Kungl. Maj:ts proposition nr 118.
1
Nr 113.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändring i vissa delar av lagen den 4 juli 1910 om
sjukkassor; given Stockholms slott den 25 februari
1926.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed, jämlikt 87 § regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den
4 juli 1910 om sjukkassor.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Gustav Möller.
Bihang till riksdagens protokoll 1926.
1 saml. 94 käft. (Nr 118.)
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
Förslag
till
Lag
angående ändring i vissa delar av lagen den 4 juli 1910 (nr 77) om
sjukkassor.
Härigenom förordnas, att 117 § i lagen den 4 juli 1910 om sjukkassor skall
upphöra att gälla ävensom att 2, 4, 6 och 9 §§, 11—14 §§, 15 § mom. 8, 17—-23 §§, 26, 62, 84, 92 och 94 §§ samt 116 § inom. 3 i samma lag skola, 6, 12,
13, 17, 18, 19, 62 och 94 §§ i nedan angivna delar, erhålla följande ändrade
lydelse:
2 §.
Registrerad sjukkassa vare ej tillåtet att meddela högre begravningshjälp
än femhundra kronor, ej heller att utöva verksamhet, som uppenbarligen är
främmande för det ändamål kassan enligt 1 § har att fullfölja.
Registrerad sjukkassa må med begivande av tillsynsmyndigheten övertaga
skyldighet att bestämma och utgiva ersättningar till skadad arbetare jämlikt
lagen om försäkring för olycksfall i arbete ävensom moderskap sunderstöd åt
kvinnor i industriellt arbete enligt vad därom må vara särskilt stadgat. Verksamhet
som nu sagts må avse även andra än kassans medlemmar.
4 §■
Sjukkassa skall för att kunna vinna registrering bestå av minst etthundra
medlemmar samt i enlighet med denna lag hava antagit stadgar och utsett
styrelse. Därest särskilda omständigheter därtill föranleda, kan registrering
beviljas jämväl sjukkassa med mindre medlemsantal än nyss nämnts, därvid
tillsynsmyndigheten skall bestämma visst tal, under vilket kassans medlemsantal
ej må nedgå.
6 §.
Sjukkassas stadgar -—• -— -—• skall förfaras.
Avser sjukkassa att utöva verksamhet, som i 2 § andra stycket sägs, skall
detta angivas i stadgarna.
9 §.
I sjukkassa må icke någon vinna inträde allenast för beredande av begravningshjälp.
Dock äge sjukkassa i stadgarna bestämma, att medlems make
kan vinna inträde i kassan uteslutande för nämnda ändamål.
Kungl. Mai:ts proposition nr 113.
3
11 §•
Medlem av sjukkassa kan icke därur uteslutas av andra grunder än i stadgarna
eller denna lag bestämts.
Stadgarna må ej innehålla, att medlem kan uteslutas på den grund, att han
överskridit viss ålder, eller att hans hälsotillstånd försämrats, eller att han
redan i någon viss utsträckning bekommit sjukhjälp. Ej heller må i stadgarna
upptagas bestämmelse, som innebär rätt att utesluta medlem, vilken tillhört
kassan fem år eller, där han uppnått fyrtiofem års ålder, två år, på grund
därav att hans medlemskap i viss förening eller annat samfund upphört eller
att han lämnat visst yrke eller viss anställning.
12 §.
Å samma tid må icke någon vara medlem av mer än en sjukkassa. Dock
utgör medlemskap i sjukkassa, som är under likvidation eller i konkurstillstånd,
eller medlemskap allenast för beredande av begravningshjälp ej hinder
för inträde i annan kassa.
Varder, efter ---• •— vunnit inträde.
13 §.
Har medlem •— — -— honom belöper.
Då medlem utträtt eller uteslutits ur sjukkassa, må han ej utbekomma något
av kassans tillgångar; dock må i stadgarna kunna föreskrivas, att, därest medlemmen
i sammanhang med utträdet eller uteslutningen vinner inträde i annan
sjukkassa, visst belopp skall för hans räkning till denna utbetalas.
14 §.
Där ej sjukkassas stadgar bestämma annorlunda, åligger det medlem, som
avflyttar från kassans verksamhetsområde eller utom samma område ombyter
boningsort eller återflyttar till ort inom nämnda område, att om den nya boningsorten
ofördröjligen göra skriftlig anmälan, vid äventyr att varda förlustig
rått till understöd från kassan för den tid, som förflyter, intill dess
sådan anmälan skett.
15 §.
Mom. 8. Sjukhjälpstiden skall utgöra minst nittio dagar för varje tidsperiod
av tolv månader. Dock må i stadgarna bestämmas, att, där en sjukdom
ensam eller i förening med annan, som inträffat medan i följd av den förra
väsentlig nedsättning av arbetsförmågan ännu förefanns, redan föranlett meddelande
av sjukhjälp för tid, ej understigande nittio dagar, ytterligare sjukhjälp
ej skall utgå för nämnda sjukdomar.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 118.
17 §.
Därest enligt sjukkassas stadgar läkarintyg angående inträdessökandes
hälsotillstånd icke fordras, må understöd ej utgå i anledning av sjukdom eller
dödsfall, som inträffar under de första sextio dagarna efter inträdet. Vad nu
stadgats galle dock icke, om sjukdomen eller dödsfallet orsakats av olycksfall,
som inträffat efter inträdet i kassan, och äge ej heller tillämpning beträffande
medlem, vilken på grund av sin anställning varit pliktig att inträda i kassan
eller enligt bestämmelse i kassans stadgar varit berättigad att i sammanhang
med utträde eller uteslutning ur annan sjukkassa vinna inträde i kassan.
Upptages i--— ■— i kassan.
18 §.
Är sjukkassas sjukhjälpstid längre än den enligt denna lag kortaste tilllåtna,
må genom föreskrift i stadgarna bestämmas, att rätten till sjukhjälp för
den överskjutande tiden skall vara på visst sätt inskränkt.
I sjukkassas — ---av tillsynsmyndigheten.
19 §•
Skola inom -— -— -— i 6 § vid 5), 6) och 7).
Tillsynsmyndigheten skall, i samband med registrering av sådan bestämmelse
i sjukkassas stadgar som avses i nästföregående stycke, fastställa det minsta
för utfästande av sjukhjälp eller begravningshjälp tillåtna antalet sjukhjälps-
eller begravningshjälpsförsäkrade medlemmar i varje klass. Tillsynsmyndigheten
må ock på särskild framställning bestämma sadant antal.
Vidare skall---— övergången skett.
20 §.
Mom. 1. Sjukkassa skall upptaga fasta medlemsavgifter till bestridande
av kostnaderna för sjukhjälpsverksamheten och, därest sjukkassan meddelar
begravningshjälp, särskilda fasta medlemsavgifter för nämnda verksamhet.
De fasta avgifterna må icke göras olika för olika grupper av sjukkassans
medlemmar i vidare mån än som skäligen föranledes av olikhet medlemmarna
emellan i avseende å understödsrätt eller sjukdoms- eller dödsfallsrisk eller
ock betingas av sådan bestämmelse i stadgarna, som angives i 21 §. De avgifter,
som äro avsedda för sjukhjälpsverksamheten eller förekommande begravningshjälpsverksamhet,
skola vara så avvägda, att de i förening med andra
kassans inkomster, vilka kunna vara bestämda för enahanda ändamål, må antagas
förslå till täckande av kassans löpande utgifter för den verksamhet, för
vilken avgifterna äro avsedda, ävensom till fondbildning, som må erfordras
för denna verksamhet, samt till därå belöpande förvaltningskostnad.
Mom. 2. De inkomster, vilka äro bestämda för sjukhjälpsverksamheten,
må ej i vidare mån än som kan föranledas av stadgarnas bestämmelser i ämne,
Kungl. Maj:ts proposition nr 113. 5
vilket angives i 6 § vid 11), användas för annat ändamål än nämnda verksamhetsgren
samt avsättning till i 23 § omförmäld, för verksamhetsgrenen
avsedd fond.
ad nu stadgats skall äga motsvarande tillämpning beträffande de inkomster,
vilka äro bestämda för begravningshjälpsverksamheten.
Mom. 3. Skall enligt sjukkassas stadgar uttaxering å medlemmarna kunna
äga rum, må sådan beslutas allenast i den händelse, att kassans för dess sjukhjälps-
eller dess begravningshjälpsverksamhet bestämda inkomster finnas otillräckliga
för det ändamål, vartill de skola användas. Genom uttaxering erhållna
medel ma användas allenast för samma ändamål som de inkomster, vilkas
otillräcklighet föranlett uttaxeringen.
Mom. 4. Där sjukkassa enligt sina stadgar utövar moderskapshjälpsverksamhet.
skall denna hänföras till sjukhjälpsverksamheten. Lag samma vare
beträffande sådan verksamhet, som avses i 2 § andra stycket.
Mom. 5. Sjukkassas för sjukhjälps- och begravningshjälpsverksamheten gemensamma
förvaltningskostnader skola på de inkomster, som inflyta av sjukhjälpsverksamheten,
och de inkomster, som inflyta av begravningshjälpsverksamheten,
fördelas i förhållande till de olika inkomsternas storlek.
21 §.
Utgår till sjukkassa bidrag från staten eller från kommun, eller har arbetsgivare
till kassan överlämnat gåva eller gentemot kassan iklätt sig förpliktelse,
vilken gåva eller förpliktelse är av större betydelse för de fasta avgifternas
eller av kassan meddelat understöds storlek, må i stadgarna föreskrivas, att
för medlemmar, för vilka av staten eller av kommun beviljat bidrag enligt
fastställda bestämmelser icke må beräknas eller vilka enligt vid gåva eller utfästelse
knutet villkor ej äga tillgodonjuta förmån därav, de fasta avgifterna
skola utgå med högre belopp än för övriga medlemmar, därvid skillnaden skall
skäligen motsvara vad å en var av de senare belöper av bidraget eller av förmånen
av gåvan eller utfästelsen.
22 §.
Sjukkassa är pliktig föra ordentliga räkenskaper. Meddelar sjukkassa begravningshjälp,
skola räkenskaper föras särskilt för sjukhjälpsverksamheten
och särskilt för begravningshjälpsverksamheten.
I avseende å förandet av räkenskaperna skola särskilda föreskrifter meddelas
av tillsynsmyndigheten att gälla jämte dem, som kassan jämlikt förordningen
den 4 maj 1855 angående handelsböcker och handelsräkningar har att
iakttaga. Räkenskapsavslutning skall ske för kalenderår.
Räkenskaperna skola föras så, att av desamma framgår, vilka kassans tillgångar
utgöra fond, samt, i händelse både sjukhjälpsfond- och begravningshjälpsfond
skola finnas, av vilka tillgångar vardera fonden består.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
23 §.
Då bokslut är uppgjort för sjukkassa, skall vad av de för kassans sjuklijälpsverksamhet
bestämda inkomster och genom uttaxering erhållna medel enligt
bokslutet återstår från det år, bokslutet avser, ingå till en sjukhjälpsfond.
Motsvarande återstod av de för begravningshjälpsverksamhet bestämda inkomster
och uttaxerade medel skall avsättas till en begravningshjälpsfond.
Sjukhjälpsfondens kapital och avkastning ma tagas i anspråk allenast för
sjukhjälpsverksamheten samt begravningshjälpsfondens kapital och avkastning
allenast för begravningshjälpverksamheten.
26 §.
Den, som mot sjukkassa har fordran å begravningshjälp, äge ej rätt till betalning
för denna fordran ur de för sjukhjälpsverksamheten bestämda tillgångar,
och den, som har fordran a sjukhjälp, äge ej rätt till betalning därför
ur de för begravningshjälpsverksamheten bestämda tillgångar.
I vidare mån än som framgår av vad nu föreskrivits må vad i 20 § mom. 2
och 3 samt 23 § stadgas i fråga om användning av vissa sjukkassas tillgångar
icke åberopas mot tredje man, med mindre han insett eller bort inse, att stadgandet
ägt tillämpning.
62 §.
Sjukkassa skall — •--tre månader;
2) då medlemsantalet, där tillsynsmyndigheten funnit skäligt lämna sådant
medgivande, som nyss angivits, eller kassan registrerats med mindre antal medlemmar
än etthundra, nedgått under det av tillsynsmyndigheten för kassan bestämda
minsta medlemsantal och detta tal ej åter uppnåtts inom tre månader;
3) då förhållande----sin verksamhet.
84 §.
Beviljas sjukkassas registrering, läte tillsynsmyndigheten i sjukkasseregistret
införa:
1) dagen för stadgarnas antagande;
2) kassans firma;
3) där kassan avser att utöva verksamhet som i 2 § andra stycket sägs,
uppgift därom;
4) den ort, där styrelsen har sitt säte;
5) varje styrelseledamots och suppleants samt, där eljest någon, ensam eller
gemensamt med annan, är berättigad att teckna sjukkassans firma, dennes fullständiga
namn och hemvist;
6) där befogenhet att teckna firman e.] skall utövas allenast av styrelsen,
vilken eller vilka, var för sig eller gemensamt, sådan befogenhet tillkommer;
Kungl. Mai:ts proposition nr 113.
7
7) huruvida uttaxering å medlemmarna skall kunna äga rum;
8) det sätt, varpå kallelse till sjukkassesammanträde skall ske och andra
meddelanden bringas till medlemmarnas kännedom, ävensom den tid före sammanträde,
då föreskrivna kallelseåtgärder senast skola vara vidtagna.
Det ena exemplaret av stadgarna skall förses med bevis om registreringen
cell återställas till sökanden.
92 §.
Ned går antalet medlemmar av sjukkassa under etthundra eller, där kassan
registrerats med mindre antal medlemmar, under det av tillsynsmyndigheten
jämlikt 4 § för kassan bestämda minsta medlemsantal, åligger det styrelsen
att ofördröjligen därom göra anmälan hos tillsynsmyndigheten. I anledning
av anmälan, som avser förstnämnda fall, har tillsynsmyndigheten att, så snart
ske kan, meddela beslut, huruvida det må vara sjukkassan medgivet att med
mindre medlemsantal än etthundra fortsätta sin verksamhet. Lämnas sådant
medgivande, skall tillsynsmyndigheten tillika bestämma visst tal, under vilket
kassans medlemsantal ej må nedgå. Därest medlemsantalet sedermera nedgår
under det bestämda minsta antalet, skall anmälan därom av styrelsen ofördröjligen
göras hos tillsynsmyndigheten.
Har i klassindelad sjukkassa antalet medlemmar av en klass nedgått under
vad, på sätt i 19 § sägs, är för utfästande av sjukhjälp eller av begravningshjälp
från klassen bestämt, åligger det likaledes styrelsen att om förhållandet
ofördröjligen göra anmälan hos tillsynsmyndigheten.
94 §.
Om tillsynsmyndighetens beslut i ärende, som icke avser registrering, så ock
om beslut, varigenom registrering vägrats, skall skriftlig underrättelse ofördröjligen
överlämnas eller med allmänna posten försändas till någon, vilken
äger företräda sjukkassan. Innefattar beslutet anvisning enligt 24 eller 93 §,
eller har genom beslutet av sjukkassa gjord ansökning avslagits eller med stöd
av 25 § lämnat medgivande återkallats eller registrering av anmält förhållande
vägrats, skola i underrättelsen om beslutet skälen därför angivas.
År sjukkassa---beslutets dag.
116 §.
Mom. 3. Är någon vid tiden för denna lags utfärdande medlem av särskilda
registrerade sjukkassor, äge han utan hinder av bestämmelsen i första punkten
av 12 § första stycket kvarstå i dessa kassor, jämväl sedan desamma blivit
registrerade enligt denna lag.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1927 utom såvitt angår 20, 22, 23, 26
och 117 §§, i vilka delar lagen skall träda i kraft den 1 januari 1928.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 118.
Härvid skall emellertid gälla:
1. Har före lagens ikraftträdande sjukkassa registrerats med mindre medlemsantal
än etthundra eller jämlikt 92 § erhållit medgivande att med mindre
medlemsantal, än nyss sagts, fortsätta sin verksamhet, skall vad för sådant
fall är i 62 och 92 §§ i deras nuvarande lydelse stadgat fortfarande äga till
lämpning beträffande kassan.
2. Hinnas enligt sjukkassas vid tiden för lagens ikraftträdande registrerade
stadgar inom kassan skilda klasser för beredande av sjukhjälp, skall vad i 19 §
andra stycket och 92 § andra stycket i deras nuvarande lydelse stadgas fortfarande
äga tillämpning beträffande sådan klass, intill dess att särskilt minsta
medlemsantal blivit, på sätt i 19 § enligt dess i denna lag stadgade lydelse sägs,
för klassen bestämt.
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
9
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 31 december
1925.
N ärvarande:
Statsministern Sandler, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Olsson,
Nothin, Svensson, Hansson, Linders, Schlyter, Larsson, Wigforss,
Möller, Le vinson.
Chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, anför efter gemensam beredning
med chefen för justitiedepartementet:
Jag anhåller nu att få anmäla fråga om vissa ändringar i lagen den 4 juli Inledning.
1910 om sjukkassor, vilka ändringar sammanhänga med ifrågasatt nyorganisation
av det statsunderstödda sjukkasseväsendet.
Den 19 februari 1925 avgav statens besparingskommitté betänkande med ut- Statens bespareaning
och förslag angående socialförsäkringens organisation. ”"mittå1*''''
I detta betänkande hade besparingskommittén till behandling upptagit frågan
om organisationen såväl av den sociala sjukförsäkringen som ock av den
obligatoriska olycksfallsförsäkringen och pensionsförsäkringen. I viss mån
hade i betänkandet berörts frågor även rörande samhällets fattigvård. I fråga
om olycksfallsförsäkringen gick kommitténs förslag huvudsakligen ut på att
medelst en ny förvaltningsorganisation och vissa materiella ändringar i gällande
lag åstadkomma besparingar i förvaltningskostnaderna för statsverket liksom
för samhället i dess helhet. Beträffande pensionsförsäkringen föreslog kommittén
såsom den väsentligaste förändringen ett avsevärt stärkande av avgiftspensioneringen
genom pensionsavgifternas höjande ävensom en överflyttning av en
väsentlig del av kostnaderna för de s. k. pensionstilläggen från staten till primärkommunerna.
Det förslag, varuti kommitténs betänkande rörande sjukförsäkringen
utmynnade, innebar i korthet följande.
Kommittén förklarar sig av kostnadsskäl anse det omöjligt att ens i en
begränsad omfattning för det närvarande genomföra en obligatorisk sjukförsäkring.
I stället förordar kommittén åtgärder i syfte att konsolidera den
frivilliga sjukförsäkringen, giva den en större omfattning än för närvarande
samt bereda den möjlighet att genom ökade prestationer — särskilt längre sjukhjälpstid
—• mera än hittills fylla den uppgift, som inom ett enhetligt socialförsäkringssystem
bör tillkomma sjukförsäkringen. Såsom det viktigaste medlet
för åstadkommande av en förbättrad frivillig sjukförsäkring föreslår kommittén
övergång från den nuvarande splittringen på ett mycket stort antal, del
-
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
Yttranden
8ver besparingskommitténs
betänkande.
vis alltför små sjukkassor till ett s. k. enhetskassesystem, d. v. s. ett system, enligt
vilket å varje ort allenast en sjukkassa är verksam. Endast där så blir fallet
bliva enligt kommittén sjukkassorna tillräckligt bärkraftiga för att allmänt
kunna lämna sjukhjälp under en mera avsevärd sjukhjälpstid, och endast då
kunna de erhålla den allmänna anslutning från de ekonomiskt svagare befolkningslagren,
som är önskvärd. På samma gång utgör ett dylikt system enligt
kommittén en oundgänglig förutsättning för att sjukkasseväsendet skall kunna
tjäna som organ jämväl för andra socialförsäkringsgrenar; i fråga om olycksfallsförsäkringen
och pensionsförsäkringen anser nämligen kommittén väsentliga
fördelar vara att vinna genom att den omedelbara förbindelsen med de försäkrade
decentraliseras till sjukkassorna, så att utbetalning av ersättningarna
och kontroll över att vederbörliga förutsättningar för dessas erhållande föreligga
ombesörjes av dem. Vägen för att med bibehållande av sjukförsäkringens
frivillighet nå fram till ett enhetskassesystem är enligt kommittén, att det statsbidrag,
som för närvarande utgår till understödjande av sjukkassornas verksamhet,
endast lämnas åt en kassa å varje ort. Därigenom .skulle sjukkassorna
förmås att sammansluta sig eller uppgå i den på orten starkaste kassan.
