Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.

1

Nr 26.

Ankom till riksdagens kansli den 4 maj 1926 kl. 3 e. in.

Utlåtande i anledning av väckt motion om ändrade bestämmelser rörande
tillstånd till elektrisk starkströmsanläggning, erforderlig
för elektrisk järn- eller spårväg.

I en inom första kammaren vackt, till lagutskott hänvisad motion, nr 193,
vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Fehr in. fl. föreslagit, att riksdagen
ville i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa, att Kungl. Maj :t täcktes
låta utarbeta förslag till sådan ändring av gällande lag, som kunde anses nödig,
för att frågan om tillstånd till elektrisk starkströmsanläggning, erforderlig för
elektrisk järn- eller spårväg, bleve underkastad de regler, som gällde i lagen
den 12 maj 1917 om expropriation, samt för riksdagen framlägga det förslag,
som utredningen kunde föranleda.

Till stöd för berörda förslag har av motionärerna anförts:

Gällande lag om expropriation av den 12 maj 1917 vilar på den grundsatsen,
att Kungl. Maj :t skall äga avgöra sådana konflikter mellan olika intressen,
som uppstå därigenom, att för vissa allmänna intressens tillgodoseende fastighet,
som tillhör annan än kronan, behöver tagas i anspråk. Avvägandet av ägarens
intresse att få behålla fastigheten mot expropriationssökandens intresse att förvärva
tillgång till fastigheten vilar sålunda i Kungl. Maj ds hand.

Emellertid råder i ett särskilt hänseende en inskränkning i denna princip
därigenom, att giltighet framför expropriationslagen alltjämt tillkommer en
äldre lag av speciell natur, nämligen lagen den 27 juni 1902, innefattande vissa
bestämmelser om elektriska anläggningar. Det ansågs icke nödigt att inarbeta
denna lag i den allmänna expropriationslagen, vilken därför äger tillämpning
allenast å elektriska svagströmsledningar, medan 1902 års lag alltjämt har gällande
kraft beträffande starkströmsledningar.

Enligt sin ordalydelse gäller 1902 års lag anläggningar för ”någon orts förseende
med belysning eller drivkraft eller för dylikt ändamål eller för beredande
av drivkraft åt sådan industriell anläggning, som finnes vara av större
betydelse för det allmänna”. Trots dessa ordalag torde lagen vara tillämplig
även på sådan elektrisk anläggning, som avser att bereda drivkraft åt elektrisk
spårväg eller järnväg. Om sålunda för ett trafikbehov ifrågasättes en
elektrisk spårväg, blir avgörandet beroende av en tillämpning av 1902 års lag,
men om för samma ändamål eu med ånga eller motorkraft driven järnväg erfordras,
faller ärendet i sin helhet under 1917 års lag.

Detta medför i de båda fallen en viss olikhet med avseende på möjligheten
för trafikintresset att kunna tvinga sig fram mot markägarnas vilja. Enligt 1902
års lag är nämligen menighet icke pliktig att inom område, för vilket byggnadsstadgan
för rikets städer äger tillämpning, eller inom fastställt hamnområde
avstå eller ens upplåta gata, torg, allmän plats eller vattendrag. Den allmänna

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 9 samt. 2 avd. 23 käft. (Nr 26— 27.) 1

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.

Historik.

1866 års
förordning.

1896 års
riksdag.

expropriationslagen däremot känner ingen fullt motsvarande inskränkning, i det
den i fråga om elektriska svagströmsledningar blott stadgar, att beträffande
sådan allmän plats, som nyss nämnts, expropriation icke må avse egendomens
avstående; däremot må för sådant ändamål upplåtelse av nyttjanderätt verkställas
expropriationsvis. Frågan, huruvida en elektrisk spårväg må framföras inom
stad och liknande samhällen, är sålunda beroende av stadens godtycke; Kung].
Maj :t äger icke här avväga bärkraften av stadens inre trafikintresse mot exempelvis
ett förstadssamhälles behov av infartsled till plats inom staden.

Det är självfallet att vid en prövning av ansökan om koncession att inom
stads planlagda område framdraga elektrisk järn- eller spårväg, stadens allmänna
trafikbehov alltid måste vinna starkt beaktande och att det ifrågavarande
förortsintresset måste vara synnerligen starkt för att kunna tillerkännas företräde.
En begränsning av samma art, som gäller beträffande svagströmsledningar,
torde alltså vara väl på sin plats. Men lämpligt vore enligt vår mening,
att även frågan om koncession för den för elektrisk järn- eller spårväg erforderliga
starkströmsledningen underkastades de bestämmelser, som enligt 1917 års
expropriationslag gälla för järnväg eller spårväg för allmän trafik och att sålunda
avvägandet jämväl av dessa intressen kunde underställas Kungl. Maj ds
prövning.

