Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.
1
Nr 29.
Ankom till riksdagens kansli den 6 maj 1926 kl. 2 e. m
Utlåtande i anledning av väckta motioner om skyldighet
för järnväg att inhägna sitt område.
Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft till
lagutskott hänvisade motionerna nr 156 i första kammaren av herr Jonas
Andersson m. fl. och nr 287 i andra kammaren av herr Olsson i Hov in. fl.
I motionerna, vilka äro lika lydande, har hemställts, att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, det Kungl. Maj:t ville vid1 utarbetande
av ny stängselförordning i densamma intaga bestämmelser om att järnväg
skall vara skyldig inhägna sitt område.
Beträffande de skäl, som ligga till grund för motionärernas hemställan,
får utskottet, i den mån redogörelse därför ej lämnas här nedan, hänvisa
till motionerna.
Över motionerna har utskottet dels i den ordning, § 46 riksdagsordningen
föreskriver, begärt yttrande av järnvägsstyrelsen, dels ock lämnat Svenska
järnvägsföreningen tillfälle att yttra sig. De yttranden, som med anledning
härav inkommit från nämnda myndighet och förening, finnas fogade såsom
bilagor till detta utlåtande; och hänvisar utekottet till desammas innehåll.
Frågan angående skyldighet för ägare till järnväg att inhägna järnvägens
område bär närmare behandlats i ett av särskilda sakkunniga, den
s. k. trafiksäkerhetskommittén, den 26 september 1907 avgivet betänkande
med förslag till bestämmelser för tillgodoseende av trafiksäkerheten å enskilda
järnvägar (sid. 270''—285 i betänkandet). I sagda betänkande förekommer
rörande nämnda spörsmål |bl. a. följande:
I koneessionsresolutioner före år 1881 har någon bestämmelse angående
•stängsel icke förekommit. I koneessionsresolutioner från 1880- och början
av 1890-talen stadgades i allmänhet, att de stängsel, som enligt planen skulle
anbringas vid ägogränser, skulle ordnas på sätt gällande lag och författningar
om hägnad föreskreve. I en resolution från år 1884 stad‘gades endast
att betryggande stängsel skulle finnas utefter hela järnvägen,
och i en annan från samma år, utom den allmänna bestämmelsen för ägoBihang
till riksdagens protokoll 1926. 9 sand. 2 avd. 25 höft. (Nr 29.) 1
Historik.
2
Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.
gränser, att på ömse sidor om banan skulle anbringas sådant stängsel, att
boskaps- och hästkreatur därav hindrades inkomma på banan. I en koncessionsresolution,
däri den allmänna bestämmelsen för ägogränser fanns
upptagen, befriades emellertid koncessionsinnehavaren från skyldighet att
på ömse sidor om banan anbringa stängsel, dock endast för så vitt avbristen
på stängsel ingen olägenhet uppstod© för trafiken å banan och å
densamma korsande vägar. I nyare ''koncessionsresolutioner plägar intet nämnas
angående stängsel, såvitt sådant finnes upptaget i kostnadsförslaget, i
vilket fall uppsättande av stängsel varder i och med planens fastställande
koncessionsinnehavaren ålagt. År däremot stängsel ej upptaget i kostnadsförslaget,
plägar i sammanhang med koncessionens beviljande uttryckligen
föreskrivas, om järnvägen skall inhägnas.
I tjänstgöringsreglementet för de enskilda järnvägarna, kap. IV § 3-, är
stadgat, att hägnad av lämplig beskaffenhet skall vara anbragt och i fullgott
skick underhållen överallt, där sådant till betryggande av bantågens säkerhet
är behövligt.
I 1892 års riksdagsskrivelse angående Luleå—Gollivarebanans försättande
i fullständigt skick uttalades den åsikten, att en godsbana, som genomlöpte
avlägsna, folktomma bygder och endast trafikerades med långsamt
gående tåg, icke för trafikens säkerhet erfordrade stängsel; och anfördes
dessutom i samma skrivelse, att erfarenheten vid enskilda järnvägar ådagalagt,
att stängsel kunde undvaras utan fara för järnvägstrafiken. Denna
järnvägslinje är icke heller för närvarande försedd med stängsel annorstädes
än å sträckor, som genomlöpa större byar.
De år 1892 samlade statsrevisorerna både i avgiven berättelse anfört,
bland annat, att, i likhet med vad vid statens övriga järnvägar ägde rum,
järnvägen i Norrland vore utefter hela linjen omgiven av stängsel. Med
hänsyn till ej allenast den genom stängslets uppförande förhöjda anläggningskostnaden
utan även kostnaderna för dess'' underhåll, uttalade revisorerna
den mening, att stängsel kring järnvägen borde i Norrland på de
vidsträckta, obebodda skogsmarker, som där genomskures, kunna i regel
undvaras; och särskilt synte© sådan hägnad obehövlig, där järnvägen löpte
genom kronan tillhöriga marker, å vilka kreatursbete icke ägde rum. Järnvägsstyrelsen,
i avgivet utlåtande, ansåg ej tillrådligt att minska eller borttaga
stängslet utefter de norrländska banorna, då all den mark, stambanan
genomginge, genomströvades av betande boskapskreatur, varför det även
visat sig nödigt att å skogsmark vid banan© byggande snarast möjligt uppföra
stängsel till undvikande av olyckshändelser. Statsutskottet yttrade i
denna fråga, att allt från början av stats järnvägarnas anläggande hade
den uppfattning varit rådande, att järnvägarna bord© skyddas medelst
stängsel, men att under senare tider förändrade åsikter om sådant stängsels
nödvändighet emellertid gjort sig gällande. Sedan utskottet åberopat 1892
års riksdag, här ovan omnämnda uttalande rörande Luleå—Gellivarebanans
försättande i fullständigt skick, ävensom att erfarenheten vid enskilda järnvägar
i flera fall torde hava ådagalagt, att stängsel utan fara för järnvägstrafiken
kunde undvaras, yttrade utskottet vidare, att om, å ena sidan, i
saknad av stängsel järnvägarna vore utsatta för skada å banvallen, förorsakade
av kreatur, torde å andra sidan böra tagas i betraktande, att de utgifter,
som för sådan skadas botande kunde erfordras, icke torde vara
jämförliga med kostnaden för stängsels uppförande och underhåll. Härjämte
vore att märka, att i samma mån som talrika övergångar i järnvägens
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.
3
plan förefunnes, stängslets skydd minskades genom osäkerheten, att de till
övergångarna ledande grindarna hölles vederbörligen stängda; och torde
det kunna ifrågasättas, huruvida ej större fara för järnvägstrafiken föranleddes
av kreatur, som befunne eig på instängd bana än på ohägnad, enär
iakttagits, att vid annalkande tåg kreaturen i förra fallet löpte utefter banan,
tills de uppnåddes av tåget, men i senare fallet hade större benägenhet
att begiva sig bort från banvallen. Ehuruväl på många orter redan nu anbragt
stängsel måhända skulle kunna utan olägenhet undvaras, hade utskottet
icke velat för det dåvarande ifrågasätta, att sådant stängsel ej vidare
skulle underhållas; men beträffande det fortsatta järnvägsbyggandet i övre
Norrland hade utskottet ansett riksdagen böra underställa Kungl. Maj:ts
prövning, huruvida icke, till besparing i kostnaderna för järnvägens byggande
och underhåll, densamma kunde i regel lämnas ohägnad; och avgav
utskottet hemställan i sådant syfte. Riksdagen, där meningarna voro ganska
delade, biföll utskottets hemställan. Stambanan genom övre Norrland
är emellertid till hela sin längd försedd med stängsel; dock är detta stängsel
av svagare beskaffenhet å de sträckor, där järnvägen genomlöper kronoparker.