Med en sådan åtgärd, tillika förbunden med en viss höjning av statsbidragets
storlek, skulle man vidare enligt kommittén kunna ålägga sjukkassorna att bereda
sjukhjälp under en till minst tre år förlängd sjukhjälpstid. En sådan förlängning
skulle enligt kommittén bland annat medföra, att sjukförsäkringen
komme att lämna understöd under första delen av den tid, för vilken nu i allmänhet
pensionstillägg sökes; sjukförsäkringen skulle därigenom komma att
tjäna som en garanti mot att oberättigade anspråk på pensionstillägg kunna vinna
beaktande och alltså underlätta prövningen av pensionsanspråk. Beträffande
olycksfallsförsäkringen skulle enligt kommittén åt dylika enhetskassor kunna
anförtros att på egen risk bestämma och utgiva ersättning för kortare sjukdomstider.
— Jämte de nu återgivna grundlinjerna innehöll kommitténs betänkande
uppslag till ändringar i olika hänseenden beträffande nu gällande regler
för sjukförsäkringen, men torde det icke vara anledning att i detta sammanhang
ingå på desamma. Något förslag till författningstext var ej bilagt kommitténs
betänkande, och kommittén hade icke heller närmare angivit, huru med
genomförandet av dess förslag lämpligen skulle förfaras.
Över nämnda betänkande avgåvos till följd av remiss yttranden av socialstyrelsen,
försäkringsrådet, riksförsäkringsanstalten, pensionsstyrelsen, medicinalstyrelsen,
försäkringsinspektionen samt statens fattigvårdsinspektör, varjämte,
sedan vissa enskilda sammanslutningar beretts tillfälle att yttra sig
över betänkandet, yttranden inkommit från Svenska stadsförbundet, Svenska
landskommunernas förbund, Svenska landstingsförbundet. De ömsesidiga socialförsäkringsbolagens
förening, Svenska fattigvårdsförbundet, Rilcssjukkassornas
centralorganisation, Sveriges allmänna sjukkasseförbund, Svenska arbetsgivareföreningen,
Landsorganisationen i Sverige, Sveriges köpmannaförbund och Svenska
försäkringsföreningen. De sålunda avgivna yttrandena finnas i tryck sammanförda
i ett särskilt häfte, vilket som bilaga fogats vid protokollet i det
förut denna dag behandlade ärendet angående förslag till lag om försäkring för
Kungl. May.ts proposition nr 113.
11
olycksfall i arbete m. m. I detta sammanhang torde jag beträffande yttrandenas
innehåll kunna åtnöja mig med att hänvisa till denna protokollsbilaga.
På grundval av besparingskommitténs betänkande och däröver avgivna yttranden
och med beaktande jämväl av tidigare utredningar, särskilt socialförsäkringskommitténs
den 14 oktober 1919 avgivna och sedermera överarbetade
förslag till lag om allmän sjukförsäkring, har därefter inom socialdepartementet
med biträde av särskilda sakkunniga verkställts ytterligare utredning av de
av besparingskommittén behandlade ävensom ett antal andra frågor på sjukförsäkringens
område, varjämte utarbetats utkast till författningar angående
nyorganisation av den statsunderstödda sjukförsäkringsverksamheten. I dessa
utkast hade även upptagits förslag angående ändrade grunder för statsbidragen
till den av sjukkassorna bedrivna frivilliga moderskapsförsäkringen.
I likhet med besparingskommitténs förslag byggde nu omförmälda utkast på
den grundsatsen, att statsbidrag skall meddelas allenast åt en sjukkassa inom
varje område. Genom en höjning av statsbidraget, som ansågs böra göras större
än besparingskommittén föreslagit, åsyftade utkasten vidare att åstadkomma,
att de statsunderstödda sjukkassorna skulle kunna åläggas att lämna betydligt
större minimiförmåner än för närvarande. I motsats mot i besparingskommitténs
betänkande föreslogs enligt utkasten även, att statsbidragen till sjukkassornas
verksamhet för beredande av läkarvård åt medlemmarna skulle höjas
samt omläggas efter nya linjer, detta i syfte att stimulera till en väsentlig utvidgning
av denna verksamhet. Genomförandet av enhetskassesystemet skulle
enligt utkasten medföra, att endast sjukkassor med lokalt begränsade verksamhetsområden
och alltså icke de s. k. rikssjukkassorna, d. v. s. sjukkassor, vilkas
verksamhet sträcker sig över hela riket eller större delar därav och utövas genom
förmedling av ett stort antal underavdelningar, skulle erhålla statsbidrag.
Rikssjukkassorna skulle eventuellt erhålla tillfälle till fortsatt verksamhet i
form av kassor för återförsäkring av viss del av de lokala kassornas sjukrisker
ävensom för utövande av begravningshjälpsverksamhet.
Över dessa utkast har därefter utlåtande avgivits av tretton inom socialdepartementet
s^tterligare tillkallade personer — av mig i det följande kallade
granskningsnämnden -— representerande erfarenhet på sjukkasseväsendets
område samt beträffande sociala och ekonomiska frågor i allmänhet. Därjämte
har utlåtande över utkasten avgivits av socialstyrelsen efter hörande av sociala
rådets sjukkassesektion samt — dock allenast beträffande vissa delar — av
medicinalstyrelsen och försäkringsinspektionen.
Granskningsnämnden säger sig i sitt utlåtande vilja förorda principen
att endast en sjukkasseorganisation inom samma verksamhetsområde må antagas
till statsunderstödd sjukkassa. Då det emellertid utan tvivel vore av
stort värde för utbredande av den nuvarande sjukförsäkringen, om även rikssjukkassorna
vid den nya lagens genomförande kunde godtagas som bärare av
sjukförsäkringen, och då det förefölle icke vara omöjligt att finna en organisationsform,
varigenom, utan att nyssnämnda system skulle sönderbrytas, antingen
en lokal sjukkassa eller en avdelning av rikssjukkassa inom ett visst
område skulle bliva bärare av den statsunderstödda sjukförsäkringen, har
Inom socialdepartementet
utarbetade utkast.
Utlåtanden
över socialdepartementets
utkast.
Gransknings
nämnden.
12
Eungl. May.ts proposition nr 1]3.
Socialstyrel
sen.
Grundlinjerna
av
förslag till
nyorganisation
av
den statsunderstödda
frivilliga
sjukförsäkringen.
Departe
mentschefen.
granskningsnämnden dock tillika föreslagit en närmare undersökning, huruvida
icke med tillämpning av principen med endast en statsunderstödd sjukkassa
inom ett och samma verksamhetsområde en organisationsform .skulle kunna skapas,
som medgåve inpassande av rikssjukkassorna som organ för sjukförsäkringen.
I anledning av dessa uttalanden — vilka omfattas av det stora flertalet
av granskningsnämndens ledamöter — hava två av dessa förklarat sig vara
tveksamma rörande enhetskassesystemets lämplighet, varjämte två andra av
nämndens ledamöter i stället förordat ett system, enligt vilket det inom varje
område skulle kunna finnas en lokal sjukkassa och en rikssjukkasseavdelning.
—• På vissa av de särskilda punkterna av utkasten har granskningsnämnden
eller några dess ledamöter därjämte framställt erinringar, vilka emellertid icke
på något sätt äro av beskaffenhet att rubba grunderna för det i utkasten ifrågasatta
systemet.
Socialstyrelsen har i sitt yttrande hänvisat till sin förut i olika sammanhang
uttalade uppfattning, att en verklig lösning av den sociala sjukförsäkringsfrågan
kunde vinnas endast på den obligatoriska försäkringens grund samt att en
lösning i sådan riktning vore obetingat påkallad jämväl med hänsyn till sambandet
mellan sjukförsäkringen och övriga grenar av socialförsäkringen. Styrelsen
sammanfattar emellertid sitt utlåtande över utkasten så att styrelsen,
oaktat viss i yttrandet närmare motiverad tvekan, funne sig kunna i princip
biträda de grunder, på vilka reformförslaget byggde men att styrelsen förutsatte,
att de föreliggande författningsutkasten komme att före framläggandet
för riksdagen underkastas en ingående och grundlig omarbetning.
Sedan de nu angivna förarbetena verkställts, har jag haft att taga ståndpunkt
till den behandlade frågan. Beträffande behovet av en genomgripande
reform av sjukkasseväsendet har jag funnit fullgiltig utredning föreligga. De
huvudsakliga brister, som synts mig vara förenade med den nuvarande sjukkasserörelsen,
äro följande. Rörelsen har icke lyckats vinna anslutning bland
så stor del av rikets befolkning, som önskvärt vore, och har under senare tid
väsentligen stagnerat i sin utveckling. Den tid, under vilken sjukhjälp lämnas,
är i allmänhet för kort för att sjukförsäkringen skulle kunna anses på ett
tillfredsställande sätt fylla sin sociala uppgift, och vidare har kassornas verksamhet
för beredande av läkarvård och moderskapshjälp icke erhållit önskvärd
omfattning. Med den synnerligen stora splittring på olika organisationer, som
kännetecknar sjukkasseväsendet, är detta dessutom för närvarande endast i
ytterst ringa omfattning i stånd att, på sätt som ur olika synpunkter är eftersträvansvärt,
medverka som organ för andra socialförsäkringsgrenar. Denna
splittring har även medfört vissa andra betänkliga följder. Konkurrensen kassorna
emellan har ofta icke tagit den riktningen, att kassorna strävat att genom
ökning av de lämnade sjukhjälpsförmånerna erhålla större anslutning, utan
mångenstädes hava kassorna sökt draga medlemmar till sig genom att erbjuda
lägre premier än konkurrentkassorna, varav naturligen följt mera otillfredsställande
sjukhjälp eller mindre soliditet hos kassorna. Särskilt torde konkurrensen
på detta sätt hava motverkat en välbehövlig ökning av sjukhjälpstiden.
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
13
Konkurrensen liar också ej sällan medfört, att befintliga kassor gått miste om
den normala nyrekryteringen från de yngre åldersklasserna, varav följt, att
dessa kassors sjuklighetsförhållanden och alltså deras ekonomi undan för undan
försämrats.
1 fråga om sättet för den nyorganisation, som alltså synes böra ske, har
jag funnit, att jag kunde i huvudsak ansluta mig till grundprinciperna för
de i de senast utarbetade utkasten avsedda reformförslagen ävensom till den i
utkasten föreslagna närmare utformningen därav. En ändring i den riktning,
att rikssjukkassorna skola kunna inpassas i enhetsliassesystemet, har emellertid
synts mig befogad. På grund av det nu anförda har jag för avsikt att framdeles
föreslå Kungl. Maj:t att för 192G års riksdag framlägga förslag, vilka,
jämte ökade bidrag från det allmännas sida till sjukkasseväsendet, avse väsentligt
skärpta villkor för bidragens åtnjutande, detta sagt såväl med avseende
å försäkringens organisation som i fråga om kassornas prestationer beträffande
sjuk- och moderskapshjälp. Utkasten hava emellertid inom departementet gjorts
till föremål för överarbetning och, i vissa punkter, kompletterande utredning,
varvid jämväl beaktats de av granskningsnämnden ävensom de hörda ämbetsverken
anförda synpunkterna. För innebörden av de nu avsedda förslagen anhåller
jag i det följande att få redogöra, därvid jag emellertid torde böra förutskicka
en något närmare redogörelse för gällande regier.
btatsbidrag till sjukkassors sjukhjälpsverksamhet utgår för närvarande enligt
kungörelsen den 11 oktober 1920 angående statsbidrag åt sjukkassor. Enligt
denna kungörelse ma statsbidrag kunna för varje år tilldelas registrerad
sjukkassa med dels 2 kronor för varje medlem, dels 25 öre för varje sjukdag,
söndagar oräknade, för vilken kontant sjukhjälp från kassan utgått med minst
90 öre eller vård å sjukhus av kassan bekostats, dock minst 50 öre och högst
2 kronor för medlem, dels ock eu fjärdedel av de utgifter, kassan fått vidkännas
för bekostande av läkarvård och läkemedel åt medlemmarna, dock högst 1 krona
för medlem. För de s. k. fortsättningskassorna, d. v. s. sjukkassor, vilka hava till
ändamål att som påbyggnad på de andra kassorna bereda sjukhjälp under längre
sjukhjälpstid än dessa, är dock bidraget för medlem 50 öre samt maximum av
bidrag, beräknat efter sjukdagar, 50 öre och av bidrag, beräknat efter kostnader
för läkarvård och läkemedel, 25 öre för år och medlem. Statsbidrag erhålles
■\ arken i vanliga sjukkassor eller fortsättningskassor för sjukkassemedlem, som
tillförsäkrats högre kontant sjukhjälp än 8 kronor för dag. Statsbidraget utbetalas
årsvis i efterskott efter ansökan, som ingives till och prövas av socialstyrelsen
i egenskap av tillsynsmyndighet över sjukkasseväsendet (K. K. den
31 december 1921 angående handläggningen av frågor om statsbidrag åt sjukkassor).
Statsbidrag ma alltså kunna tilldelas — och tilldelas även såsom regel —
varje sjukkassa, som registrerats enligt lagen den 4 juli 1910 om sjukkassor.
Nämnda lag innehåller i första hand för registrerade sjukkassor bestämmelser
a\ föreningsrättslig natur, avseende att åt sådana kassor giva den fasthet i
organisationen, .som erfordras för den med registreringen följande rättssubjekti
v iteten. Då sjukkassas verksamhet är en art av försäkringsrörelse och med
-
Gällande
regler.
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
Grunddragen
av den ifrågasatta
nyorganisationen.
lemmarna i allmänhet, icke kunna anses äga möjlighet eller förmåga att tillfyllest
övervaka denna verksamhet, hava även meddelats bestämmelser rörande
kontroll från tillsynsmyndighetens sida över densamma. Regleringen av sjukkassas
förhållande till medlemmarna är i princip överlämnad åt stadgarnas
bestämmelser. Stadgarna skola sålunda innehålla föreskrifter om villkoren
för inträde i och uteslutning ur kassan, sjukhjälpens beskaffenhet och storlek
samt avgifternas storlek eller erforderliga grunder för deras beräknande. Emellertid
innehåller lagen i sådant hänseende även vissa bestämmelser av tvingande
natur. Så får ej till medlem antagas den, som är medlem i annan sjukkassa,
och uteslutning av medlem på vis.sa angivna grunder är förbjuden. För
sjukhjälpens omfattning finnas minimibestämmelser stadgade. Vid sjukdom,
som medför väsentlig nedsättning i arbetsförmågan, skall nämligen enligt lagen
sjukhjälp utgå med vård å sjukhus eller läkarvård jämte läkemedel eller
visst belopp i penningar för varje dag, vilket belopp för självförsörjande medlem
ej får understiga 90 öre. Sjukhjälpstiden skall utgöra minst 90 dagar för
varje tidsperiod av 12 månader; dock må bestämmas, att för varje sjukdom
jämte i omedelbar följd därefter följande sjukdomar sjukhjälp skall utgå under
allenast 90 dagar.
Statsbidrag åt sjukkassor, som meddela moderskapshjälp, d. v. s. understöd
åt kvinnor vid barnsbördsfall, utgår enligt kungörelse av den 30 juni 1913.
Under det att, såsom nämnts, bestämmelser om de minsta prestationer beträffande
sjukhjälp, som kassa skall lämna för att kunna registreras och alltså
även för att kunna erhålla statsunderstöd, meddelats i sjukkasselagen, hava
föreskrifter om villkoren för erhållande av statsbidrag till moderskapshjälpsverksamheten
allenast lämnats i denna kungörelse. Dessa villkor äro, att
moderskapshjälpen skall utgå under minst 14 dagar vid varje barnsbörd och
med minst 90 öre om dagen eller vård å förlossningshem, samt att hjälpen ej
må utbetalas till annan än den, som omedelbart före barnsbörden varit sjukförsäkrad
i registrerad sjukkassa under oavbrutet minst 270 dagar. Statsbidraget
utgår med G0 öre för dag, dock högst under 42 dagar och ej för tid,
då kvinnan åtnjutit sjukhjälp eller då hon icke avhållit sig från förvärvsarbete.
Vid den nu ifrågasatta nyorganisationen har, i anslutning till vad förut an''
förts, den viktigaste reformuppgiften ansetts vara att söka så småningom
komma fram till ett enhetskassesystem. Enligt gällande lag skall i registrerad
sjukkassas stadgar finnas bestämmelse om dess verksamhetsområde. Intet
hindrar emellertid, att kassa såsom verksamhetsområde upptager hela riket,
något som också ej sällan förekommer, och å samma ort kan sjukkasseverksamhet
bedrivas av hur många kassor som helst. Genomförandet av den eftersträvade
koncentrationen inom sjukkasseväsendet innebär nu, att det som
villkor för åtnjutande av statsbidrag föreskrives, att en kassa skall hava sin
verksamhet begränsad till ett på visst sätt lokalt bestämt område, så att
kassan som regel ej skall äga som medlemmar mottaga eller behålla personer,
vilka höra hemma inom annan statsunderstödd kassas område. Å andra sidan
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
15
skall tillträde till en kassa i princip vara öppet för envar inom kassans verksamhetsområde
mantalsskriven person, vars försäkring ej på grund av hans ålder
eller sjuklighet måste anses innebära en alltför betungande risk. Såsom en konsekvens
av .systemet med allenast en statsunderstödd sjukkassa å varje ort måste
regler om överflyttning av medlemmar vid ändring av mantalsskrivningsorten,
liksom vid ändring av sjukkassas verksamhetsområde, införas.
Vad angår förslagets innehåll angående de prestationer, som en kassa skall
lämna för att kunna erhålla statsunderstöd, är först att märka, att sjukhjälpstiden
för samma sjukdom eller en sammanhängande följd av sjukdomar skall
vara minst tre år och den minsta dagliga sjukpenning, för vilken statsbidrag
må erhållas, en krona. Moderskap.shjälp med minst en krona om dagen under
en i förhållande till den nu stadgade väsentligt förlängd tid har ansetts böra
göras till en obligatorisk prestation av sjukkassorna. Därjämte torde särskilda
bestämmelser böra meddelas för den statsunderstödda sjukkas.severksamhetens
avgränsning mot annan socialförsäkring.
Såsom ersättning för att kraven på sjukkassorna så väsentligt skärpas, som
detta förslag innebär, har statsbidraget ansetts böra ökas, det i förhållande
till antalet medlemmar beräknade bidraget från 2 kronor till 3 kronor för år
och sjukdagsbidraget från 25 öre till 50 öre för sjukdag, därvid bidrag må
utgå jämväl för söndagar och begränsningen till högst 2 kronor för år och
medlem borttagits. Därjämte ingår i förslaget, att nya bestämmelser införas
rörande bidrag till kassornas sjukvårdande verksamhet. Dessa bestämmelser
innebära, att den andel av kostnaden för denna verksamhet, som ersättes av
staten, ökas, men att å andra sidan i olika avseenden garantier skapas för att
varken sjukkassan eller dess medlemmar missbruka förmånen av understödet till
läkarvården. Bidrag till meddelad moderskapshjälp skall enligt förslaget
utgå för varje understödsdag enligt samma regler som till sjukhjälp, och
till vad kassan utbetalat för barnmorskehjälp skall kassan erhålla bidrag
på samma sätt som för läkarvårdskostnader. I syfte att åstadkomma en jämnare
fördelning på samtliga sjukkassor av risken för de långvariga sjukdomsfallen
skall enligt förslaget i samband med utbetalande av statsbidraget anordnas
en utjämning sjukkassorna emellan av utgifterna därför.
Då med det ökade statsbidraget och de ökade prestationerna sagda bidrag
kommer att bliva av mera avgörande betydelse än hittills för kassornas
ekonomi, har det ansetts lämpligt att utbyta det nuvarande systemet, enligt
vilket frågan om sjukkassas rätt till statsunderstöd prövas efter utgången
av den tid, vars sjuklighetsförhållanden äro avgörande för statsbidragets storlek,
mot en annan anordning. Denna innebär, att en kassa, som uppfyller betingelserna
för att erhålla statsunderstöd och i övrigt anses lämpad att
tilldelas den centrala ställning å en viss ort, som är tillämnad de statsunderstödda
kassorna, skulle i förväg av tillsynsmyndigheten antagas till statsunderstödd
och därigenom erhålla säkerhet för att bekomma statsbidrag, så länge
sådant av riksdagen beviljas; dock endast så länge antagandet icke återkallas.
Eftersätter statsunderstödd sjukkassa de förpliktelser, som utgjort förutsättning
för att antagande skulle kunna ske, och vidtager den ej efter meddelad
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
Sättet för
meddelande
av bestämmelserna
om den
ifrågasatta
nya organisationen.
Icke statsunderstödda
sjukkassor.
