Andra lagutskottets utlåtande Nr 10.

1

Nr 10.

Ankom till riksdagens kansli den 9 mars 1929 kl. 12 in.

Utlutande i anledning av vite,ht motion om viss ändring i lagen om
begränsning av tiden för idkande av handel och viss annan
rörelse.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 174,
vilken behandlats av andra lagutskottet, hava herrar Svensson i Grönvik och
Andersson i Ovanmyra hemställt, att riksdagen måtte besluta sådan ändringav
lagen den 30 maj 1919 om begränsning av tiden för idkande av handel
och viss annan rörelse, att från dess tillämpning skola vara undantagna å landsbygden
(landskommuner och municipalsamhällen) belägna handelsföretag, som
skötas av innehavaren eller hans familj eller ock sysselsätta mindre än fyra arbetare,
samt att vederbörande utskott måtte föreslå den ändring i lagtexten,
som ett bifall härtill kunde föranleda.

Beträffande vad av motionärerna anförts till stöd för ifrågavarande hemställan
får utskottet hänvisa till motionens innehåll.

Över motionen har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver
begärt yttrande av socialstyrelsen. Det yttrande, som styrelsen med anledning
härav avgivit, är bifogat detta utlåtande; och får utskottet hänvisa till detsammas
innehåll.

Frågan om landsbygdens undantagande från lagstiftning av här förevarande
art har tidigare varit föremål för övervägande inom riksdagen. Utskottet vill
bär nedan lämna en kortfattad redogörelse för vad som härutinnan förekommit
och som kan vara av intresse för bedömande av nu föreliggande motion.

Med anledning av väckta motioner vid 1904 års riksdag hemställde lagutskottet,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte begära utredning,
huruvida och på vilka villkor kommun kunde berättigas att bestämma viss tid,
under vilken inom kommunen belägna handelsbutiker skulle hållas stängda,
samt för riksdagen framlägga det förslag till lagbestämmelser, vartill utredningen
kunde giva anledning. Beträffande tillämpningsområdet för den ifrågasatta
lagstiftningen anförde utskottet, att det syntes uppenbart, att frågan
hade sitt huvudsakligaste intresse för de större stadssamhällena, där den alltjämt
växande konkurrensen uppdreve arbetstiden. Att emellertid av sådan
anledning lagstifta uteslutande för dessa samhällen eller överhuvudtaget vid
en lagstiftning av ifrågavarande slag göra åtskillnad på städer och landsbygd
Bihang till riksdagens protokoll 1926. 9 samt. 2 avd. 9 käft. (Nr 10.)

H i stor itc.

1904 års
riksdag.

190Ö åra
rikadag.

1906 års
riksdag.

1909 års
riksdag.

2 Andra lagutskottets utlåtande Nr 10.

vore enligt utskottets åsikt ej lämpligt, även om för landsbygden denna fråga
i allmänhet torde vara av mindre betydelse. Den av utskottet gjorda hemställan
bifölls av andra kammaren, men blev av första kammaren avslagen.

Vid 1905 års riksdag, då motion i ämnet ånyo väcktes, uttalade lagutskottet,
att de föreslagna lagbestämmelserna icke syntes böra utsträckas att omfatta
landsbygden. Förhållandena i vårt land vore ännu vad landsbygden anginge
sådana, att några bestämmelser om därstädes belägna handelsbutikers stängning
icke torde vara av behovet påkallade. Annat vore åter förhållandet i de alltmer
tillväxande samhällen å landsbygden, för vilka ordningsstadgan för rikets städer
vore gällande, och vilka i övrigt företedde många likheter med städerna i här
förevarande avseende. Utskottet hemställde därför, att lagstiftningen skulle
avse allenast stadskommun eller sådant samhälle i övrigt, för vilket ordningsstadgan
för rikets städer vore gällande. Denna hemställan vann ingendera
kammarens bifall.

