Kungl. Maj:ts proposition nr 104.

1

Nr 104.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till
lag om ändrad lydelse av vissa delar av lagen den
2 juni 1916 om skyddskoppympning; given Stockholms
slott den 29 januari 1926.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag om ändrad lydelse av vissa delar av lagen den
2 juni 1916 (nr 180) om skyddskoppympning.

GUSTAF.

Gustav Möller.

Bihang till riksdagens protokoll 1026. 1 samt. 86 käft. (nr 104—105.) ios s# 1

2

Kungl. Maj-.ts proposition nr 104.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av vissa delar av lagen den 2 juni 1916 (nr 180) ont

skyddskoppympning.

Härigenom förordnas, att 2 §, 5 § 3 mom., 11 § 1 och 3 mom., 12 § 2 mom.,.
13 § 1 och 2 mom. samt 28 § i lagen den 2 juni 1916 om skyddskoppympning
skola i nedan intagna delar erhålla följande ändrade lydelse:

2 §•

Barn skall undergå skyddskoppympning senast under det kalenderår då
det fyller sex år. År barnet nämnda år boende å ort för vilken jämlikt 12 §
2 mom. ympningsmöten skola hållas, och äger det år sådant möte ej rum
för orten, må med ympningen anstå till nästföljande år.

5 §•

3 mom. Säger sig någon, som är ansvarig för barns befordran till ympning
enligt 2 §, hysa farhåga för att ympningen skall för barnet medföra
ohälsa som ej är blott tillfällig, och måste det med hänsyn till av sökanden
förebragta omständigheter antagas, att sådan farhåga har sin grund i personlig
erfarenhet om något fall av dylik ohälsa, som han haft skälig anledning
anse hava inträffat i samband med ympning av barn, må i den
ordning nedan sägs barnet undantagas från ympning enligt nämnda paragraf.

Den, som---detta protokoll.

Finner medicinalstyrelsen — — — Kungl. Maj:ts prövning.

11 §‘

1 mom. Efter undergången ympning skall för utrönande av dess resultat
den ympade besiktigas; dock är den som på grund av stadgandet i 4 §
undergått ympning befriad från sådan besiktning.

Besiktning verkställes av den som förrättat ympningen, och äger denne,
med iakttagande av vad i 12 § 2 mom. sägs, härför utsätta tid och plats.
Å annan ort än stad, köping eller municipalsamhälle med egen tjänsteläkare
skall dock, där så lämpligen kan ske, för besiktning anlitas person, som
blivit utsedd till särskild besiktningsförrättare för orten.

Särskild besiktningsförrättare utses av förste provinsialläkaren i länet,
sedan yttrande inhämtats från vederbörande provinsialläkare och hälsovårdsmyndighet.

Till särskild besiktningsförrättare må utses endast den, som undergått
föreskriven kurs i besiktning av skyddskoppympade.

Kungl. May.ts proposition nr 104. 3

Särskild besiktningsförrättare skall om verkställd besiktning och dess
resultat ofördröjligen insända bevis till den som förrättat ympningen.

3 mom. Det åligger ympare att efter avslutad ympning, som förrättats
å ympnings- eller besiktningsmöte eller som anordnats av hälsovårdsmyndighet,
för varje ympad person kostnadsfritt utfärda intyg enligt av medicinalstyrelsen
fastställt formulär om ympningen och dess resultat.

Har ympningen — — — nu sagts.

Vid ympning---— svarande bok.

12 §.

2 mom. A landet----ympnings- och besiktningsmöten. Dylika

möten skola hållas vartannat år, där ej med hänsyn till särskilda omständigheter
ympnings- och besiktningsmöten anses böra för viss ort hållas
varje år.

Förslag till plan för ympnings- och besiktningsmöten uppgöres av vederbörande
ympare i samråd med hälsovårdsmyndigheterna å ifrågavarande
orter, med angivande i vad mån för besiktning må kunna anlitas särskild besiktningsförrättare,
och insändes till förste provinsialläkaren i länet, vilken
har att fastställa planen samt förordna, huruvida och i vilken omfattning
besiktningsmöten skola förrättas av särskild besiktningsförrättare.

Medicinalstyrelsen äger fastställa särskilda föreskrifter angående upprättande
av plan som här avses.

Hälsovårdsmyndigheten har--- — och uppvärmd.

13 §.

1 mom. Skyddskoppympning, som verkställes å ympnings- eller besiktningsmöte
eller på föranstaltande av hälsovårdsmyndighet, ävensom ympning,
varom förmäles i 3 § eller varom beslut meddelats enligt 4 § tredje
stycket, är avgiftsfri för den ympade.

2 mom. Verkställes skyddskoppympning å ympnings- eller besiktningsmöte
eller på föranstaltande av hälsovårdsmyndighet, utgår till ympare eller
besiktningsförrättare för varje ympad eller besiktigad person, för vilken
ympningen enligt 1 mom. är avgiftsfri, ersättning av statsmedel med belopp
som Konungen bestämmer. Ympare eller — — — Konungen föreskriver.

28 §.

Med hälsovårdsmyndighet förstås i denna lag hälsovårdsnämnd.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1927.

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 104,

Inledning.

Gällande
bestämmelser.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 29 januari 1926.

Närvarande:

Statsministern Sandler, ministern för utrikes ärendena Under, statsråden

Nothin, Svensson, Hansson, Linders, Schlyter, Larsson, Wigforss,

Möller, Levinson.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller anför:

Jag anhåller nu att få underställa Kungl. Maj:ts prövning vissa frågor
angående ändringar i lagen den 2 juni 1916 om skyddskoppympning.

Dessa frågor avse dels ändringar beträffande reglerna för skyddskoppympningens
verkställande och anordnande, dels rätten till undantag från
ympningsplikten och förutsättningarna för åtnjutande av denna rätt. I det
följande komma dessa båda grupper av frågor att behandlas var för sig.

Skyddskoppympningens verkställande och anordnande.

I detta hänseende föreligger dels ett av riksdagens revisorer i deras till
1923 års riksdag avgivna berättelse gjort uttalande angående angelägenheten
att begränsa utgifterna för rese- och traktamentsersättningar till ympare och
besiktningsförrättare, dels en av styrelsen för Jämtlands och Yästernorrlands
läns läkarförening, efter därom av föreningen vid möte den 22 juni 1924
fattat beslut, hos Kungl. Maj:t gjord framställning i syfte att besiktning av
ympade måtte å landsbygden upphöra och i städerna företagas något senare
i förhållande till ympningen än för närvarande gäller.

Innan jag ingår på redogörelse för nämnda uttalande och framställning
och i anledning därav verkställd utredning torde jag böra erinra om de
uti ifrågavarande ämnen gällande bestämmelser.

I 2 § i lagen om skyddskoppympning — i det följande benämnd vaccinationslagen
— föreskrives, att barn skall undergå skyddskoppympning senast
under det kalenderår, då det fyller sex år.

I 11 § 1 mom. i samma lag föreskrives det vidare såsom regel, att den som
undergått ympning därefter skall för utrönande av ympningens resultat besiktigas
av vederbörande ympare, som härför äger utsätta tid och plats. Föreligger
för annan ort än stad, köping eller municipalsamliälle med egen tjänsteläkare
behov av att för sådan besiktning anlita annan än vederbörande ympare
och är den sistnämnde legitimerad läkare, må enligt samma lagrum efter hans
medgivande särskild besiktningsförrättare antagas av hälsovårdsmyndigheten.
Därtill må dock endast antagas den som undergått föreskriven kurs i besiktning
av skyddskoppympade.

Kungl. Maj:ts proposition nr 104. 5

Enligt 12 § 1 mom. i nämnda lag åligger det hälsovårdsmyndigheten i
stad, köping eller municipalsamhälle med egen tjänsteläkare att efter tv
lämpligast prövas anordna skyddskoppympning för allmänheten. A landet i
övrigt bör enligt 2 mom. av samma paragraf skyddskoppympningen i den
omfattning som befinnes möjlig företagas å ympnings- och besiktningsmöten,
för vilka möten plan uppgöres av hälsovårdsmyndigheten i samråd
med vederbörande ympare och, när ymparen är civil tjänsteläkare, underställes
förste provinsialläkaren i länet för fastställelse.

Uti den 24 november 1916 (nr 532) utfärdad instruktion för de i ornförmälda
lag avsedda ympnings- och besiktningsförrättare har vidare stadgats,
bland annat, att ympnings- och besiktningsmöten borde, dill- så kunde ske
utan olägenhet, anordnas å ort, varest ympare vore bosatt, att för smärre
kommuner, som gränsade intill varandra, skulle, där så lämpligen kunde ske,
anordnas gemensamma dylika möten, att besiktning skulle verkställas den
sjunde eller senast den nionde dagen efter ympningen, att förutvarande av
kommuner anställda vaccinatörer och vaccinatriser under viss förutsättning
finge anses hava fullgjort den i 11 § i lagen föreskrivna kursen, samt att det
ålåge ympare och besiktningsförrättare att ställa sig till noggrann efterrättelse
de närmare råd och anvisningar rörande skyddskoppympningen, som
medicinalstyrelsen funne erforderligt utfärda.

Viss del av kostnaden för skyddskoppympningen bestrides av statsverket.
Enligt 13 § 2 mom. i vaccinationslagen skall nämligen, då ympning eller besiktning
som för den ympade skall vara avgiftsfri, d. v. s. vars undergående
är en lagstadgad skyldighet, verkställes å ympnings- eller besiktningsmöte
eller eljest på föranstaltande av hälsovårdsnämnd, ersättning till ymparen
eller besiktningsförrättaren utgå av statsmedel. I en den 24 november 1916
(nr 533) utfärdad kungörelse hava därefter meddelats bestämmelser angående
beloppet av dylik ersättning. Enligt dessa bestämmelser utgår ersättning
med 75 öre för varje ympad och 25 öre för varje besiktigad person. Därjämte
skall till ympare eller besiktningsförrättare som är bosatt på minst
två kilometers avstånd från platsen för förrättningen utgå resekostnads- och
traktamentsersättning, till ympare och besiktningsförrättare, som är legitimerad
läkare eller medicine kandidat, enligt tredje klassen i gällande resereglemente
och till annan besiktningsförrättare enligt femte klassen i resereglemente!.

I sin omförmälda framställning har styrelsen för Jämtlands och Yästernorrlands
läns läkarförening anfört bland annat följande:

Den omständigheten att besiktning av ympade enligt nyssnämnda instruktion
av den 24 november 1916 skulle försiggå den sjunde eller senast den
nionde dagen efter ympningen vore till synnerlig olägenhet och även
kostnad för allmänheten, vilka olägenheter i glest befolkade trakter där avståndet
till mötesplatserna ofta uppginge till en eller flera mil bleve mycket
svåra. Härtill komme, att barnen just på 7—9 dagen efter ympningen ofta
hade någon feber och kände illamående, varför det vore särdeles svårt att
de dagarna taga ut dem och transportera dem längre vägar. Då vidare
enligt vunnen erfarenhet vaccinen, om den ordentligt förvarades, så gott
som i varje fall visade sig verksam, ansåge styrelsen, att det för närvarande

Framstå
Ilning från
styrelsen för
Jämtlands och
Väster norrlandsläns läkarförening.

Föreståndaren
för medicinalstyrelsens

vaccinkontor.

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 104.

icke skulle medföra någon nämnvärd risk att helt utesluta besiktningarna
och till vederbörande pastorsämbeten för anteckning anmäla alla barn, som
på mötena blivit ympade. Det ringa antal barn, som därigenom oberättigat
kunde bliva antecknade i kyrkoböckerna såsom med framgång ympade, torde
ytterligare minskas därigenom att ymparen vid varje möte uppmanade målsmännen
att se efter, huruvida barnen efter en vecka företedde vaccinpustler,
och om så icke vore fallet återkomma med dem följande år, då det ej kunde
garanteras, att de förvärvat skydd mot smittkoppor. Ett sådant tillvägagångssätt
vore, ansåge styrelsen, tills vidare så binge vaccinen vore så jämn
som under de senare åren fullt betryggande. På samma gång skulle det
väsentligt förbilliga statens utgifter för skyddskoppympningen och borttaga
en av stötestenarna för allmänheten, vilket senare ingalunda borde underskattas,
då intresset för frivillig vaccinering av varjehanda anledningar vore
ganska svårt att hålla vid liv. Dä emellertid omkostnaderna för besiktningarna
inom stadssamhällen, där rese- eller traktamentsersättning ej förekomme,
vore obetydliga samt ringa besvär förefunnes att där inställa barnen,
syntes besiktningen möjligen kunna kvarstå för städerna men då av angivna
skäl företagas något senare, t. ex. på 10—1 2 dagen efter ympningen, vid
vilken tid barnen vanligen icke längre hade feber eller vore illamående men
tydliga tecken fortfarande funnes för att avgöra, om kopporna slagit an.

