Jordbruksutskottets utlåtande Nr 63.

1

Nr 63.

Ankom till riksdagens kansli den 18 maj 1926 kl. 3 e. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till
lag om enskilda vägar ävensom i ämnet väckta motioner.

(2:a avd.)

Genom en den 31 december 1925 dagtecknad proposition, nr 28, har
Kungl. Maj:t under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och
lagrådet förda protokoll föreslagit riksdagen att antaga här nedan intaget
förslag till lag om enskilda vägar. Propositionen har för förberedande
behandling hänvisats till jordbruksutskottet.

I samband med detta förslag har utskottet till behandling förehaft följande
i anledning av propositionen inom andra kammaren väckta, till utskottet
hänvisade motioner, nämligen

1) nr 324 av herr Bergström i Bäckland, vari föreslagits, att riksdagen
måtte besluta, att i Kungl. Maj:ts proposition nr 28 med förslag till lag
om enskilda vägar införa den bestämmelsen i § 40 av lagförslaget, att
syn av enskild väg kan få ske i samband med syn av de allmänna landsvägarna
och sålunda pa bekostnad av statsmedel, om vägen är ansluten
till allmän landsväg och för övrigt har allmän vägs natur samt att vägintressenterna
hos vederbörande myndighet gjort hemställan därom och fått
den beviljad;

2) nr 325 av herr Lindmark, vari anhållits, att riksdagen måtte besluta
sådan ändring i andra stycket av 39 § Kungl. Maj:ts proposition nr 28
med förslag till lag om enskilda vägar, att de fall, då väglottshavare själv
kan bota brist a annans väglott utan föregående syn, må begränsas till
att avse endast de fall, då dröjsmål med bristernas avhjälpande bevisligen
kan medföra våda för vägfarande eller trafikavbrott uppstått;

3) nr 326 av herr Olsson i Kullenbergstorp to. fl., vari hemställts, att

utskottet måtte föreslå riksdagen sådana ändringar i förslaget till lag
om enskilda vägar § 24 och därmed sammanhängande paragrafer, att
sakägare, som är missnöjd med förrättning, anvisas att — i stället
för att instämma alla övriga sakägare inför domstol — använda ett på
lämpligt sätt utbildat besvärsförfarande, samt att, om detta icke av utskottet
bifalles, utskottet i varje fall ville föreslå riksdagen sådan ändring
Bihang till riksdagens protokoll 1926. 10 samt. 27 höft. (Nr 63—6b.) 1

Moticrer.

2

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 63.

Utskottet.

av ovan nämnda 24 § att, därest domstol finner, att missnöjd sakägare
inom nittio dagar stämt vissa men ej alla sakägare till domstol, domstolen
skall förelägga honom att vid talans förlust inom trettio dagar stämma
övriga för domstolen kända och av domstolen angivna sakägare; samt

4) nr 327 av herr Johansson i Kälkebo m. fl., vari föreslagits, att riksdagen
måtte besluta, att uti lagen om enskilda vägar 38 § måtte införas
det ändrade stadgande, att därest väghållningsskyldig fastighet delas, skall
den urspfungliga fastighetens väghållningsskyldighet fördelas mellan de
nybildade fastigheterna med hänsyn till den omfattning, vari de beräknas
komma att begagna sig av vägen.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för det av Kungl. Maj:t framlagda
lagförslaget, tillåter sig utskottet att, i den mån redogörelse därför
ej lämnas här nedan, hänvisa till propositionen jämte därvid fogade protokollsutdrag.
I fråga om de skäl, motionärerna anfört till stöd för sina
yrkanden, får utskottet hänvisa till motionerna.

Det genom förenämnda proposition nu framlagda lagförslaget är närmast
föranlett av riksdagens i skrivelse den 16 april 1920 (nr 72) framställda
anhållan, att Kungl. Maj:t måtte verkställa utredning rörande det enskilda
vägväsendet såväl på landet som i städerna och stadsliknande samhällen i
den mån frågan härom ej redan vore föremål för utredning samt för riksdagen
framlägga det förslag, vartill en sådan utredning kunde giva anledning.
Riksdagen avsåg därvid en revision i allmänhet av 1907 års lag om
enskilda vägar å landet — i vilket avseende riksdagen tidigare gjort åtskilliga
framställningar — ävensom särskilt en rättslig reglering av det
enskilda vägväsendet beträffande städernas ntomplansområden.

Det föreliggande förslaget, som i huvudsak grundar sig på ett av den
s. k. vägkommissionen avgivet förslag i ämnet, bygger i väsentliga delar
på nu gällande rätt. Sålunda har den hittills grundläggande principen
för lagstiftningen om de enskilda vägarna, den s. k. intresseprincipen,
bibehållits. Likaledes hava det allmänna vägväsendet och det enskilda fortfarande
ansetts höra vara helt åtskilda i ekonomiskt och administrativt
avseende. Beträffande fakultativa bidrag från det allmännas sida till
sådana enskilda vägföretag, i fråga om vilka ett visst allmänt intresse
föreligger, hänvisas i propositionen till redan förefintliga möjligheter i
dylikt avseende.

Den enskilda väglagens stadganden hava utsträckts att gälla även städernas
icke planlagda områden. Därvid har i lagen inrymts viss möjlighet
till stadsplaneintressets beaktande. I fråga om väghållningens utförande
har den förändring vidtagits, att, då de väghållningsskyldige icke kunna
förena sig i valet mellan vägdelning eller gemensamhetssystem, det skall

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 63.

3

vid förrättning fritt prövas, vilken form i det särskilda fallet kan leda till
det bästa resultatet eller eljest bäst motsvarar rådande förhållanden. I lagen
har vidare intagits stadgande om viss befogenhet att för enskild vägs
byggande eller underhåll utan frivillig överenskommelse med vederbörande
från annans fastighet mot ersättning taga sänd, grus eller sten. Befogenheten
kan göras gällande även beträffande fastighet, som själv icke är
underhållspliktig.

Mot de allmänna grunderna för lagförslaget, som i stort sett torde
överensstämma med av riksdagen tidigare tillkännagivna synpunkter, har
utskottet icke funnit anledning till erinran.

Utskottet övergår härefter till de särskilda bestämmelserna i förslaget,
därvid utskottet endast kommer att beröra sådana stadganden, som äro
föremål för yrkanden i förenämnda motioner eller eljest synts böra föranleda
uttalande från utskottets sida.

17 och 19 §§.

Utskottet får här erinra om det för innevarande års riksdag framlagda
förslaget till lag om delning av jord å landet, genom vilken lag
den nu gällande skiftesstadgan skulle komma att upphävas. Det lärer vara
avsett, att nämnda lag icke skall träda i kraft före den 1 januari 1928,
under det att här förevarande lagförslag innehåller bestämmelse om ikraftträdande
den 1 januari 1927. Emellertid innehålla förevarande 17 och 19 §§
hänvisningar till den nu gällande skiftesstadgan. Med hänsyn till önskvärdheten
av att här förevarande paragrafer från början erhålla en avfattning,
som även anpassar sig till den tilltänkta nya lagstiftningen om delning
av jord på landet, har utskottet ansett dessa paragrafer böra underkastas
viss omarbetning för vinnande av berörda syfte. I sammanhang härmed
samt jämväl av sakliga skäl har utskottet ansett lämpligt jämka de i paragraferna
angivna kallelsetiderna från 8 dagar till 14 dagar.

