4

Statsutskottets utlåtande Nr 90.

Nr 90.

Ankom till riksdagens kansli den 23 april 1926 kl. 3 e. in.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående statens
övertagande av vissa fordringar hos svenska stenkolsaktiebolaget
Spetsbergen m. m.

(4:e avd.)

I en till riksdagen den 25 februari 1926 avlåten proposition, nr 195, bär
Kungl. Makt under åberopande av statsrådsprotokollet över handelsärenden
för samma dag föreslagit riksdagen

dels bemyndiga Kungl. Makt, att med de större enskilda fordringsägarna
och borgensmännen i svenska stenkolsaktiebolaget Spetsbergen träffa överenskommelse
i huvudsaklig överensstämmelse med de grunder, som i det
i statsrådsprotokollet förordade förslag angivits, rörande överlåtande på staten
av deras fordringsanspråk å bolaget eller, därest sådan överenskommelse
icke kan träffas, vidtaga åtgärder för avveckling av statens kapitalengagemang
i nämnda bolag,

dels ock, vid bifall härtill, för tillvaratagande av statens intressen i bolaget
såsom anslag å riksstaten för budgetåret 1926—1927 bland utgifter för
kapitalökning anvisa ett belopp av 375,000 kronor med rätt likväl för
Kungl. Maj:t att redan före nämnda budgetårs ingång taga angivna belopp
i anspråk.

Beträffande utredningen i ärendet får utskottet hänvisa till åberopade statsrådsprotokollet.

Departementschefen har i ärendet anfört bland annat följande.

»Det otillfredsställande resultat, som exploateringen av de svenska stenkolsfyndigheterna
på Spetsbergen hittills medfört, kan i och för sig knappast
utgöra tillräckligt skäl för uppgivande av det syfte, som varit bestämmande
för statens kapitalinvesteringar uti ifrågavarande företag. Det har vid upprepade
tillfällen betonats, att spetsbergstillgångarnas värde och ekonomiska
betydelse borde bedömas icke endast med hänsyn till nuvarande eller för
närmast följande år motsedda konjunkturer och förhållanden i övrigt utan
med fästat avseende på en längre framtid. Då inga omständigheter inträffat,
som skulle göra det mindre önskligt nu än då statens engagemang i
företaget gjordes att åt Sverige bevara dessa betydande tillgångar, synes det
mig vara följdriktigt att icke nu avhända sig desamma.

Emellertid står det för mig fullt klart, att staten icke bör övertaga företaget,
därest kostnaderna för övertagandet och för företagets bevarande i

Statsutskottets utlåtande Nr 90.

,)

statens ägo icke kunna hållas inom en jämförelsevis snäv ram. Från denna
utgångspunkt har jag trätt i förbindelse med bolagets större enskilda fordringsägare
och borgensmän för utrönande av deras villkor för överlåtande
på staten av deras fordringsanspråk å bolaget. Efter förda förhandlingar
hava dessa fordringsägare och borgensmän under hand lämnat mig ett förslag
till uppgörelse på i huvudsak följande grunder. Ifrågavarande fordringsägare
och borgensmän, som dels enligt mellan svenska staten och
bolaget den 12 juni 1923 träffad överenskommelse tillhandahållit vissa säkerheter,
mot vilka bolaget erhållit banklån till sammanlagt belopp av 1,050,000
kronor, varå ränta är ogulden från den 1 juli 1925, dels ock enligt förenämnda
i augusti 1925 träffade avtal försträckt bolaget 150,000 kronor, förbinda sig
att på svenska staten överlåta fordringsrätten gentemot bolaget för berörda
försträckningar å tillhopa 1,200,000 kronor jämte ränta på följande villkor:
Köpeskillingen för fordringarnas överlåtande uträknas med utgående från
ett totalvärde per den 1 juni 1926 på bolagets samtliga tillgångar av 1,000,000
kronor, vilket belopp utslås på bolagets samtliga skulder efter samma grunder,
som gälla för upprättande av utdelningsförslag i konkurs. Därvid skall
förenämnda fordran å 150,000 kronor jämte ränta och av staten till bolaget
utlånade 200,000 kronor jämte ränta anses äga bästa förmånsrätt. Bolagets
övriga skulder behandlas såsom oprioriterade i den mån de ej såsom löner,
skatter eller dylikt äga förmånsrätt enligt lagens bestämmelser. Om detta
anbud av staten accepteras, genomföres affären senast den 31 maj 1926
på det sätt att till representant för staten överlämnas i utbyte mot den uträknade
köpeskillingen bolagets skuldförbindelser å 1,050,000 kronor och
150,000 kronor i sådant skick, att staten på grund av desamma erhåller
fordringsrätt mot bolaget för 1,200,000 kronor jämte ränta. De av borgensmännen
tillhandahållna säkerheterna skola av dem behållas liksom allt
deras ansvar för bolagets ifrågavarande skulder skall upphöra. Samtliga av
borgensmännen innehavda eller av dem kontrollerade stamaktier i bolaget
skola, överlåtna in blanco, tillika med nyss angivna skuldförbindelser, utan
särskilt vederlag överlämnas till statens representant. Såsom villkor för
uppgörelsen gäller, att det borgensansvar, som tre av borgensmännen iklätt
sig för bolagets rederilån, avvecklas efter de regler, som skulle gälla, därest
till säkerhet för lånet framför borgen funnes inteckningar gällande med bästa
rätt i bolagets fartyg »Braganza» till belopp motsvarande den oguldna delen
av rederilånet. De av enskilda aktieägarna utsedda ledamöterna i bolagets
styrelse ställa vid anfordran sina platser till förfogande utan att påfordra
något styrelsearvode.

