål att i enlighet med gällande författning kunna direkt
lämna bidraget till sådant vägunderhåll, som på grund av au tom obiltrafik i
synnerlig grad försvårats och till sådan vinterväghållning, som vore till särskilt
gagn för automobiltrafiken. Erforderligt underlag för att sakligt bedöma
dessa båda förhållanden saknades emellertid ännu. De enhetligt genomförda
trafikräkningar, som erfordrades för att kunna frånskilja ett för motortrafiken
särskilt viktigt vägnät, kunde ej under närmaste tid beräknas slutförda och

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

för bedömande av automobiltrafikens särskilda slitning å våra vägar förelåge
ännu ej slutgiltiga erfarenheter och rön. Vad särskilt vinterväghållningen
anginge, så hade erfarenheten redan visat, att ett frånskiljande ur en modern
vinterväghållning av den del av besväret, som vore av särskilt gagn för
motortrafiken, vore hart när omöjligt. Å andra sidan torde redan nu motortrafiken
inom vårt land hava vunnit den utvecklingen, att de i författningen
angivna distinktionerna i viss mån utplånats. Motorfordonet hade redan nu
vunnit en så vidsträckt användning, att större delen av vårt vägnät i större
eller mindre mån toges i anspråk av detsamma. Den utan tvekan väsentligaste
delen av kostnaderna för landets vägunderhåll toges i anspråk för av
motorfordon befarna vägar.

Därest det väghållningsdistriktet tilldelade bidraget till underhåll hölles inom
måttliga gränser, rådde därför intet tvivel om, att både beträffande sommaroch
vinterväghållningen bidraget endast komme att täcka sådan ökad underhållskostnad,
som vore förorsakad av automobiltrafik. Till stöd för detta påstående
torde vara tillräckligt att hänvisa till att det totala vägunderhållet
under de sista åren visat en ej ringa kostnadsökning; sålunda hade enbart från
1922 till 1923 den totala underhållskostnaden stigit från i runt tal 21,7 miljoner
kronor till 24,9 miljoner kronor (dier med omkring 15 %, utan att
någon motsvarande prisindexhöjning då kunde påvisas.

För att finna den lämpligaste formen för det ifrågasatta underhållsbidraget
hava styrelsen och de sakkunniga undersökt åtskilliga alternativ, som
åskådliggjorts i sex vid betänkandet fogade tabeller, beträffande vilkas innehåll
torde få hänvisas till handlingarna. Vid de verkställda beräkningarna
har man beträffande underhållskostnadernas storlek och fördelning utgått
från uppgifterna i 1923 års statistik. Vidare har antagits, att samtliga vägdistrikt
definitivt övergivit naturavägliållningen samt att denna övergång
kunnat i genomsnitt för hela landet ske inom kostnadsramen för föreliggande
uppskattningar. Vad automobilskattemedlen angår, så hava de i tabellerna
införts med det belopp, som för innevarande budgetår upptagits i riksstaten
för landsbygden eller 12,000,000 kronor.

Beträffande frågan om vilka kostnader som böra tagas i betraktande vid
bidragets beräkning anföra styrelsen och de sakkunniga:

Vid beräknande av olika tilläggsbidrag till vägdistrikten att utgå i viss proportion
till dessas verkliga kostnader för vägunderhållet hade styrelsen och de
sakkunniga ansett sig böra räkna med distriktens totala underhållskostnader
d. v. s. för såväl sommar- och vinterunderhåll som även för den del av förvaltningen,
som ej direkt tillhör vägbyggnaderna. Vad förvaltningskostnaden
anginge, så vore ju numera dess inräknande medgivet vid bestämmande
av det ordinarie statsbidraget till vägunderhållets verkliga kostnad, varför
dess medtagande även i nu förevarande beräkningar syntes fullt befogat.
Vad vinterunderhållet beträffade, så torde det med dess särskilda betydelse
för den kontinuerliga motortrafiken vara fullt skäligt, att detsamma medräknades
i det nuvarande vägunderhållet. Då denna princip — redan hävdad
av 1911 års vägkommission och av 1920 års vägsakkunniga — upptogs i
1922 års proposition till ny väglag, så hade densamma ansetts nu böra
vinna tillämpning.

Styrelsen och de sakkunniga hava till eu början undersökt möjligheten
att beräkna bidraget i proportion till varje läns egen automobilskatteandel,
vilket alternativ åskådliggjorts ä den vid handlingarna fogade tabell I. Styrelsen
och de sakkunniga anföra härom:

11

Kung!. May.ts proposition nr 170.

Tabellen visar, att om t. ex. 10 procent av länets egen andel av automobilskattemedel
användes till direkt underhållsbidrag för vägdistrikten inom
länet, så skulle distrikten i exempelvis Västmanlands län härigenom erhålla
ett tillskott av i runt tal 9 procent av det ordinarie statsbidraget, under det
att i grannlänet, Uppsala län, samtliga distrikt skulle erhålla i runt tal 63
procent ökning av det ordinarie bidraget. Härtill kan då läggas, att den
totala vägunderhållsbördan i Uppsala län i genomsnitt kan beräknas till
cirka 11 öre men i Västmanlands län uppgår till cirka 43 öre per vägfyrk.
Överhuvud taget synes av tabellen framgå, att enligt detta beräkningssätt
för de olika länen skulle uppstå så avsevärda ojämnheter i det totala underhållsbidragets
storlek utan rimligt sammanhang med den verkliga underhållsbördan,
att den angivna grunden icke lärer kunna ifrågakomma för det
ändamål, som här avses.

För undvikande av de sålunda anmärkta ojämnheterna hava styrelsen och
de sakkunniga funnit bidraget endast kunna grundas på de olika väghållningsdistriktens
kostnader för vägunderhåll, vinterväghållning och förvaltning.
A eu vid handlingarna fogad tabell II1) bär åskådliggjorts, huru störa
belopp, som för varje län skulle behöva tagas i anspråk av automilskattemedlen,
under förutsättning att bidraget utginge med vissa i tabellen angivna
procenttal. Av tabellen framgår, att för utdelande av det av riksdagen
ifrågasätta tilläggsbidraget å 10 procent till samtliga vägdistrikt skulle åtgå
sammanlagt för hela riket omkring 2,463,000 kronor eller i runt tal 20.5
procent av de för innevarande budgetår i riksstaten upptagna skattemedlen
för landsbygden.

Huru detta belopp enligt tabellen skulle komma att fördela sig på de olika
länen framgår av kol. f i härvid fogade bilaga A. Av omförmälda tabell II
framgår vidare, att därest dylikt bidrag utginge efter respektive 15 och 5
procent av underhållskostnaden, skulle därför åtgå omkring 3,700,000 respektive
1,230,000 kronor motsvarande 30 respektive 10 procent av landsbygdens
automobilskattemedel för budgetåret 1925—1926.

