Statsutskottets utlåtande Nr 16.
1
Nr 16.
Ankom till riksdagens kansli den 5 februari 1926 kl. 1 e. m.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bestämmelser
rörande de statens järnvägar, statens vattenfallsverk,
telegrafverket och postverket tillhöriga förnyelsefonder.
(4:e avd.)
I en den 18 december 1925 dagtecknad, till riksdagen avlåten proposition
(nr 26), vilken hänvisats till statsutskottet för förberedande behandling, har
Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bifogat utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för samma dag, begärt riksdagens yttrande
över i statsrådsprotokollet intaget förslag till bestämmelser rörande de
statens järnvägar, statens vattenfallsverk, telegrafverket och postverket tillhöriga
förnyelsefonder.
Beträffande utredningen i ärendet får utskottet hänvisa till åberopade statsrådsprotokollet.
I 1925 års statsverksproposition (utgifter för kapitalökning bil. 1 sid. 1—2)
erinrades, att chefen för kommunikationsdepartementet med anledning av de
delvis olikartade system, som för närvarande tillämpas för avsättning till och
uttagning från de under departementet lydande affärsdrivande verkens förnyelsefonder,
i slutet av år 1923 anmodat dessa verk att gemensamt överlägga
om grunderna härför samt att därvid även överväga möjligheten att åstadkomma
enhetliga bestämmelser, utan intrång på verkens affärsmässiga rörelsefrihet
och utan eftersättande av den nödvändiga anpassningen till verkens delvis
vitt skilda karaktär i förevarande hänseende. Sådana överläggningar ägde sedermera
rum genom särskilda delegerade från de olika verken, varvid jämväl
uppmärksamhet ägnades åt förnyelsefondmedlens placering. Då det emellertid
visade sig önskligt att underkasta resultaten av dessa överläggningar en överarbetning
i syfte att såvitt möjligt ernå klara riktlinjer och större enhetlighet
i dessa frågor, tillkallade chefen för nämnda departement jämlikt Kungl.
Maj:ts bemyndigande den 27 september 1924 regeringsrådet L. A. V. Rydin
och riksgäldsfullmäktigen, professor G. Kobb att i egenskap av sakkunniga
inom departementet biträda vid utredningen av berörda frågor.
De sakkunniga, som bedrivit ifrågavarande utredning i samråd med representanter
för verken, hava med skrivelse den 7 februari 1925 överlämnat betän
Bihang
till riksdagens protokoll 1926. 6 saml. 15 Käft. (Nr 16.)
1
2
Statsutskottets utlåtande Nr 16.
Ilande med förslag till grunder för avsättning till verkens förnyelsefonder samt
för användning och placering av förnyelsefondernas medel. Vid betänkandet
har fogats en av vattenfallsstyrelsen gjord, den 27 september 1924 dagtecknad
framställning om bemyndigande för styrelsen att investera 7,000,000 kronor
av statens kraftverks förnyelsefonder i kraftverkens distributionsanläggningar,
vilken framställning Kungl. Maj:t den 3 oktober 1924 överlämnat till de sakkunniga
för att tagas i övervägande vid fullgörandet av det dem givna uppdraget.
Utlåtanden över betänkandet hava avgivits av de olika affärsverkens styrelser,
statskontoret, riksräkenskapsverket samt fullmäktige i riksgäldskontoret.
Beträffande de nuvarande grunderna för avsättning till förnyelsefond vid
ifrågavarande fyra verk får utskottet erinra om följande:
I de av Kungl Maj:t fastställda omkostnadsstaterna för statens järnvägar
hava alltsedan år 1912 beräknats avsättningar till en förnyelsefond för bestridande
av kostnaderna för sådana förnyelsearbeten och anskaffningar, som äro
avsedda att »ersätta genom förslitning och ålder åstadkommen värdeminskning
av statens järnvägars egendom».
För egendom, vilken kan anses genom löpande underhåll uppehållen vid sitt
bokförda nyvärde, verkställes dock ej avsättningar. Sålunda göres ingen avsättning
för banans underbyggnad samt för mark, betongkonstruktioner på broar,
tunnlar m. m. Ej heller sker avsättning för en del till banan hörande egendomsobjekt,
vilka hava ett relativt ringa individuellt värde men förekomma i
stort antal, såsom sliprar och stängselstolpar. Kostnaderna för utbyte av dessa
bokföras som vanligt underhåll.
Avsättning sker med vissa procent av objektens bokförda värden. Dessa
procenttal äro i princip så avvägda, att för visst objekt summa avsättningar
beräknas kunna vid detsammas utrangering täcka slopningskostnaden, vilken ju
motsvarar objektets nyvärde minskat med skrotvärdet. Bortses från det senare,
blir alltså för objekt med tjuguårig livslängd avsättningsprocenten 5. Avsättningen
sker gruppvis sålunda, att för samtliga föremål inom en objektgrupp,
exempelvis räler och växlar, avsättes en klumpsumma, motsvarande
viss procent av den sammanlagda bokförda anläggningskostnaden av de till
gruppen hörande objekten.
