Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

Nr 118.

Kungl. Maj:ts proposition med anhållan om riksdagens yttrande
angående vissa beslut, som fattats av den internationella
arbetsorganisationens konferens i Geneve år 1925; given
Stockholms slott den 25 februari 1926.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden
för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed anhålla om riksdagens yttrande
rörande de i nämnda protokoll omförmälda, av den internationella arbetsorganisationens
konferens i Geneve år 1925 fattade besluten.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

'' Gustav Möller.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 25 februari 1926.

N ärvarande:

Statsministern Sandlek, statsråden Olsson, Nothin, Svensson, Hansson, Linders,
Schlyter, Larsson, Wigforss, Möller, Levinson.

Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena anför chefen
för socialdepartementet, statsrådet Möller:

Fredsfördraget i Versailles av den 28 juni 1919 mellan de allierade och
associerade makterna, å ena, samt tyska riket, å andra sidan, vars del I omfattar
förbundsakten för nationernas förbund, innehåller i del XIII ett socialpolitiskt
reformprogram samt tillika bestämmelser om den institution, internationella
arbetsorganisationen, som har till uppgift att förverkliga detta program.

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 sand. 97 käft. (Nr 118).

Kungl. May.ts proposition nr 118.

Av berörda bestämmelser framgår bland annat, att organisationens beslutande
församling, den internationella arbetskonferensen, har att beträffande
förslag, som äro uppförda på dess dagordning, välja mellan två former för
godtagande. Antingen skall beslutet utmynna i en rekommendation, avsedd
att underställas vederbörande stater för vidtagande av lagstiftnings- eller
andra åtgärder, eller ock skall det resultera i ett förslag till internationell konvention,
avsedd att ratificeras av organisationens medlemmar.

X fråga om verkställighet av konferensens beslut stadgas, att varje medlem
av organisationen skall vara förbunden att inom ett ar från avslutande av
ett konferenssammanträde underställa dära antagna rekommendationer och
konventionsförslag den eller de myndigheter, till vilkas kompetensområden
respektive frågor höra, för deras omgestaltande till lag eller vidtagande av
andra åtgärder. Om det till följd av exceptionella omständigheter är omöjligt
att fullgöra nyss berörda förpliktelse inom ett år, skall den fullgöras snarast
möjligt och under intet förhållande senare än 18 månader från sammanträdets
avslutande. Därest en rekommendation ej leder till någon lagstiftningsåtgärd
eller annat åtgörande för dess genomförande eller om ett konventionsförslag
icke vinner vederbörande myndighets eller myndigheters bifall, så skall respektive
medlem av organisationen icke vara underkastad någon vidare förpliktelse
med hänsyn därtill.

Närmare upplysningar om internationella arbetsorganisationen och dess verksamhet
hava lämnats i proposition nr 361 till 1921 års riksdag.

Den internationella arbetskonferensens sjunde sammanträde hölls i Geneve
under tiden 19 maj—10 juni 1925. Vid sammanträdet, därvid Sverige var
representerat, antogos tre förslag till konventioner och fyra rekommendationer,
vilka rörde frågan om ersättning för olycksfall i arbete och om ersättning för
yrkessjukdomar, ävensom en konvention angående nattarbete i bagerier.

Med skrivelse den 14 augusti 1925 har från utrikesdepartementet till mig
överlämnats en av generalsekreteraren hos nationernas förbund i enlighet med
Versaillestraktaten insänd bestyrkt kopia av berörda förslag till konventioner
och rekommendationer.

Originaltexterna till konferensens beslut ävensom översättningar av desamma
torde få såsom bilagor fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende.

Över de omförmälda förslagen har socialstyrelsen anmodats att avgiva yttrande.
I anledning härav anhöll socialstyrelsen, att försäkringsrådet och riksförsäkringsanstalten
ville i vad anginge konventionsförslagen och rekommendationerna
rörande ersättning för olycksfall i arbete eller yrkessjukdomar giva
styrelsen till känna, vilka åtgärder i lagstiftningsväg eller i annat avseende
berörda beslut enligt ämbetsverkens mening borde föranleda från svensk sida.
Sedan ämbetsverken inkommit med yttranden i dylikt hänseende samt medicinalstyrelsen
på motsvarande sätt uttalat sig beträffande konferensbesluten
rörande ersättning för yrkessjukdomar, har socialstyrelsen den 30 december
1925 avgivit utlåtande i ärendet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

Jag övergår härefter till att en efter en behandla de särskilda konventionsförslagen
och rekommendationerna.

I fråga om innehållet av de särskilda förslagen tillåter jag mig härvid att
hänvisa till omförmälda bilagor till statsrådsprotokollet.1

l:o) Förslag till konvention angående ersättning för olycksfall i

arbete (sid. 18).

Beträffande detta konventionsförslag har riksfförsäkring sanstalten anfört
följande:

»Art. 2 i konventionsförslaget.

De i art. 2 medgivna undantagen motsvaras i viss mån av de undantag, som
stadgas i andra stycket av 2 § av 1916 års olycksfallsförsäkringslag. Emellertid
torde följande böra beaktas.

I konventionsförslaget art. 2 a) medgives undantag för »arbetare, som sysselsättas
med tillfälligt arbete, vilket icke står i samband med arbetsgivarens
rörelse».

Den svenska lagen omfattar varje slag av tillfälligt arbete utom i det fall,
att en person »av tillfällig anledning användes till arbete av någon, som eljest
ej använder arbetare» (2 §). I stort sett är nyssnämnda undantag enligt konventionsförslaget
mera omfattande än det i den svenska lagen intagna. Det
kan dock tänkas ett eller annat fall, då en arbetare icke ingår i försäkringen
enligt den svenska lagen, men borde hava ersättning enligt den i konventionsförslaget
givna ordalydelsen. Ifall en yrkesidkare av tillfällig anledning
(t. ex. sjukdom) använder en arbetare i sin rörelse, anses denne icke som arbetare^
enligt olycksfallsförsäkringslagen, men skulle däremot icke omfattas
av ifrågavarande undantag i konventionsförslaget. Med den ytterst inskränkta
tolkning ifrågavarande undantagsbestämmelse i 2 § av lagen givits i vår
praxis, torde dock dylika fall i verkligheten ytterst sällan förekomma. Riksförsäkringsanstalten
anser därför för sin del någon ändring av olycksfallsförsäkringslagen
med anledning av nu förevarande bestämmelse i konventionsförslaget
icke vara erforderlig.

Vidare medgives i konventionsförslaget undantag för hemarbetare. Detta
uttryck motsvaras närmast av bestämmelsen i 2 § av den svenska lagen: »utför
arbete i sitt hem eller å arbetsställe, som av honom bestämmes.» Dock medgiver
uttrycket »å arbetsställe, som av honom bestämmes» längre gående undantag.
I praxis har detta stadgande icke vunnit någon nämnvärd tillämpning.
Någon lagändring torde därför knappast behöva vidtagas.

Under mom. c) medgives undantag för medlemmar av arbetsgivares familj,
som arbeta uteslutande för hans räkning och bo under hans tak (i hans hem).

I 2 § av den svenska lagen äro undantagna »arbetsgivares hemmavarande
barn eller adoptivbarn och föräldrar eller adoptivföräldrar i förhållande till
honom». Praktiskt taget torde undantaget i den svenska lagen icke kunna
anses vara vidsträcktare än i konventionsförslaget. Det skulle visserligen
kunna ifrågasättas, om man icke i vår lag borde tillägga »som arbeta uteslu -

1 En redogörelse för de olika frågornas behandling av arbetskonferensen återfinnes i nr 8 och 9-av Sociala meddelanden för år 1925.

Riks försakrings anstalten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

lande för arbetsgivarens räkning», men då en dylik bestämmelse skulle föranleda
särskilda svårigheter vid tillämpningen och sannolikt i mycket få fall vara
av praktisk betydelse, anser sig riksförsäkringsanstalten icke böra förorda
någon lagändring i detta avseende.

Av konventionsförslaget, art. 2, framgår, att lagar om ersättning för olycksfall
i arbete böra äga tillämpning å arbetare, tjänstemän och lärlingar, oberoende
av ålder och såsom allmän regel även av avlöningens storlek. Dock
medgives i sistnämnda hänseende, att undantag må stadgas i avseende å »ickekroppsarbetare
med arbetsförtjänst, överstigande viss i den nationella lagstiftningen
fastställd gräns». _

1 2 § av den svenska lagen finnes en bestämmelse av innehåll, att »minderårig,
som icke fyllt 12 år» icke skall anses som arbetare. Denna bestämmelse
synes böra borttagas ur lagen.

Vidare finnes i 2 § av den svenska lagen införd en avlöningsgräns av 9,000
kr., vilken gräns gäller för samtliga under försäkringen ingående arbetare
och anställda. I anslutning till den allmänna principen i konventionsförslaget
och i överensstämmelse med vad riksförsäkringsanstalten tidigare föreslagit
(se Kungl. Maj:ts proposition n:r 175 år 1919) föreslår anstalten, att bestämmelsen
om avlöningsgräns helt och hållet borttages ur lagen.

2 § andra stycket av 1916 års olycksfallsförsäkringslag synes alltså höra

erhålla följande ändrade lydelse: »Såsom arbetare---— adoptivföräldrar i

förhållande till honom, ej heller den som av tillfällig anledning användes till
arbete av någon, som eljest ej använder arbetare.»

Art. 6 i konventionsförslaget.

Då enligt 37 § av 1916 års lag kontant ersättning vid sjukdom till följd av
olycksfall av arbetsgivaren utgives redan från och med dagen efter olycksfallet
under förutsättning, att sjukdomen varat mer än tre dagar ef ter^ dagen
för olycksfallet, varjämte läkarvård och läkemedel m. m. lämnas från och
med olycksfallsdagen, behöver art. 6 i konventionsförslaget icke föranleda någon
ändring av vår nu gällande lag.

Såsom av riksförsäkringsanstalten tidigare föreslagits, bl. a. i yttrande
den 15 maj 1925 över besparingskommitténs betänkande angående socialförsäkringens
organisation, bör emellertid den obligatoriska försäkringen enligt
olycksfallslagen omfatta även sjukpenning från och med 4:e dagen efter
olycksfallsdagen.

Art. 10 i konventionsförslaget.

Bestämmelsen att skadade böra hava rätt till normalt förnyande av sådana
konstgjorda och ortopediska hjälpmedel, som erkännas vara nödvändiga, torde
böra föranleda ändring av 6 § i olycksfallsförsäkringslagen. I mom. 2) andra

stycket av nämnda paragraf torde kunna efter orden »livränta under tiden--

— för höjande av arbetsförmågan må erfordras» inskjutas »ävensom erforderlig
förnyelse av i 6 § mom. 1 a) omförmälda hjälpmedel». Det torde ligga i sakens
natur, att då livräntetagaren är tillförsäkrad förnyelse av protes och
dylikt, denna rätt även kan medföra, att han i stället tillerkännes erforderligt
kontant belopp till bestridande av kostnaden för förnyelse. Någon särskild
lagbestämmelse i detta syfte är knappast erforderlig.

Andra stycket av art. 10 i konventionsförslaget bestämmer, att den nationella.
lagstiftningen skall föreskriva nödiga kontrollåtgärder till förebyggande
av missbruk vid förnyandet av hjälpmedel m. m. Bestämmelser i detta hänseende
synas kunna utfärdas i den ordning, som stadgas i 32 § av olycksfalls -

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

försäkringslagen. Innehållet i dylika bestämmelser torde lämpligen kunna
angivas först sedan någon erfarenhet vid tillämpningen av det föreslagna stadgandet
i lagen vunnits.»

Försäkring srådet har angående de ändringar i 1916 års olycksfallsförsäkringslag,
som erfordrades för godkännande av konventionen, anfört följande:

»§ 2. a) i konventionen medgiver undantag beträffande arbetare, som sysselsättes
med tillfälligt arbete, vilket icke står i samband med arbetsgivarens
rörelse. Svenska lagen innehåller ej någon sådan begränsning (2 § »ej heller
den, som av tillfällig anledning användes till arbete av någon, som eljest ej
använder arbetare»), I övrigt blir närmast en tolkningsfråga i vad mån bestämmelserna
skola anses sammanfalla.

§ 2. b) i konventionen: hemarbeta.re. Vår lag innehåller motsvarande undantag
men med ett tillägg, som ger undantaget en vidare omfattning (2 §
» — som utför arbetet i sitt hem eller å arbetsställe, som av honom bestämmes»).

§ 2. c) i konventionen: medlemmar av arbetsgivarens familj, som arbeta uteslutande
för hans räkning och bo under hans tak. Formuleringen av detta
undantag sammanfaller ej helt med motsvarande uttryck i vår lag.

Det kan ifrågasättas om ändring av svenska lagens bestämmelser i nu angivna
hänseenden är erforderlig för konventionens godkännande. Skiljaktigheterna
äro knappast sådana, att de kunna tillmätas någon större praktisk betydelse.

§ 2. d) i konventionen: icke-kroppsarbetare med arbetsförtjänst överstigande
viss i den nationella lagstiftningen fastställd gräns. I anledning av denna bestämmelse
kräves ändring i svenska lagen, som stadgar inkomstgräns (9,000
kronor) men utan begränsning till icke-kroppsarbetare. Mest praktiskt synes
vara att inkomstgränsen helt borttages. I ekonomiskt hänseende torde detta ej
komma att spela någon nämnvärd roll, men ett bibehållande av inkomstgräns
för icke-kroppsarbetare kan bland annat giva anledning till tvistigheter.

Vidare erfordras i händelse konventionen godkännes, att det i vår lag nu
stadgade undantaget beträffande minderårig (2 § sista stycket: »minderårig,
som icke fyllt 12 år») utgår.

§ 8 i konventions förslaget: »Den nationella lagstiftningen skall föreskriva
de kontrollåtgärder och de regler för revision av ersättningen, som anses nödvändiga.
» Bestämmelser i detta avseende finnas i vår lag dels i 33 §: » — ■—■
— Försäkringsrådet äger, ändå att klagan icke förts eller framställning gjorts,
till prövning upptaga ärende, som i denna paragraf avses», dels i 13 paragrafens
bestämmelse om revision eller jämkning (13 § fjärde stycket). Utöver
dessa stadganden torde icke i själva lagen erfordras några bestämmelser i förevarande
hänseenden. Saken torde kunna ordnas genom samarbete mellan försäkringsrådet
och försäkringsinrättningarna.

§ 10 i konventionsförslaget. I anledning av bestämmelserna i denna paragraf
lärer erfordras ändring av 6 § i den svenska olycksfallsförsäkringslagen.
Enligt den praxis, som utbildat sig, har hos oss medgivits en första uppsättning
av konstgjorda lemmar och ortopediska hjälpmedel, vilken praxis torde
stå i överensstämmelse med föreskrifterna i 6 §, som behandlar spörsmålet om
nödiga hjälpmedel i samband med frågan om ersättning under sjukdomstiden.
Regeln torde hava varit att anskaffningen av hjälpmedel skett genom vederbörande
försäkringsinrättnings försorg. För kontrollens skull synes det lämpligast,
att försäkringsgivaren ombesörjer anskaffningen såväl vid första uppsättningen
som då det gäller förnyandet. Undantag härifrån bör dock kunna
medgivas.»

Försäkrings rådet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

Social styrelsen.

Departe mentschefen -

Socialstyrelsens yttrande innehåller i förevarande hänseende följande:

I stort sett motsvaras de krav, som detta konventionsförslag uppställer, väl
av den svenska lagen om försäkring för olycksfall i arbete. I fråga om tilllämpningsområdet
är emellertid att märka, att de i konventionsförslagets § 2 a)
—c) meddelade undantagsbestämmelserna ej fullt överensstämma med motsvarande
bestämmelser i olycksfallsförsäkringslagen, och fall kunna onekligen
förekomma, då lagen i olikhet med konventionsförslaget bereder möjlighet till
undantag. Den bristande överensstämmelsen i här åsyftade hänseenden torde
dock, såsom både av försäkringsrådet och riksförsäkringsanstalten framhålles,
ej vara av någon avsevärd praktisk betydelse. Vad åter den sista, under § 2 d)
i konventionsförslaget upptagna undantagsbestämmelsen angår, är densamma,
då den endast avser icke-kroppsarbetare, tydligtvis snävare än lagens undantagför
arbetare med högre avlöning än 9,000 kr. Såväl försäkringsrådet som
riksförsäkringsanstalten förorda med hänsyn härtill, att lagens bestämmelse
rörande nämnda avlöningsgräns uteslutes.

En annan begränsning för lagens tillämpning, som konventionsförslaget ej
känner till, är den som från den lagstadgade olycksfallsförsäkringen utesluter
minderåriga under 12 år. Jämväl i detta avseende äro de båda nämnda ämbetsverken
ense och föreslå, att berörda begränsning måtte upphävas.

Av konventionsförslagets materiella bestämmelser innebär endast föreskriften
i § 10 om rätt till normal förnyelse av erkänt nödvändiga konstgjorda lemmar
och ortopediska hjälpmedel en sådan avvikelse från vår lag, som, om Sverige
skall biträda konventionen, kräver ändring i lagen. Försäkringsrådet och riksförsäkringsanstalten
tillstyrka dylik ändring. Sistnämnda myndighet har även
meddelat förslag till ändringen, vari »normal förnyelse» utbytts mot »erforderlig
förnyelse». Om man ej vill använda ordet »normal», synes det emellertid
bättre kunna ersättas med »skälig».

Såvitt socialstyrelsen kan döma, torde samtliga här ovan ifrågasatta ändringar
i olycksfallsförsäkringslagen, oavsett att de utgöra nödvändiga betingelser
för konventionens ratificering, från principiell synpunkt få anses väl
motiverade.

Svenska regeringen har redan under förberedelserna för konventionsförslagets
utarbetande uttalat sig till förmån för en konvention på förevarande område,
vilken överenskommelse ansågs kunna bliva till verkligt gagn, särskilt
med hänsyn till genomförandet av det då preliminärt, numera definitivt antagna
förslaget till konvention angående lika behandling av in- och utländska arbetare.

Enligt styrelsens mening torde det vara önskvärt, att Sverige biträder konventionen
angående ersättning för olycksfall i arbete och tillåter sig styrelsen
föreslå, att i olycksfallsförsäkringslagen måtte vidtagas här nedan angivna
ändringar:

I 2 § andra stycket uteslutas orden »vilkens avlöning hos arbetsgivaren, för
år räknat, överstiger niotusen kronor, ej heller minderårig, som icke fyllt
tolv år».

Efter orden »som för höjande av arbetsförmågan må erfordras» i 6 § 2) andra
stycket infogas »ävensom ett belopp, svarande mot kostnaden för skälig förnyelse
av i 1) a) omförmälda hjälpmedel».

På min föredragning har Kungl. Maj:t förut denna dag beslutit genom proposition
förelägga riksdagen förslag till bland annat ny lag om försäkring för
olycksfall i arbete (proposition nr 109), vilket förslag, jämte viktiga materiella
ändringar, innebär en nyorganisation av olycksfallsförsäkringen. Vid behandling
i statsrådet den 31 december 1925 av detta förslag har jag även erinrat
om förevarande konventionsförslag och uttalat såsom min uppfattning, att det

Kungl. Maj:ts proposition nr 118. 7

vore önskvärt, att sådana lagändringar vidtoges, att förslaget kunde från Sveriges
sida ratificeras.