Statens järnvägar äro även i övrigt fullständigt inhägnade med
undantag, utöver vad förut nämnts, av linjen Gellivare—Riksgränsen.
Vid 1904 års riksdag väcktes inom andra kammaren motion, däri hemställdes,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, det
Kungl. Maj :t täcktes låta utreda behovet av sådant stängsel utefter järnvägarna,
att jämväl smärre hemdjur, såsom får, ej kunde komma in på
järnvägens område. Motionären åberopade särskilt den utsträckta ersättningsplikt,
som i proposition till samma års riksdag föreslagits för den
skada, järnvägsdriften kunde komma att förorsaka lapparnas renar.
Det tillfälliga utskott, som hade att behandla omförmälda motion, yttrade
huvudsakligen följande. Några lagbestämmelser rörande skyldigheten att
hålla stängsel utmed järnvägslinjer funnes icke; de administrativa föreskrifter,
vilka i detta hänseende kunde vara för statens järnvägar eller i
gällande koncessioner för enskilda järnvägar meddelade, både tillkommit
dels för järnvägens och trafikens skydd dels till förebyggande av allmän
fara av järnvägsdriften. Genom sin förevarande framställning ville motionären
i fråga om denna stängselskyldighet anlägga eu ny synpunkt, hemdjurens
fredande. Från djurägares och djurskyddsvänners ståndpunkt
skulle väl en dylik lagstiftning finnas önskvärd, men oavsett att den praktiska
tillämpningen av en sådan lag givetvis måste möta stora svårigheter,
om så fullständig hägnad skulle fordras, att både större och mindre hemdjur
bleve skyddade, skulle ett lagstiftande på detta nya område och efter
den princip, som motionären framkastat, otvivelaktigt leda till vittgående
konsekvenser, vilka svårligen kunde fullt överskådas. Frågan om skada å
lapparnas renar avsåge en utvidgad ersättningsskyldighet, men berörde
icke stängselskyldigheten. För vinnande av motionärens egentliga syfte,
vilket väl torde få anses vara djurägares tryggande mot oförvållade förluster,
hade det varit lyckligare, om motionen fått utmynna i hemställan
om förtydligande av nu gällande lagbestämmelser angående ersättningsskyldigheten
i stället för krav på ny lagstiftning rörande stängselskyldigheten.
Utskottet hemställde, att motionen icke måtte till någon andra kammarens
åtgärd föranleda, vilket jämväl blev kammarens beslut.
Vid påföljande års riksdag väcktes av samme motionär en ny motion i
ämnet. Med hänvisning till lagen om skydd för yrkesfara, i vilken den
4 Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.
principen syntes fastslagen, att icke blott ersättning för skada skulle utgå
utan jämväl skyddsanordningar till förebyggande av skada skulle vidtagas,
tydligen lika mycket i syfte att förebygga själva skadan som dess följd,
skadeersättningen, ävensom med erinran att genom beslutet om utsträckt
ersättningsskyldighet för skada genom järnvägsdrift å lapparnas renar principen
om skadeersättning för av järnvägsdrift skadade eller dödade betande
djur blivit fastslagen, framhöll motionären, att, om än frågan om effektivt
skyddande stängsel ansåges något svårlöst, frågan om skadeersättning i alla
fall borde bliva lika klargjord för de betesrättsägande jordbrukarne som
den blivit för den nomadiserande lappbefolkningen.
Lagutskottet kunde icke förorda, att den utsträckta ersättningsskyldighet,
som ålagts en järnvägsinnehavare gent emot lapparna för skada genom
järnvägs drift å deras renar, skulle komma att gälla jämväl den övriga
delen av landets betesrättsägande befolkning; förutsättningarna voro icke
desamma; bland annat saknade järnvägen inom de åt lapparna upplåtna
områden på stora sträckor allt stängsel. Utskottet yttrade vidare:
»Någon i lag uttryckligen bestämd skyldighet för järnvägsinnehavarne
att hålla järnvägen inhägnad finnes för närvarande icke, men äro i regel
administrativa föreskrifter i detta hänseende meddelade såväl i fråga om
statens järnvägar som i gällande koncessioner för de enskilda järnvägarna;
och då järnvägs innehavare av staten fått sig sådan hägnadsskyldighet
ålagd eller eljest särskilt åtagit sig dylik skyldighet, vilket vid förvärvande
av den för järnvägens behov nödiga marken icke sällan lärer förekomma,
torde ifrågavarande hägnadsskyldighet, så framt icke annat blivit
uttryckligen bestämt, få anses innebära, att hägnaden omkring järnvägen
skall vara av laggill beskaffenhet eller sådan, att den hindrar annans större
hemdjur, som ej är okynnigt eller vilt, att inkomma på järnvägen. Flera
rättsfall finnas också, som visa, att när kreatur, såsom oxar och kor, inkommit
på järnvägs område och där överkörts, järnvägens innehavare av
Kungl. Maj :t dömts att ersätta skadan, då ålagd eller åtagen skyldighet
att hålla järnvägen inhägnad förefunnits och det befintliga stängslet ej
varit i det skick, att det kunnat freda mot kreaturens inträngande på järnvägen.
Då från statens sida en viss hängnadsskvidighet ålägges järnvägsinnehavare,
får väl denna skyldighet antagas hava järnvägstrafikens egen säkerhet
till sitt närmaste mål, men det torde möjligen kunna ifrågasättas, om
icke staten vid fastställandet av berörda skyldighet borde mera, än som
nu sker, taga hänsyn till nyttan och behovet av stängsel utmed järnväg
även för dem, som bo i järnvägens närhet, särskilt med! hänsyn till förekommande
av skada å betande hem djur, som kunna inkomma på järnvägens
område. Till någon ingående prövning av denna fråga synes emellertid
nu förevarande motion i rike böra föranleda. Några skäl åter, som tala för
att under .nuvarande förhållanden, då, såsom nämnts, någon i lag bestämd
hägnadsskyldighet för järnvägs innehavare ej förefinnes, utsträcka den
järnvägs innehavare i ovanberörda hänseende åliggande ersättningsskyldigheten,
hava ej av motionären anförts och synas ej heller utskottet föreligga.
»
Utskottet hemställde alltså, att ifrågavarande motion icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda, vilken hemställan av riksdagen bifölls.
Även vid 1906 och 1907 års riksdagar framställdes liknande motioner,
men blevo av riksdagen avslagna. Vederbörande utskott vid 1906 års riks
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.
o
dag yttrade, bland annat, att det utan tvivel vore (Hiskligt, att själ instängande
grindar och andra fullt ändamålsenliga stängselanordningar kunde
åstadkommas1 över allt, där behovet sådant krävde; och utskottet vid 1907
års riksdag, som framhöll att motionären i sin då framlagda motion huvudsakligen
fäst sig vid önskvärdheten att utefter järnvägslinjer, som genomlöpte
betesmarker, fullt verksamma stängsel anbringades, varigenom även
mindre kreatur hindrades inkomma å järnväg, erinrade, att den järn vägsägare
nu åliggande stängeelskyldighet egentligen endast avsåge skydd för
järnvägarna och trafiksäkerheten å desamma, samt att anbringandet vid
alla rikets järnvägar av stängsel, vilka, utöver vad som för berörda ändamål
erfordrades, skulle motsvara de av motionären uppställda fordringar,
utan tvivel komme att medföra högst betydande kostnader; och uttalade
utskottet såsom högst sannolikt, att de olägenheter och förluster, som motionären
avsåge att få undanröjda, icke stode i rimligt förhållande till kostnaden
för anbringande och underhåll av de stängsel, som i motionen åsyftades.
