Statsutskottets utlåtande Nr 168,

1

Nr 168.

Ankom till riksdagens kansli den 29 maj 1926 kl. 10 f. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag för bekämpande av arbetslösheten.

(3:e avd.)

I den till riksdagen den 7 januari 1926 avlåtna propositionen (nr 1)
angående statsverkets tillstånd och behov för budgetåret 1926—1927 har
Kungl. Maj:t under femte huvudtiteln (punkt 18) föreslagit riksdagen att,
i avvaktan på den proposition, som kunde komma att avlåtas i ämnet, för
bekämpande av arbetslösheten för sagda budgetår beräkna ett extra reservationsanslag
av 8,000,000 kronor.

Sedermera har Kungl. Maj:t i en till riksdagen avlåten, den 19 mars 1926
dagtecknad proposition, nr 213, vilken hänvisats till statsutskottets förberedande
behandling, under åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för sagda dag, föreslagit riksdagen att för bekämpande
av arbetslösheten, i huvudsaklig överensstämmelse med av departementschefen
angivna grunder, under riksstatens femte huvudtitel för budgetåret
1926—1927 anvisa ett extra reservationsanslag av 8,000,000 kronor.

Beträffande utredningen i ämnet får utskottet hänvisa till åberopade
statsrådsprotokollet.

Av 1922 års riksdag beviljades, i anledning av den på socialdepartementets
föredragning avlåtna propositionen nr 11, för bekämpande av arbetslösheten
dels på tilläggsstat för nämnda år reservationsanslag till sammanlagt
belopp av 85,000,000 kronor, dels ock på extra stat för tiden
1 januari—30 juni 1923 ett reservationsanslag å 5,000,000 kronor.
Härförutom anvisades, med bifall till den på kommunikationsdepartementets
föredragning avlåtna propositionen nr 12, för liknande ändamål på
tilläggsstat för år 1922 under titeln »Utgifter för kapitalökning, statens
affärsverksamhet» ett reservationsanslag å 5,000,000 kronor att utgå av
lånemedel.

I statsverkspropositionen till 1923 års riksdag (femte huvudtiteln, punkt
20) anförde dåvarande chefen för socialdepartementet, bland annat, att det
enligt hans mening icke vore möjligt att vid tiden för nämnda propositions
avlåtande göra några fullt tillförlitliga beräkningar angående arbetsmarknadens
läge under den då återstående delen av vintern 1922 192b

och än mindre angående dess förändringar under hela budgetåret 1923
Bihang till riksdagens protokoll 1926. 6 saml. 97 höft. (Nr 168.) ii98 26 1

2

Statsutskottets utlåtande Nr 168.

1924. Han anhölle därför att senare under 1923 års riksdag få förelägga
Kungl. Maj:t förslag i förevarande ämne. Emellertid syntes honom
nödig försiktighet bjuda, att i avbidan på frågans slutliga behandling å
riksstaten beräkna ett anslag för arbetslöshetens bekämpande å förslagsvis
5,000,000 kronor.

Med bifall till den av föredragande departementschefen sålunda gjorda
hemställan föreslog Kungl. Maj:t riksdagen att i avvaktan på den proposition,
som kunde komma att avlåtas i ämnet, för bekämpande av arbetslösheten
för budgetåret 1923—1924 beräkna ett extra reservationsanslag av 5,000,000
kronor.

Efter det departementschefen sedermera i skrivelse den 28 april 1923
anmodat statens arbetslöshetskommission att avgiva förslag rörande den
framställning till riksdagen i nu ifrågavarande ärende, vartill då rådande
förhållanden gåve anledning, avgav kommissionen den 11 maj 1923 det
sålunda begärda utlåtandet. I detta utlåtande framlade kommissionen en
beräkning över tillgångar och utgifter å anslaget för bekämpande av arbetslösheten
intill utgången av budgetåret 1923 —1924. På grundval av denna
beräkning anförde kommissionen, att den icke funne det erforderligt att
av 1923 års riksdag begära något anslag för bekämpande av arbetslösheten.

I skrivelse den 17 maj 1923, nr 233, gav Kungl. Maj:t sedermera
riksdagen tillkänna, att Kungl. Maj:t icke komme att till 1923 års riksdag
avlåta proposition i det under punkten 20 i femte huvudtiteln av statsverkspropositionen
för nämnda år omförmälda ärendet angående anslag
för budgetåret 1923—1924 för bekämpande av arbetslösheten, i följd
varav medel för berörda ändamål ej vidare behövde beräknas å staten för
nämnda budgetår.

Emellertid hade Kungl. Maj:t i proposition den 4 maj 1923, nr 230,
på socialdepartementets föredragning föreslagit riksdagen medgiva, att för
vidtagande av åtgärder till lindrande av nöden bland vissa arbetslösa järnbruksarbetare
finge av femte huvudtitelns allmänna besparingsfond tagas
i anspråk ett belopp av förslagsvis 70,000 kronor.

Denna proposition blev av riksdagen bifallen (riksdagens skrivelse nr 206).

Ytterligare är att nämna, att riksdagen, i anledning av ett i 1923 års
statsverksproposition på kommunikationsdepartementets föredragning framställt
förslag, för sådana arbeten för telegrafverkets, statens järnvägars och
statens vattenfallsverks räkning, vilka kunde påkallas för bekämpande av
arbetslösheten, för budgetåret 1923 —1924 anvisade ett reservationsanslag
av 2,000,000 kronor att utgå av lånemedel (riksdagens skrivelse
nr 295).

För budgetåret 1924—1925 gjorde arbetslöshetskommissionen icke
hemställan om anvisande av något ytterligare anslag för bekämpande av
arbetslösheten. Med anledning härav begärde Kungl. Maj:t icke något
anslag för ifrågavarande ändamål för nämnda budgetår.

Statsutskottets utlåtande Nr 168.

3

I proposition till 1924 års riksdag, nr 113, föreslog Kungl. Maj:t
riksdagen medgiva, att för färdigställande av vissa utav Norrlands statsarbeten
påbörjade arbetsföretag finge användas, intill ett belopp av 1,750,000
kronor, de av 1922 års riksdag för bekämpande av arbetslösheten beviljade
reservationsanslagen.

Detta förslag blev av riksdagen bifallet (riksdagens skrivelse nr 128).

I en den 23 maj 1924 till riksdagen avlåten proposition (nr 229)
föreslog Kungl. Maj:t sedermera riksdagen medgiva, att för färdigställande
av vissa utav Södra Sveriges Statsarbeten påbörjade arbetsföretag finge
användas, intill ett belopp av 1,350,000 kronor, de nyssnämnda, av 1922
års riksdag beviljade reservationsanslagen.

Jämväl detta förslag blev av riksdagen bifallet (riksdagens skrivelse
nr 294).

I skrivelse den 9 december 1924 uttalade sig arbetslöshetskommissionen
angående behovet av medel till arbetslöshetens bekämpande under
budgetåret 1925—1926. Kommissionen anförde därvid, att behållningen
å de anslag, som av 1922 års riksdag anvisats för ifrågavarande ändamål,
den 1 november 1924 utgjort 8,264,000 kronor. Då kostnaderna för
kommissionens verksamhet under de tio första månaderna av år 1924
uppgått till omkring 4,220,000 kronor och totalkostnaderna under nämnda
år sannolikt icke komme att överstiga 5 miljoner kronor, syntes det
kommissionen vara grundad anledning antaga, att de medel, varöver kommissionen
förfogade, skulle förslå till finansierandet av hjälpverksamhetens
kostnader första halvåret 1926. På grund härav funne kommissionen det
icke påkallat att hemställa om utverkande hos 1925 års riksdag av ytterligare
anslag till arbetslöshetens bekämpande.

