Andra lagutskottets utlåtande Nr 2.
1
Nr 2.
Ankom till riksdagens kansli den 12 februari 192t> kl. 4 e. ni.
Utlutande i anledning av väckta motioner om åtgärder för åstadkommande
av samarbete mellan pensionsnämnd och fattigvår
dsstyrelse.
Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft motionerna
nr 137 i första kammaren av herr von Kock och nr 180 i andra kammaren av
herr Hedlund i Östersund.
I motionerna, vilka äro lika lydande, har hemställts, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, det Kungl. Maj :t ville till nästa
års riksdag framlägga förslag till sådana ändringar i såväl 1918 års fattigvårdslag
som i 1913 års pensionsförsäkringslag, att fattigvårdsstyrelsen obligatoriskt
skall vara företrädd av någon sin ledamot i pensionsnämnden och likaså
pension snämnden av någon sin ledamot i fattigvårdsstyrelsen.
Rörande sättet för genomförande av motionärernas förslag har i motionerna
anförts följande:
Ett genomförande av denna tanke kräver givetvis mindre tillägg i såväl 1918
års fattigvårdslag som 1913 års pensionsförsäkringslag. Det torde emellertid
icke förefinnas skäl att vänta med denna reform, intill dess de störa föreslagna
ändringarna i pensionsförsäkringen kunna bii föremål för närmare prövning.
Önskligt är nämligen, att den avhandlade, jämförelsevis enkla frågan snarast
möjligt kunde lösas.
I sådant syfte synes det vara lämpligt, att i 1 § fattigvårdslagen införes
ett stadgande, att minst en av ledamöterna i fattigvårdsstyrelsen skall vara
ledamot av pensionsnämnden i det pensionsdistrikt, fattigvårdssamhället utgör
eller tillhör, eller, där inom fattigvårdssamhället finnas flera pensionsdistrikt,
av pensionsnämnden i något av dessa distrikt; samt att i 20 § av
pensionsförsäkringslagen införes en bestämmelse därom, att minst en av ledamöterna
i pensionsnämnden skall vara ledamot av fattigvårdsstyrelsen i det
fattigvårdssamhälle, pensionsdistriktet utgör eller tillhör, eller, där inom pensionsdistriktet
finnas flera fattigvårdssamhällen, av fattigvårdsstyrelsen i något
av dessa fattigvårdssamhällen.
Genom en sådan anordning vinner man åtminstone det väsentliga av fördelarna
av den avsedda reformen. Att i ett fattigvårdssamhälle, som är uppdelat
i flera pensionsdistrikt, erhålla representanter inom fattigvårdsstyrelsen
från varje pensionsnämnd skulle visserligen vara önskvärt, men torde stöta
på alltför stora praktiska svårigheter. Och att i en pensionsnämnd omfattande
Bihang till riksdagens protokoll 1926. 9 samt. 2 avd. 2 käft. (Nr 2.)
1
‘>
Andra lagutskottets utlåtande Nr 2.
liera kommuner (någon sådan förekommer dock ännu ej) insätta representanter
från samtliga fångvårdsstyrelse!’ torde möta liknande svårigheter.
Att åter införa bestämmelser motsvarande de nyss antydda i fråga om suppleanter,
torde knappast vara erforderligt; däremot synes behövligt att införa
ett stadgande i de båda lagarna, att ledamot, som är ledamot jämväl av pensionsnämnden
(fattigvårdsstyrelsen) icke utses för längre tid än till utgången av
den för honom bestämda tjänstgöringstiden i denna andra nämnd eller styrelse.
Härutöver torde erfordras en övergångsbestämmelse motsvarande den
som finnes i 88 § i lagen om fattigvården.
Måhända kräves dessutom något, smärre tillägg jämväl i andra bestämmelser
i de båda lagarna, varom en närmare utredning torde lämna besked. I vart fall
torde av det föregående framgå, att ändringarna i lagstiftningen ej äro omfattande
och utan svårighet torde kunna verkställas.
Beträffande de skäl, som ligga till grund för motionärernas ifrågavarande
förslag, får utskottet hänvisa till motionernas innehåll.
Statens
besparingshommittés
förslag
i ämnet
1925.
