Bankoutskottets utlåtande Nr 48.
1
Nr 46.
Ankom till riksdagens kansli den 10 maj 1926 kl. 8 e. in.
Uflätande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till förordning om ändrad lydelse av § 2
mom. 1 i förordningen den 21 juni 1922 angående
postsparbanken, ävensom en i ämnet väckt motion.
I en till riksdagen avlåten, den 5 sistlidna februari dagtecknad proposition
nr 85, som hänvisats till bankoutskottet, har Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över
kommunikationsärenden för samma dag, föreslagit riksdagen att antaga
följande vid propositionen fogade
Förslag
till
förordning
om ändrad lydelse av § 2 inom. 1 i förordningen den 21 juni
11)22 (nr 277) angående postsparbanken.
Härigenom förordnas, att § 2 mom. 1 i förordningen den 21 juni 1922
angående postsparbanken skall erhålla följande ändrade lydelse:
§ 2.
Mom. 1. Envar äger att för egen räkning eller till förmån för annan
(enskild person, firma förening eller dylikt) insätta medel i postsparbanken.
Insättning må icke ske annat än i helt krontal. En och samma persons
tillgodohavande må ej ökas utöver 10,000 kronor annorledes än genom
upplupen räntas läggande till kapitalet. Då, efter vad i mom. 4 stadgas,
för samma person utfärdats flera motböcker, skall dock vad nyss är sagt
gälla i fråga om tillgodohavandet enligt varje särskild motbok.
Av åberopade statsrådsprotokollet inhämtas bland annat följande.
Jämlikt § 7 mom. 3 i förordningen angående eu postsparbank för riket
den 22 juni 1883 (nr 22 sid. 1) gottgjordes i postsparbanken på en och
samma motbok icke ränta för högre belopp än 1,000 kronor. Detta
belopp höjdes sedermera genom kungörelsen den 15 maj 1891 (nr 18
sid. 1) till 2,000 kronor och genom förordningen den 17 december 1920
(nr 826) till 5,000 kronor.
I betänkande den 15 november 1921 angående omorganisation av postsparbanken
föreslogo de s. k. postsparbankssakkunniga, att för en och
samma persons räkning ej skulle, därest Kungl. Maj:t ej annorlunda för
Bihang
till riksdagens protokoll 1928. 8 samt. 30 käft. (Nr 48.)
1051 20
2
Bankoutskottets utlåtande Nr 46.
ordnade, i postsparbanken få insättas högre sammanlagt belopp än 20,000
kronor. Kätten till inlåning borde enligt deras mening tills vidare begränsas
i nära överensstämmelse med vad som föreslagits beträffande sparbanker,
dock med öppen lämnad rätt för Kung], Maj:t att meddela postverket
tillstånd att för en och samma insättares räkning mottaga högre
belopp.
Vid den omorganisation av postsparbanken, som genomfördes vid 1922
års riksdag, gjordes ingen ändring i avseende å den ifrågavarande inlåningsrätten.
Maximibeloppet hade så nyligen som år 1920 höjts från
2,000 kronor till 5,000 kronor. Oavsett maximigränsen skulle dock
insättningsbeloppet få ökas genom upplupen räntas läggande till kapitalet.
I gällande förordning angående postsparbanken den 21 juni 1922 (nr
277) stadgas i § 2 mom. 1, andra stycket, att en och samma persons
tillgodohavande i postsparbanken ej må ökas utöver 5,000 kronor annorledes
än genom upplupen räntas läggande till kapitalet.
I skrivelse den 10 september 1925 har gener alpoststyrelsen gjort framställning
om sådan ändring i sagda förordning, att maximibeloppet för eu
och samma persons tillgodohavande bestämmes till 10,000 kronor.
Fullmäktige i riksbanken hava förklarat sig icke hava något att erinra
mot bifall till generalpoststyrelsens framställning.
Bank■ och fondinspektionen har i ärendet anfört följande.