Socialdepartementets
utkast.
varning påyrkad rättelse, bör nämligen antagandet kunna återkallas; men statsbidraget
skall ändock utgå för tiden intill dess enligt återkallandebeslutet antagandet
skall upphöra att gälla. Då, allt efter som sjukkasseväsendet utvecklas,
en försiktig omreglering av de statsunderstödda kassornas verksamhetsområden
kan bliva önskvärd, har tillsynsmyndigheten tillerkänts rätt att kräva sådan
förändring. — Med den föreslagna förlängningen av sjukhjälpstiden hava fortsättningskassorna
ansetts komma att sakna betydelse, och statsbidrag skulle
därför enligt förslaget icke utgå till dem.
Innan jag ingår på redogörelse för de särskilda ändringar i sjukkasselagen,
som ansetts erforderliga för genomförandet av ifrågavarande reformförslag,
torde ett par frågor av mera principiell betydelse böra beröras.
Det är endast ett fåtal av de nu existerande sjukkassorna, som utan en
mer eller mindre genomgripande ändring i sina stadgar eller i hela sin organisation
kunna övergå till det ifrågasatta njm systemet. I förra avseendet torde
i allmänhet ändring erfordras framför allt beträffande bestämmelserna om
kassans verksamhetsområde, rätten till inträde i kassan och de lämnade
förmånerna. Såsom exempel på kassor, vilkas organisation ej kan inpassas
i nämnda system, må anföras de kassor, som pläga benämnas
slutna, d. v. s. som äro tillgängliga allenast för personer, anställda vid
visst företag eller tillhörande viss förening eller viss åsiktsriktning o. d.
Också för rikss.jukkassorna skulle en eventuell övergång till den nya
organisationen kräva avsevärda förändringar. Även om åtgärder i olika
riktningar vidtagas för underlättande av övergången för kassorna och deras
medlemmar till denna organisation, kan det tänkas, att vissa sjukkassor -— och
detta även sådana som kunnat antagas till statsunderstödda under förutsättning
av ökade prestationer —- vilja fortsätta sin verksamhet under nuvarande former
också utan statsbidrag. Så länge de kassor, vilka hysa dylik önskan, uppfylla
sjukkasselagens bestämmelser, torde det ej kunna sättas i fråga att beröva dem
den genom registreringen tillerkända rättssubjektiviteten. Och ej heller synas
tillräckliga skäl föreligga att förhindra bildande av nya sjukkassor med rättssubjektivitet
men utan statsbidrag, exempelvis bland personer, vilka på grund
av de höga förmåner, de vilja tillförsäkra sig, ej kunna anses berättigade till
statsbidrag till sin sjukförsäkring. En lagstiftning rörande registrerade sjukkassor,
avseende jämväl de icke statsunderstödda kassorna, synes sålunda böra
upprätthållas.
Nu gällande sjukkasselags bestämmelser kunna i stort sett tillämpas även
på de föreslagna statsunderstödda sjukkassorna. De skärpta bestämmelserna
för dessa rörande verksamhetsområde, rätt till inträde och understöd o. s. v.,
äro alla sådana, att de med bindande kraft kunna intagas i kassornas stadgar.
Att kassa intagit sådana bestämmelser i stadgarna och i följd därav antagits till
statsunderstödd medför ej någon förändring i kassans privaträttsliga ställning.
I de inom socialdepartementet utarbetade utkasten hade man på dessa grunder
utgått från att åt ifrågavarande skärpta föreskrifter ej borde givas karaktären
av allmän lag utan att erforderliga bestämmelser i dylikt syfte lämpligen kunde
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
17
inarbetas i clen kungörelse om statsbidrag åt sjukkassor, som, i händelse omorganisation
komme till stånd, syntes böra utfärdas. Då alltså de grundläggande
föreningsrättsliga bestämmelserna alltjämt borde bliva gemensamma för
alla sjukkassor, statsunderstödda eller icke, hade det ansetts, att sjukkasselagen
fortfarande borde reglera båda grupperna av kassor och att alltså stats-,
understödd sjukkassa icke enligt lag skulle vare sig genom sin firma eller annorledes
i rättsligt hänseende särskiljas från andra registrerade sjukkassor.
Hot en anordning av nu antydda innebörd har emellertid socialstyrelsen
i sitt yttrande över utkasten gjort anmärkning och därvid anfört följande:
»Att som skett i utkastet till ''kungörelse med villkor och bestämmelser rörande
statsunderstöd åt registrerade sjukkassor’ i en och samma författning
sammanföra bestämmelser av civillags natur och rena bevillningsbestämmelser
är enligt stj''relsens uppfattning en legislativ oformlighet. På detta sätt skulle
ju exempelvis sådana för sjukkasseverksamheten grundläggande stadganden
som de, vilka röra antagande såsom statsunderstödd sjukkassa, statsunderstödd
sjukkassas verksamhetsområde, inträde i och uteslutning ur samt överflyttning
mellan statsunderstödda sjukkassor, sjuk-, moderskaps- och begravningshjälp
samt återförsäkring, rörande vilkas karaktär av civillag någon tvekan
icke torde kunna råda, kunna komma att, i förekommande fall, avgöras
genom gemensam omröstning. Här kräves enligt styrelsens mening en rationell
uppdelning, så att samtliga ovannämnda stadganden intagas såsom ett särskilt
kapitel i sjukkasselagen — förutsatt att denna fortfarande skall gälla för
alla registrerade sjukkassor. Eller också böra hithörande bestämmelser bilda
själva huvudinnehållet i en särskild lag om statsunderstödda (erkända) sjukkassor.
I författningen angående statsunderstöd, vilken skulle vara av kungörelses
natur, skulle därefter komma att kvarstå endast föreskrifterna angående
statsbidraget samt villkoren och grunderna för dess utgående. Denna senare
utväg finner styrelsen vara den mest rationella och den, som bäst motsvarar de
faktiskt rådande förhållandena.»
Socialstyrelsen har i yttrandet i annat sammanhang vidare anfört, att de
jämförelsevis fåtaliga specialbestämmelser utöver de rent föreningsrättsliga,
som kunde anses behövliga för reglering av de icke statsunderstödda men dock
registrerade sjukkassorna, lämpligen kunde inarbetas i lagen den 29 juni 1912
om understödsföreningar.
Detta socialstyrelsens uttalande, vilket vunnit anslutning av en av granskningsnämndens
ledamöter, synes mig bero på ett missförstånd av grunderna för
den föreslagna anordningen. Härom må anföras följande.
Antagandet till statsunderstödd sjukkassa är en administrativ åtgärd för
fördelning av anslaget till sjukkasserörelsen. Det innefattar en —- enligt utkasten
i förväg i stället för såsom nu efteråt verkställd — prövning, huruvida
kassan utövar verksamhet av det sociala värde, som kan motivera .statsanslag.
Den blivande kungörelsen om villkor för statsbidrag innefattar normerna för
denna prövning. Att fastställande av dylika normer faller inom riksdagens
anslagsbeviljande verksamhet synes mig ställt utom allt tvivel. Antagandet till
statsunderstödd kassa — liksom återkallandet av sådant antagande -—■ medför
ej någon förändring i kassans privaträttsliga ställning: dess karaktär av rätts
Bihang
till riksdagens protokoll 19S6- 1 samt. 9-4 käft. (Nr 113.) 2
Socialstyrel
sen.
Departe
mentschefen.
18
Kungl. Majsts proposition nr 113.
subjekt, dess förpliktelser mot medlemmarna enligt lag och stadgar, dess skyldighet
att vara underkastad tillsynsmyndighetens kontroll o. s. v. Den myndighet,
som tillsynsorganet enligt utkasten skall få gentemot en statsunderstödd
sjukkassa, exempelvis beträffande ändring av kassas verksamhetsområde,
har tillsynsorganet att utöva genom att påkalla ändring av sjukkassans stadgar.
Underlåtenhet att följa tillsynsmyndighetens maning därutinnan berättigar
alltså denna att i stadgade former återkalla antagandet. Ej heller detta
förhållande kan vara av beskaffenhet att inverka pa den rättsliga karaktären
av de ifrågasatta reglerna.
Att alla regler om rätt till inträde i och om uteslutning ur kassa, om understödets
omfattning o. s. v. äro av privaträttslig karaktär, d. v. s. reglera rättsförhållandet
mellan sjukkassan och dess medlemmar, är visserligen riktigt.
Men därav följer icke att ett riksdagsbeslut, som blott tillerkänner sjukkassor
av en viss rättslig struktur statsunderstöd, skulle hava karaktär av civillag.
De nämnda reglerna bliva nämligen för kassorna och medlemmarna lika bindande
genom att intagas i kassans stadgar som genom att införas i lagen. Förutsättningen
för antagande till statsunderstödd kassa har avsetts skola vara,
att kassan i sina stadgar intagit bestämmelser i angivna hänssenden, motsvarande
vad i kungörelsen om statsbidrag sägs. Stadgarna kunna visserligen av kassan,
på sätt i lagen föreskrives, ändras, men sker detta i .sådan riktning, att stadgarna
komma i strid mot kungörelsens bestämmelser, blir naturligtvis följden,
att antagandet till statsunderstödd kassa kan och bör återkallas.
Såsom jag redan framhållit, är det meningen att vid sidan av de statsunderstödda
sjukkassorna skola kunna existera sjukkassor utan statsbidrag. Även
om det icke är uteslutet att i själva lagen upptaga olika regler för dessa båda
grupper av sjukkassor, torde det ur lagteknisk synpunkt framstå såsom mest
önskvärt, att lagen blott upptager de för alla sjukkassor gemensamma bestämmelserna,
medan det åt den anslagsbeviljande riksdagen överlåtes att såsom
villkor för åtnjutande av statsunderstöd uppställa, att sjukkassorna i sina stadgar
upptagit dels vissa skärpta förpliktelser mot sina medlemmar, dels ock
sådana bestämmelser i övrigt som anses främjande för sjukkasserörelsens utveckling
utan att de dock behöva göras obligatoriska för alla sjukkassor. Det
är så långt ifrån en'' »legislativ oformlighet» att förfara på nämnda sätt, att
fastmera en anordning, varigenom bestämmelserna om kassans minimiprestationer
erhölle lags natur, medan beloppet av det statsbidrag som utgjorde förutsättningen
för dessa prestationer skulle prövas som en anslagsfraga, knappast
skulle kunna anses lämplig, då det därigenom skulle kunna inträffa, att anslaget
vägrades eller nedsattes av en gemensam voteringsmajoritet i riksdagen, medan
en däremot svarande lagändring strandade på ena kammarens motstånd.
På grund av vad sålunda anförts har jag ej funnit skäl att i anledning av
socialstyrelsens anmärkning införa de föreslagna bestämmelserna vare sig i lagen
om sjukkassor eller i annan författning av allmän lags karaktär. Följaktligen
har anledning icke heller förefunnits att, såsom socialstyrelsen förordat,
överföra de för de icke statsunderstödda sjukkassorna gällande lagbestämmelserna
till lagen om understödsföreningar.
19
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
De mera materiella förhållandena för statsunderstödda kassor skulle alltså De icke
komma att regleras av deras på kungörelsen om villkor för statsbidrag ba- statJjundrserade
stadgar. Dessa skulle alltså komma att innebära en skärpning av de kassornas
minimikrav beträffande sjukhjälps tid och andra sjukhjälpsprestationer m. m., ställning.
som gällande sjukkasselag uppställer. Lagens även för de statsunderstödda
kassorna gällande minimikrav skulle alltså för dem bliva utan praktisk betydelse,
men för eventuellt kvarstående registrerade, icke statsunderstödda sjukkassor
skulle de även i fortsättningen bliva normgivande, därest lagen bibehålies
i sin nuvarande lydelse. Det har emellertid ifrågasatts, huruvida icke
bortfallandet av statsbidraget borde föranleda en lindring i eller rent av ett helt
borttagande av dessa lagens minimikrav, d. v. s. införande av ren avtalsfrihet
beträffande försäkringsförmånernas omfattning.
För att denna fråga må kunna bedömas, torde det vara lämpligt att en Förarbeten till
kort redogörelse lämnas för vissa uttalanden i samband med tillkomsten av de 191,°0.ärs
därutinnan gällande bestämmelserna. a°’
Lagbestämmelser av materiellträttslig art för sjukkassorna infördes först
genom 1910 års lag om sjukkassor. I sammanhang med antagandet av nämnda
lag ökades statsbidraget till sjukkassorna i avsevärd grad, och under förarbetena
till lagstiftningen sattes nu ifrågavarande bestämmelser i samband med
detta ökade statsbidrag. Så hava de sakkunniga, på vilkas förslag lagstiftningen
är bjggd, i motiven till förslaget i denna del —■ som dock ej av dem
gjordes beroende av att ökat statsbidrag komme att beviljas —■ bland annat
anfört:
»Särskilt bär med utgående därifrån, att staten skall finnas böra i sammanhang
med införande av en ny lagstiftning avsevärt öka sitt ekonomiska understöd
till sjukkassorna, en del materiellt reglerande bestämmelser ansetts betogac
e, vilka till äventyrs eljest icke bort ifrågakomma vid ett ordnande av det
ilhga sjukkasseväsendet. Har nämligen det allmänna i större omfattning
vidkänts ekonomiska uppoffringar för denna verksamhet, måste härav och av
verksamhetens vikt auses följa såväl rätt som plikt att påfordra garantier för
verksamhetens behöriga utövande.»
. 0ch 1 Kungl; iIaJ:ts i sammanhang med framläggande av nämnda lagförslag
till 1910 års riksdag avlåtna proposition nr 202 angående anvisande av medel
till sjukkasseväsendets främjande — vilka medel äskades under förutsättning
av att det framlagda förslaget till lag om sjukkassor antoges -— bär sedermera,
efter en redogörelse för lagförslagets innehåll och ett påpekande av
att detsamma innebure ett kännbart ingripande i kassornas frihet och självbestämningsrätt
samt vore ägnat att åsamka dem i många fall avsevärt ökade
kostnader, anförts följande:
»Skall ett dylikt ingripande från statens sida icke inverka hämmande på
den frivilliga sjukkasseverksamhetens utveckling eller bliva mer än skäligt
betungande för sjukkassornas medlemmar, vill det synas- påkallat och med
billighetens fordringar överensstämmande, ej mindre att sjukkassorna av staten
beredas sadana fördelar, som kunna anses uppväga den inskränkning de
fa vidkännas i sin frihet, än även att staten i skälig mån bidrager till bestridandet
av de ökade kostnader, som komma att tillskyndas kassorna. Detta
torde da lämpligen böra åstadkommas därigenom, att sjukkassorna bliva tillförsäkrade
statsbidrag i större utsträckning än hittills ägt rum.»
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
Socialstyrelsen
angående
besparingskommitténs
förslag.
Socialdepartementets
utkast.
Socialstyrelsen
angående
socialdepartementets
utkast.
Departe
mentschefen.
I sitt utlåtande över besparingskommitténs förslag har socialstyrelsen yttrat
sig rörande den ställning, som vid ett genomförande av förslaget om statsunderstöd
åt allenast vissa sjukkassor borde tillkomma övriga registrerade sjukkassor.
Jämte det styrelsen uttalat sig mot att beröva sist avsedda kassor
deras rättssubjektivitet, har styrelsen anfört såsom sin mening, att det vore
eu uppenbar orimlighet att, om statsbidraget helt bortfölle, ändock upprätthålla
i obeskuret skick 1910 års lagstiftning, vars många materiellt tvingande bestämmelser
just motiverats med hänsyn till det väntade ökade statsbidraget.
De icke statsunderstödda sjukkassorna borde erhålla full frihet att efter förekommande
behov ordna sin verksamhet.
I de inom socialdepartementet utarbetade utkasten hade emellertid någon ändring
beträffande de icke statsunderstödda sjukkassornas ställning i berörda
hänseende icke föreslagits.
I sitt utlåtande över dessa utkast har socialstyrelsen ytterligare understrukit
sin nyss angivna uppfattning i frågan. Efter att hava citerat de återgivna yttrandena
från förarbetena till 1910 års lagstiftning anför nämligen styrelsen,
att det skulle utgöra ett klart avsteg från förutsättningarna för tillkomsten av
1910 års sjukkasselag, om staten utan att upphäva de tvingande bestämmelser
i fråga om verksamhetens materiella ordnande, som lagen pålade de registrerade
sjukkassorna, ändock indroge statsbidraget till dessa kassor. Sa länge
staten upprätthölle lagen i obeskuret skick, sa länge syntes staten också hava
en åtminstone moralisk skyldighet att bevilja statsbidrag åt de sjukkassor,
som inordnat sig under lagen. Endast genom att upphäva lagen och återgiva
åt sjukkassorna deras frihet att efter eget gottfinnande men med bibehållande
av den rättskapacitet, som registreringen skänkte, ordna sm verksamhet, syntes
staten kunna fritaga sig från skyldigheten att lämna statsbidrag.
Mot den av socialstyrelsen sålunda intagna ståndpunkten torde följande vara
att anföra.
Registrering av en sjukkassa medför ej allenast rättssubjektivitet för kassan.
Därmed följer även en i medlemmarnas intresse utövad statlig kontroll
över kassans verksamhet, vilken kontroll —• i motsats till vad som är fallet
beträffande den affärsmässiga försäkringsverksamheten — bekostas av allmänna
medel. Förutsättningen såväl för att lagstiftaren tillerkänt kassorna
rättssubjektivitet som för att dylik kontroll anordnats torde fa anses vara, att
de fylla ett ur social och ekonomisk synpunkt berättigat ändamål. Lagen kan
då tydligen föreskriva en minimigräns för prestationerna, under vilken detta
ändamål ej anses fyllt, och alltså sätta uppnående av denna gräns som villkor
för registrering. Vilja personer träffa avtal för ömsesidigt beredande av
sjukhjälp av mindre omfattning än den sålunda i lagen föreskrivna, står detta
dem naturligen fritt, men ett sådant avtal får då vara baserat på deras förtroende
till varandra inbördes; såsom underlag för ett särskilt, av staten kontrollerat
och därigenom gentemot medlemmarna i viss mån garanterat rättssubjekt
är emellertid en dylik överenskommelse alltför svag.
Om det också på nu anförda skäl synes tydligt, att fullgiltig anledning alltjämt
finnes att i lagen uppehålla vissa minimikrav på de prestationer, som en
Kung!. Maj:ts proposition nr 113.
21
sjukkassa, också då den ej erhåller statsbidrag, skall lämna för att kunna registreras
och erhålla rättssubjektivitet, kan det naturligtvis sättas i fråga,
huruvida icke den nu enligt sjukkasselagen gällande minimigränsen i sådant
hänseende är för hög i händelse av ett borttagande av statsbidraget för en del
sjukkassor. I detta hänseende torde emellertid vara att märka följande.
Något behov av registrerad sjukkasseverksamhet med lägre prestationer än
de i lagen nu föreskrivna och utan statsbidrag lärer ej hava försports med det
nuvarande systemet. Tvärtom lärer det hava hänt, att sjukkassor, vilkas prestationer
varit sådana, att de med allenast mindre betydande förändringar i sina
stadgar haft möjlighet att bliva registrerade, underlåtit att förskaffa sina medlemmar
de obestridliga förmåner, som registreringen innebär. Och då den höjning
av statsbidraget, som jag har för avsikt att förorda, åtminstone för de
lägre sjukhjälpsklasserna skulle väsentligen motsvara den av de ifrågasatta
större minimiprestationerna föranledda ökningen i kostnader, så att någon höjning
av premierna knappast skulle behöva ifrågakomma, synes ej heller med
det nu påtänkta systemet något sådant behov komma att föreligga. — Det
har vidare plägat anföras, att ett stort antal personer vid sjukförsäkring huvudsakligen
fästa sig vid att få understöd för kortare sjukdomsfall; risken för
ett längre sjukdomsfall syntes dem så mycket mindre, att de icke hade samma
intresse att försäkra sig däremot. Skulle nu anspråken på sjukhjälpstidens
längd nedsattas för de icke statsunderstödda sjukkassorna, kunde det därför
tänkas, att dessa kassor skulle, oaktat de icke hade statshjälp, kunna -— med
en kortare sjukhjälpstid än den nuvarande lägsta — tillhandahålla en till synes
billigare sjukförsäkring, vilken dock i förhållande till prestationens storlek
nuturligen skulle vara för medlemmarna dyrare. Det skulle alltså av dessa
kassor, så att säga under statens hägn, kunna etableras en konkurrens, som
för den statsunderstödda -— socialt tillfredsställande — sjukförsäkringen kunde
vålla väsentligt avbräck. Att de befintliga kassornas intressen i denna punkt
skulle kräva ett hänsynstagande, varigenom framgången av den föreslagna reformen
i högre grad motverkades, torde väl ej kunna göras gällande, och att
genom en sänkning av minimigränsen uppmuntra till nybildning av sjukkassor,
som icke skulle kunna erhålla statsunderstöd och vilkas prestationer vore sådana,
att kassorna knappast ansåges socialt berättigade, synes icke kunna ur
någon synpunkt anses befogat. För sjukkass^medlemmarnas intresse torde vara
tillfyllest sörjt genom de övergångsbestämmelser, som äro avsedda att tillämpas
i händelse av ^''organisation och genom vilka de allmänt skulle äga möjlighet
att vinna inträde i de statsunderstödda kassorna och alltså komma i åtnjutande
av väsentligt högre statsbidrag än för närvarande.
