Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

1

tfr 148.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående avskrivning
av viss del av statslån till Väderstad—Skänninge—Bränninge
järnvägsaktiebolag; given Stockholms
slott den 20 februari 1926.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Viktor Larsson.

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet
inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen- Regenten i
statsrådet å Stockholms slott den 20 februari 1926.

Närvarande:

Statsministern Sandler, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Olsson, Nothin, Svensson, Hansson, Schlyter, Larsson, Wigforss,
Möller, Levinson.

Departementschefen, statsrådet Larsson anför:

Den 24 april 1908 beviljade Kungl. Maj:t koncession å järnväg om
0.891 meters spårvidd från Yäderstads (Karleby) station å den koncessionerade
järnvägen Mjölby—Hästholmens hamn över Skänninge till Gillberga
hållplats å Mellersta Östergötlands järnvägsaktiebolags järnväg mellan Linköping
och Fågelsta. Såsom villkor för koncessionen stadgades bland
Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 123 höft. (Nr 148.)

451 26

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

annat, att svenska statsverket vore berättigat att inlösa järnvägen med
tillhörigheter och trafikmateriel mot ett penningbelopp, som för det fall,
att yrkande om inlösen framställdes efter tio år från banans öppnande för
allmän trafik, skulle antingen beräknas motsvara två gånger summan av hela
den under de närmast föregående tio åren uppkomna nettobehållningen av
trafiken eller, därest vare sig från statens eller från koncessionshavarens
sida sådant fordrades, bestämmas av fem gode män, av vilka Kungl. Maj:t
utsåge två och koncessionshavaren två, varefter de fyra sålunda valda tillkallade
den femte.

Därefter fastställde Kungl. Maj:t den 6 maj 1910 ny plan för järnvägen,
enligt vilken järnvägen skulle anslutas till järnvägslinjen Linköping—
Fågelsta vid Bränninge station i stället för Clillberga hållplats. Sedan
koncessionen å järnvägen jämlikt Kungl. Maj:ts medgivande överlåtits å
Yäderstad—Skänninge—Bränninge järnvägsaktiebolag, fastställde Kungl.
Maj:t den 22 juni 1911 kostnadsberäkning för ifrågavarande järnvägsanläggning
att, såvitt kostnaden skulle tagas till grund för sökt statslån,
sluta å 1,577,000 kronor samt beviljade för utförande av järnvägsanläggningen
ett lån ur allmänna järn vägslånefonden av 788,500 kronor. För
detta lån stadgas bland annat följande villkor:

Annuiteten för låneunderstödets återgäldande beräknades till fem procent
å ursprungliga försträckningsbeloppet, av vilken annuitet först skulle gottgöras
ränta efter fyra och en halv procent å oguldet kapitalbelopp och återstoden
utgöra avbetalning därå. Anstånd med räntans erläggande medgavs
för tre år från lyftningsdagarna, dock icke utöver ett år från den dag, eller
den 1 april 1914, då järnvägen senast skulle vara färdig och öppnad för trafik;
och skulle beloppet av den ränta, med vars erläggande anstånd sålunda medgivits,
genom fortsatt annuitetslikvid erläggas till staten först sedan i stadgad
ordning såväl all annan ränta som ock hela lånekapitalet inbetalts. Kapitalavbetalningen
skulle vidtaga den 1 april 1917 och i sammanhang därmed
gottgörelse ske av därförinnan upplupen obetald ränta, för så vitt uppskov
med densammas erläggande icke beviljats; och skulle annuiteten sedermera
erläggas samma dag varje år, till dess försträckningen och all därå upplupen
ränta blivit till fullo guiden. Därest till betalning förfallet belopp icke bleve
i föreskriven ordning erlagt, skulle bolaget därå gälda fem procent årlig
ränta, intill dess samma belopp bleve behörigen inbetalt. Järnvägsanläggningen
Yäderstad—Skänninge—Bränninge med alla därtill hörande byggnader
och materiel ävensom all bolagets övriga egendom skulle utgöra säkerhet
för den av staten lämnade försträckning och staten till säkerhet för sin
fordrans utbekommande erhålla inteckning i järnvägen med förmånsrätt framför
varje annan fordran.

Sedermera liar Kungl. Maj: t den 25 oktober 1918 beviljat bolaget ett
lån ur handels- och sjöfartsfonden av 250,000 kronor. För detta lån har
såsom villkor stadgats bland annat, att staten till säkerhet för lånet skulle
erhålla inteckning i järnvägen med förmånsrätt närmast efter ovan berörda
statslån å 788,500 kronor samt såsom säkerhet för lånets behöriga återgäldande
skulle avlämnas dels borgensförbindelser, av beskaffenhet att
kunna av statskontoret godkännas, av Appuna, Bjälbo, Allhelgona, Yaller -

Kungl. May.ts proposition nr 148.