Till belysning av omfattningen av de gjorda avsättningarna anser sig utskottet
böra återgiva följande ur berättelsen om Statens järnvägars förvaltning
under år 1924 hämtade uppgift:
Förnyelsefondens behållning var vid 1923 års slut
Under år 1924 avsattes till förnyelse av:
byggnader och anläggningar......kr. 4,930,260: —
rullande materiell...........» 6,753,240: —
verkstadsinventarier..........» 379,400: —
inventarier för stationära anläggningar
för elektrisk tågdrift........» 98,000: —
ångfärjor................»__279,100: —
byggnader och materiell för biltrafiken i Bohuslän . . .
Vid slopning av rullande materiell m. m. tillfördes fonden
Summa under året disponibla medel...........
Under året använda medel...............
Behållning vid 1924 års slut..............
kr. 41,954,555:94
12,440,000: —
15,600: —
106,814: 59
kr. 54,516,970:53
» 11,662,739:39
» 42,854 231:14
Statsutskottets utlåtande Nr 16.
o
De viktigaste av de härvid använda procenttalen äro för husbyggnader 2.
verkstadsbyggnader 2, räler och växlar 1.5, broar och viadukter 1.5, bangårdsmaskinerier
2, signal- och säkerhetsanläggningar 2, telegraf och telefon 2.
färjelägen 2, rullande materiell 3, sjöfartsmateriell 5, inventarier merendels 5.
Anmärkas må, att de under kristidens senare del tillämpade procentsatserna
voro betydligt högre; enligt vad de sakkunniga upplyst, avsågs härmed att bereda
»kompensation för penningens minskade köpkraft». Dessa tillägg hava
numera på något undantag när upphört.
Vid statens vattenfallsverk, för vilket verk jämväl från och med år 1912 i
fastställda omkostnadsstater upptagits avsättningar till förnyelsefond, ske dock
dessa efter helt andra huvudgrunder, nämligen med viss procent — icke av vederbörande
kraftverks och andra objekts bokförda värde — utan av årliga bruttoinkomsten
å därifrån försåld energi m. m. Sålunda har Kungl. Maj:t enligt
beslut den 5 februari 1915 föreskrivit, att till förnyelsefond för Trollhätte
kraftverk skall årligen från och med ar 1914 avsättas dels 7.5 procent av bruttoinkomsterna
för elektrisk energi, som under året försålts från kraftverket, dock
minst 100,000 kronor, dels ock ett belopp lika med samma förnyelsefonds ränteavkastning
under året, samt att, sedan förnyelsefonden uppgått till 50
procent av anläggningskostnaden för kraftverket, däruti icke inberäknat värdet
av naturvattenkraften och markområden, avsättningarna till fonden skola upphöra,
till dess den nedgått under detta belopp. Vid vartdera av Trollhätte och
Södertälje kanalverk avsättes för närvarande årligen 5 procent av bruttoinkomsten
av kanalavgifter.
Sammanlagt uppgingo de under 1923 vid statens vattenfallsverk verkställda
avsättningarna till förnyelsefond i runt tal 1.800.000 kronor.
Vid telegrafverket har intill de allra sista åren allt underhålls- och ombyggnadsarbete
bekostats direkt av driftmedel. I sitt med skrivelse den 7 november
1922 till Kungl. Maj:t överlämnade förslag till driftkostnadsstat vid telegrafverket
för år 1923 upptog emellertid telegrafstyrelsen ett belopp under en ny
titel, »avskrivning å vissa anläggningar». Om anledningen därtill anförde styrelsen,
att de båda största telefonstationerna, de i Stockholm och Göteborg, trots
ett planmässigt underhållsarbete alltmera vore utsatta för värdeminskning, så
att de vid den tidpunkt, då de behövde ersättas med nya system, komme att
vara sa gott som värdelösa. Ungefär liknande vore förhållandet med de stora
sjökablarna.
I anledning härav har i de av Kungl. Maj:t fastställda driftkostnadsstaterna
för år 1923 och följande år funnits upptaget ett anslag för avsättning till
förnyelsefond, för år 1923 uppgående till 2.200,000 kronor.
I fråga om uppehållandet av värdet å postverkets lösa och fasta egendom anförde.
