Bankoutskottets utlåtande Nr 39.
1
Nr 39.
Ankom till riksdagens kansli den 22 april 1926 kl. 1 e. m.
Utlåtande, i anledning av vissa motioner angående pensioner eller
understöd.
Bankoutskottet får härmed avgiva utlåtande över nedannämnda till utskottet
hänvisade motioner angående pensioner eller understöd.
l:o.
I en inom andra kammaren av herr Hage väckt motion nr 64 har hem- An9-ställts, »att riksdagen måtte bevilja arbetaren Arvid Nilsson i Porjus ett år- drj''tfd
ligt understöd eller en pension med ett belopp, som kan anses skäligt med pension åt
hänsyn till storleken av de pensionsbelopp, som bruka tillerkännas arbetare ^mulon. *
vid statens järnvägsbyggen».
Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till motionen.
Av tillgängliga handlingar framgår, att Nilsson, som är född den 1 september
1855 och numera enligt läkarbetyg på grund av sjukdom fullständigt
oförmögen till arbete, uppgivit sig hava varit anställd vid vissa statens arbetsföretag
under de tider, som framgå av nedanstående sammanställning:
År M.
1879—1880 Stuguvattentjälens kronopark...................... . 10
1882—1883 statens järnvägar, Bräcke ...................... 2 _
1884—1885 » » , Bispgården .................... 2
1886—1887 » » , Långsele ...................... 2
1889 » » , Anundsjö .................... 1 _
1892—1893 » » , Vännäs ...................... 2
1894—1895 » » , Bastuträsk .................... 2
1906 » » , Boden-Gällivare .............. 1 —
1907 » » , Gällivare .................... 1 —
1909—1910 Karesuando, landsvägsbygnad...................... 2 _
1911 järnvägsbyggnaden Gällivare—Porjus.................... 1
19 febr. 1912—1 jan. 1915 Porjus kraftverksbygnad ............ 2 10
5 mars 1915—4 maj 1915 Porjus kraftverk.................... — 2
13 juli 1915—17 aug. 1915 statsbanan Karungi—Haparanda.... — 2
9 nov. 1917—6 mars 1918 Porjus kraftverksbyggnad .......... — 4
27 april 1918—15 aug. 1918 Inlandsbanans norra distrikt........ — 4
17 aug. 1919—17 febr. 1920 Suorvadammens byggnad .......... — 6
Sept. 1918—jan. 19191 — 5
Juli 1920—okt. 1920 Luleälvens kraftverksbyggnader ........ — 4
Dec. 1921—maj 1922 ] — 6
Summa anställningstid c:a 22 år 5 mån.
Bihang till riksdagens protokoll 1926. 8 saml. 25 höft. (Nr 39.)
2
Bankoulskottets utlåtande Nr SO.
Vattenfallsstyrelsen.
över berörda motion har utskottet i vederbörlig ordning inhämtat utlåtande
av statskontoret, som i ärendet hört vattenfallsstyrelsen.
Vattenfallsstyrelsen har yttrat följande:
»Då Nilsson varit anställd bland annat vid statens järnvägsbyggnader och
statens vattenfallsverks byggnadsavdelning, torde Kungl. Ma j ds kungörelse
den 8 november 1918 angående pensionering av förmän och arbetare vid
statens järnvägsbyggnader och statens vattenfallsverks byggnadsavdelning
närmast vara tillämplig i förevarande fall. Enligt bestämmelserna i denna
kungörelse kan arbetare, som under minst 25 år varit anställd vid vissa statens
arbetsföretag, och som uppnått en levnadsålder av minst 55 år tilldelas
pension.
I sin tjänsteförteckning har Nilsson uppgivit, att han under sammanlagt
cirka 22 år 5 månader innehaft sådan anställning, som berättigar till pension.
Av denna tid avse 5 år 1 månad anställning vid statens vattenfallsverk, 14 år
6 månader avse anställning vid statens järnvägsbyggnader, 2 år anställning
vid byggnad av Karesuandovägen samt 10 månader anställning vid viss revirförvaltning.