Av en utav bolagets styrelse gjord uppställning över bolagets beräknade
skulder per den 31 maj 1926 framgår, att den totala skuldbördan, frånsett
aktiekapitalet, då skulle uppgå till 3,595,911 kronor 87 öre, därav 2,248,661
kronor 87 öre till staten, 1,258,500 kronor till borgensmännen eller, med
dessas borgen, till banker samt 88,750 kronor diverse, delvis tvistiga, skulder.
Utgår man från denna uppställning skulle följaktligen vid eu uppgörelse

6

Statsutskottets utlåtande Nr 90.

med de enskilda större fordringsägarna och borgensmännen enligt det av
dem framställda förslaget staten hava att till dem den 31 maj 1926 erlägga
ett belopp av i runt tal 375,000 kronor. I fråga om bolagets diverse, delvis
tvistiga, skulder kan för närvarande ej bedömas, om och i vad mån
betalning av dessa skulder kan komma att påfordras. I varje fall torde
dock icke nu medel för sådant ändamål behöva reserveras. Visserligen är
det belopp, som staten ytterligare skulle nödgas investera i företaget vid en
uppgörelse av nu antytt innehåll, mycket avsevärt, men det synes mig dock
icke så överväldigande att det icke ur de synpunkter, som varit ledande för
statens tidigare, omfattande engagemang i företaget, bör anses överkomligt.

Efter noggrant vägande av de olika skäl, som tala för och emot att staten
faktiskt övertager företaget och därigenom hindrar en eljest antagligen
oundviklig övergång av företaget på utländska händer, har jag stannat vid
att finna skälen för ett sådant statsingripande vara de starkare under förutsättning
av att övertagandet kan ske på i huvudsak de villkor, som uppställts
i förut berörda förslag till uppgörelse mellan staten och de större
enskilda fordringsägarna och borgensmännen, samt att bolagets omkostnader
under de närmaste åren nedbringas till det minimum, som kan uppnås
genom indragning av all bevakningspersonal å Spetsbergen. Förutom de i
det föregående berörda omständigheter, som synas mig stödja denna åsikt,
torde förtjäna framhållas, att staten genom övertagandet av företaget får möjlighet
att välja en lämpligare tidpunkt än den nuvarande för affärens
avveckling, därest det framdeles icke längre skulle anses önskvärt att företaget
stannar i statens ägo. Möjligen kan tillfälle då också yppas till en
försäljning inom landet. Vidare är det icke säkert, att, även om en omedelbar
försäljning under hand av företaget nu beslutas, ett sådant program
för avveckling av affären kan fullföljas. Såsom de sakkunniga påpekat,
måste man räkna med att bolaget kan komma att försättas i konkurs. För
tillvaratagande av statens intressen vid en sådan eventualitet kan det bliva
nödvändigt, att bolagets tillgångar inropas för statens räkning. För sådant
ändamål torde det erfordras, att nödiga medel kunna disponeras vid risk
att större förluster i motsatt fall åsamkas staten än som är nödvändigt.
Det kan alltså, antingen beslut fattas därom eller icke, praktiskt sett bliva
ofrånkomligt för staten att övertaga företaget och de risker, som äro förenade
därmed.»