Med hänsyn till vad kommissionen sålunda uttalat anförde föredragande
departementschefen i statsverkspropositionen till 1925 års riksdag (femte
huvudtiteln, sid. 37) att han ansåge sig icke böra föreslå Kungl. Maj:t
att av riksdagen äska något nytt anslag till arbetslöshetens bekämpande.
I enlighet härmed begärde Kungl. Maj:t icke något anslag till ändamålet
i fråga för budgetåret 1925—1926.

I likhet med departementschefen anser utskottet den av statens arbetslöshetskommission
lämnade utredningen till fullo ådagalägga behovet av
ett nytt anslag till arbetslöshetens bekämpande för nästkommande budgetår.

Yad anslagsbeloppets storlek beträffar, är det givetvis vanskligt att nu
göra några fullt tillförlitliga beräkningar angående arbetsmarknadens läge
under senare delen av innevarande år och än mindre om dess förändringar
under hela det kommande budgetåret. Därtill torde de ekonomiska förhållandena
icke blott i vårt land utan även utomlands vara allt för osäkra.
Emellertid framgår av de av arbetslöshetskommissionen till belysande av
arbetslöshetslägets utveckling under perioden januari 1922—januari 1926

Utskottets

yttrande.

4

Statsutskottets utlåtande Nr 168.

lämnade uppgifterna, att antalet hjälpsökande arbetslösa, som den 31 januari
1924 uppgick till 16,600, vid sagda tidpunkt åren 1925 och 1926
stigit till respektive 20,600 och 22,700, att antalet i statligt nödhjälpsarbete
placerade vid sagda tidpunkter utgjort respektive 2,329, 1,852 och
3,433 samt att hela antalet arbetslösa, som erhållit hjälp vid ifrågavarande
tider uppgått till respektive 6,000, 5,544 och 8,268. Av dessa uppgifter
att döma synes man sålunda icke med någon visshet kunna påräkna
någon ljusning å arbetsmarknaden under budgetåret 1926—1927.
"Visserligen torde, på sätt kommissionen ock framhållit, förhållandena
komma att bliva gynnsammare under den stundande, varmare årstiden och
därmed en viss begränsning av hjälpverksamheten bliva möjlig, men torde
denna begränsning tyvärr kunna påräknas bliva av allenast tillfällig natur.

Enligt vad av propositionen framgår, har å hittills beviljade anslag den
1 juli 1926 beräknats förefinnas en besparing å 1,233,000 kronor, under
förutsättning att hjälpverksamhetens kostnader för innevarande budgetår
stannade vid det av kommissionen härför beräknade beloppet, 6,200,000
kronor. För bedrivande av verksamheten under nästkommande budgetår
i ungefärligen samma omfattning som under det innevarande skulle sålunda
krävas omkring 5,000,000 kronor. Med hänsyn till det ovissa
läget på arbetsmarknaden har emellertid departementschefen funnit sig
böra förorda kommissionens förslag, att det nya anslaget bestämmes till
8,000,000 kronor. Utskottet har visserligen icke kunnat undgå att finna
detta anslagskrav högt beräknat, men med hänsyn till svårigheten att
på förhand närmare bedöma det behov, som det här gäller att fylla, och
då utskottet förutsätter, att vederbörande myndigheter vid beviljande av
medel tillse, att endast till fullo motiverade anspråk bliva tillgodosedda,
har utskottet icke velat motsätta sig anvisandet av hela det äskade beloppet.

På grund av ett nyligen inom arbetslöshetskommissionen avgjort, av
Kungl. Maj:t prövat ärende finner sig emellertid utskottet böra i detta
sammanhang till närmare behandling upptaga frågan om tillämpningen av
de tidigare av riksdagen godkända direktiven för meddelandet av arbetslöshetsunderstöd
.

Yid Stripa gruva inom Linde landsförsamling har sedan något över
ett år tillbaka en arbetskonflikt pågått mellan Stripa gruvaktiebolag och
dess arbetarpersonal, den senare organiserad, till den övervägande delen i
platsens (syndikalistiska) lokala samorganisation (omkring ett 90-tal arbetare)
samt till en mindre del (12 st.) i svenska gruvindustriarbetarförbundet.
Efter det arbetarna framställt begäran om 25 % förhöjning av
utgående löner, men arbetsgivaren vägrat godkänna detta krav, nedlades
arbetet den 9 mars 1925. Under sommaren fördes förhandlingar inför
statens vederbörande förlikningsman, men dessa gåvo icke något resultat.

På hösten 1925 upptogos emellertid förhandlingar rörande ett riksavtal

Statsutskottets utlåtande Nr 168.

5

om arbetsvillkoren vid flertalet mellansvenska gruvor mellan vederbörande
gruvägarförbund och svenska gruvindustriarbetarförbundet. Avtal dessa
parter emellan kom också till stånd. På arbetarpartens begäran uteslöts
emellertid Stripa från detta avtal. Där pågick därför oberoende av det
träffade avtalet arbetsnedläggelsen.

I detta skede ingavs från Lindes landskommuns arbetslöshetskommitté
förfrågan till arbetslöslietskommissionen, huruvida sagda kommitté ägde
skyldighet att — sedan Stripa gruva anhållit, att till bolaget måtte
hänvisas ett femtontal arbetslösa att biträda vid utlastning av malm —
meddela de arbetssökande dylik hänvisning. Efter inhämtade upplysningar,
varav bland annat framgår, att den för Lindes landskommun fastställda
gruvarbetarlönen uppgick till 4 kronor per dag, resolverade arbetslöshetskommissionen,
vilken behandlade konflikten såsom en »partiell»
sådan, i ett den 20 december 1925 fattat beslut, att »kommittén icke
vore skyldig att i anledning av den inkomna rekvisitionen av arbetskraft
från Stripa gruvaktiebolag dit hänvisa hos kommittén anmälda arbetslösa
personer; dock att kommittén skulle vara pliktig att ånyo underställa
ärendet kommissionens prövning, därest sådan förändring inträdde i konfliktens
läge, som kunde tänkas föranleda rubbning av kommissionens nu
träffade avgörande, exempelvis genom högre löneanbud från bolagets sida
till dess arbetare.» Två medlemmar av arbetslöslietskommissionen läto
anteckna avvikande mening — som gick ut därpå, att arbetshänvisning
i regel icke borde ske till arbetsställe, där konflikt påginge och detta
alldeles oavsett det resultat, vartill en skälighetsprövning av erbjudna
löneförmåner kunde leda. En ledamot reserverade sig under förklaring,
att han ansåge, att konflikten bort förklaras vara en »allmän» konflikt
och sålunda medföra sådan avstängning från arbetslöshetshjälp, som enligt
statsmakternas direktiv för meddelande av arbetslöshetsunderstöd vore förbunden
med en konflikt av denna art.

