Kungl. Maj:ts proposition Nr 142.

Nr 142.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till ändrad lydelse
av § 12 mom. 1 i förordningen den 9 juni 1911 (nr 80) med
tulltaxa för inkommande varor; given Stockholms slott den 19
februari 1926.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
det förslag om vars avlatande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro
enligt Dess nådiga beslut:

GUSTAF ADOLF.

Ernst Wigforss.

Utdrag av protokollet över finansärendem hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 19 februari 1926.

Närvarande:

Statsministern Sandler, ministern för utrikes ärendena Under, statsråden
Olsson, Nothin, Svensson, Hansson, Linders, Schlyter, Larsson,
Wigforss, Möller, Le vinson.

Chefen för finansdepartementet statsrådet Wigforss anför efter gemensam
beredning med chefen för handelsdepartementet:

Jämlikt § 12 mom. 1 i förordningen den 9 juni 1911 (nr 80) med tulltaxa
för inkommande varor äger den som här i riket verkställt nybyggnad,
förbyggnad eller reparation av fartyg av mer än 40 tons avgiftspliktig
dräktighet, vare sig svenskt eller utländskt, eller av järnfartyg av mer än
5 men icke över 40 tons avgiftspliktig dräktighet vilket är avsett att omedelbart
erhålla eller äger utländsk nationalitet, att för därvid använda, från
utrikes ort införda tullpliktiga materialier och skeppsförnödenheter, däribland

8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 142.

inbegripna sådana i fartyget fast anbragta husgerådssaker, vilka antingen
icke kunna med bibehållen användbarhet däri från skiljas eller ock genom
särskild, varaktig beteckning äro tydligen utmärkta såsom för fartyget uteslutande
avsedda, restitutionsvis återbekomma den erlagda tullavgiften eller
i det fall, att enligt medgivande som i författningsrummet omförmäles tullavgiften
icke blivit erlagd utan allenast säkerhet för densamma ställts, njuta
befrielse från dess gäldande under vissa i författningsrummet närmare angivna
villkor.

I en den 20 januari 1926 dagtecknad skrift har nu ordföranden i Sveriges
varvsindustriförening direktören H. G. Hammar gjort framställning om ändring
av ifrågavarande bestämmelser därhän, att tullrestitution skulle få åtnjutas
för »till fartygets inredning hörande, fast anbragta eller särskilt avpassade
föremål eller för dess utrustning erforderliga artiklar, vilka genom
varaktig beteckning tydligen utmärkts såsom för fartyget uteslutande avsedda».
Härjämte liar påyrkats borttagande av den nuvarande föreskriften
därom, att beträffande husgerådssaker skall avlämnas bevis av tullförvaltning
att de för den medgivna förmånen stadgade särskilda villkor vid verkställd
besiktning funnits vara för handen.

Till stöd för framställningen har anförts i huvudsak följande.

Avsikten med ifrågavarande stadgande i tulltaxeförordningen hade uppenbarligen
varit att befria den inhemska varvsindustrien från den belastning,
som vår protektionistiska tullagstiftning skulle medföra därest tull utginge
för materialier och förnödenheter, avsedda att ingå i på svenska varv byggda
fartyg. Den avfattning författningsrummet erhållit hade emellertid vid den
utveckling som under senare åren ägt rum inom industrien visat sig mindre
tillfredsställande för förverkligande av nyss angivna syfte. Till en början
kunde anmärkas, att uttrycket »skeppsförnödenheter» som enligt allmänt
språkbruk torde avse företrädesvis ombord använda förbrukningsartiklar
lämpligen borde utbytas mot »skeppsinventarier». Den nuvarande formuleringen
gåve vidare anledning till ett särskiljande av »fast anbragta husgerådssaker»
från andra »skeppsförnödenheter», i det att beträffande de
förstnämnda såsom förutsättning för tullrestitution eller befrielse från tull
gällde, att de antingen icke kunde med bibehållen användbarhet från fartyget
skiljas eller ock genom särskild, varaktig beteckning tydligen vore
utmärkta såsom för fartyget uteslutande avsedda, under det att i fråga om
andra »skeppsförnödenheter» sådant villkor i författningen icke uppställts.
Till förekommande av en alltför inskränkt, säkerligen icke avsedd tolkning
av bestämmelsen i denna del syntes en något ändrad formulering vara att
förorda. Härvid vore att märka, hurusom särskilt i fråga om passagerarfartyg
de mer och mer stegrade anspråken på komfort gåve här berörda
fråga ökad aktualitet.

