Andra lagutskottets utlåtande Nr 9.
1
Nr 9.
Ankom till riksdagens kansli den 23 februari 1926 kl. Va 5 e. m.
Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående beredande åt samfällighet, bildad enligt
7 kap. vattenlagen, av tryggad rätt att av delägare
utfå honom i visst fall åliggande bidrag.
I eu inom andra kammaren vackt, till lagutskott hänvisad motion, nr 70,
vilken behandlats av andra lagutskottet, hava herrar Henrikson och Larson i
Tönnersa hemställt, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om utredning och förslag, på vad sätt enligt 7 kap. vattenlagen
bildad samfällighet må kunna tryggas i sin rätt att av delägare utfå på hans
fastighet belöpande andel i kostnaderna för underhåll av i nämnda kapitel
berörda företag, som tillkommit med tillhjälp av statslån.
Till stöd för berörda hemställan har anförts:
När för torrläggning av mark genom dikning, vattenavledning in. in. en samfällighet
bildas enligt bestämmelserna i 7 kap. vattenlagen, ingår däri all
mark, för vilken företaget medför båtnad och vars ägare skola deltaga i företaget.
Kostnaderna för företagets genomförande fördelas på delägarna i förhållande
till den båtnad, som genom detsamma beredes respektive markområde,
alltså efter vad man kan kalla båtnadstalet, vilket fastställes på i lagen närmare
angivet sätt.
Har för ändamålet ett statslån erhållits, uträknas huru mycket varje delägare
årligen skall betala i avbetalning och ränta, tills lånet blir till fullo betalt.
Denna annuitet blir ett fastigheten åliggande onus. Den skall upptagas
på debetsedlarna, och kronan åtnjuter företräde till betalning ur egendomen, i
vems hand den vara må. Härigenom blir ju icke blott statens rätt tillvaratagen
utan även samfälligheten såvitt möjligt skyddad mot förlust i anledning
av att en delägare råkar på obestånd.
Detta när det gäller återbetalning av statslånet.
Annorlunda ställer sig saken, när det blir fråga om kostnaderna för det färdiga
dikets eller kanalens rensning och underhåll i övrigt. Sådant ^underhåll
föreskrives i lagen skola ombesörjas av deltagarna i företaget, när någons rätt
kan vara beroende därav, och i lånekontraktet, med staten ha delägarna förbundit
sig att vederbörligen underhålla diket eller kanalen, vid risk att hela
lånet eljest kan uppsägas. Även kostnaderna för detta underhåll fördelas av
laga synemän på delägarna efter båtnadstalet. Kommer nu en delägare på
obestånd och råkar i konkurs, så har samfälligheten ringa eller ingen utsikt
att utfå en till betalning förfallen andel i underhållskostnader. För denna
Bihang till riksdagens protokoll 1926. 9 samt. 2 avd. 8 käft. (Nr 9.) 1
2
Andra lagutskottets utlåtande Nr 9.
Huvuddragen
av
gällande
lagstiftning
i ämnet.
Vattenlagen.
fordran gives nämligen icke förmånsrätt i fastigheten. Har denna ett stort
båtnadstal och de övriga delägarna kanske alla endast äro smärre fastighetsägare,
blir förlusten för dessa mycket kännbar, och deras ställning kan bli
ödesdiger med hänsyn till risken att få statslånet uppsagt, om de icke ensamma
förmå svara för vederbörligt underhåll.
Dikets eller vattenavledningens underhåll torde få anses vara en fortsättning
på själva byggnadsarbetet och i varje fall vara en förutsättning, för att
företaget skall för de beträffande markområdena vara till den varaktiga nytta,
som med företaget avsetts. Garantin för underhållets utförande synes därför
böra ligga i själva fastigheterna och ej hos de personer, som för tillfället äro
ägare till dem. Vattenlagen tvingar ju jordägare under vissa förutsättningar
att deltaga i företag av ifrågaAmrande slag, och då synes det skäligt, att de
på något sätt tryggas mot förluster på grund av andra delägares oförmåga att
fullgöra betalning till föreskrivna underhållsarbeten.