Av de återgivna uttalandena från ämbetsverken synes framgå, att för ratifikation
erfordras allenast följande ändringar i de enligt lagen den 17 juni 1916
om försäkring för olycksfall i arbete gällande bestämmelserna, nämligen:

1) borttagande av de inskränkningar i försäkringens omfattning, enligt vilka
hemmavarande medlemmar av arbetsgivarens familj, som icke arbeta uteslutande
för hans räkning, icke kroppsarbetande personer med över 9,000 kronors
inkomst samt barn under 12 år icke inbegripas under försäkringen, samt

2) utvidgning av rätten till erhållande av särskilda hjälpmedel eller s. k.
proteser till att avse jämväl förnyelse av dylika hjälpmedel.

Ämbetsverken hava tillstyrkt, att ändring sker av vår gällande lag, så att
dessa avvikelser från konventionen borttagas. I det omförmälda förslaget till
ny lag om försäkring för olycksfall i arbete hava också (2 och 6 §§; proposition
nr 109 motiven sid. 163 och 169) i dessa hänseenden intagits bestämmelser,
som torde överensstämma med konventionen. Ävenledes har undantaget beträffande
tillfälliga arbetare helt uteslutits, varigenom grunden blivit undanröjd för
den tvekan beträffande konventionens bestämmelser däro;m, som riksförsäkringsanstalten
givit till känna. I fråga om ersättning för proteser må emellertid
nämnas följande. Konventionen förutsätter i första hand, att de skadade skola
erhålla förnyelse av proteser på det sätt, att de skola bekomma nya sådana
hjälpmedel, då de gamla förbrukats. I konventionsförslaget stadgas emellertid,
att den nationella lagstiftningen undantagsvis må medgiva, att tillhandahållandet
och förnyandet av sådana hjälpmedel utbytes mot ett tillägg till
ersättningen, som skall svara mot den sannolika kostnaden för normal anskaffning
och förnyelse av hjälpmedlen. På anförda skäl har jag icke ansett mig
kunna tillstyrka sådan ändring i gällande bestämmelser, att de skadade skulle
äga rätt att erhålla nya proteser i de gamlas ställe. Däremot har jag ansett
berörda undantagsbestämmelse i konventionsförslaget kunna läggas till grund
för lagstiftning. I lagförslaget har alltså (6 § 3 mom.) upptagits bestämmelse
av innehåll att till skadad arbetare skall utgå ett livräntetillägg med
belopp, svarande mot den sannolika årliga kostnaden för förnyelse av ifrågavarande
särskilda hjälpmedel. Ehuru konventionsförslaget efter ordalydelsen
närmast torde avse undantag allenast i vissa särskilda fall, synes den återgivna
bestämmelsen — som enligt motiven närmast innebär en form för skapande
av garanti för att icke rätten till förnyelse av proteser missbrukas
-— kunna anses stå i överensstämmelse med konventionen.

I enlighet med vad sålunda anförts torde enligt min mening, därest ändrade
bestämmelser i överensstämmelse med de nyss omförmälda stadgandena i förslaget
till ny lag om försäkring för olycksfall i arbete bliva av statsmakterna
antagna, förevarande konvention böra av Sverige ratificeras.

Kung!. Maj:ts proposition nr 118.

Ämbets verken.

Departementschef
en.

2:o) Rekommendation angående minimibeloppet av ersättning för
olycksfall i arbete (sid. 21).

För säkring srådet och riks försäkring sanstalten hava anfört, att frågan huruvida
lagstiftningsåtgärder borde vidtagas för tillgodoseende av de i rekommendationen
berörda önskemålen icke kunde besvaras utan närmare utredning.

Riksförsäkringsanstalten har vidare yttrat:

»De i rekommendationen uttalade önskemålen torde icke vara av beskaffenhet
att omedelbart föranleda lagändringar. Närmare utredningar synas vara erforderliga
i vissa avseenden. Härvid torde emellertid särskilt böra beaktas
uttalandet i förslaget, att sjukpenning vid fullständig men övergående arbetsoförmåga
alltid skall utgå med 2/3 av den skadades arbetsförtjänst. Införande
av en dylik bestämmelse i den svenska lagen synes önskvärt. Arbetsförtjänsten
skall dock givetvis beräknas enligt 9 § i olycksfallsförsäkringslagen. En lagändring
i detta syfte beträffande de 35 första dagarna efter olycksfallet torde
dock böra ske endast i samband med införande av obligatorisk försäkring för
denna tid.

Vidare synes böra tagas i övervägande, om icke föräldrar till genom olycksfall
omkommen arbetare böra enligt vår lag i vissa fall tillerkännas livränta,
även om annan till livränta berättigad finnes. Enligt 7 § i olycksfallsförsäkringslagen
erhåller nämligen den avlidnes fader eller moder och adoptivfader
eller adoptivmoder under vissa villkor livränta å ett årligt belopp, motsvarande
1U av arbetsförtjänsten, därest annan till livränta berättigad ej finnes.
Lagen synes böra ändras på det sätt, att föräldrar kunna erhålla livränta, om
de varit av den avlidnes arbete huvudsakligen beroende och livräntor till övriga
livränteberättigade sammanlagt ej uppgå till 2/s av den avlidnes årliga
arbetsförtjänst, med ett årligt belopp, motsvarande skillnaden mellan 2/3 av den
avlidnes årliga arbetsförtjänst och summan av livräntorna till övriga livränteberättigade,
dock högst motsvarande V4 av den avlidnes årliga arbetsförtjänst.
Genom en dylik anordning skulle flertalet av de fall, i vilka det med nu tillämpad
praxis framstår som önskvärt, att livränta till föräldrar kunnat beviljas,
bliva tillgodosedda.»

Enligt socialstyrelsens mening syntes det knappast anses fullt motiverat att
enbart med hänsyn till rekommendationen föranstalta om utredning och lagstiftning
i ämnet. Däremot syntes det skäligt, att rekommendationen uppmärksammades,
när olycksfallsförsäkringslagen i motsvarande delar eventuellt
bleve föremål för revision.

Vid det utredningsarbete som föregått framläggandet av det förut ornförmälda
förslaget till ny lag om försäkring för olycksfall i arbete, har innehållet
i förevarande rekommendation beaktats. I de hänseenden, som behandlas i avdelningarna
I, II och IV i densamma, torde, därest förslaget antages, den svenska
lagstiftningen komma i överensstämmelse med rekommendationen i de
punkter, där så icke kan anses för närvarande vara fallet. Vad däremot angår
de under avdelning III. i rekommendationen upptagna önskemålen, vilka
avse en utvidgning av kretsen av dem, som vid arbetares frånfälle skola vara
ersättningsberättigade, till farföräldrar, morföräldrar, barnbarn och syskon,
allt dock endast under vissa förutsättningar, synas desamma gå så långt utöver
den gällande svenska lagstiftningens principer, att dennas bringande i överenstämmelse
med rekommendationen icke ansetts kunna ifrågakomma, särskilt

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

som detta skulle föranleda högst avsevärda merkostnader för försäkringen.
Någon åtgärd under den närmaste framtiden för en ändring i sistnämnda hänseende
synes mig av enahanda skäl icke böra ifrågakomma.

På grund av vad sålunda anförts anser jag ifrågavarande rekommendation
icke böra föranleda vidare åtgärd från de svenska statsmakternas sida.

3:o) Rekommendation angående den rättsliga Ibehandlingen av tvister
om ersättning för olycksfall i arbete (sid. 22).

Om denna rekommendation hava försäkring srådet och ri ks försök ring sans tälten
anfört, att den icke syntes böra föranleda någon åtgärd. Socialstyrelsen
har uttalat, att med hänsyn till försäkringsrådets uppgifter och organisation
syftet med förevarande rekommendation syntes få anses vara i väsentlig mån
tillgodosett.

Jämlikt förslaget till lag om olycksfall i arbete ävensom samtidigt framlagt
förslag till vissa ändringar i lagen om försäkringsrådet skall enligt den föreslagna
nya organisationen av olycksfallsförsäkringen försäkringsrådet alltjämt
bestå i sin nuvarande sammansättning, blott med viss förstärkning vid behandling
av frågor rörande försäkringsavgifter.

Då i överensstämmelse med vad ämbetsverken anfört den rättsliga behandlingen
av tvister rörande ersättning för olycksfall i arbete torde få genom försäkringsrådets
sammansättning anses i huvudsak redan vara ordnad på sätt
rekommendationen avser, synes densamma icke böra föranleda någon åtgärd.

4:o) Förslag till konvention angående ersättning för yrkessjukdomar
(sid. 23).

I fråga om detta konventionsförslag har riksförsäkringsanstalten anfört följande
:

»Frågan om samhällets skyldighet att sörja för att arbetare, som till följd av
arbetets natur eller de förhållanden, varunder det bedrives, ådraga sig vissa
sjukdomar, s. k. yrkessjukdomar, i erforderlig mån hållas skadeslösa härför,
har i flera länder varit ett av skälen för införande av obligatorisk sjuk- och
invaliditetsförsäkring för lönearbetare med skyldighet för arbetsgivaren att lämna
särskilda bidrag till sådan försäkring. Även i vissa länder, där obligatorisk
sjuk- och invaliditetsförsäkring med bidrag till kostnaden av vederbörande arbetsgivare
finnes införd, hava emellertid en del särskilda sjukdomar ansetts böra
utsöndras från denna försäkring såsom mera påtagligt varande av nyss nämnd
beskaffenhet. I dylika fall har det ansetts riktigt att, när det gällt att inordna
dem under de olika grenarna av socialförsäkringen, likställa dem med olycksfall
i arbetet. Förutsättningen för åvägabringande av en sådan likställighet, som
innebär, att arbetsgivaren såsom vid olycksfall i arbete blir ersättningsskyldig
eller i fall av försäkring ensam bär kostnaden för densamma, är alltså, att sjukdomen
till sin beskaffenhet är sådan, att den i lika grad som förhållandet är
med inträffat olycksfall i arbete, är en följd av arbetet eller de med arbetet förbundna
faror.

Ämbets verken.

Departe mentschefen.

Riksförsäk ringsan stalten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

Försäkrings rådet.

Vid fastställande av vilka sjukdomar, som i nu nämnd mening skola anses
såsom yrkessjukdomar, möta, såsom erfarenheten från olika länder visar, ej
obetydliga svårigheter. I det nu föreliggande förslaget till en konvention, avsedd
att vinna anslutning från det stora antal olika .stater med vitt skilda förhållanden,
varom här är fråga, har man ansett sig böra framgå med synnerlig
försiktighet, något som inhämtas redan av en jämförelse mellan å ena sidan det
nu föreliggande konventionsförslaget och å andra sidan den nationella lagstiftningen
i flera av de länder, som godtagit principen om de s. k. yrkessjukdomarnas
likställande med olycksfall i arbete (England, Schweiz, Frankrike, Finland,
flera amerikanska stater m. fl. länder).

Emellertid har man tillika utgått från, att varje land, som biträder konventionsförslaget,
skulle vid sidan därav efter sina nationella förhållanden anpassa
och komplettera sin lagstiftning. Detta har kommit till uttryck bland annat i
det vid konferensen antagna särskilda förslaget till rekommendation angående
ersättning för yrkessjukdomar.

För genomförande härav och för att en lagstiftning av ifrågavarande slag
för vårt lands vidkommande skall kunna med hänsyn till sitt ändamål tillfredsställande
fylla sin uppgift, erfordras givetvis ett sådant närmare övervägande,
som framhölls i svenska regeringens svarsskrivelse till internationella arbetsbyrån
den 30 december 1924 i anledning av byråns då föreliggande frågecirkulär
bland annat rörande yrkessjukdomars likställande med olycksfall i arbete.

Riksförsäkringsanstalten får vidare i detta sammanhang erinra om, att lagstiftningen
på detta område har att beakta även ett flertal andra svårlösta frågor
än den ovan nämnda, om vilka sjukdomar, som med hänsyn till förhållanden
och behov i vårt land — samt vår lagstiftning i övrigt om sjuk- och olycksfallsförsäkring
— företrädesvis böra komma i fråga. Sådana äro bland annat
frågorna om sättet för fastställande av det erforderliga sammanhanget mellan
arbetet eller de förhållanden, varunder det bedrives, och sjukdomens uppkomst
samt bevisning och antaganden härutinnan, om ansvarsförhållandet mellan olika
arbetsgivare och olika försäkringsinrättningar beträffande arbetare, vilkas
anställning och sysselsättning växla under tiden för sjukdomens uppkomst och
utveckling, om arbetsförtjänstens fastställande m. m.

I en del viktiga hänseenden synes alltså, såsom i utlandet skett, innehållet i
ifrågavarande lagstiftning böra göras beroende bland annat av försäkringspliktens
omfattning, om den skall gälla med eller utan viss karenstid, varunder omedelbar
ersättningsplikt skall åligga arbetsgivaren samt av om blott en försäkringsinrättning
skall finnas eller om särskilda föreskrifter skola meddelas för
fall, när sjukdomen drabbar arbetare hos arbetsgivare, som under tiden för
sjukdomens uppkomst och utveckling övergår från den ena till den andra försäkringsinrättningen,
eller arbetare hos olika arbetsgivare, av vilka under samma
tid en bär försäkring i den ena och en i en annan försäkringsinrättning.

Enligt riksförsäkringsanstaltens mening bör med frågan om biträdande av
ifrågavarande konventionsförslag anstå, till dess närmare utredning vunnits i
ovan angivna avseenden.

Med hänsyn till vikten av att frågan om ersättning för yrkessjukdomar snarast
löses, tillåter! sig riksförsäkringsanstalten emellertid föreslå, att socialstyrelsen
ville hemställa om igångsättandet av sådan utredning.»

Försäkring srådet har förklarat, att det syntes erforderligt, att ytterligare utredning
verkställdes i frågan, då möjligen särskilt den till förslaget hörande förteckningen
behövde givas ett annat innehåll med hänsyn till svenska förhållanden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

Medicinalstyrelsen, som förklarat sig hava uteslutande ur medicinsk synpunkt
granskat konventionsförslaget, har meddelat, att styrelsen icke hade något att
erinra med anledning av detsamma.

Socialstyrelsen, har anfört i huvudsak följande:

»Enligt styrelsens mening lär det icke kunna förnekas, att yrkessjukdomarna
i fråga om arbetsgivarnas ersättningsskyldighet principiellt taget äro att
jämställa med olycksfallen i arbete. I avseende å orsakssammanhang med
arbetet framträda emellertid nämnda sjukdomar väsentligen olika olycksfallen,
och synes i betraktande därav ersättningsskyldigheten för dem icke lämpligen
kunna ordnas i samband med den för olycksfallen utan kräva särskild
reglering — en åtgärd som med hänsyn till ämnets i flera avseenden ömtåliga
och s vårbehan dia de beskaffenhet måste förutsätta omsorgsfull utredning.
Även med begränsning av den nya ersättningsskyldigheten till de i konventionsförslaget
upptagna sjukdomarna torde nu berörda krav icke kunna eftersättas.
Från Sveriges sida påyrkades också under förberedelserna för konventionsförslagets
utarbetande, att frågans behandling skulle, till möjliggörande
av mer ingående prövning, uppskjutas till ett senare konferenssammanträde.

Med häns57n till vad ovan anförts torde det vara tydligt, att förevarande
konventionsförslag f. n. icke kan föranleda annan åtgärd, än att frågan om
lagstadgad ersättning för yrkessjukdomar upptages till utredning.»

.Vid behandlingen av förslaget till ny lag om olycksfall i arbete har jag även
berört frågan om ersättning för yrkessjukdomar och därvid jämväl erinrat om
förevarande konventionsförslag (proposition nr 109 sid. 124). Angående detta
anförde jag, att enligt min uppfattning starka skäl talade för att yrkessjukdomarna
inbegrepes under olycksfallsförsäkringen men att frågan härom med
hänsyn till svenska förhållanden icke kunde lösas genom en lagstiftning, som
omfattade de sjukdomar, vilka upptagits i den vid konventionsförslaget
fogade förteckningen. Tillika har jag yttrat, att med hänsyn till frågans
invecklade beskaffenhet och till stor del outredda skick det icke varit möjligt
att medhinna den ytterligare undersökning, som måste föregå utarbetandet av
förslag i frågan, men att jag hade för avsikt att föranstalta om sådan utredning.

Då jag på anförda skäl icke är beredd att föreslå sådan ändrad lagstiftning,
som utgör förutsättning för ratifikation av ifrågavarande konventionsförslag,
anser jag mig icke för närvarande kunna tillstyrka ratificering av förslaget.

5:o) Rekommendation angående ersättning för yrkessjukdomar

(sid. 25).

Beträffande ämbetsverkens ståndpunkt hänvisas till deras vid behandlingen
av konventionsförslaget i enahanda ämne återgivna uttalanden.

Även för egen del torde jag kunna hänvisa till vad jag anfört beträffande
detta konventionsförslag.

Enligt min mening bör alltså förevarande rekommendation icke för närvarande
föranleda någon åtgärd. Däri upptagna önskemål torde komma att
beaktas vid den tillämnade utredningen rörande frågan om yrkessjukdomar i
dess helhet.

Medicinal styrelsen.

Social styrelsen,

Departe mentschefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

Riksförsäk ringsan stalten.

6:o) Förslag till konvention angående lika behandling av in- och utländska
arbetare i avseende å ersättning för olycksfall i arbete (sid. 26).

Riksf försäkring sanstalten anför rörande detta konventionsförslag följande:

»Ehuru anstalten visserligen i princip anser antagandet av en konvention i
förevarande ämne synnerligen önskvärt, kan anstalten dock icke undgå att uttala
sina betänkligheter i avseende på innehållet i vissa delar av föreliggandeförslag.

Art. 1 och 2 innebära en sammanblandning av tvenne med varandra sammanhängande
men i allt fall skilda spörsmål, nämligen dels frågan om vilket
lands lag, som skall tillämpas vid frågan om inträffande olycksfall i arbete,
som utföres i annat land än det, där arbetsgivaren är bosatt eller bedriver sin
huvudsakliga verksamhet, dels frågan om — därest klarhet råder, om vilket
lands lag, som skall tillämpas — utländsk arbetare enligt denna lag skall få
samma rättsställning som inländsk arbetare. Utan ett åtskiljande i sakligt hänseende
av dessa frågor lär det ej kunna undvikas, att vissa svårigheter uppstå
vid rättstillämpningen.

Bestämmelsen i art. 1 innebär, att som regel varje olycksfall i arbete skall
ersättas enligt lagen i det territorium, där olycksfallet inträffat, oberoende av
arbetarens nationalitet och hemvist.

Beträffande en arbetare, som är anställd bos arbetsgivare i annat land än
sitt hemland för att där utföra sitt arbete, måste en dylik allmän regel anses
fullt riktig. För arbetsgivaren (resp. vederbörande försäkringsinrättning)
föreligga knappast några skäl för att hans förpliktelser skola bliva mindre på
den grund, att utländska arbetare anställas i stället för sådana av inhemsk
nationalitet.

