Statsutskottets utlåtande Nr 60.

1

Nr 60.

Ankom till riksdagens kansli den 12 mars 192(5 kl. 4 e. in.

Utlåtande i anledning av riksdagens år 1925 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets
jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning
för tiden 1 juli 1924—30 juni 1925.

(l:a avd.).

Statsutskottet, till vars förberedande behandling ovannämnda revisionsberättelse
jämte de i anledning därav från vederbörande ämbetsverk oeli
myndigheter till Kungl. Maj:t avgivna utlåtanden och förklaringar blivit
hänvisad, får, efter tagen kännedom av dessa handlingar och inhämtande
av de för ärendenas utredning i övrigt erforderliga upplysningar, underställa
riksdagens prövning de av revisorerna gjorda framställningar, som
ansetts från utskottets sida påkalla yttrande; kommande utskottet därvid att
följa den ordning, som i revisionsberättelsen blivit iakttagen.

l:o) Under kungl. hov- och slottsstaterna, § 3, hava revisorerna redogjort
för de inkomstmedel, som under budgetåret 1924 -1925 stått till förfogande
för Haga lustslott och park, ävensom rörande utgifter bestridda av sagda
medel (Del I sid. 5—7).

I anslutning härtill hava revisorerna anfört följande:

»Revisorerna vilja till en början erinra om att föredragande departementschefen
enligt det vid propositionen nr 178 till 1916 års riksdag fogade statsrådsprotokollet
meddelat, att riksmarskalksämbetet hos Stockholms stads
myndigheter gjort framställning om beredande av något bidrag från stadens
sida till parkens underhåll från och med år 1917, samt för egen del uttalat,
att för framtiden syntes, med hänsyn till den användning området i allt
större utsträckning erhållit såsom folkpark, Stockholms stad skäligen böra
deltaga med årligt bidrag till dess underhåll. Enligt vad som framgår av
samma riksdags skrivelse nr 215 delade riksdagen den uppfattning departementschefen
sålunda uttalat.

I anledning av ovanberörda hänvändelse till Stockholms stad beslöt staden
lämna ett bidrag till Hagaparkens underhåll och vård av 3,000 kronor, vilket
belopp sedan dess årligen utgått.

Då kronans årliga kostnader för Hagaparken numera betydligt överstiga
30,000 kronor, synes det av Stockholms stad lämnade bidraget, 3,000 kronor,
icke stå i rimlig proportion till de fördelar staden och dess invånare hava
därigenom att parken är upplåten för allmänheten. Det torde jämväl böra
uppmärksammas att, då förenämnda bidrag år 1916 lämnades, kostnaderna.
Bihang till riksdagens protokoll 1926. 6 samt. 38 höft. (Nr 60—615 1

Höga lustslott
och park.

Utskottets

yttrande.

2 Statsutskottets utlåtande Nr 60.

för Hagaparkens vård och underhåll samt avlöningen till där anställda
vakter uppgingo till omkring 13,000 kronor årligen, men att de numera
stigit till dubbla beloppet.

Det synes revisorerna vara nödvändigt, att Iran kronans sida det ki’avet
ställes på staden, att densamma bör i allt väsentligt övertaga kronans kostnader
för bevakning och underhåll av Hagaparken.

Vid besöket lade revisorerna märke till att åtskilliga av de under slottsförvaltningens
vård stående byggnaderna i Hagaparken maste undergå genomgripande
reparationer för att icke förfalla. Medel härtill torde, såsom
revisorerna i annat sammanhang framhållit, kunna förväntas bliva disponibla
från Djurgårdskassan.»

Förklaring har avgivits av riksmarskalksämbetet, varvid jämväl överlämnats
ett från ståthållarämbetet på Ulriksdals och Hägn slott infordrat
yttrande (Del III sid. 4 och 9).

Riksmarskalksämbetet har för sin del instämt i revisorernas uttalande, att
Stockholms skid borde i väsentligt högre grad än för närvarande deltaga i
kostnaderna för underhållet och framför allt bevakningen av den såsom friluftspark
för huvudstadens invånare i allt större användning tagna Hagaparken.
Därigenom kunde av slottskassans medel något större belopp än för
närvarande användas till slottets underhåll, vilket under eu följd av år pa
grund av bristande medel måst till vissa delar eftersättas.

Utskottet vill erinra om att 1925 års riksdag, enligt vad som framgår
av riksdagens skrivelse nr 108, i anslutning till vissa av 1924 års statsrevisorer
framhållna synpunkter, vilka sedermera upptagits i särskilda inom
riksdagen väckta motioner, ansett det önskvärt, att underhandlingai inleddes
med Stockholms stad, i syfte att ernå stadens medverkan till bestridande av
underhållet av kungl. Djurgården i Stockholm. Då staten under en lång
följd av år fått ensam bestrida de med ifrågavarande underhåll förenade
kostnaderna, vilka i allt väsentligt kommit Stockholms stads invånare till
del, därigenom att de ägt till promenadplats utnyttja Djurgärdsområdet.
borde denna fråga icke fa sammankopplas med vissa andra a\ riksdagen i
dess skrivelse nr 107 berörda frågor av ekonomisk art, vilka riksdagen ansett
böra göras till föremål för närmare utredning. Riksdagen anhöll i
anledning härav, att Kungl. Maj:t måtte vidtaga åtgärder för åvägabringande
av överenskommelse mellan staten och Stockholms stad för erhållande
från stadens sida av ökat bidrag till vägar och parker å Djurgården i Stockholm.

Den mening, som riksdagen sålunda uttalat beträffande ordnandet av det
framtida underhållet av Djurgårdsområdet, synes i lika hög grad kunna
göras gällande beträffande underhållet av Hagaparken. Utskottet har därför
ansett sig böra påyrka, att Stockholms stad, vars innevånare draga nytta
av Hagaparken, i väsentligt högre grad än hittills atager sig att bestrida
de med parkens underhåll och vård förenade kostnaderna. Detta synes
utskottet lämpligast kunna ske i den formen, att Stockholms stad lämnar

Statsutskottets utlåtande Nr 60.

3

årligt bidrag till Hagaparkens underhåll med belopp, varom överenskommelse
snarast möjligt synes böra träffas mellan staten oeli stadens myndigheter.
På grund av vad utskottet sålunda anfört får utskottet hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kung]. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj:t måtte vidtaga åtgärder för åvägabringande
av överenskommelse mellan staten och Stockholms stad
för erhållande av från stadens sida av väsentligt ökat
bidrag till vård och underhåll av parken vid Haga
lustslott.

2:o) Under kungl. hov- och slottsstaterna, § 4, hava revisorerna meddelat
eu kortfattad översikt över av riksdagen i fråga om Djurgårdskassan
gjorda uttalanden och vidtagna dispositioner samt lämnat en redogörelse
för kassans förvaltning under år 1924. (Del I sid. 7—15).

I anslutning härtill hava revisorerna anfört, bland annat, att såväl
med hänsyn till vissa av revisorerna förut framhållna omständigheter
som med tanke på att hyresinkomsterna horde kunna avsevärt ökas
och förvaltningskostnaderna nedbringas, man kunde hava grundad anledning
beräkna en väsentlig höjning i de överskottsmedel, som under de
närmaste åren skulle kunna disponeras från Djurgårdskassan. En sådan
ökning vore ock av behovet påkallad, bland annat därför att, enligt vad
revisorerna inhämtat, vid åtskilliga av de kungl. lustslotten behov förelåge
av i vissa fall ganska omfattande reparationsarbeten, som kräva avsevärda
belopp.

Det syntes revisorerna önskvärt, att möjlighet bereddes riksdagen att varje
år på ett mera ingående och allsidigt sätt pröva användningen av Djurgårdskassans
medel och därå uppkommande överskott. Det borde därvid
kunna ifrågasättas, huruvida icke det lämpligaste tillvägagångssättet skulle
vara att i stället för de särskilda riksstatsanslag, som nu anvisades till olika
kungl. lustslott, uppfördes ett gemensamt anslag av reservationsanslags natur
för underhåll och reparation av nämnda slott, varvid särskilda stater
för de olika slotten med därtill hörande kungsgårdar borde fastställas. A
detta anslag syntes dessutom böra till riksmarskalksämbetets disposition
ställas lämpligt årligt belopp för sådana reparationer eller ombyggnader,
som icke vore att hänföra till ordinarie underhall. Genom nu angivna förfarande
vunnes den fördelen, att de årliga överskotten i Djurgårdskassan
kunde tagas i beräkning vid fastställande av det för ifrågavarande ändamål
behövliga riksstatsanslaget. De medel, som av riksdagen behövde anvisas
för samtliga nu nämnda ändamål, skulle vid sådant förhållande kunna
minskas med de årliga överskotten i Djurgårdskassan. I samband med beviljande
av nämnda anslag syntes särskild stat böra fastställas för Djurgårdskassan.
Denna kassas förvaltning skulle härigenom för framtiden

Djurgärdskassan.

4

Statsutskottets utlåtande Nr 60.

Utkottets

yttrande.

Tredje huvudtitelns
expensanslay.

komma att underkastas riksdagens prövning ävensom regelbunden granskning
av dess revisorer.

Förklaring har avgivits av riksmarskalksämbetet, varvid jämväl överlämnats
ett från djurgårdsförvattningen infordrat yttrande. (Del III sid.
4—7 och 10—13).

Riksmarskalksämbetet har härvid, efter att hava lämnat en historisk översikt
rörande Konungens dispositionsrätt över Djurgården, anfört, att ämbetet
icke ansåge påkallat att vidtaga någon ändring i hittills följda bestämmelser
rörande Djurgårdens eller Djurgårdskassans förvaltning. Då därtill komme,
att ämbetet städse, så snart möjlighet därtill yppade sig, till Kungl. Maj:ts
och riksdagens prövning hänsköte uppkomna frågor om disposition för de
kungl. slottens räkning och behov av möjligen tillgängliga överskottsmedel
i Djurgårdskassan, kunde ämbetet för sin del icke instämma i det av statsrevisorerna
uttalade önskemålet, att möjlighet må beredas riksdagen att mera
ingående och allsidigt än för närvarande pröva användningen av Djurgårdskassans
medel och därå uppkommande överskott.

Riksmarskalksämbetet ansåge sig därför icke heller hava anledning närmare
ingå på av statsrevisorerna ifrågasatt ändring rörande det nuvarande
anvisandet av riksstatsanslag för lustslotten in. m. Riksmarskalksämbetet
vore emellertid fortfarande som hittills städse berett att, jämte tillhandahållande
av erforderliga meddelanden och utredningar rörande Djurgårdens
och Djurgårdskassans förvaltning, medverka till att för slottens behov och
räkning toges i anspråk så stora delar av Djurgårdskassans eventuella överskottsmedel,
som vore förenliga med ansvaret för liandhavandet av det riksmarskalksämbetet
i nåder anförtrodda uppdraget med förvaltningen och
vården av den till Konungens disposition ställda Djurgården.

På grund av den användning Djurgårdskassans överskottsmedel under de
senaste åren erhållit, varigenom dessa medel numera i huvudsak tagas i
anspråk för ändamål, som falla under riksdagens prövningsrätt, har utskottet
ansett vad revisorerna anfört vara värt allt beaktande. Utskottet har på
grund härav funnit sig böra hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t måtte verkställa utredning rörande de
i revisorernas uttalande berörda spörsmålen samt för
riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen må
föranleda.

3:o) Under utrikesdepartementet, § 6, hava revisorerna lämnat en redo•
görelse för utgifterna under budgetåret 1924—1925 å tredje huvudtitelns
anslag till skrivmäterialier, expenser, renskrivning, ved, ljus m. m. (Del. I
sid. 19—21).