. generalpoststyrelsen i sitt utlåtande över riksstatskommitterades förslag,
att.då avsett vore att genom rikshuvudboken erhålla en fullständig och tillförlitlig
sammanställning av statsverkets samtliga tillgångar, borde därmed enligt
styrelsens förmenande förstås, att tillgångarna i avseende å fastigheterna skulle
motsvaras av deras verkliga värde vid räkenskapsårets slut, och att i följd därav
värdet icke borde bestämmas allenast efter det å egendomarna nedlagda kapitalet,
utan upptagas med det belopp, som husen med tomter kunde anses vid en
försäljning betinga eller på annat sätt beräknas äga. Beträffande de för postverkets
räkning^ anskaffade inventarierna vore jämväl givet, att deras värde
minskades år från år, så att den kostnad, som de ursprungligen betingat, icke
sedermera utgjorde deras verkliga värde. Därför borde antingen en viss procent
årligen avskrivas å inventariernas bokförda värde eller inventarierna med
viss tids mellanrum värderas och det därvid erhållna värdet upptagas i huvud
-
4
Statsutskottets utlåtande Nr 16.
boken. Däremot borde underhåll av såväl fastigheter som inventarier beräknas
såsom driftkostnader.
Genom brev till generalpoststyrelsen den 15 september 1911 förklarade Kungl.
Maj:t, att den uppfattning styrelsen sålunda uttalat icke till alla delar öveiensstämde
med grunderna för den riksstatens nya uppställning, som av Kungl.
Maj:t föreslagits och av riksdagen godkänts. Enligt dessa skulle det av staten
i byggnader och inventarier nedlagda kapitalet icke nedskrivas, utan måste genom
underhåll uppehållas, varemot kostnaderna för nämnda underhåll vore att
anses såsom driftkostnad. För att förekomma, att dessa underhållskostnader
under olika år komme att trycka alltför ojämnt, fann Kungl. Maj:t lämpligt,
att av postverkets inflytande trafikinkomster årligen avsattes vissa procent å
olika slag av hus och inventarier till en förnyelsefond, samt uppdrog i anledning
härav åt styrelsen att vid avgivande av förslag till omkostnadsstat för år 1913
förebringa erforderlig utredning i detta hänseende.
Departementschefen har beträffande frågan om förnyelsefondernas omslutning,
d. v. s. de objekt för vilka avsättning bör ske, anfört följande:
»På sätt framgår av de sakkunnigas betänkande och vattenfallsstyrelsens
nyss återgivna yttrande, råda olika meningar mellan verken beträffande frågan,
huruvida och i vad mån avsättning till förnyelsefond skall göras för inventarier.
Det synes härvid riktigt, att under alla förhållanden kostnaderna
för s. k. konsumtionsinventarier liksom utgifter för det dagliga och löpande underhållet
bestridas direkt av driftmedel. I övrigt torde det huvudsakligen
komma an på, att inventariestocken upprätthålles i sitt fulla värde vare sig
detta sker genom systemet med avsättning till förnyelsefond eller med anlitande
direkt av driftmedel. I allmänhet torde det dock befinnas lämpligt, att avsättning
till förnyelse sker för tekniska inventarier, såsom maskiner och dylikt,
ävensom för övriga inventarier, därest desamma, såsom vid statens järnvägar
och postverket, äro till antal och värde av större betydelse. Med hänsyn till
föreliggande olikheter mellan verken såväl i sistnämnda hänseende som beträffande
sättet för bokföringen av inventarier synes det emellertid mest ändamålsenligt
att överlåta åt verkens styrelser att själva träffa avgörande i den nu
föreliggande frågan. Därest närmare bestämmelser framdeles befinnas erforderliga,
kunna sådana självfallet utfärdas av Kungl. Maj:t.
Att avsättning till förnyelsefond ej behöver ske beträffande sådana av vattenfallsstyrelsen
åsyftade anläggningar vid fastighetsförvaltningen, för vilka
underhållet framdeles skall av annan övertagas eller varför kostnaderna inom
en nära framtid beräknas täckta genom inkomster av tomtförsäljningar, synes
mig självfallet, och lärer något särskilt stadgande i sådant hänseende ej vara
påkallat.»
I fråga om grunderna för avsättningarna erinrar departementschefen, att de
sakkunniga ansett avsättning till förnyelsefond böra äga rum med vissa procent
av vederbörande objekts bokförda värde (det i objekten ursprungligen investerade
kapitalet) och så avvägas, att den totala avsättningen för ett objekt
kunde vid detsammas utrangering täcka slopningskostnaden, vilken motsvarar
objektets bokförda nyvärde minskat med skrotvärdet. Till denna mening har
departementschefen anslutit sig, dock att Kungl. Maj:t då särskilda omständigheter
därtill föranleda kan låta verken företaga högre eller lägre avsättningar.
Statsutskottets utlåtande Nr 16.
0
Vad angår frågan, huruvida metoden med konstant avsättning eller metoden
med stigande avsättning till förnyelsefond bör användas, framhåller departementschefen,
att ingen meningsskiljaktighet förekommit därom, att konstant
avsättning bör tillämpas vid de äldre verken och statens vattenfallsverks fastighetsförvaltning,
vartill departementschefen jämväl för egen del ansluter sig.