Över denna framställning har medicinalstyrelsen den 2 februari 1925
avgivit utlåtande och därvid fogat en av föreståndaren för styrelsens vaccinkontor
doktor M. Herrlin upprättad promemoria av den 20 januari 1925, i
vilken Herrlin förklarat sig av flera skäl icke kunna dela läkarföreningens
uppfattning om obehövligheten av regelbunden besiktning av de ympade
samt vidare anfört i huvudsak följande:

»Till eu början vill jag härutinnan bistå uppmärksamheten vid att, även
om det som allmänt omdöme kan sägas, att det ympämne, som under
senare år framställts vid statens bakteriologiska laboratorium och efter omsorgsfull
prövning av särskild kontrollant genom vaccinkontoret utsänts till
ymparna, visat sig vara synnerligen tillförlitligt, det tyvärr icke kunnat för
hindras,. att mindre goda ympningsresultat tid efter annan inrapporterats
till medicinalstyrelsen. Förklaringen härtill synes framför allt vara att söka
däri, att vaccinen, som ju utgöres av levande organismer och är mycket
känslig bland annat för värme, före användningen försvagats antingen under
transporten till eller förvaringen hos ymparen. Härigenom kan det inträffa,
att en vaccinsändning ger fullgoda resultat (se bil. I)1) under det att eu
annan vaccinsändning med vaccin från samma kalv och använd vid ungefär
samma tidpunkt givit ett resultat, som måste betecknas som dåligt (se bil.
2) ’). Därest besiktningar icke verkställdes, såsom nu läkarföreningen föreslår,
skulle i sistnämnda exempel samtliga Hd barn för all framtid antecknats i
kyrkoböckerna såsom med framgång ympade, ehuru icke mindre än 25 d. v. s.
30 procent faktiskt icke voro immuniserade mot smittkoppor. Det anförda
exemplet visar, att siffrorna över antalet »vaccinerade» icke utan vidare
kunna läggas till grund för bedömandet av antalet »mot smittkoppor immuniserade».
Genom slopandet av besiktningarna förlorar man därför möjligheten
att tillförlitligt bedöma ymptillståndet hos befolkningen, vilket otvivelaktigt
skulle skapa ett för myndigheterna mycket kännbart osäkerhetstillstånd
vid inträffande smittkoppsfara eller smittkoppsepidemi. Härtill kommer
vidare, att allmänheten torde hava rätt att erhålla ett bestämt besked

1) Här utelämnad. Av den i nämnda bilaga omförmälda vaccinen både 154 personer
ympats, alla med lyckat resultat, medan av de 84 ympningar, som verkställts med den i bil. 2
angivna vaccinen icke mindre än 25 klart misslyckats. I tre fall var resultatet obekant.

Kung!. Maj:ts proposition nr 104. i

om resultatet av genomgången vaccinering, om denna skett med framgång
-eller ej, om det med ympningen avsedda resultatet — skydd mot smittkopporna
— vunnits eller ej. Visserligen bör det i detta sammanhang påpekas,
att man av ympärren kan med hög grad av sannolikhet sluta till,
om en verkställd ympning skett med framgång till ledning sålunda för bedömande
av en bestämd persons ympningstillståiul. — — —

Av det anförda torde med tydlighet framgå, att man icke utan eu noggrann
kontroll av ympningsresultaten kan tala om en verkligt effektivt
genomförd skyddskoppympning av landets befolkning. Det finnes emellertid
andra skäl för bibehållande av besiktningarna av de ympade och för besiktningarnas
verkställande av läkaren-ymparen. Genom besiktningarna får
-denne en om jag så får säga vidgad syn på hela immuniseringsprocessen,
han kan iakttaga eventuella avvikelser från det normala ympningsförloppet.
han kan taga under behandling tillstötande komplikationer och verkställa
©inympning i händelse av negativt resultat samt sist men icke minst viktigt,
han kan skyndsamt inrapportera, om vaccinen i ett visst fall visat sig vara
mindre anslagskraftig eller motsatsen alltför kraftig; i sistnämnda avseende
bör särskilt påpekas, att genom borttagandet av besiktningarna förlorades
all kontroll över ympningsresultaten.

Jag anser sålunda, att det är så långt ifrån att besiktningarna kunna
avskaffas, att det snarare kan ifrågasättas, om icke alla besiktningar vid
ympning enligt 2 § i lagen borde verkställas av läkare i stället för såsom
nu många gånger är fallet av s. k. särskilda besiktningsförrättare. Dessa
särskilda besiktningsförrättare utgöras i allmänhet av barnmorskor och andra,
som före år 1917 ägde verkställa vaccinering. Sedan nu vaccineringen genom
d.en nya lagen om skyddskoppympning från och med år 1917 lagts i händerna
på läkarne, kommer med varje år som går ett allt färre antal besiktningskunniga
f. d. vaccinatörer att stå till förfogande för besiktningarna, varigenom
bedömandet av ympningsresultatet — en enligt mitt förmenande ytterst
viktig sak — i många fall kanske kommer att anförtros åt mindre kompetenta
s. k. särskilda besiktningsförrättare.

Den ifrågasatta ändringen av tiden för besiktningen synes mig välbetänkt
men påkallar ingen lagändring.»

Under åberopande av innehållet i denna promemoria har medicinalstyrelsen
i sitt utlåtande avstyrkt bifall till läkarföreningens framställning, i vad
-den avsåge slopandet av den regelbundna besiktningen.

Beträffande den för besiktningen föreskrivna tiden har medicinalstyrelsen
anfört, att anledningen till att besiktningen sedan gammalt utförts en vecka
efter ympningen syntes vara den att kopporna vid den tiden nått sin fulla
utveckling, så att ympningsresultatet då kunnat bäst bedömas. Någon anmärkning
mot denna tid för besiktningen hade, fortsatte medicinalstyrelsen,
icke framkommit, men styrelsen funne ett visst fog för den av läkarföreningens
styrelse uttalade uppfattningen och ansåge därför att det borde kunna
överlämnas åt ymparen att — t. ex. i distrikt med stora avstånd — kunna
framflytta tiden för besiktningarna ytterligare några dagar, om han funne
•en sådan anordning önskvärd.

Medicinalstyrelsen tillstyrkte på dessa grunder, att § 4 första stycket i instruktionen
den 24 november 1916 för de i lagen om skyddskoppympning
avsedda ympare och besiktningsförrättare ändrades därhän, att besiktning
skulle verkställas den sjunde eller senast den fjortonde dagen efter
ympningen.

Medicinal

styrelsen.

8

Riksdagens
revisorers
berättelse till
1923 års
riksdag.

besiktningarnas verk -

Medicinal styrelsen.

Utredning
inom socialdepartementet

av frågan
rörande
ympning»- och
besiktningsmöten.

Tillämpningen
av gällande
bestämmelser.

Kungl. Maj:ts proposition nr 104.

I sitt nyss omförmälda uttalande beträffande kostnaderna för staten för den
avgiftsfria skyddskoppympningen och besiktningen anförde riksdagens revisorer
(§ 6 sid. 24), att de vid granskning av räkenskaperna för användningen
av det ordinarie anslaget till skyddskoppympning funnit, att anmärkningsvärt
höga belopp utbetalats i rese- och traktamentsersättningar till ympare
och besiktningsförrättare. Revisorerna ville i anledning därav erinra om de
möjligheter att begränsa dessa utgifter, som de nyss återgivna bestämmelserna
i 11 och 12 §§ i vaccinationslagen lämnade. Dessa författningsbestämmelser
anvisade enligt revisorernas mening en utväg att begränsa ifrågavarande
kostnader dels genom eu omsorgsfull planläggning av ympningsoch
besiktningsmötena, så att rese- och traktamentskostnader komme att
förorsaka minsta möjliga utgift, dels ock genom anlitande i större utsträckning,
än vad som syntes ske, av annan än läkare för
ställande, till exempel barnmorskor och kvalificerade sjuksköterskor.

I anledning av detta uttalande har medicinalstyrelsen den 30 december 1922"
avgivit infordrat utlåtande, däri styrelsen framhållit, att styrelsen redan beaktat
den av revisorerna berörda frågan och meddelat anvisningar i det angivna
syftet. Styrelsens avsikt vore att även framdeles verka i samma riktning.

I den av riksdagens revisorer sålunda berörda frågan har därefter å socialdepartementets
lagbyrå verkställts utredning. I en som resultat av denna
utredning upprättad promemoria har till en början anförts, att det torde
vara ovisst, huruvida eller i varje fall i vilken omfattning de av riksdagens
revisorer angivna författningsbestämmelserna beredde möjlighet för statens
organ att verkligen åstadkomma skyddskoppympningens anordnande på ett
ekonomiskt lämpligt sätt. Denna ovisshet berodde på att tvekan syntes
kunna råda såväl angående den rätta innebörden av de giillande bestämmelserna
som även i frågan huruvida, också med en mera vidsträckt tolkning.
av desamma, de kunde anses innebära tillräckliga möjligheter i nyssnämnda
hänseende.

Som exempel på vad med detta uttalande åsyftades har i promemorian
redogjorts för ett av Kungl. Maj:t i slutet av år 1924 prövat ärende, däri
osäkerheten om ifrågavarande bestämmelsers innebörd särskilt kommit till
uttryck. I detta ärende hade enligt promemorian huvudsakligen förekommit
följande.

Sedan vederbörande provinsialläkare uppgjort plan för ympning»- och
besiktningsmöten inom sitt distrikt, enligt vilken plan han själv skulle förrätta
alla besiktningar, hade förste provinsialläkaren i länet fastställt planen,
dock med den ändringen att besiktningarna å några platser skulle utföras
av där bosatta kompetenta besiktningsförrättare.

Häröver hade provinsialläkaren anfört besvär, vilka emellertid av medicinalstyrelsen
förklarats icke föranleda ändring av förste provinsialläkarens beslut.
Sedan provinsialläkaren fullföljt sina besvär hos Kungl. Maj:t, hade
Kung! Maj:t, enär ifrågavarande besiktningsförrättningar redan blivit verkställda
i enlighet med den av förste provinsialläkaren fastställda planen,
funnit besvären icke föranleda någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd.

/

Kung!. Maj ds proposition nr 104. 9

Provinsialläkaren liar uti ärendet till stöd för sin uppfattning anfört,
bland annat, följande:

I 11 § 1 mom. andra stycket i lagen om skyddskoppympning stadgades,
att efter ymparens medgivande — i det fall att ymparen vore legitimerad
läkare — särskild besiktningsförrättare finge antagas av hälsovårdsmyndigheten,
om behov därav förefunnes, och i 28 § samma lag hette det, att med
hälsovårdsmyndighet i lagen förstodes hälsovårdsnämnd eller, där sådan ej
funnes, kommunalnämnd. Det ville således synas, som om förste provinsialläkaren
icke ägde förordna om anlitande av särskild besiktningsförrättare,
utan att detta tillkomme vederbörande hälsovårds- eller kommunalnämnd,
samt att det dessirtom fordrades medgivande därtill av ymparen, då denne
vore legitimerad läkare, ävensom att behov att anlita dylik besiktningsförrättare
förefunnes.

Förste provinsialläkaren har förklarat, att planen av honom fastställts
med efterlevnad av ett av medicinalstyrelsen den 23 januari 1922 till samtliga
förste provinsial-, provinsial- och extra provinsialläkare samt hälsovårdsnämnder
i landskommuner i ämnet utfärdat cirkulär. Då förste provinsialläkaren
emellertid ansett detta cirkulär vara stridande mot lagen om skyddskoppympning,
hade han i förevarande ärende inhämtat medicinalstyrelsens
direktiv, vilka han sedermera följt vid meddelande av sitt beslut, I dessa
direktiv hade medicinalstyrelsen anfört, bland annat, att då kostnaden för
ifrågavarande slags förrättningar borde nedbringas så mycket som möjligt,
medicinalstyrelsen ansett, att omförmälda plan icke borde fastställas, utan
att däri upptoges särskilda besiktningsförrättare, där sådana stode att erhålla.

I härefter avgivet yttrande har medicinalstyrelsen anfört, att, då frågan
om antagande av särskilda besiktningsförrättare borde anses ingå såsom ett
led i den av hälsovårdsmyndigheten och ymparen i samråd uppgjorda planen
för ympnings- och besiktningsmöten, som skulle underställas förste provinsialläkarens
prövning, ett sådant ymparens beslut sjmtes kunna bliva föremål
för ändring av förste provinsialläkaren.

En ledamot av styrelsen var av skiljaktig mening och anförde följande.
Förste provinsialläkaren hade enligt hans mening saknat stöd i gällande lag
för sin vägran att i oförändrat skick fastställa ifrågavarande förslag till plan
för ympnings- och besiktningsmöten. Då behov av särskilda besiktningsförrättare
ej visats föreligga och då planen ej visats vara olämplig eller hava
åsamkat statsverket onödig utgift, för så vitt man icke ansåge, att det över
huvud taget vore onödigt, att besiktning av ympade verkställdes av läkare,
hade planen i fråga bort fastställas i oförändrat skick.

I promemorian har vidare lämnats följande redogörelse för förutvarande
bestämmelser på ifrågavarande område samt tillkomsten av nu gällande bestämmelser.

Redan i 1853 års reglemente för skyddskoppympningen i riket funnos
bestämmelser om viss plan för verkställande av ympning och besiktning.
Det heter nämligen där i § 1, att ympad person skulle å utsatt tid och
ställe av vederbörande läkare eller vaccinatör besiktigas, därvid tydligen
förutsatts, att efterbesiktningen skulle verkställas av den, som företagit
ympningen. Och i § 5 föreskrives, att vaccination skall å landet verkställas
vid utsatta vaccinationsmöten på bestämda tider varje år, vaccinatören dock
obetaget att, där så åstundades och lämpligt funnes, förrätta ympningen
efter hand och i de vaccinationsskyldigas hemvist; varefter i § 11 stadgats.

Historik -

1JS53 års
reglemente -

v

Medicinal -styrelsens
förslag.

1915 års

riksdag.

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 104.

att den av sockennämnden utsedde vaccinationsföreståndaren skulle i samråd
med vaccinatören bestämma den ordning, i vilken vaccinationen inom
församlingen varje år borde företagas, varefter kungörelse skulle utfärdas
om de fastställda tiderna och platserna för vaccinationen.

I det av medicinalstyrelsen upprättade förslag till ny vaccinationslagstiftning,
som var avsett att ersätta 1853 års reglemente och som ytterst ligger
till grund för 1916 års lag i ämnet, hade bestämmelserna om ympnings- och
besiktningsmöten närmare utförts, i det att där heter, att det tillkomme
hälsovårds- eller, där sådan ej funnes, kommunalnämnd att anordna dylika
möten samt att vid anordnande av offentliga sådana möten skulle, där ersättning
av statsmedel skulle utgå, nämnden efter ymparens hörande uppgöra
plan för mötena samt i god tid underställa planen vederbörande förste
provinsialläkare för granskning och godkännande. I motiven framhölls, att
syftet med upprättande av dylika planer var, att mötena skulle anordnas på
lämpligt sätt och med minsta kostnader. Några bestämmelser om särskilda
besiktningsförrättare funnos icke i förslaget.