Styrelsen och de sakkunniga hava härefter behandlat den av motionärer
vid 1925 års riksdag berörda frågan om beredande av — utöver ett proportionellt
bidrag av ovan angiven beskaffenhet — jämväl ett utjämningsbidrag,
byggt enligt samma grunder som utjämningsbidraget i 1922 års väglagsproposition
nr 100, d. v. s. utgående med viss procent av den del av varje
vägdistrikts totala underhållskostnad, som per vägfyrk räknat överstiger
medeltalet för hela riket. För att närmare belysa denna bidragsgrund
hava styrelsen och de sakkunniga i tabell III verkställt en för varje vägdistrikt
i riket genomförd beräkning av det utjämningsbidrag, som borde
tillkomma distriktet, samt det belopp, som för detta ändamål snille behöva
tagas i anspråk av automobilskattemedel. Av tabellen framgår, att, om till
vägdistrikten skulle i enlighet med 1925 års motioner utdelas 30 procent av
distriktens underhållsbörda utöver medeltalet för riket, så skulle härför åtgå
omkring 1,676,000 kronor för hela landet eller cirka 14 procent av landsbygdens
andel av automobilskattemedel. Enligt samma förutsättning skulle
exempelvis Norrbottens län, som år 1923 erhöll omkring 185,000 kronor i
statsbidrag från anslaget till synnerligt betungade väghållningsdistrikt, hava

9 Se bilaga A.

12

Kungl. Maj ds proposition nr 170.

i direkt riksn tjärn ning erhållit omkring 299,000 kronor. Härutöver hava
styrelsen och de sakkunniga undersökt åtskilliga andra alternativ, och får
jag härutinnan hänvisa till handlingarna i ärendet.

Beträffande frågan om det av automobilskattemedel utgående bidragets
storlek hava styrelsen och de sakkunniga till en början erinrat om olika
framställningar angående höjning av det enligt väglagen utgående bidraget,
som tid efter annan gjorts men som ej föranlett någon åtgärd. Styrelsen
och de sakkunniga anföra vidare:

»Anledningen till att dessa framställningar om ökade underhållsbidrag icke
lett till positivt resultat, torde främst få sökas i det statsfinansiella läget,
som ej ansetts medgiva ifrågasatt höjning av bidraget, varjämte torde hava
bidragit framställda anmärkningar mot jämnheten och tillförlitligheten av de
gjorda uppskattningarna å underhållskostnaderna. Automobilskattemedlens
oväntat hastiga ökning har emellertid nu öppnat eu möjlighet att med anlitande
av dessa medel bereda väghållningsdistrikten en höjning av bidraget
till underhåll och då som ovan visats automilskattemedlen med fasthållande
av gällande principer för deras användning kunna för ändamålet tagas i
bruk, finna väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och de sakkunniga i vad nu
anförts ett ytterligare skäl för tillstyrkande av det automatiskt utgående
bidraget.

Angående dettas storlek kan erinras om hur dels vid tidigare tillfällen
föreslagits statsbidragets höjning med 10 procent, dels årets riksdag ifrågasatt
bidragets utgående med 10 procent, dels gjorda beräkningar visa, att
ett 10 procents bidrag på lämpligt sätt håller sig inom den till 20 procent
bestämda utjämningsandelen av de för landsbygden avsedda automobilskattem
edlen.»

Under åberopande av vad sålunda anförts hava styrelsen och de sakkunniga
föreslagit, att bidraget för närvarande måtte begränsas till tio procent.

Styrelsen och de sakkunniga hava emellertid ansett, att det ifrågasatta
bidraget endast bör tillkomma vägdistrikt, där vägunderhållet helt övertagits
av vägkassan, och erinra, att denna uppfattning till synes enhälligt kommit
till uttryck vid behandlingen av denna fråga. Styrelsen och de sakkunniga
anföra vidare:

Enligt senast infordrade uppgifter hade vägunderhållet övertagits av vägkassan
inom ej mindre än 215 av rikets 379 vägdistrikt, under det att ytterligare
71 distrikt övertagit underhållet partiellt. Det vore att förvänta, att
de distrikt, som ännu ej helt övertagit vägunderhållet, nu finge anledning
att återkomma till eller upptaga denna fråga. Den ökade tunga detta övertagande
mångenstädes ansåges innebära för jordbruksfastigheterna kompenserades
i viss mån genom det föreslagna tilläggsbidraget, vilket väl i regel
torde undanröja förefintliga betänkligheter. Styrelsen och de sakkunniga
liölle sålunda för sannolikt, att i och med den här föreslagna bestämmelsen
det övervägande flertalet av nu återstående vägdistrikt komme att snarast
överföra underhållet å sina vägkassor.

Styrelsen och de sakkunniga hava föreslagit, att det sålunda ifrågasatta
underhållsbidraget skulle utgå av landsbygdens utjämningsandel av automobilskattemedlen,
och hava härutinnan anfört:

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

»Det är uppenbart, att det tilläggsbidrag av 10 procent å vägdistriktens
totala^ underhållskostnad, som styrelsen och de sakkunniga funnit skäligt
föreslå, kommer att, i den mån samtliga valdistrikt övertaga underhållet, i
och för sig innebära en ej obetydlig utjämning mellan de olika länen. Denna
utjämning torde även nära ansluta sig till de grunder, som i gällande författning
(kungl. kungörelsen 470/1924; § 2) angivas för den utjämning, som skall
ske genom fördelning mellan länen av den s. k. utjämningsandelen. Ur denna
utjämningsandel, utgörande 20 procent av landsbygdens andel av automobilskattemedlen,
tillkommer det nämligen Eders Kungl. Maj:t att tilldela
fyllnadsbelopp till län, vilka genom sina ordinarie länsandelar anses hava
bekommit mindre än vad å länet skäligen bort belöpa med hänsyn bland
annat till omfattningen av automobiltrafiken inom länet och av dylik trafik
framkallat behov av underhållsarbeten a allmänna vägar; uppenbarligen finner
automobiltrafikens inverkan på vägarna, ett av sina bästa uttrvck i de totala
underhållskostnader, som enligt det föregående skulle ligga'' till grund för
tilläggsbidraget. Det kan under dessa förhållanden givetvis ifrågasättas,
huruvida utjämning mellan länen skall ske såväl genom den vanliga utjämningsandelen
å 20 procent av landsbygdens medel som ock genom de särskilda
tilläggsbidragen till vägunderhållet. Uppgå dessa senare, såsom i tabell
Yl angives, till cirka 10 procent av landsbygdens automobilskattemedel, så
skulle förfarandet i verkligheten innebära, att man i stället för nu gällande
uppdelning i 80 procent såsom ordinarie länsandei och 20 procent såsom
utjämningsandel skulle erhålla en utjämningsandel å 30 procent, under det
att endast 70 procent skulle utgå till länen i förhållande till de belopp,
som från dem inflyta i automobilskatt. Något vägande skäl för en dylik
förskjutning i fördelningen synes ej kunna uppvisas. Visserligen synas,"enligt
från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen lämnad uppgift, hittills verkställda
fördelningar av automobilskattemedlen tyda på, att någon förskjutning i
proportionen mellan 80 procent och 20 procent i syfte att något öka utjämningsandelens
storlek skulle, i mån av motortrafikens stigande interprovinsiella
karaktär, visa sig befogad, men någon sådan påtaglig erfarenhet, att
därpå kan grundas en ändring av nu gällande bestämmelser, föreligger dock
ej. I riksdagens skrivelse framhålles även såsom sannolikt, att den till
Eders Kungl. Maj:ts förfogande ställda utjämningsandelen av 20 procent
skulle sänkas, om särskilda tilläggsbidrag till vägunderhållet införas.»

Verkningarna av den av styrelsen och de sakkunniga föreslagna fördelningsmetoden
har åskådliggjorts å en av dem upprättad tabell TV. vilken
torde få bifogas såsom bilaga B.