Vidare hade en komplettering av ifrågavarande författningsrum visat sig
behövlig i sådan riktning, att rätt till tullrestitution eller befrielse från tull
medgåves även i fråga om linne, sängkläder och andra utrustningsartiklar.
Det inträffade nämligen ej sällan, att ett rederi som exempelvis gjorde beställning
av ett passagerarfartyg icke ville underkasta sig besväret att självt
anskaffa dylika artiklar för fartyget utan önskade få detsamma levererat
med fullständig utrustning. Dessa utrustningsartiklar vore nästan undan -

9

Kung!. Maj:ts proposition Nr 142.

tagslöst försedda med fartygets eller rederiets namn eller märke. I sådant
fall syntes tillfredsställande säkerhet förefinnas för att ett medgivande av
tullfrihet icke kunde leda till missbruk. I detta sammanhang förtjänade
framhållas, att beträffande i utlandet byggda fartyg som där försetts med
nödiga inventarier och utrustningsartiklar det icke ifrågasattes att vid fartygets
framkomst till svensk hamn belägga desamma med tull. Det syntes
knappast förenat med rättvisa och billighet, att de svenska skeppsvarven
i här berörda avseende skulle sättas i en mindre gynnsam ställning.

Givetvis borde allt tullrestitutionsförfarande ske under för statsverkets
säkerhet betryggande former. Å andra sidan finge icke förbises, att ett alltför
snävt hållet medgivande på detta område kunde, särskilt vid inträffande
lågkonjunktur, äventyra för landet betydelsefulla intressen. Det hade också
varit ett utmärkande drag för .senare tiders lagstiftning i fråga om tullrestitution,
att allt större förtroende tillmätts näringsidkarens försäkringar.
Då beträffande de viktigaste skeppsmaterialierna, såsom järnplåt, maskinerier
och dylika artiklar, tilltro lämnades till varvsinnehavarens edliga försäkran
och uppgift angående materialåtgången, syntes beträffande det mindre väsentliga,
nämligen de för fartyget erforderliga husgeråds- och utrustningsartiklarna,
ett under edlig förpliktelse avgivet intyg kunna innebära eu för statsverkets
intressen betryggande säkerhet.

På grund av remiss hava kommerskollegium och generaltullstyrelsen den
11 februari 1926 avgivit gemensamt utlåtande i detta ärende och därvid
överlämnat yttranden från Sveriges industriförbund, tulldirektörerna och
tullbehandlingsinspektionerna i Stockholm, Göteborg och Malmö samt tullkamrarna
i Norrköping, Oskarshamn, Landskrona och Hälsingborg. För
egen del hava ämbetsverken anfört följande:

»Vid tillämpningen av gällande bestämmelser i ämnet har länge eu tämligen
restriktiv tolkning upprätthållits särskilt i fråga om husgerådssaker.
Denna tolkning synes hava grundats dels på förarbetena till författningsrummet
och dels på ett av Kungl. Maj:t i regeringsrätten år 1912 meddelat
prejudikat.