Kommittén vill i detta sammanhang redogöra för några rättsfall, som
för bedömandet av förevarande spörsmål kunna hava betydelse.
Den 30 september 1870 inträffade på Nässjö—-Oskarshamns järnväg, att
ett bantåg körde över en oxe, som inkommit på banan. Främre delen av
lokomotivet samt en vagn urspårade, men ingen människa skadades. Ansvar
yrkades å hemmansägaren Carl Johan Johansson, vilken ägde oxen,
för det han, som varit medveten om att oxen flera gånger nedbrutit järnvägens
stängsel och ingått på banan men trots tillsägelse underlåtit att
taga behörig vård om oxen, genom grov vårdslöshet varit vållande till
olyckshändelsen. Johansson å sin sida yrkade åläggande för järnvägsbolaget
att ersätta honom kreaturets värde. Kungl. Maj :t meddelade utslag
i målet den 21 april 1879, vilket intogs i Högsta domstolens minnesbok och
var av följande lydelse: »Enär i förevarande ämne, där tillämpning icke
kunde göras av de i förordningen den 21 december 1857 om ägors fredande
mot skada av annans hemdjur samt om stängselskyldighet stadgade
grunder, för övrigt icke heller i lag förefunnes sådant påbud, varigenom,
sedan Nässjö—Oskarshamns järnväg blivit anlagd inom Johanssons område,
å ena sidan järnvägens ägare kunde hava att, till undvikande av
betande kreaturs inträngande å järnvägen, fordra Johanssons- betungande
med antingen skyldighet att i gränserna till vägen upprätta och underhålla
för sådant ändamål tjänlig och tillräcklig stängsel eller ock med förlust
av förmånen och rättigheten att å sina ägor hava kreatur till betande utsläppta
eller med det kostsamma tvånget att för tillsynen över de betande
kreaturen hava tillräckligt antal personer anställda; och ej heller, å andra
sidan, Johansson kunde med stöd av lag äga att av den med laglig rätt
anlagda järnvägens ägare kräva ersättning för den skada, betande kreatur
kunde komma att av järnvägsfarten lida, därest de på järnvägens område
obehörigen inträngde; utan i denna saknad av särskild lagbestämning måste
på bemälde jordägares och järnvägsägares egna omtanke, då avtal om
gemensam anstalt dem emellan icke skett, fritt ankomma att var för sig,
till undvikande av egen skada, lovliga och nödiga åtgärder till boskapens
avhållande från järnvägsområdet vidtaga; alltså och då, vid tillämpning av
denna grund, ansvarighet icke kunde åläggas Johansson därför att vid
ifrågavarande tillfälle den honom tillhöriga, till betande utsläppta oxe av
egen naturlig drift flöjat1 över eller igenom den, såsom nu genom själva
6
Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.
händelsen sig visat, för sitt ändamål otillräckliga järnvägshägnaden; ogillades
såväl den mot Johansson som den mot bolaget förda talan.»
En ledamot delade pluralitetens uppfattning att Johansson icke varit
skyldig upprätta stängsel mot järnvägen och följaktligen ej heller
haft den på stängselskyldigheten beroende förpliktelsen att hålla vård
om sina hemdjur för att hindra deras inträde å järnvägen utan att på
järnvägens ägare själv berott att genom tillräckligt stängsel eller andra
lämpliga åtgärder avhålla kreaturen från järnvägen till förekommande
av hinder eller fara för järnvägsfarten; och ansåg denne ledamot vid
sådant förhållande Johansson desto mindre kunna anses vållande till ifrågavarande
olyckshändelse som, även om det vore styrkt, att kreaturet i fråga
•förut av okynne övergått stängsel, den av järnvägsbolaget uppsatta hägnaden,
på grund av vad angående dess beskaffenhet förekommit, icke kunde
antagas hava varit i sådant fullgilt skick, som i allmänhet för boskapskreatur
utestängande erfordrades; varför denne ledamot ogillade den mot
Johansson förda talan samt förpliktade bolaget att ersätta Johansson det
dödade kreaturens värde.
Tre ledamöter ansågo Johansson hava varit vållande till olyckshändelsen,
då han, oaktat han avvetat, att kreaturet i fråga varit okynnigt, underlåtit
taga behörig vård om detsamma.
Den 18 augusti 18''78 överkördes och dödades en oxe å Stockholm—-Västerås—Bergslagens
järnväg; och fordrade oxens ägare skadestånd av järnvägsbolaget.
Bolaget medgav, att bolaget vore pliktig att hålla stängsel omkring
järnvägen enligt en av Kungl. Maj:t fastställd ritning, och det styrktes
i målet, att stängslet varit bristfälligt å det ställe, där oxen inkommit
å banan. Svea hovrätt ansåg bolaget varit vållande till skadan och biföll
käromålet. Nedre justitierevisionen yttrade, att enär bolaget icke torde
kunna anses hava laglig skyldighet att omkring järnvägen hålla stängsel
till förhindrande därav, att annans hemdjur inkomme på järnvägens område
och av j ärnvägsf arten skadades, hemställdes, att käromålet måtte
■ogillas. Högsta, domstolens flesta ledamöter fastställde hovrättens dom, eu
ledamot biföll nedre revisionens hemställan, och en ledamot biföll det slut,
nedre revisionen tillstyrkt, på det skäl att bolaget ej visats hava, efter erhållen
underrättelse om den å stängslet befunna bristen, underlåtit att bättra
densamma och den timade skadan följaktligen kunde anses, jämlikt grunden
för stadgandena i 1 och 22 §§ i ''förordningen om ägors fredande mot
skada av annans hemdjur samt om stängselskyldighet den 21 december
1857, hava uppkommit genom kärandens försummelse i honom åliggande
vård om sina hemdjur. Kung]. Maj:ts dom gavs den 10 maj 1881.
Den 23 augusti 1883 blevo å Karlskrona—Växjö järnväg två oxar, tillhöriga
W. Lindahl, överkörda och dödade, för vilka Lindahl fordrade ersättning
av järnvägsbolaget. Enligt den för järnvägen fastställda plan var
bolaget skyldigt hålla stängsel omkring järnvägens område. Lindahl påstod,
att vid de godvilliga uppgörelser angående pris och villkor för avträdande
av jord till järnvägen, som träffats mellan bolaget och vederbörande
jordägare, blivit förutsatt och utlovat, att bolaget skulle hålla
ordentligt och fredgillt- stängsel för banan. Detta bestreds av bolaget,
som påpekade, att jordägaren fått särskild ersättning för olägenheter och
intrång, som järnvägens dragande över hans ägor förorsakade honom, och
till dessa olägenheter måste hänföras jämväl den kostnad, som för honom
uppkomme därigenom, att han hade skyldighet så vårda sina kreatur, att
Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.