Någon tid efter det nyss nämnda beslut fattats, inkom till arbetslöslietskommissionen
meddelande därom, att arbetsgivaren erbjudit arbetarna
uppgörelse enligt det riksavtal, som, på sätt ovan anförts, träffats för,
bland annat, jämväl till järnbruksförbundet anslutna mellansvenska gruvor.
Detta anbud innebar, att minimitimlönerna vid Stripa, som förut utgått med
52 öre under jord och 48 öre över jord, skulle komma att utgå med
respektive 70 och 63 öre. Riksavtalet innehöll tillika, att den allmänna
ackordsnivån komme att bibehållas oförändrad, dock att, där minimitimlönen
under i övrigt normala förhållanden icke uppnåtts, reglering uppåt
skulle ske utan nedskärning av bättre ackordssatser.

Tillämpningen av dessa avtalsgrunder förutsatte emellertid från arbetsgivarens
sida, att de till vissa av gruvbolagets arbetare förut utgående
naturaförmånerna i form av lägre hyres- och lysepriser skulle upphöra och
dessa förmåner, i den mån de åtnjötes, debiteras med i orten gällande,
allmänna priser.

6

Statsutskottets utlåtande Nr 168.

Arbetarna vid Stripa avböjde emellertid fortfarande förslaget att upptaga
arbetet på dessa villkor. Gruvbolaget åter ingav, under åberopande
av detta sitt anbud, förnyad rekvisition av arbetskraft för samma ändamål
som tidigare till Lindes landskommuns arbetslöshetskommitté, vilken hänsköt
frågan, huruvida numera arbetshänvisning skulle göras, till arbetslöshetskommissionen.

Enligt beslut, meddelat den 23 mars 1926, förklarade kommissionen att

»då det kommissionen förebragta utredningsmaterialet syntes giva vid
handen, att arbete erbjudits vid Stripa för löner, som stodo i överensstämmelse
med för gruvindustrien gällande riksavtal, och det även syntes
kommissionen adagalagt, att arbetsgivaren erbjudit reglering av ackorden
vid Stripa under enahanda villkor som för övriga av riksavtalet berörda
gruvor,

hinder icke skulle föreligga för Linde landskommuns arbetslöshetskommitté
att verkställa hänvisning av arbetskraft i enlighet med bolagets
hemställan.»

Kommittén skulle härjämte anmodas att i första hand erbjuda malmlastningsarbetet
åt de hos kommittén anmälda arbetslösa, som ännu icke
kommit i åtnjutande av det allmännas hjälp samt att därefter, i den mån
så skulle krävas, jämväl till arbetet ifråga hänvisa sådana arbetslösa, som
vore anställda i statligt nödhjälpsarbete, med risk för dessa sistnämnda
att, vid vägran emottaga dem sålunda erbjudet arbete, avstängas från åtnjutande
av statlig arbetslöshetslijälp.

Emot kommissionens beslut reserverade sig två ledamöter, vilka ansågo:

dels att ärendet bort bordläggas i avvaktan på möjligheten att genom
statens förlikningsman skulle kunna åvägabringas en uppgörelse mellan
parterna,

dels att hänvisning av arbetslösa till blockerad arbetsplats icke borde ske.

Den 9 april 1926 anbefallde Kungl. Maj:t arbetslöshetskommissionen
att låta verkställa förnyad utredning angående:

1. förhållandet mellan, å ena sidan, de av bolaget efter den 20 december
1925 åt dess arbetare erbjudna timlönerna samt, å andra sidan, de enligt
det för gruvindustrien gällande riksavtal vid andra gruvor inom Linde
landskommun och angränsande kommuner utgående timlönerna, därest hänsyn
tages jämväl till fordrade ersättningar för naturaförmåner.

2. förhållandet mellan de arbetsinkomster, som beräknas kunna ernås
med de av bolaget efter angivna tidpunkt åt dess arbetare erbjudna
ackordslönerna, och de arbetsinkomster, som ernås med de enligt förberörda
riksavtal vid andra gruvor inom Linde landskommun och angränsande
kommuner utgående ackordslönerna.

Till denna utredning, som skyndsamt skulle ingivas till Kungl. Maj:t,
borde arbetslöshetskommissionen foga det egna, förnyade yttrande, vartill
anledning kunde föreligga.

Statsutskottets utlåtande Nr 168.

7

Tillika förordnade Kung!. Maj:t, att med verkställighet av kommissionens
ifrågavarande beslut skulle anstå i avvaktan på Kungl. Maj:ts slutliga
prövning av ärendet.

Under tiden hade konflikten från arbetarsidan yttermera skärpts därigenom,
att det till landsorganisationen anslutna gruvindustriarbetarförbundet
även för sin del förklarade arbetet vid Stripa i blockad.

Vid sammanträde med arbetslöshetskommissionen den 20 april 1926
anmäldes, att den senast påkallade utredningen nu förelåge. Efter tagen
del av densamma dikterades till protokollet av ordföranden, med vilken
vice ordföranden och ytterligare en ledamot instämde, det beslutet, att

»då de löner som av arbetsgivaren erbjudits de vid Stripa gruvfält
anställda arbetarna, såvitt kan slutas jämväl av den nu verkställda utredningen,
fylla gällande riksavtal och till grund därför liggande medlingsförslags
bestämmelser, finner jag icke anledning frångå den ståndpunkt i
den föreliggande frågan, vilken intogs vid kommissionens behandling av
ärendet den 23 mars detta år.»

I fortsättningen av samma yttrande utvecklades, hurusom Stripaarbetarnas
fordringar beträffande resultatet av riksavtalets tillämpning måste anses icke
stå i överensstämmelse med avtalets eget innehåll utan innebure därutöver
gående fordringar. Och beträffande naturaförmåner innebar det godkända
avtalet, att för dessa skulle utgå skälig, på ortens prisförhållanden grundad
ersättning.

Två ledamöter reserverade sig under hänvisning till att den syndikalistiska
arbetarorganisationens representant ansett hittills gjorda erbjudanden
från arbetsgivarnas sida icke medföra, att arbetarna vid Stripa
komme i samma lönenivå som arbetarna vid andra liknande gruvfält.
Då dessutom arbetsgivarsidan icke meddelat sin ståndpunkt till ett av
landshövdingen Elmquist framlagt medlingsförslag, under det att arbetarna
avslagit detsamma, funno dessa reservanter sig icke hava anledning frångå
sina tidigare reservationsvis utvecklade ståndpunkter.

Utdrag ur protokollet över detta arbetslöshetskommissionens beslut jämte
den inkomna utredningen överlämnades därpå till Kungl. Maj:t.

Över arbetslöshetskommissionens beslut har »Sveriges kommunistiska
parti» och »Sveriges arbetares centralorganisation» anfört klagomål hos
Kungl. Maj:t, som med anledning därav den 21 maj 1926 förklarat, att
hänvisning av arbetslösa till Stripa gruvfält icke bort äga rum; tillkommande
det arbetslöshetskommissionen att på given anledning ånyo till prövning
upptaga frågan om den förevarande arbetskonfliktens beskaffenhet och
verkan å arbetslöshetshjälpen inom orten i överensstämmelse med de i
riksdagens skrivelse angivna riktlinjerna.

Vid den granskning utskottet med anledning av det ovan relaterade
fallet ansett sig böra ägna de förhållanden, under vilka statlig arbetslös -

8

Statsutskottets utlåtande Nr 168.

hetshjälp må meddelas, har utskottet funnit sig kunna giva arbetslöslietskommissionens
principiella uppfattning av de i riksdagens skrivelse nr
291 år 1922 angivna riktlinjer sin anslutning.

