Katigt. Maj:ts proposition nr 114.
]
Nr 114.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till
lag om åter för säkring skassor m. m.; given Stockholms
slott den 25 februari 1926.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet liållna protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt 87 § regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till
1) lag om återförsäkringskassor; samt
2) lag angående ändrad lydelse av 2, 3 och 87 §§ i lagen den 29 juni 1912
om understödsföreningar.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Gustav Möller.
Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 95 käft. (Nr 114—116.)
22X6 25
1
2
KungI. Maj:ts proposition nr 114.
Förslag
till
Lag
om återiörsäkringskassor.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Med återförsäkringskassa förstås i denna lag sådan förening av sjukkassor
eller understödsföreningar eller av både sjukkassor och understödsföreningar,,
som har till uteslutande ändamål att utan affärsmässigt drivande av försäkringsrörelse
bereda delägarna återförsäkring av meddelade utfästelser.
2 §■
Vad i lagen den 29 juni 1912 (nr 184) om understödsföreningar och i
övrigt finnes stadgat angående understödsförening skall äga motsvarande
tillämpning beträffande återförsäkringskassa, dock med iakttagande av vad
här nedan i denna lag finnes särskilt föreskrivet.
Delägare i återförsäkringskassa äro de försäkringstagande sjukkassorna
och understödsföreningarna, och skall beträffande dem vad för medlemmar
i understödsföreningar stadgas äga motsvarande tillämpning.
Återförsäkringskassa skall såsom sådan registreras oavsett antalet delägare.
3 §•
Ändå att i återförsäkringskassas stadgar icke intagits bestämmelse därom
att stadgarna skola vara godkända av tillsynsmyndigheten, skall vad i 86 §
i lagen om understödsföreningar finnes föreskrivet för understödsförening,
i vars stadgar intagits dylik bestämmelse, äga motsvarande giltighet beträffande
återförsäkringskassa.
Meddelar återförsäkringskassa återförsäkring av begravningshjälps- eller
andra livförsäkringsutfästelser, skall jämväl vad i 87 och 88 §§ i samma lag
sägs gälla för kassan.
4 §•
Återförsäkringskassa må ej meddela återförsäkring av kapitalunderstöd på
samma risk till högre belopp än fyratusen kronor.
Tillsynsmyndigheten må dock medgiva, att i nämnda belopp ej skall inräknas
återförsäkring av begravningshjälpsutfästelse som meddelats av sjukkassa.
Vad i 3 § andra stycket i lagen om understödsföreningar siigs skall icke
gälla för återförsäkringskassa.
3
Kungl, Maj:ts proposition nr 114.
5 §•
Vid ansökan om registrering av återförsäkringskassa skola jämte i 7 § i
lagen om understödsföreningar föreskrivna uppgifter och handlingar finnas
fogade enligt av tillsynsmyndigheten fastställda formulär avfattade uppgifter
beträffande delägarna samt de utfästelser som anmälts till återförsäkring
hos kassan. Dessa uppgifter skola vara bestyrkta genom styrelseledamöternas
egenhändiga, bevittnade namnunderskrifter.
6 §•
Aterförsäkringskassas stadgar skola innehålla vad i 8 § i lagen om understödsföreningar
finnes föreskrivet med undantag för vad vid 5) i nämnda
paragraf sägs.
Därjämte skola stadgarna angiva:
1) det högsta belopp varför kassan må meddela återförsäkring på samma
risk; dock mai stadgarna föreskrivas, att i sådant belopp ej skall inräknas
återförsäkring av begravniugshjälpsutfästelse som meddelats av sjukkassa;
2) antal och belopp av utfästelser som skola hava anmälts till återförsäkring
hos kassan för att densamma må börja sin verksamhet; samt
3) grunderna för utövande av rösträtt och fattande av beslut å sammanträde
med kassan.
7 §■
Aterförsäkringskassas firma skall i stället för ordet »understödsförening»
innehålla ordet »återförsäkringskassa».
Firman skall tydligt skilja sig från annan bestående återförsäkringskassas
firma.
8§-
I stället för den i 10 § i lagen om understödsföreningar föreskrivna medlemsförteckning
skall genom styrelsens försorg hos återförsäkringskassa föras
en förteckning enligt av tillsynsmyndigheten fastställt formulär över delägarna
samt över de utfästelser som återförsäkrats hos kassan.
9 §•
I stället för vad i 49 § vid 1) i lagen om understödsföreningar stadgas
skall gälla, att återförsäkringskassa är skyldig träda i likvidation, när de återförsäkrade
utfästelserna till antal eller belopp nedgått under vad enligt stadgarna
skolat vara anmält till återför säkring hos kassan för att densamma
må börja sin verksamhet, och sådant antal eller belopp ej åter uppnåtts inom
tre månader.
"Vad i Öl och 52 §§ i lagen om understödsföreningar finnes stadgat för
det fall att understödsförening är skyldig att träda i likvidation, skall ock
gälla, när återförsäkringskassa på grund av stadgandet i första stycket av denna
paragraf skall träda i likvidation.
10 §.
Yad i 50, 61 och 68 §§ i lagen om understödsföreningar är stadgat om
överlåtelse av sådan förenings rörelse på understödsförening som förut
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 114.
finnes eller som skall bildas för detta ändamål skall, då fråga är om överlåtelse
av återförsäkringskassas rörelse, avse överlåtelse på återförsäkringskassa.
11 §•
Förekommer vid återförsäkringskassas verksamhet avvikelse från denna
lag, eller befinnes återförsäkringskassa driva rörelse vilken är att anse
såsom affärsmässig försäkringsrörelse, skall vad i 82 § i lagen om understödsföreningar
är för motsvarande fall stadgat äga tillämpning.
12 §.
Driver förening som i 1 § avses verksamhet utan att vara registrerad
som återförsäkringskassa, vare för den som deltager i åtgärd å föreningens
vägnar eller i beslut därom lag som i 93 § i lagen om understödsföreningar
sägs.
13 §.
Har styrelseledamot eller annan vid anmälan för registrering enligt denna
lag mot bättre vetande meddelat oriktig uppgift angående delägarna i kassan
eller till återförsäkring anmälda utfästelser, vare lag som i 94 § i lagen om
understödsföreningar sägs.
14 §.
Inskrivning av uppgifter rörande återförsäkringskassor skall äga rum i en
särskild avdelning av understödsföreningsregistret.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1927.
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 2, 3 och 87 §§ i lagen den 29 juni 1912
(nr 184) om understödsföreningar.
Härigenom förordnas, att 2, 3 och 87 §§ i lagen den 29 juni 1912 om understödsföreningar,
av vilka paragrafer 3 § ändrats genom lag den 6 maj 1921
(nr 212), i nedan angivna delar skola erhålla följande ändrade lydelse:
2§-
Pensionskassa, som består av minst fem medlemmar, så ock annan understödsförening,
som består av minst femtio medlemmar, skall registreras i enlighet
med vad i denna lag sägs.
Understödsförening, som---fem medlemmar.
5
Kungl. Maj:ts proposition nr 114.
3 §•
Registrerad understödsförening---föreningens understödsverksamhet.
Registrerad understödsförening må ej utfästa eller utbetala understöd, utgående
i kapital en gång för alla (kapitalunderstöd), till högre belopp än fyratusen
kronor för en medlem. Hava föreningens stadgar icke godkänts på
sätt i 86 § sägs, må föreningen icke utfästa eller utbetala kapitalunderstöd
till högre belopp än femhundra kronor för en medlem.
87 §.
Därest understödsförening--— dettas återköpsvärde. Har försäkring
återförsäkrats hos svenskt försäkringsbolag eller återförsäkringskassa, vare
föreningen fritagen från förpliktelsen att för det återförsäkrade beloppet
göra avsättning till premiereserv.
Varda, sedan —--vid 5) stadgas.
Denna lag träder i kraft, vad angår 87 §, den 1 januari 1927 och beträffande
2 och 3 §§ den 1 januari 1928. I fråga om understödsförening, som äger
bestånd vid sistnämnda tidpunkt och som. enligt denna lag skall registreras
men jämlikt 2 § enligt dess hittillsvarande lydelse icke varit underkastad
registreringsskyldighet, äger tillsynsmyndigheten, där föreningen enligt 81 §
första stycket är skyldig att avgiva försäkringsteknisk utredning, utsätta
lämplig tid jämväl innan fem år förflutit efter föreningens registrering, då
sådan utredning första gången skall avgivas.
Inledning.
()
Kungl. Maj:ts proposition nr 114.
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 15 januari 1926.
Närvarande:
Statsministern Sandler, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Olsson, Nothin, Svensson, Hansson, Linders, Schlyter, Larsson, Wigforss,
Möller, Levinson.
Chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller anför efter gemensam
beredning med cheferna för justitie- och handelsdepartementen:
Den 31 sistlidne december har jag för Kungl. Maj:t anmält fråga om vissa
ändringar i lagen den 4 juli 1910 om sjukkassor, vilka ändringar sammanhänga
med ifrågasatt nyorganisation av det statsunderstödda sjukkasseväsendet.
Jag anhåller nu att få anmäla två ärenden, vilka äga visst sammanhang
med en sådan nyorganisation, nämligen:
1) en av Sveriges allmänna sjukkasseförbund den 18 december 1922 gjord
framställning om sådan ändring i lagen den 29 juni 1912 om understödsföreningar,
att möjlighet skulle skapas att inom ramen för nämnda lag bilda
en förening för ömsesidig återförsäkring av utav sjukkassor och understödsföreningar
utfäst begravningshjälp och kapitalunderstöd; samt
2) riksdagens skrivelse den 6 maj 1924 (nr 136) med anhållan om förslag
rörande utvidgad registreringsskyldighet för understödsföreningar.
Av de i dessa framställningar berörda spörsmålen vill jag först till behandling
upptaga frågan om lagstiftning angående sammanslutningar av
understödsföreningar och sjukkassor i syfte av riskutjämning, vilket slag av
sammanslutningar i det följande benämnes återförsäkringskassor.
Återförsäkringskassor.
Försäkringsverksamheten i Sverige regleras i huvudsak genom lagen den
25 maj 1917 om försäkringsrörelse. Enligt huvudregeln i denna lag må
försäkringsrörelse allenast drivas av två olika slags juridiska personer:
försäkringsaktiebolag och ömsesidiga försäkringsbolag, och dessa få utöva
rörelsen allenast i enlighet med av Konungen fastställd bolagsordning
och under noggrann kontroll av ett statens ämbetsverk, försäkringsinspektionen.
Emellertid har det vid sidan av dessa försäkringsbolag bildats ett flertal
asmmanslutningar av olika slag för beredande av ömsesidigt understöd vid döds
-
Kung!. Maj:ts proposition nr 114. <
i;tll, sjukdom m. m., vilken verksamhet till sin natur är en form av försäkringsrörelse.
Dessa sammanslutningar, som ofta arbeta inom en begränsad krets och
i regel utbetala allenast mindre belopp, kunna naturligtvis ej uppfylla de
stränga bestämmelserna i nämnda lag. Då de emellertid hava en stor social
uppgift att fylla samt en laglig reglering av och kontroll över deras verksamhet
synts önskvärd, har man för en del slag av dylika sammanslutningar
genom särskild lagstiftning berett möjlighet att i viss omfattning meddela
för sammanslutningen såsom sådan rättsligt bindande försäkringar. För
dylika sammanslutningar för personförsäkring äro sålunda särskilda bestämmelser
meddelade i förenämnda lagar om sjukkassor och om understödsföreningar.
Båda dessa slags organisationer meddela såväl periodiska understöd
— vad angår sjukkassorna endast vid sjukdom — som s. k. kapitalunderstöd,
d. v. s. understöd utgående i ett kapitalbelopp en gång för alla;
av sjukkassorna må dock kapitalunderstöd meddelas allenast i form av begravningshjälp.
Tillsynsmyndighet för den av dessa sammanslutningal bedrivna
försäkringsrörelsen är icke försäkringsinspektionen utan socialstyrelsen.
I motsats mot vad som är fallet beträffande lagen om försäkringsrörelse
saknas i sistnämnda båda lagar bestämmelser om återförsäkrings verksamhet,
d. v. s. verksamhet, varigenom de primära försäkringsinrättningarna
i utjämningssyfte i sin tur i annan inrättning taga försäkring för
åtagna risker. Innan jag ingår på fragan om avhjälpande av denna biist,
vill jag i korthet erinra om vad i förevarande fråga förekommit vid tidigare
behandling av hithörande lagstiftning.
Av tillkallade kommitterade avgavs den 2 december 1905 förslag till lag
om understödsföreningar. Denna lag skulle enligt sill 1 § avse föreningar
för inbördes livförsäkring, sjukhjälp eller annat dylikt understöd,
samhet icke avsåge affärsmässigt drivande av försäkringsrörelse. Lagen skulle
alltså omfatta båda de slag av försäkringsorganisationer, som sedermera
reglerats genom nyssnämnda lagar om sjukkassor och om understödsföreningar.
I förslagets 1 § stadgades, att lagen skulle avse jämväl förening
för ömsesidig återförsäkring mellan registrerade understödsföreningar.
Såsom motiv för förslaget i sistnämnda del anförde de kommitterade: De
flesta utländska lagar i förevarande ämne behandlade såsom understödsföreningar
jämväl sammanslutningar mellan understödsföreningar för gemensamt
anställande av läkare, gemensam placering av medel och ömsesidig
återförsäkring av åtagna risker in. m. Flertalet av de ändamål, för vilka
dylika föreningar plägade bildas, vore av den art, att enligt svensk rätt, i
den mån sådana sammanslutningar antoge formen av verkliga fristående föreningar,
dessa föreningar kunde registreras såsom föreningar för ekonomisk
verksamhet. I ett fall åtminstone vore dock till följd av stadgandet i 70 §
i då gällande lag om registrerade föreningar för ekonomisk verksamhet
{motsvarande 91 § i lagen den 22 juni 1911 om ekonomiska föreningar)
möjligheten att på nyss angivna väg vinna erkännande såsom självständigt
Historik.
Kommittéförslag
1905.
Sakkuimig
betänkande
1910.
Lagändringar
1921.
8 Kungl. Maj:ts proposition nr 114.
rättssubjekt utesluten, nämligen då förening av ifrågavarande slag avsåge
ömsesidig återförsäkring. Det hade emellertid synts de kommitterade önskvärt,
att även för förening för sistnämnda ändamål utväg öppnades att vinna
erkännande.
Vid den reglering, som ifrågavarande rättsområde sedermera erhöll genom
nämnda lagar den 4 juli 1910 och den 29 juni 1912, upptogs emellertid ej
någon bestämmelse av sådan innebörd. I det av tillkallade sakkunniga den
10 december 1910 avgivna betänkande, som ligger till grund för sistnämnda
lag, anfördes såsom motiv härför beträffande understödsföreningarna, att
någon återförsäkringsförening de sakkunniga veterligen ej funnes i landet
och att även för framtiden det behov av åter försäkring, som kunde förefinnas
för understödsföreningar, borde kunna fyllas genom den affärsmässiga försäkringsverksamheten.
Till eu början lärer efter den nya lagstiftningens tillkomst något behov
av möjlighet till återförsäkring vid sidan av den affärsmässiga försäkringsverksamlieten
icke heller hava yppats. Annat synes förhållandet hava blivit
efter det genom lagändringar den 6 maj 1921 de högsta belopp, till vilka
sjukkassor och understödsföreningar skulle äga utfästa begravningshjälp och
kapitalunderstöd höjts, beträffande begravningshjälp från 200 kronor till 500
kronor samt beträffande kapitalunderstöd, som meddelades av understödsföreningar
med godkända stadgar — vilka föreningar stå under särskild,
noggrann kontroll — från 2,000 till 4,000 kronor och i fråga om understöd,
meddelat av annan understödsförening, från 300 kronor till 500 kronor.
Nämnda lagändringar föranleddes av framställningar dels från Sveriges
allmänna sjukkasseförbund och dels från Göteborgs allmänna understödsförening
och tolv andra understödsföreningar. Såsom skäl för framställningarna
anfördes, att med det betydligt sänkta penningvärdet de dittills gällande
maximigränserna finge anses alltför låga. I avgivet utlåtande över understödsföreningarnas
framställning framhöll socialstyrelsen, bland annat, att
för medgivande av det högsta föreslagna kapitalunderstödet det understundom
kunde vara erforderligt att som villkor föreskriva, att kapitalunderstödet
eller viss del därav återförsäkrades. I detta uttalande instämde försäkring
sinspektionen i likaledes avgivet utlåtande.
I överensstämmelse med vad socialstyrelsen sålunda anfört har det efter
understödsförsäkringslagens ikraftträdande förekommit, att socialstyrelsen såsom
villkor för godkännande av stadgar för understödsföreningar föreskrivit,
att viss del av de utfästa kapitalunderstöden skolat återförsäkras. I de flesta
fall torde en dylik föreskrift hava föranlett, att förening avstått från meddelande
av försäkring till de ifrågavarande beloppen, och i andra fall har
sådan återförsäkring skett i ett vanligt försäkringsbolag. Ävenledes har
förekommit, att socialstyrelsen i fall då sjukkassa velat lämna begravningshjälp
till visst högt belopp, i utjämningssyfte bestämt det minsta tillåtna
medlemsantalet i sådan begravningshjälpsklass så högt, att det faktiskt,
verkat som ett förbud för kassan att meddela dylik begravningshjälp.
9
Kungl. MajUs proposition nr 114.
I sin ifrågavarande framställning har nu sjukkasseförbundet anfört bland
annat följande:
»Pa grund av lag den b maj 1921 äger registrerad sjukkassa numera meddela
begravningshjälp till belopp av 500 kronor. Därmed har möjlighet
givits vårt lands sjukkassor att bereda begravningshjälpsunderstöd i en utsträckning,
som bättre motsvarar det väsentligt ökade behov, som uppstått
genom penningens låga värde i närvarande tid.
Ett stort antal sjukkassor hava också begagnat sig av denna, möjlighet.
Där detta skett, har emellertid eu avsevärd ekonomisk risk pålagts sjukkassorna,
ägnad att i ej obetydlig grad äventyra verksamhetens lugna utveckling.