I 1 § av kungl. förordningen den 14 april 1866 angående jords eller lägenhets
avstående för allmänt behov föreskrevs följande:

”Där Konungen prövar nödigt, att jord eller lägenhet, som enskild man,
menighet eller inrättning tillhörer, begagnas skall, antingen till rikets försvar,
till allmän väg, bro, hamn eller lastningsplats, till uttappning eller sänkningav
sjö, till strömrensning, farled eller annan vattenledning, till allmän byggnad
eller till dylikt allmänt behov, vare ägare pliktig att avstå vad för ändamålet
fordras; njute dock den, som härigenom skada lider, ersättning därför.
Har ägare av flvgsandsfält försummat att därom taga sådan vård, som särskilt
föreskriven är; äge ock Konungen förordna, att det fält avstås skall; och
gälle i övrigt, i fråga om villkoren för avträdande därav, vad i denna förordning
om annan jord eller lägenhet stadgas.

Är fråga om jords eller lägenhets begagnande endast för utläggning av
elektriska ledningstrådar, utan att genom anläggningen eller dess framtida
skötsel och vård något synnerligt men i nyttjanderätten till jorden eller lägenheten
ägaren tillskyndas, bör vad för ändamålet behövligt är upplåtas, utan att
jorden eller lägenheten löses. För intrång, som därigenom må kunna förorsakas,
vare dock den, som intrånget lider, om han därå gör anspråk, berättigad
till ersättning.

Kan ej överenskommelse träffas om ersättning, som, efter vad ovan sägs,
utgå bör; då skall frågan härom prövas av särskild nämnd, som vid underrätt
i den ort, där jorden eller lägenheten ligger, tillsättes på sätt här nedan
stadgas.”

I skrivelse den 13 maj 1896 anhöll riksdagen, att Kungl. Maj :t täcktes låta
utreda, huruvida och i så fall under vilka villkor och inskränkningar det kunde
anses lämpligt och nyttigt, att den, som ville anlägga elektrisk ledning för be -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.

ö

lysning eller kraftöverföring, berättigades att, även där godvillig uppgörelse
icke kunde träffas, ej mindre draga sådan ledning över annans område än även
beredas säkerhet för ledningens ostörda framtida begagnande, samt, därest utredningen
skulle därtill föranleda, för riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelser,
som för sådant ändamål kunde anses erforderliga.

På grund av denna riksdagens skrivelse uppdrog statsrådet oeh eliefen för Starkströmsfinansdepartementet,
i enlighet med honom av Kungl. Maj :l givet bemyndigande,
den 20 maj 1898 åt eu kommission av sakkunniga personer att inom
nämnda departement biträda vid utarbetande av förslag till bestämmelser rörande
villkoren för anläggning och begagnande av elektriska ljus- oeh kraftledningar.

Den 10 december samma år avläto de sakkunniga en skrivelse i ämnet. De
sakkunniga uttalade sig därvid för kommunalt veto beträffande starkströmsledningar,
framför allt sådana som skulle medföra intrång i gatumark, samt
yttrade härom följande:

Den avgörande betydelse, som enligt kommitterades förmenande bör tillerkännas
frågan om de i dessa fall mot varandra stående intressenas inbördes
betydenhet, synes giva vid handen, att starka betänkligheter förefinnas emot
att tillåta den, som vill framdraga elektriska ledningar över eller under gator
och allmänna platser inom städer och andra tätt bebyggda samhällen eller eljest
inom dessas områden, att verkställa sådant annat än med vederbörande
lokalmyndigheters medgivande och efter deras anvisning.

Dessa gator och andra platser äro nämligen av den allmänna betydelse ej
mindre såsom kommunikationsleder än även på grund av de i dem anbragta
anordningar för belysning, vattenledning, markens torrläggning in. m., att
ifrågavarande samhällens trevnad och utveckling är i avsevärd grad beroende
därav, att desamma i minsta möjliga män tagas i anspråk för främmande ändamål.