Att kommissionen enligt sitt beslut den 20 december 1925 uppfattade
och behandlade arbetskonflikten vid Stripa såsom en »partiell» konflikt av
icke allmän karaktär, synes med hänsyn till det dåvarande läget vara väl
förenligt med riksdagens nyss berörda yttrande rörande en dylik arbetskonflikts
förutsättningar och innebörd. Vidare är det enligt utskottets
mening ostridigt, att den förändring, arbetsvillkoren vid Stripa därefter och
till den 23 mars 1926 undergingo, gav arbetslöslietskommissionen fullgiltig
anledning att vid sistnämnda tillfälle anse den fortgående konflikten
hava utvecklats till en med allmän konflikt likställd, partiell sådan. Arbetarpartens
vägran att med tillämpning av ett för yrket i övrigt i orten
gällande riksavtal återupptaga arbetet, därest icke medgivanden, gående
utöver vad sagda avtal innehöll, bleve arbetarna ifråga tillförsäkrade, måste
nämligen enligt utskottets mening hänföra denna konflikt till den grupp
av sådana, vid vilka enligt riksdagens direktiv »all hjälpverksamhet från
det allmännas sida bör upphöra». När därför arbetslöslietskommissionen begränsade
avstängningen från understöd till dem, som efter hänvisning till
denna arbetsplats vägrade mottaga arbete därstädes, så innebar detta enligt
utskottets åsikt en mindre sträng och för ortens arbetslösa mera förmånlig
tillämpning av direktiven ifråga än den, vartill deras ordalydelse
och förhållandena i övrigt kunnat giva anledning. Om därför en ändring
i kommissionens beslut av den 23 mars 1926 ansetts påkallad, borde
den skäligen gått därpå ut, att yrkets alla arbetare på orten avstängts
från understöd. Ett uppskov av tillämpningen med eller ett upphävande
av kommissionens beslut före ärendets definitiva avgörande synes dessutom
stå i direkt strid med riksdagens i sammanhang med direktivens antagande
gjorda uttalande, att arbetslöshetskommissionens beslut rörande hjälpverksamhetens
upphörande skall bestå och tillämpas, till dess i omtvistade fall
ett upphävande av samma beslut i själva huvudfrågan kommit till stånd.

I sammanhang härmed finner sig utskottet böra erinra om riksdagens
i skrivelsen nr 291 år 1922 gjorda uttalande, »att det allmännas vederbörande
organ hava skyldighet noga tillse, att denna verksamhet» — som
angavs vara »en provisorisk, av fri behovsprövning i varje särskilt fall
beroende anordning» — »i görligaste mån begränsas; att dess bedrivande
sker med hänsyn till nuvarande tids svåra finansiella förhållanden; och
att densamma ingenstädes upprätthålles längre än nödvändigt».

Då skilda uppfattningar gjort sig gällande i fråga om den rätta tilllämpningen
av de nuvarande direktiven, vill utskottet sammanfattningsvis i
förtydligande syfte framhålla:

att vid allmän konflikt inom ett yrkesområde all statens hjälpverksamhet
bör upphöra och yrkets samtliga arbetare i landet, respektive orten,
avstängas från statlig arbetslöslietshjälp;

Statsutskottets utlåtande Nr 168.

9

att på enahanda sätt, som nyss sagts, skall förfaras beträffande sådan
»partiell» konflikt, om vilken gäller, att den kan anses vara ett led i en
aktion med syfte att inverka på de allmänna löne- och arbetsvillkoren
inom yrkesområdet ifråga; samt

att vid annan partiell konflikt fråga om hänvisning av arbetssökande
till därav berört arbetsställe skall göras beroende särskilt därav, huruvida
den lön och övriga villkor, som erbjudas, kunna, med hänsyn till de å
orten för arbetet gällande löne- och arbetsvillkoren, anses skäliga. I det
fall, att därvid såsom utgångspunkt för skälighetsprövningen lagts för annan
liknande yrkesutövning gällande kollektivavtal, bör avseende fästas endast
vid faktiskt utgående, lägsta löner eller däremot svarande bestämmelser.

Beträffande spörsmålet om arbetshänvisning erinras, att vid Kungl.
Maj:ts beslut den 10 mars 1922, innefattande vissa jämkningar i dittills
gällande direktiv och deras tillämpning, föredragande departementschefen
till statsrådsprotokollet uttalade sig angående frågan, om ett blockerat arbete
kunde anses som lämpligt arbetstillfälle, och därvid yttrade, att »sadana
fall för visso kunde förekomma, då samhällsintresset kräver, att hänsyn
icke tages till en arbetaregrupps blockadpåbud». Både före och efter
riksdagsbeslutet 1922 har ock, tydligen med tillämpning av sagda princip,
sådan arbetshänvisning förekommit.

Vidare gäller att av arbetslöshetskommissionen i förenämnda frågor fattat
beslut skall genast träda i verkställighet och äga tillämpning till dess
detsamma blivit beträffande huvudsaken vederbörligen prövat.

Under åberopande av vad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att riksdagen må för bekämpande av arbetslösheten i
enlighet med hittills gällande direktiv, tillämpade på sätt
utskottet ovan angivit, för budgetåret 1926—1927 under
riksstatens femte huvudtitel bevilja ett extra reservationsanslag
å 8,000,000 kronor.

Stockholm den 29 maj 1926.

På statsutskottets vägnar:

S. H. KVARNZELIUS.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar S. H. Kvarnzelius, A. C. Lindblad, Oscar Olsson,
J. L. Widell, C. P. V. Nilsson i Gränebo, C. G. Ekman, J. Nilsson i Malmö, O.
Bergqvist, E. J. G. Rosén, E. A. Hallin, J. G. Walles och A. R. Rooth,

från andra kammaren: herrar A. Anderson i Råstock, K. V. Rydén, A. Bakland,
C. R. Jansson i Falun, S. Bengtsson i Norup, L. J. Carlsson-Frosterud, P. M.
Olsson i Blädinge, O. Olsson i Kullenbergstorp, E. Kristensson i Göteborg, J. Jönsson
i Revinge, O. Nilsson i Örebro och O. E. F. Järte.

10

Statsutskottets utlåtande Nr 168.

Reservation

av herrar A. C. Lindblad, Oscar Olsson, J. Nilsson i Malmö, J. G. Walles,
A. Anderson i Kåstock, K. V. Rydén, C. R. Jansson i Falun, L. J.
Carlsson-Frosterud, E. Kristensson i Göteborg och 0. Nilsson i Örebro,
vilka ansett, att utskottets yttrande och förslag bort hava följande lydelse:

»I likhet med — — — — —----nästkommande budgetår.

Yad anslagsbeloppets storlek-------tillfällig natur.

Enligt vad av propositionen framgår, har å hittills beviljade anslag den
1 juli 1926 beräknats förefinnas en besparing å 1,233,000 kronor, under
förutsättning att hjälpverksamhetens kostnader för innevarande budgetår
stannade vid det av kommissionen härför beräknade beloppet, 6,200,000
kronor. För bedrivande av verksamheten under nästkommande budgetår
i ungefärligen samma omfattning som under det innevarande skulle sålunda
krävas omkring 5,000,000 kronor. Med hänsyn till det ovissa
läget på arbetsmarknaden har emellertid departementschefen funnit sig
böra förorda kommissionens förslag, att det nya anslaget bestämmes till
8,000,000 kronor för att härigenom en reserv skall stå till förfogande
för mötande av oförutsedda händelser och därav föranledda utgifter. Då
även utskottet anser nödigt, att det nya anslaget tillmätes så, att vid en
eventuellt inträffande ogynnsam utveckling på arbetsmarknaden möjlighet
förefinnes för en utvidgning av statens hjälpverksamhet utöver dess nuvarande
omfattning, har utskottet funnit sig böra tillstyrka det av arbetslöshetskommissionen
förordade, av Kungl. Maj:t föreslagna beloppet. Utskottet
förutsätter härvid, att de av riksdagen tidigare givna direktiven
beträffande villkoren för statsbidrags åtnjutande skola oförändrade tilllämpas.

