Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
1
Nr 10.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående lindring i arrendevillkoren
för vissa arrendatorer av kronans jordbruksdomäner:
given Stockholms slott den 31 december 1925.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bifogade utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
GUSTAF.
Sven Linders.
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 31 december 1925.
Närvarande:
Statsministern Sandler, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Olsson, Nothin, Svensson, Hansson, Linders, Schlyter, Larsson, Wigforss,
Möller, Levinson.
Departementschefen, statsrådet Linders anför:
I skrivelse den 4 juni 1925 (nr 338) hemställde riksdagen i anledning av
åtskilliga inom riksdagen väckta motioner, att Kungl. Maj:t ville låta verkställa
utredning, i vad mån arrendatorer av krono- och ecklesiastik jord,
vilkas kontrakt grundade sig å under högkonjunkturen verkställda uppskattningar,
övertagit sina arrenden på villkor, som kunde antagas hava
försatt dem i svårigheter att fullgöra ingångna förbindelser, samt för
riksdagen framlägga förslag till de åtgärder, vartill utredningen kunde
giva anledning.
Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 saml. 8 höft. (Nr 10.) 1
2
Kungl. May.ts proposition Nr 10.
Rörande sin ställning till här ifrågavarande spörsmål anförde riksdagen
i skrivelsen följande:
»Riksdagen har under senare tider av principiella skäl ställt sig avvisande
gentemot framförda krav å förändring i gällande arrendeavtal rörande publik
jord. Det har visserligen synts uppenbart, att billighetshänsyn i vissa
fall talade för medgivande av lindring i under högkonjunkturen ingångna
arrendeavtal, men de principiella betänkligheterna hava hittills tillmätts avgörande
betydelse.
Ehuru riksdagen nu ansett sig böra biträda, att åtgärder från statens sida
i förevarande avseende vidtagas, vill riksdagen samtidigt uttala, att riksdagen
givetvis fortfarande anser berörda principer såsom regel böra vara
vägledande vid bedömandet av frågor av detta slag.
Då det för riksdagen gällt att nu taga ståndpunkt till förevarande frågor,
har riksdagen utgått därifrån, att ett avsevärt antal arrendatorer av publik
jord för närvarande torde vara bundna för lång tid framåt vid arrendeavgifter,
som med hänsyn till rådande konjunkturer måste anses vara oskäligt
höga. Detta torde medföra, att många av dessa arrendatorer i längden
icke kunna fullgöra sina enligt arrendeavtalen åtagna förpliktelser. Borgensmän
få träda emellan, och arrendatorn kommer i dylika fall i en belägenhet,
där han synes vara i uppenbart behov av hjälp från statens sida. Dylik
hjälp synes böra lämnas genom lindring i arrendevillkoren. Härtill kommer,
att staten uppenbarligen har ett direkt intresse av de publika egendomarnas
tillbörliga skötsel, och tydligt är, att det obestånd, vari arrendatorerna råka,
i längden måste äventyra de av dem arrenderade egendomarnas avkastningsförmåga.
Vad beträffar de särskilda av motionärerna ifrågasatta åtgärderna i förevarande
avseende, så har riksdagen icke i ärendets nuvarande skick funnit
det möjligt att taga bestämd ståndpunkt till desamma. Det vill dock synas
riksdagen, som om starka skäl talade emot förslaget att medgiva uppsägningsrätt.
Gjordes en sådan uppsägningsrätt allmän, bleve, enligt riksdagens
mening, konsekvenserna härav synnerligen vittutseende. Skulle åter frågan
om rätt till uppsägning göras beroende av prövning i varje särskilt fall,
skulle det bliva synnerligen svårt att finna de rationella grunderna för en
dylik prövning. Däremot synes den andra av motionärerna föreslagna
utvägen, nämligen att medgiva nedsättning av arrendeavgift efter förnyad,
av vederbörande arrendator bekostad uppskattning, vara mera framkomlig.
