14

Statsutskottets utlåtande, Nr 133.

Nr 133.

Ankom till riksdagens kansli den 14 maj 1926 kl. 2 e. m.

Utlåtande i anledning av Ivungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under andra huvudtiteln gjorda framställning
om anslag till bidrag till domsagornas förvaltning.

(3:e avd.)

Uti den''till riksdagen den 7 januari 1926 avlåtna propositionen (nr 1)
angående statsverkets tillstånd och behov för budgetåret 1926—1927 har
Kungl. Maj.t under andra huvudtiteln, innefattande anslagen till justitiedepartementet,
föreslagit riksdagen (punkt 20 av det vid propositionen fogade
statsrådsprotokollet över justitiedepartementsärenden för sagda dag) att till
bestridande av vissa bidrag till kostnaderna för domsagornas förvaltning i
huvudsaklig överensstämmelse med de grunder, som finnas upptagna i den
av Kungl. Maj:t den 12 juni 1925 utfärdade stadga i ämnet med de
ändringar i samma stadga, som kunna föranledas av vissa av departementschefen
i ärendet väckta förslag, anvisa för budgetåret 1926—1927 ett
extra förslagsanslag å 500,000 kronor.

Utredningen i ärendet återfinnes å sid. 95—99 i statsrådsprotokollet.

Efter framställning av Kungl. Maj:t beviljade riksdagen å extra stat för
vartdera av åren 1919 och 1920 medel till bestridande av vissa bidrag
till kostnaderna för domsagornas förvaltning i huvudsaklig överensstämmelse
med vissa, riksdagen delgivna grunder. Dessa grunder sammanfördes uti
en särskild stadga den 20 juni 1918 med vissa föreskrifter angående
domsagornas förvaltning. Med anledning av förslag i proposition till 1920
års riksdag medgav riksdagen dels en förstärkning av anslaget för samma
år och dels en höjning av anslaget för år 1921. Sagda höjning berodde
på flera skäl. Ändringar vidtogos beträffande avlöningarna till förste
notarier i domsagorna och arvoden infördes för andre notarier, vice häradshövdingarnas
arvoden höjdes, häradshövdingar i särskilt arbetstyngda domsagor
erliöllo möjlighet att till sin hjälp erhålla biträdande domare och
ökade avlöningsförmåner bereddes åt vissa mera kvalificerade vikarier för
häradshövdingar. Såväl nämnda förändringar beträffande avlöningsförhållandena
som vissa andra i omförmälda proposition anmärkta omständigheter
föranledde en omarbetning av 1918 års domsagostadga; och utfärdades
en ny stadga den 22 juni 1920.

Statsutskottets utlåtande Nr 133.

15

I ett vid proposition den 13 mars 1925 (nr 173) fogat statsrådsprotokoll
framlade departementschefen vissa riktlinjer för ändringar i domsagostadgan,
avsedda att trygga bland annat en bättre utbildning av de
rättsbildade biträdena i allmänhet samt ordnande av de kvinnliga juristernas
utbildning. Riksdagen uttalade sin anslutning till de i propositionen framlagda
förslagen, varefter Kungl. Maj:t den 12 juni 1925 utfärdade ny
domsagostadga (Svensk författningssamling nr 166).

Anslaget utgår för nu löpande budgetår med 500,000 kronor.

I samband med förevarande anslagsärende har departementschefen uttalat
sig angående en rekryteringen av lantdomarkåren rörande fråga av
betydelse även för anslagets användning och därvid anfört, bland annat,
följande:

För vinnande av befordran till häradshövdingtjänst stode för närvarande
förnämligast två vägar till buds. Den ena vore den s. k. lantdomarbanan,
där meriterna huvudsakligen förvärvades genom förordnanden såsom
vikarie för häradshövding, den andra vore överrättstjänstgöringen, som
ledde till häradshövdingutnämning först efter befordringar inom hovrätt
och nedre justitierevisionen. Tidigare hade dessa banor varit förhållandevis
strängt åtskilda, men genom de under de senare åren efter riksdagens
hörande utfärdade domsagostadgorna hade en viss växelverkan vunnits
mellan hovrätts- och underrättsutbildningen. Sålunda gällde numera, att
även den, som ville ägna sig åt lantdomarbanan, för att få försätta lantdomarförordnanden
måste underkasta sig viss tjänstgöring i hovrätt.

Syftet med den tjänstgöring i hovrätt, som för lantdomaraspiranterna
stadgats såsom förutsättning för vidare befordran på banan, hade, bland
annat, varit att vinna en gallring bland dessa aspiranter, så att endast
de dugligaste erhölle befordran. Emellertid syntes alltjämt vissa olägenheter
vara förbundna med den tidiga klyvning av domarutbildningen, som
läge däri, att vice häradshövdingarna huvudsakligen tjänstgjorde i underrätterna
medan assessorerna så gott som uteslutande hade sin tjänstgöring
förlagd till hovrätterna. Denna ordning kunde leda till att hovrätterna
ställde mindre krav i fråga om begåvning och skicklighet på dem, som
föresloges till vice häradshövdingar, än på assessorerna. Häri läge otvivel
aktigt én fara för en mindre tillfredsställande rekrytering av häradshöv1
dingkåren. Då det vore av stor vikt för rättsskipningen i landet att i fråga
om duglighet ställdes tillräckliga krav på de blivande häradshövdingarna,
hade departementschefen låtit utarbeta ett utkast till bestämmelser, åsyftande
att göra utbildningen så långt som möjligt gemensam för de båda
kategorierna av domaraspiranter. Enligt detta utkast skulle förordnande
till vice häradshövding och till assessor medföra samma kompetens till
fortsatt adjunktion i hovrätt, och assessorerna skulle äga samma skyldighet
som vice häradshövdingarna att mottaga vikariatsförordnande i häradsrätt,
de yngre framför de äldre. För att én definitiv prövning av vederbörandes
skicklighet ej skulle alltför länge undanskjutas, innehöll utkastet