På grund av vad sålunda anförts, får utskottet alltså hemställa,

att riksdagen må för bekämpande av arbetslösheten i
enlighet med hittills gällande direktiv för budgetåret 1926
—1927 under riksstatens femte huvudtitel bevilja ett extra
reservationsanslag å 8,000,000 kronor.»

Statsutskottets utlåtande Nr 168.

11

Bilaga 1 till reservationen.

Utdrag av protokoll över socialärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
21 maj 1926.

Närvarande:

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, anför:

Genom beslut den 23 mars 1926 har statens arbetslöshetskommission förklarat,
att hinder icke skulle föreligga för Linde landskommuns arbetslöshetskommitté
att i enlighet med hemställan av Stripa gruvaktiebolag verkställa
hänvisning av arbetskraft till Stripa gruvfält, där arbetskontlikt vore
rådande sedan den 9 mars 1925. Härjämte har arbetslöshetskommissionen
i berörda beslut anmodat kommittén att i första hand erbjuda malmlastningsarbete
åt de hos kommittén anmälda arbetslösa, som ännu icke
kommit i åtnjutande av det allmännas hjälp, samt att därefter i den mån
så skulle krävas jämväl till arbetet i fråga hänvisa sådana arbetslösa, som
vore anställda i statligt nödhjälpsarbete, med risk för dessa sistnämnda att
vid vägran att emottaga dem sålunda erbjudet arbete avstängas från åtnjutande
av statlig arbetslöshetshjälp.

Över detta beslut hava Sveriges kommunistiska parti och Sveriges arbetares
centralorganisation anfört klagomål med yrkande, bland annat, att
Kungl. Maj:t måtte upphäva statens arbetslöshetskommissiona beslut att
ålägga arbetslöshetskommittén i Linde landskommun att hänvisa arbetslösa
till ifrågavarande blockerade arbeten vid Sripa gruvfält.

I yttrande den 30 mars 1926 över de av Sveriges kommunistiska parti
anförda klagomålen har statens arbetslöshetskommission hemställt, att vad
av Sveriges kommunistiska parti sålunda yrkats icke måtte föranleda någon
Kungl. Maj:ts åtgärd.

Sedan Kungl. Maj:t den 9 april 1926 uppdragit åt statens arbetslöshetskommission
att verkställa viss ytterligare utredning i ärendet, har kommissionen
med skrivelse den 22 april 1926 överlämnat den anbefallda utredningen
och därvid förklarat sig icke hava funnit anledning att frångå sitt
den 23 mars 1926 fattade beslut om hänvisning av arbetslösa till Stripa
gruvfält.

Enligt de i riksdagens skrivelse den 7 juni 1922, nr 291, angivna direktiven
för arbetslöshetspolitiken skall förekomsten av arbetskontlikt medföra
vissa avvikelser från den eljest gällande allmänna regeln, att arbetslös är
skyldig mottaga honom anvisat arbete, därest icke den erbjudna lönen är
oskäligt låg. Dessa avvikelser äro olika alltefter konfliktens art. I riksdagsskrivelsen
skiljes i sådant hänseende mellan allmän konflikt och partiell
konflikt. Vid allmän konflikt, karakteriserad såsom omfattande »det övervägande
antalet arbetare inom visst fack antingen på en särskild ort eller
inom landet i dess helhet», skola alla fackets arbetare på orten, respektive
i landet, anses diskvalificerade i avseende å arbetslöshetshjälp och förty
avstängas från nödhjälpsarbete och arbetslöshetsunderstöd. Partiell konflikt
skall enligt riksdagens uttalande i vissa fall betraktas såsom till sin innebörd
likställd med allmän konflikt. Härom yttras i förenämnda riksdagsskrivelse:
»Så vitt riksdagen kan finna, föreligger i detta hänseende icke
någon principiell skillnad mellan allmänna och partiella konflikter. Många

12

Statsutskottets utlåtande Nr 168.

gånger torde strider å arbetsmarknaden, som uppträda under den partiella
konfliktens form, i själva verket vara ett led i en genomgående plan, avsedd
att förändra löne- och arbetsvillkoren inom hela yrket, respektive industrier.
Där detta är förhållandet, synes i nu ifrågavarande hänsende böra tillämpas
samma principer som vid allmänna konflikter, nämligen att all hjälpverksamhet
från det allmännas sida upphör. Riksdagen förbiser dock icke, att
undantagsfall kunna inträffa, då eu partiell konflikt har annan anledning
och innebörd än den nu angivna. Såsom sådana kunna betraktas de partiella
konflikter, vilka icke kunna skäligen anses i avsevärd mån inverka på
de allmänna löne- och arbetsvillkoren inom facket på orten, respektive landet.
Vid dessa bör avstängning endast gälla de i konflikten direkt deltagande.
»

Vid tillämpning av dessa riksdagens direktiv å det fall, som nu bragts
under Kungl. Maj:ts prövning, gäller det tydligen att bedöma, huruvida
konflikten vid Stripa gruvfält skall anses såsom allmän eller partiell konflikt
i av riksdagen angivna betydelser.

Eftersom till allmänna konflikter skola hänföras även sådana, som äro
lokalt begränsade, såvida de omfatta det övervägande antalet arbetare inom
visst fack å orten, kunde ifrågasättas, att konflikten vid Stripa gruvfält, som
berör flertalet gruvarbetare inom Linde landskommun, ehuru icke inom
gruvdistriktet i denna trakt, borde anses såsom allmän i direktivens mening.
Emellertid torde den administrativa kommunindelningen som sådan icke
giva tillräcklig vägledning vid bedömande av frågan, huruvida en till orten
begränsad allmän konflikt föreligger. Arbetslöshetskommissionen har också
för sin del vid sin tidigare handläggning av ärendet icke ansett konflikten
vara för orten allmän. De ovan anförda direktiven hade nämligen — därest
konflikten varit att anse såsom allmän — bort föranleda därtill, att samtliga
inom orten varande arbetslösa gruvarbetare avstängts från arbetslöslietshjälp
i varje form. Men då fråga härom väcktes inom arbetslöshetskommissionen
vid dess sammanträde den 20 december 1025, blev yrkandet om sådan
avstängning av kommissionens flertal avslaget och endast en av medlemmarna
har reservationsvis anslutit sig till detsamma.

I likhet med vad arbetslöshetskommissionen sålunda ansett finner jag
övervägande skäl tala för att Stripakonflikten icke är att betrakta såsom för
orten allmän i den mening riksdagsdirektiven avse.