Såsom i motionerna erinrats har förevarande spörsmål varit upptaget till
övervägande av statens besparingskommitté i dess den 19 februari 1925 avgivna
betänkande angående socialförsäkringens organisation, i vilket betänkande föreslagits
bl. a. en omfattande reform av pensionsförsäkringen. Efter att hava med
styrka framhållit det nära samband, som måste förefinnas mellan den allmänna
fattigvården, sjukförsäkringen och pensionsförsäkringen, anför kommittén följande
:
Dessa sociala verksamhetsgrenar hänföra sig i sin rena understödjande verksamhet
i stort sett till samma befolkningslager och hava till syfte att lämna
hjälp, där sådan är av nöden i olika avseenden. Med hänsyn härtill är det tydligen
synnerligen oegentligt, om de arbeta isolerat var för sig. Tvärtom synes
det angeläget, att de stå i intim samverkan med varandra, att den personkännedom
och den erfarenhet, som det ena organet besitter, lätt är tillgänglig för
clet andra och att de över huvud taget ömsesidigt biträda varandra.
Vad lokalförvaltningen angår är det omöjligt på sjukförsäkringens nuvarande
ståndpunkt att sammansmälta dess och pensionsförsäkringens eller fattigvårdens
lokalorgan. Även vad beträffar å ena sidan fattigvården och å den
andra pensionsförsäkringen, synes detta icke vara tillrådligt ur folkpsykologisk
synpunkt. Fattigvården bör utåt vara skild från såväl pensions- som sjukförsäkring.
Däremot synes det för att vinna ett samband mellan dessa olika verksamhetsgrenar
vara välbetänkt att föreskriva, att i varje pensionsnämnd skall ingå
minst en ledamot av fattigvårdsstyrelsen och omvänt. Där i orten finnes sjukkassa
med statsunderstöd, bör en representant för denna äga rätt och plikt
att närvara vid och deltaga i pensionsnämndens och fattigvårdsstyrelsens sammanträden.
På detta sätt kunna de lokala organen stå i förbindelse med varandra
och draga nytta av varandras kännedom om olika individer. Därigenom
skulle säkerligen avsevärd besparing kunna göras i såväl tid som penningar på
samma gång som arbetet förenklades. Stor nytta skulle ock på större platser
vinnas genom för dessa lokala organ gemensamma kortregister.
Att i förevarande hänseende meddela mera detaljerade bestämmelser torde
vara olämpligt. Förhållandena äro så olika på olika orter, i en stor stad och
Andra lagutskottets utlåtande Nr 2.
på landet, i eu glest befolkad skogsbygd och i ett tätbefolkat jordbruksdistrikt,
att vederbörande böra hava en viss frihet att vidtaga de anordningar, som prövas
vara mest lämpade för ortens förhållanden.
I de yttranden, som av myndigheter m. fl. avgivits över besparingskommitténs
ifrågavarande förslag, har förevarande spörsmål jämväl berörts.
Sålunda har pensionsstyrelsen i sitt den 20 juni 1925 avgivna utlåtande i
denna fråga anfört:
Förslaget att i varje pensionsnämnd skall ingå minst eu ledamot av fattigvårdsstyrelsen
och omvänt åsyftar att få till stånd en enligt kommitténs mening
önskvärd samverkan mellan pensionsförsäkringen och fattigvården. Ur samma
synpunkt har kommittén framhållit lämpligheten därav, att i sådana fall, där
för fattigvårdens och pensionsnämndernas arbete särskilda tjänstemän erfordras,
gemensamma register och gemensamma undersöluiingsförrättare i allmänhet
användas.
Då pensionsförsäkringen och fattigvården i ganska stor utsträckning lämna
understöd åt samma personer, är det givetvis av vikt, att, såsom kommittén
framhåller, all erfarenhet av och kännedom om klientelet, vare sig den finnes
på ena eller andra hållet, kommer till användning. Härvid får emellertid ej
förbises, att i fråga om behovet av sådan samverkan, som kommittén förordar,
förhållandena ställa sig avsevärt olika i olika delar av landet. Då detta behov
grundar sig på ett sammanfallande i större eller mindre utsträckning av klientelet,
synes någon anledning ej föreligga att framtvinga ett samgående mellan
pensionsförsäkringen och fattigvården på orter, där den senare praktiskt taget
icke behöver taga någon befattning med pensionstagarna. Så torde förhållandena
gestalta sig mångenstädes på landsbygden och över huvud taget på orter,
där levnadskostnaderna äro låga. I landskommuner med huvudsakligen jordbrukarbefolkning
torde ifrågavarande förhållanden i stort sett vara fullt tillfredsställande.
