Statsutskottets utlåtande Nr 94.
1
Nr 94.
Ankom till riksdagens kansli den 23 april 1926 kl. 3 e. in.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
lindring i mindre bemedlade patienters å
landsbygden sjukvårdskostnader jämte i ämnet väckta
motioner. (3:e avd.)
I den till riksdagen den 7 januari 1926 avlåtna propositionen (nr 1) angående
statsverkets tillstånd och behov för budgetåret 1926—1927 har Kungl.
Maj:t under femte huvudtiteln (punkt 86) föreslagit riksdagen att, i avvaktan
på särskild proposition i ämnet, till lindring i mindre bemedlade patienters
å landsbygden sjukvårdskostnader för sagda budgetår beräkna ett extra förslagsanslag
av 100,000 kronor.
Sedermera har Kungl. Maj:t i eu till riksdagen avlåten, den 5 februari
1926 dagtecknad proposition, nr 76, under åberopande av bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över socialärenden för samma dag, föreslagit riksdagen
att till lindring i mindre bemedlade patienters å landsbygden sjukvårdskostnader,
att utgå i huvudsaklig överensstämmelse med av departementschefen
förordade grunder, för budgetåret 1926—1927 anvisa ett extra förslagsanslagav
100,000 kronor.
Beträffande utredningen i ärendet får utskottet hänvisa till åberopade
statsrådsprotokollet.
Bestämmelserna angående statsbidrag för lindring i mindre bemedlade
patienters å landsbygden sjukvårdskostnader återfinnas i kungörelsen den
8 november 1918 (nr 843) och äro av följande innehåll:
§ I
Statsbidrag
utgår enligt nedan angivna grunder till bestridande av kostnader
för sjukbesök, som av vederbörande provinsial- eller extra provinsialläkare
företages på avstånd överstigande en mil från läkarstationen.
§2.
Statsbidrag utgår med fyra femtedelar av den del av läkararvodet, som
överstiger 7 kronor.
§ 3.
Berättigad till statsbidrag är person, för vilken det taxerade beloppet
enligt förordningen om inkomst och förmögenhetsskatt ej överstiger 1,800
kronor och som icke äger eller brukar jordbruksfastighet med ett taxeringsvärde
överstigande 8,000 kronor.
Bihang till riksdagens protokoll 1926. 6 samt. 58 käft. (Nr 94.)
897 so 1
2
Statsutskottets utlåtande Nr 94.
Statsbidrag utgår jämväl för läkararvode, som avser den bidragsberättigades
tjänare eller medlem av lians hushåll, vilken icke själv äger större eller annan
inkomst än nyss nämnts.
Person, för vilken kommun åtagit sig betala läkarvård, är ej berättigad
till ifrågavarande bidrag.
§4.
Den, som önskar befrielse från den del av läkararvode, som enligt §§ 1
och 2 må täckas genom statsbidrag, skall medelst företeende av den för
honom senast utfärdade kronodebetsedel eller kommunalnämndsordförandes
eller annan kommunal myndighets bevis om i § 3 omnämnt förhållande för
läkaren styrka, att han är till sådan befrielse berättigad.
§5.
För utfående av den del av läkararvodet som gäldas av staten, insänder
läkaren kvartalsvis räkning, upptagande patienternas namn samt platser och
dagar för besöken, till länsstyrelsen, soin efter vederböilig glanskning till
läkaren så snart ske kan utbetalar honom sålunda tillkommande arvode.
Utgift för ifrågavarande ändamål skall av länsstyrelse avföras å det under
sjätte huvudtiteln uppförda förslagsanslaget till bidrag för lindring i mindre
bemedlade patienters å landsbygden sjukvårdskostnader.
För det ändamål, varom här är fråga, har riksdagen alltsedan år 1918 anvisat
anslag. Anslaget, som för åren 1919, 1920 och 1921 utgjorde 230,000
kronor, har därefter med hänsyn till belastningen å detsamma år för år
nedsatts. För år 1922 utgjorde sålunda anslaget 130,000 kronor, för budgetåret
1923—1924 25,000 kronor och för budgetåret 1924—1925 15,000 kronor.
För innevarande budgetår belöper sig anslaget å 12,000 kronor.
Såsom statsrådsprotokollet utvisar, har 1916 års provinsialläkardistriktskommitté
framlagt förslag rörande ändrade grunder för statsbidrag till
mindre bemedlades sjukvårdskostnader.
Kommittén har härom anfört bland annat följande.
