Första lagutskottets utlåtande Nr 21.

1

Nr 21.

Ankom till riksdagens kansli den 16 mars 1926 kl. 11 f. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om viss ändring i utsökningslagen.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion,
nr 173, vilken behandlats av första lagutskottet, har herr Olsson i Golvvasta
hemställt, att riksdagen ville besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa, att Kungl. Maj:t ville verkställa utredning och för riksdagen
framlägga förslag om de ändringar i utsökningslagen, som finnas vara behövliga
för att förhindra att utmätning verkställes på sådant sätt, att gäldenären
åsamkas onödiga förluster.

Till stöd för sin hemställan har motionären framhållit, att egendom ofta
utmätes i allt för stor omfattning i förhållande till det belopp, utmätningen
avser. Motionären har ifrågasatt meddelande, av uttryckliga föreskrifter
därom, att utmätningsmannen ej borde utmäta mera av gäldenärens egendom
än vad som skäligen kunde anses nödvändigt, samt i samband därmed
vissa ändrade bestämmelser beträffande den ordning, i vilken gäldenär
tillgångar skola tagas i mät.

Det ligger i sakens natur, att utmätning ej skall ske i större omfattning
än som betingas av gäldens storlek och exekutionskostnaderna. Redan på
grund härav synes det mindre lämpligt att giva uttryckliga föreskrifter av
det innehåll, motionären i detta avseende föreslagit. För övrigt må erinras,
att utmätningens omfattning är beroende å värdet av egendomen och att
en värdering därav ej sällan är vansklig. Vidare må framhållas, att, då
vid en tvångsrealisation sällan kan uppnås ett pris, motsvarande egendomens
verkliga värde, det ofta blir nödvändigt att utmäta egendom i relativt
stor omfattning.

Vad härefter angår den ordning, i vilken gäldenär tillgångar skola
tagas i mät, återfinnas nu gällande bestämmelser härom väsentligen i
62 64 §§ utsökningslagen. De innehålla i huvudsak följande: I första

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 9 sand. 1 avd. 17 höft. (Nr 21.) 1

Utskottet.

2

Förslå lagutskottets utlutande Nr 21.

hand är gäldenärens och borgenärens överenskommelse angående vilken
egendom, som skall utmätas, avgörande, men då borgenären i regel ej är
tillstädes vid förrättningen, liar denna bestämmelse jämförelsevis ringa
betydelse. Är sådan överenskommelse ej träffad, skall utmätning ske i
följande ordning: l) lösören (sådana obligationer eller andra värdepapper,

vilka med lätthet kunna i penningar förvandlas, anses lika med lösören),
2) fordran eller annan rättighet, som kan överlåtas, och 3) fast egendom.
Inom alla tre klasserna av egendom gäller den regeln, att, om gäldenären
uppgiver viss egendom till utmätning, denna egendom företrädesvis skall
tagas i mät, där sådant lämpligen samt utan förfång för borgenär kan ske.
Däremot kan gäldenären ej ensidigt ändra den föreskrivna ordningen,'' utan
hans rätt att till utmätning uppgiva viss egendom är begränsad till egendom
inom varje klass. Motionären ifrågasätter nu följande ordning för
egendoms utmätande: l) penningar vare sig de innestå å bankräkning

eller ej, 2) sådana obligationer eller andra värdepapper, vilka med lätthet
och till allmänt känd kurs kunna i penningar förvandlas, 3) sådan fordran
eller annan rättighet av natur att kunna överlåtas, vars värde utan större
svårighet kan bedömas, 4) lösören, 5) annan fordran eller annan rättighet,
som kan överlåtas, än vad förut sagts, och 6) fast egendom. Detta motionärens
förslag innebär huvudsakligln en längre gående klassificering av
gäldenärs tillgångar än den nu stadgade samt inom denna utvidgade klassificering
en rubbning av nu gällande ordning kategorierna emellan i så
måtto, alt »sådan fordran eller annan rättighet av natur att kunna överlåtas,
vars värde utan större svårighet kan bedömas,» sättes före lösören. Utskottet
vill ifrågasätta, om icke den sålunda föreslagna ändringen skulle
göra utmätningsförfarandet väl invecklat. Mot förslaget må vidare erinras,
att den därmed avsedda ordning, i vilken egendom skulle gå i mät, redan
enligt gällande lag i ganska stor utsträckning kan förverkligas. Sålunda
kunna penningar, vare sig de innestå å bankräkning eller ej, samt sådana
obligationer eller andra värdepapper, vilka med lätthet kunna i penningar
förvandlas, tagas i anspråk före varje annan egendom. Finnas både penningar
och värdepapper att tillgå, lärer det vara naturligast, att de förra
utmätas före de senare. Och de av motionären under föreslagna grupp 3)
upptagna fordringar och rättigheter torde efter överenskommelse med borgenären
kunna utmätas före lösören. Enligt utskottets mening synas sålunda
skäl icke föreligga till ändring av den ordning, i vilken gäldenärs tillgångar
skola tagas i mät.

Det vill förefalla utskottet, som om de missförhållanden, motionären
närmast haft för ögonen, snarast skulle hänföra sig till realisationsförfarandet.
Även om det kan ifrågasättas, huruvida nu gällande bestämmelser
angående realisation av utmätt egendom i allo äro tillfredsställande, har
utskottet dock icke ansett sig i förevarande sammanhang böra ingå å
denna, i motionen icke berörda fråga.

Första lagutskottets utlåtande Nr 21.

3

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att ifrågavarande motion icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 16 mars 1926.

På första lagutskottets vägnar:

A. ÅKERMAN.

Vid detta ärendes behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Åkerman, Klefbeck, Edw. Larson, Lgberg*),
Tjällgren och Sandegård*);

från andra kammaren: herrar Lindqvist i Halmstad, Leo, Nilsson i Antnäs,
Johansson i Brånad, Carlson i Mölndal, Olsson i Rimforsa och Christenson i
Södertälje.

) Ej närvarande vid utlåtandets justering.