3

stads, Normlösa, Yästerlösa, Björkebergs och Ledbergs kommuner samt
Skänninge och Linköpings städer i förhållande till vederbörandes innehav
av aktier i järnvägsbolaget, dels ock av Mellersta Sveriges sockerfabriksaktiebolag,
svenska statens eller Stockholms stads obligationer i proportion
till bolagets aktieinnehav i bolaget.

Bolaget, som aldrig kunnat erlägga vare sig ränta eller kapitalavbetalning
å förberörda statslån å 788,500 kronor gjorde under åberopande av
en på föranstaltande av fullmäktige i riksgäldskontoret verkställd granskning
av ifrågavarande järnvägs förvaltning och ekonomi framställning om
efterskänkande av bolagets oprioriterade ränteskuld vid utgången av år

1923 å omförmälda statslån å 788,500 kronor, eller, därest detta icke
bifölles, att järnvägsföretaget måtte stödjas genom teckning av aktier i
bolaget till belopp motsvarande statens oprioriterade fordringar hos bolaget
vid utgången av år 1923.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen tillstyrkte bolagets framställning under
villkor att garanterna för bolagets ovan omförmälda lån å 250,000 kronor
ur handels- och sjöfartsfonden antingen avstode från de fordringar hos
järnvägsbolaget, som uppkomme genom att de fullgjorde annuiteterna å
detta lån, eller ock övertoge lånet. Däremot avstyrktes framställningen
av fullmäktige i riksgäldskontoret, vilka framhöllo, att den av bolaget ifrågasatta
avskrivningen vore otillräcklig för att bringa bolagets ekonomi på
en solid basis och efter allt att döma endast skulle innebära ett uppskov
med en i varje fall oundviklig likvidation.

Kungl. Maj:t fann den 22 februari 1924 framställningen icke föranleda
någon åtgärd.

I skrivelse den 16 januari 1926 har bolaget åter gjort framställning Framställning
om reglering av bolagets skuld till staten. Till stöd härför har bolaget i
huvudsak anfört följande: Bränninge

I enlighet med bolagets därutinnan gjorda hemställan hade garanterna för
bolagets lån å 250,000 kronor ur handels- och sjöfartsfonden beslutat helt
övertaga betalningsskyldigheten för nämnda lån samt avskriva de fordringar,
de därigenom erhölle hos bolaget, vadan bolaget ännu icke jämlikt 97 § i
aktiebolagslagen blivit skyldigt att träda i likvidation.

Emellertid hade, huvudsakligen på grund av ökad automobilkonkurrens
och minskad betodling, järnvägsdriften under 1924 givit till resultat ett underskott
av 18,254 kronor 5 öre. Besultatet för 1925 förelåge icke förrän i
slutet av februari, men torde komma att ställa sig något gynnsammare än

1924 på grund av ytterligare minskade omkostnader; dock torde icke driftkostnaderna
helt komma att täckas.

På denna grund vore bolagets rörelsekapital i det närmaste förbrukat och
likvidation omedelbart förestående, därest icke en rekonstruktion av bolaget
inom närmaste tiden kunde genomföras.

På begäran av bolaget hade fullmäktige i riksgäldskontoret låtit värdera
järnvägen genom en nämnd av fem personer, varav tre ledamöter utsetts av
fullmäktige och två av bolagets styrelse. I utlåtande den 13 november 1925
hade denna nämnd framlagt två alternativ för en uppgörelse:

4

Väg- och
vattenmygg11
adsstyrelseii.

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

Alternativ I innebure att, sedan bolaget gått i likvidation, järnvägen efter
av Kungl. Maj:t och riksdagen givet tillstånd försåldes till ett nytt bolag
för en köpeskilling av 70,000 kronor och att genom aktieteckning minst

30,000 kronor anskaffades till rörelsekapital.

Enligt alternativ II ifrågasattes, att järnvägsbolaget för undvikande av
likvidation ansökte om nedskrivning av bolagets statslån till 70,000 kronor
mot villkor, att för fullgörande av inbetalningarna å det nedskrivna lånebeloppet
ställdes borgen samt bolaget beslutade viss nedskrivning av sitt
aktiekapital och anskaffande av nytt rörelsekapital om minst 30,000 kronor.