Då nu avsåges ett slutligt ordnande av förevarande angelägenhet, ansåge
kommittén, att kommunernas medverkan borde tagas i anspråk, dock tillsvidare
allenast så, att statsbidrag för resekostnader utginge endast i kommuner,
som beslutit att ikläda sig viss del av resekostnadsersättningen. Kommunen
bleve då också intresserad av att resekostnaderna liölles inom skäliga
belopp. För att förekomma missbruk av rätten att erhålla bidrag av allmänna
medel till resekostnader för läkares besök i den sjukes hem borde läkaren
hos kommunalnämnden anmäla, när uppenbart missbruk ägt rum genom
att läkaren kallats till besök hos den sjuke, i stället för att denne senare
själv bort uppsöka läkaren, så att person som gjort sig skyldig till sådant
missbruk måtte avföras från den för året gällande listan på de till bidrag
till sjukvårdskostnaderna berättigade. Faran för missbruk minskades också
Statsutskottets utlåtande Nr 94.
3
därav, att den sjuke eller lians målsman alltid själv finge bestrida Vs av
resekostnaden och att ersättning i varje fall ej utginge för den första milen.
Kommittén ansåge, att i de fall, då kommunalbidrag beslutats, kommunen
borde bidraga med 1/s av kostnaden för skjuts eller annan reseersättning,
i vad denna kostnad avsåge avstånd, överstigande en mil från läkarstationen,
medan 3/s av denna kostnad skulle falla på staten och V5 på den
sjuke eller hans målsman. För det fall att beslut om kommunalt bidrag ej
fattats skulle ersättning för sjukbesök allenast utgå för läkararvodet och av staten
härutinnan tillskjutas 4/s av arvodet. Med antagande av dessa grunder och
med förhöjning av i § 2 i ovan omförmälda kungörelse upptagna belopp av
läkararvodet, som påkallades av föreslagna förhöjningen i läkartaxan, skulle
nämnda § kunna avfattas sålunda: statsbidrag utginge med 4/ä av den del av
läkararvodet, som överstege 11 kronor. Hade vederbörande kommun utfäst
sig att betala minst ,/3 av kostnad för skjuts eller annan reseersättning, i
vad denna ej avsåge avstånd mellan läkarstationen och den sjukes hemvist
av 1 mil eller därunder, utginge statsbidrag till 3/ä av hela resekostnaden.
Bestämmelsen (§ 3 i kungörelsen) angående vilka personer, som vore berättigade
till statsbidrag, borde undergå den jämkning, som kunde anses
skälig i följd av penningvärdets fall, och ansåge kommittén, att siffran 1,800
kronor för det taxerade beloppet enligt förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt
borde höjas till 2,500 kronor och taxeringsvärdet 8,000 kronor
för den, som ägde eller brukade jordbruksfastighet, ändras till 12,000 kronor.
Kommu ii eu borde äga att i speciella fall vidtaga de jämkningar i dessa
siffror, som i följd av särskilda förhållanden kunde prövas befogade (t. ex.
tillfälliga förluster, långvariga sjukdomsfall i familjen, brandolycka eller
dylikt).
Bestämmelserna (§§ 4 och 5 i kungörelsen) angående sättet för statsbidrags
utfående syntes kommittén icke vara lyckliga och hade nog i sin man bidragit
till att anslaget varit så ytterst litet anlitat. Enligt kommitténs mening vore
det önskligt, att bestämmelserna i dessa delar återfördes till närmare överensstämmelse
med vad departementschefen föreslagit i propositionen till 1918
års riksdag. Kommittén hade närmast tänkt sig följande anordning. Kommunalnämnden
upprättade årligen förteckning på de kommunens mindre
bemedlade medlemmar, som vore berättigade till lindring i sjukvårdskostnaderna,
och tillställde läkaren denna förteckning, samtidigt som kommunen
delgåve denne, om kommunen beslutat att bidraga till skjutsersättning och
annan reseersättning med minst Vs- Läkaren insände efter sjukbesöket sin
räkning å den del av kostnaden för detta besök, som utginge av staten och
kommunen, till länsstyrelsen, som efter granskning utbetalade beloppet, varefter
länsstyrelsen hos kommunen uttoge och tillgodoförde anslaget å riksstaten
kommunens andel av resekostnaden.
Emellertid har medicinalstyrelsen år 1923 uppgjort ett utkast till sådan
lösning av frågan, att kommunalt bidrag till resekostnaderna icke skulle erfordras.