Stadgandet angående husgerådssaker tillkom år 1904 efter förslag av handels-
och sjöfartskommittén i dess den 11 december 1900 avgivna utlåtande
VI och infördes i § 8 av de vid 1904 års tulltaxa fogade tulltaxeunderrättelserna
(jämför 1904 års bevillningsutskotts betänkande nr 25, sid. 3.
6 och 7). Därförinnan hade husgerådssaker varit uttryckligen undantagna
från restitutionsrätt; se tulltaxan den 24 oktober 1898 (Svensk författningssamling
nr 103).

Handels- och sjöfartskommittén yttrade på sid. 75—76 i åberopade betänkande
bland annat, att restitutionsrätten borde utsträckas att gälla för
sådana till husgerådssaker nu hänförda artiklar för fartygs inredning och
utrustning, om vilkas användande för fartyget tvivel ej kunde råda. ’Så
är’, yttrade kommittén, ''fallet med t. ex. tyg till beklädnad av väggar och
fasta soffor i hytter och salonger; väggfasta speglar; fasta bord och stolar;
balanslampor; fasta tvättfat med mera dylikt’.

Med omförmälda prejudikat förhåller sig på följande sätt, Genom beslut
den 5 september 1911 på ansökning av Bergsunds mekaniska verkstads aktiebolag
vägrade generaltullstyrelsen befrielse från tullavgift för pegamoid och
lavoarer. Häröver anförde bolaget besvär. Styrelsen anförde i ett den 21
december 1911 dagtecknat utlåtande:

Bihang till riksdagen/ protokoll 1926. 1 saml. IVi höft. CSr l-''il — l''i2.) -

10

Kungi. Maj:ts proposition Nr 142.

''Målets avgörande lärer bero därav, huruvida i handlingarna omförmälda
pegamoid och lavoarer äro att hänföra till husgerådssaker i den mening,
detta ord tages i § 8 av de vid tulltaxan den 8 juni 1906 fogade underrättelser.
Prövas detta vara förhållandet, må, jämlikt sagda paragraf, befrielse
från tullavgift ej beviljas, med mindre bolaget företer bevis av tullförvaltning,
utvisande, att vid av bemälda ämbetsmyndigliet verkställd besiktning
konstaterats ej mindre, att sakerna blivit i fartyget fast anbragta,
än även, att desamma antingen icke kunna med bibehållen användbarhet
därifrån skiljas eller ock genom särskild varaktig beteckning äro tydligen
utmärkta såsom för fartyget uteslutande avsedda. Nu angivna omständigheter
kunna författningsenligt ej styrkas genom annat bevismedel än det i
paragrafen stadgade. Grunden till att lagstiftaren uppställt kravet på ett
dylikt ämbetsbevis i fråga om husgerådssaker är uppenbarligen, att hithörande
föremål presumeras kunna lätteligen skiljas från fartyget och vinna
användning på annat håll, och att det måste krävas eu fullt tillförlig motbevisning
för denna presumtious hävande.

Med hänsyn tagen till författningsstadgandets grund synes tvekan ej böra
råda därom, att såväl pegamoiden som lavoarerna i förevarande hänseende
måste räknas till husgerådssaker. Belysande paralleller till ifrågakomna för
väggbeklädnad avsedda vara torde kunna hämtas från sådana till golvbetäckning
ämnade material som exempelvis linoleummattor. Eu i likartade
fall iakttagen praxis inom styrelsens revisionsbyrå stödjer i sin mån ovan
uttalade åsikt.

Enär av det ovan anförda torde framgå, att såväl pegamoiden som lavoarerna
äro att hänföra till husgerådssaker, samt bolaget ostridigt uraktlåtit
att förete det i fråga om dylika saker i § 8 tulltaxeunderrättelserna föreskrivna
ämbetsbevis, får styrelsen i underdånighet hemställa, det Eders
Kungl. Maj:t täcktes finna besvären ej föranleda ändring i överklagade
beslutet.’

Enligt utslag den 26 januari 1912 (se regeringsrättens årsbok not. F. 18)
faun Kungl. Maj:t ej skäl göra ändring i styrelsens beslut.

