Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
1
Nr 100.
Kunql. Maj:ts proposition till riksdagen angående avskrivning
av viss del av statslån till Slite—Roma
järnvägsaktiebolag; given Stockholms slott den 5
februari 1926.
Kungl. Magt vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
GUSTAF.
Viktor Larsson.
Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 5 februari 1926.
Närvarande:
Statsministern Sandler, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Nothin, Svensson, Hansson, Linders, Schlyter, Larsson, Wigforss,
Möller, Levinson.
Departementschefen, statsrådet Larsson, anför:
Fråga har ånyo blivit väckt om reglering av Slite—Korna järnvägsaktiebolags
skuld till staten, ett ämne, som senast år 1925 var föremål för statsmakternas
prövning.
Tidigare
åtgärder för
reglering av
Slite—Rom a
järnvägsaktiebolags
skuld till
staten.
Den 26 mars 1897 beviljade Kungl. Maj:t koncession å järnväg om 0.891
meters spårvidd från Koma järnvägsstation till Slite lastage- och hamnplats
i Othems socken och fastställde därvid plan för järnvägsanläggningens utförande.
Sedan denna koncession jämlikt Kungl. Maj:ts medgivande överBihang
till riksdagens protokoll1920. 1 samt. Ö2 höft. (Nr 100.) 330 2e
2 Kungl. Maj ds proposition nr 100,
låtits på Slite—Roma järnvägsaktiebolag, fastställde Kungl. Maj:t den 29
september 1899 kostnadsförslag för ifrågavarande järnvägsanläggning att,
såvitt kostnaden skulle tagas till grund för sökt statslån, sluta å 680,000
kronor samt beviljade för utförande av järnvägsanläggningen ett lån ur allmänna
järnvägslånefonden av 340,000 kronor. För detta lån stadgades bland
annat följande villkor:
Annuiteten för låneunderstödets återgäldande beräknades till fem procent
å ursprungliga försträckningsbeloppet, av vilken annuitet först skulle gottgöras
ränta efter fyra och en halv procent å oguldet kapitalbelopp och återstoden
utgöra avbetalning därå. Anstånd med räntans erläggande medgavs
för tre år från lyftningsdagen, dock icke utöver ett år från den dag, eller
den 1 oktober 1901, då järnvägen senast skulle vara färdig och öppnad för
trafik; och skulle beloppet av den ränta, med vars erläggande anstånd sålunda
medgivits, inbetalas till staten, sedan genom de stadgade annuitetslikviderna
all övrig ränta, med vilken anstånd icke beviljats, blivit gulden
och kapitalet gottgjort, så att efter nämnda tids förlopp med annuitetens
erläggande skulle fortfara så länge, till dess även beloppet av den ränta,
med vars erläggande anstånd medgivits, blivit till staten inbetalt. Kapitalavbetalningen
skulle vidtaga den 1 oktober 1904 och i sammanhang därmed
gottgörelse ske av därförinnan upplupen obetald ränta, för så vitt uppskov
med densammas erläggande icke beviljats; och skulle annuiteten sedermera
erläggas samma dag varje år till dess försträckningen och all därå upplupen
ränta blivit till fullo gulden. Därest till betalning förfallet belopp icke
bleve i föreskriven ordning erlagt, skulle bolaget därå gälda fem procent
årlig ränta, intill dess samma belopp bleve behörigen inbetalt. Järnvägsanläggningen
Slite—Roma med alla därtill hörande byggnader och materiel
ävensom all bolagets övriga egendom skulle utgöra säkerhet för den av
staten lämnade försträckning och staten skulle till säkerhet för sin fordrans
utbekommande erhålla inteckning i järnvägen med förmånsrätt framför varje
annan fordran.
Sedan lånebeloppet utbetalts till bolaget, nedsattes genom Kungl. Maj:ts
beslut den 13 maj 1904 till följd av viss ändring i planen för järnvägen
statslånet med 1,000 kronor, vilket belopp av bolaget sedermera återbetalts
till riksgäldskontoret. Statslånet uppgår alltså till 339,000 kronor.
Bolaget, som aldrig kunnat erlägga vare sig ränta eller kapitalavbetalning
å statslånet, gjorde år 1923 framställning dels om anstånd under två år,
räknat från och med den 1 juli 1923, med erläggande av all järnvägens
ränteskukl till staten, dels ock om avskrivning av sagda ränteskuld.