Alternativ I medförde den icke oväsentliga svårigheten för de kommuner,
som tecknat borgen för bolagets lån från handels- och sjöfartsfonden, att
dessa omedelbart måste inbetala nämnda lån. Även torde icke kunna undgås,
att med likvidationen och bildandet av ett nytt bolag vissa kostnader
måste uppstå.

Det vore därför för bolagets intressenter och den trakt, järnvägen genomlöpte,
önskligt, att alternativ II kunde genomföras.

Ortsbefolkningen och de kommuner, som hade intresse av banan och
som tecknat större delen av aktiekapitalet, 795,425 kronor, samt sedan stött
järnvägen med borgen för ovanberörda lån å 250,000 kronor, för vilket lån
de nu helt övertagit betalningsskyldigheten, hyste även den förhoppningen,
att genom ett sådant förfaringssätt järnvägen helt skulle kunna bevaras i
de gamla intressenternas ägo.

Av uttalanden att döma hade man även anledning tro, att det icke skulle
vara omöjligt att från dessa erhålla borgen för ett sålunda nedskrivet statslån
ävensom anskaffa ett rörelsekapital av minst 30,000 kronor.

På grund av vad sålunda anförts har bolaget hemställt, att bolagets skuld
till staten måtte nedskrivas till 70,000 kronor under villkor att för fullgörande
av inbetalningar å detta nedskrivna belopp ställdes borgen, som av vederbörande
myndigheter kunde godkännas, eller ock, därest detta icke bifölles
utan bolaget nödgades träda i likvidation, att järnvägen med rullande materiel
och vad som till densamma nu hörde måtte få försäljas till ett nytt
bolag, bestående huvudsakligen av intressenter i nuvarande bolaget, till
ett pris av 70,000 kronor.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har i utlåtande den 5 februari 1926
meddelat, att styrelsen vid inspektioner av järnvägen och dess rullande
materiel funnit underhållet någorlunda tillfredsställande. Vidare yttrar styrelsen
:

Av handlingarna i ärendet samt av verkställda utredningar framginge, att
järnvägen Väderstad—Skänninge—Bränninge genom sitt läge till andra järnvägar
samt på grund av de goda förutsättningarna för motordriven landsvägstrafik
kommit i ett läge, där driften endast med stor svårighet kunde
upprätthållas och icke kunde ingiva några förhoppningar om statslånets
frilla, återbetalande. Järnvägen hade uppenbarligen mycket små förutsättningar
att fortfarande existera såsom självständigt järnvägsföretag, och önskvärt
vore, att åtgärder för att införliva detsamma med Mellersta Östergötlands
järnväg, som i viktiga avseenden redan skötte dess funktioner, bleve
vidtagna. Med avseende på driften vore det uppenbart, att, trots redan
vidtagna besparingar, ytterligare inskränkningar erfordrades för att skäl
skulle anses föreligga att genom direkta uppoffringar upprätthålla trafiken.
Förslagen att å sträckan Väderstad—Skänninge nedlägga persontrafiken samt

Kungl. Maj:ts proposition nr 148. 5

att i övrigt än ytterligare reducera trafikpersonalen borde bland annat upptagas
till omedelbar prövning.

Ehuru styrelsen ej hade något mot bolagets förevarande förslag att erinra
ur den synpunkten, att möjlighet knappast syntes föreligga att genom järnvägsdriftens
upprätthållande erhålla avkastning å större belopp än 70,000
kronor, så måste dock styrelsen känna sig betänksam mot att nu formellt
nedskriva statens fordran till ett avsevärt lägre belopp än som uppenbarligen
skulle tillgodokomma statsverket, om järnvägen nu realiserades. Enligt
verkställd värdering skulle järnvägens nuvarande realisationsvärde uppgå
till 317,000 kronor. Då enligt uppgift järnvägens lån ur handels- och sjöfartsfonden
numera i sin helhet övertagits av garanterna, skulle sålunda det
angivna realisationsvärdet vara vad staten nu kunde påräkna såsom ersättning
för sin fordran vid järnvägens nedläggande. Det syntes styrelsen olämpligt,
att statsverket till förmån för andra nu formellt frånhände sig detta
eventuella mervärde av 247,000 kronor. Statslånet syntes sålunda ej nu
böra nedskrivas under det verkliga realisationsvärdet, även om förräntning
av detsamma ej krävdes till högre belopp än vad av bolaget ifrågasatts.