Angående den ifrågasatta anordningens trädande i tillämpning hava styrelsen
och de sakkunniga anfört:

Ett tilläggsbidrag å 10 procent av den totala underhållskostnaden skulle
enligt förut omförmälda tabell II för landets samtliga vägdistrikt kräva ett
belopp av omkring 2,463,000 kronor. Om bestämmelse härom antoges av
1926 års riksdag, skulle det första utbetalandet kunna ske efter automobilskattemedlens
redovisning på nyåret 1927 samt skulle dä avse de verkliga
kostnaderna för de vägdistrikt, som från och med år 1925 helt övertagit
vägunderhållet å vägkassorna, varjämte till de distrikt, som övertagit underhållet
av samtliga vägar från och med ingången av år 1926, skulle utbetalas
tilläggsbidrag efter den uppskattade kostnaden för detta år. Då storleken
av det underhåll, som från den 1 januari 1926 övertagits av vägdistrikten,
kunde beräknas uppgå till omkring 57 procent av det totala underhållet,
sa torde, även om de verkliga kostnaderna överstege de uppskat -

Yttranden.

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

tade, 1927 års tilläggsbidrag, enligt tabell Yl upptagna till i runt tal 1,390,000
kronor, dock komma att understiga det angivna beloppet av i runt tal
2,500,000 kronor. Enligt den i riksstaten för budgetåret 1925—1926 angivna
beräkningen uppginge vidare landsbygdens andel av automobilskattemedlen
till 12,000,000 kronor, men komme i verkligheten att uppgå till avsevärt
mer, samt vore för budgetåret 1926—1927 i förslag till riksstaten beräknad
till 14,000,000 kronor, varför landsbygdens utjämningsandel skulle vid 1927
års fördelning komma att uppgå till omkring 2,800,000 kronor. Ingen svårighet
förelåge alltså att bestrida tilläggsbidraget till vägunderhållet ur länens
utjämningsandel.

Beträffande dispositionen av den del av landsbygdens automobilskattemedel,
som icke komme att tagas i anspråk för det ifrågasatta underhållsbidraget,
hava styrelsen och de sakkunniga anfört:

För sådana bidrag av automobilskattemedel, som icke utginge enligt ovan
föreslagna bestämmelser, skulle alltjämt gälla, att kostnadsberäkning skulle
föreligga samt att bidraget ej finge utgå med mer än i regel två tredjedelar
av den beräknade kostnaden. Det hade ofta erinrats, att denna bestämmelse
kunde komma att på vägdistrikten lägga bördor, som många av dem finge
svårt att bära, att möjligheten att begagna sig av automobilskattemedlen
därigenom kunde komma att bliva de rikare distrikten i oskälig grad förbehållen
samt att en höjning av den angivna anparten ofta kunde befinnas
befogad. Styrelsen och de sakkunniga ville erinra, att högre bidrag än I 2/s
redan med nu gällande bestämmelser vore möjligt och även i vissa fall
funnit tillämpning. De anförda önskemålen syntes dock inför den alltjämt
stigande automobilskatten vara värda ökat beaktande, varför styrelsen och
de sakkunniga ansett sig böra dels framhålla vikten av att vederbörande
länsstyrelser vid prövningen av inkomna ansökningar om bidrag av automobilskattemedlen
noga undersökte, huruvida bidrag borde lämnas till mer än
2/3 av den beräknade kostnaden, dels ock föreslå sådan komplettering av nu
gällande författning, att därav klart framginge befogenheten av statsbidragets
ökning för sådana arbetsföretag, som vore för de därav berörda väghållningsdistrikten
särskilt betungande.

I de avgivna yttrandena har förslaget att av automobilskattemedel utan
ansökning utdela ett bidrag av 10 procent å kostnaden för vägunderhåll
m. m. till sådana vägdistrikt, som helt övertagit vägunderhållet, med få
undantag tillstyrkts. Här nedan redogöres i korthet för yttrandenas innehåll
allenast i den mån anmärkningar av större vikt framställts.

Länsstyrelse i Uppsala län anser det principiellt oriktigt, att automobilskatten,
vilken införts för att kunna bereda ersättning för den genom autobiltrafiken
vållade kostnadsökningen, tages i bruk för ökning av statsbidraget
till vägunderhållet, oberoende av om detta ökats genom automobiltrafik eller
ej. Ett vägdistrikt, där allenast de med automobiler mest befarna vägarna
övertagits till underhåll, kunde vara lika berättigat till bidrag, som ett
distrikt, vilket helt övertagit underhållet. Länsstyrelsen förordar en prövning
av bidragsbehovet från fall till fall under enklare former än hittills.

Länsstyrelsen i Jönköpings län avstyrker bestämmelsen, att bidraget skall
tillgodokomma allenast vägdistrikt, som helt övertagit underhållet. Aven de,
som blott övertagit de stora stråkvägarna, borde få sådant bidrag.

Länsstyrelsen i Malmöhus län avstyrker förslaget och anför bland annat:

»Fördelning av automobilskattemedel enligt sådan grund, att vägunderhållskostnaden
för distrikten skulle bliva bestämmande, förutsätter princi -

Kungl. Maj:ts proposition nr 170. 15

piellt, att automobiltrafiken påverkar nämnda kostnad någorlunda likartat i
hela riket. I sitt förslag hava väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och de sakkunniga
efter att hava berört svårigheterna att bedöma den särskilda slitning
å våra vägar, som automobiltrafiken medför, vilket bedömande förutsätter
trafikräkningar, framhållit, att motorfordonet redan nu vunnit en så
vidsträckt användning att större delen av vårt vägnät i större eller mindre
mån tages i anspråk av detsamma, att den otvivelaktigt väsentligaste delen
av kostnaderna för landets vägunderhåll tages i anspråk för av motorfordon
befarna vägar samt att, därest det väghållningsdistriktet tilldelade bidraget
till underhåll liölles inom måttliga gränser, intet tvivel rådde om att beträffande
både sommar- och vinterväghållningen bidraget endast komme att
täcka sådan ökad underhållskostnad, som vore förorsakad av automobiltratik.

Eders Kungl. Maj:ts befallningsliavande finner för sin del intet av de
nyss angivna skälen vara bärande, när det gäller att bevisa, att automobilskattemedel
böra kunna användas till utjämning av vägskattebördan i allmänhet.
Att motorfordonen i större eller mindre män taga i anspråk större
delen av vägnätet är otvivelaktigt, och särskilt gäller det om Malmöhus län,
där endast ett par allmänna vägar äro undantagna från automobiltratik. men
va,d som här är av betydelse är givetvis, i vilken mån sådan trafik äger rum.
Likaledes må medgivas, att den väsentligaste delen av kostnaderna för landets
vägunderhåll faller på av motorfordon befarna vägar, men det är givetvis
utan nämnvärd betydelse för underhållet av en viss väg, om automobiler
då och då trafikera vägen, under det att förhållandet är motsatt, om vägen
har att mottaga en omfattande och tung sådan trafik. Slutligen förmenar
Eders Kungl. Maj:ts befallningsliavande att det för denna fråga är utan betydelse,
om ifrågavarande utjämningsandel under alla förhållanden ej över
stiger vad väghållningsdistriktet betalar för genom automobiltratik ökad
underhållskostnad; vad som borde vara av vikt vore, att väghållningsdistrikten
erhålla någorlunda lika andel i proportion till den ökade kostnaden».