Riksdagen finner det emellertid oundgängligt, att, innan riksdagen träff arett
slutligt avgörande i denna fråga, utredning och förslag i ämnet från
Kungl. Maj:ts sida föreligger. Endast härigenom torde kunna bliva på
nöjaktigt sätt klarlagt, vilka åtgärder som från statens sida i förevarande
avseende kunna och böra ifrågakomma.»
I anledning av denna riksdagens hemställan anbefalldes kammarkollegiet
och domänstyrelsen att efter vederbörandes hörande gemensamt verkställa
den av riksdagen begärda utredningen. Sedan vederbörande föredragande
hos kammarkollegiet för underlättande av ärendets beredning upprättat en
promemoria, vari — under framhållande att kollegiet vid remissens besvarande
torde hava att behandla allenast spörsmålet om de ecklesiastika
arrendena — angivits vissa huvudsynpunkter för denna frågas behandling,
infordrade kollegiet, under överlämnande av sagda promemoria med till
-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
3
hörande bilagor, yttranden i ämnet från samtliga länsstyrelser och domkapitel.
Den 22 september 1925 avgåvo därefter kammarkollegiet och
domänstyrelsen, kollegiet beträffande den ecklesiastika jorden och domänstyrelsen
så vitt angår kronans jordbruksdomäner, utlåtande i ärendet.
I sistnämnda utlåtande anförde domänstyrelsen, att styrelsen vore enig
med kammarkollegiet därom, att arrendelindring borde avse endast jordbruksfastighet,
att till högkonjunkturperioden borde räknas åren 1917—
1921, att tiden för arrendeavtalets slutande borde vara avgörande för frågan
om arrendekontrakts hänförande till nämnda tidsperiod, att lindring borde
medgivas endast i form av nedsättning i arrendeavgiften efter ansökning
i varje särskilt fall och ej för tid före arrendeåret 1926—1927 och endast
för arrendator, vars arrende utginge tidigare än den 14 mars 1929.
Beträffande övriga frågor, som härmed ägde samband, funne domänstyrelsen
sig ej kunna avgiva definitivt yttrande, förrän styrelsen haft
tillfälle att verkställa den av Kungl. Maj:t anbefallda utredningen.
I skrivelse den 23 oktober 1925 (nr 14) har Kungl. Maj:t inhämtat
yttrande från 1925 års kyrkomöte, huruvida kyrkomötet för sin del godkände
vid skrivelsen fogat förslag till lag angående lindring i arrendevillkoren
för vissa arrendatorer av till ecklesiastikt ändamål anslagen jord.
I skrivelse den 6 november 1925 (nr 47) har kyrkomötet förklarat sig
för sin del godkänna förevarande lagförslag.
Detta lagförslag har Kungl. Maj:t tidigare i dag på chefens för ecklesiastikdepartementet
föredragning beslutat att i proposition underställa
riksdagens prövning.
I här nedan upptagna framställning beröres allenast frågan om lindring
i arrendevillkoren för vissa arrendatorer av kronans jordbruksdomäner.
Med skrivelse den 12 november 1925 har domänstyrelsen överlämnat
verkställd utredning i ämnet.
Med iakttagande av de begränsningar, som angivas i domänstyrelsens
ovanberörda utlåtande den 22 september 1925, finnas kronoegendomar, utarrenderade
å och för i samma utlåtande angivna tider, inom Stockholms,
Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar,
Gotlands, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs,
Skaraborgs, Värmlands, Örebro och Västmanlands län.
Ifrågavarande kronoegendomar hava angivits i 14, domänstyrelsens
skrivelse bifogade förteckningar.
Från länsstyrelserna i nämnda 17 län och domänintendenterna i de av
dessa län, där domänintendent finnes anställd, har domänstyrelsen införskaffat
yttranden i ämnet. Av dessa yttranden inhämtas bland annat
följande.