»Då postsparbanken år 1883 inrättades, angavs syftet med densamma vara,
att den skulle uppsamla och fruktbargöra de små besparingarna för att sedermera,
då dessa vuxit till något mera avsevärt belopp, tjäna såsom mellanhand
vid en fördelaktigare placering mot högre ränta än postsparbanken
kunde lämna. Inlåningsmaximum bestämdes till 1,000 kronor. För att underlätta
besparing av även mindre belopp än en krona skulle sparmärken tillhandahållas,
och motboksägare skulle äga att hos postsparbanken erhålla
förmedling vid inköp av räntebärande obligationer för belopp, som innestode
på räkning hos postsparbanken. Av den allmänna diskussion, som uppstod
kring det framkomna förslaget om postsparbankens inrättande, framgick även,
att man särskilt avsett att med anlitande av de i postsparbanken insatta
medlen vinna placering för av staten utgivna obligationslån. Postsparbankens
inlåning avsåg sålunda uppsamling av småkapital under det att å utlåningen
delvis lades en statsfinansiell syn.
Härav framgår klart postsparbankens ursprungliga särställning i förhållande
till sparbanker och affärsbanker, av vilka med avseende å utlåningen
de förra i allmänhet haft och alltjämt hava till huvudsakligt ändamål att tillgodose
de mindre, lokala, fasta kreditbehoven samt de senare handelns och
industriens kreditbehov.
Postsparbankens från början givna ändamål har sedermera fasthållits, även
om vissa ändringar skett beträffande insättningsmaximum och medelsplacering
m. m. Yad särskilt angår den år 1920 fastställda höjningen av insättningsmaximum
till 5,000 kronor, tillkom densamma för att åvägabringa ett
gynnsammare förhållande emellan postsparbankens inkomster och driftkostnader,
något som befunnits nödvändigt, enär kostnaderna för emottagning,
redovisning och bokföring av allenast småbelopp blivit för stora för att
rörelsen skulle kunna bära desamma. Liknande var anledningen till den
friare medelsplacering, som vid samma tid bereddes postsparbanken, och då
Bnnkoutskotteta utlåtande Nr 46.
sedermera försäljningen av sparmärken upphörde, var anledningen jämväl
härtill huvudsakligen att söka i kostnadshänsyn.
Det nu föreliggande förslaget innebär en principiell ändring av postsparbankens
uppgift. Såsom av den remitterade handlingen framgår har dåvarande
postsparbanksstyrelsen redan i sitt över 1920 års postsparbankssak -kunnigas förutnämnda betänkande avgivna yttrande fäst uppmärksamheten
därå. Eldigt bank- och fondinspektionens mening måste en dylik förändring
väcka stora betänkligheter.
Inspektionen har i sådant hänseende icke så mycket fäst avseende vid
den konkurrens med sparbanker och i viss mån med affärsbanker, som skulle
kunna bliva en följd av förslagets genomförande. Såsom 1920 års postsparbankssakkunniga
i sitt förut berörda betänkande framhållit, har det nämligen
icke varit avsett, att postsparbanken skulle konkurrera med de enskilda
penninginstituten, och inspektionen förutsätter, att det icke heller numera
är avsett, att någon dylik konkurrens skall direkt etableras. Däremot har
inspektionen funnit det vara betänkligt, att genom en utvidgad inlåningsrätt
postsparbanken skulle i viss mån komma att, såsom av den föreliggande
framställningen jämväl framgår, inrikta sig på att uppsamla större kapitalbelopp
för fast placering i postsparbanken, under det att, såsom vid ett tillfälle
under den allmänna diskussionen år 1883 angående det då föreliggande
förslaget om postsparbankens inrättande yttrades, postsparbanken varit avsedd
’att tjäna såsom reservoar, i vilken de små besparingarna skola droppvis
falla för att, när de sedermera vuxit, söka eu bättre placering’.
Förutom denna principiella sida av den föreslagna förändringen, har densamma
en finansiell innebörd, som är värd all uppmärksamhet. Genom att
inlåningsrätten utvidgas till att omfatta ej blott småbesparingar utan även
förhållandevis stora kapitalbelopp skulle sådant kapital, som i orterna kan
tjäna kreditgivningsändamål, komma att i allt större omfattning dragas från
orterna till postsparbankens centralförvaltning i Stockholm. Då placering
av de influtna medlen, bunden som den är inom författningsenligt bestämda,
av en särskild säkerhetshänsyn givna gränser, givetvis sker och även framdeles
lärer komma att ske på ett sådant sätt, att postsparbankens centralförvaltning
själv kan med lätthet följa engagemangen, torde därav bliva en
oundviklig följd, att någon direkt utlåning till allmänheten utanför huvudstaden
och dess omgivningar icke kommer att äga rum. Otvivelaktigt kan
det lokala kreditbehovet i de orter, där insättningarna skett, sålunda komma
att bliva lidande.