Enligt styrelsens utkast skulle statsbidrag utgå med en tredjedel
av den del av kostnaden för sjukbesök, som överstege 10 kronor och
4
Statsutskottets utlåtande Nr 94.
skulle få åtnjutas av personer, för vilka det taxerade beloppet enligt förordningen
om inkomst och förmögenhetsskatt ej överstege 2,000 kronor och
som ej ägde eller brukade jordbruksfastighet med ett taxeringsvärde överstigande
10,000 kronor.
Över provinsialläkardistriktskommitténs förslag i ämnet ävensom över
medicinalstyrelsens ifrågavarande utkast hava yttranden avgivits av centralstyrelsen
för Sveriges läkarförbund och av styrelsen för svenska provinsialläkarföreningen.
Yttrandena ifråga finnas återgivna å sid. 8 och 9 i åberopade
statsrådsprotokollet.
I den föreliggande propositionen har ock till behandling upptagits frågan
om statsanslag till anordnande av läkarmottagningar i vissa kommuner å
landsbygden, vilken fråga i viss mån sammanhänger med den förevarande.
I en vid 1919 års lagtima riksdag väckt motion, II: 26, föreslogs, att
riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om utredning,
huruvida och på vad sätt sådana kommuner, som vore belägna över ett
visst avstånd från närmaste läkare, måtte kunna genom anslag av staten
beredas möjlighet att anordna läkarmottagningar inom kommunerna i fråga.
Med anledning härav hemställde riksdagen i skrivelse den 22 mars 1919,
nr 64, om utredning i ifrågavarande avseende.
Kungl. Maj:t uppdrog den 15 april 1919 åt 1916 års provinsialläkardistriktskommitté
att skyndsamt inkomma med vederbörlig utredning och förslag i
frågan.
Med anledning härav har nämnda kommitté efter att hava dels inhämtat
upplysningar och yttranden i ämnet från samtliga provinsialläkare, extra
provinsialläkare, förste provinsialläkare och länsstyrelser, dels ock berett
samtliga kommunalnämnder tillfälle att yttra sig, den 27 april 1920 till
Kungl. Maj:t avgivit betänkande.
I detta betänkande har kommittén, som visserligen framhållit de olägenheter,
som en anordning med läkarmottagningar utom stationsorten skulle
medföra, funnit sig böra tillstyrka anslag av statsmedel till anordnande av
dylika mottagningar. Kommittén har emellertid föreslagit, att rätten att
erhålla bidrag från ifrågavarande anslag skulle prövas av medicinalstyrelsen
i varje särskilt fall. Det för ändamålet erforderliga anslagsbehovet har kommittén
beräknat till omkring 144,000 kronor för år.
Medicinalstyrelsen har i utlåtande den 27 juli 1920 hemställt, att kommitténs
förslag måtte vinna Kungl. Maj:ts beaktande.
Departementschefen har i ärendet anfört följande:
»Kedan med nu gällande läkartaxa äro kostnaderna vid tillkallandet av
läkare till platser på större avstånd från läkarstationen ganska betydande.
Ett genomförande av det förslag till ny läkartaxa, varöver Kungl. Maj:t förut
denna dag beslutat inhämta riksdagens yttrande, skulle i någon mån förhöja
nämnda kostnader. Med hänsyn härtill har jag vid föredragningen av detta
taxeförslag framhållit, att åtgärder borde vidtagas för eu effektiv lindring
av sjukvårdskostnaderna för mindre bemedlade patienter på landsbygden.
Statsutskottets utlåtande Nr 94.
5
Det av provinsialläkardistriktskommittén framställda förslaget om anordnande
på statens bekostnad av läkarmottagningar utom vederbörande tjänsteläkares
stationsort är avsett att åstadkomma en lättnad i sjukvårdskostnaderna
för dem, som äro boende avlägset från läkarstationerna. De invändningar
kommittén i sitt betänkande riktat mot systemet med dylika mottagningar
synas mig emellertid tungt vägande. Vad kommittén i detta avseende
anfört torde i varje fall berättiga till den slutsatsen, att läkarmottagningar
av angiven art ofta icke lända till godo för de patienter, som mest
äro i behov av läkarhjälp. Härtill kommer, att utvecklingen under de år
som förflutit sedan kommittén avgav sitt förslag gjort nu ifrågavarande
läkarmottagningar mindre behövliga. I detta avseende vill jag endast hänvisa
till den starkt ökade förekomsten av motorfordon, varigenom läkarens
besök hos de sjuka i hög grad underlättats, samt till utvecklingen av distriktssköterskeorganisationen,
som vid den tidpunkt då kommittén avgav sitt förslag
ännu var ytterst ofullkomlig. Med hänsyn härtill flnner jag mig icke
kunna förorda kommitténs förslag om anordnande i större skala av läkarmottagningar
utom stationsorten. Härmed vill jag emellertid icke säga, att
icke dylika mottagningar i vissa fall kunna vara på sin plats, men anordnandet
av desamma torde då, liksom för närvarande är fallet, böra bero på
Kungl. Maj:ts prövning, och kostnaderna synas liksom hittills böra bestridas
av förslagsanslaget till allmän hälso- och sjukvård.