Länsstyrelsen framhåller vidare, att inom länet verkställda trafikräkningar
visa, att inom olika vägdistrikt förhållandet mellan den av automobiltrafiken
förorsakade öleningen i vägunderhållskostnaden, å ena, samt distriktens lida
vägunderhållskostnad, å andra sidan, vore växlande, varför totala vägunderhållskostnaden
icke vore en tillförlitlig mätare av omförmälda kostnadsökning.
Länsstyrelsen anser vidare, att skäl saknas att från bidrag utestänga
distrikt, som övertagit allenast huvudvägarna.

Svenska vägföreningen anser, att möjligheten att låta bidraget utgå i viss
proportion till varje läns andel av automobilskattemedlen bör ytterligare
undersökas. De siffror, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och de sakkunniga
åberopat för att visa, att denna fördelningsgrund vore utesluten, bevisade
intet, då de uppskattade kostnaderna för vägunderhållet vore synnerligen
missvisande.

Aven styrelsens och de sakkunnigas förslag, att det ifrågasatta underhållsbidraget
skulle utgå av landsbygdens utjämningsandel av automobilskattemedlen,
har i flertalet av yttrandena lämnats utan erinran. Emellertid
hava i åtskilliga utlåtanden framhållits det betänkliga i att utjämningsaudelen
härigenom kunde bliva alltför hårt anlitad, så att den ej kunde fylla sitt
egentliga ändamål.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har sålunda anfört:

Länsstyrelsen kunde icke tillstyrka, att bidraget utginge från utjämningsandelen.
Enligt länsstyrelsens mening borde denna del allt fortfarande användas
till förbättrings- och underhållsarbeten å allmänna vägar inom sådana

1(1

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

delar av landet, vilka vid den allmänna fördelningen av automobilskattemedlen
bekommit mindre än vad därå skäligen bort belöpa med hänsyn
särskilt till omfattningen av automobiltrafiken. Eu sådan del av landet
vore Jönköpings län, som vore beläget inuti landet och där stark genomgångstrafik
ägde ruin i liera olika riktningar. Om, såsom föreslagits, de tio
procenten skulle tagas av utjämningsandelen, kunde denna komma att därav
anlitas så hårt, att nyssnämnda landsdelars berättigade intressen att få del
därav kunde komma att kränkas. Till undvikande härav syntes den utvägen
lämpligen kunna anlitas, att de tio procenten frånräknades landsbygdens
andel av automobilskattemeölen, innan denna andel uppdelades på sätt i
3 § av förordningen om fördelning av automobilskattemedel stadgades.

Länsstyrelsen i Kronobergs län framhåller, att det syntes vara att förvänta,
att förslagets genomförande skulle för de vägdistrikt, där naturaväghållet
ännu funnes kvar, verka som eu kraftig sporre för övergång till underhåll
medelst vägkassan. Därför torde snart nog nästan hela utjämningsandelen
tagas i anspråk för det ifrågasatta underhållsbidraget. Eventuellt komme
densamma ej att bliva, tillräcklig för täckande av den stadgade bidragsprocenten,
varvid eu reduktion av procentsatsen förutsatts skola äga rum. Det
syntes emellertid länsstyrelsen tveksamt, huruvida ej under alla förhållanden
någon mindre del —■ förslagsvis 20 procent — av utjämningsandelen borde
hållas reserverad för att av Kungl. Maj:t disponeras i utjämningssyfte för
särskilt missgynnade län.

Länsstyrelsen i Kalmar län föreslår en omläggning av bestämmelserna i
syfte att det föreslagna underhållsbidraget göres oberoende av utjämningsandelen
samt fixeras till tio procent av underhållskostnaden — alltså utan
reduktion av procentsatsen även om bidragets belopp skulle överskrida
landsbygdens utjämningsandel.

Länsstyrelsen i Halland* län yttrar, att de föreslagna bestämmelserna skulle
kunna hava till följd, att inga medel återstode att av Kungl. Maj:t i utjämningssyfte
disponeras för vägarbeten i mindre gynnade län. Länsstyrelsen
föreslår därför, att tillsvidare allenast hälften av landsbygdens utjämningsandel
må få användas till det ifrågasatta bidraget. Komme bidraget härigenom
att alltför mycket understiga 10 procent av underhållskostnaden,
kunde utjämningsandelen ökas.

Länsstyrelsen 7 Göteborgs och Bolins län framhåller såsom antagligt, att
när vägdistrikten i större utsträckning övertagit vägunderhållet, största delen
av utjämningsmedlen komme att tagas i anspråk för bidrag till underhållet.
Länsstyrelsen ansåge emellertid i hög grad angeläget, att ett betydande belopp
stode till förfogande för att tilldela län, som med den på länet belöpande
ordinarie andelen icke bekommit det belopp, som med hänsyn till
förhållandena kunde anses skäligt. För Göteborgs och Bohus läns vidkommande
vore detta av synnerligen stor betydelse. Belägenheten inom
länet av storstaden Göteborg, där det övervägande flertalet av länets automobiler
vore hemmahörande, måste naturligen medföra eu synnerligen stark
slitning av länets vägar, detta jämväl därigenom att storstaden söge trafik
till sig från orter utom länet. Så vore givetvis förhållandet med övriga
städer och hamnar utmed havet, och överhuvud måste länets egenskap av
kustlandskap beträffande automobiltrafiken äga en stor betydelse, då den
trafik, som dragits ned mot havet, där måste vända och ånyo framföras på
länets vägar. Slutligen kunde icke bortses från det förhållande, att länets
läge medförde en icke ringa genomgångstrafik från Norge. Länsstyrelsen
ville därför ifrågasätta antingen att utjämningsandelen måtte höjas eller ock
att det särskilda bidraget till underhållet måtte utgå, innan 20 procent av
landsbygdens automobilskattemedel avsattes såsom utjämningsandel.

IT

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län säger sig även befara att utjämningsandelen,
efter det underhållsbidraget därav utgått, skalle bliva otillräcklig för att
på ett verkligt effektivt sätt tillgodose sitt egentliga ändamål. Då länsstyrelsen
ansåge utjämningsandelens användande till förmån för län, som i
förhållande till sina automobilskattemedel vore särskilt betungade av automobiltrafik,
vara av stor allmän betydelse, ansåge länsstyrelsen det lämpligt
att säkerställa detta ändamål genom att höja utjämningsandelen till förslagsvis
25 procent av landsbygdens andel av automobilskattemedlen.

Yid automobilskattens införande och meddelandet av bestämmelserna an- Departementgående
automobilskattemedlens fördelning framhölls, att den angelägnaste chefenuppgiften
för vägväsendets höjande vore att genom förbättringsarbeten sätta
vägnätet i stånd att tåla den starka påfrestningen från automobiltrafiken.

Denna uppfattning, som även fick uttryck i de första fördelningsföreskrifternas
avfattning, har icke jävats av erfarenheten under den tid, som därefter
förflutit. Alltjämt måste det anses vara av synnerlig vikt att i mån av behov
genom erforderliga förstärkningsarbeten försätta vägarna i sådant skick,
att de kunna i skälig omfattning motstå trafikens åverkan. Ur ekonomisk
synpunkt är detta av stor betydelse, enär man, då trafiken nått eu viss utveckling,
endast på sådant sätt kan åvägabringa en rimlig begränsning av underhållskostnaderna.
Härtill kommer behovet att genom rätning av vägkrökar och
breddning av alltför smala vägar söka minska riskerna för automobiltrafiken.