24 i

I den av herr Olsson i Kullenbergstorp m. fl. väckta motionen göres
gällande, att den i 24 § stadgade fullföljdsordningen skulle vara för den
missnöjde sakägaren alltför betungande, och ifrågasättes anordnandet av
ett enklare förfarande, i vilket avseende motionärerna närmast hänvisa
till den administrativa besvärsväg, som stadgas i den allmänna väglagen.
Alternativt yrka motionärerna sådan ändring i förevarande paragraf, att
missnöjd sakägare endast skulle behöva inom den föreskrivna tiden instämma
vissa men ej alla sakägare; domstolen skulle i sådant fall före -

Utskottets
yttrande.

Utskottets

yttrande.

4

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 63.

"Utskottets

yttrande.

lägga klaganden att inom trettio dagar instämma övriga för domstolen
kända och av domstolen angivna sakägare.

Vad först angår motiveringen för dessa yrkanden så förmena motionärerna,
att även den, som instämt samtliga i förrättningsprotokollet upptagna
sakägare, skulle riskera att förlora sin talan, därest domstolen skulle anse
ytterligare sakägare finnas. Uppenbarligen är detta en missuppfattning.
Domstolen kan givetvis ålägga klaganden att instämma ytterligare sakägare,
som domstolen anser förefinnas, men däremot torde det vara uteslutet,
att denne skulle förlora sin talan, så vitt han från början rätt instämt
de i protokollet upptagna sakägarna. Vad angår motionärernas uppslag,
att ett administrativt besvärsförfarande i stället skulle kunna för
ifrågavarande ändamål anordnas, så synes det knappast tänkbart, att reglerandet
av de privaträttsliga, ofta invecklade förhållanden, varom här är
fråga, lämpligen skulle kunna äga rum i dylik ordning. Icke heller det
andra av motionärernas alternativt gjorda yrkanden har utskottet ansett
sig kunna biträda.

38 $.

I denna paragraf innehållas regler för väghållningsskyldighetens ordnande,
då en i vägsamhällighet ingående fastighet styckas, i vilket avseende
den nu gällande enskilda väglagen saknar uttryckliga bestämmelser.
Den allmänna regeln, som uttryckes i paragrafens första stycke, är, att, då
väghållningsskyldig fastighet delas, skyldigheten övergår å de nybildade
fastigheterna, vilka sålunda träda i den förras ställe. Särskilda föreskrifter
gälla därvid för olika fall. I andra stycket behandlas det fall, att väghållningen
före delningen var så ordnad, att den sedermera delade fastigheten
hade att gemensamt med annan eller andra fastigheter utföra vägarbetet,
och således skyldighetens utgörande skedde genom erläggande av
kostnadsbidrag i förhållande till fastigheten åsatt andelstal. I detta fall
inträda de nybildade fastigheterna direkt i den delades ställe, en var för
viss del av dennas andelstal och bliva eljest helt likställda med den eller
de övriga fastigheterna. Vid andelstalets fördelning å de nybildade fastigheterna
skola deras taxeringsvärden utgöra delningsgrunden. I tredje stycket
åter behandlas det fall, då den delade fastigheten haft en genom vägdelning
bestämd egen väglott att bygga eller underhålla. För arbetets fullgörande
i dess helhet svarar här gent emot de övriga vägintressenterna
en var av de nybildade fastigheterna gemensamt med de andra. Å den
sålunda uppkomna gemensamheten skall enligt förslaget tillämpas de i
32—36 §§ givna föreskrifterna angående en omedelbart vid vägförrättning
bildad gemenskap mellan väghållare. För den inbördes fördelningen av
ansvaret eller med andra ord för andelstalets bestämmande för de nybildade
fastigheterna skola även här deras taxeringsvärden läggas till
grund.

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 63. 5

Såsom motiv för ifrågavarande paragraf har departementschefen anfört
följande.

»För det fall att, efter det skyldigheten att hålla en väg lagts på vissa
fastigheter, en dylik fastighet delas, giver 1907 års lag ingen uttrycklig
regel för väghållningsskyldighetens fördelning mellan de nybildade fastigheterna,
så att fördelningen blir giltig mot övriga väghållningsskyldiga.
Enligt gällande lag kan visserligen hela väghållningsfrågan återupptagas,
när skäl därtill äro enligt lagens 28 §, d. v. s. då sådana förändrade förhållanden
inträtt, som på frågan i synnerlig mån inverka. Icke alltid skall
emellertid delning av en fastighet kunna sägas innebära en så avsevärd förändring,
som nu sagts, i förhållande till väghållningsfrågan i dess helhet.
Hela denna frågas återupptagande synes för övrigt kunna mången gång
vara ett onödigt omständligt och dyrbart förfarande för tillgodoseende av
nu berörda ändamål. En så genomgripande åtgärd bör icke ifrågakomma
annat än då densamma framstår såsom alldeles nödvändig för vinnande av
ett tillfredsställande sakernas tillstånd.

Kommissionen har icke varit inne på detta spörsmål.

I yttrande över kommissionens förslag har från en stads sida påpekats,
att vid förrättning enligt förslaget intet avgörande kunde träffas rörande
sättet för fördelning av den en viss fastighet pålagda underhållsskyldighet
mellan de fastigheter, i vilka den förstnämnda senare kunde komma att
uppdelas. För en sådan fördelning funnes därför i brist på överenskommelse
ingen annan utväg än avhållande av ny förrättning enligt förslagets
bestämmelser. Detta förhållande komme att medföra allvarliga olägenheter
beträffande de delar av städernas icke planlagda områden, där livlig fastighetsbildning
påginge. Något enklare tillvägagångssätt borde kunna tilllämpas
för uppdelning av underhållsskyldigheten på de nybildade fastigheterna.

Vad sålunda anförts synes mig värt beaktande. Frånvaron av ett stadgande,
som giver direkt anvisning för väghållningsskyldighetens ordnande
efter styckning av i vägsamfälligheten ingående fastigheter utan väghållningsfrågans
återupptagande i dess helhet, lärer för övrigt ofta kunna föranleda
tveksamhet och giva anledning till tvister.

I allmänna väglagen har ett motsvarande förhållande beaktats i nämnda
lags 13 och 45 §§. Om efter vägdelning jordbruksfastighet delas mellan
två eller flera delägare, skola dessa svara för vägunderhållet, var i förhållande
till det hans lott åsätta taxeringsvärde. Delägarna skola, om de
äro flera än två, sig emellan utse en vägfogde, som i första hand svarar för
delägarnas underhållsskyldighet. Intill dess vägfogde utsetts och kronobetjäningen
om valet underrättats, svara delägarna solidariskt för vägunderhållet.
Vill delägare, att vägen skall delas, kan detta ske antingen genom skriftlig
överenskommelse mellan delägarna, som ingives till vederbörande landsfiskal,
eller vid särskild förrättning med delägarna. Däröver upprättat delningsinstrument
ingives till landsfiskalen.

Även beträffande de enskilda vägarna synes såsom lämplig grund för
partiell fördelning av ansvaret för väghållningen med giltighet även mot
övriga väghållningsskyldige kunna antagas de nybildade fastigheternas
taxeringsvärden. Härigenom erhålles en tillämplig grund för fördelning på
alla de nybildade fastigheterna, vare sig arbetet med väghållningen utföres
gemensamt eller efter vägdelning. Tillämpning av regler, som närmare
skulle motsvara den eljest på området gällande intresseprincipen, eller av

6

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 63.

Utskottets

yttrande.

avtalsfrihet sakägarna för de nybildade fastigheterna emellan skulle kunna
leda till att vissa av de nybildade fastigheterna bleve helt befriade från
väghållningsskyldigliet och den ursprungligen å hela stamfastigheten vilande
bördan lagd på den kanske minst bärkraftiga av de nya fastigheterna, varigenom
övriga intressenters rätt skulle kunna förnärmas.