De i 7 kap. vattenlagen avhandlade företag avse torrläggning av mark medelst
dikning, vattenavledning eller inväfning. All mark, för vilken ett dylikt
företag medför förbättrad torrläggning eller s. k. båtnad, utgör enligt lagens
terminologi en samfällighet med skyldighet för ägarna att taga del i företaget
efter vissa i lagen angivna grunder. Bestämmandet av denna skyldighet sker
vid syneförrättning, vid vilken tillika behandlas frågan om företagets planläggning
och därmed sammanhängande spörsmål. Föreskrifterna om syneförrättning
äro upptagna i 10 kap. vattenlagen. I fråga om fördelningen av
kostnaderna för företagets verkställande samt dess framtida underhåll hava
synemännen — en av Kungl. Maj:ts befallningshavande förordnad förrättningsman
samt två av den sistnämnde tillkallade gode män — att upprätta en
kostnadsfördelningslängd, vari jämte annat skall upptagas den anpart i sagda
kostnader, som skall vila å varje i företaget ingående fastighet. Kostnads
fördelningen kan grundas å en mellan delägarna i samfälligheten ingången
förening, vilken, om den av synemännen prövas lämplig, av dessa fastställes.
I annat fall åligger det synemännen att verkställa uppskattning av såväl det
värde, den till varje särskild fastighet hörande marken äger i dess befintliga
skick, som ock det värde, samma mark kan beräknas komma att erhålla genom
företaget. Med ledning av dessa värderingar bestämmes varje fastighets båtnad
av företaget och verkställes kostnadsfördelningen dem emellan. Den båtnadsuppskattning,
som verkställes vid syneförrättningen, kan sedermera, om
förhållandena påkalla det, göras till föremål för jämkning efter företagets
utförande med hänsyn till det resultat, som genom företaget faktiskt ernåtts.
Skyldigheten att taga del i ett torrläggningsföretag, som behandlats vid syneförrättning,
är förenad med äganderätten till de i samfälligheten ingående fastigheterna.
Denna skyldighet kan alltså icke avlyftas fastigheten vid dess
övergång till ny ägare, vare sig denna sker i exekutiv ordning eller på annat
sätt. Efter de i kostnadsfördelningslängden angivna grunder är jämväl den
nye ägaren skyldig att taga del i företagets kostnader. Härvid gäller dock i
allmänhet den inskränkning, att ny ägare ej svarar för bidrag, som förfallit till
betalning mer än ett år, innan han blev ägare, eller, om han inropat fastigheten
å exekutiv auktion, för bidrag, som förfallit till betalning före försäljningsda
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 9,
3
gen. Har en föregående ägare försummat att verkställa arbete, som för utförande
av företaget eller för dess underhåll ålagts honom, svarar emellertid
alltid ny ägare för fullgörandet av dylikt arbete. De nu antydda bestämmelserna
avse förutom torrläggningsföretag även vattenregleringar och kloakledningar.
De äga tillämpning jämväl å torrläggningsföretag, som tillkommit
enligt äldre lags bestämmelser.
Den fordringsrätt, som enligt vad ovan antytts tillkommer samfälligheten i
förhållande till de särskilda delägarna, är icke förenad med någon förmånsrätt.
Vid fastighetens exekutiva försäljning eller vid konkurs är fordringen alltså i
allo likställd med övriga oprioriterade fordringar.
För en riktig uppfattning av samfällighetens ställning i förhållande till de
särskilda delägarna torde i detta sammanhang böra erinras om de regler, som
enligt vattenlagen gälla för bidrags utdebitering. Denna ombesörjes av samfällighetens
styrelse. Styrelse skall utses för företaget, då delägarna äro flera
än två. Styrelsen upprättar och framlägger vid sammanträde med delägarna
till granskning debiteringslängd, vari upptages det belopp, som skall uttaxeras,
vad därav enligt reglerna för kostnadsfördelningen belöper å varje delägare
samt tiden för inbetalningen. Över de anmärkningar, som framställas mot
längden, tillkommer det styrelsen ensam att besluta; dock står det delägare
öppet att inom viss tid till allmän underrätt instämma sin klandertalan. Även
om klander instämmes, är dock delägaren skyldig att å förfallodagen erlägga
uttaxerat bidrag vid påföljd att det eljest må utmätningsvis uttagas, så framt
ej domstolen, vid vilken klandertalan är anhängig, annorlunda förordnar. Genom
vissa bestämmelser har särskilt inskärpts styrelsens skyldighet att utan
dröjsmål uttaxera och indriva erforderliga bidrag. Styrelseledamöter, som låtit
försummelse härutinnan komma sig till last, svara en för alla och alla för
en för den förlust, som därigenom uppkommer för samfälligheten. I visst fall
kan styrelsen jämväl i förhållande till en utomstående borgenär ådraga sig
betalningsskyldighet för dennes fordran hos samfälligheten. Har i mål, som
rör samfälligheten, betalningsskyldighet blivit denna ålagd, är styrelsen pliktig
att utan dröjsmål hos delägarna uttaxera och indriva bidrag, som erfordras
för betalningsskyldighetens fullgörande. Ligger försumlighet härutinnan styrelsens
ledamöter till last, .svara de för gälden en för alla och alla för en såsom
för egen skuld.