Sedan automobilens användning blivit allmän inom alla delar av riket och
inom alla samhällslager, har automobiltrafik i allt större utsträckning tillåtits å
vägar, där sådan trafik förut var förbjuden, så att dylika förbud numera hora
till undantagen. Med den ökade trafiken har givetvis följt eu betydande
ökning av kostnaden för vägunderhållet och därmed även klagomål över att
kostnadsökningen icke i motsvarande grad ersättes genom tilldelning av
automobilskattemedel. I viss mån kunna dessa klagomål icke frånkännas
berättigande. Automobilskattemedlen hava hittills givetvis i första hand
måst användas till förbättring av de för den hårdaste trafiken utsatta stråkvägarna.
Den av automobiltrafiken framkallade kostnadsökning, som icke
fått ett mera påtagligt uttryck i vägförbättringar, bär mera sällan utjämnats
genom bidrag av automobilskattemedel. Av allt att döma hava de sålunda
följda principerna varit riktiga och ägnade att för framtiden minska underhållskostnaderna.
Med den fortgående förbättringen av landets vägnät och
den rikligare tillgången på automobilskattemedel kan man emellertid — givetvis
med iakttagande av nödig försiktighet — i större utsträckning än förut
använda automobilskattemedel för att direkt lindra den ökade underhållstungan.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens och de sakkunnigas förslag innebär,
att till vägdistrikten utan föregående ansökan skall av automobilskattemedel
utgå ett bidrag motsvarande 10 procent av distriktets verkliga kostnader för
vägunderhåll, vinterväghållning och förvaltning, som ej avser byggande av
väg. Med utgångspunkt från att den 1 januari 1926 omkring 57 procent av
vägunderhållet övertagits av vägdistrikten hava de sakkunniga enligt vid Bihang

till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 142 höft. (Nr 170.) 362 se 2

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

fogade tabell VI beräknat 1927 års underhållsbidrag till omkring 1,390,000
kronor. Man måste dock räkna med att i händelse av bifall till nyssnämnda
förslag jämväl återstående vägdistrikt komme att inom kort övertaga vägunderhållet.
I sådant fall skulle enligt nyssnämnda tabell underhållsbidraget
uppgå till i runt tal 2,500,000 kronor. Emellertid är det att märka, att uppskattningarna
av kostnaderna för vägunderhållet, på vilka styrelsen och de
sakkunniga i brist på bättre material måst bygga sina beräkningar, icke
giva något tillförlitligt uttryck för den verkliga kostnaden. Troligen kommer
det vid en övergång att visa sig, att de verkliga kostnaderna avsevärt
överstiga de uppskattade. Med hänsyn till att många uppskattningar verkställts
under kristiden, under det att andra kvarstå oförändrade sedan lång tid tillbaka,
äro emellertid dessa förhållanden ytterst vanskliga att bedöma. Uti
innevarande års statsverksproposition är landsbygdens andel av automobilskattemedlen
för budgetåret 1926—1927 beräknat till 15,200,000 kronor. Förslagsvis
skulle man kunna räkna med att, sedan allt vägunderhåll övertagits
av vägdistrikten, en femtedel av landsbygdens andel av automobilskattemedlen
skulle komma att tagas i anspråk för det ifrågasatta underhållsbidraget.
I den mån automobilskattemedlen i framtiden ökas kraftigare än underhållskostnaderna
eller tvärtom, skulle givetvis förhållandet ändras.

Förslaget har i allmänhet tillstyrkts av de hörda myndigheterna. Även
mig synes förslaget i stort sett innebära en god lösning av förevarande fråga,
i det att vägdistrikten enligt detsamma skulle utan omgång och kostnader för
upprättande av plan och kostnadsförslag erhålla eu önskvärd och välbefogad
lindring i väghållningsbesväret.

I några av yttandena har ifrågasatts, att det föreslagna bidraget skulle
tillgodokomma jämväl vägdistrikt, som icke helt övertagit vägunderhållet.
På de skäl, som legat till grund för statsmakternas redan tidigare intagna
ståndpunkt i denna fråga, finner jag ej anledning att föreslå avvikelse härutinnan
från det föreliggande förslaget. Alltjämt synes vägkassans fullständiga
övertagande av vägunderhållet böra betraktas såsom en nödvändig garanti
för att underhållsbidraget skall bliva till avsedd nytta för vägväsendet. Att
antaga är även, att vägkassornas övertagande av underhållet kommer att påskyndas
av ett bifall till förevarande förslag.

Enligt förslaget skulle underhållsbidraget utgå av landsbygdens utjämningsandel.
Efter gjorda beräkningar (förut omförmiilda tabeller II och VI) skulle
det år 1927 utgående bidraget taga i anspråk ungefär hälften av utjämningsandelen,
och därest samtliga distrikt övertoge vägunderhållet, skulle hela utjämningsandelen
åtgå för ändamålet. Styrelsen och de sakkunniga hava också
måst föreslå viss reduktion av bidragsprocenten, för det fall att utjämningsandelen
icke skulle förslå till ett bidrag av 10 procent av underhållskostnaden.
Emellertid är härvid att märka, att styrelsen och de sakkunniga vid
dessa beräkningar utgått från det i riksstaten för budgetåret 1925—1926
upptagna beloppet å landsbygdens andel av automobilskattemedlen 12,000,000
kronor samt räknat med de uppskattade kostnaderna för vägunderhållet.

Styrelsens och de sakkunnigas förslag i denna del synes bottna i den

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

uppfattningen, att det föreslagna underhållsbidraget skulle fylla samma
ändamål som utjämningsandelen och alltså kunna göra denna överflödig.
En sådan uppfattning kan jag icke dela, och jag nödgas i det följande något
utförligt motivera denna min ståndpunkt.

Utjämningsandelens ändamål är att utjämna de orättvisor vid fördelningen
av automobilskattemedlen, som kunna bliva eu följd av den valda
fördelningsgrundens ofullkomlighet. Därvid har särskilt tagits sikte på
det förhållandet, att den kring en större stad liggande landsbygden kan
få sina vägar sönderkörda av automobiler från staden, men att landsbygden
vid skattemedlens fördelning dock icke får tillgodoräkna sig den
från stadens automobiler influtna skatten. Det till fördelningsgrund tagna
skattebeloppet för allenast landsbygdens automobiler blir i detta fall icke
tillräckligt uttryck för den genom automobiltrafiken förorsakade ökningen i
vägslitningen. Men även andra anledningar till ojämnhet vid fördelningen
finnas. Sålunda får ett län med jämförelsevis få automobiler och en stark
genomgående trafik från andra län för liten andel av automobilskattemedlen,
därest ej fyllnad lämnas. Det är utjämningsandelens förnämsta uppgift att
bereda fyllnad i de fall, då en länsfond på grund av delningsgrundens ofullkomlighet
icke erhållit så stor tilldelning som skäligen svarar mot den av
automobiltrafiken framkallade kostnadsökningen i väghållningen. I § 2 av
kungörelsen den 21 november 1924 (nr 470) med närmare bestämmelser angående
fördelningen av automobilskattemedel har nämnda förhållande uttryckts
så, att Kung], Maj:t av landsbygdens och städernas utjämningsandelar
tilldelar fyllnadsbelopp åt län eller stad, som vid den av statskontoret
verkställda fördelningen i jämförelse med annat län eller annan stad bekommit
mindre än vad därå skäligen bort belöpa med hänsyn särskilt till
omfattningen av automobiltrafiken inom länet eller staden och av dylik trafik
framkallat behov av förbättrings- och underhållsarbeten å allmänna vägar
och gator.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens och de sakkunnigas mening, att det
ifrågasatta underhållsbidraget, i den män samtliga vägdistrikt övertoge underhållet,
i och för sig innebure en ej obetydlig utjämning mellan de olika
länen, har motiverats därmed, att automobiltrafikens inverkan på vägarna
uppenbarligen funne ett av sina bästa uttryck i de totala underhållskostnader,
som skulle ligga till grund för tilläggsbudget. Jag vill givetvis icke
förneka, att omförmälda bidrag kan verka irtjämnande i förevarande avseende,
men fall kunna också tänkas, då bidraget än mera skärper en vid den första
fördelningen uppkommen ojämnhet. Man får i detta sammanhang ej bortse
från att även annan trafik än automobiltrafiken kan utöva en betydande och i
olika vägdistrikt växlande inverkan på vägdistriktets totala underhållskostnad,
exempelvis virkes- och bettransporter med anspannsfordon, en inverkan som
strängt taget ej bör få inverka på automobilskattemedlens fördelning.