Även om arbetet med väghållningen förut utförts efter vägdelning, så
att den ursprungliga fastigheten stått i ansvar för viss sträcka å marken,
synes likväl knappast lämpligt att tillerkänna sakägarna för de nybildade
fastigheterna rätt att påkalla förrättning för vägsträckans uppdelning å
marken. Lång tid kan förflyta, innan det slutgiltiga resultatet av en
dylik förrättning föreligger, detta särskilt om förrättningen överklagas, och
under tiden kan, särskilt på områden, där eu livligare styckning av marken
börjat, nya fastigheter åter hava uppkommit. Den mest praktiska lösningen
av spörsmålet synes vara, att efter uppdelning av en väghållningsskyldig
fastighet arbetet med dess väghållning alltid utföres gemensamt och att beträffande
denna gemensamhet reglerna i förslagets 32—36 §§> vinna tillämpning.
— — — — —

Nu föreslagna stadganden synas böra vinna tillämpning endast beträffande
sådana vägföretag, i fråga om vilka gäller vid förrättning meddelat beslut
eller domstols dom enligt den enskilda väglagen, antingen 1907 års lag, i
vilket hänseende intagits föreskrift i övergångsbestämmelserna, eller den
nya lagen. Grundas väghållningsskyldigheten å enskild förening eller är
den eljest uppkommen, beträffande väg å landet före ikraftträdandet av 1907
års lag och beträffande väg i stad före den nya lagens triidande i kraft, lärer
ytterligare fördelning av skyldigheten böra bliva beroende på tolkning av
föreningen eller eljest givna bestämmelser. För dessa kategorier finnas ju
även i förslagets 30 § och i övergångsbestämmelserna särskilda möjligheter
till frågans återupptagande i dess helhet.»

I den av herr Johansson i Kälkebo in. fl. väckta motionen har nu yrkats
den ändring i de föreslagna bestämmelserna, att väghållningsskyldigheten
skulle fördelas mellan de nybildade fastigheterna med hänsyn till den
omfattning, de beräknades komma att begagna sig av vägen, eller med
andra ord i enlighet med den eljest tillämpade intresseprincipen. Såsom
skäl härför har av motionärerna anförts, att det mångenstädes i vårt land
förekomme, att fastigheterna hade ägorna fördelade på väsentligt avstånd
från varandra och att vid en delning så tillginge, att en eller flera av de
nybildade fastigheterna Unge sådant läge, att de icke hade någon användning
för den av den ursprungliga fastigheten begagnade vägen. Vid sådant
förhållande kunde det enligt motionärernas mening icke vara rimligt,
att fördelningen av den ursprungliga fastighetens vägunderhåll skulle
fastslås efter respektive delars taxeringsvärde, helst som för en nybildad
fastighet kunde erfordras helt ny väganläggning.

Såsom framgår av departementschefens ovan anförda motivering har det
närmast varit av praktiska skäl, som man i förevarande fall ansett sig
böra frångå intresseprincipen. Utan tvivel tala sådana skäl med en viss
styrka för den föreslagna anordningen, särskilt med tanke på de förhållanden,
som kunna tänkas uppstå, där livlig styckning av fastigheter äger

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 68.

7

ruin. Dock synes det utskottet uppenbart, att ganska obilliga förhållanden
med den föreslagna anordningen i vissa fall skulle kunna uppstå, och
torde icke alltid i sådana fall de inträdda förhållandena kunna anses
innebära en så avsevärd förändring på väghållningsfrågan i dess helhet,
att bestämmelserna i 31 § skulle kunna komma till användning för desammas
tillrättande. Hela vägfrågans upptagande av dylik anledning
skulle för övrigt i många fall innebära ett onödigt tungt och kostbart
förfarande.

Från nu anförda synpunkter har utskottet ansett sig böra föreslå en
jämkning i förevarande paragraf, av innebörd att genom en särskild anordning
möjlighet beredes att i varje fall, där en fördelning av väghållningsskyldigheten
efter taxeringsvärdet innebär väsentligt avsteg från intresseprincipen,
vinna erforderlig rättelse. För sådant ändamål har utskottet
funnit en förrättning, i fråga om vilken allenast de, som äga att för de
nybildade fastigheterna föra talan, skulle anses vara sakägare, erbjuda
den lämpligaste utvägen. Däremot har utskottet icke ansett lämpligt inrymma
möjlighet att genom privat överenskommelse ordna frågan. Eu
dylik möjlighet synes nämligen kunna bereda rum för missbruk därigenom,
att medelst överenskommelsen väghållningsskyldigheten obehörigen skulle
kunna överföras å en icke bärkraftig fastighet. Av samma skäl har utskottet
funnit det böra föreskrivas, att icke heller vid det förrättningsförfarande,
som utskottet ifrågasätter, förening mellan sakägarna må förekomma,
med mindre än att den av förrättningsmannen med gode männen,
där han av sådana biträdes, prövas överensstämma med eljest i lagen
stadgade grunder.

Föreskrifter av nu omhandlad innebörd ävensom bestämmelse rörande
tillgänglighållande av handlingar rörande förrättning av detta slag har
utskottet ansett böra medddelas i ett nytt sista stycke i paragrafen.

39 §.

I denna paragrafs andra stycke stadgas, att väglottshavare, som fordrar
rättelse beträffande annan väglottshavares vägunderhåll, även må äga att
utan föregående syn — beträffande syneförfarande stadgas i första stycket
— därest väglotten ej ofördröjligen efter tillsägelse bättras, själv bota
befintlig brist och sedan njuta betalning av den försumlige för vad väglottens
försättande i laggillt skick visas skäligen hava kostat. Detta stadgande
äger jämväl tillämpning beträffande vinterväghållningen.

Beträffande stadgandet har i den av herr Lindmark väckta motionen
yrkats sådan ändring, att ifrågavarande förfaringssätt måtte begränsas
till sådana fall, då dröjsmål med bristernas avhjälpande bevisligen kunde
medföra våda för vägfarande eller trafikavbrott uppstått.

Departementschefen har rörande detta stadgande anfört följande:

»Vad vidare angår den föreslagna befogenheten för väglottshavare att
utan föregående syn bota brist å annans väglott, lärer härmed vara avsett

8

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 63.

Utskottets

yttrande.

Utskottets

yttrande.

Utskottets

hemställan.

särskilt att snabbt kunna vinna vägens bättrande, då uppkomna brister äro
av beskaffenhet, att dröjsmål med deras avhjälpande kan medföra våda för
vägfarande, eller bristernas botande eljest ej tål uppskov. Det läge ju då
nära till hands att inskränka regelns tillämpning till dylika fall. Något
sådant skulle emellertid försvåra tillgripandet av berörda förfaringssätt, när
delade meningar kunde uppstå rörande nödvändigheten av ett snabbt inskridande.
Därtill kommer, att den väglottshavare, som i nu avsedd ordning botar
brist å annan väglott, är nödgad att själv förskjuta kostnaden för väglagningen
samt måste, därest han vill vara säker om att utfå gottgörelse
för berörda kostnad, vara beredd att med vanliga bevismedel inför domstol
styrka såväl att brist förelegat som ock vad dess botande skäligen kostat.
Man synes därför berättigad antaga, att detta förfaringssätt endast mera
sällan skall komma till användning i annat fall än då det är direkt behövligt.
»

Visserligen finner utskottet förklarligt, att vissa invändningar framkommit
emot detta stadgande. Det synes emellertid utskottet uppenbart,
att motionärens förslag av skäl, som departementschefen anfört, icke
skulle innebära någon lämplig lösning av frågan.

40 $.

I den av herr Bergström i Bäckland väckta motionen har föreslagits,
att syn av enskild väg i vissa fall skulle få ske i samband med syn av
de allmänna landsvägarna och sålunda på bekostnad av statsmedel.