Statsutskottets utlåtande Nr 60. 5

Förklaring har avgivits från utrikesdepartementets sida (Del III sid. 14
och 15).

Utskottet vill erinra om att det av revisorerna berörda spörsmålet varit
föremål för behandling av utskottet i dess utlåtande nr 3 punkt 26:o vid
innevarande års riksdag. Därvid framhöll utskottet, bland annat, att en förändring
i fråga om anslagets beräkning borde vidtagas.

Vad utskottet i ärendet anfört har av riksdagen godkänts; varom utskottet
velat här

erinra.

-ko) Under försvarsdepartementet, § 7, hava revisorerna upptagit till behandling
frågan om grunderna för beräkningen av arméns mathållningsanslag
(Del I sid. 22—24).

Revisorerna hava i ärendet anfört, att anslagen till arméns mathållning
under de senaste fem räkenskapsåren överskridits med mera än 16,000,000
kronor. Det överskridande, som ägt rum för budgetåret 1924-1925 hade
uppgått till omkring 30 procent av det för året anvisade anslagsbeloppet.

Med hänsyn till de osedvanligt omfattande överskridanden, som sålunda
ägt rum beträffande ifrågavarande anslag, hade revisorerna ansett sig böra
underkasta beräkningarna av anslaget eu närmare granskning.

Härvid borde först beaktas, att vid beräkningen av arméns mathållningsanslag
hänsyn icke synts tagen till de avsevärda årliga kostnaderna för
proviant utom förläggningsorterna, vilka utgifter för budgetåret 1924—1925
uppgingo till omkring 500,000 kronor ävensom utspisningskostnader under
vissa övningar och utgifterna för sjukföda. Vidare borde uppmärksammas,
att avsevärda utgifter, som belastade anslaget och bestredos av arméförvaltningens
intendentsdepartement, icke heller ingingo i beräkningarna. Medelportionspriset
per dag syntes för övrigt allenast hava grundats på de direkta
kostnaderna för mathållningen vid truppförbanden, medan däremot tillräcklig
hänsyn icke tagits till kostnaderna för magasinering, annonser, avlöning
till civila arbetare, transport av proviant till konsumtionsorten och diverse
andra kostnader. Enligt den av tekniska revisionen å arméförvaltningens
intendentsdepartement förda statistiken uppgingo utgifterna för sistnämnda
ändamål under budgetåret 1923—1924 till icke mindre än 2.3 öre för tjänstgöringsdag.

För sistnämnda budgetår, det sista för vilket någon statistik a området
finnes tillgänglig, hade antalet tjänstgöringsdagar såsom ovan nämnts, beräknats
till 12,104,167, men enligt vad av statistiken framginge hade berörda
antal i själva verket uppgått till endast 11,674,062. Da emellertid
utgifterna å anslaget för nämnda budgetår utgjort 11,449,673 kronor 51 öre
hade alltså portionskostnaden i verkligheten utgjort 98 öre. Till grund för
beräkningen av riksstatsanslaget hade legat ett portionspris av allenast 80 öre.

Utskottets

yttrande.

Grunderna
för beräkningen
av
arméns mathållning
sanslag
och
fn rageringsa
nsla g.

6

Statsutskottets utlåtande Nr 60.

Tj t skottets
yttrande.

Vissa mellanhavanden

mellan arméförvaltningens

intcndcntsde -

Den osäkerhet, som vidlådde anslagsberäkningarna, hade uppenbarligen
sin grund dels i att vid uppskattningen av portionskostnaden vissa därå inverkande
utgifter icke medtagits, dels ock beräkningen av antalet tjänstgöringsdagar.

Då det läge stor vikt uppå att vid riksstatsanslagens beräkning vunnes
största möjliga tillförlitlighet, hade revisorerna velat framhålla angelägenheten
av att grunderna för mathållningsanslagets uppskattande underkastades
en fullständig omarbetning för ernående av bättre överensstämmelse mellan
beräknade och verkliga kostnader.

I anledning av revisorernas uttalande, har förklaring avgivits av arméförvaltningens
intendentsdepartement (Del III sid. 16), som bland annat framhållit,
att departementet korume att vid nästavgi vande riksdagsäskande taga
under omprövning, huruvida i grunderna för anslagets beräknande några
ändringar kunna vidtagas för vinnande av det utav revisorerna angivna
syftet.

Revisorerna hava vidare under försvarsdepartementet, § 8, upptagit till
behandling frågan om beräkningsgrunderna för arméns furageringsanslag
(Del I sid. 24 och 25), och hava därvid anfört i huvudsak samma synpunkter
som beträffande mathållningsanslaget.

Förklaring har avgivits av arméförvaltningens intendentsdepartement (Del
III sid. 16), som framhållit, att departementet skulle komma att till Kung].
Maj:t göra de framställningar, som befunnes av förhållandena påkallade.

Utskottet delar den av revisorerna uttalade uppfattningen, att grunderna
för förevarande anslags beräknande böra underkastas en omarbetning för
ernående av bättre överensstämmelse mellan beräknade och verkliga kostnader.
Det nu tillämpade sättet för anslagens beräkning, vilket resulterat
i att under de senaste fem räkenskapsåren mathållningsanslaget överskridits
med mera än 16,000,000 kronor, och furageringsanslaget med närmare
8,000,000 kronor, innebär enligt utskottets mening en allvarlig fara för
riksstatens stabilitet, och det synes utskottet, som om på grund härav åtgärder
med det snaraste måste vidtagas för åstadkommande av större tillförlitlighet
i beräkningarna. Då emellertid arméförvaltningens intendentsdepartement
förklarat sig skola redan vid avgivandet av sina äskanden,
avsedda att föreläggas 1927 års riksdag, taga denna fråga under övervägande
och det alltså torde kunna förväntas att en förändring inom kort kommer till
stånd, har utskottet allenast velat vad sålunda förekommit för riksdagen

omförmäla.

5:o) Under försvarsdepartementet, § 9, hava revisorerna behandlat frågan
om likvid för vissa av Eslövs skofabriks aktiebolag fullgjorda leveranser
av marschskodon till armén samt om besiktning av för försöksändamål anskaffade
skodon. (Del I sid. 26—29).

Statsutskottets utlåtande Nr 60. 7

Beträffande detta spörsmål kommer utskottet att framdeles under riksdagen
avgiva utlåtande, vilket utskottet velat härigenom för riksdagen

anmäla.

6:o) Under försvarsdepartementet, § 21, liava revisorerna lämnat eu redogörelse
för och meddelat särskilda sammanställningar rörande de kostnader,
som utgått för iordningställande av arméns flygfält vid Hägerstalund å
Järvafältet samt för ordnande av marinens flygstation vid Hägernäs utanför
Stockholm. (Del I sid. 36—38.)

I samband härmed hava revisorerna gjort följande uttalande:

»Av ovanstående sammanställningar framgår, att staten under de senaste
åren nedlagt betydande kostnader på anordnandet av start- och landningsplatser
för land- och sjöflygplan i huvudstadens närhet. Samtidigt pågår
emellertid, enligt vad revisorerna erfarit, undersökning i fråga om ordnandet
av flygfält och flyghamn för Stockholms stad. Det synes därför önskvärt,
att, innan ytterligare kostnader nedläggas för ordnandet av flygfält och
flyghamn för militärt bruk i Stockholmstrakten, en undersökning verkställes,
huruvida icke dessa frågor kunna lösas genom samarbete mellan staten och
staden. Otvivelaktigt skulle nämligen för båda parterna ett dylikt samarbete
medföra beaktansvärda fördelar framför allt ur ekonomisk synpunkt.

Då inom åtskilliga kommuner spörsmålet om ordnandet av flygplatser för
trafikflygning är aktuellt, hava revisorerna ansett sig höra framhålla angelägenheten
av, att frågan om det militära flygväsendets ordnande icke
bringas till avgörande, utan att möjligheterna till ett samarbete mellan
staten och kommunerna undersökas i de fall, där ett dylikt samarbete kan
tänkas ifrågakomma.»

Med anledning av revisorernas berörda uttalande bär yttrande avgivits
av chefen för flygvapnet (Del III sid. 32), som därvid anfört, att kommunens
medverkan borde begäras vid ordnandet av militära flygplatser, som jämväl
kunde komma kommun till godo vid civil lufttrafik, såsom fallet vore med
flygplatser vid flygkårerna i Uppsala, Västerås och Östersund. Något uppskov
med avgörandet av det militära flygväsendets ordnande vore härför
icke erforderligt och heller icke tillrådligt, då detta ändock krävde avsevärd
tid. Denna medverkan kunde enligt chefens för flygvapnet mening genomföras
under flygvapnets organisation.

Utskottet ansluter sig till den av revisorerna uttalade meningen att möjligheterna
till ett samarbete mellan staten och kommunerna bör undersökas
i de fall, där ett dylikt samarbete kan tänkas ifrågakomma. Då emellertid
utskottet, på grund av vad chefen för flygvapnet uttalat, har anledning förvänta,
att denna fråga upptages till ingående övervägande, har utskottet
allenast ansett sig böra vad sålunda förekommit för riksdagen

/tarfemenf
och Eslövs
sko fabrik.

t issel arbeten
för ordnandet
av det militära
flygväsendet.

I t skottets
//firande.

omförmäla.

8

Statsutskottets utlåtande Nr 60.

Grunderna föi
beräkningen
av marinens
förplägnadsanslag.

Utskottets

yttrande.

Debitering av
läkarearvode i
fall, där statsbidrag
utgår
till sjukvårdskostnad.

t

7:o) Under försvarsdepartementet, § 22, hava revisorerna behandlat frågan
om grunderna för beräkningen av marinens förplägnadsanslag (Del I sid. 38).
Revisorerna hava därvid anfört följande:

»I anslutning till de uppgifter, som revisorerna meddelat rörande arméns
mathållningsanslag och grunderna för dess beräkning hava revisorerna ansett
sig böra meddela följande sammanställning i fråga om de å marinens
förplägnadsanslag (anslagen till naturaunderhåll åt personal vid flottan och
kustartilleriet) redovisade kostnaderna under räkenskapsåren 1920, 1921,

1922, 1923/1924 och 1924/1925:

Ai-

Ordinarie för-

budget-

år

slagsanslag

1920 .......................

............. 2,098,436

530,900

1921 .......................

............. 2,098,436

530,900

1922 .......................

............. 2,300,000

1923/1924..............

............ 2,762,500

1924/1925...............

............. 2,748,700

Extra Brist, som täckt s

anslag av kassafonden

— 2,070,564: 9 8

—- 714,561: 9 3

1,868,944: et
514,642: 8 3
1,479,800 59,366:84

331,643: 2 7
416,166: 23

Anslagen hava under nämnda fem år överskridits med närmare 6,000,000
kronor.

För budgetåret 1924—1925 bär till grund för anslagsberäkningen legat
ett portionspris av i land 80 öre och till sjöss 1 krona 50 öre för dag.

Då i stort sett samma missförhållanden i avseende å anslagsberäkningen
och dess överensstämmande med verkliga kostnaden föreligger i fråga om
marinens förplägnadsanslag, som beträffande arméns mathållningsanslag,
hava revisorerna velat här hänvisa till i fråga om sistnämnda anslag gjorda
uttalande.»

Förklaring har avgivits av marinförvaltningen. (Del III sid. 33 och 34.)

Utskottet anser i likhet med revisorerna, att en förändring i fråga om
grunderna för beräkningen av marinens förplägnadsanslag bör vidtagas.

Under hänvisning till vad utskottet under punkt 4:o) uttalat beträffande
beräkningsgrunderna för arméns mathållnings- och furageringsanslag, har
utskottet allenast velat, vad i fråga om nu förevarande ärenden förekommit,
för riksdagen

omförmäla.

