Statsutskottets utlåtande Nr 56.
1
Nr
56.
Ankom till riksdagens kansli den 12 mars 1926 kl. 12 in.
Utlåtande i anledning av väckt motion angående inlandsbanans utbyggande
från Kristinehamn till Töreboda.
(4:e avd.)
Uti en inom andra kammaren av herrar H. Bäcklund och IL Norling
väckt motion, nr 211, vilken hänvisats till statsutskottet för förberedande
behandling, har hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t mätte
anhålla om skyndsam utredning angående inlandsbanans utbyggande från
Kristinehamn till Töreboda samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill
utredningen kunnat föranleda.
I fråga om de skäl, motionärerna anfört till stöd för sin framställning,
får utskottet hänvisa till motionen.
Frågan om en skyndsam utredning angående inlandsbanans utbyggande
från Kristinehamn till lämplig anknytningspunkt vid västra stambanan var
före vid 1922 års riksdag i anledning av en då väckt motion i ämnet.
Såsom av motionärerna nu erinras framhöll i anledning härav andra kammarens
tredje tillfälliga utskott (uti. nr 2), vars hemställan bifölls av kammaren,
hurusom det ur järnvägspolitisk synpunkt vore en synnerligen viktig
angelägenhet, att frågan om inlandsbanans anknytning till det övriga
statsbanenätet i västra Sverige med det snaraste fördes till en lösning. Med
avseende å vad järnvägsstyrelsen i avgivet yttrande anfört rörande den utredning,
som redan verkställts i ärendet, syntes dock för stödjandet av det
i motionen framställda önskemål ytterligare framställning från riksdagen
icke vara av behovet påkallad.
Frågan om inlandsbanans fortsättning söder om Kristinehamn har också
av järnvägsstyrelsen berörts i ett till riksdagens statsutskott avgivet, den
28 april 1924 dagtecknat yttrande i anledning av vissa motioner, vilka framlagts
i anslutning till en Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
Skara-Timmersdala järnväg m. m. Ur innehållet av sagda skrivelse må
här återgivas följande:
»Av större betydelse (än frågan om skäligheten av den ifrågasatta köpesumman)
kan synas vara motionärernas erinran, att frågan om inlandsbanans
sydliga sträckning bör vara definitivt avgjord, innan beslut träffas om
försäljning av Skara-Timmersdala järnväg, vilken kan tänkas komma att
efter ombyggnad delvis ingå i en till Falköping eller Herrljunga ledande
inlandsbana. Bärigheten av detta skäl skall nedan prövas.
Bihang till riksdagens protokoll 1926. 6 samt. 36 höft. (fsr 56 Öl.)
1
2
Statsutskottets utlåtande Nr 56.
Styrelsea vill först erinra, att tanken på inlandsbanans fortsättning söderom
Kristinehamn framförts väsentligen med hänsyn till transitotrahken
mellan inlandsbanan och Göteborg. Enligt gällande samtrafiksregler skall
denna framföras över enskild järnväg, om ej förkortningsbana bygges. Det
är emellertid ingalunda säkert, att detta'' skäl, vilket tillmätts avgörande
vikt — senast av 1922 års riksdags andra kammares tredje tillfälliga utskott
— kommer att bliva bestående.
Med förevarande fråga förhåller det sig på följande sätt. Det från inlandsbanans
station norr om Herrhult — föreningsstation mellan inlandsbanan
och Bergslagsbanan — avsända, till Göteborg gående godset, inledes
för närvarande vid nämnda station å Bergslagsbanan. Vägskillnaden
är emellertid icke stor, i det att vägen över Bergslagsbanan är 304 kilometer
och över statens järnvägar via Laxå 333 kilometer. Frågan om godssamtrafikens
nyordning vid de svenska järnvägarna står på dagordningen,
och torde med skäl kunna ifrågasättas, huruvida icke härvid sådana ändrade
bestämmelser angående samtrafiksvägarna kunna komma att träffas,
att godset mellan samtliga inlandsbanans stationer och Göteborg kommer att,
om ingen förkortningsbana bygges, få framföras över statens järnvägar via
Laxå. Innan beslut i denna fråga träffats, kan i varje fall ingen slutgiltig
utredning göras angående de ekonomiska förutsättningarna för inlandsbanans
sammanknytning med västra stambanan.»