När riksdagen år 1906, i överensstämmelse med förslag från lagutskottet,
beslöt avlåta skrivelse i ämnet till Kungl. Maj :t, togs däruti avstånd från tanken
att i förevarande hänseende skilja mellan stad och land, och den hemställan,
vari skrivelsen utmynnade, avfattades lika med 1904 års lagutskotts
ovanberörda hemställan.

Vid 1909 års riksdag framlades proposition med förslag till lag om förbud
mot handels idkande å söckendag utöver viss tid, vilket förslag avsåg hela
landet utan åtskillnad på stad och landsbygd. I samband med propositionens
framläggande uttalades av vederbörande departementschef, bland annat, att,
ehuru det vore sannolikt, att frågan ägde sitt huvudsakliga intresse för de
större stadssamhällena, där arbetstiden genom en ständigt växande konkurrens
i vissa fall alltjämt stegrades, det likväl syntes vara olämpligt att av sådan
anledning lagstifta uteslutande för dessa samhällen eller att vid eu lagstiftning
av ifrågavarande art över huvud göra åtskillnad på städer och landsbygd.
Ett särskilt stöd för denna uppfattning fann departementschefen däri, att, om
undantag för landsbygden stadgades, missförhållanden skulle kunna uppstå i
de fall, där en tätt befolkad landsbygd gränsade omedelbart intill ett stadssamhälle.

Lagutskottet tillstyrkte Kungl. Maj:ts förslag med några smärre detaljändringar
och biträdde därvid departementschefens berörda uttalande.

Mot utskottets förslag anmäldes reservation av bl. a. herr Fahlén, vilken, med
instämmande av sex andra ledamöter, ansåg, att utskottet bort hemställa, att
ifrågavarande lag måtte erhålla tillämpning endast å städer och köpingar, som
utgjorde egen kommun, samt att till följd därav föranledda ändringar i förslaget
måtte vidtagas.

Vid behandlingen av utskottets utlåtande stannade kamrarna i olika beslut.
Andra kammaren biföll utskottets hemställan, under det att första kammaren

Andra lagutskottets utlåtande Nr 10.

3

biföll samma hemställan med den ändring, som innefattades i den av herr
Fahlén in. fl. vid utlåtandet fogade reservationen. Med anledning härav uppgjorde
lagutskottet ett sammanjämkningsförslag av innehåll, att den ifrågasatta
lagen skulle erhålla tillämpning å städer, köpingar och municipalsamhällen.
Detta blev också riksdagens beslut.

I enlighet härmed utfärdades sedermera lagen den 5 juni 1909 om förbud
mot handels idkande under vissa tider av dygnet.

Sedan riksdagen i skrivelse den 1 mars 1914, nr 56, hemställt, att Kungl.
Maj :t måtte låta verkställa utredning, i vad mån butikshandeln å sön- och
helgdagar lämpligen kunde underkastas begränsning utöver den, som lör det
dåvarande gällde eller kunde bestämmas, samt för nästföljande års riksdag
framlägga de förslag, vartill utredningen kunde föranleda, anbefalldes socialstyrelsen
genom nådig remiss den 2 april 1914 att verkställa den i riksdagens
skrivelse avsedda utredning ävensom att avgiva de förslag, vartill styrelsen
funne samma utredning föranleda. Med anledning härav avgav styrelsen den
2 september 1918 utlåtande med förslag till lag om begränsning av tiden för
öppethållande av handelsbodar jämte vissa andra företag. Detta styrelsens förslag
innebar bl. a., att lagen skulle äga giltighet jämväl inom de rena landskommunerna,
och uttalade styrelsen härvid:

Vägande skäl för att undantaga dessa kommuner från lagens tillämpning
torde knappast förefinnas. Även om behovet av eu sådan reglering i eu del
mindre landskommuner icke gjort sig vidare gällande, torde dock förhållandena
i åtskilliga landskommuner numera icke alltför mycket avvika från de i våra
köpingar och municipalsamhällen rådande. Erinras må därom, att det finnes
ett icke obetydligt antal, delvis ganska betydande samhällen, som ligga inom
landskommuner och icke äro vare sig köpingar eller municipalsamhällen. Såsom
redan av lagutskottet vid 1909 års riksdag uppmärksammats, skulle det
utan en dylik likställighet i många fall i fråga om landsbygd, som gränsar till
stad, köping eller municipalsamhälle, kunna uppstå väsentliga olägenheter genom
den olikhet i rätten till öppethållande, som skulle råda för måhända konkurrerande
handelsföretag. De jämkningar, som med hänsyn till särskilda förhållanden
kunna finnas påkallade i vissa landskommuner, torde kunna genomföras med
begagnande av förut omnämnda beslutanderätt, som tillerkänts kommunerna.