I särskilda propositioner nr 46 och 22 framlade Kungl. Maj :t för 1900 års .ivs

riksdag bl. a. förslag till dels lag med vissa bestämmelser om elektriska led- riksdag.
ningar och dels lag, innefattande tillägg till förordningen den 14 april 1866
angående jords eller lägenhets avstående för allmänt behov. I berörda lagförslag,
vilka avsågo meddelande av föreskrifter angående koncessionstvång och
expropriationsrätt med avseende å vissa elektriska ledningar, vunno emellertid
nämnda av de sakkunniga uttalade synpunkter icke beaktande.

Lagutskottet, som förehade dessa ärenden till förberedande behandling, förordade
bifall till propositionen om tillägget till expropriationsförordningen
men hemställde, att i förslaget angående koncessionstvång måtte göras jämkningar
i huvudsakligt syfte att utesluta eller inskränka möjligheten att erhålla
koncession å lednings framdragande inom vissa områden. Bl. a. borde
det enligt utskottets mening icke kunna tillåtas, att inom område, där byggnadsstadgan
för rikets städer äger tillämpning, eller inom fastställt hamnområde
ledning framdrages å gata, torg, allmän plats eller vattendrag utan
att vederbörande kommun eller municipalsamhälle därtill lämnat medgivande.

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.

1902 års
riksdag.

Av första kammaren bifölls utskottets i enlighet härmed gjorda hemställan,
under det att andra kammaren anslöt sig till en inom utskottet av åtskilliga
kammarens ledamöter avgiven reservation samt beslöt, med avslag å vad propositionerna
innehöllo om expropriation och koncession för elektriska ledningar,
att hos Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj :t täcktes, efter förnyat
övervägande av frågorna rörande koncession och expropriationsrätt för elektriska
starkst römsledningar, låta utarbeta och för riksdagen framlägga nytt
förslag till lagstiftning i ämnet. I huvudsaklig överensstämmelse härmed utföll
också riksdagens slutliga beslut.

I den proposition (nr 9) till 1902 års riksdag, som ledde till antagande av
nu gällande lag av den 27 juni 1902, innefattande vissa bestämmelser om elektriska
ledningar, anförde föredragande departementschefen, att på grund av
de olägenheter, som för städer och stadsliknande samhällen kunde följa av ett
intrång på gator och därmed jämförliga områden, menighet syntes böra fritagas
från skyldighet att tvångsvis avstå eller upplåta dylika områden; och
intogs i överensstämmelse härmed i 1 § i det i propositionen innefattade lagförslaget
föreskrift i sådant avseende.

Det utskott, som vid donna riksdag behandlade frågan (första särskilda utskottet),
framhöll härutinnan följande:

I överensstämmelse med 1900 års lagutskotts åsikt, att menighet icke bolde
vara pliktig att inom område, för vilket byggnadsstadgan för rikets städer äger
tillämpning, eller inom fastställt hamnområde avstå eller upplåta gata, torg,
allmän plats eller vattendrag, har nu i 1 § av det kungl. förslaget intagits föreskrift
i sådant avseende.

Emot denna inskränkning i expropriationsrätten kunde vid första påseende
synas vara åtskilligt att anmärka, enär just i städer och municipalsamhällen
behovet för industriella anläggningar, spårvägar m. m. att för erhållande av
drivkraft utlägga elektriska ledningar säkerligen kommer att bliva mest kännbart.
Efter noggrant övervägande av denna fråga bär utskottet emellertid
med avseende å de olägenheter, som kunna förorsakas städer och därmed jämförliga
samhällen genom elektriska ledningar, kommit till den åsikt, att det
icke kan anses tillrådligt, att införa expropriationsrätt beträffande de nyssberörda
områdena.

Utskottet hyser heller icke ringaste tvivel därom, att stad och municipalsamhälle
i regel bäst själv inser fördel alna av samhällets industriella utveckling
samt vikten av att befordra och underlätta allt, vad som därtill kan bidraga;
och anser utskottet därför, att man med full tillförsikt bör kunna överlämna
frågan om elektriska ledningars framdragande över allmänna platser åt
ifrågavarande kommuners eget avgörande.