Den nu lämnade redogörelsen avser de i vattenlagen upptagna bestämmelserna
rörande samfällighetens ställning i förhållande till de särskilda delägarna.
Såsom i motionen berörts hava emellertid i särskilda författningar vissa
stadganden meddelats, varigenom kronan såsom långivare i förhållande till
delägarna i samfälligheten tillförsäkrats en särskilt gynnad ställning. Dessa
stadganden återfinnas huvudsakligen uti Kungl. förordningen den 20 juli 1855
angående kronans rätt till återbetalning av lån, som blivit i jordebok antecknat,
med den lydelse denna författning erhållit enligt lag den 9 oktober 1914. Författningens
innebörd är, att kronan, då till torrläggningsföretag lån utgått av
allmänna medel, äger förmånsrätt jämlikt 17 kap. 6 § handelsbalken — alltså
före intecknade fordringar — uti de fastigheter, till vilkas ägare lånet bevil
-
Kronans
förmånsrätt.
4
Andra lagutskottets utlåtande Nr 9.
jats, för de årliga rånte- och avbetalningsbeloppen. Förmånsrätten är dock
verksam först sedan lånebeloppet blivit av vederbörande länsstyrelse fördelat
å de särskilda fastigheterna och anteckning därom införts i jordeboken. Uppgift
härom, liksom angående de årliga avbetalnings- och räntebeloppen, skall
ock numera införas i inteckningsprotokoll och inteckningsbok.
Den av motionärerna väckta frågan om beredande åt en torrläggningssamfällighet
av en mera tryggad ställning i avseende å utbekommande av bidrag
till företaget hos samfälligbetens delägare har redan tidigare varit föremål för
de lagstiftande myndigheternas uppmärksamhet.
I det förslag till ny lagstiftning rörande vattenrätten, som under år 1865 avgavs
av en för ändamålet tillsatt kommitté, hade uti § 76 av förslaget upptagits
en bestämmelse, avseende vattenavtappningar, invallningar och vattenhöjdsregleringar,
enligt vilken kostnader, som belöpte å underhållet av dylikt företag,
skulle utgå av de hemman och lägenheter, som i företaget deltagit, med
samma rätt som ränta och avgäld av fast egendom. Till stöd för den föreslagna
bestämmelsen anförde kommittén, att till följd av det ökade värde, den
torrlagda jorden måste vinna, genom denna förmånsrätt icke skedde någon
verklig inskränkning i de äldre intecknings- och andra förmånsrätter, vilka för
dessa kostnader måste stå tillbaka. Kommitténs förslag blev i anledning av
mot detsamma framställda anmärkningar underkastat omarbetning av en ny
kommitté, som under år 1870 avgav betänkande i ämnet. I denna kommittés
förslag upptogs ett stadgande av innebörd, att bidragsfordringar hos de särskilda
delägarna skulle vara förenade med förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § handelsbalken.
Vid den granskning, som sistnämnda förslag undergick inom högsta
domstolen, anmärktes mot förslaget i denna del, att en dylik bestämmelse,
som skulle medföra en icke önskvärd utökning av de tysta förmånsrätternas
antal, skulle bliva till skada för kreditväsendet. Det av kommittén framlagda
förslaget blev icke upphöjt till lag.
Uti nya lagberedningens år 1877 framlagda förslag till ny torrläggningslagstiftning,
vilket förslag legat till grund för den före vattenlagens bestämmelser
i dessa ämnen gällande lagen den 20 juni 1879 om dikning och annan
avledning av vatten, både upptagits ett stadgande av innehåll, att skyldigheten
att deltaga i företaget skulle »häfta vid jorden, ändå att den kommer i
annans band».
Vid förslagets granskning inom högsta domstolen framkommo olika meningar
angående detta stadgandes innebörd. Två justitieråd höllo före, att genom det
föreslagna stadgandet skulle komma att skapas en tyst förmånsrätt i fast egendom.
Då någon tillförlitlig kännedom om förmånsrättens tillvaro, beskaffenhet
och omfattning icke stode att vinna av offentliga handlingar, skulle enligt
dessa justitieråds mening införandet av en dylik förmånsrätt komma att inverka
högst menligt å fastighetskrediten. De ansågo sig alltså böra bestämt avstyrka
förslaget i denna del. De övriga i granskningen deltagande justitieråden
funno val det föreslagna stadgandet icke hava den innebörd, att utfåendet
av delägarnas bidrag till företaget bleve förenat med någon förmånsrätt men
ansågo det föreslagna stadgandet böra till förebyggande av en sådan tolkning
undergå förtydligande. I överensstämmelse med dessa justitieråds mening erhöll
stadgandet i den antagna lagen, dess 79 §, den lydelsen, att jämväl ny
ägare av jord, som vunnit båtnad genom företaget, vore pliktig att däri taga
del, men att han ej svarade för bidrag, som förfallit till betalning, innan han
blev ägare.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 9.