Länsstyrelserna i Gotlands, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus
samt Västmanlands län ävensom domänintendenterna i de av dessa län,
4
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
där domänintendent finnes anställd, hava ansett, att vad nämnda fem län
anginge några åtgärder i förevarande syfte e;j vore av behovet påkallade.
Av länsstyrelsen i Malmöhus län samt länsstyrelse och domänintendent i
Göteborgs och Bohus lön hava även uttalats principiella betänkligheter mot
att låta ett ingånget arrendeavtal brytas på den grund att det medfört ekonomiskt
ofördelaktiga konsekvenser för den ena parten.
Principiella betänkligheter mot varje nedsättning i arrendeavgifterna
hava även uttalats av länsstyrelsen i Uppsala län. I detta avseende
har nämnda länsstyrelse, bland annat, anfört, att länsstyrelsen till fullo
insåge de betänkligheter, som måste anses möta däremot, att i anledning
av förändrade konjunkturer ändring i gällande avtal medgåves till förmån
för den ena kontrahenten. Risken av en konjunkturändring i den ena riktningen
motsvarades naturligen av utsikten till en konjunkturändring iden
andra. Emellertid förelåge i fråga om ändring av villkoren för jordarrende
särskilda förhållanden, som kunde komma en lindring att framstå
såsom förenligt med jordägarens välförstådda intresse. För jordägaren
vore det av stor vikt, att jorden väl hävdades och icke utsöges. Han hade
sålunda gagn därav, att en god arrendator icke nödgades att frånträda arrendet
för att måhända ersättas med en sämre, eller att icke arrendatorn,
för att komina ut med ett allt för högt arrende, föranleddes att eftersätta
vad för bibehållande och förkovran av jordens växtkraft och avkastningsförmåga
erfordrades. Härtill körnare, att en arrendator, som inrättat sig på
en egendom och kände densamma, vore i stånd att betala högre arrende än
en ny arrendator, även om denne innehade samma allmänna förutsättningar
för en god jordbruksdrift. Det vore även bekant, att åtskilliga enskilda
jordägare funnit sig föranlåtna att frivilligt medgiva sina arrendatorer
lindring i arrendevillkoren. Härvid hade dessa jordägare tvivelsutan delvis
letts av hänsyn till nyss angivna förhållanden.
Vidare hava av de lokala myndigheterna i detta sammanhang anförts
bland annat, av domänintenden ten i Uppsala län, att en väsentlig anledning
till att en del arrendatorer råkat i ekonomiska svårigheter vore den, att
egendomarnas elektrifiering skett under dyrtiden och med kristidsmateriel,
varför en dyrbar ombyggnad av ledningarna varit nödvändig, av domänintendenten.
i Södermanlands län, att vad som nu föranlett kraven på
lindringar enligt domänintendentens åsikt mindre vore produkternas prisläge
än de onaturligt och alltför språngvis höjda arbetspriserna och att det
knappast vore riktigt att hjälpa arrendatorn av publik jord men lämna andra
arrendatorer och jordägare med skulder ohulpna, av länsstyrelsen i
Östergötlands län, att för ifrågavarande kronoegendomar i allmänhet ej
torde utgå för höga arrendeavgifter utan snarare lägre än som betingades
för egendomar i enskild ägo, men att beträffande vissa kronoegendomar,
vilkas arrendatorer förvärvat arrenderätten genom auktion, arrendebeloppen
syntes väl högt uppdrivna, varför en nedsättning av arrendeavgiften
åtminstone för en del av dessa egendomar syntes hava fog för sig, ehuru
länsstyrelsen icke i något fall försport, att svårighet för intresserade och
dugliga arrendatorer skulle förefinnas att under normalt gynnsamma år
fullgöra dem enligt arrendekontraktet åliggande skyldigheter, av länsstyrelsen
i Jönköpings lön, att en nedsättning i arrendebeloppen i vissa fall
vore motiverad, av länsstyrelsen i Kalmar län, att, ehuru vederbörande arrendatorer
utan tvivel under krisåren i flera fall gjort större eller mindre
vinster, en lindring i arrendevillkoren dock borde ifrågakomma i de fall.