Då, såsom av handlingarna i ärendet framgår, Karesuandovägen
byggdes genom väg- och vattenbyggnadsstyrelsens försorg med tillhjälp
av medel, som för ändamålet anvisats av riksdagen, torde samtliga uppgivna
arbetsställen kunna betraktas såsom sådana statens arbetsföretag, vilka avses
i § 1 av ovannämnda kungörelse. Av den uppgivna tjänstetiden äro 5 år 7
månader styrkta genom intyg av vederbörande arbetsbefäl. Anställningen
vid byggnaden av Karesuandovägen är vitsordad av tvenne Nilssons arbetskamrater.
Järnvägsstyrelsen har uppgivit, att, då arbetarrullor och dylikt
från äldre statsbanebyggnader endast ofullständigt finnas att tillgå, och då
det konstaterats, att arbeten verkligen pågingo vid de platser och tider samt
bl. a. under befäl av de ingenjörer, Nilsson uppgivit, hans egna uppgifter angående
anställningarna vid statens järnvägsbyggnader ej synas osannolika.
Nilsson uppgiver även, att den sammanlagda tjänstetiden vid statens järnvägsbyggnader
torde i verkligheten vara betydligt längre än den i tjänsteförteckningen
upptagna, men att han ej nu kan draga sig till minnes erforderliga
detaljer beträffande vissa anställningar.
Till statsrådsprotokollet för civilärenden den 22 mars 1918 har statsrådet
och chefen för civildepartementet, rörande beräknandet av tjänstetiden i
pensionshänseende för arbetare vid statens järnvägsbyggnader och statens
vattenfallsverks byggnadsavdelning, anfört bland annat, att man icke torde
kunna uppställa alltför stora fordringar på att uppgifterna angående tjänstetidens
längd skulle vara officiellt bestyrkta, men att i allmänhet dock torde
böra fordras, att dessa uppgifter bestyrkas, åtminstone vad det gäller att
fastslå, att vederbörande någon tid av varje angivet år varit anställd vid uppgivet
byggnadsföretag. I överensstämmelse härmed har enligt § 3 av ovan
åberopade kungörelse den 8 november 1918 vederbörande verksstyrelse medgivits
viss prövningsrätt beträffande tillgodoräknandet av tjänstetid i pensionshänseende
för ifrågavarande arbetare.
Vid äldre statsbanebyggnader erhöllo arbetarna ej arbetsbetyg eller liknande
bevis om sin anställning. Har då arbetaren ej själv gjort erforderliga
anteckningar och sviker dessutom minnet, vilket lätt kan ske vid den jämförelsevis
höga ålder, som t. ex. Nilsson uppnått, kan det mången gång vara
svårt, för att icke säga omöjligt, att kunna rekonstruera en komplett tjänsteförteckning.
Det torde därför förekomma fall, då sannolikhetsskäl synas
Bankoutskottets utlåtande Nr 39.
3
kunna tagas i betraktande vid bedömandet av en pensionsfråga av föreliggande
art.
I detta sammanhang tillåter sig vattenfallsstyrelsen erinra om att styrelsen
i utlåtande till Kungl. Maj:t den 12 mars 1925 över kommunikationsverkens
lönekommittés betänkande angående pensionering av icke ordinarie personal
vid kommunikationsverken uttalat sig för beviljande av reducerad pension
åt icke stadigvarande arbetare vid statens vattenfallsverk efter en något kor
tare tjänstetid än 25 år.
Alldenstund Nilsson varit anställd vid olika statens arbetsföretag, synes den
pension, som möjligen kan komma att tilldelas honom, ej böra utgå av statens
vattenfallsverks medel utan av det under riksstatens elfte huvudtitel upptagna
ordinarie förslagsanslaget till pensionering av förmän och arbetare vid statens
järnvägsbyggnader samt statens vattenfallsverks byggnadsavdelning.»