8:o) Under socialdepartementet, §, 32, hava revisorerna upptagit till behandling
frågan om debitering av läkarearvode i fall, där statsbidrag utgår
till sjukvårdskostnad. (Del I sid. 49 — 52.)

Efter att hava redogjort för de i ärendet gällande bestämmelserna i kungl.
kungörelsen den 8 november 1918 (nr 843) och den genom kungörelse samma
dag fastställda taxan för arvode åt vissa i civil tjänst anställda läkare för
enskild sjukvård m. m. hava revisorerna, närmast med anledning av en
inom riksräkenskapsverket i ärendet framställd anmärkning, gjort följande
uttalande:

Statsutskottets utlåtande Nr 60. 9

»Vad till eu början angår själva sakfrågan finna revisorerna, på grund
av de åberopade bestämmelserna i ifrågavarande taxa, jämförda med de för
riksdagen framlagda motiven för desamma, sådana dessa kommit till uttryck
i ovanberörda departementschefs uttalande, det vara uppenbart, att i fall,
där statsbidrag till läkararvode enligt ovannämnda kungörelse den 8 november
1918, nr 843, åtnjutes, endast det lägsta i berörda taxa stadgade arvode
skall utgå. Då chefen för riksräkenskapsverket icke desto mindre i sin
tolkning av nu ifrågavarande bestämmelser givit uttryck åt en annan häremot
stridande mening, synes det revisorerna nödigt, att en sådan omredigering
av vederbörande författningsbestämmelser vidtages, att för framtiden
varje möjlighet till tvekan eller missförstånd rörande deras innebörd
undanröjes.

Med anledning av vad chefen för riksräkenskapsverket anfört därom, att
ifrågavarande anmärkningar syntes hava kunnat tillbakavisas med stöd av
§ 21 av instruktionen för verket, kunna revisorerna icke underlåta att fästa
uppmärksamheten å de betänkliga konsekvenser en dylik tolkning av instruktionen
skulle kunna komma att medföra med hänsyn till effektiviteten av
ifrågavarande myndighets granskningsverksamliet. Enligt revisorernas mening
råder icke något tvivel om att det i förevarande fall gällt en fråga av
principiell innebörd och av en i längden relativt avsevärd ekonomisk räckvidd.
Sakens utredning och beivrande kunde i detta fall ej väntas förorsaka
nämnvärt arbete.»

Förklaring har avgivits av medicinalsstyrelsen (Del III sid. 59), som anfört,
att styrelsen funne det lämpligt att nämnda kungörelse nr 843/1918
fullständigades med ett uttryckligt stadgande om att vid beräkning av statsbidraget
det i gällande läkartaxa i varje särskilt fall lägst stadgade arvodet
skulle läggas till grund för sagda bidrag.

Då utskottet, med hänsyn till vad medicinalstyrelsen anfört, torde kunna
utgå från att styrelsen gör framställning om erforderlig författningsändring,
har utskottet, som delar revisorernas i detta ärende uttalade uppfattning,
icke ansett särskild åtgärd från riksdagens sida behöva i detta fall påkallas.
Utskottet har därför endast velat vad sålunda förekommit för riksdagen

omförmäla.

9:o) Under socialdepartementet, §. 35, hava revisorerna redogjort för en
aV dem verkställd undersökning i fråga om arvoden till kommissionärer vid
statsdepartement m. fl. ämbetsverk. (Del I sid. 53—56.)

Revisorerna hava i samband därmed gjort följande uttalande:

»Den av revisorerna nu företagna undersökningen ger vid handen, att
kommissionärsverksamheten har en betydande omfattning och att även om
man endast ser till de arvoden, som debiterats i enlighet med kommissionärskungörelsen,
avsevärda belopp inflyta i form av dylika arvoden. Påtagligt
är, att från allmänhetens sida ett behov föreligger att inom olika statliga
institutioner äga tillgång till befattningshavare, till vilkas åligganden hör
att tillhandagå rättssökande i de avseenden, som omtalas i nämnda kungörelse.
Emellertid torde det såsom regel förhålla sig så, att det arbete, kommissio -

Utskottets

yttrande.

Kommission
ärsar radon.

10

Statsutskottets utlåtande Nr 60.

Utskottets

yttrande.

Löneförmåner
under tjänstledighet
för
visst uppdrag.

nären, vilken vanligen är i ämbetsverket anställd tjänsteman, liar att såsom
kommissionär utföra, helt eller till övervägande delen förrättas under arbetstiden
å tjänsterummet. Vid sådant förhållande synes det kunna sättas L
fråga, om icke en sådan omläggning av kommissionärsskapet borde äga rum,
att kommissionärsfunktionerna inom vederbörande verk pålades någon eller
några befattningshavare inom verket såsom en del av deras ordinarie tjänsteåligganden.
Dessa befattningshavare skulle följaktligen hava att biträda
allmänheten på sätt kommissionärerna för närvarande författningsenligt
hava att göra, men utan att härför utöver vanliga löneförmåner uppbära
någon gottgörelse av parterna. I stället borde fastställas vissa efter ärendenas
beskaffenhet anpassade avgifter, vilka eventuellt i form av stämpelavgifter
skulle ingå till statsverket. Detta skulle på sådant sätt kunna tillgodogöras
en icke obetydlig inkomst.

Det synes revisorerna önskvärt, att vid den pågående utredningen av
frågan om omarbetning av kommissionärskungörelsen nu ifrågasatta anordning
jämväl kommer under närmare omprövning.»

Såsom revisorerna framhållit, uttalade 1925 års riksdag såsom sin mening,
att det måste anses önskvärt, att gällande föreskrifter rörande kommissionärer
hos statsmyndigheter omarbetades med hänsyn till numera inträdda
förhållanden, ävensom att föreskrifterna gåves ett i så måtto utsträckt tilllämplighetsområde,
att därunder innefattades i möjligaste mån samtliga fall,
där allmänheten hänvände sig till en hos viss myndighet anställd kommissionär
i avsikt att erhålla biträde med ärende, som folie under myndighetens
verksamhetsområde. Riksdagen hemställde också, att Kungl. Maj:t måtte
snarast möjligt föranstalta om en omarbetning i av riksdagen angiven riktning
av berörda föreskrifter.

I samband med den utredning, som sålunda av riksdagen begärts, synas
de av revisorerna anförda synpunkterna i fråga om anställande av och ersättning
till kommissionärer böra komma under omprövning. Det synes
nämligen utskottet, som om starka skäl kunde anföras för en omläggning
av liommissionärsinstitutionen på sätt revisorerna ifrågasatt.

På grund av vad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t måtte i samband med den av
1925 års riksdag begärda omarbetningen av föreskrifterna
i kungörelsen den 28 maj 1886 angående anställande
av kommissionärer hos statsdepartement och vissa ämbets
verk m. 11. myndigheter jämväl taga under övervägande de
av riksdagens revisorer i ovan berörda uttalande anförda
synpunkterna.

10:o) Under kommunikationsdepartementet, § 36, hava revisorerna anfört
följande, (del I sid. 57 och 58):

»Vid granskning i riksräkenskapsverket av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
räkenskaper för budgetåret 1923 1924 anmärkte vederbörande revisor

Statsutskottets utlåtande Nr 60. 11

till återbetalning ett belopp av 774 kronor 20 öre, utgörande till byrådirektören
G. C. A. Lindencrona utbetalad full avlöning med dyrtidstillägg för
tiden den 1—21 februari 1924, varunder Lindencrona åtnjutit tjänstledighet
för resa till Paris och Cliamonix för Sveriges olympiska kommittés rakning.

I avgiven förklaring den 1 maj 1925 anförde dåvarande överdirektören i
styrelsen Wijnbladh samt byrådirektören Lindencrona, vilka undertecknat
anordningarna, bland annat följande. De hade varit av den uppfattningen,
att det uppdrag, som föranlett tjänstledigheten, på grund av sin art varit av
offentlig natur. Uppdraget hade avsett att vid olympiska spelen i Cliamonix
representera Sverige och lämnats Lindencrona av Sveriges olympiska kommitté.
Den olympiska kommittén bestode av 10 ledamöter, utsedda av de
båda officiella idrottsorganisationerna under ordförandeskap av H. K. H. Kronprinsen.
De medel, som stode till denna kommittés förfogande, härflöte från
lotterier, beviljade av Kungl. Maj:t för Sveriges deltagande i olympiader.
Kommitténs räkenskaper vore underkastade revision av två av Kungl. Maj:t
utsedda revisorer.

I sina påminnelser hemställde revisorn om anmärkningens fastställande,
då Lindencronas tjänstledighet icke avsåge sådant fall, där enligt gällande
avlöningsbestämmelser avlöning bort utgå. I detta yrkande instämde vederbörande
byråchef.

Efter föredragning av ärendet den 15 maj 1925 inför chefen för riksräkenskapsverket
yttrade denne till protokollet: ’Då det Lindencrona meddelade
uppdraget att representera Sverige vid ifrågakomna tillfälle måste
med hänsyn till förhandenvarande förhållanden betraktas såsom utfört för
statens räkning, ehuru detsamma icke direkt meddelats av statlig myndighet
i hittills vanlig inskränkt bemärkelse, men likväl av en fullt officiell
organisation, som i berörda hänseende otvivelaktigt representerar svenska
nationen, och den för fullgörandet av samma uppdrag erforderliga ledigheten
förty bör hänföras till under A. i 3 § av nådiga kungörelsen den 3!
december 1921 med tilläggsbestämmelser till avlöningsreglementet den 22
juni 1921 för befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra verk,
tillhörande den civila statsförvaltningen, omnämnd ledighet, finner jag anmärkningen
icke böra godkännas.’ Mot riksräkenskapsverkets berörda beslut
anmälde föredragande förste revisorn avvikande mening, men beslutet bär
icke överklagats.

Revisorerna finna uppenbart, att ifrågavarande uppdrag icke kan hänföras
till uppdrag för statens räkning samt att gällande avlöningsbestämmelser
icke giva något som helst stöd för att, såsom i förevarande fall skett, låta
vederbörande befattningshavare åtnjuta oavkortade löneförmåner. På grund
härav och särskilt med hänsyn till de konsekvenser den av generaldirektören
hävdade tolkningen av berörda bestämmelser kan komma att medföra, hava
revisorerna ansett sig höra för riksdagen omförmäla, vad sålunda förekommit.
»

Förklaring har avgivits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen (del III,
sid. 67), som meddelat att Lindencrona under berörda ledighet fått vidkännas
ett avdrag å sin lön med 8 kronor 50 öre om dagen samt tillika framhållit,
att riksräkenskapsverkets utslag i anmärkningsmålet icke vore för styrelsen
prejudicerande.

I likhet med revisorerna måste utskottet finna det uppenbart, att det
Lindencrona av Sveriges olympiska kommitté meddelade uppdraget att repre -

l t s kottet.-

yttrande.

12

Statsutskottets utlåtande Nr 60.

Bro- och väganläggning

vid Vaxholm.

tentera Sverige vid olympiska spelen i Chamonix under inga omständigheter
kan betraktas såsom ett uppdrag för statens räkning. Utskottet kan
alltså icke dela den uppfattning, som chefen för riksräkenskapsverket uttalat
vid föredragning den 15 maj 1925 av den inom verket gjorda anmärkningen
i fråga om Lindencronas avlöning under tjänstledighet för fullgörande av
nämnda uppdrag. Den av föredragande förste revisorn inom riksräkenskapsverket
reservationsvis angivna ståndpunkten, att Lindencrona bort under
sin tjänstledighet avstå hela avlöningen, måste enligt utskottets mening vara
den riktiga. Med hänsyn till de konsekvenser, som skulle bliva en följd av
ett fortsatt tillämpande av den tolkning av gällande avlöningsförfattningar,
som chefens för riksräkenskapsverket berörda beslut innefattar, liar utskottet
icke kunnat underlåta att i detta fall giva sin ståndpunkt tillkänna.