Med den ståndpunkt jag sålunda funnit mig böra intaga till spörsmålet
om läkarmottagningar utom stationsorten, synes det mig så mycket mera
angeläget att söka utfinna någon åtgärd, varigenom det nuvarande anslaget
till lindring i mindre bemedlade patienters å landsbygden sjukvårdskostnader
skulle kunna komma till den nytta, som från början varit avsedd. Att anslaget
i fråga hittills varit praktiskt sett betydelselöst, torde utan vidare
framgå av de belastningssiffror för detsamma, som jag i det föregående återgivit.
Den ringa användningen av anslaget torde i främsta rummet bero på att
statsbidrag utgår allenast till läkararvodet, men icke till läkarens resekostnader.
Särskilt i de delar av landet, där avstånden äro stora, utgöra resekostnaderna
den ojämförligt största delen av utgiften för ett läkarbesök.
Då nämnda kostnader helt skola gäldas av de sjuka själva, torde det för
många personer, som befinna sig i sådan ekonomisk ställning att de enligt
gällande bestämmelser äro berättigade till statsbidrag till läkararvodet, ändock
ställa sig allt för dyrbart att tillkalla läkare. Det har från flera håll
vitsordats, att man här har att söka en huvudanledning till att de ifrågavarande
statsbidragen blivit så obetydligt tagna i anspråk. I likhet med
provinsialläkardistriktskommittén och medicinalstyrelsen anser jag därför, att
statsbidrag bör utgå såväl till resekostnader som till läkararvode.
Yad därefter angår frågan huruvida som villkor för statsbidrag bör stadgas
att vederbörande kommun beslutat ikläda sig viss del av kostnaden, har
kommittén varit av den meningen att ett dylikt villkor vore att förorda.
Kommitténs förslag har i denna del tillstyrkts av de båda i ärendet hörda
6
Statsutskottets utlåtande Nr 94.
läkarorganisationerna, och jämväl medicinalstyrelsen har i sitt yttrande den
8 juni 1923 ställt sig på kommitténs ståndpunkt härvidlag. Enligt det av
medicinalstyrelsen tidigare under år 1923 upprättade, i det föregående omnämnda
förslaget i ämnet skulle emellertid statens medverkan i nu förevarande
avseende icke göras beroende av kommunalt bidrag. För min del
anser jag det sannolikt, att en fordran på kommunalt bidrag i avsevärd mån
skulle motverka syftet med det förevarande anslaget. Det torde nämligen
kunna antagas, att eu hel del av de kommuner, där avstånden till läkarstationerna
äro störst och där kostnaderna för läkares tillkallande följaktligen
uppgå till de högsta beloppen, skulle tveka att åtaga sig att bidraga till nu
ifrågavarande kostnader, särskilt som åtskilliga av de åsyftade kommunerna
befinna sig i ett mindre gott finansiellt läge. Men det är just i dessa kommuner,
som behovet av lindring i kostnaderna för läkarbesök är mest kännbart.
Härtill kommer, att en uppdelning av kostnaderna på tre parter,
staten, kommunen och den sjuke, alltid skulle i någon mån komplicera tilllämpningen
av de blivande bestämmelserna, en omständighet som icke alldeles
torde sakna betydelse, då det gäller att få till stånd en utvidgad användning
av det för ändamålet beviljade anslaget. Med hänsyn till vad jag
sålunda anfört finner jag mig böra förorda, att fordran på kommunalt bidrag
icke uppställes såsom villkor för statsbidrag.
Enligt kommitténs förslag skulle staten bidraga med 3/ä ay resekostnaden
och med 4/5 av arvodet. För vinnande av större enkelhet vid uträkningen
av det belopp, som den sjuke har att betala, vill jag emellertid föreslå att
statsbidraget bestämmes till 3/ä av såväl resekostnaden som arvodet.