I anledning av denna framställning, vilken tillstyrktes av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
samt fullmäktige i riksgäldskontoret, föreslog Kungl. Maj:t
i proposition, nr 100, 1923 års riksdag medgiva, dels att med gäldande av
de den 30 juni 1923 förfallna räntebelopp å det Slite—Roma järnvägsaktiebolag
beviljade statslån av 339,000 kronor finge, räknat från och med den
1 juli 1923, anstå under två år, under villkor att bolaget avlämnade garantiförbindelse,
som kunde av Kungl. Maj:t godkännas, för ordentligt erläggande
under anståndstiden av ränta efter 4V2 procent å förenämnda belopp, ökat
med två års ränta därå, eller sålunda å 369,510 kronor, dels ock att statens
den 30 juni 1923 beräknade kapital- och räntefordran hos bolaget till den
3
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
del, densamma överstege 369,510 kronor, finge avskrivas, under villkor att
bolaget före den 1 juli 1925 avlämnade garantiförbindelse, av beskaffenhet
att kunna av Kungl. Maj:t godkännas, för behörig förräntning och amortering
av sistberörda belopp.
Denna proposition blev av riksdagen bifallen (skrivelse nr 108).
Sedan Othems kommun samt Slite Cement och Kalk Aktiebolag den 18
juni 1923 utfärdat garantiförbindelser för behörigt erläggande av räntan
under anståndstiden å förenämnda belopp, 369,510 kronor, godkände Kungl.
Maj:t genom beslut den 29 juni 11)23 berörda garantiförbindelser samt medgav,
att med gäldande av de den 30 juni 1923 förfallna räntebelopp å ovanberörda
statslån av 339,000 kronor finge, räknat från och med den 1 juli
1923, anstå under två år.
I skrivelse den 17 december 1924 anförde bolaget bland annat följande:
Bolaget hade den 30 juni 1924 erlagt föreskriven ränta för första halvårsperioden
av anståndstiden. Däremot hade garanti icke kunnat erhållas
för förräntning och amortering av ovan omförmälda belopp, 369.510 kronor,
för tiden efter den 30 juni 1925 för längre tid än ett år åt gången. Under
förhandlingarna om garanti hade framhållits, att erfarenheten under anståndstiden
knappast varit av natur att mana till iklädande av den fordrade garantien
för framtiden, särskilt med hänsyn till att en med järnvägen konkurrerande
linjetrafik med automobil dåmera påbörjats. Järnvägens ekonomiska
framtid vore därför lika osäker då som två år tidigare. Samma skäl för
uppskov med lämnande av slutlig garanti syntes i lika hög grad gälla då
som förut, innan man fått full erfarenhet om i vad mån konkurrensen skulle
bliva av bestående fara för de ekonomiskt svaga järnvägarna. Vidare hade
framhållits, att då med ett medgivande att få ordna garantien, som det föreslagits,
år för år sannolikt ej skulle följa avskrivning av statens beräknade
kapital- och räntefordran hos bolaget till den del, densamma överstege
369,510 kronor, det ändock syntes skäligt, att i samma mån, som ränta och
amortering inbetalades,- visst belopp av det för avskrivning avsedda årligen
av staten avskreves, till exempel 50,000 kronor, då i annat fall järnvägen
varje ögonblick av sin framtida existens skulle hava likvidationshotet
över sig.
På grund av det anförda hemställde bolaget om medgivande dels att i
stället för den år 1923 avsedda garantiförbindelsen för behörig förräntning
och amortering under framtiden av 369,510 kronor få avlämna garantiförbindelser
av Othems kommun samt Slite Cement och Kalk Aktiebolag för
dylik förräntning och amortering för ett år i sänder, dels ock att av bolagets
skuld till den del, den översköte 369,510 kronor, måtte för varje år, då dylik
förräntning och amortering ägde rum, avskrivas visst belopp, förslagsvis
50,000 kronor.
Sedan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt fullmäktige i riksgäldskontoret
tillstyrkt denna framställning, fullmäktige på vissa angivna villkor,
föreslog Kungl. Maj:t i proposition, nr 72, 1925 års riksdag medgiva, att
av statens den 30 juni 1923 beräknade kapital- och räntefordran hos Slite—
Boma järnvägsaktiebolag till den del, densamma överstege 369,510 kronor,
finge under vissa angivna villkor för varje tidsperiod av ett år, räknat från
och med den 1 juli 1925, avskrivas ett belopp av 30,000 kronor.