Då vidare såsom skäl för en utvidgning angivits, att inlåningsmaximum
för sparbanker är högre, har inspektionen ansett sig böra erinra, att 1892
års sparbankslag icke stadgade någon begränsning i detta hänseende. Då
nu gällande sparbankslag fastställt ett inlåningsmaximum av 30,000 kronor
för en och samma räkningshavare, har begränsningen sålunda skett så att
säga uppifrån och nedåt. Det torde också böra framhållas, att omkring
halva antalet sparbanker i sina reglementen hava inlåningsmaximum bestämt
till betydligt lägre belopp än i sparbankslagen angivits. Att inlåning i sparbanker
må ske inom vidare gränser än förhållandet är med postsparbanken
synes även vara helt naturligt med hänsyn till sparbankernas uppgift att jämväl
verka såsom lokala kreditinstitut.
Slutligen har inspektionen ansett sig böra erinra, att vid 1922 års riksdag
förslag förelåg om höjning från 3,000 kronor till (i,000 kronor av det
högsta belopp, som bankbolag ägde att från en och samma insättare emottaga
å s. k. sparkasseräkning. Detta förslag — som dock påföljande år efterföljdes
av ett av riksdagen jämväl godkänt förslag om insättningsgränsens
höjning till 4,000 kronor — blev av 1922 års riksdag avslaget. Det befarades
4
Bankoutskottets utlåtande Nr 46.
Departements
chefen.
nämligen, att landsbygdens sparade kapital skulle komma att av affärsbankerna
användas för kreditgivning till industrien, under det att kapital, som
kunde uppbringas på landet, behövdes för att via sparbankerna säkerställa
jordbrukets kreditbehov. Liknande invändning, om ock med annan motivering
på grund av de för sparbanken gällande utlåningsnormerna, synes av
förut angivet skäl med fog kunna från skilda delar av landet göras mot den
nu föreslagna höjningen av postsparbankens insättningsmaximum.»
Under åberopande av vad sålunda anförts uttalar bank- och fondinspektionen
den uppfattningen, att någon utvidgning av postsparbankens
inlåningsrätt icke bör ske.
För egen del har departementschefen i ärendet anfört följande.
Såsom bank- och fondinspektionen framhållit, har postsparbankens
huvudsakliga uppgift från början varit och är alltjämt att tillvarataga de
små besparingarna i olika delar av landet. För sådant ändamål har
inom postsparbanken i synnerhet under senare tid utvecklats en livlig
reklamverksamhet i syfte att uppmuntra särskilt det uppväxande släktet
till sparsamhet. Den under de sista åren inträdda ökningen av insättar
nas sammanlagda behållning har också åtföljts av en avsevärd stegring
av antalet insättare. Sålunda utgjorde den innestående behållningen vid
utgången av år 1920 84.4 miljoner kronor och vid utgången av år 1924
148.9 miljoner kronor, och antalet motböcker belöpte sig vid berörda tidpunkter
till 661,686 respektive 717,472. Man torde även kunna utgå
ifrån att postsparbankens verksamhet även i framtiden kommer att i huvudsak
följa samma riktlinjer som hittills.
För att på bästa sätt kunna tillgodose de små spararnas intressen
kräves emellertid, att postsparbanken äger möjlighet att bereda dem en
skälig avkastning på deras besparingar. Men uppsamlingen av det stora
antalet småbesparingar från alla delar av riket är en uppgift, som givetvis
måste bliva relativt dyrbar. Mottagandet av en mindre insättning kräver
av postsparbanken samma arbetsprestation och omkostnad som mottagandet
av en större, men den större insättningen giver banken större avkastning
och ökad möjlighet att bereda samtliga sina insättare en jämförelsevis god
ränteavkastning på deras besparingar.