Med hänsyn till bestämmelserna i det förslag till provinsialläkartaxa,
varom jag förut i dag gjort hemställan, torde det grundbelopp, som vid
statsbidragets beräkning skall avdragas från arvodet, böra bibehållas vid 7
kronor. Statsbidrag till läkararvode synes alltså böra utgå med tre femtedelar
av den del av arvodet som överstiger 7 kronor.
I anledning av vad styrelsen för svenska provinsialläkarföreningen föreslagit
och medicinalstyrelsen tillstyrkt torde statsbidrag böra utgå allenast
för den del av läkarens resa, som faller utanför ett avstånd av tio kilometer
från vederbörande läkarstation.
Vad sedermera angår frågan om vilka personer som skola vara berättigade
till statsbidrag, finner jag mig kunna i huvudsak biträda medicinalstyrelsens
förslag, att sådant bidrag skall kunna utgå allenast till den, för vilken det
taxerade beloppet enligt förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt
ej överstiger 2,000 kronor och som ej äger eller brukar jordbruksfastighet
med ett taxeringsvärde överstigande 10,000 kronor.
Statsbidrag torde, såsom för närvarande är fallet, böra utgå jämväl för
kostnad för sjukbesök, som avser bidragsberättigad persons tjänare eller
medlem av hans hushåll, vilken icke själv äger större eller annan inkomst
eller förmögenhet än nyss nämnts.
Den nuvarande bestämmelsen att statsbidrag icke utgår för sjukbesök
hos person, för vilken kommun åtagit sig att betala läkarvård, torde böra
bibehållas.
Statsutskottets utlåtande, Nr 94.
t
Självfallet bör statsbidrag utgå allenast till personer, som äro bosatta på
landsbygden. För vinnande av erforderlig tydlighet i detta avseende torde
böra föreskrivas, att bidrag icke utgår till person, som är bosatt i stad, köping
eller municipalsamhälle med egen läkare.
Beträffande därefter frågan om sättet för bidrags utfående torde det vara
uppenbart, att de nu gällande bestämmelserna i detta avseende kräva en
omarbetning. Provinsialläkardistriktskommitténs förslag härutinnan, som
innebär, att årliga förteckningar över de bidragsberättigade personerna inom
vederbörande kommuner skulle upprättas, synes mig dock ägnat att medföra
allt för stor omgång och även ur andra synpunkter vara mindre lämpligt.
Det erbjuder givetvis stor svårighet att härvidlag utfinna en fullt tillfredsställande
metod. Försöksvis vill jag emellertid föreslå följande anordning.
Genom statens försorg erhålla vederbörande tjänsteläkare tryckta blanketter,
innehållande en på heder och samvete avgiven försäkran, att undertecknaren
uppfyller förutsättningarna för statsbidrag sådana de i en blivande
kungörelse i ämnet må komma att bliva angivna. Vid sjukbesök hos personer,
boende på ett avstånd av mer än tio kilometer från läkarstationen,
skall läkaren medföra dylik blankett samt tillfråga den sjuke, respektive
hans maka eller målsman, huruvida nyssnämnda förutsättningar äro för
handen. Besvaras frågan jakande, har läkaren att låta vederbörande underteckna
blanketten. Undertecknas blanketten, må läkaren av den sjuke uppbära
endast den del av arvodet och resekostnaden, som enligt vad i det
föregående angivits icke skall gäldas av statsverket. Härefter har läkaren
att till länsstyrelsen insända räkning å den del av arvode och resekostnad,
som skall gäldas av statsverket, samt därvid foga den nyssnämnda undertecknade
blanketten. Länsstyrelsen har att inhämta vederbörande landsfiskals
eller kommunalnämndsordförandes attest, tecknad å blanketten, samt
därefter utanordna räkningsbeloppet till läkaren.
Skulle förutsättningarna för statsbidrag av länsstyrelsen befinnas icke
vara för handen och läkarens räkning följaktligen icke kunna av länsstyrelsen
betalas, skall läkaren givetvis äga att avfordra patienten räkningens belopp.
Därest patienten icke erlägger beloppet, åtnjuter läkaren för utbekommande
av detsamma handräckning hos överexekutor på sätt stadgas i § 13 av gällande
provinsialläkartaxa. Bestämmelserna i nämnda paragraf äro oförändrade
upptagna i det förslag till ny provinsialläkartaxa, varöver Kungi. Maj:t
förut i dag beslutat inhämta riksdagens yttrande.