År åter en arbetare i ett land anställd av en arbetsgivare i annat land för
att utföra arbete i sitt (arbetarens) hemland, eller är han från det land, arbetsgivaren
tillhör, utsänd till ett annat land, kan den anförda allmänna regeln
icke mer än i viss utsträckning anses befogad. Här uppställer sig nämligen
frågan om, enligt vilket lands lag försäkringen för olycksfall i arbete skall
gälla. För att i så fall lagen i det land, där olycksfallet inträffat, skulle vara
gällande, borde rätteligen förutsättas, att försäkringsavgifter erlagts eller
kunna erhållas enligt det landets lag, ehuru arbetsgivaren tillhör ett annat
land. Denna sida av saken beröres icke i det föreliggande konventionsförslaget.

Enligt förslagets art. 2 kan emellertid för där angivna fall genom särskilt avtal
mellan vederbörande länder stipuleras undantag från nämnda i art. 1 angivna
huvudregel. Men intill dess sådana avtal blivit ingångna, måste givetvis
huvudregeln gälla.

Den omedelbara följden härav blir för Sveriges vidkommande att, om t. ex.
en norsk eller dansk arbetare av sin arbetsgivare utsändes för utförande av visst,
även tillfälligt arbete här i landet eller om en norsk eller dansk sjöman från
sitt i härvarande hamn varande fartyg utför arbete å svenskt territorium och
därunder olycksfall drabbar honom, ersättning skall utgå enligt svenska olycksfallsförsäkringslagen.
Och det fastän dels enligt uttryckliga stadganden i vederbörande
lagar ersättning i så fall skall utgå enligt dessa resp. lagar, dels
någon sådan försäkring enligt den svenska olycksfallsförsäkringslagen icke
föreligger, som jämlikt samma lag måste anses vara förutsättning för att ersättning
skall utgå, Någon möjlighet för vederbörande svenska försäkringsinrättning
att utfå försäkringsavgifter av den utländske arbetsgivaren — som

Eungl. Maj:ts proposition nr 118. 13

ju har att erlägga sådana enligt sitt eget lands lag — torde icke heller föreligga.

Genom biträde av konventionsförslaget i denna del skulle Sverige komma att
för alla dylika fall och beträffande arbetare från vilket som helst av de länder
i övrigt, som biträda konventionen, ikläda sig att tillämpa den svenska olycksfallsförsäkringslagen
och utgiva ersättning enligt densamma, intill dess avtal
om befrielse från denna skyldighet blivit ingånget — och trätt i tillämpning —
med samtliga de övriga länder, som biträda konventionen. En sådan ordning
synes så mycket mer otillfredsställande som vårt land därigenom ingalunda
befrias från utgivande av ersättning enligt svensk lag, om en svensk arbetare
för sin svenske arbetsgivares räkning utför tillfälligt arbete i det främmande
landet och därunder drabbas av olycksfall.

Till vad nu anförts kommer, att art. 2 i konventionsförslaget ej upptager
alla de hithörande fall, då, i händelse utländsk arbetare här i landet utför arbete
för utländsk arbetsgivares räkning, försäkring ej föreligger enligt den svenska
lagen. Fall kunna nämligen förekomma, då sådan arbetares sysselsättning här
i landet är av mer stadigvarande natur än i sistnämnda artikel angives, men
det oaktat arbetaren är försäkrad enligt utländsk och icke enligt svensk lag.

Sistnämnda fall torde dock icke vara av större praktisk betydelse. Under
antagande att vid godkännande av konventionen avtal, som avses i förslagets
art. 2, så snart ske kan, komma till stånd mellan vårt land och de främmande
stater, beträffande vilka sådant avtal företrädesvis har betydelse, synes därför
vad ovan anförts icke böra utgöra hinder för Sveriges anslutning till ifrågavarande,
eljest även för vårt land och dess i utlandet varande medborgare betydelsefulla
konvention.

Någon ändring i lagen om försäkring för olycksfall i arbete torde icke vara
erforderlig med anledning av konventionsförslagets antagande. Visserligen
förutsättes i 27 § i lagen ömsesidighet såsom villkor för att Kungl. Maj :t skall
äga befogenhet att i avseende på medborgare i visst land medgiva undantag från
paragrafens bestämmelser. Det kan vara tveksamt, om denna förutsättning kan
anses vara för handen i fråga om stater, som icke infört en någorlunda tillfredsställande
lagstiftning rörande ersättning vid olycksfall i arbete. Men då frågan
om Sveriges anslutning till konventionen kommer att beslutas vid riksdagen.
torde saken i varje fall icke hava någon formell betydelse.

Enligt 28 § i lagen torde sådant avtal kunna träffas, som omnämnes i art. 2
av konventionsförslaget.

Mellan Sverige och vissa andra länder hava överenskommelser träffats i syfte,
att ^utländsk arbetare skall erhålla samma rättsställning som inländsk arbetare
på förevarande område. Sålunda hava överenskommelser ingåtts i detta
ämne med Danmark och Norge enligt deklaration den 12 februari 1919, med
Förenade Konungariket Storbritannien och Irland samt med Italien enligt
kungl. kungörelse den 4 november 1921, med Nederländerna enligt kungl. kungörelse
den 27 september 1922 och med Finland enligt konvention den 11 september
1923. Om Sverige nu biträder ifrågavarande konventionsförslag, måste
det tagas i övervägande, vilken ställning som i sådant fall uppkommer för vårt
land med avseende på ovannämnda överenskommelser.»

Försäkrings
rådet.

Social styrelsen.

Försök) ingsradet har förklarat, att ifrågavarande konventionsförslag icke
syntes kräva någon ändring i den svenska olycksfallsförsäkringslagen; dock
syntes det böra erinras, att enligt § 1 i konventionsförslaget olycksfallet bundes
vid territoriet på ett sätt som den svenska lagen icke uttalat.

Socialstyrelsen har till en början erinrat om att förevarande konventionsförslag
i allt väsentligt överensstämde med det förslag som preliminärt antagits

Kungl. Mai :ts proposition nr 118.

Departe mentschefen.

av den internationella arbetskonferensen vid dess sammanträde år 1924 och beträffande
vilket svenska regeringen sedermera förklarat sig ej hava något att
erinra. Vidare anför styrelsen:

»Såsom styrelsen tidigare, i sitt yttrande över det preliminärt antagna konventionsförslaget,
haft tillfälle utveckla, anser styrelsen förevarande konferensbeslut
ej blott vara av avsevärd betydelse på det internationella socialpolitiska
samarbetets område utan även, med hänsyn till det stora antalet i främmande
länder spridda svenska arbetare, från svensk synpunkt fördelaktigt. Om även,
såsom av riksförsäkringsanstalten gjorts gällande, konventionsförslaget ger anledning
till vissa erinringar, kan styrelsen sålunda icke tveka att tillstyrka anslutning
för Sveriges del till konventionen. En dylik åtgärd synes icke med
hänsyn till bestämmelserna i konventionsförslagets § 2 samt olycksfallsförsäkringslagens
27 och 28 §§ nödvändiggöra någon lagändring å svenskt håll.»

I sista stycket av 27 § av 1916 års olycksfallsförsäkringslag är föreskrivet,
att Konungen äger under förutsättning av ömsesidighet beträffande medborgare
i visst land medgiva undantag från de bestämmelser i samma paragraf,
enligt vilka utländsk arbetare eller hans efterlevande i vissa hänseenden
icke hava samma ställning som svensk medborgare, och i 28 § av lagen heter
det, att Konungen äger under förutsättning av ömsesidighet träffa överenskommelse
med främmande stat om tillämpning av denna lag eller den främmande
statens lag i fall då arbetsgivare i den ena staten inom den andra bedriver
verksamhet i vilken arbetare användes. Motsvarande stadganden äro
i det oinförmälda förslaget till ny lag om försäkring för olycksfall i arbete
intagna i 13 och 28 §§.

Vid behandlingen av 13 § i förslaget har jag anfört (proposition nr 109 sid,
183), att det vore min uppfattning att ifrågavarande konvention borde av
Sverige ratificeras, men att, då jag delade de hörda ämbetsverkens uppfattning
därom att ratifikation ej erfordrade tillägg till eller ändring i gällande
lag, ifrågavarande stadgande oförändrat upptagits i förslaget.

I enlighet med vad socialstyrelsen anfört synes det mig uppenbart, att en
ratifikation av konventionsförslaget — varigenom svenska arbetare i utlandet
komrne att tillförsäkras likställighet i förevarande hänseende med den främmande
statens arbetare — skulle komma att för många svenska arbetare
innebära en avsevärd fördel. Det är på denna grund min uppfattning att ratifikation
bör ske. Ämbetsverken äro, såsom förut anförts, ense därom att för
sådan ratifikation lagändring icke erfordras, och jag har redan tidigare
förklarat, att jag ansluter mig till denna uppfattning. De betänkligheter som
anförts av riksförsäkringsanstalten synas alla vara av den art att de kunna i
tillämpningsväg avlägsnas. Den »bundenhet vid territoriet» på vilken, enligt
vad försäkringsrådet påpekat, konventionsförslaget bygger, står icke i direkt
strid med vår olycksfallsförsäkringslagstiftning. Dock är det givet, att denna
är begränsad till personer, som äro eller böra vara försäkrade. Till dessa torde
emellertid enligt föreliggande lagförslag, däri det nu gällande undantaget från
försäkringen beträffande s. k. tillfälliga arbetare uteslutits, jämväl utländska
arbetare, som för utländsk arbetsgivares räkning tillfälligt användas i riket,
kunna komma att räknas, i den mån Konungen så förordnar. Dylikt förord -

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

nande kommer givetvis endast att meddelas under förutsättning av reciprocitet.
I följd härav komma tydligen de utgifter, som den svenska försäkringen kan
få vidkännas för ersättningar till utländska arbetare, för vilka ej erlagts försäkringsavgift,
att motvägas därigenom att utländska försäkringsinrättningar komma
att i motsvarande fall bestrida ersättningar till svenska arbetare, för vilka
avgift erlagts här i riket.

Ifrågavarande bestämmelse i konventionsförslaget torde alltså icke — i
varje fall icke därest förslaget till ny lag om olycksfallsförsäkring antages
— bereda svårigheter för ratifikation.

I överensstämmelse med vad jag sålunda anfört är det min uppfattning, att
ratifikation av ifrågavarande konventionsförslag bör komma till stånd.

7:o) Rekommendation angående lika behandling av in- och utländska
arbetare i avseende å ersättning för olycksfall i arbete (sid. 27).

Riks försäkring sanstalten bar anfört, att denna rekommendation för närvarande
icke borde föranleda någon åtgärd. Försäkring srådet har förklarat rekommendationen
icke behöva förorsaka några omedelbara åtgärder; i vilket
fall som helst syntes någon ändring av olycksfallsförsäkringslagen icke erfordras.
Socialstyrelsen har yttrat, att de i rekommendationen åsyftade anordningarna
i allt väsentligt redan syntes vara genomförda i Sverige, och i
likhet med övriga myndigheter har styrelsen påpekat, att det för närvarande
icke funnes anledning till vidtagande av några åtgärder.

I händelse den föreslagna nyorganisationen av olycksfallsförsäkringen kommer
till stånd, torde en allmän revision av gällande administrativa författningar
rörande tillämpningen av denna försäkring bliva erforderlig. Vid detta
arbete lärer det bliva tillfälle att beakta de i konventionen uttryckta önskemålen
rörande likställighet mellan svenska och utländska arbetare. Någon
särskild åtgärd synes mig vid sådant förhållande icke böra för närvarande
föranledas av rekommendationen.

8:o) Förslag till konvention angående nattarbete i bagerier (sid. 28).

Beträffande denna konvention har socialstyrelsen hänvisat till sitt den 26
november 1925 dagtecknade betänkande med förslag till reviderad lag om vissa
inskränkningar beträffande tiden för förläggande av bageri- och konditorirörelse,
i vilket betänkande styrelsen bland annat förordat Sveriges anslutning
till konventionen och föreslagit därav påkallade lagändringar.

Den 29 nästlidne januari har Kung!. Maj:t beslutat avlåta proposition (nr
72) med förslag till lag om vissa inskränkningar beträffande tiden för förläggande
av bageri- och konditoriarbete. Detta lagförslag skiljer sig från nu
gällande lag i samma ämne dels i vissa materiella hänseenden, dels därutinnan
att under det gällande lags giltighetstid är begränsad till tre år, giltighetstiden
enligt förslaget är obegränsad. Bland de materiella ändringarna ingå
sådana som ansetts erforderliga för att ifrågavarande konvention måtte kunna

Ämbets verken.

Departe mentschefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

av Sverige ratificeras. Vid behandlingen av lagförslaget har jag också anfört
(proposition nr 72 sid. 16) att ehuru ifrågavarande konventionsförslag icke
hade något större direkt intresse för vår land, detsamma onekligen syntes vara
av betydelse för arbetarskyddets utveckling i åtskilliga andra länder, varför
det måste få anses som i viss mån en förpliktelse för Sverige att stödja konventionen
genom ratificering. Jag har i nämnda sammanhang även uttalat
såsom min uppfattning, att Sverige borde biträda omförmälda konvention.

Sedermera har emellertid enligt mig tillhandakommet meddelande internationella
arbetsbyråns styrelse vidtagit en åtgärd, som synes vara av beskaffenhet
att påkalla en avvaktande hållning till spörsmålet om det ifrågavarande
konventionsförslagets ratifikation från Sveriges sida. Vid nämnda styrelses
sammanträde den 28—30 sistlidne januari har styrelsen nämligen, i anledning
av ett utav arbetsgivarrepresentanterna inom styrelsen framställt förslag,
beslutit att genom nationernas förbunds råd till den fasta mellanfolkliga
domstolen hänskjuta frågan, huruvida internationella arbetsorganisationen äger
befogenhet att utarbeta och föreslå regler, som, i och för tillförsäkrande av
skydd åt vissal lönarbetare, samtidigt och vid sidan härav ha avseende pa
arbetsgivares personliga arbete. Av den överläggning inom arbetsbyråns styrelse,
som föregick nyssnämnda beslut, framgår att förslaget om hänvändelse
till den mellanfolkliga domstolen i första hand föranletts av de inskränkande
bestämmelser angående arbetsgivares eget arbete, som innefattas i det förslag
till konvention angående nattarbete i bagerier, varom nu är fråga.

I det läge som sålunda inträtt synes mig resultatet av den gjorda hänvändelsen
böra avvaktas innan frågan om det förevarande konventionsförslagets
ratifikation upptages till avgörande. Jag finner mig följaktligen icke för närvarande
kunna förorda att konventionsförslaget från Sveriges sida ratificeras.
Till efterkommande av de i det föregående omnämnda bestämmelserna i del
XIII av förbundsakten för nationernas förbund bör emellertid konventionsförslaget
i allt fall underställas innevarande års riksdag.

Under åberopande av vad jag i det föregående i skilda hänseenden anfört
får jag hemställa,

att Kungl. Maj :t måtte till riksdagen avlåta proposition med
anhållan om riksdagens yttrande angående omförmälda, av den
internationella arbetsorganisationens konferens i Geneve år
1925 antagna konventionsförslag och rekommendationer.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
bifall samt förordnar, att proposition i ämnet
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar skall
avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Åke Karlholm.

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

Bilaga A.

Internationella arbetskonferensen i Genéve år 1925.

Den internationella arbetskonferensens sjunde sammanträde hölls i Genéve
under tiden 19 maj—10 juni 1925. Antalet representerade stater uppgick
till 46, av vilka 29 sänt fullständiga delegationer, d. v. s. två regeringsombud
samt ett ombud från vardera arbetsgivar- och arbetarsidan. Hela antalet
regerings-, arbetsgivar- och arbetarombud med suppleanter och experter uppgavs
till 323, det högsta antal, som ännu förekommit vid något av arbetskonferensens
sammanträden.

Enligt Kungl. Majrts beslut den 30 april 1925 deltogo i konferensen från
svensk sida: såsom regeringsombud ordföranden och chefen för arbetsrätt E.
W. Bosaeus och byråchefen J. A. E. Molin med socialrådet E. E. Sjöstrand och
byråchefen C. H. J. von Schulzenheim såsom experter; såsom arbetsgivarombud
direktören I. O. Larson med disponenten H. Almström och fabrikören
C. G. C. Schröder såsom experter och såsom arbetarombud landsorganisationens
ordförande A. Thorberg med ledamoten av försäkringsrådet Olof Carlsson,
kassören G. Lagergren och redaktören S. Backlund såsom experter.

Enligt beslut av internationella arbetsbyråns styrelse upptog konferensens
dagordning följande fyra frågor:

Ersättning för olycksfall i arbete och yrkessjukdomar.

Lika behandling av in- och utländska arbetare i avseende å ersättning för
olycksfall i arbete.

Tjugufyra timmars uppehåll i arbetet per vecka i glasbruk med smältvanna.

Nattarbete i bagerier.

Konferensens överläggningar resulterade i fyra förslag till konventioner och
fyra rekommendationer. Därjämte gjorde konferensen i form av resolutioner ett
antal uttalanden i olika frågor.

Närmare upplysningar om gången av konferensens arbete lämnas i en redogörelse
för konferensen, vilken redogörelse finnes intagen i N :ris 8 och 9 av
Sociala meddelanden för år 1925.

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 91 Käft. (Nr 118.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

Bilaga B.

Konferensens beslut.

A. Översättning.

Först ag till konvention’angående ersättning för olycksfall i arbete.

Generalkonferensen av nationernas förbunds internationella arbetsorganisation,

vilken av styrelsen för internationella arbetsbyrån sammankallats till
Geneve och där samlats den 19 maj 1925 till sitt sjunde sammanträde
samt beslutit antaga vissa förslag angående ersättning för olycksfall i
arbete, vilken fråga innefattas i första punkten på dagordningen för sammanträdet,

ävensom beslutit, att dessa förslag skola taga form av ett förslag till internationell
konvention, . .

antager efterföljande förslag till konvention att ratificeras av internationella
arbetsorganisationens medlemmar jämlikt bestämmelserna i del XIII av fördraget
i Versailles och motsvarande delar av de övriga fredsfördragen.

§ v

Varje medlem av internationella arbetsorganisationen, som ratificerar denna
konvention, förbinder sig att tillförsäkra personer, som drabbas av olycksfall
i arbete, eller deras rättsinnehavare ersättning enligt villkor åtminstone likvärdiga
med de i denna konvention stadgade.

§ 2.

Lagar och förordningar om ersättning för olycksfall i arbete skola äga tilllämpning
å arbetare, tjänstemän och lärlingar anställda i offentliga eller enskilda
företag, rörelser eller anläggningar av vad slag det vara ma. Dock
tillkommer det medlem att i sin nationella lagstiftning stadga sadana undantag,

som kunna finnas nödiga beträffande: _

a) arbetare, som sysselsättas med tillfälligt arbete, vilket icke star i samband

med arbetsgivarens rörelse;

c) medlemmar av arbetsgivarens familj, som arbeta uteslutande för hans

räkning och bo under hans tak; . . , ,.

d) icke-kroppsarbetare med arbetsförtjänst överstigande viss i den nationella

lagstiftningen fastställd gräns.

§ 3.

Denna konvention skall icke äga tillämpning å

1) sjömän och fiskare, för vilka bestämmelser skola meddelas i

2) personer, som tillgodonjuta en särskild regim, vilken är minst likvärdig
med den i denna konvention stadgade.

framtida

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

§ 4.