Vad sålunda förekommit har utskottet velat för riksdagen

omförmäla.

11 :o) Under kommunikationsdepartementet, § 37, hava revisorerna meddelat,
att de besett broanläggningen över Pålsundet mellan Vaxön och Bogesundslandet
(del I sid. 58—Öl).

Revisorerna hava i ärendet anfört följande:

»I en den 15 maj 1925 dagtecknad framställning har Vaxholms stads
drätselkammare hos Kungl. Maj:t hemställt att för anläggning av bro över
Pålsundet mellan Vaxön och Bogesundslandet jämte väg från stadsplanegränsen
till brons norra landfäste snarast möjligt komma i åtnjutande av
statsbidrag av de medel, som för ifrågavarande slags arbeten kunde vara
tillgängliga.

Vidare har Danderyds skeppslags vägstyrelse i en den 17 juli 1925 dagtecknad
ansökning anhållit att komma i åtnjutande av statsbidrag för förbättring
av vägen från Bogesunds allé till Pålsundet jämte anläggning av
tillfartsväg till Pålsundsbron.

I sitt den 1 oktober 1925 avgivna förslag till fördelning av reservationsanslaget
för budgetåret 1925—1926 å 3 miljoner kronor för anläggning av
nya samt förbättring eller omläggning av backiga eller eljest mindre goda
vägar har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen förordat anslag till rikets olika
län å tillhopa 2,960,600 kronor. Bland dessa anslag upptages ett belopp å
42,000 kronor till påbörjande av det arbete, för vilket statsbidrag begärts av
Danderyds skeppslags vägstyrelse och för vilket arbete beräknats en kostnad
av 149,000 kronor, men däremot icke något anslag till Vaxholms stad.
Emellertid har styrelsen i sitt förslag anmält, att styrelsen beträffande användningen
av återstående belopp, 39,400 kronor, avsåge att framdeles inkomma
med framställning. Av sistnämnda belopp vore 20,000 kronor avsedda
för Stockholms län. Enligt vad som från styrelsen meddelats revisorerna,
torde berörda stimma å 20,000 kronor hava reserverats såsom ett första
bidrag för bron över Pålsundet med tillfartsväg inom Vaxholms stad.

Revisorerna hava ansett det vara av intresse att närmare undersöka, efter
vilka grunder ifrågavarande riksdagsanslag varit avsett att disponeras.
Såvitt revisorerna kunnat utröna, kvarstå dessa grunder i huvudsak oförändrade,
alltsedan riksens ständer vid 1840—1841 årens riksdag första

Statsutskottets utlåtande Nr 60.

13

gången anvisade medel ''till anläggning av nya eller förbättring och omläggning
av backiga och mindre göda vägar’.

Vid 1847—1848 års riksdag väcktes emellertid i borgarståndet eu motion
av Jacob Westin, vari uttalades farhågor för eu alltför sträng och inskränkt
tydning av ordet vägar kunde hindra medlens användande på ställen, där
arbeten av samma art vore lika nödvändiga och för rörelsen nyttiga som
på de ställen, där de dittills företagits. Motionären framhöll, att derå städer
inom sitt s. k. staket inneslöte jord och vägar, vilka i själva verket vore
land och landsvägar, men fått namn av gator, vilka det vore naturligt och
billigt att städerna underhölle, lika väl som landet underhölle landsvägarna.
Däremot vore det icke naturligt och billigt, att städerna förgäves begärde
att av bemälda anslag undfå något understöd till förbättring av de verkliga
landsvägssträckor, de måste underhålla. Även landsbygdens invånare maste.
ansåg motionären, vara mera intresserade för förbättringen av ett sådant
vägstycke inom en ort, där trafiken vore livlig och dit de förde sina produkter,
än av ett längre bort från trafikens medelpunkt beläget. Motionären
föreslog därför, att riksens ständer måtte hos Kungl. Maj:t anhålla, att
anslagets användande icke måtte strängt inskränkas till vägar, som hettes
tillhöra landet, utan även kunna, då Kungl. Maj:t så nödigt och lämpligt
prövade, lämna bidrag till omläggning eller sänkning av backar inom städers
staket, helst i fall dessa befunnes på sådana ställen, att vägen endast oegentligen
kunde kallas stadsgata, ehuru de kommit att ligga inom en tull.
Riksens ständer avslogo emellertid motionen.

Den i motionen förekommande upplysningen om den tolkning av bestämmelserna,
som dittills tillämpats, har föranlett revisorerna att med ledning
av i riksarkivet förvarade handlingar undersöka sådana före år 1847 fattade
beslut angående begärda statsbidrag av anslaget ifråga, som beröra stad.
Revisorerna anse sig böra redogöra för två dylika av Kungl. Maj:t fattade
beslut.

i Uti skrivelse den 5 december 1845 anhöll magistraten och borgerskapet i
Torshälla om statsbidrag för sänkning av den för den allmänna trafiken
besvärliga, inom stadens område belägna s. k. Hallspånga backe, under framhållande
tillika, att det vore av största vikt att arbetsförtjänst så vitt möjligt
bereddes obemedlade personer i den av missväxt lidande orten.

Sedan framställningen blivit av Konungens befallningskavande i Södermanlands
län samt styrelsen för allmänna väg- och vattenbyggnader tillstyrkt,
beviljade Kungl. Maj:t den 11 februari 1846 för berörda vägsänlcnings
utförande ett statsbidrag av 675 riksdaler banko, att utgå av de utav rikets
ständer till anläggning av nya samt till omläggning av backiga och mindre
goda vägar anvisade medel.

Uti skrivelse den 13 mars 1846 hemställde överståthållarämbetet om statsbidrag
av 4,150 riksdaler banko till understöd för tillämnad sänkning av
den särdeles branta s. k. Karthago backe, belägen å Hantverkaregatan inom
Kungsholms församling i Stockholm, varvid skulle vinnas dels lättnad i
trafiken för stadens invånare och för inkommande lantbor, dels en nyttig
arbetsförtjänst åt stadens behövande personer. Uti häröver den 21 mars
1846 avgivet utlåtande anförde styrelsen för allmänna väg- och vattenbyggnader,
bland annat, att, enär rikets ständer i underdånig skrivelse den 15
maj 1845 yttrat, det den fond, varifrån anslaget vore begärt, vore avsedd
för anläggning av nya eller förbättring av backiga och mindre goda vägar,
styrelsen ansåg sig, då gators omläggning eller sänkning inom städers områden
icke syntes böra hänföras till arbeten för förbättring av landets all -

14

Statsutskottets utlåtande Nr 60.

manna vägar, icke kunna tillstyrka bifall till framställningen; helst som
dessutom ett ganska äventyrligt prejudikat måhända skulle komma att därigenom
uppstå, då Stockholms stad hade flera gator av ungefär samma
beskaffenhet som Hantverkaregatan och varest avgrävningar för sänkning
av backar ävenledes vore av behovet påkallade.

Med avseende ä vad styrelsen sålunda anfört, förklarade Kuugl. Maj:t
den 12 juni 1846, att något anslag för ifrågavarande arbete icke kunde
beviljas från den för väglorbättringar till Kungl. Maj:ts disposition ställda
fond.

Revisorerna anse för sin del tveksamt och förtjänt att närmare utredas,
huruvida medel av det alltjämt utgående anslaget för anläggning av nya
samt förbättring eller omläggning av backiga eller eljest mindre goda vägar
kunna avses även för städer till väg- och broanläggningar inom stadsområden.
Att de anslag, som för ändamålet kunna beviljas, äro behövliga
å landsbygden, torde framgå därav, att enligt vad väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
i samband med avgivande av förslag till fördelning av innevarande
budgetårs anslag å 3,000,000 kronor uppgivit, den 4 januari 1925 hos styrelsen
innelegat ansökningar om statsbidrag till utförande av vägföretag för
en beräknad byggnadskostnad av 54,333,610 kronor, av vilket belopp enligt
nu tillämpade grunder för statsbidrags beviljande i runt tal 36,200,000 kronor
folie på staten.

Vad nu ifrågavarande väg- och broföretag beträffar hava revisorerna icke
kunnat undgå att uppmärksamma följande. Vaxholms stads ansökan om
statsbidrag avgavs såsom nämnts den 15 maj 1925 och Danderyds skeppslags
vägstyrelses ansökan den 17 juli 1925. Ehuru ansökningarna så sent
inkommit, har anslag för det ena av de ifrågasatta företagen uppförts i vägoch
vattenbyggnadsstyrelsens den 1 oktober avgivna förslag till fördelning
av löpande årets anslag och för det andra företaget har ett belopp reserverats,
trots det att hos styrelsen den 1 januari 1925 innelågo ansökningar
om statsanslag till ett omkring 12 gånger större belopp än det som för
budgetåret anvisats.»

Mot revisorernas uttalande har reservation anförts av herr J. Nilsson
i Malmö.

Förklaring i ärendet har avgivits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
(del III sid. 67—69) som därvid anfört följande:

»Genom laga kraftvunnet utslag den 27 maj 1925 bär länsstyrelsen i
Stockholms län förpliktat de väghållningsskyldiga i Danderyds skeppslags
väghållningsdistrikt att omlägga och förbättra vägen från Bogesunds allé
till Pålsundet samt att anlägga tillfartsväg till Pålsundsbron under förutsättning
bland annat, att den ifrågasatta bron över Pålsundet byggdes,
ävensom att statsbidrag beviljades med V, av kostnaden för vägarbetena,
marklösen oberäknat.

Vidare har Eders Kungl. Maj:t, efter därom av drätselkammaren i Vaxholms
stad gjord framställning, den 26 juni 1925 förklarat, att, därest
hinder eljest ej mötte för utförande av anläggning av eu fast bro över
Pålsundet mellan Vaxön och fastlandet vid Bogesund jämte tillfartsväg till
brons norra landfäste, den omständigheten, att arbetet med företaget redan
nu påbörjades, icke skulle betaga Vaxholms stad möjlighet att framdeles
komma i åtnjutande av det statsbidrag, som kunde till företaget utgå, med
skyldighet likväl för vederbörande att underkasta sig de villkor beträffande

Statsutskottets utlåtande Nr 60.

15

arbetsplan, ledning av och kontroll å arbetet m. in., som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
kunde komma att uppställa.

Sedermera har länsstyrelsen i Stockholms län i skrivelse till väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen den 15 juli 1925 bland annat förordat nu ifrågavarande
väg- och broföretag till erhållande av statsbidrag av de medel, som
av riksdagen för budgetåret 1925—1926 anvisats för anläggning av nya
samt förbättring eller omläggning av backiga eller eljest mindre goda
vägar. Länsstyrelsen har därvid uppenbarligen ansett, att berörda vägoch
broföretag vore av den vikt och betydelse för den allmänna samfärdseln,
att detsamma före andra väg- och broföretag inom länet, för vilkas utförande
ansökningar om statsbidrag tidigare ingivits till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
vore förtjänt av att redan nu tillgodoses med statsbidrag.