Huruvida åter partiell konflikt skall medföra konsekvenser å arbetslöshetshjälpen,
motsvarande dem som följa vid allmän konflikt, beror enligt vad i
riksdagsskrivelsen framhållits på dess allmänna syftning och innebörd. Därest
konflikten är att uppfatta såsom »ett led i eu genomgående plan, avsedd
att förändra löne- och arbetsvillkoren inom hela yrket, respektive industrier»,
behandlas den såsom till sin innebörd likartad med allmän konflikt. Dess
verkningar i avseende å arbetslöshetshjälpen sträcka sig då till även andra
arbetare inom facket än de direkt i striden indragna. Om åter en partiell
konflikt icke kan »skäligen anses i avsevärd mån inverka på de allmänna löneoch
arbetsvillkoren inom facket på orten», skola endast de direkt i striden
indragna anses diskvalificerade att erhålla arbetslöshetshjälp. Enligt tillgängliga
upplysningar om Stripakonflikten har densamma näppeligen kunnat
hittills betraktas såsom en konflikt av det förra slaget. Utgångsläget har
varit, att löneförmånerna vid Stripa icke oväsentligt understigit lönerna vid
andra gruvor i orten. Yad hittills förekommit synes ej giva vid handen,
att konflikten avsett allmän förändring av löneförmånerna vid gruvorna i
trakten. Under sådana förhållanden böra icke heller enligt den åberopade
riksdagsskrivelsen verkningarna i avseende å arbetslöshetshjälpen sträcka
sig utanför de direkt i striden inblandade arbetarnas krets.

Statsutskottets utlåtande Nr 168.

13

Emellertid kan det tydligen inträffa, att en konflikt, som från början är
en helt isolerad företeelse, sedermera kan så förändra karaktär, att den blir
ett led i eu genomgående plan, avsedd att förändra de allmänna löne- och
arbetsvillkoren. Därest en sådan situation skulle befinnas föreligga i avseende
å Stripakonflikten, lärer det böra tillkomma arbetslösketskommissionen
att ånyo upptaga till prövning frågan om konfliktens inverkan å arbetslöslietshjälpen.
...

Under åberopande av vad jag sålunda anfört hemställer jag, att Kungl.
Maj:t måtte förklara, att hänvisning av arbetslösa till Stripa gruvfält icke
bort äga rum, tillkommande det arbetslöslietskommissionen att på given
anledning ånyo till prövning upptaga frågan om den förevarande arbetskonfliktens
beskaffenhet och verkan å arbetslöshetshjälpen inom orten i överensstämmelse
med de i riksdagens skrivelse angivna riktlinjerna.

Vidare hemställer jag, att utdrag av statsrådsprotokollet i detta ärende
måtte få offentliggöras.

Vad föredragande departementschefen sålunda hemställt,
däri statsrådets övriga ledamöter instämma, behagar Hans Maj:t
Konungen bifalla.

Ur protokollet:

Aloe Karlholm.

Bilaga 2 till reservationen.

Utdrag ur riksdagens skrivelse nr 291 år 1922.

»Mera invecklade blevo förhållandena, där arbetskraft rekvireras för arbete,
som var föremål för arbetskonflikt. I detta hänseende har man skilt på de
fall, där eu allmän konflikt råder, d. v. s. eu konflikt, som omfattar det övervägande
antalet arbetare inom visst fack antingen på eu särskild ort eller
inom landet i dess helhet, och dem, där en partiell konflikt föreligger.

Så snart allmän konflikt inträdde i ett fack, avstängdes omedelbart alla
fackets arbetare på orten respektive i landet från hjälpverksamheten. Såsom
berörd av allmän konflikt betraktas därvid varje sådan person, som haft sin
sista, mera stadigvarande sysselsättning inom facket i fråga. Om rekvisition
av arbetskraft skedde för att besörja de sålunda avstängdas arbete, skulle
jämlikt den offentliga arbetsförmedlingens praxis, att arbetsförmedlingen
under alla omständigheter fortgår oberoende av inträffade arbetsinställelser,
anvisning visserligen ske, men det förelåg ingen skyldighet för arbetare, tillhörande
utanför konflikten stående grupper, att taga sadant arbete, eu
vägran härav inverkade ej på rätten till understöd.

Var åter fråga om en partiell konflikt, skedde omedelbart avstängning
endast av de arbetare, som direkt berördes av konflikten. Men om arbetskraft
rekvirerades för att besörja det av dem lämnade och blockerade arbetet,
skulle det på nyss angivna grunder å andra sidan i och för sig icke föreligga
hinder att anvisa till arbetet andra arbetslösa — inom eller utom den
organisation, vars medlemmar deltogo i konflikten , i den män de ur
yrkessynpunkt ansågos lämpliga för arbetet. Eragan om påföljden av vägian
att hörsamma anvisning eller att antaga arbete!;, där det erbjöds, skulle,
såvida ej avtalsbrott förelåg från arbetsgivarens sida, bedömas med hänsyn
därtill, huruvida den bjudna lönen vore enligt eljest tillämpade grunder att
anse som oskäligt låg eller icke.

14

Statsutskottets utlåtande Nr 168.

Medan inom arbetslöshetskommissionen rått full enighet i övrigt rörande
de sålunda tillämpade grunderna för hjälpverksamheten, hava meningsskiljaktigheter
vid olika tillfällen dar yppats i fråga om ställningen till sådana
arbetstillfällen, vid vilka konflikt föreligger. Enighet har visserligen rått
därom, att understöd icke må utgå till de i konflikt direkt deltagande eller,
i händelse av allmän konflikt, till arbetare inom de fack, som befinna sig i
konflikt en princip, till vilken även Eders Kungl. Maj:t uttalat sin anslutning.
Men däremot hava rests invändningar mot majoritetens uppfattning,
att vid partiell konflikt anvisning av arbetslösa till det blockerade
arbetet borde ske och skyldighet föreligga att antaga arbetet, så framt lönen
ej vore oskäligt låg. Och dessa invändningar hava föranlett Eders Kungl.
Maj:t att genom beslut den 10 mars innevarande år meddela ändrade bestämmelser
i sådant avseende.

Enligt dessa bestämmelser får i fråga om arbetslösas avstängande från
understöd, emedan de underlåtit efterkomma given anvisning till arbete,
som av fackorganisation förklarats i blockad, icke prövas av det lokala understödsorganet
utan hänskjutas till arbetslöshetskommissionens arbetsutskott.
Eppnas inom detta arbetsutskott icke enighet, skall frågan efter
viss ytterligare utredning avgöras av Eders Kungl. Maj:t. Intill dess beslut
i fragan meddelats av arbetsutskottet eller av Eders Kungl. Mhjff, bör avstängning
från understöd icke äga rum. Körande motiveringen för de sålunda
meddelade bestämmelserna må här hänvisas till det offentliggjorda
statsrådsprotokollet.

I fråga om dessa spörsmål vill riksdagen för sin del uttala, att den allmänt
erkända principen om statens neutralitet gentemot stridande parter å
arbetsmarknaden lärer böra vidhållas jämväl i fråga om arbetslöshetspolitiken.
Så skulle dock icke vara fallet, därest vid arbetskonflikt understöd
utginge till arbetare, vilka till följd av sin intressegemenskap med de i konflikten
deltagande kunna anses solidariska med dem. När arbetslöshetskommissionen
också enat sig om — och Eders Kungl. Maj:t härutinnan
icke gjort ändring. , att vid konflikt av allmän karaktär låta avstängningsatgärder
drabba icke blott arbetare vid de direkt berörda arbetsställena
ritan även andra arbetare inom samma industrigren, innebär detta just eu
tillämpning av ifrågavarande princip; och skälet härför är uppenbarligen,
att konfliktens utgång berör icke blott de förras utan även de senares intressen.