Arbetet inom såväl pensionsnämnd som fattigvårdsstyrelse utföre»
oftast av ledamöterna själva, varför någon minskning i kostnaderna för
förvaltningen i regel ej skulle kunna vinnas genom de av kommittén ifrågasatta
åtgärderna. Det av kommittén angivna önskemålet om gemensamma ledamöter
i fattigvårdsstyrelse och pensionsnämnd torde för övrigt redan vara tillgodosett
i dessa kommuner, enär tillgången på personer, som lämpa sig för
ifrågavarande ledamotsuppdrag, i flertalet fall är så ringa, att en eller flera
personer utses till ledamot i båda nämnderna.
I de större kommunerna, och särskilt i större och medelstora städer, gestalta
sig förhållandena emellertid annorlunda. Dels måste där pensionstagarna i stor
utsträckning för sin försörjning anlita fattigvården och dels utföres arbetet,
vad fattigvården beträffar, i betydande omfattning av särskilda tjänstemän.
Fj heller torde det i allmänhet möta större svårigheter att finna personer, som
äro skickade för och villiga att åtaga sig ledamotskap i de olika nämnderna.
För dylika orter torde det föreligga ett verkligt behov av att ett väl avvägt
samarbete organiseras mellan pensionsförsäkringen och fattigvården.
Pensionsstyrelsen har även haft sin uppmärksamhet riktad på här förevarande
spörsmål och jämväl företagit vissa undersökningar i saken, ehuru hittills.
av mindre omfattning. På en del håll torde de åtgärder i av kommittén
angivet syfte, som spontant vuxit fram inom de kommunala förvaltningarna,
fylla även ganska högt ställda anspråk. Exempelvis kan nämnas, att i Götcborg
sedan lång tid tillbaka pensionsnämndernas och fattigvårdsstyrelsens ex
-
Yttranden
över besparingskommitténs
förslag.
4 Andra lagutskottets utlåtande Nr 2.
sedition äro, om ock i övrigt fullt avskilda, inrymda i samma våning med vederbörande
register förlagda i angränsande rum och att en fattigvardsstyreiseledamot
för distriktet alltid är ledamot av vederbörande pensionsnämnd; att
i Nyköping samme person är ordförande både i fattigtårdsstyrelsen och 1 Pe^‘
sionsnämnden — ett även på andra orter ej sällsynt förhållande — varjamte
ytterligare en ledamot är gemensam; att i Linköping så gott som dagligen samarbete
förekommer mellan pensionsnämndsordföranden och representanter för
fattigvården; och att i Örebro fattigvårdsstyrelsens ordförande ar vice ord torande
i pensionsnämnden samt ytterligare en ledamot gemensam, varjamte c
systematiskt ordnat samarbete äger rum. Men å andra sidan finnas inringa later,
där icke något som helst samarbete förekommer, trots att ett dylikt skulle
vara väl av behovet påkallat. o ,
Beträffande de åtgärder, som böra vidtagas för att på sådana orter som de
senast nämnda få till stånd erforderlig samverkan mellan pensionsförsäkringen
och fattigvården, har pensionsstyrelsen för sin del utgått ifrån, att man åtminstone
till en början bör söka komma fram på frivillighetens väg. I man ga tall
torde det vara till fyllest att rikta de kommunala myndigheternas uppmärksamhet
på saken, då på de orter, som bär berörts, jämväl de kommunala intressena
av samverkan ligga i öppen dag. Visar sig en sådan väg framkomlig,
vilket man enligt pensionsstyrelsens uppfattning har all anledning att förvänta,
torde detta vara den bästa lösningen av förevarande spörsmål, då kommunerna
härigenom lämnas full frihet att anpassa sina åtgärder efter föreliggande omständigheter.
„ ...