I anledning härav liar väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i sitt den 1
oktober 1925 avgivna underdåniga förslag till fördelning av 1925—1926 års
vägbyggnadsmedel dels förordat ett belopp av 42,000 kronor till påbörjande
av arbetet med omläggning och förbättring av vägen från Bogesunds allé
till Pålsundet jämte anläggning av tillfartsväg till Pålsundsbron inom
Danderyds skeppslags väghållningsdistrikt, dels ock reserverat ett belopp av
20,000 kronor, vilket i enlighet med länsstyrelsens ovannämnda skrivelse
har avsetts för påbörjande av arbetet med förenämnda bro över Pålsundet
med tillfartsväg å Vaxön. Dessa underdåniga förslag hava av Eders Kung!.
Maj:t bifallits.

Angående arbetsföretagets förordande till statsanslag i (ten ordning,
som sålunda blivit av Eders Kungl. Maj.t slutligt fastställd, har väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen icke ansett sig haft vägande skäl till frångående
av länsstyrelsens förslag.

Beträffande revisorernas uttalande i samma ärende angående frågan,
huruvida medel av det alltjämt utgående anslaget för anläggning av nya
samt förbättring eller omläggning av backiga eller eljest mindre goda vägar
kunna avses även för städer till väg- och hroanläggningar inom stadsområden,
får styrelsen såsom sin uppfattning meddela, att den omständigheten,
att ett företag är beläget inom stadsområde icke lärer utgöra något principiellt
hinder för tilldelande av statsbidrag. 1 enlighet härmed har Eders
Kungl. Maj:t genom nådiga brev den 15 april 1904, den 3 november 1905,
den 8 mars 1907, den 21 maj 1910, den 30 december 1910, den 25 november
1921 och den 23 oktober 1925 beviljat statsbidrag till följande inom stadsområden
belägna företag, nämligen:

Utgrävning av den s. k. Jakobsbergsbacken å allmänna landsvägen mellan
Ystad och Störa Herrestad inom staden Ystads område, Malmöhus län.
(Kungl. Maj:ts beslut den 15 april 1904.)

Anläggning av väg mellan Bomhus i Valbo socken och Gävle stad, Gävleborgs
län. (Kungl. Maj:ts beslut den 3 november 1905.)

Omläggning av den inom Uddevalla stads område fallande delen av vägen
mellan Uddevalla och Åsens gästgivaregård, Göteborgs och Bohus län.
(Kungl. Maj:ts beslut den 8 mars 1907.)

Anläggning av den inom Umeå stads område fallande delen av väg från
Mickelsträsk till Umeå, Västerbottens län. (Kungl. Maj:ts beslut den 21
maj 1910.)

Omläggning av landsvägen mellan Eskilstuna och Strängnäs vid Rolighetsbacken
å Eskilstuna stads område, Södermanlands län. (Kungl. Maj:ts beslut
den 30 december 1910.)

Omläggning av den inom Nyköpings stads icke planlagda område belägna

16 Statsutskottets utlåtande Nr 60.

delen av Stenbrovägen, Södermanlands län. (Kung]. Maj ds beslut den 25
november 1921.)

Anläggning av väg från Piteå stad till Ankarskatan inom Piteå stads
icke planlagda område, Norrbottens län. (Kungl. Majds beslut den 23 oktober
1925.)

Såsom av denna förteckning framgår, hava statsbidrag ur väg- och brofonderna
endast i undantagsfall lämnats till stadskommunala företag. I
skrivelse den 14 juni 1924 har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen vid avstyrkande
av visst statsbidrag till städerna Jönköping och Huskvarna uttalat
följande: »Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anser sig även i detta sammanhang
böra fästa uppmärksamheten vid, att det nu ifrågavarande företaget
är beläget inom Jönköpings och Huskvarna stadsområden. Ehuru denna
omständighet icke lärer utgöra något principiellt hinder för tilldelande av
statsbidrag, anser sig styrelsen dock böra erinra därom, att så i regel ej
hittills skett samt att de ovan berörda, med hänsyn till behovet otillräckliga
anslagsmedlen ansetts höra i första hand användas för broföretag på landsbygdens
allmänna vägnät. Ehuru skäl lära kunna anföras för utvidgande
av brofondens ändamål, så synes dock under nuvarande förhållanden och
med de ytterligt skärpta krav, som motortrafiken ställer på det allmänna
vägnätets talrika broar, en dylik utvidgning ej nu kunna förordas.» 1 enlighet
med denna uppfattning har styrelsen endast, då synnerliga skäl
därtill förelegat, tillstyrkt statsbidrag till stadskommun. För Vaxholms
del har stadens från landkommunikation i övrigt helt avskurna läge samt
intressegemenskapen i frågan med Danderyds skeppslags väghållningsdistrikt
varit av avgörande betydelse för väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
ställningstagande.»

utskottet* Utskottet, som måste finna det tvivelaktigt, om, på sätt i förevarande fall
yttrande. s].e^ i,i(jrag fr^n allmänna väganslaget må utgå till stadskommun, har ansett
vad i detta ärende förekommit vara av den betydelse, att utskottet velat
detsamma för riksdagen

omförmäla.

Ersättning till
tulltjänsteman
för skada, som
åsamkats
honom i
tjänsteutövning.

12:o) Under finansdepartementet, § 51, hava revisorerna redogjort för ett
fall, då en tulltjänsteman under tjänsteutövning tillskyndats skada, och den
gottgörelse, som i anledning härav tillerkänts honom av tullverket (Del I
sid. 70—72).

Revisorerna hava till denna redogörelse anknutit följande uttalande:

»Revisorerna hava genom den redogörelse, de här ovan lämnat för ifrågavarande
ärende, velat fästa uppmärksamheten på att de nu i ämnet gällande
författningsbestämmelserna icke synas lämna tulltjänstemännen det rättsskydd,
som enligt revisorernas mening borde tillkomma dem med hänsyn
till den många gånger farliga bevakningstjänst, de ha att utföra. Visserligen
har nu ifrågavarande tulltjänsteman av billighetsskäl tillerkänts en
viss ersättning ur anslaget till hemliga utgifter, men då skada, som här är
fråga, icke torde kunna hänföras till olycksfall i tjänsten, lärer tulltjänsteman
likväl icke vara berättigad att av tullverket erhålla ersättning för dylik
skada. Revisorerna vilja särskilt framhålla den betydelse i kampen mot
smugglingen det enligt revisorernas mening måste hava, att de med bevak -

Statsutskottets utlåtande Nr 60.

17

ningen sysselsatta känna sig tryggade mot den skada i ekonomiskt ock andra
hänseenden, som genom överfall i tjänsteutövning kan drabba dem. Revisorerna
ifrågasätta därför sådan ändring av nu gällande författningsbestämmelser,
att tullverket i första hand blir ersättningsskyldigt till vederbörande
tjänsteman för skada, som ovan sagts.»

Förklaring har avgivits av generaltullstyrelsen (Del III sid. 76), som ej
haft något att erinra mot revisorernas förslag, men framhållit, att motsvarande
önskemål torde göra sig gällande även å andra förvaltningsområden.

I likhet med revisorerna finner utskottet av omständigheterna påkallat, att utskottets
sådan ändring vidtages i vederbörande avlöningsbestämmelser, att därav yttrandeotvetydigt
framgår, att sjukdom på grund av skada, som genom förbrytelse
tillskyndas befattningshavare vid tullverket under tjänsteutövning, skall
anses som olycksfall i tjänsten. Visserligen måste en dylik föreskrift äga
särskild betydelse för tjänstemän vid tullverket, men då liknande fall torde
kunna inträffa även inom andra grenar av förvaltningen, anser utskottet,
att en blivande bestämmelse i ämnet bör omfatta samtliga befattningshavare
i statens tjänst.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa sådan omarbetning
av gällande bestämmelser om ersättning åt befattningshavare
i statens tjänst vid olycksfall i tjänsten,
att därunder må innefattas jämväl sådana fall, då dylik
befattningshavare genom förbrytelse åsamkas skada
under tjänsteutövning, samt för riksdagen framlägga
förslag i berörda hänseende.

13:o) Under ecklesiastikdepartementet, § 59, hava revisorerna upptagit till Domkapitlens
behandling frågan om medelsförvaltningen hos domkapitlen (Del I sid. 77 "wdelsför och

78). valtning Revisorerna

hava anfört följande:

»Revisorerna hava uppmärksammat, att domkapitlen i sina till riksräkenskapsverket
avlämnade räkenskaper icke upptagit till redovisning vissa av
domkapitlen förvaltade fonder och kassor samt att dessa medel enligt uppgift
endast underkastas granskning av revisorer, utsedda av domkapitlen
själva eller i vissa fall av stiftens prästerskap.

För att närmare utröna arten av dylika fondmedel hava uppgifter härom
införskaffats från fyra domkapitel, nämligen från domkapitlen i Uppsala,

Växjö, Göteborg och Luleå. Därvid har inhämtats, att de fonder, vilka av
nämnda domkapitel i redovisningshänseende behandlats på sätt ovan sagts,
huvudsakligen tillkommit genom donationer, frivilliga sammanskott av
prästerskapet eller genom kapitalisering av vissa försäljnings- och räntemedel.

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 6 samt. 38 höft. (Nr 60-61.)

2

Utskottets

yttrande.

18 Statsutskottets utlåtande Nr 60.

Fondernas antal uppgå för ifrågavarande fyra domkapitel till ett sjuttiotal
med en sammanlagd kapitalbehållning å omkring 1,600,000 kronor. Avkastningen
av desamma disponeras huvudsakligen för understöd till präster
och prästänkor inom stiften, för stipendier till teologie studerande samt för
vissa kyrkliga och sociala ändamål. Beträffande domkapitlet i Luleå har
särskilt uppmärksammats, att bland de av denna myndighet i förevarande
sammanhang uppgivna fonderna, upptagits medel, vilka redovisats under
titeln ''Domkapitlens enskilda understödsfond'' och disponeras för avlöning
till domkapitlets extra befattningshavare utöver av riksdagen för ändamålet
anvisade anslagsmedel.

I fråga om sättet för granskningen av fondernas förvaltning har, såvitt
kunnat utrönas, endast beträflande tva av dem i donationsbestämmelserna
uttryckligen angivits, att desamma skola granskas av särskilda revisorer.

Enligt revisorernas mening måste det anses principiellt oriktigt, att medel
till så avsevärda belopp, som här ovan angivits, av offentlig myndighet förvaltas,
utan att berörda förvaltning underkastas den granskning och kontroll,
som eljest utövas med avseende å allmänna verks och myndigheters
medelsförvaltning och räkenskapsväsende. Givet är, att den revision, som,
på sätt i de flesta av förevarande fall synes förekomma, verkställes av
granskningsmän, vilka utses av den förvaltande myndigheten själv, icke kan
giva tillräcklig trygghet i fråga om granskningens effektivitet och tillförlitlighet.
På grund av den korta tid, som stått riksdagens revisorer till
buds, har det icke varit möjligt att framlägga utredning rörande motsvarande
förhållanden vid andra domkapitel än de ovan nämnda. Revisorerna
hava emellertid inhämtat, att jämväl vid dessa domkapitel medel
av liknande natur finnas, vilka hittills plägat undantagas från riksräkenskapsverkets
granskning. Det synes revisorerna önskvärt, att åtgärder vidtagas
för att samtliga här avsedda kassor och fonder må bliva, i likhet
med andra av domkapitlen omhänderhavda medel, underkastade vederbörlig
räkenskapsgranskning.

Ovanberörda av Luleå domkapitel vidtagna åtgärd, att av fondmedel till
vissa tjänstemän utbetala ersättning utöver den av Kungl. Maj:t i stat fastställda,
giver enligt revisorernas mening ytterligare stöd för önskvärdheten
av en mera verksam kontroll över domkapitlens förvaltning.»

Förklaringar hava avgivits av samtliga domkapitel och Stockholms stads
konsistorium (Del III sid. 82—123).