Det må vidare uppmärksammas, att klagomål över den nuvarande begränsningen
av inlåningsmaximum i postsparbanken försports från insättares
sida. Därvid har särskilt betonats vikten av det skydd för insättaren,
som vore berett genom statens garanti för de i postsparbanken
innestående medlen, och det har jämväl framhållits såsom anmärkningsvärt,
att statsmakterna ville förmena insättare att i full utsträckning erhålla
sådan garanti för sina hopsamlade besparingar. I detta sammanhang anser
jag mig böra erinra om att inlåningsmaximum för sparbankerna bestämts
väsenligt högre än nu ifrågasatts beträffande postsparbanken, nämligen till
30,000 kronor.
Yad den finansiella sidan av detta spörsmål beträffar, uppgår postsparbankens
utlåning till kommuner utom Stockholm till betydande be
-
Bankoutskottets utlåtande Nr 46.
o
lopp. Däremot liar postsparbankens direkta utlåning till enskilda i orterna
hittills stannat vid det i förhållande till bankens hela utlåning blygsamma
beloppet av något över tre miljoner kronor. Emellertid torde utan nämnvärd
svårighet en dylik direkt utlåning mot fullgod säkerhet i jordbruksoch
stadsfastigheter kunna givas en ökad omfattning. Postsparbanken
synes icke heller böra undandraga sig att på sådant sätt stödja det legitima
kreditbehovet i orterna, i den mån dylikt stöd erfordras.
Med hänsyn till vad sålunda anförts synes det icke ur de av bankook
fondinspektionen anförda synpunkterna möta något hinder att nu vidtaga
den höjning av maximibeloppet för insättning i postsparbanken, varav
behov numera yppat sig. Jag anser mig därför böra biträda generalpoststyrelsens
förslag, att nämnda maximibelopp höjes till 10,000 kronor, för
vilket ändamål erfordras ändring av § 2 mom. 11 i förordningen angående
postsparbanken.
Beträffande innehållet av statsrådsprotokollet i övrigt hänvisas till propositionen.
I samband med förevarande proposition har utskottet till behandling Motion 1.253.
förehaft en inom första kammaren av herr Nils Anton Nilsson väckt till
utskottet remitterad motion nr 253, däri motionären under hänvisning till
bank- och fondinspektionens ovanintagna yttrande hemställt om avslag å
propositionen.
I motiveringen anföres huvudsakligen följande.
»Departementschefen motiverar åtgärden därmed, att det måste anses
vara i de små spararnas intressen, att postsparbanken äger möjlighet att
bereda dem en skälig avkastning på deras besparingar. Uttalandet torde
få anses varsla om en, så vida ändringen genomföres, framtida hårdare"
konkurrens med affärs- och sparbankerna om det i landet tillgängliga sparkapitalet.
Aven om sådan konkurrens skulle utebliva, så skulle dock förändrade
bestämmelser i angivna riktning otvivelaktigt vara ägnade att för
, nämnda banker försvåra deras uppgift att tillgodose näringslivets legitima
kreditbehov. Särskilt i näringslivets nuvarande prekära och ömtåliga läge
torde en bankernas bristande förmåga härutinnan kunna medföra svårigheter.
»
Såsom i åberopade statsrådsprotokollet erinras, har postsparbankens utskottet.
huvudsakliga uppgift från början varit och är allt fortfarande att tillvarataga
de små besparingarna i olika delar av landet. När postsparbanken
inrättades, framhölls särskilt, att den skulle uppsamla och fruktbargöra
de små besparingarna för att sedermera, då dessa vuxit till något mera
avsevärt belopp, tjäna såsom mellanhand vid en fördelaktigare placering
mot högre ränta än postsparbanken kunde lämna. Av förstnämnda anledning
sattes inlåningsmaximum icke högre än till 1,000 kronor. Vidare
skulle för att underlätta besparing även av mindre belopp än eu krona
sparmärken tillhandahållas m. in. Man syntes hava särskilt avsett att med
anlitande av de i postsparbanken insatta medlen vinna avsättning för av
6
Bankoutskottets utlåtande Nr 46.
staten utgivna obligationslån. Ursprungligen torde meningen aldrig liava
varit, att postsparbanken skulle draga till sig några större kapital, vilket
för övrigt svårligen kunde ske, då banken för placering var bunden av
ganska restriktiva bestämmelser.