Då förevarande lagförslag — i likhet med den nu gällande väglagen —
bygger på principen, att de enskilda vägarna i ekonomiskt och administrativt
hänseende skola vara helt skilda från det allmänna vägväsendet, och
motionärens förslag innebär ett avsteg från denna enligt utskottets mening
riktiga princip, har utskottet ej ansett sig kunna förorda detsamma.

På grund av vad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

1) att riksdagen, med förklarande att Kungl. Maj:ts
ifrågavarande förslag icke kunnat i oförändrat skick
antagas av riksdagen, måtte för sin del antaga följande:

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 63.

9

(Kungl. Maj:ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

Förslag

till

Lag

om enskilda vägar.

Härigenom förordnas som följer:

1 §.

Denna lag avser enskild väg, som för en eller flera fastigheter är till
stadigvarande nytta såsom farväg, vare sig för hemkörslor eller för utfart
eller eljest.

2 $.

Är för fastighets ändamålsenliga brukande av synnerlig vikt, att väg
för den fastighet bygges över annan fastighets område, och kan ej sådant
lända till märkligt men för den senare fastigheten, skall därifrån upplåtas
den mark, som åtgår till vägen.

3 §.

Prövas väg, som är anlagd över eu fastighets område, vara av synnerlig
vikt för ändamålsenligt brukande av annan fastighet, skall vägen upplåtas
till begagnande jämväl för denna fastighet, där ej sådant skulle
lända någon, som förut äger nyttja vägen, till märkligt men; och vare
om underhåll av väg, som sålunda uppi åtes, lag som i 6 § sägs.

4 %.

Är väg, som någon vill bygga för sin fastighets behov, av synnerlig
vikt för ändamålsenligt brukande ej blott av denna utan även av annan
fastighet, skall sistnämnda fastighet deltaga i vägens byggande.

Såsom byggande av väg anses i denna lag jämväl omläggning eller väsentlig
förbättring av väg.

5 %.

För upplåtelse av mark till väg, så ock för annat intrång, som orsakas
av vägs byggande eller begagnande, skall gäldas ersättning, som bestämmes
i penningar att utgå på en gång.

10

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 63.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

6 %.

Väg, sola prövas vara till stadigvarande nytta för två eller liera fastigheter,
skall av dem samfällt underhållas.

Vad i denna lag stadgas om underhäll av väg gälle ej allenast underhållet
den tid mark är har, utan ock vägs öppenhållande vintertiden vid
snöfall; dock skall, i fråga om vinterväghållet och dess fördelning, avseende
göras endast å vägens begagnande såsom vinterväg.

7 *.

Skyldigheten att bygga eller underhålla väg skall mellan de fastigheter,
som skyldigheten åligger, fördelas med hänsyn till den omfattning, vari
de beräknas komma att begagna sig av vägen; dock må den, som icke
fordrat vägen, icke åläggas större andel än som svarar mot den nytta hans
fastighet genom vägen beredes.

8 §.

I avseende å vägbyggnadsskyldigheten svare för fastighet, som tillhör
kronan eller allmän inrättning, innehavaren och för annan fastighet dess
ägare; dock svare ej ny innehavare eller ägare för bidrag, som förfallit
till betalning, innan han blev innehavare eller ägare, men vare, där företrädaren
försummat att verkställa arbete, som i avseende å vägens
byggande ålagts honom, skyldig fullgöra vad sålunda blivit eftersatt.

Fastighets vägunderhåll ligge, därest fastigheten tillhör kronan eller
allmän inrättning, å innehavaren samt eljest å ägaren. Är jordbruksfastighet
upplåten åt landbo eller arrendator, åligge vägunderhållet denne. Vad
i första stycket stadgas angående ny innehavares eller ägares ansvar för
sådana bidrag till vägbyggnadskostnaden, som förfallit till betalning,
innan han blev innehavare eller ägare, skall äga motsvarande tillämpning
beträffande underhållskostnad.

I fråga om ansvarighet för prästgårds enskilda väg är särskilt stadgat.

9 %.

Väg skall till läge och sträckning samt till bredd och anordning i övrigt
byggas så, att ändamålet med vägen må utan oskälig kostnad vinnas med
minsta intrång och olägenhet för annan.

Inom stad eller samhälle å landet, där den för städerna gällande ordning
för bebyggande skall iakttagas, må ej väg så byggas, att tillämpligheten
av sådan föreskrift motverkas, som med avseende å byggnadsverksamhetens
ordnande meddelats jämlikt 1 kap. 46 § andra stycket i lagen om
fastighetsbildning i stad eller motsvarande äldre bestämmelse, eller att
eljest markens ändamålsenliga bebyggande försvåras. Vad sålunda stadgas
skall äga motsvarande tillämpning beträffande område, i fråga om
vilket jämlikt 1 kap. 42 § första stycket i lagen om fastighetsbildning i

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 63.

11

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

stad eller motsvarande äldre bestämmelse förordnats, att stadsplan skall
upprättas, eller jämlikt sista stycket av samma paragraf meddelats särskilda
föreskrifter med avseende å byggnadsverksamhetens ordnande.

Väg skall underhållas så, som dess ändamål fordrar.

Till väg räknas å ömse sidor diken, i den män sådana tarvas.

Ej må någon betungas med byggande eller underhåll av väg till större
bredd än 4 meter, oberäknat diken, med mindre tvingande skäl för eu
större vägbredd prövas föreligga.

10 i

Där med stöd av stadgandena i denna lag vid förrättning eller genom
dom bestämmes, att väg skall byggas eller underhållas av två eller flera
fastigheter, och för fullgörande av väghållningsskyldigheten för någon av
dessa fastigheter tarvas, att sand, grus eller sten tages å annan fastighet,
skall rätt i sådant avseende upplåtas för den förra fastigheten, där ej
detta skulle lända den andra till märkligt men.

För upplåtelse, som nu sagts, så ock för intrång, som därav föranledes,
skall ersättning gäldas i penningar.

Vid begagnande av rätt, som i denna paragraf avses, skall så förfaras,
att den fastighet, som därav besväras, ej betungas mer än nödigt är.

11 $.

Arbetet med vägs byggande eller underhåll skall av de väghållningsskyldiga
utföras antingen gemensamt eller, efter vägdelning, så att en var
av dem eller, där särskilda omständigheter därtill föranleda, vissa eller
samtliga gemensamt stå i ansvar för viss sträcka å marken (väglott).

Vid vägdelning skall, allt efter som fråga är om vägs byggande, dess
underhåll den tid mark är bar eller dess öppenhållande vintertiden vid
snöfall, hänsyn tagas till sådana omständigheter, som inverka på kostnaden
i motsvarande avseende, så att, där större svårighet möter, skälig
minskning i väglott däremot heräknas. I följd härav skall, i den män
anledning därtill förekomlmer, delning av väg verkställas sä rskilt för
byggandet, särskilt för underhållet den tid mark är bar och särskilt för
vinterväghållet.

12 §.

Kan ej överenskommelse träffas om rätt att för fastighet bygga eller
begagna väg över annan fastighets område eller om fastighets skyldighet
att deltaga i vägs byggande eller underhåll eller om fråga, som i 10 § avses,
skall saken företagas till prövning vid förrättning på stället i den
ordning nedan stadgas.

13 §.

Rätt att påkalla förrättning, som avses i denna lag, så ock att därvid
föra talan tillkomme för fastighet, som saken förmenas angå, dess ägare.

År enligt 8 § annan än ägaren pliktig att svara för fastighet åliggande

12

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 63.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

skyldighet att bygga eller underhålla väg, äge ock han påkalla förrättning
för bestämmande av vägunderhållet eller prövning av fråga, som omförxnäles
i 10 §, ävensom vid förrättning enligt denna lag föra talan i den
mån honom enligt 8 § åliggande förpliktelse av förrättningen beröres.