I det av Kungl. Maj:t till 1915 års riksdag framlagda, på medicinalstyrelsens
betänkande byggda förslaget till lag om skyddskoppympning (proposition
nr 78) funnos intagna bestämmelser, motsvarande 12 § 2 mom. i den
nu gällande lagen. Syftet med föreskrifterna om uppgörande av plan för
ympnings- och besiktningsmöten och sådan plans fastställande angavs även
av föredragande departementschefen vara, att kontroll skulle vinnas över
att mötena anordnades på lämpligt sätt och så, att statsverket icke betungades
med onödiga utgifter. Enligt föredragandens mening borde planen dessutom
så uppgöras, att förrättningarna så litet som möjligt inkräktade på
läkarens verksamhet och tillgänglighet i övrigt för allmänheten.

Nyss omförmälda bestämmelse i 11 § 1 mom. andra stycket om särskilda
besiktningsförrättare har tillkommit på förslag av särskilda utskottet nr 1
vid 1915 års riksdag.

Enligt Kungl. Maj:ts till nämnda riksdag framlagda förslag till lag om
skyddskoppympning skulle det åligga vederbörande ympare att, sedan ympning
skett, besiktiga den ympade för utrönande av ympningens resultat.
Såsom motiv för sitt förslag att vid sidan av ympare jämväl annan särskild
person skulle kunna anlitas såsom besiktigare anförde särskilda utskottet i
sitt utlåtande nr 2 bland annat följande:

»Då sådan besiktning ej kan med framgång verkställas, förr än efter sedan
viss tid, minst 4 ä 6 dagar, förflutit från ympningen, förutsätter detta, att
ymparen ånyo beredes tillfälle att företaga undersökning av den ympade.
Även om det skulle låta sig göra för vederbörande ympare att, med särskild

hänsyn härtill, på lämpligt sätt anordna sina resor —--skulle det helt

säkert vara till stor fördel, om den svårighet och omgång, besiktningen sålunda
ofta måste anses vålla, kunde i erforderlig mån undanröjas. Härigenom
skulle, efter utskottets uppfattning, det nämnda syftemålet att i möjligaste
mån erhålla tillgång till läkare för ympuingarnas verkställande ytterligare
befordras, samtidigt som kostnaden för läkares ifrågavarande resor skulle

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 104.

kunna nedbringas. Då det måste anses vara själva ympningen, det därvid
erforderliga ingreppet och vad med detsamma sammanhänger, ympämnets
behandlande m. m., för vilket det framför allt är av vikt, att läkare anlitas,
medan däremot besiktningen ej ställer samma anspråk, har utskottet för
vinnande av omförmälda ändamål föreslagit, att om i annan ort än stad,
köping eller municipalsamhälle med egen tjänsteläkare ymparen är läkare,
med den sistnämndes samtycke skall kunna vid behov för besiktningens
verkställande anställas särskild person (besiktigare), vilken genomgått samma
undervisningskurs i skyddskoppympning, som fordras av särskild ympare.

Sedan 1915 års riksdag avslagit samtliga då föreliggande lagförslag i
vaccinationsfrågan, framlade Kungl. Maj:t till 1916 års riksdag ett nytt förslag
i ämnet (proposition nr 32), vilket förslag i huvudsak, och därvid även
i nu behandlade hänseenden, byggde på förenämnda utskottsutlåtande. I
Kungl. Maj:ts förslag gjorde riksdagen den ändringen, att skyddskoppympning
finge verkställas endast av den, som ägde behörighet att utöva läkarkonsten,
och att därjämte endast undantagsvis, där möjlighet eljest saknades
att på tillfredsställande sätt ordna vid inträffad eller hotande smittskoppsepidemi
påbjuden ympning, till verkställande av sådan ympning skulle kunna
förordnas jämväl medicine kandidat, som undergått föreskriven kurs i skyddskoppympning.
Efter denna ändring skulle det icke finnas några särskilda
yunpare i den mening i vilken särskilda utskottet vid 1915 års riksdag använt
denna beteckning, och i stället för det av Kungl. Maj:t, i enlighet med
nämnda utskotts förslag föreslagna behörighetsvillkoret för särskild besiktningsförrättare
infördes därför den bestämmelsen, att till sådan besiktningsförrättare
finge antagas endast den, som undergått föreskriven kurs i besiktning
av skyddskoppympade.

I förenämnda promemoria från socialdepartementets lagbyrå har efter
denna historik anförts följande:

»Av den lämnade redogörelsen för motiven till nu behandlade lagbestämmelser
lärer hava framgått, att ändamålet med föreskriften om att förslag till
plan för ympnings- och besiktningsmöten skall underställas förste provinsialläkaren
varit, icke blott att planen skulle prövas med hänsyn till dess
lämplighet ur hygieniska synpunkter utan även att det skulle granskas,
huruvida planen vore upprättad på ett kostnadsbesparande sätt. Särskilt
tydligt kommer ju detta förhållande till uttryck i medicinalstyrelsens förslag,
då enligt detta förslag underställande uttryckligen föreskrevs skola ske blott av
planen till sådana möten, till vilka statsbidrag utginge. Av nämnda förslag
framgår även, något som väl för övrigt är självklart, att underställningen
icke endast skulle vara en formell åtgärd utan att förste provinsialläkaren
skulle ingå i en materiell granskning av planen. Däremot synes varken
lagtexten eller motiven lämna otvetydigt svar på frågan, dels huruvida förste
provinsialläkaren skall vara berättigad att vidtaga ändringar i den ingivna
planen eller om han blott kan vägra fastställelse, dels, i sistnämnda fall,
valka verkningar en sådan vägran har, och hur en konflikt mellan läkaren
och hälsovårdsmyndigheten skall lösas. Då hälsovårdsmyndigheterna äro
olika för varje kommun, synes det visserligen redan av den förut återgivna
bestämmelsen i instruktionen den 24 november 1916 om att ympnings- och
Desiktningsmöten i vissa fall skola anordnas gemensamt för flera kommuner

1916 års
riksdag.

Promemoria
från socialdepartementet
n lagbyrå.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 104.

framgå, att avgörandet i sista hand bör tillkomma ett mera centralt organ
an dessa myndigheter. Endast med eu befogenhet att göra ändring i ingivna
planer torde för övrigt förste provinsialläkaren kunna med nödig kraft
iakttaga statens ekonomiska intressen. Det är ju också tydligt, att, därest
den tolkningen skulle vara riktig, enligt vilken förste provinsialläkaren icke
skulle vara berättigad att göra ändring, det i praktiken kan uppstå, i varje
fall omgång och ofta svårlösta konflikter, såsom då hälsovårdsmyndighet
vägrar inkomma med nytt förslag eller får sina förslag upprepade gånger
underkända. Det synes därför — vare sig eu sådan åtgärd skulle anses
innebära endast ett förtydligande eller betraktas som en reell lagändring —
kunna ifrågasättas, att det åt stadgandet i 12 § 2 mom. gives ändrad avfattning,
så att därav kommer att otvetydigt framgå, att förste provinsialläkaren
har rätt att göra ändring i de ingivna planerna. Eftersom det alltid,
rent formellt, måste förefalla mindre tilltalande, att eu statens tjänsteman
ändrar ett av kommunal myndighet meddelat beslut, torde det, därest en
lagändring i nu antydd riktning anses lämplig, samtidigt böra övervägas,
huruvida icke stadgandet — utan att därigenom skedde någon ändring i sak
— kunde så avfattas, att det blir förste provinsialläkaren, som, efter av
vederbörande hälsovårdsmyndigheter i samråd med ymparen uppgjorda
förslag, i första hand beslutar om planen för ympnings- och besiktningsmötena.

Då enligt det av Kungl. Maj:t för 1915 års riksdag framlagda lagförslaget
ymparen skulle själv verkställa efterbesiktningen, hade tydligen enligt detta
förslag förste provinsialläkaren att vid prövning av plan för besiktningsmöten
granska planen allenast med hänsyn till lämpligheten av de föreslagna
tiderna och platserna. Sedan emellertid i den gällande lagen bestämmelsen
i 11 § om särskilda besiktningsförriittare tillkommit, uppkommer det spörsmålet,
huruvida prövningen bör omfatta även frågan, om besiktning skall
verkställas av ymparen eller av särskild förrättare. Till en början torde i
avseende å denna fråga kunna fastslås, ej mindre att det, såsom även statsrevisorerna
framhållit, ur den förut berörda synpunkten av iakttagande av
statens ekonomiska intresse är av stor betydelse, att det tillses, att särskilda
besiktigare användas där så kan ske, än även att alltså eu prövning, som
ej företages jämväl ur denna synpunkt, måste bliva i hög grad ofullständig.
Även andra skäl för användande av särskilda förrättare än besparingssynpunkten
lära vara av beskaffenhet att lämpligen böra prövas av förste provinsialläkaren.

Vad angår den gällande lagen, finnas emellertid vissa omständigheter,
som tyda på att eu dylik prövningsrätt i personfrågan icke skulle finnas
för förste provinsialläkaren. Till en början märkes, att 12 § ej ändrats i
samband med införande av de nya bestämmelserna i 11 §, och såsom nyss
antytts fanns vid avfattandet av 12 § icke någon anledning att taga sikte
på spörsmålet, om jämväl personfrågan skulle underställas förste provinsialläkaren.
Vidare torde böra beaktas, att enligt 11 § det är hälsovårdsmyndigheten,
som »antager» särskilda besiktningsförrättare. Det torde ej vara
fullt klart, huruvida ej med denna bestämmelse åsyftats, att antagande skulle
ske tills vidare eller för viss tid — på sina ställen användes i motiven ordet
»anställande» — och det synes ganska osannolikt, att lagstiftaren skulle velat
förutsätta, att någon skulle vilja undergå särskild prövning blott för utsikten
att sedan bliva anmodad att hålla enstaka besiktmngsmöten. Men även om
så ej skulle vara fallet och »antagandet» alltså blott avser bemyndigande
att förrätta viss eller vissa bestämda besiktningar, måste det förefalla i viss
mån egendomligt, om förste provinsialläkaren genom en ändring i eu ingiven
plan, genom vilken ändring han förordnade, att viss besiktning skulle för -

13

Kungl. Maj ds proposition nr 104.

rättas av särskild besiktigare, skulle kunna »antaga» en person, som åtminstone
i viss mån skulle få karaktären av kommunal tjänsteman. Tydligt är
visserligen, att denna anmärkning förfaller med den tolkningen av 12 §, att
förste provinsialläkaren icke skulle äga verkställa ändring i ingivna planer utan
endast antingen oförändrade fastställa eller också ogilla planerna. Men kvar
stål- då det förhållandet, att enligt 11 § hälsovårdsmyndighet icke kan antaga
särskild besiktningsförrättare utan vederbörande ympares medgivande
och att alltså förste provinsialläkaren icke genom att vägra fastställelse å
viss plan kan framtvinga beslut om antagande av särskild besiktningsförrättare,
då sådan åtgärd från hälsovårdsmyndighetens sida strandat på ymparens
vetorätt.

Angående anledningen till införande av en sådan vetorätt svnes icke
någon direkt upplysning kunna vinnas ur motiven. Det får emellertid antagas,
att stadgandet därom sammanhänger med föreskriften att antagande
•av särskild besiktigare skall ske, endast när Ichor därav föreligger; det synes
sannolikt, att man åt ymparens sakkännedom velat förbehålla avgörandet av
när dylikt behov förelåge. Angående arten av det behov, som bör föranleda
antagande av särskild besiktigare, lämnar lagtexten icke någon ledning, men
av särskilda utskottets uttalande framgår, att utskottet avsett, att besiktigare
skulle antagas i fall av behov med hänsyn till något av de av utskottet i
dess yttrande anförda ändamål. Dessa ändamål vore dels undanröjande
av med besiktningsförrättningarna följande svårighet och omgång, dels befordrande
av tillgång till läkare för ympningarnas verkställande och dels
nedbringande av läkarens reskostnader. Vid en granskning av de sålunda
framhållna ändamålen med antagande av särskilda besiktningsförrättare vill
■det synas, som om det knappast vore befogat, att det behöriga tillgodoseendet
av dessa ändamål — och särskilt då av kostnadssynpunkten — skall
kunna omöjliggöras därigenom att ymparen sätter sig emot anlitande av särskild
besiktigare.

Såsom framgått av vad nu anförts, jämfört med redogörelsen för det av
Kungl. Maj:t prövade ärendet, hava olika meningar yppats även beträffande
11 § 1 inom., särskilt då i dess förhållande till förste provinsialläkarens
prövningsrätt enligt 12 §. Redan på denna grund och då saken, i varje fall
ur kostnadssynpunkt, icke är utan betydelse, synes anledning förefinnas till
jämkning av nämnda moment. Det torde emellertid på skäl, som nyss anförts,
i sammanhang med en sådan åtgärd även böra övervägas, huruvida
anledning till bibehållande av ymparens vetorätt föreligger. Om så anses
ej vara fallet, lärer det kunna ifrågakomma att gå ett steg längre, nämligen
till att, huvudsakligen i förtydligande syfte, ersätta föreskriften om att särskild
besiktningsförrättare skall antagas, blott när behov därav föreligger,
med ett stadgande om, att särskild besiktigare skall anlitas, så snart lämplig
sådan finnes att tillgå och besiktningen icke med samma kostnad och
eljest utan olägenhet kan verkställas av ymparen, dock alltjämt endast där
denne är läkare. Endast med en sådan regel synes det bliva möjligt att
verkligen främja det av riksdagens revisorer uttalade och även av medicinalstyrelsen
omfattade önskemålet, att besiktningsmötena böra medföra så
ringa kostnad som möjligt.