Det förslag till grunder för statsbidrags utgående, som jag i det föregående
framställt, är att betrakta som ett försök att ersätta de nu gällande, i stort
sett förfelade bestämmelserna i förevarande ämne med mera tillfredsställande
stadganden. Huruvida de av mig föreslagna grunderna komma att fylla sitt
syfte torde det icke vara möjligt att på förhand bedöma med någon grad av
säkerhet. Intresset av att finna effektiva former för beredande av lindring
i sjukvårdskostnaderna för mindre bemedlade patienter på landsbygden synes
mig emellertid vara så stort, att det ifrågavarande försöket bör göras. Skulle
8 Statsutskottets utlåtande Nr 94.
de föreslagna bestämmelserna efter någon tids prövning visa sig mindre
tillfredsställande, torde man med ledning av dåmera vunnen praktisk erfarenhet
hava utsikt att med större framgång kunna företaga ändamålsenliga
förändringar i desamma.
De författningsföreskrifter, som vid bifall till vad jag i det föregående
föreslagit bliva erforderliga, torde det ankomma på Kungl. Maj:t att utfärda
i huvudsaklig överensstämmelse med av mig här förordade grunder.
Vad slutligen angår behovet av medel för nu ifrågavarande ändamål torde
det vara tydligt, att det icke är möjligt att däröver göra någon tillförlitlig
beräkning. Tidigare försök att beräkna anslagsbehovet i förevarande avseende
kunna icke anses lyckade. För sistförflutna budgetår uppgick belastningen
å anslaget, såsom jag i det föregående omnämnt, till 12,389 kronor. Denna
siffra lämnar naturligen icke någon som helst ledning. Frovinsialläkardistriktskommittén
har i anslutning till sitt förslag om ändrade grunder för anslagets
utgående beräknat anslagsbehovet till 230,000 kronor för år. Denna beräkning
har godtagits av medicinalstyrelsen. Då det emellertid med visshet torde
kunna antagas, att det kommer att dröja åtskillig tid, innan de nya bestämmelserna
för nu ifrågavarande statsbidrag bliva mera allmänt kända och
tillämpade, lärer anslagsbehovet åtminstone under det första året bliva väsentligt
mindre än vad kommittén och medicinalstyrelsen förutsatt. Med
hänsyn härtill vill jag hemställa, att anslaget för nästkommande budgetår
upptages till 100,000 kronor. Detta belopp har Kungl. Maj.t i årets statsverksproposition
(femte huvudtiteln, punkt 86) föreslagit riksdagen att i avvaktan
på särskild proposition i ämnet beräkna för ändamålet.»
I sammanhang med Kungl. Maj:ts i förevarande proposition framlagda
förslag har utskottet till behandling förehaft två motioner, väckta inom
andra kammaren, den ena, nr 369, av herr O. E. Sandberg och den andra,
nr 372, av herr G. Olsson i Ramsta.
I den förstnämnda motionen har hemställts, att riksdagen måtte besluta
göra det uttalandet, att Kungl. Maj:t vid utfärdande av kungörelse angående
grunder för statsbidrag till lindring i mindre bemedlade patienters
å landsbygden sjukvårdskostnader måtte beträffande sättet för bidrags utfående
utfärda bestämmelser i huvudsaklig överensstämmelse med provinsialläkardistriktskommitténs
förslag i dess betänkande den 16 december
1920.
I motionen nr 372 har yrkats, att riksdagen ville bifalla Kungl. Maj:ts
proposition, nr 76, med uttalande av att riksdagen anser, att statsbidrag
bör utgå vid en väglängd överstigande 5 kilometer och i övrigt efter de
av Kungl. Maj:t förordade grunderna.
I fråga om de skäl, motionärerna anfört till stöd för sina förslag, får
utskottet hänvisa till motionerna.
Utskottets
yttrande.
Såsom av propositionen framgår, hava de nu gällande bestämmelserna
angående statsbidrag för lindring i mindre bemedlade patienters å lands
-
Statsutskottets utlåtande Nr 94.
9
bygden sjukvårdskostnader visat sig icke äga den verkan, som med bestämmelserna
i fråga avsetts.
Eu av huvudanledningarna till att statsbidraget i obetydlig omfattning
tagits i anspråk är, enligt vad propositionen ock utvisar, att söka däri, att
statsbidrag utgår allenast till läkararvode men icke till* läkarens resekostnader.
