Första lagutskottets utlåtande Nr 13.

1

Nr 13.

Ankom till riksdagens kansli den 26 februari 1926 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 6 kap. i § strafflagen.

Genom en den 30 oktober 1925 dagtecknad, till lagutskott hänvisad
proposition, nr 4, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl.
Maj:t, under åberopande av propositionen bilagda utdrag av i statsrådet
och lagrådet förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande
förslag till

Lag

om tindrad lydelse av 6 kap. 4 § strafflagen.

Härigenom förordnas, att 6 kap. 4 § strafflagen skall erhålla följande
ändrade lydelse:

4 §.

Kommer någon, som jämlikt stadgande i lag äger rätt till underhåll av
den, som blivit dödad, att genom dennes frånfälle sakna erforderligt underhåll;
då skall honom, efter ty, med avseende å såväl den brottsliges tillgångar
som andra omständigheter, skäligt prövas, tilläggas skadestånd;
och må det skadestånd, efter omständigheterna, sättas att utgå på en gång
eller å särskilda tider.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1926.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för ifrågavarande förslag, får
utskottet, i den mån redogörelse därför ej lämnas här nedan, hänvisa till
propositionen jämte därvid fogade protokollsutdrag.

Förslaget har föranletts av riksdagens skrivelse den 4 mars 1913 (nr 21)
ävensom av en utav riksdagens justitieombudsman den 25 februari 1924
i ämnet avlåten framställning.

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 9 samt 1 avd. 11 höft. (Ni- 13—li.) 1

2

Första lagutskottets utlåtande Nr 13.

Gällande rätt.

Propositionens
innebörd.

Vilka personer
böra
erhålla skadestånd
?

1913 års
riksdag.

Justitieom budsmannen 1924.

Departementschefen

vid remissen
till lagrådet.

Lagrådet.

I 6 kap. 4 § strafflagen i dess nuvarande lydelse stadgas: »Komma make,
barn eller adoptivbarn efter den, som dödad blivit, att genom hans frånfälle
sakna nödigt underhåll; då skall dem, efter ty, med avseende å såväl den
brottsliges tillgångar som andra omständigheter, skäligt prövas, tilläggas
såsom skadestånd vad för dem tarvas till dess de sig eljest försörja kunna;
och må det skadestånd, efter omständigheterna, sättas att utgå på en gång
eller å särskilda tider.» Berättigade till skadestånd äro sålunda nu allenast
make, barn och adoptivbarn. Skadeståndets storlek är i princip bestämd
till vad för de skadeståndsberättigade tarvas, till dess de sig eljest försörja
kunna.

Propositionen avser att utvidga de skadeståndsberättigades krets till att
omfatta envar, som jämlikt stadgande i lag ägt rätt till underhåll av den
avlidne. Därjämte åsyftas, beträffande skadeståndsplikten, att giva lagrummet
en avfattning, varigenom heredes möjlighet till en beräkning avskadeståndets
belopp, bättre motsvarande den verkligen lidna förlusten.

Vidkommande först frågan, vilka personer, som böra tillerkännas ersättning
för mistat underhåll, får utskottet erinra, att riksdagen i sin skrivelse
den 4 mars 1913 anhöll om sådan ändring av 6 kap. 4 § strafflagen, att
där medgiven skadeståndsrätt måtte tillkomma jämväl den dödades föräldrar.
Riksdagen framhöll, att i händelse av en sådan utvidgning av
skadeståndsrätten denna skulle komma att omfatta alla de fall, där försörjningsplikt
inom familjen enligt lag förelåge.

Justitieombudsmannen uttalade i sin förut omförmälda framställning,
att den privaträttsliga underhållsskyldigheten inom familjen syntes böra
läggas såsom norm för en utvidgad rätt till skadestånd i nu förevarande
fall. Att hänsyn i detta sammanhang skulle tagas till en underhållsskyldighet,
som icke folie inom familjerättens område, syntes icke böra
sättas i fråga. Enligt justitieombudsmannens mening skulle sålunda
skadeståndsrätt under givna förutsättningar förelinnas utom för make,
barn, adoptivbarn, föräldrar och adoptant — jämväl för makes barn i
tidigare gifte eller utom äktenskap eller adoptivbarn samt för den, med
vilken den döde förut varit gift eller utom äktenskap avlat barn.

Departementschefen har funnit sig kunna i huvudsak instämma med
justitieombudsmannen. Emellertid har departementschefen föreslagit eu utvidgning
av skadeståndsrätten så, att gammalt tjänstehjon, som enligt 7 §
legostadgan äger rätt till försörjning av sin husbonde, bleve berättigad till
skadestånd i händelse av husbondens dödande. Då det nu omnämnda fallet
skulle vara det enda, där utanför familjerättens område en legal underhållsplikt
i egentlig mening av privaträttslig natur funnes stadgad, skulle skadeståndsanspråk
för underhållsberättigad komma att föreligga, så snart den
avlidnes skyldighet att utgiva underhåll haft sin grund i lagstadgande.