Är fastighet, över vars område väg skall byggas eller från vilken upplåtelse
av sådan rätt, som i 10 § sägs, skall ske, upplåten under nyttjanderätt,
vare jämväl nyttjanderättshavaren berättigad att vid förrättning
angående vägens byggande eller upplåtelse av sådan rätt, som nyss sagts,
föra talan i den mån hans rätt av byggandet eller upplåtelsen beröres.

14 §.

Till företagande av förrättning enligt denna lag skall länsstyrelsen på
ansökning förordna lantmätare eller annan person, åt vilken uppdraget
finnes kunna anförtros.

För förrättning, som avser stad eller samhälle å landet, för vilket skall
föras fastighetsregister enligt de för stad meddelade bestämmelser, skall
till förrättningsman företrädesvis förordnas i stadens eller samhällets
tjänst anställd mätningsman eller av länsstyrelsen jämlikt 5 kap. 2 §
i lagen om fastighetsbildning i stad förordnad förrättningsman för avstyckningar
inom staden eller samhället.

I ansökningen bör fullständigt uppgivas ärendets omfattning och beskaffenhet,
de fastigheter, saken förmenas angå, samt vederbörande ägares
och innehavares namn och hemvist. Har sökanden föreslagit någon till
förrättningsman, och finnes ej förslaget godkänt av övriga uppgivna sakägare,
förelägge länsstyrelsen dem genom kungörelse, som uppläses i kyrkan
för den eller de församlingar, där nämnda fastigheter äro belägna,
att inom viss tid, vid förlust av rättighet att över förslaget höras, inkomma
med yttrande, huruvida de hava något att erinra emot den föreslagne.
Därest förrättningen avser stad eller sådant samhälle å landet
som i andra stycket sägs, skall dock kungörelse ej ske, med mindre länsstyrelsen
finner skäl föreligga för inhämtande av övriga sakägares yttrande.
Yppas ej stridighet, varde den föreslagne förordnad, där annat ej
föranledes av stadgandet i andra stycket samt den föreslagne i övrigt
finnes lämplig och laga hinder ej möter; i motsatt fall, ävensom då icke
någon blivit föreslagen, förordne länsstyrelsen som skäligt prövas.

Om förordnandet skall underrättelse av länsstyrelsen meddelas länets
lantmäterikontor eller, därest förrättningsakten jämlikt 26 § skall redovisas
till byggnadsnämnd, denna nämnd.

15 §.

Förrättningsmannen skall, om han finner sådant nödigt eller någon av
sakägarna det äskar, vid förrättningen biträdas av två gode män, vilka
av sakägarna eller, om dessa ej åsämjas, av förrättningsimannen utses

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 63.

13

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

bland dem, som äro valda till nämndemän eller till ledamöter i ägodelningsrätt
eller till gode män vid lantmäteri- eller mätningsförrättningar.

Bestämmes under förrättningens fortgång, att gode män skola tillkallas,
må det ej verka rubbning av åtgärd, som därförinnan vidtagits.

Stanna förrättningsmannen och gode männen i olika meningar, gälle vad
de flesta säga. Har var sin särskilda mening, gälle förrättningsmannens.

16 §.

För förrättningen njute förrättningsmannen och gode männen ersättning,
den förre i likhet med vad för lantmätare och de senare i enlighet
med vad för gode män vid lantmäteriförrättningar är eller varder stad-''
gat. Den ersättning, så ock kostnad för kallelser eller annat, som för förrättningen
är av nöden, skall, där ej annorlunda är särskilt stadgat, av
sökanden genast erläggas. Bliva vid förrättning flera till väghållningsskyldighet
bundna, skall den ersättning och kostnad fördelas efter ty skäligt
prövas.

17 §.

I fråga om förrättningen skola,
såvitt ej av vad i 19 § stadgas annat
följer, bestämmelserna i 3 kap.
skiftesstadgan, i vad de avse annan
lånt mäter iför rättning än laga skifte,
så ock vad i 17 kap. samma stadga
föreskrives angående protokoll vid
lantmäteriförrättning i tillämpliga
delar lända till efterrättelse; och
skall vad enligt skiftesstadgan i anförda
delar gäller om lantmätare
i avseende å förrättning, varom i
denna lag sägs, lämpas till förrättningsman.

Är förrättningsmannen lantmätare,
må därav ej föranledas vidsträcktare
tillämpning av skiftesstadgan
än vad nu är sagt.

Skall vid förrättning prövas fråga
om rätt jämlikt 10 § att taga sand,
grus eller sten å fastighet, som eljest
icke beröres av förrättningen, skall
den, som för denna fastighet äger

17 i

I fråga om förrättningen skola,
såvitt ej av vad i 19 § stadgas annat
följer, i tillämpliga delar lända
till efterrättelse vad i gällande lagstiftning
om delning av jord å landet
är stadgat om kallelse till samt kungörelse
och underrättelse om laga
skifte så ock om jäv mot lantmätare
och god man, om uppskov och om
protokoll vid förrättning; och skall
vad enligt nämnda lagstiftning i
anförda avseenden gäller om lantmätare
beträffande förrättning, varom
i denna lag stadgas, lämpas till
förrättning sman.

Är förrättningsmannen lantmätare,
må därav ej föranledas vidsträcktare
tillämpning av lagstiftningen
om delning av jord å landet
än nu är sagt.

Skall vid förrättning prövas fråga
om rätt jämlikt 10 § att taga sand,
grus eller sten å fastighet, som eljest
icke beröres av förrättningen, skall
den, som för denna fastighet äger

14

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 63.

(Kungl. Maj:ts förslag.)
fora talan, bevisligen till förrättningen
särskilt kallas, vilken kallelse
skall tillställas honom minst
åtta dagar förut, där ej längre tid
föranledes av första styckets hänvisning
till bestämmelserna i 3 kap.
skiftesstadgan.

(Utskottets förslag.)
föra talan, bevisligen till förrättningen
särskilt kallas, vilken kallelse
skall tillställas hoöom minst
fjorton dagar förut, där ej längre
tid föranledes av första styckets
hänvisning till lagstiftningen om
delning av jord å landet.

18 §.

Är någon sakägare å okänd ort eller så fjärran, att han ej kan bevaka
sin rätt, och är icke någon förordnad eller eljest veterligen behörig att
för honom tala och svara, begäre förrättningsmannen förordnande av god
man för den bortovarande enligt lagen om förmynderskap.

19 §.

Är uppenbart, vilka med avseende
å förrättningen äro sakägare, må,
utan hinder av att kungörande och
kallelse ej verkställts i den ordning,
som i 22 och 23 §§ skiftesstadgan
sägs, förrättningen företagas,
där samtliga sakägarna infinna
sig eller av förrättningsmannen
blivit minst åtta dagar förut bevisligen
kallade till förrättningen.

19 §.

Är uppenbart, vilka med avseende
å förrättningen äro sakägare, må,
utan hinder av att kungörelse och
kallelse ej verkställts i den ordning,
som i 17 § första stycket avses, förrättningen
företagas, där samtliga
sakägarna infinna sig eller av förrättningsmannen
blivit minst fjorton
dagar förut bevisligen kallade till
förrättningen.

20 §.

