Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 4.
1
Nr 4.
Ankom till riksdagens kansli den 5 mars 1926 kl. 12 m.
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 4, i anledning
av väckt motion, I: 26, om förenklade taxor och
bestämmelser rörande de enskilda järnvägarnas trafik.
I en inom första kammaren väckt och till dess andra tillfälliga utskott hänvisad
motion, nr 26, har herr Leander hemställt,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t anhåller, det täcktes Kungl. Maj :t
gå i författning om, att taxor och bestämmelser rörande trafiken för de enskilda
järnvägarna måtte bringas till största möjliga enhetlighet.
Beträffande motivering får utskottet hänvisa till motionen.
Utskottet har inhämtat utlåtande över motionen från kungl. järnvägsstyrelsen
och även berett svenska järnvägsföreningen tillfälle yttra sig över motionen. De
sålunda avgivna yttrandena äro såsom bilaga fogade vid detta utlåtande.
I sitt ovannämnda utlåtande har järnvägsstyrelsen jämte annat framhållit, att
en utredning rörande de enskilda järnvägarnas taxor inom en relativt nära liggande
framtid komme att upptagas och att denna utredning även komme att
beröra motionens syftemål. Järnvägsföreningen har bland annat anfört, att de
enskilda järnvägarna själva önskade erhålla största möjliga enhetlighet och likformighet,
och vore järnvägsföreningen fullt förvissad om att Kungl. Maj:t vid
granskning och fastställande av de nya taxor, som inom kort komme att framläggas,
skulle, så långt de olika trafikförhållandena det medgåve, taga all
möjlig hänsyn till det självklara kravet att vinna största möjliga enhetlighet.
Med anledning av vad sålunda anförts från järnvägsstyrelsen och järnvägsföreningen
och med hänsyn jämväl därtill, att det av motionären påpekade enstaka
fallet icke synes böra i och för sig föranleda till ett riksdagens krav på en
allmän revision av hithörande frågor får utskottet hemställa,
att förevarande motion icke måtte till någon första kammarens
åtgärd föranleda.
Stockholm den 4 mars 1926.
På utskottets vägnar:
IVAR ÖSTERSTRÖM.
Motionen.
Yttranden.
Utskottet.
Bihang Ull riksdagens protokoll 1926. 12 saml. 2 avd. 3 höft. (Nr 4.)
2
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 4.
Närvarande vid ärendets slutbehandling i utskottet: herrar Österström, Rooth, Julin,
Andersson*, Henrik, Dahl, G., Holmgren och Larsén.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av herr Holmgren, som ansett, att utskottets utlåtande borde avfattats sålunda:
Motionen uttalar två önskemål. Angående det första av dessa, eller enhetligheten
i taxorna, har järnvägsföreningen bland annat anfört, att de enskilda
järnvägarna själva önskade erhålla största möjliga enhetlighet och likformighet,
och vore järnvägsföreningen fullt förvissad om, att Kungl. Maj:t vid granskning
och fastställande av de nya taxor, som inom kort komme att framläggas, skulle
så långt de olika trafikförhållandena det medgåve, taga all möjlig hänsyn till det
självklara kravet att vinna största möjliga enhetlighet. Utskottet, som delar järnvägsföreningens
mening om önskvärdheten av enhetlighet i taxorna, vill framhålla,
att alldeles samma principiella och praktiska skäl, som äro avgörande för
denna uppfattning, även och i samma grad tala för motionärens andra önskemål,
nämligen möjligaste enhetlighet ifråga om övriga trafikbestämmelser. Beträffande
dessa senare har hittills endast i mindre utsträckning statligt ingripande
ägt rum, utan ha sådana bestämmelser, som icke äro angivna i den av
Kungl. Maj :t fastställda taxan, fastställts av de enskilda järnvägarna enrådigt.
Det är påtagligt, att för att enhetlighet skall kunna ernås ifråga om sistnämnda
bestämmelser i de avseenden, där detta är önskvärt, kräves att den statliga
kontrollen vidgas till att omfatta även ifrågavarande bestämmelser. I sitt
ovannämnda utlåtande har järnvägsstyrelsen jämte annat framhållit, att en utredning
rörande de enskilda järnvägarnas taxor numera kan anses icke vara
alltför avlägsen, samt att därvid torde komma att få upptagas bland annat även
vissa allmänna principfrågor rörande vidgat statligt ingripande och kontroll.
Huru långt motionens syftemål kan komma att förverkligas i sammanhang
med nämnda utredning beror sålunda i mycket på, vilket intresse som i densamma
kan komma att ägnas frågan om vidgat statligt ingripande och kontroll
över de enskilda järnvägarnas trafikbestämmelser.