Särskilt gäller detta de mindre kassorna, vilkas motståndskraft gentemot
eu starkare ekonomisk påfrestning är jämförelsevis ringa.
Många sjukkassor hava dock, med insikt härom, funnit sig föranlåtna att
avstå ifrån en utvidgning av sin begravningshjälpsverksamhet i antydd riktning.
I derå fall, speciellt beträffande mindre sjukkassor, torde vidare hinder
hava uppstått för en utökning av begravningshjälpen utöver det tidigare
fastställda begravningshjälpsmaximum av den anledning, att tillsynsmyndigheten,
vilken det på grund av föreskrift i sjukkasselagen tillkommer att bestämma
det minsta antal medlemmar, som bör vara till finnandes i klass
inom sjukkassa, där begravningshjälp skall meddelas, ansett sig böra i viss
utsträckning gorå, gällande, att begravningshjälp ej må meddelas till större
belopp anuat än i fråga om tillräckligt stort medlemsantal.
Det lärer under dylika omständigheter vara tvivel underkastat, huruvida
den lagstiftningsreform, varom det här är fråga, under nuvarande förhållanden
kan bliva till den nytta och betydelse, som varit avsedd och som man
väntat sig. Snarast torde utvecklingen på förevarande område gå i den riktning,
att meddelandet av begravningshjälp till högre belopp än som enligt
tidigare lagstiftning kunnat av sjukkassa utgivas bliver ett privilegium för
de större kassorna. Men härigenom reduceras reformens räckvidd i betydlig
grad. Och samtidigt försättas de små sjukkassorna i eu ogynnsam ställning
i den fria konkurrensen sjukkassorna emellan.»
Efter att hava framhållit, att vad sålunda anförts i mångt och mycket
gällde även beträffande understödsföreningarnas försäkringsverksamhet, har
sjukkasseförbundet vidare yttrat, att på initiativ av socialstyrelsens sjukkassebyrå
fråga väckts om anordnande av en återförsäkring av sjukkassornas begravningshjälpsutfästelser,
vilken återförsäkring eventuellt även skulle kunna utsträckas
att omfatta vissa understödsföreningars försäkringsrisker. Det hade
därvid ansetts, att därest en dylik återförsäkring komme till stånd under lämpliga
former, de antydda svårigheterna för utnyttjandet av de möjligheter, som av
berörda lagstiftningsåtgärder skapats, skulle kunna undanröjas. Den ekonomiska
risken för de enskilda kassorna och föreningarna skulle i väsentlig
grad reduceras och full jämställighet mellan de stora och de små organisationerna
åvägabringas. I den mån eu allmännare anslutning till återförsäkringen
komme till stånd, syntes dessutom även möjlighet givas att i större
utsträckning bibringa understödsverksamlieten på förevarande område en
mera rationell och ändamålsenlig organisation än för närvarande.
Frågan hade, anförde sjukkasseförbundet, sedermera inom förbundet varit
föremål för närmare utredning, vilken resulterat i ett förslag till stadgar för en
återförsäkringskassa, avsedd närmast att förmedla en utjämning av de regist
-
Sjukkas seförbundets
framställning.
JO
Kanyl. Maj.ts proposition nr 114.
rerade sjukkassornas begravningshjälpsrisker. Detta förslag både framlagts
för en år 1922 i Linköping hållen sjukkassekongress och där rönt ett gynn
samt mottagande. Ett uttalande till förslagets förmån hade sålunda blivit
avgivet. Ett definitivt beslut i frågan hade dock under för handen varande
förhållanden icke kunnat komma till stånd. Det både nämligen visat sig,
att gällande lagstiftning icke medgåve ett förverkligande av den tilltänkta
återförsäkringen på sätt, som synts vara det lämpligaste och bästa.
Med åberopande härav har sjukkasseförbundet i sin framställning vidare
anfört:
»En återförsäkring av antydd beskaffenhet synes sålunda med nuvarande
lagstiftning på hithörande områden icke kunna anordnas annorledes än
under formen av ett försäkringsbolag, hänförligt till försäkringslagens giltig
hetsgebit och underkastat tillsyn från samma myndighet som de affärsmässigt
drivna försäkringsföretagen. Eu dylik anordning vore dock, enligt vårt
förmenande, varken ändamålsenlig eller ur andra synpunkter önskvärd.
Meningen vore alldeles icke, att den tilltänkta återförsäkringen skulle bedrivas
i något som helst affärsmässigt syfte och i konkurrens med de försäkringsbolag,
vilka meddela återförsäkring. Den skulle helt och hållet avse
att tjäna ett socialt intresse, nämligen att bereda ett välbehövligt stöd åt
den försäkringsverksamliet, vilken utövas av landets sjukkassor och understödsföreningar,
och att liksom dessa vara ett organ för den ömsesidiga
understödsverksamlieten i vårt land. Men ett dylikt företag synes naturligen
höra hemma under understödsföreningslagen. .Den gränsskillnad, som
blivit uppdragen emellan den affärsmässiga försäkringsverksamlieten å den
ena sidan och den ömsesidiga understödsverksamlieten å den andra, därigenom
att dessa olika slag av verksamhet blivit inordnade under skilda
lagar och olika tillsynsmyndigheter, synes naturligen böra gälla också emellan
den affärsmässiga återförsäkringsrörelsen och en återför säkrings verksamhet,
som vore avsedd uteslutande för den ömsesidiga understödsverksamlieten.
Men även ur mera praktiska synpunkter synes mycket tala för ett dylikt
särskiljande.
Det'' är visserligen icke kitt att på förhand bedöma vare sig fördelarna
eller olägenheterna av ett arrangement i den ena eller den andra riktningen.
Säkert är emellertid, att den affärsmässiga försäkringsrörelsen och den verksamhet,
som utövas av våra sjukkassor och understödsföreningar, sinsemellan
förete ganska stora olikheter med avseende å syfte, verksamhetsformer
och arbetssätt. Dessa olikheter torde ock i större eller mindre grad göra
sig gällande inom lagstiftningen ocli vid den statliga tillsynen på det ena
eller andra området. Skulle i trots av dessa olika förhållanden den tilltänkta
återförsiikringskassan inordnas under annan lagstiftning och annan
tillsyn än de till densamma anslutna sjukkassorna och understödsföreningarna,
ligger det nära till hands att befara, att slitningar och andra olägenheter
därigenom kunde uppstå till hinder för verksamheten och till men för
dess ändamål. Säkrast undvikes detta, om kassan inordnades under understödsföreningslagen
och därmed även under samma tillsynsmyndighet som
sjukkass<>rna och understödsföreningarna.
Om så sker, vill det synas, att större möjlighet gives att anordna kassans
verksamhet i överensstämmelse med de enklare förhållanden, som äro utmärkande
för sjukkassornas och understödsföreningarnas verksamhet.
Framhållas må dessutom, att ett intimt samarbete av grundläggande betydelse
för återförsäkringskassans verksamhet vore avsett att åvägabringas
emellan kassan och tillsynsmyndigheten över sjukkasse- och understödsför■eningsväsendet.
Ensamt denna omständighet utgör, enligt vår mening, ett
avgörande skäl för den påtänkta återförsäkringens inordnande under understödsföreningslagen.
»
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 114.
Vidare innehöll sjukkasseförbundets skrivelse vissa önskemål beträffande
den rättsliga regleringen av den ifrågasatta återförsäkringsföreningen, till
vilka önskemål jag i det följande skall återkomma.
Vid framställningen fanns fogat däri omförmält »förslag till stadgar för
Sveriges allmänna återförsäkringskassa, understödsförening». Enligt dessa
stadgar skulle kassan vara grundad av Sveriges allmänna sjukkasseförbund,
som skulle ikläda sig kostnaderna för kassans organisation ävensom garanti
för dess förvaltningskostnader under de första tre verksamhetsåren. Kassans
ändamål skulle vara att meddela återförsäkring av kapitalunderstöd, utfästa av
registrerade sjukkassor och understödsföreningar. Högsta försäkring å samma
risk skulle vara 4,000 kronor. Inträde i kassan skulle vinnas genom avslutande
av återförsäkringskontrakt. Återförsäkringskontraktet skulle gälla för viss tid
eller upphöra efter viss i kontraktet fastställd uppsägningstid ej understigande
6 månader, och skulle kontrakt på viss tid, därest uppsägning ej följde,
anses förlängt på ytterligare ett år i sänder. Beträffande avgång ur kassan
hänvisade stadgeförslaget till 12 § i understödsföreningslagen. Återförsäkring
skulle förplikta kassan att i händelse av den försäkrades död utbetala den
återförsäkrade utfästelsens nominella belopp med ett avdrag motsvarande
utfästelsens matematiska värde, vilket innebar, att avsättning till premiereserv
skulle verkställas av de försäkringstagande sjukkassorna och understödsföreningarna
och icke av återförsäkringskassan. Återförsäkringspremierna
skulle bestämmas årligen och motsvara återförsäkringskassans utbetalningsrisk
efter angivna försäkringstekniska grunder jämte tillägg för bestridande
av kassans förvaltningskostnader. I händelse av brist skulle uttaxering å
de försäkringstagande kassorna eller föreningarna äga rum. Uppgörelse mellan
återförsäkringskassan och de försäkringstagande sjukkassorna och understödsföreningarna
skulle ske årligen.
I avgivet utlåtande över sjukkasseförbundets framställning har socialstyrelsen
efter en redogörelse för den tidigare behandlingen av förevarande
spörsmål anfört bland annat följande:
»Med hänsyn till de ökade risker för rörelsens soliditet, som en utvidgning
av begravningshjälpsverksamheten i många fall skulle kunna medföra,
äro dock, vad särskilt sjukkasseverksamheten beträffar, möjligheterna för det
stora flertalet mindre sjukkassor att begagna sig av den sålunda (genom 1921
års lagändring) medgivna högre understödsrätten icke stora. Härutinnan
skulle otvivelaktigt en under möjligast enkla men dock betryggande former
verkande återförsäkringskassa bliva till avsevärd hjälp och leda till att även
de allra minsta kassor skulle kunna för sina medlemmars vidkommande
utnyttja denna rätt.
Även för många understödsföreningar, som bereda kapitalunderstöd, skulle
en under dylika former arbetande återförsäkringskassa likaledes vara av stor
betydelse och göra deras verksamhet mera betryggande och oberoende av
tillfälliga rubbningar. Yad åter beträffar understödsföreningar med godkända
stadgar, torde särskilt i fråga om de mindre bland dem tillvaron av en dylik
återförsäkringsmöjlighet underlätta beredandet av de genom 1921 års lagändring
medgivna förhöjda kapitalunderstöden.
Social
styrelsen.
12
Svenska
försäkrings
foreningens
sakkunnige
nämnd.
Kung/. Maj it* proposition nr 114.
Med hänsyn bl. a. härtill finner styrelsen därför önskvärt, att möjlighet,
för återförsäkringsverksamhet beredes inom ramen av den genom 1912 års
lag reglerade ömsesidiga understödsföreningsverksamheten. Att sjukkassor
och understödsföreningar skola för detta ändamål vara hänvisade uteslutande
till den affärsmässigt drivna försäkringsrörelsen är dessutom förenat med
icke så få olägenheter. Dessa sammanslutningar fullfölja nämligen i princip
andra ändamål och verka under väsentligt olika former än den affärsmässiga
försäkringsrörelsen. Genom att den nu planerade återförsäkringskassan skulle
tvingas att organisera sig som ett ömsesidigt försäkringsbolag i enlighet med
försäkringslagens bestämmelser, skulle dessutom kassan komma att lyda under
annan tillsynsmyndighet iin de sammanslutningar, till stöd för vilka den
skulle vara verksam. Utom andra nära till hands liggande olägenheter skulle
ett dylikt förhållande även medföra, att den myndighet, som hade att utöva
tillsyn över återförsäkringskassan, skulle vara i avsaknad av den personalkännedom
och erfarenhet rörande sjukkasse- och understödsföreningsrörelsen,
varförutan tillsynen skulle bliva i vissa hänseenden mindre effektiv.»
Efter att vidare hava framhållit, att bestämmelserna i understödsföreningslagen
utarbetats under förutsättning att sammanslutning för inbördes återförsäkring
icke skulle vara att betrakta som understödsförening samt att åtskilliga
bestämmelser i nämnda lag utgjorde hinder för registrering av återförsäkringskassor
eller icke passade för dem, har socialstyrelsen slutat sitt
yttrande med att för sin del tillstyrka bifall till sjukkasseförbundets framställning.
Framställningen remitterades jämväl till försäkringsinspektionen, vilken i
sin ordning infordrade yttrande över densamma av svenska försäkringsföreningen.
I avgivet yttrande anförde föreningens sakkunnigenämnd efter ett
referat av framställningen och socialstyrelsens utlåtande följande:
»Yarken i förbundets skrivelse till Konungen eller i socialstyrelsens yttrande
däröver finner man någon utredning, huruvida icke det vitsordade behovet
av återförsäkring åt sjukkassor och understödsföreningar skulle kunna
vinnas genom redan bestående försäkringsanstalter. Endast under förutsättning
att så icke kan ske på ett sätt, som fyller rimliga anspråk, torde man
kunna tala om ett av de praktiska förhållandena betingat, verkligt behov av
ändring i framställt syfte av lagen om understödsföreningar. Det har därför
för sakkunnigenämnden synts önskligt att klarlägga de redan nu förefintliga
möjligheterna för sådan återförsäkring.
Först må då konstateras, att återförsäkringsavtal mellan understödsföreningar
och försäkringsbolag redan finnas, som i väsentliga avseenden uppgjorts
just enligt de grundläggande principer, som i ett av sjukkasseförbundet
utarbetat utkast till återförsäkringskassa burits fram. Sålunda övertager
enligt åsyftade avtal bolaget alla föreningens risker, försäkrar mot riskpremie,
liimnar sitt sakkunniga biträde vid riskbedömningen samt utför alla på grund
av lag föreningen åliggande försäkringstekniska beräkningar. Sist men icke
minst förtjänar nämnas, att enligt avtalen försäkringsbolagen för sitt arbete
beräkna eu så låg omkostnad, att densamma står i ungefärlig paritet med
den omkostnadsberäkning, som förbundet gjort för sin återförsäkringskassa.
Ä andra sidan bör icke förbises, att sagda återförsäkringsavtal hänföra
sig till understödsföreningar med avsevärt högre genomsnittsbelopp än sjukkassornas
begravningshjälp och att en utsträckning till småbelopp skulle,
om omkostnaderna ej skola stegras, nödvändiggöra en koncentration av ett
13
Kuntjl. Maj:ts proposition nr 114.
flertal kassors försäkringsbestånd enligt enhetliga kontraktsbestämmelser hos
samma återförsäkrande bolag, varigenom bolaget också kunde forma verksamheten
till mjuk anpassning efter kassornas eller föreningarnas egenart. Om
återförsäkring för sjukkassor och understödsföreningar samlar sig hos ett
eller några få livförsäkringsbolag, ligger det i sakens natur, att beträffande
denna del av verksamheten det intima samarbete med tillsynsmyndigheten
över sjukkasse- och understödsverksamlieten, som förbundet synes tillmäta
så stor betydelse, skall kunna realiseras utan hinder därav att bolagen stå
under annan tillsynsmyndighet, och intet hinder bör heller möta, att i återförsäkringskontrakten
inryckes skyldighet för återförsäkringsbolaget att lämna
sådana uppgifter, som socialstyrelsen kan komma att påfordra, ävensom att
medgiva denna att, där så befinnes önskligt, taga del av böcker och registratur,
som beröra återförsäkringsverksamlieten i fråga.
Någon reell fördel utöver vad som kan bjudas genom återförsäkring hos
ett redan bestående livförsäkringsbolag — vare sig i form av billigare omkostnader
eller eljest — torde svårligen kunna ernås genom grundandet av
en särskild återförsäkringskassa. Visserligen anför förbundet i sin skrivelse,
att eu återförsäkringskassas verksamhet skall kunna anordnas i överensstämmelse
med de enklare förhållanden, som äro utmärkande för sjukkassornas
och understödsföreningarnas verksamhet, men förbundet bortser då från
att denna förenkling i förslaget nåtts och endast torde kunna nås därigenom,
att fordringarna på en rationell försäkringsteknisk och ekonomisk skötsel
nedprutas, samt att ett dylikt nedprutande vore ytterst betänkligt, ja, i hög
grad ansvarslöst vid eu återförsäkringsverksamhet, av vars goda skötsel ett
mycket stort antal kassor, kanske huvudparten av sjukkasse- och understödsföreningsväsendet,
bleve beroende. Redan den omständigheten, att hos återförsäkringskassan
något maximum för eu och samma risk icke skulle ifrågasättas,
visar, att man är inne på metoder, som äro oförenliga med eu betryggande
återförsäkringsverksamhet.»
Föreningen anför vidare, att en rationellt ordnad återförsäkring i ett välorganiserat
försäkringsbolag skulle medföra den oomtvistliga fördelen för
vederbörande kassor och föreningar, att de helt befriades från risken att få
vidkännas uttaxering till täckande av underskott på återförsäkringsrörelsen -Slutligen sammanfattar föreningen sitt yttrande så, att de möjligheter till
återförsäkring, som genom redan befintliga försäkringsanstalter stode till
buds, vore sådana, att man omöjligen kunde tala om något nödläge för sjukkassor
och understödsföreningar i berörda avseende, vilket skulle kunna utgöra
motiv för en utsträckning av lagen om understödsföreningar till att
omfatta även återförsäkringskassor.
I försäkringsinspektionens eget yttrande hänvisas till eu början till vad
försäkringsföreningens sakkunnigenämnd sålunda anfört om att återförsäkring
förekommit i livförsäkringsbolag och att därvid tillämpats samma grundläggande
principer, som enligt sjukkasseförbundets förslag till reglemente för
Ren tilltänkta återförsäkringskassan skulle gälla för denna.
Härefter anför försäkringsinspektionen:
Sjukkassors och understödsföreningars behov av återförsäkring kan alltså
fyllas av livförsäkringsbolagen lika väl som av den tilltänkta återförsäkringskassan.
Skulle dessa kassor och föreningar vilja stifta ett eget återförsäkringsbolag,
står det dem öppet. År behovet så stort, att detta bolags för
-
Försäkrings
inspektionen.