7
de ej inkomme å järnvägen. Det ådagaladee i målet, att stängslet på ifrågavarande
ställe varit bristfälligt. Kådstuvnrätten i Karlskrona ålade bolaget
ersättningsskyldighet. Hovrätten över Skåne och Blekinge yttrade, att
enär bolaget icke enligt lag ålåg© att hålla fredgillt stängsel utmed järnvägen
till förekommande av annans hemdjurs inträngande därå, samt Lindahl
icke styrkt, att bolaget på grund av avtal både skyldighet att mot
de Lindahls ägor, från vilka ifrågavarande kreatur inkommit å järnvägen,
hava densamma fredgillt inhägnad, ogillades Lindahls talan. Nedre justitierevisionen
hemställde om fastställelse å hovrättens dom. Högsta domstolens
flesta ledamöter fastställde rådstuvurättens utslag; ett justitieråd var
skiljaktigt och biföll nedre revisionens hemställan. Kungi. Maj :ts dom
gavs den 19 april 188b.
Den 25 juni 1884 blevo å Uddevalla—Vänersborg—Herr ljunga järnväg
två kor överkörda. Stängsel var i allmänhet uppsatt utmed järnvägen, men
vid ifrågavarande ställe saknades stängsel. Någon föreskrift angående
stängsel synes icke blivit vid koncessionens beviljande meddelad. Framställt
anspråk på ersättning för kokreaturen ogillades i alla instanser på
de skäl, att ovannämnda förordning den 21 december 1857 icke var å förevarande
fall tillämplig och att det icke visats, att järnvägsbolaget på grund
av särskilt avtal eller eljest haft .skyldighet att hålla, stängsel mot ifrågavarande
ägor i ändamål att hindra, det ägarens hemdjur inkomme å järnvägen.
Kungl. Maj:ts dom gavs den 30 december 188(3.
Den 26 augusti 1896 blevo å den staten tillhöriga järnvägen mellan Motala
och Mjölby två hemmansägaren G. Carlsson tillhöriga kvigor överkörda
och dödade. Carlsson yrkade ersättning av järnvägsstyrelsen, bland
annat, på den grund att stängslet utmed banan, genom vilket kreaturen inkommit,
varit i hög grad bristfälligt samt det enskilda bolag, som byggt
järnvägen i fråga, åtagit sig hägnadsskyldighet, vilken sedermera med
järnvägens överlåtande å staten övergått å järnvägsstyrelsen. Järnvägsstyrelsen
bestred, att nämnda bolag förbundit sig att hålla stängsel utmed banan;
styrelsen hade visserligen hållit hägnad å ifrågavarande ställe, men
detta hade skett uteslutande för att skydda järnvägen mot åverkan och
kunde icke grunda någon förpliktelse för styrelsen i förevarande hänseende.
Carlssons talan blev i alla instanser, av Kungl. Maj :t genom dom den
23 maj 1900, ogillad, bland annat på den grund att Carlsson icke mot järnvägsstyrelsens
bestridande styrkt något förhållande, på grund varav styrelsen
skulle vara pliktig att hålla järnvägen inhägnad mot Carlssons ägor.
Ett justitieråd biföll Carlssons talan, men detta av den anledning, att han
ansåg olyckshändelsen vållad därav, att vederbörande banvakt försummat
inspektion av bansträckan i fråga.
Beträffande syftet med föreskriften om järnvägs inhägnande uttalar
kommittén såsom sin mening, att föreskriften vore given och borde givas
uteslutande för att trygga trafiksäkerheten å banan. Kommittén framhåller
vidare, att det i justitierådet Herslows kommentar till lagen om ansvarighet
för skada i följd av järnvägs drift anförts, att bestämmelsen i koncessionsresolutioner,
att järnväg skall vara inhägnad, torde anses
böra innebära, att hägnaden skall vara av eådan beskaffenhet, att den
hindrar annans större hemdjur, som icke är okynnigt och vilt, att inkomma
å banan. Denna uppfattning delade även kommittén. Om emellertid
8
Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.
bestämmelsen ifråga skulle anses given jämväl i de jordägande grannarnas
intresse, syntes det kommittén icke finnas någon anledning att begränsa
bestämmelsens innebörd till att avse skydd allenast för större liemdjur.
Ansåges det nämligen åligga en järnvägsinnehavare att vidtaga åtgärder
till förebyggande av den fara för i järnvägens närhet betande kreatur,
som läge i själva driften å järnvägen, torde denna skyldighet näppeligen
böra göras beroende av kreaturens storlek. Att emellertid fordra, att
hägnaden omkring järnvägen skall vara så beskaffad, att den utestänger
även mindre hemdjur, såsom får och getter, därtill torde någon allmännare
benägenhet icke förefinnas.
I det vid betänkandet fogade förslaget till förordning angående byggnad
och underhåll av enskild järnväg för allmän trafik hade under 40 §
föreslagits en bestämmelse av följande lydelse:
Utöver de stängselanordningar vid vägövergång, som i lag och denna
förordning äro föreskrivna, skall järnväg vara försedd med stängsel av
lämplig beskaffenhet för trafiksäkerhetens tryggande; dock må undantag
kunna av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen medgivas för viss sträcka, där
stängsel prövas utan fara för trafiksäkerheten kunna undvaras.
Såsom stängsel må dike med upplagd dikesvall betraktas.
Å väg, som löper omedelbart utmed järnväg och ligger lika högt som
eller högre än järnvägen, skall betryggande stängsel mot järnvägen (anordnas.
I fråga om den omfattning, i vilken de enskilda järnvägarna äro försedda
med stängsel, har i kommittébetänkandet meddelats, att av 141 enskilda
järnvägar, vilka varit föremål för undersökning, 87 hade hela banan
inhägnad, 4 hela babian ohägnad, 13 vissa större sträckor ohägnade, 24
vissa smärre sträckor ohägnade och 13 sträckor utmed vattendrag eller annan
bana ohägnade.
Vid statens järnvägar har järnvägsområdet sedan järnvägarnas tillkomst
i regel varit inhägnat. Undantag härifrån har i huvudsak endast förekommit
å rena ödemarksbanor, exempelvis Riksgränsbanan och vissa delar av
Gällivarebanan. Vid slutet av år 1915 funnos, såsom framgår av järnvägsstyrelsens
till utskottet avgivna yttrande i ärendet, utmed statens järnvägar
9,186,184 meter stängsel, under det att hägnad saknades å sträckor
till en sammanlagd längd av 917,797 meter, motsvarande 9.2 % av dubbla
banlängden. Vid slutet av år 1925 utgjorde stängsellängden 10,804,566 meter
och de sträckor, där hägnad saknades, utgjorde tillsammans 1,136,639
meter, motsvarande 9.5 °/o av dubbla banlängden. Av de år 1925 oinhägnade
sträckorna förekommo icke mindre än 973,744 meter å de norrländska
distrikten.
Med anledning av det i ovan intagna redogörelse omnämnda spörsmålet
om att utsträcka den ersättningsskyldighet, som ålagts en järnvägsinnehavare
gent emot den nomadiserande lappbefolkningen för skada å derå»
renar genom järnvägs drift att gälla jämväl de betesrättsägande jordbru
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 2''J.
&
kärna, vill utskottet lämna en kortfattad redogörelse för tillkomsten av
lagbestämmelsen om ifrågavarande utsträckta ersättningsskyldighet gentemot
den nomadiserande lappbefolkningen.
I skrivelse den 22 maj 1901 anhöll riksdagen, att Kungl. Maj:t måtte
låta utreda, under vilka villkor rätt till ersättning kunde tillerkännas lapp
för renar, som blivit av järnvägståg överkörda och dödade, ävensom till
riksdagen inkomma med det förslag i ämnet, vartill utredningen kunde
föranleda.