Utskottet förordade införande i 1 § av Kungl. Maj ds förslag av bestämmelsen
att, där exproprierad jord eller lägenhet skall användas för annans
räkning än kronans, förhöjning i ersättningen skall äga rum med hälften av
det belopp, som jämlikt de i den allmänna expropriationsförordningen stadgade
grunder skall utgå. Utskottet motiverade detta huvudsakligen sålunda:

Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.

o

Då utskottet föreslagit, att expropriationsrätten måtte utsträckas så, att även
eu enskild industriell anläggning skulle kunna tvinga sig fram gent emot eu
enskild jordägare, hade den i samband därmed stående frågan om jordägarens
rätt till förhöjd ersättning varit föremål för utskottets omprövande. I tskottct
hade därvid först förehaft frågan om möjligheten och lämpligheten av att
genom bestämmande av eu viss avgift till jordägaren antingen lör bruttohästkraft
eller efter viss procent av företagets avkastning göra honom delaktig
i själva företaget. Denna utväg hade dock icke synts utskottet kunna tillstyrkas.
Emellertid hade utskottet av ett redan i vår svenska lag förefintligt stadgande
funnit en anvisning att på annat sätt nå det åsyftade målet. I 6 § andra
stycket av förordningen den 30 december 1880 om jordägares rätt över vattnet
å hans grund föreskreves nämligen, att ersättning för skada genom uppdämning
skulle motsvara värdet och hälften därutöver. Genom införande av eu
dylik bestämmelse angående ersättningsbeloppets förhöjning även i förevarande
fall skulle eu tillfredsställande lösning vinnas.

Någon avvikande mening anmäldes icke mot nu om förmälda delar av utskottsutlåtandct,
och vann lagförslaget riksdagens godkännande i det skick, i
vilket detsamma tillstyrkts av utskottet.

Föreliggande fråga har givetvis jämväl berörts vid förarbetena till den nu Kommitté.
... .. ... r . . . _ , , ....... ... betänkande

gällande allmänna expropriationslagen. I sitt den lo september 1910 avlam-anq, a/[män

nade betänkande med förslag till lag om expropriation m. in. anförde den för expropria berörda

lagstiftningsarbete tillkallade kommittén i fråga om föreslagna sär skilda

bestämmelser om expropriation för elektriska svagströmsledningar bl. a.:

Då nuvarande stadganden i expropriationsförordningen om jords eller lägenhets
begagnande till utläggning av elektriska ledningstrådar antogos, avsågos
med dem utan tvivel alla slag av elektriska ledningar, som kunde tjäna de i
samma förordning omförmälda allmänna behov. Sedermera hava genom lagen
den 27 juni 1902 särskilda bestämmelser meddelats om elektriska starkströmsanläggningar.
Dessa bestämmelser utgöra emellertid icke hinder för expropriationsförordningens
tillämpning även å starks! römsanläggningar, om ändamålet
motsvarar begreppet allmänt behov. I vissa fall kan därför expropriationsrätt
för närvarande beviljas enligt såväl 1866 års förordning som 1902
års lag. Under förarbetena till nämnda lag påpekades, att detta förhållande,
om än ur redaktionell synpunkt mindre lämpligt, måhända ej skulle medföra
avsevärd olägenhet i praktiskt avseende, därest alldeles samma bestämmelser
skulle gälla i fråga om expropriationen, vare sig den grundade sig å ena eller
andra författningen. Sådan överensstämmelse fanns i de förslag, som förelädes
1902 års riksdag, men den rubbades genom riksdagens beslut, och expropriationsreglerna
i de båda författningarna skilja sig nu delvis från varandra,
särskilt däri att enligt 1902 års lag ersättningen skall förhöjas över fulla värdet,
så snart jorden eller lägenheten skall användas för annans räkning än
kronans.

Enligt de av kommittén föreslagna villkoren för expropriationsrätt lorde
alla de ändamål, som omförmälas i 1902 års lag, kunna läggas till grund för
expropriation jämväl efter de allmänna bestämmelserna. Om icke författningarnas
tillämpningsområden skildes åt på annat sätt, skulle sålunda finnas mycket
vidsträckt möjlighet att i förekommande fall använda vilkendera författningen
som helst, något som med hänsyn till nyss angivna förhållande vore
olämpligt. Även ur andra synpunkter synes det kommittén fördelaktigt att i

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.

1913 och
1920 årens
riksdagar.

lag giva uttryck åt den redan från början, åtminstone i huvudsak, faktiskt beslående
skillnaden, att 1902 års lag avser starkströmsanläggningar, den allmänna
expropriationslagstiftningcn efter nämnda lags tillkomst endast svagströmsanläggningar.
För övrigt torde jämväl därförut expropriationsförordningen
knappast hava vunnit tillämpning på andra elektriska anläggningar
än av detta slag.

De elektriska anläggningar, å vilka förevarande lagförslag sålunda skall tilllämpas,
äro egentligen telegraf- och telefonanläggningar.