där arrendet visat sig vara i avsevärd grad för högt, av länsstyrelsen i
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
Kristianstads län, att det ej lmnde anses vara en orimlig begäran att åtgärder
för åstadkommande av nedsättning av arrendebeloppen vidtoges i de fall
där sådant vore av nöden, av domänintendenten i Malmöhus lön, att, efter
vad lian kunnat utröna, inga arrendatorer av kronans egendomar inom länet
syntes vara i den belägenhet, att de på grund av för höga arrendeavgifter
för närvarande kunde antagas bliva försatta i ekonomiska svårigheter.
av domänintendenten i Göteborgs och Bohus lön, att för kronoarrendatorerna
inom länet det vore icke så mycket betungande arrendevillkor, som
under de senaste åren berett dem ekonomiska svårigheter, utan fast mer de
för jordbruket i dessa trakter så olyckliga väderleksförhållanden, som varit
rådande under åren 1923 och 1924, och de därav föranledda, till fullständig
missväxt gränsande ringa skörderesultaten, av länsstyrelsen i Älvsborgs
län, att länsstyrelsen funne så exceptionella förhållanden föreligga,
att därav motiverades en jämkning från kronans sida på dess kontraktsenliga
rättigheter gentemot vissa kronoarrendatorer, att omkastningen i jordbrukskonjunkturerna
varit så häftiga, att avtal, ingångna under högkonjunkturen,
nu vore obilliga, att en jämkning av arrendevillkoren därför
måste anses överensstämma med billighet samt att ett sådant förfarande
ej heller stode i strid med affärsklokheten, ty staten-jordägaren vore ej betjänad
med utarmade arrendatorer och löftesmän, vilka dessutom genom
varjehanda manövrer kunde göra sig ekonomiskt oåtkomliga, av domänintendenten
i Skaraborgs län, att) man vid bedömande av de fall, där för
hög arrendeavgift kunde föreligga, borde noga särskilja de fall, där svag
ekonomi i samband med 1923 och 1924 års av ogynnsam väderlek förorsakade
synnerligen dåliga skördar i Skaraborgs län skapat svårigheter för
arrendatorerna, och de fall, där svårigheter uppstått oavsett de dåliga skördarna
till följd av för hög arrendeavgift, så att man jämförde arrendeavgiften
med egendomens avkastning under ett genomsnittsår och bortsåga från
de senaste årens svaga skörderesultat, som nog i de flesta fallen förorsakat
de större eller mindre svårigheter, vari övervägande delen aA'' jordbrukarna
inom länet kommit, samt att, om man således utginge från eu värdering av
egendomens avkastning under ett genomsnittsår, man kunde fastställa, att,
där arrendet övertagits efter hembud, i intet fall något oskäligt högt arrende
förelåge medan, där arrenderätten vunnits genom auktion, förelåge ett
par fall, då arrendesumman blivit för hög, aA" domänintendenten i
Örebro län, att en faktor, som starkt påverkade ekonomien vid kronans
egendomar, vore uppenbarligen den nybyggnadsskyldighet, som vore ålagd
arrendator, samt vilket år plan och förslag till nybyggnaderna upprättats.
Vore kostnadsförslag till byggnaden uppgjort 1914 eller 1915 och utfördes
byggnaderna efter 1920, ökades kostnaderna för byggnadernas uppförande
med över 200 procent.
För egen del har domänstyrelsen anfört följande.