Även såvitt angår statens vattenfallsverks kraft- och kanalverk har departementschefen
funnit en övergång till systemet med likformig avsättning vara
önskvärd. Då emellertid den föreliggande utredningen icke gåve tillräcklig
ledning för bedömande av frågan på vad sätt eller när en dylik övergång bör
äga rum, torde, på sätt de sakkunniga jämväl hemställt, vattenfallsstyrelsen
tills vidare få använda systemet med stigande avsättning, varvid förutsättes,
att styrelsen bör erhålla i uppdrag att inkomma till Kungl. Maj:t med utredning
i berörda avseende.
Beträffande beräkningen utav avsättningarnas procentuella storlek anför departementschefen
följande.
»Det är givetvis svårt att göra ett uttalande om, huruvida de hittills företagna
avsättningarna varit riktigt avvägda. Då det göres gällande, att för stora belopp
avsatts, synes man närmast syfta på avsättningarna till statens järnvägars
förnyelsefond, vilken nått en avsevärd storlek. Fondens stora likvida
belopp torde delvis förklaras av att en del av procentsatserna under kristidens
senare del ökades i och för kompensation av penningens minskade köpkraft,
vilket tillägg till procenttalen numera på något undantag när upphört, samt
därav, att samtidigt på grund av de höga kostnaderna en stark återhållsamhet
iakttogs, då det gällde att utföra förbättringsarbeten.
Att frågan om avsättningens storlek årligen bör underställas Kungl. Haj:ts
prövning i samband med framläggande av planer till driftkostnadsstater är
självklart, alldenstund avsättningen är en driftutgift, vilken synes böra betraktas
som en lika befogad årskostnad som verkets övriga driftutgifter. Uträknandet
av procenttalen bör givetvis verkställas med största möjliga omsorg
och samvetsgrannhet. En alltför omständlig procedur torde dock med hänsyn
till de oberäkneliga faktorer, som förut antytts, vara av föga värde. Såväl då
verkens styrelser i sina planer till driftkostnadsstater för år 1927 angiva de
procenttal, de funnit lämpliga, som då verksstyrelserna efter vunnen erfarenhet
kunna finna ändring i samma tal påkallad, böra deras förslag motiveras. Därest
procenttalen befinnas vara uträknade i enlighet med de för avsättning antagna
grunderna, synas de i regel böra följas vid fastställandet av driftkostnadsstaterna.
Vid bestämmandet av avsättningens storlek torde det dock understundom
komma att visa sig lämpligt eller måhända nödvändigt att vidtaga vissa jämkningar
i förslagen, särskilt med hänsyn till penningvärdets växlingar.
Förslaget om utfärdande av föreskrift, att utgifter för försäkring av sådan
egendom, för vilken avsättning till förnyelsefond äger rum, icke må förekomma
efter utgången av nu förefintliga, dylik egendom berörande försäkringsavtals
giltighetstid, finner jag välgrundat. En föreskrift härom synes dock
icke höra utesluta, att Kungl. Maj:t undantagsvis, därest särskilda skäl kunna
påvisas, medgiver försäkring jämväl av viss sådan egendom.»
(5
Statsutskottets utlåtande Nr 16.
Beträffande användningen m. m. av förnyelsefondernas medel har departementschefen
anfört bland annat följande:
»De sakkunniga hava föreslagit, att frågan om fondmedlens användning även
för ersättningsarbeten och ersättningsanskaffningar skulle underställas Kungl.
Maj:ts prövning, därvid dock beträffande mängden av mindre arbeten endast
klumpsummor skulle av Kungl. Maj:t ställas till förfogande. Då särskilt med
hänsyn till den tolkning, jag ansett böra givas åt begreppen ersättningsarbeten
och ersättningsanskaffningar, gränsfall ofta kunna uppstå, vid vilka det kan
vara svårt att avgöra, huruvida en kostnad är av natur att böra gäldas med
förnyelsefondmedel, ansluter jag mig till de sakkunnigas förslag i denna del,
helst därmed skulle vinnas ett mera likformigt förfaringssätt för fondmedlens
disposition vid de olika verken och någon nämnvärd ökning i arbetet eller svårigheter
överhuvud taget ej skulle föranledas av den föreslagna anordningen.
Jag delar även de sakkunnigas uppfattning, att när frågan gäller direkt utvidgning
av en anläggning, förslaget om fondmedlens användning härför bör
i varje särskilt fall underställas Kungl. Maj :t.