Enligt det nu föreliggande förslaget, som utgör ett försök att ersätta
de gällande bostämmelserna med mera tillfredsställande stadganden,
skulle emellertid bidraget jämväl omfatta nämnda kostnader. Därest man
vill vinna en verklig förmån för den sjukvårdsbehövande allmänheten och
bringa densamma eu mera effektiv hjälp i sjukvårdsliänseende än vad hittills
varit fallet, synes det ock utskottet nödvändigt, att statsbidrag medgives
för viss del av kostnaderna i fråga.
Enligt vad propositionen giver vid handen, har 1916 års provinsialläkardistriktskommitté,
de i ärendet hörda läkarorganisationerna och jämväl
medicinalstyrelsen ifrågasatt, att såsom villkor för statsbidrag borde
stadgas, att vederbörande kommun beslutat ikläda sig viss del av kostnaden.
Departementschefen har emellertid för sin del ansett sannolikt,
att en fordran på kommunalt bidrag i avsevärd del skulle motverka syftet
med det förevarande anslaget, och har departementschefen på grund härav
och då en uppdelning av kostnaderna på tre parter, staten, kommunen
och den sjuke, skulle komplicera tillämpningen av de blivande bestämmelserna,
funnit sig icke kunna förorda, att fordran på kommunalt bidrag
uppställes såsom villkor för statsbidrags åtnjutande. Till departementschefens
uppfattning härutinnan ansluter sig ock utskottet, och vill utskottet
härvid framhålla, att en hel del av de kommuner, där avstånden till läkarstationerna
äro stora och kostnaderna för läkares tillkallande för den skull
uppgå till de högsta beloppen, sannolikt skulle tveka att åtaga sig bidraga
till nu ifrågavarande kostnader, varigenom den önskade effektiviteten med
statsbidraget uppenbarligen skulle äventyras.
Yad storleken av statens bidrag till nu ifrågavarande ändamål beträffar,
skulle detsamma enligt Kungl. Maj:ts förslag utgå med 3 s av såväl resekostnaden
som arvodet, och skulle det grundbelopp, som vid statsbidragets
beräkning skall avdragas från arvodet, bibehållas vid 7 kronor eller det
lägsta arvode, som nu utgår för besök på en mils avstånd. Förslaget
härutinnan har utskottet ävenledes ansett sig böra biträda, och har utskottet
ej heller haft något att erinra emot, att statsbidraget begränsas
att utgå allenast för den del av läkarens resa, som faller utanför ett avstånd
av tio kilometer från vederbörande läkarstation. Härav följer, att
utskottet funnit sig icke kunna förorda det motionsvis väckta yrkandet,
att statsbidrag skulle utgå vid en väglängd överstigande fem kilometer.
Enligt Kungl. Maj:ts förevarande förslag skulle rätt till statsbidrag tillkomma
den, för vilken det taxerade beloppet enligt förordningen om inkomst-
och förmögenhetsskatt ej överstege 2,000 kronor och som ej ägde
eller brukade jordbruksfastighet med ett taxeringsvärde överstigande 10,000
Bihang till riksdagens protokoll 1926. 6 samt. 68 käft. (Nr 94.) 897 26 2
10
Statsutskottets utlåtande Nr 94.
kronor. Jämlikt de för närvarande gällande bestämmelserna må det taxerade
beloppet ej överstiga 1,800 kronor och ägd eller brukad jordbruksfastighets
taxeringsvärde 8,000 kronor. Den nu sålunda ifrågasatta ändringen
beträffande förmögenhetsgränsen för rätt till statsbidrag har med
hänsyn till penningvärdets fall synts utskottet tillfyllest motiverad.
På sätt Kungl. Maj:t föreslagit, torde i övrigt några ändringar i villkoren
för statsbidrags åtnjutande enligt utskottets mening icke böra
vidtagas.
Vad beträffar frågan om sättet för bidrags utfående hava härutinnan
delade meningar gjort sig gällande.
Departementschefen har föreslagit, att följande anordning skulle försöksvis
tillämpas.