Med anledning av vad sålunda anförts, och då en skrivelse av den innebörd,
som motionen föreslår, icke skulle innebära en skymt av klander åt något håll,
vartill icke heller finnes någon anledning, men däremot skulle vara av påtagligt
värde genom att klart angiva riksdagens principiella ståndpunkt i ett för
den väntade utredningen mycket viktigt avseende, får utskottet hemställa,
att förevarande motion måtte av första kammaren bifallas.
Israel Holmgren.
Forsta ''kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 4.
3
Till Första, kammarens andra tillfälliga utskott.
I en inom första kammaren väckt motion (nr 26) har hr Ulrik Leander föreslagit,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla, att Ivungl. Maj:t
ville gå i författning om a,tt taxor och bestämmelser rörande trafiken å de enskilda
järnvägarna måtte bringas till största möjliga enhetlighet.
Sedan utskottet i skrivelse den 26 januari 1926 hos Kungl. Maj:t anhållit om
järnvägsstyrelsens yttrande över nämnda motion, lian Kungl. Maj:t anmodat
järnvägsstyrelsen att till utskottet senast den 8 innevarande månad avgiva det
sålunda begärda yttrandet.
Med anledning härav får järnvägsstyrelsen anföra följande.
De enskilda järnvägarnas taxor för egen trafik (deras s. k. lokaltaxor) gälla
för nämnda järnvägars persontrafik såväl å egen bana som — i det väsentliga
— i samtrafik med andra banor ävensom för respektive järnvägars egen
godstrafik, men ej för deras godssamtrafik med andra banor. För denna sistnämnda
gälla särskilda bestämmelser, vilka i huvudsak äro de för statens järnvägar
fastställda. Taxorna, för egen trafik fastställas av Kungl. Maj:t efter
hörande av vissa myndigheter, bland dem järnvägsstyrelsen. De ha förr plägat
fastställas för viss tid, i regel 10, i några fall 5 år. Med hänsyn till de starkt
fluktuerande prisförhållanden, som rått sedan kriget, ha dock under senare tid,
i avvaktan på en ny taxa för statens järnvägar, några nya taxor för de enskilda
järnvägarna icke blivit fastställda, utan de äldre ha givits en successivt
förlängd giltighetstid, varvid dock smärre detaljändringar i vissa fall genomförts.
Provisoriska tillägg ha fastställts genom särskilda kungörelser.
Huvudanledningen till nuvarande stora olikformighet i de enskilda järnvägarnas
taxeförhållanden är att söka dels i det provisorium, som sålunda råder
på taxeväsendets område, och dels däri att Kungl. Maj:t i de enskilda järnvägarnas
taxor endast fastställer maximiavgifterna och vissa, viktigare allmänna
bestämmelser, medan åter förvaltningarna av de enskida järnvägarna, var för
sig enrådigt besluta om nedsättningar under fastställda avgifter och om i samband
med sådana nedsättningar stående bestämmelser, t. ex. om tur- och returbiljetters
giltighetstid, ävensom om sådana bestämmelser i övrigt, som ej äro
angivna i den av Kungl. Maj:t fastställda taxan.
Sedan prisnivån numera erhållit viss stadga, har järnvägsstyrelsen den 29
december 1925 framlagt förslag till ny taxa för transporter å statens järnvägar.
Det är att förvänta, att den nya, taxan kommer att, efter vederbörlig prövning
av järnvägsstyrelsens förslag, fastställas relativt snart, i samband varmed torde
ske lastställande av ny samtrafdkstaxa för gods, för vars nyordning dock ännu
pågå utredningar.
Beträffande de enskilda järnvägarnas särskilda lokaltaxor är däremot något
utredningsarbete ännu icke igångsatt, och enär statens järnvägars taxa i huvudsak
är förebildande för de enskilda järnvägarnas taxor, lär ett sådant icke heller
kunna med fördel upptagas, förrän någorlunda visshet föreligger beträflande
utgången vid behandlingen på högre ort av styrelsens nyssnämnda förslag till
statsbanetaxa.
Tidpunkten för företagandet av berörda, utredning kan dock numera anses
icke var allför avlägsen. Därvid torde komma att få upptagas såväl vissa allmänna
principfrågor rörande bland annat vidgat statligt ingripande och kontroll
som ock de många detaljfrågor, som föreligga till beaktande vid uppgörande
av förslag till taxa för varje särskild järnväg. Då så är, torde även
sådana förhållanden, på vilka motionären anmärker, i varje fall komma till
4 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 4.
beaktande och till för trafikanterna gynnsammast möjliga behandling. Ett särskilt
ingripande av riksdagen kan därför synas obehövligt.