Såsom de sakkunniga framhållit, hava förnyelsefondmedel under de senaste
åren i vissa fall disponerats jämväl för andra ändamål än ersättningsarbeten
och ersättningsanskaffningar i den mening, som i det föregående inlagts i dessa
begrepp. Därest av särskilda skäl — såsom att betydande överskott av förnyelsefondmedel
finnas ■— en dylik disposition av dessa medel anses böra i
framtiden ifrågakomma, bör sådant givetvis ej få ske utan att Kungl. Maj:t
därtill meddelat tillstånd. I allmänhet lärer Kungl. Maj:t ej underlåta att
dessförinnan i frågan inhämta riksdagens medgivande. Så torde sålunda bliva
fallet, därest det anses önskvärt att vid ersättande av värdeminskningen hos en
anläggning direkt utvidga denna, men tvekan råder beträffande något i samband
med arbetets utförande stående spörsmål exempelvis av sådan anledning,
att man funnit det ej vara fullt klart, huruvida anläggningen bör bibehållas på
den gamla platsen eller erhålla i viss mån förändrad karaktär. Riksdagens
medgivande torde jämväl böra inhämtas, om kostnaderna för ett utvidgningsarbete
eller merkostnaderna för anskaffande av objekt av ny typ äro betydande.
Om det skulle befinnas ändamålsenligt att anlita en förnyelsefonds överskottsmedel
för nyanläggningar och nyanskaffningar, som icke stå i samband med
slopning, bör självfallet även en sådan fråga underställas riksdagen.
Därest för arbete eller anskaffning förutom förnyelsefondmedel jämväl anslagsmedel
äro avsedda att komma till användning, bör förslaget om fondmedlens
användning i likhet med vad hittills ägt rum anmälas för riksdagen i
samband med anslagsäskandet.
De fondmedel, som icke omedelbart behöva anlitas för fyllande av fondernas
egentliga uppgift, synas lämpligen böra erhålla av de sakkunniga förordad
placering, d. v. s. tjäna såsom rörelsekapital, i den mån så anses erforderligt,
samt till återstående del mot räntegottgörelse deponeras i riksgäldskontoret för
minskande av kontorets behov av upplåning. Beträffande förnyelsefondmedels
placerande i riksgäldskontoret torde med anledning härav för ifrågavarande
verk böra utfärdas bestämmelser av innebörd som de sakkunniga föreslagit. I
Statsutskottets utlåtande Nr 16.
detta sammanhang må framhållas, att den ränta, som verken efter med riksgäldskontoret
träffade överenskommelser om räntefot skulle uppbära å hos
nksgäldskontoret deponerade förnyelsefondmedel, icke bör direkt gottskrivas
vederbörande förnyelsefond utan ingå bland verkens driftinkomster.
Såsom tidigare omnämnts, har vattenfallsstyrelsen gjort framställning om
bemyndigande att med återlämnande av 7,000,000 kronor av tidigare beviljade
anslag till distributionsanläggningar investera motsvarande belopp av kraftverkens
förnyelsefonder i dessa anläggningar. Syftet med denna framställning
är huvudsakligen att kunna- ernå en ökning i förnyelsefondernas ränteavkastning
och tillika bereda möjlighet att, om så befinnes lämpligt, lämna ökade
anslag till kraftledningslånefonden för utlåning till distnbutionsföreningarna.
Kiksräkenskapsverket har avstyrkt denna framställning på den grund, att en
återbetalning av kommunikationsverken lämnade anslag skulle stå i strid mot
budgetreformens principer. Oavsett huru härmed förhåller sig, torde redan
av min förut angivna ståndpunkt rörande förnyelsefonderna framgå, att ett
anlitande av dessa fonders överskottsmedel för aterbetafning av dylik beskaffenhet
ej står i överensstämmelse med fondernas egentliga uppgift och avsedda
användning. Därest distributionsföretag, som äro anslutna till statens kraftverk,
av särskilda orsaker skulle vara i trängande behov att skyndsamt erhålla
ekonomiskt stöd, torde däremot hinder ej böra möta för vattenfallsstyrelsen
att med Kungl. Maj:ts tillstånd i varje särskilt fall disponera någon del
av de till kraftverken hörande förnyelsefondernas överskottsmedel för direkt
utlåning mot ränta till dylika företag, varvid givetvis tillfredsställande säkerhet
skulle fordras.
Vad slutligen angar de framställda önskemålen om utbyte av beteckningen
förnyelsefond mot annat ord, anser jag, särskilt som olika åsikter uttalats om,
vilket namn borde ersätta det nu begagnade, skäl ej förefinnas att ändra den
vedertagna benämningen.