I skrivelsen erinrade riksdagen, att enligt 1 § i lagen om de svenska lapparnas
rätt till renbete i Sverige den 1 juli 1898- lapparna vore berättigade
att uppehålla sig med sina renar under varje tid1 av året inom vissa närmare
angivna delar av Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län och under
vissa årstider jämväl inom andra angivna trakter av samma län, samt att
lapparna å sålunda angivna orter och tider ägde att, under iakttagande av
de i nämnda lag meddelade bestämmelser, begagna sig av land och vatten
till underhåll för sig och renarna. Riksdagen ansåge det vara med billighet
och rättvisa överensstämmande, att rätt till ersättning tillerkändes lapp för
det fall att honom tillhörig ren blivit av järnvägståg överkörd och dödad å
tid, då ägaren haft laga rätt att med renarna uppehålla sig å den ort, där
skadan tima!, dock att ersättning icke borde ifrågakomma, därest den överkörda
renens ägare själv uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet föranlett
skadan. Huruvida ersättning borde utgå, även om skada av ifrågavarande
beskaffenhet inträffat å inhägnad järnväg, samt vilken inverkan hägnadens
beskaffenhet borde utöva på frågan om ersättningsskyldigheten, syntes riksdagen
mera tveksamt; dock både riksdagen för sin del varit benägen anse,
att, därest järnvägen varit försedd med lagligen beskaffad inhägnad, ersättningsskyldighet
icke borde åligga järnvägens ägare.
Över riksdagens berörda framställning avgåvos yttranden av länsstyrelserna
i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens'' län ävensom järnvägsstyrelsen.
Nämnda myndigheter anslöto sig i huvudsak till riksdagens uttalade
uppfattning; dock visade sig meningsskiljaktighet råda beträffande
frågan, om ersättningsskyldigheten borde göras beroende av, att banan icke
varit försedd med behörigt stängsel.
Länsstyrelsen i Jämtlands län ansåg otvivelaktigt, att ägare av järnväg,
som vore inhägnad med vanligt järnvägsstängsel, borde vara fri från ersättningsskyldighet.
Länsstyrelsen i Västerbottens län infordrade yttrande från lappfogden i
länet, vilken bl. a. meddelade, att det genom försök i länets fjällsocknar visat
sig, att på bar mark renar kunnat utestängas med fem fot höga hägna der,
men att däremot stängsel av denna höjd icke varit tillräckliga vintertiden,
då drivor hopat sig kring stängslet; lappfogden yttrade därför den åsikt,
att om rätten till ersättning skulle inskränkas till de fall, då skadan timat å
icke inhägnad bana, en sådan bestämmelse skulle bliva av ingen nytta för
Utskottets
yttrande.
10 Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.
länets lappar. Med åberopande härav hemställde länsstyrelsen, att ersättning
borde utgå, i fall banan varit oinhägnad eller befintligt stängsel varit
så snöhöljt eller så bristfälligt att skadan därigenom förorsakats.
Länsstyrelsen i Norrbottens län åberopade likaledes ett yttrande från
lappfogden i länet, däri lappfogden uttryckt tvivel, huruvida stängsel vore
i stånd att från banan avhålla renarna, vilka visat sig, särskilt efter inträdd
skarbildning, kunna med lätthet hoppa över hinder av ansenlig höjd1. Under
framhållande av iden sålunda påpekade svårigheten att genom stängsel
avhålla renarna från banan, tillstyrkte länsstyrelsen, att rätten till ersättning
för genom järnvägsdrift dödade renar icke borde, åtminstone inom
Jockmocks, Gällivare och Juckasjärvi socknar, göras beroende av huruvida
järnvägen vore försedd med stängsel eller detta stängsels beskaffenhet.
Med stöd av den förebragta utredningen uttalade järnvägsstyrelsen den
åsikt, att ersättningsskyldigheten icke borde göra© beroende av befintligheten
av hägnad eller beskaffenheten av möjligen befintlig sådan.
Vid ärendets behandling i statsrådet framhöll föredragande departementschefen,
att det vore omöjligt för lapparna att under alla förhållanden
hava renhjordarna så i sin hand som den bofaste sin boskap och ansåg den
av riksdagen ifrågasatta lagstiftningen stå i god överensstämmelse med de
grunder, på vilka stadgandena om lapparnas skyldighet att ägna vård om
sina renar vore byggda. Då erfarenheten syntes visa, att hägnad av den
beskaffenhet, som plägade användas kring järnvägar, icke vore tillräcklig
att avhålla renarna från banan, borde enligt departementschefens mening
någon betydelse ej fästas vid, om sådan hägnad funnits eller icke.
Genom proposition nr 23 till 1904 års riksdag framlades i anslutning
härtill förslag bl. a. om införande i 6 § i lagen den 12 mars 1886 angående
ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift av ett stadgande av den av
riksdagen ifrågasatta innebörd och enligt vilket järnvägs innehavare skulle
vara skyldig att i angivet fall gälda skadestånd, där ej den, vilken vård
om renen ålegat, uppsåtligen eller genom vårdslöshet vid bevakningen varit
till skadan vållande.
Kungi. Maj:ts förslag biföll© av riksdagen med jämkning i överensstämmelse
med den i förberörda riksdagsskrivelse uttalade meningen, att endast
grov vårdslöshet skulle betaga lappen rätt till ersättning.
Såsom av den ovan lämnade redogörelsen framgår och hven i motionerna
för utsattes torde få anses fastslaget, att gällande förordning angående stängselskyldighet
ej äger tillämplighet i avseende å järnväg. Lika litet som
järnvägsinnehavaren kan göra föreskrifterna i nämnda förordning gällande
mot betesrättsinnehavama, lika litet äga å andra sidan de senare att åberopa
förordningens föreskrifter mot järnvägsinnehavaren till skydd för sina hemdjur.
Ej heller finnes annan lagbestämmelse om skyldighet att hålla stängsel
utmed banlinje. Skyldighet härutinnan torde sålunda föreligga allenast
Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.
11
i de fall, då järnvägsinnéhavare n genom överenskommelse iklätt sig sådant
åtagande eller i vederbörlig ordning fått sig ålagt att bågna. De bestämmelser,
som finnas i trafikreglementen om skyldighet att i vissa fall hålla
banlinje inhägnad, lära hava tillkommit uteslutande för skyddande av järnvägstrafiken.
Denna uppfattning torde alltjämt få anses vara gällande. Så
sent som den 6 mars 1925 har Kungl. Maj: t genom resolution förklarat hinder
iöke möta för järnvägsstyrelsen att i vanlig ordning låta utrusta viss''
handel med stängsel allenast i den omfattning, som styrelsen funne betingad
av hänsyn till trafiksäkerheten.
De nu föreliggande motionerna hava närmast föranlett» av en den 29
april 1915 utfärdad allmän order från järnvägsstyrelsen rörande stängselskyldighet
och av en cirkulärskrivelse den 31 januari 1925 till samtliga distriktsförvaltningar
i samma ämne, vilken order och skrivelse föranlett, att
stängsel borttagit» på sträckor till en längd av tillsammans ungefär 100,090
meter. Av järnvägsstyrelsens till utskottet avgivna yttrande i ärendet framgår,
att avsikten för närvarande är att nedlägga stängslet på ytterligare
sträckor om tillsammans 1,500,000 meter. Styrelsens ifrågavarande åtgärd
torde vara närmast föranledd av en önskan att minska de onekligen mycket
betungande underhållskostnaderna för järn vägsstängsel; och har styrelsen
härom uppgivit, att kostnaden för underhåll av statens järnvägars hägnad
skulle vid ett fullgörande av styrelsens direktiv komma att minskas med
omkring 100,000 kronor årligen. Utskottet, som visserligen beaktar de sparsamhetssynpunkter,
vilka legat till grund för järnvägsstyrelsens förfarande uti
ifrågavarande hänseende, vill emellertid framhålla, att, därest statens järnvägar
skulle fullfölja sin avsikt i fråga om stängsels nedläggande, detta skulle föranleda
väsentliga kostnader för de vid banlinjerna boende jordbrukarna,
då dessa givetvis måste i betydande omfattning anordna särskild vakthållning
för sina betande kreatur eller ock själva uppföra och underhålla stängsel.