Då pensionsstyrelsen sålunda förordar en dylik utväg för iragans lösning,
sker detta jämväl med hänsyn till önskvärdheten av att i görligaste mån undvika
eu sammanblandning mellan pensionsförsäkring och fattigvård^ Den samhälleliga
betydelsen av att, pensionsförsäkringen åtminstone utåt stål’ fullt fristående
från fattigvården har även kommit till uttryck i kommitténs betänkande.
Kommittén bär ej heller föreslagit mera omfattande åtgärder i .lagstiftningsväg
utan endast eu föreskrift, att i varje pensionsnämnd skall ingå
minst eu ledamot av fattigvårdsstyrelsen och omvänt. Av vad pensionsstyrelsen
ovan anfört framgår, att ett dylikt stadgande för mindre kommuner huvudsakligen
skulle få karaktären av ett lagfästande av redan tillämpad praxis.
Även för övriga kommuner torde den föreslagna bestämmelsen få anses lämplig
och ändamålsenlig. Pensionsstyrelsen tillstyrker därför kommitténs fölslag
i denna del. I detta sammanhang må dock framhållas, att, därest kommitténs
förslag angående sammanslagning av två eller flera kommuner till ett pensionsdistrikt
genomföres, särskilda bestämmelser i här berörda avseende torde bliv a
erforderliga i fråga om pensionsdistrikt, som omfatta flera kommuner.
Statens fattigvårdsinspektör har anfört i utlåtande, dagtecknat den oO maj
1925:
Den nuvarande dualismen i understödsverksamheten medför onekligen vissa
svårigheter. För dem, som behöva hjälp av ena eller andra slaget, är det ofta
svårt att veta, till vem de skola vända sig. De personer, det här galler, känna
ofta ingen åtskillnad mellan fattigvård, pension, kommunalt pensionstillskott,
sjukvårdsbidrag o. s. v. Det är ej att undra på, att de ofta vända sig till fel
person och måste hänvisas till en annan. I kommuner med mycket störa avstånd
— exempelvis eu del av de norrländska — kan detta valla avsevärda
olägenheter. Där intet samarbete existerar mellan pensionsnämnd och fattig
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 2.
o
vårdsstyrelse, inträffar ofta, att den, som önskar komma i åtnjutande av pension,
först vänder sig till fattigvårdsstyrelsens ordförande. Denne hänvisa!*
den sökande till pensionsnämndens ordförande. Då prövningen av pensionsansökan
måste taga lång tid, i medeltal omkring y2 år, men, när ett ärende
återremitteras, avsevärt längre tid, måste den sökande ofta vända sig till fattigvårdsstyrelsen
med begäran om tillfälligt understöd. För att förekomma
denna omgång har föreslagits att lämna förskott å pensionen vid det tillfälle
ansökan inlämnas och att detta förskott beräknas som fattigvård, ifall pensionsansökan
sedermera avslås. Denna anordning förefaller emellertid olämplig ur
flera synpunkter och torde ej stå i överensstämmelse med fattigvårdslagens bestämmelser,
enligt vilka behovet skall prövas av fångvårdsstyrelse!!.
I en del städer och i landskommuner med ett eget kommunalkamrerarkontor
liar man sökt undvika några av dessa olägenheter genom att ansökan om såväl
pension som fattigvård kan göras å en och samma lokal. Den sökande kan då
vid ett enda besök erhålla besked om de hjälpmöjligheter, som stå till buds.
Fn sådan anordning synes vara val värd att rekommendera.
T ett mycket stort antal fall måste fattigvården lämna understöd såsom tilllägg
till den utgående pensionen. Avvägningen av det behövliga tilläggsbeloppet
blir sålunda anförtrott en annan lokal myndighet än den, som redan gjort
ingående undersökning av behovet. Pensionären är därför tvungen framlägga
sin sak för tvenne inom samma kommun befintliga myndigheter. Detta vållar
obehag för pensionären och onödigt arbete för myndigheterna.
Yad angår det understöd, som lämnas i enlighet med lagen om kommunala
pensionstillskott och sjukvårdsbidrag, är det fångvårdsstyrelse!!, som beviljar
detsamma.
Avsikten med det kommunala pensionstillskottet var att å dvrorter en otillräcklig
pension skulle kunna utfyllas till ett belopp, som motsvarade existensmöjlighet.