De bestämmelser, jag sålunda förordat i fråga om förnyelsefonderna, hava
följande innebörd:
Beträffande avsättning till förnyelsefond skulle Kungl. Maj:t
dels förklara, att statens järnvägars, statens vattenfallsverks, telegrafverkets
och postverkets förnyelsefonder skola omfatta alla verken tillhörande objekt,
vilkas^värden ingå bland de bokförda tillgångarna, med följande undantag,
nämligen sådana föremål, som icke undergå värdeminskning, egendom, vilken
genom löpande underhall uppehälles i sitt fulla värde, inventarier, i den mån
deras fulla värde anses höra upprätthållas med anlitande av enbart drivmedel,
samt objekt, som finnas i förråd eller eljest redovisas under rubriken förlagsmedel;
d
e l s föreskriva, att utgifter för försäkring av sådan egendom, för vilken
avsättning till förnyelsefond äger rum, icke må förekomma efter utgången av
nu förefintliga, dylik egendom berörande försäkringsavtals giltighetstid;
dels ock i fråga om grunderna för avsättning till förnyelsefond bestämma,
att de beräkningar angående avsättning till sådan fond, som verkställas
inom dessa verk, skola företagas på grundval av,
8
Statsutskottets utlåtande Nr 16.
att avsättning äger rum med vissa procent av vederbörande objekts bokförda
värde och så avväges, att den totala avsättningen för ett objekt kan vid detsammas
utrangering täcka slopuingskostnaden,
att, vad angår statens järnvägar, telegraf- och postverken samt statens vattenfallsverks
fastighetsförvaltning, kollektiv avsättning verkställes, vilket innebär,
att avsättningen sker gruppvis och på sådant sätt, att för samtliga föremål
inom en objektgrupp en klumpsumma avsättes,
att, vad kraftverken beträffar, individuell avsättning tillämpas, innebärande,
att särskild avsättning sker för varje i en och samma anläggning ingående
objekt eller objektgrupp,
att, vad angår kanalverken, det må ankomma på vattenfallsstyrelsen att bestämma,
huruvida kollektiv eller individuell avsättning skall tillämpas,
att vid statens järnvägar, telegraf- och postverken samt statens vattenfallsverks
fastighetsförvaltning konstant avsättning äger rum, innefattande att avsättningen
för ett objekt eller en objektgrupp blir jämnt fördelad på de olika
åren,
att vid kraftverken och kanalverken användes metoden med stigande avsättning,
enligt vilken metod till den procentiska avsättningen årligen lägges ett
belopp, motsvarande ränteavkastningen å fondens kapitalbehållning, dock
allenast intill dess en övergång till metoden med konstant avsättning lämpligen
kan genomföras, samt vidare,
att lämpligt belopp avsättes för mötande av brand- och olycksfallsrisker och
att hänsyn härtill tages vid procenttalens avvägande.
I och för bedömande av den erforderliga storleken av de årliga avsättningarna
till förnyelsefond skulle styrelserna för ifrågavarande verk åläggas att årligen
vid framläggande inför Kungl. Maj:t av planer till driftkostnad sstater
angiva de med ledning av ovan omförmälda grunder uträknade procenttalen,
varjämte styrelserna skulle äga att, därest erfarenhet giver vid handen, att
ändring i dessa procenttal befinnes påkallad, under iakttagande av nämnda
grunder i förslag till driftkostnadsstater upptaga de nya procenttal, som befunnits
lämpliga.
Beträffande frågorna om användningen och placeringen av förnyelsefonds
medel skulle Kungl. Maj:t förklara,
att förnyelsefondmedel skola användas för återställande i fullgott skick av
objekt, vilkas brukbarhet i avsevärdare mån minskats (ersättningsarbeten),
samt till anskaffande av nya objekt i ersättning för utrangerade (ersättningsanskaffning),
men icke till bestridande av kostnader för det löpande underhållet,
att det skall åligga styrelserna att i slutet av varje.år underställa Kungl.
Maj:ts prövning frågan om fondmedels användande för ifrågavarande ändamål
för det kommande året och i sådant syfte upprätta förslag i huvudsaklig överensstämmelse
med de anvisningar i ämnet, som innefattas i de sakkunnigas
betänkande, varefter Kungl. Maj:t för ersättningsarbeten och ersättningsanskaffningar
ställer till verkens förfogande av förnyelsefondmedel dels vissa
belopp för i förslagen särskilt uppgivna större arbeten och anskaffningar och
dels klumpsummor för mindre sådana,
att, därest av särskilda anledningar förnyelsefondmedel anses höra tagas i
anspråk för arbeten och anskaffningar, som även innefatta en utvidgning eller
en av den tekniska utvecklingen icke föranledd ökning av kapaciteten eller avsevärd
höjning av kvaliteten, eller för nyanläggningar och nyanskaffningar,
som icke stå i omedelbart samband med slopning, eller eljest för ändamål, som
ej är att hänföra till ersättningsarbeten eller ersättningsanskaffning, användning
av förnyelsefondmedel för ifrågavarande ändamål icke må äga rum, med
Statsutskottets utlåtande Nr 16.