Under hänvisning till vattenfallsstyrelsens yttrande har statskontoret för
egen del anfört huvudsakligen följande:
Det syntes statskontoret, som om i detta fall sådana omständigheter skulle
kunna anses föreligga, som billigtvis borde föranleda till beviljande av något
årligt understöd. Att tillmäta beloppet efter de grunder, som kommit till tilllämpning
i kungörelsen den 8 november 1918 angående pensionering av förmän
och arbetare vid statens järnvägsbyggnader samt statens vattenfallsverks
byggnadsavdelning, syntes dock statskontoret i detta fall knappast vara lämpligt.
I stället kunde ifrågasättas, huruvida icke här lämpligen kunde beviljas
ett understöd till ungefär det belopp av 500 kronor, som järnvägsstyrelsen
ägde att i form av gratifikation efter särskild ansökning tilldela förutvarande
arbetare vid banavdelningen. Vid bifall härtill syntes understödsbeloppet.
med iakttagande av avrundning till med tolv jämnt delbart krontal, kunna
bestämmas till 504 kronor med föreskrift tillika, att å detta understöd icke
finge åtnjutas dyrtidstillägg eller annan tilläggsförmån. Understödet syntes
lämpligen kunna anvisas att utgå å allmänna indragningsstaten. Ett sådant
understöd motsvarade ungefär en nyreglerad pension å 384 kronor jämte
dyrtidstillägg därå enligt nu gällande grunder.
Av utredningen framgår, att Nilssons uppgivna anställningstid i statsarbeten,
sammanlagt omkring 221/2 år, endast till en del blivit vederbörligen styrkt.
På grund härav har utskottet hyst någon tvekan, huruvida pension borde i
detta fall beviljas. Med hänsyn till vad vattenfallstyrelsen i ärendet anfört
har utskottet likväl, då sannolika skäl tala för riktigheten av de lämnade
uppgifterna beträffande anställningstiden, icke velat motsätta sig att ett
mindre årligt understöd beredes Nilsson under hans återstående livstid. Detta
understöd torde böra bestämmas till ett nyreglerat belopp av 384 kronor, att
på sätt statskontoret ifrågasatt åtnjutas från allmänna indragningsstaten.
Understödet synes höra utgå från och med ingången av år 1926.
Åberopande det anförda får utskottet hemställa,
att riksdagen, i anledning av förevarande motion II: 64,
må medgiva, att förre arbetaren Arvid Nilsson i Porjus må
från och med den 1 januari 1926 under sin återstående livstid
å allmänna indragningsstaten uppbära ett årligt understöd av
384 kronor.
Statskonto
ret.
Utskottet.
4
Bankoutskottets utlåtande Nr 39.
2:o.
Ang. i en inom andra kammaren av herr Hage väckt motion nr 66 har föreftöd^d^arbe-slagits,
»att riksdagen måtte besluta tillerkänna arbetaren Johan Daniel Jotaren
J. D. hansson i Boden ett årligt understöd av ungefärligen samma storlek, som i
allmänhet brukar utgå till arbetare vid statens järnvägsbyggen».
Beträffande motiveringen tillåter sig utskottet att hänvisa till motionen.
Av tillgängliga handlingar inhämtas bland annat, att Johansson, som är
född den 31 maj 1859, under sammanlagt omkring 10 år från den 16 juli
1901 till den 12 december 1914 haft olika anställningar vid fästningsbygg
nåden i Boden samt att han dessförinnan arbetat vid olika jämvägsbyggnadsarbeten
under följande av arbetskamrater eller förmän uppgivna tider, nämligen
åren 1885—1890 och 1898—1900, varav emellertid åren 1885—1890 avse
arbete vid Gällivarebanan innan densamma övertagits av staten.
över motionen har utskottet i vederbörlig ordning inhämtat utlåtande av
statskontoret, som hört järnvägsstyrelsen.