Praxis har sedermera utvecklat sig i mera liberal riktning. Någon strängt
genomförd konsekvens har emellertid ej varit möjlig att härvid upprätthålla,
beroende särskilt därpå, att den omfattande och tidsödande granskningen av
restitutionsansökningarna måst fördelas mellan ett flertal tjänstemän och att
någon detaljerad kontroll av granskningens resultat icke varit möjlig att
åvägabringa.

I viss mån belysande för den tillämpning av författningsrummet, som
förekommit, torde vara följande fall, antecknade i eu å styrelsens revisionsbyrå
förd prejudikatsamling. Restitution har efter företeende av besiktningsintyg
beviljats för bland annat följande såsom husgerådssaker betraktade
artiklar, nämligen: linoleummattor, yllemattor, sängbottnar, klosetter av
porslin och järn, tvättfat, tvålkoppar, stolar. Restitutionshegäran har, då intyg
ej företetts, avslagits för följande artiklar, nämligen: linoleummattor, yllemattor,
''icke tillpassade eller märkta’, pegamoid, badlakan, märkt med märkbläck,
sängbottnar, kokkärl, termometrar, barometrar, kikare, väggur, häng- och
vägglampor, lampglas, lampkupor, lyktor, skeppslanternor, glödlampor. Såsom
egentliga skeppsmaterialier eller skeppsförnödenheter, för vilka besiktningsintyg
ej fordrats, hava betraktats: elektrisk kabel, strömbrytare, elektriska
specialapparater, strålkastare, verktygslådor (dock stundom avslag),
presenningar, grövre järnklosetter, tvättställ av fajans, urinoar av porslin,,
tegelplattor, spegelglas, sodaapparat, kylmaskin, navigationsinstrument; lys -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 142.

11

boj, livbojar, fendrar av kork, skeppsklocka av mässing, segel, förtöjningswires,
upprullade på wirerullar, som vore fastskruvade, bomullssegelduk,
vattentät vävnad m. m. avsedd för komplettering av fartygets presenningar,
solsegel, termometrar till dieselmotorer för mätande av kylvattnets temperatur.

För verkliga förbrukningsartiklar har restitution genomgående vägrats.

Såsom exempel på en under senaste tid införd friare tolkning av författningsrummet
må nämnas, att skeppssängar av järn, av sådan konstruktion
som ej användes i hemmen, ansetts kunna rubriceras såsom egentliga
fartygsmaterialier och sålunda blivit restitutionsberättigade utan besiktningsintyg.

Vid författningsrummets tillämpning är det utan betydelse, om fartyget
byggts nytt, förbyggts eller endast reparerats. Konsekvensen av att tullrestitution
medgives för ankare, kättingar, kompasser, instrument m. m., som
ombordtagas utan att något egentligt arbete utföres, blir den, att tullen å
dessa artiklar upphäves, för så vitt de anskaffas för svenska fartyg över 40
ton. Häri ligger dock ej något orimligt, då ju artiklarna, i den händelse
de ombordtagits i utlandet och av fartyget medförts till svensk hamn, fått
tullfritt disponeras å fartyget enligt bestämmelserna i § 4 h) tulltaxeförordningen
utan annat förbehåll, än att de med avseende å beskaffenhet och mängd
skäligen kunnat anses vara avsedda till begagnande ombord.

Den nu föreliggande framställningen går ut på att restitution skulle i
ökad utsträckning medgivas för fartygsinredning och utrustningsartiklar.
Sådana lösa husgerådsartiklar som exempelvis mattor, porslin, glas, köksutensilier,
bordssilver och sängkläder, äro ju för närvarande icke föremål för
restitution. Men enligt förslaget skulle restitutionsrätten kunna omfatta
alla slags husgerådssaker och inventarier med den inskränkningen, att lösa
utrustningsartiklar, som ej kunde hänföras till skeppsinventarier eller skeppsförnödenheter,
skulle förses med fartygets märke. Rena förbrukningsartiklar
synas dock fortfarande skola vara uteslutna.