I överensstämmelse med vad i det föregående anförts synes det kunna
ifrågasättas, huruvida icke åtgärder böra vidtagas för åstadkommande av
vissa jämkningar i 11 och 12 §§ i lagen om skyddskoppympning. Den närmare
utredning, som före vidtagande av en sådan åtgärd kan anses erforderlig,
torde emellertid böra verkställas av vederbörande centrala mvndighet,
medicinalstyrelsen, vilken styrelse det även torde tillkomma att‘upprätta
förslag till de lagändringar, som möjligen kunna anses påkallade.»

14

Föreståndaren
för
medicinalstyrelsens

vaccinkontor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 104.

I anledning av vad sålunda anförts anbefallde Kungl. Maj:t den 9 januari
1925 medicinalstyrelsen att, efter den utredning som styrelsen kunde finna
erforderlig till Kungl. Maj:t inkomma med förslag till de ändringar i lagen om
skyddskoppympning, till vilka medicinalstyrelsen kunde anse anledning förefinnas
i de i omförmälda promemoria avhandlade hänseenden.

Med skrivelse den 2 mars 1925 inkom medicinalstyrelsen med utlåtande
och förslag i ämnet, därvid styrelsen överlämnade en av doktor Herrlin i
ärendet avgiven promemoria, i vilken anförts, att de gångna årens erfarenhet
om skyddskoppympningens verkställande och anordnande enligt den nya
lagen av år 1916 icke uppreste några som helst betänkligheter mot att överflytta
befogenheten att uppgöra nu nämnda plan till förste provinsialläkaren.
Under hänvisning till sin här förut återgivna promemoria av den 20 januari
1925, enligt vilken besiktningen i regel borde verkställas av ymparen, har
Herrlin vidare anfört, att emellertid för vissa undantagsfall såsom vid
förfall för ymparen eller då det gällde besiktning å en ort av endast ett
färre antal ympade eller då besiktningens verkställande genom läkarenymparen
på grund av det stora avståndet mellan läkarstationen och förrättningsplatsen
skulle medföra anmärkningsvärt stora kostnader för statsverket
eller avsevärd tidsutdräkt för läkaren till förfång för hans övriga tjänsteåligganden
inom distriktet, anordningen med särskilda besiktningsförrättare
syntes böra bibehållas. Befogenheten att antaga sådan besiktningsförrättare
syntes utan någon som helst olägenhet kunna överflyttas på förste provinsialläkaren.
Tillgången på lagligen kvalificerade besiktningsförrättare komme
att bliva allt mera knapp, i samma mån som antalet f. d. vaccinatörer och
och vaccinatriser från tiden före den nya lagens tillkomst minskades.

Då Herrlin på sålunda anfört skäl icke ansett sig kunna tillstyrka att i
besparingssynpunkt åtgärder vidtoges i sådan riktning att besiktningsförrättningarna
som regel anförtroddes åt särskilda besiktningsförrättare och ännu
mindre att besiktningarna helt slopades, har han i stället fäst uppmärksamheten
vid en annan åtgärd, som syntes honom utan olägenhet kunna nedbringa
statens kostnader för skyddskoppympningen högst betydligt. Herrlin
har därom anfört följande:

»Genom den nya lagen har tiden för skyddskoppympningens fullgörande i
fråga om barn framflyttats från två år till senast under det kalenderår, då
barnet fyller sex år. Erfarenheten har emellertid visat att allmänheten endast
i undantagsfall uppskjuter ympningen av barnen till 5—6 årsåldern. Då
föräldrar och målsmän till barnen hava sex år på sig för barnets ympning,
kan det knappast anses behövligt, att kostnadsfri ympning beredes varje år
utan endast t. ex. vart annat år, och alldeles särskilt gäller detta för sådana
provinsialläkardistrikt där endast ett fåtal barn, 5—1 stycken eller till och
med ännu färre, inställas för ympning å de olika mötesplatserna. Om ympningsresorna
inom sådana distrikt företoges allenast vart annat år, skulle
resekostnads- och traktamentsersättningarna — och det är de som taga lejonparten
av kostnaderna — nedbringas till jämnt hälften. Då lagen icke föreskriver,
att ympningarna skola ske årligen, torde en sådan omläggning av
skyddskoppympningsverksamlieten kunna ske genom direktiv frän medicinalstyrelsen
till förste provinsialläkaren, som enligt vad nu ifrågasättes skulle äga
uppgöra ympningsplanerna. >

15

Kungl. Maj.ts proposition nr 104.

I sitt eget utlåtande har medicinalstyrelsen sedermera förklarat, att styrelsen
delade de i Herrlins promemoria angivna synpunkterna och att styrelsen
vid föregående tillfällen framhållit, att besiktningarna av de ympade av lätt
insedda skäl helst borde utföras av den som utfört ympningarna, varefter
styrelsen fortsätter:

»Det måste emellertid anses önskvärt, att statens omkostnader för skyddskoppympning^
nedbringas dels genom att, där så anses lämpligen kunna
ske, besiktningarna utföras av särskilda besiktningsförrättare dels ock på
andra sätt, såsom genom större hänsynstagande till kostnaderna Hd uppgörande
av planer för ympnings- och besiktningsmöten, vilket torde kunna
ske exempelvis genom att dylika möten, i den mån förhållandena så medgiva,
anordnas mindre ofta. Ett sådant tillvägagångssätt underlättas helt
visst genom att reseplanerna uppgöras av förste provinsialläkarna, som då
bliva mindre bundna av hälsovårdsnämndernas och provinsialläkarnas förslag
än hittills och lättare kunna följa av medicinalstyrelsen lämnade direktiv
för planernas uppgörande. Medicinalstyrelsen har ej heller någon betänklighet
ifråga om lämpligheten av att överlämna åt förste provinsialläkarna
att bestämma, i vad mån särskilda besiktningsförrättare må användas, varvid
de tydligtvis böra fästa vederbörligt avseende vid ymparnas förslag, i
den mån dessa synas välgrundade.»

På dessa skäl har medicinalstyrelsen förklarat sig i huvudsaklig överensstämmelse
med Herrlins förslag tillstyrka, att 11 § 1 mom. andra och
tredje styckena samt 12 § 2 mom. andra stycket i vaccinationslagen måtte
erhålla följande ändrade lydelse:

11 § 1 mom. andra och tredje styckena.

För annan ort än stad, köping eller municipalsamhälle med egen tjänsteläkare
må för besiktning, varom ovan sägs, särskild besiktningsförrättare kunna
anlitas, ägande förste provinsialläkaren i länet att efter ymparens och hälsovårdsmyndighetens
hörande och då så anses lämpligen kunna ske utse sådan besiktningsförrättare.

Till särskild besiktningsförrättare må utses endast den, som undergått
föreskriven kurs i besiktning av skyddskoppympade.

12 § 2 mom. andra stycket.

Plan för dylika möten uppgöres av förste provinsialläkaren i länet, sedan
förslag därtill upprättats av vederbörande hälsovårdsmyndighet i samråd med
ymparen. Medicinalstyrelsen äger utfärda särskilda föreskrifter beträffande
nämnda plan.

I detta sammanhang har medicinalstyrelsen föreslagit viss formell ändring
av 28 § i lagen, vilken ändring ansetts betingad av bestämmelserna i 36 § i
hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919. I

I anledning av vad i Herrlins sist återgivna promemoria anförts därom att
statens utgifter för skydd skoppympningen skulle kunna utan olägenhet högst
väsentligt nedbringas genom att ympnings- och besiktningsmöten, i varje fall
i eu del ympningsdistrikt, anordnades allenast vart annat år, anbefallde Kungl.
Maj:t i skrivelse den 26 juni 1925 medicinalstyrelsen att verkställa utredning
angående lämpligheten av sålunda ändrade bestämmelser samt till Kungl.

Medicinal styi-ehen.

Kungl. Maj.ts
skrivelse till
medicinalstyrelsen
den

26 juni 1925.

Medicinalstyrelsens
utlåtande
den
30 september

1925.

Yttranden

från

provinsial läkarna.

16 Kungl. Maj-.ts proposition nr 104.

Maj:t inkomma med berörda utredning ävensom med de förslag beträffande
ändring i lagen om skyddskoppympning och andra författningar, som borde
föranledas av eu omläggning i omförmälda hänseende eller som eljest, utöver
vad av medicinalstyrelsen redan angivits, kunde anses önskvärda till
nedbringande av statens kostnader för skyddskoppympningen.

Medicinalstyrelsen, som anmodat förste provinsialläkarna att själva avgiva
och från provinsial- och extra provinsialläkarna infordra yttranden rörande
lämpligheten inom deras distrikt av en sådan anordning som nyss angivits,
har med utlåtande den 30 september 1925 överlämnat de inkomna yttrandena
jämte en av föreståndaren för styrelsens vaccinkontor i ärendet avgiven
P. M.

Eu sammanställning av de 349 yttranden från förste provinsialläkare, provinsialläkare
och extra provinsialläkare, som inkommit, visar, att av dessa
yttranden 244 eller omkring 70 % innehålla ett tillstyrkande av den ifrågasatta
anordningen, därav dock endast 119 utan och 125 med visst förbehåll.
82 av provinsialläkarna hava avstyrkt densamma, medan 19 läkare icke därom
gjort något uttalande. Av förste provinsialläkarna hava 20 i en eller annan
form tillstyrkt anordningen.

Gör man en sammanställning länsvis av de avgivna yttrandena och bortser
man därvid från dem, vilka icke innehålla något uttalande i ämnet, finner
man, att alla från Gotlands, Göteborgs och Bohus, Värmlands och Örebro
län inkomna yttranden, inalles 50, gå i tillstyrkande riktning. Även från
övriga län äro, med några undantag, de tillstyrkande yttrandena i avgjord
majoritet. Undantagen utgöras av Kronobergs län (5 till- och 5 avstyrkande),
Malmöhus län (resp. 8 och 10), Hallands län (resp. 6 och 5), Skaraborgs län
resp. 6 och 6) samt Västmanlands län (resp. 1 och 8).

Såsom skäl för avstyrkande har anförts huvudsakligen följande. På sina
håll vore det i övervägande grad sexåringar som ympades, på andra ställen
ympades barnen helst i första levnadsåret. Såväl det ena som det andra skulle
omöjliggöras, om ympning förrättades endast vartannat år. Flera provinsialläkardistrikt,
företrädesvis i Malmöhus län, vore alltför folkrika för att tillåta
ympning endast vartannat år. Det skulle erbjuda stora svårigheter att anskaffa
tillräckligt stora lokaler. Allmänhetens intresse för ympningen skulle
minskas. Även för den allmänna sjukvården vore de årliga ympningarna av
betydelse. Någon kostnadsminskning skulle icke ernås. Tillräcklig minskning
av kostnaderna torde vinnas enbart genom de ersättningsbestämmelser,
som innehölles i det nya, från den 1 augusti 1925 gällande resereglementet.

Även i avstyrkande yttranden har emellertid anförts, att undantagsvis
ympning borde kunna ske endast vartannat år.

Bland de förbehåll, som gjorts i de tillstyrkande yttrandena, må nämnas
följande. Ympning skulle likväl ske årligen å läkarstationen eller i mera
tätt befolkade delar av distrikt eller i kommuner med större barnantal. I
halva distriktet eller delar av distriktet borde ympning ske årligen. Ympning
vartannat år skulle ifrågakomma endast i glest befolkade eller avlägset lig -

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 104.

gande trakter, eller endast i de minsta kommunerna eller i kommuner, där
antalet ympningar varje år understege 10—20 eller vore ännu lägre, eller å
vissa platser, där lokalfrågan tillfredsställande kunde lösas ock dröjsmål eller
trängsel för allmänheten därför icke behövde uppstå.

Föreståndaren för medicinalstyrelsens vaccinkontor framhåller i sin promemoria
att av denna provinsialläkarnas ståndpunkt till frågan den slutsatsen
syntes kunna dragas, att den offentliga, kostnadsfria, av statsmedel
bestridda skyddskoppympningen i besparingssyfte kunde utan nämnvärd
olägenhet i viss omfattning verkställas allenast vartannat år inom ett flertal
provinsial- och extra provinsialläkardistrikt. Redan nu både, anföres vidare,
vartannatårsympning förekommit, visserligen endast i mindre utsträckning
och inom glest befolkade och avlägset liggande kommuner. Ett mera allmänt
genomförande av offentlig skyddskoppympning allenast vartannat år
inom läkardistrikt och kommuner där eu sådan anordning utan olägenhet
kunde ske synte3 dock svårligen komma till stånd eller kunna genomföras,
utan att medicinalstyrelsen finge ett avgörande inflytande på uppgörande av
planen för ympnings- och besiktningsmöten, på sätt styrelsen föreslagit i sin
förut omförmälda skrivelse den 2 mars 1925.

Beträffande de allmänna föreskrifter som, jämte speciella direktiv i förekommande
fall, medicinalstyrelsen skulle äga att utfärda enligt den föreslagna
ändrade lydelsen av 12 § i lagen om skyddskoppympning anföres vidare i
promemorian:

Inom varje läkardistrikt borde offentlig skyddskoppympning äga rum årligen
dels å läkarstationen eller dess omedelbara närhet dels i kommuner,
där antalet ympningspliktiga barn kunde antagas överstiga ett 30-tal, dels
ock å större industricentra. Den offentliga skyddskoppympningen å läkarstationen
borde anordnas i perioder av en—två veckor, eu eller flera gånger
årligen, varvid tillsåges, att åtminstone en sådan ympningsperiod förlädes
till hösten vid tidpunkten för skolornas början. I övrigt borde, där så kunde
ske utan påtaglig olägenhet för skyddskoppympningens verkställande t. ex.
till följd av svårighet att anskaffa tillräckligt rymlig lokal eller av annan
orsak, ympnings- och besiktningsmöten anordnas allenast vartannat år. Om
den sålunda ändrade anordningen borde allmänheten i god tid underrättas.
Lämpligt syntes vara, att för varje läkardistrikt årligen uppgjordes en fördelningsplan
för den offentliga skyddskoppympningen, omfattande exempelvis
en treårsperiod och tydligt angivande vilket år ympning ägde rum inom
varje kommun och å vilka platser årlig skyddskoppympning verkställdes.