Förarbeten
till nyorganisation
av sjukförsäkring
cn.
14 K ungl. Maj:ts proposition nr /L4.
säkringsbestånd genast blir tillräckligt för att bereda trygghet åt dem, som
teckna återförsäkring däri, och åtager sig sjukkasseförbundet den i reglementsförslaget
omnämnda garantien för de första årens kostnader, lärer något
garanti kapital ej vara erforderligt. De föreslagna grunderna för beräkning
av återförs;! kri ags premierna synas vara godtagbara.
Vid nämnda förhållanden kan försäkringsinspektionen icke inse, att det
finnes anledning att göra ändring i lagen om understödsföreningar för att
göra dot möjligt att inordna ifrågakomma återförsäkringsverksamhet under
denna lag. Ätt ett för ändamålet bildat återförsäkringsbolag skulle lyda
under annan tillsynsmyndighet än sjukkassorna och understödsföreningarna,
kan enligt försäkringsinspektionens mening ej medföra någon olägenhet.
Försäkringsinspektionens befattning med återförsäkringsbolaget torde nämligen
komma att inskränka sig till att verket får yttra sig om bolagets ordning
och försäkringstekniska grunder och övervaka deras tillämpning samt
tillse att bolagets bokslut äro korrekta. Finnes, såsom förbundet synes förmena,
möjlighet att på grund av kassornas och föreningarnas enklare förhållanden
anordna återförsäkringen enklare än vad eljest i livförsäkringen
är möjligt, kan denna möjlighet fullt utnyttjas även i fråga om ett återförsäkringsbolag.
Konungen kan nämligen, enligt 240 § i lagen om försäkringsrörelse,
i fråga om återförsäkring medgiva sådana avvikelser från vad nämnda
lag innehåller, som prövas skäliga. Det torde ej vara att förvänta, att
Konungen skulle underlåta att begagna denna befogenhet, där det visas, att
kassornas och föreningarnas verksamhet verkligen visar sådana särdrag, som
gorå avvikelser önskvärda och möjliga. Vid sådant ärendes behandling torde
givetvis samarbete komma att äga rum mellan de båda tillsynsmyndigheterna,
socialstyrelsen och försäkringsinspektionen.
En avvikelse från vad lagen om försäkringsrörelse innehåller ifrågasättes
i förbundets skrivelse. Enligt denna lag skall bolagsordning angiva det
högsta belopp, varför bolaget må åtaga sig ansvarighet på samma risk. Förbundet
anför, att det skulle medföra stora kostnader för återförsäkringskassa,
om det skulle åligga densamma att kontrollera, att ej samma person förekomme
som försäkringstagare i flera kassor och föreningar för ett sammanlagt
belopp, som överstege ett sålunda fastställt maximum. Detta synes
vara antagligt. Men om återförsäkringsbolaget får den stora anslutning, som
förbundet synes vänta, torde det ej vara förenat med någon större fara att
giva bolaget dispens från berörda kontrollskyldighet.»
Då sålunda sjukkassornas och understödsföreningarnas behov av återförsäkring
kunde på ett för dem fullt tillfredsställande sätt täckas antingen av
redan existerande livförsäkringsbolag eller av ett för ändamålet bildat aterförsäkringsbolag,
har försäkringsinspektionen för sin del avstyrkt sådan ändring
i lagen om understödsföreningar, att återförsäkring skulle kunna meddelas
av understödsförening.
Slutligen har denna fråga berörts vid behandling inom socialdepartementet
av spörsmålet om sjukkasserörelsens omorganisation. Inom departementet
för granskning av i sådant hänseende upprättade utkast tillkallad nämnd kar
— jämte det nämnden beträffande utjämning av sjukkassornas sjukhjälpsrisker
förordat en annan anordning — beträffande återförsäkring av de statsunderstödda
sjukkassornas begravningshjälpsutfästelser förordat till övervägande,
huruvida icke de mindre kassorna borde åläggas att hava sådana utfästelser,
åtminstone i vad de överstege visst belopp, exempelvis 200 kronor, återförsäk
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 114. 15
rade i därför inrättad anstalt eller förening, i vilket sammanhang granskningsnämnden
erinrat om sjukkasseförbundets förenämnda framställning.
Av vad i ärendet förekommit svnes mig tydligt framgå, att behov i stor
utsträckning föreligger av återförsäkring av de av understödsföreningar och
sjukkassor tecknade risker. Yad angår understödsföreningarna, lärer det
vara uppenbart, att med hänsyn till de ganska avsevärda kapitalbelopp,
till vilka sådana föreningars utfästelser enligt lagen få uppgå, erforderlig
trygghet och stabilitet icke alltid kan ernås, med mindre återförsäkring ägt
rum. Detsamma gäller i viss mån beträffande sjukkassornas begravningshjälpsverksamliet.
Av det föregående har ju också framgått, att socialstyrelsen
i brist på återförsäkring icke ansett sig kunna medgiva alla kassor
att utnyttja de i lagen fastslagna maximibeloppen för begravningshjälpen.
Därest den ifrågasatta nyorganisationen av sjukförsäkringen, varom förslag
är avsett att föreläggas 1926 års riksdag, vinner statsmakternas gillande,
skulle för övrigt behovet av återförsäkring för sjukkassornas del bliva än
större. Sistnämnda förslag syftar nämligen till att åstadkomma eu centralisering
av sjukkasseväsendet till eu enda sjukkassa å varje ort, vilket mål man
avser att nå genom att öka statsbidragen och endast meddela dem åt eu
kassa inom varje område. Därest detta system skall kunna genomföras,
blir det tydligen nödvändigt, att på platser där flera sjukkassor finnas dessa
sammansluta sig. En annan följd av det ifrågasatta systemet är, att i
allmänhet personer, som flytta från verksamhetsområdet för en statsunderstödd
kassa till motsvarande område för eu annan dylik kassa, skola vara
skyldiga att flytta över sin sjukförsäkring till sistnämnda kassa. På grund
av båda nu anförda omständigheter är det uppenbarligen önskvärt, att de
nya statsunderstödda sjukkassorna allmänt meddela även begravningshjälp
efter en i görligaste mån enhetlig klassindelning; därest så ej sker, kunna
— hven om åtgärder i förebyggande syfte äro avsedda att vidtagas — svårigheter
uppstå för det fall, att vid tvångsöverflyttning av medlem den tidigare
men icke den senare kassan meddelar begravningshjälp; och vissa
kassor, som nu meddela dylik hjälp, kunna avhållas från att ansluta sig
till de statsunderstödda kassorna, såvida medlemmarna ej alls eller allenast
till annat belopp där kunna erhålla sådan förmån. Men då det ifrågasatta
systemet åtminstone till en början kan komma att i vissa trakter leda
till att de statsunderstödda kassorna bliva så små, att de med hänsyn till
de av socialstyrelsen hittills med rätta tillämpade grundsatserna icke utan
vidare kunna få tillstånd att utfästa begravningshjälp till så högt belopp,
som medlemmarna skulle kunna önska, torde alltså återförsäkring vara ett
medel att göra begravningshjälpen mera omfattande och således att underlätta
den nya organisationens genomförande.
Härtill kommer ytterligare en omständighet. I det omförmälda förslaget
till nyorganisation av sjukförsäkringen ingår såsom ett moment, att lios
sjukkassorna begravningshjälps verksamheten och sjukhjälpsverksamlieten
skola hållas skilda från varandra icke blott med avseende å bokföringen
utan även i vad angår fonder, fondförvaltning och kassornas ansvarighet
Behovet
av återförsäkring
Departementsc
h ofen.
Formen
för återförgå
kring.
Gällande
lagstiftnin g.
Affärsmässig
och social
försäkringsrörelse.
in Kungl. Maj-.ts proposition nr 114.
för sina förbindelser in. in. Anledningen till dylika bestämmelser bär varit,
att det ansetts böra uppställas som ett bestämt krav från statsmakternas
sida, då de gå att med betydligt ökade bidrag understödja sjukförsäkringsrörelsen,
att dessa bidrag icke på något sätt kunna komma att utnyttjas
för begravningslijälpsverksamheten, som staten icke understödjer. Risken
för att vid brist i eller svårigheter för sistnämnda verksamhet tillgångar
tillhörande sjukhjälpsverksamheten skulle kunna tillgripas skulle därigenom
bortfalla, men därmed skulle även upphöra den nu befintliga möjligheten
att vid särskilt stora påfrestningar göra en tillfällig utjämning mellan de
båda verksamhetsgrenarna i en kassa. Behovet för eu kassa att genom återförsäkring
skydda sig mot dylika påfrestningar kan alltså ur denna synpunkt
anses bliva ökat i händelse av reformförslagets genomförande.
Då det alltså synes klart, att möjlighet bör finnas till återförsäkring i nu
avsedda fall, blir nästa fråga, i vilken form en dylik återförsiikring må kunna
äga rum. Beträffande detta spörsmål må först erinras, att enligt lagen
om försäkringsrörelse utrymme finnes för återförsäkring, organiserad enligt
denna lag men att, på sätt anförts i sjukkasseförbundets ifrågavarande framställning,
gällande lagstiftning för sjukkassor och understödsföreningar näppeligen
lärer erbjuda möjlighet att i återförsäkringssyfte bilda sammanslutningar
i de för dessa organisationer gällande enklare former. Hinder torde föreligga
ej blott i den i 1 § givna definitionen på understödsföreningar. Det synes
nämligen vara uppenbart, att i en förening eller kassa för återförsäkring de
anslutna försäkringsorganisationerna äro att ur rättslig synpunkt betrakta såsom
medlemmar; allenast de äro berättigade och förpliktigade gentemot återförsäkringskassan,
och dem tillkommer befogenheten att leda densammas förvaltning.
Ur försäkringsteknisk synpunkt däremot äro de personel-, som
gentemot dessa organisationer äro försäkringstagare, att betrakta såsom återförsäkringskassans
risker, och det är alltså mellan dem som den utjämning,
vilken är återförsäkringsverksamlietens innebörd, skall verkställas. I sjukkasselagen
och understödsföreningslagen är emellertid såsom sjukkassas och
understödsförenings ändamål angivet att åt medlem meddela sjuklijälp eller
annat understöd. De bestämmelser vilka avse att skapa garanti för en
riktig utjämning hänföra sig ävenledes till medlemmarna. Sålunda finnas
föreskrifter om visst minsta medlemsantal (sjukkasselagen 4 §) och om det
högsta understöd som får utfästas åt en medlem (sjukkasselagen 2 § och
understödsföreningslagen 3 §), och de uppgifter som för registrering skola
ingivas till tillsynsmyndigheten skola avse medlemmarna (sjukkasselagen
5 § och understödsföreningslagen 7 §). Att för en återförsäkringsförening
bestämmelser i nu nämnda hänseenden, som avse allenast de försäkringstagande
organisationerna och icke de egentliga riskerna, ej äro betryggande
lärer ligga i öppen dag.
Sjukkasseförbundets framställning avser nu, att de sålunda befintliga
hindren för bildande av en understödsförening i återförsäkringsändamål
måtte undanröjas. Bör bedömande av denna hemställan torde först böra
Kungl. Maj.ts proposition nr 114.
17
undersökas, huruvida sådana lagändringar ur principiell synpunkt kunna
väcka några betänkligheter. Då omförmälda lag om försäkringsrörelse
lärer avse att reglera den försäkringsrörelse som kan hänföras till affärsmässig,
torde det böra undersökas, huruvida en återförsäkringsinstitution
med sådant ändamål som det av sjukkasseförbundet åsyftade bör hänföras
till den övervägande affärsmässiga eller till den mera sociala försäkringsverksamheten;
i förstnämnda fall synes det nämligen uppenbart, att endast
försäkringslagens regler böra få tillämpas. Till belysande av denna fråga
torde jag böra något ingå på huru dessa olika försäkringsgrenar få anses
i gällande lagstiftning avgränsade mot varandra.
I 1905 års i det föregående berörda förslag till lag om understödsföreningar
heter det i 1 § 2 mom.: »Förening för understöd, varom i 1 mom.
härovan förmäles, skall anses driva affärsmässig försäkringsrörelse, då föreningen
för anskaffande av försäkringar eller för inkassering av försäkringsavgifter
använder agenter, som erhålla provision, eller föreningen utfäst sig
att till någon, som förskjutit garantikapital, utgiva ränta eller andel i vinst
eller annan gottgörelse.»
I gällande lag om understödsföreningar definieras understödsförening som
en förening, som avser att utan affärsmässigt drivande av försäkringsrörelse
och utan att meddela sjukhjälp bereda medlem vissa förmåner. Någon beskrivning
på vad som avses med »affärsmässigt drivande» finnes i motsats
mot i 1905 års förslag ej i lagen. I motiven till det sakkunnigförslag, som
ligger till grund för lagen, har såsom skäl härför anförts, att teoretiskt sett
någon fullt bestämd gräns icke kunde dragas mellan understödsverksamhet
och försäkringsverksamhet. Vidare har därstädes, efter en redogörelse för
nyss återgivna bestämmelse i 1905 års förslag, framhållits, att denna icke
kunde anses innefatta en uttömmande definition av begreppet affärsmässig
rörelse, samt ytterligare anförts:
»Tydligt är också, att ehuru de angivna kännetecknen äro synnerligen
viktiga såsom exempel å de omständigheter, som äro ägnade att karaktärisera
eu försäkringsverksamhet såsom affärsmässig, även andra omständigheter
kunna vara av betydelse härutinnan. Så kan t. ex. numera otvivelaktigt
en affärsmässig propaganda drivas genom annonsering, utan anlitande
av agenter. Å andra sidan lärer ej kunna förnekas, att en förening kan till
hela sin natur vara en understödsförening, ehuru inom dess verksamhet
den, som uppbär avgifterna, i form av provision erhåller någon ersättning
för sitt besvär. Icke heller torde det böra förhindras, att en person, som,
törhända av socialt intresse, underlättat startandet av en understödsförening
genom att giva den ett lån, uppbär någon ränta å de utlånta medlen, ehuru
lånevillkoren möjligen äro sådana, att berörda medel kunna falla under begreppet
garantikapital. Av stor betydelse för frågan om en rörelses affärsmässighet
är givetvis rörelsens omfattning. En rörelse, som i början av
föreningens tillvaro varit typisk understödsförening, blir ofta, allt efter det
föreningen växer, mer och mer affärsmässig. Och inom försäkringsrörelsen
såsom inom annan affärsverksamhet växla affärsmetoderna under tidernas lopp
och därmed även kännetecknen å en affärsmässig rörelse. Vid sådant förhållande
har ansetts lämpligt att i förevarande lagförslag — liksom i den
nya lagen om sjukkassor — icke vidare utveckla begreppet affärsmässig för
Bihang
till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 95 höft. (Nr 114—116.) 2216 25 2
1905 ärx
lagförslag.
Motiv till
gällande lag
om understöds,
föreningar.
Departements
chefen.
Lämplighet en
av återförsäkring
i
föreningsform.
Departements
chefen.
18 Kungl. Maj:ts proposition nr 114.
säkringsrörelse. De olägenheter, som kunde tänkas uppkomma genom lagens
obestämdhet härutinnan, äro enligt sakkunniges mening undanröjda dels
genom bestämmelsen i förslagets 3 § om maximibelopp för kapitalunderstöd,
dels och huvudsakligen genom det elastiska sätt, varpå kontrollen över understödsföreningarnas
verksamhet enligt 82 § är anordnad. Jämlikt sistnämnda
paragraf torde kunna utövas en kontroll, som är tillräckligt stark
även i fråga om en förening, vilken måhända rätteligen borde anses hava
överskridit gränsen till försäkringslagens giltighetsområde. Av förevarande
lags egenskap att vara ett mildrande undantag i förhållande till försäkringslagen
lärer å andra sidan följa, att om en association, som enligt förevarande
lag är att anse såsom en understödsförening, frivilligt underkastar
sig försäkringslagens bestämmelser, den är oförhindrad att vinna koncession
såsom ömsesidigt försäkringsbolag.»
Intet av de kännetecken på affärsmässig verksamhet för försäkringsrörelse,
vilka sålunda angivits såsom karaktäristiska, torde komma att föreligga i
fråga om återförsäkringsföreningar eller återförsäkringskassor av den ifrågasatta
typen. Sådana kassor skulle ju icke som bas för sin verksamhet hava
ett av annan än medlemmarna tillskjutet kapital, de skulle icke hava till
syfte att bereda delägarna någon vinst, utan de skulle allenast utgöra en
sammanslutning, begränsad till eu viss krets av föreningar eller sjukkassor
och bildad uteslutande i syfte av ömsesidigt bistånd. Någon systematisk verksamhet
för förvärvande av nya medlemmar eller nya försäkringar skulle alltså
icke heller förekomma. Rent begreppsmässigt lärer man slutligen knappast
kunna beteckna en försäkringsrörelse, som bedrives av en återförsäkringsinstitution,
vilken för inbördes understöd bildats av icke affärsmässigt drivna
försäkringsorganisationer, såsom affärsmässig. Ur principiell synpunkt synas
sålunda knappast några skäl tala emot en lagändring i det av sjukkasseförbundet
ifrågasatta syftet.
De invändningar, som från försäkringsinspektionen och försäkringsföreningen
gjorts mot en sådan lagändring, grunda sig knappast heller på några
dylika principiella skäl. Som anledning till avstyrkande av förslaget frarnkålles
i stället, att något behov av nya återförsäkringsinstitutioner icke funnes,
då möjlighet existerade att inom försäkringslagens ram tillgodose de önskemål,
som de nya organisationerna skulle tjäna.
Vid bedömande av frågan huruvida lämplighetsskäl tala för lagstiftning
om återförsäkringskassor har jag icke kunnat underlåta att fästa avgörande
avseende vid vad sjukkasseförbundet och socialstyrelsen anfört beträffande
betydelsen av att tillsyn över återförsäkringsföreningarna komme att utövas
av samma myndighet som hade att hålla uppsikt över de återförsäkringstagande
sjukkassorna och understödsföreningarna.