Ämbetsverken finna goda skäl tala för tillmötesgående av den gjorda framställningen.
Härvid hava särskilt beaktats de förändrade förhållanden, som
inträtt efter det författningsrummet för över tjugu år sedan erhöll den avfattning,
det i förevarande hänseende ännu innehar. Då stod skeppsbyggeriet
på en mera primitiv ståndpunkt och byggande av fartyg, försedda med nutidens
utrustning till passagerarnas komfort, var ännu okänt. Över huvud
måste numera fartygets inredning ocli utrustning tillmätas en helt annan
ekonomisk betydelse än förr.

Sveriges industriförbund har oförbehållsamt tillstyrkt bifall till framställningen,
ehuruväl i motiveringen framhållits som tänkbart, att den begärda
utvidgningen av restitutionsrätten kunde i viss mindre omfattning bliva till
förfång för ett eller annat inhemskt företag. Med avseende å detta förhållande
— vilket, såsom antytts, förbundet för sin del icke tillmätt någon
avgörande betydelse — må ytterligare framhållas, att bibehållandet och utvecklingen
av eu konkurrenskraftig inhemsk varvsindustri i längden måste
på nu ifrågavarande liksom på andra områden, varifrån erfarenhet redan
föreligger, visa sig vara till stort gagn jämväl för övriga industrier över
huvud taget, vilka kunna ifrågakomma såsom leverantörer av materiell och
förnödenheter för skeppsvarven.»

I enlighet med sin sålunda angivna principiella ståndpunkt hava ämbetsverken
utarbetat ett förslag till ändrad lydelse av § 12 tulltaxeförordningen.
1 vad detta förslag avviker från det i framställningen intagna redaktionsförslaget
hava ämbetsverken anfört huvudsakligen följande.

12

Kungl. Maj:ls proposition Nr 142.

Departements chefen.

Gentemot förslaget att utbyta det nuvarande uttrycket »materialier och
skeppsförnödenheter» mot »materialier och skeppsinventarier» hade tullbehandlingsinspektionen
i Stockholm, med instämmande av tulldirektören därstädes,
anfört, att det ifrågasatta uttrycket »skeppsinventarier» ej syntes
täcka det avsedda begreppet. I stället hade föreslagits, att båda de varandra
kompletterande uttrycken måtte införas i författningsrummet till överensstämmelse
med vad som redan ägde rum i § 4 h) tulltaxeförordningen. Till
undvikande av att omredigeringen skulle medföra någon som helst inskränkning
i nu gällande restitutionsrätt — vilket givetvis vore för framställningens
syfte främmande — ansåge ämbetsverken sig böra godtaga bemälda
tullmyndigheters formuleringsförslag. Ämbetsverken ville härvid erinra,
att någon restitution fortfarande icke skulle ifrågakomma för förbrukningsartiklar.

Vad angår det ifrågasatta borttagandet av den besiktning genom tullmyndighet
och intyg däröver som nu erfordras beträffande husgerådssaker hava
ämbetsverken haft under övervägande olika möjligheter att anordna den
härmed avsedda kontrollen. Härom yttra ämbetsverken:

»Ett alternativ vore att föreskriva avgivande av intyg av den fartygsinspektör,
som ändock besiktigar fartyget. Även kunde tänkas att helt och
hållet frånfalla kravet på besiktning och sålunda lita uteslutande på innehavarens
av skeppsvarvet egen, i högtidlig form avgivna försäkran. I detta
fall borde väl dock, till överensstämmelse med vissa andra i tulltaxeförordningen
omförmälda former av restitutionsrätt, rättigheten att åtnjuta restitution
vid fartygsbyggnad vara inskränkt att gälla sådan varvsägare, som av
handelskammare (eventuellt sjöfartsorganisation) vitsordats såsom redbar och
därefter av generaltullstyrelsen erhållit särskild auktorisation. I stället för
någon av de sålunda antydda utvägarna hava ämbetsverken, härutinnan
understödda av tulldirektören och tullbehandlingsinspektionen i Stockholm
samt tullkamrarna i Oskarshamn, Landskrona och Hälsingborg, emellertid
funnit sig böra förorda det hittillsvarande systemet, om ock i någon jämkad
form. Till grund för den granskning, som tullmyndighet skulle hava att
fullgöra, torde lämpligen kunna läggas de specifikationer, som vanligen lära
fogas vid byggnads- och reparationskontrakt.»