På nu anförda grunder har jag ej funnit skäl att i sist behandlade hänseende
föreslå ändringar i gällande sjukkasselag. I
I detta sammanhang torde vidare böra upptagas ett annat uttalande av so- Ifrågasatt
cialstyrelsen i dess sista utlåtande i frågan. Styrelsen har nämligen däri an- visionärtätört.
att det redan tidigt efter tillkomsten av gällande sjukkasselagstiftning 9en om sjukvisat
sig, att lagen i vissa hänseenden vore både bristfällig och mindre läinp- ^assot.
ligt avvägd. Styrelsen hade ock vid upprepade tillfällen varit betänkt på att SoclggSntyre1''
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
göra framställning till Kungl. Maj:t om en allmän revision av lagen men avhållits
därifrån av hänsyn till de alltjämt fortgående utredningarna angående
dels införande av obligatorisk försäkring, dels socialförsäkringens enhetliga organisation.
Då nu ifrågasattes att införa en ny sjukkasselagstiftning, skulle,
anför styrelsen, styrelsen för sin del helst hava sett, att omarbetningen blivit
med ledning av vunnen erfarenhet mera grundlig, än som nu syntes bliva förhållandet.
Styrelsen anför vissa exempel på av styrelsen åsyftade reformönskeinål,
nämligen bland annat ett förenklat förfaringssätt för likvidation och
upplösning av sjukkassa ävensom lagfästade regler angående sammanslagning
och eventuell uppdelning av sjukkassor. I annat sammanhang har socialstyrelsen
i sitt utlåtande vidare anfört, att vissa särskilda uttryck i lagen vore
till sin innebörd svävande och föranlett skilda tolkningar, ävensom framställt
anmärkningar mot den sakliga innebörden i en del stadganden i lagen.
Gransknings- I sitt över de inom socialdepartementet utarbetade utkasten avgivna yttrannämnden.
,je jemväl granskningsnämnden anfört, att en del uttryck, som i det utarbetade
utkastet till kungörelse angående statsunderstöd åt registrerade sjukkassor
upptagits från sjukkasselagen, borde till följd därav att de gåve och
i praktiken givit rum för osäkerhet i tillämpningen föranleda en undersökning,
huruvida de icke skulle kunna ersättas med mera preciserade och tydligare
ordalag. I ett par punkter har granskningsnämnden även föreslagit, att
i berörda kungörelse skulle intagas nya uttryck för begrepp, som nu i sjukkasselagen
finnas betecknade på annat sätt.
Departe- Det synes antagligt, att, i enlighet med vad socialstyrelsen sålunda anfört
mentschefen. ocjj granskningsnämnden jämväl synes förmena, sjukkasselagen i olika hänseenden
är i behov av förtydligande och komplettering. Emellertid äro de för
sjukkassorna gällande rättsregler, beträffande vilka socialstyrelsen i främsta
rummet påkallat ändring, nämligen rörande likvidation och upplösning
med vilka frågorna om sammanslagning och uppdelning höra samman — likartade
med de för all svensk associationsrätt gällande. Av förarbetena till
sjukkasselagen framgår ock, att denna lag satts i nära samband med annan
sådan lagstiftning. Att i detta sammanhang1 för hela ifrågavarande rättsområde
ändra på bestämmelser av så central beskaffenhet som dessa torde ej
kunna ifrågasättas. Jämväl frågan, huruvida någon sjukkassornas speciella karaktär
skulle kunna anses i dessa avseenden motivera undantag från de i övrigt
gällande reglerna, synes ej kunna avgöras utan en synnerligen ingående utredning.
Även andra av de av styrelsen framkastade spörsmålen torde påkalla
ytterligare grundlig undersökning. Någon utredning i nu berörda hänseenden
har icke verkställts av besparingskommittén eller eljest under de hittills bedrivna
förarbetena till en sjukkassereform; såsom framgår av socialstyrelsens
yttrande bär ju icke heller socialstyrelsen förrän i anledning av de nu remitterade
utkasten givit till känna sin uppfattning om behovet av lagens omarbetning.
På grund av det anförda synes det uppenbart, att sådana ändringar i
lagen, som skulle bliva en följd av en dylik genomgripande revision av densamma,
icke kunna utan avsevärt uppskov företagas. Dessa frågor äro icke
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
23
heller av den beskaffenhet, att de behöva lösas i samband med den nu ifrågasatta
omorganisationen av sjukkasselagstiftningen, något som socialstyrelsen
för övrigt knappast lärer hava avsett. Särskilt tydligt blir detta frågornas
oberoende av varandra därest, såsom avsett är, de flesta bestämmelserna rörande
omorganisationen utfärdas i administrativ ordning i form av villkor för
erhållande av statsbidrag och därest således ändringarna i sjukkasselagen inskränkas
till ett fåtal jämkningar av mindre betydelse. Det synes icke på något
sätt kunna medföra en avsevärd olägenhet, att de bestämmelser i
lagen, som för närvarande gälla, komma att få tillämpas även av de ombildade
sjukkassorna, intill dess en fullständig omarbetning av lagstiftningen
hunnit bliva verkställd.
Såsom framgått av det anförda, bör enligt min mening en övergång till nyorganisation
av förut angiven innebörd icke ur någon av nu behandlade synpunkter
föranleda ändring i lagen om sjukkassor. Däremot torde, såsom förut
antytts, de ifrågasatta förändringarna påkalla ändring i vissa särskilda av
lagens stadganden. Med hänsyn till den allmänna revision av sjukkasselagen,
som alltså synes i en framtid böra företagas, hava de ifrågasatta ändringarna
inskränkts till sådana, som hava omedelbart sammanhang med nyorganisationen.
Då lagrådets utlåtande bör inhämtas över de lagändringar, som sålunda
synas böra ifrågakomma, torde det tillåtas mig att, ehuru jag icke ännu är beredd
att i detalj framlägga förslag till den nya organisationen, nu anmäla frågan
om dessa lagändringar.
Jag övergår alltså till att paragrafvis behandla ifrågasatta ändringar i lagen
den 4 juli 1910 om sjukkassor. Därvid vill jag förutskicka, att, där annat
icke framgår av vad som yttras, dessa ändringar i sak överensstämma med
de tidigare inom socialdepartementet utarbetade utkasten och av granskningsnämnden
och socialstyrelsen lämnats utan anmärkning.
Specialmotivering''.
2 §•
2 § i sjukkasselagen innehåller det stadgandet, att registrerad kassa icke äger
utöva verksamhet, som uppenbarligen är främmande för dess ändamål. Enligt
15 § mom. 1 och 16 § sista stycket i lagen äger vidare sjukkassa utgiva understöd
allenast åt sina medlemmar.
Till förstnämnda bestämmelse synes på i det följande angivna grunder ett
tillägg nu böra göras.
Vid sidan av de spörsmål, som röra sjukförsäkringen, hava inom socialdepartementet
upptagits till behandling vissa andra socialförsäkringsgrenar,
nämligen olycksfalls- och moderskapsför.säkringen. Ett inom departementet
utarbetat förslag till ny lag om försäkring för olycksfall i arbete har jag förut
i dag för Kungl. Maj:t anmält, och över ett därstädes utarbetat utkast till
förordning angående moderskapsunderstöd åt kvinnor i visst industriellt arbete
hava yttranden inhämtats från vederbörande myndigheter. Det är min
förhoppning, att i båda nämnda avseenden proposition skall kunna föreläggas
1926 års riksdag.
Föreliggande
förslag
till
ändringar
i sjukkasselagen.
Förslag angående
olycksfallsförsäkring
och moderskapsnnderstöd.
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 118.
Enligt nämnda förslag till lag om den sociala olycksfallsförsäkringen skall
denna försäkring centraliseras hos en riksförsäkringsanstalt av väsentligt annan
karaktär än den nuvarande anstaltens. Försäkring i den nya anstalten skall
avse ersättning under hela den tid olycksfall medfört förlust eller nedsättning
av arbetsförmågan, vilket innebär, att särbestämmelserna för den nuvarande
s. k. karenstiden, d. v. s. den tid av 35 dagar närmast efter olycksfallet, under
vilken försäkringen är frivillig och arbetsgivaren, därest han ej tagit dylik
frivillig försäkring, själv står risken för inträffade olycksfall, skola uteslutas
ur lagstiftningen. Enligt förslaget skall emellertid riksförsäkringsanstalten äga
att med statsunderstödd sjukkassa träffa avtal därom att kassan skall inom sitt
verksamhetsområde eller viss del därav mot vederlag av anstalten på eget ansvar
övertaga skyldigheten att bestämma och utgiva å tiden till och med den
sextiotredje dagen efter inträffat olycksfall belöpande ersättningar till skadad
arbetare, med undantag dock av livräntor och ersättning för vissa särskilda
hjälpmedel. I samband med behandlingen av nämnda lagförslag har jag haft
tillfälle att utveckla de skäl, som legat till grund för förslaget i sistberörda
hänseende. Därutinnan har förslaget funnit gillande hos flertalet inom den
granskningsnämnd, som tillkallats inom socialdepartementet för att granska
utarbetat förslag i ämnet. Förenämnda för sjukförsäkringsfrågan tillkallade
granskningsnämnd har enhälligt lämnat förslaget om samarbete med sjukkassorna
utan anmärkning.
Enligt förslaget rörande moderskapsunderstöd -—• vilket förslag hos de däröver
hörda myndigheterna och vederbörande granskningsnämnd principiellt
vunnit övervägande tillslutning —■ skall till kvinnor, vilka på grund av stadgande
i arbetarskyddslagen äro förhindrade att under viss tid i sammanhang
med barnsbörd utföra industriellt arbete, utgå understöd av allmänna medel, beräknat
efter samma grunder som skola gälla för bestämmande av olycksfallsersättning.
Understödet skall enligt utkastet bestämmas och utgivas av riksförsäkringsanstalten,
vilken dock skall äga att med statsunderstödd sjukkassa
träffa avtal därom att kassan skall inom sitt verksamhetsområde eller viss
del därav mot vederlag av anstalten övertaga skyldigheten att bestämma och
utgiva understödet. Jämväl enligt detta förslag förutsättes alltså, att sjukkassorna
skola efter träffat avtal anlitas vid understödets bestämmande och utgivande.
De skal, som legat till grund för förslaget i denna del, äro i huvudsak
desamma som åberopats som stöd för att kassorna böra kunna tjäna som organ
för olycksfallsförsäkringen. Till dem kommer, att den utredning, som blir
erforderlig för fastställande av understödsrätt och understödsbelopp, med väsentligt
större lätthet torde kunna verkställas av sjukkassorna; dessa torde för
övrigt ofta redan på förhand äga kännedom om ifrågavarande kvinnor såsom
medlemmar av sjukkassan. Då vidare bestyret med handhavande av moderskapsunderstöden
måste anses vara av enklare beskaffenhet än en medverkan vid
olycksfallsförsäkringen, har det förutsatts, att de statsunderstödda sjukkassorna
skulle i mycket stor utsträckning kunna medverka vid förstnämnda slags
verksamhet, detta även å orter, där samarbete med olycksfallsförsäkringen
icke lämpligen kan komma till stånd.
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
25
Ifrågavarande utkast till förordning om moderskapsunderstöd har även i
vad angår sjukkassornas medverkan lämnats utan erinran av vederbörande
granskningsnämnd. Jämväl nämnden för granskning av utkasten rörande
sjukförsäkringen har icke haft något att ur sjukkasseverksamhetens synpunkt
anföra mot kassornas medverkan vid förvaltningen av denna understödsgren.
Socialstjuelsen har i ifrågavarande punkt icke haft något annat yttrande än
att styrelsen ifrågasatt, huruvida icke förslaget att sjukkassa skulle äga efter
särskilt avtal övertaga uppdrag att medverka till ifrågavarande verksamhet
borde utvidgas, så att sjukkassa skulle vara pliktig att efter tillsynsmyndighetens
prövning övertaga dylikt uppdrag.
Därest en sjukkassa träffar avtal om att medverka vid olycksfallsförsäkrings-
eller moderskapsunderstödsverksamheten, innebär detta, att sjukkassan
skall ombesörja dylik försäkring eller dylikt understöd ej allenast åt kassans
medlemmar utan även åt andra personer inom dess verksamhetsområde. Då
tvekan skulle kunna uppstå, huruvida dylik medverkan faller inom de av
lagen enligt dess gällande lydelse uppdragna gränserna för sjukkassas verksamhet,
har det ansetts lämpligt att i den nu behandlade paragrafen i lagen
intaga ett uttryckligt stadgande om rätt för kassa att utöva medverkan beträffande
olycksfallsförsäkring och moderskapsunderstöd.
Emellertid har ur sjukkasseverksamhetens synpunkt en inskränkning ansetts
höra stadgas i denna rätt, i det att i överensstämmelse med utkasten föreslagits,
att en sjukkassa allenast med tillsynsmyndighetens medgivande skall äga att
träffa avtal om övertagande av dylik verksamhet. Genom en sådan bestämmelse
har man velat skapa garanti för att en sjukkassas styrelse icke på grund
av oerfarenhet eller av annan anledning åtager kassan förpliktelser, som skulle
kunna komma att verka rubbande på dess förmåga att fullfölja sin huvudsakliga
uppgift, den att lämna sjukhjälp. I detta sammanhang är att märka,
att, såsom framgått av förslaget till olycksfallsförsäkringslag och vad därom
anförts, sjukkassa visserligen ansetts böra själv bära viss risk på grund av
den övertagna olycksfallsförsäkringsverksamheten. Endast därigenom har
nämligen sjukkassa ansetts erhålla det intresse av en noggrann tillämpning
av gällande bestämmelser, som erfordras för att ett av ändamålen med sjukkassornas
anlitande -—- kontrollen över att ersättning icke obehörigen utgår —
skall kunna vinnas. Men tillika är det avsett, att man skall tillse, att denna
risk icke kommer att stiga över ett visst mått och bliva farlig för den egentliga
sjukkasseverksamheten. Det oaktat kan det enligt min uppfattning icke under
nuvarande förhållanden vara lämpligt att gå så långt, som socialstyrelsen ifrågasatt,
eller till att stadga skyldighet för sjukkassorna att enligt tillsynsmyndighetens
bestämmande bliva organ för andra socialförsäkringsgrenar. Någon
fara för att kassa, som äger den stadga och omslutning, att den rimligen bör
bliva organ för sådan verksamhetsgren, skulle undandraga sig att på
skäliga villkor åtaga sig uppgifter i dylikt hänseende torde för övrigt i praktiken
knappast komma att föreligga. Det lärer nämligen få anses som en
Social
styrelsen.
Departe
mentschefen.
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 118.
väsentlig fördel för en sjukkassa att på detta sätt komma i beröring med
andra personer än sina medlemmar, i det kassan därigenom kommer att äga
stor utsikt att vinna ytterligare utveckling i sin sjukhjälpsverksamhet. Även
de personer, som redan anslutit sig till sjukkasseverksamheten, torde för övrigt
också för egen del komma att anse det såsom en fördel, därest de också i fråga
om sin rätt till ersättning vid olycksfall och barnsbörd hava att vända sig till
sjukkassan.
4 §.
I nu gällande lag stadgas i 4 §, att sjukkassa för att kunna vinna registrering
skall bestå av minst 100 medlemmar; men må registrering undantagsvis kunna
beviljas för kassa med mindre medlemsantal, dock ej under 25. Har kassan
vid registreringen haft 100 medlemmar men nedgår medlemsantalet sedan under
detta tal, åligger det enligt stadgande i 92 § kassan att därom ofördröjligen
göra anmälan hos tillsynsmyndigheten, som prövar, huruvida kassan må fortsätta
sin verksamhet eller om den jämlikt 62 § skall träda i likvidation.
Därest kassan registrerats med mindre medlemsantal än 100 eller fått tillstånd
att fortsätta sin verksamhet med sådant mindre antal, och medlemsantalet
sedan nedgår under 25, skall liknande anmälan göras hos tillsynsmyndigheten
och kassan träda i likvidation, såvida ej sistnämnda tal uppnåtts inom tre
månader.
Såsom redan nämnts, torde av den ifrågasatta nyorganisationen av sjukkasseverksamheten
böra följa en utjämning av de i viss mån ökade risker,
som de statsunderstödda sjukkassorna kunna komma att löpa på grund av den
tilltänkta väsentliga utvidgningen av sjukhjälpstiden. En dylik utjämning har
särskilt ansetts bliva betingad därav, att enhetskassornas verksamhetsområden
i princip torde böra sammanfalla med den kommunala indelningen, varav åtminstone
till en början i vissa delar av landet kan komma att följa, att medlemsantalet
i kassorna blir ganska obetydligt. Utjämningen torde emellertid
icke böra göras fullständig, utan det lärer böra tillses, att varje sjukkassa även
för de långvariga sjukdomsfallen bär så pass stor del av risken, att kassan icke
förlorar intresset för en effektiv sjukkontroll. Bestämmelser i nu berörda syften
uro avsedda att intagas i den blivande organisationsplanen.
Även med ett utjämningsförfarande av antydd beskaffenhet sjukkassor
emellan torde medlemsantalet i kassorna icke böra få nedgå alltför långt. Med
hänsyn till den risk, som alltid skulle komma att bäras av kassorna själva,
och då de kassor, som till äventyrs ej bliva statsunderstödda, icke bliva delaktiga
i den förutnämnda utjämningen, synes registrering av kassa med mindre
medlemsantal än 100 endast med viss försiktighet böra beviljas, och registrering
med det i lagen bestämda absoluta minimiantalet 25 lärer endast i rena undantagsfall
böra tillåtas. Ur sådan synpunkt kan ett borttagande av detta minimiantal
ur förevarande paragraf anses önskvärt. Därest det kvarstår i lagen, kan
detta nämligen föranleda till den uppfattningen, att sagda medlemsantal mera
allmänt skulle kunna tillåtas. Om i lagen endast stadgas, att tillsynsmyndigheten
äger avgöra, huruvida registrering må medgivas med mindre medlems
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
27
antal än 100, lärer det kunna förväntas, att tillsynsmyndigheten prövar frågan
med hänsynstagande till alla inverkande faktorer; ett uttryckligt förbud
mot registrering med mindre medlemsantal än 25 synes vid sådant förhållande
vara överflödigt.
Särskilt torde emellertid ändring vara påkallad i den av de nyss återgivna
reglerna, enligt vilken, därest dispens från huvudregeln om 100 medlemmar
skett vid registreringen, kassans medlemsantal kan nedgå ända till 25, utan att
tillsynsmyndigheten äger någon befogenhet att inskrida mot densamma. Detta
förhållande lärer nämligen knappast kunna anses tillfredsställande. Om inom
en kommun det ej kan uppbringas mer än exempelvis 90 sjukkassemedlemmar,
må det väl under vissa förhållanden anses försvarligt att låta dessa bilda
en registrerad sjukkassa. Men därav följer ej, att en kassa med allenast 25
medlemmar bör få existera inom kommunen. Om också en viss minskning
under det vid registreringen befintliga medlemsantalet lärer böra medgivas,
kan alltså en nedgång till 25 vara alltför stor, varför 25-medlemsgränsen även
i sist berörda sammanhang ansetts böra uteslutas ur lagen och ersättas med ett
av tillsynsmyndigheten för varje fall, då dispens från medlemsantalet 100
beviljas, bestämt tal.
En anordning, liknande den här berörda, har beträffande minsta antalet
medlemmar i sjukhjälpsklass föreslagits till införande i 19 §; detta på skäl
som vid nämnda paragraf skola anföras. Av nu ifrågasatta lagändringar föranledas
vissa ändringar även i 62 och 92 §§.
6 §.
Bland de förhållanden, som enligt 6 § skola regleras i sjukkassas stadgar, är
huruvida sjukkassan jämte sin sjukhjälpsverksamhet skall bedriva begravningshjälpsverksamhet.
Då övertagande av skyldighet att bestämma och utgiva
ersättning för olycksfall i arbete och moderskapsunderstöd på samma sätt
som meddelande av begravningshjälp är en visserligen sekundär uppgift, som
emellertid för sjukkassans struktur och medlemmarnas rätt är av ganska stor
vikt, torde för det fall att kassan skall kunna utöva dylik verksamhet uppgift
därom alltid böra finnas i stadgarna. Bestämmelse om skyldighet att i stadgarna
intaga dylik uppgift har därför intagits i 6 §.