4
Bolaget den
21/iä 1925.
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
Jämväl detta förslag bifölls av riksdagen (skrivelse nr 99).
Genom beslut den 30 april 1925 har Kungl. Maj:t medgivit, att bolagets
den 30 juni 1923 beräknade kapital- och ränteskuld, 831,616 kronor 8 öre,
å det bolaget beviljade statslån å 339,000 kronor finge, räknat från och med
den 1 juli 1925, regleras sålunda, att dels ett belopp av 369,510 kronor,
motsvarande det ursprungliga statslånet, 339,000 kronor, jämte två års ränta
därå, skulle bilda ett nytt lån och dels av återstoden, utgörande 462,106
kronor 8 öre jämte nedan angiven ränta, finge för varje tidsperiod av ett år
avskrivas ett belopp av 30,000 kronor. För åtnjutande av denna förmån
hava stadgats, bland andra, följande villkor och bestämmelser:
Annuiteten å det nya statslånet beräknades till fem procent å lånebeloppet,
av vilken annuitet först gottgjordes ränta efter fyra och en halv procent
å oguldet kapitalbelopp och återstoden utgjorde avbetalning därå.
Nämnda annuitet skulle till riksgäldskontoret inbetalas första gången den
30 juni 1926 och sedermera samma dag varje år, intill dess lånet blivit till
fullo betalt. Bolaget skulle före den 1 maj varje år till riksgäldskontoret
avlämna garantiförbindelse, av beskaffenhet att kunna godkännas av fullmäktige
i riksgäldskontoret, för behörigt erläggande av annuiteten för löpande
år å det nya statslånet. Så snart dylik annuitet för ett år erlagts, skulle
ovannämnda årliga avskrivning av 30,000 kronor äga rum. Varje avskrivning
skulle avse i första hand upplupen ränta efter fem procent å då kvarstående
belopp av den del av 462,106 kronor 8 öre, som oj utgjorde anståndsränta
å det ursprungliga statslånet, eller 439,293 kronor 34 öre, samt till
återstående del sistnämnda skuldbelopp. Sedan omförmälda belopp, 439,293
kronor 34 öre, jämte ränta därå på sätt nyss sagts avskrivits, skulle återstoden
av 462,106 kronor 8 öre eller 22,812 kronor 74 öre, motsvarande anståndsränta
å det ursprungliga statslånet, avskrivas.
I skrivelse den 21 december 1925 har bolaget anfört i huvudsak följande:
Den
stadgade annuiteten utgjorde 18,477 kronor 50 öre. Då järnvägens
drift under år 1925.beräknades lämna ett överskott av omkring 11,000 kronor,
skulle en brist av omkring 7,500 kronor i annuitetens utgörande uppstå.
Genom att de trafikanter i Slite, vilka hittills begagnat sig av järnvägen
för befordran av kol m. m. från hamnen till vissa upplagsplatser, hade för
avsikt att vidtaga andra dispositioner för denna transport, komme inkomsterna
att från och med år 1926 nedgå med omkring 12,000 kronor, varigenom
den totala bristen bleve 19,500 kronor, d. v. s. även om annuiteten
icke erlades, skulle dock en brist å själva driften av omkring 1,000 kronor
uppstå. Härtill komme, att utsikterna för sockerbetsodlingen å Gotland för
den närmaste tiden tedde sig mycket osäkra. Skulle sockerbetsodlingen
under något år inställas, betydde detta för järnvägen en direkt minskad inkomst
av omkring 20,000 kronor. Dessutom hade automobilkonkurrensen
år för år blivit allt allvarligare och torde hittills hava varit huvudsakliga
anledningen till inkomstminskningen. Det torde, med den erfarenhet, man
nu hade om denna konkurrens, kunna förutses, att den ytterligare komme
att nedskära järnvägens inkomster under år framåt.
Dessa förhållanden voro ej för bolaget kända, när förenämnda framställning
av den 17 december 1924 gjordes. Att inför så ytterst osäkra
förhållanden för järnvägen få de fordrade garantierna av hittillsvarande garanterna
hade ej varit möjligt och andra garanter hade ej kunnat anskaffas.