Utskottet delar den av revisorerna uttalade uppfattningen, att det måste
anses principiellt oriktigt, att medel till avsevärda belopp av offentlig
myndighet förvaltas utan att berörda förvaltning underkastas den glanskning
och kontroll, som eljest utövas med avseende å allmänna verks och
myndigheters medelsförvaltning och räkenskapsväsende. Enligt utskottets
mening måste det därför anses påkallat, att en förändring i de nuvarande
förhållandena beträffande domkapitlens medelsförvaltning vidtages i avsikt
att samma kontroll må erhållas över denna förvaltning som över annan
förvaltning av allmän natur. Givetvis bör den kontroll, som sålunda torde
böra anordnas, icke omfatta av domkapitlen förvaltade fondmedel av enskild
natur eller sådana donationsmedel, rörande vilka bestämmelser lamnats
om särskild revision och kontroll a förvaltningen. Den omständigheten, att

Statsutskottets utlåtande Nr 60.

19

vissa medel blivit för särskilda ändamål donerade, torde däremot icke utgöra
något skäl för att desamma skola undandragas berörda kontroll. Utskottet
anser följaktligen, att särskilda föreskrifter böra i nu ifrågavarande hänseende
utfärdas av Kungl. Maj:t.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa utredning
rörande anordnandet av kontroll över domkapitlens ovan
berörda medelsförvaltning samt utfärda de föreskrifter
i berörda hänseende, som må kunna anses erforderliga.

14:o) Under handelsdepartementet, § 81, hava revisorerna redogjort för en
av lotsstyrelsen beslutad upphandling av nya möbler för styrelsens sessionssal,
varvid styrelsen på tillstyrkan av arkitekten hos byggnadsstyrelsen C.
O. Hallström vid granskning av de inkomna anbuden förkastat det lägsta
av Tranås möbelfabriks aktiebolag avgivna å 2,720 kronor samt, sedan viss
jämkning efter underhandlingar åstadkommits i det av den näst lägsta anbudsgivaren,
aktiebolaget Nordiska kompaniet, avgivna, till utförande antagit
detta, som upptog ett belopp av 4,050 kronor. (Del I sid. 114—116).

Revisorerna hava framhållit, att det väckt deras uppmärksamhet, att lotsstyrelsen
icke funnit anledning att inleda närmare underhandlingar med
den lägsta anbudsgivaren, på sätt som skett i fråga om den firma, till vilken
leveransen sedermera överlämnats. Ett sådant förfarande skulle enligt revisorernas
mening stått i bättre överensstämmelse med innebörden av gällande
upphandlingsföreskrifter. Lotsstyrelsens tillvägagångssätt i förevarande fall
syntes revisorerna vittna om bristande uppfattning om vad som i affärsmässiga
uppgörelser är tillbörligt och jämväl innebära ett eftersättande av
statsverkets intressen.

Förklaring har avgivits av lotsstyrelsen (Del III sid. 264 och 265), som
därvid gjort gällande, att de av styrelsen vidtagna åtgärderna varit av beskaffenhet
att på bästa sätt tillgodose statsverkets intresse.

Under handelsdepartementet, § 82, hava revisorerna dessutom redogjort
för en inom riksräkenskapsverket framställd anmärkning i fråga om av
lotsstyrelsen utbetald ersättning till den vid anskaffandet av nya möbler
för lotsstyrelsens sessionsrum och generallotsdirektörens tjänsterum anlitade
arkitekten C. O. Hallström ävensom för den förklaring, som styrelsen i anledning
av anmärkningen avgivit (Del I sid. 116—119).

Efter att hava omförm ält, att ersättningen utgjort 1,881 kronor jämte resekostnadsersättning
ävensom att riksräkenskapsverket icke fattat slutligt beslut
på grund av den gjorda anmärkningen, hava revisorerna anfört följande:

Anskaffande
av nya möbler
för lotsstyrelsens

sessionssal
m. fn.

20

Statsutskottets utlåtande Nr 60.

»Utan att ingå på frågan om lotsstyrelsens befogenhet att i detta fall
anlita särskild sakkunnig för ordnande av ifrågavarande möbelanskaffning
vilja revisorerna såsom sin mening framhålla, att det arvode, som av
Hallström begärts och blivit honom tillerkänt, måste anses mycket högt.
Genom att arvode tillmätts med hänsyn till det belopp, möblerna kostat
att anskaffa, synes arkitekten icke hava haft intresse av att hålla anskaffningskostnaderna
nere. Revisorerna hava också i föregående paragraf gjort
anmärkning på lotsstyrelsens förfarande att i fråga om möbelleveransen till
sessionsrummet utesluta den lägsta anbudsgivaren. Lotsstyrelsens beslut i
denna fråga har, såsom av revisorernas uttalande i nämnda sammanhang
framgår, fattats på tillstyrkan av arkitekten Hallström.

På sätt av nyssnämnda paragraf framgår, har Hallström såsom ett av
skälen för uteslutande av det lägsta anbudet åberopat, att kostnaderna för
resor i och för utförande av vederbörlig kontroll i viss mån förminskade
fördelen av det billiga anbudet. Revisorerna Unna det egendomligt, att
Hallström icke under sådana förhållanden, då han tillstyrkt antagandet av
det av aktiebolaget Nordiska kompaniet avgivna högre anbudet påpekat, att
även detta anbuds antagande skulle medföra resekostnader för kontroll av
tillverkningen.

Vad sålunda förekommit, hava revisorerna funnit vara av en så anmärkningsvärd
beskaffenhet, att det borde bringas till riksdagens kännedom.»

Förklaring i ärendet har avgivits av lotsstyrelsen (Del III sid. 265—
267), som därvid bland annat åberopat en av Hallström avgiven promemoria
av följande lydelse:

»I avvaktan på, att den särskilda taxa för möbelritningar, vilken är under
utarbetande genom Svenska slöjdföreningen, skall utkomma, har den
praxis utbildats bland utövande möbelarkitekter, att vid beräkning av arvode
för möbelritningar Svenska teknologföreningens arkitekttaxa, klass
V, tillämpas. Denna klass innefattar: ''Inre och yttre dekorativa arbeten.
Rumsinredningar samt inre och yttre detaljer vid redan uppförda byggnader
eller vid byggnadsföretag, för vilket arkitekten åtnjuter arvode,
men vilka icke tillhöra den klass, enligt vilken arvodet i övrigt beräknats,
eller vilka icke ingått i första arbetsplanen utan tillkommit på byggherrens
anmodan under arbetets gång’. Den stipulerar för arbeten av en kostnad
upp till 4,000 kronor ett arvode av 25 procent och upp till 6,000 kronor
av 22.7 procent. Arvodet för arbeten, vilkas kostnad ligger mellan dessa
gränser, beräknas så, alt den högre procentsatsen tillämpas då kostnaden
ligger under medelproportionalen, och den lägre då kostnaden ligger över.
Med denna beräkningsgrund ställer sig arvodet för ifrågavarande möbler

sålunda:

Möbel för sessionsrummet, arbetskostnad.....

arvode 25x4,920
100

D:o d:o gen. dir:s rum, arbetskostnad

arvode 25x3,379
100“

kr. 4,920: —
» 1,230: —
» 3,379: —
» 845: —

Från den sammanlagda arvodessumman har jag dragit 10 procent, ett
avdrag, som visserligen saknar hemul i gällande praxis vid beställningar
av ifrågavarande slag, men som jag ansåg mig kunna och böra gorå på
grund av att mitt arbete väsentligt underlättats genom vederbörandes inom

Statsutskottets utlåtande Nr 60.

21

lotsstyrelsen klara och konsekventa uppfattning om vad som åsyftades
med denna möbelanskaffning för lokaler inom ett av den svenska arkitekturhistoriens
värdefullaste minnesmärken, nämligen ett gediget tekniskt
utförande och en i möjligaste mån schablonfri formgivning och detta till
ett pris, som enligt vad all erfarenhet visar, endast kan erhållas genom
fri konkurrens mellan olika anbudsgivare.»

För egen del har lotsstyrelsen, på grund av den uppfattning styrelsen
bildat sig om arten och omfattningen av det arbete, Hallström nedlagt å
ifrågavarande möbelanskaffningar, funnit den av Hallström begärda ersättningen
skälig. I anslutning till innehållet i omförmälda förklaring
framhåller styrelsen, att, därest anskaffning av möbler av ifrågavarande
kvalitet skett utan anlitande från styrelsens sida av arkitekt, i priset å möblerna
skulle hava inberäknats ersättning åt utav vederbörande firma i
dylikt fall anlitad arkitekt ävensom att priset i sådant fall ej kunnat,
såsom skett, bestämmas genom konkurrens. För sin del vore styrelsen
övertygad om att, därest möbler av motsvarande slag anskaffats, utan att
arkitekt av styrelsen anlitats, kostnaderna för möblerna skulle ställt sig
högre än som nu blivit fallet.

Beträffande den av revisorerna påtalade posten å 117 kronor 30 öre, utgörande
ersättning till Hallström för företagna resor i och för kontroll
vid möblernas utförande, finge lotsstyrelsen framhålla, att i nämnda belopp
ingår ersättning för två resor till Nyköping och en resa till Hedemora, å
vilka orter det var för styrelsen vid anbudsprövningarna bekant, att
ifrågavarande möbler skulle tillverkas. Därest det utav Tranås möbelfabriksaktiebolag
avgivna anbudet å möbler för sessionssalen antagits,
skulle nämnda belopp kommit att ställa sig betydligt högre.

Slutligen finge lotsstyrelsen erinra, att riksdagens i skrivelse till Kungl.
Maj:t den 23 maj 1923 nr 192, gjorda framställning angående vidtagande
av sådana åtgärder, som kunde bidraga till nedbringande av arkitektarvodena
vid statens byggnadsföretag, av Kungl. Maj:t överlämnats till sakkunniga,
vilka, enligt vad lotsstyrelsen inhämtat, inom den närmaste
tiden ämnade avgiva betänkande i ämnet, däri jämväl frågan om ersättning
till möbelarkitekter komme att beröras.

De av lotsstyrelsen beträffande förevarande frågor avgivna förklaringarna
har utskottet icke funnit tillfredsställande. Den omständigheten att lotsstyrelsen
på tillstyrkan av arkitekten Hallström vid prövningen av de
inkomna anbuden å ny möbel i sessionssalen förkastat det lägsta anbudet,
men sedermera låtit Hallström uppbära ersättning beräknad med hänsyn
till storleken av det sedermera antagna högre anbudet, måste utskottet beteckna
såsom anmärkningsvärd.

Den inom riksräkenskapsverket gjorda anmärkning rörande det arkitekten
Hallström av lotsstyrelsen tillerkända arvodet har enligt vad utskottet
under hand inhämtat, ännu icke varit föremål för slutlig prövning.

Utskottets

yttrande.

22

Statsutskottets utlåtande Nr 60.

Kommissionärer»
hos
patent- och
registreringsverket.

Vad i detta ärende förekommit har utskottet ansett sig böra för riksdagen omförmäla.