Lika med kommerskollegium och generaltullstyrelsen finner jag mig böra
förorda framställningen om att skeppsinventarier i allmänhet måtte förklaras
delaktiga av den i § 12 tulltaxeförordningen medgivna förmån. I fråga om
utrustningsartiklar torde genom fordran på varaktig beteckning å sådana
säkerhet vinnas för att tullfrihet erhålles allenast beträffande föremål vilka
äro uteslutande avsedda för det ifrågavarande fartyget. Mot den av ämbetsverken
föreslagna formuleringen av förevarande stadganden i § 12 tulltaxeförordningen
har jag intet att erinra.

Även vad angår frågan om besiktning genom tullmyndighet och intyg
däröver beträffande utrustningsartiklar delar jag ämbetsverkens uppfattning.

Av ämbetsverken har föreslagits, att ändringen skulle träda i kraft den
1 juli 1926 men då tillämpas även å därförinnan införda föremål, därest de
använts vid nybyggnad, förbyggnad eller reparation av fartyg som tidigast
nämnda dag befunnits i fullfärdigt skick. Mot tidpunkten för ikraftträdandet

13

Kungl. Maj:ts jjroposition Nr 142.

har jag icke funnit anledning till erinran. Någon särskild övergångsbestämmelse
torde däremot icke erfordras, då det med ämbetsverkens förslag avsedda
syftet lärer uppnås x-edan med ikraftträdandebestämmelsen.

På grund av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen besluta,

dels att § 12 mom. 1 i förordningen den 9 juni 1911 (nr 80) med tulltaxa
för inkommande varor skall hava följande ändi''ade lydelse:

§ 12.

1. Den, som här i riket vex-kställt nybyggnad, förbyggnad eller reparation
av fartyg av mer än 40 tons avgiftspliktig dräktighet, vare sig svenskt
eller utländskt, eller av järnfartyg av mer än 5 men icke över 40 tons
avgiftspliktig dräktighet, vilket är avsett att omedelbart erhålla eller äger
utländsk nationalitet, äge att för därvid använda, fi*ån utrikes ort införda
tullpliktiga materialier, skeppsförnödenheter och skeppsinventarier, däribland
inbegripna till fartygets inredning hörande, fast anbragta eller särskilt avpassade
föremål och sådana för dess utrustning erforderliga artiklar, vilka
genom varaktig beteckning tydligen utmärkts såsom för fartyget uteslutande
avsedda, restitutionsvis återbekomma den erlagda tullavgiften eller i det
fall, att enligt medgivande, som här nedan sägs, tullavgiften icke blivit erlagd,
utan allenast säkerhet för densamma ställts, njuta befrielse från dess
gäldande under villkor:

c) att — — — skett; skolande, vad utrustningsartiklar angår, dessutom
avlämnas bevis av tullförvaltning, att det här ovan beträffande sådana artiklar
för den medgivna förmånen stadgade särskilda villkor vid verkställd
besiktning funnits vara för handen;

— — — — — — — — — — — — — — meddelade föreskrifter;
dels ock att ändringen skall träda i kraft den 1 juli 1926.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att
till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse
bil. litt... vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Olga Gjörloff.

Bihang till riksdagens protokoll 1926. I sand. 118 höft. (Nr Hl—H2.)