Efter en mera ingående granskning aA" förenämnda förteckningar över
kronoegendomar, för vilka arrendelindring syntes behÖATa överAåigas, ä
vilka förteckningar funnes upptagna inalles 166 arrendegårdar, hade styrelsen
funnit, att för mer än halva antalet av dessa gårdar arrendet antingen
ej alls eller ock med ett synnerligen obetydligt belopp överstege den summa,
vartill arrendevärdet beräknats vid den av vederbörande uppskattningsmän
hållna förrättning för uppgörande av förslag till sättet för respekth-e
egendomars utarrendering. Vidare hade styrelsen härvid inhämtat, att i
Departements
chefen.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
övriga fall den verkställda höjningen i arrendebeloppet i regel ej varit
större än vad som enligt vanliga beräkningsgrunder kunde anses betingat
av den böjning i egendomens avkastningsförmåga, som ägt rum under nästföregående
arrendeperiod, ävensom att i ett stort antal fall överlåtelse av
arrenderätten ägt rum efter högkonjunkturens slut, vilket sistnämnda förhållande
syntes giva vid handen, att ifrågavarande kronoarrenden varit begärliga
även efter de senast verkställda förhöjningarna i arrendeavgälderna.
Med hänsyn, till nu aberopade förhållanden och de utredningar i ämnet,
som förebragts av de lokala myndigheterna, hade det synts styrelsen, som
om motiv för en framställning i ämnet av den beskaffenhet, som föreslagits
beträffande till ecklesiastikt ändamål anslagen jord, knappast förelåge.
Det ringa antal fall, antagligen ej överstigande ett tiotal, där man med fog
kunde tala om oskäliga arrenden, syntes styrelsen kunna i särskilda propositioner
underställas riksdagens prövning, därest efter behörig utredning
genom vederbörande myndigheters försorg anledning därtill ansåges föreligga.
Därest emellertid Kungl. Maj :t skulle finna, att även beträffande lindring
i arrendevillkoren för arrendatorer av kronans jordbruksdomäner särskilda
lagbestämmelser borde utfärdas, torde de bestämmelser, som föreslagits beträffande
de ecklesiastika jordarna, böra vinna tillämpning även vid prövning
av förekommande frågor om lindring för kronoarrendatorerna.
Emot vidtagande av åtgärder från statens sida i och för lindring i träffade
arrendeavtal rörande kronoegendomar tala utan tvivel starka principiella
skäl. Då emellertid i åtskilliga avseenden redan träffats anstalter från
statens sida för att hjälpa personer, som i ekonomiska mellanhavanden med
kronan genom konjunkturomsvängning råkat i trångmål, och då, såsom
framgår av ovan lämnade redogörelse, frågan om lindring i arrendevillkoren
för vissa arrendatorer av kronans jordbruksdomäner icke torde behöva
erhålla större omfattning, synas mig de principiella skälen icke böra få överväga
billighetshänsynen.
Beträffande förfaringssättet vid meddelande av den ifrågasatta arrendelindringen
har domänstyrelsen föreslagit, att de fall, där man med fog kunde
tala om oskäliga arrenden, borde i särskilda propositioner underställas riksdagens
prövning. Denna uppfattning kan jag icke dela. Följden av ett
dylikt förfaringssätt bleve nämligen, enligt mitt förmenande, att såväl domänstyrelsen
som ock Kungl. Maj:t skulle komma att belastas med handläggning
av en mängd ansökningar om arrendelindring, beträffande vilka a priori
ett bifall måste betraktas såsom uteslutet. Därjämte komme helt säkert ett
bifall till ett litet fåtal bland ett stort antal ansökningar utan klart angivna
grunder för prövningen att ingiva arrendatorerna föreställningen om godtycke
från statens sida. Det torde därför vara lämpligast, att även beträffande
kronans jordbruksdomäner fastställa vissa regler för prövningen av frågan om
Kung!. Maj:ts proposition Nr 10. 7
arrendelindring, ehuru det icke torde vara nödvändigt, att desamma förlänas
karaktär av lag.
Rörande förutsättningarna för beviljande av arrendelindring ansluter jag
mig till de huvudgrunder, varom kammarkollegiet och domänstyrelsen enats
och vilka sedan följts i det lagförslag, som Kungl. Maj:t på chefens för
ecklesiastikdepartementet föredragning beslutat underställa riksdagens prövning.