För vinnande av någon jämförelse mellan utjämningsandelens disposition
å ena sidan enligt hittills tillämpade grunder och å andra sidan genom den
ifrågasatta utdelningen av underhållsbidrag har inom kommunikationsdeparte -

20

Kungl. Maj-.ts proposition nr 170.

mentet upprättats vidfogade, såsom bilaga C betecknade tabell. Tabellen
utgår från den förutsättningen, att samtliga distrikt övertagit vägunderhållet.
Då den fördelade utjämningsandelens storlek växlar i de i tabellen behandlade
fallen, är det företrädesvis procenttalen, som erbjuda intresse. Av tabellen
framgår, att under det Stockholms och Uppsala län år 1924 erhöllo
9.7 respektive 4.2 procent av utjämningsandelen, skulle samma län bekomma
allenast 4.9 respektive 1.4 procent av det till underhållsbidrag utgående beloppet.
Västmanlands län, som åren 1923 och 1924 erhöll allenast 1,5 procent
av utjämningsandelen, skulle bekomma 5.6 procent av underhållsbidragets
totala belopp. Dessa siffror vittna ej om underhållsbidragets förmåga att
ersätta utjämningsandelen. Någon säker jämförelse kan emellertid ej göras,
då underhållsbidraget uträknats på grundval av de uppskattade kostnaderna.
Sålunda kan med stor sannolikhet antagas, att den för Västmanlands län
anförda siffran 5.6 procent komme att visa sig för hög.

Av vad ovan anförts torde framgå, att utjämningsandelen har en viktig
uppgift att fylla, även om det föreslagna underhållsbidraget införes. I den
mån trafikräkningar komma att allmänt äga rum och man därigenom erhåller
en klarare uppfattning om trafikens storlek och beskaffenhet, ökas även förutsättningarna
för ett fullt rättvist och ändamålsenligt fördelande av utjämningsmedlen.
Flera av de hörda myndigheterna hava även betonat vikten
av att utjämningsandelen komme till användning för sitt ursprungliga ändamål.
Under förutsättning av att underhållsbidraget skulle utgå av utjämningsandelen,
hava dessa myndigheter föreslagit en ökning av denna.

En i stort sett tillfredsställande lösning synes mig kunna vinnas genom
att låta underhållsbidraget utgå av den efter utjämningsandelens avsättande
förefintliga återstoden av landsbygdens andel i automobilskattemedlen,
innan sagda återstod fördelas på länsfonder. Härigenom synes det
möjligt att i huvudsak ernå samma resultat, som styrelsen och de sakkunniga
åsyftat med den av dem föreslagna anordningen, och samtidigt undvika
vissa därmed förenade olägenheter. Utjämningsandelen skulle enligt denna
lösning användas för sitt ursprungliga ändamål. Återstoden skulle fördelas
enligt två från varandra fristående fördelningsgrunder: den del, som motsvarade
10 procent av vägdistriktens sammanlagda kostnader för vägunderhåll
m. m., i proportion till nämnda kostnader, och återstoden i proportion
till den från länens landsbygd influtna automobilskatten. Härigenom skulle
vinnas den fördelen, att någon reduktion av bidragsprocenten icke skulle
behöva äga rum för det fall, att summan av underhållsbidragen komme att
överstiga utjämningsandelen, och vidare att utjämningsandelens storlek icke
bleve beroende av de till bidrag berättigade underhållskostnadernas växlande
belopp.

Då jag nu förordar en sådan lösning, anser jag mig samtidigt böra föreslå
någon nedsättning av utjämningsandelens storlek. Under förutsättning att
summan av underhållsbidragen komme att motsvara en femtedel av landsbygdens
andel av skattemedlen och att utjämningsandelen bibehölles vid oförändrad
storlek, skulle de medel, som fördelas i förhållande till influten auto -

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

mobilskatt, minskas från fyra femtedelar till tre femtedelar av landsbygdens
skatteandel eller således med en fjärdedel. För verkställande av utjämning
i samma grad som förut vid fördelning efter samma fördelningsgrund, skulle
alltså erfordras en utjämningsandel likaledes minskad med eu fjärdedel.
Under förutsättning vidare att behov av särskild utjämning icke föreligger
i fråga om de medel, som skulle utdelas såsom underhållsbidrag, skulle
alltså icke erfordras större utjämningsandel än 15 procent av landsbygdens
andel av skattemedlen. Fn undersökning av utjämningsandelens hittillsvarande
användning (se bilaga C.) har bibragt mig den uppfattningen, att
en sådan nedsättning icke är ägnad att väcka betänkligheter, varför jag vill
förorda densamma. Återstående 85 procent av landsbygdens andel av skattemedlen
bör fördelas på sådant sätt, att därav först utgår bidrag till vägdistrikten
med 10 procent av underhållskostnaden samt återstoden, förslagsvis
uppskattad till 65 procent av landsbygdens skatteandel, såsom hittills
uppdelas på länsfonder i proportion till den från de särskilda länens landsbygd
influtna automobilskatten.

Med hänsyn till att ett genomförande av förevarande förslag medför ändring
av flertalet paragrafer i nu gällande förordning om automobilskattemedlens
fördelning, har det ansetts lämpligt att utarbeta förslag till helt
ny författning i ämnet. Detta förslag ansluter sig emellertid i stort sett
till gällande förordning. Beträffande förslagets detaljer må anföras följande.

De för automobilskattemedlens fördelning grundläggande bestämmelserna
i 1 § av gällande förordning hava oförändrade ingått i förslaget. I 2 § har
ingen annan avvikelse skett än att orden »av statskontoret» utgått. Anledningen
härtill är att det ansetts önskvärt, att statskontorets befattning med
automobilskattemedlens bokföring och fördelning skulle helt upphöra och
överflyttas på väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Särskild föreskrift härom
lärer böra meddelas i den administrativa författning i förevarande ämne,
som Kungl. Maj:t i händelse av bifall till förslaget, lärer komma att utfärda.