Vad som sålunda inbesparas av statsverket skulle i stället komma att till
stor del återfalla på de enskilda jordbrukarna. Därest statens järnvägars
ifrågavarande åtgärd skulle godtagas, kommer densamma säkerligen att, där
rätt därtill förefinnes'', vinna efterföljd jämväl av enskilda järnvägsinnehavare.
Utskottet anser därför, att statsmakterna icke kunna underlåta att till
prövning upptaga den av motionärerna framförda frågan med beaktande
av de här uttalade synpunkterna. Vid en blivande allsidig utredning, varom
riksdagen synes böra göra hemställan hos Kungl. Maj :t, torde sålunda bl. a.
böra upptagas till prövning dels huruvida införande av allmän hägnadsskyldighet
för järnvägar av kostnadsskäl — med hänsyn därvid tagen även
till de enskilda järnvägarna — är tillrådligt, dels huruvida ändring av de
skadeståndsregler, som nu tillämpa» på ifrågavarande område, bör företagas.
Utskottet anser sig böra framhålla önskvärdheten av att dylik utred -
12
Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.
ning snarast slutföres och att vid statens järnvägar i avvaktan på en tillfredsställande
lösning av frågan om järnvägs hägnadsskyldighet ännu förefintliga
järnvägsstängsel uppehållas på sätt hittills varit vanligt.
Med hänvisning till vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen, med föranledande av motionerna nr 156 i
första kammaren och nr 287 i andra kammaren, måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa, att Kungl. Maj:t
täcktes dels skyndsamt verkställa utredning, huruvida nu
gällande regler rörande järnvägs hägnadsskyldighet och
plikt att gälda skadestånd för vid järnvägsdriften skadade
kreatur böra jämkas i närboende jordägares intresse samt för
riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kan föranleda,
dels vidtaga åtgärder för att förefintliga järnvägsstängsel
må tillsvidare upprätthållas på sätt hittills varit vanligt.
Stockholm den 6 maj 1&26.
På andra lagutskottets vägnar:
K. G. WESTMAN.
Vid ärendets behandling hava närvarii:
från första kammaren: herrar K. G. Westman, von Kock, Sigfrid Hansson,* greve
Spens, von Stockenström, Martin Svensson, Åkerberg och Luterkort:
från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Öberg, Hage, Ödström, Johansson
i Kälkebo, Holmström i Stockholm, Wallerius och Pettersson i Hällbacken.
*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.
13
Bilaga .4.
Till Riksdagens andra lagutskott.
Jämlikt kommunikationsdepartementets ämbetsskrivelse den 12 dennes har
Kungi. Maj :t anbefallt styrelsen att till Eder överlämna yttrande över två
likalydande motioner om skyldighet för järnväg att inhägna sitt område, den
ena, nr 156, väckt inom första kammaren, och den andra, nr 287, väckt inom
andra kammaren.
Till åtlydnad härav får styrelsen anföra följande.
Vid statens järnvägar har järnvägsområdet sedan järnvägarnas tillkomst i
regel varit inhägnat. Undantag härifrån har i huvudsak endast förekommit
å rena ödemarksbanor, exempelvis Riksgränsbanan och vissa delar av Gällivarebanan.
Vid slutet av år 1915 funnos utmed statens järnvägar 9,186,184 meter
stängsel, under det att hägnad saknades å sträckor till en sammanlagd längd
av 917,797 meter, motsvarande 9,2 % av dubbla banlängden. Vid slutet av år
1925 utgjorde stängsellängden 10,804,566 meter och de sträckor, där hägnad
saknades, utgjorde tillsammans 1,136,639 meter, motsvarande 9,5 % av dubbla
banlängden. Av de år 1925 oinliägnade sträckorna förekommo icke mindre än
973,744 meter å de norrländska distrikten.
Att kostnaderna för underhåll av dessa betydande längder stängsel skola
vara avsevärda, är uppenbart. Exempelvis må nämnas, att de årliga kostnaderna
för underhåll av stängsel utgjorde under åren 1910—1917 omkring
300,000 kronor, under åren 1918—1921 mellan 600,000 och 1,000,000 kronor
samt under åren 1922—1925 mellan 400,000 och 500,000 kronor. I dessa belopp
ingå emellertid icke kostnaderna för de arbeten med avseende å stängslet, som
utförts av ordinarie banvakter. Dessa arbeten kunna under de sista åren beräknas
hava dragit en kostnad av cirka 300,000 kronor om året. Med den banlängd
statens järnvägar numera hava, beräknas kostnaderna för underhåll av
stängsel under de närmaste åren komma att belöpa sig på 700,000 kronor om
året, därest stängslet bibehålies i nuvarande omfattning.
Med hänsyn till storleken av de kostnader, som underhållet av stängslet sålunda
drager, har det vid den allmänna strävan att ernå driftskostnadsbesparingar
stått för styrelsen som en bjudande nödvändighet att söka minska även
dessa kostnader.
De åtgärder härutinnan, som under tidernas lopp av styrelsen vidtagits, hava
varit följande.
Det ursprungliga stängslet, bestående av 3 eller 4 slanor, har så småningom
utbytts mot billigare stängsel, i regel bestående av 1 slana och 3 järntrådar
eller av enbart 4 järntrådar. Vidare hava i stor utsträckning vid omsättning
av stängsel använts ur banan upptagna sliprar såsom stängselstolpar.
Dessa åtgärder hava emellertid icke visat sig tillfyllest, och då styrelsen
ansett sig icke annat än i särskilda undantagsfall hava någon stängselskyldighet
i förhållande till ägarna till angränsande mark, har styrelsen gått i författning
om borttagande helt och hållet av stängsel på sådana platser, där
detta med hänsyn till trafiksäkerheten samt utan större olägenheter i övrigt
14
Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.
ansetts kunna ske. Sålunda har styrelsen genom allmän order den 29 april
1915 bestämt, att stängsel icke skall uppsättas å sådan skogs-, ödemark och
öppen jord, där betande lösa kreatur icke förekomma eller eljest för trafikens
skyddande inhägnad av statens järnvägars områden icke är erforderlig, såvida
statens järnvägar icke i särskilda fall på grund av överenskommelser eller
ålägganden äro förpliktade därtill.
Då denna order ansetts böra närmare utvecklas, har styrelsen till samtliga
distriktsförvaltningar avlåtit cirkulärskrivelse den 31 januari 1925 av följande
lydelse:
s>I § 24 i banförordningen stadgas, att järnvägsområdet skall, där så erfordras
för att skydda järnvägstrafiken, vara inhägnat.
Även om hägnad i vissa fall icke anses vara erforderlig för järnvägstrafikens
skyddande, måste sådan dock anordnas, där statens järnvägar genom överenskommelse
åtagit sig sådan eller i vederbörlig ordning fått sig ålagt att hålla
hägnad.