Beträffande uppfattningen i förevarande fråga bland handlandena å landsbygden
framgår av Sveriges allmänna handelsförenings senaste årsberättelse,
att föreningens förvaltningsutskott i augusti 1917 vänt sig till föreningens
olika ombud i landsorten med en förfrågan i ämnet och att i samtliga de inkomna
svaren uttalats önskvärdheten av lagstiftningens utvidgning till att
gälla jämväl å landsbygden.

I den proposition (nr 143) till 1919 års riksdag, som ledde till antagande av 1919 års

t“I nSfl eif!

den nu gällande butikstängningslagen, uttalade departementschefen i huvudsak
liknande synpunkter. Departementschefen anförde sålunda:

Den olikhet, som för det dåvarande förefunnes mellan å ena sidan städer,
köpingar och municipalsamhällen samt å andra sidan den rena landsbygden,

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 10.

Utskottets

yttrande.

torde icke längre böra bibehållas. Åtskilliga mera tätt befolkade landskommuner,
särskilt sådana invid städer eller andra större orter, torde i förevarande
avseende vara fullt ut jämförbara med köpingar eller municipalsamhällen.
Inom landskommunerna funnes även ett stort antal ganska betydande samhällen,
å vilka butikstängningslagen icke vore tillämplig. Något skäl att undantaga
dylika kommuner eller samhällen från en reglering i föreliggande syfte torde
icke förefinnas. Å andra sidan kunde det icke förnekas, att beträffande vissa
trakter av landsbygden en dylik reglering icke direkt vore av behovet påkallad.
Dock syntes lämpligast för vinnande av likformighet, att regleringen utsträcktes
även till sådana trakter. Emellertid måste beaktas, att förhållandena å landsbygden
kunde vara väsentligt olika å skilda orter och att lokala intressen kunde
kräva avvikelser från de tidsbestämmelser, som för landet i allmänhet syntes
böra bliva gällande. Förutsättningen för eu utsträckning av lagstiftningens tilllämplighetsområde
på sätt föreslagits måste därför vara, att möjlighet lämnades
öppen för ett skäligt tillgodoseende av dylika intressen.

Andra särskilda utskottet, som behandlade denna fråga, anförde i sitt utlåtande
nr 1 följande: Det måste anses önskvärt, att butikerna å landsbygden
inbegrepos under förevarande lagstiftning. Jämväl för handelsyrkets personal
å landsbygden torde det nämligen i många fall förefinnas ett verkligt behov
av förkortning av tiden för butikernas öppethållande, och ville utskottet därjämte
erinra, att ej få och delvis mycket betydande samhällen i administrativt
hänseende vore att räkna till landsbygd.

Riksdagen beslöt också härutinnan i enlighet med Kung], Maj :ts, av utskottet
förordade förslag.

Socialstyrelsen har i sitt till utskottet avgivna yttrande avstyrkt den av motionärerna
föreslagna lagändringen. I anslutning till de synpunkter, som av
styrelsen framförts, anser sig ej heller utskottet kunna förorda bifall till motionärernas
förslag.

Utskottet får fördenskull hemställa'',

att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Stockholm den 9 mars 1926.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar K. G. Westman, von Sydow, von Kock, greve Spens,
von Stockenström och Petren*, fröken Hesselgren* samt herr Luterkort;
från andra kammaren: herrar Öberg", Hage, Ödström, Pos, Johansson i Sollefteå,
Olovson i Västerås*, Lindgren i Dingelvik och Hedvall.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 10.

o

KUNGL. SOCIALSTYRELSEN

Bilaga.