Denna konvention äger icke tillämpning å jordbruket, för vilket den av internationella
arbetskonferensen å dess tredje sammanträde antagna konventionen
rörande arbetares ersättning för olycksfall i arbete inom jordbruket förblir
i kraft.

§ 5.

Den ersättning, som skall utgivas i händelse av olycksfall, som medfört döden
eller bestående oförmåga till arbete, skall utbetalas till den skadade eller hans
rättsinnehavare i form av en ränta.

Dock må ersättningen kunna helt eller delvis utbetalas i form av kapital,
därest vederbörande myndigheter kunna beredas säkerhet för en förnuftig användning
av kapitalet.

§ 6.

I händelse av arbetsoförmåga skall ersättningen utgå senast från femte dagen
efter olycksfallet, vare sig ersättningen lämnas av arbetsgivaren, av en olycksfallsförsäkringsanstalt
eller av en sjukförsäkringsanstalt.

§ 7.

Ett tillägg till ersättningen skall utgivas till skadade, som drabbas av arbetsoförmåga,
vilken gör ständig hjälp av annan person nödvändig.

§ 8.

Den nationella lagstiftningen skall föreskriva de kontrollåtgärder och de
regler för revision av ersättningen, som må anses nödvändiga.

§ 9.

Genom olycksfall i arbete skadade skola hava rätt till läkarhjälp samt till
sådant kirurgiskt och farmaceutiskt bistånd, som kan finnas nödigt till följd av
olycksfallet. Kostnaden för sådan hjälp kan bestridas antingen av arbetsgivaren,
av en olycksfallsförsäkringsanstalt eller av en sjuk- och invaliditetsförsäkringsanstalt.

§ 10.

Den nationella lagstiftningen skall bereda genom olycksfall i arbete skadade
rätt till erhållande och normalt förnyande, genom arbetsgivarens eller försäkringsanstaltens
försorg, av sådana konstgjorda lemmar och ortopediska hjälpmedel,
som erkännas vara nödvändiga; undantagsvis må dock den nationella
lagstiftningen medgiva, att tillhandahållandet och förnyandet av sådana hjälpmedel
utbytes mot ett tillägg till ersättningen, vilket skall bestämmas samtidigt
med att själva ersättningsbeloppet fastställes eller revideras och som
skall svara mot den sannolika kostnaden för normal anskaffning och förnyelse
av hjälpmedlen.

Den nationella lagstiftningen skall föreskriva nödiga kontrollåtgärder, såväl
till förebyggande av missbruk i samband med förnyandet av hjälpmedel som till
säkerställande att tilläggsersättningen användes till avsett ändamål.

§ n.

Den nationella lagstiftningen skall meddela sådana bestämmelser, som med
hänsyn till varje lands särskilda förhållanden äro bäst ägnade att under alla
omständigheter säkerställa utbetalning av ersättning till personer, som drabbas
av olycksfall i arbete, eller deras rättsinnehavare samt bereda dem säkerhet
mot arbetsgivarens eller försäkringsanstaltens insolvens.

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

§ 12.

De officiella ratifikationerna av denna konvention skola, i enlighet med bestämmelserna
i del XIII av fördraget i Versailles och motsvarande delar av de
övriga fredsfördragen, delgivas nationernas förbunds generalsekreterare och av
honom inregistreras.

§ 13.

Denna konvention träder i kraft, så snart ratifikationerna för två medlemmar
av internationella arbetsorganisationen inregistrerats av generalsekreteraren.

Den är bindande allenast för de medlemmar, vilkas ratifikationer inregistrerats
hos sekretariatet.

Därefter träder denna konvention i kraft för varje medlem den dag, då
dess ratifikation inregistrerats hos sekretariatet.

§ 14.

Så snart ratifikationerna för två medlemmar av internationella arbetsorganisationen
inregistrerats hos sekretariatet, skall nationernas förbunds generalsekreterare
därom notificera alla medlemmar av internationella arbetsorganisationen.
Han skall likaledes notificera dem inregistreringen av ratifikationer,
som senare delgivits honom av andra medlemmar av organisationen.

§ 15.

Under förbehåll med hänsyn till bestämmelserna i § 13 förbinder sig varje
medlem, som ratificerar denna konvention, att tillämpa bestämmelserna i §§ 1,
2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10 och 11 senast den 1 januari 1927 samt att vidtaga alla
erforderliga åtgärder för att göra dem effektiva.

§ 16.

Varje medlem av internationella arbetsorganisationen, som ratificerar denna
konvention, förbinder sig att, i enlighet med bestämmelserna i § 421 av fördraget
i Versailles och motsvarande paragrafer av de övriga fredsfördragen,
tillämpa denna konvention på sina kolonier, besittningar och protektorat.

§ 17.

Varje medlem, som ratificerat denna konvention, kan, sedan fem år förflutit
från den tidpunkt, då konventionen först trädde i kraft, uppsäga densamma
genom skrivelse, som delgives nationernas förbunds generalsekreterare för inregistrering.
Uppsägningen träder icke i kraft förrän ett år, efter det den
inregistrerats hos sekretariatet.

§ 18.

Internationella arbetsbyråns styrelse åligger att minst en gång vart tionde
år förelägga generalkonferensen en redogörelse för denna konventions tillämpning
och taga i övervägande, huruvida det finnes anledning att på konferensens
dagordning upptaga frågan om konventionens revision eller modifierande.

§ 19.

De franska och engelska texterna till denna konvention skola båda äga
vitsord.

Kung1. Maj:ts proposition nr 118.

Rekommendation angående minimibeloppet av ersättning för olycksfall i arbete.

Generalkonferensen av nationernas förbunds internationella arbetsorganisation,

( vilken av styrelsen för internationella arbetsbyrån sammankallats till
Geneve och där samlats den 19 maj 1925 till sitt sjunde sammantäde
samt beslutit antaga vissa förslag angående minimibeloppet av ersättning
för olycksfall i arbete, vilken fråga innefattas i första punkten på
dagordningen för sammanträdet,

ävensom beslutit, att dessa förslag skola taga form av en rekommendation,

antager efterföljande rekommendation att underställas internationella arbetsorganisationens
medlemmar för att av dem tagas i övervägande med hänsyn till
dess förverkligande genom nationell lagstiftning eller på annat sätt jämlikt bestämmelserna
i del XIII av fördraget i .Versailles och motsvarande delar av de
övriga fredsfördragen.

Konferensen anbefaller varje medlem av den internationella arbetsorganisationen
att taga under övervägande följande principer och regler:

Vid olycksfall, som medför arbetsoförmåga, bör den ersättning, som skall utgivas
enligt nationell lag eller förordning, icke understiga följande satser:

1) vid bestående och fullständig arbetsoförmåga en ränta svarande mot två
tredjedelar av den skadades årliga arbetsförtjänst;

2) vid bestående men partiell arbetsoförmåga en del av den ränta, som skulle
utgått vid bestående och fullständig arbetsoförmåga, motsvarande den av olycksfallet
förorsakade minskningen i förvärvsförmågan;

3) vid fullständig men övergående arbetsoförmåga ett understöd per dag eller
vecka, motsvarande två tredjedelar av den skadades grundlön;

4) vid övergående och partiell arbetsoförmåga en del av det understöd per
dag eller vecka, som utgår vid fullständig men övergående arbetsoförmåga, motsvarande
den av olycksfallet förorsakade minskningen i förvärvsförmågan.

Därest ersättningen utgår i form av ett kapital, må detta icke understiga det
kapitaliserade värdet av den ränta, som eljest skulle utgå.

II.

Genom olycksfall i arbete skadade, som äro i behov av annan persons hjälp,
höra erhålla ett tillägg till ersättningen, icke understigande halva det belopp,
som utgår vid bestående och fullständig arbetsoförmåga.

III.

Vid olycksfall med dödlig utgång bör rätt till ersättning tillerkännas åtminstone
följande grupper av efterlevande:

1) den avlidnes make eller maka;

2) den avlidnes barn under 18 år eller, om de på grund av kroppsligt eller
andligt lyte äro oförmögna att förtjäna sitt uppehälle, utan hänsyn till ålder;

3) den avlidnes föräldrar, far- eller morföräldrar, såvida de sakna medel till
sitt uppehälle och underhöllos av den avlidne eller denne hade försörjningsplikt
gentemot dem;

Eungl. Maj:ts proposition nr 118.

4) den avlidnes barnbarn och syskon, om de äro under 18 år eller utan hänsyn
till ålder, såvida de på grund av kroppsligt eller andligt lyte äro oförmögna att
förtjäna sitt uppehälle och de tillika äro föräldralösa eller om deras föräldrar,
ehuru i livet, äro oförmögna att försörja dem.

Utgår ersättningen i form av årlig ränta, skall maximigränsen för totalsumman
av de årliga utbetalningarna till samtliga efterlevande icke understiga två
tredjedelar av den avlidnes årliga arbetsförtjänst.

Utgår ersättningen i form av ett kapital, skall maximigränsen för totalsumman
av de kapitalbelopp, som utbetalas till samtliga efterlevande, icke understiga
det kapitaliserade värdet av en ränta motsvarande två tredjedelar av den
avlidnes årliga arbetsförtjänst.

IV.

De genom olycksfall i arbete skadade personernas fackliga nyutbildning bör
tryggas genom åtgärder, som den nationella lagstiftningen finner tjänligast.
Regeringarna böra uppmuntra anstalter, som bereda sådan utbildning.

Rekommendation angående den rättsliga behandlingen av tvister om ersättning för

olycksfall.i arbete.

Generalkonferensen av nationernas förbunds internationella arbetsorganisation,

vilken av styrelsen för internationella arbetsbyrån sammankallats till
Geneve och där samlats den 19 maj 1925 till sitt sjunde sammanträde
samt beslutit antaga vissa förslag angående den rättsliga behandlingen
av tvister om ersättning för olycksfall i arbete, vilken fråga innefattas i
första punkten på dagordningen för sammanträdet,

ävensom beslutit, att dessa förslag skola taga form av en rekommendation,

antager efterföljande rekommendation att underställas internationella arbetsorganisationens
medlemmar för att av dem tagas i övervägande med hänsyn till
dess förverkligande genom nationell lagstiftning eller på annat sätt jämlikt bestämmelserna
i del XIII av fördraget i Versailles och motsvarande delar av de
övriga fredsfördragen.

I betraktande av att tvister rörande ersättning för olycksfall i arbete hänföra
sig icke blott till tolkning av lagars och förordningars text, utan även till yrkesspörsmål,
som kräva en ingående kännedom om arbetsförhållandena, i all
synnerhet om företagens natur, arten av de risker de erbjuda, förhållandet mellan
arbetet och olycksfallet, sättet för lönens beräkning, graden av arbetsoförmåga,
möjligheten för utbildning till nytt yrke;

i betraktande av att arbetare och arbetsgivare besitta den nödvändiga kompetensen
i yrkesfrågor och att deras deltagande i den rättsliga behandlingen av tvister
om ersättning för olycksfall i arbete erbjuder möjlighet att komma till
rättvisare avgöranden;

i betraktande av att arbetsgivares och arbetares deltagande i sådan behandling
i många länder kan åvägabringas utan rubbning av den bestående judiciella organisationen,

anbefaller konferensen varje medlem av den internationella arbetsorganisationen
att taga under övervägande följande principer och regler:

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

Tvister, som röra ersättning för olycksfall i arbete, böra företrädesvis underställas
specialdomstolar eller skiljenämnder, vilka — med eller utan vanliga
domare — bestå av ett lika antal arbetar- och arbetsgivarrepresentanter, tillsatta
att fungera som domare av sina respektive organisationer eller på deras
förslag eller tillsatta av arbetsgivar- och arbetarrepresentanter inom andra
sociala institutioner eller av särskilda valorgan för arbetsgivare och arbetare.

II.

Då tvister rörande ersättning för olycksfall i arbete förekomma inför de
allmänna domstolarna, skola dessa, på begäran av endera parten, höra arbetare
och arbetsgivare i egenskap av experter, så snart tvisten hänför sig till ett
yrkesspörsmål och i synnerhet då den gäller graden av arbetsoförmåga.

Förslå!; till konvention angående ersättning för yrkessjukdomar.

Generalkonferensen av nationernas förbunds internationella arbetsorganisation,

vilken av styrelsen för internationella arbetsbyrån sammankallats till
Geneve och där samlats den 19 maj 1925 till sitt sjunde sammanträde
samt beslutit antaga vissa förslag angående ersättning för yrkessjukdomar,
vilken fråga innefattas i första punkten på dagordningen för sammanträdet,

ävensom beslutit att dessa förslag skola taga form av ett förslag till
internationell konvention,

antager efterföljande förslag till konvention att ratificeras av internationella arbetsorganisationens
medlemmar jämlikt bestämmelserna i del XIII av fördraget
i Versailles och motsvarande delar av de övriga fredsfördragen.

§ 1.

Varje medlem av internationella arbetsorganisationen, som ratificerar denna
konvention, förbinder sig att tillförsäkra personer, som falla offer för yrkessjukdomar,
eller deras rättsinnehavare en ersättning grundad på de allmänna
principerna i den nationella lagstiftningen angående ersättning för olycksfall
i arbete.

Denna ersättning skall icke vara lägre än den, som i den nationella lagstiftningen
stadgas för skada till följd av olycksfall i arbete. Med detta förbehåll
skall det stå varje medlem fritt att, vid fastställandet i den nationella lagstiftningen
av de villkor, enligt vilka ersättning för ifrågavarande sjukdomar skall
betalas, och vid tillämpningen på dessa sjukdomar av sin lagstiftning om ersättning
för olycksfall i arbete, vidtaga sådana förändringar och anpassningar,
som kunna anses tjänliga.

§ 2.

Varje medlem av internationella arbetsorganisationen, som ratificerar denna
konvention, förbinder sig att anse som yrkessjukdomar de sjukdomar och förgiftningar,
som framkallas av de i efterföljande förteckning upptagna ämnena,
då dessa sjukdomar eller förgiftningar drabba arbetare tillhörande industrier
eller yrken, som finnas upptagna på motstående plats i förteckningen, och

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

då desamma härröra från arbete i ett företag, som är underkastat förut nämnda,
nationella lagstiftning.

Förteckning.

Sjukdomar ock giftiga ämnen

Motsvarande industrier eller yrken

Förgiftning genom bly, blylegeringar
och blyföreningar samt direkta följder
av sådan förgiftning.

Handhavande av mineral innehållande bly, inbegripet
blyhaltig aska från zinkhyttor.

Smältning av gammal zink och bly i tackor.

Tillverkning av föremål av gjutet bly eller blyhaltiga
legeringar.

Grafiska industrier.

Tillverkning av blyföreningar.

Tillverkning och reparation av elektriska ackumulatorer.

Beredning och användning av emaljer innehållande
bly.

Polering med hjälp av blyfilspån eller blyhaltig tennaska.

Måleriarbete, innefattande beredning eller behandling
av täckande ämnen, kitt eller färgämnen, innehållande
blypigment.

Förgiftning genom kvicksilver, kvicksilveramalgamer
och kvicksilverföreningar
samt direkta följder av sådan
förgiftning.

Handhavande av kvicksilvormineral.

Tillverkning av kvicksilverföreningar.

Tillverkning av mätnings- eller laboratorieapparater.
Beredning av råämnen för tillverkning av hattar.
Brännförgyllning.

Användning av kvicksilverpumpar vid tillverkning av
glödlampor.

Knall hattstill verkning av knallkvicksilver.

Mjältbrandssmitta.

Arbete, som medför beröring med mjältbrandssmittade
djur.

Handhavande av kvarlevor av djur, inbegripet hndar,
klövar, hovar och horn.

Lastning och lossning eller transport av varor.

§ 3.

§ 4.

Denna konvention träder i kraft, så snart ratifikationerna för två medlemmar
av internationella arbetsorganisationen inregistrerats av generalsekreteraren.

Den är bindande allenast för de medlemmar, vilkas ratifikationer inregistrerats
hos sekretariatet.

Därefter träder denna konvention i kraft för varje medlem den dag, då dess
ratifikation inregistrerats hos sekretariatet. .

§ 5.

Så snart ratifikationerna för två medlemmar av internationella arbetsorganisationen
inregistrerats hos sekretariatet, skall nationernas förbunds generalsekreterare
därom notificera alla medlemmarna av internationella arbetsorganisationen.
Han skall likaledes notificera dem inregistreringen av ratifikationer,
som senare delgivits honom av andra medlemmar av organisationen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

§ 6.

I_ nder förbehåll med hänsyn till bestämmelserna i § 4 förbinder sig varje
medlem, som ratificerar denna konvention, att tillämpa bestämmelserna i §§ 1
och 2 senast den 1 januari 1927 samt att vidtaga erforderliga åtgärder för
att göra dem effektiva.

§ 7.

§ s.

\ arje medlem, som^ratificerat denna konvention, kan, sedan fem år förflutit
från den tidpunkt, då konventionen först trädde i kraft, uppsäga densamma
genom skrivelse, som delgives nationernas förbunds generalsekreterare för inregistrering.
Uppsägningen träder icke i kraft förrän ett år, efter det den
inregistrerats hos sekretariatet.

§ 9.

c Internationella aTbetsoyrans styrelse åligger att minst en gång vart tionde
ur förelägga generalkonferensen en redogörelse för denna konventions tillämpning
och taga i övervägande, huruvida det finnes anledning att på konferensens
dagordning upptaga frågan om konventionens revision eller modifierande.

§ 10.

.1)0 franska och engelska texterna, till denna konvention skola båda äga
vitsord.

Rekommendation angående ersättning för yrkessjukdomar.

Generalkonferensen av nationernas förbunds internationella arbetsorganisation,

vilken av styrelsen för internationella arbetsbyrån sammankallats till
Geneve och där samlats den 19 maj 1925 till sitt sjunde sammanträde
samt be slutit antaga vissa förslag angående ersättning för yrkessjukdomar,
vilken fråga innefattas i första punkten på dagordningen för
sammanträdet,

ävensom beslutit, att dessa förslag skola taga form av en rekommendation,

antager efterföljande rekommendation att underställas internationella arbetsorganisationens
medlemmar för att av dem tagas i övervägande med hänsyn till
dess förverkligande genom nationell lagstiftning eller på annat sätt jämlikt
bestämmelserna i del XIII av fördraget i Versailles och motsvarande delar av
de övriga fredsfördragen.

Med erkännande att det. står varje land fritt att i sin nationella lagstiftning
upprätta en mer fullständig lista över sjukdomar än den, som bifogats § 2 av
konventionsförslaget angående ersättning för yrkessjukdomar,

hemställer konferensen,

att staterna matte fastställa ett enkelt förfarande, där sådant icke redan
förefinnes, medelst vilket förteckningen över de sjukdomar, som i den nationella
lagstiftningen anses som yrkessjukdomar, kan revideras.

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

Förslag till konvention angående lika behandling av in- och utländska arbetare i avseende
å ersättning för olycksfall i arbete.

Generalkonferensen av nationernas förbunds internationella arbetsorganisation,

vilken av styrelsen för internationella arbetsbyrån sammankallats till
Geneve och där samlats den 19 maj 1925 till sitt sjunde sammanträde
samt besluta antaga vissa förslag angående lika behandling av in- och
utländska arbetare i avseende å ersättning för olycksfall i arbete, vilken
fråga innefattas i andra punkten på dagordningen för sammanträdet,
ävensom besluta, att dessa förslag skola taga form av ett förslag till
internationell konvention,

§1.