5
Vid den omarbetning av vattenlagstiftningen, som ledde till antagandet av
nu gällande lagstiftning i ämnet, har ifrågavarande spörsmål jämväl varit
föremål för övervägande. Uti det av vattenrätts- och dikningslagskommittéerna
under år 1910 avgivna betänkandet med förslag till vattenlag framhålla
kommittéerna, hurusom bestämmelserna i 79 § i lagen om dikning och annan
avledning av vatten, enligt vilka ny ägare icke svarade för bidrag, som förfallit
till betalning, innan han blev ägare, varit föremål för skarpa anmärkningar
samt att man funnit det i hög grad obilligt att, därest den förre ägaren
uraktlåtit att fullgöra honom åliggande bidragsskyldighet och han efter fastighetens
försäljning vore insolvent, de övriga deltagarna i företaget skulle nödgas
att bestrida även de kostnader för detta, vilka skulle fallit på den ifrågavarande
fastigheten, under det att fastighetens nye ägare finge utan ersättningsskyldighet
tillgodogöra sig den genom det verkställda arbetet vunna
förbättringen, ett förhållande, som inbjöde till skenförsäljningar och annat ohederligt
förfarande. Till förebyggande av nu antydda oegentlighet föreslogo
kommittéerna ett stadgande av i huvudsak enahanda innehåll, som det nu i
lagstiftningen upptagna, att ny ägare jämväl skulle vara ansvarig för sådana
bidrag, som förfallit till betalning inom det närmaste året före försäljningen;
dock att vid exekutiv försäljning försäljningsdagen i varje fall skulle vara
avgörande för betalningsskyldigheten. Kommittéerna ansågo att med hänsyn
till fastighetskrediten betänkligheter mötte att i vidare mån utsträcka en ny
ägares ansvarighet. Skulle vid exekutiv försäljning den nye ägarens ansvarighet
omfatta jämväl sådana bidrag, som förfallit till betalning före försäljningsdagen,
förutsattes, att bidragsfordringen förenades med förmånsrätt framför
övriga fordringar, en utväg, som kommittéerna icke ansett sig böra förorda.
Kommittéernas ståndpunkt gjordes vid denna lagstiftningsfrågas fortsatta behandling
icke till föremål för någon gensägelse.
Uppenbarligen är det av stor vikt ur allmän och enskild synpunkt, att
vid de i vattenlagen behandlade företag, vilka äro grundade å samverkan mellan
flera delägare, samfälligheten såvitt möjligt säkerställes i sin rätt att av delägarna
utbekomma de för dessa företags utförande och vidmakthållande erforderliga
bidragen. Detta omdöme gäller enligt utskottets åsikt såväl de i
7 kap. vattenlagen behandlade torrläggningsföretagen (dikning, vattenavledning
och invallning) som ock vattenregleringar enligt 3 kap. vattenlagen och
i viss mån jämväl företag för avledande av kloakvatten enligt 8 kap. i samma
lag. Vid den nu gällande lagstiftningens tillkomst har ock, såsom framgår av
den föregående framställningen, denna angelägenhet i viss mån beaktats, i
det att vid övergång i äganderätten, som icke föranletts av exekutiv försäljning,
ny ägares ansvarighet utsträckts att omfatta jämväl sådana bidrag, som
förfallit till betalning inom viss tid före ombytet av ägare, varjämte regler
meddelats till underlättande av bidrags utdebitering och indrivning. Däremot
hava särskilt ur fastighetskreditens synpunkt avgörande betänkligheter ansetts
möta att förknippa ifrågavarande bidragsfordringar med förmånsrätt, så att
de komme att utgå med bättre rätt än övriga fordringar.
Utskottets
yttrande.
6
Andra lagutskottets utlåtande Nr 9.