Jag anser sålunda, att det bör vara fråga om jordbruksarrende, upplåtet
genom offentlig myndighets, i nu förevarande hänseende domänstyrelsens,
försorg.
Med utgående från tidpunkten för arrendeavtalets ingående torde till den
s. k. högkonjunktursperioden hänföras åren 1917—1921.
Såsom riksdagen i sin skrivelse förutsatt, torde arrendelindring höra medgivas
endast då vederbörande arrendator är bunden av kontraktet en mera
avsevärd tid framåt. Den av domänstyrelsen föreslagna tidrymden: minst
3 år, räknat från den 14 mars 1926, synes vara ett minimum.
Vidare måste såsom en ovillkorlig förutsättning för arrendelindringens
beviljande fordras, att arrendevillkoren med hänsyn till rådande konjunkturförhållanden
framstå såsom oskäligt tyngande. Det måste råda ett alldeles
påtagligt missförhållande mellan vad arrendatorn skall prestera härvid
bör naturligen hänsyn tagas till samtliga prestationer av olika slag — och
vad han med nuvarande prisnivå kan påräkna såsom avkastning av fastigheten.
Utom nu berörda förutsättningar av objektiv karaktär måste även ett par
fordringar av mera subjektiv art vara fyllda, för att arrendelindring skall
vara motiverad. Arrendatorn måste befinna sig i så svårt ekonomiskt trångmål,
att han kan befaras bliva urståndsatt att fullgöra sina förbindelser enligt
avtalet, och detta trångmål måste vara förorsakat av de tyngande arrendevillkoren.
I sakens natur ligger, att fordringarna på bevisning om
kausalsammanhang i nämnda hänseende icke få ställas alltför högt. Vidare
lärer böra uppställas den fordran, att arrendatorn gjort vad av honom skäligen
kan begäras för hållande av den arrenderade fastigheten i god hävd.
Vidkommande spörsmålet om sättet för arrendator^ bispringande anser
jag i likhet med domänstyrelsen, att uppsägningsrätt icke bör medgivas
arrendatorn. Den enda framkomliga vägen torde vara att efter prövning
av varje enskilt fall medgiva nedsättning av den kontanta arrendeavgiften.
Nedsättningen av den kontanta arrendeavgiften torde böra begränsas till
högst en tredjedel av samma avgift. Nedsättningen bör givetvis icke medgivas
under det belopp, som vid en med utgångspunkt från rådande konjunkturer
verkställd arrendevärdering kan anses utgöra skäligt vederlag för nyttjanderätten.
Arrendelindringen, som torde medgivas för en tid av högst fem år, bör icke
kunna beviljas retroaktivt utan först från och med arrendeåret 1926—1927.
Arrendelindringen torde böra tillkomma, förutom den ursprunglige ärren -
8
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
datorn, jämväl dennes stärbhusdelägare och sådan hans löftesman, vilken
själv övertagit arrendet. Även annan, som med vederbörligt godkännande
fått arrendet på sig överlåtet, synes mig, därest överlåtelsen ägt rum under
något av åren 1917—1921 böra komma i åtnjutande av enahanda förmån.
Däremot lärer anledning icke föreligga att utsträcka densamma till den, som
vid senare tidpunkt övertagit arrendet, liksom ej heller till arrendatorns
konkursborgenär eller till annan hans löftesman än nyss sagts.
Domänstyrelsen torde i första hand böra pröva ansökningarna om arrendelindring.
Den för ärendets prövning nödiga utredningen bör ankomma på länsstyrelsen,
till vilken myndighet ansökningen därför skall ingivas. Länsstyrelsen
bör vara befogad att, där sådant för åstadkommande av erforderlig utredning
prövas nödigt, föranstalta om ny arrendeuppskattning å fastigheten.