Någon ersättningsskyldighet föreligger ej för den, som erhåller tillskottet.
Frånsett storstäderna, är det emellertid ett jämförelsevis obetydligt
antal kommuner, som ännu använt sig av denna för pensionärerna fördelaktiga
anordning. Anledningen härtill torde först och främst vara, att kommunerna
ej vilja avhända sig rätten att återkräva det beviljade understödet, något
som i vissa fall kan vara berättigat, men som ur ekonomisk synpunkt spelar
eu obetydlig roll. Emellertid torde bristande samarbete mellan de båda
kommunala understödsorganen vara eu starkt medverkande orsak till det anmärkta
förhållandet. Kunde en förmånligare organisation komma till stånd,
skulle utan tvivel systemet att genom kommunala pensionstillskott utöka pensionerna
vinna eu betydligt större anslutning.
Handläggning av såväl pensions- som fattigvårdsärenden kräver vissa förutsättningar,
bland annat kunskap i författningarna. I små kommuner är antalet
av såväl pensions- som fattigvårdsärenden så ringa, att det nästan är
omöjligt förvärva någon erfarenhet. Med 2 sammanträden om året — som
vill är det vanliga i smärre kommuner — och med ett mycket obetydligt antal
ärenden per år kunna pensionsnämndens ledamöter ej tränga in i frågorna
och deras insats blir därför obetydlig. Det torde vanligen vara ordföranden
och i många fall pensionsstyrelsens ombud (vilken senare på grund av sin
stora erfarenhet intar eu särskilt stark ställning), som utföra allt egentligt
arbete. Även inom fattigvårdsstyrelserna i dessa kommuner gäller, att medlemmarna
ha ytterst litet att göra. Det måste onekligen betraktas som ett
slöseri med arbetskraft att inom varje, även den minsta, kommun måste till
-
6
Andra lagutskottets utlåtande Nr 2.
sättas två särskilda kommunala myndigheter, som båda ha ytterst litet att
göra och därför ej kunna förvärva sig nödig erfarenhet. Om i vårt land funnes
allenast ett ringa antal små kommuner, vore denna ur tidsförlustens och
sakbehandlingens synpunkt olämpliga anordning föga att fästa sig vid. Men
förhållandet är tvärtom det, att vår landsbygd är sönderplottrad, särskilt inom
vissa län, i ett stort antal kommuner.
Av landets 2,371 landskommuner ha ej mindre än 1,061 ett invånarantal av
högst 1,000 och 711 kommuner mellan 1,000 och 2,000.
Detta sakförhållande kunde ge anledning till eu undersökning, om ej området
för fattigvårdens såväl som pensionsnämndens verksamhet kunde väsentligt
utökas. Vad fattigvården beträffar har det emellertid visat sig, att möjligheten
av att bilda gemensamma fattigvårdssamhällen endast i några fall utnyttjats,
och det torde knappast förefinnas någon förhoppning om att i framtiden
denna anordning skall komma till stånd i någon större utsträckning.
Jämväl det mindre omfattande samarbete, som består i bildandet av kommunalförbund
i och för uppförande av för flera kommuner gemensamt ålderdomshem,
har mött stora svårigheter. Att åter tvångsvis sammanslå kommunerna
har hittills ansetts ej böra ifrågakomma.
Det borde övervägas, om ej mellan fattigvård och pensionsförsäkring skulle
kunna ordnas ett mera intimt samarbete än det kommittén förordar. Vårt lands
mycket olikartade förhållanden och speciellt kommunernas växlande storlek
gör det svårt att framställa något förslag, som för hela landet kan befinnas
lämpligt. Men någon uniformitet är ej heller nödig.
De mindre kommunerna torde kunna medgivas rätt att i eu kommunal nämnd
— förslagsvis kallad pensions- och understödsnämnd eller socialnämnd — förena
fattigvårdsstyrelsens och pensionsnämndens uppgifter. De båda grenarna av socialnämndens
verksamhet kunde ha sin särskilda föredragande och i övrigt skulle
den myndighet, som ägde befogenhet att medgiva rätt till upprättande av en dylik
nämnd, pröva, om anordningarna vore i alla avseenden tillfredsställande. Den
nu antydda organisationen skulle givetvis icke leda till någon sammanblandning
av fattigvården och pensionsförsäkringen, vilka alltjämt skulle hållas åtskilda.