Några generella anvisningar om när i övrigt inhägnande av järnvägsområdet
bör äga rum kunna knappast lämnas, då detta givetvis är beroende på rent
lokala förhållanden, som måste prövas från fall till fall. Till någon ledning
synas emellertid följande anvisningar böra kunna tjäna.
Inhägnande av järnvägsområdet anses i regel icke böra äga rum:
där järnvägen genomgår skogs- och ödemark, såvida icke betande lösa kreatur
i större antal mera regelbundet förekomma i järnvägens grannskap, eller
där järnvägen genomgår sådan öppen jord, där markägarna själva icke hålla
stängsel mellan sina ägor och sålunda få förutsättas genom vakthållning eller
annorledes taga vård om sina kreatur.
Hägnad anses i regel icke heller höra anbringas
där vattendrag gränsar mot järnvägen eller där terrängen invid banan eljest
är så beskaffad, att hägnad är obehövlig.»
Med anledning av förenämnda order och skrivelse, har stängsel hittills borttagits
på sträckor till en längd av tillsammans ungefär 100,000 meter. Fullständig
utredning om, i huru stor utsträckning stängsel skulle kunna nedtagas
vid en noggrann tillämpning av reglerna i skrivelsen i fråga, har ännu
icke hunnit slutföras å samtliga bandelar. Någon exakt uppgift härom kan därför
icke lämnas, men torde man kunna utgå från, att på ytterligare sträckor
om tillsammans cirka 1,500,000 meter stängsel skall kunna komma att borttagas.
Av det nu anförda framgår, att de sträckor, å vilka enligt styrelsens direktiv
stängsel icke skulle uppsättas, utgöra ungefär 1/7 av hela nuvarande stängsellängden
vid statens järnvägar. Kostnaden för underhåll av statens järnvägars
hägnad skulle vid ett fullgörande av dessa direktiv komma att minskas
med cirka 100,000 kronor årligen. Detta uttrycker emellertid ej den ekonomiska
innebörden av frågan.
En stängselskyldighet sådan motionärerna tänkt sig skulle nämligen med
all sannolikhet draga med sig, förutom att nyssnämnda besparing omöjliggöres,
även att statens järnvägar måste uppsätta stängsel på en hel del sträckor,
där hägnad aldrig funnits eller -— vid nya statsbanebyggnader — icke avsetts
att uppsättas. Härigenom skulle kostnaderna för statens järnvägars hägnad
i stället för att minskas komma att ökas avsevärt, såväl i engångskostnader för
anläggning som i fråga om det årliga underhållet.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.
15
Beträffande frågan, huruvida statens järnvägar må hava skyldighet att
hålla sitt område inhägnat, får styrelsen framhålla följande.
Någon lagbestämmelse om skyldighet att hålla stängsel utmed statsbanelinjerna
finnes icke.
I ett av styrelsen för statens järnvägstrafik den 26 januari 1S77 utfärdat
tjänstgöringsreglemente vid statens järnvägar var emellertid under kap. IV
§ 3 stadgat följande: »Hägnad av minst 4 fots höjd skall vara anbragt och i
fullgott skick underhållen överallt, där sådant till betryggande av bantågens
säkerhet är behövligt». Detta tjänstgöringsreglemente är emellertid numera
upphävt och det nämnda stadgandet ersatt av ett stadgande i § 24 av den av
styrelsen den 18 januari 1923 utfärdade banförordningen av följande lydelse:
»Järnvägsområdet skall, där så erfordras för att skydda järnvägstrafiken, vara
inhägnat». I båda fallen är, såsom av avfattningen framgår, stadgandet motiverat
av hänsyn till trafiksäkerheten å banan.
Styrelsen tillåter sig i detta sammanhang nämna, att, efter framställning
av styrelsen, Kungl. Maj :t genom beslut den 6 mars 1925 förklarat hinder
icke möta för styrelsen att i vanlig ordning låta utrusta bandelen Orsa—-Sveg med stängsel allenast i den omfattning, som styrelsen funne betingad av
hänsyn till trafiksäkerheten.
Någon bestämmelse om anordnande av stängsel till skydd för betande hemdjur
utmed banan finnes icke.
I ett flertal rättegångar, i vilka yrkats ersättning för liemdjur, som till följd
av bristfällighet å järnvägens stängsel inkommit på banan samt blivit överkörda
av tåg, hava domstolarna ogillat käromålen under motivering, att käranden
icke ådagalagt något förhållande, på grund varav styrelsen vore skyldig
att hålla järnvägen inhägnad mot det område, från vilket djuret eller djuren
inkommit å banan.
Beträffande vissa delar av järnvägslinjen har det förekommit, att styrelsen
vid expropriation eller eljest i samband med förvärv av mark för järnvägens
anläggning åtagit sig att utmed banan hålla stängsel av viss beskaffenhet,
exempelvis av den täthet, att även smådjur, såsom får och getter, förhindras
att inkomma på banan. I dylika fall har styrelsen givetvis stängselskyldighet
samt blir ersättningsskyldig, därest hemdjur skulle till följd av bristfällighet å
stängslet från angränsande mark komma in på banan samt råka ut för att bliva
skadade.
Frågan, huruvida järnvägs ägare i allmänhet må vara stängselskyldig, finnes
närmare behandlad i ett av särskilda kommitterade — den s. k. trafiksäkerhetskommittén
— år 1907 avgivet betänkande och förslag till bestämmelser
för tillgodoseende av trafiksäkerheten å enskilda järnvägar, och tilllåter
styrelsen sig hänvisa till vad betänkandet i detta hänseende innehåller
(so sid. 270—285).
För sin del anser styrelsen anledning icke förefinnes att pålägga järnvägarna
skyldighet att till skyddande av betande hemdjur hålla stängsel utmed
banan. Den i § 1 i kungl. förordningen om ägors fredande mot skada av
annans hemdjur samt om stängselskyldighet den 21 december 1857 angivna
grundprincipen, att den, som äger hemdjur, skall vara pliktig att medelst
hägnad eller vallning eller på annat sätt om dem hålla sådan vård, att de icke
olovligen inkomma på annans ägor, anses fortfarande böra vara gällande.
Såsom framgår av den utav styrelsen i början av denna skrivelse lämnade
redogörelsen, skulle ett stadgande om skyldighet för järnväg att hålla banan
16
Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.
inhägnad komma att för statens järnvägar medföra högst betydande kostnader
utöver dem, som statens järnvägar måste vidkännas för stängsel utmed
de sträckor, som styrelsen anser böra vara inhägnade.
Framhållas må, att man i de stora kulturländerna i stor utsträckning låter
järnvägarna vara oinhägnade samt håller stängsel endast, där så anses vara
■erforderligt med hänsyn till trafiksäkerheten.
Under åberopande av det nu anförda tillåter styrelsen sig såsom sin mening
uttala, att förevarande motioner icke torde böra föranleda till någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 26 februari 1926.
KUNGL. JÄRNVÄGSSTYRELSEN.
Axel Granholm.
L. Marcus.
Bilaga B.
Till Riksdagens andra lagutskott.
Genom skrivelse den 12 innevarande februari har utskottet berett Svenska
Jämvägsföreningen tillfälle att till utskottet inkomma med yttrande i anledning
av två, skrivelsen bifogade motioner, nämligen nr 156 i första kammaren
av herr Johan Andersson m. fl. och nr 287 i andra kammaren av herr Olsson
i Hov m. fl. om skyldighet för järnväg att inhägna sitt område.
I anledning härav får Jämvägsföreningen härmed anföra följande.