Vid förrättning skall efter omständigheterna tillses:
huruvida väg över fastighets område må för annan fastighet byggas
eller begagnas;

huru väg bör byggas till läge, sträckning, bredd och anordning i övrigt;
vilka fastigheter skola vara pliktiga att deltaga i vägs byggande eller
underhåll -sommar- eller vintertiden, och huru stor andel i skyldigheten
skall åligga en var fastighet (andelstal);

huruvida arbetet med vägs byggande eller underhåll skall av de väghållningsskyldiga
utföras gemensamt eller efter vägdelning samt, i senare
fallet, huru delningen skall verkställas;

huruvida åt fastighet bör upplåtas sådan rätt, som i 10 § omförmäles,
skolande, där vid förrättning verkställes delning av väg för byggande
eller för underhållet den tid mark är bar, alltid i sammanhang därmed till
prövning upptagas frågan om sådan upplåtelse erfordras eller icke;

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 63.

15

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

i vilken omfattning och på vad sätt jämlikt 10 § npplåten rätt må utövas; huruvida

ersättning enligt 5 eller 10 § skall gäldas samt till Vilket belopp
eller, där ersättning enligt 10 § ej lämpligen kan bestämmas till visst
belopp, efter vilka grunder ersättningen skall beräknas;

huru utgift för förrättningen skall mellan de väghållningsskyldiga fördelas.

21 $.

Förrättningsmannen skall söka såvitt möjligt mellan sakägarna åstadkomma
förening; oeti varde, där i viss fråga förening sker, särskild avhandling
därom upprättad, av de sakägare, vilkas rätt av frågan beröres,
underskriven samt medelst förrättningsmannens och närvarande gode
mäns påskrift vitsordad.

Rörer förening kronans eller allmän inrättnings rätt, skall, ändå att
dess ombud därå ingått, föreningen i avseende å sådan rätt ej gälla, med
mindre den varder av vederbörande myndighet godkänd.

Angår förening fråga om byggande av väg i fall, som i 9 § andra stycket
avses, vare föreningen ej gällande utan att den av förrättningsmannen
med gode männen, där han av sådana biträdes, prövas överensstämma med
de i nämnda stycke givna stadganden.

22 §.

I den mån ej enligt 21 § förening mellan sakägarna kan åstadkommas,
varde saken av förrättningsmannen med gode männen, där han av sådana
biträdes, prövad jämlikt de i denna lag stadgade grunder; och skola de,
sedan alla vid förrättningen förekommande frågor blivit genom förening
avgjorda eller behörigen utredda, på grund av vad sålunda förekommit
för sakägarna framlägga skriftligt utlåtande i saken.

Angår saken byggande eller underhåll av väg, och skall, enligt vad i
32 § sägs, styrelse utses, skola förrättningsmannen och gode männen upp
draga åt en eller flera av de väghållningsskyldiga att i den i 35 § stadgade
ordning utfärda kallelse till sammanträde för styrelseval.

Sist förklaras förrättningen avslutad med tillkännagivande, vid vilken
domstol talan mot förrättningen må anhängiggöras samt vad enligt 24 §
skall iakttagas för sådan talans bevarande.

23 §.

Avskrift av förrättningsprotokollet med det i 22 § omförmälda utlåtande
samt de vid förrättningen ingångna föreningar och övriga vid förrättningen
upprättade handlingar ävensom kopia av karta, där sådan vid förrättningen
upprättats, skola av förrättningsmannen inom trettio dagar
efter förrättningens avslutande överlämnas till någon i orten boende pålit -

16

Jor dbruk sutskottets utlåtande Nr 63.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

lig person, som av sakägarna eller, om dessa ej äro ense, av förrättningsmannen
med gode männen, där lian av sådana biträdes, utses att mottaga
samma handlingar; och vare handlingarna hos den sålunda utsedde tillgängliga
för en var, som åstundar att granska eller avskriva dem,.

Förrättningsmannen åligge jämväl att inom tid, som i första stycket
sägs, om dagen för förrättningens avslutande skriftligen underrätta länets
lantmäterikontor eller, därest förrättningsakten jämlikt 26 § skall redovisas
till byggnadsnämnd, denna nämnd.

24 §.

Är ,sakägare missnöjd med förrättning, skall han vid talans förlust inom
nittio dagar efter förrättningens avslutande instämma samtliga övriga
sakägare till domstol.

Äro svarandena flera än tio, skall i avseende å stämningens delgivning
vad i 11 kap. 12 och 25 §§ rättegångsbalken stadgas om stämning å helt
byalag äga motsvarande tillämpning.

25 §.

Klandras ej förrättning så som i 24 § sägs, gånge det därvid meddelade
utlåtande, i vad det avser annan fråga än i 39 § omfönmäles, i verkställighet
såsom laga kraft ägande dom.

26 $.

När stämning, varom i 24 § förmäles, är utfärdad, skall å landet domaren
och i stad rättens ordförande därom genast underrätta förrättningsmannen,
vilken har att till domstolen insända förrättningsprotokollet och
övriga förrättningen rörande handlingar jämte karta, där sådan upprättats.
Förrättningsmannen vare ock pliktig, där domstolen så prövar
nödigt, att inställa sig vid rätten för att i målet höras. Gottgörelse åt
förrättningsmannen för sådan inställelse skall förskjutas av den part,
som klandrat förrättningen; och pröve domstolen i slutliga utslaget, huruvida
kostnad, som någon sålunda förpliktats att gälda, skall helt eller
delvis gottgöras honom av annan part.

Efter målets slutliga handläggning skall, därest ärendet icke återförvisas
till förrättningsmannen, förrättningsakten jämte avskrift av i målet
meddelat utslag från rätten översändas till länets lantmäterikontor eller,
om vägen varom fråga är eller största delen därav är belägen inom stad
eller samhälle, där den för städerna gällande ordning för bebyggande skall
iakttagas, till byggnadsnämnden för att där förvaras; och skall tillika avskrift
av utslaget genom rättens försorg tillställas förrättningsmannen.
Varder ärendet återförvisat till förrättningsmannen, skall förrättningsakten
jämte avskrift av i målet meddelat utslag från rätten översändas
till denne: och vare förrättningsmannen skyldig att omedelbart om ären -

17

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 63.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

dets återförvisande underrätta den myndighet, till vilken förrättnings^
akten sedermera skall redovisas.

Föres ej talan mot förrättningen, åligge förrättningsmannen att inom ett
år efter dess avslutande insända förrättningsakten till den myndighet,
hos vilken, efter vad i andra stycket sägs, akten skall förvaras.

Huru förrättningsman må genom vite tillhållas, att fullgöra honom
åliggande skyldighet att redovisa förrättningsakt, därom förordnar
Konungen.

27 §.

Yppas tvist mellan ägare, innehavare av nyttjanderätt eller andra om
bättre rätt till vad såsom ersättning enligt 5 eller 10 § skall utgå, skall
den tvist hänvisas till särskilt utförande.

28 §.

Har, efter ty i 27 § sägs, tvist yppats om bättre rätt till vad såsom
ersättning enligt 5 eller 10 § skall utgå, varde beloppet nedsatt hos länsstyrelsen
och stånde sedan i avbidan på tvistens slutliga avgörande i kvarstad.

Är ersättningen bestämd att utgå på eu gång, må ej arbete å annans
mark verkställas eller eljest åtgärd till förfång för annan vidtagas, innan
ersättningen blivit till ersättningstagaren gulden eller, efter ty nyss är
sagt, hos länsstyrelsen nedsatt. Varder ej sådan ersättning gulden eller
nedsatt inom tid, som i laga ordning blivit bestämd, eller, om dylik bestämmelse
saknas, inom fem år efter det ersättningens belopp fastställdes,
vare den väckta frågan i sin helhet eller, om ersättningen avsett upplåtelse
som i 10 § sägs, frågan om sådan upplåtelse förfallen.

Har sakägaren utöver sin andel guldit eller nedsatt ersättning, som i
andra stycket avses, njute han efter utgången av den i samma stycke omförmälda
tid hos den ersättningsskyldige utmätning för vad sålunda utgivits,
så framt ej den väckta frågan i sin helhet eller, om ersättningen
avsett upplåtelse som i 10 § sägs, frågan om sådan upplåtelse förfallit.