Medicinalstyrelsen anför i sitt sist omförmälda utlåtande huvudsakligen
följande:

Den gjorda utredningen syntes utvisa, att ett allmänt påbud att ympnings-
och besiktningsmöten skulle överallt anordnas endast vart annat år,
icke vore välbetänkt. Däremot syntes i ganska stor utsträckning i landskommuner
med mindre tät befolkning dylika möten kunna inskränkas till
vart annat år. En förutsättning härför vore dock, att vid läkarstationen ett
ä två ympnings- och besiktningsmöten årligen anordnades för kostnadsfri
ympning. Om 12 § i lagen om skyddskoppympning ändrades på sätt medi Bihang

till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 86 käft. (Nr 104—100.) ioc as 2

Föreståndaren
för
medicinalstyrelsens

vaccinkontor.

Medicinal

styrelsen.

Medicinalstyrelsens

förslag till
ändring av
11 och 12 §§.

Provinsialläkarnas

yttranden
angående dessa
lagförslag.

18 Kungl. Maj-.ts proposition nr 104.

cinalstyrelsen tidigare föreslagit, tillkomme det styrelsen att utfärda särskilda
föreskrifter beträffande planerna för ympnings- och besiktningsmöten,
och medicinalstyrelsen vore då oförhindrad att utfärda föreskrifter, avsedda
att i all önskvärd mån inskränka antalet ympnings- och besiktningsmöten,
så att dylika möten icke komme att hållas oftare än vart annat år, där icke
särskilda omständigheter gjorde årliga möten önskvärda.

De av medicinalstyrelsen föreslagna ändringarna i 11 och 12 §§ av lagen om
skyddskoppympning avsågo, såsom framgått av den nyss lämnade redogörelsen,
att giva förste provinsialläkare befogenhet dels att, efter vederbörande ympares
och hälsovårdsmyndighets hörande och då så anses lämpligen kunna
ske, för annan ort än stad, köping eller municipalsamhälle med egen tjänsteläkare
utse särskild besiktningsförrättare, dels att uppgöra plan för ympningsoch
besiktningsmöten, sedan förslag därtill upprättats av vederbörande hälsovårdsmyndighet
i samråd med ymparen. Genom den föreslagna ändringen
av 12 § skulle dessutom medicinalstyrelsen erhålla befogenhet att utfärda
särskilda föreskrifter beträffande nämnda plan.

Förut omförmälda yttranden från förste provinsial-, provinsial- och extra
provinsialläkare innehålla även uttalanden om lämpligheten av ifrågavarande
lagändringar.

Mot befogenhet för förste provinsialläkare att utse särskild besiktningsförrättare
i fall, där sådan ansetts kunna anlitas, har icke rests något nämnvärt
motstånd. I åtskilliga yttranden framhålles likväl, att besiktning av
annan än läkaren-ymparen endast borde ske i undantagsfall.

Såsom skäl för denna uppfattning har, utom samma synpunkter som åberopats
i den vid medicinalstyrelsens först åberopade utlåtande den 2 februari
1925 fogade promemorian av föreståndaren för styrelsens vaccinkontor, även anförts,
att det för de ympade barnens anhöriga visat sig vara av stor betydelse
att vid besiktningarna få träffa läkaren och med denne rådgöra om
sina barns skötsel samt att därför anlitande i större utsträckning av särskilda
besiktningsförrättare skulle kunna leda till en ökning av den ännu
på många håll rådande oviljan mot vaccinationen, vilken ovilja eljest efter
genomförandet av 1916 års lag om skyddskoppympning synts på väg att
mer och mer försvinna.

Däremot hava meningarna i fråga om förste provinsialläkares befattning
med plan för ympnings- och besiktningsmöten varit mera delade. I ungefär
hälften av de yttranden, däri denna fråga berörts, har uttalats, att förste
provinsialläkaren saknade den erforderliga lokalkännedomen för att kunna
göra någon självständig insats härvidlag, samt att den enda ändring av gällande
bestämmelser i detta hänseende som borde ifrågakomma vore att
bringa dessa bestämmelser i överensstämmelse med allmänt tillämpad praxis.
Det ginge nämligen vid plans uppgörande i själva verket icke till så, som
lagen föreskreve. Initiativet brukade sålunda icke tagas av vederbörande
hälsovårdsmyndighet, utan det vore i stället ymparen, som uppgjorde planen
och sedan inhämtade hälsovårdsmyndighetens godkännande av densamma,

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 104.

innan den underställdes förste provinsialläkaren för fastställelse. Detta allmänt
tillämpade förfaringssätt vore i allo lämpligt och borde därför lagfästas.
De provinsialläkare, som sålunda ansett att något överflyttande till förste
provinsialläkaren av arbetet med plans uppgörande icke borde ske, hava
emellertid i allmänhet funnit en bestämmelse påkallad, som uttryckligen gåve
förste provinsialläkaren rätt att ändra honom underställd plan.

Såsom bakgrund till behandling av frågan rörande den av riksdagens revisorer
önskade minskningen av kostnaderna för ympnings- och besiktningsmöten
må här lämnas några uppgifter angående beloppet av dessa kostnader
under de senaste åren.

De faktiska nettoutgifterna å de av riksdagen beviljade anslagen för
skyddskoppympning samt antalet vaccinerade hava utgjort:

År 1920...........................

» 1921...........................

» 1922...........................

V,-* *% 1923 .................

Budgetåret 1923—1924...
» 1924—1925...

Utgifter. Antal vaccinerade

Kronor. (även revaccinerade).

82,342

94,259

96,057

268,280

345,959

362,211

116,652

288,532

242,086

*) 96,982
2) 89,933

Det kan icke bestämt uppgivas, huru stor del av dessa kostnader som
belöper på ifrågavarande möten. En viss uppskattning är dock möjlig att
göra. För ympning av varje barn utgår, såsom förut nämnts, ersättning med
75 öre och för efterbesiktning med 25 öre eller sammanlagt en krona för
varje barn. Återstoden av det för varje år utbetalade beloppet torde till
allra största delen hava utgjorts av kostnader för resor och dagtraktamenten
i anledning av ympnings- och besiktningsmöten. Utgifterna för dessa möten
torde alltså hava utgjort under vartdera av åren 1921 och 1922 omkring
250,000 kronor, under budgetåret 1923—1924 nära 200,000 kronor och under
budgetåret 1924—1925 omkring 150,000 kronor. Vilken del av dessa belopp
som belöper å själva ympningsmötena, respektive å besiktningsmöten, kan
icke uppgivas. Dock är det tydligt, att därest särskilda besiktningsförrättare
icke i något fall anlitats för efterbesiktningen, hälften av resekostnaden
— eller, i den män efterbesiktningen kunnat verkställas med mindre antal
resdagar än ympningen, ett något lägre belopp — belöpt å efterbesiktningarna.
Då emellertid en del efterbesiktningar verkställts av dylika särskilda
förrättare, till vilka endast 25-öres-ersättningen och icke rese- och traktamentsersättning
utgått, är uppenbarligen den faktiska kostnaden för efterbesiktningarna
lägre än denna hälft.

De utvägar för minskande av kostnaderna för ympnings- och besiktningsmötena,
som framgått av den verkställda utredningen, äro följande:

Uppgifter
angående
kostnaderna
för skyddekoppympningen.

Departements chefen.

*) Denna siffra avser kalenderåret 1923.

*) » » >» » 1924.

20

Borttagande
av efterbesiktningarna.

Kungl. May.ts proposition nr 104.

a) borttagande av efterbesiktningarna;

b) mötenas verkställande endast vart annat år;

c) användande i utsträckt omfattning av särskilda besiktningsförrättare;

d) bättre planläggning av mötena.

Vad först angår borttagande av efterbesiktningarna, vilken åtgärd förordats
av Jämtlands och Västernorrlands läns läkarförening, torde visserligen
kunna sägas, att de skäl som anförts till stöd för en sådan mening givetvis
liava visst fog för sig. Emellertid bör märkas, att på sätt medicinalstyrelsen
anfört ett upphävande av bestämmelserna om efterbesiktning skulle kunna
väsentligt rubba skyddskoppympningens effektivitet. För uppnående av det
avsedda resultatet erfordras nämligen, att vaccination med immuniserande
verkan allmänt kommit till stånd. Detta lärer icke kunna garanteras med
mindre efterbesiktning äger rum. Även om sådana åtgärder för närvarande
äro vidtagna, att man kan utgå från, att den vaccin som utsläppes från
medicinalstyrelsens vaccinkontor vid utsändandet är fullgod, innebär detta
nämligen icke, att när vaccinen användes å annan ort densamma alltjämt
är av sådan beskaffenhet. Under försändningen från ort till annan samt
under förvaringen hos vederbörande ympare kan nämligen vaccinen väsentligen
försämras eller helt förstöras, detta framför allt beroende på olämplig
förvaring, därvid är att märka att vaccinen är särskilt känslig för alltför
hög temperatur. Om det också vidare skulle låta sig göra att, såsom från
visst håll föreslagits, besiktningsmötena ersattes med ett åläggande för vaccinationsförrättare
att före anträdandet av ympningsresa genom prov förvissa
sig om att den vaccin, han ämnar använda under resan, är fullgod, skulle på
nämnda skäl eu dylik åtgärd icke innebära full garanti för att resultatet
bleve gott; särskilt under dylika resor torde nämligen vaccinen vara utsatt
för risk att skadas. Såsom en annan ersättning för efterbesiktning har framhållits,
att ymparna borde åläggas att på annat sätt göra sig underrättade
om utfallet av vaccineringen, exempelvis genom korrespondens med dem som
hava vårdnaden om de ympade barnen. Mot en sådan anordning har det
emellertid — enligt min mening med rätta — invänts, att bedömandet av
ympningens resultat fordrar viss erfarenhet och alltså icke kan göras av
person i saknad av särskild utbildning. Då således efterbesiktningarna icke
synas kunna ur kontrollsynpunkt ersättas med något annat, böra desamma
enligt min mening i princip bibehållas. En annan fråga är dock, huruvida
icke efterbesiktningarna skulle kunna i ökad omfattning anförtros åt särskilda
förrättare. Till denna fråga återkommer jag i det följande.

Yad angår de av omförmälda läkarförening framhållna, med efterbesiktningen
förenade riskerna för barnens insjuknande skulle desamma kunna
undanröjas genom den av medicinalstyrelsen förordade utsträckningen av
den tid inom vilken efterbesiktning skall hållas. Den ändring i instruktionen
för ymparna och besiktningsförrättarna, som skulle erfordras för
genomförande av en sådan utsträckning, torde det ankomma på Kungl.

Kungl. Maj:ts proposition nr 104. ''21

Maj:t att utfärda, och jag anhåller att vid ett senare tillfälle få återkomma
till denna fråga.

Den andra av de åtgärder för nedbringande av vaccinationskostnaderna som ^mpnmgs- och
berörts i det föregående, är att ympnings- och besiktningsmötena helt eller m5ten allenast
delvis skulle inskränkas till att hållas allenast vartannat år. Såsom fram- vartannat år.
gått av den föregående utredningen är detta icke någon fullkomlig nyhet, i
det att sådant system redan för närvarande tillämpas å vissa orter.

Tydligt är, att ett mera allmänt tillämpande av ett dylikt system skulle
högst väsentligt bidraga att nedbringa kostnaderna för ifrågavarande ändamål.
På de orter där anordningen komme till tillämpning skulle kostnaderna
för resor och traktamenten nedgå till i det närmaste hälften
av det nuvarande beloppet. Det övervägande flertalet av de av provinsialläkarna,
vilka till största delen själva äro ympningsförrättare, avgivna yttrandena
går också i den riktningen, att en sådan ordning bör kunna i viss utsträckning
genomföras. Denna uppfattning är också medicinalstyrelsens. Mot
ett system av nu ifrågasatt innebörd har emellertid från vissa håll invänts
bland annat, att det även ur annat intresse än skyddskoppympningens vore
av betydelse med de årliga vaccinationsresorna, detta enär befolkningen vid
dessa finge tillfälle att rådgöra med läkaren angående sina sjukdomar. Om
det också må vara riktigt, att läkarens besök vid ympningsresorna i vissa fall
utnyttjas på sådant sätt, skulle tydligen ett bibehållande för dylikt ändamål
av tätare vaccinationsresor än som ur skyddskoppympningens synpunkt vore
behövliga, komma att innebära, att det för skyddskoppympningen beviljade
anslaget användes för ett därför främmande, av statsmakterna icke — i varje
fall icke i denna form — understött ändamål. Detta skäl lärer alltså icke
kunna åberopas för de årliga ympnings- och besiktningsresornas allmänna
bibehållande.

Emellertid må icke förbises vissa invändningar, som från andra håll gjorts
mot vartannatårssystemet och vilka framför allt gå ut på att anordningen
skulle kunna å folkrika orter medföra svårigheter ur lokalsynpunkt samt för
barnen och deras vårdare, på grund av att de skulle bliva nödsakade till alltför
lång väntan. Särskilt bör det naturligtvis tillses, att icke personer, som
inställt sig till ett till viss dag utsatt möte, nödgas vänta till eu annan dag
för att få ympningen eller besiktningen verkställd. Lösningen synes mig
på denna grund böra gå i den av medicinalstyrelsen antydda riktningen,
nämligen att systemet icke göres obligatoriskt. Dock lärer man enligt
min mening kunna gå något längre än medicinalstyrelsen synes hava avsett.

Sålunda torde vartannatårssystemet kunna göras till regel och det alltså
böra bero på särskilda omständigheter av antydd eller annan beskaffenhet,
om möten å viss ort böra hållas varje år. Med de ändringar av bestämmelserna
beträffande uppgörande av plan för ympnings- och besiktningsmöten,
som jag i det följande ämnar föreslå, ankommer det på medicinalstyrelsen
att närmare angiva principerna för avgörandet av när årliga möten
skola förekomma. Bestämmandet i de särskilda fallen kommer att bero på
förste provinsialläkarna,

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 104.