9
mindre Kungl. Maj it, efter att i förekommande fall Lava inhämtat riksdagens
medgivande, därtill lämnat tillstånd,
att, därest för arbete eller anskaffning förutom förnyelsefondmedel jämväl
anslagsmedel äro avsedda att komma till användning, förslaget om fondmedels
användande, för så vitt Kungl. Maj:t anser detsamma vara av natur att böra
helt eller delvis godtagas, i enlighet med vad hittills i allmänhet ägt rum kommer
att anmälas för riksdagen i av Kungl. Maj:t avlåtna propositioner om anvisande
av nya anslag för vederbörande verk,
att, i den män till förnyelsefond avsatta medel icke omedelbart behöva komma
till användning för fyllande av fondens egentliga uppgift, verken må äga
att placera medlen till lämpligt belopp såsom rörelsekapital,
att, för den händelse en fond utöver det belopp, som erfordras för rörelsen,
skulle innehålla ytterligare medel, som ej behöva komma till omedelbar användning
för fyllande av fondens egentliga uppgift, Kungl. Maj:t i överensstämmelse
med vad som enligt kungl. brevet den 21 januari 1916 skett beträffande
statens vattenfalls verk vill efter framställningar i ämnet lämna styrelserna
för övriga ifrågavarande verk generellt medgivande att överlämna
sådana medel till riksgäldskontoret för förvaltning, samt
att, om’ vid deposition hos riksgäldskontoret vederbörande verk icke kan angiva
den tid, då deponerat belopp behöver lyftas, det skall ankomma på Kungl.
Maj :t att efter av verkets styrelse gjord framställning lämna tillstånd till
beloppets lyftande.
Då frågan om huvudgrunderna beträffande avsättning till samt användning
och placering av förnyelsefonderna är av stor ekonomisk betydelse för de berörda
verken samt tidigare varit föremål för behandling i riksdagen, lärer riksdagen
böra lämnas tillfälle att yttra sig över det nu framlagda förslaget.
Efter emottagande av riksdagens svar torde Kungl. Maj:t företaga den slutliga
prövningen av förslaget och förordna om utfärdande av bestämmelser i
ämnet.»
Nu gällande grunder för avsättning till förnyelsefond vid statens järnvägar,
statens vattenfallsverk, postverket och telegrafverket äro av synnerligen växlande
omfattning och innebörd. Bestämmelserna i ämnet härleda sig i stort sett
från den vid 1911 års riksdag beslutade reformen med avseende å riksstaten
m. m.
Medan vid statens järnvägar och postverket de årliga avsättningarna alltsedan
dess verkställts med vissa procent å förekommande objekt och inventariegruppers
bokförda värden, har vid statens vattenfallsverk såsom ledande
grundsats gällt, att storleken av dessa avsättningar skolat sättas i visst förhållande
till den årliga omsättningen vid anläggningarna, d. v. s. den årliga
bruttoinkomsten av den energi, som försålts från de olika kraftverken. För
telegrafverket, där först från och med 1923 förfarandet med förnyelsefondsavsättningar
tillämpats, finnas inga bestämda normer fastslagna härför.
Med det i propositionen framlagda förslaget, vilket tillkommit på grundval
av en av två tillkallade sakkunniga verkställd utredning, avses nu att erhålla
enhetliga grunder för avsättningen till och användningen av de fyra kommunikationsverkens
förnyelsefonder. Utskottet, som i allt väsentligt ansett sig
Bihang till riksdagens protokoll 1926. 6 saml. 15 käft. (Nr 16.) 2
Utskottets
yttrande.
10 Statsutskottets utlåtande Nr 16.
kunna biträda förslaget, får i avseende å vissa enskildheter av detsamma anföra
följande.
Enligt departementschefens förslag skulle avsättningen till förnyelsefonderna
ske konstant under de skilda anläggningarnas hela livslängd och de olika
objektens hela användningstid. Utskottet har intet att erinra mot fastställande
av en sådan norm, som redan för närvarande tillämpas vid såväl postverket
som statens järnvägar. Ifrågavarande beräkningssätt, vilket i stort sett
torde överensstämma med det vid större industriella företag i allmänhet tilllämpade
förfarandet, skulle nu komma till användning för samtliga fyra kommunikationsverken
med undantag av statens vattenfallsverks kraft- och kanalverk.
Vid dessa sistnämnda båda verk skulle avsättningen ske efter s. k. stigande
beräkningsgrund, d. v. s. ökas i mån av växande tillslutning av abonnenter
och utvidgad trafik. Om än sistnämnda metod måste anses i så måtto
otillfredsställande, att härigenom till en mera oviss framtid i större eller mindre
grad kan komma att uppskjutas avsättningar, vilkas tidigare verkställande
varit önskligt, har utskottet ej heller i denna del velat motsätta sig Kungl.