Till närmare belysning av spörsmålet i vad mån en på dagordningen
stående nyordning av godssamtraliken mellan Sveriges järnvägar kan komma
att medföra, att det tidigare anförda huvudskälet för inlandsbanans utbyggande
söder om Kristinehamn till Töreboda eller annan lämplig plats vid
västra stambanan bortfaller, anser sig utskottet böra återgiva följande från
järnvägsstyrelsen utskottet tillhandakomna redogörelse:
Under år 1882 träffades mellan dåvarande trafikstyrelse för statens järnvägar
och 11 enskilda järnvägsförvaltningar en överenskommelse om tilllämpning
av en samtrafikstaxa för godsförsändelser mellan de till en samtrafiksförening
sammanslutna banorna. Denna samtrafikstaxa med därtill
hörande reglementariska bestämmelser gäller alltjämt i det väsentliga. Vissa
ändringsbestämmelser hava emellertid tillkommit, och föreningen omsluter
nu alla Sveriges järnvägar med undantag av ett fåtal mindre betydande*
sådana.
Det sätt, varpå sarutrafiken ordnats, är säreget för Sverige. Genom samtrafikens
anordnande hava mycket betydande fördelar vunnits såväl för järnvägarna
som för deras trafikanter. I mån som järnvägsnätet utbyggts och
taxorna i egen trafik undergått ändring, hava emellertid de under andra
förhållanden träffade samtrafiksbestämmelserna blivit mindre tidsenliga,
varför yrkanden sedan mer än 20 år tillbaka rests på deras reformering.
1907 års järnvägstaxekommitté, i vars uppdrag även ingick att utarbeta
förslag i sådan riktning, har år 1917 framlagt ett förslag till ny godssamtrafikstaxa,
över vilket förslag järnvägsstyrelsen har att avgiva yttrande.
Vid de utredningar, som i anledning härav verkställts, har framgått,
att svenska järnvägsföreningen, vilken tidigare (år 1919) i princip biträtt
taxekommitténs förslag, numera genom sin styrelse avstyrkt förslagets
genomförande. På grund av tidsförhållandenas ändring framstår även för järnvägssstyrelsen
taxekommitténs förslag såsom numera mindre ändamålsenligt.
Emellertid fortgår inom järnvägsstyrelsen utredningsarbetet angående
samtralikens nyordning, varvid samråd upprätthålles mellan representanter
Statsutskottets utlåtande Nr 56.
o
O
för järnvägsstyrelsen och för svenska järnvägsföreningen. Den nya sarntraflksstadgan
bör enligt styrelsens mening, på sätt järnvägstaxekommittén
föreslagit och svenska järnvägsföreningen tidigare tillstyrkt, fastställas av
Kungl. Maj:t, och synes sådant fastställande böra äga rum i samband med
fastställandet av ny taxa för transporter å statens järnvägar, rörande vilken
fråga järnvägsstyrelsen avgivit förslag i yttrande av den 29 december 1925-Den i hög grad komplicerade samtrafiksfrågan torde alltså genom Kungl.
Maj:ts beslut komma till lösning inom en närmare framtid.
I samband härmed kommer givetvis en revision av transportvägarna i
samtrafik till stånd. De vägar, över vilka godset nu framföres i samtrafik,
äro bestämda i enlighet med de för samtrafiksföreningen gällande bestämmelserna.
I fall då viss part så kräver, tillsättes härvid en skiljenämnd,
som träffar avgörande. Eu sådan av Bergslagernas järnväg tillkallad skiljenämnd
har år 1917, mot järnvägsstyrelsens krav, bestämt, att gods mellan
å ena sidan Herrhult och vissa stationer huvudsakligen norr därom a inlandsbanan
och å andra sidan Göteborg och vissa stationer huvudsakligen söder
därom skall, oberoende av statens inköp av Mora—Vänerns in. fl. järnvägar,
fortfarande framföras å Bergslagernas järnväg mellan Herrhult och Göteborg.
Enligt järnvägsstyrelsens uppfattning är emellertid eu dylik avledning av
trafiken från statens järnvägar ur flere reala synpunkter i hög grad olämplig.
Den första av dessa synpunkter har berörts vid 1922 års riksdag av andra
kammarens tredje tillfälliga utskott, vars yttrande av motionärerna anförts
och vars hemställan bifallits av kammaren. Utskottet fann det i likhet
med motionärerna obestridligt, att, sedan inlandsbanan fått en avsevärd
liingd norrut från Kristinehamn räknat, det vore på tiden att ordna dess
sydligare del på sådant sätt, att resande- och godstrafiken förbehölles statsbanan
hela vägen, och det icke vore en enskild järnväg, som tillfördes fördelarna
av den fortsatta trafiken från inlandsbanan till Göteborg.