Vidare anförde kommittén i fråga om ett framlagt förslag till lag om ändrad
lydelse av 1 och 3 §§ i lagen den 27 juni 1902, innefattande vissa bestämmelser
om elektriska ledningar, följande:

Då en ny allmän expropriationslag skall utarbetas, framställer sig självmant
spörsmålet, huruvida det icke skulle vara lämpligt, att antingen de i lagen den
27 juni 1902 innefattade bestämmelserna om expropriation infördes i den allmänna
lagen, eller ock, för den händelse man anser stadgandena om expropriation
och koncession för de mera farliga elektriska anläggningarna
ej böra skiljas från varandra, alla bestämmelser om expropriation för
elektriska anläggningar utbrötes ur sistnämnda lag och jämte de erforderliga
koncessionsstadgandena sammanfördes till eu särskild lag. Båda dessa utvägar
skulle innebära vissa fördelar med hänsyn till expropriationslagstiftningens enhetliga
och systematiska uppställning. Kommittén har dock icke funnit sig
böra föreslå någon förändring i vare sig den ena eller den andra riktningen. En
dylik omarbetning, vartill förslag ej heller torde förväntas från kommittén, skulle
möta synnerliga svårigheter redan därför, att 1902 års lag delvis är byggd på
grunder, som avvika från den allmänna expropriationslagstiftningcn. En väsentlig
avvikelse utgöres därav, att enligt 1902 års lag expropriationsersättningen,
när jord eller lägenhet skall användas för annans räkning än kronans,
skall förhöjas med hälften av det belopp, som skall utgå jämlikt de i expropriationsförordningen
stadgade grunder. Någon förändring häri beträffande starkströmsanläggningar
torde ej böra ifrågasättas, men å andra sidan finner sig icke
kommittén böra förorda, att tillämpningen av berörda princip sträckes utanför
det område, för vilket densamma nu är antagen.

Kommittén har emellertid ansett önskvärt, att mera bestämda gränser än de
hittills gällande måtte uppdragas mellan expropriation enligt den allmänna
lagen och enligt 1902 års lag, så att den förra ej må vara tillämplig å andra
elektriska anläggningar än svagströmsanläggningar. Den senare är redan förut
inskränkt till starkströmsanläggningar, eu begränsning, som emellertid framträder
ännu tydligare enligt den nu föreslagna ändrade lydelsen av vissa §§
i lagen.

Bestämmelser i ämnet i huvudsaklig överensstämmelse med kommitténs
förslag upptogos i den proposition nr 46, varigenom 1913 års riksdag förelädes
förslag till bl. a. lagar om expropriation och om ändrad lydelse av 1 § i lagen
den 27 juni 1902, innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar,
och äro bestämmelserna intagna i de år 1917 i enlighet med beslut av samma
års riksdag i ämnet utfärdade lagarna.

Jämlikt beslut vid 1920 års riksdag genomfördes sådan ändring av 1902 års
lag, att expropriation kan medgivas ej blott, såsom ditintills, för elektrisk starkströmslcdning
utan även för mark till station för alstrande av elektrisk kraft

Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.

annorledes än medelst vattenkraft och till annan elektrisk starkst rom sanläggning.
Någon jämkning i övrigt beträffande denna lags huvudgrunder vidtogs
därvid icke.

Över nu förevarande motion har styrelsen för Svenska stadsförbundet beretts
tillfälle att avgiva yttrande; och har med anledning härav i skrivelse den 8 april
1926 anförts bl. a.:

Motionen riktar sig emot. den kommunala vetorätt i avseende å elektriska
starkströmsledningars framdragande inom område, där byggnadsstadgan för
rikets städer är gällande, som följer därav, att kommun enligt lagen den 27 juni
1902 om elektriska anläggningar ej är pliktig att inom dylikt område för elektrisk
anläggnings behov avstå eller upplåta gata, torg eller allmän plats. Denna
vetorätt bör enligt motionen bortfalla, såvitt fråga är om starkströmsanläggning
för järnväg eller spårväg, och i stället de regler tillämpas, som finnas meddelade
i expropriationslagen.

Den till stöd för yrkandet anförda motiveringen är hållen i ganska allmänna
ordalag. I huvudsak göres gällande, att det nu beror på vederbörande städs
godtycke, huruvida en elektrisk spårväg må framdragas inom stadens planlagda
område eller ej. Något objektivt avvägande mellan exempelvis stadens inre
trafikintresse å ena sidan och ett förstadssamhälles behov av infartsled till central
plats inom staden å den andra sidan kan för närvarande icke etableras, vilket
däremot bleve möjligt, om expropriationslagen vore tillämplig i här åsyftade
fall. Att ett dylikt avvägande genom utomstående myndighet i praktiken erfordrats
för tillvaratagande gentemot en kommun av något berättigat allmänt
intresse har emellertid icke i motionen visats eller ens påståtts.