Någon större minskning av den genom det ifrågasatta systemet upp
kommande besparingen torde icke på grund av dylika undantag komma att
inträda. Man lärer nämligen kunna utgå från att de orter där ympningsmöten
skulle behöva hållas årligen äro sådana, som äro mera centralt belägna
och där mötena alltså icke föranleda några större rese- eller traktamentskostnader.

Vad angår formen för införande av det nu ifrågasatta vartannatårssystemet
beträffande ympnings- och besiktningsmöten har medicinalstyrelsen ansett,
att det vore tillräckligt med ändrade bestämmelser i vederbörande instruktion;
någon ändring i vaccinationslagen vore alltså icke erforderlig.

Även om denna uppfattning må vara formellt riktig, synes det mig dock,
att systemets genomförande bör komma till uttryck i nämnda lag. Före
lagens tillkomst liöllos årliga möten, och det torde redan på denna grund böra
antagas, att lagstiftaren utgått från att de i den nya lagen intagna reglerna
om ympnings- och besiktningsmöten skulle tillämpas på samma sätt, vilket
ju också i alldeles övervägande utsträckning skett. Därest nu en ny princip
skall genomföras, torde därtill böra begäras riksdagens medverkan, vilken
lämpligen torde böra taga formen av godkännande av lagändring i sådant
hänseende.

I 12 § i lagen stadgas nämligen som förut nämnts om plan för ympningsoch
besiktningsmöten och om hur dylik plan skall fastställas. Då det här
behandlade systemet utgör en grundläggande förutsättning för uppgörande
och fastställande av en dylik plan, torde föreskrift om detsamma böra intagas
i 12 §. Därvid torde lämpligen den förut omförmälda regeln att årliga
möten skola hållas endast då särskilda omständigheter därtill föranleda
lämpligen kunna komma till uttryck.

Även ur annan synpunkt synes i förevarande sammanhang lagändring
böra ske. Såsom förut anförts gäller enligt 2 § i lagen, att barnvaccination
skall verkställas senast det kalenderår under vilket barnet fyller sex år. Göres
icke någon ändring i denna regel, kan med skäl invändas, att verkningarna av
det ifrågasatta systemet i praktiken skulle bliva, att den sålunda stadgade
åldersgränsen ej skulle kunna utnyttjas av varannan årsklass på det bekväma
och billiga sätt som ympnings- och besiktningsmötena innebära. Ehuru antalet
av dem som låta vaccinera sina barn först i sexårsåldern torde vara relativt
obetydligt, synes eu konsekvens sådan som denna böra undvikas. Detta
lärer kunna ske på det sätt, att till 2 § göres ett tillägg av innebörd att å de
orter, för vilka enligt 12 § ympnings- och besiktningsmöten skola hållas men
där sådana möten förrättas endast vart annat år, med ympning av varannan årsklass
barn får anstå tills det år då barnen fylla sju år. Eu sådan jämkning torde
icke behöva möta principiella betänkligheter. Enligt vad av motiven till lagen
framgår, står nämligen sexårsgränsen i samband med bestämmelserna i 16 §
om att i skola eller läro- eller uppfostringsanstalt — annan än folkskola eller
vissa anstalter för vanföra m. m. — icke må till vård eller undervisning
mottagas lärjungar som icke undergått skyddskoppympning eller blivit i laga
ordning därifrån undantagna, samt att beträffande barn som intagits i skolan

23

Kungl. Maj ds proposition nr 104.

skolrådet skall anmoda dem som Lava vården om barn, vilka ännu ej vaccinerats,
att inom en månad låta verkställa vaccinering av dessa barn. Den skolpliktiga
åldern inträder med det år då ett barn fyller sju år, och åldersgränsen
har följaktligen bestämts så att ympningen alltid skall vara verkställd, innan
skoltiden börjar. Då emellertid å orter där vartannatårssystemet blir tillämpat
tiden torde komma att medgiva, att ympnings- och besiktningsmötena
alltid hållas i god tid före skolårets början på hösten, lärer ett anstånd med
ympningen av nyss antydd innebörd icke komma i strid med den princip,
som ligger till grund för den nu gällande åldersgränsen för -vaccineringen.

Medicinalstyrelsen har såsom komplement till införande av vartannatårssystem
föreslagit, att i distrikt där detta system tillämpas läkaren skall utsätta
vissa tider varje år, då han å sin mottagningsort träffas för kostnadsfri
vaccination. Eu sådan regel synes även mig lämplig, men då densamma icke
torde behöva inflyta i lagen, lärer densamma kunna förbigås i förevarande
sammanhang.

Vad vidare angår den tredje av de ifrågasatta åtgärderna i kostnadsbesparande
syfte, nämligen utsträckt anlitande av särskilda besiktningsförrättare,
är denna möjlighet enligt den förut återgivna utredningen jämlikt
gällande lag uttryckligen inskränkt till undantagsfall, varjämte den är bunden
av vederbörande ympares vetorätt. Av vad förut anförts har framgått, att
det även torde vara tvivelaktigt, huruvida enligt nuvarande bestämmelser
förste provinsialläkare har möjlighet att i besparingssyfte genomdriva anlitande
av särskilda besiktningsförrättare. Den av riksdagens revisorer önskade
omläggningen i riktning mot ett mera omfattande användande av dylika personer
synes alltså enligt min mening kräva lagändring.

Medicinalstyrelsen har såsom förut anförts förklarat sig anse det önskvärt
att kostnaderna för skyddskoppympningen nedbringades genom åtgärder
av nu antydd beskaffenhet. Sådana åtgärder hava emellertid mött motstånd
från föreståndaren för styrelsens vaccinkontor samt vissa av provinsialläkarna.
De i det föregående återgivna skälen för eu dylik uppfattning synas mig
emellertid icke kunna vara avgörande. Givetvis kan det, såsom från visst
håll anförts, stundom vara till fördel att ymparen själv förrättar besiktningen.
Men denna fördel kan enligt mitt förmenande icke vara av den betydelse
att den uppväger de med en av ymparen verkställd besiktning förenade
kostnaderna. Det torde icke behöva befaras, att de s. k. särskilda besiktningsförrättarna
icke skola komma att besitta tillräcklig kompetens
för bedömande av ympningens resultat. Läkarnas intresse att kunna studera
verkningarna av eu av dem verkställd vaccinering eller föräldrarnas önskan
att kunna rådfråga läkaren om sina vaccinerade barns tillstånd torde icke
heller vara tillräcklig anledning för bibehållande av ett system, som för närvarande
kostar statsverket inemot 100,000 kronor om året. Mera bärkraft
har då det påpekandet, att en läkare som verkställer efterbesiktning därvid
har tillfälle att i fall av behov ympa på nytt. Särskilt har vikten av denna
omständighet understrukits för det fall att ympningsmöten hållas endast vartannat
år, Mot vad sålunda anförts torde emellertid kunna invändas, att

Utsträckt anlitande
av
särskilda besiktningsförrättare.

Bättre

planläggning
av ympningsoch besiktnings möten.

Omfattningen

av

besparingarna.

24 Kungl. Maj:ts proposition nr 104.

med den tid av sex levnadsår som lagen medger för barnvaccinering ett
uppskov av ett eller eventuellt två år inom denna tid icke kan tillmätas
större betydelse. Därest genom dylikt uppskov för ett barn skulle uppkomma
kollision med den förut återgivna regeln om vaccination före inträde
i skola — något som för övrigt redan med nuvarande regler lian inträffa —
tinnes ju, särskilt med den ifrågasatta föreskriften att tjänsteläkarna skola
vara skyldiga att a läkarstationen hålla särskilda mottagningar för vaccinering,
alltid tillfälle att få ympningsfrågan ordnad.

På nu anförda skäl har jag ansett, att sådana ändringar böra göras i
vaccinationslagen, att särskilda besiktningsförrättare skola komma till användning
i alla fall där så lämpligen kan ske, d. v. s. där lämplig person finnes
att tillgå, därvid emellertid tillika torde böra göras den reservationen —
som dock icke uttryckligen behöver nämnas i lagen — att där efterbesiktningen
utan ökad kostnad kan verkställas av ymparen, denne lärer böra äga
företräde. I överensstämmelse med vad medicinalstyrelsen anfört torde enligt
min mening det slutliga avgörandet i frågor av dylik art böra läggas i
förste provinsialläkarnas hand, då dessa kunna förväntas bäst tillgodose
statens sparsamhetsintresse.

Riksdagens revisorer hava även framhållit betydelsen av att planläggningen
av ympnings- och besiktningsmötena skedde så, att rese- och traktamentskostnaderna
komme att förorsaka minsta möjliga utgift. Av nyss antydda
skäl torde de bästa garantierna för eu dylik planläggning vinnas
genom att den bestämmande i sådant hänseende blir förste provinsialläkaren.
Endast för honom torde finnas full möjlighet att göra en riktig avvägning
beträffande de önskemål rörande resornas anordnande som från olika håll
kunna komma till uttryck. Vad som mot ett dylikt förslag anförts därom
att förste provinsialläkaren icke skulle äga tillräcklig kännedom om de lokala
förhållandena för att kunna fullgöra en sådan uppgift synes sakna betydelse,
särskilt vid det förhållandet att förslag till planen alltjämt torde
böra upprättas av vederbörande hälsovårdsmyndigheter i samråd med ymparen.
En lagändring av nu antydd innebörd synes mig alltså jämväl böra
genomföras.

Vad beträffar omfattningen av de besparingar för statsverket, som kunna
väntas såsom följd av de nu ifrågasatta lagändringarna, må, ehuru någon
bestämd uppskattning icke för närvarande kan erhållas, likväl anföras följande.
Förut har meddelats, att kostnaden för ympnings- och besiktningsmötena kan
antagas hava uppgått till, vartdera av åren 1921—1922 omkring 250,000 kronor,
budgetåret 1923—1924 nära 200,000 kronor och budgetåret 1924—1925 omkring
150,000 kronor. Under förutsättning att för alla orter vartannatårssystemet
kunnat införas, skulle tydligen, också om icke särskilda besiktningsförrättare
i ökad omfattning blivit anlitade, besparingen hava uppgått till i
det närmaste hälften av nämnda belopp eller alltså till respektive omkring
125,000, 100,000 och 75,000 kronor. Nu torde emellertid, såsom förut anförts,
nämnda system icke kunna överallt komma till tillämpning, och även om, såsom

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 104.

antagligt är, systemet skulle komma att tillämpas inom de trakter där de
drygaste resekostnaderna förekomma, torde man därför försiktigtvis böra räkna
med att besparingarna på denna grund uppgå endast till omkring tre fjärdedelar
av de angivna beloppen. Den återstående fjärdedelen torde emellertid mer
än väl uppvägas av den ökade användningen av särskilda besiktningsförrättare.
Dessa torde nämligen ofta kunna komma till användning just å de orter,
som nu förorsaka de drygaste kostnaderna. Med de föreslagna lagändringarna
. skulle åstadkommas, att under varje tvåårsperiod skulle behöva
bekostas allenast en läkareresa till ort med särskild besiktningsförrättare
i stället för under nuvarande förhållanden fyra. Tager man ytterligare i
betraktande den vinst som kan beräknas uppstå genom den omsorgsfullare
planläggningen i detalj av ympnings- och besiktningsresorna, torde man vara
berättigad att beräkna statens årliga besparing till ett belopp under normala
år av inemot 100,000 kronor. Eu ytterligare omständighet av kostnadsminskande
beskaffenhet, som icke förut i detta sammanhang berörts, är det
förut omförmälda nya resereglementet, vars regler föranleda att resekostnaderna
bliva lägre än förut. Tager man hänsyn jämväl därtill, torde kostnadsbesparingen,
även med utgångspunkt från de särskilt låga kostnaderna
under biidgetåret 1924—1925 kunna uppskattas till 100,(XX) kronor årligen.
Då ifrågavarande lagändringar icke lämpligen torde kunna träda i kraft förrän
den 1 januari 1927, synes alltså besparingen under nästkommande budgetår,
såvitt för närvarande kan bedömas, kunna uppskattas till 50,000 kronor.

Det torde emellertid böra understrykas att, såsom ligger i sakens natur
med hänsyn till omöjligheten att på förhand mera noggrant bedöma i vilken
omfattning och varest vartannatårssystemet och särskilda besiktningsförrättare
kunna komma till användning, förestående uppskattningar endast kunna
vara approximativa. Ett närmare bedömande av kostnadsminskningen torde
bliva möjligt först sedan lagändringarna någon tid varit i kraft och alltså
hunnit visa sina verkningar.

Rätten till undantag frän skyddskoppympning av barn.

De frågor rörande rätten till undantag från skyddskoppympning av barn.
som jag anhåller att nu få behandla, avse dels omfattningen och innebörden
av denna rätt, dels de formella förutsättningarna för dess åtnjutande.

De i dessa hänseenden gällande bestämmelserna äro i huvudsak följande.

Det grundläggande stadgandet om ympningsplikten för barn är, såsom förut
nämnts, meddelat i 2 § i vaccinationslagen, där det heter, att barn skall undergå
skyddskoppympning senast under det kalenderår, då det fyller sex år.

Bestämmelser om undantag från denna ympningsplikt återfinnas i 5 §
3 mom. i nämnda lag. Enligt detta lagrum kan barn undantagas från ympning,
därest den som är ansvarig för barnets befordrande till ympning
säger sig hysa farhåga för att ympningen skall för barnet medföra ohälsa,
som ej är blott tillfällig, och det tillika med hänsyn till av sökanden förebragta
omständigheter måste antagas, att sådan farhåga har sin grund i
personlig erfarenhet om något fall av dylik ohälsa som inträffat i samband

Gällande

bestämmelser.