3 § innefattar den egentliga författningsändringen. I 1 mom. a) meddelas
bestämmelserna angående utdelning av underhållsbidraget. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och de sakkunniga hava föreslagit, att till grund för beräkningen
av det år 1927 utgående bidraget skola läggas verkliga kostnaderna
för vägunderhåll och vinterväghållning under år 1925, eller således
året näst före det, varunder automobilskattemedlen influtit. Uppenbarligen
vore det önskligt att till grund för fördelningen kunna lägga kostnaderna
för det år, varunder skattemedlen influtit, eller året näst före det fördelningen
verkställes såsom fallet är med statsbidraget enligt 60 § väglagen.
Med hänsyn till önskvärdheten att undvika alltför långt framskjutande av bidragets
fördelning synes det likväl vara försiktigast att i detta hänseende följa
styrelsens och de sakkunnigas förslag. Därest vägdistriktet utfört vägunderhållet
under hela det år automobilskattemedlen influtit men ej under året

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

därförut, synes, i enlighet med styrelsens och de sakkunnigas förslag, sistnämnda
års uppskattade kostnad för vägunderhållet böra jämte verkliga
kostnaden för vinterväghållning och förvaltning läggas till grund för bidragets
beräknande.

Riksdagen har vid föregående tillfällen uttalat, att ett enhetligt och rationellt
ordnande av vägdistriktens bokföring bleve av allt större vikt ju
mera medel, som ställdes till vägdistriktens förfogande. Förslag i sådant
syfte föreligger utarbetat och är, sedan vederbörande myndigheters yttrande
däröver numera inkommit, föremål för handläggning inom kommunikationsdepartementet.
För åstadkommande av ordning och reda i vägdistriktens
räkenskaper och därmed en garanti för att ett tillförlitligt underlag vinnes
för bidragets beräknande bär i 3 § 1 mom. a) andra stycket stadgats att
till grund för beräknandet av vägdistriktets verkliga kostnad skola läggas
på föreskrivet sätt förda och granskade räkenskaper, och lärer Kungl. Maj:t,
i händelse av bifall till förslaget, framdeles komma att härom utfärda erforderliga
föreskrifter. Sistnämnda föreskrifter torde komma att givas tillämpning
från och med ingången av år 1927. Klart är alltså, att på föreskrivet
sätt förda räkenskaper icke kunna komma att ligga till grund för
beräknandet av verkliga kostnaderna för åren 1925 och 1926, men detta synes
så uppenbart, att särskild övergångsbestämmelse i förevarande avseende
ansetts onödig.

För det oförmodade fall, att något" vägdistrikt skulle undandraga sig att
förebringa utredning om distriktets verkliga kostnad och bidrag alltså icke
skulle kunna utdelas till distriktet, har ansetts böra givas möjlighet att förklara
bidraget förverkat, på det att medlen skola kunna komma till nyttig
användning. Aven utan vägdistriktets förskyllan kan det emellertid inträffa,
att vid den tid, då underhållsbidraget bör utdelas och uppdelning av automobilskattemedlen
på länsfonder bör ske, full klarhet dock icke föreligger angående
vägdistriktets verkliga kostnad, som här avses, exempelvis på grund
av förd klagan över vägstämmas beslut i anledning av revisionsanmärkning.
I sådant fall måste tydligen ett belopp motsvarande det högsta, vartill vägdistriktets
bidrag skäligen kan beräknas uppgå, avsättas i avvaktan på sakens
slutliga prövning.

3 § 1 mom. b) innehåller föreskrift om automobilskattemedlens uppdelning
på länsfonder och överensstämmer beträffande delningsgrunden med gällande
bestämmelser.

3 § 2 mom. är lika med andra punkten av motsvarande paragraf i gällande
förordning utom däri, att utjämningsandelen nedsatts från 20 till 15 procent
av landsbygdens andel av skattemedlen.

I 4 § har allenast ändrats en hänvisning till nästföregående paragraf.
Beträffande sådana bidrag till landsbygdens väghållning, som komme att
utgå jämlikt 4 §, skulle enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens och de
sakkunnigas förslag alltjämt fordras arbetsplan med kostnadsberäkning, och
skulle såsom hittills bidraget i regel ej utgå med mer än två tredjedelar
av den beräknade kostnaden. Med anledning av framkomna erinringar, att

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

sistnämnda bestämmelse kunde medföra, att de mindre bärkraftiga vägdistrikten
finge svårt att tillgodogöra sig automobilskattemedlen, bava styrelsen
och de sakkunniga framhållit, att det även enligt gällande bestämmelser
vore möjligt att erhålla bidrag överstigande två tredjedelar av kostnaden
för företag, men hava tillika hemställt om visst förtydligande i detta
hänseende av gällande administrativa författning i ämnet. Styrelsen och
de sakkunniga hava vidare framhållit vikten av att vederbörande länsstyrelser
vid prövningen av inkomna ansökningar om dylika bidrag noga undersöka,
huruvida bidrag bör lämnas med mer än två tredjedelar av den beräknade
kostnaden. Vad styrelsen och de sakkunniga sålunda anfört synes
beaktansvärt, och torde i sinom tid, på sätt ifrågasatts, lämplig jämkning
böra äga rum i den administrativa författning i ämnet, som kan komma att
utfärdas.

På sätt statskontoret i sitt yttrande hemställt torde förordningen böra
träda i kraft den 1 januari 1927.

Departementschefen uppläser härefter ovanberörda inom departementet
utarbetade förslag till förordning om fördelning av automobilskattemedel
och hemställer, att detsamma måtte genom proposition föreläggas riksdagen
till antagande.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
behagar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Itegenten
lämna bifall och förordnar, att proposition av den lydelse,
bilaga till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

A. C. F. v. Krusenstierna.

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

Tabell II.

inlaga A.

Tilläggsbidrag till vägunderhållet, att utgå ur autoniobilskattemedlen med viss för alla
viigdistrikt lika procent av den totala underhållskostnaden.

L ä 11

a

b

C

(1

0

j ]

S

Vägdistrik-tets egen
kostnad
för allt
under-håll 1

kr.

Förvalt-

nings-

kostnad

kr.

Stats-verkets
ordinarie
utgift för
underhåll
enligt

60 §
väglagen

kr.

Summa.

Total

under-

hålls-

kostnad

kr.

Tilläggsbidra

15 % av
den totala
underhålls-kostnaden d

kr

kl.

av bilmedel 1
håll med

10 % av
den totala
underhålls-kostnaden d

kr.

ill vägunder-

5 % av
den totala
underhålls-kostnaden d

kr.

Stockholms ............

889,870

50,941

271.843

1,212,654

181,898

121,265

60,633

Uppsala..................

265,888

17.186

60,436

343,510

51,527

34,351

17,176

Södermanlands ......

599,893

23,851

198,137

821,881

123,282

82,188

41,094

Östergötlands .......

727,770

32,907

276,868

1,037,545

155,632

103,755

51,877

Jönköpings ...........

610,483

24,748

299,231

964,462

144,669

96,446

48,223

Kronobergs ............

439,203

15,219

136,230

590,652

88,598

59,065

29,533

Kalmar ..................

558.380

33,768

193,265

785,413

117.812

78,541

39,271

Gotlands ...............

155,646

5,636

32,086

193,368

29,005

19,337

9,668

Blekinge ...............

228,522

12,863

89,963

331,348

49,702

33,135

16,567

Kristianstads .........

904.517

36,820

254,832

1,196,169

179,426

119,617

59,809

Malmöhus...............

1,268,553

77,658

592,274

1,938,485

290.772

193,848

96.924

Hallands .............