Maj :ts förslag. Avgörande för utskottet har därvid varit svårigheterna för
dessa jämförelsevis nya rörelsegrenar att, innan driften nått sin tulla utveckling
och inkomsterna i tillräcklig grad ökats, bära alltför höga årliga utgifter.
Denna synpunkt torde särskilt böra komma i betraktande, då fråga är om avvägningen
av verkens taxor.
I propositionen förutsättes att de årliga avsättningarna skola äga rum med
viss procent av de olika objektens bokförda värde. Å Kungl. Maj :t skulle ankomma
att efter förslag från vederbörande verkstyrelse årligen fastställa avsättningens
procentuella storlek. I betraktande särskilt av de betydande belopp,
varom här är fråga — ensamt för statens järnvägars del under 1924
uppgående till cirka 12 miljoner kronor — vill utskottet framhålla vikten av
att den utredning, som föregår avvägningen av dessa procenttal, bliver i möjligaste
mån allsidig och fullständig, på det att å ena sidan vederbörande förnyelsefonder
må kunna tjäna sitt ändamål, men å andra sidan ifrågavarande
avsättningar icke så tilltagas att härigenom på omvägar uppstår ytterligare
kapitaltillskott.
I avseende å själva användningen av förnyelsefondsmedlen har i propositionen
förutsatts, att dessa skulle få disponeras i ocli för »återställande i fullgott
skick» av objekt, vilkas brukbarhet i avsevärdare mån minskats (ersättningsarbeten)
samt till anskaffande av nya objekt i ersättning för utrangerade
(ersättningsanskaffning). Mot vad departementschefen i detta avseende uttalat,
har utskottet icke funnit anledning till erinran.
Beträffande de särskilda bestämmelser för avsättningen till förnyelsefonderna
samt användningen härav m. m., vilka finnas utformade i propositionen, får
utskottet framhålla, att utskottet icke underkastat dessa bestämmelser någon i
detalj gående granskning. I huvudsak avse desamma att reglera de olika verkstyrelsernas
befogenheter i förhållande till Kungl. Maj:t.
I överensstämmelse med vad för närvarande tillämpas, skulle riksdagens
medverkan beträffande förnyelsefondernas disposition endast i undantagsfall
Statsutskottets utlåtande Nr 16.
11
påkallas. Sålunda förutsattes i propositionen, att Kungl. Maj :t skulle äga utan
riksdagens medgivande besluta om förnyelsefondsmedels användning, även då
fråga är om arbeten och anskaffningar, som innebära viss ökning av kapaciteten
(nämligen då denna ökning föranledes av den tekniska utvecklingen)
eller en mindre höjning av kvaliteten ävensom beträffande nyanläggningar och
nyanskaffningar, som stå i omedelbart samband med slopning av motsvarande
äldre objekt eller eljest äro av mindre omfattning. Utskottet vill icke motsätta
sig att i nu angivna fall beslutanderätten förbehålles Kungl. Maj:t, därvid
dock utskottet förutsätter att riksdagens yttrande inhämtas, då fråga är
om mera betydande utgifter.
Riksdagens medgivande torde jämväl i övrigt böra inhämtas i alla sådana
fall, då förnyelsefondsmedel äro avsedda att disponeras på ett sätt, som innebär
en avvikelse från nu angivna normer för dessa medels användning.
Ärenden, som avse såväl förnyelsefondsmedels som anslagsmedels användning
för arbete eller anskaffning, lära ävenledes komma under riksdagens prövning
i sammanhang med frågan om riksdagens anvisande av anslag för ändamålet.
Under åberopande av vad utskottet sålunda anfört får utskottet hemställa,
att riksdagen må beträffande det riksdagen underställda förslaget
till bestämmelser rörande de statens järnvägar, statens
vattenfallsverk, telegrafverket och postverket tillhöriga förnyelsefonder
i skrivelse till Kungl. Maj :t anmäla vad här ovan
blivit i ämnet anfört.
Stockholm den 5 februari 1926.
På statsutskottets vägnar:
S. H. KYARNZEL1US.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar S. H. Kvarnzelius, A. C. Lindblad, Oscar Olsson,
J. L. Widell, O. P. V. Nilsson i Gränebo, C. G. Ekman, J. Nilsson i Malmö, O. Bergqvist,
J. G. Walles, J. Jeansson, G. Kobb och A. B. Booth;
från andra kammaren: herrar A. Anderson i Råstock, K. V. Rydén, A. FMund,
S. Bengtsson i Norup, ,/. Carlsson-Frosterud, O. Olsson i Kullenbergstorp, E.
Kristensson i Göteborg, J. Jönsson i Revinge, B. F:son Holmgren, E. Andersson i
Prästbol, C. Lindskog och P. C. Jonsson.