För det närvarande kan styrelsen icke heller något närmare yttra sig om
ifrågavarande utrednings program, till vars omfattning och syfte styrelsen ej
haft anledning taga ställning, bland annat även därför, att ifrågavarande utredning,
som kan bli av stor principiell betydelse och av en betydligt arbetskrävande
omfattning, i det hela taget icke lämpligen torde böra verkställas gegenom
styrelsens försorg. Inom kommunikationsdepartementet tillkallade sakkunniga
för uppgörande av förslag till ändrad organisation av väg- och vattenbvggnadsväsendet
ha nämligen i sitt den 30 september 1925 avgivna yttrande
på angivna skäl föreslagit, att järnvägsstyrelsens befattning med de enskilda
järnvägarnas taxor skall upphöra och att kontrollen över dessa skall överflyttas
till en till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen förlagd central järnvägsinspektion.
Järnvägsstyrelsen har även i sitt den 14 december 1925 avgivna
yttrande tillstyrkt en sådan överflyttning, och i betraktande av att järnvägsstyrelsens
handläggning av ärenden, som beröra de enskilda järnvägarnas taxeväsen,
sålunda avses att snart upphöra, måste väl berörda utredning i stället
antingen verkställas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, sedan denna utrustats
med härför nödiga arbetskrafter, eller ock anförtros åt särskilda av statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet tillkallade sakkunniga.
Huru än därmed kan komma, att ordnas, lär emellertid i varje fall en utredning,
berörande även (motionens syftemål, inom en relativt nära liggande framtid
komma till stånd, och det synes därför styrelsen som borde motionen icke behöva
föranleda någon riksdagens åtgärd.
I handläggningen av detta ärende har jämväl byrådirektören Norrman deltagit.
Stockholm den 8 februari 1926.
Axel Granholm.
Gunnar V. Alving.
Till Första kammarens andra tillfälliga utskott.
I skrivelse den 26 sistlidne januari bär utskottet lämnat styrelsen för
Svenska Järnvägsföreningen tillfälle att avgiva och till utskottet inkomma
med yttrande över herr Leanders motion nr 26 angående förenklade taxor
och bestämmelser rörande de enskilda järnvägarnas trafik, och får Svenska
Järnvägsföreningen i anledning härav avgiva följande yttrande.
Motionären har i sin motion uteslutande sysselsatt sig med persontrafiken,
och vill föreningen därför endast uttala sig om denna.
De taxor, som nu gälla för persontrafiken å enskilda järnvägar, äro fastställda
av Kungl. Maj:t för varje särskild järnväg i vad det gäller priset för
enkel biljett. Med undantag för ett par förortsbanor till Stockholm har Kungl.
Maj:t icke föreskrivit annat biljettslag för enskilda järnvägar än enkla
biljetter.
I samtrafik över två eller flera järnvägar sker sammanläggning avi de
olika järnvägarnas lokala biljettpris på resp. avstånd — Bergislagernas zontariff-förening
har dock genomgående avståndsberäkning —, och i tidtabellen
5
Första lcammarens ändra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 4.
”Sveriges Kommunikationer” är för varje järnväg i regel angivet biljettpriset
såväl i den lokala som i samtrafiken.
För resor i en riktning finnes således i regel icke någon svårighet för en
trafikant att själv uträkna biljettpriset för en resa, om lian icke vill nöja
sig med den uppgift därom, som han erhåller i biljettluckan eller vid telefonisk
förfrågan å järnvägens chefsexpedition.
Beträffande familje-, månads-, parti- och sovvagnsbiljetter förekomma sådana
endast vid några få enskilda järnvägar, varom underrättelse givetvis
beredvilligt lämnas av vederbörande järnvägs chefsexpedition.
I fråga om tur- och returbiljetter utvidgades deras användningsområde vid
statens järnvägar den 1 april 1925 från 70 km. till omkring 350 km. Dessa
biljetters användning var sålunda före nämnda tidpunkt endast av lokal karaktär,
och endast ett fåtal enskilda järnvägar hade infört dylika biljetter.
Samtidigt med tur- och returbiljetternas utvidgade användning vid statens
järnvägar införde emellertid de enskilda järnvägarna sådana biljetter i
svensk personsamtrafik med tillämpning av samma bestämmelser rörande
giltighetstid, frivikt för resgods och rätt till reseavbrott som gälla å statens
järnvägar. Priset för dessa biljetter sänktes också å ett stort antal enskilda
järnvägar till l1/* gång priset för enkel biljett, medan priset å andra järnvägar
blev 2 gånger det enkla biljettpriset.
I personsamtrafik råder sålunda — med ett enda undantag, varom mera
härnedan — samma giltighetstid m. m. för tur- och returbiljetter, och det är
sålunda icke riktigt, vad motionären anför om den oenhetlighet och det kaos,
som skulle råda härvidlag.