I den i ämnet väckta motionen har ifrågasatts upptagande i lagstiftningen
av en dylik förmånsrätt, dock allenast beträffande de i 7 kap. vattenlagen avhandlade
företag, som tillkommit med hjälp av statsmedel, och i fråga om
dessa endast, såvitt anginge bidrag till företagets underhåll. Något skäl för
förmånsrättens begränsning till statsunderstödda företag har icke av motionärerna
anförts och torde ej heller sakligt sett föreligga. Även med bortfallandet
av denna begränsning och med en eventuell utsträckning av förmånsrätten
att avse underhåll ej allenast av företag enligt 7 kap. utan jämväl av
likartade företag enligt 3 och 8 kap. vattenlagen, måste dock utskottet ställa
sig tveksamt till, huruvida något avsevärt praktiskt behov av en dylik förmånsrätt
föreligger. De arbeten, som äro erforderliga för ett företags underhåll,
återkomma i allmänhet, om underhållet icke försummas, med tämligen
regelbundna mellanrum, oftast årligen. Någon svårighet för styrelsen, därest
denna rätteligen fullgör sina åligganden, att genom i god tid verkställda utdebiteringar
hos samfällighetens delägare uttaga dessa bidrag torde i allmänhet
icke föreligga. Sedan företaget en gång kommit till stånd, är det ock uppenbarligen
en angelägenhet, som i lika mån berör samfällighetens alla delägare,
att den vinst, som företaget lämnat, icke genom försummat underhåll åter
går till spillo. Införandet av en förmånsrätt av nu antytt slag skulle måhända
kunna tänkas leda till, att företagets styrelse, i förlitande på förmånsrätten,
komme att tillbakasätta sin skyldighet att genom ett alltjämt fortgående underhåll
söka, såvitt möjligt, begränsa de härför vid varje särskilt tillfälle
erforderliga bidragens storlek.
Den tveksamhet, som sålunda kan råda redan med hänsyn till nyttan av en
dylik förmånsrätt för ett företags vidmakthållande, ökas i betraktande av de
svårigheter och betänkligheter, som ur andra intressens synpunkt göra sig gällande
mot densamma.
I främsta rummet möter här frågan om den inverkan, som en dylik förmånsrätt
skulle komma att utöva å fastighetskrediten. Uppenbart är, att införandet
av en legal förmånsrätt till ett belopp, som ej kan på förhand angivas,
framför den rätt, som tillkommer åtminstone vissa inteckningshavare,
kan vara ägnat att medföra en försämring i dessas ställning, vilken kan medföra
förluster eller i varje fall kan framkalla oro rörande säkerheten för deras
fordringar. Till fastighetskreditens skydd skulle givetvis, såsom ock iakttagits
i fråga om den kronan tillkommande förmånsrätten, åtgärder vara påkallade
för beredande av offentlighet åt förmånsrätten genom anteckning i inteckningsprotokoll
och inteckningsbok. Därest, såsom motionärerna torde hava åsyftat,
förmånsrätten skulle avse jämväl äldre företag, komme dessa anteckningar att
beröra ett synnerligen stort antal fastigheter. Dessutom erfordras bestämmelser
om förmånsrättens omfattning, dess ställning inom förmånsrättsordningen
in. m.; allt frågor av synnerligen invecklad och grannlaga beskaffenhet.
Under sådana förhållanden synes det utskottet som om fördelarna av en dylik
förmånsrätt icke skulle uppväga de därmed förknippade svårigheterna och olägenheterna.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 9. 7
Motionärerna hava icke ansett sig böra giva sin framställning den räckvidd,
att under förmånsrätten skulle inbegripas jämväl bidrag till ett företags
utförande. För de torrläggningsföretag, till vilka lån utgått av statsmedel,
torde med hänsyn till den förmånsrätt, som enligt vad ovan erinrats i dessa
fall tillkommer kronan, något ytterligare behov härav i allmänhet ej föreligga.
För övriga företag skulle uppenbarligen, om frågan betraktas allenast
ur företagets synpunkt, en dylik förmånsrätt vara till fördel, men å andra
sidan bliva med hänsyn till kreditväsendet jämväl betänkligheterna däremot
större.
Slutligen anser sig utskottet böra erinra därom, att vid tillkomsten av den
nya vattenlagstiftningen nu berörda spörsmål varit föremål för behandling
samt att några nya skäl för avvikelse från den ståndpunkt, de lagstiftande
myndigheterna då intogo, sedan dess icke framkommit.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.
Stockholm den 2 mars 1926.
På andra lagutskottets vägnar:
K. G. WflSTMAN.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar K. G. Westman, von Sydow, Sigfrid Hansson, von
Stockenström, Åkerberg*, Elof B. Andersson* och Valfrid Eriksson*;
, från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar*, Öberg, Hage, Magnusson \
Skövde*, ödström, Holmström i Stockholm, Johansson i Sollefteå och Lindgren i
Dingelvik.
Ej närvarande vid utlåtandets justering.