29 $.

Är genom förrättning eller dom bestämt om byggande eller underhåll
av väg, have en var fastighet, som, efter ty bestämt är, bär att deltaga
i kostnaden för vägen, även mot ny ägare av fastighet, över vars område
vägen är lagd, rätt att begagna densamma.

30 §.

Träffas annorledes än vid förrättning, varom ovan stadgas, förening i
fråga om vägs underhåll, äge, sedan tio år förflutit från det föreningen
ingicks, en var sakägare, ändå att föreningen är sluten för längre tid, påBihang
till riksdagens protokoll 1926. 10 samt. 27 höft. (Xr 63—6''t.J 2

18

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 63.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

kalla ny fördelning av underhållet; dock skall i ty fall föreningen tillämpas
intill dess den nya fördelningen vunnit laga kraft.

Är förening, som i denna paragraf avses, skriftligen upprättad och av
vittnen styrkt, äge en var av dem, som däri deltagit, låta intaga föreningen
i domboken hos domstolen i ort, där fastighet som föreningen angår är
belägen. Sedan vare föreningen gällande även emot framtida ägare eller
innehavare av den fastighet, så ock, där intagandet i domboken ägt rum
i stad, där rådstuvurätt finnes, inom en månad och eljest sist vid det ting,
som infallit näst efter två månader sedan föreningen ingicks, mot den,
som efter föreningens träffande, men före dess intagande i domboken blivit
ägare eller innehavare. Förening, som slutits för boställe eller sådan, på
viss tid upplåten fastighet, som tillhör kronan eller allmän inrättning,
ha ve dock ej verkan mot senare innehavare, med mindre föreningen blivit
av vederbörande myndighet godkänd.

31

Inträda, sedan fråga om rätt att för fastighet bygga eller begagna väg
över annan fastighets område eller om skyldighet att deltaga i vägs
byggande eller underhåll eller om rättighet, som i 10 § avses, blivit genom
förrättning eller dom avgjord, sådana förändrade förhållanden, som på
frågan i synnerlig mån inverka, äge en var sakägare påkalla frågans
återupptagande.

Lag samma vare, där fråga om underhåll av väg blivit avgjord genom
förening, träffad annorledes än vid förrättning.

32 §.

Har genom förrättning eller dom enligt denna lag bestämts, att arbete
med vägs byggande eller underhåll skall av de väghållningsskyldiga utföras
gemensamt, och äro dessa flera än två, skall utses styrelse, bestående
av en eller flera ledamöter.

Vilja de väghållningsskyldiga antaga stadgar rörande handhavande av
de med byggandet eller underhållet förenade angelägenheter, skola dessa
stadgar för att bliva gällande fastställas av länsstyrelsen.

33 §.

Anmälan om val av styrelse i fall, som i 32 § avses, göres hos länsstyrelsen.
Innan sådan anmälan skett, må ej arbete å annans mark verkställas
eller eljest åtgärd till förfång för annan vidtagas.

Sker ändring i styrelsens sammansättning, skall styrelsen ofördröjligen
göra anmälan därom hos länsstyrelsen.

Om anmälan, som i denna paragraf sägs, skall underrättelse på de väghållningsskyldigas
bekostnad intagas i länskungörelserna.

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 63.

19

(Kungl. Maj:ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

34 §.

Vad i 3 kap. 15 samt 17—21 §§ vattenlagen är stadgat skall äga motsvarande
tillämpning i fall, som i 32 § denna lag avses, dock att förordnande,
som i 3 kap. 17 § vattenlagen sägs, skall införas i länskungörelserna samt
att talan varom i 3 kap. 20 § samma lag förmälas, skall amhängiggöras
lxos den allmänna underrätt, som i 41 § denna lag stadgas.

35 %.

Har genom förrättning eller dom enligt denna lag bestämts, att arbete
med vägs byggande eller underhåll skall av de väghållningskyldiga utföras
gemensamt, skall rätten att handhava de med byggandet eller underhållet
förenade angelägenheter utövas å sammanträde, därvid en var väghållningssky
Idig äger rösträtt efter det andelstal, som är bestämmande
för hans delaktighet i väghållningsskyldigheten. Kallelse till sammanträde
skall, där ej i gällande stadgar annorledes bestämts, antingen skriftligen
delgivas samtliga väghållningsskyldiga minst en vecka före sammanträdet
eller ock minst fjorton dagar därföriit kungöras såväl i kyrkan
för den eller de församlingar, där vägen är belägen, som ock i minst
en av ortens tidningar. Beträffande sådant sammanträde skall i övrigt
vad i 3 kap. 22 § vattenlagen är föreskrivet i tillämpliga delar lända till
efterrättelse.

36 §.

Vad i 3 kap. 23—25 §§ vattenlagen är stadgat skall äga motsvarande tilllämpning
i fall, som i 35 § denna lag avses; dock skall talan, varom i
3 kap. 23 § vattenlagen förmärs, anhänggöras hos den allmänna underrätt,
som i 41 § denna lag stadgas.

37 %.

Har genom förrättning eller dom enligt denna lag bestämts, att arbete
med byggande eller underhåll av viss väglott skall utföras av vissa eller
samtliga väghållningsskyldiga gemensamt, skall för dylikt fall vad i
32—36 §§ är stadgat i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

38 %.

Har genom förrättning eller dom enligt denna lag blivit bestämt angående
skyldighet att deltaga i vägs byggande eller underhåll, och varder
väghållningsskyldig fastighet delad, skall den ursprungliga fastighetens
väghållningsskyldighet övergå å de nybildade fastigheterna.

Utfördes väghållningsarbetet gemensamt för den ursprungliga fastigheten
och för annan fastighet, skall arbetet fortfarande utföras gemensamt,
och skall av den ursprungliga fastighetens andelstal på var och en av de

20

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 63.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

nybildade fastigheterna anses belöpa så stor del som svarar mot åsatt
taxeringsvärde.

Stod den ursprungliga fastigheten efter vägdelning i ansvar för viss
väglott, skall efter fastighetens delning väghållningsarbetet beträffande
denna väglott utföras gemensamt av dem, som svara för de nybildade
fastigheternas väghållningsskyldighet. För sådant fall skall vad i
32—36 §§ är stadgat i tillämpliga delar lända till efterrättelse, och skola
de nybildade fastigheternas taxeringsvärden vara bestämmande för skyldighetens
fördelning dem emellan.

Därest med tillämpning av de i
denna lag eljest stadgade grunder
fördelning av den ursprungliga fastighetens
väghållningsskyldighet å
nybildade fastigheter skulle för en
eller flera av de nybildade fastigheterna
bliva väsentligen annorlunda
än som föranledes av förestående bestämmelser
i denna paragraf, må ägare
av dylik fastighet ävensom, den, som
eljest svarar för dylik fastighets
väghållningsskyldighet, påkalla förrättning
enligt 12 § med dem, som\för
de nybildade fastigheterna äga föra
talan, för bestämmande enligt ovanberörda
i denna lag eljest stadgade
grunder beträffande envar av dessa
fastigheter om och i vad mån de
skola vara pliktiga deltaga i den
ursprungliga fastighetens väghållningsskyldighet.
Vid sådan förrättning
må förening mellan sakägarna
icke träffas, med mindre
den av förrättningsmannen med
gode männen, där han av sådana
biträdes, prövas överensstämma med
sistnämnda grunder. Avskrift av förrättningen
rörande handlingar skola
av förrättningsmannen inom tid som
i 23 § sägs för där avsett ändamål
överlämnas till den person, som det
jämlikt samma paragraf åligger att
hålla övriga handlingar angående
vägen i fråga tillgängliga.