Stockholm den 15 februari 1926.

Till riksdagens andra lagutskott.

Genom remiss den 5 februari 1926 har Kungl. Maj :t anbefallt socialstyrelsen
att till Eder avgiva yttrande över en av herrar Svensson i Grönvik och Andersson
i Ovanmyra inom andra kammaren väckt motion, nr 174, om viss ändring
av lagen om begränsning av tiden för idkande av handel och viss annan rörelse.
Med anledning härav får styrelsen härmed anföra följande.

Den särskilda lagstiftning, som före den 1 oktober 1919 reglerade rätten till
öppethållande av handelsbodar, nämligen lagen den 5 juni 1909 om förbud mot
handels idkande under vissa tider av dygnet, avsåg endast städer, köpingar
och munieipalsamhällen, varemot den rena landsbygden icke var inbegripen
under lagens tillämpning. Genom nu gällande butikstängningslag — lagen
den 30 maj 1919 om begränsning av tiden för idkande av handel och viss
annan rörelse — har full likställighet härutinnan mellan städerna och landsbygden
åvägabragts.

Förevarande fråga har redan tidigare varit föremål för övervägande. I
skrivelse den 20 februari 1906, vari riksdagen hos Kungl. Maj :t anhöll om
åtgärder för åvägabringande av en lagstiftning angående stängningstiden för
handelsbutiker, framhöll riksdagen bland annat, att det icke syntes lämpligt,
att åtskillnad i förevarande avseende gjordes mellan städer och landsbygd. Till
riksdagens berörda uppfattning anslöt sig även chefen för justitiedepartementet
vid anmälan inför Kungl. Maj :t den 26 februari 1909 av förslag till lag i
ämnet. Departementschefen yttrade nämligen därvid bland annat, att ehuru
det vore sannolikt, att frågan ägde sitt huvudsakliga intresse för de större
stadssamhällena, där arbetstiden genom en ständigt växande konkurrens i vissa
fall alltjämt stegrades, syntes det likväl vara olämpligt att av sådan anledning
lagstifta uteslutande för dessa samhällen eller att vid en lagstiftning av ifrågavarande
art över huvud gorå åtskillnad på städer och landsbygd. Ett särskilt
stöd för denna uppfattning fann departementschefen däri, att, om undantag
för landsbygden stadgades, missförhållanden skulle kunna uppstå i de falk
där eu tätt befolkad landsbygd gränsade omedelbart intill ett stadssamhälle
Det lagförslag, som av Kungl. Maj :t framlades för 1909 års riksdag, avsåg jämväl
hela landet utan åtskillnad på stad och landsbygd. Att den av riksdagen
år 1909 antagna butikstängningslagen kom att icke avse landsbygden, berodde
på att kamrarna på denna punkt stannade i olika beslut och antog ett av
lagutskottet sedermera framlagt sammanjämkningsförslag av innehåll, att den
ifrågasatta lagen skulle erhålla tillämpning i städer, köpingar och municipalsamhällen.

I sitt den 2 september 1918 avgivna utlåtande med förslag till ny butikstängningslag
anförde socialstyrelsen, såsom motivering för att lagen borde äga
giltighet jämväl inom de rena landskommunerna, följande:

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 10.

”Vägande skäl för att undantaga dessa kommunal’ från lagens tillämpning
torde knappast förefinnas. Även om behovet av eu sådan reglering i en del
mindre landskommuner icke gjort sig vidare gällande, torde dock förhållandena
i åtskilliga landskommuner numera icke alltför mycket avvika från de i våra
köpingar och municipalsamhällen rådande. Erinras må därom, att det finnes
ett icke obetydligt antal, delvis ganska betydande samhällen, som ligga inom
landskommuner och icke äro vare sig köpingar eller municipalsamhällen. Såsom
redan av lagutskottet vid 1909 års riksdag uppmärksammats, skulle det
utan en dylik likställighet i många fall i fråga om landsbygd, som gränsar till
stad, köping eller municipalsamhälle, kunna uppstå väsentliga olägenheter genom
den olikhet i rätten till öppethållande, som skulle råda för måhända konkurrerande
handelsföretag. De jämkningar, som med hänsyn till särskilda
förhållanden kunna finnas påkallade i vissa landskommuner, torde kunna genomföras
med begagnande av förut omnämnda beslutanderätt, som tillerkänts
kommunerna.