15:o) Under handelsdepartementet, § 83, hava revisorerna upptagit till
behandling frågan om ersättningen till kommissionären hos patent- och
registreringsverket (Del I sid. 119 och 120.) Revisorerna, som ansett sig
böra taga del av de utav ifrågavarande kommissionär förda diarierna,
hade funnit, att han förutom ersättning enligt de i gällande kommissionärskungörelse
angivna grunderna tillgodofört sig särskild ersättning för
granskning och bevakning av handlingar med belopp varierande alltefter
uppdragens omfattning mellan 5 och 100 kronor. Sistnämnda del av hans
verksamhet sammanhängde otvivelaktigt med vederbörandes ställning såsom
kommissionär i patent- och registreringsverket och inkomsten härav
tillfölle honom i denna egenskap. Revisorerna hade gjort en approximativ
beräkning av berörda inkomst, vilken uppginge för exempelvis mars månad
1925 till minst 3,250 kronor. För helt år syntes inkomsten kunna uppskattas
till åtminstone 40,000 kronor. Lades härtill det av kommissionären
själv uppgivna, enligt de i kommissionärskungörelsen angivna grunderna
utgående ersättningsbeloppet, efter avdrag för vissa omkostnader eller
9,375 kronor, syntes det sammanlagda arvodesbelopp, som tillfölle kommissionären
i patent- och registreringsverket, kunna beräknas uppgå till
omkring 50,000 kronor årligen.

Granskningen av kommissionärens diarier hade givit revisorerna den
bestämda uppfattningen, att de ersättningsbelopp, som av honom debiterats,
i åtskilliga hänseenden måste anses oskäligt höga. Det förefölle
revisorerna anmärkningsvärt, att patent- och registreringsverket, vilket
icke kunde anses hava saknat kännedom om de av kommissionären tilllämpade
grunderna för arvodesdebiteringarna, icke vidtagit några åtgärder
för rättande av ifrågavarande missförhållanden.

I övrigt hade revisorerna hänvisat till det av dem gjorda allmänna uttalandet
angående kommissionärsinstitutionen.

Förklaring i ärendet har avgivits av patent- och registreringsverket, som
därvid tillika överlämnat ett från kommissionären inkommet yttrande i
ärendet (Del III sid. 267—320). Ämbetsverket har därvid gjort gällande,
att kommissionärens arbete med granskning av bolagshandlingar folie helt
och hållet utom kommissionärskapet och alltså vore fullständigt privat.
Med anledning av revisorernas uttalande, att det förefölle revisorerna anmärkningsvärt,
att patent- och registreringsverket, vilket icke kunde anses
hava saknat kännedom om de av kommissionären tillämpade grunderna
för arvodesdebiteringarna, icke vidtagit några åtgärder för rättande av
ifrågavarande missförhållanden, meddelade patent- och registreringsverket,
att enligt ämbetsverkets mening de grunder, efter vilka Åstrand beräknat

Statsutskottets utlåtande Nr 60.

23

arvode för arbetet med granskning av handlingar, voro mycket moderata
och att några missförhållanden ej förelegat.

Utskottet delar den av revisorerna uttalade uppfattningen, att patentoch
registreringsverket bort vidtaga åtgärder för rättande av ifrågavarande
missförhållanden. Det måste ävenledes enligt utskottets mening anses
mindre lämpligt, att kommissionärskapet inom ämbetsverket så anordnats,
att en befattningshavare tillförsäkras så avsevärda inkomster, som det i
förevarande fall är fråga om, medan verket samtidigt genom t. ex. nedsättning
av arbetstiden nödgats beröva andra befattningshavare vid verket
tidigare åtnjuten ersättning.

Då emellertid 1925 års riksdag begärt en omarbetning av kommissionärskungörelsen
och då utskottet vidare under punkt 9:o) här ovan jämväl ifrågasatt
en förändring i fråga om anställandet av kommissionärer, har utskottet
icke ansett sig böra påkalla särskild åtgärd i nu förevarande fall.
Utskottet har därför allenast velat vad i ärendet förekommit för riksdagen

omförmäla.

16:o) Under statens affärsverksamhet, statens vattenfallsverk, § 118, hava
revisorerna (Del I sid. 159) anfört, att de vid granskning av vattenfallsstyrelsens
räkenskaper funnit, att avlöningen till samtliga befattningshavare
inom styrelsen för december 1924 utbetalts i två omgångar, en gång omkring
mitten av månaden och en gång vid dess slut. Då gällande avlöningsreglemente
föreskriver, att utbetalning av avlöning skall ske månadsvis i efterskott,
hade revisorerna funnit vattenfallsstyrelsens ifrågavarande förfarande
anmärkningsvärt.

Förklaring har avgivits av vattenfallsstyrelsen (Del III sid. 352 och 353),
som bland annat framhållit, att den i avlöningsreglementet ingående bestämmelsen,
att utbetalning av avlöning sker månadsvis, enligt vattenfallsstyrelsens
uppfattning hade den innebörden, att tjänstemännen icke ägde vare sig
skyldighet att åtnöjas med längre tidsmellanrum mellan löneutbetalningarna
än en månad eller rättighet att påfordra tätare utbetalningar av avlöningen.
Däremot syntes det styrelsen, att nämnda ordningsföreskrift icke rimligtvis
kunde utgöra hinder för vederbörande verksstyrelse att i särskilda fall, när
den funne förhållandena så påkalla, låta utbetala månadslönen i olika repriser,
dock med iakttagande av att varje utbetalning skedde i efterskott, Den
motsatta uppfattning, åt vilken riksdagens revisorer syntes vilja giva uttryck,
innebure enligt vattenfallsstyrelsens åsikt en alltför snäv bokstavstolkning,
för vilken det ej gåves tillräckliga motiv, och som kunde medföra
praktiska olägenheter.

Utskottet kan icke dela den av vattenfallsstyrelsen uttalade uppfattningen,
att icke avlöningsreglementet för kommunikatiousverken skulle lägga hinder

Utskottets
yttrande.

Utbetalning
av avlöningsmedel
inom
vattenfallsstyrelsen.

Utskottets

yttrande.

24 Statsutskottets utlåtande Nr 60.

i vägen för vederbörande verksstyrelse att i särskilda fall, när den finner
förhållandena så påkalla, låta utbetala månadslönen i olika repriser. Enligt
utskottets mening har vattenfallsstyrelsen icke varit berättigad att verkställa
den av revisorerna anmärkta utbetalningen av månadslönen för december
1924 i tvenne omgångar, och synes det utskottet, som om utbetalningar av
nu ifrågavarande slag icke för framtiden böra få ifrågakomma. Då utskottet
emellertid förväntar, att, därest så skulle ske, riksräkenskapsverket vid
tager erforderliga åtgärder, har utskottet icke ansett nödvändigt, att för
närvarande påkalla särskild åtgärd från riksdagens sida, utan har utskottet
allenast velat vad i ärendet förekommit för riksdagen
omförmäla.

Ersättning 17:o) Under statens affärsverksamhet, statens vattenfallsverk, § 119, hava
''expeditions-6 revisorerna meddelat, att de uppmärksammat, att till en förste expeditionsvakt
vakt inom inom vattenfallsstyrelsen utöver lönen utgått ersättning med 125 kronor i
styrelsen Sfor månaden för övervakande av städningsarbete i vissa av vattenfallsstyrelsens
visst arbete, lokaler ävensom för utförande av passningstjänst. (Del I sid. 159 och 160).

Revisorerna hava i anledning härav anfört, att de utan att ingå på ett
bedömande av sättet för beräkning av den extra ersättning eller överhuvudtaget
behörigheten av den gjorda utbetalningen, som sålunda ansetts böra
tillkomma nämnda tjänsteman, ehuru jämväl härutinnan anledning till
erinringar syntes föreligga, ansett sig böra ifrågasätta, huruvida icke tjänstgöringen
för vaktpersonalen borde så kunna ordnas, att fullgörandet av de
åligganden, varom här vore fråga, kunde ingå i de ordinarie göromålen för
någon av de 13 förste expeditionsvakter, expeditionsvakter och kontorsvakter,
som funnes anställda i vattenfallsstyrelsen.

Förklaring har avgivits av vattenfallsstyrelsen (Del III sid. 353 och 354),
som därvid, bland annat, framhållit, att ersättningen för göromålen, vilken
för övrigt redan från och med den 1 juli 1925 nedsatts till 90 kronor för
månad, fastställts med hänsyn till den tid utöver fastställd arbetstid, som
uppskattningsvis beräknats åtgå för desamma, samt till den övertidsersättning,
som befattningshavaren i fråga skulle äga att uppbära, därest hans
extra arbete rubricerades såsom övertidsarbete, vilket det ju faktiskt vore.
Beslutet om ersättningen grundade sig emellertid på bestämmelserna i 40 §
av gällande avlöningsreglemente för kommunikationsverken, jämförd med
kommunikationsverkens lönekommittés motivering till denna paragraf.

Att en omläggning av tjänstgöringstiden för någon av styrelsens vaktpersonal,
så att hans arbete komme att utföras huvudsakligen på morgnar
och eftermiddagar, skulle vara ur ekonomisk synpunkt fördelaktig, kunde
styrelsen ej finna. Då denna personal vore fullt sysselsatt under den ordinarie
arbetstiden, skulle eu sådan åtgärd endast medföra, att en ökning av
den konstanta personalstyrkan måste göras för utförande av den befattningshavares
göromål, som avdelades till övervakande av städningen och skötande
av passningstjänsten.

Statsutskottets utlåtande Nr 60.

25

Utskottet kan för sin del icke finna, att den ersättning, vilken av revisorerna
här ovan berörts, kan anses hava utbetalts i överensstämmelse med
40 § av det för kommunikationsverken gällande avlöningsreglementet, och
vill utskottet, gentemot vad vattenfallsstyrelsen i sin förklaring anfört, framhålla,
att det i förevarande fall icke är fråga om utförandet av städningsarbete
utan om tillsyn inom ämbetsverkets lokaler.

Emellertid framgår av vattenfallsstyrelsens förklaring, att 40 § i kommunikationsverkens
avlöningsreglemente tillämpas i viss mån olika emot vad
som är fallet med den likalydande 31 § i det för allmänna civilförvaltningen
gällande avlöningsreglementet. Detta måste givetvis medföra en betänklig
osäkerhet vid handhavandet av författningsbestämmelserna. På grund härav
har utskottet ansett det vara önskvärt, att tillämpningsföreskrifter meddelas
av Kungl. Maj:t för vinnande av en enhetlig författningstillämpning
å berörda område.

Utskottet får därför hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t måtte låta utfärda föreskrifter i syfte
att 40 § av det för kommunikationsverken gällande avlöningsreglementet
och 31 § av det för allmänna civilförvaltningen
gällande avlöningsreglementet komma att
tillämpas efter ensartade grunder.

18:o) Under statens affärsverksamhet, statens vattenfallsverk, § 121, hava
revisorerna (Del I sid. 160) meddelat, att för utredningen rörande Vänerns
reglering utbetalts till statens lantbruksingenjör dels arvode vid hemarbete
med 45 kronor per dag, dels dagtraktamente med 16 kronor vid resor jämte
45 kronor om dagen för studium av handlingar eller överläggning med annan
person, tillsammans 61 kronor per dag. Till häradsdomare m. fl., som deltagit
i jordvärdering, hade utgått dels 13 kronor i dagtraktamente, dels ock
20 kronor i dagarvode, tillsammans 33 kronor.

Då dagarvodet till kommittéledamöter utginge med högst 18 kronor samt
vid resor i och för studier för fullgörande av sådant uppdrag med 6 kronor
utöver det i gällande resereglemente bestämda dagtraktamentet, som under
ifrågavarande tid för högsta klassen utgjort 21 kronor, syntes det revisorerna,
som om de ersättningar, som i nu omtalade fall tillerkänts vederbörande,
måste betecknas såsom anmärkningsvärt höga.

Förklaring har avgivits av vattenfallsstyrelsen (Del III sid. 354 och 355)
som anfört följande:

»Beträffande avlöningsförmånerna för lantbruksingenjören bestämdes
dessa från och med den 1 augusti 1922 till 45 kronor per förrättningsdag inklusive
dyrtidstillägg. Vid fastställande av dessa avlöningsförmåner gjordes
jämförelse med vattenrättsingenjörernas av Kungl. Maj:t fastställda
löner, enär dessa befattningshavare ansågos hava med ifrågavarande förrättningsman
likvärdigt arbete.