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 104.

med ympning av barn. Skriftlig ansökning om undantagande på grund av
denna så kallade samvetsklausul skall göras hos medicinalstyrelsen senast
under det kalenderår, då barnet fyller fem år. Innan ansökning göres,
åligger det sökanden att personligen inställa sig, i Stockholm inför överståthållarämbetet,
i annan stad inför magistraten och på landet hos landsfiskalen
i orten samt förebringa utredning angående skälen för sina betänkligheter
mot ympningen. Över vad som förekommit vid sökandens inställelse
skall föras protokoll och utdrag av detta protokoll skall av sökanden fogas
vid ansökningen. Finner medicinalstyrelsen vid prövning av ansökning
som rätteligen skett sådana skäl icke vara förebragta, att undantagande
från ympning må meddelas, har styrelsen att underställa ärendet Kungl.
Maj:ts prövning.

ifrågasatt Fråga om utvidgning av den sålunda stadgade samvetsklausulen har
''^samvete aV var^ un(Kr behandling i riksdagen i anledning av två vid 1923 års rikskTausuUn.
dag väckta lika lydande motioner, nr 115 i första kammaren och nr 145
Motioner j andra kammaren, däri anhölls, att riksdagen måtte besluta hemställa hos
Tldriksdf-är8 Kungl. Maj:t om förslag till riksdagen om sådan ändring av lagen om skyddskoppympning,
att för föräldrar och målsmän, som kommit till en allvarlig
och grundad uppfattning om skyddskoppympningens skadlighet för deras
barns hälsa, möjlighet måtte beredas att efter inför hälsovårdsmyndighet
på heder och samvete avgiven förklaring i detta avseende utan besvärligt
eller kostsamt förfarande beviljas undantag från ympningsplikten.

Andra lagutskottet, som behandlade nämnda motioner, beslöt att avstyrka
bifall till motionärernas huvudsakliga yrkande. Körande skälen för detta
avstyrkande tillåter jag mig att hänvisa till utskottets utlåtande i frågan,
nr 29. I detta återfinnes en utförlig redogörelse för tillkomsten av ifrågavarande
bestämmelser samt för behandlingen av tidigare ändringsförslag av
liknande innebörd, i följd varav jag torde kunna även därutinnan hänvisa
till utlåtandet.

I enlighet med utskottets yrkande blev motionärernas yrkande av riksdagen
avslaget. I berörda utskottsutlåtande upptogs emellertid till behandling
ett par närliggande frågor, vilka, då utskottets uppfattning vann riksdagens
gillande, torde böra här upptagas till behandling.

Framställning
från förbundet
Folkhälsans
vänner.

Först anhåller jag dock att få anmäla, att förbundet Folkhälsans vänner
i Stockholm i eu till Kungl. Maj.t ställd, den 11 december 1925 dagtecknad
skrift hemställt, att Kungl. Maj:t täcktes taga i övervägande, om icke gälande
lag om skyddskoppympning borde kompletteras med bestämmelser om
befrielse från vaccinationstvånget för dem, som hysa allvarliga, på studier
och iirlig övertygelse grundade samvetsbetänkligheter mot skyddskoppympning
för sig eller för sina barn.

Departements- Jag torde icke behöva ingå på de skäl vilka i enlighet med andra lagchefen.
utskottets år 1923 uttalade uppfattning göra det olämpligt att för närvarande

upptaga frågan om en sådan väsentlig utvidgning av undantagsbestämmelserna,
som i denna framställning ifrågasatts.

Knngl. Maj:ts proposition nr 104. 27

Dessa skäl utesluta dock enligt min mening icke att den frågan upptages Förtydligande
till prövning, huruvida — enligt vittnesbörd av den nu föreliggande erfaren- avs^^t
heten — den i lagen befintliga samvetsklausulen motsvarat vad som vid klausul.
dess införande varit avsett.

I detta hänseende har andra lagutskottet vid 1923 års riksdag i sitt om- Andia
förmälda utlåtande först erinrat om att utskottet i utlåtande (nr 20) år 1920
i en liknande fråga med hänsyn till det fåtal befrielser från ympning, som
sedan lagens tillkomst beviljats, förklarat, att en bristande överensstämmelse
rådde mellan avsikten med samvetsklausulens införande i lagstiftningen och
dennas verkningar, varför utskottet ville uttala den förhoppningen, att en
sådan överensstämmelse måtte kunna åstadkommas genom det sätt, varpå
nämnda klausul komme att i framtiden tillämpas. Detta uttalande, som ej
föranlett någon erinran, syntes utskottet emellertid icke hava åstadkommit
någon ändring i praxis beträffande beviljande av befrielse jämlikt ifrågavarande
klausul.

Utskottet har vidare hänvisat till en promemoria av doktor Herrlin, som
åberopats av medicinalstyrelsen, sedan på utskottets anhållan styrelsens
yttrande infordrats i frågan. I denna promemoria anfördes angående innebörden
av ifrågavarande stadgande bland annat följande. I den i lagen
föreskrivna ansökningen om befrielse från ympning för barnet behövde sökanden
endast uppgiva sig hysa farhåga för att ympningen skulle för barnet
medföra stadigvarande ohälsa. Han skulle emellertid därvid kunna peka
på omständigheter, som gjorde det antagligt att hans farhåga hade sin
grund i ett självständigt iakttaget och verkligen upplevt fall av stadigvarande
ohälsa som inträffat i samband med ympning av barn. Härvid borde
det visas, att skadan eller ohälsan inträtt såsom en direkt eller indirekt
följd av själva ympningen eller åtminstone att en viss grad av sannolikhet
talade för att så varit förhållandet. För att kunna bedöma, huruvida ett
anfört fall av skada eller ohälsa verkligen stode i orsakssammanhang med
ympningen eller med någon grad av sannolikhet kunde antagas göra det,
fordrades kännedom om den åberopade skadans eller ohälsans art och natur.

Det syntes tillkomma sökanden att i sin ansökning lämna styrkta uppgifter,
tillräckliga att på dem grunda omdöme i detta avseende. I vissa fall hade
emellertid medicinalstyrelsen, då ansökningshandlingarna i detta hänseende
varit bristfälliga, sökt införskaffa ytterligare utredning. I promemorian uttalades
vidare, att om icke lagens allmänna syfte skulle äventyras, vid prövningen
av ansökningar av ifrågavarande art borde omsorgsfullt undersökas,
huruvida sökanden förebragt sådana omständigheter eller det vid föranstaltad
ytterligare utredning förekommit sådana skäl att det vore antagligt,
både att lian hade personlig erfarenhet av det åberopade fallet av ohälsa
och att detta inträffat i samband med ympning av barn och varit av icke
blott tillfällig art.

I promemorian hade också intagits en tablå över de under åren 1917—

1922 gjorda ansökningarna om undantagande från ympning i enlighet med

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 104.

bestämmelserna i § 5 mom. 3 i lagen om skyddskoppympning. I anslutning
till denna tablå anföres i promemorian:

»Såsom framgår av tablån liar medicinalstyrelsen icke i något fall ansett
sådana skäl vara förebragta, att undantagande från ympning enligt § 5
mom. 3 kunnat av styrelsen meddelas. De i ansökningarna åberopade
sjukdomsfallen hava icke varit av sådan art, att de kunnat anses liava inträffat
i samband med ympning och såsom en följd av denna och givit anledning
till stadigvarande ohälsa. I många fall hava sökandena icke haft
personlig erfarenhet om de anförda sjukdomsfallen. Som regel gäller att
de åberopade sjukdomsfallen varit obestyrkta, i vilka fall medicinalstyrelsen
genom remisser, förfrågningar och inhämtande av kompletterande upplysningar
sökt inhämta närmare upplysningar om sjukdomsfallen och sökt utreda
frågan om deras samband med föregående ympning.»

Av en av medicinalstyrelsen senare uppgjord och dess utlåtande över
nyss omförmälda riksdagsskrivelse vidfogad tablå, avseende tiden från och
med år 1917 till och med den 31 oktober 1924, framgår att samtliga under
denna tid inkomna ansökningar om befrielse från ympningsplikten av styrelsen
avstyrkts.

Ser man på frågornas behandling hos Kungl. Maj:t, finner man, att av
152 ansökningar, som under åren 1917—1925 voro under Kungl. Maj:ts prövning,
endast 6 blevo bifallna. Bland 22 ansökningar under de tre sista åren
bifölls icke någon.

Efter den förut omförmälda redogörelsen för tillkomsten av gällande bestämmelser
har 1923 års andra lagutskott vidare anfört.

»Av den ovan liimnade redogörelsen för tillkomsten av det med motionerna
avsedda lagrummet framgår, att detsamma utgör frukten av en sammanjämkning
emellan två till sin innebörd helt motsatta förslag, syftande det ena
till införande av obligatorisk ympningsplikt för barn utan hänsyn till en
eventuell uppfattning hos vederbörande målsmän om ympningens skadlighet
för barnen och det andra till befrielse från ympningsplikt för barn i alla
de fall, då vederbörande målsmän avgåve en försäkran, att de ansåge ympningen
kunna medföra skada för barnens hälsa.

För tolkningen av det ifrågavarande lagrummet äro givetvis av grundläggande
betydelse de ovan återgivna uttalanden om lagrummets syfte och
innebörd, som vid dess tillkomst avgivits av vederbörande departementschef
och medicinalstyrelsen. Eu sammanställning av samma uttalanden synes
utskottet giva stöd för den av utskottet vid 1920 års riksdag i dess då avgivna
yttrande ’) över förut omnämnda motion uttalade uppfattningen, att en
bristande överensstämmelse rådde emellan avsikten med samvetsklausulens
införande i lagen och dennas verkningar i tillämpningen. I enlighet med
lagrummets avfattning måste givetvis fastliållas vid den för klausulens tilllämplighet
däri angivna förutsättningen, att genom av vederbörande målsman
förebragta omständigheten gjorts antagligt, att av honom åberopad farhåga
för att ympningen skall för respektive barn kunna medföra ohälsa av
ej blott tillfällig natur har sin grund, icke i studier av litteratur å området
eller flyktigt observerade fall av ohälsa i samband med ympning av barn
eller än mindre i lösa obestyrkta hörsägner om fall av sådan ohälsa, utan i
eu å självständig iakttagelse fotad personlig erfarenhet om ett dylikt fall.
Däremot synes det utskottet, som om lagrummets lydelse, sammanställd
med ovan återgivna uttalanden rörande dess syfte och innebörd, icke betingar,
att det på ett bindande sätt visats förefinnas ett orsakssammanhang i det eller

*) Andra lagutskottets utlåtande 1920 nr 20.

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 104.

de av sökanden åberopade fallen av stadigvarande ohälsa med verkställandet
av ympning å de av ohälsan drabbade individerna, utan att det vid bedömandet
av förefintligheten utav ett dylikt orsakssammanhang må tagas skälig
hänsyn till graden av sannolikheten därför, sett även ur vederbörande målsmans
synpunkt med hänsyn till att de första sjukdomstecken uppträtt just
vid tiden efter ympningens verkställande m. fi. liknande omständigheter. Det
förhållandet, att medicinalstyrelsen hittills icke i ett enda fall ansett sig
kunna bifalla eller tillstyrka av vederbörande målsmän gjorda framställningar
om lagrummets tillämplighet, synes utskottet, som berett sig tillfälle genomgå
ansökningshandlingarna i ett ej ringa antal dispensfall för de senare åren,
giva anledning till uttalande av önskvärdheten av att vid den framtida tilllämpligheten
av samvetsklausulen ovan av utskottet angivna synpunkt må
vinna skäligt beaktande, så att den vid lagens tillkomst angivna avsikten
med klausulens införande i lagen att ''öppna möjlighet för den, som i full,
av egen erfarenhet bekräftad övertygelse om vaccinationens faror ej vill låta
vaccinera sina barn, att utverka befrielse härifrån’, må kunna komma till
större rätt än vad hittills synes varit fallet. Skulle så icke ske, synes det
utskottet önskligt, att en omformulering av lagrummet i dylikt syfte måtte
på Kungl. Maj:ts föranstaltande komma till stånd.»

Yad lagutskottet sålunda anfört synes mig i belysningen av de anförda
statistiska uppgifterna värt beaktande. Det lärer utan vidare kunna antagas, att
det vid stadgandets tillkomst icke varit riksdagens mening, att samvetsklausulen
skulle så gott som helt och hållet stanna på papperet. A andra sidan giva
emellertid bestämmelsens nuvarande ordalag stöd för den stränga tillämpning
därav som ägt rum, i det att desamma snarast giva vid handen, att förutsättning
för bifall till ansökningen är att rent objektivt sett ett faktiskt kausalsammankang
föreligger mellan den iakttagna sjukdomen och ympning av barn.
Det är ju tydligt att det alltid måste möta svårigheter för eu sökande att
förebringa fullgiltig bevisning för ett dylikt objektivt samband. Att Kungl.
Maj.t skall avgöra huruvida bevisningen klart ådagalägger ett kausalsammanliang
av denna art torde för övrigt vara orimligt. Riksdagens avsikt synes
också hava varit, att den personliga uppfattningen hos den sökande om att
den iakttagna ohälsan varit eu följd av vaccination skall tillmätas betydelse.
Vid sådant förhållande synes det vara tillräckligt, att det som villkor för
befrielse från ympningspliktens fullgörande i förevarande hänseende föreskrives
i lagen, att den sökande skall hava haft skälig anledning att antaga
ett samband mellan ett av honom själv iakttaget fall av stadigvarande ohälsa
samt ympning. I ett stadgande av sådan avfattning ligger tydligen att
sökandens antagande av dylikt samband skall vara grundat på rimliga skäl.
Det önskade förtydligandet av ifrågavarande lagrum torde därför lämpligen
kunna ske genom ett tillägg av innehåll att det av sökanden iakttagna fallet
av ohälsa skall hava varit sådant, att han haft skälig anledning anse detsamma
hava inträtt i samband med ympning av barn.