Vid granskning av förslaget yttrade lagrådet efter att hava omnämnt,

Första lagutskottets utlåtande Nr 13. 3

att alla fall av lagstadgad privaträttslig underhållsskyldighet skulle vara
tillgodosedda såsom inbegripna under paragrafens föreslagna avfattning:

Däremot avser ej förslaget att utsträcka skadeståndsplikten till andra
fall, då någon njutit underhåll av den dödade och genom dennes död går
miste härom, vare sig nu detta underhåll berott på godvilligt åtagande,
som måhända fått sitt uttryck endast i faktiskt lämnad försörjning, eller
utgått enligt avtal mot ett kanske redan eu gång för alla till den dödade
erlagt vederlag. Det vill emellertid synas, som om i fall, varom nu talats,
understundom lika starka billighetsskäl skulle kunna åberopas för att tillförsäkra
den, vilken genom dödsfallet förlorat sin försörjare, gottgörelse av
den ansvarsskyldige som i vissa fall av legal underhållsplikt. Att utom
make och barn, som redan nu intaga en särställning i detta hänseende,
även föräldrar, då de äro beroende av underhåll från sitt barns sida, uttryckligen
tillerkännes rätt till skadestånd av den för dödsfallet ansvarige,
synes för visso vara särskilt påkallat, men övriga jämlikt lag underhållsherättigade
personer — den dödades makes barn, hans förutvarande make.
moder till hans barn utom äktenskap samt gammalt tjänstehjon — synas i
detta hänseende komma först i andra rummet och intaga en ställning mera
jämförlig med deras, som grunda sitt anspråk på avtal med den dödade
eller annat dylikt rättsförhållande.

Det synes fördenskull med skäl kunna ifrågasättas, om ej inom ett lagstiftningsområde,
vilket såsom förevarande icke förut är fullständigt reglerat
genom allmänt avfattade bestämmelser, man, hellre än att å eu viss punkt
söka uppställa sådana, borde för närvarande inskränka sig till att medelst
komplettering av äldre kasuistiska stadganden söka vinna den ändring,
som särskilt framstår såsom önskvärd.

Lagrådet hemställde, att förevarande paragraf måtte för närvarande undergå
ändring allenast så till vida, att såsom skadeståndsberättigade enligt 6 kap.
4 § strafflagen upptagas — förutom i lagrummet nu omförmälda make, barn
och adoptivbarn efter den dödade — jämväl hans föräldrar och. såsom eu
konsekvens härav, adoptant.

I anledning av vad lagrådet sålunda erinrat anförde departementschefen
följande:

Att den svenska rättens allmännna skadeståndsbestämmelser utmärkas
av ofullständighet i mer än ett hänseende lärer vara ovedersägligt. Utsikterna
för genomförande av en efter nutida förhållanden ombildad och
utvidgad lagstiftning på detta viktiga och omfattande rättsområde kunna
emellertid för närvarande svårligen bedömas. Otvivelaktigt är dock, att
föi- eu måhända avsevärd tid framåt behovet av ändrade bestämmelser
inom skadeståndsrätten icke kan tillgodoses på annat sätt än genom partiell
reformering av den gällande lagstiftningen. I detta läge synes det icke
tillrådligt att till den ovissa tid, då en mera systematisk lagstiftning kan
komma till stånd, undanskjuta sådana mindre ingripande spörsmål, vilka
kunna lösas oberoende av ett dylikt större sammanhang. Till dessa torde
kunna hänföras den utvidgning av de skadeståndsberättigades krets, vilken
angivits] i det till lagrådet remitterade förslaget. Att i denna krets höra
upptagas den dödades föräldrar, synes icke vara föremål för meningsskiljaktighet.
Mot skadeståndsrättens utsträckande till övriga personer,
vilka enligt stadgande i lag varit berättigade till underhåll av den dödade,
har icke framställts annan invändning än att jämte dem vissa andra per -

Departementschefen

vid avlåtande
av propositionen.

4

Första lagutskottets utlåtande \r 13.

soner skulle kunna äga ett lika välgrundat anspråk på lagstiftningens
stöd. Riktigheten av att med hänsyn till en utvidgning av skadeståndsrätten
jämställa de legalt underhållsberättigade med dem, som enligt avtal
eller annan rättsgrund åtnjutit underhåll, synes dock kunna ifrågasättas.
Att beträffande de senare lika ömmande omständigheter kunna vara för
handen i särskilda fall, är visserligen obestridligt, men såsom bestämmande
för en allmän regel måste enligt min uppfattning den förra gruppen
äga företräde. I varje fall torde en lagändring i enlighet med det remitterade
förslaget närmare ansluta sig till den gällande rätten och knappast
kunna anses innefatta ett föregripande på denna punkt av en allmän revision
av skadeståndslagstiftningen.