I sjukkasselagens 93 § stadgas, att »det tillkommer tillsynsmyndigheten
att övervaka, att sjukkassas verksamhet står i överensstämmelse med denna
lag och kassans stadgar ävensom i övrigt utövas på ändamålsenligt sätt; och
har tillsynsmyndigheten jämväl att ej mindre i fråga om sjukkassas bildande
och avfattande av dess stadgar än även beträffande det lämpliga inrättandet
av dess verksamhet tillhandagå med råd och upplysningar.»
19
Kungl. Maj-.ts proposition nr 114.
I understödsföreningslagens 82 § heter det också, att »det tillkommer
tillsynsmyndigheten att övervaka understödsförenings verksamhet samt tillhandagå
föreningen med råd och upplysningar i ändamål att föreningens rörelse
må drivas på ett med hänsyn till dess art och omfattning lämpligt sätt.»
Lagstiftningen har alltså tydligen avsett, att tillsynsmyndigheten skall
vara något mera än ett kontrollorgan. Ett förtroendefullt samarbete lärer
också råda mellan socialstyrelsen och de densamma underställda kassorna
och föreningarna.
Det torde vara av stor betydelse, att så blir fallet även med återförsäkringskassorna.
En verksamhet för återförsäkring av understödsföreningarnas
eller sjukkassornas risker torde nämligen komma att i huvudsak administreras
av samma personer, som äro de ledande inom de återförsäkrade föreningarna
eller kassorna. En förutsättning för att dessa personer, vilka i regel torde
sakna försäkringsteknisk skolning, skola kunna sköta återförsäkringsverksamheten
ritan att i större utsträckning anlita utomstående krafter, något som
skulle kunna komma att avsevärt öka administrationskostnaderna, är tydligen,
att de från tillsynsmyndighetens sida komma att åtnjuta den hjälp som enligt
nyss anförda bestämmelser skall tillkomma sjukkassor och understödsföreningar.
Utan att nödig kontroll eftersättes, kan med dylik hjälp en verksamhet,
bedriven i föreningsform, skötas i lättare och smidigare former än en verksamhet,
som skall inordnas under försäkringslagens regler. Med hänsyn
till den stora sociala betydelsen av att återförsäkring äger rum av sjukkassornas
och återförsäkringsföreningarnas risker, lärer det icke kunna anses
annat än lämpligt, att staten sålunda genom ett sitt organ underlättar och
stödjer återförsäkringsverksamheten. Även för socialstyrelsen såsom tillsynsmyndighet
för sjukkassor och understödsföreningar kan det för övrigt
vara av betydelse att utan omgång kunna kontrollera, att deras förpliktelser
äro återförsäkrade i en betryggande ordning och omfattning. Såsom framgått
av vad nyss anförts, kan en dylik kontroll komma att inverka på frågor
rörande beviljande av tillstånd för sjukkassor och understödsföreningar att
lämna begravningshjälp och annat kapitalunderstöd till belopp, liggande i
närheten av de av lagen fastställda maximigränserna.
Att en återförsäkringsrörelse icke skulle kunna i den ifrågasatta formen
på ett betryggande sätt administreras och kontrolleras, lärer knappast behöva
befaras. I stort sett skulle kontrollen över en återförsäkringskassas
verksamhet icke bliva av annan art än den kontroll, som i vissa fall redan
nu utövas av socialstyrelsen. Visserligen skulle en sådan kassas verksamhet
kunna komma att omfatta ett synnerligen stort antal personer, men
detta är även fallet med en del av de registrerade sjukkassorna. Antagligt
är väl även, att återförsäkringsverksamheten bleve av något mera invecklad
natur än den verksamhet som för närvarande i allmänhet bedrives av sjukkassor
och understödsföreningar, men särskilt i vad angår de sjukkassor som
bedriva sin verksamhet med ett mycket stort antal avdelningar, nämligen
de s. k. rikssjukkassorna, och understödsföreningar med godkända stadgar
Den ifrågasatta
lagstiftningens
omfattning.
Departementschefen.
20 Kungl. Majits proposition nr 114.
torde skillnaden icke vara avsevärd. Då det icke torde kunna sägas, att det
brustit i kontroll och tillsyn över dylika föreningar och sjukkassor, synas
de svårigheter, som i vissa fall skulle kunna uppkomma vid tillsynen över
återförsäkringsföreningar, icke vara av den beskaffenhet, att denna tillsyn ej
skulle kunna anförtros åt socialstyrelsen.
På grund av vad jag sålunda anfört har jag ansett möjlighet till inrättande
av återförsäkringskassor av den beskaffenhet, som avses i sjukkasseförbundets
framställning, böra beredas sjukkassor och understödsföreningar.
Yad angår omfattningen av den nya lagstiftning angående återförsäkringskassor,
som sålunda enligt mitt förmenande bör genomföras, är att märka,
att sjukkasseförbundets ifrågavarande framställning avser allenast bildande
av understödsförening för återförsäkring av begravningshjälp och kapitalunderstöd.
Såsom förut nämnts, meddela emellertid såväl sjukkassor som
understödsföreningar jämväl periodiskt understöd. Det torde därför böra
undersökas, huruvida en dylik lagstiftning bör göras så vidsträckt, att den
lämnar utrymme för återförsäkring även av sådan verksamhet. Enligt det
inom socialdepartementet utarbetade förslaget till ändrade grunder för meddelande
av statsunderstöd åt sjukkasseverksamheten skall för de sjukkassor
vilka åtnjuta statsbidrag i socialstyrelsen verkställas en utjämning av
utgifterna för de sjukdomsfall som vara en längre tid och beträffande vilka
alltså faran för onormalt stor belastning för kassorna är störst. Genom en
sådan utjämning, vilken skulle komma att verka på samma sätt som en återförsäkring,
torde dessa kassors behov av dylik försäkring få anses fyllt. Det
är min förhoppning, att våra sjukkassor till den vida övervägande delen
skola kunna inordnas i detta system av statsunderstödda sjukkassor. De
sjukkassor som möjligen komma att ställa sig utanför kunna emellertid
i vissa fall hava ett behov av återförsäkring av sin sjukhjälpsverksamhet.
Ehuru anordnandet av en återförsäkring i dylikt hänseende kan vålla vissa
svårigheter, torde något principiellt hinder mot detsamma icke föreligga
beträffande en sjukkassa, som kan ordna sin verksamhet efter försäkringstekniska
grunder.
Bland de understödsföreningar som meddela periodiskt understöd märkas
främst de s. k. pensionskassorna. Dessa, därav enligt en i tidskriften Sociala
meddelanden år 1923 publicerad statistisk uppgift vid 1920 års utgång funnos
registrerade 87 stycken med ett sammanlagt medlemsantal av 38,651 och en
tillgångssumma utöver skulderna av 93,656,332 kronor 93 öre, äro enligt
understödsföreningslagen 81 och 82 §§ skyldiga att vart femte år avgiva
försäkringsteknisk utredning av sin ställning och att, därest en kassa enligt
sådan utredning finnes vara oförmögen att fullgöra sina utfästelser, efter
tillsynsmyndighetens anvisning vidtaga erforderliga ändringar med avseende
å grunderna för verksamheten. Sådan kassa skall alltså driva verksamheten
efter försäkringstekniska grunder, och återförsäkring av dess risker torde då
också kunna ske i eu efter föreningsrättsliga grunder verkande återförsäk
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 114. 21
ringskassa. Något önskemål från pensionskassors sida att få bilda återförsäkringskassa
lärer emellertid hittills ej hava försports.
Aven om sålunda något praktiskt behov av återförsäkringskassor för sjukkassors
och understödsföreningars utfästelser av periodiskt understöd ej för
närvarande kan anses föreligga, synes det dock ur mera allmän synpunkt
knappast vara befogat eller lämpligt att begränsa den ifrågasatta organisationsformen
för återförsäkringsverksamhet till att avse allenast begravningshjälp
och annat kapitalunderstöd. Om möjlighet till återförsäkring under
lämpliga former skulle öppnas, torde för övrigt måhända vissa kassor eller
föreningar finna med sin fördel förenligt att genom återförsäkring utjämna
sina risker, även vad angår periodiskt understöd.
I enlighet härmed har jag funnit mig böra förorda, att laglig möjlighet
beredes till bildande av återförsäkringskassor för återförsäkring av alla av
sjukkassor och understödsföreningar meddelade utfästelser. Att även med
en sådan regel dylik möjlighet öppnas blott för vederbörligen registrerade
organisationer torde falla av sig själv, då enligt sjukkasselagen 105 § och
understödsföreningslagen 5 § oregistrerade organisationer ej kunna förvärva
rättigheter eller ikläda sig skjddigheter.
Några särskilda lagbestämmelser rörande återförsäkringen av periodiska
understöd torde ej behöva eller kunna meddelas. Dessa understöd kunna
nämligen vara av så skiftande natur, att det synes böra överlämnas åt tillsynsmyndigheten
att i varje särskilt fall pröva, huruvida reglerna för verksamheten
äro av den art att återförsäkringskassan må kunna registreras.
I sitt utlåtande över sjukkasseförbundets framställning har socialstyrelsen
gjort gällande, att lagen om understödsföreningar för att kunna tillämpas
på en återförsäkringskassa syntes behöva underkastas en ganska väsentlig
revision, särskilt i fråga om dess föreningsrättsliga bestämmelser. Härmed
torde hava avsetts lagens bestämmelser om understödsförenings organisation,
såväl till den del dessa bestämmelser äro av tvingande natur som i vad de
skola gälla allenast för det fall, att föreningen ej i sina stadgar intagit
bestämmelser i ämne, vilket principiellt tillhör dess självbestämningsrätt.
Emellertid äro, såsom jag förut framhållit, de försäkringstagande sjukkassorna
och understödsföreningarna rättsligen att anse såsom medlemmar i
återförsäkringskassan. Easthäller man råd denna synpunkt, torde understödsföreningslagens
bestämmelser av nyss angivna natur kunna med allenast
oväsentliga modifikationer erhålla motsvarande tillämpning jämväl beträffande
återförsäkringskassor. En närmare granskning av understödsföreningslagens
bestämmelser torde giva stöd för denna uppfattning.
Tact då först angår bestämmelserna i 15—34 §§ i nämnda lag om styrelse
och firmateckning samt om revision, äro dessa bestämmelser i stort sett
gemensamma för all svensk associationsrätt; sålunda återfinnas de — allenast
med vissa skärpningar, som betingas av rörelsens mera affärsmässiga natur
— i lagen om försäkringsrörelse. Då denna lag omfattar även återförsäkring,
bedriven av försäkringsbolag, böra dessa stadganden tydligen kunna
Den ifrågasatta
lagstiftningens
form.
Departements
chefen.
22
Kungl. Ma.jts proposition nr 114.
tillämpas även å återförsäkringsorgan. — Att delägarna i återförsäkringskassa
skola å något slag av sammankomst — om denna benämnes föreningssammanträde
eller bolagsstämma lärer vara likgiltigt — utöva den dem
tillkommande bestämningsrätten över kassans angelägenheter är tydligt.
Angående sådan sammankomst lämnas bestämmelser i understödsföreningslagens
35—40 §§. I dessa bestämmelser saknas visserligen en del beträffande
andra försäkringsinrättningar gällande formföreskrifter, men meningen med
den nya lagstiftningen är ju att skapa ett återförsäkringsinstitut under
enklare former än den affärsmässiga försäkringsverksamhetens. En ändring
av bestämmelserna om utövande av rösträtt och fattande av beslut torde dock
påkallas av återförsäkringskassans speciella natur, och skall jag i specialmotiveringen
återkomma härtill.
Kunna sålunda bestämmelserna i understödsföreningslagen om styrelse,
revision och föreningssammanträde i allmänhet tillämpas även i fråga om
återförsäkringskassa, är detta tydligen även förhållandet med lagens bestämmelser
i 41—43 och 47 §§ om talan mot styrelse och revisorer och om klander
av föreningsbeslut. De formella bestämmelserna i 48—07 §§ i lagen rörande
likvidation överensstämma likaledes med vad som gäller för juridiska personer
i allmänhet, och någon ändring därutinnan torde ej påkallas av återförsäkringskassornas
speciella natur. Vidare är den rätt att granska understödsförenings
skötsel av verksamheten och meddela erforderliga föreskrifter
därutinnan (80—82 §§) som tillkommer tillsynsmyndigheten, enligt sistnämnda
lag så vidsträckt, att ytterligare bestämmelser därom ej torde vara erforderliga
för återförsäkringskassor, något som ej heller socialstyrelsen synes vilja
ifrågasätta.
En särskild ställning intaga de bestämmelser, som röra förhållandet mellan
förening och dess medlemmar och vilka alltså äro av mera materiell natur.
I 11 § i understödsföreningslagen fastslås således medlems rätt att utträda
ur föreningen, när han så önskar; dock må i stadgarna föreskrivas viss uppsägningstid
och vissa former för uppsägning. Däremot äger ej föreningen
utesluta medlem på annan grund än stadgarna angiva. Denna bestämmelse
kompletteras av föreskrift i 44 § tredje stycket, att stadgeändring rörande
uteslutningsgrunder ej berör den som redan vid tiden för ändringen var medlem
av föreningen, såvida ej alla medlemmar biträtt beslutet. Från vad sålunda
gäller enligt understödsföreningslagen innehåller det vid sjukkasseförbundets
ifrågavarande framställning fogade, nyss omförmälda förslaget till
stadgar en avvikelse. Enligt stadgeförslaget skulle nämligen jämväl återförsäkringskassa
vara berättigad att uppsäga med delägare träffade avtal. En dylik
bestämmelse, vartill uppslaget troligen hämtats från den affärsmässiga försäkringsverksamhetens
återförsäkringsregler, synes mig emellertid stå i strid med
principen om att återförsäkringskassorna skola vara sammanslutningar till
ömsesidigt stöd; det kan då icke vara riktigt, att dylikt stöd skall kunna när
som helst berövas en av delägarna — kanske vid en tidpunkt då han som
bäst behöver det. För övrigt skulle, därest tillsynsmyndigheten gjort återförsäkring
till förutsättning för registrering av stadgar av visst innehåll, en
dylik uteslutningsrätt kunna vålla stora svårigheter även därutinnan, att därest
23
Kungl. Maj:ts proposition nr 114,
den uteslutna kassan eller föreningen icke skulle äga möjlighet att inträda i
annan återförsäkringskassa, den skulle vara nödsakad att upphöra med eller
omlägga sin verksamhet. Enligt min mening böra alltså jämväl på denna
punkt understödsföreningslagens nu avsedda bestämmelser oförändrade gälla
för å^erförsäkringskassor.
I 12 § första stycket i imderstödsföreningslagen givas vidare bestämmelser
angående medlems skyldigheter mot föreningen. Såvida ej annat är föreskrivet
i stadgarna, skall medlemmen vara skyldig att erlägga avgifter även
för den tidsperiod, varunder avgången ägde rum. Denna bestämmelse bör
tydligen tillämpas jämväl å sjukkassa eller understödsförening, som avgår
ur återförsäkringskassa.
Stadgandena i 11 och 12 §§ i understödsföreningslagen avse enligt sin
ordalydelse tydligen endast fysiska personer. Dock torde det ej behöva möta
några betänkligheter att giva även sådana uttryck som »egenhändigt underskriven
uppsägning» och »har medlem — avlidit» en motsvarande tillämpning
å juridiska personer.
Medlemmars rättigheter och skyldigheter mot understödsförening regleras
i princip av föreningens stadgar, vilka obligatoriskt skola innehålla bestämmelser
såväl om föreningens [8 § 5:o)] som om medlemmarnas [8 § 6:o), 7:o)]
prestationer. Till skydd för medlemmarnas rätt stadgas i 44 § andra stycket,
att för stadgeändring i dylikt hänseende kräves ej mindre kvalificerad majoritet
än även tillsynsmyndighetens tillstånd. I förstnämnda hänseenden
torde viss jämkning i riktning mot utvidgad avtalsfrihet påkallas av återförsäkringskassornas
speciella karaktär, och jag återkommer härtill i specialmotiveringen.
Subsidiärt stadgas i 12 § andra stycket, att om stadgarna icke innehålla
annat, medlem vid utträde ur understödsförening ej äger utfå någon del av
föreningens tillgångar, och vid likvidation och konkurs få medlemmarnas
anspråk mot föreningen, utom i vad de angå understöd som förfallit till
betalning, enligt 60 och 65 §§ vika för andra borgenärers krav. Dessa i
förhållande till den affärsmässiga försäkringsverksamheten för medlemmen
mindre fördelaktiga bestämmelser hava givetvis motiverats av de enklare
former, varunder understödsföreningarnas verksamhet bedrives. Om därför
understödsföreningar och sjukkassor vilja begagna sig av de enklare former
för återförsäkring som föreningsinstitutet sålunda innebär, böra de också få
finna sig i de rättsinskränkningar som för bevarande av säkerhet och soliditet
ansetts erforderliga just på grund av denna enkelhet i formen.
Såväl sjukkasseförbundet som socialstyrelsen synas hava förutsatt, att de
erforderliga särbestämmelserna rörande de föreslagna återförsäkringskassorna
borde inarbetas i lagen om understödsföreningar. Så kunde naturligtvis
också ske, något som torde hava framgått av det föregående. Då emellertid
återförsäkringskassorna jämväl — och kanske i de flesta fall — skulle bestå
av sjukkassor och alltså av andra sammanslutningar än understödsföreningar,
har det synts mig lämpligare att reglera institutet i en särskild lag, så
mycket mer som själva namnet understödsförening knappast kan anses som
Införlivande
med understödsföreningslagen
eller
särskild lag?
Departements
chefen.
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 114.
en adekvat beteckning på kassor, vilka enbart tjäna ett återförsäkringssyfte.
Då även vissa andra skäl av lagteknisk natur synas tala för en särskild lagstiftning,
har jag låtit inom socialdepartementet utarbeta förslag till en särskild
lag om återförsäkringskassor, för vars innehåll jag anhåller att i det
följande få redogöra. Därvid vill jag förutskicka, att en dylik särskild lag
tydligen endast bör upptaga de specialbestämmelser utöver och de avvikelser
från understödsföreningslagen, som torde böra stadgas. En sådan lag bör
alltså uppenbarligen ifråga om alla understödsföreningslagens bestämmelser,
vilka omedelbart kunna tillämpas på återförsäkringskassa, allenast hänvisa
till sistnämnda lag.
Specialmotivering.