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, har för sin del anfört
följande:

»Då jag för min del icke kan förorda, att staten på nu föreslagna villkor
träffar överenskommelse rörande överlåtande på staten av fordringsägarnas
anspråk å bolaget, ber jag få till protokollet antecknat, att jag biträder
föredragande departementschefens hemställan endast såvitt angår åtgärder
för avveckling av statens kapitalengagemang i bolaget.»

Statsutskottets utlåtande Nr 90.

t

Då vid 1923 års riksdag frågan om ytterligare anslag till Spetsbergsbolaget
var före, framhöll utskottet, hurusom rådande osäkerhet på
det internationella området, icke minst framträdande beträffande kolmarknaden,
gjorde ett bedömande av företagets framtida utsikter synnerligen
vanskligt. Med hänsyn till bolagets iråkade ekonomiska trångmål, närmast
uppkommet genom det katastrofartade fallet av priset på stenkol, tillstyrkte
emellertid utskottet, att fortsatt ekonomiskt bistånd lämnades, dock
allenast i viss reducerad omfattning; det i propositionen begärda lånebeloppet
å 4,500,000 kronor ansågs böra minskas till 1,500,000 kronor.

Sammanlagt belöper sig svenska statens direkta insats i Spetsbergsföretaget
till 3,700,000 kronor, vartill dock bör läggas — förutom uppkomna ränteförluster
— ett mindre rederilån ävensom viss oreglerad skuld till statens
järnvägar.

Kolpriset har sedan 1923 ytterligare sjunkit. Medan i maj 1923 dagspriset
å prima engelska ostkustkol beräknades utgöra 33—35 kronor för
ton fritt svensk hamn, uppgår priset i april 1926 till cirka 18 kronor.
Motsvarande kostnader för spetsbergskolen, vilkas försäljningsvärde beräknas
omkring 8 procent lägre, utgjorde eif svensk hamn, under år 1924
cirka 24 kronor och under år 1925 cirka 20 kronor för ton. Tidigare
hysta förväntningar på att nedbringa bolagets självkostnader ha alltså
infriats. Såsom i propositionen närmare belyses, har dock kostnadssänkningen
icke kunnat hålla jämna steg med den fallande priskurvan å stenkol.
Då nödvändiga förutsättningar för uppehållande av driften alltså för närvarande
icke synas föreligga, bör, enligt vad tillkallade sakkunniga föreslagit,
Spetsbergsbolagets verksamhet avvecklas.

Förevarande proposition avser emellertid att åstadkomma trygghet för
att Spetsbergsfyndigheterna nu skola kunna bibehållas i svensk ägo.
I sådant syfte har med de enskilda större fordringsägarna och borgensmännen
preliminär uppgörelse nu träffats, enligt vilken rätten till ifrågavarande
fyndigheter skulle övergå på staten; det belopp staten härvid
skulle hava att erlägga uppgår efter av departementschefen närmare angivna
beräkningsgrunder till 375,000 kronor. Härtill komma vissa årliga kostnader
för företagets fortsatta förvaltning, skatter m. m. Dessa kostnader
hava beräknats till 10,000 kronor för år. Efter omkring 10 år måste
emellertid enligt bergverksordningen för Spetsbergen (Svalbard) vissa
arbeten verkställas för erhållande av utmål, och ungefär 5 år därefter
inträder skyldighet att idka gruvdrift i sådan omfattning, att cirka 15
man måste vara i verksamhet å Spetsbergen året om.

Då utskottet för egen del har att angiva sin ståndpunkt till frågan om
spetsbergsfyndigheternas fortsatta bibehållande i statens hand, vill utskottet
erinra, hurusom det avgörande skälet för att statsmakterna lämnat
detta företag sitt stöd varit vikten för landet att kunna förfoga över ifrågavarande
för svensk räkning ockuperade fyndigheter, vilka inrymma kol -

Utskott c
yttrana

8

Statsutskottets utlåtande Nr 90.

lager av största mäktighet och tillräckliga att under århundraden framåt
lämna ett för landet mycket betydelsefullt bränsletillskott. Kraftiga uttalanden
från representativt håll inom industrien och näringslivet i övrigt
rörande den stora vikten av att de ifrågavarande stenkolstillgångarna på
Spetsbergen bibehölles på svenska händer hava också förelegat. Dessutom
har avseende fästs vid de ansträngningar och uppoffringar, som jämväl
andra länder underkastat sig för att säkerställa sitt framtida bränslebehov.
Härom vittna icke blott de mycket stora och svenska statens uppoffringar
väsentligt överstigande kapital, som investerats på Spetsbergen från såväl
norsk som holländsk sida, utan ock den allmänna internationella konkurrensen
på bränsleområdet, vilken bland annat tagit sig uttryck i vissa
förtrustnings- och monopolsträvanden.