I järnvägarnas lokala trafik är förhållandet något annorlunda, dels därigenom
att vissa järnvägar icke ansett sig kunna nedsätta biljettpriset för
tur- och reurbiljetter och dels därigenom att olika giltighetstid fastställts
vid olika järnvägar. Men att en trafikant skulle bli ”lurad” härav, är väl dock
en stor överdrift. Den, som skall göra en tur- och returresa på enbart en
järnväg, kan ju vid biljettköpet få all den upplysning han önskar, och det
kan icke vara riktigt, såsom motionären påstår, att tjänstemännen äro okunniga
i berörda hänseende. För övrigt skall biljettpriset mellan en järnvägs
alla stationer vara anslaget å stationerna, och järnvägarna äro nog måna om att
i väntsalarna göra anslag om både biljettpris, giltighetstid m. m. till den
resande allmänhetens bekvämlighet.
Av det ovan sagda framgår, att motionären i avseende på personsamtrafik
mellan två eller flera järnvägar lämnat en alldeles felaktig framställning av
verkliga förhållandena. Det exempel på olikhet i giltighetsbeetämmelserna
i samtrafik för tur- och returbiljetterna, som motionären betecknar såsom
taget ur högen, är emellertid ett rent undantag och har en nära till hands
liggande förklaring. Före återinförandet av tur- och returbiljetterna den
1 april 1925 hade nämligen dylika biljetter inrättats mellan Karlskrona och
Kalmar över Torsås. Giltighetstiden för dessa biljetter var 3 dagar, och avgiften
var lägre än den, som senare fastställdes i den allmänna personsamtrafiken.
Av hänsyn till trafikanterna bibehölls därför den äldre, i regel
längre giltighetstiden och det lägre biljettpriset för tur- och returbiljetterna
mellan de båda nämnda städerna, och trafikanterna ifråga torde helt visst icke
önska en försämring av dessa villkor. Motionären kan därför sägas hava haft
otur, då han anfört detta exempel, Karlskrona—Kalmar, såsom ett huvudsakligt
stöd för sin motion.
I lokaltrafik äro förhållandena visserligen mera oenhetliga, och den, som
6 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 4.
skall beresa våra järnvägar på tur- och returbiljett lokalt på olika tider,
kan möjligen, liksom motionären synes vara, bliva irriterad av olikheterna,
men att göra de relativt enkla förhållandena till ”en hel vetenskap” eller få den
föreställningen, att järnvägarna ”hava mera lust att sätta krokben för och motarbeta
varandra än betjäna allmänheten”, synes nästan vara en lust att vända
upp och ned på verkliga förhållandena. För övrigt bör ju en lokaltrafikant
utan svårighet kunna göra sig förtrogen med en järnvägs biljettförhållanden,
även om denne trafikant har — såsom i Karlskrona — tre olika banor till sin
hembygd. Att en trafikant gör lokalresor tur- och retur på alla våra järnvägar
eller på ett större antal av dem torde höra till de sällsynta undantagen, om ett
sådant fall över huvud taget förekommer.
De nuvarande grundtaxorna å de enskilda järnvägarna äro fastställda sedan
många år tillbaka, och de hava på grund av förhållandena under världskriget
och den därpå följande depressionstiden fått provisoriska ändringar och tillägg
liksom provisorisk förlängning av sin giltighet, vilket allt gjort skillnaden i
järnvägarnas taxeförhållanden större än under normala tidsförhållanden. Nya
taxor stå emellertid nu i begrepp att skapas och torde måhända under innevarande
år för alla järnvägar bliva fastställda. Att järnvägarna själva därvid
önska erhålla största möjliga enhetlighet och likformighet vågar Järnvägsföreningen
med full säkerhet påstå. Trafikintensiteten är dock så högst olika vid
olika järnvägar, att full enhet och likformighet i avgifterna vid järnvägarna
icke är möjlig. Tack vare den hårda konkurrensen från automobilerna måste
ock järnvägarna äga frihet att smidigt anpassa taxorna efter rådande lokala
förhållanden, om de skola kunna bestå i denna konkurrens.
Svenska Järnvägsföreningen är fullt förvissad om att Kungl. Maj:t vid granskning
och fastställande av de nya taxor, som inom kort torde komma att framläggas,
skall, så långt de olika trafikförhållandena det medgiva, taga all möjlig
hänsyn till det självklara kravet att vinna största möjliga enhetlighet, och föreningen
finner fördenskull, att herr Leanders motion icke bör föranleda till
någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 18 februari 1926.
Svenska Järnvägsföreningen:
O. BÄRNHEIM.
Stockholm 1926. A.-B. Hasse W. Tullbergs boktr.