16

Statsutskottets utlåtande Nr 133.

en bestämmelse om, att den, som förvaltat käradshövdingämbete och tjänstgjort
såsom ledamot i hovrätt under tillhopa fyra år, icke utan Kungl.
Maj:ts medgivande skulle kunna erhålla ytterligare förordnande att uppehålla
häradshövningämbete, med mindre han befordrats till assessor eller
vice häradshövding.

Detta ärende har synts departementschefen böra i förevarande sammanhang
omnämnas främst därför att den ifrågasatta likställigheten mellan
vice häradshövdingar och assessorer synts böra utsträckas till att hovrättsassessor
tillädes samma företrädesrätt till häradshövdingvikariat som vice
häradshövding, varav föranleddes en modifikation i 15 § domsagostadgan,
samt därför att föreskrift erfordrades om de löneförmåner, som borde tillerkännas
hovrättsassessor under tid, då denne vore förordnad att förvalta
häradshövdingämbete.

Sedan departementschefen omnämnt de utlåtanden i ärendet, som inhämtats
från hovrätterna samt det yttrande, som avgivits av styrelsen för
föreningen Sveriges häradshövdingar, har departementschefen uttalat, att
de erinringar, som från hovrätternas sida framställts mot det skisserade
förslaget, delvis syntes bottna i den föreställningen, att en viss åtskillnad
i avseende å kravet på duglighet måste upprätthållas mellan å ena sidan
aspiranter på lantdomarbanan och å andra sidan dem, som utbilda sig
för hovrättstjänstgöringen. Departementschefen har förklarat sig ej kunna
dela en sådan mening och har uttalat, att det synts honom ej kunna
med fog göras gällande, att några avsevärda olägenheter skulle vara förenade
med att hovrätternas assessorer finge under någon tid återupptaga
lantdomartjänstgöringen. Även om några olägenheter skulle kunna följa
av den föreslagna växelverkan'' mellan över- och underrätter, syntes de
vida uppvägas av de betydande förmånerna för det allmänna med hänsyn
icke blott till häradshövdingkårens rekrytering utan även till den rikare
och mångsidigare erfarenhet, som hovrätternas yngre ledamöter skulle erhålla
genom en utsträckt tjänstgöring i häradsrätterna.

Departementschefen anför till sist, att, om riksdagen icke hade något
att erinra mot att åtgärder vidtoges i den riktning, som angivits, föreskrifter
erfordrades om beredande av ersättning åt assessor under tid, då
denne vore förordnad att uppehålla häradshövdingämbete. Efter redogörelse
för den ersättning, som enligt gällande bestämmelse i domsagostadgan
utgår till den, som erhåller dylikt förordnande, har departementschefen
uttalat, att de avlöningsförmåner, som i avsedda fall borde tillerkännas
hovrättsassessor, icke borde sättas lägre än de, som utginge till
vice häradshövding eller tillhopa 7,500 kronor för år, vartill efter 5 år,
räknat från vice häradshövdingutnämningen, skulle komma ett ålderstillägg
med 500 kronor.

Någon ändring i ifrågavarande anslags belopp har ej påkallats av det
förslag, departementschefen framlagt. Ett bifall till förslaget har ansetts

Statsutskottets utlåtande Nr 133.

17

snarare vara ägnat att något minska utgifterna å anslaget, då det kommc
att hava till följd en minskning i antalet vice liäradsliövdingförordnanden

Vid prövning av detta ärende liar utskottet icke funnit skäl till erinran
mot vad departementschefen föreslagit och får utskottet alltså hemställa,

att riksdagen må, i likhet med vad för innevarande
budgetår ägt rum, till bestridande av vissa bidrag till kostnaderna
för domsagornas förvaltning i huvudsaklig överensstämmelse
med de grunder, som finnas upptagna i den
av Kungl. Maj:t den 12 juni 1925 utfärdade stadga i
ämnet med de ändringar i samma stadga, som kunna föranledas
av de av departementschefen i statsrådsprotokollet
över justitiedepartementsärenden den 7 januari 1926 omförmälda
förslag, anvisa för budgetåret 1926—1927 ett
extra förslagsanslag å 500,000 kronor.

Stockholm den 14 maj 1926.

På statsutskottets vägnar:

S H. KYAENZELIUS.

Närvarande: se under utlåtande nr 132.

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 6 samt. 79 höft. (Nr 132—133.) io9G sg 2

Utskottets

yttrande.