Förslag till lag om återförsäkringskassor.
1 §■
Denna paragraf innehåller huvudstadgandet rörande registreringsrätt och
registreringstvång för återförsäkringskassor. Liksom enligt det förut (sid. 15)
ur motiven till understödsföreningslagen återgivna uttalandet understödsförening
är oförhindrad att vinna koncession såsom ömsesidigt försäkringsbolag,
skall det tydligen jämväl framgent stå sjukkassor och understödsföreningar öppet
att för en i återförsäkringssyfte bildad sammanslutning vinna sådan koncession.
Några bestämmelser om det minsta antalet delägare eller återförsäkrade
utfästelser eller minsta återförsäkrade belopp hava icke upptagits här, då
förhållandena ansetts vara alltför växlande för att medgiva en generell reglering
i sådant hänseende. Det skall emellertid enligt förevarande lag ankomma
på tillsynsmyndigheten att för varje särskilt fall pröva, huruvida
stadgarnas i 6 § föreskrivna bestämmelser i sådant hänseende äro av den
beskaffenhet att registrering må ske.
2§-
Såsom förut anförts i den allmänna motiveringen, hava i fråga om återförsäkringskassa
ansetts skola gälla i allt väsentligt samma regler, som äro
stadgade beträffande understödsförening och för dem, som handla å sådan
förenings vägnar. Detta gäller såväl i fråga om de bestämmelser vilka äro
meddelade i lagen om understödsföreningar, som ock angående • de föreskrifter,
vilka i annan författning finnas stadgade beträffande understödsförening
och dess förhållanden.
I understödsföreningslagen skiljes mellan föreningar med och föreningar
utan godkända stadgar; och beträffande förstnämnda slag av föreningar gälla
enligt 86—88 §§ i lagen särskilda bestämmelser. I fråga om huruvida återförsäkringskassor
skola hänföras till den ena eller andra av dessa grupper
torde följande kunna anföras.
För den affärsmässiga försäkringsverksamheten gäller koncessionssystemet;
försäkringsbolags bolagsordning skall vara stadfäst av Konungen, som vid
prövning därav har att taga hänsyn till ej allenast dess lagenlighet utan
även dess ändamålsenlighet i övrigt. Annat är förhållandet med understödsföreningar.
Om ock tillsynsmyndigheten har en viss uppsikt över att under
-
25
Kungl. Maj:ts proposition nr 114.
stödsförenings verksamhet bedrives på ett lämpligt sätt, kan registrering
vägras allenast då stadgarna ej äro lagenliga eller då de äro till sin avfattning
i något viktigare hänseende otydliga eller vilseledande. En undantagsställning
intages emellertid av de föreningar, vilka i sina stadgar hava intagit
bestämmelse att stadgarna skola vara godkända av tillsynsmyndigheten,
eller vilka utfästa eller utbetala kapitalunderstöd till högre belopp
än femhundra kronor. Yid prövning av ansökan om registrering av sådan
förening skall tillsynsmyndigheten jämlikt 86 § i nämnda lag tillse, att stadgarna
innehålla tillfredsställande bestämmelser om premier, fondavsättning,
medelförvaltning och användning av uppkommande överskott samt att de
jämväl i övrigt äro betryggande för medlemmarna. Sådan förening skall ock
varje år — eller i händelse av särskilt medgivande vart femte år — avgiva
försäkringsteknisk utredning av sin ställning. Yisar denna utredning brist,
skall tillsynsmyndigheten anvisa föreningen att avhjälpa missförhållandet.
Att enahanda regler som de nu återgivna böra gälla för återförsäkringskassa
torde böra följa av den större omfattning än de flesta andra understödsföreningar,
som en sådan kassa sannolikt ofta får, och de i viss mån
mera invecklade formerna för verksamheten. Bestämmelse i sådant hänseende
har också intagits i andra stycket av förevarande paragraf.
Yid den försäkringstekniska utredning varom sålunda stadgas i understödsföreningslagen
skall såsom skuld upptagas en fond (premiereserven), motsvarande
sammanlagda värdet av alla löpande utfästelser av understöd. Om
beräkningen av denna premiereserv finnas bestämmelser meddelade allenast
för föreningar, vilka meddela livförsäkring. Dessa bestämmelser (87 §) motsvara
— om ock mindre detaljerade — de för försäkringsbolag (lagen om
försäkringsrörelse 213 §) meddelade föreskrifterna i enahanda hänseende.
Bestämmelser äro ock i samma paragraf i understödsföreningslagen givna
rörande redovisningen av de premiereserven motsvarande tillgångarna. Ifrågavarande
föreningar skola ock avsätta säkerhetsfond motsvarande eu tjugondedel
av premiereserven (88 §).
Ur försäkringsteknisk synpunkt är utfästelse av begravningshjälp att jämställa
med livförsäkring. För kassa, som helt eller till visst bestämt belopp
meddelar återförsäkring av sådana utfästelser, böra alltså dessa regler gälla.
Emellertid kan återförsäkring av dylika utfästelser anordnas jämväl på annat
sätt än till bestämt belopp. Som förut anförts skulle enligt det vid sjukkasseförbundets
framställning fogade förslaget till stadgar för återförsäkringskassa
återförsäkringen avse utfästelsens nominella belopp med ett mdrag motsvarande
utfästelsens matematiska värde, beräknat enligt närmare angivna grunder mot
vilka försäkringsinspektionen i sitt utlåtande ej haft någon erinran att göra.
Detta matematiska värde motsvarar en premiereserv, som den återför säkrande
organisationen själv har att avsätta. Yid en prövning av huruvida en på
detta sätt anordnad återförsäkning kan anses vara betryggande för den försäkringstagande
organisationens medlemmar — d. v. s. vid en prövning av
denna organisations solvens — har alltså tillsynsmyndigheten att tillse, att
denna organisation har tillfredsställande premiereserv avsatt. Yid gransk
-
26
Kungl. Maj.ts proposition nr 114.
ning åter av åter försäkringskassans solvens är allenast att tillse, att denna
äger tillgångar för skillnaden mellan de återförsäkrade förbindelsernas nominella
belopp och de försäkringstagande kassornas eller föreningarnas för
ändamålet avsedda premiereserv. För en efter sistnämnda grunder arbetande
återförsäkringskassa blir den försäkringstekniskt uträknade premiereserven
lika med noll. Bestämmelserna i 87 och 88 §§ — som tydligen för andra
återförsäkringskassor böra gälla — komma beträffande dylika kassor alltså att
sakna praktisk betydelse. I förutnämnda förslag till stadgar var sådan
återförsäkringskassas solvens tryggad genom rätt till uttaxering av delägarna.
Den kan naturligen även tryggas i annan ordning d. v. s. genom
fondavsättning, vilken emellertid då tydligen får följa andra regler än de i
understödsföreningslagens 87 och 88 §§ meddelade. Då förhållandena i
berörda avseende kunna vara i hög grad växlande, kunna några sådana regler
icke meddelas i lag, utan de få ingå i stadgarna och komma följaktligen att
i varje fall prövas av tillsynsmyndigheten vid den föreskrivna granskningen
av stadgarna.
I detta sammanhang må ytterligare understrykas det förhållandet, att det
är vederbörande sjukkassor och understödsföreningar och ej dessas medlemmar,
som äro försäkringstagare. Det är alltså nämnda organisationers
premier till återförsäkringskassan, som skola vara försäkringstekniskt beräknade
efter deras medlemsbestånd. Men detta hindrar ej, att primärorganisationerna
själva av sina medlemmar upptaga genomsnittspremier, på sätt för
närvarande är vanligt.
Ehuru på sätt förut nämnts hänvisningen till de för understödsförening
gällande reglerna avser även annan lagstiftning än understödsföreningslagen,
torde jämkning böra ske i vissa stadganden, i vilka understödsförening finnes
omnämnd, nämligen 261 och 265 §§ i lagen om försäkringsrörelse samt
55 § i lagen den 13 maj 1921 om ackordsförhandling utan konkurs. Vederbörande
departementschefer torde senare i dag komma att anmäla förslag
rörande sådana lagändringar.
3 §•
I 3 § har intagits den i den allmänna motiveringen omförmälda regeln
därom att de försäkringstagande sjukkassorna och understödsföreningarna
äro att i lagens mening anse såsom delägare i återförsäkringskassa, så
att vad i understödsföreningslagen och eljest finnes stadgat om medlem i
sådan förening skall gälla i fråga om dessa delägare. Detta gäller även
exempelvis i fråga om bestämmelserna i 35 och följande paragrafer i understödsföreningslagen
om föreningssammanträde m. m. Att de försäkringstagande
kassorna eller föreningarna bliva de »röstande», som avses i understödsföreningslagen
44 §, och de »röstberättigade», som avses i nämnda
paragraf och 38 §, lärer utan vidare vara klart. Då vidare uttrycket »de närvarande»
i 35 § uppenbarligen avser föreningsmedlemmar, lärer detsamma vara
tillämpligt på delägarna i en återförsäkringskassa.
27
Kungl. Maj:ts proposition nr 114.
4§-
I 3 § andra stycket i lagen om understödsföreningar finnas bestämmelser
om det högsta kapitalunderstöd, som understödsförening må utfästa
till varje medlem. Såsom förut nämnts, kan denna bestämmelse ej oförändrad
gälla för återförsäkringskassa. I stället för medlem måste, därest
bestämmelsen skall få någon mening, införas begreppet risk; detta i likhet
med vad som skett i lagen om försäkringsrörelse i 4 § vid 7) och 121 §
vid 7).
Emellertid har sjukkasseförbimdet i sin framställning ifrågasatt, att bestämmelsen
skulle helt kunna utgå för återförsäkringskassa och till stöd därför
anfört följande:
»Enligt 3 § understödsföreningslagen äger registrerad understödsförening
icke utfästa eller utbetala kapitalunderstöd till högre belopp än 4,000 kronor
för en medlem. Det torde emellertid möta avsevärda svårigheter för en
förening med ändamål att meddela återförsäkring på sätt här ifrågasatts
att ställa sig nyssnämnda föreskrift till efterrättelse.
Härför skulle nämligen erfordras i de fall, då en person samtidigt vore
medlem av flera sjukkassor eller understödsföreningar, alla anslutna till
återförsäkringskassan, och av dem tillförsäkrats understöd eller begravningshjälp
till större belopp tillhopa än lagens nyssnämnda maximibelopp, att
återförsäkringskassan förskaffade sig kännedom härom och uteslöte från återförsäkringen
av den sammanlagda försäkringssumman å ifrågavarande person
så mvcket, att förutnämnda maximum icke överskredes. Detta skulle medföra
ett högst avsevärt och i många fall vanskligt arbete för återförsäkringskassan.
Även för de anslutna organisationerna skulle kännbara olägenheter
uppstå, ägnade att verka hämmande på anslutningen till kassan.
Ett upphävande av lagens ifrågavarande förbud mot överförsäkring i förevarande
fall vore på grund härav synnerligen önskvärt. Större betänkligheter
häremot torde å andra sidan knappast kunna resas. Så länge förbudet
upprättliålles i fråga om de primära organisationerna, synes ett upphävande
av detsamma för återförsäkringskassas vidkommande knappast innebära
ett avsteg i egentlig mening från den princip, som kan anses ligga till
grund för ifrågavarande lagbestämmelse. Därtill kommer, att de fall, då
samtidigt medlemskap i flera sjukkassor eller understödsföreningar förekommer,
torde vara tämligen fåtaliga. Yad beträffar sjukkassorna, för vilka
återförsäkringskassan i främsta rummet vore avsedd, komma dylika s. k.
flermedlemskap dessutom på grund av föreskrift i sjukkasselagen att småningom
helt och hållet försvinna.»
I det vid framställningen fogade förslaget till stadgar fanns emellertid i
3 § föreskrivet, att utfästelser av olika organisationer till en och samma
person icke finge återförsäkras i kassan till högre nominellt belopp än sammanlagt
4,000 kronor.
Försäkringsforeningens sakkunnigenämnd har i sitt yttrande över framställningen
särskilt fäst uppmärksamheten på nyss återgivna passus, vilken enligt
nämndens åsikt visade, att man vore inne på metoder, som vore oförenliga
med en betryggande återförsäkringsrörelse.
Försäkra n g sins p ek t io nen har däremot funnit, att för en återförsäkringskassa
av den karaktär och omfattning som den av sjukkasseförbundet åsyftade
Sjukkasse
förbundet.
Försäkrings
föreningen.
Försäkrings
inspektionen.
28
Kungl. Ma,j:ts proposition nr 114.
Departements
chefen.
syntes komma att erhålla, det ej syntes vara förenat med någon större fara
att medgiva dispens från motsvarande stadgande i lagen om försäkringsrörelse,
något som 240 § i nämnda lag även medgåve.
Den av försäkringsinspektionen antydda utvägen synes även mig innebära
den riktiga lösningen av spörsmålet. Att såsom sjukkasseförbundet
föreslagit helt borttaga maximigränsen torde ej vara ur försäkringsmässig
synpunkt tillrådligt. Man må ihågkomma, att återförsäkringskassa skulle
kunna bildas även av understödsföreningar, som utfästa högsta tillåtna kapitalunderstödet,
4,000 kronor. Om en person tillförsäkrade sig detta understöd
i flera föreningar och dessa bildade en återförsäkringskassa, kunde lagens
bestämmelse härigenom kringgås. Annorlunda förhåller det sig med en återförsäkring
av sjukkassornas begravningshjälpsutfästelser. Sjukkassa äger enligt
2 § i sjukkasselagen ej utfästa högre begravningshjälp än 500 kronor,
och ingen må vara medlem av mer än en sjukkassa, Visserligen finnas s. k.
flermedlemmar, d. v. s. personer vilka före tillkomsten av 1910 års sjukkasselag
varit medlemmar i flera sjukkassor och därför erhållit rätt att kvarstå. Antalet
av sådana flermedlemmar är emellertid ej särdeles betydande och dessutom
statt i sjunkande. År 1916 motsvarades 588,228 sjukförsäkrade medlemmar av
544,211 sjukförsäkrade personer, under det att år 1921 motsvarande tal voro
708,537 och 677,169. Under sådana omständigheter synes det ej möta någon
betänklighet att i särskilda fall i dispensväg befria återförsäkringskassa —
åtminstone en sådan av någon större omfattning — från skyldigheten att
kontrollera, huruvida några hos kassan återförsäkrade begravningshjälpsutfästelser
sammanfalla med annan hos kassan återförsäkrad risk.
Dispensrätten synes böra tillkomma den myndighet som har att granska
kassans stadgar, eller sålunda tillsynsmyndigheten.
5§-
Av vad jag förut anfört angående förhållandet mellan delägare och försäkringsrisker
i en återförsäkringskassa torde framgå, att utöver de i understödsföreningslagen
stadgade uppgifterna om medlemmarnas antal vissa
ytterligare upplysningar, avseende försäkringsbeståndet, böra ingivas vid
ansökan om registrering av återförsäkringskassa. Bestämmelse härom har
intagits i 5 §.
6 §•
I 8 § i lagen om understödsföreningar finnas bestämmelser om vad understödsförenings
stadgar skola angiva. De flesta av dessa bestämmelser, nämligen
de som angivas vid 1)—4) och vid 11)—14), äro av rent föreningsrättslig
natur. Såsom förut anförts, har jag funnit återförsäkringskassa i sådant
hänseende kunna i huvudsak jämställas med understödsförening, och följaktligen
synas mig även dessa stadganden kunna tillämpas. En ändring påkallas
dock av återförsäkringskassans speciella karaktär. Lagen föreskriver
icke, att i understödsförenings stadgar skola finnas bestämmelser angående
utövande av rösträtt och fattande av beslut å föreningssammanträde. Finnas
29
Kungl. Maj:ts proposition nr 114.
ej sådana bestämmelser i stadgarna, gäller subsidiärt 36 §, i vilken stadgas
bl. a., att varje medlem vid omröstningen äger en röst och att såsom föreningens
beslut gäller den mening för vilken de flesta rösterna avgivas.
Dessa regier, vilka givetvis äro väl lämpade för understödsföreningar, passa
däremot mindre väl för en återförsäkringskassa, där delägarnas intresse
kan kräva en gradering av rösträtten efter det större eller mindre försäkringsbestånd,
för vilket de äro delägare i kassan. I likhet med vad för
ömsesidigt försäkringsbolag är stadgat [lagen om försäkringsrörelse 121 §
vid 10)1, torde därför återförsäkringskassas stadgar obligatoriskt böra angiva
grunderna för utövande av rösträtt och fattande av beslut å föreningssamman
träde.
Beträffande understödsförenings försäkringsverksamhet skola dess stadgar
enligt 5)—10) i 8 § i understödsföreningslagen innehålla uppgift om
dels understödens beskaffenhet och storlek eller grunderna för beräknande
därav med angivande i fråga om kapitalunderstöd av det högsta belopp,
vartill sådant understöd må uppgå, ävensom tid och villkor för åtnjutande
av understöden;
dels beloppen av de fasta avgifter (premier, dödsfallsavgifter, förvaltningsavgifter
eller liknande) som skola erläggas till föreningen, eller grunderna
för beräknande därav;
dels, därest uttaxering å medlemmarna skall kunna äga rum, den ordning
vari beslut därom skall fattas och de grunder efter vilka beslutad uttaxering
skall verkställas;
dels påföljden av försummelse att till föreningen erlägga fast avgift eller
uttaxerat belopp;
dels, därest föreningen skall avsätta fond, grunderna för fondbildningen;
och dels huru medel, som icke äro erforderliga för löpande utgifter, skola
göras fruktbärande och säkerhetshandlingar förvaras.
Att jämväl återförsäkringskassas stadgar skola innehålla grunderna för
premieberäkning, eventuell uttaxering, fondbildning och medelförvaltning
ävensom påföljden av försummelse att erlägga premie eller uttaxerat belopp
är tydligt. I fråga om vad stadgarna skola innehålla rörande understödens
beskaffenhet och belopp torde däremot en lättnad kunna medgivas. Aterförsäkringskassa
kan ju tänkas återförsäkra utfästelser av så varierande beskaffenhet
och belopp, att några detaljerade regler därför knappast kunna givas i
stadgarna utöver den vid 2) i omförmälda paragraf föreskrivna uppgiften om
kassans verksamhet. Stadgarna skola ju enligt vad nyss sagts jämlikt understödsföreningslagen
innehålla bestämmelser om grunderna för beräkningen
av premier samt för fondbildningen, vilka bestämmelser skola godkännas av tillsynsmyndigheten.