Då emellertid ej blott medel till erläggande av annuiteten torde komma att
Kungl. Maj-.ts proposition nr 100. 5
saknas, utan även driftförlust komme att uppstå, hade garanterna, Otliems
kommun och Slita Cement och Kalk Aktiebolag, ställt i utsikt, att, därest
likvidation kunde undvikas för järnvägen, i stället för att ställa garanti för
annuitetens betalande, i den män det kunde bliva för dem möjligt, tillskjuta
medel för driftens uppehållande. Då järnvägen ej hade andra skulder än
till staten, skulle alltså på statsmakternas beslut bero, om likvidation
kunde undvikas. Då två tredjedelar av aktiekapitalet gått förlorat, vore
bolaget jämlikt § 97 mom. 1 av aktiebolagslagen skyldigt träda i likvidation.
Därest statsmakterna medgåve, att så stor del av skulden till staten avskreves,
att ej bestämmelserna i nämnda lagrum behövde tillämpas, torde
dock, därest ej ytterligare oförutsedda händelser inträffade för järnvägen,
trafiken tills vidare kunna uppehållas. Medräknades den s. k. anståndsräntan,
torde för närvarande omkring 25,000 kronor av aktiekapitalet vara
att räkna som förlorat och alltså nu av staten behöva avskrivas.
På grund härav har bolaget hemställt, att, för undvikande av likvidation,
för varje år efter upprättat bokslut så stor avskrivning av bolagets skuld
måtte verkställas, att bolaget ej bleve nödsakat att träda i likvidation.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har i utlåtande den 19 januari 1926 beträffande
bolagets ekonomiska förhållanden hänvisat till av styrelsen upprättade
tablåer över järnvägens person- och godstrafik samt ekonomiska resultat. Styrelsen
anför, att dessa uppgifter, i vad de avsåge antalet resor och transporterade
godsmängder, tydde på trafikminskning under de senaste åren, under det
att driftresultatet det oaktat utvisade förbättring. Förklaringen torde få
sökas i de åtgärder, som från järnvägsbolagets sida vidtagits för att ernå
förenklingar i trafiken och förbättring även i övrigt av järnvägens drift.
Beträffande bolagets förevarande framställning yttrar styrelsen:
»Vid bedömande av denna fråga synes det å ena sidan vara att erinra,
att det för närvarande knappast synes önskvärt, att bolaget träder i likvidation,
vilket måhända skulle behöva medföra statens övertagande av järnvägen,
samt att ur denna synpunkt ett ytterligare anstånd med skuldens
amortering och förräntande sålunda vore att förorda. A andra sidan och
då under inga förhållanden någon ökning av det kapital, som staten för
denna järnväg avhänt sig, synes böra ifrågakomma, så lärer ett dylikt anstånd
från statsverkets sida endast kunna medgivas under förutsättning, att
det är möjligt att nu säkerställa driften mot förlust samt att i övrigt vidtaga
sådana åtgärder, att en verklig förbättring av järnvägens driftresultat
är möjlig att ernå.
Att under dessa förhållanden lämna bolaget ett sådant allmänt medgivande,
som nu avses, lärer ej kunna ifrågasättas. Frågan om avskrivningav
viss del av statsverkets fordran torde få upptagas till prövning i mån
av behov samt med hänsyn till vad som från tid till annan kan befinnas
skäligt. För nu närmast kommande driftår synes erforderlig garanti mot
direkt driftförlust kunna erhållas från järnvägens förut ifrågasatta garanter,
och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har under dessa förhållanden intet att
erinra mot ett av bolaget begärt anstånd.
Flärmed synes emellertid statsverket icke kunna för närvarande låta sig
nöja. Det synes ofrånkomligt, att inför de svårigheter, i vilka järnvägsbolaget
Slite—Hörna nu befinner sig, närmare söka utreda, vilka möjligheter
föreligga att för framtiden ernå ett bättre tryggat driftresultat. Väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen tillåter sig i detta hänseende erinra om vad sty
-
Väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen.
Fullmäktige
i riksgäldskontor.
6 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
relsen i sitt utlåtande den 26 juli 1924 angående järnvägens konkurrens
med motortrafiken å landsvägen Slite—Visby anfört angående nödvändigheten
att grundligt klargöra järnvägens ekonomiska svårigheter.
Enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens mening böra härvid framför allt
möjligheterna att genomföra gemensam förvaltning med vissa andra järnvägar
beaktas. Det är på Gotland ej blott järnvägen Slite—Eoma, som har ekonomiska
svårigheter, utan så är förhållandet jämväl med Klintehamn—Roma
järnväg. Denna järnväg har visserligen haft bättre trafikekonomiska förhållanden
än Slite—Roma järnväg, så att Klintehamn—Roma järnvägsaktiebolag
delvis kunnat betala in större eller mindre räntebelopp till riksgäldskontoret,
men ränteinbetalningarna hava dock icke varit tillräckliga, utan
bolagets skuld till staten har vuxit till mer än dubbla ursprungliga beloppet.
För att åstadkomma en förbättrad ställning för dessa båda banor, torde endast
återstå en sammanslagning, däri jämväl lämpligen borde deltaga järnvägen
Klintehamn—Haxarve, vilken sistnämnda järnväg är ny och erhöll
trafiktillstånd och avsyningsbetyg år 1924. Genom en sammanslagning böra
besparingar kunna uppnås genom bland annat bättre utnyttjande av rullande
materielen, bättre utnyttjande av personalen i tågtjänst och vid föreningsstationer,
gemensamma inköp av förbrukningsartiklar, centralisering av reparationer
för den rullande materielen, minskat arbete med kontroll och fördelning
av inkomster samt genom gemensam förvaltningspersonal.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har redan år 1923 tillskrivit de tre
nämnda banorna med uppmaning att söka träffa överenskommelse om sammanslutning,
men utan påföljd, och de försök till underhandlingar, som lära
gjorts från Slite—Roma järnväg, hava ej heller lett till något resultat. _ Då
nu emellertid läget för Slite—Roma järnvägsaktiebolag blivit så kritiskt,
som av bolaget skildrats, ter det sig för styrelsen som eu nödvändighet att
åter upptaga frågan om en sammanslutning i besparande syfte. Aven Klintehamn—Roma
järnvägs ekonomi synes vara sådan, att statens anvisningar
icke rimligen kunna längre lämnas obeaktade. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
vill uttala önskvärdheten av att åtgärder i detta syfte vidtagas. En
överenskommelse mellan de båda järnvägarna borde kunna föreligga i sådan
tid, att den gemensamma skötseln kunde börja vid årets slut.»
Fullmäktige i riksgäldskontoret anföra i yttrande den 28 januari 1926
följande:
»I likhet med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen finna fullmäktige ej önskvärt,
att bolaget för närvarande träder i likvidation, i vilket fall riksgaldskontoret
sannolikt bleve nödsakat att för statsverkets räkning inköpa järnvägen.
Att lämna bolaget ett sådant allmänt medgivande om avskrivning,
som i skrivelsen begärts, synes emellertid ej heller fullmäktige böra ifrågakomma,
utan vilja fullmäktige ansluta sig till väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
uttalande om nödvändigheten av, att en utredning verkställes rörande
utsikterna att för framtiden ernå ett bättre tryggat driftresultat å bolagets
järnväg. Därvid torde, på sätt styrelsen framhållit, böra i främsta rummet
beaktas möjligheten att genomföra eu sammanslagning eller gemensam förvaltning
med Klintehamn—Roma och Klintehamn—Haxarve järnvägar. Slite
—Roma järnvägsaktiebolags ledning har sedan länge haft sin uppmärksamhet
riktad på detta spörsmål, men något resultat har hittills ej kunnat ernås.
Det förefaller fullmäktige uppenbart, att avsevärda besparingar och även
andra fördelar skulle för alla ifrågavarande järnvägar vara att vinna genom
eu sammanslagning eller samförvaltning. Jämväl fullmäktige vilja således
uttala sig för att åtgärder i detta syfte vidtagas och att en blivande överenskommelse
mellan järnvägarna om möjligt träffas redan under år 1926.
Kungl. Maj:ts proposition nr 100. 7
Före frågans avgörande erfordras givetvis eu ingående utredning rörande
den lämpligaste formen för en sammanslagning m. m. Det synes fullmäktige
lämpligt, att utredningen verkställes genom eu av fullmäktige, i samråd
med kungl. järnvägsstyrelsen och eventuellt Svenska järn vägsföreningen, utsedd
delegation av exempelvis tre personer, varav en bör representera statens
järnvägar, en riksgäldskontoret och en vara tjänsteman vid enskild järnväg.