Varje medlem av internationella arbetsorganisationen, som ratificerar denna
konvention, förbinder sig att åt person, som å dess territorium drabbas av
olycksfall i arbete och är medborgare i någon annan medlemsstat, som ratificerat
konventionen, eller åt sådan persons rättsinnehavare giva samma behandling,
som den tillförsäkrar sina egna medborgare.

Nu åsyftade likhet i behandlingen skall tillförsäkras utländska arbetare och
deras rättsinnehavare utan villkor i avseende a hemvist. I fråga om de utbetalningar,
som en medlem eller dess medborgare i enlighet härmed kunna ha att
göra utom medlemmens territorium, skola de anordningar, som vidtagas, där
så finnes nödvändigt, regleras genom särskilda överenskommelser mellan vederbörande
medlemmar.

§ 2.

Beträffande ersättning för olycksfall, som drabbar en arbetare, vilken på en
medlems territorium tillfälligt eller med mellantider sysselsattes för ett företag,
som är beläget på annan medlems territorium, kan genom särskilt avtal bestämmas,
att sistnämnda medlems lagstiftning skall tillämpas.

§ 3.

Medlemmar, som ratificera denna konvention och vilka icke ha ett ^system av
skadestånd för eller försäkring mot olycksfall i arbete, ataga sig att avägabringa
lagstiftning i ämnet inom tre år från ratificeringen.

§ 4.

Medlemmar, som ratificera denna konvention, förbinda sig att ömsesidigt
lämna varandra bistånd till underlättande av konventionens tillämpning och
genomförandet av respektive lagar och reglementen rörande ersättning för
olycksfall i arbete ävensom att om varje^ ändring i nämnda lagar och reglementen
underrätta internationella arbetsbyrån, som i sin ordning därom skall upplysa
övriga därav intresserade medlemmar.

§ 5.

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

§ G.

Denna konvention träder i kraft, så snart ratifikationerna för två medlemmar
av internationella arbetsorganisationen inregistrerats av generalsekreteraren.

Den är bindande allenast för de medlemmar, vilkas ratifikationer inregistrerats
hos sekretariatet.

Därefter träder denna konvention i kraft för varje medlem den dag, då dess
ratifikation inregistrerats hos sekretariatet.

§7.

Så snart ratifikationerna för två medlemmar av internationella arbetsorganisationen
inregistrerats hos sekretariatet, skall nationernas förbunds generalsekreterare
därom notificera alla medlemmarna av internationella arbetsorganisationen.
Han skall likaledes notificera dem inregistreringen av ratifikationer,
som senare delgivits honom av andra medlemmar av organisationen.

§8.

Under förbehåll med hänsyn till bestämmelserna i § 6 förbinder sig varje
medlem, som ratificerar denna konvention, att tillämpa bestämmelserna i §§ 1,
2, 3 och 4 senast den 1 januari 1927 samt att vidtaga erforderliga åtgärder för
att göra dem effektiva.

§9.

Varje medlem av internationella arbetsorganisationen, som ratificerar denna
konvention, förbinder sig att, i enlighet med bestämmelserna i § 421 av fördraget
i Versailles och motsvarande paragrafer av de övriga fredsfördragen, tilllämpa
denna konvention på sina kolonier, besittningar och protektorat.

§ 10.

Varje medlem, som ratificerat denna konvention, kan, sedan tio år förflutit
från den tidpunkt, då konventionen först trädde i kraft, uppsäga densamma
genom skrivelse, som delgives nationernas förbunds generalsekreterare för inregistrering.
Uppsägningen träder icke i kraft förrän ett år, efter det den
inregistrerats hos sekretariatet.

§11.

§ 12-

De franska och engelska texterna till denna konvention skola båda äga
vitsord.

Rekommendation angående lika behandling av in- och utländska arbetare i avseende å

ersättning för olycksfall i arbete.

Generalkonferensen av nationernas förbunds internationella arbetsorganisation,

vilken av styrelsen för internationella arbetsbyrån sammankallats till
Geneve och där samlats den 19 maj 1925 till sitt sjunde sammanträde

Kungl. Maj:ts proposition nr 118,

samt beslutit antaga vissa förslag angående lika behandling av in- och
utländska arbetare i avseende å ersättning för olycksfall i arbete, vilken
fråga innefattas i andra punkten på dagordningen för sammanträdet,
ävensom beslutit, att dessa förslag skola taga form av en rekommendation,

antager efterföljande rekommendation att underställas internationella arbetsorganisationens
medlemmar för att av dem tagas i övervägande med hänsyn till
dess förverkligande genom nationell lagstiftning eller på annat sätt jämlikt bestämmelserna
i del XIII av fördraget i Versailles och motsvarande delar av de
övriga fredsfördragen.

Med hänsyn till tillämpningen av konventionen angående lika behandling av
in- och utländska arbetare i avseende å ersättning för olycksfall i arbete hemställer
konferensen, att varje medlem av internationella arbetsorganisationen
måtte vidtaga nödiga åtgärder:

a) för att beträffande skadeståndstagare, som icke bo i det land, där skadeståndet
utgår, underlätta betalningen av dem tillkommande belopp samt säkerställa
iakttagandet av de i lagar och reglementen angivna villkor för nämnda
betalning;

b) för att i fall av tvist om utebliven eller upphörd betalning eller minskningav
skadeståndsbeloppet åt person, som icke bor i det land, där hans rätt till
skadestånd uppkommit, talan måtte kunna anhängiggöras vid vederbörande
domstolar i nämnda land, utan att den intresserade parten skall vara nödgad
personligen inställa sig;

c) för att förmånen av befrielse från fiskaliska avgifter, av kostnadsfritt erhållande
av officiella handlingar och andra fördelar, beviljade genom en medlems
lagstiftning åt offren för olycksfall i arbete, måtte utsträckas till att tillgodokomma
alla medborgare i medlemsstater, som ratificerat ifrågavarande
konvention.

II.

Konferensen hemställer, att i de länder, där det icke finnes ett system av
skadestånd eller försäkring mot olycksfall i arbete, regeringarna måtte, till dess
ett dylikt system blivit upprättat, för utländska arbetare underlätta tillgodonjutande!
av deras nationella lagstiftning angående olycksfall i arbete.

Förslag till konvention angående nattarbete i bagerier.

Generalkonferensen av nationernas förbunds internationella arbetsorganisa >n,

vilken av styrelsen för internationella arbetsbyrån sammankallats till
Geneve och där samlats den 19 maj 1925 till sitt sjunde sammanträde samt
beslutit antaga vissa förslag angående nattarbete i bagerier, vilken fråga
innefattas i den fjärde punkten på dagordningen för sammanträdet,
ävensom beslutit, att dessa förslag skola taga form av ett förslag till
internationell konvention,

antager efterföljande förslag till konvention att ratificeras av internationella
arbetsorganisationens medlemmar jämlikt bestämmelserna i del
XIII av fördraget i Versailles och motsvarande delar av de övriga fredsfördragen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

§ 1.

Med de undantag, sona angivas i följande bestämmelser, skall det vara förbjudet
att under natten tillverka bröd eller konditorivaror eller andra liknande
av mjöl framställda produkter.

Förbudet äger tillämpning å arbete av alla personer, såväl arbetsgivare som
arbetare, vilka taga del i den åsyftade tillverkningen; det omfattar dock icke
tillverkning, som bedrives av medlemmar i ett och samma hushåll för deras egen
förbrukning.

Denna konvention äger icke tillämpning å tillverkning i stort av »biscuits»
(torkat bröd). Varje medlem tillkommer att efter samråd med vederbörande
arbetsgivar- och arbetarorganisationer bestämma, vilka produkter, som med
hänsyn till denna konvention, skola innefattas under beteckningen »biscuits».

§2.

Vid tillämpningen av denna konvention avser beteckningen »natt» en tidrymd
av minst sju på varandra följande timmar. Början och slut av denna tidrymd
skola fastställas av vederbörande myndigheter i varje land efter samråd med
vederbörande arbetsgivar- och arbetarorganisationer, och skall densamma i sig
innefatta tiden mellan kl. 11 på aftonen och kl. 5 på morgonen; där därtill finnes
skäl med hänsyn till klimatet eller årstiden eller där överenskommelse därom
träffas mellan vederbörande arbetsgivar- och arbetarorganisationer, kan tiden
mellan kl. 10 på aftonen och kl. 4 på morgonen träda i stället för tiden
mellan kl. 11 på aftonen och kl. 5 på morgonen.

§ 3-

Efter samråd med vederbörande arbetsgivar- och arbetarorganisationer må
vederbörande myndigheter i de olika länderna medgiva följande undantag från
bestämmelserna i § 1:

a) fortvarande undantag, som erfordras för utförande av sådana förberedelseeller
avslutningsarbeten, vilka nödvändigtvis måste utföras utom den normala
arbetstiden och vartill ej användes större antal arbetare än som är alldeles nödvändigt
och ej heller arbetare under aderton år;

b) fortvarande undantag, som äro nödvändiga med hänsyn till de särskilda
förhållanden, varunder bagerihanteringen bedrives i tropiska länder;

c) fortvarande undantag, som äro nödvändiga för tillämpningen av bestämmelserna
om veckovila;

d) tillfälliga undantag, som äro nödvändiga för att sätta företagen i stånd
att möta extraordinär arbetsökning eller »nationella» behov.

§4.

Undantag från bestämmelserna i § 1 må även göras, ifall olyckshändelse inträffat
eller hotar att inträffa eller brådskande arbete behöver utföras i avseende
å maskiner eller anläggning eller i fall av force majeure, men allenast i
den mån så är nödvändigt för att undvika allvarlig rubbning av företagets
normala drift.

§5.

Varje medlem, som ratificerar denna konvention, skall vidtaga lämpliga åtgärder
för att säkerställa den allmänna och effektiva tillämpningen av det i §
1 stadgade förbudet och skall därvid, i överensstämmelse med den av internationella
arbetskonferensen å dess femte sammanträde (1923) antagna rekommendationen,
samverka med arbetsgivare och arbetare samt deras respektive
organisationer.

Kung!. Maj:ts proposition nr 118.

§6.

Bestämmelserna i denna konvention skola ej träda i kraft förrän den 1
januari 1927.

§ 7.

De officiella ratifikationerna av denna konvention skola, i enlighet med
bestämmelserna i del XIII av fördraget i Versailles och motsvarande delar
av de övriga fredsfördragen, delgivas nationernas förbunds generalsekreterare
och av honom inregistreras.

§ 8.

Denna konvention träder i kraft, så snart ratifikationerna för två medlemmar
av internationella arbetsorganisationen inregistrerats av generalsekreteraren.

Den är bindande allenast för de medlemmar, vilkas ratifikationer inregistrerats
hos sekretariatet.

Därefter träder denna konvention i kraft för varje medlem den dag, då dess
ratifikation inregistrerats hos sekretariatet.

§ 9.

Så snart ratifikationerna för två medlemmar av internationella arbetsorganisationen
inregistrerats hos sekretariatet, skall nationernas _ förbunds generalsekreterare
därom notificera alla medlemmarna av internationella arbetsorganisationen.
Han skall likaledes notificera dem inregistreringen av ratifikationer,
som senare delgivits honom av andra medlemmar av organisationen.

I 10.

Varje medlem, av internationella arbetsorganisationen, som ratificerar denna
konvention, förbinder sig att, i enlighet med bestämmelserna i § 421 av fördraget
i Versailles och motsvarande paragrafer av de Övriga fredsfördragen,
tillämpa denna konvention på sina kolonier, besittningar och protektorat.

§ n.

§ 12.

§ 13.

De franska och engelska texterna till denna konvention skola båda äga
vitsord.

Rungl. Maj:ts proposition nr 118.

B. Originaltexterna.

Projet de Convention coucernant la
Reparation des Accidents du Trayail.

La Conférence générale de l’Organisation
internationale du Travad de la Soeiété des
Nations,

Convoquée ä Geneve par le Conseil
d’administration du Bureau international
du Travail, et s’y étant réunie le 19
mai 1925, en sa septiéme session,

Apres avoir décidé d’adopter diverses
propositions relatives å la réparation des
accidents du travail, question comprise
dans le premier point de 1’ordre du jour
de la session, et

Apres avoir décidé que ees propositions
rendraient la forme d’un projet de convention
internationale,
adopte, ce dixiéme jour de juin mil neuf
cent vingt-cinq, le Projet de Convention
ci-aprés å ratifier par les Membres de
1’Organisation internationale du Travail
conformément aux dispositions de la Partie
XIII du Traité de Versailles et des
Parties correspondantes des autres Traités
de Paix:

Article 1.

Tout Membre de TOrganisation internationale
du Travail qui ratifie la présente
Convention s’engage å assurer aux victimes
d’accidents du travail, ou å leurs
ayants droit, des conditions de réparation
au moms égales å celles prévues par la
présente Convention.

Artide 2.

Les législations et réglementations sur la
réparation des accidents du travail devront
sappliquer aux ouvriers, employés ou apprentis
occupés par les entreprises, exploita -

I)raft convention concerning worknien’s
conipensation for accidents.

The General Conference of the International
Labour Organisation of the League
of Nations,

Having been convened åt Geneva by
the Governing Body of the International
Labour .Office, and having met in its
Seventh Session on 19 May 1925, and
Having decided upon the adoption of
certain proposals with regard to workmeu’s
compensation for accidents, which
is ineluded in the first item of the agenda
of the Session, and

Having deterinined that these proposals
shall take the form of a dra f
international convention,
adopts, this tenth day of June of the year
one thousand nine hundred and twenty five,
tlie following Draft Convention for ratification
hy the Members of the International Labour
Organisation, in accordance with the provisions
of Part XIII of the Treaty of Versailles
and of the corresponding Parts of the
other Treaties of Peace:

Artide 1.

Each Member of the International Labour
Organisation which ratifies this Convention
undertakes to ensure that workmen
who suffer personal injury due to an industrial
accident, or their dependants, shall
be compensated on terms åt least equal
to those provided hy this Convention.

Artide 2.

The laws and regulations as to workmen’s
compensation shall apply to workmen,
employees and apprentices employed
by any enterprise, undertaking or establish -

Eungl. Maj:ts proposition nr 118.

tions ou établissements de quelque nature
qu’ils soient, publics ou privés.

Toutefois, il appartieudra ä chaque Membre
de prévoir dans sa législation nationale
telles exceptions qu’il estimera nécessaires
eu ce qui concerne:

a) les personnes exécutant des travaux
occasionnels étrangers å 1’entreprise de
l’employeur;

b) les travailleurs å domicile;

c) les membres de la famille de l’employeur
qui travaillent exclusiveinent pour
le compte de celui-ci et qui vivent sous
son toit;

d) les travailleurs non manuels dont le
gain dépasse une limite qui peut étre fixée
par la législation nationale.

Article 3.

Ne sont pas visés par la présente Convention
:

1) les marins et pécheurs pour lesquels
disposera une convention ultérieure;

2) les personnes bénéficiant d’un régime
spécial au moins équivalent å celui prévu
dans la présente Convention.

Artide 4.

La présente Convention ne s’appliquera
pas å 1’agriculture pour laquelle reste en
vigueur la Convention sur la reparation des
accidents du travail dans 1’agriculture, adoptée
par la Conférence internationale du
Travail å sa troisiéme session.

Artide 5.

Les indemnités dues en cas d’accidents
suivis de décés ou en cas d’accidents ayant
entrainé une incapacité permanente seront
payées ä la victime ou å ses ayants droit
sous forme de rente.

Toutefois, ees indemnités pourront étre
payées en totalité ou eu partie sous forme
de capital lorsque la garantie d’un emploi
judicieux sera fournie aux autorités compétentes.

Artide 6.

En cas d’incapacité, 1’indemnité sera
allouée au plus tard å partir du cinquiéme
jour apres 1’accident, qu’elle soit due par
Temployeur, par une institution d’assurance

ment of whatsoever nature, whether public
or private.

It shall nevertheless be open to any
Member to make suck exceptions in its
national législation as it deems necessär}''
in respect of:

(0) persons whose employment is of a
casual nature and who are employed otherwise
than for the purpose of the employer’s
trade or business;

(b) out-workers;

(d) non-manual workers whose remuneration
exceeds a limit to be determined
by national laws or regulations.

Artide 3.

Tkis Convention skall not apply to

(1) seamen and fishermen for whom
provision shall be made by a later Convention; (2)

persons covered by some special
scheme, the terms of which are not less
favourable than those of this Convention.

Artide 4.

This Convention shall not apply to agriculture,
in respect of which the Convention
concerning workmen’s compensation in
agrieulture adopted by the International
Labour Conference åt its Third Session remains
in force.

Artide 5.

The compensation payable to the injured
workman, or his dependants, where permanent
incapacity or death results from
the injury, shall be paid in the form of
periodical payments: provided that it may
be wholly or partially paid in a lump
sum, if the competent authority is satisfied
that it will be properly utilised.

Artide 6.

In ense of incapacity, compeusation shall
be paid not later than as from the fifth
day after the accident, whether it be payable
by the employer, the accident in -

Kungl. Maj ds proposition nr 118.

contre les accidents, ou par une institution
d’assurance contre la maladie.

Article 7.

Un supplément d’indemnisation sera alloné
aux victimes d’accidents atteintes d''incapacité
nécessitant 1’assistance constante
d’une autre personne.

Artide 8.

Les législations nationales prévoieront les
mesures de contröle, ainsi que les méthodes
pour la revision des indemnités, qui seront
jugées nécessaires.

Artide 9.

Les victimes d’accidents du travail auront
droit å 1’assistance médicale et å telle assistance
chirurgicale et pharmaceutique qui
serait reconnue nécessaire par suite de ees
accidents. Cette assistance médicale sera
ä la charge soit de 1’employeur, soit des
institutions d’assurauce contre les accidents,
soit des institutions d’assurance contre la
maladie ou 1’invalidité.

Artide 10.

Les victimes d’accidents du travail auront
droit å la fourniture et au renouvellement
normal, par 1’employeur ou l’assureur, des
appareils de prothése et d’orthopédie dont
1’usage sera reconnu nécessaire. Toutefois,
les législations nationales pourront admettre
å titre esceptionnel le remplacement de la
fourniture et du renouvellement des appareils
par 1’attribution å la victime de
l’accident d’une indemnité supplémentaire
déterminée au moment de la fixation ou de
la revision du montant de la réparation et
représentant le cout probable de la fourniture
et du renouvellement de ees appareils.

Les législations nationales prévoieront,
en ce qui concerne le renouvellement des
appareils, les mesures de contröle nécessaires,
soit pour éviter les abus, soit pour
garantir 1''aifectation des indemnités supplémentaires.

surance institution, or tbe sickness insurance
institution concerned.

Artide 7.

In cases wkere tbe injury results in incapacity
of such a nature that tbe injured
workman must have the constant help of
another person, additional compensation
shall be provided.

Artide 8.

The national laws or regulations sball
prescribe such measures of supervision and
methods of review as are deemed necessary.

Artide 9.

Injured workmen sball be entitled to
medical aid and to such surgical and pharmaceutical
aid as is recognised to be necessary
in consequence of accidents. The
cost of such aid shall be defrayed either
by tbe employer, by accident insurance institutions,
or by sickness or invalidity insurance
institutions.