Genom statens försorg skulle vederbörande tjänsteläkare erhålla tryckta
blanketter, innehållande en på heder och samvete avgiven försäkran, att
undertecknaren uppfyllde förutsättningarna för statsbidrag sådana de i en
blivande kungörelse i ämnet kunde komma att bliva angivna. Vid sjukbesök
hos personer, boende på ett avstånd av mer än tio kilometer från
läkarstationen, skulle läkaren medföra dylik blankett samt tillfråga den
sjuke, respektive hans maka eller målsman, huruvida nyssnämnda förutsättningar
vore för handen. Besvarades frågan jakande, hade läkaren att
låta vederbörande underteckna blanketten. Undertecknades blanketten,
finge läkaren av den sjuke uppbära endast den del av arvodet och resekostnaden,
som icke skulle gäldas av statsverket. Härefter skulle läkaren
hava att till länsstyrelsen insända räkning å den del av arvode och resekostnad,
som skulle gäldas av statsverket, samt därvid foga den nyssnämnda
undertecknade blanketten. Länsstyrelsen skulle hava att inhämta
vederbörande landsfiskals eller kommunalnämndsordförandes attest, tecknad
å blanketten, samt därefter utanordna räkningsbeloppet till läkaren.
Skulle förutsättningarna för statsbidrag av länsstyrelsen befinnas icke
vara för handen och läkarens räkning följaktligen icke kunna av länsstyrelsen
betalas, skulle läkaren äga att avfordra patienten räkningens belopp.
Därest patienten icke erlade beloppet, skulle läkaren för utbekommande
av detsamma åtnjuta handräckning hos överexekutor på sätt stadgas i § 13
av gällande provinsialläkartaxa.
Provinsialläkardistriktskommittén hade däremot tänkt sig följande anordning.
Kommunalnämnden skulle årligen upprätta förteckning på de kommunens
mindre bemedlade medlemmar, som vore berättigade till lindring i sjukvårdskostnaderna,
och tillställa läkaren denna förteckning. Läkaren skulle
efter sjukbesöket insända sin räkning å den del av kostnaden för besök,
som utginge av staten, till länsstyrelsen, som efter granskning skulle utbetala
beloppet.
I motionen nr 369 inom andra kammaren har ock, såsom nämnts, föreslagits,
att riksdagen måtte besluta göra det uttalandet, att Kungl. Maj:t
Statsutskottets utlåtande Nr 94.
11
vid utfärdande av kungörelse angående statsbidrag, varom bär är fråga,
må beträffande sättet för bidrags utfående utfärda bestämmelser i huvudsaklig
överensstämmelse med provinsialläkardistriktskommitténs förslag.
Utan att vilja förneka, att vissa svårigheter kunna komma att yppa sig
vid tillämpningen av det av departementschefen föreslagna tillvägagångssättet,
har utskottet emellertid vid granskningen av de framlagda förslagen
funnit den av departementschefen ifrågasatta anordningen innebära sådana
fördelar, att utskottet vid sitt ståndpunktstagande ansett sig böra ansluta
sig till departementschefens mening härutinnan.
Yad slutligen angår det av Kungl. Maj:t äskade anslaget har storleken
av detsamma icke givit utskottet anledning till erinran.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen må med bifall till Kungl. Maj.ds förevarande
proposition och med avslag å herrar Sandbergs och Olssons
i Ramsta ovanberörda motioner, II: 369 och 372, till
lindring i mindre bemedlade patienters å landsbygden sjukvårdskostnader,
att utgå i huvudsaklig överensstämmelse
med i statsrådsprotokollet över socialärenden den 5 februari
1926 förordade grunder, för budgetåret 1926—1927 anvisa
ett extra förslagsanslag av 100,000 kronor.
Stockholm den 23 april 1926.
På statsutskottets vägnar:
S. H. KVARNZELIUS.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar S. H. Kvarnzelius, A. C. Lindblad, J. L. Widell,
G. P. V. Nilsson i Gränebo, G. G. Ekman, J. Nilsson i Malmö, O. Bergqvist, J. G.
Walles, J. Jeansson, G. Kobb, A. R. Rootli, G. A. Carlsson i Gävle och D.A.Petrén:
från andra kammaren: herrar K. V. Rydén, A. Wiklund, C. R. Jansson i
Falun, L. J. Carlsson-Frosterud, P. M. Olsson i Blädinge, O. Olsson i Kullenbergstorp,
A. A. Törnkvist i Karlskrona, J. Jönsson i Revinge, O. Nilsson i Örebro,
B. F:son Holmgren, J. Olofsson i Digernäs och O. Andersson i Höör.
Reservation
av herrar P. M. Olsson i Blädinge, O. Olsson i Kullenbergstorp och B. F:son
Holmgren, vilka ansett, att i statsbidrag borde utgå hälften av läkarens arvode
och resekostnadsersättning.