. ^å vitt riksdagen kan finna, föreligger i detta hänseende icke någon principiell
skillnad mellan allmänna och partiella konflikter. Många gånger
torde strider å arbetsmarknaden, som uppträda under den partiella konflikf°rmi
i själva verket vara ett led i en genomgående plan, avsedd att
förändra löne- och arbetsvillkoren inom hela yrket, respektive industrier.
Där detta är förhållandet, synes i nu ifrågavarande hänseende böra tillämpas
samma principer som vid allmänna konflikter, nämligen att all hjälpverksamhet
från det allmännas sida upphör. Riksdagen förbiser dock icke, att
undantagsfall kunna inträffa, då en partiell konflikt har annan anledning
och innebörd än den nu angivna. Såsom sådana kunna betraktas de partiella
konflikter, vilka icke kunna skäligen anses i avsevärd mån inverka
på de allmänna löne- och arbetsvillkoren inom facket på orten, respektive
landet. Vid dessa bör avstängning endast gälla de i konflikten direkt deltagande.

Med avseende å prövningen av frågan om partiell konflikts inverkan på
hjälpverksamheten lärer nu gälla, att, om enighet icke vinnes inom arbetslöshetskommissionens
arbetsutskott, frågan skall hänskjutas till Eders Kungl.
Maj:ts avgörande. Under tiden utgår understöd till alla arbetslösa inom

Statsutskottets utlåtande Nr 168.

15

facket, vilka ej direkt beröras av konflikter!. Understöd kan sålunda komma
att utgå under flera veckor, även om det sedermera vid den slutliga prövningen
befunnits, att så rätteligen icke bort ske. Riksdagen finner icke en
sådan ordning tillfredsställande. Till en början må erinras, att det torde
vara kommun obetaget att, oberoende av de statliga myndigheternas uppfattning,
anse arbetskonflikt vara av beskaffenhet att höra föranleda avstängning.
Enligt riksdagens uppfattning bör dock prövningen av konflikters
karaktär förläggas till arbetslöshetskommissionen, vilken för detta ändamål
har att hos de lokala arbetslöshetskommittéerna inskärpa nödvändigheten
att till kommissionen omedelbart anmäla inträffade arbetskonflikter
inom fack, för vars arbetslösa hjälpverksamhet pågår i orten. Kommissionens
arbetsutskott prövar ofördröjligen konfliktens karaktär samt meddelar
beslut, vilket genast skall gå i verkställighet. Har inom utskottet rått olika
meningar, hänskjutes ärendet till Eders Kung! Maj:ts avgörande. Därest
utskottet beslutat hjälpverksamhetens upphörande, skall detta gälla till dess
Eders Kungl. Majd tilläventyrs ändrat utskottets beslut, i vilket fall understöd
utbetalas även för tid avstängning ägt rum.

Med sammanfattande av vad nu anförts, vill riksdagen, på samma gång
riksdagen fasthåller vid de av riksdagen förut bestämda allmänna grunderna
för hjälpverksamhetens bedrivande, såsom riktlinjer för dessa grunders tilllämpning
i fortsättningen vid fall av arbetskonflikt angiva,

att vid allmän konflikt inom ett fack dithörande arbetare på orten, respektive
i landet, avstängas från såväl understöd som nödhjälpsarbeten;

att enahanda åtgärder vidtagas för vederbörande ort vid partiell konflikt,
dock icke i de fall, då densamma icke skäligen kan anses i avsevärd mån
inverka på de allmänna löne- och arbetsvillkoren inom facket för orten respektive
landet;

att vid såväl allmänna som partiella konflikter vederbörande kommunala
arbetslöshetskommitté omedelbart skall underställa arbetslöshetskommissionen
frågan om konfliktens karaktär, därvid kommissionens arbetsutskott har
att, därest konflikten prövas hava karaktären av allmän eller därmed likställd
partiell konflikt, ofördröjligen meddela beslut, vilket genast skall verkställas
;

samt att, därest enighet inom utskottet ej uppnås i fråga om partiell konflikts
karaktär av allmän, ärendet skall hänskjutas till Eders Kungl. Maj:t,
varvid dock ovannämnda beslut beträffande hjälpverksamheten skall bestå i
avvaktan på Eders Kungl. Maj:ts beslut.

Beträffande den nuvarande hjälpverksamhetens förhållande till andra slag
av arbetskonflikter, såsom strejker och blockader vid statligt nödhjälpsarbete,
s. k. blockad för ny arbetskraft, konflikt som indirekt arbetslöshetsorsak
m. fl., har arbetslöshetskommissionen utbildat en praxis som meddelats
vederbörande kommunala hjälporgan genom cirkulär. Gentemot däri angivna
direktiv har riksdagen ingenting att erinra.

Såsom riksdagen redan omförmält, hava genom Eders Kungl. Maj ds beslut
den 10 mars 1922 särskilda former fastställts för prövning av partiella
konflikter. Oaktat tillämpningen av nyss angivna grundsatser lärer medföra
en begränsning av området för denna prövning och ehuru Eders Kungl. Majd
vid sitt ståndpunktstagande skulle hava stödet av eu särskild nämnds bedömande,
ligger det dock enligt riksdagens mening stor vikt på, att vid hithörande
frågors behandling inom arbetslöshetskommissionens arbetsutskott,
representanter för såväl arbetsgivare som arbetare beredas tillfälle att deltaga
vid sidan av det allmännas representanter.

Riksdagen anser sig till sist i detta sammanhang böra erinra, att den nu
pågående hjälpverksamheten icke är någon på lagstiftning grundad sam -

16

Statsutskottets utlåtande Nr 168.

hällelig omvårdnad om de arbetslösa utan allenast en provisorisk, av fri bebovsprövning
i varje särskilt fall beroende anordning, som det allmänna vidtagit
med hänsyn till rådande nödläge och i mån av för ändamålet tillgängliga
medel. Det allmännas vederbörande organ hava följaktligen skyldighet
att noga tillse, att denna verksamhet i görligaste mån begränsas, att dess
bedrivande sker med all hänsyn till nuvarande tids svåra finansiella förhållanden
samt att densamma ingenstädes upprätthålles längre än nödvändigt.
Särskilt må ock framhållas angelägenheten av att mindre arbetsdugliga
eller arbetsovilliga personer — för vilkas omhändertagande andra former
finnas — icke komma att belasta denna verksamhet.»

Bilaga 3 till reservationen.

Utdrag ur statsrådsprotokollet den 10
mars 1922.

Socialministerns anförande till statsrådsprotokollet samma dag:

»I de fall, då hithörande frågor hittills kommit under arbetslöshetskommissionens
prövning, hava kommissionens samtliga ledamöter enat sig om
den allmänna principen, att understöd icke må utgå till de i konflikt direkt
deltagande eller i händelse av allmän konflikt till arbetare inom de fack,
som befinna sig i konflikt. Till denna princip kan jag obetingat ansluta
mig. Men härutöver är det, efter vad erfarenheten enligt min mening oförtydbart
giver vid handen, icke möjligt att uppställa några allmänna regler,
vilkas tillämpning i varje fall giver en tillfredsställande lösning.