Artide 10.

Injured workmen shall be entitled to
tbe supply and normal renewal, by the
employer or insurer, of such artificial limbs
and surgical appliances as are recognised
to be necessary: provided that national
laws or regulations may allow in exceptional
circumstances tbe supply and renewal
of such artificial limbs and appliances
to be replaced by the award to the injured
workman of a sum representing the
probable cost of the supply and renewal
of such appliances, this sum to be decided
åt the time when the amount of compensation
is settled or revised.

National laws or regulations shall provide
for such supervisory measures as are
necessary, either to prevent abuses in connection
with the renewal of appliances, or
to ensure that the additional compensation
is utilised for this purpose.

Artide 11. Artide 11.

Les législations nationales contiendront The national laws or regulations shall
des dispositions qui, tenant compte des make such provision as, having regard to
conditions particuliéres de chaque pays, national circumstances, is deemed most suitBihang
till riksdagens protokoll 1926. 1 saml. 97 käft. (Nr 118-)

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

seront le mieux appropriées pour assurer
en tout état de cause le paiement de la
réparation aux victimes des accidents et ä
leurs ayants droit et pour les garautir
contre 1’insolvabilité de l’employeur ou de
1’assureur.

Article 12.

Les ratifications officielles de la présente
Convention dans les conditions prévues å
la Partie XIII du Traité de Versailles et
aux Parties correspondantes des autres
Traités de Paix seront communiquées au
Secrétariat général de la Société des Nations
et par lui enregistrées.

Artide 13.

La prcseute Convention entrera en vigueur
des que les ratifications de deux
Membres de 1’ Organisation internationale
du Travail auront été enregistrées par le
Secrétaire général.

Elle ne liera que les Membres dont la
ratification aura été enregiströe au Secrétariat.

Par la suite, cette Convention entrera
en vigueur pour chaque Meinbre å la date
ob sa ratification aura été enregistrée au
Secrétariat.

Artide 14.

Aussitot que les ratifications de deux
Membres de 1’Organisation internationale
du Travail auront été enregistrées au Secrétariat,
le Secrétaire général de la Société
des Nations notifiera ce fait å tous les
Membres de 1’Organisation internationale
du Travail. Il leur notifiera égalemeut
1’enregistrement des ratifications qui lui
seront ultérieurement communiquées par tous
autres Membres de 1’Organisation.

Artide 15.

Sous réserve des dispositions de 1’article
13, tout Membre qui ratifie la présente
Convention s’engage å appliquer les dispositions
des artides 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8,
9, 10 et 11 au plus tard le ler janvier
1927 et ä prendre telles mesures qui seront
nécessaires pour rendre effectives ees dispositions.

able for ensuring in all circumstances, in
the event of tbe insolvency of the employer
or insurer, the payment of compensation
to workmen who suffor personal injury due
to industrial accidents, or in ense of death,
to tbeir dependants.

Artide 12.

The forma! ratifications of this Convention
under the conditions set forth in Part
XIII of the Treaty of Versailles and in the
corresponding Parts of the other Treaties
of Peace shall be communicated to the
Secretary-General of the League of Nations
for registration.

Artide 13.

This Convention shall come into forco
åt the date on which the ratifications of
two Members of the International Labour
Organisation have been registered by the
Secretary- General.

It shall be binding only upon those
Members whose ratifications have been registered
with the Secrétariat.

Thereafter, the Convention shall come
into force for any Member åt the date on
which its ratification has been registered
with the Secrétariat.

Artide 14.

As soon as the ratifications of two Members
of the International Labour Organisation
have been registered with the Secretariat,
the Secretary-General of the League
of Nations shall so notify all the Members
of the International Labour Organisation.
He shall likewise notify them of the registration
of ratifications which may be communicated
subsequently by other Members
of the Organisation.

Artide 15.

Subject to the provisions of Article 13,
each Member which ratifies this Convention
agrees to bring the provisions of Artides
1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10 and 11 into
operation not later than 1 January 1927
and to take such action as may be necessary
to make these provisions effectivc.

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

Article 16.

Tout Membre de 1’Organisation internationale
du Travail qui ratifie la présente
Conventiou s’engage ä 1’appliquer å ses
colonies, possessions ou protectorats, conformément
aux dispositions de 1’article 421
du Traité de Versailles et des artides correspondants
des autres Traités de Paix.

Article 17.

To t Membre ayant ratifié la présente
Convention peut la dénoncer, ä 1’expiration
d une période de dnq années apres la date
de la anse en vigueur initiale de la Convention,
par un acte communiqué au Secrétaire
général de la Sodété des Nations et
par lui enregistré. La dénonciation ne
prendra effet qu’une année apres avoir été
enregistrée au Secrétariat.

Artide 18.

Le Conseil d’administration du Bureau
international du Travail devra, au moms
une fois tons les dix ans, présenter å la
Conférence générale un rapport sur l’application
de la présente Convention et décidera
s’il y a lieu d’inscrire å 1’ordre du
jour de la Conférence la question de la revision
ou de la modification de la dite
Convention.

Article 19.

Les textes frangais et anglais de la présente
Convention feront foi l’un et 1’autre.

Becomniandation concernant le molltant
minimum des indemnitet en
matiére de reparation des accidents
du travail.

La Conférence générale de 1’Organisation
internationale du Travail de la Société des
Nations,

Convoqnée å Geneve par le Conseil
d’administration du Bureau international
du Travail, et s’y étant réunie le 19 mai
1925, en sa septiéme session,

Apres avoir décidé d’adopter diverses
propositions concernant le montant minimum
des indemnités en matiére de
reparation des accidents du travail, question
comprise dans la premiére question
ä 1’ordre du jour de la session, et

Article 16.

Each Member of the International Labour
Organisation wbich ratifies this Convention
engages to apply it to its colonies,
possessions and protectorates, in accordance
with the provisions of Article 421 of the
Treaty of Versailles and of the corresponding
Artides of the other Treaties of Peacc.

Article 17.

A Member whicli has ratified this Convention
may denounce it after the expiration
of five years from the date on which
the Convention first comes into force, by
an act communicated to the Secretary-General
of the League of Nations for registration.
Such denunciation shall not take
effect until one year after the date on which
it is registered with the Secretariat.

Artide 18.

Åt least once in ten years, the Governing
Body of the International Labour
Office shall present to the General Conference
a report on the working of this
Convention and shall consider the desirability
of placing on the agenda of the Conference
the question of its revision or modification.

Article 19.

The French and English texts of this
Convention shall both be authentic.

Kecommendation concerning the
minimum scale of workmen’s
compensation.

The General Conference of the International
Labour Organisation of the League
of Nations,

Having been convened åt Geneva by
the Governing Body of the International
Labour Office, and having niet in its
Seventh Session on 19 May 1925, and
Having decided upon the adoption of
certain proposals with regard to the
minimum scale of workmen’s compensation,
which is ineluded in the first item
of the agenda of the Session, and

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

Apres avoir décidé que ees propositions
prendraient la forme d’une recornmandation,

adopte, ce dixiéme jour de juin mil neuf
cent vingt-cinq, la Reeommandation ci-aprés
å soumettre å 1’examen des Membres de
^Organisation internationale du Travail, en
vue de lui faire porter effet sous forme de
loi nationale ou autrement, conformément
aux dispositions de la Partie XIII du Traité
de Versailles et des Parties correspondantes
des autres Traités de Paix:

La Conférence générale recommaude å
chaque Membre de 1’Organisation internationale
du Travail de prendre en considération
les principes et les régles suivants:

En cas d’accideut suivi d’incapacité de
gain, les indemnités que devront accorder
les législations ou réglementations nationales
ne pourront étre inférieures aux taux
ci-aprés:

1) En cas d’incapacité permanente totale,
A une rente correspondant aux deux
tiers du salaire annuel de la victime;

2) En cas d’incapacité permanente partielle,
å une fraetion de la rente due en
cas d’incapacité permanente totale, correspondant
å la réduction de la capacité de
gain causée par l’accident;

3) En cas d’incapacité temporaire totale,
ä une allocation journaliére ou hebdomadaire
egale aux deux tiers du salaire de
base de la victime;

4) En cas d’incapacité temporaire partielle,
å une fraetion de 1’allocation journaliére
ou hebdomadaire due en cas d’incapacité
temporaire totale, correspondant ä la
réduction de la capacité de gain causée par
1’accident.

Lorsque Tindemnisation aura lieu sous
forme de somme globale, cette somme ne
devra pas étre inférieure ä la valeur capitalisée
de la rente correspondante.

Having determined tbat these propo sals

should take the form of a recom mendation,

adopts, tbis tenth day of June of the year
one thousand nine hundred and twenty-five,
the following Recommendation, to be submitted
to the Members of the International
Labour Organisation for consideration with
a view to effeet being given to it by national
legislation or otherwise, in accordance
with the provisions of Part XIII of the
Treaty of Versailles and of the corresponding
Parts of the other Treaties of Peace:

''The General Conference recommends
that each Member of the International
Labour Organisation should take the following
principles and rules inte consideration: I.

Where incapacity for work results from
the injury, the national laws or regulations
should provide for the payment of compensation
åt rates not lower than those
hereinafter indicatcd:

(1) In case of permanent total incapacity,
a periodical payment equivalent
to two-thirds of the workman’s annual
earnings;

(2) In case of permanent partial incapacity,
a proportion of the periodical payment
due in the event of permanent total
incapacity calculated in reference to the
réduction of earning power caused by the
injury;

(3) In case of temporary total incapacity,
a daily or weekly payment equivalent
to two-thirds of the workman’s basic earnings
as calculated for purposes of compensation; (4)

In case of temporary partial incapacity,
a proportion of the daily or weekly
payment payable in the case of temporary
total incapacity calculated in reference to
the réduction of earning power caused by
the injury.

Where compensation is paid in a lump
sum, the sum should not be less than the
capitalised value of the periodical payment
which would be payable under the foregoing
paragraphs.

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

II. II.

Les victimes d’accidents atteintes d’in- Where the injury is such that the workfirmités
nécessitant 1’assistance constante man requires the constant help of another
d’une autre personne devront recevoir un person, additional compensation should be
supplément d’indemnisation qui ne pourra paid to the workman, which should not be
étre inférieur å la moitié de findemnité less than half the amount payable in the
allouée en cas d''incapacité permanente case of permanent total incapacity.
totale.

in.

En cas d’accident suivi de décés, le droit
å indemnité devra étre reconnu au moins
aux catégories d’ayants droit ci-aprés:

1) le conjoint du décédé;

2) les enfants du décédé, ågés de moins
de dix-huit ans, ou sans limite d’åge s’ils
sont atteints d’infirraités physiques ou mentales
les rendant incapables de garn;

3) les ascendants (parents ou grands-parents)
du décédé, s’ils sont sans ressources,
et ä la condition qu’ils aient été ä la charge
du décédé ou que ce dernier ait eu å leur
égard une obligation d’assistance;

4) les petits-enfants et les fréres et soeurs
du décédé s’ils sont ågés de moins de dixhuit
ans (ou sans limite d’åge s’ils sont
atteints d’infirmités physiques ou mentales
les rendant incapables de gain) et s’ils sont
orphelins ou si leurs parents vivants sont
incapables d’assurer leur subsistance.

Lorsque 1’indemnisation a lieu sous forum
de rente, la limite maximum du total
des sommes allouées annuellement å l’ensemble
des ayants droit ne pourra étre
inférieure aux deux tiers du salaire annuel
de la victime de 1’accident.

Lorsque 1’indemnisation a lieu sous forme
de capital, la limite maximum du montant
des versements en capital pour 1’ensemble
des ayants droit ne pourra étre inférieure
å la valeur capitalisée d’une rente correspondant
aux deux tiers du salaire annuel
de la victime de 1’accident.

IV.

La rééducation professionnelle des victimes
des accidents du travail devra étre
assurée par les movens que les législations
nationales jugeront le mieux appropriés.

Les Gouvernements devront encourager
les institutions poursuivant cette rééducation.

in.

Where death results from the injury,
those entitled to be regarded as dependants
for purposes of compensation should
include åt kast the following:

(1) deceased’s husband or wife;

(2) deceased’s cbildren under eighteen
years of age, or above that age if, by reason
of physical or mental infirmity, they are
incapable of Bärning;

(3) deceased’s ascendants (parents or
grandparents), provided that they are without
means of subsistance and were dependent
on the deceased, or the deceased was
under an obligation to contribute towards
their maintenance;

(4) deceased’s grandchildren and brothers
and sisters, if below eighteen years
of age, or above that age if, by reason of
physical or mental infirmity, they are incapable
of earning, and if they are orphans,
or if their parents, though still living, are
incapable of providing for them.

Where compensation is paid by means
of periodical payments, the maximum total
of the vearly sum payable to all the dependants
should not be less than two-thirds
of the deceased’s annual earnings.

Where compensation is paid in a lump
sum, the maximum sum payable to all the
dependants should not be less than the
capitalised value of periodical payments
equivalent to two-thirds of the deceased’s
annual earnings.

IV.

The vocational re-education of injured
workmen should be provided by such means
as the national laws or regulations deem
most suitable.

Governments should encourage institutions
which undertake such re-education.

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

Recommandation concernant les ju- Recommendation concerning jurisridictions
coinpetentes pour la solu- diction in disputes on workmen’s
tion des conflits relativ å la re''pa- compensation.

ration des accidents du travail.

La Conférence générale de 1’Organisation
internationale du Travail de la Société des
Nations,

Couvoquée å Genéve par le Conseil
d’administration du Bureau international
du Travail, et s’y étant réunie lo 19 mai
1925, en sa septiéme session,

Apres avoir décidé d’adopter diverses
propositions concernant les juridictions
competentes pour la solution des conflits
relatifs å la reparation des accidents du
travail, question comprise dans la premiére
question ä 1’ordre du jour de la
session, et

Apres avoir décidé que ees propositions
prendraient la forine d’une recommandation,

adopte, ce dixiéme jour de juin mil neuf
cent vingt-cinq la Recommandation ci-aprés
å soumettre å T examen des Membres de
^Organisation internationale du Travail, en
vue de lui fairo porter effet sous forme de
loi nationale ou autrement, conformément
aux dispositions de la Partie XIII du Traité
de Versailles et des Parties correspondantes
des autres Traités de Paix:

Considérant que les conflits relatifs å la
réparation des accidents du travail portent
non seulement sur 1’interprétation des textes
des lois et réglements, mais aussi sur des
problémes professionnels qui exigent une
-connaissance approfondie des conditions du
travail: notamment nature des entreprises,
caractére des risques qu’elles présentent,
relation entre le travail et 1’accident, mode
de détermination du salaire, degré d’incapacité
de gain, possibilité d’adaption ä une
profession nouvelle,

Considérant que les travailleurs et les
employeurs présentent des garanties de compétonce
professiounelle et que leur participation
aux juridictions chargées de se prononcer
sur les conflits relatifs ä la réparation
des accidents du travail peut permettre
d’aboutir ä des Solutions plus équitables;
et

The General Confcrencc of the International
Labour Organisation of the League
of Nations,

Having been convened åt Geneva by
the Governing Body of the International
Labour Office, and having met in its
Seventh Session on 19 May 1925, and

Having decided upon the adoption of
certain proposals vvith regard to jurisdiction
in disputes on workmen’s compensation,
vvhich is ineluded in the first
item of the agenda of the Session, and

Having determined that these proposals
should take the form of a recommendation,

adopts, this tenth day of June of the year
one thousand nine hundred and tweutyfive,
the following Recommendation, to be
submitted to the Members of the International
Labour Organisation for consideration
with a view to effeet being given to
it by national legislation or otherwise, in
accordance with the provisions of Part XIII
of the Treaty of Versailles and of the corresponding
Parts of the other Treaties of
Peace:

Whereas disputes on workmen’s compensation
tura. not only on the interpretation
of laws and regulations, but also on questions
of an occupational character requiring
a thorough knowledge of working conditions,
for example, questions as to the natura of
the undertaking, the kind of risk inherent
in it, the relation between the workman’s
employment and the accident, the method
of computing earnings, the degree of incapacity
for work, the possibility of the
workman’s adapting himself to some other
occupation,

And whereas workmen and employers
hare the necessary knowledge and experience
on these questions, and disputes on
compensation matters might be more
equitably settled if they were members of
or associated with the courts which have
to decide such disputes,

Kungl. Maj.ts proposition nr 118.

Considérant que la participation des employeurs
et des ouvriers å ees juridictions
peut étre réalisée dans beaucoup de pays
sans porter atteinte å 1’organisation judiciaire,

La Conférence générale recommande ä
cliaqne Membre de l’Organisation internationale
du Travail de prendre en considération
les principes et les régles suivants:

Les conflits relatifs å la réparation des
accidents du travail doivent étre de préférence
soumis å des tribunaux spéciaux
ou des Commissions arbitrales, comprenant
avec ou sans magistrats de carriére un
nombre égal de juges, ouvriers et patrons,
nommés respectivement par les associations
d’ouvriers ou de patrons ou désignés sur
eur proposition, ou par les representants
patronaux et ouvriers auprés d’autres institutions
sociales ou blus par des colléges
distincts de patrons et d’ouvriers.

II.

Lorsque les conflits relatifs å la réparation
des accidents du travail sont évoqués
devant les juridictions ordinaires, ees
juridictions devront, å la demande de l’un
ou de 1’autre des intéressés, entendre, en
qualité d’experts, des ouvriers et des employeurs,
toutes les fois que le conflit portera
sur une question professionnelle et
notamment sur 1’appréciation du degré d’incapacité
de gain.

Projet de conyention concernant la
reparation des maladies professionnelles.

La Conférence générale de l’Organisation
internationale du Travail de la Société des
Nations,

Convoquée å Geneve par le Conseil
d''administration du Bureau international
du Travail, et s’y étant réunie le 19 mai
1925, en sa septiéme session,

Apres avoir décidé diopter diverses
propositions relatives å la réparation des

And whereas it is possible in many
countries to secure the association of employers
and workmen with suck courts, as
members or otherwise, without departing
radically from the existing judicial system,
The General Conference recommends that
each Member of the Internationel Labour
Organisation should take the following principles
and rules into consideration:

That every dispute relating to workmen’s
compensation should preferably bo dealt
with by a special court or board of arbitration
comprising, with or without the addition
of regular judges, an equal number
of employers’ and workmen’s representatives
appointed to act as adjudicators by
their respective organisations or on the nomination
of suoh organisations or comprising
employers’ and workmen’s representatives
drawn from other social institutions or
eleeted by separate electoral bodies of
employers and workmen.

II.

That, where disputes relating to vvorkmen’s
compensation are dealt with by the
ordinary. courts of law, such courts shall
be required, on the request of either of
the parties concerned, to hear employers’
and workmen’s representatives as experts
in any case where the dispute involves a
question of an occupational character, and
in particular the question of the degree of
incapacity for work.

Draft conyention concerning workmen’s
compensation for occupational
diseases.