Jämvägsstg- Järnvägsstyrelsens yttrande är av följande lydelse:
»Vad först angår motion 66/11, angående understöd åt arbetaren Johan
Daniel Johansson, angiva tillgängliga handlingar, att hans tjänstetid uppgår
till, liberalt räknat, högst 201/2 år, fördelade å anställning dels vid Gällivarebanan,
delvis innan denna år 1891 övertagits av svenska staten, samt möjligen
någon tid vid norra stambanan, dels ock vid fästningsbyggnaden i
Boden. För pension enligt för statens järnvägsbyggnaders byggnadsarbetare
gällande bestämmelser fordras emellertid minst 25 styrkta tjänstår i statens
arbeten. Dylik pension skulle Johansson alltså, i händelse av ansökan därom
hos styrelsen, icke kunnat beviljas, och detta så mycket mindre som Johansson,
såvitt handlingarna utvisa, redan år 1914, således vid 55 års ålder, slutat
arbeta i statens tjänst och därtill kommer, att det synes åtminstone tvivelaktigt,
om anställningen vid Gällivarebanan före statens övertagande av densamma
varit av natur att hava kunnat i pensionshänseende tillgodoräknas
honom. Vid sådant förhållande, och då icke ens uppgivits att Johanssons anställning
i statens tjänst varit av beskaffenhet att kvalificera honom för erhållande
av pension såsom byggnadsarbetare, synes det styrelsen uppenbart
att eventuellt understöd icke bör, på sätt motionären hemställt, sättas i relation
till pensionerna åt byggnadsarbetare.
Därest likväl riksdagen skulle finna Johansson förtjänt av något understöd,
synes det styrelsen, om man anser sig kunna bortse från det ovan anmärkta
förhållandet, att Johansson för lång tid tillbaka och medan han ännu
kan antagas hava varit arbetsför lämnat sin anställning i statens tjänst, att
detta skäligen kunde bestämmas till 500 kronor om året i ett för allt eller det
högsta belopp, som enligt kung!, brevet den 18 december 1925 må av styrelsen
såsom gratifikation tilldelas personer, som vid avgång ur statens
järnvägars tjänst efter minst 20 tjänsteår varit utan möjlighet erhålla pension
eller understöd enligt gällande lag eller författning, och tillika styrka sig på
grund av ålderdom eller sjuklighet vara oförmögna att försörja sig och i
behov av understöd. Någon anledning att sätta Johansson i gynnsammare
ställning än dessa gratifikationstagare synes styrelsen nämligen ej föreligga,
varemot å andra sidan ett eventuellt understöd, för att bliva vederbörande
till verklig hjälp, icke torde böra sättas lägre än till 500 kronor.»
Bankoutskottets utlåtande Nr 39.
5
Beträffande det väckta förslaget har statskontoret för egen del anfört hu- Statskontovudsakligen
följande:
Av de till motionen hörande handlingarna inhämtades att, även om man
medräknade Johanssons anställning vid Gällivarehanan, innan denna bana
övertagits av staten, hans anställningstid vid statsarbeten likväl icke uppginge
till 21 år och alltså icke obetydligt understege den tid av 25 år, som minst
fordrades för erhållande av pension enligt förenämnda för statens järnvägsbyggnaders
byggnadsarbetare gällande pensioneringsbestämmelser. Vid
sådant förhållande och då, såvitt handlingarna gåve vid handen, Johansson
icke arbetat för statens räkning sedan han den 12 december 1914 vid 55 års
ålder upphörde med arbetet vid Bodens fästningsbyggnad, samt den omständigheten,
att han under arbetet för statens räkning ådragit sig någon
kroppsskada icke syntes böra tillmätas avgörande betydelse, då han vore
i åtnjutande av författningsenlig årlig ersättning för nämnda skada, ville
det synas statskontoret i viss mån betänkligt att därutöver i detta fall bevilja
något understöd. Skulle emellertid även i detta fall billigheten anses bjuda,
att något årligt understöd beviljades, syntes beloppet jämväl bär lämpligen
kunna regleras på samma sätt, som ifrågasatts beträffande understödet
åt arbetaren Arvid Nilsson, dock att från understödets belopp syntes böra
avräknas vad Johansson åtnjöte i olycksfallsersättning.