Fördelarna av en dylik organisation vore, att nämndens erfarenheter på det sociala
hjälparbetets område väsentligt skulle ökas, varigenom verksamheten väsentligt
skulle främjas samt att tid och krafter skulle inbesparas. Att utvecklingen
av sig själv synes gå i denna riktning framgår därav, att det numera ej
är ovanligt, att i små kommuner hela antalet ledamöter eller en stor del av dem
äro desamma i fattigvårdsstyrelsen och pensionsnämnden.
I större kommuner äro förhållandena ofta sådana, att behov föreligger av
skilda organ för fattigvård och pensionsförsäkring. Samarbetet borde där kunna
främjas genom upprättande av kortregister och framförallt genom anlitande av
gemensamma tjänstemän. Även skulle det för de hjälpsökande vara i hög grad
gagneligt, om gemensamma lokaler kunde anordnas för de tvenne grenarna av
hjälparbete!.
Det vore säkerligen för det sociala hjälparbetet särdeles gagneligt, om genom
en ingående utredning klarhet kunde vinnas, hur den nu behandlade frågan
lämpligast borde lösas.
Svenska landstingsförbundets styrelse har i utlåtande den 22 juni 1925 vitsordat
kommitténs uttalande om önskvärdheten av ett intimare samarbete mellan
Andra lagutskottets utlåtande Nr 2.
pensionsförsäkringens och fattigvårdens organ, men hav icke närmare inlåtit
sig på prövning av de av kommittén för sådant syfte föreslagna anordningarna.
Styrelsen för Landskommunernas förbund har i yttrande den 9 juli 1925 förklarat
sig vilja understryka kommitténs förslag om samverkan mellan pensionsförsäkringen
och fattigvården.
Slutligen har Svenska Stadsförbundets styrelse i sitt den 17 april 1925 avgivna
utlåtande förklarat, att behovet av samarbete på ifrågavarande område redan
uppmärksammats och att inom Göteborg ett sådant samarbete sedan länge pågått.
Av vad utskottet ovan anfört framgår, att utredningen om en mera omfattande
reform av allmänna pensionsförsäkringslagen fortskridit så långt, att
yttranden från hörda myndigheter under år 1925 inkommit till Kungl. Maj :t.
Enligt vad utskottet inhämtat lär Kungl. Maj ds beslut i ärendet vara att förvänta
utan större tidsutdräkt. Fragan om åstadkommande av lämplig samverkan
mellan de kommunala myndigheter, som handha fattigvårds- ocli pensionsärenden,
har, såsom av det ovan anförda framgår, berörts i åtskilliga av de till Kungl.
Maj :t inkomna yttrandena. Utskottet anser sig kunna förutsätta, att Kung],
Majt kommer att ägna denna fråga den uppmärksamhet, som den utan tvivel
förtjänar vid övervägande av åtgärder i syfte att åstadkomma ökad effektivitet
och sparsamhet inom ifrågavarande grenar av kommunernas sociala förvaltning.
Utskottet får fördenskull hemställa,
att förevarande motioner icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
Stockholm den 12 februari 192G.
På andra lagutskottets vägnar:
K. G. WESTMAN.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från törsta kammaren: herrar K. G. Westman, von Kock, Sigfrid Hansson, greve
Spens, Petren, Martin Svensson,* Elof B. Andersson och Luterkort;
trän andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar,* Öberg, Hage, Magnusson i
Skövde, eldström, Johansson i Kälkebo, Johansson i Sollefteå och Petters’
Hallbacken/
son
*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Utskottets
yttrande.
8 Andra lagutskottets utlåtande Nr 2.
Reservationer:
1) av herr von Kock;
2) av herr Luterkort, som ansett, att utskottet lämpligen bort rörande förevarande
motioner och motionen 11:279 avgiva gemensamt utlåtande samt att
detta utskottets utlåtande bort hava den huvudsakliga lydelse, som av herr
Luterkort avgivits uti av honom till utskottets utlåtande nr 3 iogad reservation
; och
3) av herr Hage.
Stockholm, Oskär Eklunds boktryckeri, l(12fl.