Då dessa bestämmelser kunna bliva av ganska varierande
beskaffenhet för återförsäkring av olika understödsformer, är det tydligt, att
för vinnande av sådant godkännande de understödsformer, för vilka kassan
1 avser att meddela återförsäkring, ändock måste vara vederbörligen specificerade.
Däremot bör, i likhet med vad för försäkringsbolag [lagen om försäkrings -
30
Kungl. May.ts proposition nr 114.
rörelse 4 § vid 7) och 121 § vid 7)] är föreskrivet, i stadgarna angivas det
högsta belopp, varför kassan må meddela återförsäkring på varje risk. En
absolut gräns finnes visserligen beträffande kapitalunderstöd angiven i 4 § i
förslaget, men det kan tänkas, att kassor, som ej skulle kunna anses vederhäftiga
för så höga försäkringar som fyratusen kronor, självmant vilja bestämma
ett lägre maximum, detta för att kunna ernå registrering. Om grunderna
för möjligheten till dispens från denna föreskrift hänvisas till vad vid
4 § anförts. Fullständig dispens från sådan stadgebestämmelse torde i
konsekvens med vad där anförts allenast böra medgivas kassa, som meddelar
återförsäkring uteslutande av begravningshjälpsutfästelser.
En annan ändring, som synes böra vidtagas i förhållande till vad som
gäller för understödsföreningar, är att återförsäkringskassa bör hava ett
visst minsta försäkringsbestånd för att få börja eller fortsätta sin verksamhet.
Betydelsen härav för kassans förmåga av verklig utjämning av riskerna
torde utan vidare motivering vara klar. Såsom anförts vid 1 § hava några
absoluta minimital emellertid ej ansetts böra stadgas i lagen, utan föreskrift
om minimigränsen skall blott intagas i stadgarna och alltså bliva föremål
för tillsynsmyndighetens prövning i varje särskilt fall.
7 §- .
Stadgandet i 7 § om att återförsäkringskassas firma skall i stället för
ordet »understödsförening» innehålla ordet »återförsäkringskassa» torde icke
erfordra någon motivering.
8 §•
I 8 § har på skäl som framgå av den allmänna motiveringen intagits
föreskrift att i stället för den i 10 § i understödsföreningslagen föreskrivna
förteckningen över understödsförenings medlemmar skall av återförsäkringskassa
föras ett register över delägarna samt över alla utfästelser, vilka återförsäkrats
hos kassan.
0 §•
I konsekvens med det föreslagna stadgandet i 6 §, att återförsäkringskassas
stadgar skola innehålla föreskrift om minsta antalet återförsäkrade utfästelser
och om minsta sammanlagda beloppet av dessa, för att kassan må börja sin
verksamhet, torde i enlighet med vad som anförts vid nämnda paragraf böra
föreskrivas, att då utfästelsernas antal eller belopp nedgått under det fastställda
minimitalet och detta icke uppnåtts inom viss tid, återförsäkringskassan skall
vara skyldig att träda i likvidation. Föreskrift i sådant hänseende har intagits
i 9 § i förslaget. Hänvisningarna i understödsföreningslagen Öl och 52 §§
beträffande vissa likvidationsfall skola äga tillämpning, då av nu angiven
anledning — vilken tydligen motsvarar det i 49 § vid 1) avsedda fallet —
likvidation skall ske. Bestämmelse härom har intagits i andra stycket av 9 §.
10 och 11 §§.
I 10 och 11 §§ hava intagits bestämmelser av huvudsakligen endast för- 1
tydligande beskaffenhet, avseende att undanröja varje tvekan om att understödsföreningslagens
bestämmelser i 50, 61 och 68 §§ om överlåtelse av
31
Kungl. Maj:ts proposition nr 114.
rörelsen på understödsförening eller försäkringsbolag och i 82 § rörande
påföljd av avvikelse från nämnda lag m. m. skola äga tillämpning beträffande
överlåtelse på återförsäkringskassa och i fråga om avvikelse från den ifrågasatta
lagen om återförsäkringskassor.
Motsvarande förtydligande som det förstnämnda av dem vilka nu föreslagits
i 10 § torde böra göras i däremot svarande stadgande i 261 § i lagen om
försäkringsrörelse, vilken paragraf handlar om ömsesidigt försäkringsbolags
övertagande av understödsförenings rörelse. Förut har anförts, att vederbörande
departementschef torde komma att anmäla förslag rörande ändring i,
bland andra, sistnämnda paragraf.
12 och 13 §§.
Som komplettering till de i understödsföreningslagen meddelade straffbestämmelserna
torde böra stadgas straff dels för brott mot det i den
föreslagna lagen stadgade registreringstvånget och dels för lämnande av
oriktiga uppgifter i de hänseenden, i vilka enligt den föreslagna lagen upplysning
skall lämnas vid ansökan om registrering utöver vad i understödsföreningslagen
stadgas. Bestämmelser i sådant hänseende hava intagits i
12 och 13 §§ i förslaget. Att stadgandena i 96 och 97 §§ i lagen om understödsföreningar
skola gälla jämväl då ansvar ådömts enligt 12 eller 13 § i
den föreslagna nya lagen följer av 2 § i denna senare lag.
14 §''
Att anordna ett särskilt register för återförsäkringskassor torde ur flera
synpunkter vara olämpligt. Sålunda skulle exempelvis i formellt hänseende
ändring få ske i ett antal lagrum, där befintliga register av motsvarande
karaktär uppräknas. Då de uppgifter som skola införas i registret i allt
väsentligt överensstämma med de anteckningar som skola göras i understödsföreningsregistret,
och då antalet återförsäkringskassor näppeligen kan
antagas bliva stort, torde den mest praktiska utvägen vara att införa inskrivningar
rörande återförsäkringskassor i en särskild avdelning av understödsföreningsregistret.
Detta register föres redan nu i avdelningar, nämligen
för föreningar med och utan godkända stadgar. — Bestämmelse i nu angivet
hänseende har intagits i 14 § i förslaget.
Ikraftträdande.
Då, såsom förut nämnts, förevarande förslag äger visst samband med
den ifrågasatta nyorganisationen av sjukförsäkringen samt denna är avsedd
att träda i kraft den 1 januari 1927, torde jämväl ifrågavarande lag böra
träda i kraft vid nämnda tid.
Förslag till lag angående ändrad lydelse av vissa paragrafer i lagen
om understödsföreningar.
I visst hänseende torde genomförandet av lagstiftning om återförsäkringskassor
även med den förordade utvägen att samla särbestämmelserna om
sådana kassor i särskild lag påkalla någon jämkning i lagen om understöds
-
32
Kungl. May.ts proposition nr 114.
föreningar. I första stycket av 87 § i nämnda lag är nämligen medgivet ett
undantag från den förut omförmälda skyldigheten för understödsförening med
godkända stadgar, som meddelar livförsäkring, att göra avsättning till premiereserv.
Undantaget avser belopp, för vilket återförsäkring tagits hos svenskt
försäkringsbolag. Då ju den ifrågasatta lagstiftningen om återförsäkringskassor
är avsedd att tjäna som återförsäkringsorgan jämväl för understödsföreningar,
bör tydligen det sålunda återgivna stadgandet kompletteras med undantag även
för det fall, att återförsäkring tagits hos återförsäkringskassa. Lika litet som
beträffande försäkringsbolag synes med hänsyn till det föreslagna registreringstvånget
därvidlag behöva utsättas, att undantaget gäller allenast i fall
av återförsäkring i registrerad kassa.
Ändringsförslaget beträffande 2 och 3 §§ i understödsföreningslagen skall
behandlas i följande avdelning.
Utvidgad registreringsskyldigliet för understödsföreningar.
Gällande Registreringsskyidigheten för understödsföreningar har enligt motiven till
bestämmelser, lagen sin grund däri, att vissa understödsföreningar ansetts hava en utpräglad
karaktär av försäkringsan stal ter samt att gränsen mellan tillämplighetsområdena
för understödsföreningslagen och för försäkringslagen, vilken lag
innebär absolut koncessions- och registreringstvång, vore ganska obestämd.
I synnerhet hade det befunnits nödvändigt att avskära möjligheten av att
bildningar, vilka till sin verkliga karaktär gränsade till eller rent av vore
affärsmässiga försäkringsanstalter, komme att under namn av oregistrerade
understödsföreningar driva en fullkomligt okontrollerad rörelse.
Den sålunda stadgade registreringsskyidigheten regleras i 2 § av lagen
om understödsföreningar. Registreringsplikt föreligger enligt detta lagrum
för
dels pensionskassa — d. v. s. förening som avser att bereda pension —
då den består av flera än 50 medlemmar, och
dels annan understödsförening, så framt den antingen
a) utfäster eller utbetalar kapitalunderstöd till högre belopp än 300 kronor
för en medlem och tillika består av flera än 100 medlemmar eller ock
b) består av flera än 500 medlemmar.
Genom registrering erhåller understödsförening rättskapacitet.
Rätt att bliva registrerad och alltså erhålla rättskapacitet tillkommer icke
registreringspliktiga föreningar, därest de bestå av minst fem medlemmar.
Sakkunnige- I det av sakkunniga den 10 december 1910 framlagda förslag till lag om
förslag 1910. understödsföreningar, vilket ligger till grund för gällande lagstiftning i ämnet,
hade registreringsplikten beträffande alla understödsföreningar begränsats
till föreningar som bestode av minst 50 medlemmar. Som skäl för denna
33
Kungl. Maj:ts proposition nr 114.
begränsning anförde de sakkunniga, att den verksamhet som idkades av
understödsföreningar med mindre än 50 medlemmar icke kunde i någon
högre grad äga karaktär av försäkringsverksamhet. Samma begränsning hade
ock upptagits i Kungl. Haj:ts proposition nr 2 till 1912 års riksdag.
I sitt utlåtande nr 34 i anledning av nämnda proposition förklarade visserligen
lagutskottet, att betryggandet av understödsföreningarnas verksamhet
enligt dess mening vore av den stora samhälleliga betydelse, att ett registreringstvång
för alla sådana föreningar av något större omfattning vore väl
motiverat. Men utskottet, som utginge från att registreringstvånget med
därav följande underkastelse under lagens bestämmelser särskilt i början av
lagens tillämpning, innan förmånerna av lagstiftningen blivit mera allmänt
kända, skulle förefalla betungande för en del smärre föreningar, funne dock
kravet på registrering kunna och böra i något högre grad eftergivas, än i
Kungl. Maj:ts förslag innehållits. I huvudsaklig anslutning till en i andra
kammaren av herr Byström väckt motion föreslog alltså utskottet, att registreringsskyldighet
skulle stadgas för pensionskassor med flera än 50 medlemmar
samt för andra understödsföreningar, så framt de utfäste eller utbetalade
kapitalunderstöd till högre belopp än 200 kronor för en medlem och
bestode av flera än 50 medlemmar eller ock, utan avseende på understödets
beskaffenhet eller storlek, bestode av flera än 200 medlemmar.
Beträffande utskottets förslag, i vad detsamma gällde gränserna för registreringsskyldigheten
för andra understödsföreningar än pensionskassor, hade
dock i särskilda reservationer andra yrkanden framställts dels av herr Widén
m. fl. och dels av herrar Persson i Norrköping och Lindhagen. Av förstnämnda
reservanter yrkades sålunda, att ifråga om annan understödsförening
än pensionskassa registreringsskyldighet icke skulle gälla, med mindre föreningen
utfäste eller utbetalade kapitalunderstöd till högre belopp än 200
kronor för en medlem och bestode av flera än 100 medlemmar. I den senare
reservationen åter hemställdes, att i fråga om sådana understödsföreningar
registreringsskyldighet skulle föreligga endast för förening, som utfäste eller
utbetalade kapitalunderstöd till högre belopp än 500 kronor och bestode av
flera än 200 medlemmar.
Vid frågans behandling i riksdagen stannade kamrarna i olika beslut i
fråga om bland annat gränserna för registreringsskyldigheten för andra
understödsföreningar än pensionskassor, i det att första kammaren på denna
punkt biföll utskottets förslag, under det att andra kammaren antog herrar
Perssons och Lindhagens nyssnämnda reservation. Enligt inom lagutskottet
verkställd, av båda kamrarna godkänd sammanjämkning erhöll därefter ifrågavarande
lagrum sin nuvarande lydelse.
I en inom första kammaren vid 1924 års riksdag väckt motion, nr 44,
föreslog herr Berglund, att riksdagen måtte besluta sådan ändring av 2 §
i lagen om understödsföreningar, att pensionskassa skulle oavsett medlemsantalet
registreras, så ock annan understödsförening, vars medlemsantal överstege
50. Till motivering för yrkandet anförde motionären — under åbe
Bihang
till riksdagens protokoll 1926. 1 sand. 95 käft. (Nr 114—Ilo.) 2216 25 3
1912 års
riksdag.
1924 års
riksdag.
Motion I: 44.
Yttrande av
socialstyrelsen.
34 Kungl. Maj:ts proposition nr 114.
ropande av vad under förarbetena till understödsföreningslagen och vid dess
tillkomst förebragts till stöd för en mera utsträckt registreringsplikt för
understödsföreningar än den i lagen upptagna — att de i detta hänseende
gällande bestämmelserna ej vore rationellt avvägda, i det att de i tillämpningen
träffade synnerligen ojämnt, vore lätta att kringgå och ställde utanför
lagen eu mängd föreningar, som borde inordnas under densamma. Härtill
komme, att enligt vad erfarenheten visat någon olägenhet av registreringen
ej förmärkts för de föreningar, vilka blivit registrerade.
Andra lagutskottet, till vilket motionen hänvisats, infordrade yttrande däröver
från socialstyrelsen.
I yttrandet uppgav socialstyrelsen, att styrelsen för att söka utröna, dels
i vad mån pensionskassor och andra understödsföreningar som enligt lagen
hemfölle under registreringsskyldigheten kommit att undandraga sig denna,
och dels förekomsten av sådana kassor och föreningar, som vore undantagna
från nämnda skyldighet, under år 1923 påbörjat en undersökning i ämnet.
Undersökningen som icke hunnit fullständigt avslutas hade givit vid handen,
att den ömsesidiga understödsverksamhet, som med eller utan lagligt
medgivande kommit att undandraga sig registreringsplikten, vore till sitt
omfång och de intressen den hade att företräda mycket betydande.
»Det torde icke kunna bestridas — fortsatte styrelsen — att ett dylikt
sakernas tillstånd är framför allt ur rättssäkerhetens synpunkt föga tillfredsställande.
Med nu gällande begränsning av registreringsplikteil kommer ju
ett stort antal sammanslutningar, som ofta företräda mycket betydande och
långt fram i tiden sig sträckande intressen, att leva och verka utan det
trygghetsmoment, som ligger i en lagligen erkänd rättskapacitet. För medlemmarnas
vidkommande erbjuder ju icke heller en oregistrerad understödsförening
samma rättsskydd som den registrerade, vars stadgar ju skola vara
ur föreningsrättslig synpunkt fullt betryggande och erbjuda garanti för att
icke vissa medlemmar eller understödsberättigade otillbörligt gynnas på övrigas
bekostnad. Även ur försäkringsteknisk synpunkt är frånvaron av
registrering och därmed följande offentlig tillsyn en olägenhet, som kan för
medlemmarna medföra mycket obehagliga överraskningar.
Någon olägenhet av att nu utvidga registreringsskyldigheten utöver de
onekligen alltför snäva gränser, som drogos vid lagens antagande, synes icke
heller vara att befara. Lagen om understödsföreningar har nu varit i gällande
kraft mer än 10 år och därunder haft tillfälle visa sina goda verkningar,
framför allt i större reda och ordning inom rörelsen samt ökad
stadga och säkerhet i dess verksamhet. Någon hämsko på rörelsen har lagen
icke heller lagt i annan mån än att den hindrat alltför osunda verksamhetsformer
och i stor utsträckning framtvungit eu omläggning efter mera rationella
och bärande grunder. Något missnöje med lagen har icke, styrelsen
veterlig!, försports. Tvärtom torde dess goda verkningar numera allmänt
erkännas.
Styrelsen finner därför för sin del goda skäl tala för att den av motionären
föreslagna utvidgningen av registreringstvånget nu kommer till stånd.
Beträffande motionärens förslag, att registreringsskyldighet skulle föreskrivas
i fråga om annan understödsförening, vars medlemsantal överstiger
femtio, har styrelsen för sin del icke någon invändning att göra. Yad åter
beträffar förslaget, att varje pensionskassa, oavsett medlemsantalet, skulle
35
Kungl. Maj:ts proposition nr 114.
vara underkastad registrering, finner styrelsen detta yrkande gå alltför långt.
Styrelsen vill i stället föreslå, att gränsen för pensionskassornas vidkommande
sättes vid ett medlemsantal av minst fem. — — —
Att på sätt motionären föreslagit stadga registreringstvång för alla pensionskassor
oavsett medlemsantalet, synes dock icke böra ifrågasättas. Pensionskassor
med så ringa medlemsantal som högst fyra förekomma nämligen
dels endast rent undantagsvis och hava i övrigt en så utpräglat privat
karaktär, att deras registrering icke kan anses vara ur samhällsnyttans
synpunkt påkallad.
Att den här förordade utsträckningen av registreringsskyldigheten skulle
kunna komma att utgöra hinder, exempelvis för en mindre arbetsgivare att med
i huvudsak egna medel, om ock med bidrag även av arbetarna, söka ordna
pensionsfrågan för dessa, synes icke vara att befara. Av motiveringen till
1910 års sakkunnigebetänkande framgår nämligen otvetydigt, att en sådan
anordning icke i allmänhet skulle kunna anses falla under lagen om understödsföreningar.
Endast för den händelse arbetarna förutsättas själva i avsevärd
grad bidraga till pensioneringskostnaderna, skulle en anordning av
här ifrågasatt art vara att betrakta såsom understödsförening. Det torde i
övrigt kunna förutsättas, att tillsynsmyndigheten även framgent kommer att
vid understödsföreningslagens tillämpning gå till väga med den största
varsamhet och hänsyn till de i varje särskilt fall gällande faktiska förhållandena.