Under 15) i förevarande paragraf finnes stadgat, att i sjukkassas stadgar
skall finnas bestämmelse om huru vid kassans upplösning skall förfaras med
behållna tillgångar. I sitt utlåtande över de inom socialdepartementet utarbetade
utkasten har socialstyrelsen om denna bestämmelse anfört, att på grund
därav något hinder icke funnes att, därest stadgarna så föreskreve, tillgångarna
fördelades mellan kassans medlemmar. Om också en sådan bestämmelse varit
förklarlig, så länge sjukkasseverksamheten uppehållits väsentligen endast genom
medlemmarnas egna avgifter, syntes en dylik frihet dock styrelsen få
anses mindre naturlig i sådana fall, då, såsom'' avsett vore, det allmänna i mera
avsevärd grad bidroge till sjukkasseverksamhetens finansiering. På föreva
-
Social
styrelsen.
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 118.
Departe
mentschefen.
rande rum i lagen syntes därför böra införas ett stadgande av huvudsakligt
innehåll, att vid statsunderstödd kassas upplösning tillgångarna skulle användas
för något allmännyttigt, sjukkasseverksamheten närstående ändamål. Därest
detta skulle anses vara att gå för långt, borde det föreskrivas, att på nyss
nämnt sätt skulle förfaras med den del av tillgångarna, som skäligen kunde
anses motsvara det allmännas andel i sjukhjälpsverksamheten. I händelse
efter den upplösta kassan en ny statsunderstödd sjukkassa bildades för verksamhetsområdet,
borde denna givetvis vara självskriven till att övertaga tillgångarna.
Socialstyrelsen har tillagt, att en föreskrift av sålunda angivet
innehåll funnes intagen i de av tillsynsmyndigheten för sjukkassorna utfärdade
normalstadgarna och efter dem införts i praktiskt taget alla registrerade sjukkassors
stadgar, men tillika anfört, att det syntes styrelsen mera betryggande,
att bestämmelser i ämnet intoges i själva sjukkasselagen och sålunda bleve av
tvingande natur.
Inom socialdepartementet verkställd utredning har givit vid handen, att om
också antalet sjukkassor, enligt vilkas stadgar tillgångarna i händelse av upplösning
skola fördelas på medlemmarna, icke är synnerligen stort, så utgöra
dock de sjuklcassemedlemmar, som beröras av dylikt stadgande, ett mycket stort
antal; detsamma återfinnes nämligen i ett flertal av de största rikssjukkassornas
stadgar. Om också en föreskrift av den av socialstyrelsen angivna innebörden
ur vissa synpunkter kan anses befogad beträffande statsunderstödda
sjukkassor, kan det vid sådant förhållande knappast anses lämpligt att införa
ett stadgande därom i själva sjukkasselagen, vilket skulle innebära, att samtidigt
som en del sjukkassor icke vidare erhölle statsbidrag, en ny inskränkning
i kassornas självbestämningsrätt av så väsentlig beskaffenhet som denna
skulle föreskrivas. Vidare må det påpekas, att i sjukkassa, vilken driver begravningshjälpsverksamhet,
större delen av tillgångarna torde motsvara premiereserv
för denna verksamhet. Vid kassans likvidation och upplösning upptages
denna premiereserv ej såsom en kassans skuld till medlemmarna, utan
deras rätt att återfå kapitalbeloppet av försäkringarna är helt beroende på
stadgarnas bestämmelser. Enda möjligheten för medlemmarna att få nytta
av sina inbetalningar till begravningshjälp skulle alltså, därest en regel
sådan som den av socialstyrelsen föreslagna bleve tvingande, vara, att den
kassa, till vilken tillgångarna enligt socialstyrelsen skulle överlåtas, övertoge
förpliktelserna mot dem. Men det kan väl ej alltid med säkerhet beräknas, att så
komme att ske. Vill kassan till annan sjukkassa eller till ett allmännyttigt
ändamål överlämna sina tillgångar, synes detta böra bero på dess frivilliga — i
stadgarna uttryckta — beslut. Jag anser mig alltså icke kunna förorda ett
införande i sjukkasselagen av ett stadgande i enlighet med socialstyrelsens förslag.
Till frågan huruvida dylik föreskrift i stadgarna bör göras till villkor
för erhållande av statsbidrag torde jag lämpligen få återkomma, då frågan om
övriga villkor i sådant hänseende skall behandlas. Här vill jag endast förutskicka,
att det väl näppeligen kommer att bliva möjligt att, som socialstyrelsen
antytt, ens ungefärligt fastslå vilken del av de behållna tillgångarna, som härrör
från bidrag från det allmänna.
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
29
9 § samt 11—13 §§.
^ 12 §§ i sjukkasselagen innehålla bestämmelserna om medlems inträde Gällande
i och avgång ur sjukkassa. I sådant hänseende stadgas i 9 §, att i sjukkassa bestämmelser.
icke någon må vinna inträde eller kvarstå allenast för beredande av begravningshjälp.
Dock skall sjukkassa äga i stadgarna bestämma, att medlems
make kan vinna inträde i kassan uteslutande för nämnda ändamål ävensom
att medlem, vilken på grund av stadgarnas föreskrift icke äger att för viss
eller vissa sjukdomar bekomma ytterligare sjukhjälp från kassan, må kunna
uteslutande för beredande av begravningshjälp kvarstå i densamma. I 11 §
heter det vidare, att medlem av sjukkassa icke kan därur uteslutas av andra
grunder än som bestämts i stadgarna eller i sjukkasselagen. I samma paragraf
stadgas även, att stadgarna ej få innehålla, att medlem kan uteslutas på den
grund att han överskridit viss ålder eller att hans hälsotillstånd försämrats
eller att han redan i någon viss utsträckning bekommit sjukhjälp. Enligt
samma paragraf må icke heller i stadgarna upptagas bestämmelse, som innebär
rätt att utesluta medlem, vilken tillhört kassan ett år, på grund därav att han
avflyttat från kassans verksamhetsområde till annan ort inom riket eller
medlem, vilken tillhört kassan 5 år eller, där han uppnått 45 års ålder, 2 år,
på grund därav att hans medlemskap i viss förening eller annat samfund
upphört eller att han lämnat visst yrke eller viss anställning. 12 § innehåller
förbud mot att någon å samma tid är medlem av mer än en sjukkassa. Dock
skall enligt samma paragraf medlemskap i sjukkassa, som är under likvidation
eller i konkurstillstånd, icke utgöra hinder för inträde i annan kassa.
I 13 §, som innehåller bestämmelserna om rättsförhållandet mellan en sjukkassa
och medlem därav, vilken utträtt ur sjukkassan eller därur uteslutits eller
vilken avlidit, heter det i andra stycket, att då medlem utträtt eller uteslutits
ur en sjukkassa, han ej må utbekomma något av kassans tillgångar. I
I de sålunda gällande bestämmelserna synas i anledning av den ifrågasatta
nyorganisationen av sjukkasserörelsen jämkningar böra göras i följande hänseenden.
Av ett system av lokalt begränsade kassor följer i första hand, att varje Rätt till utekassas
verksamhetsområde blir på det sätt begränsat, att kassan icke äger till
medlemmar upptaga personer eller såsom medlemmar behålla personer, bosatta
inom annan sådan enhetskassas verksamhetsområde. Även om av praktiska
hänsyn vissa uppmjukningar skulle komma att göras i denna grundregel, blir
det alltså i allmänhet en följd av densamma, att personer, som flytta från verksamhetsområdet
för en sjukkassa till en annan kassas område, måste upphöra
att vara medlemmar av den förra kassan för att i stället ingå i den nya. Rörande
dylik överflyttning mellan olika sjukkassor finnas icke några regler i sjukkasselagen.
Stadganden i sådant hänseende torde emellertid böra med det ifrågasatta
systemet införas i de statsunderstödda kassornas stadgar.
Att en medlem sålunda skall i händelse av flyttning övergå från en sjukkassa
till en annan innebär, rättsligt sett, att han frivilligt utgår eller också
uteslutes ur sin gamla kassa och i stället tager inträde i den nya kassan. Över
-
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
flyttningen utgör alltså från den tidigare kassans ståndpunkt endast en speciell
form av uteslutning. För att regeln om överflyttning skall kunna följas,
måste alltså tydligen de statsunderstödda kassorna i sina stadgar hava inryckt
en bestämmelse om att medlemmar skola, om de ej frivilligt avgå, uteslutas i
nu avsedda fall. Då en sådan uteslutningsmöjlighet står i strid med en av de
nyss återgivna, i 11 § i sjukkasselagen stadgade inskränkningarna i uteslutningsrätten,
torde en jämkning i nämnda paragraf vara en förutsättning för
nyorganisationens genomförande. Ehuru nu åsyftade inskränkning står i nära
samband med det därstädes jämväl stadgade förbudet mot uteslutning i vissa
fall av medlem på grund av att förhållande som föranlett hans medlemskap i
s. k. sluten kassa upphört, har sist avsedda förbud det oaktat förmenats böra
kvarstå i lagen. Anledningen härtill är närmast, att, enligt vad förut anförts,
ändringarna i sjukkasselagen ansetts böra inskränkas till sådana, som direkt
påfordras av den ifrågasatta nyorganisationen, vartill kommer, att berörda
undantag kan tänkas komma att för icke statsunderstödda kassor hava viss
betydelse.
En annan konsekvens av överflyttningssystemet blir naturligen, att de inskränkningar
med avseende å ålder och hälsotillstånd, som eljest stadgats för
rätten till inträde i viss sjukkassa, ej kunna få upprätthållas för den särskilda
form av inträde, som överflyttningen innebär. Då överflyttningssystemet
skulle bliva obligatoriskt allenast för de statsunderstödda kassorna, böra emellertid
bestämmelser i nämnda hänseende icke inflyta i lagen.
Öv erflyttning Det har, bland annat av besparingskommittén, ifrågasatts, att såsom en följd
av kapital- av reglerna om överflyttning borde stadgas, att då en person överföres till en
(13S1). ny kassa, till denna skall överflyttas visst kapitalbelopp. Detta skulle tjäna
till motvägande av den särskilda risk, som den nya kassan kommer att löpa till
följd av att ifrågavarande person kanske vid relativt hög ålder inträder i kassan.
Samma sak kan också uttryckas så, att kapitalöverflyttning skulle utgöra vederlag
för att en person, med hänsyn till det av sjukkassorna allmänt tillämpade
systemet med enhetliga premier för alla medlemmar, oavsett deras olika ålder,
under sina yngre, friskare år faktiskt erlagt en överskottspremie, motsvarande
förskottsbetalning på den försäkringsmässiga. årspremien för försäkringen vid
mera framskriden ålder, då sjukdomsrisken är större.
Vid behandling av denna fråga måste emellertid skillnad göras mellan sjukhjälps-
och begravningshjälpsverksamheten. Förstnämnda verksamhet är nämligen
inom den svenska sjukkasserörelsen icke baserad på fondbildning enligt
försäkringstekniska grunder utan allenast på en för varje år inom det befintliga
medlemsbeståndet verkställd utjämning av riskerna. Den avsättning, som
stundom sker, har alltså ur denna synpunkt icke annat ändamål än att i någon
mån utjämna sjukrisken för ett mindre antal år. Något stadgande om kapitalöverflyttning
i dylika fall har på nu anförda skäl icke ifrågasatts.
Annat blir förhållandet, då fråga är om överflyttning till ny sjukkassa av
en person, vilken i sin gamla kassa försäkrat sig för erhållande av begravningshjälp
och i den kassa, vari han inträder, jämväl får sådan försäkring.
Begravningshjälpsverksamheten kan i stort sett anses vara baserad på fond
-
Eungl. Maj:ts proposition nr 113.
31
bildning, så att för en utelöpande begravningshjälpsutfästelse finnes en premiereserv,
motsvarande skillnaden mellan utfästelsens kapitalvärde, beräknat
på vanligt sätt efter livslängdstabeller, och kapitalvärdet av de nettopremier,
vilka återstå att erlägga, till dess försäkringsfallet inträffar. Den sålunda befintliga
premiereserven för viss försäkring bör tydligen, då sjukkassa ålägges
att mottaga en tvångsvis överflyttad medlem, överföras till den nya kassan.
på det att icke orättvisa skall inträda i förhållandet kassorna emellan. En
uträkning av premiereserven möter i dessa fall icke några svårigheter. Då
emellertid eu dylik kapitalöverföring torde fa anses möta hinder i det återgivna
stadgandet i andra stycket av 13 § i sjukkasselagen, torde en jämkning böra
ske i detta stadgande, i syfte att i nu angivna fall bestämmelser om överflyttning
av kapitalbelopp må kunna intagas i sjukkassas stadgar. Denna jämkning
har dock ansetts böra göras så inskränkt som möjligt, och bestämmelsen
därom har därför avfattats sa, att utbetalning ma ske icke till medlemmen själv
utan för hans räkning till den nya sjukkassan och endast i sammanhang
med hans övergång till denna. Från denna nya kassa kan medlemmen enligt
huvudregeln i 13 § icke utfå beloppet. Då de statsunderstödda sjukkassorna
i stort sett kunna anses utgöra ett enda sammanhängande system, så att en
övergång från en statsunderstödd sjukkassa till en annan icke kan likställas
med ett ^ aniigt utträdande ur sjukkassa, torde ett undantag av denna innebörd
knappast kunna anses rubba den till grund för gällande stadgande i 13 § liggande
principen.
Emellertid är begravningshjälpsverksamheten för närvarande och skulle den Rätt att kvarjämväl
med den föreslagna anordningen komma att vara en verksamhet, som kassa^aUMast
icke är obligatorisk för sjukkassorna. Det kan alltså tänkas förekomma, för begrayatt
efter det ifrågasatta nya systemets genomförande en person blir skyldig (9n“fJ|,ä£)
att flytta från en sjukkassa, där han varit försäkrad för begravningshjälp, till
en kassa, som icke bedriver dylik verksamhet. Den utväg, som, då man icke
vill helt uppgiva förbudet mot kapitalutbetalning till medlemmar, i sådant
fall erbjuder sig till förhindrande av att medlemmen till följd av tvångsöverflyttningen
lider ekonomisk förlust, är att tillåta, att han för begravningshjälpsförsäkringen
kvarstår i sin gamla kassa. Ur de synpunkter, som beträffande
sjukhjälpsverksamheten ansetts kraftigt tala för den lokala begränsningen
av sjukkassornas verksamhet, möter intet hinder mot ett dylikt kvarstående.
Detsamma är emellertid för närvarande uteslutet på grund av vissa
av de nyss återgivna bestämmelserna i sjukkasselagen. Till undanröjande av
dessa hinder torde för den skull i första hand förbudet i 9 § mot att medlem
kvarstår i sjukkassa allenast för beredande av begravningshjälp böra upphävas.
Och vidare lärer från huvudregeln i 12 §, att ingen må vara medlem
av mer än en sjukkassa, böra göras undantag för det nu åsyftade fallet, så att
denna regel icke skall stå i vägen för en persons kvarstående i sjukkassa allenast
för beredande av begravningshjälp.
De nu ifrågasatta jämkningarna i 9—13 §§ i sjukkasselagen hava, såsom
framgått av det anförda, till syfte att möjliggöra genomförandet av systemet
Kungl. Maj ds proposition nr 113.
O 7)
OZ
med statsunderstödda enhetskassor. Ändringarna bliva emellertid tydligen
gällande även för de kassor, som möjligen komma att efter det den nya organisationen
mera allmänt trätt i verksamhet finnas kvar utan att vara statsunderstödda.
Detta synes dock icke behöva väcka betänkligheter, då de ifrågasatta
jämkningarna icke torde kunna anses vara av den natur, att de skulle medföra
risker eller olägenheter för de icke statsunderstödda kassorna eller dessas medlemmar.
I de inom socialdepartementet utarbetade utkasten hade upptagits förslag
till en ändring i stadgandet i 12 § tredje stycket om att, därest någon obehörigen
finnes tillhöra mera än en sjukkassa, han äger kvarstå allenast i den
kassa, i vilken han först inträtt, och att han alltså skall uteslutas ur den
kassa, i vilken han senare vunnit inträde. Ändringsförslaget avsåg att genom
införande av ett undantag från denna regel bereda möjlighet för tillämpning
av överflyttningsförfarandet i de fall, då flyttande sjukkassemedlem rätteligen
inträtt i ny kassa men felaktigt icke uteslutits ur sin gamla kassa. Då emellertid
förevarande regel icke torde utgöra hinder för rättande av en dylik felaktighet,
har nämnda stadgande i föreliggande förslag ansetts kunna bibehållas
oförändrat.
14 §.
I första stycket av 14 § stadgas skyldighet för registrerad sjukkassa att
tillhandagå annan sådan kassa med nödig sjukkontroll över sjuk medlem, då
medlemmen bosatt sig inom förstnämnda kassas verksamhetsområde. Bestämmelsen
motiverades vid lagens tillkomst med den enligt 11 § — såsom framgår
av vad nyss anförts — medlemmarna i regel tillkommande rätten att även efter
avflyttning från en sjukkassas verksamhetsområde kvarstå i kassan. Såsom
jag i det föregående utvecklat, torde, vad angår statsunderstödda sjukkassor,
denna ovillkorliga rätt att kvarstå i viss sjukkassa böra helt eller huvudsakligen
upphöra som följd av enhetskassesystemets genomförande. Vid sådant
förhållande skulle alltså för dessa sjukkassor den förutsättning, som legat
till grund för stadgandet, knappast vidare finnas. För de kassor, som icke
inordna sig under det nya systemet, skulle däremot regeln om den ömsesidiga
sjukkontrollen kunna tänkas alltjämt bliva av betydelse. En följd av bestämmelsens
kvarstående bleve då emellertid, att de statsunderstödda sjukkassorna
skulle utan motsvarande vederlag åläggas en förpliktelse till förmån för de
icke statsunderstödda — ur social synpunkt mindre berättigade — sjukkassorna.
Medlem i statsunderstödd kassa, som flyttade bort från dess verksamhetsområde,
skulle ju i regel uteslutas, varför utrymme icke funnes för bistånd
från annan kassa med tillsyn över honom. Men i motsatt fall kunde en medlem
i en icke statsunderstödd kassa kvarstå i kassan, också om han flyttar till den
statsunderstödda kassans område; och sistnämnda kassa skulle alltså hava att
utöva tillsyn i dylika fall.
På nu anförda grunder har jag ansett övervägande skäl tala för att nyss
omförmälda bestämmelser upphävas för alla sjukkassor. Det stadgande, som,
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
33
därest så sker, skulle kvarstå i 14 §, avser skyldighet för medlem att, om han
avflyttar från sjukkassas verksamhetsområde eller utom samma område ombyter
vistelseort eller återflyttar till ort inom nämnda område, ofördröjligen
göra skriftlig anmälan om den nya boningsorten. I förstnämnda hänseenden
torde med det föreslagna systemet med skyldighet för kassa att till annan kassa
överflytta medlem, som flyttar till sådan kassas verksamhetsområde, denna
anmälningsskyldighet erhålla ökad betydelse. I anledning av en anmärkning
från socialstyrelsen i dess sista utlåtande må här erinras, att denna anmälningsskyldighet
ingalunda står i motsats mot den skyldighet att utesluta flyttande
medlemmar, som ansetts böra åläggas statsunderstödda kassor, utan endast
utgör ett medel för kassorna att få den kännedom om medlems flyttning,
som är en förutsättning för att de skola kunna fullgöra denna sin skyldighet.
15 §.
Sjukkasselagens 15 § innehåller de huvudsakliga bestämmelserna rörande de
förmåner, som registrerade sjukkassor minst skola lämna. Såsom jag anfört
i det föregående, har jag icke funnit anledning att på grund av det ifrågasatta
enhetskassesystemet föreslå någon ändring i dessa bestämmelser. Oberoende
av sjukkasseväsendets omorganisation synes emellertid en mindre jämkning
i paragrafen nu vara befogad. Andra stycket i paragrafens mom. 8 innehåller
nämligen ett stadgande om att utan hinder av de begränsningar beträffande
sjukhjälpstiden, som sjukkassas stadgar må innehålla, medlem, vilken
träffats av olycksfall, skall vara berättigad till sjukhjälp för olycksfallet för
de första sextio dagarna därefter. Detta stadgande sammanhänger med den
enligt vid tiden för införande av sjukkasselagen gällande olycksfallsförsäkringslagstiftning
stadgade karenstiden av sextio dagar, under vilken arbetare
icke skulle äga rätt till olycksfallsersättning. Det ansågs nämligen, att
under den tid en arbetare sålunda icke genom nämnda försäkring kunde få
ersättning på grund av olycksfallet, sådan ersättning borde tillkomma honom
i sjukkassa, oavsett de inskränkningar i sjukhjälpstiden, som eljest kunde vara
stadgade. Redan i och med genomförandet av 1916 års olycksfallsförsäkringslag,
varigenom arbetsgivarna, då försäkring för den s. k. karenstiden ej skett,
blevo direkt ansvariga för ersättning till arbetaren för hela tiden närmast
efter olycksfall, förlorade detta skäl väsentligen i betydelse. Då enligt det i
det föregående omförmälda förslaget till ny lag om försäkring för olycksfall
i arbete, som enligt Kungl. Maj:ts denna dag fattade beslut skall underställas
lagrådet och som är avsett att föreläggas 1926 års riksdag, arbetarna
skola redan från och med dagen efter olycksfallet vara försäkrade i
riksförsäkringsanstalten, kommer, därest förslaget i denna del vinner riksdagens
bifall, anledning till särbestämmelse i förevarande hänseende i sjukkasselagen
att helt bortfalla. Härtill kommer, att bestämmelsen, därest den
skulle kvarstå, direkt skulle föranleda till att ersättning i ett och samma fall
utginge såväl från olycksfallsförsäkringen som i form av sjukersättning. Då
ett av syftemålen med strävandena efter enhetlighet i socialförsäkringen just
Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 9h käft. (Nr 113.) 3
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
är att söka undvika dylik dubbelersättning, har jag även på denna grund ansett
mig böra föreslå, att ifrågavarande stadgande, det andra stycket i 15 §
mom. 8, må uteslutas ur sjukkasselagen.