Den andra av de frågor, som i anledning av omförmälda motioner vid
1923 års riksdag upptogs till behandling av andra lagutskottet, var den
huruvida den utredning angående betänkligheter mot skyddskoppympning,
som enligt 5 § 3 mom. i vaccinationslagen skall förebringas, i Stockholm
inför överståtliållarämbetet, i annan stad inför magistraten och på landet
hos landsfiskalen i orten, skulle få förebringas jämväl hos vederbörande
tjänsteläkare.

Departements chefen.

Sättet för
utredning.

1923 års

riksdag:.

30

Styrelsen
för svenska
provins) alläkarföreningen.

Katigt. Maj:ts proposition nr 104.

Andra lagutskottet anförde i denna fråga i sitt av riksdagen godkända utlåtande
i huvudsak följande. Bestämmelserna om att den som ville ernå befrielse
från ympning av barn skulle innan ansökning gjordes inställa sig inför viss
myndighet och förebringa utredning angående skälen för sina betänkligheter
verkade givetvis i praktiken synnerligen ojämnt. Under det att i städerna
och på landsbygd med jämförelsevis sammanträngd befolkning det i allmänhet
icke torde verka nämnvärt betungande för sökande att inställa sig inför
vederbörande myndighet, vore det i Norrland med dess stora avstånd självfallet
ofta förenat med både tidspillan och kostnad för sökande att inställa sig
inför landsfiskalen i orten. Utskottet ansåge det därför kunna ifrågasättas,
huruvida icke ifrågavarande utredning lämpligen borde kunna få förebringas
jämväl inför vederbörande tjänsteläkare. Besök för berörda ändamål hos
tjänsteläkare torde i de flesta fall utan nämnvärd olägenhet för vederbörande
kunna ske å de ympnings- och besiktningsmöten, som ägde rum i orterna.
Ett dylikt besök torde måhända understundom även kunna medföra, att den
sökande av läkaren bibringades sådan uppfattning rörande ympningens ofarlighet
ur hälsosynpunkt och fördelar i allmänhygieniskt hänseende, att han
avstode från sin tillämnade ansökan om respektive barns undantagande från
ympningsplikt. I vilken utsträckning tjänsteläkare lämpligen borde kunna
anlitas för ifrågavarande ändamål samt huru särskild ersättning åt dem borde
utgå för dylikt uppdrags utförande och för lämnande av intyg om vad i
sådant ärende förekommit äro frågor, som torde behöva göras till föremål
för utredning genom Kungl. Maj:ts försorg.

I överensstämmelse med utskottets på dessa skäl grundade hemställan
beslöt riksdagen i skrivelse den 31 maj 1923 (nr 272) till Kungl. Maj:t anhålla
om undersökning, huruvida ifrågavarande utredning kunde få förebringas
jämväl hos tjänsteläkare.

Över riksdagens ifrågavarande framställning infordrades utlåtande från
medicinalstyrelsen, som i sin tur inhämtade yttranden av styrelserna för svenska
provinsialläkarf öreningen och svenska stadsläkarföreningen.

Styrelsen för svenska provinsialläkarföreningen förmenar, att bestämmelserna
i § 5 mom. 3 i lagen om skyddskoppympning ej ens för norrländska förhållanden
kunde anses vara oskäligt betungande, då de medgåve en tidsfrist
av i regel omkring 5 år, under vilken tid den som ville söka erhålla befrielse
från ympningen åtminstone någon gång utan särskilt stora kostnader
och besvär torde kunna anträffa landsfiskalen i orten för förebringande av
den föreskrivna utredningen. Genom ett stadgande sådant som det av lagutskottet
vid 1923 års riksdag föreslagna skulle onekligen besväret för vederbörande
sökande med ifrågavarande utredning i ej ringa grad minskas, samtidigt
med att antalet ansökningar om befrielse från ympningsplikt skulle
komma att väsentligt ökas. Enligt erfarenhet hade den tidigare vitt utbredda
oviljan mot vaccinationen på grund av bestämmelserna i 1916 års
lag rörande ymparens kompetens, det använda ympämnets ursprung och
möjligheten för vissa barn att erhålla uppskov med ympningen väsentligt
minskats, och denna ovilja torde även i fortsättningen komma att alltmera

31

Kungl. Maj-.ts proposition nr 104.

avtaga, om ej allmänhetens misstro underhölles genom allt för rikligt medgivna
befrielser. Styrelsen kunde vidare ej dela lagutskottets mening, att
ifrågavarande inställelser hos tjänsteläkaren utan olägenhet skulle kunna
ske vid i orterna förekommande ympnings- och besiktningsmöten. Det vore
en mycket viktig omständighet för att befrämja eller åtminstone ej motverka
nyssnämnda tendens till minskad ovilja gentemot ympningspåbudet, att
vederbörande vid utlysta ympnings- och besiktningsmöten ej behövde vänta
på ymparen nämnvärd tid utöver den kungjorda. Vid uppgörande av planerna
för ympningsresorna skulle hänsyn få lov att tagas även till en på
förhand så obestämbar faktor som den tid, som vid varje möte kunde behövas
för ifrågavarande utredning och protokollsskrivning, varigenom betydligt
längre tid måste beräknas för varje möte till undvikande av alltför
lång väntan för dem som infunnit sig vid mötet, och resorna skulle sålunda
förorsaka staten ökade kostnader. Styrelsen avstyrker därför det föreliggande
förslaget såsom varande icke blott onödigt utan till och med olämpligt och
förenat med vissa olägenheter.

Styrelsen för svenska stadsläkareföreningen avråder bestämt från förslaget.
Ifrågavarande utredning vore av mera juridisk än medicinsk natur
och alldeles främmande för läkarkallet. Då landsfiskalen, även i Norrland,
torde vara lika tillgänglig som tjänsteläkaren, syntes något behov av att för
utredningen i fråga anlita den sistnämnde icke heller förefinnas. Nuvarande
lagstiftning i förevarande hänseende borde därför bibehållas.

För egen del har medicinalstyrelsen anfört i huvudsak följande. Det
skulle givetvis för sökanden uppstå eu lättnad i fråga om förebringandet av
den utredning, som enligt lagen skall föregå ansökningen om undantagande
från ympning, därest denna utredning kunde ske inför vederbörande tjänsteläkare
på sätt utskottet föreslagit, nämligen i samband med de årligen återkommande
resorna för hållande av ympnings eller besiktningsmöten. Emellertid
måste man resa de allvarligaste betänkligheter just mot att dessa
utredningar om undantagande från ympningen förlädes till ympnings- och
besiktningsmöten. Om man, såsom lagstiftaren avsåge, strävade efter ett så
vitt möjligt undantagslöst tillämpande av bestämmelserna om allmän ympningsplikt,
vore det psykologiskt oriktigt att till samma möte instämma dels
målsmän, som ville lojalt fullgöra vad gällande lag föreskriver, dels personer,
som sökte befrielse från ympningsplikten. Att upptaga tiden å ett ympningsmöte,
för vilket kanske vore upplåtet endast ett rum, med en diskussion
mellan läkaren och den ofta fanatiskt påverkade vaceinationsmotstånclaren
måste anses från alla synpunkter olämpligt. Härtill komme, att hela
planen för dessa ympnings- och besiktningsmöten genom onödig tidsspillan
kunde komma att förryckas till stort men och förfång för framför allt den
del av befolkningen, som lojalt inställde sig för ympningspliktens fullgörande.
Det läte sig på förhand svårligen beräkna, huru mycken tid ymparenläkaren
kunde komma att få sätta till för dessa utredningar, vilka inom sådana
landsändar och socknar, där agitationen mot vaccination vunnit allmännare
spridning, kunde stiga till avsevärt antal.

Styrelsen
för svenska
stadsläkareföreningen.

Medicinal styrelsen.

Departements chefen.

32 Kungi. Maj:ts proposition nr 104.

Om sålunda medicinalstyrelsen obetingat måste avstyrka att vederbörande
tjänsteläkare toges i anspråk för dessa utredningar under ympnings- och
besiktningsmötena, kvarstode den möjligheten, att läkaren a sitt mottagningsrum
å läkarstationen biträdde vid sådana utredningar. Medicinalstyrelsen
måste emellertid avstyrka även en sådan anordning. Om läkaren skulle vara
tillgänglig för dessa utredningar endast å läkarstationen, bortfölle därmed det
ursprungliga motivet till den föreslagna lagändringen, alldenstund landsfiskalen
torde vara lika lätt för allmänheten tillgänglig å landsfiskalskontoret
som läkaren å läkarstationen. Vidare vore ju denna utredning till sin art
mera av juridisk än medicinsk natur. Av förenämnda tablå1), utvisande antalet
ansökningar om befrielse från skyddskoppympning under tiden 1 januari
1917—31 oktober 1924, framginge, att antalet ansökningar från de nordligaste
länen i riket varit påfallande ringa. Hade antalet personer i dessa län, som
allvarligen hyste på personlig erfarenhet grundad farhåga för att ympningen
skulle medföra ohälsa för de ympade, varit mera avsevärt, borde antalet gjorda
ansökningar utan tvivel hava varit långt större. Sådan ansökan behövde
ju icke göras förrän under det kalenderår, da barnet fyllde 5 år. Målsmannen
hade alltså mycket rundligt tilltagen tid, under vilken han kunde
uppsöka landsfiskalen i orten i och för sådan anmälan. I melleista och
södra Sverige mötte inga svårigheter för besök hos landsfiskalen. Om emellertid
i allt fall utredningen i fråga skulle få förebringas jämväl hos ortens
tjänsteläkare, återstode kostnadsfrågan. Om den sökande av läkaren bibringades
sådan uppfattning i frågan, att han avstode från att inlämna tillämnad
ansökan, som här avsåges, torde den sökande i regel icke vara villig att
härför lämna läkaren någon ersättning; fullföljde sökanden däremot sin avsikt
och inlämnade ansökan, skulle protokoll upprättas, och torde lösen härför
icke böra sättas under 15 kronor. Läkaren hade nämligen icke såsom
landsfiskalen kontorsexpedition och biträden utan maste själv handlägga
hela ärendet. Styrelsen ansåge sig böra framhålla, att vederbörande målsman
ägde att rådfråga tjänsteläkaren, exempelvis å dennes mottagning, huruvida
i det enskilda fallet ett barn på grund av dess hälsotillstånd borde
underkastas ympning eller ej. Samma spörsmål kunde även framställas till
ymparen vid ympnings- eller besiktningsmöte. Het torde icke heller i allmänhet
möta större svårigheter för intresserade att vid samtal med tjänsteläkaren
få dryfta ympningsspörsmålet i dess helhet. Under åberopande av
vad sålunda anförts, avstyrkte medicinalstyrelsen den av riksdagen ifrågasatta
lagändringen.

Det i riksdagens skrivelse den 31 maj 1923 framförda förslaget att sådan
utredning som skall bifogas ansökan om dispens från barnvaccinering skulle
få förebringas inför vederbörande tjänsteläkare förutsätter, såsom framgått av
det föregående, att utredningen skulle få ske antingen inför vederbörande
läkare vid ympnings- och besiktningsmöten eller vid läkarens mottagning å
läkarstationen. Mot den förra anordningen hava anförts de därav föianledda

*) Andra lagutskottets utlåtande 1923 nr 29.

33

Kungl. Maj-.ts proposition nr 104.

stora olägenheterna beträffande planläggningen av ympnings- och besiktningsmötena
samt för dem som hade att besöka dessa möten. Tillika har anförts,
att anordningen skulle medföra ökade kostnader för staten. Av vad förut framhållits
angående omläggning av systemet med ifrågavarande möten torde
framgå, att redan nu påpekade omständigheter enligt mitt förmenande böra
föranleda, att en sådan anordning icke företages. Den lättnad som genom
densamma skulle vinnas för det relativt ringa antal personer vilka kunna
vilja söka undantag från ympningsplikten, kan icke anses värd den uppoffring
för staten och de enskilda, som skulle följa därmed. Vad angår den andra
möjligheten eller att utredningen skulle få förebringas vid läkarens mottagning
å läkarstationen synes densamma mig icke innebära någon egentlig fördel
för dem det vederbör. Då därjämte en sådan anordning kraftigt avstyrkts
av medicinalstyrelsen och vederbörande läkarorganisationer samt det icke
lärer kunna förnekas, att det arbete som genom det föreslagna stadgandet
skulle påläggas läkarna är ganska främmande för deras egentliga verksamhet,
har jag icke heller funnit denna väg böra följas. Tilläggas kan för övrigt,
att något särskilt skäl till beredande av ökade lättnader för utredningens
förebringande på dylik väg knappast kan förefinnas, vid det förhållandet att
vederbörande under de fem år de i alla fall hava på sig för ingivande av
dylik ansökning böra hava haft tillräckliga möjligheter att på för närvarande
föreskrivet sätt förebringa ifrågavarande utredning.

I den nya hälsovårdsstadgan av år 1919 föreskrives, att för varje kommun Ändring
på landet, med undantag för sådant samhälle som avses i 34 § i stadgan, 28
skall finnas en hälsovårdsnämnd samt att hälsovårdsnämnden skall om ej
särskild sådan nämnd blivit tillsatt utgöras av kommunalnämnden. I anledning
av denna föreskrift torde den av medicinalstyrelsen föreslagna formella
ändringen av 28 § i vaccinationslagen böra genomföras.

I enlighet med de nu angivna grunderna har upprättats förslag till lag
om ändrad lydelse av vissa delar av vaccinationslagen. Någon särskild redogörelse
för de olika bestämmelserna i detta förslag utöver vad i det föregående
anförts torde icke vara erforderlig.

Departementschefen uppläser härefter inom socialdepartementet upprättat
förslag till lag om ändrad lydelse av vissa delar av lagen den 2 juni 1916 (nr
180) om skyddskoppympning av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar
samt hemställer, att förslaget måtte genom proposition föreläggas riksdagen
till antagande.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Maj:t Konungen bifall.

Ur protokollet:

Torsten Wolff.

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 86 käft. (Nr 104—105.) n>6 »6 3