The General Conference of the International
Labour Organisation of the League
of Nations,

Ilaving been convened åt Geneva by
the Governing Body of the International
Labour Office, and having met in its
Seventh Session on 19 May 1925, and
Having decided upon the adoption of
certain proposals with regard to work -

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

maladies professionnelles, question comprise
dans le premier point de l’ordre
du jour de la session, et

Apres avoir décidé que ees propositions
prendraient la forme d’un projet de
convention internationale,
adopte, ce dixiéme jour de juin mil neuf
cent vingt-cinq, le Projet de Convention
ci-apres å ratifier par les Membres de l’Organisatiou
internationale du Travail conformément
aux dispositions de la Partie
XIII du Traité de Versailles et des Parties
correspondantes des autres Traités de Paix:

Article 1.

Tout Membre de TOrganisation internationale
du Travail ratifiant la présente
Convention s’engage ä assurer aux victimes
de maladies professionnelles ou å leurs
ayants droit une réparation basée sur les
principes généraux de sa législation nationale
concernant la réparation des accidents
du travail.

Le taux de cette réparation ne sera pas
inférieur ä eelui que prévoit la législation
nationale pour les dom mages résultant
d’accidents du travail. Sous réserve de
cette disposition, chaque Membre sera libre,
en déterminant dans sa législation nationale
les conditions réglant le payement de
la réparation des maladies dont il s’agit, et
en appliquant å ees maladies sa législation
relative å la réparation des accidents du
travail, d’adopter les modifications et
adaptations qui lui sembleraient expédientes.

Artide 2.

Tout Membre de TOrganisation internationale
du Travail ratifiant la présente
Convention s’engage å considérer comme
maladies professionnelles les maladies ainsi
que les intoxications produites par les substances
inscrites sur le tableau ci-aprés,
lorsque ees maladies ou intoxications surviennent
å des travailleurs appartenant
aux industriös ou professions qui y correspondent
dans le dit tableau et résultent du
travail dans une entreprise assujettie å la
législation nationale.

men’s compensation for occupational
diseases, which is ineluded in the first
item of the agenda of the Session, and
Having determined that these proposals
shall take the form of a draft
international convention,
adopts, this tenth day of June of the year
one thousand nine hundred and twentyfive,
the following Draft Convention for
ratification by tbe Members of the International
Labour Organisation, in accordance
with the provisions of Part XIII of the
Treaty of Versailles and of the corresponding
Parts of the other Trcaties of Peace:

Artide 1.

Each Member of tbe Internationa
Labour Organisation which ratifies this
Convention undertakes to provide that compensation
shall be payable to workmen
incapacitated by occupational diseases, or,
in case of death from such diseases, to
their dependants, in accordance with the
general principles of the national legislation
relating to compensation for industrial
accidents.

The rates of such compensation sball be
not less than those prescribed by the
national législation for injury resulting
from industrial accidents. Subject to this
provision, each Member, in determining in
its national law or regulations the conditions
under which compensation for the
said diseases shall be payable, and in öppning
to the said diseases its législation
in regard to compensation for industrial
accidents, may make such modifications and
adaptations as it thinks expedient.

Artide 2.

Each Member of the International Labour
Organisation which ratifies this Convention
undertakes to consider as occupational
diseases those diseases and poisonings
produced by the substances set forth
in the Schedule appended hereto, when
such diseases or such poisonings affeet
workers engaged in the trades or industriös
placed opposite in the said Schedule, and
result from occupation in an undertaking
covered by the said national législation.

Kungl. Mai ds proposition nr 118.

Tableau:

Schedulc:

Liste des maladies
et des substances
toxiques.

Liste des Industries ou
professions correspondantes.

List of diseases List of corresponding
and toxic substan■ Industries and processes.
ees.

Intonation par le
plomb, ses alliages
ou ses composés,
avec les conséquenees
direetes de cette
intonation.

Intoxication par le
mercare, ses amalgames
et ses composés,
avec les conséquences
direetes de
cette intoxication.

Infection

charbonneuse.

Traitement des minerais
contenant du plomb, y
compris les cendres plombeuses
d’usines ä zinc.

Fusion du vieux zinc et
du plomb en saumon.

Fabrication d’objets en
plomb fondu ou en alliages
plombifércs.

Industries polygraphiques.

Fabrication des composés
de plomb.

Fabrication et réparation
des accumulateurs.

Préparation et emploi des
émaux contenant du plomb.

Polissage au moyen de
limaille de plomb ou de
potée plombifére.

Travaux de peinturecomportant
la préparation ou
la manipulation d’enduits,
de mastics ou de teintes
contenant des pigments de
plomb.

Traitement des minerais
de mereure.

Fabrication des composés
de mereure.

Fabrication des apparens
de mesure ou de laboratoire.

Préparation des matiéres
premiéres pour la chapellerie.

Dorure au feu.

Emploi des pompös ä mereure
pour la fabrication des
lampes ä incandescence.

Fabrication des amorces
au fulminate de mereure.

Ouvriers en contact avec
des animaux charbonneux.

Manipulation de débris
d''animaux.

Cbargement, déchargement
ou transport de marchandises.

Poisoning by lead,
its alloys or compounds
and their
sequelae.

Poisoning by mercury,
its amalgams
and compouuds and
their sequelae.

Anthrax infection.

Handling of ore containing
lead, ineluding fine shot
in zinc faetories.

Casting of old zinc and
lead in ingöts.

Manufacture of artides
made of cast lead or of lead
alloys.

Employment in the polygraphic
industriös.

Manufacture of lead compounds.

Manufacture and repair
of electric accumulators.

Préparation and use of
enamels containing lead.

Polishing by means of
lead files or putty powder
with a lead content.

All painting operations
involving the préparation
and manipulation of coating
substances, cements or
colouring substances containing
lead pigments.

Handling of mereury ore.

Manufacture of mereury
compounds.

Manufacture of measuring
and laboratory apparatus.

Préparation of raw material
for the hat-making
industry.

Hot gilding.

Use of mereury pumps in
the manufacture of incandescout
lampa.

Manufacture of fulminate
of mereury primers.

Work in connection with
animals infeeted with anthrax.

Handling of animal carcasses
or parts of such carcasses
ineluding hides,
hoofs and horns.

Loading and unloadingor
transport of merchandise.

Article 3.

Les ratitications officielles de la présente
Convention dans les conditions prévues å
la Partie XIII du Traité de Versailles et
aux Parties correspondantes des autres

Article 3.

The formal ratifications of this Convention
under the conditions set forth in Part
XIII of the Treaty of Versailles and in the
corresponding Parts of the other Treaties

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

Traités de Paix seront communiquées au
Secrétaire général de la Société des Nations
et par lui enregistrées.

Article 4.

La présente Convention entrera en vigueur
des que les ratifications de deux
Membres de ^Organisation internationale
du Travail auront été enregistrées par le
Secrétaire général.

Elle ne liera que les Membres dont la
ratification aura été enregistrée au Sccrétariat.

Par la suite cette Convention entrera
eu vigueur pour chaque Membre å la date
ou sa ratification aura été enregistrée au
Secrétariat.

Article 5.

Aussitöt que les ratifications de deux
Membres de 1’Organisation internationale
du Travail auront été enregistrées au Secrétariat,
le Secrétaire général de la Société
des Nations notifiera ce fait ä tous les
Membres de 1’Organisation internationale
du Travail. Il leur notifiera également
1’enregistrement des ratifications qui lui
seront ultérieurement communiquées par
tous autres Membres de 1’Organisation.

Article 6.

Sous réservc des dispositions de l’article
4, tout Membre qui ratifie la présente
Convention s’engage ä appliquer les dispositions
des artides 1 et 2 au plus tard
le ler janvier 1927 et å prendre telles
mesures qui seront nécessaires pour rendre
effectives ees dispositions.

Article 7.

Tout Membre de 1’Organisation internationale
du Travail qui ratifie la présente
Convention s’engage ä 1’appliquer å ses
colonies, possession et protectorats, conformément
aux dispositions de 1’article 421
du Traité de Versailles et des artides correspondants
des autres Traités de Paix.

Article 8.

Tout Membre ayant ratifié la présente
Convention peut la dénoncer, å Texpiration
d’une période de cinq années aprös la date

of Peace shall be communicated to the
Secretary-General of the League of Nations
for registration.

Article 4.

This Convention shall come into force åt
the date on which the ratifications of two
Members of the International Labour
Organisation hare been registered by the
Secretary-General.

It shall be binding only upon those
Members wbose ratifications liave been
registered with the Secretariat.

Thereafter, the Convention shall come
into force for any Member åt the date on
which its ratification has been registered
with the Secretariat.

Article 5.

As soon as the ratifications of two Members
of the International Labour Organisation
have been registered with the Secretariat,
the Secretary-General of the League
of Nations shall so notify all the Members
of the International Labour Organisation.
He shall likewise notify them of the registration
of ratifications which may be
communicated subsequently by other Members
of the Organisation.

Article 6.

Subject to the provisions of Article 4,
each Member which ratifies this Convention
agrees to bring the provisions of
Artides 1 and 2 into operation not later
than 1 January 1927 and to take such
action as may be''necessary to make these
provisions effeetive.

Article 7.

Each Member of the International
Labour Organisation which ratifies this Convention
engages to apply it to its colonies,
possession and protectorates, in accordance
with the provisions of Article 421
of the Treaty of Versailles and of the
corresponding Artides of the other Treaties
of Peace.

Article 8.

A Member which hus ratified this Convention
may denounce it after the expiration
of five years from the date on which

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

de la mise en vigueur initiale de la convention,
par un acte communiqué au
Secrétaire général de la Société des Nations
et par lui enregistré. La dénonciation
ne prendra effet qu’une année apres avoir
été enregistrée au Secrétariat.

Article 9.

Le Conseil d''administration du Bureau
international du Travail devra, au moins
une fois tous les dix ans, présenter å la
Conférence générale un rapport sur 1’application
de la présente Convention et
decidera s’il y a lieu d’inscrire å l’ordre du
jour de la Conférence la question de la
revision ou de la modification de la dite
Convention.

Artide 10.

Les textes frangais et anglais de la présente
Convention ieront foi Tun et 1’autre.

Reeoramandation eoncernant Ia reparation
des inaladies professionnelles.

La Conférence générale de l’Organisation
internationale du Travail de la Société
des Nations,

Convoquée ä Geneve par le Conseil
d’administration du Bureau international
du Travail, et s’y étant réunie le 19
mai 1925, eu sa septiéme session,

Apres avoir décidé d’adopter diverses
propositions relatives å la réparation des
inaladies professionnelles, question comprise
dans le premier point de 1’ordre
du jour de la session, et

Apres avoir décidé que ees propositions
prendraient la forme d’une recommandation,

adopte, ce dixiéme jour de juin mil neuf
cent viugt-cinq, la Recommandation ciaprés
å soumettre å 1’examen des Membres
de 1’Organisation internationale du Travail,
en vue de lui faire porter effet sous
forme de loi nationale ou autrement conformément
aux dispositions de la Partie
XIII du Traité de Versailles et des Parties
correspondantes des autres Traités de Paix:

the Convention first comes into forcc, by
an act communicated to the SecretaryGeneral
of the League of Nations for
registration. Such denunciation shall not
take effeet until one year after the date
on which it is registered with the Sccretariat.

Artide 9.

Åt least once in ten years, the Governing
Body of the International Labour Office
shall present to the General Conference a
report on the working of this Convention
and shall consider the desirability of
placing on the agenda of the Conference
the question of its revision or modification.

Artide 10.

The Frcnch and English texts of this
Convention shall both be authentic.

Recomniendation concerning workmen’s
conipensation for occupational
(liseases.

The General Conference of the International
Labour Organisation of the League
of Nations,

Having heen convened åt Gcneva by
the Governing Body of the International
Labour Office, and having mot in its
Seventh Session on 19 May 1925, and
Having decided upon the adoption of
certain proposals with regard to workmen’s
compensation for occupational
diseases, which is ineluded in the first
item of the agenda of the Session, and
Having determined that these proposals
should take the form of a recommendation,

adopts, this tenth day of June of the year
one thousand nine hundred and twentyfive,
the following Recommendation, to
be submitted to the Members of the International
Labour Organisation for consideration
with a view to effeet being given to
it by national legislation or otherwise, in
accordance with the provisions of Part
XIII of the Treaty of Versailles and of the
corresponding Parts of the other Treaties
of Peace:

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

Tout en reconnaissant d’ailleurs que
chaque pays a la possibilité d’établir dans
sa législation nationale une liste de maladies
plus corapléte que celle contenue
dans l’article 2 de la Convention concernant
la reparation des maladies professionnelles,

La Conférence recommaude
Que les Membres fixent, si elle n’existe
pas encore, une procédure simple au moyen
de laquelle la liste des maladies considérées
comme maladies professionnelles dans
leur législation nationale pourra étre revisée.

Profet de convention concernant
1’égalité de traitement des travailleurs
étrangers et nationaux en
matiére de reparation des accidents
du travail.

La conférence générale de ^Organisation
internationale du Travail de la Société des
Nations,

Convoquée ä Geneve par le Conseil
d’administration du Ilureau International
du Travail, et s’y étant réunie le
19 mai 1925, en sa septiéme session,
Apres avoir décidé d’adopter diverses
propositions relatives å 1’égalité de traitement
des travailleurs nationaux et
étrangers victimes d’accidents du travail,
deuxiéme question inscrite å 1’ordre du
jour de la session, et

Apres avoir décidé que ees propositions
prendraient la forme d’un projet de convention
internationale,
adopte, ce cinquiéme jour de juin mil neuf
cent vingt-cinq, le Projet de Convention
ci-aprés ä ratifier par les Membres de
1''Organisation internationale du Travail conformément
aux dispositions de la Partie
XIII du Traité de Versailles et des Parties
eorrespondantes des autres Traités de Paix:

Article 1.

Tout Membre de TOrganisation internationale
du Travail qui ratifie la présente
Convention s’engage å accorder aux ressortissants
de tout autre Membre ayant ratifié

Whereas it is recognised that each State
is free to establish under its national legislation
a more complete list than that
embodied in the Schedule appended to
Article 2 of the Convention concerning
workmen’s compensation for occupational
diseases,

The Conference recommends that
Each Member of the International
Labour Organisation should adopt, where
such procedure does not already exist, a
simple procedure by which the list of
diseases considered occupational in its national
législation may be revised.

Draft convention concerning equality
of treatnient for national and
foreign workers as regards workmen’s
compensation for accidents.

The General Conference of the International
Labour Organisation of the
League of Nations,

Having been convened åt Geneva by
the Governing Body of the International
Labour Office, and having met in its
Seventh Session on 19 May 1925, and
Having decided upon the adoption of
certain proposals with regard to the
equality of treatment for national and
foreign workers as regards workmen’s
compensation for accidents, the second
item in the agenda of the Session, and
Having determined that these proposals
shall take the form of a draft International
convention,
adopts, tbis fifth day of June of the year
one tbousand niue hundred and twentyfive,
the following Draft Convention for
ratification by the Members of the International
Labour Organisation, in accordance
with the provisions of Part XIII of
the Treaty of Versailles and of the corresponding
Parts of the other Treaties of
Peace:

Artide 1.

Each Member of the International
Labour Organisation which ratifies this
Convention undertakes to grant to the national
of any other Member which shall

Kung!,. Maj:ts proposition nr 118.

la dite Convention qui seront victimes d’accidents
du travail survenus sur son territoire,
ou ä leurs avants droit, le méme traitement
qu’il assure å ses propres ressortissants
en matiére de reparation des accidents
du travail.

Cette égalité de traitement sera assurée
aux travailleurs étrangers et å leurs ayants
droit sans aucune condition de résidence.
Toutefois, en ce qui concerne les paiements
qu''un Membre ou ses ressortissauts auraient
ä faire en dehors du territoire du dit
Membre en vertu de ce principe, les dispositions
ä prendre seront réglées, si cela est
nécessaire, par des arrangements particuiers
pris avec les Membres intéressés.

Article 2.

Pour la reparation des accidents du travail
survenus ä des travailleurs occupés
d’une maniére temporaire ou intermittente
sur le territoire d’un Membre pour le compte
d’une entreprise située sur le territoire
d’un autre Membre, il peut étre prévu qu’il
sera fait application de la législation de ce
dernier par accord spécial entre les Membres
intéressés.

Artide 3.

Les Membres qui ratifient la présente
Convention et chez lesquels n’existe pas
un régime d’indemnisation ou d’assurance
forfaitaires des accidents du travail conviennent
d’instituer un tel régime dans un
délai de trois ans ä dater de leur ratification.

Artide 4.

Les Membres qui ratifient la présente
Convention s’engagent ä se préter mutuellement
assistance en vue de faciliter son
application, ainsi que 1’exécution de leurs
lois et réglements respectifs en matiére de
reparation des accidents du travail, et å
porter ä la connaissance du Bureau international
du Travail, qui en informera les
autres Membres intéressés, toute modification
dans les lois et réglements en vigueur
en matiére de réparation des accidents du
travail.

bave ratified the Convention, who suffer
personal injury due to industrial accidents
happening in its territory, or to tbeir
dependants, the same treatment in respect
of workmen’s compensation as it grants to
its ovvn nationals.

This equality of treatment shall be
guaranteed to foreign workers and their
dependants without any condition as to
residence. With regard to the payments
which a Member or its nationals would
have to make outside that Member’s territory
in the application of this principle,
the measures to be adopted shall be regulated,
if necessary, by special arrangements
between the Members concerned.

Artide 2.

Special agreements may be made between
the members concerned to provide
that compensation for industrial accidents
happening to workers whilst temporarily
or intermittently employed in the territory
of one Member on behalf of an undertaking
situated in the territory of another
Member shall be governed by the laws and
regulations of the latter Member.

Artide 3.

The Members which ratify this Convention
and which do not already possess a
system, whether by insurance or otberwise,
of workmen’s compensation for industrial
accidents agree to institute such a system
within a period of three years from the
date of their ratification.

Artide 4.

The Members which ratify this Convention
further undertake to afford each other
mutual assistance with a view to facilitating
the application of the Convention and
the execution of their respective laws and
regulations on workmen’s compensation
and to inform the International Labour
Office, which shall inform the other Members
concerned, of any modifications in
the laws and regulations in force on workmenJs
compensation.

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

Article 5.

Les ratifications officielles de la présente
Convention dans les conditions prévues ä
la Partie XIII du Traité de Versailles et
aux Parties correspondantcs des autres
Traités de Paix seront communiquées au
Secrétaire général de la Société des Nations
et par lui enregistrées.

Artide 6.

La présente Convention entrera en vigueur
des que les ratifications de deux
Membres de l’Organisation internationale
du Travail auront été enregistrées par le
Secrétaire général.

Elle ne liera que les Membres dont la
ratification aura été enregistrée au Secrétariat.

Par la suite cette Convention entrera
eu vigeur pour chaque Membre å la date
oii sa ratification aura été enregistrée au
Secrétariat.

Artide 7.

Aussitöt que les ratifications de deux
Membres de l’Organisation internationale
du Travail auront été enregistrées au
Secrétariat, le Secrétaire général de la
Société des Nations notifiera ce fait ä
tons les Membres de TOrganisation internationale
du Travail. Il leur notifiera
également 1’enregistrement des ratifications
qui lui seront ultérieurement communiquées
par tous autres Membres de TOrganisation.

Artide 8.

Sous réserve des dispositions de 1’article
6, tout Membre qui ratifie la présente
Convention s’engage ä appliquer les dispositions
des artides 1, 2, 3 et 4 au plus
tard le ler janvier 1927, et å prendre telles
mesures qui seront nécessaires pour
rendre effeetives ees dispositions.