»
På grund av det sålunda anförda, och då en utsträckning av registreringsplikten
syntes vara nödvändig för att göra understödsföreningslagens stadgande
i förevarande hänseende fullt effektivt, förordade socialstyrelsen för sin
del bifall till omförmälda motion, med det förbehåll likväl att i fråga om pensionskassa
registreringsskyldighet icke borde stadgas, där medlemsantalet i
kassan understege fem.
Etskottet anförde i sitt utlåtande nr 20: I likhet med socialstyrelsen
funne utskottet det ur rättssäkerhetens synpunkt önskvärt, att registreringsplikten
för understödsföreningar utvidgades utöver de gränser, som vid tillkomsten
av gällande lag om sådana föreningar bestämdes. En dylik utvidgning
stode i full överensstämmelse med 1912 års lagutskotts uttalande i
ämnet och syntes erforderlig för att bereda önsklig effektivitet åt den ifrågavarande
lagstiftningen. Genom den av socialstyrelsen igångsatta undersökningen
hade det utrönts, att ett stort antal understödsföreningar stode utanför
lagens räckvidd och således vore i avsaknad av det trygghetsmoment, som
registreringen avsåge att tillgodose. Yad i motionen framhållits om den
ojämnhet i tillämpningen, som vore förknippad med de nuvarande bestämmelserna
å området, gåve ock stöd för önskvärdheten av att få åvägabragt
utvidgning av gällande registreringsskyldighet.
Att omedelbart genomföra en dylik utvidgning ansåge sig emellertid utskottet
ej kunna tillstyrka. Först efter slutförandet av den av socialstyrelsen
omförmälda undersökningen syntes på grundval av den med ledning
därav erhållna närmare kännedomen rörande hithörande föreningar böra
slutgiltigt bedömas, huru gränserna för en utvidgad registreringsskyldighet
för dels pensionskassor och dels kapitalförsäkringsföreningar lämpligen borde
avvägas. Ävenledes borde därvid komma i övervägande, vilka övergångs
-
Andra lagutskottet.
Riksdagens
skrivelse.
Socialstyrelsen.
36 Kungl. Maj:ts proposition nr 114.
bestämmelser som kunde anses erforderliga vid genomförandet av den sålunda
ifrågasatta utvidgningen av registreringsskyldiglieten.
På grund av vad sålunda anförts hemställde utskottet, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t, efter slutförandet
av förenämnda undersökning, måtte för riksdagen framlägga det förslag till
utvidgad registreringsskyldighet för understödsföreningar, vartill undersökningen
kunde giva anledning.
Detta utskottets yrkande bifölls av riksdagen, och i skrivelse den 6 maj
1924, nr 136, gjorde riksdagen under åberopande av det nyss återgivna, av
riksdagen godkända utskottsutlåtandet hemställan till Kungl. Maj:t i enlighet
med nämnda yrkande.
Genom beslut den 20 juni 1924 anbefallde Kungl. Maj:t socialstyrelsen
att efter slutförande av omförmälda undersökning angående förekomsten av
oregistrerade understödsföreningar till Kungl. Maj:t inkomma med utredning
och förslag i det av riksdagen angivna hänseendet.
Till åtlydnad härav har socialstyrelsen den 15 oktober 1925 inkommit
med utlåtande, i vilket till en början lämnats en redogörelse för berörda
undersökning. Styrelsen anför därom:
»Den i riksdagens skrivelse åberopade undersökningen påbörjades av
styrelsen mot slutet av år 1923 och fortgick, ehuru med avbrott, in på 1925.
Undersökningen igångsattes egentligen för att få utrönt, huruvida och i
vilken grad pensionskassor och andra understödsföreningar, som enligt lagen
om understödsföreningar den 29 juni 1912 äro underkastade registreringsskyldighet,
kommit att undandraga sig denna skyldighet, men måste av
nära till hands liggande skäl utsträckas till alla existerande dylika kassor
och föreningar, oavsett om registreringsskyldighet för dem förelåg eller icke.
I och för undersökningen genomgingos till en början samtliga i äldre kommittétryck
tillgängliga uppgifter om sammanslutningar av denna art. Vidare insamlades
uppgifter härom från adresskalendrar samt — i viss utsträckning —
från dagspressen. Slutligen genomgingos i enahanda syfte samtliga i Kungl.
biblioteket förefintliga tryckta exemplar av stadgar för understödsföreningar.
Sedan huvudsakligen på dessa olika vägar adressuppgifter erhållits, tillskrev
styrelsen envar förening med anhållan om dels ett exemplar av de för föreningen
gällande stadgar och dels upplysning rörande föreningens medlemsantal och
samlade kapitaltillgångar.
Genom denna undersökning, som på grund av bland annat bristande eller
ofullständiga adressuppgifter icke kunde nå alla av understödsföreningslagen
berörda sammanslutningar för inbördes understöd, konstaterades till eu början,
att antalet understödsföreningar, som kommit att undandraga sig den dem
åliggande registreringsskyldiglieten, var jämförelsevis ganska betydande. Av
undersökningen framgick nämligen, att inalles 61 pensionskassor med tillhopa
11,361 medlemmar och 59 andra understödsföreningar med tillhopa 34,239
medlemmar hade ett så stort medlemsantal eller utövade försäkringsverksamhet
av det omfång, att registreringsskyldighet för dem förelåg och som regel
förelegat alltifrån tidpunkten för understödsföreningslagens ikraftträdande.
Om någon medveten avsikt från dessa föreningars sida att kringgå lagen
torde det här icke hava varit frågan. Försummelsen torde i de allra flesta
fall förklaras genom missförstånd eller bristande kännedom om vad lagen i
37
Kungl. Maj:ts proposition nr 114.
detta hänseende stadgar. Sedan vederbörande föreningars uppmärksamhet
blivit fäst på förhållandet hava också åtgärder omedelbart vidtagits för
föreningarnas inordnande under lagen. Intill denna dag hava sålunda av
ovanstående registreringspliktiga föreningar — inbegripet dem, för vilka
ansökan om registrering ingivits, men ännu icke definitivt prövats — inalles
38 pensionskassor med 7,502 medlemmar och likaledes 38 andra understödsföreningar
med 18,927 medlemmar underkastat sig i lagen föreskriven registrering.
Även återstående 23 pensionskassor och 21 andra understödsföreningar,
för vilka registreringsskyldighet föreligger, torde komma att med det snaraste
ordna registreringsfrågan.
Jämlikt bestämmelserna i 2 § understödsföreningslagen icke registreringsskyldigci
föreningar förefunnos enligt undersökningen till ett antal av inalles
280. därav 112 pensionskassor med 2,509 medlemmar och en kapitalbehållning
av 9,276,119:51 kronor samt 168 andra understödsföreningar med 24,015
medlemmar och 997,556: 77 kronor i tillgångar.*) Av pensionskassorna hade
emellertid 8 med tillhopa 20 medlemmar och 421,373: 20 kronor i kapitalbehållning
mindre än fem medlemmar och av andra understödsföreningar
28 med tillhopa 945 medlemmar och 70,508: 75 kronor i tillgångar högst 50
medlemmar. Återstå sålunda inalles 244 sammanslutningar, därav 104 pensionskassor
med 2,489 medlemmar och 8,854,746: 31 kronors förmögenhet samt
140 andra föreningar med 23,070 medlemmar och 927,048: 02 kronors förmögenhet,
vilka skulle komma att beröras av den nu ifrågasatta utvidgningen av
registreringsplikten.
Såsom redan framhållits förefinnes dock sannolikt åtskilliga luckor i den
av styrelsen verkställda undersökningen. Uteslutet är därför icke, att lagändringen
redan från början kan komma att få större räckvidd än vad ovanstående
siffror utvisa.»
I sitt utlåtande har socialstyrelsen vidare åberopat sitt nyss återgivna
yttrande till 1924 års riksdag, däri styrelsen hemställt, att gränsen för pensionskassornas
vidkommande måtte sättas vid ett medlemsantal av minst
fem. Med hänsyn till önskvärdheten av likformighet i fråga om lagtextens
formulering har styrelsen emellertid förklarat sig nu ifrågasätta, att gränsen,
vad andra understödsföreningar än pensionskassor beträffade, måtte sättas
vid ett medlemsantal av minst femtio. Genom en dylik formulering skulle
enligt styrelsen ytterligare allenast tre understödsföreningar beröras av
registreringsplikten. Yid en utvidgning av registreringsskyldigheten på
sålunda angivet sätt syntes de nuvarande första och andra styckena i 2 §
understödsföreningslagen lämpligen böra sammanföras till ett enda av exempelvis
följande lydelse: »Pensionskassa, som består av minst fem medlemmar,
och annan understödsförening, som består av minst femtio medlemmar, skall
registreras i enlighet med vad i denna lag sägs.»
Socialstyrelsen har vidare påpekat, att den i sista stycket av 2 § lämnade
möjligheten för icke registreringspliktig understödsförening att frivilligt
låta registrera sig och därmed vinna de med registreringen förbundna förmånerna.
med den sålunda ifrågasatta utvidgningen av registreringsskyldigheten
komme att äga tillämpning endast beträffande andra understödsföreningar
än pensionskassor.
* Uppgifterna angående medlemsantal och kapitaltillgångar äro för en del kassors och
föreningars vidkommande endast approximativa.
38
Departements
chefen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 114.
I fråga om lagändringens ikraftträdande har socialstyrelsen slutligen anfört,
att i samband med registreringsskyldiglietens utvidgning syntes böra
utfärdas vissa övergångsbestämmelser i anslutning till dem, som stadgades
vid understödsföreningslagens antagande. För understödsförening, som ägde
bestånd vid tidpunkten för lagändringens ikraftträdande, syntes sålunda en
viss frist böra lämnas, innan ansökan om registrering behövde göras. Under
förutsättning att lagändringen förklarades skola träda i kraft den 1 juli 1926,
syntes den tid, inom vilken ansökan om registrering skulle göras, kunna
utan olägenhet bestämmas till 1927 års utgång. Beträffande förening, som
ägde bestånd vid tiden för lagändringens trädande i kraft, syntes i övrigt de
i 99 § tredje stycket understödsföreningslagen meddelade bestämmelser om
bestämmande av den tid, då försäkringsteknisk utredning första gången skall
avgivas, med vissa av förhållandena betingade ändringar böra bliva gällande.
Av den föregående redogörelsen har framgått, att huvudsakliga anledningen
till att vid tillkomsten av lagen om understödsföreningar registreringsplikten
icke erhöll den större omfattning som nu ifrågasatts, var dels att en mera
utsträckt registreringsskyldighet ansågs skola verka betungande, innan fördelarna
med lagstiftningen bleve kända, och dels att behov av registrering
icke förelåge för de minsta föreningarna. Den i ärendet förebragta utredningen
synes nu emellertid hava påvisat, att lagen beträffande de föreningar
som registrerats verkat mycket gynnsamt och att något missnöje därmed
ej försports. Vidare lärer hava framgått, att i vissa fall ett starkt behov
finnes av utvidgad registreringsplikt. Den av socialstyrelsen verkställda
undersökningen har också givit vid handen, att föreningar med högst avsevärda
tillgångar för närvarande existera okontrollerade och utan rättskapacitet.
Av skäl, som socialstyrelsen anfört i sitt nyss återgivna utlåtande till 1924
års andra lagutskott, lärer ett sådant förhållande få anses olämpligt. Såväl
i medlemmarnas som i den allmänna rörelsens intresse synes alltså en
utvidgad registreringsplikt böra i överensstämmelse med riksdagens uttalade
mening stadgas.
I enlighet med vad jag sålunda anfört har jag låtit inom socialdepartementet
utarbeta förslag till ändrad lydelse av 2 § i lagen om understödsföreningar.
Beträffande den närmare utformningen av detta förslag har jag
anslutit mig till socialstyrelsens hemställan. Vad åter angår de av socialstyrelsen
påyrkade övergångsbestämmelserna för redan existerande föreningar,
lära desamma, därest tiden för lagens ikraftträdande bestämmes till en så
pass sen tidpunkt, att ifrågavarande föreningar till dess utan svårighet hinna
ordna sig efter den nya lagstiftningen, kunna inskränkas till en föreskrift
om rätt för socialstyrelsen att bestämma särskild tidpunkt för avgivande
första gången av försäkringsteknisk utredning.
Då med den föreslagna formuleringen av 2 § den därstädes befintliga
definitionen på kapitalunderstöd icke kan där bibehållas, torde densamma
böra flyttas till 3 §.
39
Kungi. Maj:ts proposition nr 114.
Föredraganden uppläser härefter inom socialdepartementet upprättade
förslag till dels lag om återförsäkringskassor och dels lag angående ändrad
lydelse av 2, 3 och 87 §§ i lagen den 29 juni 1912 (nr 184) om understödsföreningar
av den lydelse, bilagor till detta protokoll utvisa, och hemställer,
att för det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler lagrådets utlåtande
över förslagen måtte genom utdrag av protokollet inhämtas.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
lämnar Hans Maj:t Konungen bifall.
Ur protokollet:
Cour. Falkenberg.
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 114.
Förslag
till
Lag:
om äterförsäkringskassor.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Förening av sjukkassor och understödsföreningar, vilken har till uteslutande
ändamål att utan affärsmässigt drivande av försäkringsrörelse bereda delägarna
återförsäkring av meddelade utfästelser, skall i enlighet med vad i denna lag
sägs registreras såsom återför säkring svassa.
. 2 §''
Vad angående understödsförening finnes stadgat skall äga motsvarande
giltighet för återförsäkringskassa, dock med de avvikelser som föranledas av
bestämmelserna i denna lag.
Yad i 86 § i lagen den 29 juni 1912 (nr 184) om understödsföreningar
finnes stadgat för understödsförening, i vars stadgar intagits bestämmelse
därom att stadgarna skola vara godkända av tillsynsmyndigheten, skall äga
motsvarande tillämpning beträffande återförsäkringskassa.
Meddelar återförsäkringskassa återförsäkring av begravningshjälps- eller
andra livförsäkringsutfästelser, skall jämväl vad i 87 och 88 §§ i samma lag
sägs gälla för kassan.
3 §•
Delägare i återförsäkringskassa äro de försäkringstagande sjukkassorna
och understödsföreningarna, och skall beträffande dem vad för medlemmar
i understödsföreningar stadgas äga motsvarande tillämpning.
4§.
Återförsäkringskassa må ej meddela återförsäkring av kapitalunderstöd på
samma risk till högre belopp än fyratusen kronor.
Då särskilda omständigheter därtill föranleda, må dock tillsynsmyndigheten
medgiva undantag från denna bestämmelse.
Vad i 3 § andra stycket i lagen om understödsföreningar sägs skall icke
gälla för återförsäkringskassa.
&§•
Vid ansökan om registrering av återförsäkringskassa skola jämte i 7 § i
lagen om understödsföreningar föreskrivna uppgifter och handlingar finnas
fogade enligt av tillsynsmyndigheten fastställda formulär avfattade uppgifter
beträffande delägarna samt de utfästelser som anmälts till återförsäkring
hos kassan. Dessa uppgifter skola vara bestyrkta genom styrelseledamöternas
egenhändiga, bevittnade namnunderskrifter.
41
Kungl. Maj:ts proposition nr 114.
6§-
Återförsäkringskassas stadgar skola innehålla vad i 8 § i lagen om understödsföreningar
finnes föreskrivet med undantag för vad vid 5) i nämnda
paragraf sägs.
Därjämte skola stadgarna angiva:
1) det högsta belopp varför kassan må meddela återförsäkring på samma
risk; dock må tillsynsmyndigheten där särskilda omständigheter därtill föranleda
bevilja registrering, ändå att sådan bestämmelse ej finnes i stadgarna;
2) antal och belopp av utfästelser, som skola hava anmälts till återförsäkring
hos kassan för att densamma må börja sin verksamhet; samt
3) grunderna för utövande av rösträtt och fattande av beslut å sammanträde
med kassan.
7 §-
Aterförsäkringskassas firma skall i stället för ordet »understödsförening»
innehålla ordet »återförsäkringskassa».
Firman skall tydligt skilja sig från annan bestående återförsäkringskassas
firma.
8 §■
I stället för den i 10 § i lagen om understödsföreningar föreskrivna medlemsförteckning
skall genom styrelsens försorg hos återförsäkringskassa föras
en förteckning enligt av tillsynsmyndigheten fastställt formulär över delägarna
samt över de utfästelser som återförsäkrats hos kassan.
9 §•
Återförsäkringskassa skall, förutom de fall, som avses i 48 § och i 49 § vid
2) i lagen om understödsföreningar, träda i likvidation, då de återförsäkrade
utfästelserna till antal eller belopp nedgått under vad enligt stadgarna skolat
vara anmält till återförsäkring hos kassan för att densamma må börja sin
verksamhet, och sådant antal eller belopp ej åter uppnåtts inom tre månader.
Yad i 51 och 52 §§ i lagen om understödsföreningar finnes stadgat för
det fall att understödsförening är skyldig att träda i likvidation, skall ock
gälla då återförsäkringskassa på grund av stadgandet i denna paragraf skall
träda i likvidation.
10 §.
ATad i 50, 61, och 68 §§ i lagen om understödsföreningar är stadgat om
överlåtelse av sådan förenings rörelse på understödsförening som förut
finnes eller som skall bildas för detta ändamål skall, då fråga är om överlåtelse
av återförsäkringskassas rörelse, avse överlåtelse på återförsäkringskassa.
11 §•
Förekommer vid återförsäkringskassas verksamhet avvikelse från denna
lag, eller befinnes återförsäkringskassa driva rörelse vilken är att anse
såsom affärsmässig försäkringsrörelse, skall vad i 82 § i lagen om understödsföreningar
är för motsvarande fall stadgat äga tillämpning.
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 114.
12 §.
Driver förening som i 1 § avses verksamhet utan att vara registrerad
som återförsäkringskassa, straffes den som deltager i åtgärd å föreningens
vägnar eller i beslut därom med böter från och med fem till och med etttusen
kronor.