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 63.

21

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

39 §.

Försummar väglottsliavare att den tid mark är bär underhålla sin våglod
i laggillt skick, och bättrar lian ej ofördröjligen efter tillsägelse,
mä annan väglottsliavare hålla syn genom två ojäviga män, av vilka den
ene skall vara lands- eller stadsfiskal, nämndeman, ledamot i ägodelningsrätt
eller god man vid lantmäteri- eller mätningsförrättningar. Varder vid
synen, till vilken den försumlige i god tid kallas, bristen vitsordad, förelägga
synemännen honom viss tid, ej kortare än åtta dagar, inom vilken
han skall hava botat bristen, vid äventyr att densamma eljest mä avhjälpas
av den som påkallat synen. Denne läte efter utgången av sagda
tid, till utrönande av huruvida vid synen befunna brister blivit avhjälpta,
anställa efterbesiktning i enahanda ordning som om syn stadgas; dock
vare sådan besiktning icke behövlig, därest den försumlige avlämnat
skriftligt erkännande, att åtgärd för bristens avhjälpande ej vidtagits.
Därefter njute den som fordrar rättelse utmätning hos den försumlige ej
mindre för kostnaden för synen och, där efterbesiktning varit behövlig,
för sådan besiktning än även för det belopp, vartill det eftersatta arbetet
av synemännen uppskattats, samt vare pliktig att därefter ofördröjligen
ombesörja detta arbetes utförande. Nöjes ej den andre däråt, instämme
sitt klander till domstol inom tre månader efter utmätningen eller vare
sin talan kvitt.

Den som fordrar rättelse äge ock, därest väglott ej ofördröjligen efter
tillsägelse bättras, själv bota befintlig brist och njute sedan av den försumlige
betalning för vad väglottens försättande i laggillt skick visas
skäligen hava kostat.

Vad i andra stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning i avseende
å vintérväghållningen.

40 §.

Vilja för övervakande av delad vägs underhåll väglottshavarna förena
sig att anställa särskild tillsyningsman, stånde dem fritt.

Äi"o väglottshavarna flera än fem, skall tillsyningsman utses, där någon
av väglottshavarna det fordrar. Bliva de ej om valet ense, skall länsstyrelsen
på anmälan utse tillsyningsman; bestämme ock, där så påkallas,
vad arvode bör tillkomma honom och huru det bör mellan väglottshavarna
till utgörande fördelas, allt efter ty skäligt prövas.

Tillsyningsman entledigas av väglottshavarna, såvida de därom äro
ense. I annat fall må frågan av en var underställas prövning av länsstyrelsen,
som förordnar efter omständigheterna.

Där till följd av vad sålunda är stadgat tillsyn å vägs underhåll utövas
av särskild person, skall vad i fråga om åtgärder mot försumlig väglottshavare
enligt 39 § gäller om annan väglottsliavare i stället äga tillämpning
å tillsyningsmannen.

22 Jordbruksutskottets utlåtande Nr 63.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

41 %.

Mål, som i denna lag avses, skall upptagas vid allmän underrätt i den
ort, där vägen varom fråga är eller största delen därav är belägen.

I avseende å länsstyrelses behörighet i frågor enligt denna lag skall vad
nu är sagt äga motsvarande tillämpning.

42 §.

Över länsstyrelses beslut i frågor, som i 14, 32, 34, 37, 38 och 40 §§ avses,
må klagan hos Konungen i vederbörande statsdepartement föras i den
ordning, som för ekonomimål i allmänhet är stadgad.

43 §.

Vad i denna lag stadgas angående fastighet gälle ock i tillämpliga delar
beträffande gruva, bergverk, vattenverk, fabrik eller med fabrik jämförlig
inrättning, ändå att sådan egendom icke är att till fast egendom hänföra.

44 §.

Om byggande av väg i anledning av laga skifte så ock om rätt till väg
för gruva och vattenverk är särskilt stadgat.

45 §.

Denna lag skall beträffande stad eller samhälle å landet, där den för städerna
gällande ordning för bebyggande skall iakttagas, ej äga tillämpning
såvitt angår stadens eller samhällets till bebyggande planlagda område.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1927, vilken dag lagen den 5
juli 1907 (nr 48) om enskilda vägar på landet skall upphöra att gälla; dock
att fråga, för vars prövning förrättning enligt sistnämnda lag blivit före
den 1 januari 1927 påkallad, skall handläggas och bedömas enligt den
äldre lagen.

Har med stöd av lagen den 5 juli 1907 genom förrättning eller dom blivit
bestämt, att väg skall byggas eller underhållas av två eller flera egendomar,
skall för dylikt fall vad i den nya lagen är stadgat om sådan rätt,
som avses i 10 §, ägai motsvarande tillämpning. Därest i fall som nyss
sagts väghållningsskyldig fastighet efter den nya lagens ikraftträdande
delas eller sådan delning dessförinnan ägt rum utan att bestämmelser om
väghållningsskyldighetens fördelning mellan de nybildade fastigheterna
träffats, skall jämväl vad i den nya lagen i sistnämnda hänseende stadgas
äga motsvarande tillämpning.

Vad i 30 § stadgas om förening, som rörande underhåll av väg å landet
träffas efter det den nya lagen trätt i kraft, skall gälla jämväl i fråga om
dylik förening ingången dessförinnan efter den 1 januari 1908.

23

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 63.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Var å landet den 1 januari 1908 eller är i stad den 1 januari 1927 skyldigheten
att underhålla väg genom dom eller eljest mellan två eller flera
egendomar fördelad, göres i fråga om fördelningens giltighet ej genom den
nya lagen ändring; dock må beträffande sådan väg, ändå att ändrade förhållanden,
som i 31 § avses, icke inträtt, en var sakägare i enlighet med
denna lag påkalla ny fördelning, såvitt angår väg i stad likväl först sedan
tio år förflutit från lagens ikraftträdande; och skall därvid den äldre fördelningen
upphöra att gälla, när den nya vunnit laga kraft.

Är vid den nya lagens ikraftträdande genom dom eller eljest bestämt, att
väg skall byggas eller underhållas avi två eller flera egendomar efter vägdelning,
skall, även i andra fall än i tredje och fjärde styckena samt i 31 §
sägs, en \ar sakägare äga påkalla förrättning enligt 12 § för prövning av
frågan huruvida väghållningsarbetet skall fortfarande verkställas i enahanda
ordning eller utföras gemensamt i enlighet med därom i den nya
lagen givna stadganden.

Har före ikraftträdandet av denna lag skyldigheten att underhålla väg
blivit mellan två eller flera egendomar fördelad, skall med avseende å dylik
fördelning vad i 39—42 §§ är stadgat äga motsvarande tillämpning,
dock att, där syn enligt 29 § i lagen den 5 juli 1907 ägt rum, vad i samma
lag stadgas om rätt att efter sådan syn erhålla utmätning fortfarande skall
lända till efterrättelse.

2) att de i ämnet väckta motionerna, i den män de ej
kunna anses besvarade genom utskottets hemställan
under 1) här ovan, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Stockholm den 17 maj 1926.

På jordbruksutskottets vägnar:

O. NILSSON.

Vid detta ärendes slutbehandling hava närvarit:

Tran första kammaren: herrar Hellström, Sederholm, Noriri, Boberg, LundelL Andersson
i Fältenborg, Andersson i Arbrå och I.uterkort samt

från andra kammaren: herrar Nilsson i Tånga, Johansson i Uppmälby, Carlström,
Uddenberg i Karlskoga, Hedlund i Häste, Björk, Johanson i Hallagården och Månsson i
Erlandsro.