Av utredningen i ärendet framgår, att Johansson under jämförelsevis korta Utskottet.
tider innehaft mera tillfälliga statsanställningar — sammanlagda tjänstetiden
synes, om anställningen vid Gällivarebanan före dess övertagande av staten
frånräknas, uppgå till högst omkring 14 år — ävensom att han redan för
omkring 12 år sedan vid 55 års ålder slutat arbeta i statens tjänst. Under
sådana förhållanden har utskottet ansett sig icke kunna förorda, att pension
eller därmed jämförligt understöd beredes honom. Utskottet har alltså funnit
sig böra avstyrka bifall till den i ämnet väckta motionen.
Utskottet får hemställa,
att förevarande motion II: 66 icke må till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
3:o.
I en inom andra kammaren väckt motion nr 169 har herr Granath hem- ,An9-
ställt, »att riksdagen måtte medgiva, att förre banarbetaren Olof Gustaf Jonas- ftö^ä t*"förre
son fr. o. m. den 1 januari 1926 får komma i åtnjutande av ett årligt under- banarbetaren
.... „n„ , 6 O.G.Jonas
stod
av 800 kronor». son
Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till motionen.
Över motionen har utskottet i vederbörlig ordning införskaffat utlåtande
av statskontoret, som inhämtat järnvägsstyrelsens yttrande i ärendet.
Järnvägsstyrelsen anför:
»Vidkommande härefter motion 169/11, angående understöd åt förre ban- Järnvägsstyarbetaren
Olof Gustaf Jonasson, så har Jonasson, såsom framgår av hand- relsen.
lingama i ärendet, av styrelsen den 19 april 1922 tillerkänts en gratifikation
6
Bankoutskottets utlåtande Nr 39.
Statskonto
ret.
Utskottet.
av 600 kronor i enlighet med kungl. brevet den 16 december 1921 med bemyndigande
för styrelsen att bevilja gratifikationer åt avgående personal.
Anledningen till att Jonasson ej därefter kommit i åtnjutande av gratifikation
är den, att han underlåtit inkomma med vederbörlig framställning därom.
Då Jonasson alltså, därest han till statens järnvägar ingiver av vederbörligt
medellöshetsintyg åtföljd ansökan om gratifikation, kommer att av styrelsen
tillerkännas sådan förmån med belopp, som dock numera genom Kungl.
Maj:ts beslut är nedsatt till högst 500 kronor, samt anledning enligt styrelsens
mening saknas att bevilja Jonasson understöd i annan ordning eller
med högre belopp än nyss angivna, håller styrelsen före att motionen icke
bör bifallas.»
Med hänsyn till vad sålunda blivit upplyst och då omständigheterna icke
syntes böra föranleda till beredande i detta fall av understöd i annan form
än som sålunda tillkomme Jonasson och med honom likställda förutvarande
banarbetare vid statens järnvägar, har statskontoret instämt i järnvägsstyrelsens
hemställan i fråga om nu förevarande förslag.
Av det anförda framgår att Jonasson kan, därest han till järnvägsstyrelsen
ingiver vederbörlig ansökning, av styrelsen tilldelas gratifikation i enlighet
med de i Kungl. Maj:ts brev den 18 december 1925 i sådant avseende meddelade
bestämmelser. Vid sådant förhållande och med hänsyn till vad
de hörda myndigheterna i övrigt anfört har utskottet ansett sig böra avstyrka
bifall till den väckta motionen.
Utskottet hemställer,
att förevarande motion II: 169 icke må till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
Stockholm den 22 april 1926.
På bankoutskottets vägnar:
K. J. GUSTAFSSON.
Vid detta ärendes slutbehandling hava närvarit:
av första kammaren: herrar Gustafsson i Stensholm, Lindley, Pettersson i Olovstorp,
Bondeson, Ström, Anderson i Hägelåkra,östergren och Bodin; samt
av andra kammaren: herrar Borggren, Olsson i Berg, Lovén, Rgberg, Kloo, Svensson
i Betingetorp, Wikström och Molander.
CENTRALTRYCKERIET, STOCKHOLM 1926.