17 §.
I 17 § i sjukkasselagen lämnas föreskrifter om den s. k. väntetiden, d. v. s.
därom att, därest enligt sjukkassas stadgar läkarintyg angående inträdessökandes
hälsotillstånd ej erfordras, understöd icke må utgå i anledning av sjukdom
eller dödsfall, som inträffar under de första sextio dagarna efter inträdet. Det
har ansetts, att därest bestämmelse om dylik väntetid icke förefunnes, det skulle
kunna befaras, att en person sökte inträde i en sjukkassa först då han funne
sjukdom yppa sig eller då han trodde sig hava att vänta sådan. Från huvudregeln
om sådan väntetid har emellertid stadgats undantag bland annat för det
fall att sjukdomen eller dödsfallet förorsakats av olycksfall, som inträffat efter
inträdet i kassan.
En jämkning i de sålunda återgivna bestämmelserna lärer böra vidtagas i anledning
av de i det föregående återgivna reglerna angående tvångsöverflyttning
i händelse av medlems flyttning mellan olika statsunderstödda sjukkassors
verksamhetsområden. Det synes nämligen icke vara riktigt att upprätthålla
bestämmelserna om väntetid i händelse av sådan överflyttning; detta skulle
kunna för medlemmarna medföra en avsevärd nackdel, och något behov av väntetid
kan i dylika fall icke föreligga ur den nya kassans synpunkt, då ju enligt
vad förut anförts denna kassa bör vara skyldig att mottaga överflyttande
personer oavsett deras hälsotillstånd. Från reglerna angående väntetiden
har alltså ansetts böra stadgas ett ytterligare undantag, nämligen för sjukkassemedlem,
vilken enligt bestämmelse i sjukkassans stadgar varit berättigad
att i sammanhang med utträde eller uteslutning ur annan sjukkassa vinna
inträde i kassan.
I detta sammanhang torde få anmärkas, att socialstyrelsen i sitt utlåtande
anfört, att i konsekvens med uteslutandet ur 15 § mom. 8 av undantagsbestämmelsen
beträffande av olycksfall föranledd sjukdom det nyss berörda undantaget
från väntetidsreglerna för det fall att sjukdom förorsakats av olycksfall
jämväl borde uteslutas. Tillräckliga skäl för en sådan ändring synas mig
dock icke föreligga. Båda bestämmelserna avse visserligen enligt sin ordalydelse
såväl olycksfall i arbete som annat olycksfall. Men även om det oaktat
båda stadgandena till huvudsaklig grund haft hänsyn till försäkringen för
olycksfall i arbete, synes undantaget i 17 § hava starka skäl för sig även
för andra olycksfall, i det att grunden för den nyss återgivna huvudregeln i
17 § icke kan anses hava någon tillämplighet beträffande sjukdomar, förorsakade
av olycksfall.
18 §.
Såsom följd av den i det föregående berörda ändringen i 15 § mom. 8 bör
den i andra punkten av första stycket i 18 § intagna hänvisningen till förstnämnda
lagrum utgå.
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
oo
19 §•
Denna paragraf innehåller bestämmelser angående sjukkassor, vilka äro indelade
i klasser för meddelande av understöd i olika omfattning. Bland dessa
bestämmelser finnas jämväl vissa regler rörande det minsta medlemsantalet
i varje klass. För sjukhjälpsklass är härutinnan stadgat, att sjukhjälp icke
må meddelas, med mindre antalet sjukhjälpsförsäkrade medlemmar i klassen
uppgår till minst 25, därvid dock gäller det undantag, att sjukhjälp fortfarande
må meddelas åt den, som tillförsäkrats sådan hjälp vid tid, då klassen
omfattade minst nämnda antal medlemmar. Beträffande begravningshjälpsverksamheten
är föreskrivet, att tillsynsmyndigheten har att bestämma det minsta
för utfästande av sådant understöd tillåtna medlemsantalet.
För upprätthållande av principen om att de blivande statsunderstödda
sjukkassorna skola vara öppna för alla torde såsom villkor för statsbidrag
böra föreskrivas, att inom sådan kassa alltid skall finnas tillfälle till sjukförsäkring
för en sjukpenning av det belopp, som skall vara det minsta för
vilket statsbidrag utgår, eller 1 krona om dagen. Fn sådan föreskrift, som
tydligen förutsätter att antalet medlemmar i dylik klass kan vara hur litet
som helst, kan alltså uppenbarligen komma i konflikt med nyssnämnda stadgande
om minsta antalet medlemmar i sjukhjälpsklass. Detta stadgande
kan även vara hinderligt för den obligatoriska överflyttningen av medlemmar
mellan sjukkassor.
Avsikten med gällande minimibestämmelser har givetvis varit att åstadkomma
erforderlig utjämning av riskerna inom de olika sjukhjälpsklasserna.
Stadgandet därom synes emellertid numera icke behöva upprätthållas i hela
sin utsträckning. Inom socialstyrelsen lärer man nämligen vid kontrollen av
tillräckligheten av premier för olika sjukhjälpsklasser tillämpa ett system,
enligt vilket först uträknas premien för den lägsta förekommande sjukhjälpsklassen,
d. v. s. den klass där de minsta förmånerna erhållas, till vilken klass
då hänföras alla kassans medlemmar, alltså även de som tillhöra högre klass.
Därefter uträknas premien för en prestation, motsvarande skillnaden mellan
sjukhjälpen i den näst lägsta och den lägsta klassen, varvid såsom försäkrade
för en sådan prestation räknas samtliga medlemmar, som äro försäkrade enligt
den näst lägsta och högre klass. Summan av premien i lägsta klassen
och premien för berörda prestation blir då premien i den näst lägsta klassen.
På samma sätt förfares vidare vid uträkning av premien för varje högre klass.
Med ett dylikt beräkningssätt, vilket torde vila på teoretiskt riktig grund,
kräves tydligen ej för utjämningen annat än att tillräckligt antal medlemmar
finnas i den — eller de •—- högsta klasserna; i de lägre klasserna kan antalet
få vara hur litet som helst, om blott det för kassan i dess helhet gällande minsta
medlemsantalet upprätthålles. På nu anförda skäl har jag ansett mig kunna
föreslå att — liksom redan nu är stadgat i fråga om begravningshjälpsförsäkringen
— tillsynsmyndigheten skall bestämma minsta för utfästande av sjukhjälp
tillåtna antalet medlemmar i varje sjukhjälpsklass. Bestämmande bör
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
kunna ske såväl i saraband med registrering av kassan eller ändring i stadgarna
som eljest på särskild framställning.
I samband med den sålunda förordade ändringen har av i det följande angivna
skäl avfattningen av 19 § ansetts böra undergå viss förändring. I det
av särskilda kommitterade uppgjorda lagförslag, som ligger till grund för
gällande lag, stadgades i 19 § ett absolut förbud mot att meddela sjukhjälp
i klass med mindre medlemsantal än 25. Det nu i lagen intagna undantaget
från motsvarande regel fanns alltså icke i nämnda förslag. Undantaget infördes
sedermera på framställning av lagrådet, som i sitt yttrande över nämnda
paragraf anförde följande. En följd av den föreslagna regeln bleve, att om
medlemsantalet i en klass exempelvis nedginge till 15, dessa medlemmar förlorade
sin rätt till sjukhjälp i klassen. Då man ej kunde räkna med möjligheten
att enstaka nya medlemmar skulle ingå i en klass, som vid deras inträde
vore förhindrad att meddela sjukhjälp, skulle således de kvarstående
medlemmarna aldrig kunna åter bliva berättigade till understöd i sin klass,
såvida ej minst 10 medlemmar samtidigt vunne inträde däri. Till undvikande
av de missförhållanden, som härav kunde uppkomma, syntes beträffande
klass, som skulle bereda sjukhjälp, böra införas ett stadgande, motsvarande
vad som enligt förslaget skulle gälla i fråga om klass, som vore avsedd att
bereda begravningshjälp, eller att i klassen icke finge meddelas sjukhjälp,
med mindre antalet medlemmar i klassen uppginge till 25, dock att, där medlemmarnas
antal varit minst 25 men sedermera nedgått därunder, sjukhjälp finge
i klassen fortfarande tilldelas däri kvarvarande medlemmar. På grund av
denna lagrådets anmärkning erhöll 19 § sin nuvarande lydelse, vilken torde
innebära, att såväl sjukhjälp som begravningshjälp väl må, förutsatt att medlemsantalet
vid utfästandet varit lagenligt, utbetalas, även då medlemsantalet
är under 25, respektive för begravningshjälpsklass under det fastställda minsta
antalet, men att icke sådan hjälp må utfästas, d. v. s. avtal om försäkring därför
träffas, förrän medlemsantalet åter uppnått det bestämda talet. Även
om ordalydelsen av bestämmelsen om begravningshjälpsklasser ej med tydlighet
utsäger, att en utfästelse om sådan hjälp, vilken gjorts medan antalet
medlemmar i klassen icke uppgick till det fastställda minimiantalet, blir rättsligen
gällande, då detta antal sedermera uppnås, torde dock en sådan innebörd
kunna inläggas i stadgandet; genom att sjukkassan efter nämnda tid
mottager försäkringsavgifter får den nämligen, oaktat formellt något nytt
avtal icke slutes, anses hava godkänt en, visserligen mot lagens ordalydelse,
dessförinnan gjord begravningshjälpsutfästelse. Att en motsvarande regel
gäller beträffande sjukhjälp framgår omedelbart av lagens formulering.
Då således innebörden av de i 19 § meddelade bestämmelserna angående
sjukhjälp och begravningshjälp synes vara ensartad, har, när nu skillnaden i
själva sättet för avgränsningen ansetts böra bortfalla, anledning förmenats icke
finnas att bibehålla uppdelningen av stadgandet i två stycken, utan har
detsamma i förslaget sammanförts i en punkt.
De nu ifrågasatta ändringarna i 19 § föranleda en jämkning i 92 § andra
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
37
stycket. Därjämte torde i övergångsbestämmelserna böra införas ett stadgande
av innebörd, att för klasser, varom bestämmelse i stadgarna registrerats
före lagändringens ikraftträdande, hittills gällande bestämmelser skola tilllämpas,
intill dess minsta medlemsantal må bliva fastställt för klassen enligt
den nya lydelsen av 19 §.
20—23 §§ samt 26 §.
Den begravningshjälpsverksamhet, som utövats av de svenska frivilliga
sjukkassorna, har sedan gammalt varit av mycket stor omfattning. Denna
sammankoppling av de båda försäkringsgrenarna har också accepterats av lagstiftningen.
Emellertid har det sedan länge erkänts, att begravningshjälpen i
avseende å sin sociala betydelse i olika hänseenden icke kan jämställas med
sjukhjälp. Som jag redan förut framhållit, hava vidare begravningshjälpsförsäkringen
och sjukförsäkringen ur försäkringsteknisk synpunkt utvecklat sig
ganska olika. Under förarbetena till 1910 års lagstiftning om sjukkassor
togs också under övervägande, huruvida begravningshjälpsverksamheten
fortfarande borde få vara så intimt som dittills sammanförd med
den statsunderstödda sjukhjälpsverksamheten. Dock stannade de sakkunniga,
vilka utarbetade det förslag som ligger till grund för sjukkasselagen, slutligen
vid att förorda, att sjukkassorna alltjämt skulle få bedriva begravningshjälpsverksamhet,
De skäl som anfördes för denna uppfattning voro, utom en hänvisning
till de bestående förhållandena, — redan då meddelade det övervägande
flertalet av sjukkassorna begravningshjälp — att en dylik hjälpverksamhet
icke kunde anses vara en för sjukkassorna alldeles främmande eller obehörig
uppgift. Då ett dödsfall vanligen föreginges av sjukdom, hade det fallit sig
naturligt att betrakta begravningskostnaderna såsom sammanhängande med
och förorsakade av sjukdomen. Begravningshjälpen hade för den skull kommit
att uppfattas såsom allenast ett komplement till sjukunderstödet. Meddelande
av begravningshjälp i viss omfattning syntes under dessa förhållanden
vara en för sjukkassorna helt naturlig och därför tillåtlig anordning. Att
fullständigt förvägra sjukkassorna att utfästa begravningshjälp hade icke
ifrågasatts vid tidigare lagstiftningsarbeten i vårt land, och en dylik grundsats
hade icke heller upptagits i de system för obligatorisk sjukkasseförsäkring,
vilka genomförts i andra länder.
Emellertid ansågo de sakkunniga sjukkassornas frihet beträffande begravningshjälpsverksamheten
icke kunna lämnas obegränsad. Den borde icke
få sträcka sig längre än som kunde finnas rationellt påkallat och lämpligt.
Ur sådan synpunkt föreslogos begränsningar i två olika riktningar
i begravningshjälpsverksamheten. Dels sattes sålunda en högsta gräns
för det begravningshjälpsbelopp, för vilket sjukkassa skulle äga meddela
försäkring, vilket belopp — som det vill synas huvudsakligen med
hänsjm till bestående förhållanden ■—- bestämdes till 500 kronor, och dels
föreslogs, i syfte att begravningshjälpsverksamheten icke skulle medföra
ekonomisk risk för sjukhjälpsverksamheten, att de kassor, vilka meddelade
begravningshjälp till högre belopp än 200 kronor, skulle vidtaga ett
Ekonomiskt
särskiljande
av sjuklijälps-
och
hegravningshjälpsverksamheten.
Kommitté
betänkande
1908.
38
Kung!,. Maj:ts proposition nr 113.
ekonomiskt särskiljande av de båda verksamhetsgrenarna. Som skäl för bestämmelser
av sistnämnda innebörd anfördes, att sjukkassorna säkerligen ofta
nog vore för svagt byggda eller i övrigt knappast ägde erforderliga förutsättningar
för att motsvara de större krav i avseende å iakttagandet av ekonomiskt
riktiga grunder, som en verksamhet med en något högre begravningshjälp
fordrade, vadan ett sammanförande till en ekonomisk enhet av en
sådan verksamhet och sjukhjälpsverksamheten kunde vara förenat med stor fara
för den senare. Härtill komme, att av liknande skäl en begravningshjälpsverksamhet
av större omfattning oftast måste anses vara i särskilt behov av att
städse kunna noggrant överskådas och kontrolleras, och en sådan översikt
och kontroll underlättades, om verksamheten bedreves skild från sjukförsäkring.
Sjukkassornas målsmän själva hade också uttalat sig för ett dylikt åtskiljande.
De bestämmelser som föreslogos i syfte att åstadkomma ett ekonomiskt
åtskiljande av de båda verksamhetsgrenarna voro i huvudsak, att särskilda
avgifter skulle upptagas för de båda verksamhetsgrenarna, att inkomster
endast skulle få användas för det ändamål för vilket de influtit, och att uttaxerade
medel skulle få användas allenast för samma ändamål som de inkomster,
vilkas otillräcklighet föranlett uttaxering. Den som mot kassan hade fordran
på begravningshjälp skulle vidare ej äga rätt till betalning för denna fordran
ur de för sjukhjälpsverksamheten bestämda tillgångarna, och den som hade
fordran på sjukhjälp skulle ej äga rätt till betalning därför ur de för begravningshjälpsverksamheten
avsedda tillgångarna. Slutligen föreslogs, att
särskilda räkenskaper skulle föras för de båda försäkringsgrenarna, att överskott
å vardera försäkringsgrenen skulle föras till en sjukhjäipsfond, respektive
en begravningshjälpsfond samt att sjukhjälpsfonden och dess avkastning
finge tagas i anspråk allenast för sjukhjälpsverksamheten samt begravningshjälpsfonden
och dess avkastning allenast för begravningshjälpsverksamheten.
Lagrådet. Angående de sålunda återgivna bestämmelserna, vilka med allenast formell
jämkning inflöto i det till lagrådet remitterade förslaget, hade lagrådet icke
annat att anmärka, än att uttryckligt stadgande borde införas om att en sjukkassas
räkenskaper skulle föras så, att därav framginge, av vilka kassans
tillgångar dels sjukhjälpsfonden och dels begravningshjälpsfonden bestode.
1910 års riks- Riksdagen nedsatte emellertid sedermera den högsta tillåtna begravningshjälpen
till 200 kronor, detta huvudsakligen på det skäl, att en verksamhet för
meddelande av sjukhjälp otvivelaktigt vore av annan karaktär än en verksamhet
för beredande av begravningshjälp och att jämväl de ekonomiska villkoren
för ett utövande av den ena verksamheten vore skilda från dem, som måste uppställas
för den andra. Då nu sjukkassornas egentliga uppgift folie inom sjukhjälpsverksamheten,
borde dennas utövande icke tyngas eller äventyras genom
förenande därmed av en verksamhet för meddelande av begravningshjälp till
högre belopp. Genom den i lagförslaget ifrågasatta ekonomiska tudelningen
hade visserligen de svårare olägenheterna av en förening av sjukhjälpsverksamheten
med beredande av högre begravningshjälp inom samma sjukkassa blivit
Kung!. Maj.ts proposition nr 113.
39
avlägsnade, men redan en sådan tudelning av en sjukkassa syntes i och för
sig innebära vissa olägenheter. Därest högre begravningshjälp än 200 kronor
skulle meddelas, borde ett särskiljande av de två verksamhetsgrenarna ske på
två särskilda, fristående kassor. — Såsom en följd av den sålunda verkställda
nedsättningen av maximibeloppet utmönstrade riksdagen också ur lagen de nyss
återgivna bestämmelserna, som avsågo det fall, att begravningshjälp meddelades
till belopp av över 200 kronor. Genom en i 117 § införd övergångsbestämmelse
medgavs emellertid, att de kassor, som vid tiden för lagens utfärdande
beredde begravningshjälp av över 200 men högst 500 kronor, skulle få fullgöra
utfästelser i dylikt hänseende, som gjorts före lagens införande. För kassor,
som ville begagna sig av denna möjlighet, stadgades också i sistnämnda paragraf
en uppdelning av sjukhjälps- och begravningshjälpsverksamheten, i huvudsak
överensstämmande med de av Kungl. Maj.-t föreslagna, i det föregående
återgivna bestämmelserna med det av lagrådet förordade tillägget.
Genom lag den 6 maj 1921 har sedermera maximum för sjukkassas begravningshjälp
höjts till 500 kronor. Vid denna höjning meddelades emellertid icke
några bestämmelser om uppdelning av sjukhjälps- och begravningshjälpsverksamheten
på sätt som år 1910 ansetts vara en förutsättning för så högt begravningshjälpsbelopp.
Frågan om dylika bestämmelser synes överhuvud icke
hava berörts vid ärendets behandling. Höjningen motiverades huvudsakligen
med nedgången i penningvärdet.
I det år 1919 av socialförsäkringskommittén avgivna betänkandet med förslag
angående allmän sjukförsäkring hade föreslagits, att begravningshjälpsutfästelser
ej skulle få meddelas av de sjukkassor, som tänktes bliva bärare av
den allmänna obligatoriska sjukförsäkringen. Huvudsakligaste skälet för förslagets
ståndpunkt därutinnan var, att en försäkring för begravningshjälp, anordnad
i samband med den obligatoriska sjukförsäkringen och efter analoga
regler med denna, icke kunde erhålla erforderlig effektivitet. Ville man åter
göra försäkringen fullt effektiv, skulle kostnaden bliva så betydande, att det
på goda grunder syntes kunna betvivlas, huruvida införandet av försäkringstvång
kunde anses lämpligt, åtminstone till en början. Meddelande av begravningshjälp
hade vidare tydligen icke samma stora sociala betydelse som beredande
av sjukförsäkringens övriga förmåner. Tills vidare syntes behovet
av försäkring för begravningshjälp kunna i tillräcklig omfattning tillgodoses
genom frivillig försäkringsverksamhet, utövad av begravningskassor eller
andra självhjälpsföreningar.