Article 9.

Tout Membre de TOrganisation internationale
du Travail qui ratifie la présente
Convention s’engage ä 1’appliquer å ses
colonies, possessions ou protectorats, conformément
aux dispositions de Tarticle 421
du Traité de Versailles et des artides
correspondants des autres Traités de Paix.

Artide 5.

The formal ratifications of this Convention
under the conditions set forth in
Part XIII of the Treaty of Versailles and
in the corresponding Parts of the other
Treaties of Peace sljall be communicated
to the Secretary-General of the League of
Nations for registration.

Artide 6.

This Convention shall come into force
åt the date on which the ratifications of
two Members of the International Labour
Organisation have been registered by the
Secretary-General.

It shall be binding only upon those
Members whose ratifications have been
registered with the Secrétariat.

Thereafter, the Convention shall come
into force for any Member åt the date on
which its ratification has been registered
with the Secrétariat.

Artide 7.

As soon as the ratifications of two
Members of the International Labour
Organisation have been registered with
the Secrétariat, the Secretary-General of
the League of Nations shall so notify all
tho Members of the International Labour
Organisation. He shall likewise notify
them of the registration of ratifications
which may be communicated subsequently
by other Members of the Organisation.

Artide 8.

Subject to the provisions of Article 6,
each Member which ratifies this Convention
agrees to bring the provisions of Artides
1, 2, 3 and 4 into operation not later
than 1 January 1927, and to take such
action as may be nccessary to make these
provisions effeetive.

Artide 9.

Each Member of the International
Labour Organisation which ratifies this
Convention engages to apply it to its colonies,
possessions and protectorates in
accordance with the provisions of Article
421 of the Treaty of Versailles and of the
corresponding Artides of the other Treaties
of Peace.

Xungl. Maj:ts proposition nr 118.

Article 10.

Tout Membre ayant ratifié la présente
Convention peut la dénoncer å 1’expiration
d’une période de dix années apres la
date de la mise en vigueur initiale de la
Convention, par un acte communiqué au
Secrétaire general de la Société des Nations
et par lui enregistré. La dénonciation ne
prendra effet qu’une année apres avoir été
enregistrée au Secrétariat.

Artide 11.

Le Conseil d’administration du Bureau
international du Travail devra, au moins
une fois tous les dix ans, présenter å la
Conférence générale un rapport sur l’application
de la présente Convention et
decidera s’il y a lieu d’inscrire å l’ordre
du jour de la Conférence la question de
la revision ou de la modification de la
dite Convention.

Artide 12.

Les textes frangais et anglais de la
présente Convention feront foi 1’un et
l’autre.

Recommandation concernant l’égalité
de traitement des travailleurs
étrangers et nationaux eu matiére
de reparation des accidents du trava
il.

La Conférence générale de l’Organisation
internationale du Travail de la Société des
Nations,

Convoquée ä Geneve par le Conseil
d’administration du Bureau international
du Travail, et s’y étant réunie le
19 mai 1925, en sa septiéme session,
Apres avoir décidé d’adopter diverses
propositions relatives å l’égalité de traitement
des travailleurs nationaux et
étrangers vietimes d’accidents du travail,
deuxiéme question inscrite å l’ordre
du jour de la session, et

Apres avoir décidé que ees propositions
prendraient la forme d;une recommandation,

adopte, ce cinquiéme jour de juin mil neuf
cent vingt-cinq, la Recommandation ciaprés
å soumettre å 1’cxamen des Membres
de 1’Organisation internationale du Tra -

Artide 10.

A Member which has ratified Ibis Convention
may denounce it after the expiration
of ten years from the date on which
the Convention first comes into force, by
an act communicated to the SecretaryGeneral
of the League of Nations for
registration. Such denunciation shall not
take effeet until one year after the date on
which it is registered with the Secretariat.

Artide 11.

Åt least once in ten years, the Governing
Body of the International Labour Office
shall present to the General Conference a
report on the working of this Convention
and shall consider the desirability of placing
on the agenda of the Conference the
question of its revision or modification.

Artide 12.

The French and English texts of this
Convention shall both be authentic.

Reconunendiition concerning equality
of treatment för national and
foreign workers as regards worknien’s
compensation for accidents.

The General Conference of the International
Labour Organisation of the League
of Nations,

Having been convened åt Geneva by
the Governing Body of the International
Labour Office, and having met in its
Seventh Session on 19 Mai 1925, and
Having decided upon the adoption of
certain proposals with regard to the
equality of treatment for national and
foreign workers as regards workmen’s
compensation for accidents, the second
item in the agenda of the Session, and
Having determined that these proposals
shall take the form of a reeomdatiou,

adopts, this fifth day of June of the year
one thousand nine hundred and twentyfive,
the following Reeommendation, to
be submitted to the Members of the luter -

Eungl. Maj ds proposition nr 118.

vail, en vue de lui faire porter effet sous
forme de loi nationale au autrement, conformément
aux dispositions de la Partie
XIII du Traité de Versailles et des Parties
correspondantes des autres Traités de
1’aix:

La Conférenco recommande qu’en vue
de 1’application de la Convention concernant
1’égalité de traitement des travailleurs
étrangers et nationaux en matiére de
réparation des aecidents du travail, chaque
Merabre de l’Organisation internationale
du Travail prenne les mesures nécessaires:

a) pour faciliter aux bénéficiaires d’une
indemnité qui ne résident pas dans le pays
ou cette indemnité leur est payable lo
versement des sommes qui leur sont dues
et pour assurer l’observation de conditions
prescrites par les lois et réglements
pour le paiement de ees sommes;

b) pour que, dans le cas de contestations
sur le non-paiement, la suspension du
paiement ou la réduction du montaut de
1’indemnité due ä une personne qui ne
réside pas dans le pays otx son droit ä
indemnité a pris naissance, une aetion
puisse étre introduite devant les tribunaux
compétents de ce pays, sans que 1’intéressé
soit term d’étre present en personne;

c) pour que le bénéfice des exemptions
de droits fiscaux, de la délivrance gratuite
de piéces officielles et des autres avantages
accordés par la législation d’un Membre
en matiére de réparation des aecidents du
travail soit étendu dans les mémes conditions
aux ressortissants des autres Membres
ayant ratifié la Convention ci-dessus
mentionnée.

II.

La Conférence recommande que, dans
les pays oil n’existe pas un régime dMndemnisation
ou d’assurance forfaitaires des
aecidents du travail, les Gouvernements,
jusqu’å 1’institution d’un tel régime, facili -

national Labour Organisation för consideration
with a view to effeet being given to
it by national législation or otherwise, in
accordance with the provisions of Part
XIII of the Treaty of Versailles and of
the corresponding Parts of the other Treaties
of Peace:

In order to facilitate the application of
the Convention concerning equality of
treatment for national and foreign workers
as regards workmen’s compensation for
aecidents the Conference recommends that:

(a) When a person to whom compensation
is due under the laws and regulations
of one Member resides in the territory of
another Member, the necessary measures
be taken to facilitate the payment of such
compensation and to ensure the observance
of the conditions governing such payment
laid down by the said laws and regulations; (b)

In case of dispute concerning the
non-payment, cessation of payment, or
réduction of the compensation due to a
person residing elsewhere than in the
territory of the Member where his claim
to compensation originated, facilities be
afforded for taking proceedings in the
competent courts of lavv in such territory
without requiring the attendance of the
person concerned;

(c) Any advantage in respect of exemption
from duties and taxes, free issue of
official documents or other privileges granted
by the law of any Member for purposes
connected with workmen’s compensation,
be extended under the same conditions
to the nationals of the other Members
which shall have ratified the afore-mentioned
Convention.

II.

The Conference recommends that, where
in any country there exists no system,
whether by insurance or otherwise, of
workmen’s compensation for industrial
aecidents, the Government shall, pending

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

tent aux ouvriers étrangers le bénéfice de
la législation nationale de ees ouvriers en
matiére de reparation des accidents du
travail.

tbe institution of such a system, afford
facilities to alien workers enabling them
to benefit by the laws and regulations
on workmen’s compensation in their own
countries.

Projet de Convention concernant le
Travail de nuit dans les koulaiigelies.

La Conférence générale de TOrganisation
internationale du Travail de la Société
des Nations,

Convoquée å Geneve par le Conseil
d’administration du Bureau international
du Travail, et s’y étant réunie
le 19 mai 1925, en sa septiéme session,

Apres avoir décidé dhidopter diverses
propositions relatives au travail de nuit
dans les boulangeries, quatriéme question
inscrite å 1’ordre du jour de la
session, et

Apres avoir décidé que ees propositions
prendraient la forme d’un projet
de convention internationale,
adopte, ce huitiéme jour de juin mil neuf
cent vingt-cinq, le Projet de Convention
ci-aprés ä ratifier par les Membres de l’Organisation
internationale du Travail conformément
aux dispositions de la Partie
XIII du Traité de Versailles et des Parties
correspondantes des autres Traités de
Taix:

Draft convention concerning night
vvork in bakeries.

Tbe General Conference of the International
Labour Organisation of the
League of Nations,

Having been convened åt Genera by
tbe Governing Body of the International
Labour Office, and having met in its
Seventh Session on 19 May 1925, and

Having decided upon the adoption of
certain proposals with regard to night
vvork in bakeries, tbe fourth item in the
agenda of tbe Session, and

Having determined that these proposals
shall take the form of a draft
international convention,
adopts, this eiglith day of Julle of the year
one thousand nine hundred and twentyfive,
the follovving Draft Convention for
ratitication by the Members of the International
Labour Organisation, in accordance
with the provisions of Part XIII
of the Treaty of Versailles and of the
corresponding Parts of the other Treaties
of Peace:

Article 1.

Sous réserve des exceptions prévues dans
les dispositions de la présente Convention,
la fabrication, pendant la nuit, du pain, de
la påtisserie ou des produits similaires ä
base de farine est interdite.

Cette interdiction s’applique au travail
de toutes personnes, aussi bien patrons
qu’ouvriers, participant å la fabrication visée;
elle ne concerne toutefois pas la fabrication
ménagére effectuée par les membres
d’un méme foyer pour leur consommation
personnelle.

La présente Convention ne vise pas la
fabrication en gros des biscuits. Il appartient
å chaque Membre de déterminer, apres
consultation des organisations patronales et

Bihang till riksdagens protokoll 1926.

Article 1.

Subject to the exceptions hereinafter provided,
the making of bread, pastry or other
flour confectionery during the night is forbidden.

This prohibition applies to the work of
all persons, ineluding proprietors as well as
workers, engaged in the making of such
Products; but it does not apply to the making
of such produets by members of the
same household for their own consumption.

This Convention has no application to
the Wholesale manufaeture of biscuits. Each
Member may, after consultation with the
employers’ and workers’ organisations con saml.

97 Käft. (Nr 118). 4

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

ouvriéres intéressées, å quels produits devra
s’appliquer le terme sbiscuits» aux fins de
la préseute Convention.

Article 2.

Pour 1’application do la présente Convention,
le tenne >nuit» signifie une période
d’au moins sept heures consécutives. Le comraencement
et la fin de cette période serent
fixés par les autorités compétentes de
chaque pays, apres consultation des organisations
patronales et ouvriéres intéressées,
et elle comprendra 1’intervalle écoulé entre
onze heures du soir et cinq heures du matin.
Lorsque le climat ou la saison le justifient,
ou apres accord entre les organisations
patronales et ouvriéres intéressées,
l’intervalle écoulé entre dix heures du soir
et quatre heures du matin pourra étre substitué
ä 1’iutervalle écoulé entre onze heures
du soir et cinq heures du matin.

Artide 3.

Aprés consultation des organisations patronales
et ouvriéres intéressées, des réglements
pourront étre pris par les autorités
compétentes de chaque pärs pour déterminer
les dérogations ci-aprés aux dispositions
de 1’article premier:

a) Les dérogations permanentes nécessitées
par 1’exécution des travaux préparatoires
et complémentaires, dans la mesure
oh leur exécution est nécessaire eu dehors
de la période normale du travail, sous réserve
que le nombre d’ouvriers occupés å
ees travaux sera limité au strict nécessaire
et que les jeunes gens de moins de dix-huit
ans ne pourront y participer;

b) Les dérogations permanentes nécessaires
pour répondre aux besoins résultant
des conditions particuliéres de 1’industrie
de la boulangerie dans les pays tropicaux;

c) Les dérogations permanentes nécessaires
pour assurer le repos hebdomadaire;

d) Les dérogations temporaires nécessaires
pour permettre aux entreprises de
faire face å des surcroits de travail extraordinaires
ou ä des nécessités d’ordre national.

cerned, determine what produets are to be
ineluded in the term »biscuits» for the purpose
of this Convention.

Artide 2.

For the purpose of this Convention, the
tenn »night» signifies a period of åt least
seven eonsecutive hours. The beginning and
end of this period shall be fixed by the
corapetent authority in each country after
consultation with the organisations of employers
and workers concerned, and the period
shall inelude the interval between eleven
o’clock in the evening and five o’clock
in the morning. When it is required by
the climate or season, or when it is agreed
between the employers’ and workers’ organisations
concerned, the interval between
ten o’clock in the evening and four o’clock
in the morning may be substituted for the
interval between eleven o’clock in the evening
and five o’clock in the morning.

Artide 3.

After consultation with the employers’
and the workers’ organisations concerned,
the competent authority in each country
may make the following exceptions to the
provisions of Article 1:

a) The permanent exceptions necessary
for the execution of preparatory or complementary
work as far as it must necessarily
by carried on outside the normal
hours of work, provided that no more tlian
the strictly necessary number of workers
and that no young persons under the age
of eighteen years shall be employed in such
work;

(b) The permanent exceptions necessary
for requirements arising from the partieular
circumstances of the baking industry in
tropical countries;

(d) The temporary exceptions necessary
to enable establishments to deal with unusual
pressare of work or national necessities.

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

Öl

Article 4.

Il pourra étre dérogé également aux dispositions
de 1’article premier eu cas d’accident
survenu ou imminent, ou en cas de
travaux d’urgence å effectuer aux mackines
ou ä 1’outillage, ou en cas de force majeure,
majs uniquement dans la mesure nécessaire
pour éviter qu’une géne sérieuse
ne soit apportée å la marche normale de
1’établissement.

Artide 5.

Chaque Membre qui ratifiera la présente
Conventiou prendra toutes mesures utiles
pour assurer par les moyens les plus appropriés
l application générale effective de l’interdiction
prévue ä 1’article premier et y
associera les employeurs et les travailleurs
ainsi que leurs organisations respectives,
conformément å la Recommandation adoptée
par la Conférence internationale du Travail
å sa cinquiéme session (1923).

Artide 6.

Les dispositions de la présente Convention
n’entreront en vigueur que le ler jan\ier
1927.

Artide 7.

Les ratifications officielles de la présente
Convention dans les conditions prévues å
la Partie XIII du Traité de Versailles et
aux Parties correspondantes des autres Traités
de Paix seront communiquées au Secrétaire
général de la Société des Nations et
par lui enregistrées.

Artide 8.

La présente Convention entrera en vigueur
dés que les ratifications de deux Membres
de fOrganisation internationale du
Travail auront été enregistrées par le Secrétaire
général.

Elle ne liera que les Membres dont la
ratification aura été enregistrée au Secrétariat.

Par la suite cette Convention entrera en
vigueur pour chaque Membre ä la date oii
sa ratification aura été enregistrée au Secrétariat.

Artide 4.

Exception may also be made to the
provisions of Ariicle 1 in case of accident,
actual or t.hreatened, or in case of urgent
work to be done to machinery or plant, or
in case of force majeure, but only so far
as may be necessary to avoid serious interference
with the ordinary working of the
uudertaking.

Article 5.

Each Member which ratifies this Convention
shall take appropriate measures to
ensure that the prohibition prescribed in
Article 1 is effectively enforced, and shall
enable the employers, the workers, and
their respective organisations to co-operate
in suck measures, in conformity with the Recommendation
adopted by the International
Labour Conference åt its Fifth Session
(1923).

Article 6.

The provisions of this Convention shall
not take effect until 1 January 1927.

Artide 7.

The formal ratifications of this Convention
under the conditions set forth in Part
XIII of the Treaty of Versailles and in the
corresponding Parts of the other Treaties
of Peace skall be communicated to the
Secretary-General of the League of Nations
for registration.

Article 8.

This Convention shall come into force åt
the date on which the ratifications of two
Members of the International Labour Organisation
have been registered by the Secretary-General.

It shall be binding only upon those
Members whose ratifications have been registered
with the Secretariat.

Thereafter, the Convention shall come
into force for any Member åt the date on
which its ratification has been registered
with the Secretariat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

Article 9.

Aussitöt que les ratifications de deux
Membres de ^Organisation internationale
du Travail auront été enregistrées au Secrétariat,
le Secrétaire général de la Société
des Nations notifiera ce fait ä tous les
Membres de l’Organisation internationale
du Travail. Il leur notifiera également
1’enregistrement des ratifications qui lui
seront ultérieurement communiquées par
tous autres Membres de 1’Organisation.

Artide 10.

Tout Mcmbre de TOrganisation internationale
du Travail qui ratifie la présente
Convention s’engage ä 1’appliquer ä ses
colonies, possessions ou protectorats, conformément
aux dispositions de T article 421
du Traité de Versailles et des artides correspondants
des autres Traités de Paix.

Artide 11.

Tout Membre ayant ratitié la présente
Convention peut la dénoncer, å Texpiration
d’une période de dix années apres la date
de la mise en vigueur initiale de la Convention,
par un acte communiqué au Secrctaire
général de la Société des Nations et
par lui enregistré. La dénonciation ne
prendra effet qu’une année apres avoir été
enregistrée au Secrétariat.

Artide 12.

Le Conseil d’administration du Bureau
international du Travail devra, au moms
une fois tous les dix ans, présenter å la
Conférence générale un rapport sur l’application
de la présente Convention et décidera
s’il y a lieu d’inscrire ä 1’ordre du
jour de la Conférence la question de la
revision ou de la modification de la dite
Convention.

Artide 13.

Les textes framfus et anglais de la présente
Convention feront foi l’un et 1’autre.

Artide 9.

As soon as the ratifications of two Members
of tbe International Labour Organisation
have been registered with tbe Secreteriat,
the Secretary-General of the League
of Nations shall so notify all the Memhers
of the International Labour Organisation.
He sliall likcwise notify them of the registration
of ratifications which may be communicated
subsequently by other Members
of the Organisation.

Artide 10.

Each Mcmber of the International Labour
Organisation which ratifies this Convention
engages to apply it to its colonies,
possessions and protectorates, in accordance
with the provisions of Article 421 of the
Trea ty of Versailles and of the corresponding
Artides of the other Treaties of Peace.

Artide 11.

A Member which has ratified this Convention
may denounce it after the expiration
of ten years from the date on which
the Convention first comes into force, by
an act communicated to the Secretary-General
of the League of Nations for registration.
Such denunciation shall not take
effect until one year after the date ou
which it is registered with the Secretariat.

Article 12.

Åt least once in ten years, tbe Governing
Body of the International Labour Office
shall present to the General Conference a
report on the working of this Convention
and shall consider the desirability of placing
on the agenda of the Conference the
question of its revision or modification.

Article 13.

The French and English texts of this
Convention shall both be authentic.

Stockholm 1926. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

260427