Fullmäktige föreställa sig, att ifrågavarande tre järnvägars ägare, Slite—Korna,
Klintehamn—--Roma och Sydvästra Gotlands järnvägsaktiebolag, med den
ställning de intaga till staten ej komma att motsätta sig, att utredning verkställes
och att denna sker på sätt fullmäktige ifrågasatt.
För att ej Slite—-Roma järnvägsaktiebolag skall bliva nödsakat att under
år 1926 träda i likvidation torde emellertid vara nödvändigt, att medgivande
lämnas till avskrivning av en del av bolagets skuld för statslånet; och har
det belopp, som nu skulle behöva avskrivas, av bolaget angivits till 25,000
kronor. Fullmäktige få sålunda tillstyrka, att Kungl. Maj:t ville föreslå
riksdagen medgiva omedelbar avskrivning av berörda belopp i avvaktan på
resultatet av den ifrågasätta undersökningen. Vare sig denna leder till en
överenskommelse om sammanslagning respektive samförvaltning av ifrågavarande
tre järnvägar eller ej, lärer det bliva nödvändigt att för 1927 års
riksdag framlägga frågan om vidare reglering av Slite—Koma järnvägsaktiebolags
skuldförhållande till staten.»
Såsom skäl för statsmakternas beslut åren 1923 och 1925 om reglering
av Slite Koma järnvägsaktiebolags skuld till staten anfördes huvudsakligen,
att då bolaget redan samma år kunde bliva nödsakat att träda i likvidation,
en följd liärav sannolikt skulle bliva, att staten nödgades övertaga och trafikera
järnvägen, en anordning, som ej minst med hänsyn till järnvägens avskilda
läge från statsbanenätet om möjligt syntes böra undvikas.
Av vad efter 1925 års beslut förekommit framgår, att bolaget, därest det
ej nu befrias från gäldande av viss del av sin förfallna skuld till staten,
maste träda i likvidation. För undvikande av eu dylik åtgärd tala emellertid
enligt min mening alltjämt samma skäl som tidigare åberopats. Om sålunda
föi att förhindra bolagets trädande i likvidation inom den närmaste
tiden avskrivning av eu del av bolagets skuld synes böra ske, lärer staten
dock icke nu böra binda sig för att efter hand nedskriva sin fordran hos
bolaget utan att åtminstone försök gjorts att åvägabringa ett förbättrat resultat
av järnvägens drift för att möjliggöra någon förräntning och amortering
av det i banan nedlagda statskapitalet. I likhet med de i ärendet
hörda myndigheterna finner jag det därför lämpligt, att en utredning i sådant
s> fte föi etages, och synes därvid i första hand böra undersökas möjligheten
av ett samarbete med Klintehamn—Koma och Klintehamn—Haxarve järnvägar.
Utredningen torde lämpligen kunna bedrivas på sätt fullmäktige i
riksgäldskontoret ifragasatt. På resultatet av berörda utredning torde få
bero, om och i vad mån ytterligare åtgärder sedermera böra vidtagas för
reglering av bolagets skuld till staten.
Vad beträffar det belopp, som nu skulle behöva avskrivas, har bolaget
meddelat, att efter det bolagets ovanberörda ansökan avgavs det visat sig,
att trafikinkomsterna under år 1925 blivit omkring 12,000 kronor mindre än
under år 1924. På grund härav vore en avskrivning med det föreslagna
Departements
chefen.
8 Kungl. May.ts proposition nr 100.
beloppet, 25,000 kronor, icke tillräcklig, utan bär hemställts, att ett belopp
av 30,000 kronor måtte avskrivas, för att bolaget icke skulle nödgas träda i
likvidation under år 1926. Enligt vad jag inhämtat, är från riksgäldskontorets
sida intet att erinra häremot.
Med hänsyn till vad sålunda upplysts anser jag mig böra tillstyrka, att
av statens fordran hos bolaget nu avskrives ett belopp av 30,000 kronor.
På grund av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen medgiva,
att av statens fordran hos Slite-Roma järnvägsaktiebolag
på grund av det bolaget beviljade statslån å 339,000 kronor
må avskrivas ett belopp av 30,000 kronor.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Maj:t Konungen lämna bifall
samt förordnar, att proposition av den lydelse, bilaga
till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Fredric Hem)erman.
Stockholm, K. h. Beckmans Boktr., 192(1.