Beträffande uppfattningen i förevarande fråga bland handlandena å landsbygden
framgår av Sveriges allmänna, handelsförenings senaste årsberättelse,
att föreningens förvaltningsutskott i augusti 1917 vänt sig till föreningens
olika ombud i landsorten med eu förfrågan i ämnet och att i samtliga de inkomna
svaren uttalats önskvärdheten av lagstiftningens ut vulning till att
gälla jämväl å landsbygden.”

I den proposition (nr 143) till 1919 års riksdag, som ledde till antagande av
den nu gällande butikstängningslagen, anförde departementschefen i huvudsak
liknande synpunkter. Det utskott, som vid nämnda riksdag behandlade frågan
(andra särskilda utskottet), framhöll, att det jämväl för liandelsyrkets personal
å landsbygden torde i många fall förefinnas ett verkligt behov av förkortning
av tiden för butikernas öppethållande, samt erinrade därjämte, att ej
få och delvis mycket betydande samhällen i administrativt hänseende vore att
räkna till landsbygd.

På grundval av uppgifter, som inhämtats vid styrelsens utredning åren 1920

_1925 rörande arbets- och löneförhållandena för affärsanställda i Sverige, har

styrelsen försökt beräkna antalet av de handelsföretag, som den av motionärerna
åsyftade lagändringen skulle beröra. Styrelsen har därvid funnit, att approximativt
räknat detaljhandelsföretagen å landsbygden (inberäknat köpingar och
municipalsamhällen) år 1920 uppgingo till ett antal av 16,409, därav företag
utan fast anställd personal 12,137, företag med 1—3 anställda 3,500, företag
med 4 anställda 315 och företag med 5 eller flera anställda 457. Om man utgår
från att proportionen emellan antalet företag av nämnda kategorier är i stort
sett densamma nu som under år 1920, till vilket år nu anförda uppgifter hänföra
sig, synes denna utredning utvisa, att motionen, praktiskt taget, asyftar
ett upphävande av butikstängningslagen för hela landsbygdens del.

De ovan återgivna synpunkter, vilka varit vägledande för Kungl. Maj :t och
riksdagen vid behandlingen av frågan om tillämplighetsområdet för 1919 års
butikstängningslag, synas alltjämt äga full giltighet. Efter lagens utfärdande
torde inga omständigheter hava tillkommit, vilka kunna anses ägnade att rubba
den uppfattningen, att likställighet uti ifrågavarande hänseende bör råda i städer
och å landsbygd.

Motionärerna göra gällande, att bestämmelserna i 3 § butikstängningslagen
om utsträckning i vissa fall av tiden för öppethållande skulle i praktiken finna
föga användning. Med avseende härå får styrelsen såsom sin uppfattning uttala,
att. dessa bestämmelser jämte föreskrifterna i 4—7 §§ samma lag synas

Andra lagutskottets utlåtande Nr 10.

på ett i allmänhet tillfredsställande sätt bereda möjlighet till beaktande av de
särskilda förhållanden å landsbygden, vilka kunna motivera öppethållande av
handelsbodar under annan tid än den i allmänhet tillåtna. Skulle större frihet
emellertid anses påkallad, torde den lämpligast beredas genom ökad möjlighet
till utsträckning, på sätt i sistberörda lagrum angives, av tiden för öppethållande.

Anmärkas må för övrigt, att undantagsbestämmelser av det slag, som i
motionen angivas, torde vara ägnade att medföra betydande olägenheter i konkurrensavseende
och förorsaka avsevärda svårigheter vid tillämpningen.

GUNNAR HUSS.

A. Molin.