Utskottets

yttrande.

Vissa av
vattenfallsstyrelsen
uU
betalda ersättningar
i
samband med
utredningen
för Vänerns
reglering.

26

Statsutskottets utlåtande Nr 60.

Utskottets

yttrande.

Bränslekom missionens avveckling.

Vattenrättsingenjörernas löner utgå enligt följande grunder:

Årslön (ersättningen enligt uppgift för i medeltal cirka 75

dagar på stationeringsorten) ............................................... kronor 5,000: —

Dagarvode vid förrättningar utom stationeringsorten och
för officiella sammanträden (enligt uppgift i medeltal
cirka 45 dagar per år) 25 kronor per dag eller per år

45 x 25=.......................:........................................................... » 1,125: —

kronor 6,125: —

Härtill komma dyrtidstillägg enligt de grunder, som gälla för oreglerade
verk. Med 120 tjänstgörings- och förrättningsdagar blir ersättningen exklusive
dyrtidstillägg 50 kronor 10 öre per dag. itesekostnads- och traktamentsersättning
utgicK till vattenrättsingenjörer enligt Hl klass i resereglementet.

I förhållande till vattenrättsingenjörernas löneförmåner kan icke med
fog sägas, att lantbruksingenjörens varit för högt tilltagna, enär de förras
dagersättning inklusive under året utgående dyrtidstillägg överstiger den
senares med cirka 50 procent,

I fråga om ersättningarna till häradsdomare m. fl. må framhållas, att
dessa personer såsom »gode män» biträtt vid den av lantbruksingenjören
verkställda jordvärderingen kring Vänern och utmed Göta älvs stränder
nedanför Lilla Edet. Med hänsyn till nödvändigheten av att för ifrågavarande
värderingsarbete erhålla i möjligaste mån vederhäftiga och med
de här ofta komplicerade förhållandena förtrogna personer, och då arbetet
i allmänhet varit i hög grad krävande, har för detsamma ansetts skäligt
betala en ersättning av mellan 15—20 kronor per dag.

Traktamentsersättning vid resor har utgått till såväl lantbruksingenjören
som gode männen enligt motsvarande grunder som för statens befattningshavare
och bör icke sammanblandas med arvodet för nämnda personers
arbete.

Styrelsen vill i detta sammanhang framhålla, att de överenskomna dagarvodena
för förrättningar, det här gäller, näppeligen kunna jämföras
med de arvoden, som utgå för ledamotskap i kommittéer.»

I likhet med revisorerna har utskottet icke kunnat undgå att finna att
de ersättningar, som utbetalts av vattenfallsstyrelsen, måste betecknas såsom
anmärkningsvärt höga. Vattenfallsstyrelsen har visserligen till stöd för utbetalningen
av ersättningen till lantbruksingenjören anfört, att ersättningen
avvägts i jämförelse med den gottgörelse som tillkommer vattenrättsingenjör,
men utskottet kan för sin del icke finna, att den sålunda gjorda jämförelsen
är hållbar, särskilt med hänsyn till att det här gäller utförandet av ett större
under längre tid pågående arbete. Utskottet har emellertid allenast ansett
sig böra vad i ärendet förekommit för riksdagen

omförmäla.

19:o) Under statens affärsverksamhet, statens domäner, § 127, hava revisorerna
lämnat en redogörelse för det av domänstyrelsen bedrivna, ännu icke
avslutade arbetet med bränslekommissionens avveckling. (Del I sid. 167
—172).

Statsutskottets utlåtande Nr 60. 27

Revisorerna hava sammanfattat sina iakttagelser i följande uttalanden:

»Av förestående redogörelse synes revisorerna framgå, att det sätt, varpå
domänstyrelsen handhaft arbetet med bränslekommissionens avveckling lämnar
rum för mycket allvarliga erinringar såväl mot verkets ledning som mot
den befattningshavare inom verket, på vilken det närmast ankommit att
behandla hithörande frågor. Sedan domänstyrelsen erhållit uppdrag att
fullfölja avvecklingsarbetet, har styrelsen visserligen fastställt vissa regler
för den formella handläggningen av förevarande ärenden. Dessa regler hava
emellertid sedermera helt åsidosatts och nämnda befattningshavare har fått
fullt självständigt träffa avgöranden och vidtaga åtgärder med för statsverket
vittgående ekonomiska konsekvenser. Någon kontroll eller tillsyn å
de av denne tjänsteman verkställda dispositionerna synes från verkets ledning
icke hava utövats. Nämnde tjänstemans förfarande vid avvecklingsarbetets
bedrivande synes revisorerna vittna om att förekommande frågor
icke ägnats den ingående och noggranna prövning, som med hänsyn till
ärendenas betydelsefulla innebörd varit påkallad. Genom hans åtgöranden
har statsverket fått vidkännas högst avsevärda utgifter på grund av
fordringsanspråk, vilkas berättigande bort framstå såsom tvivelaktiga. Alldeles
särskilt framträder den bristande omtanken i de fall där betalning
skett för övermål, en fråga, som torde få anses vara av så stor principiell
innebörd och betydande ekonomisk räckvidd, att densamma under alla förhållanden
bort bliva föremål för judiciell prövning. I det hela synes i förevarande
förvaltningsangelägenhet statsverkets intressen icke hava behörigen
tillvaratagits.

Väl torde det vara att förvänta, att hädanefter, och sedan den av chefen
för domänstyrelsen beslutade utredningen verkställts, en mera omsorgsfull
handläggning skall komma återstående ärenden rörande bränslekommissionens
avveckling till del. Vad emellertid tidigare härutinnan förekommit anse
revisorerna vara av sådan anmärkningsvärd beskaffenhet, att vederbörandes
ovan påpekade åtgärder icke borde lämnas obeivrade. Revisorerna hava för
den skull velat desamma för riksdagen omförmäla.»

Förklaring har avgivits av domänstyrelsen (Del III sid. 356—368), som
därvid bland annat anfört att, med hänsyn därtill att kameralbyråchefens
åtgärder beträffande avvecklingsarbetet för närvarande vore föremål för
undersökning dels av advokatfiskalen i Svea hovrätt, dels av riksräkenskapsverket,
styrelsen ansåge sig sakna anledning att ingå på närmare detaljer
angående berörda förhållanden.

Styrelsen ville framhålla, att sedan styrelsen i september månad 1925 fått
särskild anledning närmare undersöka det sätt, varpå avvecklingsarbetet
handhafts, hade styrelsen icke lämnat någon möda ospard att söka bringa
reda i förhållandena. Ännu återstode mycket arbete, innan fullt ljus vore
kastat över vad som tidigare förekommit. I det fortsatta avvecklingsarbetet
kommer styrelsen att tillämpa de principer, som angivits i en av
advokaten T. Forssner och t. f. revisionssekreteraren H. Waller angivet
uttalande av 25 november 1925 och i en förklaringen bifogad cirkulärskrivelse
till jägmästarna, daterad 25 november 1925, och tillse, att ärendena
rörande bränslekommissionens avveckling såväl reellt som formellt finge en

28 Statsutskottets utlåtande Nr 60.

riktig och omsorgsfull behandling, detta oberoende av om avvecklingsarbetet
därigenom komme att draga långt ut på tiden.

utskottets I likhet med revisorerna måste utskottet finna, att] vad i detta ärende
yttran e. förekommit är av sådan anmärkningsvärd beskaffenhet, att vederbörandes
därutinnan vidtagna åtgärder icke böra lämnas obeivrade. Domänstyrelsen
bar emellertid numera igångsatt en omfattande utredning i ärendet och
av styrelsens förklaring framgår vidare, att ämbetsverket kommer att
vidtaga de åtgärder, som äro erforderliga för vinnande av rättelse i de påpekade
missförhållandena. Vid sådant förhållande har utskottet ansett sig
kunna inskränka sig till att vad i ärendet förekommit för riksdagen

omförmäla.

fattningsha- 20:o) Under rubriken »Uttalanden angående särskilda statsförvaltningen
vare i statens berörande frågor», § 137, hava revisorerna meddelat, att de funnit anledning
havda sysslor återupptaga och fullfölja en av riksdagens år 1922 församlade revisorer igångvtd
sidan av satt utredning angående den utsträckning, i vilken befattningshavare i statens
^ tjänst jämte statstjänsten innehava andra sysslor. Innan revisorerna överginge
att redogöra för den undersökning i ämnet, som av dem nu utförts,
hade de ansett det för frågans bedömande vara av intresse att lämna en
översikt över det väsentliga av vad som härutinnan tidigare förekommit vid
detta spörsmåls dryftande inom riksdagen och eljest. (Del I sid. 212—227).

Sedan revisorerna därefter närmare redogjort för av dem verkställda undersökningar
(Del I sid. 227—237) hava de gjort ett uttalande i frågan och
därvid ifrågasatt eu utredning av spörsmålet (Del I sid. 237—240).

Beträffande denna fråga kommer utskottet att framdeles under riksdagen
avgiva utlåtande, vilket utskottet velat härigenom för riksdagen

anmäla.

Övriga an- 21:o) Vad i övrigt blivit av revisorerna anmält och erinrat, har utskottet
märkningar. funnit dels hava medfört åsyftad eller i utsikt ställd rättelse, dels vara av
vederbörandes utlåtande nöjaktigt förklarat, dels ej vara av den vikt, att,
oaktat förklaringen ej varit fullt tillfredsställande, någon riksdagens åtgärd
bort av förhållandena föranledas, dels slutligen icke hava varit av beskaffenhet
att från utskottets sida påkalla något yttrande; vilket utskottet skolat
för riksdagen

anmäla.

Stockholm den 12 mars 1926.

På statsutskottets vägnar:
S. H. KVARNZELIUS.

Statsutskottets utlåtande Nr 60.

29

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar S. H. Kvarnzelius, A. C. Lindblad, Oscar Olsson, J. L.
Widell, J. Nilsson i Malmö, O. Bergqvist, E. J. G. Rosén, J. G. Walles, J. Jeansson, A. R.
Rooth, C. A. Carlsson i Gävle och Alexander Nilsson;

från andra kammaren: herrar K. V. Rydén, S. Bengtsson i Norup, L. J. CarlssonFrosterud,
P- M. Olsson i Blädinge, O. Olsson i Kullenbergstorp, A. Å. Törnkvist i Karlskrona,
E. Kristensson i Göteborg, J. Jönsson i Revinge, O- Nilsson i Örebro, B. F:son
Holmgren, S. Persson i Fritorp och E. G■ E. Eriksson i Stockholm;

med undantag därav, att i behandlingen av punkterna 1 — 15 deltagit herr P. A. Bergström
i st. f. herr Walles,

i behandlingen av punkterna 12—21 deltagit herr A. Danielsson i st. f. herr Bengtsson i
Norup samt

i behandlingen av punkterna 16—21 deltagit herr P. C. Jonsson i sb f. herr CarlssonFrosterud.

Reservationer:

vid punkt 11 (bro- och väganläggning vid Vaxholm) av herrar J. Nilsson
i Malmö och A. Å. Törnkvist i Karlskrona, vilka ansett, att punkten icke
bort i utlåtandet intagas;

vid punkt 12 (ersättning till tulltjänsteman för skada, som åsamkats
honom i tjänsteutövning) av herrar S. H. Kvarnzelius, A. C. Lindblad,
K. V. Rydén, L. J. Carlsson-Frosterud, E. Kristensson i Göteborg och
O. Nilsson i Örebro, vilka ansett, att utskottet av principiella skäl icke
bort göra förevarande hemställan.