Denna förrättning bör bekostas av sökanden, enär därigenom viss garanti
vinnes för att icke arrendelindring begäres, då rimlig anledning därtill icke
föreligger. Därest arrendatorn genom en dylik bestämmelse i något fall tillskyndas
oskälig tunga, torde det få ankomma på domänstyrelsen att taga
hänsyn härtill vid prövning av ansökningen om nedsättning. Sökanden
bör emellertid alltid vara skyldig vid ansökningen foga borgen till säkerhet
för ifrågavarande kostnads gäldande.
Då en ansökning om arrendenedsättning endast kan grunda sig på redan
existerande förhållanden, synes fullt befogat att stadga en preklusionsfrist
för ansöknings ingivande. Den 31 december 1926 synes vara en lämplig
tidpunkt i sådant hänseende. Önskar arrendator, som en gång erhållit lindring
i arrendevillkoren, komma i fortsatt åtnjutande av dylik förmån, bör
han göra ansökan därom inom tid, som bestämmes av Kungl. Maj:t.
Besvär över domänstyrelsens beslut torde böra vara ingivna till jordbruksdepartementet
inom 60 dagar från den dag, sökanden erhållit del av styrelsens
beslut.
Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen
att godkänna det såsom bilaga till detta protokoll fogade förslag till allmänna
grunder för lindring i arrendevillkoren för vissa arrendatorer av
kronans jordbruksdomäner.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att
till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse,
bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Sture Idar.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
9
Bilaga..
Förslag
till
allmänna grunder för lindring i arrendevillkoren för vissa arrendatorer
av kronans jordbruksdomäner.
1 i
Är kronoegendom genom domänstyrelsens försorg upplåten på arrende,
må arrendatom på därom gjord ansökning kunna erhålla lindring i
arrendevillkoren under förutsättning,
att arrendeavtalet slutits under något av åren 1917—1921;
att den 14 mars 1926 av arrendetiden återstå minst tre år;
att de kontraherade arrendevillkoren, med hänsyn till rådande förhållanden,
befinnas oskäligt tyngande och arrendator!! på grund härav kan befaras
bliva urståndsatt att fullgöra sina förbindelser enligt avtalet; samt
att arrendatorn gjort vad av honom skäligen kan påfordras för hållande
av den arrenderade fastigheten i god hävd.
2 §.
Lindring i arrendevillkoren må endast avse nedsättning i arrendeavgiften.
3 §.
Nedsättning må beviljas med högst en tredjedel av i 2 § oinförmäld avgift,
och må dylik nedsättning ej medgivas för längre tid än fem år i
sänder och ej för tid, som förflutit före arrendeåret 1926—1927.
4 §.
Ansökning om lindring i arrendevillkoren skall ingivas till vederbörande
länsstyrelse före utgången av år 1926; dock att, sedan sådan lindring
eu gång medgivits, ansökning om fortsatt åtnjutande av dylik förmån
skall ingivas inom tid, som av Kungl. Maj:t bestämmes.
Länsstyrelsen skall, där sådant för åstadkommande av nödig utredning
prövas erforderligt, föranstalta om ny arrendeuppskattning, så snart sådan
lämpligen kan ske. Kostnaden härför skall gäldas av arrendatom.
5 §.
Ansökning, varom i 4 § förmäles, skall prövas och avgöras av domänstyrelsen.
10
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
Över styrelsens beslut må talan fullföljas hos Kungl. Maj:t genom: besvär,
som skola ingivas till jordbruksdepartementet före klockan tolv å
sextionde dagen från det sökanden erhållit del av beslutet.
6 §.
Vad ovan sagts beträffande arrendator äger jämväl tillämpning å arrendator
stärbhusdelägare och löftesman, vilken själv övertagit arrendet,
ävensom å annan, som under något av åren 1917—1921 med vederbörligt
godkännande fått arrendet på sig överlåtet, men gäller däremot icke i fråga
om arrendators konkursborgenärer eller annan hans löftesman, än nyss
sagts.
7 *.
Kungl. Maj:t äger meddela de närmare bestämmelser, som kunna finnas
erforderliga för tillämpningen av här ovan angivna grunder.