Utskottet. Utskottet anser för sin del de av departementschefen anförda skälen för
bestämningen av de skadeståndsberättigades krets på sätt i propositionen
föreslagits välgrundade. Såsom departementschefen anfört, torde det dröja
en avsevärd tid, innan en reformerad skadeståndslagstiftning kan väntas
bliva genomförd. Vid sådant förhållande synes den av departementschefen
intagna ståndpunkten att redan nu i den utsträckning som skett tillmötesgå
kravet å utvidgad skadeståndsrätt vara befogad. Någon olägenhet härav
med hänsyn till en blivande lagstiftning å området torde ej behöva befaras
uppkomma.

Beräkningen
av skadaståndsbeloppet.

Justitieom budsmannen 1924.

Departe mentschefen.

Lagrådet.

Vad härefter angår förslaget till den del det avser att bereda möjlighet
till en rättvisare beräkning av skadeståndets belopp, framhöll justitieombudsmannen
som syntes anse skadeståndet i gällande rätt vara inskränkt
till allenast nödtorftigt underhåll att då den familjerättsliga underhållsskyldigheten,
sådan den utformats i giftermålsbalken och barnalagarna,
sträckte sig betydligt längre än till det nödtorftiga behovet, nämligen till
vad som med hänsyn till angivna förhållanden kunde finnas tillbörligt eller
skäligt, man icke syntes böra stanna vid att fortfarande sammankoppla den
ifrågavarande skadeståndsrätten med det nödtorftiga behovet. Det i fi kap.
4 § strafflagen förekommande uttrycket »nödigt underhåll» torde därför
enligt justitieombudsmannens mening böra underkastas en sådan ändring,
att därav framginge, att det vore fråga om sådant underhåll, som efterlevande
enligt familjerättsliga regler ägt åtnjuta av den döde.

Departementschefen förklarade sig vid remissen till lagrådet dela justitieombudsmannens
uppfattning därom att vad i skadestånd finge utdömas ej
borde, såsom av den nuvarande ordalydelsen i 6 kap. 4 § strafflagen syntes
följa, vara begränsat till vad som erfordrades för nödtorftig bärgning. En lagändring
i denna riktning syntes icke böra möta betänklighet, då det med
fog torde kunna sättas i fråga, huruvida i själva verket enligt gällande rätt
eu fullt så snäv gräns kunde anses vara dragen i detta hänseende.

Lagrådet anförde bland annat: Det kunde, såsom ock departementschefen framhölle,
med fog sättas i fråga, om i själva verket enligt gällande rätt en så snäv
gräns kunde anses vara dragen i detta hänseende som stundom gjorts gällande,
eller att skadeståndsplikten ej skulle överstiga det mått av nödtorftig försörjning,

Första lagutskottets utlåtande Nr 13. 5

som enligt fattigvårdslagstiftningen tillkomme behövande. De uttryck i nuvarande
lagtexten, som skulle giva stöd för en dylik sträng tolkning, torde vara
orden »sakna nödigt underhåll» och »vad för dem tarvas till dess de sig eljest
försörja kunna». Men åt dessa uttryck syntes ingalunda behöva givas sådan
innebörd. Ordet »nödigt» torde i detta sammanhang snarare böra anses
liktydigt med »erforderligt» än med »nödtorftigt». Den obenägenhet, som
tilläventyrs i praxis gjort sig gällande att tillerkänna efterlevande såsom
skadestånd ett för dem tillräckligt stort underhåll, torde heller icke i allmänhet
hava sin grund i en tolkning av lagrummet, som ansetts härför
lägga hinder i vägen, utan snarare få tillskrivas ett hänsynstagande till den
brottsliges tillgångar och honom själv eventuellt åliggande underhållsplikt,
vilket såväl enligt gällande lag som enligt förslaget skulle ske.

Lagrådets hemställan innebar alltså, att ändring av lagrummet i detta
hänseende ej skulle företagas.

I propositionen har emellertid åt lagrummet i denna del givits eu avfattning,
överensstämmande med departementschefens här ovan angivna uttalande.

Utskottet ansluter sig jämväl på denna punkt till det kungl. förslaget, då
det är önskvärt, att varje anledning till tvekan om lagens rätta innebörd i
detta hänseende avlägsnas.

Bj heller i övrigt har utskottet funnit anledning till någon erinran mot
förslaget.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att ifrågavarande proposition måtte av riksdagen bifallas.

Stockholm den 26 februari 1926.

På första lagutskottets vägnar:

A. ÅKERMAN.

Vid detta ärendes behandling hava närvarit:

tran första kammaren: herrar Åkerman, Hederstierna, Klefbeck, Jacob Larsson*,

Edw. Larson, P. E. A. Jonsson, G. Dahl och Ernst Svenson ”;

tran andra kammaren: herrar Lindqvist i Halmstad, Leo, Jansson i Edsbäcken*, Nilsson
i Antnäs, Söderberg”, Johansson i Brånalt, Christenson i Södertälje och Olsson i Mellerud.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering

Propo sitionen.

Utskottet.