Yad särskilt angår frågan om ett i anledning av arbetskonflikt blockerat
arbete skall hänföras till lämpligt arbetstillfälle, anser jag, att sådana fall
förvisso kunna förekomma, då samhällsintresset kräver, att hänsyn icke
tages till eu arbetargrupps blockadpåbud. Men samhällsintresset kräver ock
ofrånkomligt, att understödspolitiken icke genom sin allmänna riktning blir
ett medel att nedbryta den solidaritetsgrund och faktiska rättsordning, på
vilken det kollektiva avtalssystemet byggts upp. På grund av de växlande
förhållandena kräves det ofta en ingående prövning av de i det särskilda
fallet föreliggande omständigheterna för att kunna bedöma lämpligheten av
en ifrågasatt arbetsanvisning. Det har emellertid vid sådant förhållande
synts mig erforderligt, för undvikande av onödiga slitningar och vinnande
av den i varje fall bästa lösningen, att närmare anvisningar meddelas om
den ordning, vari frågor av nu omförmälda art böra behandlas.

I detta hänseende torde följande regler böra tjäna till ledning:

Uppkommande fråga om arbetslösas avstängande från understöd, emedan
de underlåtit att efterkomma med anledning av stadgandet i § 2 punkt 4
av gällande kungörelse given hänvisning till arbete på den grund, att detta
av vederbörande fackorganisation förklarats i blockad, bör icke prövas av
det lokala understödsorganet, utan av detta hänskjutas till arbetslöshetskommissionens
arbetsutskott. Intill dess arbetsutskottet eller, i visst fall,
Kungl. Maj:t fattat beslut i frågan, bör avstängning från understöd icke
äga rum.

Anvisning av denna innebörd torde böra av arbetslöshetskommissionen
lika som tidigare anvisningar meddelas samtliga understödsorgan och organ
för offentlig arbetsförmedling. Med den av mig sålunda ifrågasatta anordningen
synes mig böra följa, att intill dess ovanberörda beslut meddelats,
vederbörande arbetsförmedlingsorgan icke behöver anse sig vara genom

Statsutskottets utlåtande Nr 168.

17

stadgande^ angående understödsverksamheten förpliktat att hänvisa arbetslösa
till blockerat arbete.

Därest vid behandling inom arbetslöshetskommissionens arbetsutskott av
fråga, som förut nämnts, enighet icke nppnås, skall frågan av utskottet underställas
Kungl. Maj.fls prövning.

För att dylika frågor, då de av Kungl. Magt upptagas till behandling,
skola '' vara i största möjliga män allsidigt utredda och belysta, torde böra
tillsättas eu nämnd, bestående av tre å hithörande områden förfarna personer,
vilken nämnd skall hava att på anmodan av chefen för socialdepartementet
avgiva utlåtande i berörda frågor. Innan Kungl. Maj:t fattar sitt beslut,
lärer ock tillfälle böra beredas landsorganisationen och svenska arbetsgivarföreningen
att yttra sig.»

Till ledamöter i ovannämnda tremannanämnd utsågos f. d. rådmannen
Allan Cederborg, vilken tillika skulle vara nämndens ordförande, professorn
Östen Undén och ordföranden i arbetsrådet, byråchefen Sigurd Ribbing.

I eu kommuniké, som samma dag offentliggjordes för att belysa regeringens
uppfattning rörande arbetslöshetspolitiken, framhölls bl. a. att icke »någon
schematisk och de olika möjligheterna verkligen uttömmande regel att behandla
spörsmålet om arbetslöshetsunderstöd vid konflikter syntes kunna
utformas utöver den av arbetslöshetskommissionen samfällt hävdade allmänna
principen, att understöd icke må utgå till de i konflikt direkt deltagande,
eller i händelse av allmän konflikt till arbetare i det fack, som befinner
sig i konflikt.»

Bilaga 4 till reservationen.

I ett yttrande, avgivet av arbetslöshetskommissionen den 9 mars 1923
och bifogat statsutskottets utlåtande nr 30 samma år, uttalar sig kommissionen
angående innebörden av de föregående år av riksdagen antagna direktiven.
Kommissionen citerar först (s. 11) vad statsutskottet yttrade 1922:

»Med sammanfattande av vad nu anförts, vill utskottet, på samma gång
utskottet fasthåller vid de av riksdagen förut bestämda allmänna grunderna
för hjälpverksamhetens bedrivande såsom riktlinjer för dessa grunders tilllämpning
i fortsättningen vid fall av arbetskonfiikt angiva,

att vid allmän konflikt inom ett fack dithörande arbetare på orten, respektive
i landet, avstängas från såväl understöd som nödhjälpsarbeten;

att enahanda åtgärder vidtagas för vederbörande ort vid partiell konflikt,
dock icke i de fall, då densamma icke skäligen kan anses i avsevärd mån
inverka på de allmänna löne- och arbetsvillkoren inom facket för orten,
respektive landet;

att vid såväl allmänna som partiella konflikter vederbörande kommunala
arbetslöshetskommitté omedelbart skall underställa arbetslöshetskommissionen
frågan om konfliktens karaktär, därvid kommissionens arbetsutskott har
att, därest konflikten prövas hava karaktären av allmän eller därmed likställd
partiell konflikt, ofördröjligen meddela beslut, vilket genast skall verkställas;

samt att, därest enighet inom utskottet ej uppnås i fråga om partiell
konflikts karaktär av allmän, ärendet skall hänskjutas till Kungl. Maj:t, varvid
dock ovannämnda beslut beträffande hjälpverksamheten skall bestå i
avvaktan på Kungl. Maj:ts beslut.»

Därefter yttrar arbetslöshetskommissionen under rubriken »Nu gällande
direktiv»:

»De nya, av riksdagen och Kungl. Maj:t fastställda direktiven inneburo
så till vida en ändring av besluten av den 10 mars, att ovan anförda norm
angivits för bedömandet av partiella konflikter, och att ett beslut av arbetsBihang
till riksdagens protokoll 1926. 6 sand. 97 käft. (Nr 168.) n98 so 2

18

Statsutskottets utlåtande Nr 168.

utskottets majoritet genast skulle gå i verkställighet utan hänsyn till ärendets
eventuella hänskjutande till Kungl. Maj:t. Därjämte hade statsutskottet
funnit sig böra betona, att det vore kommun obetaget att, oberoende av
statlig myndighets uppfattning, anse arbetskonflikt vara av beskaffenhet att
böra föranleda avstängning, i vilket fall statsbidraget till understödsverksamheten
automatiskt upphörde. Utskottet hade likaledes framhållit, att, jämlikt
den offentliga arbetsförmedlingens principer, arbetsanvisningen skulle fortgå
oberoende av arbetskonflikt. Beträffande anvisningen av understödda arbetslösa
till blockerat arbetsställe skulle sådan visserligen kunna ske, men riksdagen
gjorde ingen ändring i beslutet av den 10 mars, att ingen skyldighet
skulle föreligga för den arbetslöse att antaga sålunda erbjudet arbete. I
stället för denna anvisningsprocedur vid partiell konflikt uppställde statsutskottet
nyssnämnda regler för sådan konflikts bedömande. Någon ändring
gjordes icke heller med avseende å det s. k. liberum veto inom kommissionens
arbetsutskott enligt vilket ett avgörande om arten av en partiell konflikt
automatiskt skall hänskjutas till Kungl. Maj:t, därest enighet ej uppnåtts
inom arbetsutskottet. De nya direktiven stadfäste vidare ånyo den från
början tillämpade praxis, att vid allmän konflikt inom ett fack dithörande
arbetare på orten, respektive i landet, skola avstängas från såväl understöd
som nödhjälpsarbeten.»

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1926.