Besparingskommittén har ävenledes i sitt betänkande anfört, att begravningshjälpsverksamheten
principiellt ej hörde till sjukkassornas verksamhetsområde,
men kommittén ansåg det dock icke vara lämpligt att förhindra sjukkassorna
att lämna dylik förmån, detta framför allt på grund av den opposition, som
socialförsäkringskommitténs förslag i ämnet uppväckt. En förutsättning för
begravningshjälpsverksamhet borde emellertid även enligt besparingskommittén
vara, att begravningshjälpen icke menligt inverkade på sjukkassornas eko
-
Lagändring
1921.
Social
försäkrings
kommittéu.
Besparings
kommittén.
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
Departe
ments
chefen.
nomi. I detta syfte borde enligt kommittén föreskrivas, att avgifter och fonder
för begravningshjälp skulle beräknas och bokföras särskilt.
Då nu frågan om en nyorganisation i väsentliga avseenden av den statsunderstödda
frivilliga sjukkasseverksamheten kommit under behandling, uppkommer
naturligen också frågan om förhållandet mellan denna verksamhet och
begravningshjälpsverksamheten, och synes regleringen därav böra ske i 20—
23 §§ och 26 § i lagen. Utgångspunkten för bedömande av frågan ur principiell
synpunkt torde enligt min mening •—- som därutinnan lärer överensstämma
med vad som vid frågans tidigare behandling förekommit — böra ligga
däri, att begravningshjälpsverksamheten icke har lika stor social betydelse
som den verkliga sjukförsäkringen och att fördenskull staten, nu lika litet
som hittills, har samma intresse av att ekonomiskt stödja eller uppmuntra förstnämnda
verksamhet.
Vad angår den praktiska sidan av frågan är att märka, att begravningshjälpsverksamhet
för närvarande bedrives av över 90 % av de registrerade sjukkassorna
och att i ganska stor utsträckning begravningshjälpen uppgår till
över 200 kronor — ej sällan utgör den ända upp till 500 kronor. Vid sådant
förhållande torde det icke kunna ifrågasättas att utan tvingande skäl förhindra
de blivande enhetskassorna att bedriva begravningshjälpsverksamhet;
genom ett sådant förbud skulle enhetskassesystemets utveckling säkerligen
i hög grad försvåras.
Avgörande för begravningshjälpens ställning i det ifrågasatta nya systemet
lärer alltså böra bliva, huruvida dess bibehållande i nära samband
med sjukförsäkringen kan medföra olägenheter, vilka icke kunna avhjälpas.
En oavvislig förutsättning för bibehållande i nuvarande omfattning
av kassornas rätt att meddela begravningshjälp synes därvid böra
vara, att denna verksamhet icke på något sätt kan verka rubbande på sjukhjälpsverksamheten.
Med hänsyn till den väsentligt ökade omfattning, vari
enligt föreliggande förslag staten skulle komma att understödja sjukkassorna
i deras sjukhjälpsverksamhet, föreligger en särskild anledning för staten att nu
kräva fullgoda garantier för att de av staten sålunda lämnade bidragen icke
under några förhållanden kunna tagas i anspråk för begravningshjälpsverksamheten.
I samma mån som sjukhjälpsverksamheten utvecklas till att lämna
allt större prestationer under allt längre sjukhjälpstid, kommer också de båda
verksamhetsgrenarnas i det föregående berörda olikartade försäkringstekniska
utveckling att göra en rationell uppdelning alltmera erforderlig, framför allt
för åstadkommande av behövlig kontroll över premiesättning och fondbildning.
En ytterligare anledning till sådan uppdelning lärer uppkomma genom bifall
till de i det föregående vid 9 § samt 11—13 §§ omförmälda förslagen rörande
överflyttning av kapital i sammanhang med överflyttning av begravningshjälpsutfästelse.
Vid övervägande ur nu angivna synpunkter av föreliggande fråga har jag
kommit till den uppfattningen, att det är möjligt att uppställa sådana regler,
Kungl. Maj ds proposition nr 113.
41
att den nuvarande föreningen av sjuklijälps- och begravningshjälpsverksamhet
kan bibehållas även för de statsunderstödda kassornas del.
Den nu uttalade uppfattningen överensstämmer med den, som legat till grund
för de inom socialdepartementet upprättade författningsutkasten i frågan. I
denna del har gensägelse mot utkasten icke försports vare sig från socialstyrelsen,
sociala rådets sjukkassesektion eller granskningsnämnden.
Här torde endast böra beröras de av de i nyssberörda syfte erforderliga regler,
vilka böra inflyta i sjukkasselagen. De överensstämma i allt väsentligt
med de för 1910 års riksdag framlagda och av lagrådet utan anmärkning lämnade
bestämmelserna. I föreliggande förslag hava sagda regler införts i 20,
22, 23 och 26 §§ i lagen. De innebära i huvudsak följande.
I 20 § stadgas nu, att de fasta medlemsavgifterna i en sjukkassa skola vara
så avvägda, att de i förening med andra kassans inkomster förslå till täckande
av kassans löpande utgifter för sjukhjälp, begravningshjälp och förvaltning
samt till nödig fondbildning. Kan enligt kassans stadgar uttaxering hos medlemmarna
äga rum, må sådan beslutas allenast i den händelse kassans för dess
sjukhjälps- och begravningshjälpsverksamhet bestämda inkomster finnas otillräckliga
för sitt ändamål. Sistnämnda bestämmelse har ansetts innebära att,
även där kassans verksamhetsgrenar hållits åtskilda i bokföringen, uttaxering
för en av dem allenast bland de till denna verksamhetsgren anslutna medlemmarna
ej kan äga rum.
I och för särskiljandet av sjukhjälps- och begravningshjälpsverksamheten i
ekonomiskt hänseende torde, i överenstämmelse med vad som föreslogs i det
förstberörda kommittéförslaget, i denna paragraf böra intagas ett stadgande av
den innebörd, att särskilda medlemsavgifter skola upptagas för vardera verksamhetsgrenen,
att inkomster få användas allenast för utgifter — däribland även
förvaltningsutgifter — och fondbildning för den verksamhetsgren, för vilken
de influtit, samt att uttaxering, där sådan må äga rum, skall för vardera verksamhetsgrenen
göras särskilt bland de därtill anslutna medlemmarna. Hela
statsbidraget blir tydligen hänförligt till inkomst för sjukhjälpsverksamheten.
Den verksamhet såsom lokala organ för den sociala oljmksfallsförsäkringen
och för moderskapsunderstödsverksamheten, som sjukkassorna enligt det föregående
skulle få övertaga gent emot riksförsäkringsanstalten, har ansetts till
sin natur vara närmast hänförlig till sjukhjälpsverksamheten och har följaktligen
vid den nu ifrågasatta uppdelningen hänförts till densamma. Det må
i detta sammanhang erinras, att sjukkassorna för sin medverkan i sådant hänseende
skola få full ersättning för skälig förvaltningskostnad, vadan frågan
vart denna verksamhet hänföres ur denna synpunkt saknar betydelse.
Med den föreslagna uppdelningen på de båda verksamhetsgrenarna synes en
bestämmelse jämväl böra meddelas därom att de för de båda grenarna gemensamma
förvaltningskostnaderna skola fördelas på desamma. Till dylika gemensamma
kostnader böra naturligtvis ej hänföras de uteslutande på sjukhjälpsverksamheten
beroende kostnaderna för kontroll över sjuka medlemmar.
30 §■
42
Kungl. Maj:ts proposition nr Ilo.
22 och 23 §§. 22 och 23 §§ innefatta bestämmelser om sjukkassas räkenskaper och om fond
bildning.
I dessa paragrafer föreslås ändring i överensstämmelse med vad
1910 års förslag i dessa hänseenden innehöll beträffande sjukkassor med högre
begravningshjälp än 200 kronor. Genom de föreslagna nya bestämmelserna
underlättas kontrollen över att för vardera försäkringsgrenen uttagas tillräckliga
premier och avsättes erforderlig fond.
Här lika litet som i 20 § hava tillräckliga skäl ansetts föreligga att begränsa
giltigheten av de ifrågasatta nya bestämmelserna till de fall, då begravningshjälpen
överstiger 200 kronor. Ur principiell synpunkt lärer anledning icke
finnas till en dylik åtskillnad, och av praktiska skäl synes densamma icke heller
vara betingad.
2® §• Slutligen har i 2G § tillagts ett, ävenledes från 1910 års regeringsförslag
hämtat, stadgande, vilket innefattar den juridiska konsekvensen av den föreslagna
uppdelningen.
l(iv Vatten 1 21 § llar därjämte föreslagits en ändring, som icke upptagits i de förtill
olika beredande utkasten och icke heller direkt betingas av nu närmast behandlade
ifter *V~ hånsyn- I 20 § finnes för närvarande stadgat, att de föreskrivna fasta
S samma ‘ försäkringsavgifterna ej få göras olika för olika grupper av kassans
klass. medlemmar i vidare mån än som skäligen föranledes av olikhet medlemmarna
-’1 §■ emellan i avseende å understödsrätt eller sjukdoms- ocli dödsfallsrisk eller betingas
av sådan bestämmelse i stadgarna, som angives i 21 §. I denna paragraf
är föreskrivet, att i s. k. slutna kassor, som åtnjuta bidrag från arbetsgivare,
avgifterna för medlemmar, som avgått från sin anställning hos denne
arbetsgivare, må kunna höjas i förhållande till arbetsgivarbidragets storlek.
I sitt utlåtande över socialdepartementets utkast har nu socialstyrelsen påpekat,
att olika avgifter även kunde betingas av stats- eller kommunala bidrag.
Därmed förhåller sig så, att för vissa sjukkassemedlemmar statsbidrag ej må
beräknas, och enligt såväl de nu gällande som de ifrågasatta nya bestämmelserna
om statsbidrag må medlem, för vilken statsbidrag ej beräknas, icke vid avgifternas
bestämmande tillgodoföras andel i sådant bidrag. Vidare hava de till
en del kassor utgående kommunala bidragen i allmänhet begränsats till att avse
endast inom kommunen mantalsskrivna personer och lämnats under villkor, att
bidraget allenast kommer sådana personer till godo. I praktiken torde nu angivna
bestämmelser vanligen tillämpas så, att personer för vilka bidrag ej må
beräknas få erlägga en tilläggspremie, motsvarande det allmänna bidraget.
Vad socialstyrelsen sålunda anfört torde äga sin riktighet. Det påyrkade
tillägget lärer emellertid närmast sammanhänga med det nyss återgivna stadgandet
i 21 §. — Skall den föreslagna ändringen vidtagas, torde emellertid
nämnda paragraf även i ytterligare mån böra omarbetas. Såsom jag förut
anfört, skulle nämligen de däri avsedda slutna kassorna komma att ej vidare
tilldelas statsbidrag. Det är emellertid min förhoppning, att dessa kassors
medlemmar komma att ingå i de föreslagna, för alla öppna enhetskassorna och
att förstnämnda kassor alldeles upphöra med sin verksamhet. Därest arbetsgivarna,
vilket naturligtvis är synnerligen önskvärt, vilja bidraga till sina arbe
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
43
tares sjukförsäkring jämväl inom enhetskassorna, synes det böra beredas dem
garanti för att dessa deras bidrag komma allenast avsedda personer till godo,
även om bidraget ej finge formen av tillskott till dessas avgifter utan exempelvis
utgjorde ett kassan en gång för alla tilldelat belopp.
För underlättande av en dylik utveckling bar jag, jämte det jag låtit införa
det av socialstyrelsen förordade tillägget i 21 §, låtit omarbeta det i paragrafen
i övrigt givna stadgandet, sa att det kan tillämpas jämväl å öppna sjukkassor.
I delta sammanhang må anföras, att enligt min mening det sist avsedda
stadgandet i 20 § lämnar rum för tillämpning av ett system med olika premier
på grund av skiljaktiglieter i sjuktal exempelvis mellan lokala avdelningar
i en rikssjukkassa. Ehuru en tillämpning av olika premier i dylikt fall
under vissa förutsättningar kan bliva av betydelse för rikssjukkassornas inordnande
i den föreslagna nyorganisationen, har jag vid sådant förhållande icke
ansett nödigt att föreslå ändrade bestämmelser i dylikt hänseende.
62 §.
Denna paragraf innefattar i styckena 1) och 2) bestämmelser, vilka komplettera
bestämmelserna i 4 § beträffande det lägsta medlemsantal, med vilket
sjukkassa må registreras. För innehållet av dessa bestämmelser liksom för
de ifrågasatta ändringarna däri har redogjorts vid sistnämnda paragraf. Här
må endast tilläggas, att, därest sjukkassa före ikraftträdandet av nu föreslagna
lagändringar registrerats med mindre medlemsantal än 100 eller fått tillstånd
att fortsätta sin verksamhet med sådant medlemsantal, i följd varav visst minsta
medlemsantal ej fastställts för densamma, nu gällande bestämmelser om
23-medlemsgränsen naturligtvis böra gälla för kassan. Stadgande därom torde
böra införas i övergångsbestämmelserna.
84 §.
I)å övertagande av skyldighet att bestämma och utgiva ersättning för olycksfall
i arbete eller moderskapsunderstöd ej kan anses höra till de för sjukkassa
konstitutiva uppgifterna utan sätter sjukkassa, som utövar sådan verksamhet, i
en viss särställning, och då i allmänhet vid registrering av särskilt bildade rättssubjekt
anteckning om verksamhetens föremål plägar vara föreskriven, synes
upplysning om att kassa utövar dylik verksamhet böra finnas i sjukkasseregistret.
Förslaget innefattar ändring i förevarande paragraf i sådant syfte.
Att som en konsekvens av denna ändring föreskriva, att i registret jämväl skall
intagas uppgift om huruvida kassa skall meddela begravningshjälp lärer
vara överflödigt, då enligt lagen sådant förhållande omedelbart skall framgå av
kassans firma.
Socialstyrelsen har anmärkt, att jämväl det förhållandet att sjukkassa antagits
till statsunderstödd borde anmärkas i sjukkasseregistret.
Såsom jag förut framhållit, synes mig dock frågan om statsunderstöd åt sjukkassor
sakna direkt samband med den rättsliga regleringen av kassornas ställning.
Skulle den organisation av den statsunderstödda sjukkasserörelsen, som
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
jag har för avsikt att förorda, vinna Kungl. Maj:ts och riksdagen bifall torde
emellertid böra föreslås, att i samband med sjukkasseregistret erforderliga
uppgifter om de statsunderstödda sjukkassorna skola föras och offentliggöras.
92 §.
Denna paragraf innehåller föreskrifter om viss anmälningsskyldighet, vilken
avser att trygga tillämpningen av 62 §, och torde böra ändras i överensstämmelse
med vad som föreslagits beträffande sistnämnda paragraf. I övrigt hänvisas
till vad som anföris vid 4 och 19 §§.
94 §.
I 94 § innehålles bland annat en hänvisning till 14 §. Med hänsyn till de
föreslagna ändringarna i nämnda paragraf bör denna hänvisning här utgå.
116 §.
Jämte bestämmelse om rätt för den som vid tiden för utfärdandet av gällande
lag om sjukkassor var medlem av flera kassor att kvarstå i samtliga
dessa, innehåller 116 § stadgande om rätt i vissa fall att kvarstå i kassa allenast
för beredande av begravningshjälp samt regler om skyldighet för sjukkassor
att biträda vid sjukkontroll över dem, som äro medlemmar av flera sjukkassor.
Såsom i det föregående anförts, ingår i föreliggande förslag införande
av allmän rätt att för beredande allenast av begravningshjälp kvarstå i viss
sjukkassa. Vidare har föreslagits, att bestämmelserna om skyldighet för sjukkassor
att öva sjukkontroll över andra sjukkassors medlemmar skola upphävas.
Med hänsyn till dessa förslag synas de nyss återgivna, för speciella
fall gällande bestämmelserna i 116 § böra utgå ur lagen.
117 §.
Med hänsyn till de föreslagna bestämmelserna i 20, 22, 23 och 26 §§ angående
begravningshjälpsverksamhetens avskiljande från sjukhjälpsverksamheten
torde de bestämmelser i enahanda syfte, som för ett visst fall finnas
meddelade i 117 §, komma att sakna betydelse. Paragrafen lärer därför böra
upphävas.
Övergångsbestämmelser.
Den ifrågasatta nyorganisationen av sjukförsäkringen är avsedd att träda
i kraft den 1 januari 1927, och följaktligen synes denna ikraftträdandetid
böra gälla även beträffande de nu behandlade ändringarna i sjukkasselagen.
Ett undantag härifrån torde emellertid böra göras beträffande de
ifrågasatta ändringarna i 20, 22, 23 och 26 §§. Då tillämpningen av dessa
ändringar kan påkalla omläggning av bokföringen och vissa andra åtgärder,
eventuellt även stadgeändring, från sjukkassornas sida, vilka åtgärder icke lämp
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
45
ligen torde hinna genomföras till nämnda tidpunkt, synes med tillämpning av
ändringarna i dessa paragrafer böra anstå till ingången av år 1928. Ändringarna
äro emellertid av sådan natur, att intet hindrar, att de tillämpas redan
före sistnämnda dag.
Angående de övergångsbestämmelser, som erfordras i anledning av de ifrågasatta
ändringarna i 19 och 62 §§, har talats i det föregående.
Departementschefen uppläser härefter inom socialdepartementet utarbetat
förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 4 juli 1910 (nr 77)
om sjukkassor och hemställer, att för det ändamål, § 87 regeringsformen omförmäler,
lagrådets utlåtande över förslaget måtte genom utdrag av protokollet
inhämtas.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
lämnar Hans Maj:t Konungen bifall.
Ur protokollet:
Åke Karlholm.
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
46
Förslag
till
Lag
angående ändring i vissa delar av lagen den 4 juli 1910 (nr 77) om
sjukkassor.
Härigenom förordnas, att 117 § i lagen den 4 juli 1910 om sjukkassor skall
upphöra att gälla ävensom att 2, 4, 6 och 9 §§, 11—14 §§, 15 § mom. 8, 17—-23 §§, 26, 62, 84, 92 och 94 §§ samt 116 § mom. 3 i samma lag skola,
6, 12, 13, 17, 18, 19, 62 och 94 §§ i nedan intagna delar, erhålla följande ändrade
lydelse:
2 §•
Registrerad sjukkassa vare ej tillåtet att meddela högre begravningshjälp
än femhundra kronor, ej heller att utöva verksamhet, som uppenbarligen är
främmande för det ändamål kassan enligt 1 § har att fullfölja.
Registrerad sjukkassa må med begivande av tillsynsmyndighet varom i
80 § sägs träffa avtal om övertagande av skyldighet att bestämma och utgiva
ersättningar till skadad arbetare jämlikt gällande lag om försäkring för
olycksfall i arbete ävensom moderskapsunderstöd åt kvinnor i industriellt arbete
enligt vad därom må vara särskilt stadgat.
4§.
Sjukkassa skall för att kunna vinna registrering bestå av minst etthundra
medlemmar samt i enlighet med denna lag hava antagit stadgar och utsett
styrelse. Därest särskilda omständigheter därtill föranleda, kan registrering
beviljas jämväl sjukkassa med mindre medlemsantal än nyss nämnts, därvid
tillsynsmyndigheten skall bestämma visst tal, under vilket kassans medlemsantal
ej må nedgå.
6 §.
Sjukkassas stadgar---skall förfaras.
Avser sjukkassa att utöva verksamhet, som i 2 § andra stycket sägs, skall
detta angivas i stadgarna.
9 §.
I sjukkassa må icke någon vinna inträde allenast för beredande av begravningshjälp.
Dock äge sjukkassa i stadgarna bestämma, att medlems make
kan vinna inträde i kassan uteslutande för nämnda ändamål.
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
47
11 §.
Medlem av sjukkassa kan icke därur uteslutas av andra grunder än i stadgarna
eller denna lag bestämts.
Stadgarna må ej innehålla, att medlem kan uteslutas på den grund, att han
överskridit viss ålder, eller att hans hälsotillstånd försämrats, eller att han
redan i någon viss utsträckning bekommit sjukhjälp. Ej heller må i stadgarna
upptagas bestämmelse, som innebär rätt att utesluta medlem, vilken
tillhört kassan fem år eller, där han uppnått fyrtiofem års ålder, två år, på
grund därav att hans medlemskap i viss förening eller annat samfund upphört
eller att han lämnat visst yrke eller viss anställning.
12 §.