766,549

27,178

237,301

1.031,028

154.654

103.103

51.551

Göteborgs och Bohus

582,844

54,142

186,182

823,168

123,475

82,317

41,158

Alvsborgs ...............

975,297

45,703

319,866

1,340,866

201,130

134,087

67,043

Skaraborgs ............

708,082

32,451

349,673

1,090,206

163,531

109,021

54,510

V ärmlands...............

813,974

66,090

309,833

1,189,897

178,485

118,990

59,495

Örebro ...............

541,106

32.046

149,942

723,094

108,464

72,309

36,155

Västmanlands .........

980,024

28,786

375,774

1,384,584

207,687

138,458

69,229

Kopparbergs............

712,924

57,837

200,755

971,516

145,728

97,152

48,576

Gävleborgs ............

628,680

25,727

156,687

811,094

121,664

81,109

40,555

Västernorrlands ......

1,370,713

58,182

311.874

1.740,769

261,116

174,077

87,039

Jämtlands...............

660,891

31,619

214,371

906,881

136,032

90,688

45,344

VÖsterbottens .........

953.823

43,027

352,490

1,349,340

202,401

134,934

67,467

Norrbottens ............

1,373,979

72,472

409,894

1,856,345

278,451

185,634

92,817

Summa

17,747,611

906,857

5,979,807

24,634,275

3,695,141

2,463,427

1,231,714

= 30.79 % av

= 20.53 % av

= 10.26 % av

12,000,000

12,000,000

12,000,000

kr.2

kr. 2

kr. 2

Statsbidrag till synnerligt betungade distrikt icke fråndraget.

12.000.000 kr. = landsbygdens andel av bilsknttemedlen under budgetåret 1 925 —1 920.

Kungl. Maj ds proposition nr 170.

Jo

Tabell VI. Bilaga B.

AutomoMlskattemedlens fördelning mellan länen enligt dels de nu tillämpade
och dels de av styrelsen och de sakkunniga föreslagna grunderna.

a

b

c

d

e

I riksstaten
för budget-året 1925—
1926 upp-tagen andel
för lands-bygden

12,000,000 kr.
fördelad i
proportion
mot 1925 års
fördelning

I riksstat för budgetåret 1926—1927 föreslagen
andel för landsbygden: 14,000,000 kr.,
utgående med

80 procent
ordinarie
länsandei,
fördelad i
proportion

till 1925

års ordinarie
länsandelar

20 procent utjämningsandel
att utgå med

Län

10 procent
tilläggsbidrag
till väg-distrikt, som
senast från
och med 1926
helt över-tagit under-hållet

fyllnadsbelopp,
så utmätta,
att 1925 års
proportion
mellan länen
i huvudsak
bibehålies

Summa

Stockholms.............

Uppsala .....................

Södermanlands ...........

Östergötlands......

J önköpings............

Kronobergs..................

Kalmar...................

Gotlands .................

Blekinge .................

Kristianstads...............

Malmöhus ..........

Hallands .....................

Göteborgs och Bohus...

Älvsborgs ................

Skaraborgs ..................

Värmlands ..................

Örebro.......................

Västmanlands...............

Kopparbergs ...............

Gävleborgs..................

V ästernorrlands............

Jämtlands ..................

Västerbottens..............

Norrbottens ................

kr.

989.000

379.000

512.000

537.000

395.000

296.000

407.000
94,000

150.000

591.000
1,053,000

292.000

388.000

563.000

550.000

670.000

558.000

348.000

881.000
610,000

586.000

350.000

410.000

391.000

kr.

881,000

328.000

467.000

508.000

364.000

297.000

377.000
94,000

133.000

644.000
1,025,000

211.000

223.000

512.000

595.000

734.000

606.000

363.000

858.000

664.000

511.000

299.000

275.000

231.000

kr.

76.000

20.000

43.000

14.000

47.000

29.000

15.000 .
120.000

17.000

45.000

66.000

74.000

16.000
116,000

60,000

11,000

92.000

81.000

95.000

83.000

132.000

141.000

kr.

177.000
86,000

77.000

94.000

89.000

61.000
13,OU0

24.000

165.000

78.000

155.000

59.000

19.000

25.000

60.000

65.000

20.000

64.000 |

76.000 |

kr.

1.134.000
434,(i00

587.000

616.000
453,1)00

344.000

467.000

107.000

172.000

764.000

1.207.000

334.000

444.000

645.000

630.000

850.000

666.000 :

399.000

1.010.000

745.000

671.000 i

402.000

471.000

448.000 I

Summa

12,000,000

11,200,000

1,393,000

1,407,000 |

14,000,000 ^

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 sand. 142 höft. (Nr 170.)

3G2 26

3

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

Bilaga C.

Hittills verkställd fördelning av landsbygdens utjäninlngsinedel i jämförelse med
tilläggsbidrag av 10 procent av totala underhållskostnaden.

a

b I

o

d

e

f

Län

Landsbygdens utjämningsandel av
automobilskattemedel för år

Tilläggsbidrag

10 procent av
totala underhålls-kostnaden

för år 1924

(inklusive vinter-väghållning och
förvaltning)

1923

1924

kr.

i % av
sum-man av

a)

kr.

i % av
sum-man av

<0

kr.

i % av
sum-man av

e)

Stockholms ......................

100,000

9.8

195.000

9.7

121,265

4.9

Uppsala............................

46,000

4.5

83,000

4.2

34,351

1.4

Södermanlands ..................

49,000

4.8

95,000

4.7

82,188

3.8

Östergötlands .....................

50,000

4.9

85,000

4.2

103,755

4.2

Jönköpings ........................

37,000

3.6

70,000

3.5

96,446

3.9

Kronobergs .......................

15,000

1.5

35,000

1.7

59,065

2.4

Kalmar ..............................

28,000

2.8

70,000

3.5

78,541

3.2

Gotlands ............................

4,000

0.4

10,000

0.5

19,337

0.8

Blekinge...........................

15,000

1.5

30,000

1.6

33,135

1.8

Kristianstads ....................

15,000

1.5

30,000

1.5

119,617

4.9

Malmöhus...........................

80,000

7.8

145,000

7.2

193,848

7.9

Hallands ...........................

40,000

4.8

95,000

4.7

103,103

4.2

Göteborgs och Bohus .........

90,000

8.8

170,000

8.4

82,317

3.4

Alvsborgs ...........................

51,000

5.o

105,000

5.2

134,087

5.4

Skaraborgs ........................

10,000

1.0

30.000

1.5

109,021

4.4

V ärmlands...........................

10,000

1.0

30,000

1.5

118,990

4.8

Örebro ..............................

15.000

1.5

30,000

1.5

72,309

2.9

Västmanlands .....................

15,000

1.5

30,000

1.5

138,458

5.6

Kopparbergs.......................

70,000

6.9

120,000

6.0

97,152

4.o

Gävleborgs ......................

14,000

1.4

30,000

1.5

81,109

3.8

Västernorrlands ..................

64,000

6.3

125,000

6.2

174,077

7.1

Jämtlands...........................

38,000

3.7

80,000

4.o

90,688

3.7

Västerbottens ....................

79,000

7.7

150,000

7.5

134,934

5.6

Norrbottens .......................

75,000

7.8

167,000

8.8

185,634

7.5

Summa

1,019,000

100. o

2,010,000

100. o

2,463,427

100.o

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1926.