Det synes i detta samband böra framhållas, att järnvägar, vilka till sin
natur äro tillförselleder till stambanor, såsom är fallet med inlandsbanan,
icke kunna vid tillämpandet av statens järnvägars låga taxor och relativt
höga löner uppnå egen bärighet. De kunna dock vara även ur järnvägsekonomisk
synpunkt berättigade, med hänsyn till att de tillföra stambanorna
ökad trafik och öka dessas avkastning. Det måste då ur sund järnvägsekonomisk
synpunkt framstå som ett berättigat krav, att trafiken från sådana
tillförselleder också får framföras å egna huvudlinjer och icke överföres till
annan järnvägs huvudlinje, särskilt när som i förevarande fall vägskillnaden
är liten och härtill på grund av de i samtrafik utgående banavgifterna icke
ger utslag i en motsvarande fraktkostnadsskillnad.
Den andra huvudsynpunkten, som från järnvägsstyrelsens håll göres gällande
i denna fråga, är, att vägen över västra stambanan, och detta särskilt
efter dess elektrifiering, erbjuder otvivelaktigt lägre kostnader för verkställande
av transportarbetet än vägen över Herrhult. Den obrutna vägen över
endast statens järnvägar är alltså den nationalekonomiskt fördelaktigare.
Slutligen bör beaktas, att trafikanternas behov av snabbast möjliga transportlägenheter
och lägsta möjliga fraktkostnader kan bäst tillgodoses, därest
transporterna få fullgöras över den från Laxå till Göteborg elektrifierade
statsbanan och utan de komplikationer, som, bland annat vid nedsättningsärendens
behandling, uppstå, när trafiken föres över flere banor.
Med hänsyn till nämnda förhållanden, och med beaktande av att viss avlösning
för från annan järnväg övertagen trafik avses skola utgå, anser man
4
Statsutskottets utlåtande Nr 56.
Utskottets
yttrande.
inom järnvägsstyrelsen, såsom redan i 1922 års yttrande angående SkaraTimmersdala
järnväg anförts, att grundade skäl finnas, för att vid samtrafikstaxans
nyordning sådana regler för bestämmande av transportvägar i samtrafik
komma att fastställas, att godset mellan inlandsbanan och Göteborg
m. m. kommer att tillföras västra stambanan, även om icke en förkortningsbana
bygges. Blir så fallet, får man till prövning upptaga frågan, huruvida
ur andra synpunkter än de nu berörda byggandet av en järnväg mellan
Kristinehamn och lämplig punkt vid västra stambanan eventuellt kan vara
motiverad. En sådan bana får emellertid härvid karaktären av sekundäreller
tertiärbana.
Enligt vad järnvägsstyrelsen upplyst, äger förevarande fråga om en fortsatt
utbyggnad söderut av inlandsbanan visst samband med en blivande
nyordning av gällande samtrafiksbestämmelser och den revision av nuvarande
samtrafiksvägar, som i sammanhang härmed torde komma att äga rum. Av
den lämnade redogörelsen framgår ock, att hithörande spörsmål av järnvägsstyrelsen
följes med all uppmärksamhet.
Det torde kunna förväntas, att, i den mån en ytterligare utsträckning
söderut av inlandsbanan kan befinnas böra åstadkommas, järnvägsstyrelsen
icke skall underlåta att verkställa de utredningar och vidtaga de övriga
förberedande åtgärder, som erfordras för en dylik plans genomförande.
Vid sådant förhållande lärer någon särskild framställning av riksdagen i
av motionärerna angivet syfte icke nu påkallas.
Under åberopande härav får utskottet hemställa,
att herrar Bäcklunds och Norlings förevarande motion
II: 211, icke må av riksdagen bifallas.
Stockholm den 12 mars 1926.
På statsutskottets vägnar:
S. H. KVARNZELIUS.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar S. H. Kvarnzelius, A. C. Lindblad, Oscar Olsson, J. L.
Widell, C. P. V. Nilsson i Gränebo, Nilsson i Malmö, O. Bergqvisl, E. J. G. Rosén, P. A.
Bergström, J. Jeansson, A. R. Rooth och C. 1. Carlsson i Gävle;
från andra kammaren: herrar K. V. Rydén, A. Wiklund, L. J. Carlsson-Frosterud, P. M.
Olsson i Blädinge, A. A. Törnkoist i Karlskrona, E. Kristensson i Göteborg, J. Jönsson i
Revinge, O. Nilsson i Örebro, J. Olofsson i Digernäs, E. G. E. Eriksson i Stockholm, R. F-son
Holmgren och G. Strindlund.