Under nu angivna förutsättningar och då det ej syntes lämpligt, att staten
övertoge järnvägen, tillstyrker väg- och vattenbyggnadsstyrelsen statsmakternas
medverkan till frågans ordnande i angiven riktning.

Fullmäktige i riksgäldskontoret anföra i yttrande den 16 februari 1926 i
huvudsak följande:

Såsom framginge av bolagsstyrelsens årsberättelser, hade driften å bolagets
järnväg knappast under något år lämnat ett tillfredsställande ekonomiskt resultat.
Under åren 1914, 1915, 1917, 1920, 1922 och 1924 hade inkomsterna
understigit driftkostnaderna. Övriga år utvisade visserligen driftöverskott,
men hade dessa med undantag för år 1919 varit så obetydliga, att de endast
i ringa män kunnat förslå till täckande av bolagets räntekostnader.

Järnvägsbolagets ställning vore sådan, att bolaget när som helst kunde
bliva nödsakat att träda i likvidation. Vid sådant förhållande vore det nödvändigt,
att statsmakterna nu toge ställning till frågan om järnvägens framtida
öde. Att staten skulle förvärva järnvägen och för framtiden själv ombesörja
driften torde ej kunna ifrågakomma. Däremot kunde ifrågasättas,
att staten efter järnvägens övertagande nedlade densamma och realiserade
tillgångarna, i vilket fall staten syntes kunna räkna med att återfå en ej
oväsentlig del — omkring 300,000 kronor — av sin fordran hos bolaget.
Värderingsnämnden hade emellertid i sitt ovan berörda utlåtande anfört
skäl, som enligt dess mening talade för att järnvägsdriften trots det svaga
resultatet även för framtiden borde uppehållas. De sålunda anförda skälen
torde ej kunna frånkännas ett visst värde, varför fullmäktige åtminstone för
närvarande ej ansåge sig böra påyrka järnvägens nedläggande.

Med anledning av vad väg- och vattenbyggnadsstyrelsen yttrat ville fullmäktige
framhålla, att det ej syntes föreligga stor utsikt för att Mellersta
Östergötlands järnvägsaktiebolag med sin ej särdeles starka ekonomiska ställning
skulle vara villigt att på antagliga villkor övertaga järnvägen i fråga.
Även om förutsättningarna saknades för en lönande drift å järnvägen, hade
dock trafikinkomsterna under perioden 1914—1924 såsom helhet varit i det
allra närmaste tillräckliga för driftutgifternas bestridande. Vissa ytterligare
förenklingar och besparingar kunde möjligen vidtagas och förhållandet mellan
inkomster och utgifter därigenom något förbättras. Det framkomna förslaget
att å sträckan Väderstad—Skänninge nedlägga persontrafiken syntes
ock böra upptagas till prövning. Det torde emellertid ej vara lämpligt att

Fullmäktige
i riksgäldskontoret.

Dcparteraonts chefon.

6 Kungl. Maj.ts proposition nr 148.

uppställa några åtgärder i detta syfte såsom villkor för en nu uppenbarligen
oundgänglig reglering av bolagets skuldförhållande till staten.

Bolagets framställning avsåge en nedskrivning till 70,000 kronor av skulden
för lånet från allmänna järnvägslånefonden under villkor, att borgen ställdes
för behörig förräntning och amortering av detta belopp. Då förenämnda
skuld för närvarande uppginge till c:a 1,300,000 kronor, skulle ett bifall till
framställningen innebära efterskänkande av inemot 95 procent av berörda
fordran. Aven om möjlighet knappast torde föreligga att — även efter
genomförande av möjliga ytterligare förenklingar —- genom järnvägsdriftens
uppehållande erhålla avkastning å större belopp än 70,000 kronor, delade
fullmäktige de av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen uttalade betänkligheterna
mot att nu nedskriva statens fordran till detta belopp; och ville fullmäktige
ansluta sig till styrelsens förslag att begränsa nedskrivningen till det realisationsvärde,
som framkommit vid förenämnda värdering, eller 317,000 kronor,
vilket belopp lämpligen kunde avrundas till 320,000 kronor. Då borgen för
amortering och förräntning ej torde kunna erhållas för större belopp än

70,000 kronor, borde den överskjutande skulden, 250,000 kronor, för vilken
staten givetvis skulle hava inteckningssäkerhet, enligt fullmäktiges mening
ej löpa med ränta och någon viss årlig amortering ej vara föreskriven. Bolaget
borde däremot efter fullmäktiges beprövande vara skyldigt att i den
män, driftresultatet därtill frainledes kunde giva möjlighet, verkställa avbetalningar
å ifrågavarande skuldbelopp. — Kegleringen av skulden torde böra
räknas från och med 1926 års början och annuitet efter 5 procent, varav 4.6
procent ränta, å förenämnda skuldbelopp 70,000 kronor första gången erläggas
den 31 december 1926 och därefter samma dag varje år. Prövning
och godkännande av borgenssäkerheten borde verkställas av Kungl. Maj:t.