Efter hand hava sedermera vissa lättnader härutinnan medgivits. Med
den av postsparbanken bedrivna livliga reklam verksamhet i syfte att uppmuntra
särskilt det uppväxande släktet till sparsamhet har ock under de
sista åren insättarnas sammanlagda behållning betydligt ökats, varmed följt
en avsevärd stegring av antalet insättare. Emellertid torde klart framgå,
att postsparbanken redan från början intagit och allt fortfarande intar
en särställning i förhållande till sparbanker och affärsbanker, av vilka,
såsom också inspektionen framhåller, med avseende å utlåningen de förra
i allmänhet haft och alltjämt hava till huvudsakligt ändamål att tillgodose
de mindre, lokala, fasta kreditbehoven samt de senare handelns och industriens
kreditbehov. Även om, såsom redan anförts, vissa ändringar företrädesvis
av kostnadshänsyn skett beträffande insättningsmaximum och
medelsplacering m. m., har dock det ursprungliga syftemålet med postsparbanken
fasthållits.
Vad det nu framlagda förslaget angår, kan utskottet för sin de! icke
annat än instämma i vad bank- och fondinspektionen yttrat eller att detsamma
innebär en principiell ändring av postsparbankens uppgift. Såsom
tidigare omnämnts, hade redan 1920 års postsparbankssakkunniga ifrågasatt
eu höjning av inlåningsmaximum, men dåvarande styrelsen för postsparbanken
hade i sitt över de sakkunnigas betänkande avgivna yttrande
ansett sig böra fästa särskild uppmärksamhet på att detta förslag enligt
. styrelsens mening innebure en principiell förändring i postsparbankens
uppgift. Utskottet anser i likhet med bank- och fondinspektionen, att
en förändring på sätt här blivit ifrågasatt är ägnad att väcka betänkligheter.
Det kan nämligen rent principiellt sett icke vara riktigt att
ytterligare utvidga postsparbankens inlåningsrätt och dymedelst inrikta
postsparbankens verksamhet på att uppsamla större kapitalbelopp för
fast placering i densamma, då därigenom givetvis det ursprungliga ändamålet
med banken icke upprättlmlles. Härtill kommer en annan och
måhända viktigare omständighet. Eu utvidgning av inlåningsrätten skulle
säkerligen medföra, att kapital, som borde tjäna kreditgivningsändamål i
orterna, i stället komme att från dessa överflyttas till postsparbankens
centralförvaltning i huvudstaden och givet är, att någon egentlig utlåning
utanför det centrala området icke kommer att ske. Det vill under sådana
förhållanden synas uppenbart, att det lokala kreditbehovet i de orter, där
insättningarna skett, sålunda kommer att bliva lidande. Departementschefen
har visserligen härvidlag uttalat den mening, att eu direkt utlåning
till enskilda i orterna mot fullgod säkerhet i jordbruks- och stadsfastigheter
utan nämnvärd svårighet skulle kunna erhålla ökad omfattning utöver
vad för närvarande äger rum. Det kan emellertid ifrågasättas, huru
-
Bankoutskottets utlåtande Nr 46. 7
vida eu dylik kreditgivning sammanhänger med postsparbankens uppgift
och ovisst torde vara, om några verkliga fördelar därav kunna förväntas.
För tillfredsställande av detta kreditbehov stå för övrigt andra och bättre
utvägar till buds.
Under åberopande av det anförda har utskottet, som anser, att någon
utvidgning av postsparbankens inlåningsrätt icke bör ske, funnit sig böra
avstyrka bifall till Kungl. Maj:ts proposition.
Utskottet hemställer alltså,
att riksdagen, med bifall till ovanberörda motion I: 253,
må besluta, att Kungl. Maj:ts förevarande proposition nr
85 icke må av riksdagen bifallas.
Stockholm den 10 maj 1926.
På bankoutskottets vägnar:
BERNH. ERIKSSON.
Vid detta ärendes slutbehandling hava närvarit:
av första kammaren: herrar Gustafsson i Stensholm, Dalberg, Bondeson,
Ström, Lindgren, Bodin och Sandén; samt
av andra kammaren: herrar Eriksson i Grängesberg, Winkler, Borggren,
Bäcklund, Olsson i Berg, Lovén, Byberg och Wikström.
Reservation
av herrar Eriksson i Grängesberg, Dalberg, Bondeson, Borggren, Backlund,
Ström och Sandén, vilka ansett, att utskottet bort, med avstyrkande av
den i ämnet väckta motionen, tillstyrka bifall till Kungl. Maj ds proposition.