Efter att hava redogjort för förarbetena till 1902 års lag om elektriska ledningar
anför styrelser vidare:

Såsom framgår av denna redogörelse, hava nuvarande föreskrifter om rätt
för kommun att själv bestämma angående starkströmsledningars framdragande
inom planlagt område tillkommit efter mycket grundlig prövning. Tydligen
hava därvid jämväl de synpunkter, som i föreliggande motion anförts emot
den kommunala vetorätten, tagits i betraktande men icke ansetts vara av beskaffenhet
att motivera dess inskränkande. Då någon omständighet, ägnad att
ställa frågan i ny belysning, ej förebragts och då de skäl, på vilka 1902 års lagstiftning
i ämnet grundats, alltjämt synas äga fullgiltighet, får stadsförbundets
styrelse för sin del avstyrka bifall till den av herr Pehr in. fl. väckta motionen.

Den vetorätt, som tillkommer kommun med avseende å elektriska starkströmsledningars
framdragande inom område, för vilket byggnadsstadgan för rikets
städer äger tillämpning, eller inom fastställt hamnområde, har, såsom av den
ovan lämnade redogörelsen framgår, tillkommit huvudsakligen för att bereda
kommunen möjlighet att förhindra dylika ledningars framdragande, därest detta
med hänsyn till användningen av kommunens gatusystem för trafiken samt för
anbringande av anordningar för belysning, vattenledning och markens torrläggning
m. m. skulle visa sig mindre lämpligt. Man synes härvid närmast
hava avsett att förhindra, att starkströmsledningar för industriellt ändamål
skulle kunna till skada för samhällets trevnad oeh utveckling tvångsvis framdragas.
Sistberörda synpunkt anser utskottet fortfarande värd beaktande.

Yttrande

(iver

motionen av
styrelsen
för Svenska
stadsförbundet.

Utskottets

yttrande.

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.

Det intresse, som närmast synes vara avsett att tillgodoses genom nu ifrågavarande
motion, nämligen förstäders trafikförhållanden, har däremot tidigare
icke uppmärksammats. Det torde icke kunna förnekas, att förorternas behov
av bekväma trafikförbindelser med närliggande större samhälle, ej minst medelst
elektrisk spårväg eller järnväg, numera fått en vida större betydelse än förut
Den bostadspolitik, som under de senare åren i stor utsträckning bedrivits i vårt
land och som haft till följd bildandet av förstadssamhällen, har givetvis föranlett,
att denna trafikfråga icke längre kan betraktas såsom en enbart inre
kommunal angelägenhet för vederbörande större samhälle, utan måste anses
vara av vidsträcktare allmänt intresse. Härav blir en naturlig följd, att avgörandet
av förorternas trafikfrågor kan anses icke längre böra uteslutande ligga i det
större samhällets egen hand. Enligt utskottets mening tala starka principiella
skäl för att avgörandet av här berörda trafikfrågor överflyttas till Kungl. Maj :t
för att åstadkomma ett rättvist avvägande av de olika kommunernas intressen
mot varandra.

Frågan om och på vad sätt gällande rätt bör underkastas ändring till vinnande
av det ovan anförda, i motionerna avsedda syftet synes böra göras till föremål
för utredning genom Kungl. Maj ds försorg.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen, med föranledande av motionen nr 193 i första

kammaren, måtte i skrivelse till Kungl. Maj d hemställa, att
Kungl. Majd täcktes låta verkställa utredning, huruvida nu
gällande lagbestämmelser rörande elektriska anläggningar böra
ändras i den riktning, att menighet må, där ett för staten eller
för annan menighet viktigt intresse det kräver, kunna åläggas
skyldighet att inom område, för vilket byggnadsstadgan för
rikets städer äger tillämpning, eller inom fastställt hamnområde
avstå eller upplåta gata, torg eller allmän plats för framdragande
av elektrisk starkströmsanläggning, erforderlig för
elektrisk järnväg eller spårväg, ävensom för riksdagen framlägga
det förslag, vartill utredningen kan föranleda.

Stockholm den 4 maj 1926.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

Ej närvarande vid utlåtandets justering.