A samma tid må icke någon vara medlem'' av mer än en sjukkassa. Dock
utgör medlemskap i sjukkassa, som är under likvidation eller i konkurstillstånd,
eller medlemskap allenast för beredande av begravningshjälp ej hinder
för inträde i annan kassa.
Varder, efter---vunnit inträde.
13 §.
Har medlem---honom belöper.
Då medlem utträtt eller uteslutits ur sjukkassa, må han ej utbekomma något
av kassans tillgångar; dock må i stadgarna kunna föreskrivas, att, därest medlemmen
i sammanhang med utträdet eller uteslutningen vinner inträde i annan
sjukkassa, visst belopp skall för hans räkning till denna utbetalas.
14 §.
Där ej sjukkassas stadgar bestämma annorlunda, åligger det medlem, som
avflyttar från kassans verksamhetsområde eller utom samma område ombyter
boningsort eller återflyttar till ort inom nämnda område, att om den nya boningsorten
ofördröjligen göra skriftlig anmälan, vid äventyr att varda förlustig
rätt till understöd från kassan för den tid, som förflyter, intill dess
sådan anmälan skett.
15 §.
Mom. 8. Sjukhjälpstiden skall utgöra minst nittio dagar för varje tidsperiod
av tolv månader. Dock må i stadgarna bestämmas, att, där en sjukdom
ensam eller i förening med annan, som inträffat medan i följd av den förra
väsentlig nedsättning av arbetsförmågan ännu förefanns, redan föranlett meddelande
av sjukhjälp för tid, ej understigande nittio dagar, ytterligare sjukhjälp
ej skall utgå för nämnda sjukdomar.
17 §.
Därest enligt sjukkassas stadgar läkarintyg angående inträdessökandes
hälsotillstånd icke fordras, må understöd ej utgå i anledning av sjukdom eller
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
dödsfall, som inträffar under de första sextio dagarna efter inträdet. Vad nu
stadgats gälle dock icke, om sjukdomen eller dödsfallet orsakats av olycksfall,
som inträffat efter inträdet i kassan, och äge ej heller tillämpning beträffande
medlem, vilken på grund av sin anställning varit pliktig att inträda i kassan
eller enligt bestämmelse i kassans stadgar varit berättigad att i sammanhang
med utträde eller uteslutning ur annan sjukkassa vinna inträde i kassan.
Upptages i--— i kassan.
18 §.
Är sjukkassas sjukhjälpstiel längre än den enligt denna lag kortaste tilllåtna,
må genom föreskrift i stadgarna bestämmas, att rätten till sjukhjälp för
den överskjutande tiden skall vara pa visst sätt inskränkt.
I sjukkassas---av tillsynsmyndigheten.
19 §.
Skola, inom---i 6 § vid 5), 6) och 7).
Tillsynsmyndigheten bestämmer det minsta för utfästande av sjukhjälp eller
begravningshjälp tillåtna antalet sjukhjälps- eller begravnmgshjälpsför
säkrade
medlemmar i varje klass.
Vidare skall---övergången skett.
20 §.
Mom. 1. Sjukkassa skall upptaga fasta medlemsavgifter till bestridande
av kostnaderna för sjukhjälpsverksamheten och, därest sjukkassan meddelar
begravningshjälp, särskilda fasta medlemsavgifter för nämnda verksamhet.
De fasta avgifterna må icke göras olika för olika grupper av sjukkassans
medlemmar i vidare mån än som skäligen föranledes av olikhet medlemmarna
emellan i avseende å understödsrätt eller sjukdoms- eller dödsfallsrisk eller
ock betingas av sådan bestämmelse i stadgarna, som angives i 21 §. De avgifter,
som äro avsedda för sjukhjälpsverksamheten eller förekommande begr
a vinn gsh j älp sverk samhet, skola vara sa avvägda, att de i förening med an ra
kassans inkomster, vilka kunna vara bestämda för enahanda ändamål, må antagas
förslå till täckande av kassans löpande utgifter för den verksamhet, för
vilken avgifterna äro avsedda, ävensom till fondbildning, som må erfordras
för denna verksamhet, samt till därå belöpande förvaltningskostnad.
Mom. 2. De inkomster, vilka äro bestämda för sjukhjälpsverksamheten,
må ej i vidare mån än som kan föranledas av stadgarnas bestämmelser i ämne,
vilket angives i G § vid 11), användas för annat ändamål än nämnda verksamhetsgren
samt avsättning till i 23 § omförmäld, för verksamhetsgrenen
avsedd fond. . , .
Yad nu stadgats skall äga motsvarande tillämpning beträffande de inkomster,
vilka äro bestämda för begravningshjälpsverksamheten.
Mom 3. Skall enligt sjukkassas stadgar uttaxering å medlemmarna kunna
äga rum, må sådan beslutas allenast i den händelse, att kassans för dess sjukhjälps-
eller dess begravningshjälpsverksamhet bestämda inkomster finnas otill
-
Eungl. Maj:ts proposition nr 113.
49
räckliga för det ändamål, vartill de skola användas. Genom uttaxering erhållna
medel må användas allenast för samma ändamål som de inkomster, vilkas
otillräcklighet föranlett uttaxeringen.
Mom. 4. Till sjukkassas sjukhjälpsverksamhet skola hänföras moderskapshjälpsverksamhet
samt sådan verksamhet, som avses i 2 § andra stycket.
Mom. 5. Sjukkassas för sjukhjälps- och begravningshjälpsverksamheten gemensamma
förvaltningskostnader skola på de inkomster, som inflyta av sjukhjälpsverksamheten,
och de inkomster, som inflyta av begravningshjälpsverksamheten,
fördelas i förhållande till de olika inkomsternas storlek.
21 §.
Utgår till sjukkassa bidrag från staten eller från kommun, eller har arbetsgivare
till kassan överlämnat gåva eller gentemot kassan iklätt sig förpliktelse,
vilken gåva eller förpliktelse är av större betydelse för de fasta avgifternas
eller av kassan meddelat understöds storlek, må i stadgarna föreskrivas, att
för medlemmar, för vilka enligt fastställda bestämmelser sådant bidrag icke
må beräknas eller vilka enligt vid gåvan eller förpliktelsen knutet villkor ej
äga tillgodonjuta förmån därav, de fasta avgifterna skola höjas med angivet
belopp, skäligen motsvarande vad å annan medlem belöper av bidraget eller
av förmån av gåvan eller utfästelsen.
22 §.
Sjukkassa är pliktig föra ordentliga räkenskaper. Meddelar sjukkassa begravningshjälp,
skola räkenskaper föras särskilt för sjukhjälpsverksamheten
och särskilt för begravningshjälpsverksamheten.
I avseende å förandet av räkenskaperna skola särskilda föreskrifter meddelas
av tillsynsmyndigheten att gälla jämte dem, som kassan jämlikt förordningen
den 4 maj 1855 angående handelsböcker och handelsräkningar har att
iakttaga. Räkenskap savslutning skall ske för kalenderår. _
Räkenskaperna skola föras så, att av desamma framgår, vilka kassans tillgångar
utgöra fond, samt, i händelse både sjukhjälps- och begravningshjälpsfond
skola finnas, av vilka tillgångar vardera fonden består.
23 §.
Då bokslut är uppgjort för sjukkassa, skall vad av de för kassans sjukhjälpsverksamhet
bestämda inkomster och genom uttaxering erhållna medel enligt
bokslutet återstår från det år, bokslutet avser, ingå till en sjukhjälpsfond.
Motsvarande återstod av de för begravningshjälpsverksamhet bestämda inkomster
och uttaxerade medel skall avsättas till en begravningshjälpsfond.
Sjukhjälpsfondens kapital och avkastning må tagas i anspråk allenast för
sjukhjälpsverksamheten samt begravningshjälpsfondens kapital och avkastning
allenast för begravningshjälpsverksamheten.
Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 saml. 91^ käft. (AV 113.) ^
50
Kung!,. Maj:ts proposition nr 113.
26 §.
Den, som mot sjukkassa har fordran å begravningshjälp, äge ej rätt till betalning
för denna fordran ur de för sjukhjälpsverksamheten bestämda tillgångar,
och den, som har fordran å sjukhjälp, äge ej rätt till betalning därför
ur de för begravningshjälpsverksamheten bestämda tillgångar.
I vidare mån än som framgår av vad nu föreskrivits må vad i 20 § mom. 2''
och 3 samt 23 § stadgas i fråga om användning av vissa sjukkassas tillgångar
icke åberopas mot tredje man, med mindre han insett eller bort inse, att stadgandet
ägt tillämpning.
62 §.
Sjukkassa skall ----tre månader;
2) då medlemsantalet, där tillsynsmyndigheten funnit skäligt lämna sådant
medgivande, som nyss angivits, eller kassan registrerats med mindre antal medlemmar
än etthundra, nedgått under det av tillsynsmyndigheten för kassan bestämda
minsta medlemsantal och detta tal ej åter uppnåtts inom tre månader;
3) då förhållande — — — sin verksamhet.
84 §.
Beviljas sjukkassas registrering, läte tillsynsmyndigheten i sjukkasseregistretinföra:
1)
dagen för stadgarnas antagande;
2) kassans firma;
3) huruvida kassan skall kunna utöva verksamhet, som i 2 § andra stycket
sägs;
4) den ort, där styrelsen har sitt säte;
5) varje styrelseledamots och suppleants samt, där eljest någon, ensam eller
gemensamt med annan, är berättigad att teckna sjukkassans firma, dennes fullständiga
namn och hemvist;
6) där befogenhet att teckna firman ej skall utövas allenast av styrelsen,
vilken eller vilka, var för sig eller gemensamt, sådan befogenhet tillkommer;
7) huruvida uttaxering å medlemmarna skall kunna äga rum;
8) det sätt, varpå kallelse till sjukkassesammanträde skall ske och andra
meddelanden bringas till medlemmarnas kännedom, ävensom den tid före sammanträde,
då föreskrivna kallelseåtgärder senast skola vara vidtagna.
Det ena exemplaret av stadgarna skall förses med bevis om registreringen
och återställas till sökanden.
92 §.
Nedgår antalet medlemmar av sjukkassa under etthundra eller, där kassan
registrerats med mindre antal medlemmar, under det av tillsynsmyndigheten
jämlikt 4 § för kassan bestämda minsta medlemsantal, åligger det styrelsen
att ofördröjligen därom göra anmälan hos tillsynsmyndigheten. I anledning
av anmälan, som avser förstnämnda fall, har tillsynsmyndigheten att, så snart
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
51
ske kan. meddela beslut, huruvida det må vara sjukkassan medgivet att med
mindre medlemsantal än etthundra fortsätta sin verksamhet, därvid tillsynsmyndigheten
skall bestämma visst tal, under vilket kassans medlemsantal ej
må nedgå. Har sadant medgivande lämnats, och nedgår sedermera medlemsantalet
under det bestämda minsta antalet, skall anmälan därom av styrelsen
ofördröjligen göras hos tillsynsmyndigheten.
Har i klassindelad sjukkassa antalet medlemmar av en klass nedgått under
vad, pa sätt i 19 § sägs, är för utfästande av sjukhjälp eller av begravningshjälp
från klassen bestämt, åligger det likaledes styrelsen att om förhållandet
ofördröjligen göra anmälan hos tillsynsmyndigheten.
94 §•
Om tillsynsmyndighetens beslut i ärende, som icke avser registrering, så ock
om beslut, varigenom registrering vägrats, skall skriftlig underrättelse ofördröjligen
överlämnas eller med allmänna posten försändas till någon, vilken
äger företräda sjukkassan. Innefattar beslutet anvisning enligt 24 eller 93 §§,
eller har genom beslutet av sjukkassa gjord ansökning avslagits eller med stöd
av 25 § lämnat medgivande återkallats eller registrering av anmält förhållande
vägrats, skola i underrättelsen om beslutet skälen därför angivas.
Är sjukkassa---beslutets dag.
116 §.
Mom. 3. Är någon vid tiden för denna lags utfärdande medlem av särskilda
registrerade sjukkassor, äge han utan hinder av bestämmelsen i första punkten
av 12 § första stycket kvarstå i dessa kassor, jämväl sedan desamma blivit
registrerade enligt denna lag.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1927. Härvid skall emellertid gälla:
1. Vad i 20, 22, 23 och 26 §§ i denna lag stadgas skall ej lända till efterrättelse
förr än från och med den 1 januari 1928.
2. Har före lagens ikraftträdande sjukkassa registrerats med mindre medlemsantal
än etthundra eller jämlikt 92 § erhållit medgivande att med mindre
medlemsantal, än nyss sagts, fortsätta sin verksamhet, skall vad för sådant
fall är i 62 och 92 §§ i deras nuvarande lydelse stadgat fortfarande äga tilllämpning
beträffande kassan.
3. Finnas enligt sjukkassas vid tiden för lagens ikraftträdande registrerade
stadgar inom kassan skilda klasser för beredande av sjukhjälp, skall vad i 19 §
andra stycket och 92 § andra stycket i deras nuvarande lydelse stadgas fortfarande
äga tillämpning beträffande sådan klass, intill dess att antal, som
avses i 19 § enligt dess i denna lag stadgade lydelse, må bliva för klassen
bestämt.
52
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 8 februari
1926.
N ärvarande:
justitierådet Svedelius,
regeringsrådet Palmgren,
justitierådet Christiansson,
justitierådet Högstedt.
Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över socialärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 31 december 1925, hade
Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamål inhämtas över upprättat förslag till lag angående
ändring i vissa delar av lagen den 4 juli 1910 (nr 77) om sjukkassor.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn Nils Evert Sandberg.
Lagrådet anförde:
De nu föreslagna ändringarna i sjukkasselagen påkallas av en tilltänkt omorganisation
av den statsunderstödda sjukförsäkringsverksamheten. Delvis
sammanhänga dessa ändringar därjämte med ifrågasatt ny lagstiftning om
försäkring för olycksfall i arbete samt om moderskapsunderstöd i vissa fall.
Under förutsättning att nämnda omorganisation kommer till stånd och att den
i övrigt ifrågasatta nya lagstiftningen genomföres, har lagrådet funnit det
remitterade förslaget ej föranleda vidare yttrande än som innefattas i nedanstående
mot vissa detaljbestämmelser däri gjorda erinringar.
2 §•
Det stadgande, som innehålles i det föreslagna nya andra stycket, utgör ett
undantag från den hittills gällande regeln att sjukkassas verksamhet endast
omfattar kassans egna medlemmar. Den åsyftade meningen att sådan verksamhet,
varom i detta stycke sägs, må avse även andra personer synes lämpligen
böra genom något tillägg bringas till direkt uttryck.
19 §.
Det föreslagna stadgandet i andra stycket synes böra fullständigas med
en föreskrift om när tillsynsmyndigheten skall beträffande sjukkassa med sär
-
Kung!. Maj:ts proposition nr 113.
53
skilda klasser meddela bestämmelse angående det minsta tillåtna antalet medlemmar
i varje klass. Bestämmande av minimiantalet bör tydligen, såsom
också lärer vara avsett, ske i samband med sjukkassans registrering eller, om
klassindelningen införes senare eller befintlig sådan ändras, i samband därmed
att registrering äger rum av den stadgeändring, som därav föranledes. Sedan
i nu nämnd ordning minsta antalet medlemmar i varje klass blivit bestämt,
bör det, om förhållandena därtill giva anledning, vara tillsynsmyndigheten
ohetaget att på framställning från kassans sida bestämma antalet på annat
sätt. Utan sådan framställning torde det däremot icke böra tillkomma tillsynsmyndigheten
att genom nytt beslut ändra vad om antalet förut bestämts.
21 §-
Av en jämförelse med stadgandet i 20 § mom. 1 framgår, att här är fråga,
icke om ett tillägg till de fasta avgifterna, sådana dessa redan blivit bestämda,
utan om dessas fastställande till högre belopp för vissa medlemmar än för
de övriga. Detta synes komma till klarare uttryck, om åt stadgandet i förevarande
paragraf gives ungefär den avfattningen, att för medlemmar, för vilka
av staten eller av kommun beviljat bidrag enligt fastställda bestämmelser
icke må beräknas eller vilka enligt vid gåva eller utfästelse knutet villkor ej
äga tillgodonjuta förmån därav, de fasta avgifterna skola utgå med högre belopp
än för övriga medlemmar, därvid skillnaden skall skäligen motsvara vad
å envar av de senare belöper av bidraget eller av förmånen av gåvan eller
utfästelsen.
84 §.
Den föreslagna tredje punkten i första stycket av denna paragraf innebär
efter ordalagen, att både för det fall att sjukkassa avser att utöva sådan verksamhet,
som i 2 § andra stycket sägs, och för det fall att dylik verksamhet icke
skall utövas uppgift därom skall införas i sjukkasseregistret. Enligt det
till intagande i 6 § föreslagna andra stycket skola däremot sjukkassas stadgar
innehålla bestämmelse i ifrågavarande hänseende endast för den händelse sjukka
ssan avser att utöva verksamhet av nämnda slag. Då denna bristande överensstämmelse
icke synes grundad och knappast heller är åsyftad, torde förevarande
punkt böra erhålla en sådan ändrad avfattning, att den kommer att
innehålla, att där sjukkassa avser att utöva verksamhet, som i 2 § andra stycket
sägs, uppgift därom skall införas i registret.
92 §.
Då, på anmälan att medlemsantalet i sjukkassa, som registrerats med minst
etthundra medlemmar, nedgått under etthundra, tillsynsmyndigheten givetvis
har att bestämma visst tal, under vilket kassans medlemsantal ej må nedgå,
endast i det fall att medgivande lämnas kassan att med mindre medlemsantal
än etthundra fortsätta sin verksamhet, synes för utmärkande härav någon omredigering
av första stycket vara erforderlig.
54
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
Övergångsbestämmelserna.
Då i förslaget stadgas, att lagen skall träda i kraft den 1 januari 1927,
innebär detta, med hänsyn jämväl till ingressens innehåll, bland annat att 20,
22, 23 och 26 §§ i sin nuvarande lydelse nämnda dag upphöra att gälla. Emellertid
föreskrives i första punkten av övergångsbestämmelserna, att vad i berörda
paragrafer i denna lag stadgas ej skall lända till efterrättelse förr än
från och med den 1 januari 1928. Härav skulle således följa, att under år
1927 bestämmelser komme att saknas i de avseenden, som beröras i omförmälda
fyra paragrafer. Stadgandet torde böra avfattas ungefärligen sålunda,
att lagen skall träda i kraft den 1 januari 1927 utom såvitt angår 20, 22, 23 och
26 §§, samt att ikraftträdandet i vad lagen rörer dessa paragrafer skall ske
den 1 januari 1928.
I konsekvens med att nämnda fyra paragrafer i sin nya lydelse skola erhålla
tillämpning först från och med den 1 januari 1928, lärer bestämmelsen
om att 117 § skall upphöra att gälla icke heller böra träda i kraft förrän från
och med sistberörda dag.
Enligt punkt 3 skall, om vid lagens ikraftträdande sjukkassa är indelad i
klasser för beredande av sjukhjälp, vad i 19 § andra stycket och 92 § andra
stycket i deras nuvarande lydelse stadgas fortfarande äga tillämpning beträffande
sådan klass, intill dess antal, som avses i 19 § enligt dess i den nya lagen
stadgade lydelse, må bliva för klassen bestämt. Då det icke torde böra tillkomma
tillsynsmyndigheten att i förevarande fall annat än på framställning
av sjukkassan bestämma minsta tillåtna antalet medlemmar i klassen, synes
ett tillägg till utmärkande härav vara att förorda.
Ur protokollet:
A. V. Stenkula.
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
55
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans KungL
Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 25 februari 1926.
Närvarande:
Statsministern Sandler, statsråden Olsson, Nothin, Svensson, Hansson,
Linders, Schlyter, Larsson, Wigeorss, Möller, Levinson.
Chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, anmäler efter gemensam beredning
med chefen för justitiedepartementet lagrådets den 8 februari 1926
avgivna utlåtande över det den 31 december 1925 till lagrådet remitterade förslag
till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 4 juli 1910 (nr 77) om
sjukkassor samt anför:
Lagrådets anmärkningar, som allenast avse det formella utförandet av de
föreslagna lagändringarna, hava föranlett en omarbetning av förslaget i anmärkta
hänseenden. Vad lagrådet anmärkt beträffande punkt 3 av övergångsbestämmelserna
i det remitterade förslaget torde lämpligen föranleda sådan
omformuleTing, att i lagtexten utsäges att det nya medlemsantalet jämväl
under övergångstiden skall fastställas i den i 19 § i dess nya lydelse stadgade
ordning.
I samband med de av lagrådets yttrande föranledda ändringarna hava vissa
andra jämkningar av rent formell natur verkställts i förslaget.
Föredraganden uppläser det sålunda omarbetade förslaget samt hemställer
att förslaget måtte jämlikt 87 § regeringsformen genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse,
bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Åke Karlholm.