Fortsattes under tid, då åtal pågår för förseelse som nu sagts, samma
förseelse, skall för varje gång stämning därför utfärdats och delgivits dömas
till de böter som äro stadgade för sådan förseelse.
13 §.
Har styrelseledamot eller annan vid anmälan för registrering enligt denna
lag mot bättre vetande meddelat oriktig uppgift angående delägarna i kassan
eller till återförsäkring anmälda utfästelser, vare lag som i 94 § i lagen om
understödsföreningar sägs.
14 §.
Inskrivning av uppgifter rörande återförsäkringskassor skall äga rum i en
särskild avdelning av understödsföreningsregistret.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1927.
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 2, 3 och 87 §§ i lagen den 29 juni 1912
(nr 184) om understödsföreningar.
Härigenom förordnas, att 2, 3 och 87 §§ i lagen den 29 juni 1912 om
understödsföreningar, av vilka 3 § ändrats genom lag den 6 maj 1921 (nr 212),
i nedan angivna delar skola erhålla följande ändrade lydelse:
2§-
Pensionskassa, som består av minst fem medlemmar, så ock annan understödsförening,
som består av minst femtio medlemmar, skall registreras i
enlighet med vad i denna lag sägs.
Understödsförening, som---fem medlemmar.
3 §•
Begistrerad understödsförening — — — föreningens understödsverksamhet.
Begistrerad understödsförening må ej utfästa eller utbetala understöd, utgående
i kapital en gång för alla (kapitalunderstöd), till högre belopp än fyra
-
43
Kungl, Maj:ts proposition nr 114.
tusen kronor för en medlem. Utfäster eller utbetalar föreningen kapitalunderstöd
till högre belopp än femhundra kronor för eu medlem, skola föreningens
stadgar vara godkända på sätt i 86 § sägs.
87 §.
Därest understödsförening--------— dettas återköps
värde.
Har försäkring återförsäkrats hos svenskt försäkringsbolag eller
återförsäkringskassa, vare föreningen fritagen från förpliktelsen att för det
återförsäkrade beloppet göra avsättning till premiereserv.
Varda sedan---vid 5) stadgas.
Denna lag träder i kraft, vad angår 87 §, den 1 januari 1927 och beträffande
2 och 3 §§ den 1 januari 1928. I fråga om understödsförening, som äger
bestånd vid sistnämnda tidpunkt och som enligt denna lag skall registreras
men jämlikt 2 § enligt dess hittillsvarande lydelse icke varit underkastad
registreringsskyldighet, äger tillsynsmyndigheten, där föreningen enligt 81 §
första stycket är skyldig att avgiva försäkringsteknisk utredning, utsätta
lämplig tid jämväl innan fem år förflutit efter föreningens registrering, då
sådan utredning första gången skall avgivas.
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 114.
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den
8 februari 1926.
Närvarande:
justitierådet Svedelius,
regeringsrådet Palmgren,
justitierådet .Christiansson,
justitierådet Högstedt.
Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över socialärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 15 januari 1926, hade Kungl.
Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamål inhämtas över upprättade förslag till dels lag qm återförsäkring
skassor och dels lag angående ändrad lydelse av 2, 3 och 87 §§ i lagen
den 29 juni 1912 (nr 184) om understödsföreningar.
Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn Nils Evert Sandberg.
Förslaget till lag om återförsäkringskassor.
I anledning av detta förslag avgåvos följande yttranden av lagrådet:
Den verksamhet, som utövas av sjukkassor och understödsföreningar, är till
sin natur personförsäkring, ehuru bedriven under jämförelsevis enkla former
och med de särskilda riskerna på visst sätt i lag begränsade. Med hänsyn till
sistnämnda förhållanden har berörda verksamhet ansetts kunna avskiljas från
den egentliga försäkringsrörelsen och undantagas från kontroll av den därutinnan
speciellt sakkunniga myndigheten, försäkringsinspektionen, samt i stället
lagts under tillsyn av centralmyndigheten för sociala ärenden, socialstyrelsen.
Då det nu ifrågasättes att med bibehållande av de enklare formerna och
den nuvarande tillsynsmyndigheten utvidga sjukkassornas och understödsföreningarnas
verksamhet till att omfatta även återförsäkringsrörelse bedriven
genom särskilda sammanslutningar, återförsäkringskassor, eller en verksamhet
av rent försäkringsmässig art, uppstår naturligtvis det spörsmålet, om jämväl
denna nya rörelse kan med tillbörligt tillgodoseende av trygghetens krav få
utövas utan att vara underkastad den för försäkringsrörelse i allmänhet stadgade
strängare kontrollen.
Det torde vara det vanliga inom såväl sjukkassor som understödsföreningar,
att förvaltningen huvudsakligen handhaves av personer, som utan särskild utbildning
för dylik verksamhet vid sidan av sina vanliga sysselsättningar av
intresse för saken ägna tid och krafter åt skötseln av dylik kassa eller förening.
Kungl. Maj:ts proposition nr 114.
45
Ett sådant förhållande är ock uppenbarligen förutsatt i lagstiftningen, enligt
vilken det tillkommer tillsynsmyndigheten bland annat att tillhandagå sjukkassa
och understödsförening med råd och upplysningar beträffande verksamhetens
lämpliga inrättande och bedrivande. En dylik ordnande och rådgivande
funktion lärer även inom socialstyrelsen i stor omfattning utövas i fullt samförstånd
med vederbörande kassor och föreningar, helt säkert till stort gagn
för dessas verksamhet i det hela. I än högre grad synas de nu föreslagna återförsäkringskassorna
komma att bliva hänvisade till socialstyrelsens ledning och
bistånd för att kunna på ett tillfredsställande sätt fylla sitt ändamål. Då delägarna
i sådan kassa skola utgöras av sjukkassor och understödsföreningar,
torde man kunna utgå från att samma personer, som företräda dessa senare,
även skola erhålla ledningen inom återförsäkringskassan och att följaktligen
endast undantagsvis personer med försäkringstekniska insikter och skolning
komma att därinom vara verksamma. Yad därvidlag brister måste således
ersättas genom medverkan av socialstyrelsens funktionärer, och det är att förutse,
att av dessa för ändamålet skulle krävas ett bistånd, som knappast kunde anses
i allo ingå i vad dem i detta hänseende i tjänsten åligger. Om så blir förhållandet,
synes framgången av återförsäkringsrörelsen och tillika tryggheten för
delägarna och de försäkrade bliva i väsentlig grad beroende av att inom socialstyrelsen
alltjämt äro att påräkna det initiativ och det personliga intresse för
rörelsens utveckling, som hittills otvivelaktigt gjort sig gällande, samt att arbetskrafter
där äro tillgängliga för att möta de vidgade arbetsuppgifterna.
Försäkringsinspektionen har ansett, att behovet av återförsäkring för sjukkassor
och understödsföreningar hellre borde tillgodoses genom bildande för
ändamålet av försäkringsbolag enligt lagen om försäkringsrörelse, stående
under försäkringsinspektionens tillsyn och kontroll, och det synes knappast
kunna dragas i tvivelsmål, att genom en dylik anordning verksamhetens framtida
utveckling skulle te sig mera betryggad.
Om lagrådet dock icke finner sig böra avstyrka den föreslagna anordningen,
är detta främst beroende på den fördel, som obestridligen ligger däri, att den
föreslagna tillsynsmyndigheten är samma myndighet som redan nu omhänderhar
kontrollen över sjukkassorna och understödsföreningarna och därigenom
måste antagas äga en god inblick beträffande de särskilda kassors och
föreningars ekonomiska ställning och soliditet, vilka skulle bliva delägare i
återf örsäkringskassorna.
1-2 §§.
Vissa av de bestämmelser, som innehållas i förevarande paragrafer, synas
genom någon omredigering kunna bringas till klarare uttryck.
Därest 1 § avfattas efter förebild av motsvarande paragraf i lagen om understödsföreningar
och således begränsas till ett angivande av vad med återförsäkringskassa
förstås, kunde åt föreskriften om registreringsskyldighet givas
en lydelse, som tydligare angåve avvikelsen härutinnan från nämnda lag eller
att återförsäkringskassa skall såsom sådan registreras oavsett antalet delägare.
46
Kungl. Maj:ts propositionnr 114.
En dylik föreskrift, som givetvis bör hava sin plats efter den i 2 § meddelade
huvudregeln rörande tillämplighet å återförsäkringskassa av lagen om understödsföreningar
och ävenledes efter 3 §, synes lämpligen kunna upptagas i en
ny 4 §.
Vid omformulering av 1 § torde vidare den åsyftade meningen, att återförsäkringskassa
skall kunna bildas icke blott av sjukkassor och understödsföreningar
tillsammans utan även av enbart sjukkassor eller enbart understödsföreningar,
böra erhålla ett mera tydligt uttryck.
Vad angår 2 §, synes denna lämpligen böra inskränkas till huvudregeln
i första stycket och följaktligen innehålla allenast, att vad i lagen om understödsföreningar
och i övrigt finnes stadgat angående understödsförening skall
äga motsvarande tillämpning beträffande återförsäkringskassa, dock med iakttagande
av vad i de efterföljande paragraferna finnes särskilt föreskrivet. Innehållet
i andra och tredje styckena borde i så fall upptagas i en ny 5 §, därvid
emellertid till klarläggande av den avvikelse från huvudregeln, som innefattas
i bestämmelsen i andra stycket, sagda bestämmelse lämpligen kunde inledas
ungefär sålunda: »Ändå att i återförsäkringskassas stadgar icke intagits bestämmelse
därom, att stadgarna skola vara godkända av tillsynsmyndigheten,
skall vad» etc.
i §.
Enligt andra stycket äger tillsynsmyndigheten, då särskilda omständigheter
därtill föranleda, medgiva undantag från den i första stycket givna huvudregeln
att återförsäkringskassa ej må meddela återförsäkring av kapitalunderstöd
på samma risk till högre belopp än 4,000 kronor. Avfattningen av denna
bestämmelse tyder närmast på att tills yns my n d i gh et e n skulle äga att för särskilt
fall, då återförsäkringskassa ville meddela återförsäkring till högre belopp,
lämna sitt medgivande därtill. Av vad departementschefen anfört framgår
emellertid, att syftet varit att bereda möjlighet för en återförsäkringskassa att
i dispensväg erhålla befrielse från skyldigheten att kontrollera, huruvida några
hos kassan återförsäkrade begravningshjälpsutfästelser sammanfölle med annan
hos kassan återförsäkrad risk. Dylik dispens skulle naturligtvis kunna ifrågakomma
beträffande viss försäkring, där det visade sig förenat med särskild
svårighet att utreda, huruvida försäkringen avsåge samma risk som annan redan
meddelad försäkring, men att döma av berörda anförande synes meningen hava
varit, att viss återförsäkringskassa på grund av sin omfattning skulle kunna
erhålla generell dispens från omförmälda kontrolleringsskyldighet. Detta stämmer
också bäst överens med den i 6 § föreslagna bestämmelsen att registrering
av återförsäkringskassa må, om särskilda omständigheter därtill föranleda, beviljas,
ändå att stadgarna ej innehålla föreskrift om det högsta belopp, varför
kassan må meddela återförsäkring på samma risk. Under alla förhållanden
lärer det icke hava avsetts, att tillsynsmyndigheten skulle äga att fastställa
ett högre maximum än det i första stycket angivna.
Till förebyggande av en oriktig tydning av stadgandet synes en omredigeringav
detsamma vara erforderlig. Yad därmed avsetts torde komma till bättre ut
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 114.
47
tryck, om stadgandet avfattas ungefär så, att tillsynsmyndigheten, då särskilda
omständigheter därtill föranleda, må fritaga återförsäkringskassa från att utreda,
huruvida ifrågasatt återförsäkring av kapitalunderstöd avser samma risk
som annan eller andra förut av kassan meddelade återförsäkringar.
9 §.
Då den åsyftade meningen eller att den vid 1) i 49 § i lagen om understödsföreningar
upptagna likvidationsanledningen, såvitt angår återförsäkringskassa,
ersättes av vad i första stycket av förevarande paragraf finnes stadgat icke
med den föreslagna formuleringen kommit till tydligt uttryck, bör en omredigering
av ingressen till nämnda stycke ske.
12 §.
I denna paragraf meddelas bestämmelser om ansvar för den som, i fall förening
som i 1 § avses driver verksamhet utan att vara registrerad såsom återförsäkringskassa,
deltager i åtgärd å föreningens vägnar eller i beslut därom.
Denna bestämmelse angives i departementschefens anförande utgöra en komplettering
till stadgandet i 93 § i lagen om understödsföreningar. I samma
anförande göres vidare gällande, att det av föreskriften i 2 § i den föreslagna
nya lagen därom att vad angående understödsföreningar finnes stadgat skall
äga motsvarande giltighet för återförsäkringskassa följer, att stadgandet i 96 §
av understödsföreningslagen skall gälla jämväl då ansvar ådömts enligt 12 §
i den nya lagen. Det synes dock kunna dragas i tvivelsmål, huruvida så verkligen
är förhållandet. Bestämmelsen i berörda 96 § angår böter, som ådömas
enligt understödsföreningslagen (»denna lag»), och lärer näppeligen genom
den åberopade föreskriften i 2 § kunna vinna tillämplighet i fråga om böter,
som ådömas enligt det fullt fristående stadgandet i 12 § av förevarande lag. Det
åsyftade målet skulle däremot vinnas, om åt 12 § gåves en avfattning liknande
den som 13 § i förslaget erhållit, så att 12 §:s första stycke finge ungefär den
lydelsen, att under där angiven förutsättning vare för den, som deltager i åtgärd
å föreningens vägnar eller i beslut därom, lag som i 93 § i lagen om
understödsföreningar sägs. Därest första stycket avfattas i enlighet härmed,
bör givetvis andra stycket utgå.
Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 2, 3 och 87 §§ i lagen den
29 juni 1912 (nr 184) om understödstöreningar.
Lagrådet lämnade detta förslag utan anmärkning.
Ur protokollet:
A. V. Stenkula.
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 114.
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
ä Stockholms slott den 25 februari 1926.
Närvarande:
Statsministern Sandler, statsråden Olsson, Nothin, Svensson, Hansson,
Linders, Schlyter, Larsson, Wigforss, Möller, Levinson.
Chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller anmäler efter gemensam
beredning med cheferna för justitie- och handelsdepartementen lagrådets den
8 februari 1926 avgivna utlåtande över till lagrådet den 15 januari 1926
remitterade förslag till
1) lag om återförsäkringskassor; samt
2) lag angående ändrad lydelse av 2, 3 och 87 §§ i lagen den 29 juni 1912
(nr 184) om understödsföreningar.
Härefter anför föredraganden:
Lagrådet har anfört, att då ledningen av återförsäkringskassorna i allmänhet
syntes komma att vila på personer, som saknade försäkringstekniska
insikter och skolning, framgången av återförsäkringsrörelsen och tillika tryggheten
för delägarna och de försäkrade i väsentlig grad skulle bliva beroende
på att medverkan och stöd från socialstyrelsens sida kunde påräknas.
I anledning härav vill jag framhålla, att, som framgår av mitt anförande
i ärendet till statsrådsprotokollet den 15 sistlidne januari, det givetvis varit
avsikten att sådan hjälp skulle lämnas de blivande återförsäkringskassorna
från socialstyrelsen. Emellertid må det erinras, att antalet sådana kassor
torde bliva mycket obetydligt. Avsikten med Svenska sjukkasseförbundets av
mig vid nämnda tillfälle omförmälda framställning i ämnet synes närmast hava
varit, att för hela sjukkasserörelsen skulle inrättas en enda dylik kassa, till
vilken jämväl understödsföreningar skulle kunna ansluta sig. Det ytterligare
arbete, som den nya lagstiftningen skulle komma att medföra för socialstyrelsen,
kan vid sådant förhållande ej förväntas bliva av betungande beskaffenhet.
Och det intresse, som styrelsen ägnat de densamma underställda
kassor och föreningar, torde komma även de nya organisationerna till del.
Ur denna synpunkt synas mig alltså några betänkligheter mot genomförande
av den föreslagna lagstiftningen icke böra föreligga.
Lagrådet har förordat viss ändring i uppställningen och redigeringen av
1 och 2 §§ i det remitterade förslaget till lag om återförsäkringskassor. Jag
har låtit omredigera förslaget i denna del i överensstämmelse med lagrådets
erinran.
Den i 4 § av nämnda förslag medgivna möjligheten till dispens från bestämmelsen
om maximibelopp för återförsäkring av samma risk har motive
-
49
Kungl. Maj:ts proposition nr 114.
rats med svårigheten för återförsäkringskassa att kontrollera, huruvida hos
kassan återförsiikrade begravningslijälpsutfästelser sammanfalla med annan
hos kassan återförsäkrad risk. Emellertid hade bestämmelsen erhållit en vidare
formulering, som medgav dispens även i andra fall.
Lagrådet har nu förordat, att dispensmöjligheten måtte begränsas till de
fall, för vilka den enligt motiveringen närmast ansetts erforderlig.
I anledning härav har jag låtit omarbeta paragrafen, så att dispensmöjligheten
begränsas till att avse frihet från kontrollskyldighet i förutnämnda
hänseende. I konsekvens härmed har 6 § vid 1) erhållit ändrad avfattning.
Det må framhållas, att då kassas stadgar skola godkännas av tillsynsmyndigheten,
registrering av stadgar, som innefatta sådan undantagsbestämmelse
som medgives i sistnämnda lagrum och varigenom maximibeloppet
skulle kunna komma att överstiga 4,(XX) kronor, i praktiken kommer att
innebära en dispens enligt 4 §.
Lagrådets övriga anmärkningar, som äro av allenast formell innebörd,
hava föranlett omredigering av förslaget till lag om återförsäkringskassor
i (överensstämmelse med vad lagrådet anfört. I samband med dessa ändringar
hava vissa jämkningar av rent formell natur verkställts i såväl nämnda
förslag som i förslaget till lag om ändring av lagen om understödsföreningar.
Föredraganden uppläser härefter de sålunda omarbetade förslagen och
hemställer, att förslagen måtte, jämlikt 87 § regeringsformen, genom proposition
föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den
lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Äke Karlholm.
Bihang till riksdagens protokoll 1926. I samt. 99 höft. (Nr 114—116.) 2216 25 4