Den föreslagna nedskrivningen borde enligt fullmäktiges uppfattning medgivas
vare sig det nuvarande järnvägsbolaget komme att äga bestånd eller
efter bolagets likvidation järnvägen överlätes å nytt bolag, huvudsakligen
bestående av delägare i det nuvarande bolaget.

I anslutning till vad förenämnda värderingsnämnd föreslagit syntes såsom
ytterligare villkor för nedskrivningen böra krävas, att bolaget medgåve
sådan ändring av de i koncessionen för järnvägen fastställda inlösningsvillkoren,
att statsverket berättigades inlösa järnvägen för 320,000 kronor,
ökat med belopp, som framdeles kunde komma att bindas i järnvägens fasta
anläggningar och rullande materiel, men minskat med behöriga avdrag på
grund av slitning och annan teknisk värdeminskning. Det syntes fullmäktige
principiellt riktigt, att, så snart staten medgåve avskrivning å sin fordran
hos ett järnvägsbolag, bolaget å sin sida medgåve staten inlösningsrätt efter
berörda grunder, även om detta, såsom i nu förevarande fall, ej alltid skulle
hava särdeles stor praktisk betydelse.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställa fullmäktige, att till
den nu församlade riksdagen måtte framläggas förslag till reglering av bolagets
skuld till staten på sätt av fullmäktige angivits.

Av vad ovan anförts och av handlingarna i ärendet i övrigt framgår, att
Yäderstad—Skänninge—Bränninge järnvägsaktiebolags ekonomiska ställning
numera är sådan, att bolaget redan innevarande år kan bliva nödsakat att
träda i likvidation. En följd härav skulle sannolikt bliva, att staten nödgades
övertaga och trafikera järnvägen, en anordning, som ej minst med
hänsyn till järnvägens från statens järnvägar avvikande spårvidd om möjligt
synes böra undvikas. Då det icke torde vara möjligt, att staten någonsin

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

skulle kunna erhålla full likvid för sin fordran hos bolaget, gäller det närmast
att söka finna en sådan form för regleringen av bolagets skuldförhållande
till staten, att förlusten för statsverket blir så liten som möjligt.
Att nedlägga järnvägen och avyttra dess tillgångar synes dock åtminstone
icke för närvarande böra ifrågasättas, då banan trots motorfordonstrafikens
starka utveckling alltjämt torde hava en viss betydelse för näringslivet i de
bygder, den genomlöper. Möjlighet att låta banan övertagas av annat järnvägsföretag
och därigenom vinna ett bättre driftresultat synes knappast
förefinnas. Ej heller torde de besparingar och förenklingar, som hittills
genomförts och ytterligare lära kunna vidtagas, komma att medföra en sådan
förbättring av rörelsen, att därigenom en reglering av skuldfrågan undvikes.
Den lämpliga lösningen av detta spörsmål lärer därför vara, att staten för
att undvika bolagets trädande i likvidation nu nedskriver sin fordran hos
bolaget. I sådant hänseende finner jag mig kunna biträda fullmäktiges i
riksgäldskontoret förslag, enligt vilket statens fordran skulle nedskrivas till

320,000 kronor, motsvarande järnvägens realisationsvärde, samt förräntning
och amortering krävas endast i fråga om ett belopp av 70,000 kronor, vara
vid fortsatt järnvägsdrift avkastning synes kunna påräknas. För den sålunda
ifrågasatta regleringen av bolagets skuldförhållande till staten torde lämpligen
böra föreskrivas villkor i huvudsaklig överensstämmelse med vad fullmäktige
i riksgäldskontoret föreslagit.

På grund av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen medgiva,

att statens den 31 december 1925 beräknade kapital- och
räntefordran hos Väderstad—Skänninge—Bränninge järnvägsaktiebolag
på grund av det bolaget beviljade statslån å 788,500
kronor må till den del, berörda fordran överstiger 320,000
kronor, avskrivas under de i statsrådsprotokollet förordade
villkor.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Kungl. Höghet KronprinsenBegenten
lämna bifall samt förordnar, att proposition
av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall
avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

A. C. F. v. Krusenstierna.