Vad som sålunda tidigare anförts till stöd för att ifrågavarande koltillgångar
måtte kunna tryggas åt landet torde alltjämt äga giltighet.
Såsom i propositionen framhålles, synes emellertid den enda möjligheten
för fyndigheternas bevarande i svensk hand, såvitt nu kan bedömas, vara,
att svenska staten övertager dem.

Vid nu angivna förhållande har utskottet ansett sig böra tillstyrka, att
det i propositionen framlagda förslaget till uppgörelse från riksdagens sida
godtages.

På sätt departementschefen förutsatt, torde dock Kungl. Maj:t härvid
böra förbehållas rätt att, därest överenskommelse efter nu angivna grunder
icke kan träffas, vidtaga nödiga åtgärder för avveckling av statens
kapitalengagemang i Spetsbergsbolaget.

Under åberopande av vad utskottet sålunda anfört, får utskottet, som
framdeles under riksdagen avgiver utlåtande beträffande sättet för beredande
av täckning för tillstyrkt anslag, nu hemställa,

att riksdagen må

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att med de större enskilda
fordringsägarna och borgesmännen i svenska
stenkolsaktiebolaget Spetsbergen träffa överenskommelse
i huvudsaklig överensstämmelse med de grunder, som
i förberörda i statsrådsprotokollet över handelsärenden
den 25 februari 1926 förordade förslag angivits, rörande
överlåtande på staten av deras fordringsanspråk å bolaget
eller, därest sådan överenskommelse icke kan
träffas, vidtaga åtgärder för avveckling av statens kapitalengagemang
i nämnda bolag;

b) vid bifall härtill, för tillvaratagande av statens
intressen i bolaget såsom anslag å riksstaten för budgetåret
1926—1927 bland utgifter för kapitalökning

Statsutskottets utlåtande Nr 90.

9

anvisa ett belopp av 375,000 kronor med rätt likväl
för Kungl. Maj:t att redan före nämnda budgetårs ingång
taga angivna belopp i anspråk.

Stockholm den 23 april 1926.

På statsutskottets vägnar:

S. H. KVARNZELIUS.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar S. H. Kvarnzelius, A. C. Lindblad, J. L. Widell, C. P. V''.
Nilsson i Gränebo, J. Nilsson i Malmö, O. Bergqvist, J. G. Walles, C. I. Asplund. J. Jeansson,
G. Kobb, A. R. Rooth och C. A■ Carlsson i Gävle;

från andra kammaren: herrar A. Anderson i Råstock, K. V. Rydén, A. Wiklund, L. J.
Carlsson-Frosterud, P. M. Olsson i Blädinge, O. Olsson i Kullenbergstorp, .4. Å. Törnkvist i
Karlskrona, E. Kristensson i Göteborg, J. Jönsson i Revinge, R. F.son Holmgren, J. Olofsson
i Digernäs och E. G• E■ Eriksson i Stockholm.

Reservation

av herrar S. H. Kvarnzelius, C. P. V. Nilsson i Gränebo, O. Bergqvist,
G. Kobb, A. R. Rooth, C. A. Carlsson i Gävle, K. V. Rydén, O. Olsson i
Kullenbergstorp, A. Å. Törnkvist i Karlskrona, J. Jönsson i Rev inge och
J. Olofsson i Digernäs, som ansett, att utskottet bort hemställa,

»att riksdagen i anledning av Kungl. Maj:ts förevarande
proposition må bemyndiga Kungl. Maj:t att
vidtaga nödiga åtgärder för avvecklande på lämpligaste
sätt av statens engagemang i svenska stenkolsaktiebolaget
Spetsbergen samt för detta ändamål för
budgetåret 1926—1927 under riksstatens tionde huvudtitel
anvisa ett reservationsanslag av 105,000 kronor
med rätt likväl för Kungl. Maj:t att redan före nämnda
budgetårs ingång taga angivna belopp i anspråk».

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 6 samt. 54 höft. (Nr S9—90.)

o