Frågan om hållande av stängsel omkring järnvägs område är utförligt behandlad
av den s. k. trafiksäkerhetskommittén i dess år 1907 avgivna betänkande
(se sid. 270—285 i betänkandet).
Såsom i betänkandet angives har i koncessionsresolutionerna före år 1881 icke
förekommit någon bestämmelse om stängsel. I koncessionsresolutioner från 1880-och början av 1890-talet har i allmänhet stadgats, att de stängsel, som enligt
planen skulle anbringas i ägogränser, skulle ordnas på sätt gällande lag och
författningar om hägnad föreskreve. I en koncessionsresolution, i vilken den
allmänna bestämmelsen för ägogränser finnes upptagen, har koncessionsinnehavaren
befriats från skyldighet att på ömse sidor om banan anbringa stängsel,
dock endast för såvitt av bristen på stängsel ingen olägenhet uppstode för
trafiken å banan och å densamma korsande vägar. I nyare koncessioner har
intet plägat nämnas angående stängsel, såvitt sådant funnits upptaget i kostnad
sförslaget, för vilket fall koncessionshavaren i och med planens fastställande
anses få uppsättande av stängsel sig ålagt. Finnes stängsel icke
upptaget i kostnadsförslaget, plägar i sammanhang med koncessionens beviljande
uttryckligen föreskrivas om järnvägen skall inhägnas.
I fråga om den omfattning, i vilken de enskilda järnvägarna äro försedda
med stängsel, meddelas i kommittébetänkandet, att av 141 enskilda järnvägar,
som varit föremål för undersökning, 87 hade hela banan inhägnad, 4 hade hela
banan ohägnad, 13 hade vissa större sträckor ohägnade och 13 hade sträckor
utmed vattendrag eller annan bana ohägnade.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.
17
Beträffande grunden till och syftet med föreskriften om järnvägs inhägnande
uttalar kommittén såsom sin mening, att föreskriften vore given och
borde givas uteslutande i syfte att trygga trafiksäkerheten å banan, och anför
kommittén vidare, att då det sagts, att bestämmelsen i koncessionsresolutioner,
att järnväg skall vara inhägnad, torde anses böra innebära, att hägnaden skall
vara av sådan beskaffenhet, att den hindrar annans större hemdjur, som icke
är okynnigt och vilt, att inkomma å banan, även kommittén delade denna uppfattning,
men om bestämmelsen ifråga skulle anses given jämväl i de jordägande
grannarnas intresse, syntes det kommittén icke finnas någon anledning
att begränsa bestämmelsens innebörd till att avse skydd allenast för
större hemdjur. Ansåges det nämligen åligga en järnvägsinnehavare att vidtaga
åtgärder till förebyggande av den fara för i järnvägens närhet betande
kreatur, som läge i själva driften å järnvägen, torde denna skyldighet näppeligen
böra göras beroende av kreaturens storlek. Att emellertid fordra, att
hägnaden omkring järnvägen skall vara så beskaffad, att den utestänger även
mindre hemdjur, såsom får och getter, därtill torde, enligt vad som framginge
av den redogörelse, som kommittén lämnat, någon allmännare benägenhet icke
förefinnas.
I den redogörelse, som kommittén åsyftar, meddelas, bland annat, att det
utskott, som haft att behandla en inom 1907 års riksdag väckt motion, i vilken
framhållits önskvärdheten av, att utefter järnvägslinjer, som genomlöpte betesmarker,
fullt verksamma stängsel anbringades, varigenom även mindre kreatur
hindrades inkomma å järnvägen, i sitt utlåtande erinrat, att den järnvägs
ägare åliggande stängselskyldigheten egentligen endast avsåge skydd för järnvägarna
och trafiksäkerheten å dem, samt att anbringandet vid rikets alla
järnvägar av stängsel, vilka, utöver vad som för berörda ändamål erfordrades,
skulle motsvara de av motionären uppställda fordringar, utan tvivel komme att
medföra högst betydande kostnader; och meddelas vidare, att utskottet uttalat
såsom högst sannolikt, att de olägenheter och förluster, som motionären avsåge
att få undanröjda, icke stode i rimligt förhållande till kostnaden för anbringande
och underhåll av de stängsel, som i motionen åsyftades.
Vad statens järnvägar angår har, enligt vad Föreningen erfarit, i ett flertal
rättegångar rörande anspråk på ersättning för hemdjur, som inkommit
på banan och blivit överkörda av tåg, fastslagits, att Kungl. Järnvägsstyrelsen
icke bär skyldighet att till skydd för angränsande markägares hemdjur hålla
statsbanan inhägnad, försåvitt icke på grund av särskilt åtagande eller åläggande
i samband med expropriation, dylik skyldighet skulle påvila styrelsen.
Enligt Föreningens åsikt finnas icke några skäl, varför icke vad som sålunda
gäller beträffande statens järnvägar bör gälla också beträffande de enskilda
järnvägarna.
Föreningen finner det vara uppenbart, att bestämmelserna om stängsel vid
enskilda järnvägar hava sin grund i hänsynen till trafiksäkerheten å resp.
järnvägar och icke äro givna för att bereda skydd för betande kreatur å mark
invid järnvägen.
Föreningen håller också före, att hänsynen till trafiksäkerheten på banan
bör allt fortfarande och uteslutande vara avgörande för frågan, om järnväg
skall vara inhägnad eller icke. Ett eventuellt stadgande om skyldighet för järnvägs
ägare att hålla stängsel omkring järnvägen bör därför, enligt Föreningens
åsikt, icke hava sin plats i eu lag, som är avsedd att ersätta den nuvarande
stängselförordningen.
Bihang till riksdagens protokoll 19.28 9 saml. 2 avd. 25 höft. (Nr 29.) 2
18
Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.
Vad angår risken för betande kreatur anser Föreningen att, i analogi med
vad som gäller enligt § 1 i den nuvarande stängselförordningen, vederbörande
djurägare bör hava att taga sådan vård om sina djur, att de icke komma
till skada.
Det må i detta sammanhang framhållas, hurusom i de stora kulturländerna
utvecklingen allt mer och mer gått i den riktningen, att man låter järnvägarna
vara oinhägnade.
Ett lagstadgande, sådant som det av motionärerna åsyftade, skulle komma att
medföra högst betydande kostnader för järnvägarna. De ekonomiska förhållandena
för järnvägarnas vidkommande äro emellertid sådana, att det icke
rimligen bör kunna komma ifråga att belasta dem med dessa kostnader.
Enligt Föreningens åsikt bör man, långt ifrån att gå till en skärpning av
järnvägarnas skyldighet att hålla stängsel, snarare gå till eu inskränkning
därutinnan på så sätt, att det medgives, att järnväg må lämnas oinhägnad, där
stängsel anses icke vara oundgängligen behövligt med hänsyn till trafiksäkerheten.
Då det gäller att taga ställning i förevarande fråga, synes hänsyn också böra
tagas därtill, att järnvägarna äro till för den allmänna samfärdselns skull, och
att de således äro allmännyttiga företag.
Erinras må i detta sammanhang om det intrång beträffande betesrättens
begagnande, som förbudet att hava grind över allmän väg givetvis medför.
Under åberopande av det nu anförda anhåller Föreningen att bestämt få
avstyrka fattande av beslut i enlighet med motionärernas hemställan.
Stockholm den 27 februari 1926.
SVENSKA JÄRNVÄGSFÖRENINGEN.
O. Bärnheim.
Stockholm, Svenska Tryckeriaktiebolaget, 1926.